Kapitel 158 - Härlighetens berg

   
   Paragraph Numbers: | Av
UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantiaboken

Kapitel 158

Härlighetens berg

158:0.1 (1752.1) DET VAR nära solnedgången fredagseftermiddagen den 12 augusti år 29 e.Kr. då Jesus och hans medarbetare nådde foten av Hermonberget, nära samma plats där ynglingen Tiglath en gång väntade medan Mästaren ensam gick upp på berget för att sätta till rätta Urantias andliga bestämmelser och tekniskt avsluta Lucifers uppror. De stannade här i två dagar och förberedde sig andligen för de händelser som så snart följde.

158:0.2 (1752.2) Jesus visste i stora drag på förhand vad som skulle inträffa på berget, och han ville väldigt gärna att alla hans apostlar skulle kunna få vara med om denna erfarenhet. Det var för att göra dem redo för denna uppenbarelse av honom själv som han dröjde kvar med dem vid foten av berget. Men de kunde inte nå upp till de andliga nivåer som skulle ha berättigat dem att få delta i hela besöksupplevelsen i samband med de himmelska varelser som så snart skulle visa sig på jorden. Då Jesus inte kunde ta med sig alla sina medarbetare beslöt han att endast ta de tre som vanligen åtföljde honom på sådana speciella nattliga vak. Följaktligen var det endast Petrus, Jakob och Johannes som deltog i, om även endast en del av, denna unika upplevelse tillsammans med Mästaren.

1. Förhärligandet

158:1.1 (1752.3) Tidigt på morgonen måndagen den 15 augusti påbörjade Jesus och de tre apostlarna bestigningen av Hermonberget, och detta var sex dagar efter Petrus minnesvärda bekännelse mitt på dagen vid vägkanten under mullbärsträden.

158:1.2 (1752.4) Jesus hade kallats att gå upp på berget, ensam och avsides, för att förrätta viktiga saker som hade att göra med framskridandet av hans utgivning i köttslig gestalt eftersom denna erfarenhet anslöt sig till det universum som han själv hade skapat. Det är inte utan betydelse att denna ovanliga händelse var planerad att inträffa medan Jesus och apostlarna befann sig inom hedningarnas landområden, och att den faktiskt skedde på ett berg som tillhörde icke-judarna.

158:1.3 (1752.5) De nådde fram dit de skulle, ungefär halvvägs uppför berget, något före middagstiden, och medan de åt lunch berättade Jesus för de tre apostlarna något om sin upplevelse på bergskullarna öster om Jordanfloden kort efter sitt dop, och även något mer om sin upplevelse på Hermonberget i samband med sitt tidigare besök på detta ensliga ställe.

158:1.4 (1752.6) När Jesus var pojke brukade han vandra uppför bergskullen nära sitt hem och drömma om de slag som imperiernas arméer hade utkämpat på Esdraelons slätt. Nu hade han vandrat uppför Hermonberget för att få den utrustning som skulle göra honom redo att stiga ned till Jordanslätterna för att framföra de avslutande scenerna i dramat om hans utgivning på Urantia. Mästaren kunde den dagen på Hermonberget ha avstått från kampen och återvänt till att styra sitt universums domäner, men han valde inte endast att uppfylla fordringarna för sin klass av gudomliga Söner enligt den Evige Paradissonens mandat, utan han beslöt att också uppfylla det som i sista hand och i full måtto vid detta tillfälle var hans Paradisfaders vilja. Denna dag i augusti såg tre av hans apostlar honom avstå från att ikläs full universumauktoritet. De såg på med förvåning då de himmelska budbärarna begav sig iväg och lämnade honom att ensam avsluta sitt jordiska liv som Människoson och Gudsson.

158:1.5 (1753.1) Apostlarnas tro hade nått sin kulmen vid den tid då de femtusen människorna förplägades, och sedan föll den snabbt nästan till noll. Nu, som följd av att Mästaren hade tillstått sin gudomlighet, steg den falnande tron hos de tolv under de närmast följande veckorna till sin högsta topp, endast för att igen stadigt sjunka. Den tredje förnyelsen av deras tro inträffade först efter Mästarens uppståndelse.

158:1.6 (1753.2) Klockan var ungefär tre denna vackra eftermiddag då Jesus tog farväl av de tre apostlarna och sade: ”Jag går avsides för mig själv en stund för gemenskap med Fadern och hans budbärare. Jag ber er stanna här och medan ni väntar på att jag återvänder be att Faderns vilja måtte ske i all er erfarenhet i samband med Människosonens fortsatta utgivningsmission.” Sedan Jesus hade sagt detta till dem drog han sig tillbaka för en lång rådplägning med Gabriel och Fader-Melkisedek, och han återvände först omkring klockan sex. När Jesus såg deras ängslan över hans långa frånvaro sade han: ”Varför var ni rädda? Ni vet mycket väl att jag måste se till min Faders angelägenheter; varför tvivlar ni när jag inte är hos er? Jag ger nu till känna att Människosonen har valt att genomleva sitt liv i hela dess längd mitt bland er och som en av er. Var vid gott mod; jag skall inte lämna er förrän mitt arbete är avslutat.”

158:1.7 (1753.3) När de intog sitt magra kvällsmål ställde Petrus en fråga till Mästaren: ”Hur länge skall vi stanna på det här berget borta från våra bröder?” Jesus svarade: ”Tills ni skall få se Människosonens förhärligande och veta att allt som jag har sagt er är sant.” Där de satt kring de glödande kolen från sin brasa talade de om frågor som gällde Lucifers uppror tills mörkret föll på och apostlarnas ögon blev tunga, ty de hade påbörjat sin färd mycket tidigt den morgonen.

158:1.8 (1753.4) När de tre hade sovit djupt ungefär en halv timme väcktes de plötsligt av ett sprakande ljud nära intill, och när de tittade sig omkring såg de till sin stora förvåning och bestörtning Jesus inbegripen i en förtrolig diskussion med två lysande varelser iförda den himmelska världens ljusdräkter. Jesu ansikte och gestalt lyste av glansen från ett himmelskt ljus. Dessa tre samtalade på ett främmande språk, men av vissa saker som sades antog Petrus felaktigt att varelserna i sällskap med Jesus var Mose och Elia; i verkligheten var de Gabriel och Fader-Melkisedek. De fysiska övervakarna hade på begäran av Jesus ordnat så att apostlarna fick bevittna denna scen.

158:1.9 (1753.5) De tre apostlarna blev så grundligt skrämda att det tog lång tid för dem att återvinna fattningen, men Petrus, som var den förste som återhämtade sig, sade när den bländande synen tonade bort inför dem och de såg Jesus stå ensam: ”Jesus, Mästare, det är bra att ha varit här. Vi gläder oss åt att se denna härlighet. Det är motbjudande för oss att gå tillbaka ned till den föga ärofulla världen. Om du vill, så låt oss stanna här, och vi skall sätta upp tre tält, ett för dig, ett för Mose och ett för Elia.” Petrus sade så för att han var förvirrad och för att inget annat just i den stunden kom honom i tankarna.

158:1.10 (1753.6) Medan Petrus ännu talade närmade sig ett silverglänsande moln och överskuggade dem alla fyra. Apostlarna blev nu ordentligt skrämda, och när de föll ned på sina ansikten för tillbedjan hörde de en röst, samma röst som hade talat vid det tillfälle då Jesus döptes, och rösten sade: ”Detta är min älskade Son; lyssna till honom.” När molnet försvann var Jesus igen ensam med de tre, och han böjde sig ned, rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda; ni skall få se större ting än detta.” Men apostlarna var verkligen rädda; det var en tystlåten och tankfull trio som gjorde sig redo att kort före midnatt bege sig ned från berget.

2. Nedstigningen från berget

158:2.1 (1754.1) Inte ett ord sades under ungefär halva vägen nedför berget. Jesus började sedan samtalet med att säga: ”Se till att ni inte berättar för någon, inte ens för era bröder, vad ni har sett och hört på det här berget förrän Människosonen har uppstått från de döda.” De tre apostlarna blev chockerade och förvirrade av Mästarens ord, ”förrän Människosonen har uppstått från de döda”. De hade så nyligen ånyo bekräftat sin tro på honom som Befriaren, Guds Son, och de hade just sett honom förhärligad i ära och härlighet inför sina ögon, och nu började han tala om att ”uppstå från de döda”!

158:2.2 (1754.2) Petrus rörs vid tanken på Mästarens död — det var en alltför obehaglig tanke att hysa — och då han var rädd för att Jakob eller Johannes skulle ställa någon fråga i anslutning till detta uttalande, tänkte han att det var bäst att inleda ett samtal om annat, och då han inte visste vad han skulle tala om gav han uttryck för första bästa tanke som uppkom i hans sinne, nämligen: ”Mästare, varför lär de skriftlärda att Elia måste komma före Messias?” Jesus, som visste att Petrus sökte undvika hänvisning till hans död och uppståndelse, svarade: ”Visst kommer Elia först för att bereda vägen för Människosonen, som måste genomgå många lidanden och till slut bli försmådd. Men jag säger er att Elia redan har kommit, och de tog inte emot honom utan gjorde med honom som de ville.” Då förstod de tre lärjungarna att han talade om Johannes Döparen som Elia. Jesus visste att om de insisterade på att anse honom vara Messias, då måste Johannes vara profetians Elia.

158:2.3 (1754.3) Jesus påbjöd tystnad om vad de hade sett av försmaken av hans härlighet efter uppståndelsen, emedan han inte ville gynna uppfattningen att han nu, då han hade tagits emot som Messias, i någon som helst mån skulle uppfylla deras felaktiga föreställningar om en undergörande befriare. Fastän Petrus, Jakob och Johannes begrundade allt detta i sina sinnen, berättade de inte om det för någon förrän efter Mästarens uppståndelse.

158:2.4 (1754.4) Medan de fortsatte nedför berget sade Jesus till dem: ”Ni ville inte ta emot mig som Människosonen; därför har jag samtyckt till att tas emot enligt er fasta övertygelse, men märk väl, min Faders vilja måste råda. Om ni således väljer att följa er egen viljas benägenhet, måste ni bereda er på att utstå många besvikelser och uppleva många prövningar, men den övning som jag har gett er borde vara tillfyllest för att ta er segerrikt genom även dessa sorger av ert eget val.”

158:2.5 (1754.5) Jesus tog inte Petrus, Jakob och Johannes med sig upp på härlighetens berg för att de på något sätt var bättre förberedda än de övriga apostlarna att bevittna det som hände, eller för att de var andligen mer lämpade att få del av ett sådant sällsynt privilegium. Inte alls så. Han visste mycket väl att ingen av de tolv var andligen kvalificerad för denna upplevelse; därför tog han med sig endast de tre apostlar som hade i uppdrag att åtfölja honom vid de tillfällen då han ville vara för sig själv för att kommunicera i ensamhet.

3. Vad förhärligandet betydde

158:3.1 (1755.1) Det som Petrus, Jakob och Johannes bevittnade på härlighetens berg var en flyktig glimt av ett himmelskt skådespel som denna händelserika dag försiggick på Hermonberget. Förhärligandet var en händelse då:

158:3.2 (1755.2) 1. Den Evige Moder-Sonen i Paradiset godtog Mikaels utgivning av sitt inkarnerade liv i hela dess omfattning på Urantia. Vad beträffar den Evige Sonens krav hade Jesus nu fått försäkran om att de var uppfyllda. Och det var Gabriel som kom med denna försäkran.

158:3.3 (1755.3) 2. Vittnesmål gavs om den Oändlige Andens tillfredsställelse med utgivningen i köttslig gestalt i hela dess omfattning på Urantia. Den Oändlige Andens universumrepresentant, den närmaste följeslagaren till Mikael i Salvington och hans ständigt närvarande medarbetare, talade vid detta tillfälle genom Fader-Melkisedek.

158:3.4 (1755.4) Jesus välkomnade dessa vittnesmål, som framfördes av den Evige Sonens och den Oändlige Andens budbärare, om att hans mission på jorden hade varit framgångsrik, men han lade märke till att hans Fader inte antydde att utgivningen på Urantia var avslutad; Faderns osynliga närvaro vittnade endast genom Jesu Personaliserade Riktare med orden: ”Detta är min älskade Son; lyssna till honom.” Detta sades med ord som även de tre apostlarna kunde höra.

158:3.5 (1755.5) Efter detta himmelska besök försökte Jesus utgrunda Faderns vilja och beslöt att fortsätta sin utgivning som dödlig till det naturliga slutet. Detta var förhärligandets innebörd för Jesus. För de tre apostlarna var det en händelse som angav Mästarens inträde i den slutliga fasen av sitt jordiska livsskede som Gudsson och Människoson.

158:3.6 (1755.6) Efter Gabriels och Fader-Melkisedeks formella besök förde Jesus informella samtal med sina tjänande Söner och kommunicerade med dem om universumets angelägenheter.

4. Den epileptiske pojken

158:4.1 (1755.7) Kort före frukosttiden denna tisdagsmorgon anlände Jesus och hans följeslagare till apostlarnas läger. När de kom närmare urskiljde de en ansenlig skara människor som hade samlats kring apostlarna, och snart började de höra högljudda argumenterande och tvistande ord från denna grupp om ungefär femtio människor, vilka bestod av de nio apostlarna och en samling som fördelade sig jämt mellan skriftlärda från Jerusalem och troende lärjungar, som hade följt Jesus och hans medarbetare i spåren på deras färd från Magadan.

158:4.2 (1755.8) Fastän folkhopen ägnade sig åt talrika meningsutbyten, gällde den främsta tvistefrågan en viss invånare från Tiberias som hade kommit föregående dag för att träffa Jesus. Denne man, Jakob från Safed, hade en omkring fjorton år gammal son, hans enda barn, som led av svår epilepsi. Förutom denna nervösa åkomma hade pojken blivit besatt av en av dessa kringströvande, illasinnade och upproriska mellanvarelser, som då fanns på jorden och var utom kontroll, så att ynglingen var både epileptisk och demonbesatt.

158:4.3 (1755.9) I närmare två veckors tid hade denne orolige far, en av Herodes Antipas lägre tjänstemän, vandrat omkring i de västra gränstrakterna av Filippos förvaltningsområde och sökt efter Jesus för att förmå honom att bota sin lidande son. Han hann inte upp apostlasällskapet förrän vid tolvtiden den dag då Jesus var uppe på berget tillsammans med de tre apostlarna.

158:4.4 (1756.1) De nio apostlarna blev mycket överraskade och ansenligt störda när denne man, åtföljd av nästan fyrtio andra personer som sökte Jesus, plötsligt kom på dem. Vid tiden då denna grupp anlände hade de nio apostlarna, åtminstone de flesta av dem, fallit för sin gamla frestelse — att diskutera vem som skulle vara störst i det kommande riket. De höll ivrigt på att utbyta åsikter om vilken ställning de enskilda apostlarna möjligen skulle få. De kunde helt enkelt inte frigöra sig helt från den länge omhuldade idén om Messias materiella mission. Nu när Jesus själv hade accepterat deras bekännelse att han verkligen var Befriaren — åtminstone hade han tillstått sin gudomlighet — vad var naturligare än att de under denna period, då de var åtskilda från Mästaren, började tala om de förhoppningar och ambitioner som låg dem närmast om hjärtat. De var djupt inbegripna i dessa diskussioner när Jakob från Safed och hans följeslagare som sökte efter Jesus fann dem.

158:4.5 (1756.2) Andreas steg fram för att hälsa på denne far och hans son och sade: ”Vem söker du?” Jakob sade: ”Gode man, jag söker er Mästare. Jag söker bot för min plågade son. Jag vill att Jesus driver ut denna djävul som har besatt mitt barn.” Sedan fortsatte fadern med att berätta för apostlarna hur hans son var så plågad att han många gånger nästan hade förlorat livet till följd av dessa onda attacker.

158:4.6 (1756.3) Medan apostlarna lyssnade trädde Simon Seloten och Judas Iskariot fram till fadern och sade: ”Vi kan bota honom; du behöver inte vänta på att Mästaren återvänder. Vi är rikets ambassadörer; vi håller inte längre dessa ting hemliga. Jesus är Befriaren, och rikets nycklar har överlåtits åt oss.” Vid det här laget höll Andreas och Tomas överläggningar vid sidan om. Natanael och de övriga såg på med förvåning. De var alla bestörta över Simons och Judas plötsliga djärvhet, för att inte säga förmätenhet. Sedan sade fadern: ”Om ni har fått förmågan att göra sådana gärningar, så ber jag att ni uttalar de ord som befriar mitt barn från denna träldom.” Då steg Simon fram och lade sin hand på barnets huvud, såg honom rakt i ögonen och befallde: ”Kom ut ur honom, du orena ande; i Jesu namn lyd mig.” Men ynglingen fick endast ett ännu häftigare anfall, medan de skriftlärda hånfullt förlöjligade apostlarna, och de besvikna troende fick lida glåpord från dessa ovänliga kritiker.

158:4.7 (1756.4) Andreas var djupt harmsen över detta obetänksamma försök och dess sorgliga misslyckande. Han kallade apostlarna åt sidan för överläggning och bön. Efter denna stund av eftersinnande gjorde Andreas, som starkt kände stinget från deras nederlag och den förödmjukelse som vilade över dem alla, ett nytt försök att driva ut demonen, men endast misslyckande krönte hans bemödanden. Andreas erkände ärligt sitt nederlag, bad fadern stanna hos dem över natten eller tills Jesus återvände och sade: ”Kanske den här är av en sort som ger sig av endast på Mästarens personliga befallning.”

158:4.8 (1756.5) Medan så Jesus vandrade nedför berget med de översvallande glada och hänförda Petrus, Jakob och Johannes fick deras nio bröder i sin förvirring och modlösa förödmjukelse inte heller någon sömn. De var en modfälld och tuktad grupp. Men Jakob från Safed ville inte ge upp. Fastän apostlarna inte kunde ge honom någon idé om när Jesus kunde tänkas återvända, beslöt han att stanna tills Mästaren kom tillbaka.

5. Jesus botar pojken

158:5.1 (1757.1) När Jesus närmade sig var de nio apostlarna mer än lättade att få välkomna honom, och de blev mycket uppmuntrade av att se det goda humör och den ovanliga entusiasm som speglade sig i ansiktet på Petrus, Jakob och Johannes. De rusade alla fram för att välkomna Jesus och sina tre bröder. När de utbytte hälsningar kom folksamlingen närmare och Jesus frågade: ”Vad var det ni tvistade om när vi närmade oss?” Men innan de förvirrade och förödmjukade apostlarna kunde besvara Mästarens fråga steg den orolige fadern till den plågade gossen fram, knäböjde vid Jesu fötter och sade: ”Mästare, jag har en son, mitt enda barn, som är besatt av en ond ande. Inte endast skriker han av ångest, med fradga kring munnen, och faller som en död till marken under anfallet, utan denna onda ande, som har honom i sitt våld, försätter ofta honom även i krampryckningar och har ibland kastat honom i vattnet och till och med i elden. Med mycken tandagnisslan och som följd av allt mörbultande tynar mitt barn bort. Hans liv är värre än döden; hans mor och jag har ett sorgset hjärta och en bruten ande. Omkring middagstiden igår då jag sökte efter dig hann jag ifatt dina lärjungar, och medan vi väntade försökte dina apostlar driva ut den här demonen, men de kunde inte göra det. Och nu, Mästare, vill du göra detta för oss, vill du bota min son?”

158:5.2 (1757.2) När Jesus hade lyssnat till denna redogörelse rörde han vid den knäböjande fadern och bad honom resa sig medan han kastade en forskande blick på apostlarna som stod nära intill. Sedan sade Jesus till alla dem som stod inför honom: ”Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag stå ut med er? Hur länge måste jag vara kvar hos er? Hur länge skall det dröja innan ni lär er att trons gärningar inte framkommer på befallning av en tvivlande otro?” Sedan sade Jesus, medan han pekade mot den förvirrade fadern: ”För hit din son.” När Jakob hade fört gossen inför Jesus sade denne: ”Hur länge har pojken plågats på detta sätt?” Fadern svarade: ”Allt sedan han var ett litet barn.” Medan de talade fick ynglingen ett våldsamt anfall och föll mitt ibland dem med gnisslande tänder och fradgande mun. Efter en följd av våldsamma konvulsioner låg han där framför dem som en död. Nu knäböjde fadern igen vid Jesu fötter medan han bönföll Mästaren med orden: ”Om du kan bota honom, ber jag innerligt att du har medlidande med oss och befriar oss från detta lidande.” När Jesus hörde dessa ord såg han in i faderns ängsliga ansikte och sade: ”Ifrågasätt inte styrkan i min Faders kärlek, endast uppriktigheten och vidden i din egen tro. Allting är möjligt för den som verkligen tror.” Då uttalade Jakob från Safed de oförglömliga orden av blandad tro och tvivel: ”Herre, jag tror. Jag ber dig hjälpa min otro.”

158:5.3 (1757.3) När Jesus hörde dessa ord steg han framåt, tog gossen vid handen och sade: ”Jag skall göra detta enligt min Faders vilja och till den levande trons ära. Min son, stig upp! Kom ut ur honom, du olydiga ande, och gå inte in i honom igen.” Jesus satte gossens hand i faderns hand och sade: ” Gå er väg. Fadern har uppfyllt din själs önskan.” Alla de närvarande, även Jesu fiender, förvånades över vad de såg.

158:5.4 (1757.4) Det var verkligen en besvikelse för de tre apostlarna, som så nyligen hade fröjdats i den andliga hänförelsen över händelserna och upplevelserna på härlighetens berg, att så snart återvända till denna scen av nederlag och modfälldhet hos sina medapostlar. Men så var det alltid med dessa rikets tolv ambassadörer. Ständigt alternerade de mellan hänförelse och förödmjukelse i sina livsupplevelser.

158:5.5 (1758.1) Detta var ett verkligt helande från ett dubbelt lidande, en fysisk åkomma och en andeplåga. Gossen blev i den stunden varaktigt botad. När Jakob hade gett sig i väg med sin återställde son sade Jesus: ”Vi beger oss nu till Caesarea Filippi; gör er genast klara.” Det var en tystlåten grupp som vandrade söderut, medan folksamlingen följde efter dem.

6. I Celsus trädgård

158:6.1 (1758.2) De stannade över natten hos Celsus, och sedan de hade ätit och vilat samlades de tolv i trädgården kring Jesus, och Tomas sade: ”Mästare, medan vi som stannade kvar och väntade, ännu inte vet vad som hände på berget och som så gladde våra bröder som var med dig, längtar vi efter att få dig att diskutera med oss om vårt nederlag och att instruera oss om dessa ärenden, då vi förstår att det som hände på berget inte just nu kan avslöjas.”

158:6.2 (1758.3) Jesus svarade Tomas och sade: ”Allt som era bröder hörde uppe på berget skall i sinom tid uppenbaras för er. Men jag skall nu visa er orsaken till ert misslyckande i det som ni så oklokt försökte er på. Medan er Mästare och hans följeslagare, era bröder, igår vandrade uppför berget där borta för att söka en vidare kunskap om Faderns vilja och för att be om en större tilldelning av visdom för att effektivt kunna göra den gudomliga viljan, hade ni, som stannade här på vakt med instruktioner att söka förvärva den andliga insiktens sinne och att be med oss om ett fullständigare uppenbarande av Faderns vilja, inte utövat den tro som stod er till buds, utan ni gav i stället efter för frestelsen och förföll till era gamla onda tendenser att för er själva eftersträva privilegierade platser i himmelriket — i det materiella och världsliga rike som ni envist har i tankarna. Och ni hänger fast vid dessa felaktiga föreställningar trots de upprepade förklaringarna om att mitt rike inte är av denna värld.

158:6.3 (1758.4) ”Knappt har er tro fattat Människosonens identitet förrän er själviska längtan efter världslig befordran kommer över er igen, och ni förfaller till att sinsemellan diskutera vem som borde vara störst i himmelriket, ett rike som inte existerar och aldrig kommer att existera så som ni envisas med att föreställa er det. Har jag inte sagt er att den som vill vara störst i min Faders andliga broderskapsrike måste bli liten i sina egna ögon och sålunda bli sina bröders tjänare? Andlig storhet består i en förståelsefull kärlek som är gudalik och inte i ett utövande av materiell makt för upphöjandet av sitt eget jag. I det som ni försökte er på, och som ni så fullständigt misslyckades i, var ert syfte inte rent. Ert motiv var inte gudomligt. Ert ideal var inte andligt. Er ambition var inte altruistisk. Ert tillvägagångssätt byggde inte på kärlek, och målet för er strävan var inte Faderns vilja i himlen.

158:6.4 (1758.5) ”Hur länge skall det ta för er innan ni lär er att man inte kan förkorta tidsförloppet för etablerade naturföreteelser utom när detta är i överensstämmelse med Faderns vilja? Inte heller kan man göra andligt arbete utan andlig kraft. Och man kan inte göra någotdera av dessa, även när potentialen för dem finns tillgänglig, utan den tredje och väsentliga mänskliga faktorn: den personliga erfarenheten av att ha en levande tro. Måste ni alltid ha materiella manifestationer för att känna dragning till rikets andliga realiteter? Kan ni inte fatta andebetydelsen av min mission utan ett synligt uppvisande av ovanliga gärningar? När kan man förlita sig på att ni tyr er till rikets högre och andliga realiteter oberoende av hur alla yttre materiella manifestationer tycks framträda?”

158:6.5 (1759.1) När Jesus hade sagt detta till de tolv tillade han: ”Gå nu och vila, ty i morgon bittida återvänder vi till Magadan för att där rådgöra om vår mission till städerna och byarna i Dekapolis. Och som avslutning på denna dags erfarenhet, låt mig säga till var och en av er det som jag sade till era bröder uppe på berget, och låt dessa ord sjunka djupt in i era hjärtan: Människosonen inleder nu den sista fasen av sin utgivning. Vi står i begrepp att påbörja de bemödanden som snart skall leda till den stora och slutliga prövningen av er tro och hängivenhet, då jag skall överlämnas i händerna på de människor som söker min undergång. Och kom ihåg vad jag säger er: Människosonen kommer att dödas, men han skall stiga upp igen.”

158:6.6 (1759.2) Sorgsna drog de sig tillbaka för natten. De var förvirrade; de kunde inte förstå dessa ord. Fastän de var rädda för att fråga något om vad han hade sagt, mindes de ändå alltsammans efter hans uppståndelse.

7. Petrus protest

158:7.1 (1759.3) Tidigt denna onsdagsmorgon begav sig Jesus och de tolv från Caesarea Filippi mot Magadans park nära Betsaida Julias. Apostlarna hade sovit mycket litet den natten, så de var uppe tidigt och färdiga att ge sig iväg. Till och med de trögtänkta tvillingarna Alfaios hade chockerats av detta tal om Jesu död. På sin färd söderut kom de genast efter Meroms källor till Damaskusvägen, och då Jesus ville undvika de skriftlärda och andra som han visste snart skulle följa efter dem, gav han order om att fortsätta till Kafarnaum längs Damaskusvägen som går genom Galiléen. Han gjorde detta därför att han visste att de som följde efter honom skulle vandra vidare längs vägen öster om Jordanfloden för att de räknade med att Jesus och apostlarna var rädda för att passera genom Herodes Antipas territorium. Jesus försökte komma undan sina kritiker och den folkhop som följde efter honom för att få vara ensam med sina apostlar denna dag.

158:7.2 (1759.4) De vandrade fram genom Galiléen till långt efter lunchtid innan de stannade på en skuggig plats för att vederkvicka sig. Sedan de hade ätit sin mat sade Andreas vänd till Jesus: ”Mästare, mina bröder förstår inte dina djupsinniga uttalanden. Vi har helt börjat tro på att du är Guds Son, och nu får vi höra dessa märkliga ord om att lämna oss, om att dö. Vi förstår inte din undervisning. Talar du till oss i liknelser? Vi ber att du talar till oss rakt på sak och obeslöjat.”

158:7.3 (1759.5) Då Jesus svarade Andreas sade han: ”Mina bröder, det är för att ni har bekänt att jag är Guds Son som jag känner mig tvungen att börja klarlägga för er sanningen om slutet på Människosonens utgivning på jorden. Ni hänger envist fast vid tron på att jag är Messias, och ni vill inte överge tanken att Messias måste sitta på en tron i Jerusalem; därför fortsätter jag med att säga er att Människosonen snart måste bege sig till Jerusalem, lida mycket, avvisas av de skriftlärda, de äldste och översteprästerna och efter allt detta dödas och upplyftas från de döda. Och jag talar inte i liknelser till er; jag berättar sanningen för er så att ni må vara förberedda för dessa händelser när de plötsligt kommer över oss.” Medan han ännu talade rusade Petrus otåligt fram till honom, lade sin hand på Mästarens axel och sade: ”Mästare, må det vara oss fjärran att tvista med dig, men jag försäkrar dig att något sådant aldrig skall hända dig.”

158:7.4 (1760.1) Petrus sade så för att han älskade Jesus, men Mästarens människonatur uppfattade i dessa ord av välment tillgivenhet en subtil antydan av att fresta honom till att ändra sin utstakade linje att ända till slutet fullfölja sin utgivning på jorden enligt sin Paradisfaders vilja. Och det var just för att han upptäckte faran med att låta ens sina tillgivna och trogna vänners förslag avråda sig, som han gick lös på Petrus och de andra apostlarna och sade: ”Håll dig bakom mig. Det luktar om dig av motståndarens, frestarens, ande. När ni talar på detta viset är ni inte på min sida utan snarare på vår fiendes sida. Så här gör ni er kärlek till mig till en stötesten när jag skall göra Faderns vilja. Bry er inte om människors sätt utan i stället om Guds vilja.”

158:7.5 (1760.2) Efter att de hade återhämtat sig från den första chocken över den svidande tillrättavisningen som Jesus gav dem, och innan de fortsatte sin vandring sade Mästaren ytterligare: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv, dagligen axla sina skyldigheter och följa mig. Ty den som själviskt vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin egen själ? Med vad kunde människan köpa sig evigt liv? Skäms inte för mig och mina ord i detta syndfulla och skenheliga släkte, såsom inte heller jag skäms för att erkänna er då jag i ära och härlighet träder inför min Fader i närvaro av alla de himmelska härskarorna. Men sannerligen, många av er som nu står här inför mig skall inte möta döden förrän ni ser detta Guds rike komma med kraft.”

158:7.6 (1760.3) Sålunda klargjorde Jesus för de tolv den plågsamma och stridiga väg som de måste beträda om de ville följa honom. Vilken chock var inte de här orden för dessa galileiska fiskare som envist drömde om ett jordiskt rike med hedersplatser för sig själva! Men deras trogna hjärtan rördes av denna orädda vädjan, och inte en enda av dem var sinnad att överge honom. Jesus sände dem inte ensamma in i striden; han anförde dem. Han bad endast att de modigt följde honom.

158:7.7 (1760.4) Så småningom började de tolv fatta tanken att Jesus berättade för dem något om möjligheten att han skulle dö. De förstod endast dunkelt vad han sade om sin död, medan hans ord om att stiga upp från de döda inte alls registrerades i deras sinnen. När dagarna gick och Petrus, Jakob och Johannes drog sig till minnes sin upplevelse på härlighetens berg fick de en bättre förståelse av vissa av dessa saker.

158:7.8 (1760.5) Under hela den tid de tolv var tillsammans med sin Mästare såg de endast vid några få tillfällen den ljungande blick och hörde sådana strida ord av tillrättavisning som kom Petrus och resten av dem till del vid detta tillfälle. Jesus hade alltid haft tålamod med deras mänskliga brister och fel, men inte så när han stod inför ett överhängande hot mot sitt program att obetingat följa sin Faders vilja för resten av sitt jordiska livsskede. Apostlarna var bokstavligen förstummade; de var förvånade och förskräckta. De kunde inte finna ord för att uttrycka sin sorg. Så småningom började de inse vad Mästaren måste uthärda, och att de måste gå igenom dessa erfarenheter tillsammans med honom, men de vaknade inte upp till verkligheten av dessa kommande händelser förrän länge efter dessa tidiga antydningar om den förestående tragedin under hans sista dagar.

158:7.9 (1761.1) Under tystnad gav sig Jesus och de tolv i väg via Kafarnaum till sitt läger i Magadans park. Fastän de inte under eftermiddagens lopp diskuterade med Jesus, talade de mycket sinsemellan, medan Andreas samtalade med Mästaren.

8. I Petrus hus

158:8.1 (1761.2) De anlände till Kafarnaum vid skymningen och vandrade längs mindre frekventerade vägar direkt till Simon Petrus hem för sitt kvällsmål. Medan David Sebedaios gjorde i ordning för att föra dem över sjön höll de sig kvar i Simons hus och Jesus, som såg upp på Petrus och de andra apostlarna, frågade: ”När ni vandrade fram tillsammans den här eftermiddagen, vad var det som ni så allvarligt talade om sinsemellan?” Apostlarna höll tyst, ty många av dem hade fortsatt den diskussion de påbörjade på Hermonberget om vilka positioner de skulle få i det kommande riket; vem som borde vara störst osv. Jesus som visste vad som den dagen hade upptagit deras tankar, vinkade till sig en av Petrus småttingar, satte barnet ned bland dem och sade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er, om ni inte vänder helt om och blir mer som detta barn, kommer ni inte långt i himmelriket. Den som ödmjukar sig och blir som denna lilla, han skall bli störst i himmelriket. Och den som tar emot en sådan liten tar emot mig. Och de som tar emot mig tar också emot Honom som har sänt mig. Om ni vill vara de första i riket, försök då att dela med er av dessa goda sanningar till era jordiska bröder. Men för den som förleder en av dessa små, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och kastades i havet. Om det som ni gör med era händer eller ser med era ögon är till hinder för rikets framåtskridande, offra dessa omhuldade avgudar, ty det är bättre att träda in i riket utan många av dessa livets kära ting än att klamra sig fast vid dessa avgudar och finna sig utestängd från riket. Men framför allt, se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, ty deras änglar ser alltid de himmelska härskarornas anleten.”

158:8.2 (1761.3) När Jesus hade slutat tala steg de i båten och seglade över till Magadan.

Foundation Info

UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantia Foundation, 533 W. Diversey Parkway, Chicago, IL 60614, USA
Tel: +1-773-525-3319; Fax: +1-773-525-7739
© Urantia Foundation. All rights reserved