I och med de mänskliga begränsningarnas skrämmande anblick föds medvetenheten om ett segerrikt människoliv på jorden från den skapades tro som vågar utmana varje återkommande episod i tillvaron med den osvikliga förklaringen: Även om jag inte kan göra detta, så lever i mig en som kan och skall göra det, en som är en del av Fader-Absolutet i universernas universum. Och detta är ”den seger som övervinner världen, nämligen er tro.” ~ Urantiaboken, 4:4.9 (59.5)

Men långt innan dessa uppstigna barn från tiden når Havona har de lärt sig att festa på osäkerhet, att göda sig av besvikelse, att entusiasmeras av uppenbart nederlag, att stärkas inför svårigheter, att visa okuvligt mod inför ofantligheter och att ty sig till oövervinnlig tro vid mötet med utmaningen från det oförklarliga. För länge sedan blev stridsropet för dessa pilgrimer: ”I förbindelse med Gud är ingenting — absolut ingenting — omöjligt.” ~ Urantiaboken, 26:5.3 (291.3)

Oberoende av hur svårt det må vara att förena de vetenskapliga tvivlen beträffande bönens verkan med den ständigt närvarande impulsen att söka hjälp och ledning från gudomliga källor, glöm aldrig att uppriktig bön i tro är en mäktig kraft för främjandet av personlig lycka, individuell självbehärskning, social harmoni, moraliskt framåtskridande och andlig uppnåelse. ~ Urantiaboken, 91:6.3 (999.6)

Jesus beskrev den gudsmedvetne dödliges djupa säkerhet när han sade: ”Vad spelar det för roll för en gudsmedveten som tror på himmelriket om allt jordiskt rasar ihop?” Timliga garantier är sårbara, men andliga säkerheter är oövervinnliga. När flodvågorna av mänsklig motgång, själviskhet, grymhet, hat, illvilja och avund slår kring den dödliges själ, kan ni vara lugna i förvissningen om att det finns en inre bastion, ett andens fäste, som är absolut ointagligt. Detta gäller åtminstone för varje människa som har överlämnat omsorgen om sin själ till den evige Gudens ande i sitt inre. ~ Urantiaboken, 100:2.7 (1096.4)

I Paradiset ses besvikelse aldrig som nederlag; uppskjutande betraktas aldrig som skamligt; uppenbara misslyckanden i tiden sammanblandas aldrig med betydelsefulla förseningar i evigheten. ~ Urantiaboken, 26:8.3 (294.2)

Gudsmedvetna individer blir inte modfällda av motgångar eller nedslagna av besvikelser. De troende är immuna mot depression som följd av rent materiella omvälvningar. De som lever i anden störs inte av den materiella världens händelser. De som är kandidater för evigt liv tillämpar en stärkande och uppbyggande metod för att möta alla jordelivets skiften och trakasserier. För varje dag som en sant troende lever, finner hon det lättare att göra vad rätt och riktigt är. ~ Urantiaboken, 156:5.13 (1739.8)

Men livet blir en börda i tillvaron om man inte lär sig att misslyckas på ett elegant sätt. Det finns en nederlagets konst som ädla själar alltid förvärvar; man måste kunna förlora med gott humör; man måste vara oförskräckt inför besvikelsen. Tveka aldrig att medge misslyckande. Försök inte dölja misslyckandet under bedrägliga leenden och strålande optimism. Det låter bra att alltid hävda framgång, men slutresultaten är förskräckande. Ett sådant förfarande leder direkt till att man skapar en värld av overklighet och till en oundviklig krasch när illusionerna till slut brister. ~ Urantiaboken, 160:4.13 (1779.5)

Hur krossande kan inte besvikelsen i livet vara för de oförståndiga människor som, när de fäster sin blick på de skugglika och flyktiga lockelserna i tiden, blir blinda för de högre och verkligare vinningarna i form av evigt bestående uppnåenden av de eviga världarnas gudomliga värden och sanna andliga realiteter. ~ Urantiaboken, 177:4.10 (1926.3)

Jesus beskrev den gudsmedvetne dödliges djupa säkerhet när han sade: ”Vad spelar det för roll för en gudsmedveten som tror på himmelriket om allt jordiskt rasar ihop?” ~ Urantiaboken, 100:2.7 (1096.4)

Jesus sade: ”Om du verkligen vill finna Gud, är denna önskan i sig själv ett bevis för att du redan har funnit honom. ~ Urantiaboken, 130:8.2 (1440.2)

Världen är full av hungriga själar som svälter precis vid livets bröd. Människor dör medan de söker efter själva den Gud som lever inom dem. ~ Urantiaboken, 159:3.8 (1766.4)

”Den sanna Guden är inte fjärran; han är en del av oss; hans ande talar från vårt inre.” ~ Urantiaboken, 3:1.4 (45.2)

Om du följer den omedvetna vägledningen av denna odödliga ande kan du vara viss om att fortsätta vidare på den upplyftande vägen till att finna Gud. Och när du sedan når fram till Fadern i himlen, är det därför att du genom att söka honom har blivit allt mer lik honom. ~ Urantiaboken, 133:4.9 (1475.2)

Med hjälp av Guds kärlek och genom hans nåd blir vi frälsta. ~ Urantiaboken, 131:1.7 (1443.3)

Därför ”skall var och en som åkallar Herren bli frälst” ”ty Herren förlåter ymnigt”. ~ Urantiaboken, 2:4.1 (38.1)

Genom tro blir du rättfärdigad, genom tro blir du frälst och genom denna samma tro förs du evigt framåt på den framåtskridande och gudomliga fulländningens väg. ~ Urantiaboken, 150:5.3 (1682.5)

Människans frälsning är verklig. Den baserar sig på två realiteter som den skapades tro kan fatta och som i och med det kan införlivas med människans individuella erfarenhet: det faktum att Gud är en fader och den därmed korrelerade sanningen att människovarelserna är bröder med varandra. ~ Urantiaboken, 188:4.13 (2017.8)

När ni vet att tron har frälst er har ni verklig frid med Gud. Och alla som följer denna väg av himmelsk frid är bestämda att helgas åt den evinnerliga tjänst som den evige Gudens ständigt avancerande söner utför. ~ Urantiaboken, 143:2.6 (1610.1)

Människornas död är ett förfarande som gör det möjligt att lämna det köttsliga materiella livet; och mansoniavärldserfarenheten av progressivt liv genom sju världar för korrigerande träning och undervisning i kultur innebär ett introducerande av dödliga överlevande till morontialivsskedet, övergångslivet som ligger mellan den evolutionära materiella tillvaron och den högre andeuppnåelsen för dem som stiger upp ur tiden och vilkas bestämmelse det är att nå fram till evighetens portar. ~ Urantiaboken, 47:10.7 (540.3)

Du börjar där på andra sidan precis där du slutade här nere. ~ Urantiaboken, 47:3.7 (533.5)

Ni fröjdas över att veta att Människosonen har uppstått från de döda, ty därmed vet ni att ni och era bröder också skall överleva den fysiska döden. Men en sådan överlevnad är beroende av att ni tidigare har fötts av sanningssökandets och gudsfinnandets ande. ~ Urantiaboken, 193:2.2 (2054.3)

Och när arbetet här nere är till ända, skall du tjäna hos mig i höjden.” ~ Urantiaboken, 192:2.10 (2049.1)

Nycklarna till himmelriket är: uppriktighet, mera uppriktighet och allt mera uppriktighet. Alla människor har dessa nycklar. ~ Urantiaboken, 9:4.14 (435.7)

Du börjar där på andra sidan precis där du slutade här nere. ~ Urantiaboken, 47:3.7 (533.5)

Jesus sade: ”I min Faders hus finns många boningar.” ~ Urantiaboken, 30:4.17 (341.7)

Så som termen himmel har använts på Urantia har den ibland avsett dessa sju mansoniavärldar, varvid den första mansoniavärlden har kallats den första himlen och så vidare till den sjunde. ~ Urantiaboken, 15:7.5 (174.5)

Det onda är inneboende i den naturliga ordningen i denna värld, men synden är en attityd av medvetet uppror som fördes till denna värld av dem som föll från det andliga ljuset in i det täta mörkret. ~ Urantiaboken, 148:4.6 (1660.5)

Synd är den medvetna, uppfattade och avsiktliga överträdelsen av den gudomliga lagen, av Faderns vilja. Synden är måttet på ovilligheten att låta sig ledas gudomligt och styras andligen. ~ Urantiaboken, 148:4.4 (1660.3)

Möjligheten att missta sig i sitt omdöme (det onda) blir synd först när människans vilja medvetet godkänner och avsiktligt omfattar ett överlagt omoraliskt omdöme. ~ Urantiaboken, 3:5.15 (52.1)

Det fordras en stor och ädel karaktär hos den som först har börjat fel, att sedan vända om och gå den rätta vägen. Alltför ofta tenderar ens eget sinne att rättfärdiga fortsättandet på den orätta vägen när man en gång har beträtt den. ~ Urantiaboken, 184:2.12 (1981.6)

”Frukta inte” var hans paroll och tålmodig uthållighet hans ideal i fråga om karaktärsstyrka. ~ Urantiaboken, 140:8.20 (1582.1)

Fruktan och vrede försvagar karaktären och förstör lyckan. ~ Urantiaboken, 140:5.6 (1573.8)

Jesus säga: ”Var vid gott mod; det är jag, var inte rädd.” ~ Urantiaboken, 152:4.2 (1703.2)

”Men frukta inte; var och en som uppriktigt önskar vinna evigt liv genom att stiga in i Guds rike skall förvisso finna en sådan evig frälsning.” ~ Urantiaboken, 166:3.5 (1829.2)

”Frukta inte det ondas motstånd, ty jag är alltid med er, ända till tidernas slut.” ~ Urantiaboken, 191:4.4 (2042.1)

Från sin tidigaste begynnelse är själen verklig; den har kosmiska överlevnadsegenskaper. ~ Urantiaboken, 16:9.2 (195.8)

Den gudomliga anden anländer samtidigt som den första moraliska aktiviteten sker i människosinnet, och vid det tillfället föds själen. ~ Urantiaboken, 133:6.5 (1478.4)

Alla människor som utvecklar en själ är bokstavligen evolutionära söner till Gud Fadern och Gud Modern, den Suprema Varelsen. Ända fram till den tid då den dödliga människan blir själsmedveten om sitt gudomliga arv måste dock denna visshet om släktskap med Gudomen inses genom tro. ~ Urantiaboken, 117:6.8 (1289.1)

Dödliga varelsers överlevnad bygger helt på att det utvecklas en odödlig själ inom det dödliga sinnet. ~ Urantiaboken, 36:6.5 (404.3)

Personlighetens eviga överlevnad beror helt på det dödliga sinnets val; dess avgöranden bestämmer överlevnadspotentialen hos den odödliga själen. När sinnet tror på Gud och själen känner Gud och när de tillsammans med den uppfostrande Riktaren alla åstundar Gud, då är överlevnaden säkrad. ~ Urantiaboken, 5:5.13 (69.8)

Änglarna är andetjänare i himlen. ~ Urantiaboken, 167:7.3 (1841.2)

Läran om skyddsänglar är inte en myt. Vissa människogrupper har faktiskt personliga änglar. Jesus konstaterade detta, då han talade om barnen i himmelriket: ”Se till att ni inte föraktar någon av dessa små, ty jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min Faders ande inför sig.” ~ Urantiaboken, 113:1.1 (1241.3)

Änglarna är så nära er och håller så varmt av er att de bildligt ”gråter för er medvetna intolerans och envishet”. Seraferna utgjuter inte fysiska tårar; de har ingen fysisk kropp, inte heller har de vingar. De har förvisso andliga emotioner, och de upplever verkligen känslor och stämningar av andlig natur vilka i vissa avseenden kan jämföras med människors emotioner. Seraferna verkar till förmån för er helt oberoende av era direkta vädjanden. De verkställer sina överordnades påbud, och sålunda fungerar de oberoende av era tillfälliga nycker och föränderliga sinnesstämningar. Detta betyder inte att ni inte skulle kunna göra deras uppgifter antingen lättare eller svårare, utan snarare att änglarna inte direkt befattar sig med era vädjanden eller era böner. ~ Urantiaboken, 113:5.2 (1246.1)

Änglarna utvecklar en bestående tillgivenhet för sina mänskliga medarbetare. Om ni blott kunde visualisera seraferna, så skulle ni utveckla en varm tillgivenhet för dem. ~ Urantiaboken, 113:2.5 (1243.2)

Ödesväktaren påverkar dig på alla möjliga sätt som är förenliga med din personlighets okränkbarhet; under inga omständigheter blandar sig dessa änglar i människoviljans handlingsfrihet. ~ Urantiaboken, 113:5.1 (1245.7)

God is to science a cause, to philosophy an idea, to religion a person, even the loving heavenly Father. God is to the scientist a primal force, to the philosopher a hypothesis of unity, to the religionist a living spiritual experience. ~ Urantiaboken, 1:6.2 (30.1)

Sanningen är grunden för vetenskap och filosofi och erbjuder den intellektuella grundvalen för religionen. Skönheten gynnar konsten, musiken och de meningsfulla rytmerna i all mänsklig erfarenhet. Godheten omfattar känslan för etik, moral och religion — erfarenhetsmässig hunger efter fulländning. ~ Urantiaboken, 56:10.10 (647.1)

Vetenskapen bör göra materiellt för människan göra vad religionen gör för henne andligen: utsträcka livshorisonten och vidga hennes personlighet. Sann vetenskap kan inte ha något bestående gräl med sann religion. Den ”vetenskapliga metoden” är endast en intellektuell måttstock för att mäta materiella företeelser och fysiska prestationer. Men då den är materiell och helt intellektuell är den totalt oanvändbar vid utvärderingen av andliga realiteter och religiösa upplevelser. ~ Urantiaboken, 195:7.2 (2078.5)

Vetenskapen har att göra med fakta; religionen befattar sig endast med värden. Sinnet försöker med upplyst filosofi förena betydelserna av både fakta och värden och kommer så fram till en uppfattning om en fullständig verklighet. Kom ihåg att vetenskapen är kunskapens domän, filosofin är visdomens värld, och religionen är troserfarenhetens sfär. ~ Urantiaboken, 101:5.2 (1110.5)

Den Universelle Fadern är inte den personlige skaparen av lokaluniversumet Nebadon; det universum som ni bor i är skapat av hans Son Mikael. ~ Urantiaboken, 1:2:9 (24.7)

För barnen i ett lokaluniversum är en Mikaelson, för alla praktiska syften och ändamål, Gud. ~ Urantiaboken, 5:3.6 (66.2)

Vår Skaparson är personifikationen av det 611.121:sta ursprungliga tankeuttrycket för infinit identitet, som samtidigt uppkom hos den Universelle Fadern och den Evige Sonen. Mikael från Nebadon är den ”enfödde Sonen” som personaliserar detta 611.121:sta universella tankeuttryck för gudomlighet och infinitet. ~ Urantiaboken, 33:1:1 (366.2)

Det judiska spädbarnet Josua ben Josef avlades och föddes till världen precis så som alla andra babyar före och efter detta, utom att just detta barn var inkarnationen av Mikael av Nebadon, en gudomlig Son från Paradiset och skaparen av hela detta lokaluniversum av ting och varelser. Detta mysterium om Gudomens inkarnation i Jesu människogestalt, som i övrigt var av naturligt ursprung i denna värld, förblir för evigt olöst.  ~ Urantiaboken, 119:7:5 (1317.1)

Jesus kom med idén om en aktiv och spontan vänlighet, en så äkta kärlek till ens medmänniskor att den utvidgade grannskapet till att omfatta hela världen och därmed gjorde alla människor till ens nästa. ... Han lärde ut ren sympati, medkänsla. Mikael av Nebadon är en Son som domineras av barmhärtighet; medkänsla är själva hans natur. ~ Urantiaboken, 140:8:11 (1580.6)

För 600.000.000 år sedan anlände Livsbärarnas kommission, som hade sänts ut från Jerusem, till Urantia och påbörjade studiet av de fysiska förhållandena som förberedelse för att införa liv till värld nummer 606 i systemet Satania. ~ Urantiaboken, 58:1.1 (664.2)

Det att vi kallas Livsbärare bör inte förvirra er. Vi kan bära liv till planeterna, och vi gör det också, men vi tog inget liv med oss till Urantia. Livet på Urantia är unikt, det har sitt ursprung på planeten. Denna sfär är en värld för livsmodifikation; allt liv som framträder här formulerades av oss här på planeten; det finns ingen annan värld i Satania, inte ens i hela Nebadon, där livet förekommer i precis samma form som på Urantia. ~ Urantiaboken, 58:4.1 (667.5)

Livsbärarna i Satania hade planerat ett livsmönster baserat på natriumklorid; därför kunde intet steg tas för att plantera livet förrän oceanens vatten hade blivit tillräckligt salt. Urantias typ av protoplasma kan fungera endast i en lämplig saltlösning. Allt förstadieliv — växt- och djurliv — utvecklades i en salt omgivning. Även de högre utvecklade landdjuren kunde inte fortsätta att leva om inte denna samma livsviktiga saltlösning cirkulerade överallt i deras kroppar i den ström av blod som frikostigt sköljer, bokstavligen sänker varje liten cell i detta ”salta hav”. ~ Urantiaboken, 58:1.3 (664.4)

När Livsbärarna hade planerat livsmönstren, sedan de hade organiserat energisystemen, måste ytterligare ett fenomen inträffa; ”livets ande” måste ges åt dessa livlösa former. Guds Söner kan konstruera livsformerna, men det är Guds Ande som ger själva livsgnistan. ~ Urantiaboken, 36:6.4 (404.2)

För 550.000.000 år sedan återvände Livsbärarkåren till Urantia. I samverkan med andliga styrkor och överfysiska krafter organiserade och införde vi de ursprungliga livsmönstren för denna värld och planterade dem i världens gästvänliga vatten. Allt planetariskt liv (med undantag för utomplanetariska personligheter) ända fram till Planetprinsen Caligastias dagar hade sitt ursprung i våra tre ursprungliga, identiska och samtidiga inplanteringar av marint liv. Dessa tre inplanteringar av liv har betecknats som: den mellersta eller eurasisk-afrikanska, den östra eller australisk-asiatiska och den västra omfattande Grönland samt Nord- och Sydamerika. ~ Urantiaboken, 58:4.2 (667.6)

För 450.000.000 år sedan inträffade övergången från växtriket till djurriket. Denna metamorfos ägde rum i de grunda vattnen i de skyddade tropiska vikarna och lagunerna längs de separerande kontinenternas långa kuster. Och denna utveckling, som i sin helhet fanns inbyggd i de ursprungliga livsmönstren, skedde så gradvist. Det fanns många övergångsstadier mellan de tidiga primitiva växtformerna av liv och de senare väldefinierade djurorganismerna. Ännu idag lever övergångsperiodens slemsvampar kvar, och de kan knappast klassificeras som vare sig växter eller djur. ~ Urantiaboken, 58:6.1 (669.2)

I ert superuniversum är inte ens en kall planet av fyrtio beboelig för varelser av er klass. ~ Urantiaboken, 15:6:15 (173.5)

Från er sol strömmar en veritabel flod av dödsbringande strålar ut, och ert angenäma liv på Urantia beror på den ”slumpmässiga” inverkan av över fyrtio till synes oavsiktliga skyddsmekanismer som fungerar på liknande sätt som verkan av detta unika ozonlager. ~ Urantiaboken, 58:2:4 (666.1)

Evolutionen — på Urantia eller annorstädes — alltid målmedveten och aldrig oavsiktlig. ~ Urantiaboken, 65:0:7 (730.7)

Er lilla och obetydliga planet är av intresse i lokaluniversumet helt enkelt därför att den är den jordiska hemvärlden för Jesus från Nasaret. ~ Urantiaboken, 20:5:5 (228.2)

Evolutionen är regel för människans utveckling, men själva processen varierar storligen i olika världar. ~ Urantiaboken, 49:1.4 (560.3)

Högre organismers utveckling från lägre grupperingar av liv är inte slumpartad. ~ Urantiaboken, 49:1.7 (560.6)

Evolutionens faktum är inte en modern upptäckt. Forntidens människor förstod den långsamma och evolutionära karaktären av människans utveckling. ~ Urantiaboken, 74:8.5 (837.4)

Fysiken och kemin kan inte ensamma förklara hur en människovarelse utvecklades från den urtida protoplasman i de första haven. ~ Urantiaboken, 65:6.8 (738.1)

Och nu, efter nästan niohundra generationer av utveckling som omspann cirka tjugoett tusen år från uppkomsten av de tidiga däggdjuren, föddes bland primaterna plötsligt två anmärkningsvärda varelser, de första egentliga människovarelserna. ~ Urantiaboken, 62:4:6 (707.5)

Räknat från år 1934 e.Kr. är det exakt 993.419 år sedan de två första människorna föddes. ~ Urantiaboken, 62:5.1 (707.7)

URANTIA registrerades som en bebodd planet när de två första människovarelserna — tvillingarna — var elva år gamla och innan de hade blivit föräldrar till den förstfödde av andra generationen av de egentliga människorna. ~ Urantiaboken, 63:0.1 (711.1)

Dessa två anmärkningsvärda varelser var verkliga människor. De hade såsom många av sina förfäder fulländade människotummar, samtidigt som deras fötter var lika fulländade som fötterna hos människoraserna av idag. ~ Urantiaboken, 62:5.2 (707.8)

Många nya emotioner framträdde tidigt hos dessa människotvillingar. De hyste beundran för både föremål och andra varelser och uppvisade en ansenlig fåfänga. Men det mest anmärkningsvärda framsteget i den emotionella utvecklingen var det plötsliga framträdandet av en ny grupp av riktigt mänskliga känslor: vördnadskänslornas grupp, omfattande respektfylld fruktan, vördnad, ödmjukhet och rentav en primitiv form av tacksamhet. Rädslan i förening med okunnighet om naturfenomenen höll på att ge upphov till en primitiv religion. ~ Urantiaboken, 62:5.4 (708.2)

Andon och Fonta fick sammanlagt nitton barn och levde så länge att de hade sällskap av närmare ett femtiotal barnbarn och ett halvt dussin barnbarnsbarn. ~ Urantiaboken, 63:3.2 (713.2)

Myriaderna av planetsystem har alla gjorts för att till slut bli bebodda av många olika slag av intelligenta varelser, varelser som kan bli medvetna om Gud, ta emot den gudomliga kärleken och i sin tur älska honom. Universernas universum är Guds verk och boplatsen för hans olika skapade varelser. ”Gud skapade himlarna och formade jorden; han lade grunden till universum och skapade denna värld inte förgäves; han formade den för att bebos.” ~ Urantiaboken, 1:0:2 (21.2)

En nästan ändlös variation av skapade varelser och andra levande manifestationer kännetecknar rymdens otaliga världar. Det finns emellertid likhet på vissa punkter i en grupp av världar associerade i ett givet system, samtidigt som också varje universum har sitt mönster för intelligent liv. ~ Urantiaboken, 1:0:2 (21.2)

Jag kan ange endast det ungefärliga antalet bebodda eller beboeliga planeter, ty en del lokala universer har flera världar som lämpar sig för intelligent liv än andra. ~ Urantiaboken, 15:2:0 (165.6)

Under de tidigare och de senare stadierna på många planeter skulle varelser av er nuvarande klass inte kunna existera; när andningsfaktorerna på en planet är mycket höga eller mycket låga men alla andra förutsättningar för intelligent liv är tillräckliga etablerar Livsbärarna ofta i sådana världar en modifierad form av dödlig existens, varelser som har förmågan att direkt påverka ämnesomsättningen för sina livsprocesser med hjälp av ljusenergi och de Ledande Fysiska Övervakarnas direkta omvandling av styrka. ~ Urantiaboken, 49:2:24 (563.1)

Jesus är i människogestalt den andliga lins som för den materiella varelsen synliggör Honom som är osynlig. Han är er äldre broder som i köttslig gestalt gör en Varelse med infinita attribut bekant för er, en Varelse som inte ens de himmelska härskarorna kan påstå att de helt förstår. ~ Urantiaboken, 169:4.13 (1857.4)

Jesus är verkligen en frälsare i den bemärkelsen att hans liv och död faktiskt vinner över människor till godhet och till ett rättfärdigt överlevande. Jesus älskar människorna så mycket att hans kärlek väcker ett gensvar av kärlek i människans hjärta. ~ Urantiaboken, 188:5.2 (2018.1)

Jesus är den nya och levande vägen från människan till Gud, från det partiella till det fullkomliga, från det jordiska till det himmelska, från tiden till evigheten. ~ Urantiaboken, 129:4.7 (1425.6)

Jag är livets bröd.
Jag är det levande vattnet.
Jag är världens ljus.
Jag är alla tidsåldrars längtan.
Jag är den öppna dörren till evig frälsning.
Jag är det ändlösa livets verklighet.
Jag är den gode herden.
Jag är vägen till oändlig fullkomlighet.
Jag är uppståndelsen och livet.
Jag är den eviga överlevnadens hemlighet.
Jag är vägen, sanningen och livet.
Jag är den infinite Fadern till mina finita barn.
Jag är den sanna vinstocken; ni är grenarna.
Jag är hoppet för alla som känner den levande sanningen.
Jag är den levande bron från en värld till en annan.
Jag är den levande länken mellan tiden och evigheten.
~ Urantiaboken, 182:1.10 (1965.4)

Det finns mycket i samband med Jesu uppståndelse som vi inte förstår. Men vi vet att den skedde så som vi har berättat och ungefär vid den angivna tiden. ~ Urantiaboken, 189:1:4 (2021.3)

Tio minuter i tre började intensiva vibrationer från blandade materiella och morontiella aktiviteter utgå från Josefs nya gravkammare, och två minuter över tre denna söndagsmorgon den 9 april år 30 e.Kr. kom Jesus från Nasarets uppståndna morontiagestalt och personlighet fram från graven. ~ Urantiaboken, 189:1:1 (2020.4)

Hans materiella eller fysiska kropp var inte en del av den uppståndna personligheten. När Jesus kom ut ur graven förblev hans köttsliga kropp orörd kvar i gravkammaren. Han trädde fram från gravkammaren utan att flytta stenarna framför ingången och utan att rubba Pilatus sigill. ~ Urantiaboken, 189:1:7 (2021.6)

Han trädde faktiskt fram från Josefs gravkammare i just sådan skepnad som morontiapersonligheterna hos dem vilka, som uppståndna morontiella uppstigna varelser, framträder i uppståndelsesalarna i den första mansoniavärlden i detta lokalsystem Satania. ~ Urantiaboken, 189:1:9 (2021.8)

Det första som Jesus gjorde efter att ha stigit upp från gravkammaren var att hälsa på Gabriel och instruera honom att fortsätta som högste verkställare av universums angelägenheter under Immanuel, och sedan gav han Melkisedekarnas ledare i uppdrag att förmedla hans broderliga hälsningar till Immanuel. Yttrade morontia-Jesus de första orden under sitt livsskede efter döden och sade: ”Efter att jag nu har avslutat mitt köttsliga liv vill jag stanna här en kort tid i övergångsgestalt för att skaffa mig en fullständigare kunskap om mina uppstigande varelsers liv och för att ytterligare uppenbara min Paradisfaders vilja.” ~ Urantiaboken, 189:1:10 (2022.1)

”Medan ni fröjdas i er trofasthet mot evangeliet, be sanningens Fader att i era hjärtan utgjuta en ny och större kärlek till era bröder. Ni skall älska alla människor så som jag har älskat er; ni skall tjäna alla människor så som jag har tjänat er.” ~ Jesus, Urantiaboken, 191:4.3 (2041.6)

”Att acceptera läran om Gud som er Fader innebär att ni också villigt accepterar den därmed förbundna sanningen om människan som er broder. Och om en människa är er broder är han redan mer än er granne eller nästa, som Fadern fordrar att ni älskar som er själva.” ~ Jesus, Urantiaboken, 193:1.2 (2053.4)

”Ägna ditt liv åt att visa att kärleken är störst av allt i världen. Det är Guds kärlek som förmår människorna att söka frälsning. Kärleken är föregångaren till all andlig godhet, det innersta väsendet i det sanna och det sköna.” ~ Jesus, Urantiaboken, 192:2.1 (2047.5)

”Olkoot sydämenne niin rakkauden vallassa, ettei henkiopastajallanne ole suuriakaan vaikeuksia vapahtaa teitä taipumuksestanne päästää valloilleen sellaisia eläimellisiä vihanpurkauksia, jotka ovat yhteensopimattomia Jumalan pojan asemanne kanssa.” ~ Jesus, Urantiaboken, 149:4.2 (1673.2)

När dagen grydde var födslovåndorna tydliga, och vid tolvtiden den 21 augusti år 7 f. Kr., med hjälp och vänlig omvårdnad av kvinnliga medresenärer, födde Maria ett gossebarn. Nasarén Jesus föddes till världen, lindades i de kläder som Maria hade tagit med för en sådan eventuell händelse och lades i en krubba nära intill. ~ Urantiaboken, 122:8:1 (1351.5)

Nästa viktiga händelse i familjens liv var födseln av deras andra barn, Jakob, under de tidiga morgontimmarna den 2 april år 3 f.Kr. ~ Urantiaboken, 123:1:5 (1357.2)

Detta år, år 2 f.Kr., något mer än en månad före hans femte födelsedag, blev Jesus mycket glad över att få en syster, Mirjam, som föddes på natten den 11 juli. ~ Urantiaboken, 123:2.3 (1357.7)

Det fjärde barnet hos familjen i Nasaret, Josef, föddes onsdag morgon den 16 mars år 1 e.Kr. ~ Urantiaboken, 123:4:9 (1362.1)

Hans tredje bror, Simon, föddes fredag eftermiddag den 14 april detta år, 2 e.Kr. ~ Urantiaboken, 123:6:7 (1365.2)

Hans tredje bror, Simon, föddes fredag eftermiddag den 14 april detta år, 2 e.Kr. ~ Urantiaboken, 124:1:7 (1367.3)

Onsdag kväll den 24 juni år 5 e.Kr. föddes Juda. ~ Urantiaboken, 124:3:4 (1370.2)

Söndagsnatten den 9 januari år 7 e.Kr. föddes hans bror Amos. ~ Urantiaboken, 124:5:2 (1373.2)

Onsdagskvällen den 17 april år 9 e.Kr. föddes Rut, familjens minsting. ~ Urantiaboken, 126:3:2 (1389.5)

Allt från bergspredikan till sitt tal vid den sista måltiden lärde Jesus sina efterföljare att visa faderlig kärlek hellre än broderlig kärlek. Broderlig kärlek anger att du älskar din nästa så som du älskar dig själv, och mer än så behövs inte för att följa den ”gyllene regeln”. Men faderlig tillgivenhet kräver att du älskar dina meddödliga så som Jesus älskar dig. ~ Urantiaboken, 140:5:1 (1573.3)

Den gyllene regeln, så som den formulerades på nytt av Jesus, kräver aktiv social kontakt; den äldre negativa regeln kunde åtlydas även i avskildhet. Jesus avklädde moralen alla regler och ceremonier och upphöjde den till det andliga tänkandets och det sant rättfärdiga livets majestätiska nivåer. ~ Urantiaboken, 140:10:5 (1585.3)

När sådana av anden ledda dödliga inser den gyllene regelns sanna betydelse fylls de till överflödande av förvissningen om att de är medborgare i ett vänligt universum, och andeverklighetens ideal hos dem uppfylls först när de älskar sina medmänniskor så som Jesus älskade oss alla, och det är den realitet som består i förverkligandet av Guds kärlek. ~ Urantiaboken, 180:5:8 (1950.3)

Detta är all sann religions innersta väsen: att du älskar din nästa som dig själv. ~ Urantiaboken, 180:5:7 (1950.2)

Nästan allting av bestående värde i civilisationen har sina rötter i familjen. Familjen var den första framgångsrika fredliga gruppen, då mannen och kvinnan lärde sig att komma till rätta med sina motsättningar, samtidigt som de lärde sina barn fredliga värv. ~ Urantiaboken, 68:2:8 (765.5)

Religions-, samhälls- och utbildningsinstitutionerna är alla väsentliga för kulturcivilisationens fortbestånd, men familjen är den främsta civiliseraren. Ett barn lär sig det mesta av det som är viktigt i livet av sin familj och av grannarna. ~ Urantiaboken, 82:0:2 (913.2)

Familjen är den kanal genom vilken kulturen och kunskapen flyter från en generation till en annan. ~ Urantiaboken, 84:0:2 (931.2)

Familjen är den grundenhet för broderskapet där föräldrar och barn lär sig de tålamodets, altruismens, toleransens och överseendets läxor som är så väsentliga för att förverkliga broderskapet bland alla människor. ~ Urantiaboken, 84:7:28 (941.9)

Människornas broderskap bygger på att Gud är allas fader. ~ Urantiaboken, 134:4.1 (1486.4)

Broderskapet mellan människor bygger i själva verket på insikten om Guds faderskap. Det snabbaste sättet att förverkliga människans broderskap på Urantia är att åstadkomma en andlig omvandling av den nuvarande mänskligheten. ~ Urantiaboken, 52:6.7 (598.2)

Faderskap är det förhållande från vilket vi resonerar oss till insikten om broderskap. ~ Urantiaboken, 16:9.14 (196.10)

The ultimate goal of human progress is the reverent recognition of the fatherhood of God and the loving materialization of the brotherhood of man. ~ Urantiaboken, 143:1.4 (1608.1)

Om varje människa blott kunde bli ett centrum för en dynamisk tillgivenhet, då skulle detta godartade kärleksvirus snart breda ut sig i människosläktets känslofulla emotionsström i en sådan utsträckning att hela civilisationen skulle omslutas av kärlek, och det skulle innebära förverkligandet av människans broderskap. ~ Urantiaboken, 100:4:6 (1098.3)

Himmelriket är varken en samhällelig eller en ekonomisk ordning. Det är uteslutande ett andligt broderskap av individer som känner Gud. Det är sant att ett sådant broderskap i sig är ett nytt och häpnadsväckande samhällsfenomen åtföljt av förvånande politiska och ekonomiska följdverkningar. ~ Urantiaboken, 99:3.2 (1088.3)

Himmelriket är varken materiellt eller endast intellektuellt; det är ett andligt förhållande mellan Gud och människan. ~ Urantiaboken, 134:4:2 (1486.5)

Gud är ande, och Gud ger ett fragment av sitt andejag att leva i människans hjärta. Andligen är alla människor jämlika. Himmelriket är fritt från kaster, klasser, sociala nivåer och ekonomiska grupper. Ni är alla bröder.~ Urantiaboken, 134:4.7 (1487.4)

Nycklarna till himmelriket är: uppriktighet, mera uppriktighet och allt mera uppriktighet. Det högsta moraliska valet är valet av det högsta möjliga värdet, och detta är alltid — inom varje sfär, inom alla sfärer — att välja att göra Guds vilja. ~ Urantiaboken, 39:4.14 (435.7)

”Johannes kom och predikade omvändelse för att göra er redo för riket. Nu har jag kommit för att förkunna att tro, gåvan från Gud, är priset för inträde i himmelriket. Om ni blott ville tro att min Fader älskar er med en oändlig kärlek, då är ni inne i Guds rike.” ~ Jesus, Urantiaboken, 137:8:17 (1537.4)

Han levde ut sanningen just så som han lärde ut den. Han var sanningen. Han kände sig tvungen att förkunna frälsande sanning för sin generation, även om en sådan uppriktighet ibland orsakade smärta. Han var obetingat lojal i förhållande till all sanning. ~ Urantiaboken, 100:7:2 (1101.6)

Han var modig men aldrig obetänksam; försiktig men aldrig feg. Han var deltagande men inte sentimental; enastående men inte excentrisk. Han var from men inte skenhelig. Han var så välbalanserad för att han var så fulländat hel. ~ Urantiaboken, 100:7:4 (1102.1)

Om Jesus sade man sanningsenligt: ”Han litade till Gud.” Som en människa bland människor förlitade han sig högst sublimt på Fadern i himlen. Han litade på sin Fader så som ett litet barn litar på sin jordiska förälder. Hans tro var fulländad men aldrig övermodig. ~ Urantiaboken, 100:7.7 (1102.4)

”Han vandrade omkring och gjorde gott.” ~ Urantiaboken, 100:7.8 (1102.5)

All sann kärlek är från Gud, och människan får del av den gudomliga tillgivenheten i den mån hon själv ger denna kärlek till sina medvarelser. ~ Urantiaboken, 117:6:10 (1289.3)

Sann kärlek varken komprometterar eller tolererar hat — den tillintetgör det. ~ Urantiaboken, 188:5:2 (2018.1)

Emedan Gud vet allt om sina barn är det lätt för honom att förlåta. Ju bättre människan känner sin nästa desto lättare är det för henne att förlåta, till och med älska, denne. ~ Urantiaboken, 2:4:2 (38.2)

Om människan inser sina vägars ondska och i hjärtat ångrar synden, då kan hon söka förlåtelse. Hon kan undgå straffet, hon kan ändra olyckan till välsignelse. ~ Urantiaboken, 131:8:5 (1452.3)

Fadern i himlen har förlåtit dig redan innan du har tänkt på att be honom om det, men denna förlåtelse är inte tillgänglig i din personliga religiösa erfarenhet förrän du själv förlåter dina medmänniskor. ~ Urantiaboken, 146:2:4 (1638.4)

När du förlåter din jordiske broder skapar du därmed i din egen själ förmågan att som en realitet ta emot Guds förlåtelse av dina egna missgärningar. ~ Urantiaboken, 170:2:23 (1861.5)

Att göra Guds vilja är varken mer eller mindre än att den skapade visar sin villighet att dela det inre livet med Gud — med själva den Gud som har gjort ett sådant inre liv av mening och värde möjligt för den skapade. ~ Urantiaboken, 111:5.1 (1221.2)

Varje dödlig som medvetet eller omedvetet följer sin inneboende Riktares ledning lever enligt Guds vilja. Medvetenhet om Riktarens närvaro är medvetenhet om Guds närvaro. ~ Urantiaboken, 107:0.4 (1176.4)

Fastän ni inte kan observera denna gudomliga ande i dess arbete i ert sinne, finns det en praktisk metod att upptäcka i vilken mån ni har överlämnat kontrollen över era själsförmågor till att undervisas och ledas av den himmelske Faderns ande i ert inre, nämligen graden av er kärlek till era medmänniskor. ~ Urantiaboken, 146:3.6 (1642.2)

Bönen är en del av den gudomliga planen för att omforma det som är till det som borde vara. ~ Urantiaboken, 144:4.9 (1621.8)

Den idealiska bönen är en form av andlig gemenskap som leder till intelligent gudsdyrkan, andakt. Ett sant bedjande är en uppriktig inställning av att söka sig mot himlen för att uppnå upp sina ideal. ~ Urantiaboken, 144:2.2 (1618.6)

Bönen är avsedd att göra människan mindre tänkande men mer inseende. Den är inte avsedd att öka kunskapen utan snarare att vidga insikten. ~ Urantiaboken, 143:7.4 (1616.6)

Bönen är inte ett sätt att undgå konflikt, utan snarare en sporre till tillväxt inför själva konflikten. Be endast om värden, inte om ting; om tillväxt, inte om behovstillfredsställelse. ~ Urantiaboken, 91:8.13 (1002.5)

All etisk bön är en sporre till handling och en vägvisare för det progressiva strävandet mot idealistiska mål av uppnåelse högre än en själv ~ Urantiaboken, 91:4.2 (997.7)

Ingen tillgiven fader förhastar sig någonsin med att bestraffa en felande medlem av sin familj. ~ Urantiaboken, 54:5:4 (617.4)

Ni skall inte längre vara rädda för att Gud straffar en hel nation för en enskild individs synd. Inte heller straffar Fadern i himlen ett av sina troende barn för nationens synder.. ~ Urantiaboken, 145:2:8 (1630.4)

Så snart ni fattar tanken om Gud som en sann och kärleksfull Fader, det enda begrepp som Jesus någonsin lärde måste ni för att vara konsekventa samtidigt totalt ge upp alla dessa primitiva föreställningar om Gud som en sårad monark, en sträng och allsmäktig härskare, vars främsta nöje är att ertappa sina undersåtar i missgärningar och se till att de får sitt rättmätiga straff, såvida inte någon varelse nästan jämbördig med honom själv skulle erbjuda sig att lida för dem, att dö som ersättare och i stället för dem. Hela tanken om återlösning och försoning är oförenlig med det begrepp om Gud som Jesus från Nasaret förkunnade och exemplifierade. Guds oändliga kärlek är inte underordnat någonting annat i hans gudomliga natur. ~ Urantiaboken, 188:4.8 (2017.3)

Men om en sak kan du vara förvissad: Fadern sänder inte lidandet som ett godtyckligt straff för missgärningar. ~ Urantiaboken, 148:5:3 (1661.5)

Under de första tiderna hade människan inga föreställningar om ett helvete eller ett kommande straff. Vilden betraktade det kommande livet som precis likadant som detta liv, men utan all dålig tur. Senare uppkom föreställningen om skilda öden för goda och onda vålnader — himmel och helvete. ~ Urantiaboken, 86:4.7 (953.6)

Gud är Fadern, människan är hans barn. Kärleken, en faders kärlek till sitt barn, blir den centrala sanningen i universumrelationerna mellan Skaparen och den skapade — inte rättvisan hos en kung som söker tillfredsställelse i den ondsinta undersåtens lidanden och bestraffning. ~ Urantiaboken, 188:5.1 (2017.9)

Håll alltid i minnet: sann religion är att känna Gud som din Fader och människan som din broder. Religionen är inte en slavisk tro på hotelser om straff eller magiska löften om framtida mystiska belöningar. ~ Urantiaboken, 99:5.2 (1091.1)

Det största straffet för missgärningar och avsiktligt uppror mot Guds styre (i verkligheten en oundviklig följd därav) är förlust av existensen som individuell undersåte under detta styre. ~ Urantiaboken, 2:3.2 (36.7)

...fast barmhärtigheten sålunda är dyrbar och dyrt utgiven, överstiger era individuella krediträttigheter alltid långt er förmåga att uttömma reserven, om era syften är uppriktiga och ert sinne ärligt. ~ Urantiaboken, 28:6.7 (314.6)

Det är ingen synd i att ha ärligt anskaffade tillgångar på jorden förutsatt att din skatt är i himlen, ty där din skatt är där är också ditt hjärta. ~ Urantiaboken, 165:4:5 (1821.5)

Rikedomar har ingenting direkt att göra med inträdet i himmelriket, men kärlek till rikedomar har. Rikets andliga lojaliteter är oförenliga med servilitet till den materialistiska mammon. ~ Urantiaboken, 163:2:10 (1803.1)

Jesus varnade ofta sina åhörare för allt habegär och sade att ”en människas lycka består inte i överflöd på ägodelar.” ~ Urantiaboken, 140:8.17 (1581.4)

De som är säkra på sin frälsning är för evigt fria från åtrå, avund, hat och rikedomens illusioner.  ~ Urantiaboken, 131:3:4 (1447.1)

Ingen ädel människa strävar efter att samla sig rikedomar och penningmakt genom att förslava eller orättvist utnyttja sina jordiska bröder. ~ Urantiaboken, 132:5:18 (1464.2)

Är kärleken det dominerande kännetecknet i Guds alla personliga förbindelser med sina varelser. ~ Urantiaboken, 2:5.12 (40.4)

Gud är av sig själv vänlig, på ett naturligt sätt medlidande och för evigt barmhärtig. Och aldrig behövs det någon påtryckning för att hans kärleksfulla vänlighet skall flöda fram. ~ Urantiaboken, 2:4.2 (38.2)

Gud älskar varje individ som ett individuellt barn i den himmelska familjen. ~ Urantiaboken, 12:7.8 (138.3)

Den gudomliga kärleken inte endast förlåter de fel som har begåtts; den absorberar och faktiskt förstör dem. ~ Urantiaboken, 188:5.2 (2018.1)

Det är inte endast den skapade varelsen som lever i Gud, utan Gud lever också i den skapade varelsen. ”Vi vet att vi bor i honom, emedan han bor i oss; han har givit oss sin ande. Denna gåva från Paradisfadern är människans oskiljaktiga följeslagare.” ”Han är den alltid närvarande och allting genomträngande Guden.” ”Varje människobarn har den evige Faderns ande gömd i sitt sinne.” ”Människan går fram för att söka en vän, medan det finns en vän som lever i hennes eget hjärta.” ”Den sanna Guden är inte fjärran; han är en del av oss; hans ande talar från vårt inre.” ”Fadern lever i barnet. Gud är alltid med oss. Han är den eviga bestämmelsens ledsagande ande.” ~ Urantiaboken, 3:1.4 (45.2)

“Världen är full av hungriga själar som svälter precis vid livets bröd. Människor dör medan de söker efter själva den Gud som lever inom dem.” ~ Jesus, Urantiaboken, 159:3.8 (1766.4)

Inne i er bor ett fragment av den Universelle Fadern, och ni är sålunda direkt besläktade med den gudomlige Fadern till alla Guds Söner. ~ Urantiaboken, 40:6.8 (448.7)

“De lidande dödliga skall inte längre förnekas trösten av att känna Guds kärlek och förstå den himmelske Faderns barmhärtighet. Förstår du inte att Gud bor inom dig, att han har blivit vad du är för att få göra dig till vad han är!” ~ Jesus, Urantiaboken, 148:6.10 (1664.2)

När de stod där i månskenet fortsatte Jesus med att säga: ”I varje människosinne bor en gudomlig ande, en gåva från Fadern i himlen. Denna goda ande strävar ständigt efter att leda oss till Gud, att hjälpa oss att finna Gud och att lära känna Gud.” ~ Urantiaboken, 133:3.7 (1472.6)

Gud älskar först människan och förlänar henne potentialen till odödlighet — evig verklighet. Och då människan älskar Gud, så blir hon evig i den aktuala verkligheten. ~ Urantiaboken, 117:4.14 (1285.3)

Skaparsönerna inom Gud den Sjufaldiges gudomsassociation tillhandahåller den mekanism genom vilken den dödliga blir odödlig och det finita uppnår det infinitas famn. ~ Urantiaboken, 0:8.11 (12.2)

Att sända ut Rikare och att de bor i de dödliga, är sannerligen ett av Gud Faderns ofattbara mysterier. Dessa fragment av den Universelle Faderns gudomliga väsen för med sig potential för odödlighet hos de skapade varelserna. Riktarna är odödliga andar, och förening med Riktaren ger evigt liv åt själen som den fusionerade dödliga har. ~ Urantiaboken, 40:7.1 (448.8)

Det faktum att Guds existens är verklig visas i människans erfarenhet av den gudomliga närvaron inom henne. Andeledsagaren som är sänd från Paradiset är avsedd att leva i människans dödliga sinne och där bistå med att utveckla den odödliga själen som överlever i evighet. ~ Urantiaboken, 1:2.3 (24.1)

”Fortsätt att tro på mig och på det som jag har uppenbarat för dig, och du skall få evigt liv i gåva.” ~ Jesus, Urantiaboken, 181:2.11 (1957.1)

”Sluta upp att vara rädd för människor; var inte rädd för att predika den goda nyheten om evigt liv för dina medmänniskor som försmäktar i mörker och hungrar efter sanningens ljus.” ~ Jesus, Urantiaboken, 192:2.11 (2049.2)

Denna möjlighet att uppnå gudomlig fulländning är människans slutliga och säkra bestämmelse för allt det eviga, andliga framåtskridandet. ~ Urantiaboken, 1:0:4 (22.1)

Gud är inte enbart den som anger ödesbestämmelsen; han är människans eviga bestämmelse. ~ Urantiaboken, 5:4.3 (67.1)

Paradiset är unikt däri att det är det primära ursprungets värld och bestämmelsens slutliga mål för alla andepersonligheter. ~ Urantiaboken, 11:9.1 (126.6)

Identifikation med anden utgör hemligheten med personlig överlevnad och avgör den andliga uppståndelsens ödesbestämmelse. ~ Urantiaboken, 40:5:4 (445.5)

Och denne ende Gud är vår Skapare och vår själs slutliga bestämmelse. ~ Urantiaboken, 131:4:2 (1448.1)

Det transcendenta målet för tidens barn är att finna den evige Guden, att förstå den gudomliga naturen, att känna igen den Universelle Fadern. Skapade varelser som känner Gud har endast en högsta ambition, endast en brinnande önskan, och det är att så som de är i sina sfärer bli lik honom sådan han är i sin personlighets paradisfullkomlighet och i sin sfär av rättfärdig suprematet. Från den Universelle Fadern, som bebor evigheten, har utgått det högsta påbudet: ”Var fullkomliga, såsom även jag är fullkomlig.” ~ Urantiaboken, 1:0:3 (21.3)

Denna storslagna och universella föreskrift att sträva efter att uppnå gudomlighetens fulländning är den första uppgiften och borde vara den högsta ambitionen bland hela den kämpande skapelsen bestående av varelser som fullkomlighetens Gud har skapat. Denna möjlighet att uppnå gudomlig fulländning är människans slutliga och säkra bestämmelse för allt det eviga, andliga framåtskridandet. ~ Urantiaboken, 1:0:4 (22.1)

Och sedan vände sig Mästaren till dem alla och sade: ”Bli inte bestörta över att ni inte kan fatta hela innebörden av evangeliet. Ni är endast finita, dödliga människor, och det som jag har lärt er hör till det infinita, gudomliga och eviga. Var tålmodiga och vid gott mod, ty ni har eviga tidsåldrar framför er under vilka ni kan fortsätta ert stegvisa uppnående av erfarenheten att bli fulländade, såsom er Fader i Paradiset är fullkomlig.” ~ Urantiaboken, 181:2:25 (1961.4)