Hoppa till huvudinnehåll

Kapitel 149 - Den andra predikoturen

Urantiaboken

Kapitel 149

Den andra predikoturen

149:0.1 (1668.1)DEN andra offentliga predikoturen i Galiléen började söndagen den 3 oktober år 28 e.Kr., pågick i nästan tre månader och slutade den 30 december. I detta projekt deltog Jesus och hans tolv apostlar assisterade av den nyligen rekryterade kåren om 117 evangelister och av talrika andra intresserade personer. Under denna färd besökte de Gadara, Ptolemais, Jafia, Dabaritta, Megiddo, Jisreel, Skytopolis, Tarikea, Hippos, Gamala, Betsaida-Julias och många andra städer och byar.

149:0.2 (1668.2)Innan de gav sig i väg denna söndagsmorgon bad Andreas och Petrus Jesus att ge de nya evangelisterna de slutliga instruktionerna, men Mästaren avböjde och sade att det inte var hans sak att göra det som andra acceptabelt kunde utföra. Efter vederbörlig överläggning beslöt man att Jakob Sebedaios skulle ge dem deras instruktioner. Efter Jakobs anförande sade Jesus till evangelisterna: ”Gå nu ut och utför arbetet så som ni har blivit anförtrodda, och senare när ni har visat er kompetenta och trogna skall jag ordinera er att predika rikets evangelium.”

149:0.3 (1668.3)Under denna tur vandrade endast Jakob och Johannes tillsammans med Jesus. Petrus och de övriga apostlarna tog med sig omkring ett dussintal evangelister var och höll nära kontakt med dem medan de utförde sitt prediko- och undervisningsarbete. Så snart troende var redo att träda in i riket förrättade apostlarna dopet. Jesus och hans två följeslagare färdades vida omkring under dessa tre månader och besökte ofta två städer samma dag för att observera evangelisternas arbete och uppmuntra dem i deras strävanden att etablera riket. Hela denna andra predikotur var huvudsakligen ett projekt som avsåg att ge denna kår om 117 nyss utbildade evangelister praktisk erfarenhet.

149:0.4 (1668.4)Under hela denna period och därefter ända fram till den tid då Jesus och de tolv för sista gången begav sig till Jerusalem, upprätthöll David Sebedaios ett permanent högkvarter för rikets arbete i sin fars hus i Betsaida. Detta var informationscentralen för Jesu arbete på jorden och vidarebefordringsstationen för den budbärartjänst som David upprätthöll mellan dem som arbetade i olika delar av Palestina och angränsande trakter. Han gjorde allt detta på eget initiativ men med Andreas godkännande. David hade fyrtio till femtio budbärare i tjänst inom denna informationsavdelning för det snabbt växande och allt mer omfattande arbetet i riket. Medan han var sysselsatt med detta försörjde han sig delvis genom att använda något av sin tid för sitt tidigare fiskaryrke.

1. Jesu vitt utbredda ryktbarhet

149:1.1 (1668.5)Fram till den tid då lägret i Betsaida upplöstes hade Jesu ryktbarhet, i synnerhet som helbrägdagörare, spritt sig till alla delar av Palestina och över hela Syrien samt de angränsande länderna. I veckor efter att de hade lämnat Betsaida fortsatte de sjuka att anlända, och när de inte fann Mästaren men av David fick veta var han fanns, begav de sig i väg för att söka upp honom. Under denna resa utförde Jesus inte avsiktligt några så kallade helandemirakel. Trots det återvann tjogotals lidande sin hälsa och lycka som resultat av den förnyande kraften i den intensiva tro som tvingade dem att söka bot.

149:1.2 (1669.1)Ungefär vid tiden för denna missionsfärd började en säregen och oförklarlig serie av helandefenomen uppträda, och dessa händelser fortgick under resten av Jesu liv på jorden. Under loppet av denna tre månaders färd kom mer än hundra män, kvinnor och barn från Judéen, Iduméen, Galiléen, Syrien, Tyros och Sidon samt från områdena bortom Jordanfloden i åtnjutande av denna helbrägdagörelse som Jesus utförde omedvetet, och när de återvände till sina hem såg de till att Jesu ryktbarhet ytterligare förstorades. De gjorde detta trots att Jesus, varje gång han observerade ett av dessa fall av spontant helande, direkt ålade den botade att ”inte berätta om det för någon”.

149:1.3 (1669.2)Det uppenbarades aldrig för oss vad som egentligen hände vid dessa fall av spontant eller omedvetet helande. Mästaren förklarade aldrig för sina apostlar hur dessa helbrägdagörelser skedde, utom att han vid flera tillfällen endast sade: ”Jag känner att kraft har gått ut från mig.” Vid ett tillfälle anmärkte han när ett sjukt barn hade rört vid honom: ”Jag känner att liv har gått ut från mig.”

149:1.4 (1669.3)I brist på något direkt ord från Mästaren beträffande naturen av dessa fall av spontant helande vore det förmätet av oss att börja förklara hur de skedde, men det är tillåtet att framföra vår egen åsikt om alla dessa helandefenomen. Vi tror att många av dessa synbarliga helandemirakel, så som de inträffade under loppet av Jesu verksamhet på jorden, var ett resultat av samexistensen av följande tre kraftfulla, verksamma och associerade inflytelser:

149:1.5 (1669.4)1. En stark, dominerande och levande tro i hjärtat på den människa som ihärdigt sökte helande, i förening med att detta helande önskades mer för andliga välsignelser än för enbart fysiskt återställande.

149:1.6 (1669.5)2. Den stora sympatin och det stora medlidandet — vid sidan av den nämnda mänskliga tron — hos Guds inkarnerade och av barmhärtighet dominerade Skaparson, som i sin person faktiskt ägde nästan gränslös och tidlös skapande förmåga och rätt till helande.

149:1.7 (1669.6)3. Förutom den skapades tro och Skaparens liv bör man även observera att denna Gud och människa var det personifierade uttrycket för Faderns vilja. Om vid kontakten mellan det mänskliga behovet och den gudomliga kraften att möta det, Fadern inte ville annorlunda, blev dessa två ett, och helandet skedde omedvetet för människan Jesus men uppfattades omedelbart av hans gudomliga natur. Förklaringen till många av dessa fall av helande måste därför sökas i den stora lag, som vi länge har känt till, nämligen: Vad Skaparsonen önskar och den evige Fadern vill, det ÄR.

149:1.8 (1669.7)Det är därför vår åsikt att när Jesus var personligen närvarande tvingade vissa former av djupgående mänsklig tro bokstavligen och verkligen fram ett helande från vissa av universumets skapande krafter och personligheter som vid den tiden var nära förbundna med Människosonen. Det blir därför ett erkänt faktum att Jesus ofta lät människor hela sig i hans närvaro, genom deras starka personliga tro.

149:1.9 (1670.1)Många andra sökte helande för rent själviska syften. En rik änka från Tyros med sitt följe kom för att bli botad från sina krämpor, som var många, När hon följde efter Jesus genom Galiléen fortfor hon att erbjuda allt mer pengar, som om Guds kraft var något som kunde köpas av den som gav det högsta budet. Men hon blev aldrig intresserad av rikets evangelium; hon sökte endast bot för sina fysiska åkommor.

2. Folkets inställning

149:2.1 (1670.2)Jesus förstod människans sinne. Han visste vad som gömde sig i människans hjärta, och om hans lärdomar hade lämnats sådana som han framförde dem, med den inspirerade tolkning som hans jordiska liv utgjorde som enda kommentar, skulle alla nationer och alla religioner snabbt ha omfattat rikets evangelium. De välmenta strävanden, som Jesu tidiga efterföljare hade, att omformulera hans förkunnelse för att göra den mer godtagbar för vissa nationer, raser och religioner resulterade endast i att dessa läror blev mindre acceptabla för alla andra nationer, raser och religioner.

149:2.2 (1670.3)I sina försök att få vissa dåtida grupper att fästa en fördelaktig uppmärksamhet på Jesu förkunnelse skrev aposteln Paulus många brev med instruktioner och uppmaningar. Andra som undervisade i Jesu evangelium gjorde likadant, men ingen av dem insåg att en del av dessa skrifter senare skulle komma att sammanställas av sådana som skulle lägga fram dem som Jesu lära i konkret form. Och medan den så kallade kristendomen sålunda visserligen innehåller mer av Mästarens evangelium än någon annan religion, omfattar den också mycket som Jesus inte lärde. Förutom att många lärdomar från de persiska mysterierna och mycket av den grekiska filosofin togs med i den tidiga kristendomen, gjordes två stora misstag:

149:2.3 (1670.4)1. Strävan att förena evangelieläran direkt med den judiska teologin, vilket belyses av de kristna lärosatserna om försoningen — läran om att Jesus var den offrade Sonen, som skulle tillfredsställa Faderns stränga rättsuppfattning och blidka hans gudomliga vrede. Dessa läror hade sin uppkomst i den prisvärda strävan att göra rikets evangelium mer acceptabelt för tvivlande judar. Fastän dessa strävanden misslyckades när det gällde att vinna judarna för saken, lyckades de förvirra och fjärma många ärliga själar bland alla senare generationer.

149:2.4 (1670.5)2. Den andra stora blunder, som Mästarens tidiga efterföljare gjorde, och som alla senare generationer ihärdigt har fört vidare, var att organisera den kristna förkunnelsen så fullständigt kring Jesu person. Detta överbetonande av Jesu personlighet i kristendomens teologi har lett till att hans förkunnelse har kommit i skymundan, och allt detta har gjort det allt svårare för judar, muhammedaner, hinduer och andra österländska religionsutövare att acceptera det som Jesus lärde ut. Vi vill inte förringa den plats som tillkommer Jesu person i en religion som må bära hans namn, men vi skulle inte tillåta denna hänsyn att överskugga hans inspirerade liv eller ersätta hans frälsande budskap: Gud är vår Fader och människan vår broder.

149:2.5 (1670.6)De som undervisar i Jesu religion borde närma sig andra religioner med erkännande av de sanningar som är gemensamma (av vilka många direkt eller indirekt härstammar från Jesu budskap) och avhålla sig från att fästa så mycken vikt vid skillnaderna.

149:2.6 (1671.1)Även om Jesu ryktbarhet just vid denna tid främst vilade på hans rykte som helbrägdagörare, följer därav inte att det fortsatte att vara så. Med tiden uppsöktes han allt mer för andlig hjälp. Men det var de fysiska tillfrisknandena som mest direkt och omedelbart tilltalade det vanliga folket. Jesus uppsöktes allt oftare av människor som var moraliskt förslavade och mentalt plågade, och han visade dem ofelbart vägen till frigörelse. Fäder sökte hans råd hur de skulle handskas med sina söner, och mödrar kom för att få hjälp att vägleda sina döttrar. De som befann sig i mörker kom till honom och han uppenbarade livets ljus för dem. Hans öra var alltid öppet för människosläktets sorger, och han hjälpte alltid dem som sökte omvårdnad hos honom.

149:2.7 (1671.2)När Skaparen själv var på jorden, inkarnerad i köttslig gestalt, var det ofrånkomligt att en del ovanliga händelser skulle inträffa. Men ni borde aldrig närma er Jesus via dessa så kallade mirakulösa händelser. Lär er att närma er miraklen genom Jesus, men gör inte misstaget att närma er Jesus genom miraklen. Och denna maning är berättigad trots att Jesus från Nasaret är den enda grundläggaren av en religion som har utfört övermateriella gärningar på jorden.

149:2.8 (1671.3)Det mest förvånande och mest revolutionära särdraget i Mikaels mission på jorden var hans inställning till kvinnan. I en tid och generation då en man inte på allmän plats fick hälsa ens sin egen hustru, dristade sig Jesus till att ta med kvinnor som evangelielärare på sin tredje tur i Galiléen. Och han hade det utsökta modet att göra detta trots att rabbinerna lärde att det var ”bättre att bränna lagens ord än att framföra dem till kvinnor.”

149:2.9 (1671.4)Under en enda generation lyfte Jesus fram kvinnan från tidsåldrar av vanvördig förgätenhet och träldom. Och det vilar en stor skam över den religion, som dristade sig till att ta Jesu namn, att den saknade det moraliska modet att följa hans ädla exempel i sin senare inställning till kvinnan.

149:2.10 (1671.5)När Jesus rörde sig bland folket fann de att han var totalt fri från den tidens vidskepligheter. Han var fri från religiösa fördomar; han var aldrig intolerant. I sitt hjärta hade han inget som liknade social antagonism. Medan han följde det som var gott i hans fäders religion, tvekade han inte att ignorera de traditioner av vidskepelse och slaveri som människan hade skapat. Han vågade förkunna att naturkatastrofer, timliga olyckor och andra katastrofala händelser inte är gudomliga domslut eller Försynens hemlighetsfulla skickelser. Han fördömde slavisk hängivenhet för meningslösa ceremoniel och avslöjade bedrägligheten i den materialistiska gudsdyrkan. Han förkunnade djärvt människans andliga frihet och vågade lära att de köttsliga dödliga verkligen och sannerligen är den levande Gudens söner.

149:2.11 (1671.6)Jesus höjde sig över alla sina föregångares läror när han djärvt ersatte rena händer med ett rent hjärta som tecken på sann religion. Han satte verkligheten i traditionens ställe och sopade undan alla anspråk på fåfänga och skenhelighet. Och dock gav denne orädde gudsman inte uttryck för destruktiv kritik eller visade fullständig ringaktning för sin tids religiösa, sociala, ekonomiska och politiska seder och bruk. Han var ingen militant revolutionär; han var en progressiv evolutionär. Han tog sig till att riva ned det som fanns endast när han samtidigt erbjöd sina medmänniskor något bättre, något som borde finnas.

149:2.12 (1672.1)Jesus erhöll sina anhängares hörsamhet utan att han krävde den. Endast tre av de män som fick hans personliga kallelse vägrade att acceptera inbjudan till lärjungaskap. Han utövade en unik dragningskraft på människor, men han var inte diktatorisk. Han väckte förtroende, och ingen tog någonsin illa upp av att han gav en order. Han tog absolut auktoritet över sina lärjungar, men ingen invände någonsin mot det. Han lät sina anhängare kalla honom Mästare.

149:2.13 (1672.2)Alla som mötte Mästaren beundrade honom, utom de som hyste djupt rotade religiösa fördomar eller de som tyckte sig se politiska faror i hans förkunnelse. Människorna förvånade sig över originaliteten och myndigheten i hans undervisning. De förundrade sig över hans tålamod då han hade att göra med efterblivna och besvärliga frågeställare. Han väckte hopp och förtroende i hjärtana på alla som kom under hans omvårdnad. Endast de som inte hade mött honom var rädda för honom, och han hatades endast av dem som ansåg honom vara förkämpe för den sanning som var bestämd att besegra den ondska och villfarelse som de hade beslutat att till varje pris hålla i sina hjärtan.

149:2.14 (1672.3)Han utövade ett starkt och säreget fascinerande inflytande på både vänner och fiender. Människomassorna kunde följa honom i veckor bara för att få höra hans nåderika ord och betrakta hans enkla liv. Fromma män och kvinnor älskade Jesus med en nästan övermänsklig tillgivenhet. Ju bättre de kände honom desto mer älskade de honom. Allt detta gäller fortfarande: ju mer människan lär känna denna Gud och människa, i dag och allt framgent, desto mer älskar hon honom och följer hon honom.

3. De religiösa ledarnas fientlighet

149:3.1 (1672.4)Fastän det vanliga folket ställde sig gynnsamt till Jesus och hans förkunnelse, blev de religiösa ledarna i Jerusalem allt mer alarmerade och antagonistiska. Fariséerna hade utarbetat en systematisk och dogmatisk teologi. Jesus var en lärare som undervisade enligt det som tillfället erbjöd. Han undervisade inte systematiskt. Jesu undervisning, med liknelser, berörde inte så mycket lagen som livet. (Och när han använde en liknelse för att belysa sitt budskap avsåg han att utnyttja endast ett inslag i berättelsen för detta ändamål. Många felaktiga uppfattningar om Jesu förkunnelse kan fås fram om man försöker göra allegorier av hans liknelser.)

149:3.2 (1672.5)De religiösa ledarna i Jerusalem började bli nära nog ursinniga till följd av den unge Abrahams nyligen skedda omvändelse och deserteringen av de tre spionerna, som Petrus hade döpt och vilka nu var ute med evangelisterna på denna andra predikotur i Galiléen. De judiska ledarna blev allt mer förblindade av rädsla och fördomar, samtidigt som deras hjärtan förhärdades av att de ständigt avvisade de tilltalande sanningarna i rikets evangelium. När människorna utestänger vädjan till anden, som finns inom dem, kan inte mycket göras för att ändra deras inställning.

149:3.3 (1672.6)När Jesus först sammanträffade med evangelisterna i lägret vid Betsaida sade han då han avslutade sitt anförande: ”Ni bör komma ihåg att människorna till kropp och sinne — emotionellt — reagerar individuellt. Det enda enhetliga hos människorna är anden i deras inre. Fastän de gudomliga andarna kan variera något till sin natur och till omfattningen av sin erfarenhet, reagerar de enhetligt för alla andliga vädjanden. Endast genom denna ande, och genom att vädja till den, kan människosläktet någonsin uppnå enighet och broderskap.” Men många av judarnas ledare hade stängt sina hjärtans dörrar för evangeliets andliga vädjan. Från och med denna dag var de ständigt sysselsatta med att planera och konspirera för att tillintetgöra Mästaren. De var övertygade om att Jesus måste anhållas, dömas och avrättas som religiös lagbrytare, som skändare av de centrala lärorna i judarnas heliga lag.

4. Predikofärdens framskridande

149:4.1 (1673.1)Jesus bedrev nästan ingen offentlig verksamhet under denna predikotur, men han ledde många kvällsmöten med de troende i de flesta städer och byar där han råkade vistas tillsammans med Jakob och Johannes. Vid en av dessa kvällssammankomster ställde en av de yngre evangelisterna en fråga till Jesus om vrede, och när Mästaren svarade sade han bland annat:

149:4.2 (1673.2)”Vrede är en materiell manifestation som allmänt taget anger i vilken mån människans andliga natur har misslyckats med att få kontroll över hennes kombinerade intellektuella och fysiska natur. Vrede anger ens brist på tolerant broderlig kärlek och ens brist på självrespekt och självbehärskning. Ilskan tär på hälsan, förnedrar sinnet och handikappar människosjälens andelärare. Har ni inte läst i skrifterna att ’dåren dräps av sin vrede’ och att människan ’sliter sönder sig i sin vrede’? Att ’den som är tålmodig visar gott förstånd’ medan ’den som är snar till vrede går långt i oförnuft’? Ni vet alla att ’ett mjukt svar stillar vrede’ och att ’hårda ord väcker vrede’. ’Omdöme och takt förargar ej’, medan ’den som inte kan styra sitt sinne är som en stad som saknar murar.’ ’Vreden är grym och ilskan skändlig.’ ’Arga män ställer till med bråk, och de ursinniga förökar sina överträdelser.’ ’Var inte hetsig till lynnet, ty ilska döljer sig i dårarnas bröst.’ Innan Jesus slutade tala sade han ytterligare: ”Låt era hjärtan så domineras av kärlek att er andevägledare har föga besvär med att befria er från benägenheten att ge utlopp åt sådana utbrott av djurisk ilska vilka är oförenliga med er ställning som Guds söner.”

149:4.3 (1673.3)Vid detta samma tillfälle talade Mästaren också till gruppen om önskvärdheten av att ha en välbalanserad karaktär. Han medgav att det var nödvändigt för de flesta människor att ägna sig åt att bli skickliga i något yrke, men han beklagade varje tendens till överspecialisering, till trångsynthet och inskränkthet i livets aktiviteter. Han fäste uppmärksamheten vid att varje dygd som drivs till sin ytterlighet kan bli en last. Jesus predikade alltid måttlighet och stadga — väl avpassad anpassning av problemen i livet. Han påpekade att överdrivet deltagande och medlidande kan urarta till allvarlig emotionell obalans, och att entusiasm kan leda vidare till fanatism. Han diskuterade en av deras tidigare medarbetare vars fantasi hade fört honom in i visionära och opraktiska förehavanden. Samtidigt varnade han dem för farorna av trögheten i den överförsiktiga medelmåttigheten.

149:4.4 (1673.4)Sedan behandlade Jesus de faror som mod och tro medför, hur de ibland leder tanklösa själar till hänsynslöshet och förmätenhet. Han påvisade också hur försiktighet och försynthet när de förs för långt leder till feghet och misslyckande. Han uppmanade sina åhörare att eftersträva originalitet samtidigt som de skydde all tendens till excentricitet. Han talade för sympati utan sentimentalitet, för fromhet utan skenhelighet. Han lärde människorna vördnad fri från rädsla och vidskepelse.

149:4.5 (1674.1)Det som gjorde intryck på Jesu medarbetare var inte så mycket det han lärde om den balanserade karaktären, som det faktum att hans eget liv så vältaligt åskådliggjorde hans undervisning. Han levde mitt bland stress och storm, men han vacklade aldrig. Hans fiender lade ständigt ut snaror för honom, men de fångade honom aldrig. De visa och lärda försökte få honom att tappa fotfästet, men han snubblade inte. De försökte inveckla honom i debatt men hans svar var alltid upplysande, värdiga och slutliga. När han avbröts i sina anföranden av mångahanda frågor var hans svar alltid betydelsefulla och uttömmande. Aldrig tog han sin tillflykt till tarvliga taktiker när han mötte det ständiga trycket från sina fiender, som inte tvekade att använda alla slags falska, orättvisa och orättfärdiga sätt att attackera honom.

149:4.6 (1674.2)Då det är sant att många män och kvinnor oförtrutet måste ägna sig åt något bestämt yrke för sitt uppehälle, är det trots allt högst önskvärt att människorna odlar en vidsträckt kulturell bekantskap med livet så som det levs på jorden. Verkligt bildade människor nöjer sig inte med att förbli ovetande om sina medmänniskors liv och leverne.

5. Lektion om förnöjsamhet

149:5.1 (1674.3)När Jesus besökte den grupp av evangelister som arbetade under överinsyn av Simon Seloten frågade Simon Mästaren under deras kvällsmöte: ”Varför är vissa människor så mycket lyckligare och nöjdare än andra? Ansluter sig förnöjsamheten till den religiösa erfarenheten?” Som svar på Simons fråga sade Jesus bland annat:

149:5.2 (1674.4)”Simon, vissa människor är av naturen lyckligare än andra. Mycket, verkligt mycket, beror av människans villighet att låta sig ledas och styras av Faderns ande som lever inom henne. Har du inte läst i skrifterna den vise mannens ord: ’Anden i människan är ett Herrens ljus som söker alla invärtes gömmor’? Och även, att sådana av anden ledda dödliga säger: ’Släktleden har tillfallit mig på ett angenämt sätt, ja, jag har ett fint arv.’ ’Det lilla som en rättfärdig har är bättre än många ogudaktigas rikedomar’, ty ’en god man finner tillfredsställelsen i sitt inre.’ ’Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust och är ett ständigt gästabud. Bättre är vördnaden för litet med Herren än en stor skatt med oro. Bättre är ett mål örter med kärlek än en gödd oxe med hat. Bättre är något litet med rättfärdighet än stor vinning med orätt.’ ’Ett glatt hjärta är en god läkedom.’ ’Bättre är en handfull med sinneslugn än ett överflöd med sorg och förtret i anden.’

149:5.3 (1674.5)”Mycket av människans sorg kommer sig av att hon blir besviken i sina ambitioner och sårad i sin stolthet. Även om människorna har en skyldighet mot sig själva att göra det bästa av sitt liv på jorden, borde de, sedan de sålunda på allvar har ansträngt sig, glatt acceptera sin lott och med uppfinningsrikedom göra det bästa av det som har kommit dem till del. Alltför många av människans svårigheter uppkommer i rädslans grogrund i hennes eget naturliga hjärta. ’De ogudaktiga flyr, om än ingen förföljer dem.’ ’De ogudaktiga är som ett upprört hav, som inte kan vara stilla, och vars vågor rör upp dy och smuts; de ogudaktiga har ingen frid, säger Gud.’

149:5.4 (1674.6)”Sök därför inte falsk frid och tillfällig glädje utan hellre trons visshet och det gudomliga sonskapets garantier som ger sinneslugn, förnöjsamhet och suprem glädje i anden.”

149:5.5 (1675.1)Jesus ansåg knappast denna värld vara en ”tårarnas dal”. Han såg den snarare som födelsesfären för de eviga och odödliga själarna på väg till Paradiset, som ”dalen där själarna blir till”.

6. ”Herrens fruktan”

149:6.1 (1675.2)Det hände i Gamala under kvällsmötet att Filippos sade till Jesus: ”Mästare, hur kommer det sig att skrifterna lär oss att ’frukta Herren’ medan du vill att vi skall se upp till Fadern i himlen utan rädsla? Hur kan vi harmonisera dessa läror? Och Jesus svarade Filippos och sade:

149:6.2 (1675.3)”Mina barn, jag är inte förvånad att ni ställer sådana frågor. I början var det så att människan endast genom rädsla kunde lära sig vördnad, men jag har kommit för att uppenbara Faderns kärlek så att ni skall attraheras till att dyrka den Evige av den dragning som en sons kärleksfulla erkännande och besvarande av Faderns djupa och fullkomliga kärlek utövar. Jag vill befria er från den träldom, som det är, då ni av slavisk rädsla driver er själva till att tröttsamt tjäna en misstänksam och ilsken Konung-Gud. Jag vill lära er om Fader-son-förhållandet mellan Gud och människa så att ni mår glädjefullt ledas in i den sublima och överjordiska frivilliga dyrkan av en kärleksfull, rättvis och barmhärtig Fader-Gud.

149:6.3 (1675.4)”Uttrycket ’Herrens fruktan’ har haft olika betydelser under följden av tidsåldrar, allt från rädsla via vånda och bävan till skräck-blandad respekt och vördnad. Och nu vill jag föra er upp från vördnad via vetskap, insikt och uppskattning till kärlek. När människan uppfattar endast Guds verk leds hon till att frukta den Supreme, men när människan börjar förstå och uppleva den levande Gudens personlighet och karaktär leds hon allt mer till att älska en sådan god och fullkomlig, universell och evig Fader. Och det är just denna förändring i människans förhållande till Gud som utgör Människosonens mission på jorden.

149:6.4 (1675.5)”Intelligenta barn fruktar inte sin far för att få goda gåvor ur hans hand. Men då de redan har fått detta överflöd av goda ting, som faderns tillgivenhet för sina söner och döttrar har fått honom att skänka, leds dessa mycket älskade barn, som ett gensvar av erkänsla och uppskattning för en sådan frikostig givmildhet, till att älska sin far. Guds godhet leder till ruelse, Guds välgörenhet leder till tjänande, Guds barmhärtighet leder till frälsning, medan Guds kärlek leder till intelligent och öppenhjärtig dyrkan.

149:6.5 (1675.6)”Era förfäder fruktade Gud för att han var mäktig och hemlighetsfull. Ni skall tillbedja honom för att han är storartad i sin kärlek, ymnig i sin nåd och ypperlig i sin sanning. Guds makt skapar fruktan i människans hjärta, men ädelheten och rättfärdigheten i hans personlighet föder vördnad, kärlek och frivillig dyrkan. En plikttrogen, hörsam och tillgiven son fruktar eller räds inte heller för en mäktig och förnäm far. Jag har kommit till världen för att ersätta rädslan med kärleken, sorgen med glädjen, skräcken med tilliten, den slaviska bundenheten och de meningslösa ceremonierna med kärleksfullt tjänande och uppskattande dyrkan. Men det är fortfarande sant för dem som sitter i mörkret att ’Herrens fruktan är vishetens begynnelse’. Men senare, när det finns mer ljus, leds Guds söner till att prisa den Infinite för vad han är i stället för att frukta honom för vad han gör.

149:6.6 (1675.7)”När barnen är små och tanklösa är det nödvändigt att uppmana dem att högakta sina föräldrar; men när de blir äldre och något mer börjar uppskatta nyttan av föräldrarnas omvårdnad och beskydd, kommer de via förstående respekt och ökad tillgivenhet upp till den erfarenhetsnivå där de faktiskt älskar sina föräldrar för vad de är mer än för vad de har gjort. En far älskar av naturen sitt barn, men barnet måste utveckla sin kärlek för fadern från rädslan för vad fadern kan göra via skräckblandad respekt, bävan, beroende och vördnad till en uppskattande och tillgiven aktning av kärlek.

149:6.7 (1676.1)”Ni har blivit lärda att ni skall ’frukta Gud och hålla hans bud, ty det är människans enda plikt.’ Men jag har kommit för att ge er ett nytt och högre bud. Jag vill lära er att ni skall ’älska Gud och lära er att göra hans vilja, ty det är Guds befriade söners högsta privilegium.’ Era fäder lärdes att ’frukta Gud — den Allsmäktige Konungen.’ Jag lär er: ’Älska Gud — den alltigenom barmhärtige Fadern.’

149:6.8 (1676.2)”I himmelriket, som jag har kommit för att förkunna, finns ingen hög och mäktig konung; detta rike är en gudomlig familj. Det universellt erkända och oreserverat dyrkade centret och överhuvudet för detta vidsträckta brödraskap av intelligenta varelser är min Fader och er Fader. Jag är hans Son, och ni är också hans söner. Därför är det evigt sant att ni och jag i de himmelska förhållandena är bröder, och allt mer så sedan vi i livet på jorden har blivit bröder i köttet. Sluta därför att frukta Gud som en konung eller att tjäna honom som en herre. Lär er att vörda honom som Skaparen, ära honom som Fadern under tiden för er andeungdom, älska honom som en barmhärtig försvarare och dyrka honom slutligen som en kärleksfull och allvis Fader för er mognare andliga insikt och uppskattning.

149:6.9 (1676.3)”Era oriktiga uppfattningar om Fadern i himlen ger upphov till era felaktiga idéer om ödmjukhet och orsakar även mycket av er skenhelighet. Människan kan tänkas till sin natur och uppkomst kräla i stoftet, men när min Faders ande tar sin boning i henne blir denna människa gudomlig till sin bestämmelse. Min Faders utgivna ande återvänder helt visst till den gudomliga källan och nivån för sitt ursprung i universum, och den dödliga människans själ, som har blivit det pånyttfödda barnet till denna inneboende ande, skall säkerligen stiga upp tillsammans med den gudomliga anden till själva den evige Fadern.

149:6.10 (1676.4)”Ödmjukhet anstår förvisso den dödliga människan, som får alla dessa gåvor från Fadern i himlen, ehuru en gudomlig värdighet är förenad med alla sådana som genom sin tro är kandidater för evig uppstigning i himmelriket. De meningslösa och tarvliga seder som utmärker en uppseendeväckande och falsk ödmjukhet är oförenliga med uppskattningen för källan till er frälsning och insikten om er av anden födda själs bestämmelse. Ödmjukhet inför Gud är alltigenom passande i djupet av era hjärtan; saktmod inför människor är lovvärt, men den självmedvetna och uppmärksamhetskrävande ödmjukhetens skenhelighet är barnslig och ovärdig rikets upplysta söner.

149:6.11 (1676.5)”Det är bra att ni är ödmjuka inför Gud och behärskade inför människor, men låt er ödmjukhet vara av andligt ursprung och inte ett självbedrägligt uppvisande av en självmedveten känsla av egenrättfärdig överlägsenhet. Profeten talade välbetänkt när han sade: ’Vandra ödmjukt med Gud’, ty fastän Fadern i himlen är den Infinite och den Evige, bor han också ’hos den som är botfärdig och har en ödmjuk ande.’ Min Fader ringaktar högmod, avskyr skenhelighet och föraktar fördärv. Och just för att betona värdet av uppriktighet och fullständig tillit till den himmelske Faderns kärleksfulla stöd och trofasta vägledning har jag så ofta hänvisat till små barn för att belysa den sinnesattityd och andereaktion som är så väsentliga för att den dödliga människan skall uppnå himmelrikets anderealiteter.

149:6.12 (1677.1)”Väl beskrev profeten Jeremia mången dödlig när han sade: ’I er mun är ni nära Gud, men fjärran från honom i ert hjärta.’ Och har ni inte också läst den gruvliga varningen från profeten som sade: ’Dess präster undervisar för betalning, och dess profeter spår för pengar. Samtidigt gör de anspråk på att vara fromma och förkunnar att Herren är med dem.’ Har ni inte blivit väl varnade för dem som ’talar vänligt med sin nästa, men har ondska i sitt hjärta’, för dem som ’smickrar med sina läppar men med ohederligt hjärta’? Av alla sorger hos en tillitsfull människa är ingen så förfärlig som att bli ’sårad i en betrodd väns hus.’”

7. Återfärd till Betsaida

149:7.1 (1677.2)Efter det att Andreas hade överlagt med Simon Petrus och fått godkännande av Jesus hade han instruerat David i Betsaida att till de olika predikogrupperna sända budbärare med instruktioner att avsluta turen och återvända till Betsaida någon gång på torsdagen den 30 december. Innan kvällsmålet denna regniga dag hade alla från apostlarnas sällskap och de undervisande evangelisterna anlänt till Sebedaios hem.

149:7.2 (1677.3)Gruppen fick husrum i olika hem i Betsaida och det närbelägna Kafarnaum; den förblev samlad över sabbaten, varefter hela sällskapet fick två veckor ledigt så att var och en kunde gå hem till sin familj, besöka sina vänner eller bege sig ut för att fiska. De två eller tre dagar då de var tillsammans i Betsaida var minsann upplyftande och inspirerande. Det var uppbyggande även för de äldre lärarna att höra de unga predikanterna berätta om sina erfarenheter.

149:7.3 (1677.4)Av de hundrasjutton evangelister som deltog i denna andra predikotur i Galiléen klarade endast omkring sjuttiofem den faktiska erfarenhetens test och fanns till hands för att anvisas till tjänst när två veckors ledighet var till ända. Jesus stannade tillsammans med Andreas, Petrus, Jakob och Johannes i Sebedaios hem och tillbringade mycken tid i diskussioner om rikets välfärd och utbredning.