Hoppa till huvudinnehåll

Kapitel 10 - Paradistreenigheten

Urantiaboken

Kapitel 10

Paradistreenigheten

10:0.1 (108.1)DE EVIGA Gudomarnas Paradistreenighet underlättar Faderns befrielse från personlighetsabsolutism. Treenigheten förbinder fullkomligt det gränslösa uttrycket av Guds infinita personliga vilja med Gudomens absoluthet. Den Evige Sonen och de olika Sönerna av gudomligt ursprung tillsammans med Samverkaren och hans universumbarn, bidrar effektivt till Faderns befrielse från de begränsningar som annars ligger i överhöghet, fullkomlighet, oföränderlighet, evighet, universalitet, absoluthet och infinitet.

10:0.2 (108.2)Paradistreenigheten möjliggör effektivt ett fullt uttryckande och en fullkomlig uppenbarelse av Gudomens eviga väsen. Treenighetens Stationära Söner erbjuder likaså en fullständig och perfekt uppenbarelse av gudomlig rättvisa. Treenighet är gudomsenhetlighet, och denna enhetlighet vilar evigt på de absoluta grundvalarna av den gudomliga ettheten hos de tre ursprungliga, jämställda och samexisterande personligheterna: Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden.

10:0.3 (108.3)Då vi i den nuvarande situationen på evighetens cirkel ser bakåt till det ändlösa förgångna kan vi upptäcka endast en oundviklig nödvändighet i universums angelägenheter, och det är Paradistreenigheten. Jag anser att Treenigheten var oundviklig. När jag ser på tidens förgångna, nuvarande och framtida skeden anser jag att ingenting annat i universernas universum har varit oundvikligt. Det nuvarande totaluniversum, sett i tiden bakåt eller framåt, är otänkbart utan Treenigheten. Utgående från Paradistreenigheten kan vi föreställa oss alternativa eller rentav mångahanda sätt att göra allt möjligt, men utan Faderns, Sonens och Andens Treenighet kan vi inte föreställa oss hur den Infinite, med beaktande av Gudomens absoluta etthet, skulle kunna uppnå en trefaldig och jämlik personalisering. Ingen annan uppfattning om skapelsen når upp till Treenighetens mått på fullständigheten av den absoluthet som tillhör gudomsenhetligheten, tillsammans med fullheten i den viljebefrielse som medföljer den trefaldiga personaliseringen av Gudomen.

1. Det Första Ursprungets och Centrets självdistribution

10:1.1 (108.4)Det förefaller som om Fadern, långt tillbaka i evigheten, initierade principen om en djupgående självdistribution. Det finns något som tillhör den Universelle Faderns osjälviska, kärleksfulla och älskvärda väsen som får honom att förbehålla sig själv utövandet av endast de förmågor och den auktoritet som han uppenbarligen finner det omöjligt att delegera eller begåva.

10:1.2 (108.5)Den Universelle Fadern har hela tiden avstått från varje sådan del av sig själv som kan skänkas till någon annan Skapare eller skapad. Han har delegerat till sina gudomliga Söner och deras associerade förståndsvarelser varje rättighet och all auktoritet som kunde delegeras. Han har verkligen överfört till sina Suveräna Söner, i deras respektive universer, varje överförbart privilegium inom den administrativa makten. Beträffande angelägenheterna i ett lokaluniversum har han gjort varje Suverän Skaparson alldeles lika fullkomlig, kompetent och auktoritativ som den Evige Sonen är i det ursprungliga och centrala universumet. Han har gett bort, i själva verket begåvat med personlighetsinnehavets värdighet och helighet, allt av sig själv och alla sina egenskaper, allt som bara var möjligt för honom att avstå från, på varje sätt, i varje tidsålder, på varje plats, till varje person och i varje universum förutom det där han har sin centrala boning.

10:1.3 (109.1)Den gudomliga personligheten är inte självcentrerad; självdistribution och delgivande av personlighet karakteriserar det gudomliga, med fri vilja utrustade jaget. Skapade varelser längtar efter kontakt med andra personliga varelser; Skapare önskar dela gudomligheten med sina universumbarn; den Infinites personlighet avslöjas som den Universelle Fadern, som delar tillvarons verklighet och jagets jämlikhet med två jämställda personligheter: den Evige Sonen och Samverkaren.

10:1.4 (109.2)För kunskap om Faderns personlighet och gudomliga egenskaper kommer vi alltid att vara beroende av den Evige Sonens uppenbarelser, ty då den gemensamma skapelseakten utfördes, när Gudomens Tredje Person plötsligt blev till som personlighet och verkställde sina gudomliga föräldrars kombinerade tankar, upphörde Fadern att existera som okvalificerad personlighet. Då Samverkaren blev till och skapelsens centrala kärna materialiserades, skedde vissa eviga förändringar. Gud gav sig själv som en absolut personlighet till sin Evige Son. Sålunda utger Fadern ”infinitetens personlighet” till sin enfödde Son, medan de båda utger sin eviga förenings ”sampersonlighet” till den Oändlige Anden.

10:1.5 (109.3)Av dessa och andra orsaker bortom det finita sinnets fattning är det ytterst svårt för människovarelsen att förstå Guds infinita faderspersonlighet annat än så som den universellt uppenbaras i den Evige Sonen och, med Sonen, är universellt aktiv i den Oändlige Anden.

10:1.6 (109.4)Eftersom Guds Paradissöner besöker de evolutionära världarna och ibland rentav vistas där i de dödligas köttsliga gestalt, och då dessa utgivningar gör det möjligt för den dödliga människan att verkligen få veta någonting om den gudomliga personlighetens väsen och karaktär, måste därför de skapade varelserna på planetsfärerna ty sig till utgivningen av dessa Paradissöner för behörig och tillförlitlig information om Fadern, Sonen och Anden.

2. Gudomens personalisering

10:2.1 (109.5)Genom treenigandets förfarande ger Fadern ifrån sig den okvalificerade andepersonlighet som är Sonen, men i och med detta gör han sig själv till denne samme Sons Fader och skaffar sig därmed obegränsad förmåga att bli den gudomlige Fadern till alla senare skapade, eventuerade eller andra personaliserade slag av intelligenta viljevarelser. Som den absoluta och obegränsade personligheten kan Fadern fungera endast som och med Sonen, men som en personlig Fader fortsätter han att utge personlighet till de skilda nivåernas olika skaror av intelligenta viljevarelser, och han upprätthåller för evigt kärleksfulla personliga förhållanden med denna omfattande familj av universumbarn.

10:2.2 (109.6)Efter det att Fadern har utgett hela sig själv till sin Sons personlighet, och när denna handling av självskänkning är slutförd och fulländad, utger de eviga kompanjonerna gemensamt, av den infinita styrka och det infinita väsen som sålunda existerar i föreningen av Fader och Son, de kvaliteter och egenskaper som bildar ytterligare en varelse lik dem själva, och denna sampersonlighet, den Oändlige Anden, avslutar Gudomens existentiella personalisering.

10:2.3 (110.1)Sonen är nödvändig för Guds faderskap. Anden är nödvändig för broderskapet mellan den Andre och den Tredje Personen. Tre personer är den minsta sociala gruppen, men detta är den minsta av alla de många orsakerna att tro på Samverkarens oundviklighet.

10:2.4 (110.2)Det Första Ursprunget och Centret är den infinita faderspersonligheten, den obegränsade ursprungspersonligheten. Den Evige Sonen är det okvalificerade personlighetsabsolutet, den gudomliga varelse som genom all tid och evighet står som den fulländade uppenbarelsen av Guds personliga väsen. Den Oändlige Anden är sampersonlighet, den unika personliga konsekvensen av den eviga unionen Fadern-Sonen.

10:2.5 (110.3)Det Första Ursprungets och Centrets personlighet är infinitetens personlighet minskad med den Evige Sonens absoluta personlighet. Det Tredje Ursprungets och Centrets personlighet är den superadditiva konsekvensen av föreningen mellan den befriade Faderspersonligheten och den absoluta Sonpersonligheten.

10:2.6 (110.4)Den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden är unika personer; ingen är ett duplikat; var och en är ursprunglig; alla är förenade.

10:2.7 (110.5)Endast den Evige Sonen upplever de gudomliga personlighetsrelationerna i full utsträckning, medvetande om att både vara son till Fadern och fader till Anden och gudomligt jämlik med både Fader-anfadern och med Ande-kompanjonen. Fadern känner upplevelsen att ha en Son som är hans jämlike, men han känner inga tidigare anfäder. Den Evige Sonen har erfarenheten av att vara son, kännedom om personlighetens anor, och samtidigt är Sonen medveten om att vara den ene föräldern till den Oändlige Anden. Den Oändlige Anden är medveten om dubbla personlighetsanor men är inte förälder till en jämställd Gudomspersonlighet. Med Anden är den existentiella serien av Gudomens personalisering avslutad; det Tredje Ursprungets och Centrets primära personligheter är erfarenhetsmässiga och sju till antalet.

10:2.8 (110.6)Jag har mitt ursprung hos Paradistreenigheten. Jag känner Treenigheten som förenad Gudom; jag vet också att Fadern, Sonen och Anden existerar och verkar i sina bestämda personliga kapaciteter. Jag vet med säkerhet att de inte endast verkar personligen och gemensamt, utan att de även koordinerar sina utföranden i olika grupperingar så att de till slut fungerar i sju olika bemärkelser, ensamma eller flera tillsammans. Och eftersom dessa sju föreningar uttömmer möjligheterna till sådana gudomlighetskombinationer är det oundvikligt att realiteterna i universum förekommer i sju variationer av värden, betydelser och personlighet.

3. Gudomens tre personer

10:3.1 (110.7)Trots att det finns endast en Gudom finns det tre riktiga och gudomliga personaliseringar av Gudomen. Beträffande människornas begåvande med gudomliga Riktare, sade Fadern: ”Låt oss göra den dödliga människan till vår avbild.” Överallt i skrifterna på Urantia återkommer denna hänvisning till en plural Gudoms agerande, vilket klart anger ett medvetande om existensen av och verksamheten utförd av de tre Ursprungen och Centren.

10:3.2 (110.8)Vi får lära oss att Sonen och Anden uppehåller samma och ensartade relationer till Fadern i treenighetsassociationen. I evigheten och som Gudomar gör de det otvivelaktigt, men i tiden och som personligheter uppvisar de relationer av mycket olika natur. Sedda från Paradiset ut mot universerna förefaller dessa relationer verkligen mycket likartade, men sedda från rymdens domäner förefaller de helt olikartade.

10:3.3 (111.1)De gudomliga Sönerna är sannerligen ”Guds Ord”, men Andens barn är i sanning ”Guds Verk”. Gud talar genom Sonen och verkar, tillsammans med Sonen, genom den Oändlige Anden, medan i alla aktiviteter i universum Sonen och Anden är utomordentligt broderliga, arbetande som två jämlika bröder med beundran för och kärlek till en ärad och gudomligt respekterad gemensam Fader.

10:3.4 (111.2)Fadern, Sonen och Anden är helt visst jämlika till sin natur, jämställda till sitt väsen, men det finns omisskännliga skillnader i deras framträdanden i universum, och då de verkar ensamma är varje person av Gudomen uppenbarligen begränsad i fråga om absoluthet.

10:3.5 (111.3)Innan den Universelle Fadern av egen vilja ger ifrån sig den personlighet samt de förmågor och egenskaper som bildar Sonen och Anden förefaller han att ha varit (filosofiskt sett) en okvalificerad, absolut och infinit Gudom. Men ett sådant teoretiskt Första Ursprung och Center utan en Son kunde inte i någon betydelse av detta ord anses vara den Universelle Fadern; faderskap är inte verkligt utan en son. Och vidare, för att ha varit absolut i en total betydelse måste Fadern i någon evigt avlägsen stund ha existerat ensam. Men han har aldrig haft en sådan ensam existens; Sonen och Anden är båda sameviga med Fadern. Det Första Ursprunget och Centret har alltid varit, och kommer för evigt att vara, den evige Fadern till den Ursprunglige Sonen och, med Sonen, den evige stamfadern för den Oändlige Anden.

10:3.6 (111.4)Vi observerar att Fadern har avstått från absoluthetens alla direkta manifestationer med undantag för absolut faderskap och absolut vilja. Vi vet inte om viljan är en oskiljbar egenskap hos Fadern; vi kan endast observera att han inte avstod från viljan. Denna viljans infinitet måste ha varit evigt inneboende i det Första Ursprunget och Centret.

10:3.7 (111.5)Genom att utge personlighetens absoluthet till den Evige Sonen frigör sig Fadern från personlighetsabsolutismens fjättrar, men därmed tar han ett steg som gör det för evigt omöjligt för honom att verka ensam som personlighetsabsolut. Och med den slutliga personaliseringen av samexisterande Gudom — Samverkaren — uppkommer det avgörande ömsesidiga treenighetsberoendet mellan de tre gudomliga personligheterna med hänsyn till totaliteten av Gudomens funktion i det absoluta.

10:3.8 (111.6)Gud är Fader-Absolutet för alla personligheter i universernas universum. Fadern är personligen absolut när det gäller handlingsfrihet, men i tidens och rymdens universer, i de som har gjorts, de som är i görningen och de som ännu skall göras, kan Fadern som total Gudom inte urskiljas som absolut utom i Paradistreenigheten.

10:3.9 (111.7)Det Första Ursprunget och Centret fungerar utanför Havona i de fenomenella universerna som följer:

10:3.10 (111.8)1. Som skapare, genom Skaparsönerna, hans sonsöner.

10:3.11 (111.9)2. Som övervakare, genom gravitationscentret i Paradiset.

10:3.12 (111.10)3. Som ande, genom den Evige Sonen.

10:3.13 (111.11)4. Som sinne, genom Samskaparen.

10:3.14 (111.12)5. Som Fader, han håller föräldrakontakt med alla skapade varelser genom sin personlighetsströmkrets.

10:3.15 (111.13)6. Som person, han verkar direkt överallt i skapelsen genom sina exklusiva fragment — i den dödliga människan genom Tankeriktarna.

10:3.16 (111.14)7. Som total Gudom, så fungerar han endast i Paradistreenigheten.

10:3.17 (112.1)Alla dessa den Universelle Faderns överföringar och delegeranden av behörighet är helt frivilliga och självvalda. Den allsmäktige Fadern påtar sig avsiktligt dessa begränsningar av makten i universum.

10:3.18 (112.2)Den Evige Sonen förefaller att fungera som ett med Fadern i alla andliga avseenden utom vid utgivandet av Gudsfragment och vid andra förpersonliga aktiviteter. Inte heller är Sonen nära identifierad med de intellektuella aktiviteterna hos materiella varelser eller med energifunktionerna i de materiella universerna. Som absolut fungerar Sonen som en person och endast inom det andliga universumets domäner.

10:3.19 (112.3)Den Oändlige Anden är förvånansvärt universell och otroligt mångsidig i alla sina operationer. Han verkar inom sinnets, materiens och andens sfärer. Samverkaren representerar associationen Fader-Son, men han fungerar även för sig själv. Han tar inte direkt befattning med den fysiska gravitationen, den andliga gravitationen eller personlighetsströmkretsen, men han deltar mer eller mindre i alla andra aktiviteter i universum. Samtidigt som den Oändlige Anden uppenbarligen är beroende av tre existentiella och absoluta gravitationskontroller förefaller han att utöva tre superkontroller. Denna trefaldiga förmåga används på många sätt för att transcendera och synbarligen neutralisera även manifestationer av primära krafter och energier, ända upp till de superultimata gränserna mot absolutheten. I vissa situationer transcenderar dessa superkontroller absolut rentav den kosmiska verklighetens primära manifestationer.

4. Gudomens treenighetsförening

10:4.1 (112.4)Av alla absoluta associationer är Paradistreenigheten (den första trefalden) unik i sin egenskap av en exklusiv association av personlig Gudom. Gud fungerar som Gud endast i förhållande till Gud och till dem som kan känna Gud, men som absolut Gudom endast i Paradistreenigheten och i förhållande till universums totalitet.

10:4.2 (112.5)Den eviga Gudomen är fullkomligt förenad; ändå finns det tre fullkomligt individualiserade Gudomspersoner. Paradistreenigheten gör det möjligt att samtidigt uttrycka hela mångfalden av karaktärsdrag och infinita förmågor hos det Första Ursprunget och Centret och hans eviga jämställda och av hela den gudomliga enhetligheten som finns i den odelade Gudomens universumfunktioner.

10:4.3 (112.6)Treenigheten är en association av infinita personer som fungerar i en icke-personlig bemärkelse men inte i strid mot personligheten. Illustrationen är grov, men en far, son och sonson kunde bilda ett bolag som inte är personligt men ändå underställt deras personliga vilja.

10:4.4 (112.7)Paradistreenigheten är verklig. Den existerar som Gudomsföreningen mellan Fader, Son och Ande; trots det kan Fadern, Sonen eller Anden, eller vilka som helst två av dem, fungera i förhållande till denna samma Paradistreenighet. Fadern, Sonen och Anden kan samarbeta på ett sätt som inte är Treenighet men inte som tre Gudomar. Som personer kan de samarbeta hur de vill, men det är inte Treenighet.

10:4.5 (112.8)Minns alltid att det som den Oändlige Anden gör är Samverkarens funktion. Både Fadern och Sonen verkar i och genom honom och som han. Men det vore fåfängt att försöka belysa mysteriet med Treenigheten: tre som en och i en, och en som två och verkande för två.

10:4.6 (112.9)Treenigheten är så relaterad till angelägenheterna i hela universum att den måste beaktas i våra försök att förklara helheten av någon enskild kosmisk händelse eller personlighetsrelation. Treenigheten verkar på alla nivåer i kosmos, och den dödliga människan är begränsad till den finita nivån; därför måste människan nöja sig med en finit uppfattning om Treenigheten som Treenighet.

10:4.7 (113.1)Som köttslig dödlig bör du betrakta Treenigheten i enlighet med din individuella upplysning och i harmoni med reaktionerna hos ditt sinne och din själ. Du kan veta mycket litet om Treenighetens absoluthet, men då du stiger upp mot Paradiset kommer du mången gång att bli förvånad över successiva uppenbarelser och oväntade upptäckter om Treenighetens suprematet och ultimatet, om ej rentav absoluthet.

5. Treenighetens funktioner

10:5.1 (113.2)De personliga Gudomarna har egenskaper, men det är knappast följdriktigt att tala om att Treenigheten har egenskaper. Denna association av gudomliga varelser kan hellre anses ha funktioner, såsom skipandet av rättvisa, helhetsattityder, jämställd verksamhet och kosmisk överkontroll. Dessa funktioner är aktivt suprema, ultimata och (inom Gudomens gränser) absoluta vad beträffar alla levande realiteter med personlighetsvärde.

10:5.2 (113.3)Paradistreenighetens funktioner är inte helt enkelt endast summan av Faderns uppenbara gudomlighetsutgivning och de specialiserade egenskaper som är unika för Sonens och Andens personliga existens. Treenighetsassociationen mellan de tre Paradisgudomarna resulterar i utvecklandet, eventuerandet och gudifierandet av nya betydelser, värden, förmågor och kapaciteter för universell uppenbarelse, verksamhet och administration. Levande associationer, människofamiljer, sociala grupper eller Paradistreenigheten växer till sig inte endast av en aritmetisk addition. Gruppotentialen överstiger alltid betydligt den enkla summan av egenskaperna hos gruppens individer.

10:5.3 (113.4)Treenigheten uppehåller en unik attityd som Treenighet gentemot hela det förgångna, nuvarande och framtida universumet. Treenighetens funktioner kan bäst beaktas i förhållande till Treenighetens universumattityder. Dessa attityder är samtidiga och kan vara flera beträffande varje enskild situation eller händelse:

10:5.4 (113.5)1. Attityd gentemot det finita. Treenighetens största självbegränsning är dess attityd gentemot det finita. Treenigheten är inte en person, inte heller är den Suprema Varelsen en exklusiv personalisering av Treenigheten, men den Supreme kommer närmast en sådan styrka-personlighetsfokusering av Treenigheten som kan förstås av finita varelser. Därför talar man ibland om Treenighetens förhållande till det finita som Suprematetens Treenighet.

10:5.5 (113.6)2. Attityd gentemot det absonita. Paradistreenigheten beaktar de existensnivåer som är mer än finita men mindre än absoluta, och detta förhållande benämns ibland Ultimatetens Treenighet. Varken den Ultimate eller den Supreme representerar helt Paradistreenigheten, men i ett begränsat avseende och för sina respektive nivåer ser vardera ut att representera Treenigheten under de förpersonliga skedena av utveckling av erfarenhetsmässig styrka.

10:5.6 (113.7)3. Den absoluta attityden hos Paradistreenigheten gäller förhållandet till absoluta existenser och kulminerar i den totala Gudomens verksamhet.

10:5.7 (113.8)Den Infinita Treenigheten innefattar den jämställda verksamheten i det Första Ursprungets och Centrets alla trefaldiga förhållanden — ogudifierade såväl som gudifierade — och är därför mycket svår att fatta för personligheter. Vid begrundandet av Treenigheten som infinit skall ni inte förbise de sju trefalderna; därmed kan vissa svårigheter att förstå undvikas, och vissa paradoxer kan delvis få sin förklaring.

10:5.8 (114.1)Men jag har inte till mitt förfogande ett språk som skulle göra det möjligt för mig att överföra till det begränsade människosinnet hela sanningen om och den eviga betydelsen av Paradistreenigheten samt karaktären av den oupphörliga ömsesidiga associationen mellan den infinita fullkomlighetens tre varelser.

6. Treenighetens Stationära Söner

10:6.1 (114.2)All lag har sin begynnelse i det Första Ursprunget och Centret; han är lagen. Administrationen av den andliga lagen hör till det Andra Ursprunget och Centret. Uppenbarelsen av lagen, förkunnandet och tolkningen av de gudomliga statuterna, är det Tredje Ursprungets och Centrets funktion. Lagens tillämpning, rättskipningen, faller inom Paradistreenighetens område och verkställs av vissa Treenighetens Söner.

10:6.2 (114.3)Rättvisan är en naturlig del av Paradistreenighetens universella suveränitet, men godhet, barmhärtighet och sanning är uttryck för omvårdnaden i universum utgående från de gudomliga personligheter vilkas gudomsunion utgör Treenigheten. Rätten är inte en attityd hos Fadern, Sonen eller Anden. Rätten är treenighetsattityden hos dessa kärlekens, barmhärtighetens och omvårdnadens personligheter. Ingen av Paradisgudomarna handhar rättvisan. Rättvisan är aldrig en personlig attityd; den är alltid en funktion av ett flertal.

10:6.3 (114.4)Bevismaterialet, grunden för vad som är rättvist (rättvisan i harmoni med barmhärtigheten), tillhandahålls av de personligheter av det Tredje Ursprunget och Centret, Faderns och Sonens gemensamma representant till alla världar och till alla förståndsvarelsernas sinnen i hela skapelsen.

10:6.4 (114.5)Domen, rättvisans slutliga tillämpning i enlighet med det bevismaterial som har framlagts av den Oändlige Andens personligheter, är en uppgift för Treenighetens Stationära Söner, varelser som är delaktiga av den förenade Faderns, Sonens och Andens treenighetsnatur.

10:6.5 (114.6)Denna grupp av Treenighetssöner omfattar följande personligheter:

10:6.6 (114.7)1. Suprematetens Treenigade Hemligheter.

10:6.7 (114.8)2. Dagarnas Eviga.

10:6.8 (114.9)3. Dagarnas Forna.

10:6.9 (114.10)4. Dagarnas Fullkomliga.

10:6.10 (114.11)5. Dagarnas Sentida.

10:6.11 (114.12)6. Dagarnas Förenade.

10:6.12 (114.13)7. Dagarnas Trogna.

10:6.13 (114.14)8. Visdomens Fulländare.

10:6.14 (114.15)9. Gudomliga Rådgivare.

10:6.15 (114.16)10. Universella Censorer.

10:6.16 (114.17)Vi är barn till de tre Paradisgudomarna fungerande som Treenighet, ty jag råkar höra till den tionde av dessa grupper: de Universella Censorerna. Dessa klasser representerar inte Treenighetens attityd i universell bemärkelse; de representerar denna Gudomens kollektiva attityd endast inom områdena för domens verkställande — inom rättvisan. De planerades speciellt av Treenigheten för de uttryckliga uppgifter som de har tillsats för, och de representerar Treenigheten endast i de funktioner för vilka de har personaliserats.

10:6.17 (115.1)Dagarnas Forna och deras kompanjoner med treenighetsursprung dömer rättvist, med beaktande av suprem opartiskhet, i de sju superuniverserna. I centraluniversumet existerar dessa funktioner endast i teorin; där är opartiskhet och rättvishet en självklar del av fullkomligheten, och fullkomligheten i Havona utesluter all möjlighet till disharmoni.

10:6.18 (115.2)Rättvisan är uttryck för rättfärdighetens kollektiva tanke; barmhärtigheten är dess personliga uttryck. Barmhärtighet är kärlekens attityd; precision kännetecknar lagens verkan; gudomligt dömande är barmhärtighetens själ, ständigt i överensstämmelse med Treenighetens rättvisa, ständigt fullgörande Guds gudomliga kärlek. Fullt uppfattade och fullständigt förstådda sammanfaller Treenighetens rättfärdiga rättvisa och den Universelle Faderns barmhärtiga kärlek. Men människan har inte denna fulla förståelse för den gudomliga rättvisan. Så som människan är benägen att se det, är därför Faderns, Sonens och Andens personligheter i Treenigheten anpassade till jämställd utdelning av kärlek och lag i de erfarenhetsmässiga universerna i tiden.

7. Suprematetens övervakning

10:7.1 (115.3)Gudomens Förste, Andre och Tredje Person är sinsemellan jämlika, och de är ett. ”Herren vår Gud är en.” Det råder fulländning av syftet och etthet i verkställandet i de eviga Gudomarnas gudomliga Treenighet. Fadern, Sonen och Samverkaren är sannerligen och gudomligen ett. Om en sanning står det skrivet: ”Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.”

10:7.2 (115.4)Så som det ser ut för den dödlige på den finita nivån befattar sig Paradistreenigheten, liksom den Suprema Varelsen, endast med helheten: en hel planet, ett helt universum, ett helt superuniversum, ett helt storuniversum. Denna helhetsattityd existerar därför att Treenigheten är Gudomens helhet, och av många andra orsaker.

10:7.3 (115.5)Den Suprema Varelsen är någonting mindre och någonting annat än Treenigheten fungerande i de finita universerna; men inom vissa gränser och under den nuvarande tidsåldern av ofullständig styrke-personalisering förefaller faktiskt denna evolutionära Gudom att återspegla attityden hos Suprematetens Treenighet. Fadern, Sonen och Anden fungerar inte personligen tillsammans med den Suprema Varelsen, men under nuvarande universumtidsålder samarbetar de som Treenighet med honom. Vi förstår att de uppehåller en liknande relation till den Ultimate. Vi gissar ofta på vad det personliga förhållandet skall bli mellan Paradisgudomarna och Gud den Supreme när denne slutligen har evolverat, men vi vet verkligen inte.

10:7.4 (115.6)Vi finner inte Suprematetens överkontroll att vara helt förutsägbar. Dessutom förefaller denna oförutsägbarhet att kännetecknas av en viss utvecklingsmässig ofullständighet, otvivelaktigt ett tecken på den Supremes ofullständighet och ofullständigheten i den finita reaktionen för Paradistreenigheten.

10:7.5 (115.7)Det dödliga sinnet kan omedelbart tänka sig tusen och en saker — katastrofartade fysiska tilldragelser, fasansfulla olyckshändelser, horribla olyckor, smärtsamma sjukdomar och världsomfattande plågor — och ställa frågan om sådana hemsökelser är korrelerade i den okända manövreringen av denna den Suprema Varelsens sannolika funktion. Uppriktigt sagt vet vi inte; vi är verkligen inte säkra på hur det förhåller sig. Men vi observerar helt bestämt att alla dessa svåra och mer eller mindre oförklarliga situationer med tiden alltid leder till välgång och framåtskridande för universerna. Det kan hända att förhållandena i tillvaron och livets oförklarliga skiftande öden alla sammanvävs till ett meningsfullt mönster av högt värde som följd av den Supremes funktion och Treenighetens överkontroll.

10:7.6 (116.1)Som en son till Gud kan du urskilja den personliga attityden av kärlek i Gud Faderns alla handlingar. Men du kan inte alltid förstå hur många av Paradistreenighetens handlingar i universum är till fördel för den enskilde dödlige i de evolutionära världarna i rymden. Under evighetens framåtskridande uppenbaras Treenighetens handlingar som alltigenom meningsfulla och omtänksamma, men de förefaller inte alltid så för tidens varelser.

8. Treenigheten bortom det finita

10:8.1 (116.2)Många sanningar och fakta som berör Paradistreenigheten kan förstås endast ens delvis genom att inse nödvändigheten av en funktion som övergår det finita.

10:8.2 (116.3)Det vore oklokt att diskutera Ultimatetens Treenighets funktion, men det kan avslöjas att Gud den Ultimate är den manifestation av Treenigheten som transcendentalerna förstår. Vi är benägna att tro att förenhetligandet av totaluniversum är den handling som eventuerar den Ultimate och sannolikt återspeglar vissa, men inte alla, faser av Paradistreenighetens absonita överkontroll. Den Ultimate är en begränsad manifestation av Treenigheten i förhållande till det absonita, endast i den bemärkelse som den Supreme på detta sätt delvis representerar Treenigheten i förhållande till det finita.

10:8.3 (116.4)Den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden är i viss mening den totala Gudomens konstituerande personligheter. Deras union i Paradistreenigheten och Treenighetens absoluta funktion motsvarar den totala Gudomens funktion. Och denna fullständighet hos Gudomen överstiger både det finita och det absonita.

10:8.4 (116.5)Fastän ingen av Paradisgudomarna som enskild person faktiskt fyller hela gudomspotentialen gör de det tillsammans alla tre. Tre infinita personer tycks vara det minsta antal varelser som fordras för att aktivera den totala Gudomens förpersonliga och existentiella potential — Gudomsabsolutet.

10:8.5 (116.6)Vi känner den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden som personer, men jag känner inte personligen Gudomsabsolutet. Jag älskar och dyrkar Gud Fadern; jag respekterar och ärar Gudomsabsolutet.

10:8.6 (116.7)Jag vistades en gång i ett universum där en viss grupp varelser undervisade att finaliterna i evigheten slutligen skulle bli barn till Gudomsabsolutet. Men jag är ovillig att godta denna lösning till det mysterium som omger finaliternas framtid.

10:8.7 (116.8)Finalitkåren omfattar, bland andra, de dödliga från tiden och rymden som har uppnått fulländning i allting som har att göra med Guds vilja. Som skapade varelser och inom gränserna för de skapades förmåga känner de fullt och sant Gud. Efter att sålunda ha funnit Gud som Fadern för alla skapade måste dessa finaliter en gång börja söka den superfinita Fadern. Men detta sökande involverar en förståelse av den absonita naturen i Paradisfaderns ultimata egenskaper och karaktär. Evigheten kommer att avslöja om ett sådant uppnående är möjligt, men vi är övertygade att även om finaliterna fattar denna gudomlighetens ultimatet kommer de sannolikt inte att kunna uppnå den absoluta Gudomens superultimata nivåer.

10:8.8 (116.9)Det kan vara möjligt att finaliterna delvis kommer att uppnå Gudomsabsolutet, men även om de gör det kommer dock problemet med det Universella Absolutet att i evigheternas evighet fortsätta att fascinera, mystifiera, förvåna och utmana de uppstigande och framåtskridande finaliterna, ty vi ser att outgrundligheten när det gäller det Universella Absolutets kosmiska relationer har en benägenhet att växa i samma mån som de materiella universerna och deras andliga administration fortsätter att expandera.

10:8.9 (117.1)Endast infiniteten kan avslöja Fadern-Infiniten.

10:8.10 (117.2)[Avfattad under beskydd av en Universell Censor med behörighet av Dagarnas Forna som har sitt hemvist i Uversa.]