Kapitel 76 - Den andra lustgården

   
   Paragraph Numbers: | Av
UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantiaboken

Kapitel 76

Den andra lustgården

76:0.1 (847.1) NÄR Adam valde att lämna den första lustgården till noditerna utan motstånd kunde han och hans följeslagare inte bege sig västerut, ty edeniterna hade inga båtar som lämpade sig för ett sådant äventyr till havs. De kunde inte färdas mot norr; de norra noditerna var redan i antågande mot Eden. De fruktade att färdas söderut; höjderna i den regionen vimlade av fientliga stammar. Endast vägen mot öster var öppen, så de färdades österut mot de då angenäma trakterna mellan floderna Tigris och Eufrat. Många av dem som hade stannat kvar begav sig senare österut för att förena sig med adamiterna i deras nya hem i floddalen.

76:0.2 (847.2) Kain och Sansa föddes båda innan Adams karavan hade nått sin bestämmelseort mellan floderna i Mesopotamien. Laotta, Sansas mor, dog vid dotterns födsel. Eva led mycket men klarade sig tack vare sin överlägsna styrka. Eva tog Sansa, Laottas barn, till sitt bröst och hon växte upp tillsammans med Kain. Sansa växte upp till en kvinna med stor begåvning. Hon blev hustru till Sargan, ledare för de norra folken av den blå rasen, och hon bidrog till framåtskridandet hos den tidens blå människor.

1. Edeniterna anländer till Mesopotamien

76:1.1 (847.3) Det tog nästan ett helt år för Adams karavan att nå floden Eufrat. De kom fram vid översvämningstiden och stannade i läger på slätterna väster om floden i nästan sex veckor innan de tog sig över till landet mellan floderna, vilket skulle bli den andra lustgården.

76:1.2 (847.4) När budet hade nått inbyggarna i området för den andra lustgården att kungen och översteprästen från Edens lustgård var på marsch mot dem hade de i en hast flytt till bergen i öster. Adam fann allt önskat territorium övergivet när han anlände. Här på denna nya plats tog Adam och hans medhjälpare itu med arbetet att bygga nya hem och att etablera ett nytt centrum för kultur och religion.

76:1.3 (847.5) Adam kände till denna plats som ett av de tre ursprungliga ställen som hade utvalts av den kommitté som hade tillsatts för att utvälja möjliga platser för den lustgård som hade föreslagits av Van och Amadon. Själva de två floderna utgjorde på den tiden ett gott naturligt försvar, och en kort väg norröver från den andra lustgården var Eufrates och Tigris så nära varandra att en nittio kilometers försvarsmur kunde byggas som skydd för området i söder och mellan floderna.

76:1.4 (847.6) Sedan de hade slagit sig ned i det nya Eden blev det nödvändigt att tillägna sig primitiva sätt att leva. Det föreföll förvisso som om marken hade förbannats. Naturen tog åter igen sin gång. Nu var adamiterna tvungna att skaffa sig sitt levebröd från en oberedd mark och att klara av livets realiteter inför de naturliga fientligheter och oförenligheter som ansluter sig till de dödligas tillvaro. Den första lustgården hade varit delvis förberedd för dem, men den andra måste de skapa med sina egna händer och ”i sitt anletes svett”.

2. Kain och Abel

76:2.1 (848.1) Mindre än två år efter Kains födelse föddes Abel, det första av Adams och Evas barn som föddes i den andra lustgården. När Abel växte upp och blev tolv år gammal beslutade han att bli boskapsuppfödare. Kain hade valt att ägna sig åt jordbruk.

76:2.2 (848.2) Dåförtiden var det brukligt att ge offergåvor till prästerskapet av vad man hade till hands. Boskapsuppfödarna brukade föra djur från sin hjord, jordbrukarna förde av åkrarnas skörd; och i enlighet med denna sed gav också Kain och Abel regelbundet offergåvor till prästerna. De två pojkarna hade många gånger trätat om de relativa fördelarna av sina yrken. Abel lade snart märke till att hans djuroffer uppskattades mera. Förgäves hänvisade Kain till traditionerna från det första Eden, till att man tidigare hade föredragit åkrarnas skörd. Men detta ville Abel inte medge, och han hånade sin äldre broder i dennes besvikelse.

76:2.3 (848.3) Under tiden i det första Eden hade Adam förvisso försökt motarbeta offrandet av djuroffer, så att Kain som stöd för sina påståenden med rätta kunde hänvisa till tidigare förfarande. Det var emellertid svårt att organisera det religiösa livet i det andra Eden. Adam tyngdes av otaliga detaljer i samband med byggnadsarbete, försvar och jordbruk. Då han andligen var mycket deprimerad överlät han organiserandet av gudsdyrkan och utbildning åt dem som var av noditiskt ursprung och som hade tjänat i dessa uppgifter i den första lustgården. Redan inom en så kort tid höll de tjänstgörande noditiska prästerna på att återgå till normerna och reglerna från tiden före Adam.

76:2.4 (848.4) De två pojkarna hade aldrig kommit väl överens, och denna sak beträffande offergåvorna bidrog ytterligare till det växande hatet mellan dem. Abel visste att han var son till både Adam och Eva och underlät aldrig att påpeka för Kain att Adam inte var hans far. Kain var inte rent violett, då hans far hörde till noditernas ras som senare hade uppblandats med den blå och den röda människan och med det ursprungliga andoniska släktet. Allt detta i förening med Kains av naturen krigiska arv fick honom att nära ett ständigt ökat hat mot sin yngre bror.

76:2.5 (848.5) Pojkarna var aderton respektive tjugo år gamla när spänningen mellan dem slutligen utlöstes en dag då Abels hån gjorde hans stridslystna bror Kain så rasande att denne i sin vrede gick lös på honom och slog ihjäl honom.

76:2.6 (848.6) En granskning av Abels uppträdande visar omgivningens och utbildningens värde för karaktärsutvecklingen. Abel hade ett idealiskt arv, och arvsfaktorerna ligger till grund för all karaktär, men den mindervärdiga omgivningens inverkan praktiskt taget neutraliserade detta storartade arv. Abel påverkades mycket, i synnerhet under sina yngre år, av sin ogynnsamma omgivning. Han skulle ha blivit en helt annan person om han hade levt till tjugofem eller trettio år. Hans ypperliga arvsfaktorer hade då gjort sig gällande. Medan en god omgivning inte kan göra mycket för att överbrygga de karaktärsbrister som orsakas av dåliga arvsfaktorer, kan en dålig omgivning mycket effektivt förstöra ett utmärkt arv, åtminstone under de tidigare levnadsåren. En god social omgivning och en välanpassad utbildning är den jordmån och den atmosfär som är nödvändiga för att få mest ut av en god arvsmassa.

76:2.7 (849.1) Abels död kom till hans föräldrars kännedom när hans hundar förde hem boskapshjordarna utan sin husse. För Adam och Eva höll Kain på att allt mera bli en grym påminnelse om deras dårskap, och de uppmuntrade honom i hans beslut att lämna lustgården.

76:2.8 (849.2) Kains liv i Mesopotamien hade inte precis varit lyckligt då han på ett så säreget sätt var en symbol för försumligheten. Det var inte så att hans kamrater var ovänliga mot honom, men han hade inte varit omedveten om deras undermedvetna harm över hans närvaro. Kain visste att eftersom han inte hade något stammärke skulle han dödas av någon grannstams första bästa män som råkade möta honom. Fruktan och i någon mån samvetskval fick honom att ångra sig. Kain hade aldrig fått en Riktare, han hade alltid motsatt sig familjedisciplinen och föraktat sin fars religion. Han gick nu till sin mor Eva och bad om andlig hjälp och ledning, och när han ärligt sökte gudomlig hjälp tog en Riktare sin boning i honom. Denna Riktare, som fanns i Kains inre och såg ut därifrån, gav honom en klart överlägsen fördel och försatte honom i samma klass som Adams starkt fruktade stam.

76:2.9 (849.3) Så begav sig Kain iväg till landet Nod öster om det andra Eden. Han blev en stor ledare bland en grupp av sin fars folk och uppfyllde verkligen i viss mån Serapatatias förutsägelser, ty han främjade freden mellan denna del av noditerna och adamiterna under hela sin livstid. Kain gifte sig med sin avlägsna kusin Remona, och deras första son Enok blev ledare för noditerna i Elam. I hundratals år rådde fred mellan elamiterna och adamiterna.

3. Livet i Mesopotamien

76:3.1 (849.4) Då tiden gick i den andra lustgården blev följderna av försumligheten allt mera uppenbara. Adam och Eva saknade mycket både sitt tidigare vackra och lugna hem och sina barn som hade förts till Edentia. Det var verkligen gripande att se detta magnifika par degraderade till samma ställning som världens vanliga köttsliga varelser; men de bar sin reducerade ställning med älskvärdhet och tapperhet.

76:3.2 (849.5) Adam använde klokt nog den mesta tiden till att träna sina barn och deras medarbetare i civilförvaltning, undervisningsmetoder och andaktsövningar. Utan hans framsynthet hade en våldsam förvirring brutit ut efter hans död. Som det nu var betydde Adams död föga förändring i skötseln av hans folks angelägenheter. Långt innan Adam och Eva gick bort märkte de att deras barn och anhängare med tiden hade lärt sig att glömma sina härliga dagar i Eden. Det var bättre för flertalet av deras efterföljare att de glömde Edens storslagenhet; de var då inte lika benägna att känna sig onödigt otillfredsställda med sin mindre gynnsamma omgivning.

76:3.3 (849.6) Adamiternas civilregenter härstammade enligt arvsordningen från sönerna från den första lustgården. Adams första son Adamsson (Adam ben Adam) grundade ett andra centrum för den violetta rasen norrut från det andra Eden. Adams andre son Evasson blev en mästerlig ledare och administratör; han var sin fars storartade medhjälpare. Evasson levde inte fullt så länge som Adam, och hans äldste son Jansad blev Adams efterföljare som ledare för de adamitiska stammarna.

76:3.4 (849.7) De religiösa ledarna eller prästerskapet fick sin början med Set, Adams och Evas äldste överlevande son föddes i den andra lustgården. Han föddes hundratjugonio år efter Adams ankomst till Urantia. Set fördjupade sig i arbetet med att förbättra det andliga tillståndet hos sin fars folk, och han blev ledare för det nya prästerskapet i den andra lustgården. Hans son Enos lade grunden till den nya gudstjänstordningen och hans sonson Kenan påbörjade den yttre missionen till stammarna i omgivningen, nära och fjärran.

76:3.5 (850.1) Sets prästerskap hade en trefaldig uppgift som omfattade religion, hälsovård och utbildning. Prästerna i denna orden tränades att tjänstgöra vid religiösa högtidligheter, att tjäna som läkare och hälsoinspektörer och att verka som lärare i lustgårdens skolor.

76:3.6 (850.2) Adams karavan hade fört med sig frön och lökar från hundratals växter och sädesslag från den första lustgården till landet mellan floderna. De hade också tagit med sig stora boskapshjordar och några av alla tamdjur. Därför hade de det mycket bättre ställt än stammarna i de omgivande trakterna. De kunde glädjas åt många av fördelarna från den tidigare kulturen i den ursprungliga lustgården.

76:3.7 (850.3) Fram till den tid då Adam och hans familj lämnade den första lustgården hade de alltid levt på frukter, sädeskorn och nötter. Under färden till Mesopotamien hade de för första gången intagit örter och grönsaker. Köttätandet infördes tidigt i den andra lustgården, men Adam och Eva åt aldrig kött som en del av sin reguljära diet. Inte heller blev Adamsson, Evasson eller de andra av första generationens barn från den första lustgården köttätare.

76:3.8 (850.4) Adamiterna i hög grad överträffade de omgivande folken i fråga om kulturella bedrifter och intellektuell utveckling. De skapade det tredje alfabetet och lade i övrigt grunden till mycket av det som föregick den moderna konsten, vetenskapen och litteraturen. Här i landet mellan Tigris och Eufrat upprätthöll de färdigheterna i att skriva, bearbeta metaller, tillverka krukor och väva, och de skapade en arkitektur som inte överträffades på tusentals år.

76:3.9 (850.5) De violetta folkens hemliv var för sin tid idealiskt. Barnen fick genomgå träningskurser i jordbruk, hantverk och boskapsskötsel, eller alternativt utbildas till en setits trefaldiga uppgifter: att vara präst, läkare och lärare.

76:3.10 (850.6) När ni tänker er setiternas prästerskap, förväxla inte dessa högsinta och ädla lärare i hälsovård och religion, dessa sanna fostrare, med de senare stammarnas och omgivande nationernas degenererade och kommersiella prästerskap. Setiternas religiösa uppfattningar om Gudomen och universum var avancerade och något så när riktiga, deras hälsovårdsarrangemang var för sin tid utmärkta, och deras utbildningsmetoder har aldrig överträffats.

4. Den violetta rasen

76:4.1 (850.7) Adam och Eva var grundare av den violetta rasen, den nionde människorasen som framträdde på Urantia. Adam och hans efterkommande hade blå ögon, och de violetta folken kännetecknades av ljus hy och ljust hår — gult, rött och brunt.

76:4.2 (850.8) Det var inte smärtsamt för Eva att föda barn, och inte heller för de tidiga evolutionära raserna. Endast hos de blandade raserna, som uppkom av föreningen mellan den evolutionära människan och noditerna, och senare adamiterna, förekom svåra förlossningsvåndor.

76:4.3 (851.1) Adam och Eva fick, likt sina bröder i Jerusem, sin energi av två sorters näring: de livnärde sig på både föda och ljus, kompletterade med vissa superfysiska energier som inte har uppenbarats på Urantia. Deras efterkommande på Urantia ärvde inte denna föräldrarnas förmåga till energiupptagning och ljuscirkulation. De hade ett enda blodomlopp, människans typ av blodförsörjning. De var till sin byggnad dödliga fastän de levde länge. Livslängden för varje efterföljande generation tenderade dock att förkortas i riktning mot människans norm.

76:4.4 (851.2) Adam och Eva och den första generationen av deras barn använde inte kött av djur till föda. De levde enbart av ”trädens frukter”. Efter den första generationen började alla ättlingar till Adam använda mjölkprodukter, men många av dem fortsatte att följa en köttfri diet. Många av de södra stammarna, som de senare förenade sig med, åt inte heller kött. Senare flyttade de flesta av dessa vegetariska stammar österut och fortlever numera uppblandade med folken i Indien.

76:4.5 (851.3) Adams och Evas såväl fysiska som andliga syn var mycket överlägsen synen hos nutida folk. Deras speciella sinnen var mycket skarpare, och de kunde se mellanvarelserna och änglaskarorna, Melkisedekarna och den fallne prins Caligastia, som ofta kom för att överlägga med sin ädle efterträdare. De bibehöll förmågan att se dessa himmelska varelser i över hundra år efter försumligheten. Dessa speciella sinnen var inte längre lika framträdande hos deras barn, och de tenderade att avta med varje efterföljande generation.

76:4.6 (851.4) De adamiska barnen var vanligen i sitt inre försedda med Riktare, emedan de alla hade en obestridd överlevnadskapacitet. Dessa högrestående ättlingar var inte så utsatta för rädsla som evolutionens barn. Så mycken rädsla finns kvar hos de nutida människoraserna på Urantia därför att era förfäder fick så litet av Adams livsplasma, då planerna för fysisk rasförbättring så tidigt gick om intet.

76:4.7 (851.5) De Materiella Sönernas och deras efterkommandes kroppsceller är mycket mera motståndskraftiga mot sjukdom än cellerna hos de evolutionära varelserna som har uppkommit på planeten. De infödda människorasernas kroppsceller är besläktade med de levande sjukdomsalstrande mikroskopiska och ultramikroskopiska organismerna i världen. Dessa fakta förklarar varför folken på Urantia måste lägga ned så mycken vetenskaplig möda på att stå emot så många slags fysiska störningar. Ni skulle ha mycket större motståndskraft mot sjukdomar om era raser hade mera adamiskt liv i sig.

76:4.8 (851.6) Sedan Adam hade etablerat sig i sin andra lustgård vid Eufrat beslöt han att lämna efter sig så mycket som möjligt av sin livsplasma till nytta för världen efter hans död. I enlighet därmed blev Eva ledare för en rasförbättringskommision om tolv personer, och innan Adam dog hade denna kommission utvalt 1.682 av de högsta typerna av kvinnor på Urantia, och dessa kvinnor befruktades med Adams livsplasma. Av deras barn blev alla utom 112 fullvuxna, så att världen på detta sätt fick fördelen av ett tillägg om 1.570 ypperliga män och kvinnor. Fastän dessa moderskandidater utvaldes från alla stammar i trakten och representerade de flesta av jordens raser, valdes flertalet från noditernas bästa ätter och de bildade begynnelsen till anditernas mäktiga ras. Dessa barn föddes och växte upp i sina respektive mödrars stamförhållanden.

5. Adams och Evas död

76:5.1 (851.7) Inte länge efter etablerandet av det att det andra Eden informerades Adam och Eva vederbörligen om att deras ånger hade godtagits och att fastän de var dömda att lida samma öde som de dödliga i deras värld skulle de med säkerhet bli berättigade till inträde i de sovande överlevandes led på Urantia. De trodde helt på detta evangelium om uppståndelse och rehabilitering som Melkisedekarna på ett så rörande sätt förkunnade för dem. Deras överträdelse hade varit ett omdömesfel, inte det medvetna och överlagda upprorets synd.

76:5.2 (852.1) Som medborgare i Jerusem hade Adam och Eva inte Tankeriktare, inte heller hade de en Riktare i sitt inre när de verkade på Urantia i den första lustgården. Kort efter det att de hade degraderats till dödliga blev de emellertid medvetna om en ny närvaro inom sig och vaknade till insikten om att ställningen som människa i förening med uppriktig ånger hade gjort det möjligt för en Riktare att ta sin boning i dem. Denna vetskap om att de var utrustade med Riktare i sitt inre var en stor glädje för Adam och Eva under hela återstoden av deras liv; de visste att de hade misslyckats som Materiella Söner i Satania, men de visste också att det livsskede som för till Paradiset fortfarande var öppet för dem som uppstigande söner i universumet.

76:5.3 (852.2) Adam visste om den domperiodsomfattande uppståndelse som inträffade samtidigt med hans ankomst till planeten, och han trodde att han och hans maka antagligen skulle bli återpersonaliserade i samband med att en representant för nästa klass av Söner anlände. Han visste inte att Mikael, härskaren i detta universum, så snart skulle framträda på Urantia; han väntade sig att nästa Son som skulle komma skulle höra till Avonalernas klass. Likväl var det alltid en tröst för Adam och Eva — och samtidigt någonting som var svårt att förstå — att begrunda det enda personliga budskap som de någonsin fick från Mikael. Detta budskap, förutom att dess andra uttryck för vänskap och tröst, lydde: ”Jag har beaktat omständigheterna vid er försumlighet, jag har ihågkommit ert hjärtas önskan att alltid vara lojala mot min Faders vilja, och ni skall kallas från dödsslummerns omfamning när jag kommer till Urantia, om inte de lägre Sönerna i mitt rike kallar på er före den tiden.”

76:5.4 (852.3) Detta var ett stort mysterium för Adam och Eva. De kunde förstå det beslöjade löftet i detta budskap om en möjlig speciell återuppståndelse, och en sådan möjlighet gladde dem storligen, men de kunde inte förstå meningen med antydan om att de kanske skulle vila till tiden för en uppståndelse i samband med Mikaels personliga framträdande på Urantia. Så paret i Eden förkunnade alltid att en Guds Son en dag skulle komma, och för sina närmaste berättade de om sin tro eller åtminstone sitt längtansfulla hopp att världen för deras blunder och bedrövelser möjligen kunde tänkas vara den värld i vilken detta universums härskare skulle välja att verka som Paradisets Gåvoson. Det föreföll för bra för att vara sant, men Adam underhöll faktiskt tanken att, när allt kommer omkring, kanske den av tvister sargade Urantia skulle visa sig vara den mest lyckosamma världen i Satanias system, den mest avundsvärda planeten i hela Nebadon.

76:5.5 (852.4) Adam levde i 530 år; han dog av vad man kunde kalla hög ålder. Hans fysiska mekanism blev helt enkelt utsliten; nedbrytningsprocessen fick så småningom övertaget över förnyelseprocessen, och så kom det oundvikliga slutet. Eva hade dött nitton år tidigare av försvagat hjärta. De begravdes bägge i mitten av gudstjänsttemplet som hade byggts enligt deras planer snart efter det att kolonins mur hade blivit färdig. Detta var ursprunget till seden att begrava bemärkta och fromma män och kvinnor under gudstjänstplatsernas golv.

76:5.6 (852.5) Det övermateriella styret på Urantia fortsatte under ledning av Melkisedekarna, men den direkta fysiska kontakten med de evolutionära raserna hade brutits. Från de länge sedan svunna tider då Planetprinsens kroppsliga stab anlände, fram till Vans och Amadons tider och vidare till Adams och Evas ankomst, hade fysiska representanter för universumstyret varit stationerade på planeten. Men med den adamiska försumligheten upphörde denna regim, som hade omfattat en period om mer än fyra hundra femtio tusen år. Inom de andliga verksamhetsområdena fortsatte de hjälpande änglarna att kämpa tillsammans med Tankeriktarna, vardera hjältemodigt arbetande för att rädda individen, men ingen omfattande plan för en långtgående välfärd för hela världen förkunnades för de dödliga på jorden förrän Makiventa Melkisedek anlände under Abrahams tid och med styrkan, tålamodet och auktoriteten hos en Guds Son lade grundvalarna för det fortsatta upplyftandet och den andliga rehabiliteringen av olycksdrabbade Urantia.

76:5.7 (853.1) Missöde har emellertid inte varit Urantias enda lott. Denna planet har också varit den mest lyckosamma i lokaluniversumet Nebadon. Urantiaborna borde räkna allt som vinst, om deras förfäders blundrar och deras tidiga världshärskares misstag störtade planeten i ett så hopplöst tillstånd av förvirring, ytterligare förvärrat av ondska och synd, att själva denna bakgrund av mörker så tilltalade Mikael från Nebadon att han utvalde denna värld till arena för att uppenbara den himmelske Faderns kärleksfulla personlighet. Det är inte så att Urantia behövde en Skaparson för att reda ut sina trassliga affärer. Det är snarare så att ondskan och synden på Urantia erbjöd Skaparsonen en mera slående bakgrund mot vilken han kunde uppenbara Paradisfaderns ojämförliga kärlek, barmhärtighet och tålamod.

6. Adams och Evas överlevnad

76:6.1 (853.2) Adam och Eva gick in i dödens vila med en fast tro på de löften som Melkisedekarna hade gett dem att de en gång skulle vakna upp från dödens sömn för att återuppta livet i mansoniavärldarna, världar som alla var så bekanta för dem under tiderna före deras mission i den violetta rasens köttsliga kroppar på Urantia.

76:6.2 (853.3) De vilade inte länge i den medvetslösa sömnens glömska som gäller för världens dödliga. På tredje dagen efter Adams död, den andra efter hans vördnadsfulla begravning, gavs Lanaforges order, bekräftad av den tjänstgörande Högste i Edentia och godkänd i Salvington av Dagarnas Förenande som handlade på uppdrag av Mikael, till Gabriel med beslut om att anordna ett speciellt namnupprop för de meriterade överlevande från den adamiska försumligheten på Urantia. I enlighet med detta mandat om en speciell uppståndelse, nummer tjugosex i urantiaserien, återpersonaliserades Adam och Eva och konstituerades på nytt i uppståndelsehallarna i Satanias mansoniavärldar tillsammans med 1.316 av deras medarbetare från livet i den första lustgården. Många andra lojala själar hade redan omvandlats vid tiden för Adams ankomst, till vilken anslöt sig en domperiodsomfattande domedag för både sovande överlevande och levande kvalificerade uppstigande.

76:6.3 (853.4) Adam och Eva färdades snabbt genom den gradvisa uppstigningens världar tills de uppnådde medborgarskap i Jerusem och återigen en gång var invånare på den planet där de hade sitt ursprung, men denna gång som medlemmar av en annan klass av universumpersonligheter. De lämnade Jerusem som stadigvarande medborgare — som Gudssöner; de återvände som uppstigna medborgare — som människosöner. De knöts omedelbart till urantiatjänsten i systemets huvudstad och anvisades senare medlemskap bland de tjugofyra rådgivarna som bildar det nuvarande rådgivande och övervakande organet för Urantia.

76:6.4 (854.1) Så slutar berättelsen om den planetariska Adam och Eva på Urantia, en berättelse om prövning, tragedi och seger, åtminstone personlig seger för era välmenande men vilseledda Materiella Son och Dotter, och utan tvivel i sista hand också en berättelse om slutlig seger för deras värld och dess invånare som har skakats av uppror och pinats av ondska. Allt som allt bidrog Adam och Eva mäktigt till det snabba civiliserandet och den accelererade biologiska utvecklingen av människosläktet. De lämnade en storartad kultur på jorden, men det var inte möjligt för en sådan avancerad civilisation att fortleva med beaktande av att det adamiska arvet tidigt utspäddes och till slut dränktes. Det är folket som gör civilisationen; civilisationen gör inte folket.

76:6.5 (854.2) [Framfört av Solonia, den seraf som en gång var ”rösten i lustgården”.]

Foundation Info

UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantia Foundation, 533 W. Diversey Parkway, Chicago, IL 60614, USA
Tel: +1-773-525-3319; Fax: +1-773-525-7739
© Urantia Foundation. All rights reserved