Urantiaboken
DEL IV
Dessa kapitel avfattades under beskydd av en kommission om tolv Urantia-mellanvarelser som fungerade under övervakning af den Melkisedk som ledde uppenbarelseprojektet.
Basmaterialet för denna berättelse tillhandahöll en andra gradens mellanvarelse som en gång var förordnad att på övermänsklig nivå övervaka apostlen Andreas.
Urantiaboken
Kapitel 120
120:0.1 (1323.1) FÖRORDNAD av Gabriel att övervaka den reviderade framställningen av det liv som Mikael levde på Urantia i en dödligs lekamen, är jag, Melkisedek-ledaren för den uppenbarelsekommission som har anförtrotts denna uppgift, befullmäktigad att framföra denna redogörelse för vissa händelser som inträffade omedelbart innan Skaparsonen anlände till Urantia för att träda in i den avslutande fasen i sin utgivningserfarenhet i universum. Att leva sådana identiska liv som han ålägger de intelligenta varelser som han själv har skapat, att sålunda utge sig i gestalt av sina olika klasser av skapade varelser, är en del av det pris som varje Skaparson måste betala för den fullständiga och suprema överhögheten i det universum av ting och varelser som han själv har gjort.
120:0.2 (1323.2) Före de händelser som jag inom kort skall beskriva hade Mikael av Nebadon sex gånger utgivit sig i gestalt av intelligenta varelser hörande till sex olika klasser i hans mångfaldiga skapelse. Sedan förberedde han sig för att nedstiga till Urantia i gestalt av en dödligs lekamen — den lägsta klassen av hans intelligenta viljevarelser — och att som en sådan människa i den materiella världen utföra den sista akten i dramat om att förvärva överhöghet i universumet i enlighet med de mandat som hade givits av de gudomliga Paradishärskarna över universernas universum.
120:0.3 (1323.3) Under loppet av var och en av dessa föregående utgivningar förvärvade Mikael inte endast finit erfarenhet av en av sina skapade varelsers grupper, utan han förskaffade sig också en väsentlig erfarenhet av samarbete med Paradiset, vilket i och för sig ytterligare bidrog till att bygga upp hans ställning som härskare i det universum han själv hade skapat. När som helst under lokaluniversumets hela förflutna kunde Mikael i egenskap av Skaparson ha hävdat personlig suveränitet och kunde som Skaparson ha styrt sitt universum efter eget gottfinnande. I så fall skulle Immanuel och de associerade Paradissönerna ha tagit farväl av universumet. Mikael ville dock inte härska över Nebadon enbart i sin egen isolerade rätt, som en Skaparson. Han ville genom verklig erfarenhet av ett samarbetsförhållande underställt Paradistreenigheten stiga till den höga nivå av universumstatus som skulle göra honom kvalificerad att härska över sitt universum och administrera dess angelägenheter med den insiktens fulländning och den visdom i utförandet som en gång kommer att känneteckna den Suprema Varelsens ädla styre. Han strävade inte efter att som Skaparson bedriva ett fulländat styre, utan att som en personifikation av den Suprema Varelsens universumvisdom och gudomliga erfarenhet förverkliga en suprem administration.
120:0.4 (1324.1) Mikael hade därför ett tvåfaldigt syfte då han företog dessa sju utgivningar till de olika klasserna av sina universumvarelser. För det första fullbordade han den behövliga erfarenheten av att förstå de skapade varelserna vilken krävs av alla Skaparsöner innan de övertar den fullständiga överhögheten. En Skaparson kan närsomhelst härska i sitt universum enligt sin egen rätt, men han kan härska som Paradistreenighetens suprema representant först sedan han har genomgått de sju utgivningarna i gestalt av de skapade varelserna i universum. För det andra eftersträvade han rätten till den Paradistreenighetens maximala maktbefogenhet som kan utövas vid direkt och personlig administration av ett lokaluniversum. I enlighet därmed underordnade sig Mikael frivilligt vid var och en av sina universumutgivningar, med framgång och erkännande, den varierat beskaffade viljan hos de olika associationerna av Paradistreenighetens personer. Det betyder att han vid den första utgivningen var underställd Faderns, Sonens och Andens kombinerade vilja, vid den andra utgivningen Faderns och Sonens vilja, vid den tredje utgivningen Faderns och Andens vilja, vid den fjärde utgivningen Sonens och Andens vilja, vid den femte utgivningen den Oändlige Andens vilja, vid den sjätte utgivningen den Evige Sonens vilja, och under den sjunde och sista utgivningen på Urantia var han underställd den Universelle Faderns vilja.
120:0.5 (1324.2) Mikael förenar således i sin personliga överhöghet den gudomliga viljan hos de universella Skaparnas sjufaldiga faser med den förståelsefulla erfarenheten av de skapade varelserna i hans lokaluniversum. Sålunda har hans administration kommit att representera största möjliga makt och auktoritet utan att vara förenad med någon egenmäktig maktutövning. Hans makt är obegränsad, ty den härleds från erfarenheten av samverkan med Paradisgudomarna; hans auktoritet är obestridlig emedan den förvärvades genom verklig erfarenhet i de skapade universumvarelsernas gestalt; hans suveränitet är suprem emedan den på en och samma gång är ett uttryck för det sjufaldiga synsättet hos Paradisgudomen och de skapades synsätt som återspeglar tid och rymd.
120:0.6 (1324.3) Sedan Mikael hade bestämt tiden för sin sista utgivning och utvalt den planet där denna ovanliga händelse skulle äga rum höll han tillsammans med Gabriel den vanliga konferensen före utgivningen och inställde sig sedan hos sin äldre broder och rådgivare, Immanuel från Paradiset. Alla de befogenheter som gällde universumets administration och som inte tidigare hade överförts till Gabriel anförtrodde Mikael nu i Immanuels händer. Kort före Mikaels avfärd för att inkarnera på Urantia, fortskred Immanuel vid accepterandet av universumets omvårdnad under tiden för Mikaels utgivning på Urantia, till att ge de råd för utgivningen vilka skulle tjäna som inkarnationsvägledning för Mikael när han snart skulle växa upp som dödlig på Urantia.
120:0.7 (1324.4) I detta sammanhang bör man dra sig till minnes att Mikael hade valt att verkställa denna utgivning i en dödligs lekamen och underställd Paradisfaderns vilja. Skaparsonen behövde inte instruktioner av någon för att genomföra denna inkarnation enbart i syfte att nå överhögheten i universumet, men han hade förbundit sig till ett program som avsåg att uppenbara den Supreme, vilket medförde ett fungerande i samverkan med Paradisgudomarnas olikartade vilja. Sålunda skulle hans suveränitet, efter att slutligen och personligen ha förvärvat den, komma att verkligen innefatta hela den sjufaldiga viljan hos Gudomen, så som denna vilja kulminerar i den Supreme. Han hade därför sex gånger tidigare blivit instruerad av de personliga representanterna för de olika Paradisgudomarna och föreningarna dem emellan. Nu instruerades han av Dagarnas Förenande, som var Paradistreenighetens ambassadör i lokaluniversumet Nebadon och som handlade på uppdrag av den Universelle Fadern.
120:0.8 (1325.1) Omedelbara fördelar och väldiga kompensationer blev resultatet av villigheten hos denne mäktige Skaparson att än en gång frivilligt underställa sig Paradisgudomarnas vilja, denna gång den Universelle Faderns vilja. Med detta beslut att åstadkomma ett sådant associativt underordnande skulle Mikael i denna inkarnation komma att erfara inte endast den dödliga människans natur utan även viljan hos Paradisfadern till alla. Vidare kunde han ge sig in i denna unika utgivning fullt förvissad om, inte endast att Immanuel utövade Paradisfaderns hela auktoritet vid administrationen av hans universum i hans frånvaro under utgivningen på Urantia, utan även med den lugnande vetskapen att Dagarnas Forna i superuniversumet hade utfärdat ett påbud som garanterade säkerheten för hans rike under hela utgivningsperioden.
120:0.9 (1325.2) Detta var bakgrunden till den betydelsefulla dagen då Immanuel presenterade det sjunde utgivningsförordnandet. Från detta Immanuels förordnande, som han före utgivningen gav universumets härskare som senare blev Jesus från Nasaret (Kristus Mikael) på Urantia, har jag tillåtelse att framföra följande utdrag:
120:1.1 (1325.3) ”Min Skaparbroder, jag står i begrepp att bevittna din sjunde och sista universumutgivning. Högst troget och fulländat har du utfört de sex tidigare uppdragen, och jag hyser ingen annan tanke än att du kommer att vara lika segerrik vid denna sista utgivning för att förvärva suveränitet. Hittills har du framträtt på dina utgivningssfärer som en fullt utvecklad varelse av den klass du har utvalt. Nu står du i begrepp att framträda på Urantia, denna av dig utvalda förvirrade och störda planet, inte som en fullt utvecklad dödlig utan som ett hjälplöst litet barn. Detta, min broder, kommer att vara en ny och oprövad erfarenhet för dig. Du står inför betalningen av utgivningens fulla pris och erfarenheten av den fullständiga upplysningen om en Skapares inkarnation i en skapads gestalt.
120:1.2 (1325.4) ”Under alla dina tidigare utgivningar har du frivilligt valt att underställa dig viljan hos de tre Paradisgudomarna och de gudomliga föreningarna dem emellan. Av de sju faserna i den Supremes vilja har du under dina tidigare utgivningar varit underställd alla andra än Paradisfaderns personliga vilja. När du nu har valt att helt underställa dig din Faders vilja under hela din sjunde utgivning övertar jag, som vår Faders personliga representant, den obegränsade jurisdiktionen över ditt universum under tiden för din inkarnation.
120:1.3 (1325.5) ”Då du går in i din utgivning på Urantia har du frivilligt avstått från allt utomplanetariskt stöd och sådan speciell hjälp som vem som helst av dina skapade varelser vore redo att ge dig. Så som dina skapade söner i Nebadon är helt beroende av dig för att tryggt kunna genomleva sina livsskeden i universumet, så måste du nu helt och oreserverat bli beroende av din Paradisfader för att tryggt kunna genomleva de oavslöjade svårigheterna i ditt förestående livsskede som dödlig. Och när du har avslutat denna utgivningserfarenhet kommer du sannerligen att känna den fulla meningen med och den rika betydelsen av den trostillit som du så ofelbart fordrar att alla dina skapade varelser skall behärska som en del av sitt nära förhållande till dig, deras Skapare och Fader i lokaluniversumet.
120:1.4 (1326.1) ”Under hela din utgivning på Urantia behöver du bekymra dig blott över en enda sak, nämligen att du har en obruten gemenskap med din Paradisfader. Genom fulländningen i ett sådant förhållande får världen för din utgivning, rentav hela det universum som du har skapat, se en ny och mer förståelig uppenbarelse av din Fader och min Fader, allas Universelle Fader. Du behöver således endast bekymra dig över ditt personliga liv på Urantia. Jag kommer att fullständigt och effektivt ansvara för ditt universums säkerhet och obrutna administration från den stund då du frivilligt avstår från din makt tills du återvänder till oss som Universumhärskare, bekräftad av Paradiset, och från min hand återfår, icke en ställföreträdares maktbefogenhet som du nu överlåter till mig, utan den suprema makten och jurisdiktionen över ditt universum.
120:1.5 (1326.2) ”Och för att du med säkerhet må veta att jag är bemyndigad att göra allt vad jag nu lovar (väl vetande att jag är hela Paradisets garanti för att mitt ord troget förverkligas), meddelar jag dig att en order, som förhindrar uppkomsten av all andlig fara under hela perioden för din frivilliga utgivning, har just kommit från Dagarnas Forna i Uversa. Från den stund då du ger upp medvetandet vid början av din inkarnation som dödlig tills du återvänder till oss som suprem och oinskränkt härskare över detta universum som du själv har skapat och organiserat kan ingenting av allvarlig betydelse inträffa i hela Nebadon. Under detta inkarnationens mellanskede har jag i min hand Dagarnas Fornas mandat, som ovillkorligen beordrar ögonblickligt och automatiskt utplånande av varje varelse som gör sig skyldig till uppror eller dristar sig till att uppvigla till resning i universumet Nebadon medan du är frånvarande under denna utgivning. Min broder, med hänsyn till den från Paradiset givna myndighet, som naturligt hör till min närvaro och som vidgats av det juridiska mandatet från Uversa, kommer ditt universum och alla dess lojala varelser att vara trygga under din utgivning. Du kan gå in i ditt uppdrag med blott en enda tanke — att till de intelligenta varelserna i ditt universum ge en förhöjd uppenbarelse av vår Fader.
120:1.6 (1326.3) ”Såsom vid alla dina tidigare utgivningar vill jag påminna dig om att jag tar emot dina maktbefogenheter i universumet i egenskap av din broder och förtrogne. Jag utövar all myndighet och brukar all makt i ditt namn. Jag fungerar så som vår Paradisfader skulle fungera och i enlighet med din uttryckliga anmodan att verka på detta sätt i ditt ställe. Och med beaktande av detta faktum är all denna delegerade myndighet din att utöva närhelst du finner det lämpligt att begära dess återställande. Din utgivning är från början till slut helt frivillig. Som dödlig inkarnerad i världen är du inte utrustad med himmelska förmögenheter, men all makt som du har avstått från kan du återta närhelst du vill återförse dig med universumets laga makt. Om du skulle besluta dig för att återinsätta dig själv till makt och myndighet, minns då att det sker enbart av personliga orsaker, ty jag är den levande och suprema säkerhet vars närvaro och löfte garanterar den trygga administrationen av ditt universum i enlighet med din Faders vilja. Något uppror, som tre gånger har förekommit i Nebadon, kan inte inträffa medan du är borta från Salvington under denna utgivning. Dagarnas Forna har gett order om att uppror i Nebadon under perioden för din utgivning på Urantia skall förses med ett automatiskt frö till sin egen förintelse.
120:1.7 (1326.4) ”Under den tid du är borta på denna sista och ovanliga utgivning förbinder jag mig att (med Gabriels samarbete) troget administrera ditt universum. Då jag nu förordnar dig att utföra detta gudomliga uppenbarelseuppdrag och att genomgå denna erfarenhet av fulländad mänsklig förståelse, handlar jag för min Faders och din Faders del och erbjuder dig följande råd, som bör vägleda dig då du lever ditt jordiska liv och blir allt mer medveten om det gudomliga uppdrag som är förknippat med din fortsatta vistelse i köttslig gestalt.
120:2.1 (1327.1) ”1. Enligt vedertaget bruk och i överensstämmelse med Sonaringtons teknik — i enlighet med de bestämmelser som den Evige Sonen i Paradiset har givit — har jag på alla sätt ordnat med ditt omedelbara inträde i denna utgivning som dödlig i harmoni med de planer som du själv har utarbetat och som Gabriel lämnat i min vård. Du kommer att växa upp på Urantia som ett barn av den världen, fullfölja din mänskliga utbildning — hela tiden underställd din Paradisfaders vilja — leva ditt liv på Urantia så som du har bestämt, avsluta din planetariska vistelse och förbereda dig för uppstigning till din Fader för att av honom ta emot den suprema överhögheten i ditt universum.
120:2.2 (1327.2) ”2. Förutom ditt uppdrag på jorden och din uppenbarelse för universum, men förbunden med bägge, råder jag att du åtar dig — efter det att du är tillräckligt medveten om din gudomliga identitet — den extra uppgiften att tekniskt avsluta Lucifers uppror i systemet Satania, och att du gör allt detta som Människoson; sålunda föreslår jag att du, som en världens dödlig varelse, som i svaghet har blivit mäktig genom trosunderkastelse till din Faders vilja, nådigt utför allt det som du vid upprepade tillfällen har avböjt att egenmäktigt åstadkomma med kraft och makt när du var i besittning därav vid tiden då det syndfulla och oberättigade upproret bröt ut. Jag skulle anse det vara passande kulmen för din utgivning som dödlig om du återvände till oss som Människoson, Urantias Planetprins, samt som Gudsson, ditt universums supreme härskare. Som en dödlig människa, den lägsta typen av intelligenta varelser i Nebadon, möt och döm Caligastias och Lucifers hädiska anspråksfullhet, och gör, i den ringa ställning som du påtagit dig, för evigt slut på de skamliga förvrängningar som dessa fallna ljusets barn företräder. Då du ståndaktigt vägrat att misskreditera dessa rebeller genom att utöva dina skaparrättigheter, vore det nu lämpligt att du i gestalten av din skapelses lägsta varelse skulle rycka herraväldet ur händerna på dessa fallna Söner; och så skulle hela ditt lokaluniversum med i all ärlighet klart och för evigt inse det rättvisa i att du i rollen som köttslig dödlig gjorde det som barmhärtigheten bjöd dig att inte göra med egenmäktig maktbefogenhet. Och sedan du sålunda genom din utgivning har öppnat möjligheten till den Supremes överhöghet i Nebadon, har du i själva verket slutfört de oavgjorda ärendena från alla föregående revolter trots det längre eller kortare dröjsmål som själva förverkligandet av denna bragd innebär. Med denna gärning undanröjs i huvudsak de överhängande meningsskiljaktigheterna i ditt universum. Och då du senare begåvas med suprem överhöghet i ditt universum kan sådana utmaningar av din behörighet aldrig på nytt uppkomma i någon del av din storartade personliga skapelse.
120:2.3 (1327.3) ”3. När du har lyckats avsluta upproret på Urantia, vilket du utan tvivel kommer att göra, råder jag dig att av Gabriel ta emot förläningen av titeln ’Urantias Planetprins’ som ditt universums eviga erkännande för din sista utgivningserfarenhet, och att du dessutom gör allt som är möjligt i överensstämmelse med meningen med din utgivning för att gottgöra den sorg och förvirring som Urantia har orsakats av Caligastias förräderi och senare av Adams försumlighet.
120:2.4 (1328.1) ”4. I enlighet med din begäran kommer Gabriel och alla berörda parter att samarbeta med dig i din uttryckta önskan om att avsluta din utgivning på Urantia med avkunnandet av den rättskipande domen över världens domperiod, åtföljt av avslutandet av en tidsålder, de sovande överlevandes uppståndelse och etablerandet av domperioden för Sanningens Ande som då har utgivits.
120:2.5 (1328.2) ”5. Beträffande din utgivningsvärld och den generation av människor som lever där vid tiden för din vistelse som dödlig, råder jag dig att främst fungera i en lärares roll. Rikta först din uppmärksamhet på att befria och inspirera människans andliga natur. Upplys som följande människans förmörkade intellekt, hela människornas själar och frigör deras sinnen från urgamla rädslor. Och vårda dig sedan, enligt din visdom som dödlig, om dina köttsliga bröders fysiska välbefinnande och materiella komfort. Lev det idealiska religiösa livet till inspiration och uppbyggelse för hela ditt universum.
120:2.6 (1328.3) ”6. Sätt den av upproret isolerade människan andligen fri på din utgivningsplanet. På Urantia bidra vidare till den Supremes överhöghet och utvidga sålunda etablerandet av denna suveränitet överallt i de vida domänerna i din personliga skapelse. Under din materiella utgivning i köttslig gestalt står du i begrepp att uppleva den slutliga upplysningen som en Skapare i tid och rymd kan uppnå, den dubbla erfarenheten av att arbeta inom människans väsen och enligt din Paradisfaders vilja. Under ditt jordiska liv skall den finita varelsens vilja och den infinita Skaparens vilja bli en enda vilja, liksom de även förenas i den Suprema Varelsens evolverande Gudom. Utgjut Sanningens Ande på planeten för din utgivning och gör sålunda alla normala dödliga på denna isolerade sfär omedelbart och fullt mottagliga för omvårdnaden från vår Paradisfaders segregerade närvaro, Tankeriktarna i världarna.
120:2.7 (1328.4) ”7. Kom alltid ihåg i samband med allt som du kan tänkas utföra i världen för din utgivning, att du lever ett liv till upplysning och uppbyggelse för hela ditt universum. Du utger detta inkarnationsliv som dödlig på Urantia, men du skall leva detta liv till andlig inspiration för varje mänsklig och övermänsklig intelligens som har levt, nu lever eller en gång kommer att leva i någon bebodd värld som har varit, nu är eller en gång skall vara en del av den vidsträckta galax som utgör ditt administrativa område. Ditt jordiska liv i en dödligs lekamen skall inte levas för att utgöra ett exempel för de dödliga på Urantia vid tiden för din vistelse på jorden och inte heller för någon senare generation av människor på Urantia eller i någon annan värld. Snarare skall ditt köttsliga liv på Urantia vara en inspiration för allas liv i alla Nebadons världar för alla generationer under kommande tider.
120:2.8 (1328.5) ”8. Din stora mission som du skall förverkliga och uppleva i din inkarnation som dödlig innesluts i ditt beslut att leva ett liv som helhjärtat motiveras av att göra din Paradisfaders vilja, att sålunda uppenbara Gud, din Fader, i köttslig gestalt och i synnerhet för de köttsliga varelserna. Samtidigt tolkar du också på ett förhöjt sätt vår Fader för alla de varelser som står högre än de dödliga i hela Nebadon. Jämsides med denna omvårdnad i form av en ny uppenbarelse och en utvidgad tolkning av Paradisfadern för den mänskliga och den övermänskliga typen av sinne, kommer din verksamhet även att innebära en ny uppenbarelse av människan för Gud. Uppvisa i ditt enda korta köttsliga liv, så som det aldrig tidigare har skådats i hela Nebadon, de transcendenta möjligheter som under den dödliga tillvarons korta livsskede är uppnåeliga för en människa som känner Gud, och gör en ny och upplysande tolkning av människan och ödets växlingar under hennes planetariska liv för alla övermänskliga intelligenser i hela Nebadon och för all tid. Du står i begrepp att stiga ned till Urantia i en dödligs lekamen, och när du där lever som en människa av din tid och generation kommer du att verka på ett sätt som visar hela ditt universum idealet när det gäller det fulländade förfarandet vid det suprema åtagandet av ärendena i din vidsträckta skapelse: Den bedrift som består i att Gud söker människan och finner henne, och fenomenet med människan som söker Gud och finner honom; och att göra allt detta till ömsesidig belåtenhet och göra det under en enda kort livstid i köttslig gestalt.
120:2.9 (1329.1) ”9. Jag förmanar dig att alltid hålla i minnet att medan du faktiskt kommer att bli en vanlig människa i den världen, förblir du potentiellt en Skaparson till Paradisfadern. Fastän du under hela denna inkarnation kommer att leva och verka som Människoson, kommer de skapande attributen i din personliga gudomlighet att följa med dig från Salvington till Urantia. Det kommer ständigt att ligga inom förmågan för din vilja att avsluta inkarnationen närsomhelst efter det att din Tankeriktare har anlänt. Före Riktarens ankomst och mottagande svarar jag för din personliga okränkbarhet. Men efter det att din Tankeriktare har anlänt och samtidigt som du allt mer inser arten och betydelsen av ditt utgivningsuppdrag bör du avhålla dig från att formulera någon övermänsklig önskan och vilja att uppnå, utföra eller förmå något, med tanke på att dina skaparprivilegier kommer att förbli förbundna med din dödliga personlighet emedan dessa attribut inte kan skiljas från ditt personliga väsen. Men inga övermänskliga återverkningar ansluter sig till ditt jordiska livsskede, frånsett Paradisfaderns vilja, såvida du inte genom en medveten och avsiktlig viljehandling fattar ett odelat beslut vilket skulle sluta i ett val som omfattas av hela personligheten.
120:3.1 (1329.2) ”Och nu, min broder, då jag tar farväl av dig medan du förbereder dig för avfärd till Urantia och sedan jag har gett dig råd om det allmänna genomförandet av din utgivning, tillåt mig framföra vissa anvisningar som är ett resultat av konsultationer med Gabriel och som gäller några mindre frågor i anslutning till ditt liv som dödlig. Vi föreslår vidare:
120:3.2 (1329.3) ”1. Att du, samtidigt som du eftersträvar idealet för ditt jordiska liv som dödlig, även fäster uppmärksamhet på att förverkliga och exemplifiera något sådant som har praktisk betydelse och som är till omedelbar nytta för dina medmänniskor.
120:3.3 (1329.4) ”2. När det gäller familjerelationerna, giv företräde åt de vedertagna sederna för familjelivet, så som du finner dem etablerade vid tiden för din utgivning och i den generation som då lever. Lev ditt familje- och samhällsliv enligt sederna hos det folk bland vilket du har valt att framträda.
120:3.4 (1329.5) ”3. När det gäller ditt förhållande till den sociala ordningen råder vi dig att begränsa dina strävanden främst till andlig förnyelse och intellektuell frigörelse. Undvik allt intrasslande med den ekonomiska strukturen och de politiska bindningarna under din egen tid. Ägna dig särskilt åt att leva det idealiska religiösa livet på Urantia.
120:3.5 (1329.6) ”4. Under inga omständigheter och inte ens i minsta detalj bör du ingripa i människorasernas normala och metodiskt framskridande evolution på Urantia. Men detta förbud bör inte tolkas som en begränsning av dina strävanden att lämna efter dig på Urantia ett bestående och förbättrat system av positiv religiös etik. Som en rättskipande domperiodsmässig Son beviljas du vissa privilegier när det gäller att främja den andliga och religiösa statusen bland världens folk.
120:3.6 (1330.1) ”5. Så som du finner det lämpligt, skall du identifiera dig med existerande religiösa och andliga rörelser, sådana de förekommer på Urantia, men försök på alla möjliga sätt att undvika ett formellt etablerande av en organiserad kult, en kristalliserad religion, eller en särskild etisk gruppering av dödliga varelser. Ditt liv och din förkunnelse skall bli det gemensamma arvet för alla religioner och alla folk.
120:3.7 (1330.2) ”6. För att du inte onödigtvis måtte bidra till skapandet av senare framträdande stereotypa system av religiösa trosföreställningar eller andra typer av icke-progressiva religiösa lojaliteter på Urantia, råder vi dig ytterligare: Lämna inget skrivet efter dig på planeten. Avstå från att skriva på bestående material; ålägg dina medarbetare att inte göra några porträtt eller andra avbildningar av din lekamen. Se till att ingenting potentiellt avgudiskt blir kvar på planeten vid tiden för din avfärd.
120:3.8 (1330.3) ”7. Fastän du lever ett planetariskt normalt och genomsnittligt socialt liv, och som en normal individ av manligt kön, kommer du antagligen inte att gå in i ett äktenskapligt förhållande, även om ett sådant förhållande vore helt hedervärt och förenligt med din utgivning, men jag måste påminna dig om att ett av Sonaringtons inkarnationsmandat förbjuder en Utgivningsson med ursprung i Paradiset att lämna människoefterkommande på någon planet.
120:3.9 (1330.4) ”8. När det gäller alla andra detaljer i din förestående utgivning vill vi hänvisa dig till Tankeriktarens ledning i ditt inre, den ständigt närvarande gudomliga andens undervisning som vägleder människan, och till förnuftet och omdömet i ditt expanderande människosinne som du har fått i arv. En sådan förening av den skapades och Skaparens attribut gör det möjligt för dig att för oss leva det fulländade människolivet på en planetarisk sfär, inte nödvändigtvis fulländat när det betraktas av en enskild människa i en viss generation i en enskild värld (allra minst på Urantia), men helt och supremt fullödigt när det bedöms i de mer fulländade och mot fulländning gående världarna i ditt vidsträckta universum.
120:3.10 (1330.5) ”Och nu, må din Fader och min Fader, som ständigt har bevarat oss i all tidigare verksamhet, vägleda och bevara dig och vara med dig från den stund du lämnar oss och ger upp ditt personlighetsmedvetande, under hela den tid då du gradvis igen börjar inse din gudomliga identitet inkarnerad i människogestalt, och sedan vidare under hela din utgivningserfarenhet på Urantia tills du befrias från kroppen och uppstiger till vår Faders högra sida, suveränitetens högra hand. När jag igen får se dig i Salvington skall vi välkomna dig tillbaka till oss som suprem och oinskränkt härskare över detta universum som du själv har skapat, tjänar och fått full förståelse för.
120:3.11 (1330.6) ”I ditt ställe regerar jag nu. Jag övertar jurisdiktionen i hela Nebadon som tjänstgörande härskare under tiden för din sjunde utgivning, som sker i en dödligs gestalt på Urantia. Och till dig, Gabriel, anförtror jag omsorgen om den blivande Människosonen tills han snart återbördas i makt och härlighet till mig som Människoson och Gudsson. Och, Gabriel, jag är din härskare tills Mikael på detta sätt återvänder.”
* * *
120:3.12 (1330.7) Sedan, i närvaro av hela det församlade Salvington, avlägsnade sig Mikael från oss och vi såg honom inte mer på hans vanliga plats förrän han återvände som universumets supreme och personlige härskare efter det att han hade fullföljt sitt livsskede som utgiven på Urantia.
120:4.1 (1331.1) Så skulle vissa av Mikaels ovärdiga barn, som hade beskyllt sin Skaparfader för att själviskt söka härskarmakten och tillåtit sig att insinuera att Skaparsonen egenmäktigt och enväldigt hölls vid makten p.g.a. den okritiska lojaliteten som fick fotfäste i ett vilselett universum av underdåniga varelser, komma att för evigt tystas och lämnas förbryllade och desillusionerade av det liv av osjälviskt tjänande som Gudssonen nu trädde in i som Människoson, hela tiden underställd ”Paradisfaderns vilja”.
120:4.2 (1331.2) Men missta er inte; fastän Kristus Mikael förvisso hade ett tvåfaldigt ursprung var han inte en tudelad personlighet. Han var inte Gud i förbund med en människa, utan istället Gud inkarnerad i en människa. Han var alltid just denna kombinerade varelse. Den enda tilltagande faktorn i ett sådant obegripligt förhållande, var (människosinnets) allt mer medvetna insikt om och erkännande av att han var Gud och människa.
120:4.3 (1331.3) Kristus Mikael blev inte så småningom Gud. Gud blev inte människa i någon avgörande stund i Jesu jordiska liv. Jesus var Gud och människa — alltid och för evigt. Denna Gud och denna människa var och är nu en, precis så som Paradistreenigheten bestående av tre varelser i verkligheten är en Gudom.
120:4.4 (1331.4) Förlora aldrig ur sikte det faktum att det suprema andliga syftet med Mikaels utgivning var att förhöja uppenbarelsen av Gud.
120:4.5 (1331.5) De dödliga på Urantia har varierande uppfattningar om vad som är mirakulöst, men för oss som lever som medborgare i lokaluniversumet finns det få mirakel, och av dessa är Paradissönernas inkarnationsutgivningar de ojämförligt mest fascinerande. En gudomlig Sons framträdande i och på er värld, genom synbarligt naturliga processer, anser vi vara ett mirakel — verkan av universella lagar som övergår vårt förstånd. Jesus från Nasaret var en mirakulös person.
120:4.6 (1331.6) I och genom hela denna ovanliga erfarenhet valde Gud Fadern att manifestera sig så som han alltid gör — på det vanliga sättet — på det normala, naturliga och tillförlitliga sättet som kännetecknar den gudomliga verksamheten.
Urantiaboken
Kapitel 121
121:0.1 (1332.1) JAG verkar under överinseende av en kommission om tolv medlemmar från det förenade brödraskapet bestående av mellanvarelser på Urantia. Denna kommission står under gemensamt beskydd av överhuvudet för vår orden och den Melkisedek som svarar för uppteckningarna, och jag är den andra gradens mellanvarelse som en gång var anknuten till aposteln Andreas. Jag är bemyndigad att nedteckna berättelsen om de händelser som inträffade under det liv som Jesus från Nasaret levde, sådana som de iakttogs av min klass av jordiska varelser och så som de senare delvis nedskrevs av denna människa som stod under mitt jordiska beskydd. Medveten om hur ytterst noggrant hans Mästare undvek att lämna något skrivet efter sig vägrade Andreas ihärdigt att ta avskrifter av sin nedtecknade berättelse. En liknande attityd hos de övriga apostlarna till Jesus fördröjde avsevärt nedskrivandet av evangelierna.
121:1.1 (1332.2) Jesus kom inte till denna värld under en tid av andligt förfall. Vid tiden för hans födelse upplevde Urantia en sådan förnyelse av det andliga tänkandet och det religiösa livet att något liknande inte hade förekommit under hela dess föregående historia sedan Adam och inte heller upplevts under något tidsskede sedan dess. När Mikael inkarnerade på Urantia rådde de mest gynnsamma förhållanden för Skaparsonens utgivning vilka någonsin har existerat före eller efter den tiden. Under århundradena kort före dessa tider hade den grekiska kulturen och det grekiska språket spritt sig till västerlandet och Främre Orienten, och judarna som var en levantinsk ras, till sin natur delvis västerländska och delvis österländska, var synnerligen väl lämpade till att utnyttja dessa kulturella och språkliga förhållanden för att effektivt sprida en ny religion både till öst och till väst. Dessa högst gynnsamma omständigheter förstärktes ytterligare av romarnas toleranta politiska styre i Medelhavsvärlden.
121:1.2 (1332.3) Hela denna kombination av inflytelser i världen illustreras väl av den verksamhet som bedrevs av Paulus, som till sin religiösa kultur var den mest hebreiska bland hebréer och som förkunnade evangeliet om en judisk Messias på grekiska, medan han själv var romersk medborgare.
121:1.3 (1332.4) Ingenting likt den civilisation som fanns under Jesu tid har kunnat iakttas i västerlandet före eller efter den tiden. Den europeiska civilisationen förenades och koordinerades under ett mycket speciellt trefaldigt inflytande, som bestod av:
121:1.4 (1332.5) 1. Det romerska politiska och sociala systemet.
121:1.5 (1332.6) 2. Det grekiska språket och den grekiska kulturen — och i viss mån filosofin.
121:1.6 (1332.7) 3. Det snabbt spridande inflytandet från de judiska religiösa och moraliska lärorna.
121:1.7 (1332.8) När Jesus föddes var hela Medelhavsvärlden ett sammanfogat imperium. För första gången i världens historia förenade goda vägar många större centra med varandra. Haven hade rensats från sjörövare, och en storartad tid av handel och samfärdsel ryckte snabbt fram. Europa upplevde inte en liknande period av samfärdsel och handel förrän under det nittonde århundradet efter Kristus.
121:1.8 (1333.1) Trots freden inom landet och den ytliga välfärden i den grekisk-romerska världen försmäktade majoriteten av imperiets invånare i elände och fattigdom. Den fåtaliga överklassen var rik; människosläktets stora massa hörde till en bedrövlig och utarmad lägre klass. Det fanns ingen lycklig och framgångsrik medelklass på den tiden; den hade nyss börjat uppkomma i det romerska samhället.
121:1.9 (1333.2) De första striderna mellan de expanderande romerska och parthiska staterna hade då nyligen avslutats, varvid Syrien tillföll romarna. Under Jesu tid åtnjöt Palestina och Syrien en period av välfärd, relativ fred och omfattande handelsutbyte med länderna både i öst och i väst.
121:2.1 (1333.3) Judarna utgjorde en del av det äldre semitiska folkslaget, som även omfattade babylonierna, fenicierna och de mer sentida fienderna till Rom, kartagerna. I början av det första århundradet e.Kr. var judarna den mest inflytelserika gruppen bland de semitiska folken, och de råkade vara i besittning av en ovanligt strategisk geografisk position i världen med tanke på dess dåtida styre och handelsorganisation.
121:2.2 (1333.4) Många av de stora huvudvägar som förenade de forntida nationerna gick genom Palestina, som sålunda blev mötesplatsen för eller vägkorsningen till tre kontinenter. Resenärer, varutransporter och arméer från Babylonien, Assyrien, Egypten, Syrien, Grekland, Parthien och Rom drog i en följd fram över Palestina. Sedan urminnes tider gick mången karavanrutt från Orienten genom någon del av denna trakt till de få goda hamnar som fanns vid Medelhavets östra ända, varifrån fartyg fraktade varor till hela det havsbundna västerlandet. Mer än hälften av denna karavantrafik passerade genom eller nära den lilla staden Nasaret i Galiléen.
121:2.3 (1333.5) Fastän Palestina var den judiska religiösa kulturens hem och kristendomens födelseplats, var judarna spridda ute i världen. De bodde bland många nationer och drev handel i varje provins i de romerska och parthiska staterna.
121:2.4 (1333.6) Grekland tillhandahöll ett språk och en kultur, Rom byggde vägar och förenade ett imperium, men judarnas utbredning med deras mer än två hundra synagogor och välorganiserade religiösa samhällen utspridda här och var över hela den romerska världen, erbjöd de kulturcentra i vilka det nya evangeliet om himmelriket först togs emot och från vilka det senare spred sig till världens yttersta ändar.
121:2.5 (1333.7) Varje judisk synagoga tillät en yttre ring av icke-judiska troende, ”fromma” eller ”gudfruktande” människor, och det var bland denna yttre ring av proselyter som Paulus fann största delen av dem som först lät omvända sig till kristendomen. Även templet i Jerusalem hade sin utsmyckade gård för icke-judarna. Det fanns en mycket nära förbindelse mellan kulturen, kommersen och gudsdyrkan i Jerusalem och Antiochia. I Antiochia kallades Paulus lärjungar för första gången ”kristna”.
121:2.6 (1333.8) Centraliseringen av den judiska tempeldyrkan till Jerusalem utgjorde lika väl hemligheten med bevarandet av deras monoteism som löftet om att omhulda och till världen sprida ett nytt och utvidgat begrepp om denna Gud för alla nationer och Fader till alla dödliga. Tempeltjänsten i Jerusalem representerade fortlevnaden av en religiös kulturell uppfattning, samtidigt som en följd av icke-judiska nationella makthavare och rasförföljare hade gått under.
121:2.7 (1334.1) Fastän det judiska folket vid denna tid stod under romersk överhöghet åtnjöt de dock en betydlig grad av självstyre, och eftersom de mindes de heroiska befrielsebragderna som Judas Mackabeus och hans omedelbara efterföljare då helt nyligen hade utfört sjöd de av förväntan på det omedelbara framträdandet av en ännu större befriare, den länge efterlängtade Messias.
121:2.8 (1334.2) Hemligheten med att Palestina, judarnas kungadöme, bestod som en halvt självständig stat låg i den romerska regeringens utrikespolitik, vars mål var att bibehålla kontrollen över den palestinska huvudvägen för färdsel mellan Syrien och Egypten samt kontrollen över de västra ändpunkterna för karavanvägarna mellan österlandet och västerlandet. Rom ville inte att det i Levanten skulle uppstå någon makt som kunde hejda dess framtida expansion i dessa trakter. Denna politik, som gick ut på intriger och som hade som målsättning att hetsa det seleukidiska Syrien och Ptoleméernas Egypten mot varandra, gjorde det nödvändigt att slå vakt om Palestina som en separat och självständig stat. Roms politik, Egyptens urartning och det seleukidiska rikets tilltagande försvagande inför Parthiens stigande makt förklarar varför en liten och militärt underlägsen judisk folkgrupp kunde bibehålla sin självständighet både mot Seleukider i norr och mot Ptoleméer i söder. Denna slumpartade frihet och självständighet i förhållande till de omgivande och starkare folkens politiska styre tillskrev judarna sin ställning som det ”utvalda folket”, Jahves direkta ingripande. En sådan attityd av raslig överlägsenhet gjorde det desto svårare för dem att utstå den romerska överhögheten, när den till slut föll över deras land. Till och med i den bedrövliga stunden vägrade judarna inse att deras mission i världen var andlig, inte politisk.
121:2.9 (1334.3) Judarna var ovanligt ängsliga och misstänksamma vid Jesu tid emedan de då styrdes av en utomstående, iduméen Herodes, som hade tillägnat sig makten över Judéen genom att slugt ställa sig in hos de romerska härskarna. Fastän Herodes gav sig ut för att vara lojal till hebréernas ceremoniella seder och bruk, började han bygga tempel för många främmande gudar.
121:2.10 (1334.4) Herodes vänskapliga förbindelser med de romerska härskarna gjorde världen trygg för judarnas resor och öppnade sålunda vägen för dem att med det nya evangeliet om himmelriket tränga allt längre in i även avlägsna delar av romarriket och i främmande länder som var bundsförvanter. Herodes regeringstid bidrog även mycket till att den hebreiska och den hellenistiska filosofin ytterligare blandades med varandra.
121:2.11 (1334.5) Herodes lät bygga hamnen i Caesarea, vilket ytterligare bidrog till att göra Palestina till en knutpunkt i den civiliserade världen. Han dog år 4 f. Kr., och hans son Herodes Antipas styrde Galiléen och Perea under Jesu ungdoms- och verksamhetstid, ända till år 39 e.Kr. Antipas var likt sin fader en som byggde mycket. Han återuppbyggde många av städerna i Galiléen, inklusive det viktiga handelscentret Sepforis.
121:2.12 (1334.6) De religiösa ledarna och rabbinlärarna i Jerusalem förhöll sig inte särdeles gynnsamt till galiléerna. Galiléen var mer icke-judiskt än judiskt vid tiden för Jesu födelse.
121:3.1 (1334.7) Fastän de sociala och ekonomiska förhållandena i den romerska staten inte var av högsta klass, var den fred och framgång som rådde över så stora områden till fördel för Mikaels utgivning. Under det första århundradet efter Kristus bestod samhället i Medelhavsvärlden av fem välavgränsade skikt:
121:3.2 (1335.1) 1. Aristokratin. De högre klasserna som hade pengar och offentlig makt, de privilegierade och härskande grupperna.
121:3.3 (1335.2) 2. Affärsmannagrupperna. Handelsfurstarna och bankirerna, köpmännen — de stora importörerna och exportörerna — de internationella handelsmännen.
121:3.4 (1335.3) 3. Den fåtaliga medelklassen. Fastän denna grupp verkligen var liten var den mycket inflytelserik och bildade den moraliska ryggraden i den tidiga kristna kyrkan, som uppmuntrade dessa grupper att fortsätta i sina olika hantverk och yrken. Bland judarna hörde många av fariséerna till denna klass av yrkesutövare.
121:3.5 (1335.4) 4. Det fria proletariatet. Denna grupp hade föga eller ingen social ställning. Fastän de som hörde till gruppen var stolta över sin frihet var de i ett högst ofördelaktigt läge, ty de var tvungna att tävla med slavarbetskraften. De högre klasserna ringaktade dem och ansåg dem odugliga för annat än ”avelsändamål”.
121:3.6 (1335.5) 5. Slavarna. Hälften av befolkningen i den romerska staten var slavar. Många var högrestående individer som snabbt tog sig upp till det fria proletariatet och även till kretsen av yrkesutövare. Majoriteten var medelmåttiga eller mycket lågtstående.
121:3.7 (1335.6) Slaveri, även av högrestående folk, var något som hörde till romarnas militära erövringar. Ägarens makt över sin slav var oinskränkt. Den tidiga kristna kyrkan bestod till stor del av de lägre klasserna och av dessa slavar.
121:3.8 (1335.7) Högrestående slavar fick ofta lön och kunde genom att spara sina förtjänster köpa sig sin frihet. Många sådana slavar som hade frigjort sig avancerade till höga poster i staten, kyrkan och affärsvärlden. Det var just dessa möjligheter som gjorde den tidiga kristna kyrkan så tolerant mot denna modifierade form av slaveri.
121:3.9 (1335.8) Det fanns inget omfattande socialt problem i det romerska riket under det första århundradet efter Kristus. Största delen av befolkningen ansåg sig höra till den grupp inom vilken de händelsevis hade blivit födda. Den dörr var alltid öppen genom vilken begåvade och dugliga individer kunde avancera från lägre till högre skikt i det romerska samhället, men människorna nöjde sig vanligen med sin ställning i samhället. De var inte klassmedvetna, och de betraktade inte dessa klasskillnader som orättvisa eller orätta. Kristendomen var inte i någon mening en ekonomisk samhällsrörelse med avsikt att förbättra de förtryckta klassernas misär.
121:3.10 (1335.9) Fastän kvinnan åtnjöt större frihet överallt i romarriket jämfört med den begränsade ställning som hon hade i Palestina, översteg judarnas kärlek för familjen och deras naturliga tillgivenhet vida vad som förekom i den icke-judiska världen.
121:4.1 (1335.10) De som inte var judar stod ur moralisk synpunkt något lägre än judarna, men det fanns i hjärtana på de ädlare icke-judarna en riklig grogrund av naturlig godhet och potentiell mänsklig tillgivenhet där kristendomens frö kunde spira upp och frambringa en riklig skörd av moralisk karaktärsfasthet och andlig resultatuppnåelse. Den icke-judiska världen dominerades då av fyra stora filosofier, alla mer eller mindre härledda från den tidigare platonismen bland grekerna. Dessa filosofiska skolor var:
121:4.2 (1335.11) 1. Den epikureiska. Denna tankeskola ägnade sig åt en strävan efter att bli lycklig, efter lycka. De högrestående epikuréerna ägnade sig inte åt överdrivna sinnesnjutningar. Åtminstone hjälpte denna lära till att befria romarna från en värre form av fatalism; den lärde att människan kunde göra något för att förbättra sin ställning på jorden. Den förde en effektiv kamp mot okunnighetsbaserad vidskepelse.
121:4.3 (1336.1) 2. Den stoiska. Stoicismen var de övre samhällsklassernas högrestående filosofi. Stoikerna trodde att ett övervakande Förnuft-Öde härskade över hela naturen. De lärde att människans själ var gudomlig och att den var fången i den onda kroppen av fysisk natur. Människans själ vann sin frihet av att leva i harmoni med naturen, med Gud; sålunda blev dygden sin egen belöning. Stoicismen uppnådde en storslagen moral, ideal som sedan dess aldrig har överskridits av något rent mänskligt filosofiskt system. Fastän stoikerna förklarade sig vara ”Guds avkommor” lärde de inte känna honom och lyckades därför inte finna honom. Stoicismen förblev en filosofi; den blev aldrig en religion. Dess anhängare sökte anpassa sitt sinne till det Universella Sinnets harmoni, men de kunde inte se sig själva som barn till en kärleksfull Fader. Paulus lutade starkt mot stoicismen när han skrev: ”Jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter i vilka jag befinner mig.”
121:4.4 (1336.2) 3. Den cyniska. Fastän cynikerna spårade ursprunget till sin filosofi till Diogenes i Aten, härstammade mycket av deras läror från det som återstod av Makiventa Melkisedeks förkunnelse. Cynismen hade tidigare varit mer en religion än en filosofi. Åtminstone gjorde cynikerna sin religion-filosofi demokratisk. Ute på gator och torg predikade de ständigt sin lära att ”människan kunde frälsa sig själv om hon så ville”. De predikade enkelhet och dygd och uppmanade människorna att möta döden utan rädsla. Dessa vandrande cynikerpredikanter gjorde mycket för att förbereda det andligen hungrande folket för de senare kristna missionärerna. Deras sätt att predika för folket följde i stort sett samma mönster och samma stil som man finner i Paulus brev.
121:4.5 (1336.3) 4. Den skeptiska. Skepticismen hävdade att kunskapen var bedräglig, och att övertygelse och förvissning var omöjligheter. Det var en rent negativ attityd, och skepticismen fick aldrig någon större spridning.
121:4.6 (1336.4) Dessa filosofier var halvreligiösa. De var ofta upplivande, etiska och förädlande, men i allmänhet rörde de sig ovanför det vanliga folkets nivå. Möjligen med undantag för cynismen var de filosofier för de starka och de visa, inte frälsningsreligioner även för de fattiga och svaga.
121:5.1 (1336.5) Under alla föregående tidsåldrar hade religionen främst varit en stammens eller nationens angelägenhet. Den hade inte ofta varit något som individen befattade sig med. Gudarna var stam- eller nationsgudar, inte personliga gudar. Sådana religiösa system erbjöd föga tillfredsställelse för den enskilda andliga längtan som den genomsnittliga människan hade.
121:5.2 (1336.6) Under Jesu tid räknades till västerlandets religioner:
121:5.3 (1336.7) 1. De hedniska kulterna. Dessa var en kombination av hellensk och latinsk mytologi, patriotism och tradition.
121:5.4 (1336.8) 2. Kejsardyrkan. Detta förgudligande av en människa som symbol för staten ogillades mycket starkt av judarna och de första kristna och ledde direkt till att den romerska regeringen bittert förföljde båda kyrkorna.
121:5.5 (1337.1) 3. Astrologi. Denna pseudovetenskap från Babylon utvecklades till en religion över hela det grekisk-romerska riket. Inte ens i det tjugonde århundradet har människan blivit helt fri från denna vidskepliga tro.
121:5.6 (1337.2) 4. Mysteriereligionerna. Över denna andligen hungrande värld hade en flod av mysteriekulter vällt fram, nya och främmande från Levanten härstammande religioner som hade tjusat det vanliga folket och lovat dem individuell frälsning. Dessa religioner blev snart den tro som omfattades av de lägre samhällsklasserna i den grekisk-romerska världen. De hade stor betydelse för att bereda vägen för den snabba spridningen av de långt högrestående kristna lärorna, som utvecklade en majestätisk uppfattning om Gudomen, i förening med en fascinerande teologi för de intelligenta och en omfattande erbjudan om frälsning för alla, inklusive dessa tiders okunniga men andligen hungrande genomsnittsmänniskor.
121:5.7 (1337.3) Mysteriereligionerna innebar slutet på de nationella trosuppfattningarna och ledde till uppkomsten av talrika personinriktade kulter. Mysterierna var många, men de kännetecknades alla av följande faktorer:
121:5.8 (1337.4) 1. Någon mytisk legend, ett mysterium — därav deras namn. Som regel anknöt detta mysterium till berättelsen om någon guds liv och död samt återuppvaknande till liv, såsom illustreras av Mithraskultens läror vilka för en tid var samtida med och medtävlare till Paulus framväxande kult, kristendomen.
121:5.9 (1337.5) 2. Mysterierna var inte bundna till nationer och de sträckte sig över rasgränserna. De var personliga och broderliga och gav upphov till religiösa brödraskap och talrika sekteristiska sammanslutningar.
121:5.10 (1337.6) 3. Deras gudstjänster kännetecknades av omfattande invigningsceremonier och imponerande sakrament. Deras hemliga riter och ritualer var ibland hemska och motbjudande.
121:5.11 (1337.7) 4. Oberoende av arten av deras ceremonier och graden av deras övergrepp lovade dock dessa mysterier utan undantag sina anhängare frälsning, ”befrielse från det onda, överlevnad efter döden och ett fortgående liv i sälla riken bortom denna värld av sorg och slaveri”.
121:5.12 (1337.8) Ni skall emellertid inte begå misstaget att förväxla Jesu förkunnelse med mysterierna. Mysteriernas popularitet avslöjar människans längtan efter överlevnad och är sålunda ett uttryck för en verklig hunger och törst efter personlig religion och individuell rättfärdighet. Fastän mysterierna inte i tillräcklig grad kunde tillfredsställa denna längtan, beredde de förvisso vägen för det senare framträdandet av Jesus, som sannerligen förde med sig livets bröd och livets vatten till denna värld.
121:5.13 (1337.9) Paulus gjorde, i en strävan att utnyttja den omfattande anslutningen till de högrestående typerna av mysteriereligioner, vissa jämkningar av Jesu förkunnelse för att göra dem mer acceptabla för ett större antal tilltänkta proselyter. Men även Paulus kompromiss av Jesu förkunnelse (kristendomen) var överlägsen det bästa som mysterierna hade, såtillvida att:
121:5.14 (1337.10) 1. Paulus undervisade om en moralisk återlösning, en etisk befrielse. Kristendomen visade på ett nytt liv och förkunnade ett nytt ideal. Paulus avstod från magiska riter och ceremoniella hänryckningar.
121:5.15 (1337.11) 2. Kristendomen var en religion som brottades med slutliga lösningar på människans problem, ty den erbjöd inte endast frälsning från sorg och till och med från döden, utan den lovade också frigörelse från synd, följd av förläningen av en rättfärdig karaktär med kvaliteter för evig överlevnad.
121:5.16 (1338.1) 3. Mysterierna byggde på myter. Kristendomen, så som Paulus predikade den, grundade sig på ett historiskt faktum: Mikaels, Gudssonens, utgivning till människosläktet.
121:5.17 (1338.2) Moralen bland icke-judarna hade inte nödvändigtvis någon anknytning till vare sig filosofi eller religion. Utanför Palestina föll det inte alltid människorna in att prästen, som företrädde en religion, bör förväntas leva ett moraliskt liv. Den judiska religionen och därefter Jesu förkunnelse samt senare Paulus evolverande kristendom var de första europeiska religioner som med ena handen grep tag i moralen och med den andra i etiken och krävde att religionsutövare ägnar en viss uppmärksamhet åt båda.
121:5.18 (1338.3) Bland en sådan generation av människor, dominerad av dylika bristfälliga filosofiska system och förvirrad av sådana invecklade religiösa kulter, föddes Jesus i Palestina. Till denna samma generation gav han senare sitt evangelium om personlig religion — sonskap med Gud.
121:6.1 (1338.4) Fram till slutet av det första århundradet före Kristus hade den grekiska kulturens läror och även den grekiska filosofin väldigt mycket påverkat och i viss mån modifierat det religiösa tänkandet i Jerusalem. I den långa kampen mellan det hebreiska tänkandets östra och västra skolors åsikter, antog Jerusalem och resten av västerlandet och Levanten i allmänhet det västra judiska eller modifierade hellenistiska synsättet.
121:6.2 (1338.5) Vid Jesu tid förekom tre språk i Palestina: de vanliga människorna talade någon arameisk dialekt; prästerna och rabbinerna talade hebreiska; de bildade klasserna och de övre skikten bland judarna talade i allmänhet grekiska. Den tidiga översättningen av de hebreiska skrifterna till grekiska i Alexandria, ledde i hög grad till att den grekiska grenen av den judiska kulturen och teologin senare blev förhärskande. De kristna lärarnas skrifter skulle även de snart stå att läsa på samma språk. Judendomens renässans daterar sig från översättningen av de hebreiska skrifterna till grekiska. Detta var ett väsentligt inflytande, vilket senare blev bestämmande för att Paulus kristna kult utbredde sig västerut och inte österut.
121:6.3 (1338.6) Fastän de helleniserade judiska trosföreställningarna mycket litet påverkades av epikuréernas läror, påverkades de i avsevärd grad av Platons filosofi och stoikernas läror om självförnekelse. Den stora inbrytningen från stoicismen exemplifieras av fjärde Mackabeerboken. Inflytandet från både Platons filosofi och stoikernas läror syns i Salomons visdomsbok. De helleniserade judarna förde in en sådan allegorisk tolkning i de hebreiska skrifterna att de inte hade några svårigheter med att få hebréernas teologi att överensstämma med Aristoteles filosofi, som de högaktade. Allt detta ledde emellertid till en ödesdiger förvirring tills Filon från Alexandria tog hand om dessa problem och tog itu med att harmonisera och systematisera grekisk filosofi och hebreisk teologi till ett kompakt och ganska konsekvent system för religiös tro och tillämpning. Det var denna senare lära, som kombinerade grekisk filosofi och hebreisk teologi, vilken var rådande i Palestina när Jesus levde och undervisade, och vilken Paulus använde som grundval till att bygga upp sin mer avancerade och upplysande kristendomskult.
121:6.4 (1338.7) Filon var en stor lärare. Inte sedan Moses hade någon levt som skulle ha utövat ett så djupgående inflytande på det etiska och religiösa tänkandet i den västerländska världen. När det har gällt att kombinera de mer avancerade elementen i samtida system av etiska och religiösa läror har det funnits sju framträdande mänskliga lärare: Sethard, Moses, Zarathustra, Lao-tse, Buddha, Filon och Paulus.
121:6.5 (1339.1) Många, men inte alla, av Filons inkonsekvenser som var ett resultat av strävan att kombinera den grekiska mystiska filosofin och de romerska stoikernas läror med hebréernas legalistiska teologi, observerade Paulus och vist eliminerade dem från sin förkristna grundteologi. Filon visade vägen för Paulus genom att mer fullständigt återställa begreppet om Paradistreenigheten, som länge hade legat slumrande i den judiska teologin. Endast i en fråga kunde Paulus inte hålla jämna steg med Filon eller överträffa de läror som denna förmögna och lärda jude från Alexandria företrädde, nämligen när det gällde läran om försoningen. Filon förkunnade frigörelse från den lära enligt vilken förlåtelse kunde erhållas endast genom utgjutandet av blod. Möjligen skymtade han också Tankeriktarnas existens och närvaro tydligare än Paulus. Paulus teori om arvssynden — doktrinerna om nedärvd skuld och medfödd ondska samt återlösen från dessa — hade delvis sitt ursprung i Mithraskulten och hade föga gemensamt med den hebreiska teologin, Filons filosofi eller Jesu förkunnelse. Vissa delar av Paulus läror om arvssynden och försoningen uppkom på basis av hans egna idéer.
121:6.6 (1339.2) Johannesevangeliet, den sista av berättelserna om Jesu jordiska liv, riktades till folken i väster och framför sitt budskap till stor del i ljuset av det synsätt som företräddes av de senare alexandrinska kristna, som också var anhängare av Filons läror.
121:6.7 (1339.3) Omkring Kristi tid inträffade i Alexandria en märklig känslomässig omvändning i inställningen till judarna, och från detta tidigare judiska fäste utgick en våldsam förföljelsevåg som sträckte sig ända till Rom, varifrån många tusende fördrevs. Men en sådan förtalskampanj var kortlivad; mycket snart återställde det kejserliga styret helt judarnas begränsade rättigheter över hela riket.
121:6.8 (1339.4) Överallt i hela den vida världen, var judarna än fann sig utspridda av handel eller förtryck, höll de alla enhälligt sitt hjärta fäst vid det heliga templet i Jerusalem. Den judiska teologin överlevde faktiskt, såsom den tolkades och utövades i Jerusalem, trots att den flera gånger räddades från att falla i glömska av vissa babyloniska lärares lägliga mellankomst.
121:6.9 (1339.5) Så många som två och en halv miljoner av dessa utspridda judar brukade komma till Jerusalem för att fira sina nationella religiösa högtider. Oberoende av vilka teologiska eller filosofiska skiljaktigheter som fanns mellan de östra (babyloniska) och de västra (hellenska) judarna, var de alla överens om att Jerusalem var centrum för deras gudsdyrkan och om att de ständigt såg fram emot Messias ankomst.
121:7.1 (1339.6) Vid Jesu tid hade judarna kommit fram till en bestämd uppfattning om sitt ursprung, sin historia och sin bestämmelse. De hade byggt upp en tät mur som skiljde dem från den icke-judiska världen. De betraktade alla icke-judiska seder med yttersta förakt. De dyrkade lagens bokstav och hängav sig åt en form av egenrättfärdighet baserad på en falsk stolthet över sin härkomst. De hade bildat sig förhandsuppfattningar om den utlovade Messias, och de flesta av dessa förväntningar förutsåg en Messias som skulle komma som en del av deras nationella och rasliga historia. För dessa tiders hebréer var den judiska teologin oåterkalleligt stabiliserad, för evigt fixerad.
121:7.2 (1339.7) Jesu förkunnelse och verksamhet, när det gällde tolerans och vänlighet, gick emot judarnas sedan länge etablerade inställning till andra folk, som de ansåg vara hedningar. I generationers tid hade judarna närt en sådan attityd mot världen utanför att det blev omöjligt för dem att acceptera Mästarens förkunnelse om människornas andliga broderskap. De var ovilliga att dela Jahve på lika villkor med icke-judarna och likaså ovilliga att som Guds Son acceptera en som förkunnade sådana nya och främmande läror.
121:7.3 (1340.1) De skriftlärda, fariséerna och prästerskapet höll judarna i ett förfärligt slaveri under ritualism och legalism, ett slaveri som var mycket mer verkligt än det som det romerska politiska styret medförde. Judarna på Jesu tid hölls inte endast under lagens ok, utan de var lika bundna av traditionernas förslavande krav som involverade och invaderade varje område av det personliga och sociala livet. Dessa detaljerade beteendenormer förföljde och behärskade varje lojal jude, och det är därför inte märkligt att de omgående avvisade en som hörde till dem och som dristade sig till att förbigå deras heliga traditioner, och som vågade nonchalera deras länge högaktade normer för det sociala beteendet. De kunde knappast förhålla sig gynnsamt till förkunnelsen av en som inte tvekade att gå emot trossatser som de ansåg att själve Fader Abraham hade föreskrivit. Moses hade givit dem deras lag och de tänkte inte göra eftergifter.
121:7.4 (1340.2) Vid det första århundradet efter Kristus hade de erkända lärarnas, de skriftlärdas, muntliga tolkning av lagen blivit en högre auktoritet än själva den skrivna lagen. Allt detta gjorde det lättare för vissa av judarnas religiösa ledare att båda upp folket mot att acceptera ett nytt evangelium.
121:7.5 (1340.3) Dessa omständigheter gjorde det omöjligt för judarna att uppfylla sin gudomliga bestämmelse som budbärare för det nya evangeliet om religiös frigörelse och andlig frihet. De kunde inte spränga traditionens bojor. Jeremia hade berättat om ”lagen som skall skrivas i människors hjärtan”, Hesekiel hade talat om en ”ny ande, som skall leva i människans själ” och psalmisten hade bett Gud ”skapa ett rent hjärta i mitt inre och giva mig på nytt en frimodig ande”. När den judiska religionen om goda gärningar och slaveri under lagen föll offer för den traditionalistiska tröghetens stagnation, flyttades den religiösa evolutionens rörelsemomentum västerut till de europeiska folken.
121:7.6 (1340.4) Så kallades ett annat folk att till världen sprida en framåtgående teologi, ett system av förkunnelse som omfattade grekernas filosofi, romarnas lag, hebréernas moral och det evangelium om personlighetens helgd och andlig frihet som hade formulerats av Paulus och som byggde på Jesu förkunnelse.
121:7.7 (1340.5) Moralen i Paulus kristendomskult var ett judiskt födelsemärke. Judarna såg historien som Guds försyn — Jahves verksamhet. Grekerna bidrog till den nya läran med klarare uppfattningar om det eviga livet. Paulus läror påverkades i sin teologi och filosofi inte endast av Jesu förkunnelse utan även av Platon och Filon. I sin etik inspirerades han inte endast av Kristus utan även av stoikerna.
121:7.8 (1340.6) Jesu evangelium, så som det kom till uttryck i Paulus kult grundad på antiochisk kristendom, blev uppblandat med följande läror:
121:7.9 (1340.7) 1. De filosofiska resonemangen bland de grekiska proselyterna till judendomen, inklusive en del av deras uppfattningar om det eviga livet.
121:7.10 (1340.8) 2. De läror som var tilltalande i de rådande mysteriekulterna, i synnerhet Mithraskultens doktriner om återlösning, försoning och frälsning genom en uppoffring som någon gud hade gjort.
121:7.11 (1340.9) 3. Den handfasta moralen i den etablerade judiska religionen.
121:7.12 (1341.1) Medelhavets romarrike, det parthiska kungadömet och de angränsande folken under Jesu tid hade alla osofistikerade och primitiva idéer om världens geografi, astronomi, hälsa och sjukdom; och naturligtvis var de förvånade över de nya och häpnadsväckande uttalanden som timmermannen från Nasaret framförde. Idéerna om att vara besatt av andar, goda eller onda, gällde inte endast människor, men varje sten och träd ansågs av mången vara besatt av någon ande. Detta var en förtrollningens tidsålder, och alla trodde på under som vore de alldagliga företeelser.
121:8.1 (1341.2) Så långt som möjligt och i överensstämmelse med vårt mandat har vi försökt anlita och i någon mån koordinera de tidiga uppteckningar som berör Jesu liv på Urantia. Fastän vi har haft tillgång till aposteln Andreas försvunna anteckningar och har haft fördel av samarbetet med ett stort antal himmelska varelser som befann sig på jorden vid tiden för Mikaels utgivning (i synnerhet hans numera Personaliserade Riktare), har det varit vår avsikt att även utnyttja de så kallade evangelierna enligt Matteus, Markus Lukas och Johannes.
121:8.2 (1341.3) Dessa berättelser i Nya Testamentet uppkom under följande omständigheter:
121:8.3 (1341.4) 1. Markusevangeliet. Johannes Markus skrev den tidigaste (med undantag för Andreas anteckningar), kortaste och enklaste berättelsen om Jesu liv. Han presenterade Mästaren som en omvårdare, en människa bland människor. Fastän Markus var en yngling som uppehöll sig i närheten av många av de scener som han beskriver, är hans berättelse i verkligheten evangeliet enligt Simon Petrus. Markus var tidigt i förbindelse med Petrus, senare med Paulus. Markus skrev denna berättelse på uppmaning av Petrus och på innerlig anmodan av församlingen i Rom. Väl medveten om hur konsekvent Mästaren vägrade att skriva ned sin förkunnelse när han var på jorden i köttslig gestalt, var Markus likt apostlarna och andra ledande lärjungar tveksam att ge förkunnelsen skriftlig form. Men Petrus tyckte att församlingen i Rom behövde stöd av en sådan skriftlig berättelse, och Markus samtyckte till att åta sig uppdraget. Han gjorde många anteckningar före Petrus död år 67 e.Kr., och i enlighet med det utkast som Petrus hade godkänt och med tanke på församlingen i Rom påbörjade han sin nedskrivning kort efter Petrus död. Evangeliet blev färdigt mot slutet av år 68 e.Kr. Markus skrev helt ur sitt eget minne och enligt det som Petrus kom ihåg. Denna skrift har sedan dess ändrats avsevärt, talrika stycken har utelämnats och en del senare material har lagts till i slutet för att ersätta den sista femte delen av det ursprungliga evangeliet. Denna del försvann från manuskriptet innan någon som helst avskrift hade gjorts. Berättelsen av Markus bildade tillsammans med Andreas och Matteus anteckningar den skriftliga basen för alla senare evangelieberättelser som avsåg att beskriva Jesu liv och förkunnelse.
121:8.4 (1341.5) 2. Matteusevangeliet. Det så kallade Matteus evangelium är berättelsen om Mästarens liv skriven för de judiska kristnas uppbyggelse. Författaren till denna framställning försöker ständigt visa att mycket som Jesus gjorde i sitt liv var för att ”profetens ord måtte gå i uppfyllelse”. Matteus evangelium framställer Jesus som en son till David och beskriver honom såsom en som visade stor respekt för lagen och profeterna.
121:8.5 (1341.6) Aposteln Matteus skrev inte detta evangelium. Det skrevs av Isador, en av hans lärjungar, vilken hade som hjälp för sitt arbete inte endast Matteus personliga minnen av dessa händelser utan även en viss sammanställning som denne genast efter Jesu korsfästelse hade gjort över det som Jesus hade sagt. Denna uppteckning av Matteus var skriven på arameiska; Isador skrev på grekiska. Det fanns ingen avsikt att bedra, då framställningen tillskrevs Matteus. Det var sed på den tiden att elever på detta sätt hedrade sina lärare.
121:8.6 (1342.1) Matteus ursprungliga uppteckning redigerades och utökades år 40 e.Kr. kort innan han lämnade Jerusalem för att ägna sig åt att predika evangeliet. Detta var en privat uppteckning, och det sista exemplaret förstördes vid branden i ett kloster i Syrien år 416 e.Kr.
121:8.7 (1342.2) Isador flydde från Jerusalem år 70 e.Kr. efter det att staden hade omringats av Titus arméer, och han tog med sig till Pella en kopia av Matteus anteckningar. År 71 medan Isador bodde i Pella skrev han Matteus evangelium. Han hade också med sig de första fyra femtedelarna av Markus berättelse.
121:8.8 (1342.3) 3. Lukas evangelium. Lukas, en läkare från Antiochia i Pisidien, var en icke-jude som Paulus hade omvänt, och han skrev en ganska annorlunda berättelse om Mästarens liv. Han började följa med Paulus och fick lära sig om Jesu liv och förkunnelse år 47 e.Kr. Lukas bevarar i sin berättelse mycket av ”älskvärdheten hos Herren Jesus Kristus”, så som han samlade dessa fakta från Paulus och andra. Lukas presenterar Mästaren som ”publikaners och syndares vän”. Han sammanställde inte sina flertaliga anteckningar till ett evangelium förrän efter Paulus död. Lukas skrev sitt evangelium år 82 i Akaja. Han planerade tre böcker som skulle handla om Kristus och kristendomens historia, men han dog år 90 e.Kr. kort innan han skulle ha avslutat det andra av dessa arbeten, ”Apostlagärningarna”.
121:8.9 (1342.4) Som material för sammanställningen av sitt evangelium anlitade Lukas till en början berättelsen om Jesu liv, så som Paulus hade beskrivit det för honom. Lukas evangelium är därför i vissa avseenden evangelium enligt Paulus. Lukas hade emellertid också andra informationskällor. Inte endast intervjuade han tiotals ögonvittnen till de talrika episoder i Jesu liv som han beskriver, utan han hade också en kopia av Markus evangelium, dvs. de första fyra femtedelarna, Isadors berättelse och en kort historia som en troende vid namn Cedes hade skrivit år 78 i Antiochia. Lukas hade också en stympad och mycket redigerad kopia av några anteckningar som det påstods att aposteln Andreas hade skrivit.
121:8.10 (1342.5) 4. Johannes evangelium. Johannes evangelium beskriver mycket sådant om Jesu arbete i Judéen och kring Jerusalem som inte finns i de övriga framställningarna. Detta är det så kallade Johannes evangelium. Han var Sebedaios son, och fastän Johannes inte skrev evangeliet, inspirerade han det. Efter att det först skrevs har det flera gånger redigerats för att det skulle se ut som om Johannes själv hade skrivit det. När denna skrift nedtecknades hade Johannes de övriga evangelierna, och han såg att mycket hade utelämnats. Därför uppmuntrade han år 101 e.Kr. sin medarbetare Nathan, en grekisk jude från Caesarea, att påbörja skrivandet. Johannes tillhandahöll sitt material ur minnet och genom att använda sig av de tre framställningar som redan fanns. Han hade inga egna anteckningar. Den epistel som är känd som ”Johannes första brev” skrev Johannes själv som ett följebrev till det verk som Nathan författade under hans ledning.
121:8.11 (1342.6) Alla dessa författare presenterade ärliga skildringar av Jesus så som de såg honom, mindes honom eller hade fått lära sig om honom, och så som deras uppfattningar om dessa avlägsna händelser hade påverkats av deras senare omfattande av Paulus kristendoms teologi. Fastän dessa framställningar är ofullständiga har de dock varit tillräckliga för att förändra historiens gång på Urantia under närmare två tusen års tid.
121:8.12 (1343.1) [Erkännande: Vid utförandet av mitt uppdrag att ånyo presentera den förkunnelse som Jesus från Nasaret framförde och att ånyo redogöra för vad han gjorde har jag fritt utnyttjat alla uppteckningskällor som innehåller planetarisk information. Mitt ledande motiv har varit att åstadkomma en framställning som inte endast är upplysande för den människogeneration som nu lever, utan som också kan vara till nytta för alla framtida generationer. Från den väldiga informationsmängd som har gjorts tillgänglig för mig har jag valt det som bäst lämpar sig för uppnåendet av detta ändamål. Så långt det har varit möjligt har jag erhållit min information från rent mänskliga källor. Endast när sådana källor saknas har jag anlitat de arkiv som är övermänskliga. När idéer och uppfattningar om Jesu liv och förkunnelse acceptabelt har uttryckts av ett människosinne har jag utan undantag föredragit sådana klart mänskliga tankemönster. Fastän jag har försökt anpassa det språkliga uttryckssättet till att bättre motsvara vår uppfattning om den verkliga meningen med och sanna betydelsen av Mästarens liv och förkunnelse, har jag i alla mina berättelser så långt som möjligt hållit mig till det egentliga mänskliga begreppet och tankemönstret. Jag vet mycket väl att de begrepp som har uppkommit i ett människosinne visar sig vara mer acceptabla och hjälpsamma för alla andra människosinnen. När jag inte har kunnat finna de nödvändiga begreppen i människors uppteckningar eller uttalanden, har jag därefter anlitat de minnesresurser som min egen klass av jordevarelser, mellanvarelserna, är i besittning av. När denna andrahands informationskälla visade sig otillräcklig har jag utan tvekan anlitat de överplanetariska informationskällorna.
121:8.13 (1343.2) De minnesanteckningar som jag samlat och från vilka jag har sammanställt denna berättelse om Jesu liv och förkunnelse innehåller — förutom det bevarade minnesmaterialet från aposteln Andreas — tankepärlor och högrestående begrepp om Jesu förkunnelse samlade från över två tusen människor som har levt på jorden från Jesu tid fram till tiden för avfattandet av dessa uppenbarelser, rättare sagt återframställningar. Uppenbarelsetillståndet har använts endast när människors uppteckningar och uppfattningar inte kunde tillhandahålla ett lämpligt tankemönster. Mitt uppenbarelseuppdrag förbjöd mig att anlita utommänskliga informations- såväl som uttryckskällor innan jag kunde betyga att jag hade misslyckats i mina strävanden att finna det begreppsmässiga uttrycket i rent mänskliga källor.
121:8.14 (1343.3) Fastän jag, i samarbete med mina elva associerade mellanvarelsefränder och under övervakning av den Melkisedek som ansvarar för framställningen, har skildrat denna berättelse enligt min uppfattning om dess effektiva disposition och som ett uttryck för mitt direkta ordval, har dock majoriteten av de idéer och en del av de effektiva uttryckssätt som jag har använt uppkommit bland de människor av många folkslag som har levt under de mellanliggande generationerna, ända fram till dem som fortfarande lever vid tiden för detta projekt. På många sätt har jag tjänat mer som en samlare och en redaktör än som en ursprunglig berättare. Jag har utan att tveka lagt beslag på de idéer och uppfattningar, företrädesvis av mänskligt ursprung, som skulle göra det möjligt för mig att åstadkomma den mest effektiva beskrivningen av Jesu liv och vilket skulle kvalificera mig att återge hans ojämförliga förkunnelse med det mest slående hjälpsamma och universellt upplyftande språkbruk. På Urantias Förenade Mellanvarelsers Broderskaps vägnar vill jag härmed uttrycka erkänsla för vår stora tacksamhetsskult till alla upptecknings- och begreppskällor som i det följande har använts i den vidare utarbetningen av vår nya version av Jesu liv på jorden.]
Urantiaboken
Kapitel 122
122:0.1 (1344.1) DET är knappast möjligt att fullständigt förklara de många orsaker som ledde till att Palestina valdes som land för Mikaels utgivning och i synnerhet varför just Josefs och Marias familj utvaldes till närmaste omgivning där denne Guds Son skulle framträda på Urantia.
122:0.2 (1344.2) Efter att ha studerat en specialrapport uppgjord av Melkisedekarna om läget i de isolerade världarna valde Mikael i samråd med Gabriel slutligen Urantia som den planet där han skulle utföra sin sista utgivning. Efter detta beslut gjorde Gabriel ett personligt besök på Urantia, och som resultat av sitt studium av olika människogrupper och sin granskning av de andliga, intellektuella, rasliga och geografiska särdragen i världen och hos dess folk, bestämde han sig för att hebréerna hade de relativa fördelar vilka rättfärdigade valet av dem som utgivningsras. Sedan Mikael hade godkänt detta beslut utnämnde Gabriel en familjekommission om tolv medlemmar, utvalda bland de högre klasserna av universumpersonligheter, och sände den till Urantia med uppgift att företa en undersökning av det judiska familjelivet. När denna kommission avslutade sitt arbete var Gabriel närvarande på Urantia och erhöll rapporten, som nominerade tre möjliga äktenskapsförbindelser vilka enligt kommissionens åsikt var lika gynnsamma som utgivningsfamiljer för Mikaels planerade inkarnering.
122:0.3 (1344.3) Av de tre nominerade paren utvalde Gabriel personligen Josef och Maria och uppenbarade sig själv senare för Maria, varvid han meddelade henne den glada nyheten att hon hade utvalts till att bli jordisk mor till utgivningsbarnet.
122:1.1 (1344.4) Josef, människofadern till Jesu (Joshua ben Josefs), var en hebréernas hebré fastän han hade många icke-judiska släktdrag, som emellanåt hade tillförts hans stamträd från förfädernas kvinnliga linjer. Jesu fars anor gick tillbaka till Abrahams tider och genom denna ärevördiga patriark till tidigare släktlinjer som ledde till sumererna och noditerna samt genom den forntida blå människans södra stammar vidare till Andon och Fonta. David och Salomon fanns inte i direkt nedstigande led bland Josefs förfäder, inte heller ledde Josefs släktlinje direkt tillbaka till Adam. Josefs närmaste förfäder var hantverkare — byggmästare, timmermän, murare och smeder. Josef själv var timmerman och senare byggnadsentreprenör. Hans familj hörde till en gammal och berömd släkt bland det vanliga folkets adel, en släkt som allt emellan hade utmärkt sig genom uppkomsten av ovanliga individer vilka hade utmärkt sig i samband med religionens utveckling på Urantia.
122:1.2 (1345.1) Maria, Jesu jordiska mor, härstammade från en lång släktlinje av enastående förfäder som omfattade många av de mest anmärkningsvärda kvinnorna i Urantias släkthistoria. Fastän Maria var en genomsnittlig kvinna av sin tid och generation med ett ganska normalt temperament, räknade hon bland sina stammödrar sådana välkända kvinnor som Annon, Tamar, Rut, Bathsheba, Ansie, Kloa, Eva, Enta och Ratta. Ingen judisk kvinna på den tiden hade en mer lysande släktlinje av gemensamma förfäder eller rötter som sträckte sig bakåt till mer lovande ursprung. Marias härstamning kännetecknades likt Josefs av förekomsten av starka men genomsnittliga individer, varierad allt emellan av talrika personligheter med särskild betydelse för civilisationens gång och religionens progressiva utveckling. Rasligt sett är det knappast rätt att anse att Maria var judinna. Till sin kultur och tro var hon judisk, men till sin härstamning var hon närmast en blandning av syriska, hettitiska, feniciska, grekiska och egyptiska element; hennes rasliga härstamning var mångsidigare än Josefs.
122:1.3 (1345.2) Av alla par som levde i Palestina vid tiden för Mikaels planerade utgivning hade Josef och Maria den mest idealiska kombinationen av vittomspännande släktled och högrestående genomsnittliga personlighetsegenskaper. Det var Mikaels plan att framträda på jorden som en genomsnittlig människa, för att det vanliga folket skulle kunna förstå honom och ta emot honom, därför valde Gabriel just sådana personer som Josef och Maria till att bli utgivningsföräldrar.
122:2.1 (1345.3) Jesu livsverk på Urantia påbörjades egentligen av Johannes Döparen. Johannes far, Sakarias, tillhörde det judiska prästerskapet, medan hans mor, Elisabet, var medlem av den förmögnare grenen av samma stora familjegrupp till vilken även Jesu mor Maria hörde. Sakarias och Elisabet var barnlösa, fastän de hade varit gifta i många år.
122:2.2 (1345.4) Det var i slutet av juni år 8 f.Kr., omkring tre månader efter Josefs och Marias giftermål, som Gabriel en dag vid middagstid uppenbarade sig för Elisabet, precis så som han senare gjorde sin närvaro känd för Maria. Gabriel sade:
122:2.3 (1345.5) ”Medan din man Sakarias står inför altaret i Jerusalem och det församlade folket ber för en frälsares ankomst, har jag, Gabriel, kommit för att meddela dig att du snart kommer att föda en son som skall vara en föregångare till denna gudomliga lärare, och du skall ge din son namnet Johannes. Han kommer att växa upp hängiven Herren, din Gud, och när han har nått vuxen ålder kommer han att glädja ditt hjärta, ty han kommer att vända många själar till Gud, och han skall även förkunna ankomsten av ditt folks själahelare och hela mänsklighetens andebefriare. Din släkting Maria skall vara mor till detta löftesbarn, och jag skall också uppenbara mig för henne.”
122:2.4 (1345.6) Denna syn skrämde storligen Elisabet. Sedan Gabriel hade avlägsnat sig övervägde hon länge denna upplevelse och begrundade den majestätiska besökarens ord, men hon berättade inte om uppenbarelsen för någon annan än sin man förrän hon senare, i början av februari nästa år, sammanträffade med Maria.
122:2.5 (1345.7) Under fem månader avslöjade emellertid Elisabet inte sin hemlighet ens för sin man. Då hon hade framfört berättelsen om Gabriels besök var Sakarias mycket skeptisk, och i veckor betvivlade han hela upplevelsen. Först då han inte längre kunde ifrågasätta att hans hustru väntade barn samtyckte han halvhjärtat till att tro på Gabriels besök hos henne. Sakarias var mycket förbryllad över Elisabets förestående moderskap, men han betvivlade inte sin hustrus hederlighet, trots sin egen framskridna ålder. Först omkring sex veckor före Johannes födelse blev Sakarias, som resultat av en imponerande dröm, helt övertygad om att Elisabet skulle bli mor till en ödesbestämmelsens son, till en som skulle bereda vägen för Messias ankomst.
122:2.6 (1346.1) Gabriel uppenbarade sig för Maria ungefär vid mitten av november år 8 f.Kr. medan hon arbetade i sitt hem i Nasaret. Senare, efter det att Maria med säkerhet visste att hon skulle bli mor, övertalade hon Josef att låta henne färdas till staden Juda, som låg i bergen drygt sex kilometer väster om Jerusalem, för att träffa Elisabet. Gabriel hade informerat vardera av dessa blivande mödrar om sin uppenbarelse för den andra. De var naturligtvis angelägna om att träffas, att jämföra sina upplevelser och samtala om sina söners sannolika framtid. Maria stannade hos sin avlägsna kusin i tre veckor. Elisabet gjorde sitt bästa för att stärka Marias tro på visionen av Gabriel, så att Maria återvände hem än mer hängiven kallelsen att bli mor till ett ödesbestämmelsens barn som hon snart skulle föda till världen som ett hjälplöst spädbarn, ett genomsnittligt och normalt litet barn av denna värld.
122:2.7 (1346.2) Johannes föddes i staden Juda den 25 mars år 7 f.Kr. Sakarias och Elisabet gladde sig storligen då de såg att de hade fått en son såsom Gabriel hade lovat, och när de på den åttonde dagen bar fram barnet för omskärelse gav de honom officiellt namnet Johannes, så som de tidigare hade blivit anmodade. Redan hade en brorson till Sakarias begett sig till Nasaret med Elisabets budskap till Maria om att hon hade fött en son och att han skulle få namnet Johannes.
122:2.8 (1346.3) Allt från Johannes tidigaste barndom ingav hans föräldrar honom på ett välbetänkt sätt idén att han skulle växa upp till att bli en andlig ledare och religiös lärare. Jordmånen i Johannes hjärta var ständigt mottaglig för sådden av sådana suggestiva frön. Redan som barn fann man honom ofta i templet under de tider då hans far tjänstgjorde där, och han blev väldigt påverkad av betydelsen i allt vad han såg.
122:3.1 (1346.4) En kväll vid solnedgången, innan Josef hade återvänt hem, uppenbarade sig Gabriel för Maria invid ett lågt stenbord, och sedan hon hade återfått fattningen sade han: ”Jag kommer på befallning av en som är min Herre och som du skall älska och fostra. Till dig, Maria, kommer jag med ett glatt budskap när jag förkunnar att befruktningen inom dig är bestämd i himlen och att när tiden är inne skall du bli mor till en son. Du skall kalla honom Joshua och han skall lägga grunden till himmelriket på jorden och bland människorna. Tala inte om detta annat än för Josef och Elisabet, din släkting, för vilken jag också har uppenbarat mig, och som snart likaså skall föda en son, vars namn kommer att bli Johannes, och som skall bereda vägen för det budskap om befrielse som din son med stor kraft och djup övertygelse skall förkunna för människorna. Och tvivla inte på mina ord, Maria, ty detta hem har valts till ödesbarnets jordiska bostad. Min välsignelse vilar över dig, de Högstes kraft skall stärka dig och hela jordens Herre skall beskydda dig.”
122:3.2 (1346.5) Maria begrundade detta besök hemligt i sitt hjärta i många veckor, tills hon med säkerhet visste att hon väntade barn, innan hon vågade avslöja dessa ovanliga händelser för sin man. När Josef fick höra allt detta, och fastän han hade stor tillit till Maria, blev han mycket orolig och kunde inte sova på många nätter. Till en början gällde Josefs tvivel Gabriels besök. Sedan, när han blev nära nog övertygad om att Maria verkligen hade hört den gudomliga budbärarens röst och sett dennes gestalt, blev han uppriven i sinnet när han grubblade över hur sådant kunde ske. Hur kunde en efterkommande till människovarelser vara den gudomliga bestämmelsens barn? Josef kunde inte alls få dessa motstridiga idéer att harmonisera med varandra förrän både han och Maria efter flera veckors övervägande kom till den slutsatsen att de hade valts till föräldrar för Messias, fastän det ju inte hade varit den judiska uppfattningen att den förväntade befriaren skulle vara av gudomlig natur. När de hade kommit fram till denna betydelsefulla slutsats skyndade sig Maria att ge sig iväg för att besöka Elisabet.
122:3.3 (1347.1) Efter Marias återkomst for hon på besök till sina föräldrar, Joakim och Hanna. Hennes två bröder och två systrar var, liksom även hennes föräldrar, alltid mycket skeptiska till Jesu gudomliga mission, fastän vid denna tid visste de naturligtvis ingenting om Gabriels besök. Maria anförtrodde dock sin syster Salome att hon trodde att hennes son var bestämd till att bli en stor lärare.
122:3.4 (1347.2) Gabriels budskap till Maria framfördes dagen efter befruktningen av Jesus och var den enda övernaturliga händelsen i samband med hela hennes erfarenhet av att bära och föda löftesbarnet.
122:4.1 (1347.3) Josef kunde inte förlika sig med tanken att Maria skulle bli mor till ett så speciellt barn förrän efter upplevelsen av en dröm som gjorde ett mycket starkt intryck på honom. I denna dröm uppenbarade sig en lysande himmelsk budbärare för honom och sade bland annat: ”Jag framträder på befallning av Honom som nu härskar i höjden, och jag är anmodad att instruera dig beträffande den son som Maria skall föda och som skall bli ett stort ljus i världen. I honom kommer att vara liv, och hans liv skall bli människosläktets ljus. Han skall först komma till sitt eget folk, men de kommer knappast att ta emot honom, men till alla som tar emot honom skall han uppenbara att de är Guds barn.” Efter denna upplevelse tvivlade Josef aldrig mer helt på Marias berättelse om Gabriels besök och om löftet att det ofödda barnet skulle bli en gudomlig budbärare till världen.
122:4.2 (1347.4) Vid inget av dessa besök sades något om Davids hus. Inget antyddes någonsin om att Jesus skulle bli ”judarnas befriare”, inte ens att han skulle vara den länge efterlängtade Messias. Jesus var inte en sådan Messias som judarna hade väntat sig, men han var världens befriare. Hans mission var till alla raser och folkslag, inte till någon enskild grupp.
122:4.3 (1347.5) Josefs släktlinje gick inte tillbaka till kung David. Maria hade mer härstamning från David än Josef. Det är sant att Josef begav sig till Davids stad, Betlehem, för att registreras för den romerska folkräkningen, men det skedde därför att sex generationer tidigare hade Josefs förfader på den manliga linjen i den generationen adopterats, då han var föräldralös, av en viss Sadok, som härstammade direkt från David; därav kom det sig att Josef också räknades som hörande till ”Davids hus”.
122:4.4 (1347.6) De flesta av de så kallade messiasprofetiorna i Gamla Testamentet anpassades till att gälla Jesus långt efter det att han hade levt sitt liv på jorden. I århundraden hade hebréernas profeter förkunnat ankomsten av en befriare, och dessa löften hade av en följd av generationer tolkats så att de avsåg en ny judisk härskare, som skulle sitta på Davids tron och med Mose förmenta mirakulösa metoder skrida till att etablera judarna i Palestina som en stark nation, fri från allt främmande herravälde. Många figurativa avsnitt som ingår här och var i hebréernas skrifter misstolkades senare även till att avse Jesu livsuppgift. Många uttalanden i Gamla Testamentet förvrängdes så att de föreföll att passa in på någon episod i Mästarens liv på jorden. Jesus själv bestred en gång offentligt varje anknytning till Davids kungahus. Även ett sådant ställe i texten som ”en ung kvinna skall föda en son” ändrades till att lyda ”en jungfru skall föda en son”. Detsamma gällde också de många släkttavlor över både Josef och Maria som konstruerades efter Mikaels liv på jorden. Många av dessa släkttavlor innehåller mycket av Mästarens härstamning, men på det hela taget är de inte äkta och kan inte förlitas till som fakta. De tidiga anhängarna till Jesus föll alltför ofta för frestelsen att få alla gamla profetiska yttranden att tyckas framstå som om de fick sin uppfyllelse i deras Herres och Mästares liv.
122:5.1 (1348.1) Josef var en mild man, ytterst samvetsgrann och på alla sätt trogen sitt folks religiösa seder och bruk. Han talade föga men tänkte mycket. Det judiska folkets sorgliga belägenhet orsakade Josef mycken bedrövelse. Som en yngling bland sina åtta bröder och systrar hade han varit mer gladlynt, men under de första åren som nygift (under Jesu barndom) led han av perioder av en mild andlig modlöshet. Dessa uttryck för hans sinnelag undergick en avsevärd förbättring kort före hans olägliga död och sedan den ekonomiska situationen för hans familj hade förbättrats genom hans avancemang från vanlig timmerman till välbärgad entreprenör.
122:5.2 (1348.2) Marias temperament var rakt motsatt hennes makes. Hon var vanligen gladlynt, mycket sällan nedslagen och hade en ständigt solig läggning. Maria lät sina emotionella känslor komma fritt och ofta till uttryck, och man såg henne aldrig sorgsen förrän efter Josefs plötsliga död. Hon hade knappt återhämtat sig från denna chock när hon fick över sig de bekymmer och tvivelsmål som föranleddes av hennes äldste sons säregna levnadsbana, som så snabbt utvecklades inför hennes förvånade åsyn. Under hela denna ovanliga erfarenhet var Maria ändå samlad, modig och ganska klok i sitt förhållande till sin märklige och föga förstådde förstfödde son och till hans överlevande bröder och systrar.
122:5.3 (1348.3) Jesus fick mycket av sin ovanliga mildhet och underbart medlidsamma förståelse av människonaturen från sin far. Från sin mor ärvde han gåvan att kunna verka som en stor lärare och sin väldiga förmåga till rättmätig indignation. I sina emotionella reaktioner inför omgivningen under sitt vuxenliv var Jesus ibland lik sin far, meditativ och andaktsfull, ibland kännetecknad av synbar sorgsenhet, men oftare ryckte han framåt på ett sätt som påminde om hans mors optimistiska och beslutsamma läggning. Allt som allt tenderade Marias temperament att dominera den gudomlige Sonens levnadsbana när han växte upp och började ta sitt vuxenlivs betydelsefulla steg. I vissa detaljer var Jesus en blandning av sina föräldrars karaktärsdrag; i andra avseenden uppvisade han karaktärsdrag hos den ena i kontrast till den andra förälderns drag.
122:5.4 (1348.4) Från Josef fick Jesus en noggrann undervisning i det judiska ceremonielet och en ovanlig förtrogenhet med hebréernas skrifter. Från Maria fick han en vidare synvinkel på det religiösa livet och en liberalare uppfattning om den personliga andliga friheten.
122:5.5 (1349.1) Både Josefs och Marias familjer var väl utbildade för sin tid. Josef och Maria hade en utbildning som låg långt över genomsnittet för deras tid och ställning i livet. Han var en tänkare; hon var en planerare, skicklig i att tillämpa och praktisk i att genast utföra. Josef hade svarta ögon och brunt hår; Maria var brunögd, nästan blond.
122:5.6 (1349.2) Om Josef hade fått leva, skull han utan tvivel ha blivit en som starkt trodde på sin äldste sons gudomliga mission. Maria vacklade mellan tro och tvivel, och hon påverkades mycket av den inställning som hennes övriga barn samt vänner och släktingar tog, men alltid stadgades hon i sin slutliga attityd av minnet av Gabriels uppenbarelse för henne genast efter det att barnet hade befruktats.
122:5.7 (1349.3) Maria var skicklig i att väva och mer än genomsnittligt kunnig i de flesta av den tidens hushållsgöromål. Hon var en god hushållerska och en utmärkt hemskapare. Både Josef och Maria var goda lärare, och de såg till att deras barn blev väl förtrogna med den tidens bildning.
122:5.8 (1349.4) När Josef var en ung man anställdes han av Marias far för att bygga en tilläggsdel till hans hus, och det var när Maria kom med en kopp vatten åt Josef, under en middagsmåltid, då sällskapandet fick sin egentliga början för detta par som var bestämda till att bli Jesu föräldrar.
122:5.9 (1349.5) Josef och Maria vigdes enligt judisk sed i Marias hem i Nasarets omnejd när Josef var tjugoett år gammal. Äktenskapet ingicks efter ett normalt sällskapande som hade pågått i närmare två år. Kort därefter flyttade de in i sitt nya hem i Nasaret, som Josef hade byggt med hjälp av två av sina bröder. Huset låg nära foten av ett närliggande högre beläget landområde som på ett förtjusande sätt höjde sig över den omgivande landsbygden. I detta hem, som de särskilt hade ställt i ordning, hade dessa unga och förväntansfulla föräldrar tänkt sig att välkomna löftesbarnet, föga anande att denna för ett helt universum betydelsefulla händelse skulle inträffa medan de var i Betlehem i Judéen, borta från hemmet.
122:5.10 (1349.6) Större delen av Josefs familj blev anhängare av Jesu läror, men mycket få i Marias släkt trodde någonsin på honom innan han lämnade denna värld. Josef lutade mer mot den andliga uppfattningen om den förväntade Messias, men Maria och hennes familj, i synnerhet hennes far, höll sig till uppfattningen om Messias som en världslig befriare och politisk härskare. Marias förfäder hade på ett framträdande sätt varit identifierade med de då ganska nyligen inträffade mackabeiska aktiviteterna.
122:5.11 (1349.7) Josef höll sig energiskt till den judiska religionens östra eller babyloniska uppfattningar; Maria lutade starkt mot den liberalare och mer omfattande västra eller hellenistiska tolkningen av lagen och profeterna.
122:6.1 (1349.8) Jesu hem låg inte långt från den höga kullen i den norra delen av Nasaret, en bit från bybrunnen som låg i stadens östra del. Jesu familj bodde i stadens utkanter, och detta gjorde det lättare för honom att senare ofta få åtnjuta vandringar ute på landsbygden och att göra utfärder till toppen av detta närbelägna högland, den högsta av alla höjder i södra Galiléen med undantag för bergskedjan Tabor i öster och berget Nain, som var på ungefär samma höjd. Deras hem låg något söder och öster om den södra bergsklippa, som sköt ut från denna kulle, och ungefär halvvägs mellan foten av denna höjd och vägen som från Nasaret ledde ut till Kanaan. Förutom att klättra i bergen tyckte Jesus mycket om att göra en vandring längs en smal stig som slingrade sig fram vid kullens fot i en nordöstlig riktning till en punkt där den förenade sig med vägen till Sepforis.
122:6.2 (1350.1) Josefs och Marias hem var en stenbyggnad; den bestod av ett enda rum med ett platt tak och en ansluten byggnad som inhyste djuren. Möbleringen bestod av ett lågt stenbord, lerkärl samt stenfat och -grytor, en vävstol, en lamphållare, flera små pallar och mattor att sova på, på golvet av sten. På bakgården nära byggnaden för djuren fanns ett skyddstak som täckte ugnen och mjölkvarnen. Det behövdes två personer för att använda denna typ av kvarn, en som malde och en som matade in säden. Som liten pojke matade Jesus ofta kvarnen med säd medan hans mamma drev kvarnstenen.
122:6.3 (1350.2) Under senare år, då familjen växte i storlek, brukade de alla sitta på huk runt det förstorade stenbordet vid måltiderna och servera sig själva från ett gemensamt matfat eller från en gryta. Under vintern belystes bordet vid kvällsmåltiden av en liten flat lerlampa fylld med olivolja. Efter Martas födelse byggde Josef ett tilläggsutrymme till huset, ett större rum som användes som snickarverkstad under dagen och som sovrum på natten.
122:7.1 (1350.3) I mars år 8 f.Kr. (den månad då Josef och Maria gifte sig) befallde kejsaren Augustus att alla invånare i det romerska riket skulle räknas, att man skulle genomföra en folkräkning som kunde användas för att åstadkomma ett bättre beskattningssystem. Judarna hade alltid varit mycket fördomsfulla mot varje försök att ”räkna folket”, och detta i förening med de allvarliga privata problem som Judéens kung Herodes hade, samverkade till att med ett år framskjuta genomförandet av denna folkräkning i det judiska kungadömet. Över hela romarriket skedde denna folkräkning år 8 f.Kr. utom i Herodes kungadöme i Palestina där den genomfördes år 7 f.Kr., dvs. ett år senare.
122:7.2 (1350.4) Det var inte nödvändigt för Maria att bege sig till Betlehem för registrering — Josef var berättigad att registrera sig och sin familj — men Maria som var en äventyrslysten och energisk person insisterade på att få följa med honom. Hon var rädd för att lämnas ensam för den händelse att barnet skulle födas medan Josef var borta, och emedan Betlehem inte var långt från staden Juda förutsåg hon dessutom möjligheten till ett angenämt besök hos sin släkting Elisabet.
122:7.3 (1350.5) Josef förbjöd faktiskt Maria att följa med honom, men det var till ingen nytta. När maten packades för den tre eller fyra dagar långa resan lagade hon dubbla portioner och gjorde sig klar för färden. Innan de faktiskt gav sig iväg hade dock Josef funnit sig i att Maria följde med, och glada till sinnes lämnade de Nasaret när dagen grydde.
122:7.4 (1350.6) Josef och Maria var fattiga, och då de hade endast ett lastdjur red Maria, som gick i väntans dagar, med provianterna på djuret medan Josef gick till fots och ledde det. Att bygga och utrusta hemmet hade tärt mycket på Josefs medel, eftersom han också måste bidra till att försörja sina föräldrar, då hans far nyligen hade blivit arbetsoförmögen. Så gick detta judiska par iväg från sitt enkla hem tidigt om morgonen den 18 augusti år 7 f.Kr. på sin färd till Betlehem.
122:7.5 (1351.1) Deras första resdag förde dem runt kullarna vid foten av Gilboaberget, där de slog läger för natten vid Jordanfloden och funderade en hel del om vad för sorts son de skulle få. Josef höll fast vid uppfattningen om en andlig ledare, och Maria höll sig till tanken om en judisk Messias, som skulle befria den hebreiska nationen.
122:7.6 (1351.2) En klar och tidig morgon den 19 augusti var Josef och Maria igen på väg. De intog sin måltid vid middagstid vid foten av Sartababerget, som höjde sig över Jordandalen, och fortsatte sedan så att de kom till Jeriko mot natten. Där stannade de vid ett värdshus intill landsvägen i stadens utkanter. Efter kvällsmåltiden och efter mycken diskussion om förtrycket som det romerska styret utövade, om Herodes, om folkräkningsregistreringen samt om Jerusalems och Alexandrias relativa betydelse som centra för den judiska lärdomen och kulturen, drog sig de resande från Nasaret tillbaka till nattens vila. Tidigt om morgonen den 20 augusti återupptog de sin resa och nådde Jerusalem före middagen, besökte templet, fortsatte mot sitt slutmål och anlände till Betlehem under eftermiddagens lopp.
122:7.7 (1351.3) Värdshuset var överbelagt, och Josef sökte därför logi hos avlägsna släktingar, men varje rum i Betlehem var fyllt till brädden. Då han återvände till värdshusets gårdsplan fick han höra att karavanstallen, som hade huggits ut i bergets sida och som var belägna precis nedanför värdshuset, hade tömts på djur och städats upp för att ta emot resande. Josef lämnade åsnan på gårdsplanen, tog sina säckar med kläder och proviant på ryggen och steg tillsammans med Maria ned för stentrapporna till härbärget nedanför. De fann sig placerade i vad som hade varit ett lagerrum för säd framför stallen och krubborna. Tältförhängen hade hängts upp, och de skattade sig lyckliga då de hade fått ett så angenämt logi.
122:7.8 (1351.4) Josef hade tänkt sig att gå ut och registrera sig med detsamma, men Maria var uttröttad; hon var ganska ängslig och bad honom enträget att stanna hos henne, vilket han gjorde.
122:8.1 (1351.5) Hela den natten var Maria rastlös, så att ingendera av dem sov särskilt mycket. När dagen grydde var födslovåndorna tydliga, och vid tolvtiden den 21 augusti år 7 f. Kr., med hjälp och vänlig omvårdnad av kvinnliga medresenärer, födde Maria ett gossebarn. Nasarén Jesus föddes till världen, lindades i de kläder som Maria hade tagit med för en sådan eventuell händelse och lades i en krubba nära intill.
122:8.2 (1351.6) Precis på samma sätt som alla barn före den dagen och sedan dess har kommit till världen föddes det utlovade barnet. Och på den åttonde dagen omskars han enligt judisk sed och gavs formellt namnet Joshua (Jesus).
122:8.3 (1351.7) Följande dag efter Jesu födelse utförde Josef sin registrering. Han träffade då på en man som de hade talat med två kvällar tidigare i Jeriko, och denne tog honom med till en förmögen vän som hade ett rum i värdshuset och som sade sig gärna byta logi med paret från Nasaret. Den eftermiddagen flyttade de upp till värdshuset, där de bodde i nästan tre veckor tills de fick husrum hos en avlägsen släkting till Josef.
122:8.4 (1351.8) Andra dagen efter Jesu födelse sände Maria bud till Elisabet att hennes barn hade fötts och fick som svar ett bud med inbjudan till Josef att komma upp till Jerusalem för att diskutera alla deras angelägenheter med Sakarias. Följande vecka gick Josef upp till Jerusalem för att överlägga med Sakarias. Både Sakarias och Elisabet hade blivit besatta av en uppriktig övertygelse om att Jesus förvisso skulle bli den judiska befriaren, Messias, och att deras son Johannes skulle bli hans främste assistent, bestämmelsens man vid hans högra sida. Eftersom Maria höll samma uppfattningar var det inte svårt att övertala Josef att stanna i Betlehem, Davids stad, så att Jesus skulle kunna växa upp till att bli Davids efterträdare på hela Israels tron. I enlighet därmed stannade de i Betlehem i över ett år, medan Josef allt emellan arbetade i sitt yrke som timmerman.
122:8.5 (1352.1) Vid Jesu födelse vid tolvtiden var Urantias serafer församlade under sina ledare och sjöng lovsånger ovanför krubban i Betlehem, men dessa uttryck för pris och lov hördes inte av människoöron. Inga herdar eller andra dödliga varelser kom för att hylla barnet i Betlehem före den dag då vissa präster från Ur anlände, vilka hade sänts ned från Jerusalem av Sakarias.
122:8.6 (1352.2) Dessa präster från Mesopotamien hade för någon tid sedan fått höra av en märklig religiös lärare i deras land att han hade haft en dröm i vilken han fick budskap om att ”livets ljus” snart skulle uppenbara sig som ett nyfött barn, och att detta skulle ske bland judarna. Till dem drog dessa tre lärare iväg på sök efter detta ”livets ljus”. Efter många veckor av lönlöst sökande i Jerusalem var de redo att återvända till Ur, när Sakarias träffade dem och avslöjade att han trodde att Jesus var den som de sökte. Han sände dem vidare till Betlehem, där de fann barnet och lämnade sina gåvor till dess jordiska moder Maria. Barnet var nästan tre veckor gammalt vid tiden för deras besök.
122:8.7 (1352.3) Dessa vise män såg ingen stjärna som skulle ha väglett dem till Betlehem. Den vackra legenden om stjärnan över Betlehem uppkom på följande sätt: Jesus föddes den 21 augusti klockan 12 år 7 f.Kr. Den 29 maj år 7 f.Kr. inträffade en ovanlig konjunktion mellan Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild. Det är ett anmärkningsvärt astronomiskt faktum att liknande konjunktioner inträffade den 29 september och 5 december samma år. På basis av dessa ovanliga men helt naturliga händelser byggde följande generations välmenande trosivrare upp den tilltalande legenden om Betlehemsstjärnan och de tillbedjande vise männen vilka den ledde fram till krubban, där de såg och dyrkade det nyfödda barnet. Människosinnena i Östern och Mellanöstern finner stor glädje i sagoberättelser, och de spinner ständigt sådana vackra myter om sina religiösa ledares och politiska hjältars liv. Så länge boktryckandet inte var känt, när det mesta av människans kunskap överfördes muntligt från en generation till en annan, blev myterna lätt traditioner och traditionerna godtogs till slut som fakta.
122:9.1 (1352.4) Mose hade lärt judarna att varje förstfödd son tillhörde Herren och att en sådan son — i stället för att han offrades, vilket var sed bland de hedna länderna — skulle få leva förutsatt att hans föräldrar återlöste honom genom att betala fem siklar till någon auktoriserad präst. Det fanns också en mosaisk bestämmelse som föreskrev att en nybliven mor efter en viss tidsperiod skulle infinna sig för renande (eller ha någon annan som utförde det tillbörliga offret för henne) i templet. Det var brukligt att utföra båda dessa ceremonier samtidigt. Följaktligen gick Josef och Maria upp till templet i Jerusalem för att personligen frambära Jesus för prästerna och få honom återlöst samt också för att utföra det rätta offret som säkrade Marias ceremoniella renande från den påstådda orenheten från barnafödandet.
122:9.2 (1353.1) På templets förgårdar uppehöll sig ständigt två anmärkningsvärda personer, sångaren Simeon och poeten Hanna. Simeon var från Judéen men Hanna från Galiléen. Detta par var ofta tillsammans, och bägge var goda vänner med prästen Sakarias, som hade anförtrott dem hemligheten om Johannes och Jesus. Både Simeon och Hanna längtade efter Messias ankomst, och deras förtroende för Sakarias fick dem att tro att Jesus var den efterlängtade befriaren av det judiska folket.
122:9.3 (1353.2) Sakarias visste vilken dag Josef och Maria väntades komma till templet med Jesus, och han hade på förhand kommit överens med Simeon och Hanna att han, genom att höja handen till hälsning, skulle ange vem som i processionen av förstfödda barn var Jesus.
122:9.4 (1353.3) För detta tillfälle hade Hanna skrivit en dikt, som Simeon började sjunga — till stor förvåning för Josef, Maria och alla som hade samlats på förgårdarna till templet. Detta var deras hymn för återlösandet av den förstfödde sonen:
122:9.5 (1353.4) Välsignad vare Herren, Israels Gud,
122:9.6 (1353.5) Ty han har besökt oss och berett återlösen för sitt folk;
122:9.7 (1353.6) Han har upphöjt ett frälsningshorn för oss alla
122:9.8 (1353.7) I sin tjänare Davids hus.
122:9.9 (1353.8) Just som han talade genom sina heliga profeters mun —
122:9.10 (1353.9) Frälsning från våra fiender och från alla som hatar oss.
122:9.11 (1353.10) Att visa barmhärtighet mot våra fäder, och minnas sitt heliga förbund —
122:9.12 (1353.11) Den ed som han svor vår fader Abraham,
122:9.13 (1353.12) Att ge oss tillfälle att då frigjorda från våra fienders hand,
122:9.14 (1353.13) Tjäna honom utan fruktan,
122:9.15 (1353.14) I helighet och rättfärdighet inför honom i alla våra dagar.
122:9.16 (1353.15) Ja, och du, löftesbarn, skall kallas den Högstes profet,
122:9.17 (1353.16) Ty du skall gå inför Herrens åsyn och grunda hans rike;
122:9.18 (1353.17) För att ge hans folk kunskap om frälsning
122:9.19 (1353.18) Med förlåtelse för deras synder,
122:9.20 (1353.19) Fröjda er i vår Guds ömsinta barmhärtighet, ty gryningen från höjden har nu besökt oss
122:9.21 (1353.20) För att skina över dem som sitter i mörker och i dödens skugga,
122:9.22 (1353.21) För att styra våra steg in på fredens väg.
122:9.23 (1353.22) Och låt nu din tjänare fara i frid, O, Herre, enligt ditt ord,
122:9.24 (1353.23) Ty mina ögon har sett din frälsning,
122:9.25 (1353.24) Som du har berett alla folks åsyn,
122:9.26 (1353.25) Ett ljus som lyser även för andra än judar
122:9.27 (1353.26) Och till ditt folks, Israels, ära.
122:9.28 (1353.27) På vägen tillbaka till Betlehem var Josef och Maria tystlåtna — förvirrade och imponerade men skrämda. Maria var mycket upprörd av Hannas, den åldrade poetens, avskedshälsning, och Josef var inte införstådd med denna för tidiga strävan att göra Jesus till det judiska folkets efterlängtade Messias.
122:10.1 (1353.28) Herodes spioner var emellertid inte inaktiva. När de rapporterade till Herodes att prästerna från Ur hade besökt Betlehem kallade Herodes dessa kaldéer att inställa sig hos honom. Han utfrågade ihärdigt dessa vise män om den nye ”judarnas konung”, men de gav honom föga tillfredsställelse med förklaringen att barnet hade fötts av en kvinna som med sin man hade kommit ned till Betlehem för att registrera sig för folkräkningen. Herodes, som inte nöjde sig med detta svar, sände iväg dem med en penningpung och befallde dem att finna barnet så att även han kunde komma för att dyrka barnet, eftersom de hade förklarat att hans kungadöme skulle vara andligt, inte världsligt. När de vise männen inte återvände blev Herodes misstänksam. När han övervägde dessa frågor återvände hans angivare och avlade full rapport om de nyligen inträffade händelserna i templet. De gav honom en avskrift av delar av Simeons sång som hade sjungits vid återlösenceremonierna för Jesus. De hade inte följt efter Josef och Maria, och Herodes var rasande på dem då de inte kunde berätta för honom vart paret hade tagit barnet. Han sände då ut efterforskare för att ta reda på var Josef och Maria befann sig. Då Sakarias och Elisabet visste att Herodes förföljde familjen från Nasaret höll de sig borta från Betlehem. Gossebarnet var gömt hos Josefs släktingar.
122:10.2 (1354.1) Josef var rädd för att söka arbete, och deras små besparingar höll snabbt på att ta slut. Redan vid tiden för reningsceremonierna i templet ansåg sig Josef så fattig att det berättigade honom att för Marias del offra två unga duvor, såsom Moses hade föreskrivit för renandet av mödrarna bland de fattiga.
122:10.3 (1354.2) När Herodes spioner efter mer än ett år av sökande inte hade lyckats finna ut var Jesus fanns, och på grund av misstanken att barnet fortfarande fanns gömt i Betlehem, utfärdade han en befallning om att ett systematiskt genomsökande skulle ske av varje hus i Betlehem, och att alla gossebarn under två år skulle dödas. På detta sätt hoppades Herodes kunna förvissa sig om att detta barn som skulle bli ”judarnas konung” skulle bli förintat. Sålunda miste på en enda dag sexton gossebarn livet i Betlehem i Judéen. Intriger och mord, till och med inom hans egen närmaste familj, var vanliga företeelser vid Herodes hov.
122:10.4 (1354.3) Massakern på dessa småbarn ägde rum omkring mitten av oktober år 6 f. Kr., när Jesus var något över ett år gammal. Det fanns emellertid de som trodde på Messias ankomst även bland Herodes hovfolk, och en av dem, som fick höra om befallningen att slakta gossebarnen i Betlehem, kontaktade Sakarias, som i sin tur sände en budbärare till Josef. Natten före massakern begav sig Josef och Maria iväg från Betlehem mot Alexandria i Egypten. För att inte väcka uppmärksamhet reste de ensamma med Jesus till Egypten. De tog sig till Alexandria med penningmedel som Sakarias hade försett dem med, och där arbetade Josef i sitt yrke medan Maria och Jesus bodde hos förmögna släktingar till Josefs familj. De vistades i Alexandria två hela år och återvände inte till Betlehem förrän Herodes var död.
Urantiaboken
Kapitel 123
123:0.1 (1355.1) PÅ GRUND AV osäkerheten och oron under vistelsen i Betlehem avvande Maria inte sitt barn förrän de hade kommit tryggt fram till Alexandria, där familjen kunde slå sig ned till ett normalt liv. De bodde hos släktingar, och Josef kunde försörja familjen väl då han fick arbete kort efter deras ankomst. Han arbetade som timmerman i flera månader och upphöjdes sedan till förman för en större grupp arbetare som var anställda för det då pågående uppförandet av en offentlig byggnad. Denna nya erfarenhet gav honom idén att bli entreprenör och byggherre när de hade återvänt till Nasaret.
123:0.2 (1355.2) Under alla dessa år då Jesus var ett hjälplöst litet barn höll Maria en enda lång och ständig vaka över sitt barn så att ingenting skulle hända som kunde äventyra hans välfärd eller på något sätt störa hans framtida mission på jorden. Ingen moder var någonsin mer tillgiven sitt barn. I det hem där Jesus hade hamnat fanns två andra barn som var ungefär i hans ålder, och bland de närmaste grannarna fanns sex andra vilkas åldrar var tillräckligt nära hans egen för att göra dem till lämpliga lekkamrater. Till en början var Maria benägen att alltid hålla Jesus nära intill sig. Hon var rädd för att någonting skulle hända honom om han fick leka i trädgården med de andra barnen. Josef lyckades, med hjälp av sina släktingar, övertyga henne om att ett sådant tillvägagångssätt skulle beröva Jesus den nyttiga erfarenheten av att lära sig anpassning till barn i hans egen ålder. Då Maria insåg att ett omvårdande som innebar ett överdrivet skyddande och ett ovanligt beskydd kunde leda till att han blev självmedveten och i någon mån självcentrerad, samtyckte hon slutligen till planen att låta löftesbarnet växa upp på samma sätt som alla andra barn. Även om hon höll fast vid detta beslut, såg hon det som sin uppgift att alltid hålla ett öga på de små när de lekte kring huset eller i trädgården. Endast en kärleksfull mor kan förstå den börda som Maria bar i sitt hjärta för sin sons trygghet under dessa hans spädbarns- och tidiga barndomsår.
123:0.3 (1355.3) Under hela den två års tid som de vistades i Alexandria var Jesus vid god hälsa och fortsatte att växa normalt. Med undantag för några få vänner och släktingar berättade man inte för någon att Jesus var ett ”löftesbarn”. En av Josefs släktingar avslöjade emellertid detta för några vänner i Memfis, efterkommande till den forntida Ikhnaton, och de samlades tillsammans med en liten grupp av troende från Alexandria i palatshemmet som ägdes av Josefs släkting och välgörare en kort tid innan familjen från Nasaret återvände till Palestina, för att önska dem välgång och betyga sin vördnad för barnet. Vid detta tillfälle gav de församlade vännerna som gåva till Jesus en fullständig kopia av den grekiska översättningen av hebréernas skrifter. Detta exemplar av judarnas heliga skrifter fick Josef inte i sin hand förrän både han och Maria slutligen hade avslagit inbjudan från deras vänner från Memfis och Alexandria att stanna i Egypten. Dessa troende hävdade bestämt att ödesbarnet skulle kunna utöva ett långt större världsinflytande som invånare i Alexandria än om han bodde på någon bestämd ort i Palestina. Dessa försök till övertalning fördröjde för en tid deras avfärd till Palestina, efter det att de hade fått höra nyheten om Herodes död.
123:0.4 (1356.1) Josef och Maria lämnade slutligen Alexandria ombord en båt som tillhörde deras vän Ezraeon och som var på väg till Joppa. De anlände till den hamnen i slutet av augusti år 4 f.Kr. och begav sig direkt till Betlehem, där de vistades hela september månad för att rådgöra med sina vänner och släktingar huruvida de skulle stanna där eller återvända till Nasaret.
123:0.5 (1356.2) Maria hade aldrig helt gett upp tanken på att Jesus borde växa upp i Betlehem, Davids stad. Josef trodde verkligen inte att deras son skulle bli en konung som befriade Israel. Dessutom visste han att han inte själv var en egentlig ättling till David, utan att han räknades till Davids efterkommande därför att en av hans förfäder hade adopterats in i en släkt som härstammade från David. Maria höll naturligtvis Davids stad för det lämpligaste stället att uppfostra en ny kandidat till Davids tron, men Josef föredrog att hellre pröva sin lycka med Herodes Antipas än med hans bror Arkelaos. Han var mycket orolig för barnets trygghet i Betlehem eller någon annan stad i Judéen, och han antog att Arkelaos med större sannolikhet än Antipas i Galiléen skulle föra sin far Herodes hotfulla politik. Förutom alla dessa orsaker höll Josef inte inne med att han tyckte att Galiléen var en bättre plats att fostra och undervisa barnet, men det tog tre veckor att övervinna Marias invändningar.
123:0.6 (1356.3) Framemot den första oktober hade Josef övertygat Maria och alla deras vänner om att det var bäst för dem att återvända till Nasaret. Följaktligen i början av oktober år 4 f.Kr. begav de sig iväg från Betlehem till Nasaret och färdades via Lydda och Skytopolis. De startade tidigt en söndagsmorgon. Maria och barnet red på deras nyligen anskaffade lastdjur, medan Josef och fem åtföljande manliga släktingar färdades till fots. Josefs släktingar vägrade att låta dem företa färden till Nasaret ensamma. De vågade inte bege sig till Galiléen via Jerusalem och Jordandalen, och de västra vägarna var inte helt säkra för två ensamma resande med ett litet barn.
123:1.1 (1356.4) På färdens fjärde dag nådde sällskapet lyckligt och väl fram till sin bestämmelseort. De anlände oanmälda till sitt hem i Nasaret, vilket i över tre års tid hade bebotts av en av Josefs gifta bröder, som verkligen var överraskad av att se dem. Så lågmält hade de skött sina angelägenheter att varken Josefs eller Marias familj visste att de ens hade lämnat Alexandria. Nästa dag flyttade Josefs bror ut med sin familj, och för första gången sedan Jesu födelse slog Maria sig ned med sin lilla familj för att njuta av livet i deras eget hem. Inom mindre än en vecka fick Josef arbete som timmerman, och de var ytterst lyckliga.
123:1.2 (1356.5) Jesus var omkring tre år och två månader gammal vid tiden för deras återkomst till Nasaret. Han hade uthärdat alla dessa färder mycket väl, var vid utmärkt hälsa och full av barnets glädje och iver över att ha ett eget område att springa omkring på och fröjdas över. Men han saknade mycket sina alexandrinska lekkamraters sällskap.
123:1.3 (1356.6) Under färden till Nasaret hade Josef övertalat Maria att det vore oklokt att sprida vetskap bland deras vänner och släktingar i Galiléen om att Jesus var ett löftets barn. De kom överens om att inte säga något om dessa saker till någon. De höll båda mycket troget detta löfte.
123:1.4 (1357.1) Jesu hela fjärde levnadsår var en period av normal fysisk utveckling och en ovanlig mental aktivitet. Under tiden hade han blivit mycket fäst vid en grannpojke, som var ungefär i hans ålder och som hette Jakob. Jesus och Jakob lekte alltid gärna tillsammans, och de växte upp till att bli de bästa vänner och trognaste kamrater.
123:1.5 (1357.2) Nästa viktiga händelse i familjens liv var födseln av deras andra barn, Jakob, under de tidiga morgontimmarna den 2 april år 3 f.Kr. Jesus var fascinerad av och förtjust över tanken att han hade en liten bror, och han kunde i timmar hålla sig på plats bara för att iaktta barnets aktiviteter.
123:1.6 (1357.3) Vid midsommartiden samma år byggde Josef en liten verkstad borta vid bybrunnen och nära karavanernas viloställe. Efter detta gjorde han inte mycket daglönat arbete som timmerman. Han hade som medarbetare två av sina bröder och flera andra hantverkare, vilken han sände ut på arbeten medan han stannade i verkstaden för att tillverka ok och plogar samt göra annat träarbete. Han gjorde också en del läderarbeten samt rep- och tältduksarbeten. När Jesus växte upp och inte var i skolan delade han sin tid lika mellan att hjälpa sin mor med hemsysslorna och att ge akt på hur hans far arbetade i verkstaden, medan han samtidigt lyssnade på diskussioner och småprat bland karavanförarna och resenärerna från världens fyra hörn.
123:1.7 (1357.4) I juli detta år, en månad innan Jesus fyllde fyra år, spred sig en svårartad magåkomma över hela Nasaret, ett utbrott orsakat av smitta från karavanresande. Maria blev så alarmerad av faran för att Jesus kunde smittas av denna epidemiska sjukdom att hon buntade ihop båda sina barn och flydde till sin brors gård på landet, några åtta kilometer söder om Nasaret vid vägen till Megiddo nära Sarid. De återvände inte till Nasaret över två månader senare. Jesus storligen gladdes åt sin första upplevelse på en bondgård.
123:2.1 (1357.5) Något över ett år efter återkomsten till Nasaret nådde pojken Jesus åldern för sitt första personliga och helhjärtade moraliska beslut. Då kom en Tankeriktare för att stanna hos honom, en gudomlig gåva från Paradisfadern. Denna Riktare hade tidigare tjänat med Makiventa Melkisedek och sålunda fått erfarenhet av att verka i samband med inkarnationen av en övermänsklig varelse som levde i köttslig gestalt. Denna händelse inträffade den 11 februari år 2 f.Kr. Jesus var inte mer medveten om den gudomliga Ledsagarens ankomst än de miljoner och åter miljoner andra barn som före och efter den dagen likaså har fått en Tankeriktare för att bo i deras sinnen och där arbeta för det avgörande förandligandet av deras sinnen och för den eviga överlevnaden av deras evolverande odödliga själar.
123:2.2 (1357.6) Denna dag i februari upphörde Universumets Härskares direkta och personliga övervakning i anslutning till okränkbarheten av Mikaels inkarnation i barngestalt. Från den stunden vidare under hela den mänskliga utvecklingen av inkarnationen var beskyddet av Jesus bestämt att ligga hos denna Riktare i hans inre och hos hans serafväktare, kompletterade ibland med de mellanvarelsers omvårdnad vilka hade förordnats att utföra vissa bestämda uppgifter enligt sina planetariska överordnades instruktioner.
123:2.3 (1357.7) Jesus fyllde fem år i augusti detta år, och vi kallar därför detta år i hans liv det femte (kalender)året. Detta år, år 2 f.Kr., något mer än en månad före hans femte födelsedag, blev Jesus mycket glad över att få en syster, Mirjam, som föddes på natten den 11 juli. Under kvällen följande dag hade Jesus ett långt samtal med sin far om det sätt på vilket olika grupper av levande varelser kommer till världen som enskilda individer. Jesus fick den värdefullaste delen av sin tidiga undervisning av sina föräldrar som svar på sina tankfulla och forskande frågor. Josef gjorde alltid sin fulla plikt i att ta sig besväret och ge sig tiden att besvara pojkens talrika frågor. Från den tid Jesus var fem år gammal tills han blev tio var han ett ständigt frågetecken. Fastän Josef och Maria inte alltid kunde svara på hans frågor, var de alltid villiga att fullt ut diskutera hans frågeställningar och att på varje annat möjligt sätt hjälpa honom i hans strävan att nå en tillfredsställande lösning på det problem som hans vakna sinne hade tagit upp.
123:2.4 (1358.1) Sedan de hade återvänt till Nasaret hade deras hushåll haft fullt upp att göra, och Josef hade varit ovanligt upptagen av att bygga sin nya verkstad och få igång sin yrkesverksamhet igen. Så upptagen var han att han inte hade haft någon tid att snickra en vagga åt Jakob, men denna brist rättades till långt innan Mirjam anlände, så att hon hade en mycket bekväm krubba där hon kunde hålla till medan familjen beundrade henne. Jesus-barnet deltog med hela sitt hjärta i dessa naturliga och normala upplevelser i hemmet. Han tyckte mycket om sin lille bror och sin babysyster och var till stor hjälp för Maria med att sköta dem.
123:2.5 (1358.2) Det fanns i den tidens icke-judiska värld inte många hem som kunde ge ett barn en bättre intellektuell, moralisk och religiös fostran än de judiska hemmen i Galiléen. Dessa judar hade ett systematiskt program för att fostra och undervisa sina barn. De indelade barnets liv i sju stadier:
123:2.6 (1358.3) 1. Det nyfödda barnet, de första åtta dagarna.
123:2.7 (1358.4) 2. Dibarnet.
123:2.8 (1358.5) 3. Det avvanda barnet.
123:2.9 (1358.6) 4. Den period då barnet var beroende av modern, vilket varade upp till slutet av det femte året.
123:2.10 (1358.7) 5. Barnets begynnande självständighet, och när det gällde sönerna, faderns övertagande av ansvaret för deras undervisning.
123:2.11 (1358.8) 6. Ungdomstidens pojkar och flickor.
123:2.12 (1358.9) 7. De unga männen och unga kvinnorna.
123:2.13 (1358.10) Det var sed bland judarna i Galiléen att modern bar ansvaret för ett barns uppfostran tills barnet fyllde fem år och att sedan, om barnet var en pojke, hålla fadern ansvarig för gossens undervisning från den tiden framåt. I enlighet därmed trädde Jesus detta år in i det femte stadiet i ett judiskt barns liv i Galiléen, och följaktligen överförde Maria honom formellt till Josef den 21 augusti för fortsatt undervisning.
123:2.14 (1358.11) Fastän Josef nu övertog det direkta ansvaret för den intellektuella och religiösa undervisningen av Jesus, intresserade sig hans mor fortfarande för hans träning i hemmets sysslor. Hon lärde honom att känna till och sköta vinrankorna och blommorna som växte vid trädgårdsmuren, som helt omgav hemtomten. Hon satte också upp på husets tak (sovrummet om sommaren) låga lådor med sand, i vilka Jesus ritade kartor och gjorde många av sina första övningar i att skriva arameiska, grekiska och senare hebreiska, ty med tiden lärde han sig att läsa, skriva och tala flytande alla tre språk.
123:2.15 (1358.12) Jesus föreföll att fysiskt vara ett nära nog fulländat barn, och han fortfor att utvecklas normalt i mentalt och emotionellt avseende. Han led av lindriga matsmältningsbesvär, hans första mindre sjukdom, under den senare delen av detta hans femte (kalender)år.
123:2.16 (1359.1) Fastän Josef och Maria ofta talade om sin äldste sons framtid, skulle ni, om ni hade varit där, endast ha iakttagit uppväxten av ett normalt, friskt och sorglöst men ytterst vetgirigt barn av denna tid och plats.
123:3.1 (1359.2) Med hjälp av sin mor hade Jesus redan lärt sig den galileiska dialekten av det arameiska språket, och nu började hans far lära honom grekiska. Maria talade inte mycket grekiska, men Josef talade flytande både arameiska och grekiska. Läroboken vid studiet av det grekiska språket var en kopia av de hebreiska skrifterna — en fullständig version av lagen och profeterna, inklusive psaltaren — som de hade fått i gåva när de lämnade Egypten. Det fanns endast två fullständiga exemplar av skrifterna på grekiska i hela Nasaret, och då det ena fanns hos timmermannens familj blev Josefs hem en eftersökt plats och gjorde det möjligt för Jesus att när han växte upp träffa en nästan ändlös procession av innerliga studerande och ärliga sanningssökare. Innan året var slut hade Jesus fått åta sig förvaret av detta ovärderliga manuskript, efter att han på sin födelsedag då han fyllde sex år hade fått veta att denna heliga bok hade givits som gåva till honom av vänner och släktingar i Alexandria. Inom en mycket kort tid kunde han utan svårighet läsa i den.
123:3.2 (1359.3) Den första stora chocken i Jesu unga liv inträffade när han ännu inte var fullt sex år. Det hade förefallit pojken som om hans far — åtminstone hans far och mor tillsammans — visste allting. Föreställ er därför överraskningen som detta vetgiriga barn upplevde, när han frågade sin far om orsaken till en mindre jordbävning som just hade inträffat, och fick höra Josef säga: ”Min son, det vet jag verkligen inte.” Sålunda började den långa och förvirrande desillusionering, under vars förlopp Jesus fick lära sig att hans föräldrar inte var allvisa och allvetande.
123:3.3 (1359.4) Josefs första tanke var att säga till Jesus att jordbävningen hade orsakats av Gud, men en stunds eftertanke sade honom att ett sådant svar omedelbart skulle föranleda ytterligare och än mer besvärande frågor. Redan under Jesu tidigaste år var det svårt att besvara hans frågor om fysiska och sociala fenomen med att tanklöst säga till honom att ibland Gud, ibland djävulen, var ansvarig. I överensstämmelse med den rådande trosuppfattningen bland det judiska folket var Jesus länge benägen att acceptera läran om goda och onda andar som en möjlig förklaring till mentala och andliga fenomen, men han började mycket tidigt tvivla på att sådana osynliga inflytanden var ansvariga för de fysiska händelserna i naturens värld.
123:3.4 (1359.5) Innan Jesus hade fyllt sex år, i början av sommaren år 1 f.Kr., kom Sakarias, Elisabet och deras son Johannes på besök till familjen i Nasaret. Jesus och Johannes hade roligt tillsammans under denna visit som var den första som de mindes. Fastän besökarna kunde stanna endast i ett par dagar, diskuterade föräldrarna igenom mycket som berörde deras söners framtida planer. Medan de var sålunda sysselsatta lekte pojkarna med byggklossar i sanden på husets tak och hade roligt på många andra sätt så som pojkar brukar.
123:3.5 (1359.6) Sedan Jesus hade träffat Johannes, som kom från området nära Jerusalem, började han visa ett ovanligt intresse för Israels historia och ställa mycket detaljerade frågor om meningen med sabbatsriterna, predikningarna i synagogorna och de återkommande minnesfesterna. Hans far förklarade för honom alla dessa högtidliga fester. Den första var midvinterns ljusfest, som varade i åtta dagar, börjande med ett ljus första kvällen och ökande med ett ljus varje kväll därefter. Den firades till åminnelse av templets invigning efter det att Judas Mackabeos hade återupprättat den mosaiska tempeltjänsten. Sedan kom den tidiga vårens firande av Purim, festen till minne av Ester och Israels befrielse genom henne. Därefter följde den högtidliga påsken, som de vuxna firade i Jerusalem närhelst det var möjligt, medan barnen hemma skulle komma ihåg att inget syrat bröd fick ätas under hela den veckan. Senare kom de första frukternas fest, skördefesten, och sist den högtidligaste av dem alla, nyårsfesten, försoningsdagen. Fastän en del av dessa festligheter och ceremonier var svåra för Jesu unga sinne att förstå, begrundade han dem allvarligt och gick sedan fullt upp i glädjen vid lövhyddohögtiden, den årliga semestertiden för hela det judiska folket, den tid då de bodde ute i lövhyddor och gav sig hän åt uppsluppenhet och nöjen.
123:3.6 (1360.1) Under detta år hade Josef och Maria besvär med Jesus när det gällde hans böner. Han höll bestämt fast vid att tala med sin himmelske Fader i stort sett så som han brukade tala med Josef, sin jordiske far. Denna avvikelse från det högtidligare och mer vördnadsfulla sättet att kommunicera med Gudomen var något förvirrande för hans föräldrar, i synnerhet för hans mor, men det gick inte att övertala honom till någon förändring. Han gick med på att säga sina böner precis så som han hade blivit lärd, varefter han insisterade på att ha ”bara en liten pratstund med min Fader i himlen”.
123:3.7 (1360.2) I juni detta år överlät Josef sin verkstad i Nasaret till sina bröder och började officiellt arbeta som byggnadsentreprenör. Innan året var slut hade familjens inkomst mer än tredubblats. Aldrig mer, förrän efter Josefs död, kände familjen i Nasaret av fattigdomens tryck. Familjen blev allt större, och de använde mycket pengar på extra undervisning och färder, men alltid höll Josefs ökande inkomster jämna steg med de växande utgifterna.
123:3.8 (1360.3) De närmast följande åren arbetade Josef mycket i Kana, Betlehem (i Galiléen), Magdala, Nain, Sepforis, Kafarnaum och Endor förutom mycket byggnadsarbete i och nära Nasaret. Då Jakob växte upp till att bli tillräckligt gammal för att hjälpa sin mor med hushållsarbetet och skötseln av de yngre barnen, företog Jesus ofta färder hemifrån tillsammans med sin far till dessa städer och byar i omgivningen. Jesus var en skarpsinnig iakttagare och skaffade sig mycken praktisk kunskap på dessa färder utanför hemmet. Han samlade ihärdigt kunskap om människan och hennes sätt att leva på jorden.
123:3.9 (1360.4) Detta år gjorde Jesus stora framsteg i att anpassa sina starka känslor och livliga impulser till de krav som samarbetet inom familjen och disciplinen i hemmet krävde. Maria var en kärleksfull mor, men hon höll en ganska sträng disciplin. På många sätt utövade emellertid Josef ett större inflytande över Jesus, då han brukade sätta sig ned med pojken och till fullo förklara de verkliga och underliggande orsakerna till att det var nödvändigt med disciplinära begränsningar av de personliga önskemålen av hänsyn till hela familjens välfärd och frid. När situationen hade förklarats för Jesus höll han sig alltid intelligent och villigt till föräldrarnas önskningar och familjens regler.
123:3.10 (1360.5) Mycket av sin lediga tid — när hans mor inte behövde hans hjälp i hushållet — använde han till att iaktta blommor och växter om dagen och stjärnorna om natten. Han visade en besvärlig förkärlek för att ligga på rygg och undrande stirra upp in i stjärnhimlen långt efter sin vanliga tid att gå till sängs i detta välordnade nasarethem.
123:4.1 (1361.1) Detta var verkligen ett händelserikt år i Jesu liv. I början av januari fick Galiléen känna av en väldig snöstorm. Snön föll över en halv meter djup, det tyngsta snöfall Jesus upplevde under sin livstid och ett av de rikligaste i Nasaret på hundra år.
123:4.2 (1361.2) De lekar som de judiska barnen lekte på Jesu tid var ganska begränsade. Alltför ofta bestod deras lekar av de mer allvarliga sysslor som de såg äldre människor utföra. De lekte ofta bröllop och begravningar, ceremonier som de ofta såg och som var så spektakulära. De dansade och sjöng men hade få organiserade lekar och spel, sådana som senare tiders barn så mycket tycker om.
123:4.3 (1361.3) Jesus, tillsammans med en grannpojke och senare med sin bror Jakob, gillade att leka i bortre vrån av familjens snickarverkstad, där de hade mycket roligt bland spånor och träklossar. Det var alltid svårt för Jesus att förstå det onda i vissa sorts lekar som var förbjudna på Sabbaten, men han rättade sig alltid efter sina föräldrars önskningar. För humor och lek hade han en förmåga som fick föga möjlighet att komma till uttryck i hans tids och generations omgivning, men upp till fjorton års ålder var han för det mesta gladlynt och sorglös.
123:4.4 (1361.4) Maria hade ett duvslag på djurstallets tak i anslutning till hemmet, och de använde vinsten från försäljningen av duvor som en speciell välgörenhetsfond, som administrerades av Jesus efter att han först hade avdragit tiondet och överlämnat det till synagogans tjänsteman.
123:4.5 (1361.5) Den enda egentliga olycka som Jesus råkade ut för fram till denna tid var ett fall utför bakgårdens stentrappa, som ledde upp till sovrummet med tak av tältduk. Det skedde i juli under en oväntad sandstorm från öster. De heta vindarna, vilka förde med sig vindstötar med fin sand, blåste vanligen under regntiden, särskilt i mars och april. Det var ovanligt att få en sådan storm i juli. När stormen bröt ut lekte Jesus som vanligt uppe på hustaket, ty under en stor del av torrtiden var taket hans vanliga lekplats. Han förblindades av sanden på väg nedför trappan och föll. Efter denna olycka byggde Josef ett trappräcke längs bägge sidorna av trappan.
123:4.6 (1361.6) Det fanns inget sätt på vilket denna olycka kunde ha förhindrats. Den kunde inte skyllas på de tillfälliga mellanvarelsevakternas försummelse — den ena en första gradens och den andra en andra gradens mellanvarelse — som hade förordnats till att vaka över gossen; inte heller kunde serafväktaren ställas till svars för olyckan. Den kunde helt enkelt inte ha undvikits. Men denna lilla olycka, som inträffade medan Josef var borta hemifrån i Endor, fick en så stor ängslan att utvecklas hos Maria att hon under några månader oklokt försökte hålla Jesus ständigt nära intill sig.
123:4.7 (1361.7) Himmelska personligheter ingriper inte godtyckligt i materiella olyckor, alldagliga händelser av fysisk natur. Under vanliga omständigheter kan endast mellanvarelser ingripa i materiella förhållanden för att skydda de personer som är ödesbestämmelsens män och kvinnor, och även i speciella fall kan dessa varelser handla så endast i lydnad mot sina överordnades uttryckliga order.
123:4.8 (1361.8) Detta var endast en av ett antal sådana mindre olyckor som senare hände denna vetgiriga och äventyrslystna yngling. Om ni tänker er den genomsnittliga barndom och ungdomstid som en energisk pojke har, får ni en ganska god uppfattning om Jesu liv i unga år, och ni kan något så när föreställa er hur mycket ängslan han orsakade sina föräldrar, i synnerhet sin mor.
123:4.9 (1362.1) Det fjärde barnet hos familjen i Nasaret, Josef, föddes onsdag morgon den 16 mars år 1 e.Kr.
123:5.1 (1362.2) Jesus var nu sju år gammal, den ålder då de judiska barnen förmodades börja sin officiella skolgång i synagogskolorna. Följaktligen påbörjade han i augusti detta år sin händelserika skolgång i Nasaret. Redan läste, skrev och talade denna pojke flytande två språk: arameiska och grekiska. Han skulle nu ta itu med uppgiften att lära sig att läsa, skriva och tala hebreiska. Med iver såg han verkligen fram emot det nya skollivet som väntade honom.
123:5.2 (1362.3) Under tre år — tills han var tio — gick han i elementärskolan vid synagogan i Nasaret. Under dessa tre år läste han grunddragen av lagboken, sådan den fanns upptecknad på hebreiska. Under de följande tre åren studerade han i den högre skolan och, genom att repetera högt, lärde sig utantill den heliga lagens djupare betydelser. Han avslutade sina studier vid synagogskolan under sitt trettonde år och överlämnades till sina föräldrar av synagogans styrande som en utbildad ”son av budordet” — härefter en ansvarig medborgare i det israelitiska samfundet, vilket allt berättigade hans närvaro vid påskfirandet i Jerusalem. Följaktligen deltog han detta år tillsammans med sin far och mor i sin första påskhögtid.
123:5.3 (1362.4) I Nasaret satt eleverna i en halvcirkel på golvet, medan deras lärare, chasan, som innehade tjänst vid synagogan, satt mitt emot dem. De började med Tredje Moseboken, Leviticus, gick vidare till att lära sig de övriga av lagens böcker, varefter följde studiet av profeterna och psaltaren. Synagogan i Nasaret ägde en fullständig kopia av skrifterna på hebreiska. Inget annat än skrifterna studerades före det tolfte året. Under sommarmånaderna förkortades skoldagen avsevärt.
123:5.4 (1362.5) Jesus lärde sig tidigt att behärska hebreiska mycket väl, och när han var en ung man — om ingen prominent gäst råkade vistas i Nasaret — brukade man ofta be honom läsa från hebréernas skrifter för de trogna som hade samlats i synagogan vid de regelbundna sabbatsgudstjänsterna.
123:5.5 (1362.6) Synagogskolorna hade naturligtvis inga läroböcker. Vid undervisningen yttrade chasan en mening medan eleverna alla samtidigt upprepade den efter honom. När eleven hade tillgång till lagens skrivna böcker lärde han sig sin läxa genom att läsa högt och ständigt upprepa det lästa.
123:5.6 (1362.7) Som tillägg till sin mer formella skolgång började Jesus sedan söka kontakt med människonaturen från världens fyra hörn, då människor från många länder passerade genom hans fars reparationsverkstad. När han blev något år äldre rörde han sig fritt bland karavanerna där de gjorde uppehåll nära brunnen för att vila och äta. Då han talade flytande grekiska hade han inga större svårigheter att diskutera med de flesta av karavanresenärerna och -förarna.
123:5.7 (1362.8) Nasaret var en hållplats vid karavanvägen och en träffpunkt för resande, till stor del icke-judisk till sin befolkning. Samtidigt var det vida känt som ett centrum för en liberal tolkning av den traditionella judiska lagen. I Galiléen umgicks judarna friare med icke-judar än vad som var brukligt i Judéen. Av alla städer i Galiléen kännetecknades Nasaret av att judarna där var mest liberala i sin tolkning av de sociala restriktioner som byggde på rädslan för smitta som följd av kontakt med icke-judar. Dessa förhållanden gav upphov till att man i Jerusalem sade: ”Kan väl något gott komma från Nasaret?”
123:5.8 (1363.1) Jesus fick sin moralundervisning och sin andliga kultur främst i sitt eget hem. Han förvärvade mycket av sin intellektuella och teologiska utbildning av sin lärare, chasan. Sin egentliga utbildning — den utrustning till sinne och hjärta som behövs för det verkliga testet att brottas med livets svåra problem — fick han genom att umgås med sina medmänniskor. Det var denna nära samvaro med sina medmänniskor, unga och gamla, judar och icke-judar, som gav honom möjlighet att lära känna människosläktet. Jesus var högt utbildad såtillvida att han grundligt förstod människorna och tillgivet älskade dem.
123:5.9 (1363.2) Under alla sina år i synagogan var Jesus en lysande elev, som hade en stor fördel av att han behärskade tre språk. Chasan i Nasaret anmärkte också till Josef, vid det tillfälle då Jesus avslutade utbildningen vid hans skola, att han befarade att ”han hade lärt sig mer av Jesu forskande frågor” än han hade ”kunnat lära gossen”.
123:5.10 (1363.3) Under hela sin utbildningstid lärde sig Jesus mycket och fick mycken inspiration av de regelbundna sabbatspredikningarna i synagogan. Det var brukligt att be betydande besökare, som stannade över sabbaten i Nasaret, att tala i synagogan. Under sin uppväxt hörde Jesus mången stor tänkare från hela den judiska världen framföra sina synpunkter, och även många som knappast var ortodoxa judar, emedan synagogan i Nasaret var ett avancerat och liberalt centrum för hebréernas tänkande och kultur.
123:5.11 (1363.4) När eleverna började skolan vid sju års ålder (vid den tiden hade judarna nyligen infört en lag om obligatorisk undervisning), var det brukligt att de valde en ”födelsedagstext”, ett slags gyllene regel som skulle vägleda dem under hela studietiden och som de ofta tog fasta på om de höll tal vid avslutningen, när de var tretton år. Den text som Jesus valde var från profeten Jesaja: ”Herren Guds ande är över mig, ty Herren har smort mig; han har sänt mig till att förkunna det goda budskapet för de ödmjuka, till att läka dem som har ett brustet hjärta, till att förkunna frihet för de fångna och till att förlösa dem som är andligen bundna.”
123:5.12 (1363.5) Nasaret var ett av de tjugofyra prästcentra som fanns i den hebreiska nationen. Prästerskapet i Galiléen var emellertid mer frisinnade i sin tolkning av de traditionella lagarna än de skriftlärda och rabbinerna i Judéen. I Nasaret var de också liberalare när det gällde iakttagandet av sabbaten. Därför hade Josef som sed att ta Jesus ut på vandringar om sabbatseftermiddagarna, och ett av deras främsta nöjen var att klättra upp för den höga bergskullen nära deras hem, från vilken de hade en vidsträckt utsikt över hela Galiléen. I nordväst kunde de under klara dagar se Karmelbergets långa bergskedja löpa fram ända till havet. Mången gång hörde Jesus sin far framföra berättelsen om Elia, en av de första i den långa raden av hebréernas profeter, som tillrättavisade Ahab och avslöjade Baals präster. I norr lyfte Hermonberget sin snöhöljda topp i majestätisk glans och behärskade horisonten, medan nästan tusen meter av de övre sluttningarna gnistrade i vitt av den ständiga snön. Långt borta i öster kunde de urskilja Jordandalen, och ännu längre bort Moabs klippiga bergskullar. I söder och öster kunde de också se de grekisk-romerska städerna i Dekapolis, med deras amfiteatrar och anspråksfulla tempel, då solen sken på marmorväggarna. När de dröjde kvar emot solnedgången kunde de också skymta segelfarkosterna på det avlägsna Medelhavet i väster.
123:5.13 (1364.1) Jesus kunde observera karavantågen i fyra riktningar där deras rutter slingrade sig in och ut från Nasaret, och i söder kunde han få en överblick över Esdraelons breda och bördiga slättland som sträckte sig ut mot Gilboaberget och Samarien.
123:5.14 (1364.2) När de inte klättrade upp på höjderna för att se ut över landskapet i fjärran strövade de genom landsbygden och studerade hur naturens olika stämningar förändrades enligt årstiden. Den tidigaste undervisningen som Jesus fick, vid sidan av den som gavs i hemmets hägn, var en vördnadsfull och välvillig kontakt med naturen.
123:5.15 (1364.3) Innan Jesus var åtta år gammal var han bekant för alla mödrar och unga kvinnor i Nasaret, vilka hade träffat honom och talat med honom vid brunnen, som inte låg långt borta från hans hem och som var ett av hela stadens sociala centra för kontakt och allmänt prat. Detta år lärde sig Jesus att mjölka familjens ko och sköta de övriga djuren. Under detta och följande år lärde han sig också att göra ost och att väva. När han var tio år gammal var han expert på att använda vävstolen. Det var ungefär vid denna tid som Jesus och grannpojken Jakob blev goda vänner med krukmakaren som arbetade nära den rinnande källan. När de såg Natans skickliga fingrar bearbeta leran på drejskivan, bestämde de sig bägge två mången gång för att bli krukmakare när de växte upp. Natan tyckte mycket om pojkarna och gav dem ofta lera att leka med, medan han försökte stimulera deras skapande fantasi genom att föreslå tävlingsuppgifter på att forma olika föremål och djur.
123:6.1 (1364.4) Detta var ett intressant skolår. Fastän Jesus inte var någon enastående elev var han flitig och hörde till den mer progressiva tredjedelen av klassen, och han gjorde sitt arbete så väl att han befriades från närvaro en vecka varje månad. Den veckan vistades han vanligen antingen hos sin farbror, som var fiskare, vid Galileiska sjön nära Magdala eller på en bondgård hos en morbror ca åtta kilometer söder om Nasaret.
123:6.2 (1364.5) Fastän hans mor hade blivit överdrivet ängslig för hans hälsa och trygghet, förlikade hon sig så småningom med dessa resor hemifrån. Jesu farbröder, morbröder, fastrar och mostrar tyckte alla så mycket om honom, och det uppkom en livlig tävlan mellan dem om att få ha honom hos sig på dessa månatliga besök under hela detta och de närmast följande åren. Hans första veckolånga besök på sin morbrors bondgård (sedan spädbarnstiden) skedde i januari detta år; den första veckolånga erfarenheten av att fiska på Galileiska sjön fick han i maj månad.
123:6.3 (1364.6) Vid denna tid träffade Jesus en matematiklärare från Damaskus, och sedan han hade lärt sig några nya räknesätt ägnade han i flera år mycket tid åt matematik. Han utvecklade ett skarpt sinne för siffror, avstånd och proportioner.
123:6.4 (1364.7) Jesus började trivas mycket bra i sin bror Jakobs sällskap, och vid slutet av året började han lära Jakob alfabetet.
123:6.5 (1364.8) Detta år kom Jesus överens om att få byta mjölkprodukter mot lektioner i harpa. Han hade ett ovanligt tycke för allt musikaliskt. Senare gjorde han mycket för att främja intresset för sång bland sina unga kamrater. Vid elva års ålder var han en skicklig harpist och tyckte mycket om att underhålla både familj och vänner med sina ovanliga tolkningar och skickliga improvisationer.
123:6.6 (1365.1) Medan Jesus fortsatte att göra avundsvärda framsteg i skolan, förlöpte allting inte lika lätt för vare sig föräldrarna eller lärarna. Han fortsatte att ihärdigt ställa många besvärliga frågor som gällde både vetenskap och religion, i synnerhet beträffande geografi och astronomi. Han var speciellt envis med att få reda på varför det fanns en torrtid och en regntid i Palestina. Upprepade gånger sökte han förklaringen till de stora temperaturskillnaderna mellan Nasaret och Jordandalen. Han upphörde helt enkelt aldrig med att ställa sådana intelligenta men förvirrande frågor.
123:6.7 (1365.2) Hans tredje bror, Simon, föddes fredag eftermiddag den 14 april detta år, 2 e.Kr.
123:6.8 (1365.3) I februari kom Nahor, en av lärarna vid rabbinernas akademi i Jerusalem, till Nasaret för att observera Jesus, sedan han hade varit på ett likadant uppdrag till Sakarias hem nära Jerusalem. Han kom till Nasaret på uppmaning av Johannes far. Fastän han i början var något chockerad av Jesu frispråkighet och okonventionella sätt att förhålla sig till religiösa frågor, ansåg han dock att det berodde på att Galiléen var så avlägset från den hebreiska lärdomens och kulturens centra och rådde Josef och Maria att låta honom ta Jesus med sig tillbaka till Jerusalem, där denne skulle ha fördelen av undervisning och utbildning vid den judiska kulturens centrum. Maria lät sig nästan övertalas till att ge sitt samtycke. Hon var övertygad om att hennes äldste son skulle bli Messias, den judiske befriaren. Josef tvekade. Han var lika övertygad om att Jesus skulle växa upp till att bli en ödesbestämmelsens man, men vad det ödet skulle visa sig vara, det var han djupt osäker om. Han tvivlade dock aldrig på att hans son skulle komma att utföra någon stor mission på jorden. Ju mer han funderade över Nahors råd, desto mer ifrågasatte han visdomen i den föreslagna vistelsen i Jerusalem.
123:6.9 (1365.4) På grund av denna meningsskiljaktighet mellan Josef och Maria bad Nahor om lov att presentera hela ärendet för Jesus. Jesus lyssnade uppmärksamt, talade med Josef, Maria, och med en granne, stenhuggaren Jakob, vars son var hans bästa lekkamrat, och meddelade sedan två dagar senare att eftersom det fanns så delade åsikter bland hans föräldrar och rådgivare, och då han inte själv kände sig kompetent att ta ansvaret för ett sådant beslut, eftersom han inte kände starkt för det ena eller det andra, hade han med beaktande av hela situationen till slut beslutat sig för att ”tala med sin himmelske Fader”. Fastän han inte var fullkomligt säker på svaret, kändes det närmast som om han borde stanna hemma ”med sin far och mor”. Han tillade att ”de som älskar mig så mycket borde kunna göra mer för mig och vägleda mig tryggare än främlingar som endast kan se min kropp och observera mitt sinne, men som knappast verkligen kan känna mig”. De förundrade sig alla, och Nahor gick sin väg tillbaka till Jerusalem. Det tog många år innan frågan om att Jesus skulle fara bort hemifrån igen kom upp för övervägande.
Urantiaboken
Kapitel 124
124:0.1 (1366.1) FASTÄN Jesus kanske kunde ha haft en bättre möjlighet till skolundervisning i Alexandria än i Galiléen, skulle han inte där ha haft en sådan utomordentlig omgivning för att reda ut sina egna livsproblem med minsta möjliga undervisningsmässiga vägledning, samtidigt som han hade den stora fördelen av ständig kontakt med ett så stort antal av alla samhällsklassers män och kvinnor från alla delar av den civiliserade världen. Om han hade stannat i Alexandria hade hans utbildning styrts av judarna och enligt uteslutande judiska linjer. I Nasaret fick han en undervisning och utbildning som gjorde honom bättre skickad att förstå icke-judar och som gav honom en bättre och mer balanserad uppfattning om de relativa värdena inom de östra eller babyloniska och de västra eller hellenistiska synsätten i den hebreiska teologin.
124:1.1 (1366.2) Fastän man knappast kan säga att Jesus någonsin skulle ha varit allvarligt sjuk, hade han detta år liksom sina bröder och sin babysyster en del av de mindre krämpor som hör till barndomen.
124:1.2 (1366.3) Skolan fortsatte och han var fortfarande en gynnad elev, som varje månad hade en vecka ledigt. Han fortsatte att dela denna tid ungefär lika mellan resor till städer i omgivningen tillsammans med sin far, vistelser på sin morbrors bondgård söder om Nasaret och fiskeutfärder från Magdala.
124:1.3 (1366.4) Den allvarligaste de besvärligheter som hittills hade uppstått i skolan inträffade mot vinterns slut, då Jesus vågade ifrågasätta chasan beträffande läran att alla skulpturer, bilder och teckningar var avgudadyrkande till sin natur. Jesus fann mycket nöje i att teckna landskap samt i att modellera många olika föremål av lera. Allt sådant var strängt förbjudet i den judiska lagen, men hittills hade han lyckats vederlägga sina föräldrars invändningar i så stor utsträckning att de hade låtit honom fortsätta med dessa aktiviteter.
124:1.4 (1366.5) Besvärligheter uppstod igen i skolan när en av de mer efterblivna eleverna upptäckte att Jesus höll på att göra en kolteckning av läraren på klassrummets golv. Där fanns den, klart som dagen, och många av de äldste hade sett den innan en kommitté gick för att besöka Josef och kräva att något måste göras för att stävja laglösheten hos hans äldste son. Fastän det inte var första gången klagomål hade framförts till Josef och Maria om vad deras mångsidige och energiske son hade haft för sig, var detta den allvarligaste av alla de anklagelser som hittills hade riktats mot honom. Jesus, som satt på en stor sten precis utanför bakdörren, lyssnade en tid på den anklagelse som gällde hans konstnärliga strävanden. Han kände sig förnärmad över att de anklagade hans far för hans påstådda missdåd. Så han marscherade in, och orädd som han var trädde han fram inför sina anklagare. De äldste blev rent förvirrade. En del var benägna att betrakta episoden med humor, medan en eller två såg ut att tänka att pojkens uppträdande var vanhelgande om inte rentav hädande. Josef var rådvill, Maria förnärmad, men Jesus insisterade på att bli hörd. Han sade vad han hade att säga, försvarade modigt sin åsikt, och förklarade med bibehållen självbehärskning att han skulle foga sig i sin fars avgörande i denna såsom i alla andra tvistefrågor. De äldstes kommitté avlägsnade sig under tystnad.
124:1.5 (1367.1) Maria försökte påverka Josef att låta Jesus forma i lera hemma, förutsatt att han lovade att inte hålla på med någon av dessa problematiska aktiviteter i skolan, men Josef kände sig tvungen att besluta att rabbinernas tolkning av det andra budet skulle gälla. Sålunda tecknade eller modellerade Jesus inte från den dagen så länge han bodde i sin fars hus sådant som föreställde någonting. Men han var inte övertygad om att det var något fel med det han hade gjort, och att avstå från en sådan kär sysselsättning var en av de stora prövningarna i hans unga liv.
124:1.6 (1367.2) Under senare delen av juni klättrade Jesus upp till toppen av Taborberget i sällskap med sin far. Det var en klar dag och utsikten var storartad. För denne nio år gamle gosse kändes det som om han verkligen hade sett ut över hela världen, utom Indien, Afrika och Rom.
124:1.7 (1367.3) Jesu andra syster, Marta, föddes torsdag natt den 13 september. Tre veckor efter det att Marta hade fötts började Josef, som var hemma för en tid, bygga ett tilläggsutrymme till deras hus, en kombination av verkstad och sovrum. Jesus fick en liten hyvelbänk, och för första gången hade han egna verktyg. Under många år arbetade han då och då vid denna bänk och blev mycket skicklig i att tillverka ok.
124:1.8 (1367.4) Denna och följande vinter i Nasaret var de kallaste på många tiotals år. Jesus hade sett snö på bergen. I Nasaret hade det mången gång fallit snö som blev kvar på marken endast en kort tid; men inte före denna vinter hade han sett is. Det faktum att vatten kunde finnas i fast form, som vätska och som ånga — han hade redan länge funderat över ångan som steg upp från de kokande kärlen — fick gossen att tänka en hel del på den fysiska världen och dess uppbyggnad, och dock var den personlighet som var förkroppsligad i denne växande yngling hela tiden den faktiska skaparen och organiseraren av alla dessa fenomen överallt i ett vidsträckt universum.
124:1.9 (1367.5) Klimatet i Nasaret var inte strängt. Januari var den kallaste månaden, då temperaturen i medeltal låg kring 10°C. Under de hetaste månaderna, juli och augusti, brukade temperaturen variera mellan 24 och 32°C. Från bergen till dalen vid Jordanfloden och Döda havet förändrades klimatet i Palestina från kyligt till hett. Sålunda hade judarna på sätt och vis beredskap att leva i nästan alla av världens klimat.
124:1.10 (1367.6) Även under de varmaste sommarmånaderna blåste vanligen en sval havsbris ifrån väster från klockan tio på förmiddagen till klockan tio på kvällen. Men allt emellanåt brukade förfärliga heta vindar från öknen i öster blåsa in över hela Palestina. Dessa heta vindstötar kom vanligen i februari och mars, nära regntidens slut. På den tiden föll regnet i uppfriskande skurar från november till april, men det regnade inte ständigt. Det fanns endast två årstider i Palestina, sommar och vinter, torrtiden och regntiden. I januari började blommorna slå ut, och vid slutet av april var hela landet en enda väldig blomsterträdgård.
124:1.11 (1367.7) I maj detta år hjälpte Jesus för första gången till med sädesskörden på sin morbrors bondgård. Innan han var tretton hade han lyckats lära sig något av praktiskt taget allt som män och kvinnor arbetade med i trakten av Nasaret, förutom metallarbete, och senare när han var äldre, efter sin fars död, arbetade han flera månader i en smedja.
124:1.12 (1368.1) När det fanns ont om arbete och karavantrafik tog Jesus många korta nöjes- eller arbetsturer med sin far till de närbelägna Kana, Endor och Nain. Redan som gosse besökte han ofta Sepforis, som låg endast omkring fem kilometer från Nasaret mot nordväst och från år 4 f.Kr. till omkring år 25 e.Kr. var Galiléens huvudstad och en av Herodes Antipas residensstäder.
124:1.13 (1368.2) Jesus fortfor att växa fysiskt, intellektuellt, socialt och andligt. Hans turer hemifrån bidrog mycket till att ge honom en bättre och mer generös förståelse för hans egen familj, och vid denna tid hade även hans föräldrar börjat lära sig av honom såväl som de själva lärde honom. Jesus var en självständig tänkare och en skicklig lärare, redan i sin ungdom. Han råkade ständigt i kollision med den så kallade ”muntliga lagen”, men han försökte alltid anpassa sig till familjens seder och bruk. Han kom ganska väl överens med barn i sin ålder, men han blev ofta nedslagen av deras tröga sinnen. Innan han var tio år gammal hade han blivit ledare för en grupp av sju gossar, som formade sig till ett sällskap för främjandet av fysiska, intellektuella och religiösa mandomfärdigheter. Bland dessa pojkar lyckades Jesus lansera många nya spel och olika förbättrade metoder för fysisk rekreation.
124:2.1 (1368.3) Det var den femte juli, den första sabbaten i månaden, då Jesus, medan han strövade omkring på landsbygden med sin far, för första gången gav uttryck för känslor och tankar som antydde att han började bli medveten om sin livsuppgifts ovanliga natur. Josef lyssnade uppmärksamt till de betydelsefulla ord som hans son yttrade, men kommenterade dem inte nämnvärt. Han sade inget om vad han visste. Nästa dag hade Jesus ett liknande men längre samtal med sin mor. Maria lyssnade likaså till gossens uttalanden, men inte heller hon erbjöd någon information. Det dröjde nästan två år innan Jesus igen talade med sina föräldrar om denna tilltagande uppenbarelse inom sitt eget medvetande beträffande hans personlighets natur och arten av sin mission på jorden.
124:2.2 (1368.4) Han började i synagogans högre skola i augusti. I skolan skapade han ständigt besvärligheter med de frågor han envisades med att ställa. Allt mer höll han hela Nasaret mer eller mindre i ett tillstånd av förvirring. Hans föräldrar var ovilliga att förbjuda honom att ställa dessa oroväckande frågor, och hans huvudlärare var mycket fascinerad av gossens nyfikenhet, insikt och kunskapstörst.
124:2.3 (1368.5) Jesu lekkamrater såg inget övernaturligt i hans beteende. I de flesta avseenden var han helt lik dem. Hans intresse för studierna var något större än genomsnittet, men inte helt ovanligt. Han ställde mer frågor i skolan än andra i hans klass.
124:2.4 (1368.6) Hans kanske mest ovanliga och iögonenfallande drag var hans ovillighet att kämpa för sina rättigheter. Då han var en för sin ålder så välutvecklad gosse, tyckte hans lekkamrater att det var märkligt att han var ovillig att försvara sig till och med mot orättvisa eller när han utsattes för personliga otidigheter. Det föll sig dock så, att detta drag inte orsakade honom mycket lidande då han var god vän med Jakob, grannpojken som var ett år äldre. Han var sonen till stenhuggaren, som var en av Josefs medarbetare. Jakob var en stor beundrare av Jesus och tog sig an uppgiften att se till att ingen fick dra fördel av Jesu motvilja mot fysiskt våld. Flera gånger anföll äldre och ohyfsade ungdomar Jesus, i förlitan på den foglighet som han var känd för, men det ledde alltid till en snabb och säker vedergällning i händerna på hans självutnämnde förkämpe och ständigt beredda försvarare, Jakob stenhuggarens son.
124:2.5 (1369.1) Jesus var den allmänt accepterade ledaren för de nasaretgossar som företrädde sin tids och generations högre ideal. Han var verkligen älskad av sina unga kamrater, inte endast för att han var rättvis, utan även för att det hos honom fanns en ovanlig sympati som vittnade om kärlek och gränsade till ett försynt medlidande.
124:2.6 (1369.2) Detta år började han visa en påtaglig förkärlek för äldre personers sällskap. Det var ett nöje för honom att diskutera kulturella, utbildningsrelaterade, sociala, ekonomiska, politiska och religiösa frågor med äldre människor, och djupet i hans resonemang och skärpan i hans iakttagelser så charmerade hans vuxna vänner att de alltid var mer än villiga att umgås med honom. Ända tills han blev ansvarig för hemmets uppehälle, försökte hans föräldrar ständigt förmå honom att hellre umgås med dem som var i hans egen ålder eller närmare hans ålder, än med äldre och bättre informerade individer, för vilka han visade en sådan förkärlek.
124:2.7 (1369.3) Mot slutet av detta år fick han uppleva en två månaders fisketur med sin farbror på Galileiska sjön, och han hade stor framgång. Han hade blivit en skicklig fiskare innan han ännu hade uppnått mandomsåldern.
124:2.8 (1369.4) Hans fysiska utveckling fortgick. Han var en avancerad och privilegierad elev i skolan. Han kom ganska bra överens hemma med sina yngre bröder och systrar, då han hade fördelen av att vara tre och ett halvt år äldre än det äldsta av de övriga barnen. Han var uppskattad i Nasaret utom av en del av de mindre begåvade barnens föräldrar, som ofta talade om att Jesus var alltför näsvis och att han saknade tillbörlig ödmjukhet och ungdomens tillbakadragenhet. Han uppvisade en växande tendens att styra sina unga kamraters lekar till mer allvarliga och tankeväckande kanaler. Han var född er lärare och kunde helt enkelt inte avhålla sig från att fungera så, även när han egentligen lekte.
124:2.9 (1369.5) Josef började tidigt instruera Jesus i de olika sätten att förtjäna sitt uppehälle, och han förklarade jordbrukets fördelar jämfört med hantverk och handel. Galiléen var ett vackrare och mer välbärgat distrikt än Judéen, och att leva i Galiléen kostade endast ungefär en fjärdedel av vad det kostade i Jerusalem och Judéen. Galiléen var en provins med jordbruksbyar och blomstrande hantverksstäder och bestod av mer än två hundra småstäder med över fem tusen invånare och trettio med över femton tusen.
124:2.10 (1369.6) När Jesus var på sin första resa med sin far för att göra sig förtrogen med fiskerinäringen vid stranden av Galileiska sjön, hade han nästan bestämt sig för att bli fiskare, men en nära kontakt med sin fars yrke påverkade honom senare så att han blev timmerman, medan ännu senare en kombination av inflytelser ledde honom till det slutliga beslutet att bli en ny typ av religionslärare.
124:3.1 (1369.7) Under hela detta år fortsatte gossen att företa färder hemifrån med sin far, men han besökte också ofta sin morbrors bondgård och for ibland över till Magdala för att fiska tillsammans med sin farbror som hade sin stödjepunkt nära den staden.
124:3.2 (1369.8) Josef och Maria var ofta frestade att på något speciellt sätt gynna Jesus eller annars avslöja sin vetskap om att han var ett löftesbarn, en ödets son. Men bägge hans föräldrar var utomordentligt kloka och skarpsinniga i samband med alla dessa situationer. De få gånger de på något sätt favoriserade honom, ens i minsta mån, var gossen kvick att avvisa all sådan speciell hänsyn.
124:3.3 (1370.1) Jesus vistades en stor del av tiden vid verkstaden som betjänade karavanerna, och genom att samtala med resande från alla delar av världen skaffade han sig information om internationella angelägenheter i en omfattning som var förvånande för hans ålder. Detta var det sista året då han kunde njuta av så mycken lek och ungdomlig fröjd. Från denna tid framåt mångdubblades svårigheterna och skyldigheterna snabbt i ynglingens liv.
124:3.4 (1370.2) Onsdag kväll den 24 juni år 5 e.Kr. föddes Juda. Komplikationer åtföljde födseln av det sjunde barnet. Maria var så allvarligt sjuk i flera veckor att Josef stannade hemma. Jesus var mycket upptagen av att uträtta ärenden för sin far och av många skyldigheter som hans mors allvarliga sjukdom medförde. Aldrig mer fann denne yngling det möjligt att återvända till den barnsliga attityden från hans tidigare år. Från den tid då hans mor insjuknade — just innan han fyllde elva år — var han tvungen att ta över den förstfödde sonens skyldigheter och att göra allt detta ett eller två hela år innan dessa bördor normalt skulle ha fallit på hans axlar.
124:3.5 (1370.3) Chasan tillbringade en kväll varje vecka med Jesus och hjälpte honom att lära sig behärska de hebreiska skrifterna. Han var mycket intresserad av sin lovande elevs framsteg, och därför var han villig att hjälpa honom på många sätt. Denne judiske pedagog utövade ett stort inflytande på det växande sinnet, men han kunde aldrig förstå varför Jesus var så likgiltig inför alla hans förslag beträffande möjligheten för honom att fara till Jerusalem för att fortsätta sin utbildning under de lärda rabbinerna.
124:3.6 (1370.4) Omkring mitten av maj följde gossen med sin far på en affärsresa till Skytopolis, den främsta grekiska staden i Dekapolis, den forntida hebreiska staden Bet-shean. Under färden förtäljde Josef mycket av forntidens historia om kung Saul, filistéerna och de senare händelserna i Israels stormiga historia. Jesus var djupt imponerad av det rena utseendet och de välordnade arrangemangen i denna så kallade hedniska stad. Han förundrade sig över friluftsteatern och beundrade det vackra marmortemplet som var tillägnat dyrkan av de ”hedniska” gudarna. Josef blev mycket oroad över gossens entusiasm och försökte motverka dessa fördelaktiga intryck genom att prisa den skönhet och storslagenhet som utmärkte det judiska templet i Jerusalem. Jesus hade ofta från bergskullen i Nasaret nyfiket kastat sina blickar på denna storslagna grekiska stad och hade många gånger ställt frågor om dess omfattande offentliga inrättningar och utsmyckade byggnader, men hans far hade alltid försökt undvika att svara på dessa frågor. Nu stod de ansikte mot ansikte med det vackra i denna icke-judiska stad, och Josef kunde inte på ett taktfullt sätt ignorera de frågor som Jesus ställde.
124:3.7 (1370.5) Det råkade sig så, att just vid denna tid pågick de årliga tävlingarna och offentliga uppvisningarna i fysiskt mannamod mellan de grekiska städerna i Dekapolis här på amfiteaterns arena i Skytopolis, och Jesus insisterade på att hans far skulle ta honom att se på spelen, och han var så enträgen att Josef drog sig för att neka honom. Pojken fascinerades av spelen och gick med hela sitt hjärta upp i den rådande stämningen vid uppvisningarna av fysisk utveckling och atletisk skicklighet. Josef var ytterst chockerad över att se sin sons entusiasm då denne beskådade dessa uppvisningar av ”hednisk” fåfänga. När spelen var över fick Josef sitt livs överraskning när han hörde Jesus uttrycka sitt gillande av dem och förklara att det vore bra för de unga männen i Nasaret om de på detta sätt kunde ha möjlighet till nyttan av hälsosamma fysiska aktiviteter utomhus. Josef talade allvarligt och länge med Jesus om det onda i sådana aktiviteter, men han visste mycket väl att gossen inte lät sig övertygas.
124:3.8 (1371.1) Den enda gången Jesus såg sin far arg på honom var den kvällen på deras rum i värdshuset, när pojken under loppet av deras samtal till den grad glömde de judiska tankeinriktningarna att han föreslog att de skulle fara tillbaka hem och arbeta för att bygga en amfiteater i Nasaret. När Josef hörde sin förstfödde son ge uttryck åt sådana ojudiska åsikter glömde han sin vanliga lugna hållning och, medan han grep tag i Jesus skuldror, utropade ilsket: ”Min son, låt mig aldrig mer få höra dig ge uttryck för en sådan ond tanke så länge du lever.” Jesus blev bestört över sin fars känsloutbrott. Han hade aldrig tidigare fått känna av det personliga stinget från sin fars indignation, och han var outsägligt förvånad och chockerad. Han svarade endast: ”Ja då, min far, det skall bli så.” Aldrig mer hänsyftade pojken ens på minsta sätt på grekernas spel eller andra idrottsaktiviteter så länge hans far levde.
124:3.9 (1371.2) Senare såg Jesus den grekiska amfiteatern i Jerusalem och fick lära sig hur förhatligt allt sådant var för det judiska synsättet. Icke desto mindre strävade han under hela sitt liv efter att föra in tanken om hälsosam rekreation i sina personliga planer och, så långt de judiska sederna tillät det, i det senare regelbundna aktivitetsprogrammet för sina tolv apostlar.
124:3.10 (1371.3) Vid slutet av sitt elfte år var Jesus en livfull, välutvecklad, måttligt humoristisk och ganska sorglös pojke, men från detta år framåt hängav han sig allt mer åt säregna perioder av djupsinnig meditation och allvarlig kontemplation. Han funderade mycket över hur han skulle kunna fullfölja sina skyldigheter mot sin familj och samtidigt vara lydig sin kallelse som gällde hans mission för hela världen. Han hade redan tänkt ut att hans verksamhet inte skulle begränsa sig till att reformera det judiska folket.
124:4.1 (1371.4) Detta var ett händelserikt år i Jesu liv. Han fortsatte att göra framsteg i skolan och var outtröttlig i sitt studium av naturen, samtidigt som han i allt större utsträckning sökte slutföra sitt studerande av människors metoder att förtjäna sitt uppehälle. Han började arbeta regelbundet i snickarverkstaden hemma och tilläts sköta sina tjänster, en högst ovanligt ordning att råda i en judisk familj. Detta år lärde han sig också det kloka i att hålla sådana saker hemliga inom familjen. Han började bli medveten om varför han hade orsakat störningar i byn, och hädanefter blev han allt mer diskret med att dölja allt som kunde leda till att han ansågs avvikande bland sina kamrater.
124:4.2 (1371.5) Under hela detta år upplevde han många perioder av osäkerhet, om inte rentav tvivel, beträffande arten av sin mission. Hans människosinne, som utvecklades på ett naturligt sätt, fattade ännu inte helt verkligheten av hans duala natur. Det faktum att han hade en enda personlighet gjorde det svårt för hans medvetande att inse det dubbla ursprunget av de faktorer som formade naturen hos denna samma personlighet.
124:4.3 (1371.6) Från denna tid framöver blev han mer framgångsrik i att komma överens med sina bröder och systrar. Han var allt mer taktfull, alltid deltagande och omtänksam om deras välfärd och lycka, och han hade ett gott förhållande till dem fram tills han började sin offentliga verksamhet. För att uttrycka det tydligare: Han kom utomordentligt väl överens med Jakob, Mirjam och de två yngre (ännu ofödda) barnen Amos och Rut. Med Marta kom han alltid ganska bra överens. De besvärligheter han överhuvudtaget hade hemma uppkom till stor del av motsättningar med Josef och Juda, i synnerhet den senare.
124:4.4 (1372.1) Det var en prövande erfarenhet för Josef och Maria att genomföra fostrandet av denna exempellösa kombination av gudomlighet och mänsklighet, och de är värda all heder för att så troget och framgångsrikt ha utfört sina skyldigheter som föräldrar. Allt mer insåg Jesu föräldrar att det fanns något övermänskligt i deras äldste son. Aldrig kunde de ens i minsta mån drömma om att denne löftesson i själva verket och i sanning var den som faktiskt hade skapat detta lokaluniversum av ting och varelser. Josef och Maria levde och dog utan att någonsin få veta att deras son Jesus verkligen var Universumets Skapare inkarnerad i köttslig gestalt.
124:4.5 (1372.2) Detta år ägnade Jesus mer än någonsin sin uppmärksamhet åt musiken, och han fortsatte att undervisa sina bröder och systrar i sin skola i hemmet. Ungefär vid denna tid blev han starkt medveten om åsiktsskillnaderna mellan Josef och Maria angående naturen av hans mission. Han funderade mycket över sina föräldrars olika åsikter och hörde ofta deras diskussioner när de trodde att han sov tungt. Allt mer lutade han åt sin fars synsätt, så att det inte kunde undvikas att hans mor blev sårad när hon insåg att hennes son så småningom avvisade hennes vägledning i frågor som berörde hans livsuppgift. Med årens gång vidgades denna spricka i samförståndet. Maria förstod allt mindre innebörden av Jesu mission, och allt mer sårad blev denna goda mor av att hennes favoritson inte uppfyllde hennes innerliga förväntningar.
124:4.6 (1372.3) Josef hyste en växande tro på att Jesu mission var av andlig natur. Bortsett från andra och viktigare orsaker förefaller det olyckligt att han inte fick leva för att se sin uppfattning om Jesu utgivning på jorden gå i uppfyllelse.
124:4.7 (1372.4) Under det sista skolåret, när Jesus var tolv år, protesterade han mot sin far beträffande den judiska seden att röra vid en bit pergament, som var fastspikad vid dörrposten, varje gång man gick in i huset eller kom ut, och att sedan kyssa det finger som hade rört vid pergamentet. Som en del av denna ritual var det brukligt att säga: ”Herren skall bevara vår utgång och vår ingång hädanefter och i evighet.” Josef och Maria hade upprepade gånger undervisat Jesus om orsakerna till att man inte fick göra avbilder eller teckna bilder och förklarat att sådana skapelser kunde användas för avgudadyrkande syften. Fastän Jesus inte helt kunde förstå deras förbud mot avbilder och bilder hade han ett gott begrepp om vad som var konsekvent och påpekade därför för sin far att denna vanemässiga vördnad inför pergamentet på dörrposten i grunden var av avgudadyrkande natur. Josef avlägsnade pergamentet efter det att Jesus sålunda hade protesterat hos honom.
124:4.8 (1372.5) Med tiden gjorde Jesus mycket för att modifiera deras iakttagande av religiösa formaliteter, liksom familjens böner och andra bruk. Det gick faktiskt för sig att göra mycket sådant i Nasaret, ty dess synagoga stod under inflytande av en liberal rabbinskola, exemplifierad av den berömde nasareiske läraren Jose.
124:4.9 (1372.6) Under hela detta år och de två följande led Jesus av en svår mental vånda som följd av sina ständiga strävanden att anpassa sina personliga åsikter om religiösa bruk och sociala umgängesformer till sina föräldrars etablerade trosföreställningar. Han var mycket upprörd över konflikten mellan impulsen att vara trogen sina egna övertygelser och den samvetsgranna förmaningen att plikttroget underkasta sig sina föräldrar. Denna hans värsta konflikt stod mellan två stora bud som främst upptog hans ungdomliga sinne. Det ena lydde: ”Följ troget den inre rösten som utgår från din högsta övertygelse om sanning och rättfärdighet.” Det andra lydde: ”Hedra din far och mor, ty de har gett dig liv och dess fostran.” Han drog sig emellertid aldrig undan för ansvaret att göra de nödvändiga dagliga anpassningarna mellan dessa världar av trohet mot ens egna personliga övertygelser och av skyldighet mot ens familj, och han fick tillfredsställelse av att allt mer kunna forma en harmonisk blandning av personliga övertygelser och familjeförpliktelser till ett mästerligt begrepp om en gruppsolidaritet som byggde på lojalitet, uppriktighet, tolerans och kärlek.
124:5.1 (1373.1) Detta år innebar för den nasareiske gossen att hans barndom övergick i tidig mandom. Hans röst började förändras, och andra sinnes- och kroppsdrag vittnade om den annalkande mandomen.
124:5.2 (1373.2) Söndagsnatten den 9 januari år 7 e.Kr. föddes hans bror Amos. Juda var ännu inte två år gammal, och systern Rut var ännu inte född; så vi kan se att Jesus fick en ansenlig familj med många små barn att ta hand om när hans far mötte döden vid ett olycksfall följande år.
124:5.3 (1373.3) Det var i mitten av februari som Jesus blev mänskligt förvissad om att han var bestämd att utföra en mission på jorden för att upplysa människan och uppenbara Gud. Betydelsefulla avgöranden i förening med vittomfattande planer höll på att formuleras hos denne yngling, som till sitt yttre var en helt vanlig judisk gosse i Nasaret. Hela Nebadons intelligenta liv såg på med fascinering och förvåning då allt detta började utveckla sig i ord och handling hos timmermannens son, som nu var en yngling.
124:5.4 (1373.4) På veckans första dag den 20 mars år 7 e.Kr. utexaminerades Jesus från lärokursen i den lokala skolan som var ansluten till synagogan i Nasaret. Detta var en stor dag i varje ambitiös judisk familjs liv, den dag då den förstfödde sonen förkunnades vara en ”bar mitzva”, vara Herrens, Israels Guds, återlöste förstfödde, ett ”barn av den Högste” och vara en tjänare till hela jordens Herre.
124:5.5 (1373.5) På fredagen föregående vecka hade Josef kommit hem från Sepforis, där han hade ansvaret för uppförandet av en ny offentlig byggnad, för att vara närvarande vid denna glada fest. Jesus lärare var övertygad om att hans uppmärksamme och flitige elev var bestämd till någon framstående karriär, någon betydelsefull livsuppgift. De äldste var mycket stolta över gossen, trots allt det besvär de hade haft med Jesu nonkonformistiska tendenser, och de hade redan börjat göra upp planer som skulle göra det möjligt för honom att fortsätta sin utbildning i Jerusalem, på de ryktbara hebreiska akademierna.
124:5.6 (1373.6) När Jesus då och då hörde dessa planer diskuteras, blev han allt mer övertygad om att han aldrig skulle bege sig till Jerusalem för att studera under rabbinerna. Han kunde ju inte ana den tragedi, som snart skulle utspelas och som skulle garantera att alla sådana planer måste överges med påföljden att han måste överta ansvaret för försörjningen och ledningen av en stor familj som inom kort kom att omfatta fem bröder och tre systrar samt hans mor och han själv. Jesus fick en större och längre erfarenhet av att fostra denna familj än vad Josef, hans far, fick; och han fyllde det mått som han senare satte för sig, nämligen att bli en klok, tålmodig, förståelsefull och effektiv lärare och äldste bror för denna familj — hans familj — som så plötsligt slogs av sorg och så oväntat lämnades ensam.
124:6.1 (1374.1) Då Jesus nu hade nått tröskeln till den begynnande mandomen och officiellt hade utexaminerats från synagogskolan var han behörig att bege sig till Jerusalem med sina föräldrar för att med dem delta i firandet av sin första påsk. Påskhögtiden inföll detta år lördagen den 9 april år 7 e.Kr. Ett ansenligt sällskap (103 personer) gjorde sig redo för avfärd från Nasaret till Jerusalem tidigt på måndagsmorgonen den 4 april. De färdades söderut mot Samarien, men när de nådde Jisreel vände de österut och gick runt Gilboaberget till Jordandalen för att undvika att passera igenom Samarien. Josef och hans familj skulle gärna ha tagit vägen genom Samarien via Jakobs brunn och Betel, men emedan judarna inte ville ha att göra med samarierna, beslöt de att fortsätta med sina grannar via Jordandalen.
124:6.2 (1374.2) Den mycket fruktade Arkelaos hade avsatts, och de hade föga att frukta då de tog Jesus till Jerusalem. Tolv år hade gått sedan den förste Herodes hade försökt döda barnet i Betlehem, och ingen kunde nu tänkas associera den händelsen med denne obemärkte gosse från Nasaret.
124:6.3 (1374.3) Innan de nådde vägkorsningen vid Jisreel passerade de under färden, mycket snart till vänster, den forntida byn Sunem, och Jesus fick igen höra om Israels vackraste mö, som en gång bodde där, och även om de förunderliga gärningar som Elisa där utförde. När de passerade Jisreel berättade Jesu föräldrar om vad Ahab och Jesebel hade gjort och om Jehus bragder. Under färden runt Gilboaberget talade de mycket om Saul, som tog sitt liv på sluttningarna av detta berg, samt om kung David och de associationer som denna historiska plats väckte.
124:6.4 (1374.4) När de gick runt foten av Gilboa kunde pilgrimerna se den grekiska staden Skytopolis till höger. De beskådade på avstånd byggnadsverken av marmor men kom inte nära den icke-judiska staden för att inte så orena sig att de inte skulle kunna delta i de förestående högtidliga och heliga ceremonierna vid påskhögtiden i Jerusalem. Maria kunde inte förstå varför varken Josef eller Jesus ville prata om Skytopolis. Hon visste inte om deras kontrovers föregående år, ty de hade inte avslöjat denna episod för henne.
124:6.5 (1374.5) Vägen ledde nu rakt ned i den tropiska Jordandalen, och snart öppnade sig för Jesu förundrande blick den krokiga och ständigt ringlande Jordanfloden med dess glittrande och sorlande vatten som flöt ned mot Döda havet. De tog av sig de yttre klädesplaggen medan de färdades söderut i denna tropiska dalsänka och gladde sig åt de praktfulla sädesfälten och de vackra oleandrarna dignande av sina ljusröda blommor, medan det väldiga Hermonberget med snöig topp stod där långt borta i norr och majestätiskt såg ned på den historiska dalen. Efter något mer än tre timmars färd från Skytopolis på andra sidan dalen kom de fram till en porlande källa, och här slog de läger för natten, ute under den stjärnbeströdda himlen.
124:6.6 (1374.6) På deras andra dags färd passerade de det ställe där Jabbok från öster flyter in i Jordanfloden, och när de såg mot öster upp längs denna floddal drog de sig till minnes Gideons dagar, när midianiterna strömmade in i denna trakt för att erövra landet. Mot slutet av den andra dagens färd slog de läger nära foten av det högsta berget med utsikt över Jordandalen, Sartababerget, på vars topp låg den fästning som Alexander hade byggt och där Herodes höll en av sina hustrur fängslad och hade begravt sina två strypta söner.
124:6.7 (1375.1) Den tredje dagen gick de förbi två byar, som Herodes nyligen hade låtit bygga, och lade märke till byarnas fina arkitektur och vackra palmträdgårdar. Vid kvällsskymningen kom de fram till Jeriko där de stannade till morgonen. Den kvällen vandrade Josef, Maria och Jesus två och en halv kilometer till det ställe där det forna Jeriko låg, där enligt den judiska traditionen Josua, efter vilken Jesus hade fått sitt namn, hade utfört sina berömda bragder.
124:6.8 (1375.2) Den fjärde och sista dagen var vägen fylld av ett oavbrutet tåg av pilgrimer. De började nu kliva upp för kullarna som ledde till Jerusalem. När de närmade sig toppen kunde de se ut över Jordanfloden till bergen långt borta och se söderut över Döda havets stillastående vatten. Ungefär halvvägs upp till Jerusalem fick Jesus för första gången se Olivberget (den trakt som i så mycket skulle bli en del av hans senare liv), och Josef påpekade för honom att den Heliga staden låg just bortom denna bergsrygg. Gossens hjärta bultade av glädjefylld förväntan över att snart få se sin himmelske Faders stad och hus.
124:6.9 (1375.3) På Olivbergets östra sluttningar stannade de för att vila i utkanten av en liten by som hette Betania. De gästvänliga byborna strömmade fram för att ta hand om pilgrimerna, och det råkade sig så att Josef och hans familj hade stannat nära ett hus som tillhörde en viss Simon, som hade tre barn ungefär i Jesu ålder — Maria, Marta och Lasaros. De bjöd in nasaretfamiljen för att återhämta sig, och en livslång vänskap uppstod mellan dessa två familjer. Mången gång senare tog Jesus under sitt händelserika liv in i detta hem.
124:6.10 (1375.4) De skyndade vidare och stod snart på kammen av Olivberget. Jesus såg för första gången (i sitt minne) den Heliga staden, de pretentiösa palatsen och sin Faders inspirerande tempel. Aldrig någonsin under sitt liv genomilades Jesus av en sådan rent mänsklig spänning som den som denna gång så fullkomligt betog honom när han stod där denna eftermiddag i april på Olivberget och insöp sin första utsikt över Jerusalem. Många år senare stod han på detta samma ställe och grät över staden som igen stod i begrepp att tillbakavisa en profet, den siste och störste av sina himmelska lärare.
124:6.11 (1375.5) De skyndade vidare till Jerusalem. Det var nu torsdagseftermiddag. När de kom fram till staden fortsatte de förbi templet, och aldrig hade Jesus sett sådana människomassor. Han funderade djupsinnigt över att dessa människor hade samlats där från de yttersta delarna av den kända världen.
124:6.12 (1375.6) Snart nådde de den på förhand överenskomna platsen för sin inkvartering under påskveckan. Det var ett stort hus som tillhörde en förmögen släkting till Maria, en som genom Sakarias visste något om både Johannes och Jesu tidiga levnadshistoria. Följande dag, förberedelsedagen, gjorde de sig redo för att tillbörligt fira påsksabbaten.
124:6.13 (1375.7) Fastän hela Jerusalem var i rörelse med förberedelserna för påsken, fann Josef tid att ta sin son med sig för att besöka den akademi där det hade anordnats för honom att återuppta sin utbildning två år senare, så snart han hade uppnått den ålder om femton år som krävdes. Josef var verkligen förbryllad när han såg hur litet intresse Jesus visade för alla dessa noggrant uppgjorda planer.
124:6.14 (1375.8) Templet med alla dess anslutna tjänster och aktiviteter gjorde ett verkligt djupt intryck på Jesus. För första gången sedan han var fyra år gammal var han alltför upptagen av sina egna funderingar för att ställa många frågor. Han ställde emellertid sin far flera besvärande frågor (såsom han hade gjort vid tidigare tillfällen) om varför den himmelske Fadern fordrade att så många oskyldiga och hjälplösa djur måste slaktas. Hans far visste dock mycket väl från uttrycket i gossens ansikte att hans svar och försök till förklaring var otillfredsställande för hans djupt tänkande och klart resonerande son.
124:6.15 (1376.1) Dagen före påsksabbaten svepte flodvågor av andlig upplysning genom Jesu människosinne och fyllde hans människohjärta intill överflödande av kärleksfullt medlidande med de andligen blinda och moraliskt ovetande människomassor som hade samlats för att fira påskens uråldriga minneshögtid. Detta var en av de mest säregna dagar som Guds Son tillbringade i köttslig gestalt. Under natten uppenbarade sig för honom för första gången under hans jordiska livsskede en från Salvington förordnad, av Immanuel kommissionerad, budbärare, som sade: ”Stunden är inne. Det är dags för dig att börja sköta din Faders angelägenheter”.
124:6.16 (1376.2) Sålunda, redan innan det tunga ansvaret för Nasaretfamiljen lades på hans unga skuldror, kom nu den himmelska budbäraren för att påminna denne, inte ännu tretton år fyllde gosse, att stunden var inne för honom att igen börja ta sig an ett universums ansvarsuppgifter. Detta var första akten i en lång följd av händelser som slutligen kulminerade i fullbordandet av Sonens utgivning på Urantia och till återförandet av ”administrationen av ett universum på hans mänskliga och samtidigt gudomliga skuldror.”
124:6.17 (1376.3) Med tiden blev inkarnationens mysterium allt mer ofattbart för oss alla. Vi kunde knappast förstå att denne gosse från Nasaret var hela Nebadons skapare. Inte heller förstår vi ännu hur denne samme Skaparsons ande och hans Paradisfaders ande är förbundna med människosläktets själar. När tiden framskred kunde vi se att detta människosinne allt mer insåg, medan han levde sitt liv i köttslig gestalt, att i anden på hans skuldror vilade ansvaret för ett universum.
124:6.18 (1376.4) Sålunda slutar nasaretgossens livsskede och börjar berättelsen om den yngling — den gudomliga människan som allt mer blir medveten om sig själv — som nu börjar begrunda sin levnadsbana i världen, medan han strävar efter att integrera sitt livs allt vidare syfte med sina föräldrars önskemål samt med sina skyldigheter mot sin familj och sin tids och tidsålders samhälle.
Urantiaboken
Kapitel 125
125:0.1 (1377.1) INGEN tilldragelse i Jesu hela händelserika livsskede på jorden var mer fängslande, mer mänskligt fascinerande, än detta hans första besök i Jerusalem som han kunde erinra sig. Det var en speciellt stimulerande upplevelse för honom att ensam få vara närvarande vid tempeldiskussionerna, och den upplevelsen bevarade han länge i sitt minne som den stora händelsen under hans senare barndom och tidiga ungdomstid. Detta var hans första tillfälle att under några dagar få njuta av ett självständigt liv, av glädjen att få komma och gå utan hinder och begränsningar. Denna korta period av odirigerat liv under veckan efter påsken var för honom det första tillfället till fullständig frihet från alla förpliktelser. Efter detta gick det många år innan han igen fick en liknande period, ens för en kort tid då han kunde känna sig fri från alla förpliktelser.
125:0.2 (1377.2) Kvinnorna deltog sällan i påskfirandet i Jerusalem; det fordrades inte att de var närvarande. Jesus vägrade dock praktiskt taget att gå om inte hans mor följde med dem. När hans mor beslöt sig för att komma med ledde det många andra kvinnor i Nasaret att också företa färden, så att det i påskföljet fanns ett större antal kvinnor i förhållande till män än vad som någonsin hade vandrat upp till påskhögtiden från Nasaret. Under vandringen till Jerusalem sjöng de allt emellanåt den hundratrettionde psalmen.
125:0.3 (1377.3) Från den stund de lämnade Nasaret tills de nådde toppen av Olivberget upplevde Jesus en enda lång tid av spänning fylld av hoppfull förväntan. Under hela den glädjefyllda barndomen hade han vördnadsfullt lyssnat till vad som berättades om Jerusalem och dess tempel. Nu skulle han snart få se dem i verkligheten. Sett från Olivberget och granskat på närmare håll fån utsidan hade templet motsvarat allt vad Jesus hade väntat sig, och mer än så, men när han väl trädde innanför dess heliga portar började den stora besvikelsen.
125:0.4 (1377.4) I sällskap med sina föräldrar gick Jesus genom templets förgårdar på sin väg för att förena sig med den grupp av nya lagens söner som skulle invigas till israelitiska medborgare. Han blev något besviken över folkmassornas uppförande i templet, men dagens första stora chock kom när hans mor tog farväl av dem på väg till kvinnornas läktare. Det hade aldrig fallit Jesus in att hans mor inte skulle följa med honom till invigningsceremonin, och han var grundligt förnärmad över att hon fick lida för en sådan orättvis diskriminering. Fastän han var mycket förnärmad över detta sade han ingenting — utom några ord av protest till sin far. Men han tänkte, tänkte djupt, vilket visades av hans frågor till de skriftlärda och lärarna en vecka senare.
125:0.5 (1377.5) Han gick igenom invigningsritualerna men var besviken över att de var så ytliga och rutinmässiga. Han saknade det personliga engagemang som kännetecknade ceremonierna i Nasarets synagoga. Han återvände sedan för att hälsa på sin mor och gjorde sig redo att följa med sin far på sin första tur runt i templet och dess olika förgårdar, läktare och korridorer. Tempelområdet rymde över tvåhundra tusen gudstjänstdeltagare samtidigt, och fastän dessa byggnaders omfattning — i jämförelse med vad han någonsin hade sett — storligen imponerade hans sinne, var han mer fascinerad av att begrunda den andliga betydelsen i tempelceremonierna och gudsdyrkan i anslutning till dem.
125:0.6 (1378.1) Fastän många av tempelritualerna djupt rörde hans sinne för det sköna och det symboliska, blev han alltid besviken över den förklaring av dessa ceremoniers verkliga betydelse som hans föräldrar brukade ge som svar på hans många ingående frågor. Jesus accepterade helt enkelt inte sådana förklaringar av gudsdyrkan och religiösa andaktsövningar som innebar en tro på Guds vrede eller den Allsmäktiges ilska och raseri. Vid vidare diskussioner om dessa frågor, efter att besöket i templet var överståndet, då hans far milt började insistera på att hans son bekänner sig till ett accepterande av de ortodoxa judiska trosuppfattningarna, vände sig Jesus plötsligt mot sina föräldrar och sade, medan han vädjande såg in i sin fars ögon: ”Far, det kan inte vara sant — Fadern i himlen kan inte förhålla sig så till sina felande barn på jorden. Den himmelske Fadern kan inte älska sina barn mindre än du älskar mig. Och jag vet mycket väl att vad oklokt jag än gjorde, så skulle du aldrig utgjuta din vrede över mig eller ösa ut din ilska över mig. Om det hos dig min jordiske far finns sådana mänskliga återspeglingar av det Gudomliga, hur mycket mer måste inte den himmelske Fadern vara fylld av godhet och överflödande barmhärtighet. Jag vägrar att tro att min Fader i himlen älskar mig mindre än min far på jorden.”
125:0.7 (1378.2) När Josef och Maria hörde sin förstfödde son uttala dessa ord var de tysta. Aldrig mer försökte de ändra hans åsikt beträffande Guds kärlek och den himmelske Faderns barmhärtighet.
125:1.1 (1378.3) Vart Jesus än gick på tempelgårdarna, blev han överallt chockerad och illa till mods av den anda av vanvördnad som han observerade. Han ansåg att folkmassornas uppförande i templet var oförenligt med deras närvaro i ”hans Faders hus”. Han fick dock sitt unga livs verkliga chock när hans far tog honom till icke-judarnas förgård med dess bullrande rotvälska, högljudda prat och svordomar, allt blandat utan åtskillnad med fårens bräkande och sorlet av oväsen som förrådde närvaron av penningväxlare och försäljare av offerdjur och allehanda andra kommersiella förnödenheter.
125:1.2 (1378.4) Mest av allt sårades hans anständighetskänsla av att se de lättsinniga kurtisanerna vandra omkring för att visa upp sig innanför tempelområdet — just sådana målade kvinnor som han så nyligen hade sett under ett besök i Sepforis. Detta vanhelgande av templet väckte hela hans ungdomliga förtrytelse, och han tvekade inte att till Josef klart uttrycka vad han tyckte.
125:1.3 (1378.5) Jesus beundrade stämningen och gudstjänsten i templet, men han chockerades av den andliga fulhet som han såg i ansiktet hos så många tanklösa deltagare i gudstjänsten.
125:1.4 (1378.6) De kom sedan ned till prästernas gård under klipputsprånget framför templet, till det ställe där altaret stod, och där de såg hur djur i stora hopar dödades och hur de tjänstgörande slaktarprästerna sköljde av blodet från sina händer vid bronsfontänen. Den blodbestänkta stenläggningen, prästernas blodbesudlade händer och de döende djurens läten var mer än denna naturälskande gosse kunde uthärda. Denna förfärliga syn gjorde nasaretpojken illamående. Han grep om sin fars arm och bad att bli bortförd. De vandrade tillbaka genom icke-judarnas förgård, och till och med det råa skrattet och grova skämtandet som han där hörde var en lättnad efter vad han nyss hade sett.
125:1.5 (1379.1) Josef såg hur hans son hade känt vämjelse inför åsynen av tempelriterna och tog klokt nog honom iväg för att beskåda ”Sköna porten”, den konstnärligt utformade porten av korintisk brons. Jesus hade emellertid fått nog av sitt första besök i templet. De återvände till den övre förgården för att möta Maria och vandrade omkring tillsammans i en timme ute i friska luften, bort från folkträngseln. De besåg hasmonéerpalatset, Herodes ståtliga bostad, och de romerska vakternas torn. Under denna promenad förklarade Josef för Jesus att endast invånarna i Jerusalem hade tillåtelse att bevittna de dagliga offren i templet, och att de som bodde i Galiléen kom upp endast tre gånger om året för att delta i tempeldyrkan, nämligen till påsken, pingsten (sju veckor efter påsken) och vid lövhyddefesten i oktober. Dessa högtider hade etablerats av Moses. Därefter samtalade de om de två senare etablerade högtiderna, invigningen av templet och purim. Efteråt gick de till sitt härbärge och gjorde sig redo att fira påsk.
125:2.1 (1379.2) Fem familjer från Nasaret var gäster hos eller deltog i påskfirandet med Simon från Betanias familj. Simon hade köpt påsklammet för sällskapet. Slaktandet av dessa lamm i sådana enorma mängder var det som så hade upprört Jesus vid hans besök i templet. De hade planerat att inta påskmåltiden med Marias släktingar, men Jesus övertalade sina föräldrar att acceptera inbjudan till Betania.
125:2.2 (1379.3) Den kvällen samlades de för påskriterna och åt det rostade köttet med osyrat bröd och bittra örter. Jesus, som var en av förbundets nya söner, ombads att berätta om påskens uppkomst, vilket han gjorde väl, men han gjorde sina föräldrar något förlägna genom att inflika talrika anmärkningar som milt återspeglade intrycken som hade gjorts på hans unga men tankfulla sinne av det som han så nyligen hade sett och hört. Detta var början på påskhögtidens ceremonier som varade i sju dagar.
125:2.3 (1379.4) Redan i detta tidiga skede började Jesus överväga lämpligheten av att fira påsken utan ett slaktat lamm, fast han inte sade något om sådant till sina föräldrar. I sitt eget sinne kände han sig övertygad om att Fadern i himlen inte var belåten med åsynen av dessa offerceremonier, och med åren blev han allt mer övertygad om sitt beslut att en dag etablera firandet av en påsk utan blod.
125:2.4 (1379.5) Jesus sov inte mycket den natten. Hans sömn stördes betydligt av hemska drömmar om slakt och lidande. Hans sinne var upprört och hans hjärta var upprivet av de teologiska inkonsekvenserna och absurditeterna i hela det judiska ceremoniella systemet. Inte heller hans föräldrar sov mycket. De var mycket förvirrade av händelserna under den dag som nyss hade gått till ända. De var helt upprörda i sina hjärtan av gossens attityd, som för dem verkade främmande och överlagd. Maria blev nervöst uppviglad under början av natten, men Josef förblev lugn fastän han var lika förbryllad. De var båda rädda för att tala öppet med gossen om dessa problem, trots att Jesus gärna skulle ha samtalat med sina föräldrar om de hade vågat uppmuntra honom till det.
125:2.5 (1379.6) Nästa dags gudstjänstceremonier i templet var mer acceptabla för Jesus och gjorde mycket till för att mildra de obehagliga minnena från föregående dag. Följande morgon tog den unge Lasaros Jesus vid handen och de började ett systematiskt utforskande av Jerusalem och dess omgivningar. Innan dagen var till ända upptäckte Jesus de olika platserna kring templet där undervisnings- och frågemöten pågick. Förutom några besök till det allra heligaste, för att undrande se vad som verkligen fanns bakom förhänget, tillbringade han det mesta av sin tid vid templet på dessa undervisningsmöten.
125:2.6 (1380.1) Under hela påskveckan höll sig Jesus bland budens nya söner, och det betydde att han var tvungen att inta sin plats utanför det räcke som avskiljde alla personer, som inte hade fullt medborgarskap i Israel, från de övriga. Då han på detta sätt gjordes medveten om att han fortfarande var en yngling, avhöll han sig från att ställa de många frågor som vällde fram och tillbaka i hans sinne; åtminstone avhöll han sig tills påskfirandet var överståndet och dessa begränsningar för de nyligen invigda ynglingarna avlyftes.
125:2.7 (1380.2) På onsdagen i påskveckan fick Jesus lov att fara hem med Lasaros för att övernatta i Betania. Den kvällen hörde Lasaros, Marta och Maria Jesus tala om timliga och eviga, mänskliga och gudomliga ting, och från den kvällen höll de alla tre av honom som om han hade varit deras egen bror.
125:2.8 (1380.3) Mot slutet av veckan såg Jesus mindre av Lasaros, då denne inte hade tillträde ens till den yttre kretsen av tempeldiskussioner, fastän han hörde en del av de offentliga framföranden som gavs på de yttre förgårdarna. Lasaros var i samma ålder som Jesus, men i Jerusalem fick ynglingarna sällan delta i invigningen till lagens söner innan de hade fyllt tretton år.
125:2.9 (1380.4) Gång på gång under påskveckan fann Jesu föräldrar honom sittande för sig själv med sitt unga huvud lutat i sina händer, djupt försjunken i tankar. De hade aldrig sett honom bete sig på detta sätt, och då de inte visste till vilken grad han var förvirrad i sinnet och plågad i anden av erfarenheten som han gick igenom var de ytterst förbryllade; de visste inte vad de skulle göra. De var glada över att påskveckans dagar gick och längtade efter att ha sin son, som betedde sig besynnerligt, tryggt hemma i Nasaret igen.
125:2.10 (1380.5) Dag efter dag tänkte Jesus igenom sina problem. Mot slutet av veckan hade han gjort många anpassningar, men när tiden att återvända till Nasaret var inne svärmade hans unga sinne fortfarande av förvirrande svårigheter och ansattes av en mängd obesvarade frågor och olösta problem.
125:2.11 (1380.6) Innan Josef och Maria lämnade Jerusalem gjorde de tillsammans med Jesu lärare från Nasaret upp slutliga arrangemang för Jesus att återvända efter det att han hade nått femton års ålder. Då skulle han påbörja sina långa studier vid en av rabbinernas mest kända akademier. Jesus följde med sina föräldrar och sin lärare på deras upprepade besök till denna skola, men de var alla olyckliga då de såg hur likgiltig han föreföll för allt vad de sade och gjorde. Maria plågades djupt av hans sätt att reagera för besöket i Jerusalem, och Josef var grundligt förbryllad över gossens konstiga kommentarer och ovanliga uppförande.
125:2.12 (1380.7) I varje fall hade påskveckan varit en stor händelse i Jesu liv. Han hade haft tillfälle att träffa tjogotals med pojkar i sin egen ålder, medkandidater för invigningen, och han tydde sig till dessa kontakter för att lära sig hur folk levde i Mesopotamien, Turkestan och Parthien samt i de romerska provinserna långt borta i väster. Han kände redan ganska väl till hur de unga i Egypten och övriga områden nära Palestina växte upp. Det fanns tusentals unga människor i Jerusalem vid den här tiden, och nasaretgossen träffade personligen och intervjuade i större eller mindre omfattning mer än hundrafemtio av dem. Han var särskilt intresserad av dem som kom från länderna Fjärran Östern och de avlägsna Västerländerna. Som ett resultat av dessa kontakter började gossen nära en önskan att resa omkring i världen för att lära sig hur de olika grupperna av hans medmänniskor arbetade för att skaffa sig sitt uppehälle.
125:3.1 (1381.1) Det hade kommits överens om att sällskapet från Nasaret skulle samlas i närheten av templet mitt på förmiddagen första dagen i veckan efter det att påskhögtiden var till ända. Så gjorde de och gav sig iväg på återfärden till Nasaret. Jesus hade gått in i templet för att lyssna på diskussionerna medan hans föräldrar väntade på att deras medresenärer skulle samlas. Snart var sällskapet redo för avfärd. Männen gick i en grupp och kvinnorna i en annan, så som deras sed var när de färdades till och från högtiderna i Jerusalem. Jesus hade gått upp till Jerusalem i sällskap med sin mor och de övriga kvinnorna. Då han nu var en ung man som hade genomgått invigningen förväntades han färdas tillbaka till Nasaret i sällskap med sin far och de andra männen. Men när nasaretsällskapet begav sig mot Betania var Jesus så fullständigt upptagen i templet av diskussionen om änglar, att han var helt omedveten om att tiden var inne för föräldrarnas avfärd. Han insåg inte att han hade blivit efterlämnad förrän tempelmötena avslutades vid middagstiden.
125:3.2 (1381.2) Vandrarna till Nasaret saknade inte Jesus därför att Maria antog att han färdades med männen, medan Josef trodde att han var med kvinnorna eftersom han hade gått upp till Jerusalem med dem och hade då lett Marias åsna. De upptäckte inte att han saknades förrän de nådde Jeriko och beredde sig för att övernatta. Efter att ha gjort förfrågningar hos de sista i sällskapet som kom fram till Jeriko och fått veta att ingen av dem hade sett deras son, tillbringade de en sömnlös natt och grubblade över vad som kunde ha hänt honom, medan de drog sig till minnes många av hans ovanliga reaktioner inför påskveckans händelser, och milt bannade varandra för att inte ha sett efter att han fanns med i gruppen innan de lämnade Jerusalem.
125:4.1 (1381.3) Under tiden hade Jesus stannat kvar i templet under hela eftermiddagen, lyssnat på diskussionerna och åtnjutit den lugnare och värdigare stämningen efter att påskveckans stora folkmassor så gott som helt hade försvunnit. Då eftermiddagens diskussioner hade avslutats, i vilka Jesus inte deltog, begav han sig till Betania och kom fram just som Simons familj gjorde sig redo att inta sin kvällsmåltid. De tre ungdomarna var överförtjusta att få se Jesus, och han stannade i Simons hus för natten. Han umgicks mycket litet under kvällen och vistades en stor del av tiden mediterande för sig själv i trädgården.
125:4.2 (1381.4) Tidigt nästa dag var Jesus uppe och på väg till templet. På Olivbergets bryn stannade han och grät över den syn han såg — ett andligen utarmat folk, bundet av traditioner och som levde under de romerska legionernas uppsikt. Tidigt på förmiddagen var han i templet och hade bestämt sig att ta del i diskussionerna. Under tiden hade också Josef och Maria stigit upp tidigt i gryningen med avsikt att följa samma väg tillbaka till Jerusalem. Först skyndade de till sina släktingars hus, där familjen hade logerat under påskveckan, men en förfrågan gav som svar endast det faktum att ingen hade sett Jesus. Efter att ha letat hela dagen och inte funnit något spår av honom återvände de till sina släktingar för natten.
125:4.3 (1382.1) Under det andra mötet hade Jesus vågat sig på att ställa frågor, och på ett mycket förvånande sätt deltog han i tempeldiskussionerna, men alltid på ett sätt som var förenligt med hans unga år. Ibland var hans tillspetsade frågor något besvärande för de belästa lärarna i den judiska lagen, men han visade en sådan uppriktig ärlighet i förening med en uppenbar kunskapshunger att flertalet av tempellärarna var benägna att bemöta honom med all hänsyn. När han dristade sig till att ifrågasätta det rättvisa i att döda en drucken icke-jude som hade vandrat utanför icke-judarnas förgård och oavsiktligt kommit in på de förbjudna och som heliga ansedda tempelområdena, blev emellertid en av de mer intoleranta lärarna otålig över gossens insinuerade kritik och frågade, medan han stirrande ilsket ner på honom, hur gammal han var. Jesus svarade: ”Tretton år minskat med en aning över fyra månader.” ”Så”, svarade den nu rasande läraren, ”varför är du då här eftersom du inte har nått åldern för en lagens son?” När Jesus förklarade att han hade erhållit invigning under påsken, och att han hade slutfört sina studier vid skolorna i Nasaret, svarade lärarna hånfullt med en mun: ”Det kunde vi väl ha förstått, han är från Nasaret.” Den ledande läraren höll fast vid att Jesus inte skulle klandras om ledarna för synagogan i Nasaret hade låtit honom utexamineras fastän han tekniskt sett var tolv i stället för tretton år; och trots att flera av hans förtalare stod upp och avlägsnade sig bestämdes det att gossen ostört skulle få fortsätta som elev vid tempeldiskussionerna.
125:4.4 (1382.2) När hans andra dag i templet var över gick han igen till Betania för natten. Igen gick han ut i trädgården för att meditera och be. Det var uppenbart att hans sinne var upptaget med att begrunda tyngande problem.
125:5.1 (1382.3) Under Jesu tredje dag i templet tillsammans med de skriftlärda och lärarna samlades många åskådare, som hade fått höra om denne yngling från Galiléen, för att åtnjuta upplevelsen av att få se en gosse förvirra lagens visa män. Simon kom också ned från Betania för att se vad pojken höll på med. Under hela denna dag fortsatte Josef och Maria sitt ängsliga letande efter Jesus, och de gick även flera gånger in i templet men kom aldrig att tänka på att granska de olika diskussionsgrupperna fastän de en gång närapå kom inom hörhåll för hans fascinerande röst.
125:5.2 (1382.4) Innan dagen var till ända hade hela uppmärksamheten i den främsta diskussionsgruppen i templet fokuserats på de frågor som Jesus ställde. Bland hans många frågor fanns följande:
125:5.3 (1382.5) 1. Vad finns egentligen i det allra heligaste, bakom förhänget?
125:5.4 (1382.6) 2. Varför måste mödrarna i Israel avskiljas från de manliga tempeldyrkarna?
125:5.5 (1382.7) 3. Om Gud är en fader som älskar sina barn, varför då allt detta slaktande av djur för att vinna gudomlig ynnest — har Mose förkunnelse missförståtts?
125:5.6 (1382.8) 4. Eftersom templet är helgat till dyrkan av den himmelske Fadern, är det då konsekvent att tillåta närvaron av dem som där ägnar sig åt världsligt varu-utbyte och handel?
125:5.7 (1382.9) 5. Skall den efterlängtade Messias komma för att bli en världslig furste som sitter på Davids tron, eller skall han verka som livets ljus vid etablerandet av ett andligt rike?
125:5.8 (1383.1) Hela dagen lång fick de som lyssnade förundra sig över dessa frågor, och ingen var mer förvånad än Simon. I över fyra timmar överhopade denne yngling från Nasaret dessa judiska lärare med tankeväckande och självrannsakande frågor. Han kommenterade mycket litet sina äldres yttranden. Han förmedlade sin undervisning genom de frågor han ställde. Genom att skickligt och spetsfundigt formulera en fråga utmanade han deras undervisning samtidigt som han antydde sin egen. I det sätt på vilket han formulerade sina frågor fanns en tilltalande kombination av klokhet och humor som gjorde honom omtyckt även av dem som var mer eller mindre förnärmade över hans ungdom. Han var alltid utomordentligt just och hänsynsfull när han ställde dessa inträngande frågor. Denna händelserika eftermiddag i templet visade han samma motvilja, som senare under hela sin offentliga verksamhet, mot att skaffa sig ett fördelar på en motståndares bekostnad. Som yngling och senare som vuxen, tycktes han vara totalt fri från all egoistisk önskan att vinna en diskussion endast för att uppleva en logisk triumf över sina medmänniskor, ty han var framför allt intresserad av en enda sak: att förkunna evig sanning och sålunda åstadkomma en utförligare uppenbarelse av den eviga Guden.
125:5.9 (1383.2) När dagen var över styrde Simon och Jesus sina steg tillbaka till Betania. Under största delen av färden var både mannen och pojken tysta. Igen stannade Jesus upp på Olivbergets krön, men när han såg ut över staden och dess tempel grät han inte; han bara böjde sitt huvud i stilla andakt.
125:5.10 (1383.3) Efter kvällsmåltiden i Betania avböjde han igen att deltaga i det glada sällskapet och gick istället ut i trädgården, där han dröjde kvar till långt in på natten och förgäves försökte tänka ut någon definitiv plan att närma sig problemet med sin livsuppgift och avgöra hur han bäst skulle kunna arbeta för att för sina andligen förblindade landsmän uppenbara en vackrare uppfattning om den himmelske Fadern och sålunda frigöra dem från deras förfärliga träldom under lag, ritual, ceremoniel och unken tradition. Men det klara ljusets insikt kom inte till den sanningssökande gossen.
125:6.1 (1383.4) Jesus var märkligt ouppmärksam om hans föräldrar. Inte ens när Lasaros mor vid frukosten anmärkte att Jesu föräldrar redan måste vara så gott som hemma, föreföll han inte att förstå att de skulle vara något oroade över att han hade dröjt sig kvar.
125:6.2 (1383.5) Igen gick han till templet, men han stannade inte för att meditera på Olivbergets krön. Under loppet av morgonens diskussioner ägnades mycket tid åt lagen och profeterna, och lärarna var förvånade över att Jesus var så väl förtrogen med skrifterna, på hebreiska såväl som på grekiska. De var emellertid inte så förvånade över hans sanningskunskap som över hans unga ålder.
125:6.3 (1383.6) Vid eftermiddagsmötet hade de knappt hunnit börja besvara hans fråga om bönens syfte, då diskussionsledaren bjöd gossen komma fram och, sättande sig bredvid honom, bad honom framföra sina egna åsikter om bön och gudsdyrkan.
125:6.4 (1383.7) Kvällen innan hade Jesu föräldrar hört talas om denne märklige yngling som så skickligt tvistade med lagens uttydare, men det hade inte fallit dem in att denne gosse kunde vara deras son. De hade så gott som bestämt sig för att bege sig ut till Sakarias hus, då de tänkte att Jesus kanske hade gått dit för att träffa Elisabet och Johannes. Då de trodde att Sakarias kanske kunde vara vid templet, stannade de där på väg till staden Juda. Föreställ er deras förvåning och överraskning då de under sin vandring genom tempelgårdarna kände igen den saknade gossens röst och såg honom sitta bland tempellärarna.
125:6.5 (1384.1) Josef var mållös, men Maria gav utlopp för sin länge återhållna rädsla och oro när hon rusade fram till gossen, som nu hade rest sig för att hälsa på sina förvånade föräldrar, och sade: ”Barnet mitt, varför har du behandlat oss på detta sätt? I över tre dagar har din far och jag bedrövade sökt efter dig. Hur i all världen kunde du överge oss?” Det var ett spänt ögonblick. Allas ögon vändes mot Jesus för att höra vad han skulle säga. Hans far såg förebrående på honom men sade ingenting.
125:6.6 (1384.2) Man bör komma ihåg att Jesus nu antogs vara en ung man. Han hade fullföljt den regelrätta skolutbildning som ankom på ett barn, hade erkänts som en lagens son och invigts till medborgare i Israel. Trots detta förebrådde och klandrade hans mor honom inte på ett särskilt milt sätt och inför allt folk som hade samlats, och mitt i hans unga livs allvarligaste och ädlaste insats. Sålunda satte hon på ett föga ärofullt sätt stopp för ett av de största och bästa tillfällen som Jesus någonsin fick att fungera som sanningslärare, rättfärdighetspredikare och uppenbarare av sin himmelske Faders kärleksfulla karaktär.
125:6.7 (1384.3) Men gossen var situationen vuxen. När ni opartiskt beaktar alla de faktorer som tillsammans utgjorde och ledde fram till denna situation, har ni bättre förutsättningar att fatta visdomen i pojkens svar på den oavsiktligt skarpa tillrättavisningen från hans mor. Efter en stunds övervägande svarade Jesus sin mor och sade: ”Hur kommer det sig att ni har sökt mig så länge? Antog ni inte att ni kunde finna mig i min Faders hus, eftersom den tid har kommit då jag borde bry mig om min Faders angelägenheter?”
125:6.8 (1384.4) Alla förvånades över gossens sätt att tala. Under tystnad drog de sig alla tillbaka och lämnade honom ensam med sina föräldrar. Inom kort bröt den unge mannen förlägenheten hos dem alla tre när han lugnt sade: ”Kom, mina föräldrar, ingen har gjort annat än vad man trodde var bäst. Vår Fader i himlen har bestämt dessa saker; låt oss fara hem.”
125:6.9 (1384.5) Under tystnad begav de sig iväg och anlände till Jeriko för natten. Endast en gång stannade de upp, på krönet av Olivberget, när gossen höjde sin stav och skälvande från huvud till fot under ett intensivt känslosvall sade: ”O Jerusalem, Jerusalem, och folket där, vilka slavar ni är — underkastade det romerska oket och offer för era egna traditioner — men jag skall komma tillbaka för att rensa templet där borta och befria mitt folk från detta slaveri!”
125:6.10 (1384.6) Under den tre dagar långa färden till Nasaret sade Jesus inte mycket; inte heller hans föräldrar sade mycket i hans närvaro. De kunde verkligen inte förstå sin förstfödde sons beteende, men de bevarade hans ord i djupet av sina hjärtan fastän de inte helt kunde fatta deras betydelse.
125:6.11 (1384.7) Då de hade kommit hem gjorde Jesus ett kort uttalande till sina föräldrar, varvid han försäkrade dem om sin tillgivenhet och antydde att de inte behövde vara rädda för att han igen skulle ge dem anledning att oroa sig för hans beteende. Han avslutade detta betydelsefulla uttalande med att säga: ”Fastän jag måste följa min himmelske Faders vilja, skall jag också lyda min far på jorden. Jag skall invänta min tid.”
125:6.12 (1384.8) Fastän Jesus i sitt sinne mången gång vägrade att samtycka till sina föräldrars välmenande men vilseförda försök att diktera hans sätt att tänka eller fastlägga planen för hans arbete på jorden, fogade han sig dock, i allt som var förenligt med hans hängivelse att göra sin Paradisfaders vilja, högst godvilligt efter sin jordiske fars önskningar och till sin köttsliga familjs seder och bruk. Även när han inte kunde ge sitt samtycke, gjorde han allt som var möjligt för att foga sig. Han var en mästare i att anpassa sin hängivelse för plikten till familjelojalitetens och det sociala tjänandets skyldigheter.
125:6.13 (1385.1) Josef var förbryllad, men när Maria reflekterade över dessa upplevelser fick hon tröst och omsider då hon började se dessa uttalanden på Olivberget som förebådande sin sons messianska mission som Israels befriare. Med förnyade krafter begynte hon att forma hans tankar längs patriotiska och nationalistiska banor och försäkrade sig om bistånd från sin bror, den morbror som Jesus särskilt gillade; och på många andra sätt tog Jesu mor sig an uppgiften att förbereda sin förstfödde son att bli ledare för dem som skulle återupprätta Davids tron och för evigt kasta av det icke-judiska ok som det politiska slaveriet innebar.
Urantiaboken
Kapitel 126
126:0.1 (1386.1) AV ALLA erfarenheter under Jesu liv på jorden var hans fjortonde och femtonde år de svåraste. Dessa två år, efter att han började bli medveten om sin gudomlighet och sin bestämmelse och innan han i större utsträckning kunde kommunicera med sin Riktare, var de mest prövande i hans händelserika liv på Urantia. Det är denna period om två år som borde kallas den stora prövningen, den verkliga frestelsen. Ingen människa har under den tidiga ungdomstidens förvirringar och anpassningsproblem upplevt en svårare prövning än den som Jesus genomlevde under sin övergång från barndom till tidig mandom.
126:0.2 (1386.2) Denna viktiga period i Jesu utveckling under ungdomstiden började med avslutningen av besöket i Jerusalem och hans återkomst till Nasaret. Till en början var Maria lycklig över tanken att hon hade sin pojke tillbaka igen, att Jesus hade återvänt hem för att vara en plikttrogen son — inte för att han någonsin var något annat — och att han hädanefter skulle vara mer mottaglig för hennes planer beträffande hans framtida liv. Men hon fick inte länge sola sig i skenet från denna modersillusion och omedvetna familjestolthet. Mycket snart skulle hon bli mer fullständigt desillusionerad. Allt mer var pojken i sällskap med sin far; allt mer sällan kom han till henne med sina problem, medan båda föräldrarna allt mindre förstod hans ofta förekommande växlingar mellan denna världs uppgifter och hans begrundande av sitt förhållande till sin Faders angelägenheter. Uppriktigt sagt förstod de honom inte, men de älskade honom sannerligen.
126:0.3 (1386.3) När Jesus blev äldre fördjupades hans medlidande med och kärlek till det judiska folket, men med åren utvecklades hos honom en växande rättfärdig indignation över att det fanns politiskt utnämnda präster i hans Faders tempel. Jesus hade stor respekt för de uppriktiga fariséerna och ärliga skriftlärda, men han hyste stort förakt för de skenheliga fariséerna och oärliga teologerna. Han såg med ringaktning på alla de religiösa ledare som inte var ärliga. När han närmare granskade Israels ledare frestades han ibland att ställa sig gynnsam till möjligheten att bli den Messias som judarna väntade på, men han gav aldrig efter för en sådan frestelse.
126:0.4 (1386.4) Berättelsen om hans bragder bland de visa männen i templet i Jerusalem var glädjande att höra för hela Nasaret, i synnerhet för hans tidigare lärare i synagogskolan. En tid var hans prisande på allas läppar. Hela byn drog sig till minnes hans visdom och berömvärda uppförande under barndomen och förutspådde att han skulle bli en stor ledare i Israel; till slut skulle det komma en verkligt stor lärare från Nasaret i Galiléen. De såg alla fram emot den tid då hans skulle bli femton år, så att han regelbundet skulle kunna få läsa högt från de heliga skrifterna i synagogan på sabbatsdagen.
126:1.1 (1387.1) Detta är det kalenderår då han fyller fjorton år. Han hade blivit en god oktillverkare och arbetade bra med både tältduk och läder. Han höll också på att snabbt utvecklas till en skicklig timmerman och snickare. Denna sommar gjorde han ofta utfärder till toppen av bergskullen nordväst om Nasaret för att be och meditera. Han höll gradvis på att bli mer medveten om hans utgivning på jorden.
126:1.2 (1387.2) På denna bergskulle hade något över hundra år tidigare funnits ”Baalshöjden”, och nu fanns Simeons gravplats där. Han var ansedd som en helig man i Israel. Från toppen av denna Simons kulle såg Jesus ut över Nasaret och det omgivande landskapet. Han brukade vända sin blick mot Megiddo och minnas berättelsen om den egyptiska armé som vann sin första stora seger i Asien, och hur senare en annan sådan armé besegrade Judas kung Josia. Inte långt därifrån kunde han se Tanak, där Debora och Barak besegrade Sisera. I fjärran kunde han skönja Dotans höjder, om vilka han hade fått lära sig att Josefs bröder där sålde Josef som slav till Egypten. Sedan brukade han flytta över blicken till Ebal och Gerissim och dra sig till minnes traditionerna om Abraham, Jakob och Abimelek. På detta sätt återkallade och begrundade han de historiska och traditionsbaserade händelser som hans far Josefs folk hade genomgått.
126:1.3 (1387.3) Han fortsatte med sina avancerade studiekurser under ledning av synagoglärarna, och han fortsatte likaså med hemundervisningen av sina bröder och systrar allteftersom de växte upp till lämplig ålder.
126:1.4 (1387.4) I början av detta år ordnade Josef så att inkomsten från hans egendom i Nasaret och Kafarnaum sattes åt sidan för att betala för Jesu långa studiekurs i Jerusalem, då det var planerat att han skulle fara till Jerusalem i augusti följande år när han fyllde femton år.
126:1.5 (1387.5) När detta år började hyste både Josef och Maria ofta tvivel om sin förstfödde sons bestämmelse. Han var verkligen ett begåvat och älskvärt barn, men han var så svår att förstå sig på, så svår att fatta, och dessutom inträffade aldrig något ovanligt eller mirakulöst. Tjugotals gånger hade hans stolta mor hållit andan i förväntan, väntat sig att få se sin son utföra något övermänskligt eller övernaturligt, men alltid krossades hennes hopp i en grym besvikelse. Allt detta var nedslående, rentav modfällande. Den tidens fromma människor trodde uppriktigt att profeter och löftets män alltid manifesterade sitt kall och etablerade sin gudomliga auktoritet genom att utföra mirakel och göra under. Jesus gjorde inget av detta, och därför tilltog förvirringen hos hans föräldrar stadigt när de överlade om hans framtid.
126:1.6 (1387.6) Nasaretfamiljens förbättrade ekonomiska situation återspeglades på många sätt i hemmet och i synnerhet i det ökade antalet släta vita tavlor som användes för att skriva på med träkol. Jesus fick också återuppta sina musiklektioner. Han var mycket förtjust i att spela harpa.
126:1.7 (1387.7) Under hela detta år kan man verkligen säga att Jesus ”växte i ynnest inför människor och inför Gud.” Familjens utsikter föreföll goda; framtiden var ljus.
126:2.1 (1388.1) Allt gick väl fram till den ödesdigra tisdagen den 25 september när ett bud från Sepforis kom till hemmet i Nasaret med det tragiska budskapet att Josef hade skadats svårt av en fallande lastbom under sitt arbete på guvernörens residens. Budbäraren från Sepforis hade stannat vid verkstaden på väg till Josefs hem och informerat Jesus om hans fars olyckshändelse. De gick tillsammans hem till Jesus för att meddela den sorgliga nyheten för Maria. Jesus ville genast bege sig till sin far, men Maria ville inte höra talas om något annat än att hon måste skynda sig till sin mans sida. Hon bestämde att Jakob, som då var tio år, skulle följa med henne till Sepforis medan Jesus skulle stanna hemma med de yngre barnen tills hon återvände, då hon inte visste hur allvarligt Josef hade skadats. Josef dog av sina skador innan Maria hann fram. De tog honom till Nasaret, och följande dag lades han till vila hos sina fäder.
126:2.2 (1388.2) Just vid denna tid då utsikterna var goda och framtiden såg ljus ut, då slog en till synes grym hand ned familjeförsörjaren för detta nasarethushåll. Hemmets ärenden råkade i oordning och alla planer för Jesus och hans framtida utbildning gick i stöpet. Timmermanspojken, som nyss hade fyllt fjorton år, vaknade till insikten om att hans uppgift inte endast var att fullgöra sin himmelske Faders uppdrag på att i köttslig gestalt uppenbara den gudomliga naturen på jorden, utan att hans unga människonatur även måste axla ansvaret att ta hand om sin mor som hade blivit änka och om sina sju bröder och systrar — och en som var på väg. Denna nasaretgosse blev nu enda stöd och tröst för familjen som så plötsligt hade lämnats sörjande. Sålunda tilläts de händelser ske som hör till naturens gilla gång på Urantia och vilka kom att tvinga denne unge ödets man att så tidigt överta dessa tunga men högst utvecklande och disciplinerande ansvarsuppgifter som följde av att han blev huvudman för en människofamilj, blev far för sina egna bröder och systrar, av att han måste stödja och skydda sin mor, måste fungera som väktare av sin fars hem, det enda hem som han kom att ha under sitt liv i denna värld.
126:2.3 (1388.3) Jesus tog gladeligen på sig det ansvar och de plikter som så plötsligt tvingades på honom, och han bar dem troget ända till slutet. Åtminstone ett stort problem och en förutsedd svårighet i hans liv hade på ett tragiskt sätt lösts — han skulle inte nu förväntas fara till Jerusalem för att studera under rabbinerna. Det förblev alltid sant att Jesus inte ”satt vid någon människas fötter”. Han var alltid villig att lära sig av även det anspråkslösaste av de små barnen, men han erhöll aldrig sin auktoritet att lära ut sanning från mänskliga källor.
126:2.4 (1388.4) Ännu visste han inget om att Gabriel hade besökt hans mor före hans födsel. Det fick han veta av Johannes först den dag han döptes, då hans offentliga verksamhet inleddes.
126:2.5 (1388.5) Med åren mätte denne unge timmerman från Nasaret allt mer varje institution i samhället och varje vedertaget bruk inom religionen med samma oföränderliga mått: Vad gör det för människans själ? För det Gud till människan? För det människan till Gud? Fastän ynglingen inte helt försummade de aspekter som gällde rekreation och socialt umgänge i livet, ägnade han allt mer sin tid och sina krafter åt endast två ändamål: omsorg om sin familj och förberedelse för att göra sin Faders himmelska vilja på jorden.
126:2.6 (1389.1) Detta år blev det sed hos grannarna att komma förbi under vinterkvällarna för att höra Jesus spela harpa, lyssna till hans berättelser (ty pojken var en mästerlig historieberättare), och för att höra honom läsa högt i de grekiska skrifterna.
126:2.7 (1389.2) Familjens ekonomi fortsatte att löpa ganska smidigt, då de hade en inte obetydlig summa pengar till hands vid tiden för Josefs dödsfall. Jesus visade tidigt att han hade ett gott omdöme i affärer och ett skarpt sinne för finanser. Han var givmild men måttlig; han var sparsam men storsint. Han visade sig vara en klok och effektiv förvaltare av sin fars dödsbo.
126:2.8 (1389.3) Men trots allt som Jesus och grannarna i Nasaret gjorde för att bereda lite glädje i hemmet, var Maria och även barnen överkomna av sorg. Josef var borta. Josef var en ovanlig äkta man och far, och alla saknade de honom. Det tycktes så mycket mer tragiskt att tänka sig, att han hade dött innan de kunde få tala med honom eller få höra hans välsignelse till avsked.
126:3.1 (1389.4) I mitten av detta femtonde år — och vi räknar tiden enligt det tjugonde århundradets kalender och inte enligt det judiska året — hade Jesus fått ett gott grepp om skötseln av sin familj. Innan året var till ända hade deras besparingar så gott som försvunnit, och de stod inför nödvändigheten att avyttra ett av husen i Nasaret som Josef och hans granne Jakob ägde tillsammans.
126:3.2 (1389.5) Onsdagskvällen den 17 april år 9 e.Kr. föddes Rut, familjens minsting, och enligt bästa förmåga försökte Jesus inta sin fars plats i att trösta och vårda sig om sin mor under denna prövande och särskilt sorgliga pärs. Ingen far kunde ha älskat och fostrat sin dotter mer tillgivet och troget än vad Jesus i nästan tjugo års tid (tills han inledde sin offentliga verksamhet) gjorde då han hade vård om lilla Rut. Han var en lika god far för alla de övriga medlemmarna av sin familj.
126:3.3 (1389.6) Under detta år formulerade Jesus för första gången den bön som han senare lärde sina apostlar och som för mången har blivit känd som ”Fader vår”. På sätt och vis var den en utveckling av familjens altarandakt; de hade många former av lovprisande och flera formella böner. Efter sin fars död försökte Jesus lära de äldre barnen att uttrycka sig individuellt i bön — ungefär så som han själv tyckte om att göra — men de kunde inte begripa hans tanke och förr ofelbart tillbaka på de böneformer som de hade lärt sig och kom ihåg. Det var under denna strävan att stimulera de äldre bröderna och systrarna att be individuella böner som Jesus försökte leda dem framåt med fraser han föreslog, och inom kort — och utan att det hade varit hans avsikt — visade det sig att de alla använde en form av bön som till stor del bestod av dessa föreslagna fraser som Jesus hade lärt dem.
126:3.4 (1389.7) Till sist gav Jesus upp tanken på att få varje familjemedlem att formulera spontana böner, och en kväll i oktober satte han sig ned vid den lilla runda lampan som stod på det låga stenbordet, och på en slät brädbit av cederträ, närmare femtio centimeter bred, skrev han ned med en bit träkol ned den bön som sedan blev familjens standardbön.
126:3.5 (1389.8) Detta år besvärades Jesus mycket av förvirring i sitt tänkande. Familjeansvaret hade mycket effektivt avlägsnat all tanke på att omedelbart förverkliga någon plan som svar på det gudomliga besöket i Jerusalem som uppmanade honom att ”sköta sin Faders angelägenheter”. Jesus resonerade alldeles riktigt att omsorgen om hans jordiska fars familj måste gå före alla andra plikter, att underhållet av hans familj måste bli hans främsta skyldighet.
126:3.6 (1390.1) Under loppet av detta år fann Jesus i den så kallade Hanoks bok ett ställe som influerade honom att senare ta i bruk termen ”Människosonen” som beteckning för sin utgivningsmission på Urantia. Han hade grundligt begrundat idén om den judiske Messias och var fast övertygad om att han inte skulle bli den Messias. Han längtade efter att få hjälpa sin fars folk, men han kunde aldrig föreställa sig att leda judiska arméer för att krossa det främmande herraväldet i Palestina. Han visste att han aldrig skulle sitta på Davids tron i Jerusalem. Inte heller trodde han att hans mission var att bli en andlig befriare eller morallärare enbart för det judiska folket. Därför kunde hans livsuppgift inte på något sätt vara att uppfylla den intensiva längtan och de förment messianska profetiorna i de hebreiska skrifterna, åtminstone inte så som judarna förstod profeternas förutsägelser. Likaså var han säker på att han aldrig skulle framträda som den Människoson som profeten David hade beskrivit.
126:3.7 (1390.2) När tiden var inne för honom att framträda som en världslärare, vad skulle han kalla sig? Vilket anspråk skulle han framföra beträffande sin mission? Vad skulle de människor som började tro på hans förkunnelse kalla honom?
126:3.8 (1390.3) Medan han begrundade alla dessa problem fann han i synagogans bibliotek i Nasaret, bland de apokalyptiska böckerna som han hade studerat, en handskrift som kallades ”Hanoks bok”, och fastän han var säker på att den inte var skriven av forntidens Hanok, fann han den mycket fascinerande, läste den och läste den på nytt flera gånger. Det fanns ett ställe som gjorde ett särskilt intryck på honom, ett stycke där en term ”Människoson” förekom. Författaren till denna så kallade Hanoks bok hade mer att säga om Människosonen, beskrev hans arbete på jorden och förklarade att Människosonen, innan han kom ned till jorden med frälsningen till människosläktet, hade vandrat genom den himmelska praktens gårdar med sin Fader, allas Fader, och att han hade vänt ryggen åt all denna storslagenhet och ståt för att komma ned till jorden och förkunna frälsning för de nödställda dödliga. Alltid när Jesus läste dessa ställen (och han förstod mycket väl att en stor del av Österns mystik vilken var uppblandad med dessa läror, var felaktig) kände han i sitt hjärta och insåg i sitt sinne att ingen av alla de messianska förutsägelserna i de hebreiska skrifterna och ingen av alla teorier om den judiske befriaren var så nära sanningen som denna berättelse, undangömd i denna endast delvis godtagna Hanoks bok. Han bestämde sig där och då att när han inledde sitt framträdande skulle han kalla sig ”Människosonen”, vilket han gjorde när han senare påbörjade sin offentliga verksamhet. Jesus hade en ofelbar förmåga att känna igen sanningen, och han tvekade aldrig att tillägna sig sanning från vilken källa den än föreföll att komma.
126:3.9 (1390.4) Vid denna tid hade han redan mycket grundligt utrett mångt och mycket beträffande sitt framtida arbete för världen, men han sade inget om detta till sin mor, som alltjämt stadigt höll fast vid tanken att han var judarnas Messias.
126:3.10 (1390.5) Nu uppkom den stora förvirringen under Jesu ungdomstid. Sedan han hade kommit till någon sorts klarhet om arten av sin mission på jorden, om vad det innebar att ”ta hand om sin Faders angelägenheter” — att uppvisa sin Faders kärleksfulla natur för hela mänskligheten — började han på nytt fundera över skrifternas många påståenden om ankomsten av en nationell befriare, en judisk lärare eller konung. Vilken händelse syftade dessa profetior på? Var inte han en jude? Eller var han det inte? Var han av Davids hus eller inte? Hans mor försäkrade att han var det. Hans far hade kommit till den slutsatsen att han inte var det. Han avgjorde själv att han inte hörde till Davids hus. Men hade profeterna misstagit sig beträffande Messias natur och mission?
126:3.11 (1391.1) Kunde det ändå vara möjligt att hans mor hade rätt? I de flesta fall när tidigare meningsskiljaktigheter hade uppkommit hade hon haft rätt. Om han var en ny lärare och inte Messias, hur skulle han då känna igen judarnas Messias om en sådan skulle framträda i Jerusalem under den tid då han utförde sin mission på jorden? Och vidare, vad skulle hans förhållande till denne judiske Messias vara? Och vad skulle vara hans förhållande till sin familj efter det att han hade inlett sin livsmission? Till det judiska samhället och den judiska religionen, till romarriket, till icke-judarna och till deras religioner? Var och en av dessa betydelsefulla frågor övervägde och begrundade denne unge galilé allvarligt medan han fortfor att arbeta vid hyvelbänken för att mödosamt försörja sig själv, sin mor och åtta andra hungriga munnar.
126:3.12 (1391.2) Innan året var till ända såg Maria familjens penningmedel förminskas. Hon överlät försäljningen av duvorna till Jakob. Snart köpte de en andra ko, och med Mirjams hjälp började de sälja mjölk till sina grannar i Nasaret.
126:3.13 (1391.3) Hans djupsinniga meditationsperioder, hans ofta förekommande färder till bergstoppen för att be och de många märkliga idéer som Jesus emellanåt framförde oroade hans mor väldigt mycket. Ibland tänkte hon att den unge mannen var utom sig, men sedan stillade hon sina farhågor då hon mindes att han var ju ett löftesbarn och på något sätt olik andra ungdomar.
126:3.14 (1391.4) Men Jesus lärde sig så småningom att inte uttrycka alla sina tankar, att inte presentera alla sina idéer för världen, inte ens för sin egen mor. Från detta år framåt avslöjade Jesus allt mindre vad som försiggick i hans sinne, dvs. han talade mindre om sådant som en genomsnittsmänniska inte kunde fatta och som endast ledde till att han ansågs besynnerlig och avvikande från vanligt folk. Till synes blev han alldaglig och konventionell, fast han längtade efter någon som kunde förstå hans problem. Han saknade en tillitsfull och trofast vän, men hans problem var alltför invecklade för hans medmänniskor att förstå. Det unika i den ovanliga situationen tvingade honom att ensam bära sina bördor.
126:4.1 (1391.5) Efter att ha fyllt femton år kunde Jesus officiellt inta synagogans talarstol på sabbatsdagen. Många gånger tidigare, när talare inte fanns till hands, hade Jesus blivit ombedd att läsa högt från skrifterna, men nu hade den dagen kommit då han enligt lagen kunde leda gudstjänsten. Därför ordnade chasan så att Jesus på den första sabbaten efter att han hade fyllt femton år fick leda morgongudstjänsten i synagogan. När alla de trogna i Nasaret hade församlats stod den unge mannen upp, förberedd med sitt urval bland skrifterna, och började läsa:
126:4.2 (1391.6) ”Herrens, Guds ande är över mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka, till att läka dem som har ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och till att förlossa de andligen bundna; till att predika ett nådens år från Herren och en domens dag från vår Gud; till att trösta alla sörjande, till att ge dem skönhet i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, en lovsång i stället för en bedrövad ande, så att de må kallas rättfärdighetens träd, Herrens plantering, som han må förhärligas med.
126:4.3 (1392.1) ”Sök vad gott är, och inte vad ont är, så att ni må leva, och då skall Herren, härskarornas Gud, vara med er. Hata vad ont är, och älska vad gott är; håll rätten vid makt i porten. Kanhända skall då Herren Gud vara nådig mot Josefs kvarleva.
126:4.4 (1392.2) ”Tvätta er då, och rena er; tag bor ert onda leverne från mina ögon; upphör att göra vad ont är och lär er att göra vad gott är; sök det som är rätt, hjälp de förtryckta. Försvara den faderlösa och för änkans talan.
126:4.5 (1392.3) ”Med vad skall jag träda fram inför Herren, för att buga mig inför hela jordens Herre? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Är Herren tillfredsställd med vädurar i tusental, får i tiotusental eller floder av olja? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse, min livsfrukt till syndoffer för min själ? Nej, ty Herren har visat oss, O människor, vad gott är. Vad annat begär väl Herren av dig än att du handlar rättvist, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?
126:4.6 (1392.4) ”Vid vem vill ni då likna Gud, som tronar över jordens krets? Lyft upp era ögon mot höjden och se vem som har skapat alla dessa världar, vem som för fram härskaran däruppe enligt nummer och som kallar dem alla vid namn. Han gör allt detta, ty så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att inte en enda uteblir. Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. Frukta inte, ty jag är med dig. Var ej modfälld, ty jag är din Gud. Jag styrker dig och jag hjälper dig. Ja, jag skall upprätthålla dig med min rättfärdighets högra hand, ty jag är Herren din Gud. Jag skall hålla din högra hand och säga till dig: Var inte rädd, ty jag hjälper dig.
126:4.7 (1392.5) ”Och ni är mitt vittne, säger Herren, och min tjänare som jag har utvalt för att alla må känna mig och tro mig och förstå att jag är den Evige. Jag, endast jag är Herren, och förutom mig finns ingen frälsare.”
126:4.8 (1392.6) När han hade läst detta satte han sig ned, och människorna gick hem till sig funderande över de ord som han så behagfullt hade läst för dem. Aldrig hade byborna sett honom så magnifikt allvarlig. Aldrig hade de hört hans röst så uppriktig och innerlig; aldrig hade de sett honom så manlig och beslutsam, så auktoritativ.
126:4.9 (1392.7) Denna sabbatseftermiddag klättrade Jesus tillsammans med Jakob upp för Nasarets bergskulle, och när de återvände hem skrev han ned de tio buden på grekiska med träkol på två släta trätavlor. Senare färgade och dekorerade Marta dessa tavlor, och länge hängde de på väggen ovanför Jakobs lilla hyvelbänk.
126:5.1 (1392.8) Så småningom återgick Jesus och hans familj till det enkla liv som de hade levt under sina tidigare år. Deras kläder och även deras mat blev enklare. De hade gott om mjölk, smör och ost. När det var säsong hade de tillgång till de olika produkterna från sin trädgård, men för var månad som gick var det nödvändigt att iaktta större sparsamhet. Deras frukostar var mycket enkla; de sparade den bästa maten för sitt kvällsmål. Bland dessa judar betydde avsaknad av förmögenhet emellertid inte underlägsenhet i socialt avseende.
126:5.2 (1392.9) Denne yngling hade redan fått en ganska bra uppfattning om hur människorna levde under hans tid. Hur väl han förstod arbetet i hemmet, ute på fälten och i verkstaden framgår av hans senare förkunnelse, som så ymnigt visar hans nära förtrogenhet med alla faser i människans erfarenhet.
126:5.3 (1392.10) Chasan i Nasaret fortfor att hålla fast vid tron på att Jesus skulle bli en stor lärare, troligen efterträdare till den vida berömda Gamaliel i Jerusalem.
126:5.4 (1393.1) Det såg ut som om alla Jesu planer för det framtida levnadsloppet hade gått om intet. Så som saker och ting nu utvecklade sig såg framtiden inte ljus ut. Men han vacklade inte och blev inte nedslagen. Han levde vidare en dag i sänder, gjorde väl sin plikt för stunden och utförde troget de omedelbara förpliktelser som hans ställning i livet medförde. Jesu liv är den eviga trösten för alla besvikna idealister.
126:5.5 (1393.2) Lönen för en vanlig daglönad timmerman höll sakta på att sjunka. Vid slutet av detta år kunde Jesus, när han arbetade från tidigt till sent, förtjäna endast motsvarigheten till omkring två kronor per dag. Under nästa år hade de svårt att betala skatterna till samhället, för att inte nämna utskylderna till synagogan och tempelskatten om en halv sikel. Under detta år försökte skatteindrivaren få ut en extra skatt från Jesus och hotade till och med att ta hans harpa.
126:5.6 (1393.3) Då Jesus var rädd för att skatteindrivarna kunde finna och konfiskera hans exemplar av skrifterna på grekiska gav han det på sin femtonde födelsedag till synagogans bibliotek i Nasaret som myndighetsgåva till Herren.
126:5.7 (1393.4) Den stora chocken under Jesu femtonde år kom när han begav sig till Sepforis för att höra Herodes beslut i det besvär som hade anförts hos honom angående tvisten om den penningsumma som Josef hade innestående vid tiden för olyckshändelsen som ledde till hans död. Jesus och Maria hade hoppats få en ansenlig summa, medan skattmästaren i Sepforis hade erbjudit dem ett futtigt belopp. Josefs bröder hade besvärat sig hos Herodes själv, och nu stod Jesus i palatset och hörde Herodes förkunna att hans far inte hade någonting innestående när han dog. För detta orättvisa besluts skull litade Jesus aldrig mer på Herodes Antipas. Det är därför inte förvånande att han en gång kallade Herodes för ”den räven”.
126:5.8 (1393.5) Det ständiga arbetet vid hyvelbänken under detta och efterföljande år berövade Jesus möjligheten att umgås med karavanresenärerna. Familjens serviceverkstad hade redan tagits över av hans farbror, och Jesus arbetade enbart i hemverkstaden där han var nära till hands för att hjälpa Maria med familjen. Vid denna tid började han sända Jakob upp till kamelplatsen för att inhämta information om händelserna i världen, och på så sätt försökte han hålla sig underrättad om de aktuella nyheterna.
126:5.9 (1393.6) Då han växte upp till man genomgick han alla de konflikter och orostillstånd som de genomsnittliga unga under tidigare och efterföljande tidsåldrar har genomgått. Den rigorösa erfarenheten att försörja sin familj var en säker garanti mot att inte ha alltför mycket tid för fåfäng meditation eller att hänge sig åt mystiska tendenser.
126:5.10 (1393.7) Detta år arrenderade Jesus ett ansenligt jordområde genast norr om deras hem, och det delades upp som trädgårdsland för familjen. Vart och ett av de äldre barnen hade sin egen trädgård, och de började ivrigt tävla sinsemellan med sina odlingsprojekt. Deras äldste bror tillbringade någon tid tillsammans med dem i trädgården varje dag under grönsakernas odlingstid. När Jesus arbetade i trädgården med sina yngre bröder och systrar önskade han mången gång att de alla bodde på en bondgård ute på landet där de kunde njuta av friheten och obundenheten i ett obehindrat liv. Faktum var att de inte växte upp på landet, och Jesus som var en alltigenom praktisk yngling och idealist tog intelligent och energiskt itu med sitt problem, sådant han fann det, och gjorde allt som stod i hans makt för att anpassa sig själv och sin familj till realiteterna i deras situation och för att använda deras omständigheter till att på bästa möjliga sätt tillfredsställa deras enskilda och gemensamma önskningar.
126:5.11 (1393.8) En tid hyste Jesus ett svagt hopp om att han skulle kunna samla ihop tillräckligt med medel för att göra det möjligt att köpa en liten bondgård — under förutsättning att de kunde inkassera den ansenliga penningsumma som hans far hade innestående från sitt arbete på Herodes palatsbygge. Han hade verkligen allvarligt övervägt denna plan att flytta sin familj ut till landet. Men när Herodes vägrade att betala dem något av de pengar som Josef hade att få, gav de upp planerna på att äga ett hem på landet. Som det var lyckades de uppleva mycket av livet på en bondgård, då de nu hade tre kor, fyra får, en flock höns, en åsna och en hund förutom duvorna. Även de små telningarna hade sina regelbundna uppgifter att utföra i det välordnade dagsprogram som var utmärkande för hemlivet i denna nasaretfamilj.
126:5.12 (1394.1) Då detta femtonde år var till ända hade Jesus också avslutat den farliga och svåra perioden i människans tillvaro, den tid som innebär en övergång från barndomens mer sorglösa år till medvetandet om den annalkande mandomstiden med dess tilltagande ansvar och större möjligheter att förvärva avancerad erfarenhet i utvecklingen av en ädel karaktär. Sinnets och kroppens växtperiod var avslutad, och nu började den verkliga livskarriären för denne unge man från Nasaret.
Urantiaboken
Kapitel 127
127:0.1 (1395.1) DÅ JESUS kom in i ungdomsåren fann han sig vara huvudman för och enda försörjare av en stor familj. Inom några år efter hans fars död hade hela deras förmögenhet försvunnit. Med tidens gång blev han allt mer medveten om sin preexistens. Samtidigt började han allt tydligare inse att han befann sig på jorden och i köttslig gestalt i det uttryckliga syftet att uppenbara sin Paradisfader för människobarnen.
127:0.2 (1395.2) Ingen människa som i denna värld eller någon annan värld har genomlevt sin ungdomstid eller någonsin kommer att göra det, har haft eller kommer någonsin att ha mer tyngande problem att lösa eller mer förbryllande svårigheter att utreda. Av inga ungdomar på Urantia kommer det någonsin att krävas att de genomgår svårare konflikter eller besvärligare situationer än vad Jesus själv fick uthärda under dessa påfrestande levnadsår från femton till tjugo.
127:0.3 (1395.3) Sedan Människosonen sålunda hade upplevt vad det faktiskt var att leva dessa ungdomsår i en värld ansatt av ondska och förvirrad av synd, fick han full kännedom om hur livet upplevs av ungdomen i alla Nebadons världar, och sålunda blev han för evigt den förståelsefulla tillflykten för de bekymrade och förbryllade ungdomarna under alla tidsåldrar och i alla världar i hela lokaluniversumet.
127:0.4 (1395.4) Långsamt men säkert och genom faktisk erfarenhet förtjänar den gudomlige Sonen rätten att bli härskare i sitt universum, den obestridde och supreme härskaren över alla skapade intelligenser i lokaluniversumets alla världar, den förståelsefulla tillflykten för varelser i alla tidsåldrar och av alla grader av personlig tillvaro och erfarenhet.
127:1.1 (1395.5) Den inkarnerade Sonen genomlevde spädbarnsåldern och upplevde en barndom utan särskilda händelser. Sedan trädde han fram från det prövande och svåra övergångsstadiet mellan barndomen och den gryende mandomen — han blev ynglingen Jesus.
127:1.2 (1395.6) Detta år blev han fysiskt fullvuxen. Han var en kraftfull och attraktiv yngling. Han blev allt mer sansad och allvarlig, men han var vänlig och sympatisk. Hans ögon var vänliga men forskande; hans leende var alltid vinnande och lugnande. Hans röst var melodisk men auktoritativ, hans hälsning hjärtlig men okonstlad. Till och med vid de mest alldagliga kontakter syntes hos honom alltid skymta fram en tvåfaldig natur, den mänskliga och den gudomliga. Alltid kom denna kombination av en förståelsefull vän och en auktoritativ lärare fram hos honom. Dessa personlighetsdrag började framträda tidigt, redan under dessa ungdomsår.
127:1.3 (1395.7) Denna fysiskt starka och robusta yngling var också till sitt mänskliga intellekt fullt utvecklad; han hade inte hela erfarenheten från det mänskliga tänkandet, men hela kapaciteten för en sådan utveckling. Han hade en frisk och välproportionerad kropp, ett skarpt och analytiskt sinne, en vänlig och förstående läggning, ett något skiftande men energiskt temperament, vilka alla höll på att samordnas till en stark, imponerande och attraktiv personlighet.
127:1.4 (1396.1) Med tidens gång blev det allt svårare för hans mor och hans bröder och systrar att förstå honom. De tog anstöt av vad han sade och misstolkade vad han gjorde. De var alla oförmögna att förstå sig på sin äldste brors liv, emedan deras mor hade låtit dem förstå att han var bestämd till att bli det judiska folkets befriare. Efter att från Maria ha erhållit sådana tillkännagivanden som familjehemligheter, föreställ er deras förvirring då Jesus rättfram förnekade alla sådana idéer och avsikter.
127:1.5 (1396.2) Detta år började Simon i skolan och de var tvungna att sälja ett annat hus. Jakob tog nu hand om undervisningen av sina tre systrar, av vilka två var tillräckligt gamla för att börja studera på allvar. Så snart Rut blev något äldre tog Mirjam och Marta hand om henne. Vanligtvis fick flickorna i de judiska familjerna föga undervisning, men Jesus höll fast vid (och hans mor samtyckte) att flickorna bör gå i skola på samma sätt som pojkarna, och eftersom synagogskolan inte ville ta emot dem kunde man inte göra annat än hålla skola i hemmet speciellt för dem.
127:1.6 (1396.3) Under hela detta år var Jesus strängt upptagen vid hyvelbänken. Lyckligtvis hade han mycket arbete; hans arbete var av så överlägsen kvalitet att han aldrig var sysslolös oberoende av hur ont om arbete det kunde vara i den trakten. Ibland hade han så mycket arbete att Jakob fick lov att hjälpa honom.
127:1.7 (1396.4) Vid slutet av detta år hade han så gott som bestämt sig för att efter han hade fostrat sin familj och hjälpt dem att gifta sig skulle han påbörja sin offentliga verksamhet som sanningslärare och uppenbarare av den himmelske Fadern för världen. Han visste att det inte var meningen att han skulle bli judarnas efterlängtade Messias, och han drog den slutsatsen att det var så gott som lönlöst att diskutera dessa frågor med sin mor. Han beslöt att låta henne ha sina idéer, vilka de än var, eftersom allt vad han tidigare hade sagt hade gjort föga eller inget intryck på henne, och han kom ihåg att hans far inte heller hade kunnat säga något som hade fått henne att ändra sig. Från detta år framåt talade han allt mindre om dessa problem med sin mor eller med någon annan. Hans mission var så säregen att ingen som levde på jorden kunde ge honom råd om hur den skulle utföras.
127:1.8 (1396.5) Han var en riktig om ock ung far för familjen. Han tillbringade varje möjlig stund tillsammans med sina yngre syskon, och de älskade honom sannerligen. Hans mor sörjde över att se honom arbeta så hårt. Hon sörjde över att han dag efter dag var tvungen att slita vid hyvelbänken för att tjäna familjens uppehälle i stället för att vara i Jerusalem och studera under rabbinernas ledning, vilket de så tillgivet hade planerat. Fast det fanns mycket som Maria inte kunde förstå hos sin son älskade hon honom förvisso, och hon värdesatte i allra högsta grad det villiga sätt på vilket han axlade ansvaret för hemmet.
127:2.1 (1396.6) Ungefär vid den här tiden förekom, i synnerhet i Jerusalem och Judéen, en omfattande agitation för uppror mot skattebetalningen till Rom. Ett starkt nationalistiskt parti höll på att uppstå, och anhängarna kallades snart för seloter. Seloterna var, i motsats till fariséerna, inte villiga att invänta Messias ankomst. Deras avsikt var att få ett avgörande till stånd genom en politisk revolt.
127:2.2 (1396.7) En grupp organisatörer från Jerusalem anlände till Galiléen, och de hade god framgång innan de kom fram till Nasaret. När de kom för att träffa Jesus lyssnade han uppmärksamt på dem och ställde många frågor men vägrade att ansluta sig till partiet. Han avböjde att helt avslöja sina orsaker till att inte gå med i rörelsen, och hans vägran medförde att många av hans unga kamrater i Nasaret också avstod.
127:2.3 (1397.1) Maria gjorde sitt bästa för att få honom att ansluta sig, men hon kunde inte rubba honom ur fläcken. Hon gick så långt som till att antyda att hans vägran på hennes befallning att ta sig an denna nationalistiska sak var olydnad och bröt mot det löfte han hade gett efter deras återkomst från Jerusalem att vara underkastad sina föräldrar, men som svar på denna antydan lade han endast en vänlig hand på hennes axel och sade, medan han såg henne i ögonen: ”Mor, hur kunde du?” Och Maria tog tillbaka sina ord.
127:2.4 (1397.2) En av Jesu morbröder (Marias bror Simon) hade redan anslutit sig till denna grupp, och han blev senare en funktionär inom avdelningen i Galiléen. Under flera år rådde något av ett främlingskap mellan Jesus och hans morbror.
127:2.5 (1397.3) Det började emellertid dra ihop sig till problem i Nasaret. Jesu inställning till dessa frågor hade lett till att det hade uppstått en klyfta bland de judiska ungdomarna i staden. Omkring hälften hade anslutit sig till den nationalistiska organisationen, och den andra hälften började bilda en motgrupp av mer moderata patrioter, som väntade sig att Jesus skulle överta ledarskapet. De var förvånade då Jesus avböjde den ära som erbjöds honom. Han angav som orsak sitt tunga familjeansvar, vilket de accepterade. Men situationen komplicerades mer då en förmögen jude, Isak, som lånade pengar åt icke-judar, dök upp och erbjöd sig att underhålla Jesus familj om han lade ifrån sig sina verktyg och övertog ledarskapet för dessa nasaretpatrioter.
127:2.6 (1397.4) Jesus, som då var knappt sjutton år, stod nu inför en av de mest delikata och svåraste situationer under den tidigare delen av sitt liv. Det är alltid svårt för andliga ledare att ta ställning till patriotiska frågor, i synnerhet när de kompliceras av främmande förtryckare som uppbär skatt, och i detta fall var det dubbelt så svårt emedan den judiska religionen var så inblandad i hela denna agitation mot Rom.
127:2.7 (1397.5) Jesu ställning försvårades av att hans mor och morbror, och till och med hans yngre bror Jakob, alla manade honom att ansluta sig till den nationalistiska rörelsen. Alla de förnämaste judarna i Nasaret hade gått med, och de unga män som inte hade anslutit sig till rörelsen skulle alla göra det den stund Jesus ändrade sig. Han hade en enda vis rådgivare i hela Nasaret, nämligen sin gamle lärare, chasan, som gav honom råd om vad han skulle svara medborgarkommittén i Nasaret när de kom för att be om hans svar på den offentliga vädjan som hade framförts. Under hela sitt unga liv var detta första gången Jesus medvetet tillgrep en social strategi. Hittills hade han alltid förlitat sig på en öppenhjärtig framställning av sanningen för att klargöra situationen, men nu kunde han inte tillkännage hela sanningen. Han kunde inte antyda att han var mer än en människa; han kunde inte avslöja sin uppfattning om den mission som väntade honom då han hade nått en mognare mansålder. Trots dessa begränsningar var hans religiösa trohet och nationella lojalitet nu direkt ifrågasatta. I hans familj rådde villervalla, hans unga vänner var splittrade och hela stadens judiska grupp var i tumult. Och att tänka sig att han var skulden till allt detta! Hur oskyldig han var till att avsiktligt vålla någon som helst svårighet, än en mindre störning av denna art.
127:2.8 (1397.6) Någonting måste göras. Han måste framföra sin inställning, och det gjorde han modigt och diplomatiskt till mångas, men inte allas, tillfredsställelse. Han höll fast vid de orsaker som han ursprungligen hade anfört och hävdade att hans första skyldighet gällde hans familj, att en mor som hade blivit änka och åtta bröder och systrar behövde något mer än vad man kunde få för enbart pengar — livets fysiska nödvändigheter — att de var berättigade till en fars beskydd, omvårdnad och vägledning och att han inte med rent samvete kunde frigöra sig från de förpliktelser som en grym olycka hade ålagt honom. Han tackade hövligt sin mor och sin äldste bror för att de var villiga att frigöra honom men upprepade att lojaliteten mot den avlidne fadern hindrade honom från att lämna familjen oberoende av hur mycket pengar som skulle finnas tillgängligt för deras materiella uppehälle, och han fällde det oförglömliga yttrandet att ”pengar inte kan älska”. Under loppet av sitt uttalande gjorde Jesus flera beslöjade hänsyftningar på sin ”livsuppgift” men förklarade att oberoende av om den var förenlig med den militära motståndsidéen eller ej, hade han tillsammans med allt annat i sitt liv gett upp den för att troget kunna fullgöra sin skyldighet mot sin familj. Alla i Nasaret visste mycket väl att han var en god far för sin familj, och det var något som låg så nära hjärtat hos varje ädel jude att Jesu vädjan fick ett uppskattande gensvar i hjärtat hos många av hans åhörare. En del av dem som inte var så sinnade avväpnades av ett tal som Jakob nu höll, fastän det inte hörde till programmet. Chasan hade samma dag övat in talet med Jakob, men det var deras hemlighet.
127:2.9 (1398.1) Jakob sade att han var säker på att Jesus skulle hjälpa till att befria sitt folk om blott han (Jakob) vore tillräckligt gammal för att överta ansvaret för familjen och att om de blott samtyckte till att låta Jesus stanna ”hos oss för att vara vår far och lärare, då får ni inte endast en ledare från Josefs familj utan snart har ni fem trogna nationalister, ty finns det inte fem av oss pojkar som växer upp och träder fram från vår broder-faders vägledning för att tjäna vår nation?” Sålunda fick gossen en spänd och hotfull situation till att få ett ganska lyckligt slut.
127:2.10 (1398.2) Krisen var tills vidare över, men aldrig glömdes denna händelse i Nasaret. Agitationen fortgick. Jesus hade inte längre allas gillande; de delade åsikterna kunde aldrig helt överbryggas. Detta, tillsammans med andra och senare tilldragelser, var en av de främsta orsakerna till att han under senare år flyttade till Kafarnaum. Hädanefter hade man i Nasaret delade meningar om Människosonen.
127:2.11 (1398.3) Jakob gick ut skolan detta år och började arbeta på heltid hemma i snickarverkstaden. Han hade blivit skicklig i att arbeta med verktyg och tog nu över tillverkningen av ok och plogar medan Jesus började göra mer inredningsarbeten och svårare snickararbeten.
127:2.12 (1398.4) Detta år gjorde Jesus stora framsteg i att organisera sitt sinne. Så småningom hade han jämkat samman sin gudomliga och sin mänskliga natur, och han åstadkom hela denna organisation av intellektet i kraft av sina egna beslut och endast med bistånd av Ledsagaren i sitt inre, just en sådan Ledsagare som alla normala dödliga i alla världar har i sitt sinne efter utgivningen av en Son. Ännu hade inget övernaturligt inträffat i den unge mannens liv, förutom en budbärares besök, vilken hans äldre bror Immanuel hade sänt ut och som en gång uppenbarade sig för honom under natten i Jerusalem.
127:3.1 (1398.5) Under detta år avyttrades allt vad familjen ägde utom hemhuset och trädgården. Den sista fastigheten i Kafarnaum (utom en andel i en annan) såldes, och den var redan intecknad. Intäkterna användes för att betala skatter, för att köpa en del nya verktyg till Jakob och för att göra en avbetalning på familjens tidigare proviant- och reparationsbod nära karavanplatsen och som Jesus nu ämnade köpa tillbaka eftersom Jakob var tillräckligt gammal för att arbeta i hemverkstaden och hjälpa Maria med hemsysslorna. Då det ekonomiska trycket sålunda hade lättats för en tid beslöt Jesus att ta med Jakob till påskfirandet. De gav sig iväg till Jerusalem en dag i förtid, för att få vara ensamma, och färdades via Samarien. De gick till fots och Jesus berättade för Jakob om de historiska platserna längs vägen, så som hans far hade lärt honom under en liknande färd fem år tidigare.
127:3.2 (1399.1) Under färden genom Samarien såg de mångt och mycket främmande. På denna färd pratade de igenom många av sina problem, personliga, familjens och nationens. Jakob var en mycket religiös gosse, och fastän han inte var helt överens med sin mor beträffande det lilla han visste om planerna för Jesu livsverk, såg han ivrigt fram mot den tid då han skulle kunna överta ansvaret för familjen så att Jesus kunde påbörja sin mission. Han uppskattade mycket att Jesus tog honom upp till påskfesten, och de talade om framtiden mer ingående än någonsin tidigare.
127:3.3 (1399.2) Jesus tänkte mycket medan de färdades genom Samarien, i synnerhet i Betel och när de drack från Jakobs brunn. Han och hans bror diskuterade traditionerna om Abraham, Isak och Jakob. Han gjorde mycket för att förbereda Jakob för vad han skulle få bevittna i Jerusalem, för att på detta sätt minska den chock som åtminstone han själv hade upplevt vid sitt första besök i templet. Jakob var emellertid inte lika känslig för allt detta som de såg. Han kommenterade det mekaniska och hjärtlösa sätt på vilket en del av prästerna utförde sina uppgifter, men på det hela taget gillade han storligen sin vistelse i Jerusalem.
127:3.4 (1399.3) Jesus tog Jakob med till Betania för påskmåltiden. Simon hade lagts till vila hos sina fäder, och Jesus skötte värdskapet i huset som huvudman för påskfamiljen då han hade fört med sig påsklammet från templet.
127:3.5 (1399.4) Efter påskmåltiden satte sig Maria ned för att tala med Jakob, medan Marta, Lasaros och Jesus samtalade med varandra till långt in på natten. Nästa dag deltog de i tempelgudstjänsterna, och Jakob upptogs som medlem i det israelitiska samväldet. När de den morgonen stannade upp Olivbergets krön för att se ut över templet utropade Jakob av förundran, men Jesus såg på Jerusalem under tystnad. Jakob kunde inte förstå sin brors beteende. Den kvällen återvände de igen till Betania och skulle ha vandrat hem följande dag, men Jakob insisterade på att de skulle gå tillbaka för att besöka templet och förklarade att han ville lyssna till lärarna. Fastän detta var sant hade han i sitt hjärta en hemlig önskan att få höra Jesus delta i diskussionerna, vilket hans mor hade berättat om. Följaktligen gick de till templet och hörde på diskussionerna, men Jesus ställde inga frågor. Det föreföll allt så barnsligt och betydelselöst för hans uppvaknande människo- och gudssinne — han kunde endast tycka synd om dem. Jakob var besviken över att Jesus inte sade något. Då han frågade om det svarade Jesus endast: ”Min tid har inte kommit än.”
127:3.6 (1399.5) Nästa dag vandrade de hem via Jeriko och Jordandalen, och Jesus berättade under färden om mångt och mycket, även om sin tidigare färd längs denna väg när han var tretton år.
127:3.7 (1399.6) Efter att de hade återvänt till Nasaret började Jesus arbeta i familjens gamla reparationsbod, och han var mycket glad över att varje dag kunna träffa så många människor från alla delar av landet och de omgivande provinserna. Jesus älskade verkligen människor — helt vanligt folk. Varje månad gjorde han sina avbetalningar på boden, och med Jakobs hjälp fortsatte han att försörja familjen.
127:3.8 (1399.7) Flera gånger om året, då besökare inte fanns närvarande att läsa sabbatstexterna i synagogan, fortsatte Jesus med det, och mången gång kommenterade han även det lästa, men vanligen valde han texterna så att det var onödigt att kommentera. Han var skicklig i att arrangera de olika avsnitten som lästes så att ett ställe belyste ett annat. Om vädret blott tillät det försummade han aldrig att om sabbatseftermiddgarna ta med sina bröder och systrar ut på vandringar i naturen.
127:3.9 (1400.1) Ungefär vid denna tid startade chasan en filosofisk diskussionsklubb för unga män vilken träffades i hemmen hos olika medlemmar, ofta i hans eget hem. Jesus blev en framstående medlem av denna grupp, och på detta sätt kunde han återvinna en del av den lokala prestige som han hade förlorat något tidigare i samband med de nationalistiska motsättningarna.
127:3.10 (1400.2) Fastän hans umgängesliv var begränsat var det inte helt försummat. Han hade många goda vänner och trofasta beundrare både bland de unga männen och bland de unga kvinnorna i Nasaret.
127:3.11 (1400.3) I september kom Elisabet och Johannes på besök till familjen i Nasaret. Johannes, som hade förlorat sin far, ämnade återvända till kullarna i Judéen för att ägna sig åt jordbruk och fåravel, om inte Jesus rådde honom att stanna i Nasaret för att börja med snickararbete eller någon annan form av yrkesarbete. De visste inte att nasaretfamiljen praktiskt taget var medellös. Ju mer Maria och Elisabet talade om sina söner desto mer övertygade blev de att det vore bra för de två unga männen att arbeta tillsammans och ha mer kontakt med varandra.
127:3.12 (1400.4) Jesus och Johannes diskuterade mycket med varandra. De talade om en del mycket förtroliga och personliga angelägenheter. När besöket var över beslöt de att inte träffas igen förrän de skulle mötas i sin offentliga verksamhet efter det att ”den himmelske Fadern hade kallat” dem till deras arbete. Johannes var så imponerad av vad han såg i Nasaret att han beslöt att återvända hem och arbeta för sin mors uppehälle. Han blev övertygad om att han hade del i Jesu livsuppgift, men han såg att Jesus under många år skulle vara upptagen med att fostra sin familj, så han var mycket nöjdare med att återvända hem och slå sig ner för att sköta om deras lilla bondgård samt besörja för sin mors behov. Och Johannes och Jesus såg aldrig varandra igen förrän den dag vid Jordanfloden då Jesus infann sig för att döpas.
127:3.13 (1400.5) Lördagseftermiddagen den 3 december detta år slog döden för andra gången till i Nasaretfamiljen. Den lille Amos, deras babybror, dog efter en veckas sjukdom med hög feber. Efter att Maria hade genomlevt denna sorgetid med sin förstfödde son som enda stöd, erkände hon till sist och i fullaste bemärkelse Jesus som familjens verklige huvudman, och han var sannerligen en förträfflig huvudman.
127:3.14 (1400.6) I fyra års tid hade deras levnadsstandard stadigt sjunkit. År efter år kände de trycket som den tilltagande fattigdomen förorsakade. Vid slutet av detta år stod de inför en av sina svåraste erfarenheter under sin mödosamma kamp. Jakob tjänade inte ännu särskilt mycket, och utgifterna för en begravning ovanpå allt annat fick dem att vackla. Jesus brukade endast säga till sin ängsliga och sörjande mor: ”Mor Maria, sorgen hjälper oss inte; vi gör alla vårt bästa, och mors leende kunde kanske rentav inspirera oss att överträffa oss själva. Dag för dag får vi styrka för dessa uppgifter av vårt hopp om att bättre tider väntar oss.” Hans orubbliga och praktiska optimism smittade verkligen av sig. Alla barnen levde i en atmosfär av förväntan på bättre tider och bättre förhållanden. Detta förhoppningsfulla mod bidrog mäktigt till att hos dem utveckla en stark och ädel karaktär, trots att deras fattigdom var deprimerande.
127:3.15 (1400.7) Jesus hade förmågan att effektivt kunna mobilisera alla sina sinnes-, själs- och kroppskrafter för den uppgift som omedelbart var förestående. Han kunde koncentrera sitt djuptänkande sinne just på det problem som han då önskade lösa, och detta i förening med hans outtröttliga tålamod gjorde det möjligt för honom att lugnt uthärda de prövningar som hör till en svår dödlig tillvaro — att leva som om han ”såg Honom som är osynlig”.
127:4.1 (1401.1) Vid den här tiden kom Jesus och Maria mycket bättre överens. Hon såg honom mindre som en son; han hade för henne blivit mer av en far för hennes barn. Livet myllrade varje dag av praktiska och direkta svårigheter. Allt mer sällan talade de om hans livsmission, ty med tiden var alla tankar hos dem bägge upptagna av uppehället för och uppfostran av deras familj om fyra pojkar och tre flickor.
127:4.2 (1401.2) Vid början av detta år hade Jesus redan fått sin mor att helt acceptera hans metoder för barnuppfostran — den positiva uppmaningen att göra gott i stället för den äldre judiska metoden om förbud mot att göra det som är ont. I sitt hem och under hela sin tid som lärare till allmänheten använde Jesus alltid den positiva formen av förmaning. Alltid och allestans sade han: ”Gör så här — ni borde göra så.” Aldrig använde han det negativa sättet att lära som härstammade från forntidens tabun. Han undvek att med förbud betona det onda, medan han upphöjde det goda genom att påbjuda dess utövande. Bönestunden var i detta hushåll ett tillfälle att diskutera allt som gällde familjens välfärd.
127:4.3 (1401.3) Jesus började på ett klokt sätt disciplinera sina bröder och systrar vid en så tidig ålder att föga eller inget straff någonsin behövdes för att få dem att genast och helhjärtat lyda. Enda undantaget var Juda, som Jesus vid några tillfällen fann det nödvändigt att ålägga ett straff för att han hade brutit mot reglerna i hemmet. Vid tre tillfällen då det ansågs klokt att straffa Juda för av honom själv erkända och avsiktliga brott mot familjens beteendenormer, fastställdes hans straff genom ett enhälligt avgörande som fattades av de äldre barnen, och Juda själv godkände straffet innan det utmättes.
127:4.4 (1401.4) Fastän Jesus var högst metodisk och systematisk i allt vad han gjorde, fanns det också i alla hans administrativa avgöranden en uppfriskande elasticitet i tolkningen och en individualitet i tillämpningen som storligen präglade barnen med den anda av rättvisa som motiverade deras fader-broder. Han disciplinerade aldrig godtyckligt sina bröder och systrar, och en sådan oföränderlig rättvishet och personlig hänsyn gjorde Jesus mycket kär för hela familjen.
127:4.5 (1401.5) Jakob och Simon försökte när de växte upp följa Jesu sätt att avvärja sina stridslystna och ibland ilskna lekkamrater genom att övertala dem och genom att inte göra motstånd, och de var ganska framgångsrika; men fast Josef och Juda samtyckte till dessa läror hemma, var de snabba att försvara sig när deras kamrater flög på dem. I synnerhet gjorde sig Juda skyldig till brott mot andan i denna undervisning. Att avhålla sig från att göra motstånd var inte en regel i familjen. Inget straff följde av brott mot den undervisning som var personlig.
127:4.6 (1401.6) I allmänhet brukade alla barnen, och i synnerhet flickorna, rådgöra med Jesus om sina barndomsproblem och anförtro sig åt honom just så som de skulle ha gjort åt en tillgiven far.
127:4.7 (1401.7) Jakob höll på att växa upp till en välbalanserad yngling med jämnt humör, men han var inte lika andligt lagd som Jesus. Han var mycket bättre i skolan än Josef som, fastän han var en trägen arbetare, hade ännu mindre sinne för det andliga. Josef var en som knogade på, och han kom inte upp till de övriga barnens intellektuella nivå. Simon var en välmenande pojke, men alltför mycket drömmare. Det tog lång tid för honom att hitta sin plats i livet, och han orsakade Jesus och Maria en hel del bekymmer. Han var alltid en snäll gosse med goda avsikter. Juda var en orostiftare. Han hade de högsta ideal, men han var instabil till sitt temperament. Han hade fått allt och mer än så av sin mors beslutsamhet och gåpåaranda, men han saknade mycket av hennes sinne för proportioner och hänsyn.
127:4.8 (1402.1) Mirjam var en balanserad och förnuftig dotter som passionerat uppskattade allt ädelt och andligt. Marta var långsam i tanke och handling men ett mycket pålitligt och duktigt barn. Lilla Rut var hemmets solstråle, tanklös i sitt tal men ytterst ärlig i sitt hjärta. Hon nästan dyrkade sin storebror och fader. Men de skämde inte bort henne. Hon var ett näpet barn, men inte så vacker som Mirjam, som var familjens — om inte rentav hela stadens — skönhet.
127:4.9 (1402.2) Med tiden gjorde Jesus mycket för att liberalisera och modifiera familjens uppfattningar och seder i anslutning till sabbatsfirandet och många andra faser av religionen, och till alla dessa förändringar gav Maria sitt hjärtliga samtycke. Vid denna tid hade Jesus blivit den obestridde huvudmannen i huset.
127:4.10 (1402.3) Detta år började Juda i skolan, och det var nödvändigt för Jesus att sälja sin harpa för att bekosta dessa utgifter. Därmed var det sista av hans rekreationsnöjen borta. Han tyckte väldigt mycket om att spela harpa när han var matt i sinnet och trött i kroppen, men han tröstade sig med tanken att harpan åtminstone inte kunde konfiskeras av skatteindrivaren.
127:5.1 (1402.4) Fastän Jesus var fattig hade hans sociala ställning i Nasaret inte på något sätt försämrats. Han var en av stadens främsta unga män och högt ansedd av de flesta unga kvinnor. Då Jesus var ett så ståtligt exemplar av kraftfull och intellektuell manlighet, och med beaktande av hans rykte som en andlig ledare, var det inte märkligt att Rebecka, den äldsta dottern till Esra, en förmögen grossist och affärsman i Nasaret, skulle upptäcka att hon långsamt höll på att förälska sig i denne Josefs son. Hon anförtrodde sin kärlek först åt Mirjam, Jesu syster, och Mirjam i sin tur diskuterade allt detta med sin mor. Maria blev ytterst upprörd. Höll hon på att förlora sin son, som nu hade blivit en oersättlig huvudman för familjen? Skulle svårigheterna aldrig ta slut? Vad skulle hända här näst? Sedan stannade hon upp för att begrunda vilken effekt ett äktenskap skulle ha för Jesu framtida levnadsbana. Inte ofta, men åtminstone ibland, drog hon sig till minnes att Jesus var ett ”löftesbarn”. Sedan hon och Mirjam hade diskuterat denna sak beslöt de att försöka sätta stopp för alltsammans, innan Jesus fick veta om det, genom att gå direkt till Rebecka, framlägga hela historien för henne och uppriktigt berätta för henne om sin tro på att Jesus var en bestämmelsens son, att han skulle bli en stor religiös ledare, kanske Messias.
127:5.2 (1402.5) Rebecka lyssnade med spänd uppmärksamhet; hon fascinerades av berättelsen och var mer än någonsin fast besluten att förena sitt öde med denne man som hon hade utvalt och att dela hans ledarskapskarriär. Hon resonerade (för sig själv) att en sådan man skulle desto mer behöva en trogen och effektiv hustru. Hon tolkade Marias försök att avråda henne som en naturlig reaktion inför rädslan att förlora sin familjs huvudman och enda försörjare, men då hon visste att hennes far godkände hennes dragning till timmermannens son räknade hon helt riktigt med att han gärna skulle förse familjen med en tillräcklig inkomst för att fullt kompensera förlusten av det som Jesus hade tjänat. När hennes far samtyckte till denna plan höll Rebecka nya överläggningar med Maria och Mirjam, och när hon inte lyckades vinna deras stöd dristade hon sig till att vända sig direkt till Jesus. Det gjorde hon i samverkan med sin far, som inbjöd Jesus till deras hem för att fira Rebeckas födelsedag då hon fyllde sjutton år.
127:5.3 (1403.1) Jesus lyssnade uppmärksamt och förståelsefullt till de förslag som först fadern och sedan Rebecka själv gjorde. Jesus gav ett vänligt svar som gick ut på att ingen mängd pengar kunde ersätta hans skyldighet att personligen fostra sin fars familj, att ”fullfölja den heligaste av människans alla ansvarsuppgifter — lojaliteten mot ens eget kött och blod.” Rebeckas far blev djupt rörd av Jesu ord om tillgivenheten för familjen och drog sig tillbaka från samtalet. Till sin hustru Maria sade han blott: ”Vi kan inte få honom till son; han är för ädel för oss.”
127:5.4 (1403.2) Sedan började det minnesvärda samtalet med Rebecka. Hittills i sitt liv hade Jesus gjort föga skillnad i sitt umgänge med pojkar och flickor, med unga män och unga kvinnor. Han hade varit alltigenom alltför upptagen av de pressande problem som de praktiska jordiska angelägenheterna medförde och av det fängslande begrundandet av hans senare levnadsbana ”att sköta sin Faders angelägenheter” för att någonsin allvarligt ha övervägt den personliga kärlekens fullbordande i ett mänskligt äktenskap. Nu stod han emellertid inför ytterligare ett av dessa problem som varje genomsnittsmänniska måste möta och ta ställning till. Han var sannerligen ”prövad i allting på samma sätt som vi”.
127:5.5 (1403.3) Sedan han hade lyssnat uppmärksamt tackade han Rebecka uppriktigt för den beundran hon hade uttryckt och tillade: ”Det skall uppmuntra och trösta mig under alla mina levnadsdagar.” Han förklarade att han inte var fri att knyta förbindelser med någon kvinna förutom sådana som gällde ett vanligt broderligt förhållande och ren vänskap. Han gjorde det klart att hans första och förnämsta skyldighet var att fostra sin fars familj, att han inte kunde tänka på äktenskap förrän den uppgiften var slutförd; och sedan tillade han: ”Om jag är en ödets son, får jag inte åta mig livslånga förpliktelser förrän den tid har kommit då min ödesbestämmelse skall uppenbaras.”
127:5.6 (1403.4) Rebeckas hjärta var krossat. Hon vägrade att låta sig tröstas och ansatte sin far med böner om att de skulle lämna Nasaret, tills han slutligen samtyckte till att flytta till Sepforis. Under åren därefter hade Rebecka endast ett svar till de många män som sökte vinna henne för äktenskap. Hon levde för ett enda syfte — för att invänta den tid då denne i hennes ögon störste av alla män som någonsin levt skulle inleda sitt livsskede som den levande sanningen lärare. Hon följde honom hängivet under hans offentliga verksamhets händelserika år och fanns på plats (oobserverad av Jesus) den dag då han i segertåg red in i Jerusalem; och hon stod ”bland de andra kvinnorna” vid Marias sida den ödesdigra och tragiska eftermiddag då Människosonen hängde på korset, för henne och för oräkneliga världar i höjden ”den ende alltigenom älskvärde och den störste bland tiotusen”.
127:6.1 (1403.5) Det viskades i Nasaret och senare i Kafarnaum om Rebeckas kärlek till Jesus, så att medan många kvinnor under de kommande åren älskade Jesus såsom även män älskade honom, behövde han inte längre tillbakavisa någon annan uppriktig kvinnas personliga erbjudande om sin tillgivenhet. Från denna tid framåt fick människornas tillgivenhet för Jesus mer karaktären av en andäktig och dyrkande uppskattning. Både män och kvinnor älskade honom innerligt och för vad han var, utan någon antydan av tillfredsställelse för det egna jaget eller önskan om kärleksfullt ägande. Men under många år, alltid när Jesu människopersonlighet kom på tal, berättades det även om Rebeckas hängivenhet.
127:6.2 (1404.1) Mirjam som helt kände till det inträffade med Rebecka och som visste hur hennes bror hade avstått från till och med en vacker jungfrus kärlek (utan att inse att hans framtida ödesbestämmelse hade betydelse i sammanhanget), började idealisera Jesus och älska honom med en rörande och djup tillgivenhet som för en far såväl som för en bror.
127:6.3 (1404.2) Fastän de knappast hade råd med någon färd upp till Jerusalem till påsken, hade Jesus en underlig längtan att bege sig dit. Hans mor, som kände till vad han nyligen hade gått igenom med Rebecka, vist uppmanade honom att gå upp dit. Han var inte märkbart medveten om det, men vad han mest behövde var ett tillfälle att tala med Lasaros och att få träffa Marta och Maria. Näst efter sin egen familj älskade han dessa tre mest av alla.
127:6.4 (1404.3) På sin färd till Jerusalem gick han via Megiddo, Antipatris och Lydda, delvis längs samma väg som hade använts då han togs tillbaka till Nasaret vid återkomsten från Egypten. Han tillbringade fyra dagar med att vandra upp till påskhögtiden och tänkte mycket på de tidigare händelser som hade inträffat i och omkring Megiddo, det internationella slagfältet i Palestina.
127:6.5 (1404.4) Jesus fortsatte färden genom Jerusalem och stannade upp endast för att se ut över templet och skarorna av besökare som höll på att samla. Han hade en märklig och tilltagande motvilja mot detta av Herodes byggda tempel med dess politiskt utnämnda prästerskap. Han ville framför allt träffa Lasaros, Marta och Maria. Lasaros var lika gammal som Jesus och nu husets herre. Vid tiden för det här besöket hade Lasaros mor också lagts till ro i graven. Marta var något över ett år äldre än Jesus, medan Maria var två år yngre. Jesus var det ideal som de alla tre dyrkade.
127:6.6 (1404.5) Under detta besök inträffade ett av de periodiska utbrotten av uppror mot traditionen — ett uttryck av förnärmelse över de ceremononiella seder som Jesus ansåg gav en felaktig bild av hans Fader i himlen. Då de inte visste att Jesus skulle komma hade Lasaros ordnat det så att påsken skulle firas med vänner i en grannby längs vägen ned till Jeriko. Jesus föreslog nu att de skulle fira festen där de befann sig, i Lasaros hus. ”Men” sade Lasaros, ”vi har inget påsklamm.” Då inledde Jesus en lång och övertygande föreläsning om att Fadern i himlen sannerligen inte var intresserad av sådana barnsliga och meningslösa ritualer. Efter en högtidlig och innerlig bön steg de upp och Jesus sade: ”Låt dem som bland mitt folk har ett barnsligt och förmörkat sinne tjäna sin Gud så som Moses bestämde; det är bäst för dem att göra så, men låt oss som har sett livets ljus inte längre närma oss vår Fader genom dödens mörker. Låt oss vara fria i vetskapen om sanningen om vår Faders eviga kärlek.”
127:6.7 (1404.6) Den kvällen i skymningen satte sig dessa fyra ned för att fira den första påskhögtid som fromma judar någonsin hade firat utan påsklamm. Det osyrade brödet och vinet hade gjorts i ordning för denna påsk, och dessa symboler som Jesus kallade ”livets bröd” och ”livets vatten” gav han nu till sina kamrater, och de åt i högtidlig överensstämmelse med den förkunnelse som de nyss hade tagit del av. Han hade för sed att alltid utföra denna sakramentsritual under sina senare besök i Betania. När han kom hem berättade han allt detta för sin mor. Hon var först chockerad men började så småningom förstå hans synsätt. Trots det var hon mycket lättad när Jesus försäkrade henne att han inte ämnade introducera detta nya sätt att fira påsk i deras familj. Hemma med barnen fortfor han år efter år att äta påskmåltiden ”i enlighet med Mose lag”.
127:6.8 (1404.7) Det var under detta år som Maria hade ett långt samtal med Jesus om äktenskap. Hon frågade honom rakt på sak om han skulle gifta sig om han vore fri från sina ansvar för familjen. Jesus förklarade för henne att eftersom de omedelbara plikterna inte tillät honom att gifta sig hade han inte nämnvärt tänkt på saken. Han uttryckte sitt tvivel om att han någonsin skulle ingå äktenskap; han sade att allt sådant måste invänta ”hans stund”, den tid då ”hans Faders arbete måste börja”. Då han redan hade beslutat att inte bli far till köttsliga barn ägnade han inte frågan om mänskligt äktenskap någon nämnvärd tanke.
127:6.9 (1405.1) Detta år tog han på nytt itu med uppgiften att väva samman sin dödliga och sin gudomliga natur till en enkel och effektiv människoindividualitet. Hans tillväxt fortgick när det gällde moralisk status och andlig insikt.
127:6.10 (1405.2) Fastän all deras egendom i Nasaret (utom deras hem) hade avyttrats hade de detta år en viss ekonomisk hjälp då de sålde sin andel av en fastighet i Kafarnaum. Det var det sista som återstod av Josefs kvarlåtenskap. Denna fastighetsaffär i Kafarnaum gjordes med en båtbyggare som hette Sebedaios.
127:6.11 (1405.3) Josef gick ut synagogans skola detta år och gjorde sig redo att börja arbeta vid den lilla hyvelbänken i hemmets snickarverkstad. Fastän dödsboet efter deras far var tomt, fanns det utsikter till att de skulle kunna hålla fattigdomen på avstånd då tre av dem nu arbetade regelbundet.
127:6.12 (1405.4) Jesus utvecklas nu snabbt till en man, inte endast en ung man utan en vuxen man. Han har lärt sig väl att bära ansvar. Han vet hur man går vidare trots besvikelser. Han håller tappert när hans planer kullkastas och hans avsikter tillfälligt omintetgörs. Han har lärt sig att vara redbar och rättvis även när han möts av orättvisa. Han lär sig att anpassa sina ideal om ett andligt levnadssätt till den jordiska tillvarons praktiska krav. Han lär sig att planera för uppnåendet av idealismens högre och avlägsna mål medan han idogt arbetar för uppnåendet av nödvändighetens närmare och omedelbara mål. Stadigt förvärvar han skicklighet i att anpassa sina strävanden efter de alldagliga krav som människans situation ställer. Han har nästan helt lärt sig att behärska tekniken med vilken energin i den andliga drivkraften används för att driva den materiella resultatuppnåelsens mekanism. Han håller sakta på att lära sig att leva det himmelska livet samtidigt som han fortsätter med sin jordiska tillvaro. Allt mer förlitar han sig på att hans himmelske Fader i sista hand vägleder honom samtidigt som han antar faderns roll i att leda och instruera barnen i sin jordiska familj. Han håller på att bli erfaren i att skickligt rycka till sig segern från själva gapet i det nederlag som hotar. Han lär sig att omforma svårigheterna i tiden till segrar i evigheten.
127:6.13 (1405.5) Så under årens gång fortsätter denne unge man i Nasaret att uppleva livet så som det levs i de dödligas köttsliga gestalt i tidens och rymdens världar. Han lever ett fullt, representativt och ymnigt liv på Urantia. Han lämnade denna värld med mogen erfarenhet av det som hans skapade varelser upplever under de korta och strävsamma åren i sitt första liv, det köttsliga livet. All denna mänskliga erfarenhet är något som Universumets Härskare för evigt äger. Han är vår förstående broder, deltagande vän, erfarne härskare och barmhärtige fader.
127:6.14 (1405.6) Som barn inhämtade han en omfattande kunskapsmängd, som yngling sorterade, klassificerade och korrelerade han denna information, och nu som man i denna värld börjar han som förberedande åtgärd organisera dessa mentala tillgångar för att kunna användas i hans senare undervisning, omvårdnadsverksamhet och tjänande till förmån för hans dödliga medmänniskor i denna värld och på alla andra bebodda sfärer överallt i hela Nebadons universum.
127:6.15 (1405.7) Född till världen som ett spädbarn i denna värld har han levt sin barndoms liv och upplevt ungdomens och den tidiga mandomens efter varandra följande skeden. Han står nu på tröskeln till den mogna mandomsåldern, rik på erfarenhet av människolivet, fylld av förståelse för den mänskliga naturen och full av sympati för svagheterna i människans natur. Han håller på att bli skicklig i den gudomliga förmågan att uppenbara sin Paradisfader för dödliga varelser i alla tidsåldrar och alla utvecklingsstadier.
127:6.16 (1406.1) Nu som fullvuxen man, som en världens vuxen människa, gör han sig beredd att fortsätta sin suprema mission att uppenbara Gud för människorna och att leda människorna till Gud.
Urantiaboken
Kapitel 128
128:0.1 (1407.1) DÅ JESUS från Nasaret trädde in i de tidiga åren av sitt vuxenliv, hade han levt och levde fortsättningsvis så som en normal och genomsnittlig människa lever på jorden. Jesus kom till denna värld precis så som alla andra barn; han hade inget att göra med valet av sina föräldrar. Han valde emellertid just denna värld som den planet där han skulle företa sin sjunde och sista utgivning, sin inkarnering i de dödligas köttsliga gestalt, men i övrigt kom han till världen på ett naturligt sätt, växte upp som ett barn av denna värld och brottades med växlingarna i sin omgivning precis så som andra dödliga i denna och i liknande världar.
128:0.2 (1407.2) Var alltid uppmärksam på det tvåfaldiga ändamålet med Mikaels utgivning på Urantia:
128:0.3 (1407.3) 1. Att bemästra erfarenheten att leva en människovarelses fullvärdiga liv i köttslig gestalt, att fullborda sin suveränitet i Nebadon.
128:0.4 (1407.4) 2. Att uppenbara den Universelle Fadern för de dödliga invånarna i tidens och rymdens världar och att effektivare leda dessa samma dödliga till en bättre förståelse av den Universelle Fadern.
128:0.5 (1407.5) Alla andra förmåner för de skapade varelserna och fördelar för universumet var underordnade och sekundära i förhållande till dessa huvudsyften med utgivningen i dödlig gestalt.
128:1.1 (1407.6) I och med att Jesus hade uppnått vuxen ålder tog han på allvar och fullt medvetet itu med uppgiften att fullborda den erfarenhet som skulle göra det möjligt för honom att veta hur hans lägsta intelligenta varelser lever, och att därmed slutligt och fullständigt förtjäna rätten till obegränsad härskarmakt i det universum som han själv hade skapat. Han gick in i denna väldiga uppgift med full insikt om sin duala natur. Han hade emellertid redan effektivt kombinerat dessa två naturer till en enda — till Jesus från Nasaret.
128:1.2 (1407.7) Joshua ben Josef visste mycket väl att han var en människa, en dödlig människa född av kvinna. Detta framgår av den första titel som han valde sig, Människoson. Han var sannerligen av kött och blod, och även nu då han med suverän auktoritet leder ett universums öden bär han fortfarande bland sina talrika välförtjänta titlar benämningen Människosonen. Det är bokstavligen sant att den Universelle Faderns skapande Ord — Skaparsonen — ”blev kött och levde på Urantia som en människa av den världen”. Han arbetade, tröttades, vilade och sov. Han hungrade och tillfredsställde hungern med föda; han törstade och släckte sin törst med vatten. Han upplevde hela skalan av människans känslor och emotioner; han var ”prövad i allting på samma sätt som ni är”, och han led och dog.
128:1.3 (1407.8) Han skaffade sig kunskap, fick erfarenhet och kombinerade dessa till visdom, precis som världens andra dödliga. Före sitt dop brukade han inte någon övernaturlig kraft. Han använde inte någon makt eller något medel som inte var en del av hans mänskliga förmåga som en son till Josef och Maria.
128:1.4 (1408.1) Beträffande de egenskaper han hade före sin tillvaro som människa, tömde han sig på dem. Innan han började sin offentliga verksamhet var hans kunskap om människor och händelser helt begränsad till det han själv hade lärt sig. Han var en sann människa bland människor.
128:1.5 (1408.2) Det är för evigt och verkligen sant: ”Vi har en sådan hög regent som kan ha medlidande med våra svagheter. Vi har en Härskare som var prövad och frestad i allting, liksom vi, dock utan synd.” Emedan han själv har lidit, då han prövades och frestades, har han en överflödande förmåga att förstå och vårda sig om dem som är förvirrade och betryckta.
128:1.6 (1408.3) Timmermannen i Nasaret förstod nu till fullo det arbete som väntade honom, men han valde att leva sitt människoliv så som det flödade fram i sin naturliga fåra. Och i vissa av dessa saker är han för visso ett exempel för sina dödliga varelser, så som det även är skrivet: ”Var så till sinnes som Jesus Kristus var, han som, emedan han var av Guds väsen, inte fann det märkligt att vara likställd med Gud. Men han gjorde sig själv obetydlig, iklädde sig en skapad varelses gestalt och föddes i människoskepnad. Då han sålunda tagit form som människa, ödmjukade han sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på korset.”
128:1.7 (1408.4) Han levde sitt liv som dödlig precis så som alla andra medlemmar av människosläktet kan leva sina liv, ”han som under sitt liv på jorden så ofta frambar böner och åkallan, även med starka känslor och med tårar, till Honom som kan frälsa från allt ont, och han blev bönhörd för sin tros skull”. Därför hövdes det honom att i varje avseende bli lik sina bröder, för att han skulle kunna bli en barmhärtig och förståelsefull suverän härskare över dem.
128:1.8 (1408.5) Sin mänskliga natur tvivlade han aldrig på; den var självklar och alltid närvarande i hans medvetande. Beträffande hans gudomliga natur fanns det alltid rum för tvivel och gissningar, åtminstone var det så fram till hans dop. Hans insikt om sin gudomlighet kom långsamt och var — från människans synpunkt — en naturlig evolutionär uppenbarelse. Denna uppenbarelse av hans gudomlighet och hans egen insikt om den började i Jerusalem, då han ännu inte hade fyllt tretton år, med den första övernaturliga händelsen i hans tillvaro som människa. Denna erfarenhet som gjorde att han blev medveten om sin gudomliga natur fullbordades vid tiden för hans andra övernaturliga upplevelse under hans liv i köttslig gestalt, nämligen den händelse som anslöt sig till att Johannes döpte honom i Jordanfloden och som markerade början av hans offentliga livsskede präglat av omvårdnad och förkunnelse.
128:1.9 (1408.6) Mellan dessa två himmelska besök, den ena under hans trettonde år och den andra vid hans dop, inträffade ingenting övernaturligt eller övermänskligt i denne inkarnerade Skaparsons liv. Trots det var denna baby i Betlehem, denne gosse, yngling och man i Nasaret, i verkligheten den inkarnerade Skaparen av ett universum; men han använde aldrig det minsta av denna makt, och inte heller vägledning från andra himmelska personligheter än sin skyddsängel, i det liv han levde som människa fram till den dag då Johannes döpte honom. Vi som vittnar om detta vet vad vi talar om.
128:1.10 (1408.7) Dock var han under alla dessa år av sitt liv i köttslig gestalt verkligen gudomlig. Han var faktiskt en av Paradisfaderns Skaparsöner. När han väl en gång hade tagit sig an sitt offentliga livsskede, efter att tekniskt ha fullbordat sin rent mänskliga erfarenhet av att förvärva suveränitet, tvekade han inte att offentligt medge att han var Guds Son. Han tvekade inte att förkunna: ”Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och slutet, den förste och den siste.” Han protesterade inte under senare år när han kallades Härlighetens Herre, Härskaren över ett universum, hela skapelsens Herre Gud, Israels Helige, Herren till alla, vår Herre och vår Gud, Gud hos oss som har ett namn över alla namn och i alla världar, Allsmäktigheten i ett universum, denna skapelses Universumsinne, Den hos vilken alla visdomens och kunskapens skatter finns fördolda, Han vars fullhet fyller allt i alla, den evige Gudens eviga Ord, Han som var till före allt annat och i vilken allting består, himlarnas och jordens Skapare, Upprätthållaren av ett universum, Domaren över hela jorden, Givaren av det eviga livet, den Sanne Herden, världarnas Befriare och vår frälsnings Hövding.
128:1.11 (1409.1) Han invände aldrig mot någon av dessa titlar när de användes om honom efter det att han hade övergått från sitt rent mänskliga liv till de senare åren då han var medveten om gudomlighetens omvårdnad i människogestalt för mänsklighetens del och till fromma för mänskligheten i denna värld och för alla andra världar. Jesus invände endast mot en enda titel som användes om honom: När han en gång kallades Immanuel svarade han endast: ”Det är inte jag, det är min äldre broder.”
128:1.12 (1409.2) Även efter det att Jesus hade övergått till större sammanhang i livet på jorden underordnade han sig alltid ödmjukt den himmelske Faderns vilja.
128:1.13 (1409.3) Efter sitt dop tillät han dem som uppriktigt trodde på honom och tacksamt följde honom att dyrka honom. Redan medan han brottades med fattigdomen och arbetade med sina händer för att skaffa livets nödtorft åt sin familj växte hans medvetande om att han var en Son till Gud. Han visste att han hade skapat himlarna och själva den jord där han nu levde sitt liv i människogestalt. Och skarorna av himmelska varelser i hela det stora universum som följde med händelserna visste likaså att denne man i Nasaret var deras älskade Härskare och Skaparfader. Utigenom universumet Nebadon förhärskade en djup, spänd förväntan under alla dessa år; alla himmelska ögon var ständigt riktade mot Urantia — mot Palestina.
128:1.14 (1409.4) Detta år vandrade Jesus upp till Jerusalem med Josef för att fira påsken. Eftersom han hade tagit Jakob med sig till templet för hans invigning, såg han det som sin plikt att också ta Josef dit. Jesus visade aldrig någon som helst partiskhet i sitt förhållande till familjen. Han gick med Josef till Jerusalem den vanliga vägen genom Jordandalen men återvände till Nasaret längs den väg öster om Jordan som ledde genom Amathus. Medan de vandrade ned längs Jordanfloden berättade Jesus om judisk historia för Josef, och på återvägen berättade han om Rubens, Gads och Gileads ansedda stammar som enligt traditionen hade bott i dessa trakter öster om floden.
128:1.15 (1409.5) Josef ställde många ledande frågor till Jesus om hans livsmission, men till de flesta av dessa förfrågningar svarade Jesus endast: ”Min stund har inte kommit än.” Under dessa intima diskussioner fällde han emellertid månget ord som Josef mindes under de påföljande årens upprörande händelser. Jesus firade denna påsk tillsammans med Josef hos sina tre vänner i Betania, så som hans sed var när han befann sig i Jerusalem för att delta i dessa minneshögtider.
128:2.1 (1409.6) Detta år var ett av de många då Jesu bröder och systrar upplevde de svårigheter och prövningar som hör ihop med ungdomstidens problem och återanpassningar. Jesus hade nu bröder och systrar i åldrar mellan sju och aderton år, och han hade fullt upp med att hjälpa dem att anpassa sig till det nya uppvaknandet i deras intellektuella och emotionella liv. Han fick sålunda brottas med ungdomstidens problem allteftersom de framträdde i hans yngre bröders och systrars liv.
128:2.2 (1410.1) Detta år slutade Simon skolan och började arbeta tillsammans med Jesu gamle lekkamrat och ständigt beredde försvarare från pojkåren, stenhuggaren Jakob. Som resultat av flera överläggningar inom familjen beslöts det att det var oklokt att alla pojkar blev snickare. Man tänkte att om de diversifierade sina yrken skulle de kunna åta sig uppförandet av hela hus på entreprenad. Dessutom hade inte alla haft tillräckligt med arbete, då tre av dem hade arbetat som snickare på heltid.
128:2.3 (1410.2) Jesus fortsatte detta år med inredningsarbeten i olika hus och med finare snickeriarbeten men vistades största delen av tiden i reparationsboden för karavanerna. Jakob började alternera tjänstgörandet med honom i boden. Under senare delen av detta år, när det var ont om snickararbete i Nasarettrakten, lämnade Jesus Jakob att sköta reparationsboden och Josef hemma vid hyvelbänken medan han begav sig till Sepforis för att arbeta med en smed. Han arbetade i sex månader med metaller och skaffade sig en ansenlig skicklighet vid städet.
128:2.4 (1410.3) Innan Jesus började med sitt nya arbete i Sepforis höll han ett av sina periodiska familjemöten och installerade högtidligt Jakob, som nyss hade fyllt aderton år, som ansvarig huvudman för familjen. Han lovade sin bror sitt hjärtliga stöd och allt sitt bistånd samt tog av varje familjemedlem formellt löfte om att lyda Jakob. Från denna dag tog Jakob fullt ekonomiskt ansvar för familjen, och Jesus överlämnade veckovis lönen till sin bror. Aldrig mer tog Jesus tyglarna från Jakobs hand. Medan han arbetade i Sepforis kunde han ha gått hem varje kväll om det hade varit nödvändigt, men han stannade avsiktligt borta och angav vädret eller något annat som orsak, men hans verkliga motiv var att träna Jakob och Josef i att bära ansvaret för familjen. Han hade påbörjat en långsam process med att avvänja sin familj. Varje sabbat återvände Jesus till Nasaret, och ibland under veckan när situationen så krävde, för att se hur det nya arrangemanget fungerade, för att ge råd och för att komma med nyttiga förslag.
128:2.5 (1410.4) Då Jesus i sex månader bodde en stor del av tiden i Sepforis hade han ett nytt tillfälle att bättre göra sig förtrogen med den icke-judiska synen på livet. Han arbetade hos icke-judar, bodde hos icke-judar, och på alla möjliga sätt studerade han ingående och noggrant deras levnadsvanor och det icke-judiska sinnet.
128:2.6 (1410.5) Moralnormerna i Herodes Antipas hemstad stod så långt under till och med karavanstaden Nasarets normer att Jesus efter sex månaders vistelse i Sepforis inte hade någonting emot att finna en orsak till att återvända till Nasaret. Den grupp han arbetade åt skulle till att bli engagerad i offentliga arbeten både i Sepforis och i den nya staden Tiberias, och Jesus ville inte ha något att göra med något slags av arbete som stod under Herodes Antipas övervakning. Det fanns ytterligare andra orsaker som gjorde att Jesus tyckte att det var klokt att återvända till Nasaret. När han återvände till reparationsboden övertog han inte på nytt den personliga ledningen av familjens angelägenheter. Han arbetade tillsammans med Jakob i verkstaden och lät honom så långt som möjligt fortsätta med tillsynen av hemmet. Jakobs skötsel av familjens utgifter och hans handhavande av hemmets budget fortgick ostört.
128:2.7 (1410.6) Just genom en sådan klok och väl uttänkt planering beredde Jesus vägen för att så småningom dra sig tillbaka från att aktivt ta del i sin familjs ärenden. När Jakob hade fått två års erfarenhet som ansvarig huvudman för familjen — och två hela år innan han (Jakob) skulle gifta sig — fick Josef ta över ansvaret för hushållskassan och den allmänna omsorgen om hemmet anförtroddes honom.
128:3.1 (1411.1) Detta år lättade det ekonomiska trycket något då fyra arbetade. Mirjam tjänade ansenligt genom att sälja mjölk och smör. Marta hade blivit skicklig i att väva. Av inköpspriset för reparationsboden hade över en tredjedel betalts. Situationen medgav att Jesus upphörde med sitt arbete i tre veckor för att ta Simon till Jerusalem till påsken, och det var den längsta period han var fri från det dagliga slitet sedan sin fars död.
128:3.2 (1411.2) De färdades till Jerusalem via Dekapolis och genom Pella, Gerasa, Filadelfia, Heshbon och Jeriko. De återvände till Nasaret längs kustvägen som gick förbi Lydda, Joppa och Caesarea och därifrån gick runt Karmelberget till Ptolemais och Nasaret. Denna tur gjorde Jesus ganska väl förtrogen med hela Palestina norr om Jerusalemområdet.
128:3.3 (1411.3) I Filadelfia blev Jesus och Simon bekanta med en köpman från Damaskus som visade ett så stort tycke för dessa två från Nasaret att han insisterade på att de skulle stanna hos honom i hans hem i Jerusalem. Medan Simon deltog i tempelritualerna tillbringade Jesus mycket av sin tid i samtal med denne bildade och bereste världsman. Denne köpman ägde över fyra tusen karavankameler. Han hade intressen över hela den romerska världen och var nu på väg till Rom. Han föreslog att Jesus skulle komma till Damaskus för att börja arbeta med hans orientaliska importverksamhet, men Jesus förklarade att han inte tyckte det var rätt att just då bege sig så långt bort från sin familj. På vägen tillbaka hem tänkte han emellertid mycket på dessa avlägsna städer och ännu mer avlägsna länder långt i väster och långt i öster, länder som han så ofta hade hört karavanpassagerarna och -ledarna tala om.
128:3.4 (1411.4) Simon njöt mycket av sitt besök i Jerusalem. Han upptogs vederbörligen som medborgare i det israelitiska samhället vid den invigning av förbundets nya söner vilken skedde på påsken. Medan Simon deltog i påskceremonierna blandade sig Jesus med skarorna av besökare och hade många intressanta personliga samtal med talrika icke-judiska proselyter.
128:3.5 (1411.5) Kanske den mest betydande av alla dessa kontakter var den som han hade med en ung hellenist som hette Stefanos. Denne unge man var på sitt första besök i Jerusalem och råkade träffa Jesus torsdag eftermiddag under påskveckan. Medan de båda vandrade omkring och tittade på Hasmonéerpalatset inledde Jesus en alldaglig konversation som resulterade i att de blev intresserade av varandra och som ledde till en fyra timmars diskussion om livets väg, den sanna Guden och dyrkandet av honom. Det som Jesus sade gjorde ett djupt intryck på Stefanos som aldrig glömde hans ord.
128:3.6 (1411.6) Detta var samme Stefanos som senare blev en som trodde på Jesu förkunnelse och vars djärvhet vid predikandet av detta tidiga evangelium ledde till att han stenades till döds av rasande judar. En del av Stefanos djärvhet, när han predikade sin ovanliga uppfattning om det nya evangeliet, var ett direkt resultat av hans tidigare samtal med Jesus. Men Stefanos hade aldrig ens den minsta tanke på att den galilé som han ungefär femton år tidigare hade talat med var samma person som han senare förkunnade som världens Frälsare och för vilken han så snart skulle dö och sålunda bli den första martyren i den kristendom som då nyligen hade börjat utvecklas. När Stefanos gav upp sitt liv, priset för att han angrep det judiska templet och dess traditionella bruk, stod där intill en som hette Saulus, en medborgare från Tarsus. När Saulus såg hur denna grek kunde dö för sin tro föddes i hans hjärta de känslor som till slut ledde honom till att omfatta den sak för vilken Stefanos dog. Senare blev han den energiske och outtröttlige Paulus, den kristna religionens filosof, om inte rentav dess ende grundare.
128:3.7 (1412.1) På söndagen efter påskveckan började Simon och Jesus sin färd tillbaka till Nasaret. Simon glömde aldrig det som Jesus lärde honom på denna resa. Han hade alltid älskat Jesus, men nu tyckte han att han hade börjat lära känna sin fader-broder. De hade många förtroliga samtal medan de färdades genom landet och tillredde sina måltider vid vägkanten. De kom hem på torsdagen vid middagen, och Simon höll familjen vaken sent den kvällen med att förtälja om sina upplevelser.
128:3.8 (1412.2) Maria blev mycket upprörd när Simon berättade att Jesus hade tillbringat största delen av tiden i Jerusalem ”med att umgås med främlingar, i synnerhet med sådana som kom från avlägsna länder”. Jesu familj kunde aldrig förstå hans stora intresse för människor, hans lust att umgås med dem, att lära sig om deras sätt att leva och att ta reda på vad de tänkte.
128:3.9 (1412.3) Allt mer blev nasaretfamiljen upptagen av sina omedelbara och mänskliga problem; Jesu framtida mission nämndes inte ofta, och mycket sällan talade han själv om sitt framtida livsskede. Hans mor tänkte sällan på att han var ett löftesbarn. Hon höll långsamt på att ge upp tanken om att Jesus hade en gudomlig mission att uppfylla på jorden. Men ibland fick hennes tro nytt liv igen när hon stannade upp och mindes Gabriels besök innan barnet föddes.
128:4.1 (1412.4) De sista fyra månaderna detta år vistades Jesus i Damaskus som gäst hos den köpman som han först hade träffat i Filadelfia då han var på väg till Jerusalem. En representant för denne köpman hade på sin färd genom Nasaret sökt upp Jesus och följt med honom till Damaskus. Denne till en del judiske köpman avsåg att anslå en ovanligt stor summa pengar för att etablera en skola för religionsfilosofi i Damaskus. Han planerade att skapa ett lärocenter som skulle överträffa Alexandria. Han föreslog att Jesus omedelbart skulle ge sig iväg på en lång rundresa till världens undervisningscentra som förberedelse för att överta ledningen för detta nya projekt. Detta var en av de största frestelser som Jesus någonsin mötte under loppet av sitt rent mänskliga livsskede.
128:4.2 (1412.5) Inom kort presenterade köpmannen för Jesus en grupp om tolv köpmän och bankirer som samtyckte till att stödja denna skola som nyligen hade börjat planeras. Jesus visade ett djupt intresse för den föreslagna skolan och hjälpte dem med planerna för dess organisation, men han uttryckte alltid sin rädsla för att hans andra och ospecificerade men tidigare förpliktelser skulle hindra honom från att ta emot ledningen för ett så anspråksfullt projekt. Hans eventuella välgörare var ihärdig, och han anställde Jesus i ett välbetalt översättningsarbete hemma hos sig medan han, hans hustru och söner och döttrar försökte påverka Jesus att ta emot den ära som stod till buds. Det gick inte att få Jesus att samtycka. Han visste mycket väl att det inte var meningen att hans mission på jorden skulle stödjas av utbildningsinstitutioner. Han visste att han inte fick förbinda sig att på minsta sätt ledas av ”människors rådsförsamlingar”, hur goda deras avsikter än var.
128:4.3 (1412.6) Han som avvisades av de religiösa ledarna i Jerusalem, även efter att ha visat prov på sitt ledarskap, erkändes och hyllades som en mästerlig lärare av affärsmännen och bankirerna i Damaskus, och allt detta medan han ännu var en obemärkt och okänd timmerman i Nasaret.
128:4.4 (1412.7) Han nämnde aldrig detta erbjudande för sin familj, och vid slutet av året var han igen tillbaka i Nasaret och skötte sina dagliga plikter alldeles som om han aldrig hade frestats av de smickrande förslagen från sina vänner i Damaskus. Inte heller associerade dessa män i Damaskus någonsin den senare medborgaren i Kafarnaum som vände upp och ned på hela judesamfundet med den tidigare timmermannen från Nasaret som hade dristat sig att avstå från den ära som deras kombinerade rikedom kunde ha gett honom.
128:4.5 (1413.1) Jesus lyckades mycket skickligt och avsiktligt att avskilja olika händelser i sitt liv så att de aldrig i världens ögon blev associerade med varandra som något som en och samma individ hade gjort. Mången gång fick han under senare år höra berättelsen om den underliga galilé som avböjde ett tillfälle att i Damaskus grunda en skola som kunde tävla med Alexandria.
128:4.6 (1413.2) Ett av de syften som Jesus hade i sinnet, när han sökte skilja åt vissa särdrag i sin jordiska erfarenhet, var att förhindra uppbyggandet av ett sådant mångsidigt och spektakulärt levnadslopp som skulle få senare generationer att vörda läraren i stället för att följa den sanning som han hade levt och lärt. Jesus ville inte bygga upp en sådan mänsklig meritlista som skulle dra uppmärksamheten från hans förkunnelse. Mycket tidigt insåg han att hans anhängare skulle vara frestade att formulera en religion om honom som skulle kunna bli en konkurrent till evangeliet om himmelriket vilket han ämnade förkunna för världen. Följaktligen försökte han under sitt händelserika liv att konsekvent hemlighålla allt sådant som han misstänkte kunde fås att tjäna denna naturliga tendens hos människan att upphöja läraren i stället för att förkunna hans lära.
128:4.7 (1413.3) Detta samma motiv förklarar också varför han lät sig bli känd under olika titlar eller benämningar under olika skeden av sitt mångskiftande liv på jorden. Dessutom ville han inte utöva något otillbörligt inflytande på sin familj eller andra, vilket kunde leda dem till att tro på honom mot deras uppriktiga övertygelse. Han vägrade alltid att otillbörligt eller orättvist utnyttja människans sinne. Han ville inte att människor skulle tro på honom om inte deras hjärtan var mottagliga för de andliga realiteter som han uppenbarade i sin förkunnelse.
128:4.8 (1413.4) Vid slutet av detta år löpte allting ganska väl i hemmet i Nasaret. Barnen växte upp, och Maria började vänja sig vid att Jesus var borta hemifrån. Han fortfor att överlämna sina förtjänster till Jakob för familjens underhåll och behöll endast en liten del för sina direkta personliga utgifter.
128:4.9 (1413.5) Under årens gång blev det svårare att inse att denne man var en Guds Son på jorden. Han föreföll att bli helt som en av denna världs individer, bara en människa bland människor. Det var bestämt av Fadern i himlen att utgivningen skulle förlöpa just på detta sätt.
128:5.1 (1413.6) Detta år var det första då Jesus var jämförelsevis fri från familjeansvar. Jakob var mycket framgångsrik i att ha hand om hemmet, och Jesus hjälpte med råd och med penningbidrag.
128:5.2 (1413.7) Veckan efter påsken detta år kom en ung man från Alexandria ned till Nasaret för att arrangera ett möte senare under året mellan Jesus och en grupp alexandrinska judar någonstans längs den palestinska kusten. De kom överens om att hålla mötet i mitten av juni, och Jesus gav sig iväg till Caesarea för att sammanträffa med fem prominenta judar från Alexandria, vilka enträget bad honom etablera sig som religionslärare i deras stad, och som en lockelse erbjöd de till att börja med en tjänst som assistent till chasan i deras främsta synagoga.
128:5.3 (1414.1) Ombuden för denna kommitté förklarade för Jesus att Alexandria var på väg att bli den judiska kulturens huvudsäte för hela världen, att den hellenistiska inriktningen inom judendomen i själva verket hade lämnat den babyloniska tankeskolan långt bakom sig. De påminde Jesus om det olycksbådande mullret av uppror från Jerusalem och hela Palestina och försäkrade honom att något som helst uppror av de palestinska judarna skulle anstifta skulle var detsamma som nationellt självmord, att Roms järnhand skulle krossa upproret inom tre månader, att Jerusalem skulle förstöras och templet skulle jämnas med marken så att inte en enda sten på sten skulle bli kvar.
128:5.4 (1414.2) Jesus lyssnade till allt vad de hade att säga och tackade dem för deras förtroende, och när han avböjde att bege sig till Alexandria sade han, sammanfattat: ”Min tid är inte inne än.” De blev förbryllade över hans uppenbara likgiltighet över den ära de hade försökt förläna honom. Innan de tog avsked av Jesus ville de ge honom en pung med pengar för att visa den uppskattning han åtnjöt hos sina alexandrinska vänner och som ersättning för tiden och kostnaderna att komma över till Caesarea för mötet med dem. Han avböjde också penninggåvan med orden: ”Josefs hus har aldrig tagit emot allmosor, och vi kan inte äta en annans bröd så länge jag har starka armar och mina bröder kan arbeta.”
128:5.5 (1414.3) Hans egyptiska vänner seglade hem, och under senare år när de hörde rykten om båtbyggaren från Kafarnaum som åstadkom sådan uppståndelse i Palestina var det få av dem som anade att han var babyn i Betlehem som hade vuxit upp och samma underligt uppträdande galilé som så otvunget hade avböjt inbjudan att bli en stor lärare i Alexandria.
128:5.6 (1414.4) Jesus återvände till Nasaret. Återstoden av detta år var de mest händelselösa sex månaderna under hela hans liv. Han gladde sig åt detta tillfälliga uppehåll från den vanliga dagordningen av problem att lösa och svårigheter att övervinna. Han umgicks mycket med sin Fader i himlen och gjorde väldiga framsteg i att behärska sitt människosinne.
128:5.7 (1414.5) Människors angelägenheter förlöper dock inte länge friktionsfritt i tidens och rymdens världar. I december hade Jakob ett enskilt samtal med Jesus och förklarade att han var mycket förälskad i Esta, en ung kvinna i Nasaret, och att de framdeles ville gifta sig om det kunde ordnas. Jakob framhöll att Josef snart var aderton år och att det vore en bra erfarenhet för denne att få en chans att tjäna som ansvarig huvudman för familjen. Jesus samtyckte till att Jakob skulle gifta sig två år senare, förutsatt att han under den mellanliggande tiden ordentligt tränade Josef för att överta ledningen av hemmet.
128:5.8 (1414.6) Nu började det röra på sig — äktenskap låg i luften. Jakobs framgång i att vinna Jesu samtycke till sitt äktenskap gav Mirjam mod att närma sig sin broder-fader med sina planer. Jakob, den yngre stenhuggaren som en gång hade varit självutnämnd förkämpe för Jesus och nu var affärskompanjon till Jakob och Josef, hade länge sökt vinna Mirjam för äktenskap. Sedan Mirjam hade framlagt sina planer för Jesus bestämde han att Jakob skulle komma till honom för att formellt be om henne till hustru, och han lovade sin välsignelse för giftermålet så snart hon tyckte att Marta var kompetent att överta hennes plikter som äldsta dotter.
128:5.9 (1414.7) När Jesus var hemma fortsatte han att hålla kvällsskola tre gånger i veckan, läste ofta högt skrifterna i synagogan på sabbaten, umgicks med sin mor, undervisade barnen och uppträdde överhuvudtaget som en värdig och respekterad medborgare i Nasaret i det israelitiska samhället.
128:6.1 (1415.1) När detta år började var hela familjen i Nasaret vid god hälsa, och under året avslutade alla barnen den regelbundna skolgången med undantag för vissa uppgifter som Marta måste göra tillsammans med Rut.
128:6.2 (1415.2) Jesus var en av de mest kraftfulla och förfinade mandomsrepresentanter som sedan Adams dagar hade framträtt på jorden. Hans fysiska utveckling var enastående utmärkt. Hans sinne var aktivt, skarpt och genomträngande — jämfört med den genomsnittliga mentaliteten hos hans samtida hade det utvecklats till jättelika proportioner — och hans ande var verkligen mänskligt gudomlig.
128:6.3 (1415.3) Familjens finanser var i bättre skick än någonsin efter att Josefs kvarlåtenskap hade tagit slut. De sista avbetalningarna på reparationsboden för karavanerna hade gjorts. De var inte skyldiga någon människa något, och för första gången på många år hade de lite pengar över. Då det förhöll sig så, och eftersom Jesus också hade tagit de övriga bröderna till Jerusalem för deras första påskceremonier, beslöt han att följa med Juda (som nyss hade gått ut synagogskolan) på dennes första besök i templet.
128:6.4 (1415.4) De färdades upp till Jerusalem och återvände samma väg genom Jordandalen, då Jesus var rädd för tråkigheter om han tog sin unge bror genom Samarien. Redan i Nasaret hade Juda flera gånger råkat ut för smärre svårigheter på grund av sin häftiga läggning i förening med sina starka patriotiska känslor.
128:6.5 (1415.5) De anlände i sinom tid till Jerusalem och var på väg till ett första besök i templet, vars själva åsyn hade upptänt och fascinerat Juda ända in i djupet av hans själ, när de råkade träffa på Lasaros från Betania. Medan Jesus samtalade med Lasaros och sökte arrangera ett gemensamt påskfirande för dem, lyckades Juda försätta dem alla i verkliga svårigheter. Nära intill stod en romersk vaktsoldat som gjorde några opassande anmärkningar om en judisk flicka som gick förbi. Juda blossade upp av glödande indignation och var inte sen att direkt till soldaten och inom hörhåll för honom uttrycka sin förtrytelse över en sådan oanständighet. Nu var det så att de romerska legionärerna var mycket känsliga för allt som gränsade till judisk vanvördnad; därför arresterade vakten Juda omedelbart. Detta var för mycket för den unge patrioten, och innan Jesus kunde förmana honom med en varnande blick, hade han hävt ur sig en mångordig utgjutelse av uppdämda antiromerska känslor, vilket allt endast gjorde ont värre. Juda med Jesus vid sin sida togs omedelbart till militärfängelset.
128:6.6 (1415.6) Jesus försökte få antingen ett omedelbart förhör av Juda eller också hans frigivning före påskfirandet den kvällen, men han lyckades inte med detta. Eftersom följande dag var en ”helig synod” i Jerusalem dristade sig inte ens romarna att handlägga anklagelser mot en jude. Följaktligen förblev Juda inspärrad till morgonen den andra dagen efter sin arrestering, och Jesus stannade hos honom i fängelset. De var inte närvarande vid tempelceremonin då lagens söner upptogs till fullvärdiga medborgare i Israel. Juda genomgick inte denna officiella ceremoni förrän flera år, då han nästa gång var i Jerusalem under en påsk i samband med sitt propagandaarbete till förmån för seloterna, en patriotisk organisation som han tillhörde och inom vilken han var mycket aktiv.
128:6.7 (1415.7) På morgonen efter deras andra dag i fängelset inställde sig Jesus inför militärdomaren för Judas räkning. Genom att vädja till sin brors unga år som en ursäkt och genom en ytterligare förklarande men välbetänkt framställning med hänsyn till den provokativa naturen av den episod som hade lett till att hans bror arresterades, handskades Jesus så med fallet att domaren gav uttryck för åsikten att den unge juden möjligen kunde ha haft någon anledning till sitt våldsamma utbrott. Sedan han hade varnat Juda att inte göra sig skyldig till en sådan överilning igen sade han till Jesus när han lät dem gå: ”Det är bäst att du håller ett öga på pojken. Han är en som lätt kan ställa till med många tråkigheter för er alla.” Det var sant som den romerske domaren sade. Juda orsakade ansenligt med besvär för Jesus, och alltid var dessa tråkigheter av samma slag — konflikter med civilmyndigheterna som följd av hans tanklösa och okloka patriotiska utbrott.
128:6.8 (1416.1) Jesus och Juda vandrade över till Betania för natten och förklarade varför de inte hade kunnat komma till den avtalade påskmåltiden. Dagen därpå begav de sig iväg mot Nasaret. Jesus berättade inte för familjen om sin unge brors arrestering i Jerusalem, men han hade ett långt samtal med Juda om denna episod ungefär tre veckor efter deras återkomst. Efter detta samtal med Jesus berättade Juda själv om händelsen för familjen. Han glömde aldrig det tålamod och den fördragsamhet som hans broder-fader visade under hela denna prövande upplevelse.
128:6.9 (1416.2) Detta var den sista påsken som Jesus firade med någon medlem av sin egen familj. Allt mer skulle Människosonen komma att lösgöra sig från nära förbindelse med dem som var liksom hans eget kött och blod.
128:6.10 (1416.3) Detta år avbröt Rut och hennes lekkamrater ofta hans långa perioder av djupt eftersinnande. Alltid var Jesus redo att uppskjuta begrundandet av sitt framtida arbete för världen och universumet för att kunna delta i den barnsliga glädjen och ungdomliga fröjden hos dessa ungar, som aldrig tröttnade på att lyssna då Jesus berättade om sina upplevelser under sina olika färder till Jerusalem. De var också mycket förtjusta i hans berättelser om djur och om naturen.
128:6.11 (1416.4) Barnen var alltid välkomna till reparationsboden. Jesus hade ordnat med sand, träklossar och stenar vid sidan av boden, och klungor av barn samlades där för att ha roligt tillsammans. När de tröttnade på sin lek brukade de mer modiga titta in i boden, och om dess innehavare inte var upptagen tog de mod till sig och gick in och sade: ”Farbror Josua, kom ut och berätta en riktigt stor historia för oss.” Sedan förde de ut honom genom att dra i hans händer tills han hade satt sig på sin favoritsten vid hörnet av boden, med barnen på marken i en halvcirkel framför sig. Hur mycket tyckte inte de små om sin farbror Josua! De lärde sig att skratta, att skratta innerligt och hjärtligt. Det var vanligt att en eller två av de minsta barnen klev upp i hans knä och satt där och med förundran tittade på hans uttrycksfulla ansikte när han berättade sina historier. Barnen älskade Jesus, och Jesus älskade barnen.
128:6.12 (1416.5) Det var svårt för hans vänner att förstå vidden av hans intellektuella aktiviteter, hur han så plötsligt och så fullständigt kunde svänga om från en djupsinnig diskussion om politik, filosofi eller religion till den sorglösa och glada lekfullheten hos dessa småttingar mellan fem och tio år. Då hans egna bröder och systrar växte upp, då han fick mer fritid och innan syskonbarnen kom, ägnade han en hel del uppmärksamhet åt dessa småttingar. Han levde inte på jorden tillräckligt länge för att särskilt mycket kunna glädjas över syskonbarnen.
128:7.1 (1416.6) När detta år började blev Jesus starkt medveten om att han hade en vittomfattande potentiell makt. Men han var likaså fullt övertygad om att denna makt inte skulle användas av hans personlighet som Människoson, åtminstone inte förrän hans stund hade kommit.
128:7.2 (1417.1) Vid denna tid tänkte han mycket på sitt förhållande till sin Fader i himlen, men talade föga om det. Resultatet av allt detta tänkande uttryckte han en gång i sin bön på en bergskulle när han sade: ”Oberoende av vem jag är och vilken makt jag kan tänkas utöva eller inte utöva, har jag alltid varit och skall alltid förbli underställd min Paradisfaders vilja.” Dock, när denne man vandrade till och från sitt arbete i Nasaret var det bokstavligen sant — med tanke på ett vidsträckt universum — att ”i honom fanns visdomens och kunskapens alla skatter fördolda”.
128:7.3 (1417.2) Hela detta år förlöpte familjens angelägenheter friktionsfritt utom för Judas del. I åratal hade Jakob problem med sin yngste bror, som inte ville ägna sig åt regelbundet arbete och inte kunde litas på att svara för sin del av hemmets utgifter. Fastän han ville bo hemma var han inte plikttrogen med att tjäna sin del av familjens uppehälle.
128:7.4 (1417.3) Jesus var en fridens man, och allt emellanåt besvärades han av Judas stridslystna bedrifter och talrika patriotiska utbrott. Jakob och Josef ansåg att han borde kastas ut hemifrån, men Jesus ville inte gå med på det. När deras tålamod blev hårt prövat brukade Jesus endast säga som sitt råd: ”Var tålmodiga. Var kloka i era råd och exemplariska i ert liv, så att er unge bror först må lära känna den bättre vägen och därefter känna sig tvungen att följa er på den.” Jesu visa och kärleksfulla råd förhindrade en brytning inom familjen; de förblev tillsammans. Juda kunde inte förmås att ta sitt förnuft till fånga förrän efter sitt giftermål.
128:7.5 (1417.4) Maria talade sällan om Jesu framtida mission. När detta samtalsämne än kom på tal svarade Jesus endast: ”Min tid är inte inne.” Jesus hade så gott som slutfört den svåra uppgiften att avvänja sin familj från beroendet av den omedelbara närvaron av hans personlighet. Han höll snabbt på att bereda sig för den dag då han ständigt kunde lämna hemmet i Nasaret för att påbörja den aktivare inledningen till sin verkliga omvårdnadsverksamhet människorna till fromma.
128:7.6 (1417.5) Förlora aldrig ur sikte det faktum att Jesu primära livsuppgift under sin sjunde utgivning var att förvärva erfarenhet av livet som skapad varelse, att vinna suveräniteten över Nebadon. Då han samlade själva denna erfarenhet medförde detta samtidigt en suprem uppenbarelse av Paradisfadern för Urantia och för hela hans lokaluniversum. Förutom dessa ändamål åtog han sig också att reda ut denna planets komplicerade angelägenheter i den mån de hade anknytning till Lucifers uppror.
128:7.7 (1417.6) Detta år hade Jesus mer fritid än vanligt, och han ägnade mycket tid åt att träna Jakob i att sköta reparationsboden och Josef i att handha hemmets ärenden. Maria kände på sig att han gjorde sig redo att lämna dem. Lämna dem för att fara vart? För att göra vad? Hon hade så gott som gett upp tanken på att Jesus var Messias. Hon kunde inte förstå honom. Hon kunde helt enkelt inte komma underfund med sin förstfödde son.
128:7.8 (1417.7) Jesus tillbringade en hel del tid detta år med de enskilda medlemmarna av sin familj. Han brukade ofta ta dem med på långa vandringar upp till bergskullen och ut på landsbygden. Före skördetiden tog han Juda med sig till morbroderns bondgård söder om Nasaret, men Juda stannade inte länge efter skörden. Han rymde, och Simon fann honom senare hos fiskare vid sjön. När Simon tog honom tillbaka hem hade Jesus ett samtal med den förrymde gossen, och eftersom Juda ville nu bli fiskare tog han honom med sig till Magdala och anförtrodde honom åt en släkting, en fiskare. Juda arbetade ganska bra och regelbundet från den tiden fram tills han gifte sig, och han fortsatte som fiskare efter sitt giftermål.
128:7.9 (1418.1) Till sist hade den dag kommit då Jesu alla bröder hade valt sin yrkesinriktning i livet och etablerat sig i detta arbete. Scenen höll på att färdigställas för Jesus att lämna hemmet.
128:7.10 (1418.2) I november firade man dubbelbröllop. Såväl Jakob och Esta som Mirjam och Jakob gifte sig. Det var verkligen en innerligt glad fest. Även Maria var igen en gång lycklig, utom då och då när hon insåg att Jesus beredde sig för att ge sig iväg. Hon led under tyngden av en stor osäkerhet: Om Jesus blott ville sitta ned och tala om allting öppet med henne så som han gjort när han var pojke, men han var genomgående föga meddelsam. Han var helt tyst om framtiden.
128:7.11 (1418.3) Jakob och hans brud Esta flyttade in i ett vackert litet hem i stadens västra del, en gåva från hennes far. Fastän Jakob fortsatte att understödja sin mors hem, halverades hans andel på grund av hans äktenskap, och Josef installerades officiellt av Jesus som familjens huvudman. Juda sände numera mycket troget varje månad sin andel hem till familjens kassa. Både Jakobs och Mirjams bröllop hade ett mycket välgörande inflytande på Juda, och när han dagen efter dubbelbröllopet begav sig iväg till fiskebankarna försäkrade han Josef att denne kunde lita på att han ”gör sin fulla plikt, och mer om så behövs”. Och han höll sitt löfte.
128:7.12 (1418.4) Mirjam bodde granne med Maria i Jakobs hem, då Jakob den äldre hade lagts till vila med sina fäder. Marta tog Mirjams plats i hemmet, och den nya ordningen fungerade smidigt innan året var till ända.
128:7.13 (1418.5) Dagen efter detta dubbelbröllop hade Jesus ett viktigt samtal med Jakob. Han berättade i förtroende för Jakob att han gjorde sig redo att lämna hemmet. Han överförde den fulla äganderätten till reparationsboden på Jakob, avgick officiellt och högtidligt som huvudman för Josefs hus och insatte högst rörande sin bror Jakob som ”överhuvud och beskyddare av sin fars hus”. Han gjorde upp en hemlig överenskommelse som de båda undertecknade. Den stipulerade att Jakob som ersättning för att han i gåva hade fått reparationsboden härefter skulle överta hela det ekonomiska ansvaret för familjen och sålunda befria Jesus från alla vidare skyldigheter därvidlag. Efter det att kontraktet hade undertecknats och budgeten hade så arrangerats att familjens faktiska utgifter skulle bli täckta utan något bidrag från Jesus, sade han till Jakob: ”Men, min son, jag skall fortsättningsvis sända dig någonting varje månad, ända tills min tid är inne, men det jag sänder skall du använda så som situationen fordrar. Använd mina bidrag för familjens nödvändigheter eller nöjen, så som du finner bäst. Använd dem vid sjukdom eller för oväntade nödsituationer som kan drabba någon enskild familjemedlem.”
128:7.14 (1418.6) Sålunda gjorde sig Jesus redo att gå in i den andra och från hemmet avskilda fasen i sitt vuxenliv innan han offentligt påbörjade skötseln av sin Faders angelägenheter.
Urantiaboken
Kapitel 129
129:0.1 (1419.1) JESUS hade helt och hållet lösgjort sig från skötseln av nasaretfamiljens hushållsangelägenheter och från den direkta vägledningen av dess medlemmar. Han fortsatte ända fram till sitt dop att bidra till familjens ekonomi, och han hyste ett levande personligt intresse för alla sina bröders och systrars andliga välfärd. Alltid var han redo att göra allt som var mänskligt möjligt för hans änkeblivna mors välbefinnande och glädje.
129:0.2 (1419.2) Människosonen hade nu noggrant förberett sig för att permanent lösgöra sig från nasarethemmet. Det var inte lätt att göra för honom. Jesus hyste en naturlig kärlek till de sina. Han älskade sin familj, och hans naturliga ömhet hade i hög grad stärkts av hans utomordentliga tillgivenhet för dem. Ju mer vi utger oss till våra medmänniskor desto mer kommer vi att älska dem, och eftersom Jesus hade gett sig så helt till sin familj, älskade han dem med en stor och innerlig kärlek.
129:0.3 (1419.3) Hela familjen hade så småningom vaknat upp till insikten om att Jesus höll på att lämna dem. Det förestående avskedets vemod mildrades endast av hans metod att successivt förbereda dem för den dag han skulle meddela dem om sin avsikt att ge sig av. I mer än fyra års tid märkte de att han planerade för detta slutliga avskedstagande.
129:1.1 (1419.4) I januari detta år, 21 e.Kr., tog Jesus en regnig söndagsmorgon ett enkelt farväl av sin familj och förklarade endast att han var på väg till Tiberias och att han sedan skulle besöka andra städer kring Galileiska sjön. Så lämnade han dem för att aldrig mer vara en stadigvarande medlem av detta hushåll.
129:1.2 (1419.5) Han tillbringade en vecka i Tiberias, den nya staden som snart skulle efterträda Sepforis som Galiléens huvudstad. Då han där fann så litet att intressera honom gick han vidare till Magdala, därefter till Betsaida och sedan till Kafarnaum, där han gjorde ett uppehåll för att hälsa på sin fars vän Sebedaios. Sebedaios söner var fiskare, han själv var båtbyggare. Jesus från Nasaret var expert både på att formge och att bygga. Han var mästare i att arbeta i trä. Sebedaios hade länge känt till skickligheten hos yrkesmannen från Nasaret. Under en lång tid hade Sebedaios funderat på att göra förbättringar i de båtar som han byggde. Han lade nu fram sina planer för Jesus och erbjöd den besökande byggnadssnickaren att komma med i hans företag, och Jesus accepterade gärna.
129:1.3 (1419.6) Jesus arbetade tillsammans med Sebedaios endast något över ett år, men under den tiden skapade han en ny båttyp och införde helt nya båtbyggnadsmetoder. Med en ny överlägsen teknik och väsentligt förbättrade metoder att ånga båtbräderna började Jesus och Sebedaios bygga båtar av en mycket bättre typ, farkoster som var avsevärt säkrare att segla med på sjön än de äldre typerna. Under flera år hade Sebedaios mer arbete med att producera dessa båtar av ny typ än vad hans lilla företag kunde klara av. Inom mindre än fem år var praktiskt taget alla farkoster på sjön byggda på Sebedaios varv i Kafarnaum. Jesus blev välkänd för fiskarfolket i Galiléen som den som hade konstruerat de nya båtarna.
129:1.4 (1420.1) Sebedaios var en måttligt förmögen man. Hans båtvarv låg vid sjön söder om Kafarnaum, och hans hem var beläget längre ner längs kusten nära fiskhamnen i Betsaida. Jesus bodde i Sebedaios hem under det år och litet mer som han stannade i Kafarnaum. Han hade länge arbetat ensam i världen, dvs. utan en far, och han gillade storligen denna period då han arbetade tillsammans med en far och partner.
129:1.5 (1420.2) Sebedaios hustru, Salome, var en släkting till Hannas, tidigare överstepräst i Jerusalem och fortfarande den mest inflytelserika inom sadducéernas grupp. Han hade beviljats avsked endast åtta år tidigare. Salome blev en stor beundrare av Jesus. Hon älskade honom så som hon älskade sina egna söner Jakob, Johannes och David, medan hennes fyra döttrar såg på Jesus som sin äldre bror. Jesus for ofta ut och fiskade med Jakob, Johannes och David, och de märkte att han var en erfaren fiskare likaväl som en skicklig båtbyggare.
129:1.6 (1420.3) Hela detta år sände Jesus pengar till Jakob varje månad. Han återvände till Nasaret i oktober för att närvara på Martas bröllop. Därefter var han inte i Nasaret på över två år, då han återvände kort före Simons och Judas dubbelbröllop.
129:1.7 (1420.4) Under hela detta år byggde Jesus båtar och fortsatte att observera hur människorna levde på jorden. Ofta gick han ned för att besöka karavanstationen, då Kafarnaum låg vid den direkta färdrutten från Damaskus söderut. Kafarnaum var en stark romersk militärpost, och garnisonskommendanten var en icke-jude som trodde på Jahve, en ”from man”, så som judarna brukade beteckna dessa proselyter. Denne officer hörde till en förmögen romersk familj, och han tog till sin uppgift att låta bygga en vacker synagoga i Kafarnaum. Den hade överlämnats till judarna kort innan Jesus kom för att bo hos Sebedaios. Jesus ledde gudstjänsterna i denna nya synagoga under mer än hälften av tiden detta år, och en del av karavanfolket som råkade närvara mindes honom som timmermannen från Nasaret.
129:1.8 (1420.5) För skattebetalningen registrerade sig Jesus som en ”hantverksutövare i Kafarnaum”. Från denna dag till slutet av sitt liv var han känd som kafarnaumbo. Han uppgav aldrig någon annan lagenlig bostadsort, fastän han av olika orsaker tillät andra att ange Damaskus, Betania, Nasaret och rentav Alexandria som hans hemort.
129:1.9 (1420.6) I synagogan i Kafarnaum fann han många nya böcker i bibliotekets kistor, och han tillbringade minst fem kvällar i veckan med intensiva studier. En kväll ägnade han åt umgänge med äldre människor, och en kväll tillbringade han med unga människor. Det fanns i Jesu personlighet något behagligt och inspirerande som ofelbart attraherade unga människor. Han fick dem alltid att känna sig väl till mods i hans sällskap. Kanske låg den stora hemligheten varför han kom så väl överens med dem i det tvåfaldiga faktum att han alltid var intresserad av vad de höll på med samtidigt som han sällan gav dem råd om de inte bad om det.
129:1.10 (1420.7) Sebedaios familj nästan dyrkade Jesus, och de uteblev aldrig från mötena med frågor och svar som han höll varje kväll efter kvällsmåltiden innan han gick över till synagogan för att studera. Också ungdomar i grannskapet kom ofta in för att vara med om dessa möten efter kvällsmaten. Vid dessa små samlingar meddelade Jesus en mångsidig och avancerad undervisning, just så avancerad som de kunde förstå. Han talade helt fritt med dem och uttryckte sina idéer och ideal i fråga om politik, sociologi, naturvetenskap och filosofi, men han tog sig aldrig för att ge uttryck åt en slutgiltig auktoritet, utom när han diskuterade religion — förhållandet mellan människa och Gud.
129:1.11 (1421.1) En gång i veckan höll Jesus ett möte med alla som arbetade i hushållet, på varven och vid stranden, ty Sebedaios hade många anställda. Det var bland dessa arbetare som Jesus först kallades ”Mästare”. Alla älskade de honom. Han tyckte om sitt arbete hos Sebedaios i Kafarnaum, men han saknade barnen som brukade leka ute vid sidan av snickarboden i Nasaret.
129:1.12 (1421.2) Av Sebedaios söner var Jakob mest intresserad av Jesus som lärare, som filosof. Johannes gillade mest hans religiösa undervisning och synsätt. David respekterade honom som yrkesman men brydde sig inte mycket om hans religiösa åsikter och filosofiska läror.
129:1.13 (1421.3) Ofta kom Juda över på sabbaten för att höra Jesus tala i synagogan, och han brukade dröja kvar en stund för att umgås med honom. Ju mer Juda såg sin äldste bror desto mer övertygad blev han om att Jesus var en verkligt stor man.
129:1.14 (1421.4) Detta år gjorde Jesus stora framsteg i ett allt mer avancerat behärskande av sitt människosinne och nådde nya och höga nivåer av medveten kontakt med Tankeriktaren i sitt inre.
129:1.15 (1421.5) Detta år var det sista som Jesus bodde på ett och samma ställe. Aldrig mer tillbringade Jesus ett helt år på en enda plats eller med ett enda åtagande. Tiden för hans jordiska pilgrimsresor närmade sig snabbt. Perioder av intensiv aktivitet låg inte långt framöver, men nu höll några år med omfattande resor och högst mångsidig personlig aktivitet på att träda emellan hans enkla men intensivt aktiva tidigare liv och hans ännu mer intensiva och ansträngande offentliga verksamhet. Hans träning som människa i denna värld måste fullbordas innan han kunde inleda sin levnadsbana av undervisande och predikande i egenskap av den fulländade Gud-människa som han var under de gudomliga och posthumana faserna av sin utgivning på Urantia.
129:2.1 (1421.6) I mars år 22 e.Kr. tog Jesus avsked av Sebedaios och Kafarnaum. Han bad om en mindre penningsumma för att täcka sina utgifter för färden till Jerusalem. Medan han arbetade hos Sebedaios hade han endast lyft små belopp som han varje månad sände till familjen i Nasaret. Någon månad kom Josef ned till Kafarnaum för att hämta pengarna. En annan månad kunde Juda komma över till Kafarnaum för att få pengarna av Jesus och ta dem med sig till Nasaret. Judas fiskeläger låg endast några kilometer söder om Kafarnaum.
129:2.2 (1421.7) När Jesus tog avsked av Sebedaios familj kom han överens om att stanna i Jerusalem till påsken, och de lovade alla att infinna sig för den tilldragelsen. De kom även överens om att äta påskmåltiden tillsammans. De var alla sorgsna när Jesus lämnade dem, i synnerhet Sebedaios döttrar.
129:2.3 (1421.8) Innan Jesus lämnade Kafarnaum hade han ett långt samtal med sin nyvunne vän och nära kamrat Johannes Sebedaios. Han berättade för Johannes att han tänkte företa omfattande resor tills ”hans stund skulle komma” och bad Johannes att för sin räkning varje månad sända litet pengar till familjen i Nasaret så länge som de medel han hade innestående räckte till. Johannes gav honom detta löfte: ”Min lärare, sköt dina ärenden, gör ditt arbete i världen. Jag skall företräda dig i denna eller vilken angelägenhet som helst, och jag skall se till din familj så som jag skulle ta hand om min egen mor och sköta om mina egna bröder och systrar. Jag skall fördela dina penningmedel, som min far har hand om, så som du har anvisat och enligt de behov som kan uppkomma. Om jag inte får mer av dig när dina pengar tar slut, och om din mor behöver, då skall jag ge henne av mina egna inkomster. Gå din väg i frid. Jag skall handla i ditt ställe i alla dessa ärenden.”
129:2.4 (1422.1) Efter det att Jesus hade gett sig av till Jerusalem rådgjorde Johannes följaktligen med sin far Sebedaios om de pengar som Jesus hade innestående, och han blev förvånad över att det var en så stor summa. Då Jesus hade lämnat ärendet helt i deras händer kom de överens om att det vore bäst att investera dessa medel i någon fastighet och använda inkomsten av den till att bistå familjen i Nasaret. Eftersom Sebedaios kände till ett litet hus i Kafarnaum som var intecknat och var till salu, föreslog han att Johannes skulle köpa huset med Jesus pengar och förvalta äganderätten åt Jesus. Johannes gjorde så som hans far rådde honom. I två års tid användes hyresinkomsten från huset till avbetalning på lånet, och detta tillsammans med en viss större summa som Jesus inom kort sände upp till Johannes att användas enligt familjens behov, täckte nästan hela skulden. Sebedaios tillsköt skillnaden, så att Johannes betalade återstoden av inteckningslånet när det förföll och därmed fick ograverad äganderätt till detta två-rums hus. På detta sätt blev Jesus ägare till ett hus i Kafarnaum, men själv visste han ännu inte om det.
129:2.5 (1422.2) När familjen i Nasaret fick höra att Jesus hade lämnat Kafarnaum trodde de, då de inte visste om hans finansiella arrangemang med Johannes, att tiden hade kommit för dem att klara sig utan vidare hjälp från Jesus. Jakob mindes sin överenskommelse med Jesus och tog med sina bröders hjälp genast över det fulla ansvaret för familjens försörjning.
129:2.6 (1422.3) Låt oss emellertid gå tillbaka för att se vad Jesus gjorde i Jerusalem. I nästan två månader tillbringade han större delen av sin tid med att lyssna till tempeldiskussionerna och besökte då och då de olika rabbinskolorna. De flesta sabbatsdagar firade han i Betania.
129:2.7 (1422.4) Jesus hade tagit med sig ett brev till Jerusalem från Salome, Sebedaios hustru, vilket introducerade honom för den tidigare översteprästen Hannas som ”en som för mig är som min egen son.” Hannas tillbringade mycket tid tillsammans med honom och tog honom personligen med på besök till de många akademier som de religiösa lärarna i Jerusalem ledde. Fastän Jesus ingående granskade dessa skolor och noggrant observerade deras undervisningsmetoder, ställde han aldrig ens en enda fråga offentligt. Trots att Hannas betraktade Jesus som en stor man, var han förbryllad över hur han skulle råda honom. Han insåg att det vore löjligt att föreslå att Jesus skulle börja som studerande i någon av skolorna i Jerusalem, och samtidigt visste han mycket väl att Jesus aldrig skulle ges ställningen som stadigvarande lärare, eftersom han aldrig hade fått undervisning i dessa skolor.
129:2.8 (1422.5) Nu närmade sig påsktiden, och tillsammans med skarorna av folk från alla håll anlände från Kafarnaum Sebedaios och hela hans familj till Jerusalem. De tog alla in i Hannas rymliga hem där de firade påsk som en enda lycklig familj.
129:2.9 (1422.6) Innan denna påskvecka var till ända mötte Jesus, som av en händelse, en förmögen resenär och hans son, en ung man omkring sjutton år gammal. Dessa resande kom från Indien, och då de var på väg till Rom och andra ställen vid Medelhavet hade de ställt det så att de kom till Jerusalem under påsken i hopp om att kunna finna någon som de kunde anställa som tolk för båda och som privatlärare för sonen. Fadern insisterade på att Jesus skulle samtycka till att följa med dem på resan. Jesus berättade för honom om sin familj och sade att det knappast var rätt att ge sig iväg på nästan två år, under vilken tid familjen kunde råka i nöd. Då föreslog denna resande från Orienten att Jesus skulle få ett års lön i förskott, så att han kunde anförtro dessa medel åt sina vänner för att trygga familjens eventuella behov. Då samtyckte Jesus till att företa resan.
129:2.10 (1423.1) Jesus överlät denna stora penningsumma till Johannes, Sebedaios son. Ni har fått veta hur Johannes använde dessa pengar till att betala inteckningslånet på fastigheten i Kafarnaum. Jesus gjorde Sebedaios till sin fullt förtrogne angående denna medelhavsresa, men han ålade honom att inte berätta om det för någon människa, inte ens för Sebedaios närstående. Han avslöjade aldrig att han visste var Jesus fanns under dessa två långa år. Innan Jesus återvände från denna resa hade familjen i Nasaret redan så gott som gett upp hoppet om att få återse honom levande. Endast Sebedaios försäkringar, då han vid flera tillfällen gick upp till Nasaret tillsammans med sin son Johannes, höll hoppet vid liv i Marias hjärta.
129:2.11 (1423.2) Under denna tid klarade sig nasaretfamiljen mycket väl. Juda hade ansenligt ökat sin betalningsandel och fortsatte att ge detta extra bidrag fram tills han gifte sig. Trots att Maria och Rut inte behövde nämnvärd hjälp hade Johannes Sebedaios för sed att varje månad ta med sig någon gåva till dem, så som Jesus hade instruerat honom.
129:3.1 (1423.3) Hela sitt tjugonionde år tillbringade Jesus med att fullborda resan i Medelhavsvärlden. De främsta händelserna, i den mån vi har tillåtelse att avslöja dessa erfarenheter, utgör ämnet för de berättelser som följer genast efter detta kapitel.
129:3.2 (1423.4) Under hela denna färd genom den romerska världen var Jesus, av många orsaker, känd som den skriftlärde från Damaskus. I Korinth och på andra ställen under återresan var han emellertid känd som den judiske privatläraren.
129:3.3 (1423.5) Detta var en händelserik period i Jesu liv. Under denna resa knöt han många kontakter med sina medmänniskor, men dessa erfarenheter utgör en sådan fas i hans liv som han aldrig avslöjade för någon medlem av sin familj eller för någon av apostlarna. Jesus levde sitt jordiska liv och lämnade denna värld utan att någon (utom Sebedaios i Betsaida) fick veta att han hade gjort denna omfattande resa. En del av hans vänner trodde att han hade återvänt till Damaskus, andra trodde att han hade farit till Indien. Hans egen familj var benägen att tro att han var i Alexandria, då de visste att han en gång hade fått inbjudan att bege sig dit för att bli biträdande chasan.
129:3.4 (1423.6) När Jesus återvände till Palestina gjorde han inget för att förändra sin familjs åsikt att han hade rest från Jerusalem till Alexandria. Han lät dem hållas i sin tro att han hade tillbringat hela den tid han hade varit borta från Palestina i denna lärdomens och kulturens stad. Endast båtbyggaren Sebedaios i Betsaida kände till fakta härvidlag, och Sebedaios sade inget åt någon.
129:3.5 (1423.7) I alla era försök att uttyda meningen med Jesu liv på Urantia, måste ni hålla i minnet anledningen till Mikaels utgivning. Om ni vill förstå meningen med många av hans till synes märkliga förehavanden måste ni inse avsikten med hans vistelse i er värld. Han aktade sig konsekvent för att bygga upp en alltför lysande och uppmärksammad personlig karriär. Han ville inte vädja till sina medmänniskor med några ovanliga eller överväldigande medel. Han var hängiven sitt arbete att uppenbara den himmelske Fadern för sina medmänniskor och hade samtidigt vigt sitt liv åt den sublima uppgiften att leva som dödlig på jorden hela tiden underställd viljan hos samme Fader i Paradiset.
129:3.6 (1424.1) Det är också alltid till hjälp för förståelsen av Jesu liv på jorden om alla dödliga som studerar denna gudomliga utgivning kommer ihåg att fastän han levde detta inkarnerade liv på Urantia, levde han det för hela sitt universum. Det fanns någonting speciellt och inspirerande associerat med det liv som han i köttslig dödlig gestalt levde för varje enskild bebodd sfär i hela universumet Nebadon. Detsamma gäller också för alla de världar som har blivit beboeliga efter de händelserika tiderna för hans vistelse på Urantia. Det kommer likaså att vara lika sant för alla världar som kan tänkas bli bebodda av viljevarelser under detta lokaluniversums hela framtida historia.
129:3.7 (1424.2) Under tiden för denna rundresa i den romerska världen, och genom de erfarenheter den gav, fullbordade Människosonen praktiskt taget sin utbildning i att bekanta sig med världens mångahanda folk som levde under hans tid och i hans generation. Vid den tid då han återvände till Nasaret hade han genom den träning som denna resa gav tämligen väl lärt sig hur människan levde och ordnade sin tillvaro på Urantia.
129:3.8 (1424.3) Det verkliga syftet med hans resa runt Medelhavssänkan var att lära känna människor. Han kom på denna resa i mycket nära kontakt med hundratals representanter för människosläktet. Han mötte och älskade alla slags människor: rika och fattiga, förnäma och enkla, svarta och vita, lärda och olärda, bildade och obildade, kultiverade och okultiverade, djuriska och andliga, religiösa och irreligiösa, moraliska och omoraliska.
129:3.9 (1424.4) Under denna Medelhavsresa gjorde Jesus stora framsteg i sin mänskliga uppgift att behärska sitt materiella och dödliga sinne, och Tankeriktaren i hans inre hade stor framgång i upplyftandet och det andliga erövrandet av detta samma människointellekt. Vid slutet av denna resa visste Jesus i själva verket — så säkert som en människa kan veta — att han var Guds Son, en Skaparson till den Universelle Fadern. Riktaren kunde allt mer hämta upp i Människosonens sinne dimmiga minnen från hans liv i Paradiset tillsammans med sin gudomlige Fader innan han ens hade kommit för att organisera och administrera detta lokaluniversum Nebadon. Sålunda uppenbarade Riktaren så småningom i Jesu människomedvetande dessa nödvändiga minnen från hans tidigare och gudomliga existens under de olika epokerna i det nära nog eviga förgångna. Den sista episod som Riktaren förde fram från hans förmänskliga tillvaro var hans avskedskonferens med Immanuel i Salvington strax innan han gav upp sin medvetna personlighet för att inkarnera på Urantia. Denna sista minnesbild från den förmänskliga tillvaron klarnade i Jesu medvetande samma dag som han döptes av Johannes i Jordanfloden.
129:4.1 (1424.5) För lokaluniversumets himmelska intelligenser som följde med händelserna var denna Medelhavsresa den mest fascinerande av alla Jesu jordiska erfarenheter, åtminstone av allt i hans livsskede ända fram till hans korsfästelse och jordiska död. Detta var den fascinerande period då han utförde personlig omvårdnad i motsats till den epok av offentlig omvårdnad som snart följde. Denna unika tidsperiod var så mycket mer fängslande emedan han då fortfarande var timmermannen från Nasaret, båtbyggaren från Kafarnaum, skrivaren från Damaskus; han var fortfarande Människosonen. Han hade inte ännu fått fullständig kontroll över sitt människosinne. Riktaren hade ännu inte fått full kontroll över den dödliga identiteten och inte helt byggt upp en motsvarighet till den. Han var fortfarande en människa bland människor.
129:4.2 (1425.1) Den rent mänskliga religiösa erfarenheten — den personliga andliga tillväxten — hos Människosonen nådde närapå sin höjdpunkt under detta tjugonionde år. Denna upplevelse av andlig utveckling var en följdriktigt gradvis skeende tillväxt från den stund hans Tankeriktare anlände fram till dagen för fullbordandet och bekräftandet av det naturliga och normala mänskliga förhållandet mellan människans materiella sinne och andens sinnesbegåvning — den företeelse som innebär att dessa två sinnen blir ett, den erfarenhet som Människosonen, som en inkarnerad dödlig på jorden, fullständigt och slutgiltigt uppnådde den dag han blev döpt i Jordanfloden.
129:4.3 (1425.2) Fastän han under dessa år föreföll att inte engagera sig i så många perioder av formell kontakt med sin Fader i himlen, finslipade han allt effektivare metoder för personlig kommunikation med Paradisfaderns andenärvaro i sitt inre. Han levde ett verkligt liv, ett fullt liv och ett helt normalt, naturligt och genomsnittligt jordiskt liv. Han vet av personlig erfarenhet vad det faktiskt och totalt sett betyder att leva det liv som människorna lever i tidens och rymdens materiella världar.
129:4.4 (1425.3) Människosonen upplevde hela skalan av människans emotioner, allt från yttersta glädje till djupaste sorg. Han var ett glädjens barn och en varelse med en sällsynt god humor. Likaså var han en ”sorgernas man och förtrogen med bedrövelsen”. I andligt avseende genomlevde han verkligen den dödligas liv nerifrån ända upp, från början till slut. Från materiell synpunkt sett kan det tyckas att han inte behövde genomleva någondera av de sociala ytterligheterna i den mänskliga tillvaron, men intellektuellt blev han alltigenom förtrogen med människosläktets hela och fullständiga erfarenhet av livet.
129:4.5 (1425.4) Jesus känner till tankarna och känslorna, drifterna och impulserna, hos de evolutionära och uppåtgående dödliga i världarna, från födelsen till döden. Han har levt människolivet från det fysiska, intellektuella och andliga jagets början genom spädbarnstiden, barndomen, ungdomen och vuxentiden — och även genomgått människans erfarenhet av döden. Han genomlevde inte endast dessa vanliga och bekanta perioder i människans intellektuella och andliga framåtskridande, utan han erfor också till fullo de högre och mer avancerade faser av sammanjämkning mellan människa och Riktare som så få dödliga på Urantia någonsin uppnår. Sålunda upplevde han den dödliga människans fullständiga liv, inte endast så som det levs i er värld, utan också så som det levs i alla andra evolutionära världar i tid och rymd, även i de högsta och mest avancerade av alla de världar som har etablerats i ljus och liv.
129:4.6 (1425.5) Fastän detta fulländade liv som Jesus levde i de dödligas köttsliga gestalt kanske inte obetingat och allmänt godkändes av hans dödliga medmänniskor, av dem som råkade vara hans samtida på jorden, fick dock det liv som Jesus från Nasaret levde i köttslig gestalt och på Urantia den Universelle Faderns fullständiga och obetingade godkännande, ty det utgjorde på en och samma gång och under ett och samma personlighetsliv en fullständig uppenbarelse av den eviga Guden för den dödliga människan och en presentation av den fulländade mänskliga personligheten till den Infinita Skaparens tillfredsställelse.
129:4.7 (1425.6) Detta var hans sanna och suprema syfte. Han kom inte ned till Urantia för att leva som ett fulländat och detaljerat exempel för något barn eller någon vuxen, någon man eller någon kvinna, under den tidsåldern eller under någon annan. Det är förvisst sant att vi alla i hans fullvärdiga, rika, vackra och ädla liv kan finna mycket som är ytterst exemplariskt, gudomligt inspirerande, men det är därför att han levde ett äkta och genuint mänskligt liv. Jesus levde inte på jorden för att sätta ett exempel avsett att kopieras av alla andra människor. Han levde detta jordiska liv med samma nådetilldelning med vilken ni alla må leva era liv på jorden. Så som han levde sitt jordiska liv på sin tid och sådan han var, så satte han därmed ett exempel för oss alla att sålunda leva vårt liv i vår tid och sådana vi är. Ni bör inte sträva efter att leva hans liv, men ni kan besluta att leva ert liv just så som han levde sitt och med samma hjälpmedel som han levde sitt liv. Jesus är måhända inte det formella och detaljerade exemplet för alla dödliga i alla tidsåldrar i alla världar i detta lokaluniversum, men han är för evigt inspirationskällan och vägledaren för alla pilgrimer på väg till Paradiset från deras ursprungliga uppstigningsvärldar upp genom universernas universum och vidare genom Havona till Paradiset. Jesus är den nya och levande vägen från människan till Gud, från det partiella till det fullkomliga, från det jordiska till det himmelska, från tiden till evigheten.
129:4.8 (1426.1) Mot slutet av det tjugonionde året hade Jesus praktiskt taget levt färdigt det liv som fordras av de dödliga under deras jordiska liv. Han kom till jorden representerande Guds fullkomlighet som skulle manifesteras för människan. Han hade nu blivit närapå människans fulländning som inväntade sitt tillfälle att manifesteras för Gud. Han gjorde allt detta innan han hade fyllt trettio år.
Urantiaboken
Kapitel 130
130:0.1 (1427.1) RUNDRESAN i den romerska världen upptog största delen av det tjugoåttonde och hela det tjugonionde året av Jesu liv på jorden. Jesus och de två indierna — Gonod och hans son Ganid — lämnade Jerusalem en söndagsmorgon den 26 april år 22 e.Kr. De genomförde sin resa planenligt, och Jesus sade farväl till fadern och sonen i staden Charax vid Persiska viken den 10 december följande år, dvs. år 23 e.Kr.
130:0.2 (1427.2) Från Jerusalem begav de sig till Caesarea via Joppe. I Caesarea gick de ombord på en båt till Alexandria. Från Alexandria seglade de till Lasaia på Kreta. Från Kreta seglade de till Karthago, med ett kortare uppehåll i Kyrene. I Karthago tog de en båt till Neapel, med uppehåll vid Malta, Syrakusa och Messina. Från Neapel for de till Capua, varifrån de färdades längs via Appia till Rom.
130:0.3 (1427.3) Efter sin vistelse i Rom tog de landvägen till Tarentum, där de satte segel till Aten i Grekland, med uppehåll vid Nikopolis och Korint. Från Aten for de till Efesos via Troas. Från Efesos seglade de till Cypern med uppehåll på Rodos. De tillbringade en ansenlig tid med att besöka Cypern och att vila upp sig där och seglade sedan till Antiochia i Syrien. Från Antiochia begav de sig söderut till Sidon och sedan över till Damaskus. Därifrån färdades de med karavan till Mesopotamien, passerande genom Thapsakos och Larissa. De tillbringade någon tid i Babylon, besökte Ur och andra platser och for sedan till Susa. Från Susa färdades de till Charax, och härifrån tog Gonod och Ganid sjövägen till Indien.
130:0.4 (1427.4) Det var medan Jesus arbetade fyra månader i Damaskus som han hade lärt sig grunderna till det språk som Gonod och Ganid talade. Under den tiden hade han arbetat mycket med översättningar från grekiska till ett av Indiens språk, och han assisterades av en indier som härstammade från Gonods hembygd.
130:0.5 (1427.5) Under denna Medelhavsresa tillbringade Jesus ungefär hälften av varje dag med att undervisa Ganid och fungera som tolk vid Gonods affärsunderhandlingar och sociala kontakter. Resten av varje dag, som han fritt kunde förfoga över, ägnade han åt att ha dessa nära kontakter med sina medmänniskor, dessa förtroliga förbindelser med världens dödliga, som så kännetecknade hans verksamhet under dessa år som närmast föregick hans offentliga verksamhet.
130:0.6 (1427.6) Jesus lärde känna den högre materiella och intellektuella civilisationen i västerlandet och Levanten genom första hands observationer och direkt kontakt med den. Av Gonod och hans begåvade son fick han veta en hel del om civilisationen och kulturen i Indien och Kina, ty Gonod som själv var indisk medborgare hade företagit tre omfattande resor till den gula rasens kejsardöme.
130:0.7 (1427.7) Den unge Ganid lärde sig mycket av Jesus under denna långa och nära samvaro. De utvecklade en stor tillgivenhet för varandra, och gossens far försökte många gånger övertala Jesus att återvända med dem till Indien, men Jesus avböjde alltid, med hänvisning till att det var nödvändigt för honom att återvända till sin familj i Palestina.
130:1.1 (1428.1) Under vistelsen i Joppe träffade Jesus Gadiah, en filisteisk tolk som arbetade åt en viss Simon, som var garvare. Gonods representanter i Mesopotamien hade gjort många affärer med denne Simon, därför ville Gonod och hans son besöka honom under sin resa till Caesarea. Medan de uppehöll sig i Joppe blev Jesus och Gadiah goda vänner. Denne unge filisté var en sanningssökare. Jesus var en sanningsgivare; han var sanningen för den generationen på Urantia. När en stor sanningssökare och en stor sanningsgivare träffas blir följden en storartad och befriande upplysning, som föds av upplevelsen av ny sanning.
130:1.2 (1428.2) En dag efter kvällsmåltiden strövade Jesus och den unge filistén omkring nere vid havet, och Gadiah som inte visste att denne ”skriftlärde från Damaskus” var så väl förtrogen med de hebreiska traditionerna, pekade ut för Jesus skeppskajen varifrån det sades att Jona hade gått ombord på sin olyckliga färd till Tarsis. Efter sina yttranden ställde han denna fråga till Jesus: ”Men tror du att den stora fisken verkligen svalde Jona?” Jesus såg att denne unge mans liv hade påverkats väldigt av denna tradition och att dess begrundande hade fått honom att inse dåraktigheten i att försöka rymma från plikten; Jesus sade därför inget som plötsligt skulle rasera grunderna för Gadiahs nuvarande motivation för det praktiska livet. Då Jesus svarade på frågan sade han: ”Min vän, vi är alla som Jona med ett liv avsett att levas enligt Guds vilja, och varje gång vi försöker undvika den nuvarande plikten i livet genom att smita iväg till avlägsna lockelser, försätter vi oss därmed under direkt inverkan av de inflytelser som inte styrs av sanningens makter och rättfärdighetens krafter. Att fly från plikten är att offra sanningen. Flykten från ljusets och livets tjänst kan endast resultera i de smärtsamma konflikter med själviskhetens svåra valar som till slut leder till mörker och död, om inte sådana gudssvikande personer som Jona ens i sin djupaste förtvivlan vänder sina hjärtan till att söka Gud och hans godhet. När dessa besvikna själar uppriktigt söker Gud — hungrar efter sanning och törstar efter rättfärdighet — finns det inget som längre kan hålla dem i fångenskap. Oberoende av hur djupt de än har fallit, när de av hela sitt hjärta söker ljuset befriar Herrens, Gud i himlens, ande dem från deras fångenskap. Livets olyckliga och onda omständigheter spyr ut dem på de nya möjligheternas torra land till förnyad tjänst och till ett klokare liv.
130:1.3 (1428.3) Gadiah berördes djupt av Jesu undervisning, de talade till långt in på natten nere vid stranden och innan de gick till sitt nattkvarter bad de tillsammans och för varandra. Detta var samma Gadiah som senare lyssnade till Petrus predikningar, blev en som djupt trodde på Jesus från Nasaret och den som hade en minnesvärd dispyt med Petrus en kväll hemma hos Dorcas. Gadiah hade också en avgörande inverkan på Simons, den förmögna läderhandlarens, slutliga beslut att bekänna sig till kristendomen.
130:1.4 (1428.4) (I denna berättelse om Jesu personliga arbete bland sina medmänniskor under denna Medelhavsresa kommer vi, enligt det tillstånd vi har fått, att fritt översätta hans ord till ett modernt uttryckssätt som är gångbart på Urantia vid tiden för denna framställning.)
130:1.5 (1429.1) Vid Jesu sista sammanträffande med Gadiah utspann sig en diskussion om gott och ont. Denne unge filisté var mycket besvärad av en känsla av orättvisa därför att det onda fanns i världen jämsides med det goda. Han sade: ”Hur kan Gud, om han är oändligt god, låta oss lida det ondas bedrövelser; vem är det egentligen som skapar det onda?” På den tiden trodde många fortfarande att Gud skapar både gott och ont, men Jesus lärde aldrig ut en sådan felaktighet. Då Jesus besvarade frågan sade han: ”Min broder, Gud är kärleken; därför måste han vara god, och hans godhet är så stor och verklig att det inte ryms någonting så smått och overkligt som det onda. Gud är så positivt god att det finns absolut ingen plats för det negativa onda i honom. Det onda är ett omoget val och obetänksamt felsteg hos dem som motsätter sig godheten, avvisar skönheten och som inte förhåller sig lojalt till sanningen. Det onda är endast missanpassning orsakad av omogenhet eller en förstörande och förvrängande inverkan av okunskap. Det onda är det oundvikliga mörker som följer i hälarna på ett oklokt avvisande av ljuset. Det onda är det som är mörkt och osant, och som när det medvetet omfattas och avsiktligt bejakas blir synd.
130:1.6 (1429.2) ”Genom att ge dig förmågan att välja mellan sanning och villfarelse skapade din Fader i himlen den potentiellt negativa aspekten av ljusets och livets positiva väg, men sådana ondskans villfarelser existerar verkligen inte förrän en intelligent varelse genom att välja fel levnadssätt med sin vilja får dem att existera. Sedan upphöjs sådant ont senare till synd genom sådana egensinniga och upproriska varelsers medvetna och avsiktliga val. Det är därför som vår Fader i himlen låter det goda och det onda finnas jämsides till livets slut, just så som naturen låter vetet och ogräset växa sida vid sida fram till skörden.” Gadiah var fullt nöjd med Jesu svar på hans fråga efter att deras senare diskussion hade klargjort för hans sinne den verkliga innebörden av dessa betydelsefulla framföranden.
130:2.1 (1429.3) Jesus och hans vänner stannade i Caesarea längre än planerat, emedan en av de väldiga styrårorna på det fartyg som de ämnade gå ombord på upptäcktes vara i fara att klyvas. Kaptenen beslöt att stanna i hamn medan en ny styråra tillverkades. Det rådde brist på yrkeskunniga träarbetare för denna uppgift, varför Jesus erbjöd sig att hjälpa till. Under kvällarna vandrade Jesus och hans vänner omkring på den vackra muren som tjänade som promenadväg runt hamnen. Ganid hörde med intresse på när Jesus förklarade stadens vattenledningssystem och det förfarande med vilket tidvattnet utnyttjades för att skölja stadens gator och avlopp. Denne indiske yngling var mycket imponerad av Augustus tempel, beläget på en kulle och krönt av en kolossal staty av den romerska kejsaren. Den andra eftermiddagen av deras vistelse såg de alla tre en föreställning i den enorma amfiteatern som hade sittplatser för tjugo tusen personer, och samma kväll gick de på teatern för att se ett grekiskt skådespel. Dessa var de första föreställningar av detta slag som Ganid någonsin hade beskådat, och han ställde många frågor om dem till Jesus. På morgonen den tredje dagen avlade de ett officiellt besök på guvernörens palats, ty Caesarea var Palestinas huvudstad och den romerske prokuratorns residensort.
130:2.2 (1429.4) I deras värdshus hade också en köpman från Mongoliet tagit in, och eftersom denne man från Fjärran östern talade grekiska rätt bra, hade Jesus flera långa samtal med honom. Denne man var mycket imponerad av Jesu livsfilosofi och glömde aldrig hans visdomsord om att ”leva det himmelska livet, medan man befinner sig på jorden, genom att dagligen underkasta sig den himmelske Faderns vilja”. Denne köpman var en anhängare av Tao, och han hade därigenom blivit en som hade en stark tro på läran om en universell Gudom. Vid återkomsten till Mongoliet började han lära sina grannar och affärskompanjoner dessa avancerade sanningar, och som ett direkt resultat av dessa aktiviteter beslöt hans äldste son att bli taopräst. Denne unge man utövade under hela sin livstid ett stort inflytande till förmån för en avancerad sanning, och hans arbete fortsattes av hans son och sonson som likaså var hängivet trogna läran om den Ende Guden — Himlens Suprema Härskare.
130:2.3 (1430.1) Medan den tidiga kristna kyrkans östra gren, som hade sitt främsta högkvarter i Filadelfia, höll sig mer troget till Jesu förkunnelse än bröderna i Jerusalem, var det beklagligt att det inte fanns någon lik Peter att bege sig till Kina, eller lik Paulus att färdas till Indien, ty i dessa länder var den andliga jordmånen då mycket gynnsam för att så fröna till det nya evangeliet om himmelriket. Just denna Jesu förkunnelse, så som den omfattades av filadelfiaborna, skulle precis lika omedelbart och effektivt ha tilltalat sinnena hos de andligen hungrande asiatiska folken som Petrus och Paulus predikande gjorde i väst.
130:2.4 (1430.2) En av de unga männen som en dag arbetade med styråran tillsammans med Jesus blev intresserad av de ord som Jesus fällde under timmarnas gång medan de arbetade på skeppsvarvet. När Jesus antydde att Fadern i himlen var intresserad av sina barns välfärd på jorden, sade denne unge grek som hette Anaxand: ”Om Gudarna är intresserade av mig, varför avlägsnar de då inte denne grymme och orättvise förman från denna verkstad?” Han blev häpen när Jesus svarade: ”Då du känner till vänlighetens väg och uppskattar rättvisan, kanske Gudarna har fört denne felande man nära dig så att du må leda honom in på denna bättre väg. Kanske du är det salt som skall göra denne broder angenämare för alla andra människor, dvs. om du inte har förlorat din sälta. Som det nu är, råder denne man dig över så till vida att hans onda sätt påverkar dig ogynnsamt. Varför inte sätta dig över ondskan med kraft av godhetens makt och sålunda komma att behärska alla relationer mellan er två? Jag förutspår att det goda i dig kunde övervinna det onda i honom om du gav det en uppriktig och levande chans. Det finns under loppet av de dödligas tillvaro inget mer spännande äventyr än att känna upprymdheten av att bli materiell livspartner för andlig energi och gudomlig sanning i en av deras segerrika strider mot villfarelse och ondska. Det är en underbar och transformerande erfarenhet att bli en levande kanal för andligt ljus till en dödlig som sitter i andligt mörker. Om du har blivit välsignad med mer sanning än denne man, borde hans behov vara en utmaning för dig. Förvisso är du inte den fega stackare som skulle kunna stå på stranden och se på när en medmänniska som inte kan simma drunknar! Hur mycket värdefullare är inte denne mans själ som famlar i mörkret jämfört med hans kropp som kunde drunkna i vattnet!”
130:2.5 (1430.3) Anaxand var mäktigt berörd av Jesu ord. Inom kort berättade han för sin överordnade vad Jesus hade sagt, och samma kväll sökte de båda råd av Jesus för sina själars välfärd. Senare, efter att det kristna budskapet hade förkunnats i Caesarea, trodde båda dessa män, den ene grek, den andre romare, på Filippos predikan och blev framstående medlemmar i den kyrka som han grundade. Senare förordnades denne unge grek till förvaltare åt en romersk kapten, Cornelius, som blev troende som resultat av Petrus verksamhet. Anaxand fortsatte att sprida ljus till dem som satt i mörk, fram till den tid då Paulus fängslades i Caesarea. Han omkom då av misstag vid den stora massakern på tjugo tusen judar medan han vårdade sig om de lidande och döende.
130:2.6 (1431.1) Ganid började vid den här tiden få klart för sig att hans privatlärare använde sin fritid till denna ovanliga personliga omvårdnad av sina medmänniskor, och den unge indiern ville ta reda på motivet till dessa ständiga aktiviteter. Han frågade: ”Varför håller du så ständigt på med dessa samtal med främlingar?” Jesus svarade: ”Ganid, ingen människa är en främling för den som känner Gud. I upplevelsen av att finna den himmelske Fadern upptäcker man att alla människor är ens bröder, och förefaller det så underligt att man skulle känna glädje över att träffa en nyss upptäckt broder? Att bli bekant med sina bröder och systrar, att lära känna deras problem och lära sig att älska dem är den suprema erfarenheten i livet.”
130:2.7 (1431.2) Detta var en diskussion som varade ända in på natten, och inom loppet av vilken den unge mannen bad Jesus berätta för honom vad som är skillnaden mellan Guds vilja och det val som människosinnet gör och som också kallas vilja. Sammanfattat sade Jesus: Guds vilja är Guds sätt att verka, delaktighet i Guds val inför varje potentiellt alternativ. Att göra Guds vilja är därför en progressiv erfarenhet av att bli allt mer lik Gud, och Gud är källan till och bestämmelsen för allt som är gott, vackert och sant. Människans vilja är människans sätt att verka, summan och substansen av allt vad den dödlige väljer att vara och göra. Vilja är det avsiktliga valet hos en jagmedveten varelse, vilket leder till beslut och handlande baserade på intelligent övervägande.
130:2.8 (1431.3) Den eftermiddagen hade Jesus och Ganid båda förstrött sig med att leka med en mycket intelligent vallhund, och Ganid ville veta om hunden hade en själ, om den hade en egen vilja, och som svar på hans fråga sade Jesus: ”Hunden har ett sinne som kan lära känna den materiella människan, dess herre, men inte Gud, som är ande, därför har hunden ingen andlig natur och den kan inte ha någon andlig upplevelse. Hunden må ha en vilja som härstammar från naturen och som har förstärkts genom träning, men en sådan sinnesförmåga är inte en andlig kraft, inte heller är den jämförbar med människans vilja, då den inte är reflekterande — den är inte resultatet av ett urskiljande av högre och moraliska betydelser eller ett val av andliga och eviga värden. Det är denna förmåga att urskilja det andliga och att välja sanningen som gör den dödliga människan till en moralisk varelse, en skapad varelse försedd med attributen för andligt ansvar och potentialen till evig överlevnad.” Jesus fortsatte med att förklara att det är djurens avsaknad av sådana mentala förmågor som gör det för evigt omöjligt för djurvärlden att utveckla ett verkligt språk i tiden eller att erfara något som skulle motsvara personlighetens överlevnad i evigheten. Som resultat av denna dags undervisning trodde Ganid aldrig mer att människans själ kunde födas på nytt i ett djurs kropp.
130:2.9 (1431.4) Nästa dag talade Ganid med sin far om allt detta, och det var som svar på Gonods fråga som Jesus förklarade att ”de människoviljor som är helt upptagna av att fatta endast timliga beslut som gäller den animala tillvarons materiella problem är dömda till undergång i tiden. De som gör helhjärtade moraliska beslut och oförbehållsamma andliga val identifieras på detta vis allt mer med den gudomliga anden i sitt inre och omvandlas därigenom i allt högre grad till de värden som är förenade med evig överlevnad — fortgående gudomlig tjänst utan slut.
130:2.10 (1431.5) Det var denna samma dag vi för första gången hörde den högst betydelsefulla sanning, som uttryckt enligt nuvarande språkbruk skulle lyda: ”Viljan är den manifestation av människosinnet som gör det möjligt för det subjektiva medvetandet att uttrycka sig objektivt och att uppleva en strävan att vara gudalik.” Det är i denna samma bemärkelse som varje reflekterande och andligt sinnad människa kan bli skapande.
130:3.1 (1432.1) Det hade varit ett händelserikt besök i Caesarea, och när båten var färdig begav sig Jesus och hans två vänner en dag vid tolvtiden iväg mot Alexandria i Egypten.
130:3.2 (1432.2) De tre hade en högst angenäm resa till Alexandria. Ganid gladde sig åt sjöresan och höll Jesus sysselsatt med att svara på frågor. När de närmade sig stadens hamn fascinerades den unge mannen av Faros stora fyrtorn, beläget på den ö som Alexander hade förenat med en pir till fastlandet och sålunda skapat två utomordentliga hamnar samt därmed gjort Alexandria till centrum för handelssjöfarten mellan Afrika, Asien och Europa. Detta storartade fyrtorn var ett av världens sju under och föregångare till alla senare fyrar. De steg upp tidigt på morgonen för att beskåda denna människans strålande anordning för att rädda liv, och mitt bland Ganids utrop av förtjusning sade Jesus: ”Och du min son skall vara som detta fyrtorn när du återvänder till Indien, även efter det att din far har lagts till gravens ro. Du skall bli som livets ljus för dem som sitter i mörker i din omgärd, det ljus som visar alla som så önskar den väg som tryggt leder in i frälsningens hamn.” Medan Ganid tryckte Jesu hand sade han: ”Det skall jag.”
130:3.3 (1432.3) Igen framhåller vi att kristendomens första lärare gjorde ett stort misstag när de så uteslutande riktade sin uppmärksamhet mot den romerska världens västerländska civilisation. Jesu förkunnelse, så som den omfattades av de troende i Mesopotamien under det första århundradet, skulle gärna ha tagits emot av de olika grupperna av asiatiska religionsutövare.
130:3.4 (1432.4) Fyra timmar efter det att de hade gått i land hade de funnit husrum nära östra ändan av den långa och breda huvudgata, som över trettio meter bred och åtta kilometer lång sträckte sig ända till de västra utkanterna av denna stad med en miljon invånare. Efter en första överblick av stadens främsta sevärdheter — universitetet (museet), biblioteket, Alexanders kungliga mausoleum, palatset, Neptunus tempel, teatern och idrottshallen — ägnade sig Gonod åt sina affärer medan Jesus och Ganid gick till biblioteket, det främsta i världen. Här fanns närmare en miljon manuskript samlade från hela den civiliserade världen: Grekland, Rom, Palestina, Parthien, Indien, Kina och till och med från Japan. I detta bibliotek såg Ganid den största samlingen av indisk litteratur i hela världen. De tillbringade någon tid här varje dag under sin vistelse i Alexandria. Jesus berättade för Ganid om översättningen av de hebreiska skrifterna till grekiska, vilket hade skett här. Om och om diskuterade de alla världens religioner, varvid Jesus för detta unga sinne försökte påvisa sanningen i var och en, alltid med tillägget: ”Men Jahve är den Gud som har utvecklats från Melkisedeks uppenbarelser och förbundet med Abraham. Judarna var Abrahams efterkommande och tog senare i besittning själva det land där Melkisedek hade levt och undervisat och varifrån han sände ut lärare till hela världen. Till slut beskrev deras religion en klarare insikt om Herren, Israels Gud, som den Universelle Fadern i himlen än någon annan världsreligion.”
130:3.5 (1432.5) Under Jesu ledning gjorde Ganid en sammanställning av alla de religioner i världen som erkände en Universell Gudom, även om de dessutom mer eller mindre dyrkade underställda gudomar. Efter mycken diskussion beslöt sig Jesus och Ganid för att romarna inte hade någon verklig Gud i sin religion, att deras religion var föga mer än kejsardyrkan. Beträffande grekerna drog de den slutsatsen att de hade en filosofi men knappast en religion med en personlig Gud. Mysteriekulterna avfärdade de på grund av förvirringen i deras mångfaldighet och för att deras olika uppfattningar om Gudomen föreföll att härstamma från andra och äldre religioner.
130:3.6 (1433.1) Fastän dessa översättningar gjordes i Alexandria ordnade Ganid dessa urval och lade till sina egna personliga kommentarer först nära slutet av deras vistelse i Rom. Han blev mycket överraskad av att upptäcka att de bästa författarna till världens religiösa litteratur alla mer eller mindre klart erkände existensen av en evig Gud och i mycket var överens beträffande hans karaktär och hans förhållande till den dödliga människan.
130:3.7 (1433.2) Jesus och Ganid tillbringade mycket tid i museet under sin vistelse i Alexandria. Detta museum var ingen samling av sällsynta föremål utan var snarast ett universitet för konst, vetenskap och litteratur. Lärda professorer höll här dagligen föreläsningar, och på den tiden var detta den västerländska världens intellektuella centrum. Dag för dag tolkade Jesus föreläsningarna för Ganid. En dag under andra veckan utropade den unge mannen: ”Lärare Josua, du vet mer än dessa professorer. Du borde stiga upp och berätta för dem allt det storartade du har berättat för mig; de är omtöcknade av det myckna tänkandet. Jag skall tala med min far och be honom ordna saken.” Jesus log och sade: ”Du är en beundrande elev, men dessa lärare är inte intresserade av att du och jag skulle undervisa dem. Den stolthet som den oförandligade lärdomen medför är en förrädisk sak i människans erfarenhet. Den sanne läraren bibehåller sin intellektuella integritet genom att alltid förbli en lärjunge.”
130:3.8 (1433.3) Alexandria var en stad som kännetecknades av västerlandets blandade kultur och näst efter Rom den största och mest storslagna staden i världen. Här fanns världens största judiska synagoga, säte för den styrande alexandrinska sanhedrinen, de sjuttio ledande äldste.
130:3.9 (1433.4) Bland Gonods många affärsbekanta fanns en viss judisk bankir, Alexander, vars bror Filon var en av den tidens berömda religionsfilosofer. Filon var sysselsatt med den lovvärda men ytterst svåra uppgiften att harmonisera den grekiska filosofin och den hebreiska teologin. Ganid och Jesus talade mycket om Filons läror och såg fram mot att närvara vid någon av hans föreläsningar, men under hela deras vistelse i Alexandria låg denne berömde hellenistjude till sängs då han var sjuk.
130:3.10 (1433.5) Jesus rekommenderade mycket i den grekiska filosofin och i stoikernas läror för Ganid, men han betonade för pojken den sanning att dessa trossystem, likt de obestämda lärorna bland en del av hans eget folk, var religioner endast i den bemärkelsen att de ledde människor till att finna Gud och få en levande erfarenhet av att känna den Evige.
130:4.1 (1433.6) Kvällen innan de lämnade Alexandria hade Ganid och Jesus ett långt samtal med en av de regeringsutnämnda professorerna vid universitetet vilken föreläste om Platons läror. Jesus tolkade för den grekiska läraren men anförde inget av sin egen förkunnelse för att vederlägga den grekiska filosofin. Gonod var borta den kvällen för att sköta sina affärer; så efter att professorn hade avlägsnat sig hade läraren och hans elev därför ett långt och öppenhjärtigt samtal om Platons doktriner. Samtidigt Jesus som gav villkorligt samtycke till en del av de grekiska läror som gällde teorin att de materiella tingen i världen är skugglika återspeglingar av osynliga men mer verkliga andliga realiteter, sökte han lägga en mer tillförlitlig grund för den unge mannens tänkande. Därför höll han en längre utläggning om verklighetens natur i universum. Sammanfattat och enligt nuvarande språkbruk sade Jesus till Ganid:
130:4.2 (1434.1) Ursprunget till universumverkligheten är den Infinite. Den finita skapelsens materiella ting är följdverkningar i tid och rymd av den evige Gudens Paradis-mönster och Universella Sinne. Kausaliteten i den fysiska världen, självmedvetandet i den intellektuella världen och en framåtskridande självhet i andens värld — dessa realiteter, projicerade på en universell skala, kombinerade i ett evigt ömsesidigt förhållande och upplevda som fulländade till sin kvalitet och gudomliga till sitt värde — bildar den Supremes verklighet. I det ständigt föränderliga universum är kausalitetens, intelligensens och andeerfarenhetens Ursprungliga Personlighet oföränderlig, absolut. Även i ett evigt universum som kännetecknas av gränslösa värden och gudomliga kvaliteter kan allting förändras, och gör det ofta, utom Absoluten och det som har nått den fysiska status, intellektuella omfattning eller andliga identitet som är absolut.
130:4.3 (1434.2) Den högsta nivå till vilken en finit varelse kan utvecklas är till erkännande av den Universelle Fadern och medvetenhet om den Supreme. Även då fortsätter dessa varelser med finalitbestämmelse att uppleva fortsättningsvis förändring i den fysiska världens rörelser och i dess materiella fenomen. Likaså förblir de under sin fortgående uppstigning i det andliga universumet medvetna om självhetens framåtskridande och i sin allt djupare uppskattning av och reaktion inför det intellektuella kosmos medvetna om hur deras medvetande vidgas. Endast när det gäller viljans fulländning, harmoni och enstämmighet kan den skapade bli ett med Skaparen. Ett sådant gudomlighetstillstånd uppnås och bibehålls endast då och om den skapade fortfar att leva i tiden och evigheten genom att konsekvent anpassa sin finita personliga vilja till Skaparens gudomliga vilja. Alltid måste önskan att göra Faderns vilja trona högst i själen och dominera sinnet hos en uppstigande son till Gud.
130:4.4 (1434.3) En enögd person kan aldrig hoppas på att se det djup som perspektivet ger. Inte heller kan enögda materialister eller enögda andliga mystiker eller allegorister rätt se och tillräckligt förstå universumverklighetens sanna djup. Alla sanna värden i den skapades erfarenhet finns dolda i erkännandets djup.
130:4.5 (1434.4) En kausalitet utan sinne kan inte utveckla det förfinade och komplexa från det grova och enkla, inte heller kan en erfarenhet utan ande utveckla den gudomliga karaktären för evig överlevnad från det materiella sinnet hos de dödliga i tiden. Det enda attribut i universum som så exklusivt kännetecknar den infinita Gudomen är denna ändlösa, skapande utgivning av personlighet, vilken kan överleva i en tilltagande uppnåelse av Gudomen.
130:4.6 (1434.5) Personlighet är den kosmiska utrustning, den fas i den universella verkligheten, som kan samexistera med en obegränsad förändring och samtidigt bibehålla sin identitet bland alla dessa förändringar och för evigt därefter.
130:4.7 (1434.6) Livet är en anpassning av den ursprungliga kosmiska kausaliteten till de krav som universumsituationerna ställer och de möjligheter som de ger, och det uppkommer genom det Universella Sinnets inverkan och aktivering av andegnistan från Gud som är ande. Livets betydelse ligger i dess anpassningsbarhet. Livets värde ligger i dess förmåga till framåtskridande — rentav ända till gudsmedvetandets höjder.
130:4.8 (1434.7) Det medvetna livets missanpassning till universum leder till kosmisk disharmoni. Personlighetsviljans slutliga avvikelse från trenden i universerna slutar i intellektuell isolering, personlighetsavskiljande. Förlust av andelotsen i människans inre betyder att den andliga existensen upphör. Det intelligenta och framåtskridande livet blir då, i och av sig självt, ett obestridligt bevis för existensen av ett målinriktat universum som uttrycker en gudomlig Skapares vilja. Detta liv, som helhet taget kämpar, i riktning mot högre värden och har som slutligt mål den Universelle Fadern.
130:4.9 (1435.1) Det är endast en gradskillnad mellan människans och djurens sinnesnivå, med undantag för intellektets högre och halvt andliga verksamhetsformer. Därför kan djuren (som inte känner till dyrkan och visdom) inte uppleva övermedvetande, medvetandet om medvetande. Djurens sinne är medvetet endast om det objektiva universum.
130:4.10 (1435.2) Kunskapen hör till sfären för det materiella eller faktaurskiljande sinnet. Sanningen är området för det andligt utrustade intellekt som är medvetet om att det känner Gud. Kunskapen kan demonstreras; sanningen upplevs. Kunskapen är en sinnets ägodel, sanningen en erfarenhet i själen, i det jag som utvecklas vidare. Kunskapen är en funktion av den icke-andliga nivån. Sanningen är en fas inom sinnets och andens nivå i universerna. Det materiella sinnets öga ser en värld av faktakunskap; det förandligade intellektets öga urskiljer en värld av sanna värden. När dessa två synsätt synkroniseras och harmoniseras avslöjar de verklighetens värld, där visdomen tolkar företeelserna i universum utgående från den progressiva personliga erfarenheten.
130:4.11 (1435.3) Villfarelse (det onda) är ofullständighetens straff. Ofullständighetens kvaliteter eller missanpassningens fakta avslöjas på den materiella nivån genom kritisk observation och vetenskaplig analys, på den moraliska nivån genom den mänskliga erfarenheten. Närvaron av det som är ont är ett bevis för sinnets bristande noggrannhet och den evolverande själens omognad. Det onda är därför också ett mått på ofullständigheten i tolkningen av universum. Möjligheten att begå misstag hör naturligt till förvärvandet av visdom, till den ordning enligt vilken framåtskridandet sker från det partiella och timliga till det fullständiga och eviga, från det relativa och ofulländade till det slutliga och fulländade. Villfarelsen är den skugga av relativ ofullständighet som av nödvändighet måste falla tvärs över människans uppåtgående universumväg till fulländningen i Paradiset. Villfarelsen (det onda) är inte en aktual universumkvalitet, utan helt enkelt en observation av att det råder en relativitet i hur ofullständigheten i det ofulländade finita förhåller sig till den Supremes och den Ultimates stigande nivåer.
130:4.12 (1435.4) Fastän Jesus sade allt detta till den unge mannen på ett språk bäst lämpat för dennes fattningsförmåga, var Ganids ögonlock tunga mot slutet av diskussionen, och snart hade han somnat in. De steg tidigt upp följande morgon för att gå ombord på den båt som var destinerad till Lasaia på ön Kreta. Innan de gick ombord hade pojken ytterligare andra frågor att ställa om det onda, till vilket Jesus svarade:
130:4.13 (1435.5) Ondskan är ett relativitetsbegrepp. Den uppkommer av observationen av ofullkomligheterna som framträder i den skugga som kastas av ett finit universum av ting och varelser då detta kosmos skymmer det levande ljus som universellt uttrycker den Ende Infinites eviga realiteter.
130:4.14 (1435.6) Potentiell ondska ingår i den ofrånkomliga ofullständigheten i uppenbarelsen av Gud som ett av tid och rymd begränsat uttryck för oändlighet och evighet. Det partiellas existens vid sidan av det fullständiga ger upphov till verklighetens relativitet, gör det nödvändigt att träffa intellektuella val och etablerar värdenivåer för insikt om anden och reaktion inför den. Den ofullständiga och finita uppfattning som den timliga och begränsade varelsens sinne har om den Infinite är, i och av sig självt, potentiell ondska. Att öka denna villfarelse genom en oförsvarlig bristfällighet när det gäller att göra en rimlig andlig korrigering av dessa ursprungligen medfödda intellektuella disharmonier och andliga otillräckligheter är detsamma som att förverkliga aktual ondska.
130:4.15 (1436.1) Alla statiska, döda uppfattningar är potentiellt onda. Den finita skuggan från den relativa och levande sanningen rör sig ständigt. Statiska uppfattningar hämmar alltid vetenskap, politik, samhälle och religion. Statiska uppfattningar kan representera en viss kunskap, men de brister i visdom och saknar sanning. Låt dock inte relativitetsbegreppet vilseleda dig så att du inte inser hur universum koordineras under ledning av det kosmiska sinnet och hur den Supremes energi och ande stabiliserande övervakar det.
130:5.1 (1436.2) Resenärerna hade endast ett ändamål med att bege sig till Kreta, nämligen att vederkvicka sig, att vandra omkring på ön och klättra i bergen. Den tidens kretabor hade inget avundsvärt rykte bland de omgivande folken. Trots det vann Jesus och Ganid många själar för högre nivåer av tänkande och leverne och lade sålunda grunden till att den senare förkunnelsen av evangeliet snabbt mottogs då de första predikanterna från Jerusalem anlände. Jesus älskade dessa kretabor, även om Paulus använde hårda ord om dem när han senare sände Titus till ön för att omorganisera deras församlingar.
130:5.2 (1436.3) På en bergssluttning på Kreta hade Jesus sitt första långa samtal med Gonod om religion. Fadern var mycket imponerad och sade: ”Inte att undra på att pojken tror allt vad du berättar för honom, men jag visste aldrig att de hade en sådan religion ens i Jerusalem, än mindre i Damaskus.” Det var under vistelsen på ön som Gonod först föreslog för Jesus att följa med dem tillbaka till Indien, och Ganid gladdes åt tanken att Jesus kanske skulle samtycka till ett sådant arrangemang.
130:5.3 (1436.4) En dag när Ganid frågade Jesus varför han inte hade ägnat sig åt ett arbete som offentlig lärare, sade Jesus: ”Min son, allting måste vänta på sin tid. Man föds till världen, men hur man än ängslas och hur otålig man än är hjälper det en inte att växa upp. Man måste i alla sådana sammanhang invänta tiden. Endast tiden får de gröna frukterna på trädet att mogna. Årstid följer på årstid och solnedgång följer på soluppgång endast i takt med tidens gång. Jag är nu på väg till Rom med dig och din far, och det är tillräckligt för idag. Min morgondag är helt i min himmelske Faders hand.” Sedan berättade han för Ganid historien om Moses och de fyrtio åren av vaksam väntan och fortsatt förberedelse.
130:5.4 (1436.5) Under deras besök i Kali Limenes hände något som Ganid aldrig glömde; minnet av denna episod fick honom alltid att önska att han kunde göra något för att förändra kastväsendet i sitt hemland Indien. En berusad odåga anföll en slavflicka på den allmänna landsvägen. När Jesus såg flickans belägenhet rusade han fram och drog henne bort från galningens övergrepp. Medan den skrämda flickan klängde sig fast vid Jesus höll han den rasande mannen på tryggt avstånd med sin kraftfulla utsträckta högra arm tills den stackaren hade tröttat ut sig av att piska luften med sina ilskna slag. Ganid kände en stark impuls till att hjälpa Jesus med situationen, men hans far förbjöd honom. Fastän de inte kunde tala flickans språk, kunde hon förstå deras barmhärtiga handling och gav uttryck för sin helhjärtade uppskattning när de alla tre följde henne hem. Detta var troligen så nära som Jesus någonsin kom till en personlig sammandrabbning med sina medmänniskor under hela sitt liv på jorden. Han hade en svår uppgift den kvällen att försöka förklara för Ganid varför han inte slog den berusade mannen. Ganid tyckte att denne man borde ha blivit slagen åtminstone lika många gånger som han hade slagit flickan.
130:6.1 (1437.1) När de var uppe i bergen hade Jesus ett långt samtal med en ung man som var räddhågad och nedslagen. Då ynglingen inte hade funnit tröst och mod i umgänget med sina kamrater hade han sökt ensamheten i bergen. Han hade vuxit upp med en känsla av hjälplöshet och underlägsenhet. Dessa naturliga tendenser hade förstärkts av talrika svåra omständigheter som han hade råkat ut för när han växte upp, i synnerhet förlusten av fadern när han var tolv år gammal. När de möttes sade Jesus: ”Hej min vän! Varför så nedslagen en så vacker dag? Om det har hänt något som har gjort dig betryckt, kanske jag på något sätt kan hjälpa dig. I varje fall bereder det mig ett verkligt nöje att få erbjuda mina tjänster.”
130:6.2 (1437.2) Den unge mannen var ovillig att samtala, och Jesus gjorde då ett andra närmande till hans själ och sade: ”Jag förstår att du kommer upp till dessa bergskullar för att komma undan folk, så därför vill du naturligtvis inte tala med mig, men jag skulle vilja veta om du känner väl till dessa bergskullar. Vet du vart stigarna leder, och kan du kanske visa mig den bästa vägen till Fenix?” Nu var det så, att denne yngling kände mycket väl till dessa berg, och han blev verkligen mycket intresserad av att berätta för Jesus om vägen till Fenix, så mycket så att han på marken ritade ut alla stigar och grundligt förklarade varje detalj. Han blev överraskad och nyfiken när Jesus, efter att ha sagt farväl syntes ge sig i väg, plötsligt vände sig till honom och sade: ”Jag vet mycket väl att du vill bli lämnad ensam med din otröstlighet, men det vore varken vänligt eller rättvist av mig att ta emot så generös hjälp av dig om det bästa sättet att ta mig till Fenix och sedan tanklöst lämna dig utan att göra det minsta försök att besvara din vädjande anhållan om hjälp och vägledning beträffande den bästa vägen till det bestämmelsemål som du söker i ditt hjärta medan du vistas här på bergssluttningen. Så som du så väl känner stigarna till Fenix, då du många gånger har färdats längs dem, så känner jag vägen väl till staden för dina omintetgjorda förhoppningar och svikna ambitioner. Och eftersom du har bett mig om hjälp skall jag inte göra dig besviken.” Ynglingen blev nästan överväldigad, men han lyckades stamma fram: ”Men — jag bad dig inte om något.” Och Jesus, som lade en varsam hand på hans skuldra, sade: ”Nej, min son, inte med ord men med längtansfulla blickar vädjade du till mitt hjärta. Min vän, för en som älskar sina medmänniskor ligger det en talande vädjan om hjälp i din uppsyn som uttrycker missmod och förtvivlan. Sitt ned tillsammans med mig medan jag berättar för dig om tjänandets stigar och lyckans allfartsvägar, som leder från det egna jagets bedrövelser till glädjen i de kärleksfulla aktiviteterna inom människornas broderskap och i tjänsten hos Gud i himlen.”
130:6.3 (1437.3) Nu ville den unge mannen redan mycket gärna tala med Jesus, och han knäböjde vid Jesu fötter och bönföll honom om hjälp, att Jesus måtte visa honom vägen att undfly hans värld av personliga bedrövelser och nederlag. Jesus sade: ”Min vän, stig upp! Stå upp som en man! Du må vara omgiven av små fiender och hämmad av många hinder, men de stora tingen och de verkliga tingen i denna värld och i universum är på din sida. Solen stiger varje morgon upp och hälsar dig precis så som den hälsar den mäktigaste och mest framgångsrike mannen på jorden. Se — du har en stark kropp och kraftiga muskler — din fysiska utrustning är bättre än genomsnittet. Den är naturligtvis inte just till någon nytta när du sitter här ute på bergssluttningen och sörjer över dina motgångar, verkliga och inbillade. Men du kunde med din kropp utföra stora ting om du skyndade iväg dit där stora ting väntar på att bli utförda. Du försöker fly från ditt olyckliga jag, men det låter sig inte göras. Du och dina problem i livet är verkliga. Du kan inte undfly dem så länge du lever. Men ta en ny titt, ditt sinne är klart och dugligt. Din starka kropp har ett intelligent sinne som kan styra den. Sätt ditt sinne i arbete i att lösa dina problem. Lär ditt intellekt att arbeta för dig. Vägra att längre domineras av rädsla som ett tanklöst djur. Ditt sinne borde vara din modiga bundsförvant för att lösa dina problem i livet, i stället för att du är, såsom du har varit, dess usla och räddhågade slav och en träl under bedrövelsen och misslyckandet. Men det värdefullaste av allt, din potential för att nå verkliga resultat, är den ande som lever inom dig och som skall stimulera och inspirera ditt sinne att behärska sig självt och att aktivera din kropp, om du löser det från rädslans bojor och sålunda gör det möjligt för din andliga natur att med den levande trons makt och närvaro påbörja din frigörelse från det onda som sysslolösheten medför. Och sedan besegrar denna tro inom kort rädslan för människor med den tvingande närvaron av den nya och allt dominerande kärleken till dina medmänniskor, som snart fyller din själ till överflöd, därför att medvetandet har fötts i ditt hjärta att du är ett Guds barn.
130:6.4 (1438.1) ”Denna dag, min son, skall du födas på nytt, återupprättas som en människa med tro, mod och tillgivet tjänande av människorna, för Guds skull. Och när du sålunda blir återanpassad till livet inom dig blir du likaså återanpassad till universum. Du har blivit född på nytt — född av anden — och hädanefter kommer hela ditt liv att kännetecknas av segerrika resultat. Besvärligheter upplivar dig, besvikelser sporrar dig vidare, svårigheter blir en utmaning för dig och hinder stimulerar dig. Stig upp, unge man! Säg farväl till ditt liv av skyggande rädsla och undflyende feghet. Skynda dig tillbaka till plikten och lev ditt jordiska liv som en son till Gud, som en dödlig hängiven det förädlande tjänandet av människan på jorden och destinerad till det enastående och eviga tjänandet av Gud i evigheten.”
130:6.5 (1438.2) Denne yngling, som hette Fortune, blev senare ledare för de kristna på Kreta och nära medarbetare till Titus i dennes arbete med att förbättra situationen bland troende på Kreta.
130:6.6 (1438.3) Resenärerna var verkligen utvilade och uppiggade när de en dag vid tolvtiden gjorde sig redo att sätta segel till Karthago i Nordafrika. De gjorde ett två dagars uppehåll i Kyrene. Det var här Jesus och Ganid gav första hjälp åt en gosse som hette Rufus, som hade skadats när en lastad oxkärra gick sönder. De bar honom hem till hans mor. Hans far Simon kunde inte drömma om att den man vars kors han senare bar på order av en romersk soldat var den främling som en gång hjälpte hans son.
130:7.1 (1438.4) Under resan till Karthago talade Jesus största delen av tiden med sina medresenärer om samhälleliga, politiska och kommersiella saker; knappt ett ord sades om religion. För första gången upptäckte Gonod och Ganid att Jesus var en bra historieberättare, och de bad honom ofta berätta historier om sitt liv som ung i Galiléen. De fick också veta att han hade vuxit upp i Galiléen och inte i vare sig Jerusalem eller Damaskus.
130:7.2 (1438.5) När Ganid frågade vad man kunde göra för att få vänner, efter att ha lagt märke till att de flesta personer som de råkade träffa kände sig dragna till Jesus, sade hans lärare: ”Visa intresse för dina medmänniskor. Lär dig att älska dem och försök finna tillfälle att göra sådant för dem som du är säker på att de vill få gjort”, och sedan citerade han ett gammalt judiskt ordspråk: ”Om någon vill ha vänner måste han visa sig vänlig.”
130:7.3 (1439.1) I Karthago hade Jesus ett långt och minnesvärt samtal med en mithraspräst om odödlighet, tid och evighet. Denne perser hade fått sin utbildning i Alexandria, och han önskade verkligen lära sig av Jesus. Uttryckt med dagens ord sade Jesus i sammanfattning som svar på hans många frågor:
130:7.4 (1439.2) Tiden är en ström av framflytande timliga händelser som uppfattas av den skapades medvetande. Tid är ett namn som har getts åt det följdarrangemang som gör det möjligt att uppfatta händelserna och åtskilja dem från varandra. Rymdens universum är en tidsrelaterad företeelse när det betraktas från någon plats inom rymden, utanför Paradisets orörliga boning. Rörelse i tiden uppfattas endast i relation till något som inte rör sig som ett tidsfenomen i rymden. I universernas universum transcenderar Paradiset och dess Gudomar både tid och rymd. I de bebodda världarna är människans personlighet (bebodd och vägledd av Paradisfaderns ande) den enda fysiskt relaterade realitet som kan transcendera de timliga händelsernas materiella följd.
130:7.5 (1439.3) Djuren uppfattar inte tid så som människan, och även för människan förefaller tiden, på grund av hennes uppdelade och begränsade synkrets, att vara en följd av händelser, men när människan stiger uppåt, när hon framskrider inåt, är den vidgade utsikten över denna händelseprocession sådan att den allt mer urskiljs i sin helhet. Det som tidigare sågs som en följd av händelser ses då som ett helt och fullkomligt sammanbundet kretslopp. På detta sätt ersätter den kretsformade samtidigheten allt mer den tidigare uppfattningen om händelsernas lineära förlopp.
130:7.6 (1439.4) Det finns sju olika begreppsbildningar om rymden så som den är betingad av tiden. Rymden mäts med hjälp av tid, inte tiden med hjälp av rymd. Vetenskapsmannens förvirring kommer sig av att han inte inser rymdens verklighet. Rymd är inte enbart en intellektuell uppfattning om variationen i hur olika objekt i universum förhåller sig till varandra. Rymden är inte tom, och det enda som människan känner till och som ens delvis kan transcendera rymden är sinnet. Sinnet kan fungera oberoende av uppfattningen om materiella objekts förhållande till rymden. Rymden är relativt och jämförelsevis finit för alla varelser som har de skapades status. Ju närmare medvetandet kommer medvetenheten om de sju kosmiska dimensionerna desto mer närmar sig uppfattningen om den potentiella rymden ultimateten. Men rymdpotentialen är verkligen ultimat först på den absoluta nivån.
130:7.7 (1439.5) Det måste vara uppenbart att den universella verkligheten har en expanderande och alltid relativ betydelse på de stigande och allt mer perfekta nivåerna av kosmos. Till slut får de överlevande dödliga sin identitet i ett sjudimensionellt universum.
130:7.8 (1439.6) Uppfattningen om tid och rymd hos ett sinne av materiellt ursprung kommer nödvändigtvis att successivt vidgas då den medvetna och uppfattande personligheten stiger uppåt i universernas nivåer. När människan når upp till det sinne som ligger mellan den materiella och den andliga existensnivån, vidgas hennes idéer om tid och rymd enormt både i fråga om insiktens kvalitet och om erfarenhetens mängd. De allt vidare kosmiska uppfattningarna hos en avancerande andepersonlighet kommer sig av att både insiktens djup och medvetandets omfång ökar. Då personligheten går vidare, uppåt och inåt, till de transcendentala nivåerna av gudomslikhet närmar sig uppfattningen om tid och rymd allt mer de tidlösa och rymdlösa uppfattningarna om Absoluten. Relativt och i enlighet med sin transcendentala uppnåelse kommer den ultimata bestämmelsens barn att kunna bilda sig en föreställning om dessa den absoluta nivåns begrepp.
130:8.1 (1440.1) Den första anhalten på resan till Italien var på ön Malta. Här hade Jesus ett långt samtal med en missmodig och nedstämd ung man som hette Claudus. Denne man hade funderat på att beröva sig livet, men efter att ha talat ut med den skriftlärde från Damaskus sade han: ”Jag vill möta livet som en man. Jag är färdig med att uppträda som en feg stackare. Jag skall gå tillbaka till mitt folk och börja allt på nytt.” Inom kort blev han en entusiastisk cynikerpredikant, och senare slog han sig samman med Petrus och förkunnade kristendom i Rom och Neapel. Efter Petrus död begav han sig till Spanien för att predika evangeliet där. Han visste dock aldrig att den man som inspirerade honom på Malta var den Jesus som han senare förkunnade som världens Frälsare.
130:8.2 (1440.2) I Syrakusa tillbringade de en hel vecka. Den mest anmärkningsvärda händelsen under deras uppehåll där var rehabiliteringen av Esra, den avfallne juden som drev värdshuset där Jesus och hans kompanjoner tog in. Esra fängslades av att Jesus närmade sig honom och bad Jesus om hjälp för att komma tillbaka till Israels tro. Han uttryckte sin hopplöshet med att säga: ”Jag vill vara en sann son till Abraham, men jag kan inte finna Gud.” Jesus sade: ”Om du verkligen vill finna Gud, är denna önskan i sig själv ett bevis för att du redan har funnit honom. Din svårighet är inte, att du inte kan finna Gud, ty Fadern har redan funnit dig. Din svårighet är helt enkelt att du inte känner Gud. Har du inte läst i profeten Jeremias bok: ´Du skall söka mig, och du skall också finna mig, om du söker mig av hela ditt hjärta´? Och vidare, säger inte denne samme profet: ´Och jag skall ge dig ett hjärta till att känna mig, att jag är Herren, och du skall höra till mitt folk, och jag skall vara din Gud´? Och har du inte också läst i skrifterna det ställe som lyder: ´Han ser ned till människorna, och om någon då säger: Jag har syndat och kränkt det som var rätt, och jag hade ingen förtjänst därav, då skall Gud befria den människans själ från mörkret, och han skall skåda ljuset´?” Esra fann Gud, och det tillfredsställde hans själ. Senare lät denne jude tillsammans med en förmögen grekisk proselyt bygga den första kristna kyrkan i Syrakusa.
130:8.3 (1440.3) I Messina stannade de endast en dag, men det var tillräckligt länge för att förändra livet för en liten pojke, en fruktförsäljare som Jesus köpte frukt av och i sin tur försåg med livets bröd. Gossen glömde aldrig Jesu ord och hans vänliga blick som åtföljde dem när Jesus lade sin hand på pojkens axel och sade: ”Farväl min gosse, var vid gott mod när du växer upp till mandom, och när du har närt din kropp lär dig också att nära din själ. Och min Fader i himlen skall vara med dig och gå framför dig.” Gossen blev anhängare av mithrasreligionen och omvände sig senare till kristendomen.
130:8.4 (1440.4) Till sist nådde de Neapel och kände att de inte var långt från sin destination, Rom. Gonod hade mycket affärer att uträtta i Neapel, och alltid när Jesus inte behövdes som tolk tillbringade han och Ganid sin fritid med att bekanta sig med och utforska staden. Ganid blev så småningom skicklig i att upptäcka dem som föreföll att vara nödställda. De fann mycket fattigdom i denna stad och utdelade många allmosor. Ganid förstod dock aldrig betydelsen av Jesu ord, när denne efter att ha gett ett mynt åt en tiggare på gatan vägrade att stanna och säga några tröstens ord till mannen. Jesus sade: ”Varför ödsla ord på en som inte kan uppfatta betydelsen av vad man säger? Faderns ande kan inte undervisa och frälsa en som inte har kapacitet till sonskap.” Vad Jesus menade var att mannen inte var normal till sitt sinne, att han saknade förmågan att reagera för andens vägledning.
130:8.5 (1441.1) I Neapel inträffade ingen betydande händelse. Jesus och den unge mannen granskade staden ingående och spred med många leenden gott humör till hundratals män, kvinnor och barn.
130:8.6 (1441.2) Härifrån färdades de via Capua till Rom och stannade tre dagar i Capua. Längs Via Appia gick de sedan vidare bredvid sina lastdjur i riktning mot Rom, och alla tre var ivriga att få se denna imperiets härskarinna och världens mest storartade stad.
Urantiaboken
Kapitel 131
131:0.1 (1442.1) UNDER den tid Jesus, Gonod och Ganid vistades i Alexandria använde den unge mannen mycket av sin tid och ingen liten summa av sin fars pengar för att göra en sammanställning av de läror som världens religioner innehöll om Gud och hans relationer till den dödliga människan. Ganid anställde över sextio lärda översättare för att göra detta sammandrag av de religiösa doktrinerna i världen beträffande Gudomarna. Det bör göras klart i denna framställning att alla dessa läror som var ett uttryck för monoteismen härstammade till stor del, direkt eller indirekt, från de förkunnelser som utgick från Makiventa Melkisedeks missionärer, som drog ut från sitt centrum i Salem för att sprida läran om en ende Gud — den Högste — till världens alla hörn.
131:0.2 (1442.2) Vi presenterar i det följande ett sammandrag av Ganids manuskript, som han utarbetade i Alexandria och Rom och som bevarades i Indien i hundratals år efter hans död. Han samlade detta material under tio rubriker, enligt följande:
131:1.1 (1442.3) Om man undantar det som ingick i den judiska religionen var det, som fanns kvar av den undervisning som Melkisedeks lärjungar hade förmedlat, bäst bevarat i cynikernas lärosatser. Ganids urval omfattade följande:
131:1.2 (1442.4) ”Gud är suprem; han är den Högste i himlen och på jorden. Gud är den fulländade evighetskretsen, och han härskar över universernas universum. Han är himlarnas och jordens ende skapare. När han påbjuder något, då finns detta något till. Vår Gud är den ende Guden, och han är deltagande och barmhärtig. Allt som är högt, heligt, sant och vackert är likt vår Gud. Den Högste är himlens och jordens ljus; han är Gud över öster, väster, norr och söder.
131:1.3 (1442.5) ”Även om jorden skulle förgås, skulle den Supremes lysande ansikte bestå i majestät och härlighet. Den Högste är den förste och den siste, alltings begynnelse och slut. Det finns endast denne ende Gud, och hans namn är Sanning. Gud finns till av sig själv, och i honom finns ingen vrede och fiendskap. Han är odödlig och oändlig. Vår Gud är allsmäktig och frikostig. Fastän han har många manifestationer, dyrkar vi endast Gud själv. Gud vet allt — våra hemligheter och våra uttalanden. Han vet också vad var och en av oss är förtjänt av. Inget är förmer än hans makt.
131:1.4 (1442.6) ”Gud är en fredsstiftare och en trogen beskyddare av alla som fruktar honom och förlitar sig på honom. Han ger frälsning åt alla som tjänar honom. Hela skapelsen existerar i den Högstes styrka. Hans gudomliga kärlek flödar fram från heligheten i hans styrka, och tillgivenheten föds av makten i hans storhet. Den Högste har påbjudit föreningen mellan kropp och själ och har försett människan med sin egen ande. Vad människan gör måste ha ett slut, men vad Skaparen gör fortgår för evigt. Vi vinner kunskap av människans erfarenhet, men visdom får vi av att begrunda den Högste.
131:1.5 (1443.1) ”Gud sänder regnet över jorden, han får solen att skina på säden som spirar, och han ger oss riklig skörd av det goda i detta liv och evig frälsning i den kommande världen. Vår Guds makt är stor, hans namn är Ypperlig och hans väsen ofattbart. När du är sjuk är det den Högste som helar dig. Gud är full av godhet gentemot alla människor. Vi har ingen vän lik den Högste. Hans barmhärtighet tränger in överallt och hans godhet innesluter alla själar. Den Högste är oföränderlig, och han är vår hjälpare i varje stund av nöd. Vart du än vänder dig när du ber, där är den Högstes ansikte och vår Guds öppna öra. Du kan gömma dig för människor, men inte för Gud. Gud är inte långt från oss; han är allestädes närvarande. Gud tränger in överallt och bor i hjärtat på den människa som fruktar hans heliga namn. Skapelsen är i Skaparen och Skaparen i sin skapelse. Vi söker efter den Högste och finner honom sedan i vårt hjärta. Du söker en kär vän och sedan finner du honom inom din själ.
131:1.6 (1443.2) ”Den människa som känner Gud betraktar alla människor som sina jämlikar; de är hans bröder. De som är själviska, de som inte bryr sig om sina jordiska bröder, har endast ledan som sin belöning. De som älskar sina medmänniskor och som har ett rent hjärta skall se Gud. Gud glömmer aldrig uppriktighet. Han leder dem som har ett ärligt hjärta till sanning, ty Gud är sanningen.
131:1.7 (1443.3) ”Kullkasta villfarelsen och övervinn det onda i ert liv med den levande sanningens kärlek. Löna ont med gott i alla era mellanhavanden med människor. Herren Gud är barmhärtig och kärleksfull, han är den som förlåter. Låt oss älska Gud, ty han har först älskat oss. Med hjälp av Guds kärlek och genom hans nåd blir vi frälsta. Fattiga och rika är bröder. Gud är deras Fader. Gör inte mot andra det onda du inte vill att man gjorde mot dig.
131:1.8 (1443.4) ”Åkalla alltid hans namn, och så som ni tror på hans namn, så skall era böner bli hörda. Vilken stor ära det är att dyrka den Högste! Alla världar och universer dyrkar den Högste. Giv tack med alla era böner — höj er till dyrkan. Andäktig dyrkan skyr det onda och förbjuder synden. Låt oss alltid prisa den Högstes namn. Den människa som söker skydd hos den Högste döljer sina brister för universum. När du står inför Gud med rent hjärta blir du orädd inför hela skapelsen. Den Högste är lik en Kärleksfull far och mor, han verkligen älskar oss, sina barn på jorden. Vår Gud förlåter oss och leder våra steg till frälsningens väg. Han tar oss vid handen och leder oss till sig. Gud frälser dem som litar på honom. Han tvingar inte människan att tjäna sitt namn.
131:1.9 (1443.5) ”Om den Högstes tro har kommit in i ditt hjärta, då förblir du fri från fruktan under alla dagar i ditt liv. Förarga dig inte över de ogudaktigas välgång. Frukta inte dem som smider onda planer. Låt själen vända sig från synden och sätt hela din förtröstan på frälsningens Gud. Den vandrande dödliges trötta själ finner evig vila i den Högstes armar. Den visa människan hungrar efter den gudomliga omfamningen. Jordens barn längtar efter tryggheten i den Universelle Faderns armar. Den ädla människan söker efter det höga tillstånd där den dödligas själ blandas med den Supremes ande. Gud är rättvis: de frukter vi inte får från våra planteringar i denna värld, dem skall vi få i nästa värld.”
131:2.1 (1444.1) Keniterna i Palestina räddade mycket av Melkisedeks läror från att falla i glömska, och från dessa uppteckningar — så som de har bevarats och modifierats av judarna — gjorde Jesus och Ganid följande urval:
131:2.2 (1444.2) ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden och allt som finns i och på dem. Och se, allt han hade skapat var mycket gott. Herren, han är Gud. Det finns ingen annan än han uppe i himlen eller nere på jorden. Därför skall du älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Jorden skall vara full av Herrens kunskap, liksom havsdjupet är fyllt av vattnet. Himlarna förtäljer Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk. Dag efter dag yttrar tal, natt efter natt kungör kunskap. Det finns inget tal eller språk där deras röst inte hörs. Herrens verk är stort, och med vishet har han gjort allting. Herrens storhet är outrannsaklig. Han vet stjärnornas mängd, och han nämner dem alla vid namn.
131:2.3 (1444.3) ”Stor är vår Herres kraft, och hans förstånd har ingen gräns. Så säger Herren: ’Så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar.’ Gud uppenbarar det som är djupt och förborgat, ty hos honom bor ljuset. Barmhärtig och älskvärd är Herren, tålmodig och stor i godhet och sanning. Herren är god och rättrådig. Han leder de ödmjuka med omdöme. Smaka och se att Herren är god! Välsignad är den som litar på Herren. Gud är vår tillflykt och vår styrka, en ständig hjälp i nöden.
131:2.4 (1444.4) ”Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom, och hans rättfärdighet även till våra barnbarn. Nådig och barmhärtig är Herren. Herren är god mot alla, och han förbarmar sig över hela sin skapelse. Han helar dem som har förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han. Vart skall jag gå från Guds ande? Varthän skall jag fly från den gudomliga närvaron? Ty så säger den Höge och Upphöjde, han som bebor evigheten och som heter den Helige: ’Jag bor i helighet uppe i höjden, men också hos den med ett ångerfullt hjärta och en ödmjuk ande!’ Ingen kan gömma sig för vår Gud, ty han uppfyller himmel och jord. Må himmelen vara glad och jorden fröjda sig. Må alla folk säga: Herren är nu den som regerar! Tacka Herren, ty hans nåd varar evinnerligen.
131:2.5 (1444.5) ”Himlarna förkunnar Guds rättfärdighet, och alla folk har sett hans ära. Det är Gud som har gjort oss, och inte vi själva. Vi är hans folk, fåren på hans betesäng. Hans nåd varar evinnerligen, och hans sanning från släkte till släkte. Vår Gud är den som styr bland folken. Må jorden uppfyllas av hans ära! O, att människorna måtte prisa Herren för hans godhet och för hans underbara gåvor till människornas barn!
131:2.6 (1444.6) ”Gud har gjort människan litet mindre än gudomlig och krönt henne med kärlek och barmhärtighet. Herren känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås. Herrens fruktan är vishetens begynnelse, att känna den Supreme är att förstå. Så säger Gud den Allsmäktige: ’Vandra inför mig och var fullkomlig.’ Glöm inte att stolthet går före undergång och högmod före fall. Bättre den som styr sitt sinne än den som intar en stad. Så säger Herren Gud, den Helige: ’Om ni vänder om och är andligen stilla, skall ni bli frälsta; i stillhet och förtröstan blir ni starka.’ De som tjänar Herren hämtar ny kraft. De stiger i höjden med vingar likt örnars. De springer utan möda, de går utan att bli trötta. Herren låter dig få ro från din fruktan. Så säger Herren: ’Frukta inte, ty jag är med dig. Var ej modfälld, ty jag är din Gud. Jag styrker dig och jag hjälper dig, jag håller dig uppe med min rättfärdighets högra hand.’
131:2.7 (1445.1) ”Gud är vår Fader, Herren är vår frälsare. Gud har skapat universums härskaror, och han håller dem alla vid liv. Hans rättfärdighet är som väldiga berg och hans dom som det stora havsdjupet. Han ger oss att dricka från sin ljuvlighets ström, och i hans ljus ser vi ljus. Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga den Högste, att visa kärleksfullhet om morgonen och gudomlig trohet varje kväll. Guds rike är ett evinnerligt rike, och hans herradöme varar från släkte till släkte. Herren är min herde, mig skall inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till rofyllda vatten. Han vederkvicker min själ. Han leder mig på rättfärdighetens vägar. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty Gud är med mig. Förvisso skall godhet och nåd följa mig under mitt livs alla dagar, och jag skall få bo i Herrens hus evinnerligen.
131:2.8 (1445.2) ”Jahve är min frälsnings Gud, därför vill jag förtrösta på det gudomliga namnet. Jag litar på Herren med hela mitt hjärta. Jag förlitar mig inte på mitt eget förstånd. På alla mina vägar skall jag tänka på honom, och han skall styra mina färder. Herren är trofast. Han håller sitt ord till dem som tjänar honom. Den rättfärdige skall leva av hans tro. Om det inte går dig väl, är det för att synden lurar vid dörren. Människorna skördar det onda de plöjer ned och den synd de sår. Harmas inte över de onda. Om du hyser fördärv i ditt hjärta, hör Herren dig inte. Om du syndar mot Gud skadar du också din egen själ. Gud skall dra varje människas gärningar till doms med allt vad hemligt är, vare sig det är gott eller ont. Så som människan tänker i sitt hjärta, sådan är hon.
131:2.9 (1445.3) ”Herren är nära alla dem som åkallar honom uppriktigt och sant. Gråten kan vara för en natt, men om morgonen kommer jubel. Ett glatt hjärta är som en god medicin. Herren vägrar inte dem något gott som vandrar rättfärdigt och hederligt. Frukta Gud och håll hans bud, ty det är människans hela plikt. Så säger Herren som skapade himlarna och som danade jorden: ’Förutom mig finns ingen Gud, en rättvis Gud och en frälsare. Vänd er till mig så blir ni frälsta, ni i jordens alla ändar. Om du söker mig skall du finna mig, om du söker mig av hela ditt hjärta.’ De ödmjuka skall ärva jorden och skall glädja sig åt en stor frid. Den som sår vad orätt är, han får skörda fördärv. De som sår vind skall skörda storm.
131:2.10 (1445.4) ”’Kom, låt oss överlägga tillsammans’, säger Herren. ’Om era synder än är blodröda, skall de bli vita som snö. Om de än är röda som scharlakan, skall de bli som ull.’ Men de ogudaktiga får ingen frid. Det är era egna synder som har undanhållit från er det goda. Gud är hälsan i mitt anlete och glädjen i min själ. Urtidens Gud är min styrka. Han är vår tillflykt, och undertill är hans eviga armar. Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta. Han frälser alla som har barnets ande. Den rättfärdige måste lida mycket, men Herren räddar honom ur allt. Anförtro din sak åt Herren — förtrösta på honom — han skall åstadkomma det. Den som vistas på den Högstes hemliga plats, han skall förbli under den Allsmäktiges skugga.
131:2.11 (1445.5) ”Älska din nästa som dig själv; hys inte agg mot någon människa. Gör inte mot någon människa sådant som du hatar. Älska din broder, ty Herren har sagt: ’Jag vill älska mina barn oförbehållsamt.’ De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet tills dagen når sin höjd. De visa skall lysa så ljust som himlafästet lyser, och de som för många till rättfärdighet skall skina som stjärnorna i evighet. Må den ogudaktige överge ondskans väg och den orättfärdige sina upproriska tankar. Herren säger: ’Må de vända om till mig, och jag skall förbarma mig över dem. Jag skall skänka mycken förlåtelse.
131:2.12 (1446.1) ”Så säger Gud, himlens och jordens skapare: ’Stor frid har de som har min lag kär. Mina bud är: Du skall älska mig av hela ditt hjärta. Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig. Du skall inte missbruka mitt namn. Kom ihåg att hålla sabbatsdagen helig. Hedra din fader och din moder. Du skall inte dräpa. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte bära falskt vittnesbörd. Du skall inte vara lysten.
131:2.13 (1446.2) ”Och till alla som älskar Herren över allting och sin nästa som sig själva, säger himlens Gud: ’Jag skall återlösa dig från graven. Jag skall köpa dig fri från döden. Jag skall vara barmhärtig mot era barn, och rättvis. Har jag inte sagt om mina varelser på jorden, ni är den levande Gudens söner? Och har jag inte älskat er med evig kärlek? Har jag inte kallat er att bli som jag är och att bo hos mig i Paradiset, evinnerligen?’”
131:3.1 (1446.3) Ganid var chockerad när han upptäckte hur nära buddhismen kom till att vara en storslagen och vacker religion utan Gud, utan en personlig och universell Gudom. Han fann emellertid en viss uppteckning om några äldre trosuppfattningar vilka återspeglade något av inflytandet från Melkisedeks missionärer, som fortsatte sitt arbete i Indien ända fram till Buddhas tid. Jesus och Ganid samlade följande framställningar från den buddhistiska litteraturen:
131:3.2 (1446.4) ”Från ett rent hjärta skall glädje välla fram till den Oändlige. Hela min varelse skall ha frid i denna överjordiska fröjd. Min själ är fylld av tillfredsställelse, och mitt hjärta överflödar av den lugna förtröstans lycksalighet. Jag har ingen rädsla, jag är fri från ångest. Jag är i säkerhet, och mina fiender kan inte oroa mig. Jag är tillfreds med frukten av min tillförsikt. Jag har funnit att det är lätt att närma sig den Odödlige. Jag ber om tro för att bevara mig på den långa resan. Jag vet att tron från andra sidan inte skall svika mig. Jag vet att det går väl för mina bröder om de uppfylls av tron på den Odödlige, samma tro som ger anspråkslöshet, redbarhet, visdom, mod, kunskap och uthållighet. Låt oss avstå från bedrövelsen och överge rädslan. Låt oss med trons hjälp hålla fast vid sann rättfärdighet och äkta manlighet. Må vi lära oss att meditera över rättvisa och nåd. Tron är människans verkliga rikedom; den ger henne dygd och ära.
131:3.3 (1446.5) ”Orättfärdigheten är föraktlig, synden är usel. Det onda är förnedrande, vare sig odlat i tanken eller utfört i handling. Smärta och sorg följer i det ondas väg som dammet följer vinden. Lycka och frid i sinnet följer den rena tanken och det dygdiga livet så som skuggan följer de materiella tingens kropp. Det onda är frukten av felriktat tänkande. Det är ondska att se synd där ingen synd finns, att inte se någon synd där synd finns. Ondskan är de falska lärornas väg. De som undviker det onda genom att se saker sådana de är vinner glädje av att sålunda omfatta sanningen. Gör slut på ditt elände genom att avsky synden. När du ser upp mot den Ädle, vänd dig av hela ditt hjärta bort från synden. Försvara inte ondskan, urskulda inte synden. När du strävar efter att gottgöra dina tidigare synder skaffar du dig styrka att motstå framtida lockelser till synd. Behärskning föds av ånger. Lämna inget fel obekänt för den Ädle.
131:3.4 (1447.1) ”Munterhet och glädje är belöningen för gärningar väl gjorda och till den Odödliges ära. Ingen människa kan beröva dig friheten i ditt eget sinne. När din religiösa tro har frigjort ditt hjärta, när sinnet är stabilt och orörligt som ett berg, då skall själens frid flyta fram lugnt som vattnen i en flod. De som är säkra på sin frälsning är för evigt fria från åtrå, avund, hat och rikedomens illusioner. Fastän tron är energin till ett bättre liv, måste du dock uthålligt arbeta för din egen frälsning. Om du vill vara säker på din slutliga frälsning, se då till att du uppriktigt försöker uppfylla all rättfärdighet. Odla hjärtats förvissning som kommer inifrån och kom sålunda i åtnjutande av den eviga frälsningens hänryckning.
131:3.5 (1447.2) ”Ingen religionsutövare som framhärdar i att vara lat, slö, halvhjärtad, sysslolös, skamlös och självisk kan hoppas på att bli upplyst av den odödliga visdomen. Men den som är omtänksam, förståndig, begrundande, innerlig och uppriktig kan redan under det jordiska livet nå den högsta upplysning som den gudomliga visdomens frid och frihet skänker. Minns att varje handling skall få sin belöning. Ondskan resulterar i bedrövelse och synden slutar i smärta. Glädje och lycka följer av ett gott liv. Till och med illgärningsmannen får en nådetid innan frukterna av hans illgärningar mognar, men ofelbart kommer tiden för hela skörden från de onda gärningarna. Må ingen människa ta lätt på synden och i sitt hjärta säga: ’Straffet för felgärningarna berör inte mig.’ Det du gör skall göras åt dig, enligt vishetens dom. Orättvisan mot dina medmänniskor skall vända tillbaka mot dig. Den skapade kan inte undfly sina gärningars öde.
131:3.6 (1447.3) ”Dåren har sagt i sitt hjärta: ’Det onda når mig inte’, men säkerhet finner man endast när själen längtar efter tillrättavisning och sinnet söker visdom. Den visa människan är en ädel själ som är vänlig även bland sina fiender, lugn bland de upprörda och generös bland de giriga. Egenkärlek är som ogräs på en god åker. Själviskhet leder till sorg, ständig ängslan dödar. Det tämjda sinnet medför lycka. Den största krigaren är den som övervinner och underkuvar sig själv. Behärskning i allting är bra. Endast den är en högrestående person som värderar dygden och fyller sin plikt. Låt inte ilska och hat behärska dig. Tala inte hårt om någon. Belåtenhet är den största rikedomen. Det som vist ges är väl sparat. Gör inte mot andra det du inte vill att man skulle göra dig. Löna ont med gott, övervinn det onda med det goda.
131:3.7 (1447.4) ”En rättfärdig själ är mer önskvärd än överhögheten över hela jorden. Odödligheten är uppriktighetens mål; döden är slutet för ett tanklöst liv. De som är uppriktiga dör inte, de tanklösa är redan döda. Välsignade är de som har insikt i det tillstånd där döden inte finns. De som pinar de levande finner knappast lycka efter döden. De osjälviska far till himlen, där de fröjdas i den oändliga frikostighetens salighet och fortsätter att växa till sig i ädel generositet. Varje dödlig som tänker rättfärdigt, talar ädelt och handlar osjälviskt skall inte endast njuta dygden därav under det korta livet här, utan han skall även, sedan kroppen har upplösts, fortsätta att njuta av himlens fröjder.”
131:4.1 (1447.5) Melkisedeks missionärer förde läran om en ende Gud med sig vart de än färdades. Mycket av denna monoteistiska lära blev, tillsammans med andra och tidigare uppfattningar, en del av den senare hinduismens förkunnelse. Jesus och Ganid sammanställde följande utdrag:
131:4.2 (1448.1) ”Han är den store Guden, i varje avseende oöverträfflig. Han är Herren som omfattar allting. Han är skaparen och övervakaren av universernas universum. Gud är en ende Gud, han är ensam och av sig själv, han är den ende. Och denne ende Gud är vår Skapare och vår själs slutliga bestämmelse. Den Högste Ende är lysande bortom all beskrivning, han är Ljusens Ljus. Detta gudomliga ljus upplyser varje hjärta och varje värld. Gud är vår beskyddare — han står vid sina skapade varelsers sida — och de som lär känna honom blir odödliga. Gud är energins stora källa. Han är den Stora Själen. Han utövar universellt herravälde över allt. Denne ende Gud är kärleksfull, ärofull och dyrkansvärd. Vår Gud är överlägsen i styrka och hans boning är ojämförlig. Denna sanna Person är evig och gudomlig, han är himlens ursprunglige Herre. Alla profeter har hyllat honom, och han har uppenbarat sig för oss. Vi dyrkar honom. O, Högsta Person, varelsernas ursprung, skapelsens Herre och universums härskare, uppenbara för oss, dina skapade varelser, den kraft som gör att du är ständigt närvarande! Gud har gjort solen och stjärnorna. Han är glänsande, äkta och självexisterande. Hans eviga kunskap är gudomligt vis. Den Evige är ogenomträngd av det onda. Eftersom universum uppkom från Gud, styr han det i enlighet därmed. Han är skapelsens upphov, och därför har allting sin grund i honom.
131:4.3 (1448.2) ”Gud är varje god människas säkra tillflykt i nöden. Den Odödlige Ende har omsorg om hela människosläktet. Guds frälsning är stark och hans vänlighet älskvärd. Han är en kärleksfull beskyddare, en välsignad försvarare. Herren säger: ’Jag bor i deras egen själ som en visdomens lykta. Jag är de ståtligas ståtlighet och de godas godhet. Där två eller tre kommer samman, där är även jag.’ Den skapade kan inte undfly Skaparens närvaro. Hur många gånger en dödligs öga blinkar, även det räknar Herren, och vi dyrkar denna gudomliga Varelse som vår oskiljaktige följeslagare. Han råder överallt, han är frikostig, allestädes närvarande och oändligt god. Herren är vår härskare, vårt beskydd och vår högste övervakare, och hans urtida ande bor i den dödliges själ. Lastens och dygdens Evige Vittne bor i människans hjärta. Låt oss länge meditera över den dyrkansvärda och gudomliga Livgivaren. Må hans ande helt styra våra tankar. Led oss från denna overkliga värld till den verkliga! Led oss från mörker till ljuset! Led oss från död till odödlighet!
131:4.4 (1448.3) ”Med våra hjärtan renade från allt hat, låt oss dyrka den Evige. Vår Gud är bönens Herre. Han hör sina barns rop. Må alla människor underställa sin vilja honom, den Bestämde. Låt oss glädja oss åt frikostigheten hos bönens Herre. Gör bönen till din innersta vän och dyrkan till stöd för din själ. ’Om du blott ville dyrka mig i kärlek’, säger den Evige, ’så skall jag ge dig visdomen att nå mig, ty min dyrkan är alla varelsers gemensamma dygd.’ Gud är den som lyser upp de dystra, och han är styrkan för dem som är svaga. Eftersom Gud är vår starka vän har vi ingen rädsla längre. Vi prisar den aldrig besegrade Erövrarens namn. Vi dyrkar honom emedan han är den som trofast och evigt bistår människan. Gud är vår säkra ledare och osvikliga guide. Han är den storartade föräldern till himlen och jorden, och han besitter obegränsad energi och oändlig visdom. Hans ståtlighet är sublim och hans skönhet gudomlig. Han är den högsta tillflykten i universum och den oföränderlige väktaren av den eviga lagen. Vår Gud är livets Herre och alla människors Tröstare. Han älskar människosläktet och hjälper dem som är betryckta. Han är vår livgivare och människoflockarnas Gode Herde. Gud är vår fader, broder och vän. Och vi längtar efter att lära känna denne Gud i vårt inre.
131:4.5 (1448.4) ”Vi har lärt oss att vinna tro med vårt hjärtas längtan. Vi har nått visdom med att behärska våra sinnen, och med visdom har vi upplevt frid i den Supreme. Den som är full av tro dyrkar sant när hans inre jag är helt inriktat på Gud. Vår Gud bär himlarna som en mantel. Han bebor också de sex övriga vittomfattande universerna. Han är högst över alla och i alla. Vi ber om förlåtelse av Herren för alla våra förbrytelser mot våra medmänniskor, och vi vill lösa vår vän från det onda han har gjort oss. Vår ande avskyr allt ont, därför, O Herre, befria oss från alla spår av synd. Vi ber till Gud som är en tröstare, beskyddare och frälsare — en som älskar oss.
131:4.6 (1449.1) ”Universumväktarens ande träder in i den enkla varelsens själ. Den människa är vis som dyrkar den Ende Guden. De som strävar efter fulländning måste förvisso lära känna Herren den Supreme. Den som känner den Supremes saliga trygghet fruktar aldrig, ty den Supreme säger till dem som tjänar honom: ’Frukta ej, ty jag är med dig.’ Försynens Gud är vår Fader. Gud är sanningen. Och det är Guds önskan att hans varelser skulle förstå honom — att de helt skulle komma att känna sanningen. Sanningen är evig, den upprätthåller universum. Vår högsta önskan skall vara förening med den Supreme. Den Store Övervakaren är den som åstadkommer allting — allt utvecklas från honom. Och detta är hela plikten: Må ingen göra mot en annan det som vore motbjudande för honom själv. Hys ingen illvilja, slå ej den som slår dig, besegra ilska med barmhärtighet och övervinn hat med välvilja. Och allt detta bör vi göra för att Gud är en god vän och en nådig fader som förlåter alla våra jordiska överträdelser.
131:4.7 (1449.2) ”Gud är vår Fader, jorden vår moder och universum vår födelseplats. Utan Gud är själen en fånge; att lära känna Gud gör själen fri. Genom meditation över Gud, genom förening med honom, kommer befrielse från ondskans illusioner och slutlig frälsning från alla materiella bojor. När människan skall rulla upp rymden som en bit läder, då får ondskan sitt slut, ty människan har funnit Gud. O Gud, fräls oss från helvetets trefaldiga fördärvelse — åtrå, vrede och girighet! O själ, omgjorda dig för odödlighetens andekamp! När det jordiska livets slut kommer, tveka inte att överge denna kropp för en mer passande och vackrare form och att vakna upp i den Supremes och Odödliges världar, där det ingen fruktan, sorg, hunger, törst eller död finnes. Att lära känna Gud är att bryta dödens band. Den själ som känner Gud stiger i universum som grädden till mjölkens yta. Vi dyrkar Gud, allgöraren, den Stora Själen, som alltid har sitt säte i sina varelsers hjärtan. Och de som vet att Gud tronar i människohjärtat är bestämda till att bli som han — odödliga. Det onda måste lämnas kvar i denna värld, men dygden följer själen till himlen.
131:4.8 (1449.3) ”Det är endast de orättfärdiga som säger: I universum finns varken sanning eller någon härskare, det var avsett endast för våra lustar. Sådana själar vilseleds av sina små intellekt. Så utlämnar de sig själva till att njuta av sina lustar och berövar sin själ dygdens fröjder och rättfärdighetens nöjen. Vad kan väl vara större än att uppleva frälsning från synden? Den som har sett den Supreme är odödlig. Människans köttsliga vänner kan inte överleva döden; endast dygden vandrar vid människans sida när hon färdas ständigt vidare mot de fröjdefulla och solbelysta ängderna i Paradiset.”
131:5.1 (1449.4) Zarathustra själv hade direkt kontakt med de efterkommande till Melkisedeks tidigare missionärer, och deras trossats om den ende Guden blev en central lära i den religion som han grundade i Persien. Frånsett judendomen innehöll ingen av de dåtida religionerna mer av denna förkunnelse från Salem. Från denna religions skrifter tog Ganid följande utdrag:
131:5.2 (1450.1) ”Allting kommer från och tillhör den Ende Guden — allvis, god, rättfärdig, helig, glänsande och ärofull. Denna vår Gud är källan till allt ljus. Han är Skaparen, alla goda syftens Gud och beskyddaren av rättvisan i universum. Det är vist att inrikta sitt liv så att man handlar i överensstämmelse med sanningens ande. Gud är allseende, och han ser både de orättfärdigas onda dåd och de rättfärdigas goda gärningar. Vår Gud observerar allting med ett ljungande öga. Hans beröring är en helande beröring. Herren är en allsmäktig välgörare. Gud sträcker ut sin hjälpande hand till både rättfärdiga och orättfärdiga. Gud grundlade världen och bestämde belöningen för gott och för ont. Den allvise Guden har lovat odödlighet åt de fromma själar som tänker rent och handlar rättfärdigt. Vad du allra högst önskar, sådan skall du bli. Solens ljus är som visdom för dem som urskiljer Gud i universum.
131:5.3 (1450.2) ”Prisa Gud med att söka det som är till välbehag för Den Vise. Dyrka ljusets Gud med att glatt vandra på de stigar som har bestämts i den religion han har uppenbarat. Det finns endast en Suprem Gud, Ljusets Herre. Vi dyrkar honom som skapade vattnen, växterna, djuren, jorden och himlarna. Vår Gud är Herren, den mest välgörande. Vi dyrkar den skönaste, den mest givmilde Odödlige, som har det eviga ljuset. Gud är mest avlägsen från oss och samtidigt närmast oss, ty han bor i vår själ. Vår Gud är Paradisets gudomliga och heligaste Ande, och dock är han vänligare mot människan än den vänligaste bland alla skapade. Gud är högst hjälpsam mot oss i denna största av alla uppgifter: att lära känna honom. Gud är vår mest beundransvärda och rättfärdiga vän. Han är vår visdom, vårt liv och livskraften i vår själ och kropp. Genom att vi tänker gott gör den vise Skaparen det möjligt för oss att göra hans vilja och därmed nå förverkligande av allt som är gudomligt fulländat.
131:5.4 (1450.3) ”Herre, lär oss att leva detta köttsliga liv samtidigt som vi bereder oss för nästa liv i anden. Tala till oss Herre, och vi skall lyda dig. Lär oss de goda stigarna så att vi må vandra rätt. Förunna oss att nå förening med dig. Vi vet att den religion är den rätta som för till förbund med rättfärdigheten. Gud är vårt visa väsen, vår bästa tanke och vår rättfärdiga handling. Må Gud förunna oss förening med den gudomliga anden och odödlighet hos honom själv!
131:5.5 (1450.4) ”Den Vises religion renar den troende från varje ond tanke och syndfull gärning. Jag bugar mig i ånger inför himlens Gud om jag har förbrutit mig i tanke, ord eller handling — avsiktligt eller oavsiktligt — och jag ber för nåd och prisar för förlåtelse. Jag vet att när jag bekänner synden tas den bort från min själ, om min avsikt är att inte göra det onda igen. Jag vet att förlåtelsen löser syndens band. De som gör vad ont är skall få sitt straff, men de som följer sanningen skall få njuta saligheten i en evig frälsning. Tag genom din barmhärtighet ett grepp om oss och förse vår själ med frälsande kraft. Vi gör anspråk på nåd för att vi strävar efter att nå fulländning; vi skulle vilja vara lik Gud.”
131:6.1 (1450.5) Den tredje gruppen av religiösa troende som i Indien bevarade doktrinen om en ende Gud — vad som fanns kvar av Melkisedeks undervisning — kallades på den tiden suduanister. Senare har dessa troende blivit kända som jainismens anhängare. De lärde:
131:6.2 (1450.6) ”Himlens Herre är den högste. De som syndar stiger inte upp i höjden, men de som vandrar längs rättfärdighetens stigar skall få en plats i himlen. Vi har visshet om livet efter detta om vi känner sanningen. Människans själ kan stiga upp till den högsta himlen för att där utveckla sin sanna andliga natur, för att nå fulländning. Det himmelska tillståndet befriar människan från syndens slaveri och gör henne bekant med de slutliga saligheterna. Den rättfärdiga människan har redan upplevt ett slut på synden och alla därmed förbundna lidanden. Jaget är människans oövervinnerliga fiende, och jaget framträder som människans fyra största passioner: vrede, högmod, bedräglighet och girighet. Människans största seger är att övervinna sig själv. När människan vänder sig till Gud för förlåtelse, och när hon sedan vågar åtnjuta denna frihet, befrias hon från rädslan. Människan bör under färden genom livet behandla sina medvarelser så som hon själv skulle vilja bli behandlad.”
131:7.1 (1451.1) Först nyligen hade de handsskrifter som gällde denna religion från Fjärran Östern införlivats med biblioteket i Alexandria. Det var den enda världsreligion som Ganid inte hade hört om. Även denna tro innehöll rester av Melkisedeks tidigare läror, såsom framgår av följande utdrag:
131:7.2 (1451.2) ”Så säger Herren: ’Ni är alla mottagare av min gudomliga kraft. Alla människor har tillgång till min nåd. Jag får stor glädje av att de rättfärdigas antal mångfaldigas över hela jorden. Både i naturens skönhet och i människans dygder söker Himlens Prins uppenbara sig och visa fram sitt rättfärdiga väsen. Eftersom forntidens människor inte kände mitt namn framträdde jag genom att födas till världen som en synlig varelse och utstod en sådan förnedring för att människan inte skulle glömma mitt namn. Jag är den som har gjort himmel och jord. Solen, månen, och alla stjärnor lyder min vilja. Jag är härskaren över alla varelser på land och i de fyra haven. Fastän jag är stor och högst hyser jag aktning för den fattigaste människans bön. Om någon skapad vill dyrka mig, vill jag höra hans bön och uppfylla hans hjärtas önskan.’
131:7.3 (1451.3) ”’Varje gång människan ger efter för ängslan tar hon ett steg bort från den väg som hjärtats ande vill leda henne på.’ Högmod skymmer Gud. Om du vill ha himmelsk hjälp, lägg då bort ditt högmod. Varje dyft av högmod skymmer det frälsande ljuset likt ett stort moln. Om inte allt är rätt i ditt inre, är det lönlöst att be om det som finns i det yttre. ’Om jag hör dina böner är det för att du kommer inför mig med ett rent hjärta, fritt från falskhet och skenhelighet, med en själ som reflekterar sanningen som en spegel. Om du vill vinna odödlighet, överge världen och kom till mig.’”
131:8.1 (1451.4) Melkisedeks budbärare trängde långt in i Kina, och läran om en ende Gud blev en del av den tidiga förkunnelsen inom flera kinesiska religioner. Den som bevarades längst och innehöll mest av den monoteistiska sanningen var taoismen, och Ganid samlade följande från dess grundläggares skrifter:
131:8.2 (1451.5) ”Vad ren och lugn den Supreme är, och ändå så kraftfull och mäktig, så djup och omätbar! Denne himlens Gud är alltings vördade förfader. Om du känner den Evige är du upplyst och vis. Om du icke känner den Evige, då framträder okunskapen som ondska, och sålunda uppkommer syndens passioner. Denna underbara Varelse existerade innan himlarna och jorden fanns. Han är sannerligen andlig, han står ensam och förändras icke. Han är förvisso världens moder, och hela skapelsen rör sig runt honom. Den Store ger sig till människorna och gör det därmed möjligt för dem att utmärka sig och att överleva. Även om man endast har lite kunskap kan man dock vandra på den Supremes vägar; man kan rätta sig efter himlens vilja.
131:8.3 (1452.1) ”Alla goda gärningar som är till verklig nytta kommer från den Supreme. Allting är för sitt liv beroende av den Stora Källan. Den Store Supreme söker ingen heder för sina utgivningar. Hans makt är suprem, dock förblir han gömd för vår blick. Ständigt förvandlar han sina egenskaper medan han fulländar sina skapade. Det himmelska Förnuftet är långsamt och tålmodigt i sina planer men säkert på sina slutresultat. Den Supreme sprider sig utöver universum och upprätthåller alltsammans. Hur stor och mäktig är inte hans överflödande inverkan och hans dragningskraft! Sann godhet är som vatten, i att det välsignar allt och skadar inget. Och likt vattnet söker sig den sanna godheten till de lägsta ställena, även till de nivåer som andra undviker, och det är därför att det är besläktat med den Högste. Den Supreme skapar allting, när dem i naturen och fullbordar dem i anden. Och det är ett mysterium hur den Supreme fostrar, skyddar och fulländar den skapade utan att tvinga honom. Han vägleder och styr, men utan att hävda sig själv. Han ombesörjer framåtskriandet, men utan att dominera.
131:8.4 (1452.2) ”Den vise mannen gör sitt hjärta universellt. Det är farligt att ha endast lite kunskap. De som eftersträvar storhet måste lära sig att bli ödmjuka. Vid skapelsen blev den Supreme världens moder. Att veta vem ens mor är, är att inse sitt sonskap. Vis är den som ser alla delar ur helhetens synpunkt. Förhåll dig till varje människa som vore du i hennes ställe. Löna oförrätt med vänlighet. Om du älskar människorna dras de till dig — du har ingen svårighet att vinna deras förtroende.
131:8.5 (1452.3) ”Den Store Supreme genomtränger allt; han är till vänster och till höger. Han upprätthåller hela skapelsen och dväljs i alla verkliga varelser. Du kan inte finna den Supreme, inte heller kan du bege dig till en plats där han inte finns. Om människan inser sina vägars ondska och i hjärtat ångrar synden, då kan hon söka förlåtelse. Hon kan undgå straffet, hon kan ändra olyckan till välsignelse. Den Högste är den trygga tillflykten för hela skapelsen, han är människosläktets väktare och frälsare. Söker du honom dagligen skall du finna honom. Eftersom han kan förlåta synder är han verkligen högst värdefull för alla människor. Minns alltid att Gud belönar människan inte för vad hon gör utan för vad hon är. Därför borde du sträcka din hjälpande hand till dina medmänniskor utan tanke på belöning. Gör gott utan tanke på egen fördel.
131:8.6 (1452.4) ”De som känner den Eviges lagar är visa. Okunskap om den gudomliga lagen betyder elände och olycka. De som känner Guds lagar är frisinnade. Om du känner den Evige, så skall, även om din kropp förgås, din själ överleva i andens tjänst. Du är verkligt vis när du inser din obetydlighet. Om du förblir i den Eviges ljus, skall du bli upplyst av den Supreme. De som viger sin person till den Supremes tjänst är fyllda av glädje under denna strävan efter den Evige. När människan dör börjar anden sin långa färd på den storartade resan hem.”
131:9.1 (1452.5) Till och med den av de stora världsreligionerna, som hade den minsta kännedomen om Gud, kände till melkisedekmissionärernas och deras uthålliga efterföljares monoteism. Ganids sammandrag av Konfutses lära var följande:
131:9.2 (1452.6) ”Det som Himlen bestämmer är utan fel. Sanningen är verklig och gudomlig. Allt får sin början i Himlen, och den Stora Himlen gör inga misstag. Himlen har förordnat många underordnade att hjälpa till vid undervisningen och upplyftandet av de lägre varelserna. Stor, mycket stor, är den Ende Guden som från höjden härskar över människan. Gud är majestätisk i sin styrka och fruktansvärd i sin dom. Men denne Store Gud har förlänat ett moraliskt sinne även åt många lägrestående människor. Himlens frikostighet upphör aldrig. Välvilligheten är Himlens dyrbaraste gåva till människorna. Himlen har utgivit sin ädelhet till människans själ; människans dygder är frukten av denna utrustning med Himlens ädelhet. Den Stora Himlen är allseende och följer människan i allt vad hon gör. Och vi gör väl i att kalla den Stora Himlen vår Fader och vår Moder. Om vi sålunda är våra gudomliga förfäders tjänare, då kan vi med tillförsikt be till Himlen. Låt oss alltid och i allt stå i vördnad inför Himlens majestät. Vi erkänner, o Gud, Högste och suveräne Potentat, att domen är din och att all nåd utgår från det gudomliga hjärtat.
131:9.3 (1453.1) ”Gud är med oss, därför har vi ingen rädsla i våra hjärtan. Om det finns någon dygd hos mig, är den ett uttryck för Himlen som dväljs i mig. Men denna Himmel inom mig ställer ofta hårda krav på min tro. Om Gud är med mig har jag beslutat att inte hysa något tvivel i mitt hjärta. Tron måste vara mycket nära sanningen i allt, och jag förstår inte hur människan kan leva utan denna goda tro. Gott och ont händer inte människan utan orsak. Himlen behandlar människans själ enligt dess syfte. När du finner att du har fel, tveka inte att bekänna din villfarelse och skynda dig att rätta till saken.
131:9.4 (1453.2) ”En vis man är sysselsatt med att söka sanningen, inte endast med att söka sitt uppehälle. Att nå Himlens fulländning är människans mål. Den högrestående människan försöker anpassa sig, och hon är fri från ängslan och rädsla. Gud är med dig; hys inget tvivel i ditt hjärta. Varje god gärning får sin belöning. Den högrestående människan muttrar inte klagande mot Himlen och hyser inget agg mot människorna. Det du inte tycker om när det görs mot dig, gör inte det mot andra. Låt medlidandet ha del i varje straff. Försök på allt sätt göra straffet till en välsignelse, för så gör den Stora Himlen. Fastän alla skapade måste dö och bli till stoft igen, går den ädla människans ande vidare för att lysa i höjden och stiga upp till den slutliga klarhetens härliga ljus.”
131:10.1 (1453.3) Efter det mödosamma arbetet med att få till stånd sammanställningen av världsreligionernas undervisning om Paradisfadern tog sig Ganid an uppgiften att formulera vad han ansåg vara ett sammandrag av den tro beträffande Gud som han hade kommit till som resultat av Jesu undervisning. Den unge mannen hade för vana att tala om dessa trosföreställningar som ”vår religion”. Detta var hans sammandrag:
131:10.2 (1453.4) ”Herren vår Gud är den ende Herren, och du bör älska honom med hela ditt sinne och av hela ditt hjärta, samtidigt som du gör ditt bästa för att älska alla hans barn som dig själv. Denne ende Gud är vår himmelske Fader, i vilken allting finns och som genom sin ande dväljs i varje uppriktig människosjäl. Och vi som är Guds barn bör lära oss att lämna omsorgen om vår själ till honom som är en trogen Skapare. För vår himmelske Fader är allting möjligt. Eftersom han är Skaparen, som har gjort allt och alla, kan det inte vara annorlunda. Fastän vi inte kan se Gud, kan vi lära känna honom. Och genom att dagligen leva enligt den himmelske Faderns vilja kan vi uppenbara honom för våra medmänniskor.
131:10.3 (1453.5) ”De gudomliga rikedomarna i Guds karaktär måste vara oändligt djupa och evigt visa. Vi kan inte komma till klarhet om Gud på kunskapens väg, men vi kan lära känna honom i våra hjärtan genom personlig erfarenhet. Fastän vi kanske inte kan förstå hans rättvisa, kan den ringaste varelsen på jorden ta emot hans nåd. Samtidigt som Fadern fyller universum bor han också i våra hjärtan. Människans sinne är mänskligt, dödligt, men människans ande är gudomlig, odödlig. Gud är inte endast allsmäktig utan även allvis. Om våra jordiska föräldrar, med benägenhet till det onda kan älska sina barn och ge dem goda gåvor, hur mycket mer måste inte den gode Fadern i himlen med vishet kunna älska sina barn på jorden och ge lämpliga välsignelser till dem.
131:10.4 (1454.1) ”Fadern i himlen låter inte ett enda barn på jorden gå under om detta barn har en önskan att finna Fadern och uppriktigt önskar att vara lik honom. Vår Fader älskar även de orättfärdiga och är alltid vänlig mot de otacksamma. Om blott flera människor kunde känna till Guds godhet skulle det säkert leda till att de ångrade sina onda sätt och övergav all medveten synd. Allt gott kommer ned från ljusets Fader, som inte uppvisar någon föränderlighet eller skuggan av förändring. Den sanne Gudens ande finns i människans hjärta. Han menar att alla människor bör vara som bröder. När människorna börjar längta och känna efter Gud är det bevis för att Gud har funnit dem och att de söker kunskap om honom. Vi lever i Gud och Gud dväljs i oss.
131:10.5 (1454.2) ”Jag tänker inte längre nöja mig med att tro att Gud är hela mitt folks Fader. Härefter tror jag att han också är min Fader. Alltid skall jag försöka dyrka Gud med hjälp av Sanningens Ande, som är min hjälpare när jag verkligen har lärt känna Gud. Men framförallt skall jag öva mig att dyrka Gud genom att lära mig att göra Guds vilja på jorden, dvs. jag skall göra mitt bästa för att behandla var och en av mina medmänniskor exakt så som jag tror att Gud vill att han skall behandlas. Och när vi lever ett sådant jordiskt liv kan vi be Gud om mångt och mycket, och han uppfyller våra hjärtans önskan så att vi må vara bättre skickade att tjäna våra medmänniskor. Och allt detta kärleksfulla tjänande av Guds barn vidgar vår förmåga att ta emot och uppleva himlens fröjder, de höga förnöjelser som den himmelska andens omvårdnad skänker.
131:10.6 (1454.3) ”Jag vill varje dag tacka Gud för hans outsägliga gåvor. Jag vill prisa honom för hans underbara verk för människobarnens bästa. För mig är han den Allsmäktige, Skaparen, Styrkan och Nåden, men bäst av allt, han är min ande-Fader, och som hans barn på jorden skall jag en gång stiga fram för att skåda honom. Och min lärare har sagt att jag genom att söka efter honom skall bli lik honom. Genom att tro på Gud har jag fått fred med honom. Denna nya religion är full av glädje, och den åstadkommer en bestående lycka. Jag är förvissad om att jag förblir trogen intill döden och att jag utan tvivel skall få det eviga livets krona.
131:10.7 (1454.4) ”Jag lär mig att pröva allt och att behålla det som är gott. Vadhelst jag vill att människorna skulle göra för mig, det skall jag göra för mina medmänniskor. Genom denna nya tro vet jag att människan kan bli en Guds son, men ibland förfäras jag av tanken att alla människor är mina bröder, men det måste vara sant. Jag kan inte se hur jag kan glädjas åt att Gud är min Fader om jag samtidigt vägrar att acceptera människan som min broder. Vem som än åkallar Herrens namn skall räddas. Om det är sant, då måste alla människor vara mina bröder.
131:10.8 (1454.5) ”Hädanefter skall jag göra mina goda gärningar i hemlighet; jag skall också be främst när jag är ensam. Jag skall inte döma så att jag inte må vara orättvis mot mina medmänniskor. Jag skall lära mig att älska mina fiender; jag har inte riktigt lärt mig detta sätt att vara gudalik. Fastän jag ser Gud i dessa andra religioner, finner jag honom i ’vår religion’ vara mer skön, kärleksfull, barmhärtig, personlig och positiv. Men framförallt är denna storartade och lysande Varelse min andlige Fader; jag är hans barn. Och endast genom att uppriktigt vilja vara lik honom skall jag till slut finna honom och evigt tjäna honom. Äntligen har jag en religion som har en Gud, en underbar Gud, och han är den eviga frälsningens Gud.”
Urantiaboken
Kapitel 132
132:0.1 (1455.1) EFTERSOM Gonod hade hälsningar från furstarna i Indien till Tiberius, den romerska härskaren, så trädde de två indierna och Jesus fram inför honom på den tredje dagen efter sin ankomst till Rom. Den surmulne kejsaren var på ovanligt gott humör denna dag och pratade länge med de tre. När de hade avlägsnat sig från honom anmärkte kejsaren, med avseende på Jesus, till en adjutant som stod vid hans högra sida: ”Om jag hade den där unge mannens kungliga hållning och behagliga sätt, då vore jag en riktig kejsare, eller hur?”
132:0.2 (1455.2) När de befann sig i Rom hade Ganid regelbundna tider för att studera och för att bese sevärdheter på olika håll i staden. Hans far hade många affärer att sköta, och då han önskade att hans son skulle växa upp till en värdig efterträdare vid skötseln av hans omfattande kommersiella intressen, tyckte han att tiden var inne att introducera pojken för affärsvärlden. Det fanns många indiska medborgare i Rom, och ofta följde en av Gonods egna anställda med honom som tolk så att Jesus hade hela dagar för sig själv; detta gav honom tid att grundligt bekanta sig med denna stad med två miljoner invånare. Han fanns ofta på forum, som var centrum för det politiska, juridiska och kommersiella livet. Han gick ofta upp till Capitolium, och när han skådade det magnifika templet helgat åt Jupiter, Juno och Minerva funderade över det okunskapens slaveri som dessa romare hölls i. Han tillbringade också mycket tid på Palatinska kullen, där kejsarens residens, Apollos tempel och de grekiska och latinska biblioteken var belägna.
132:0.3 (1455.3) Vid denna tid omfattade det romerska imperiet hela Sydeuropa, Mindre Asien, Syrien, Egypten och nordvästra Afrika; och till dess invånare hörde medborgare från varje land på östra halvklotet. Jesu önskan att studera och blanda sig med denna kosmopolitiska samling av dödliga på Urantia var den främsta orsaken till att han samtyckte till att göra denna resa.
132:0.4 (1455.4) Jesus lärde sig mycket om människorna medan han var i Rom, men den mest värdefulla av alla de mångahanda erfarenheterna under hans sex månaders vistelse i denna stad var hans kontakt med och inflytande på de religiösa ledarna i imperiets huvudstad. Innan den första veckan i Rom var till ända hade Jesus sökt upp och bekantat sig med de värderade ledarna för cynikerna, stoikerna och mysteriekulterna, i synnerhet mithrasgruppen. Vare sig det var uppenbart eller inte för Jesus att judarna skulle komma att tillbakavisa hans mission, förutsåg han helt säkert att hans budbärare inom kort skulle komma till Rom för att förkunna himmelriket, och därför satte han igång med att på det mest häpnadsväckande sätt bereda vägen för ett bättre och säkrare mottagande av deras budskap. Han utvalde fem av de ledande stoikerna, elva av cynikerna och sexton av mysteriekulternas ledare och tillbringade under närmare sex månader mycket av sin lediga tid i nära samvaro med dessa religiösa lärare. Detta var hans undervisningsmetod: Aldrig någonsin angrep han deras fel eller ens nämnde bristerna i deras undervisning. I varje enskilt fall valde han ut sanningen i det som de lärde och fortsatte sedan diskussionen med att så brodera ut och belysa denna sanning i deras sinnen att denna förhöjda sanning inom en mycket kort tid effektivt trängde undan den villfarelse som var förbunden med den. Sålunda förbereddes dessa män och kvinnor, som Jesus undervisade, att senare inse ytterligare och liknande sanningar i de första kristna missionärernas läror. Det var detta tidiga accepterande av evangeliepredikanternas förkunnelse som gav den väldiga kraften till kristendomens snabba spridning i Rom och därifrån ut över hela imperiet.
132:0.5 (1456.1) Denna anmärkningsvärda verksamhets stora betydelse kan bättre förstås när vi anmärker att endast två av denna grupp om trettiotvå religiösa ledare som Jesus undervisade i Rom var fruktlösa; de trettio blev väsentliga individer vid etablerandet av kristendomen i Rom, och vissa av dem bistod också vid omvandlingen av det främsta mithrastemplet till den första kristna kyrkan i denna stad. Vi som ser människornas aktiviteter från andra sidan av scenen och i ljuset av en tid om nitton århundraden observerar endast tre faktorer av avgörande betydelse vid det första uppbyggandet av scenen för kristendomens snabba spridning ut över Europa, nämligen:
132:0.6 (1456.2) 1. Valet och behållandet av Simon Petrus som apostel.
132:0.7 (1456.3) 2. Samtalet i Jerusalem med Stefanos, vars död ledde till att Saul från Tarsos vanns för kristendomen.
132:0.8 (1456.4) 3. Den inledande förberedelsen av dessa trettio romare till senare ledare för den nya religionen i Rom och i hela riket.
132:0.9 (1456.5) Under hela sina liv insåg aldrig varken Stefanos eller de trettio utvalda att de någonsin hade talat med den man vars namn blev ämnet för deras religiösa förkunnelse. Jesu arbete till förmån för de ursprungliga trettiotvå var helt personligt. I sina bemödanden för dessa individer träffade den skriftlärde från Damaskus aldrig mer än tre av dem samtidigt, sällan mer än två, och oftast undervisade han dem enskilt. Han kunde utföra detta storartade religiösa undervisningsarbete därför att dessa män och kvinnor inte var traditionsbundna. De var inte offer för en bestämd förhandsuppfattning om alla framtida religiösa utvecklingsskeden.
132:0.10 (1456.6) Många var de gånger under de år som snart följde då Petrus, Paulus och de övriga kristna lärarna i Rom hörde om denna skrivare från Damaskus som hade föregått dem och som så uppenbart (och som de antog, oavsiktligt) hade berett vägen för deras ankomst med det nya evangeliet. Fastän Paulus riktigt aldrig anade identiteten hos denne skriftlärde från Damaskus, kom han på grund av likheten i personbeskrivningarna en kort tid före sin död till den slutsatsen att ”tältmakaren i Antiochia” var densamma som ”den skriftlärde från Damaskus”. Vid ett tillfälle då Simon Petrus predikade i Rom anade han, då han hörde en beskrivning av den skriftlärde från Damaskus, att denna individ kunde ha varit Jesus, men han slog snabbt bort tanken då han mycket väl visste (så trodde han) att Mästaren aldrig hade varit i Rom.
132:1.1 (1456.7) Med stoikernas ledare Angamon hade Jesus i början av sin vistelse i Rom ett samtal som varade hela natten. Denne man blev senare en mycket god vän till Paulus och visade sig vara en av de stora understödjarna av den kristna kyrkan i Rom. I huvudsak och uttryckt enligt nutida språkbruk gick Jesu undervisning av Angamon ut på följande:
132:1.2 (1457.1) Normen för de sanna värdena måste sökas i den andliga världen och på den eviga verklighetens gudomliga nivåer. För en uppstigande dödligs del måste alla lägre och materiella normer ses som övergående, partiella och underlägsna. Vetenskapsmannen begränsar sig som sådan till att upptäcka sambandet mellan materiella fakta. Sakligt sett har han ingen rätt att påstå sig vara vare sig materialist eller idealist, ty om han gör det har han tagit sig friheten att frångå attityden hos en sann vetenskapsman eftersom allt sådant hävdande av en inställning är själva kärnan i filosofin.
132:1.3 (1457.2) Om inte mänsklighetens moraliska insikt och andliga framåtskridande proportionellt sett tilltar kan den obegränsade utvecklingen av en rent materialistisk kultur till slut bli ett hot mot civilisationen. En rent materialistisk vetenskap gömmer inom sig det potentiella fröet till förintelsen av all vetenskaplig strävan, ty själva denna inställning förebådar det slutliga sammanbrottet av en civilisation som har övergivit sin känsla för moraliska värden och förkastat sitt andliga utvecklingsmål.
132:1.4 (1457.3) Den materialistiske vetenskapsmannens och den extreme idealistens öde är att alltid vara osams. Detta gäller inte för de vetenskapsmän och idealister som har en gemensam norm av höga moraliska värden och andliga testnivåer. I varje tidsålder måste vetenskapsmännen och religionsutövarna inse att deras öde avgörs inför det mänskliga behovets domstol. De måste undvika all inbördes krigföring och samtidigt tappert försöka berättiga sin fortsatta existens genom att öka sin hängivelse att tjäna det mänskliga framåtskridandet. Om den så kallade vetenskapen eller religionen under någon tidsålder är falsk, då måste den antingen rena sina aktiviteter eller försvinna inför uppkomsten av en materiell vetenskap eller andlig religion av sannare och värdigare art.
132:2.1 (1457.4) Mardus var cynikernas erkände ledare i Rom, och han blev en mycket god vän till den skriftlärde från Damaskus. Dag efter dag samtalade han med Jesus, och kväll efter kväll lyssnade han till dennes överjordiska läror. Till de viktigare samtalen med Mardus hörde det som avsåg att ge svar på denne uppriktige cynikers fråga om gott och ont. I huvudsak och enligt det tjugonde århundradets språkbruk sade Jesus:
132:2.2 (1457.5) Min broder, gott och ont är endast ord som symboliserar relativa nivåer i människans förståelse av det universum som kan observeras. Om man är etiskt lat och socialt likgiltig kan man som sin norm för det goda ta gällande seder och bruk i samhället. Om man är andligen slö och moraliskt stagnerad kan man ta som sina normer för det goda sina samtidas religiösa seder och traditioner. Men den själ som överlever tiden och framträder i evigheten måste göra ett levande och personligt val mellan gott och ont så som de bestäms av de sanna värdena i de andliga normer som har inrättats av den gudomliga anden, som den himmelske Fadern har sänt till att dväljas i människans hjärta. Denna inneboende ande är normen för personlighetens överlevnad.
132:2.3 (1457.6) Godhet är likt sanning alltid relativ och står ofelbart i kontrast till ondskan. Det är insikten om dessa godhetens och sanningens kvaliteter som gör det möjligt för människornas evolverande själar att fatta de personliga valbeslut som är väsentliga för den eviga överlevnaden.
132:2.4 (1458.1) Den andligen blinda individ som konsekvent följer vetenskapens diktat, samhällets konventioner och religionens dogmer utsätter sig för den allvarliga faran att offra sin moraliska frihet och att mista sin andliga självständighet. En sådan själs öde är att bli en intellektuell papegoja, en social robot och en slav under religiösa auktoriteter.
132:2.5 (1458.2) Godheten växer alltid mot nya nivåer av ökad frihet som moraliskt självförverkligande och andlig personlighetserövring — upptäckten av och identifieringen med den inre Riktaren — medför. En erfarenhet är god när den höjer uppskattningen av skönhet, stärker den moraliska viljan, förbättrar urskiljandet av sanning, ökar förmågan att älska och tjäna ens medmänniskor, upphöjer de andliga idealen och förenar människans högsta timliga motiv med Riktarens eviga planer, vilket allt leder direkt till en ökad önskan att göra Faderns vilja och därmed omhuldar den gudomliga passionen att finna Gud och att vara mer lik honom.
132:2.6 (1458.3) När du stiger högre upp på skalan för de skapades utveckling i universum, finner du tilltagande godhet och avtagande ondska i fullständig överensstämmelse med din egen förmåga att uppleva godhet och urskilja sanning. Förmågan att omfatta villfarelse eller uppleva ondska försvinner inte helt förrän den uppstigande människosjälen når de slutliga andenivåerna.
132:2.7 (1458.4) Godheten är levande, relativ, alltid framåtskridande, ofelbart en personlig erfarenhet och för evigt korrelerad med urskiljandet av sanning och skönhet. Godheten står att finna i insikten om den andliga nivåns positiva sanningsvärden, som i människans erfarenhet måste kontrasteras med den negativa motsvarigheten — den potentiella ondskans skuggor.
132:2.8 (1458.5) Tills du når Paradisets nivåer är godheten alltid mer det man strävar efter än det man har, mer ett mål än en uppnådd erfarenhet. Men redan medan du hungrar och törstar efter rättfärdighet upplever du allt mer tillfredsställelse i det partiella uppnåendet av godhet. Godhetens och ondskans närvaro i världen är i sig ett positivt bevis för existensen och verkligheten av människans moraliska vilja, personligheten, som sålunda identifierar dessa värden och som också kan välja mellan dem.
132:2.9 (1458.6) Vid tiden för uppnåendet av Paradiset har den uppstigande dödliges förmåga att identifiera det egna jaget med sanna andevärden blivit så utvidgad att den resulterar i uppnåendet av fullkomlighet i innehavandet av livets ljus. En sådan fulländad andepersonlighet blir så helt, gudomligt och andligt förenad med godhetens, skönhetens och sanningens positiva och högsta kvaliteter att det inte längre finns någon möjlighet att en sådan rättfärdig ande skulle kasta någon negativ skugga av potentiell ondska när den utsätts för det forskande skenet från de infinita Paradishärskarnas gudomliga ljus. Hos alla sådana andepersonligheter är godheten inte längre partiell, kontrastiv och komparativ; den har blivit gudomligt fullständig och andligen komplett, den närmar sig den Supremes renhet och fulländning.
132:2.10 (1458.7) Möjligheten till det onda är nödvändig för moraliskt väljande, men inte dess förverkligande. En skugga är endast relativt verklig. Verklig ondska är inte nödvändig som en personlig erfarenhet. Potentiell ondska fungerar lika bra som en beslutsstimulans inom områdena för det moraliska framåtskridandet på de lägre nivåerna av den andliga utvecklingen. Det onda blir inte verklighet för den personliga erfarenheten förrän ett moraliskt sinne väljer det onda.
132:3.1 (1459.1) Nabon var en grekisk jude och den främste ledaren för den viktigaste mysteriekulten i Rom, mithrasdyrkan. Fastän denne överstepräst inom Mithraismen hade många diskussioner med den skriftlärde från Damaskus, påverkades han mest bestående av deras diskussion en kväll om sanning och tro. Nabon hade tänkt sig att omvända Jesus och hade rentav föreslagit att Jesus skulle återvända till Palestina som mithraslärare. Föga anade han att Jesus förberedde honom till att bli en av de första som omvände sig till himmelrikets evangelium. Uttryckt enligt nutida språkbruk bestod Jesu undervisning i huvudsak av följande:
132:3.2 (1459.2) Sanningen kan inte definieras med ord, endast genom att den levs ut i livet. Sanningen är alltid mer än kunskap. Kunskapen hänför sig till ting som observeras, men sanningen överstiger sådana rent materiella nivåer genom att den umgås med visdomen och omfattar sådana obestämbara faktorer som mänsklig erfarenhet och även andliga och levande realiteter. Kunskapen uppkommer från vetenskap, visdomen från sann filosofi, sanningen från det andliga livets religiösa erfarenhet. Kunskapen gäller fakta, visdomen relationer, sanningen verklighetsvärden.
132:3.3 (1459.3) Människan tenderar att kristallisera vetenskapen, klä filosofin i formler och dogmatisera sanningen därför att hon är mentalt lat i att anpassa sig till den fortgående kampen i livet, samtidigt som hon också är förfärligt rädd för det okända. Naturens människa är långsam i att förändra sina tankevanor och sitt levnadssätt.
132:3.4 (1459.4) Uppenbarad sanning, personligen upptäckt sanning, är människosjälens högsta fröjd; det är det materiella sinnets och den inneboende andens gemensamma skapelse. Den eviga frälsningen av denna själ, som urskiljer sanningen och älskar skönheten, säkras av den hunger och törst efter godhet som får denna människa att utveckla en klar målmedvetenhet i att göra Faderns vilja, att finna Gud och att bli lik honom. Det finns aldrig någon konflikt mellan sann kunskap och sanning. Det kan finnas en konflikt mellan kunskapen och människans trosföreställningar, trosföreställningar färgade av fördomar, förvrängda av rädsla och dominerade av fasan för att möta nya fakta som resultat av materiella upptäckter eller andligt framåtskridande.
132:3.5 (1459.5) Sanningen kan ehuru aldrig bli människans ägodel utan utövande av tro. Detta är sant därför att människans tankar, visdom, etik och ideal aldrig stiger högre än hennes tro, hennes sublima hopp. All sådan sann tro bygger på djupsinnigt begrundande, uppriktig självkritik och kompromisslöst moraliskt medvetande. Tron är inspirationen till den förandligade skapande föreställningsförmågan.
132:3.6 (1459.6) Tron har den verkan att den frigör de övermänskliga aktiviteterna i den gudomliga gnistan, det odödliga fröet som lever i människans sinne och som är potentialen till evig överlevnad. Växter och djur överlever i tiden genom det sätt på vilket de från en generation till följande överför identiska partiklar av sig själva. Människans själ (personlighet) överlever den jordiska döden genom identitetsförbindelse med den inre gudomlighetsgnistan, som är odödlig och som verkar för att föra vidare människans personlighet till en fortgående och högre nivå av framåtskridande tillvaro i universum. Det dolda fröet i människans själ är en odödlig ande. Den andra generationen av själen är den första i en följd av personlighetsmanifestationer av andlig och framåtskridande tillvaro, och den följden upphör först när denna gudomliga entitet når ursprunget för sin existens, den personliga källan till all existens, Gud, den Universelle Fadern.
132:3.7 (1459.7) Människans liv fortgår — överlever — emedan det har en universumfunktion, uppgiften att finna Gud. Den av tro aktiverade själen kan inte stanna förrän den har uppnått detta sin bestämmelses mål. När den en gång har nått detta gudomliga mål kan den aldrig upphöra emedan den har blivit som Gud — evig.
132:3.8 (1460.1) Andlig utveckling är en erfarenhet som innebär att allt mer och frivilligt välja godheten, förenat med en motsvarande och tilltagande minskning av möjligheten till ondska. När den slutliga gränsen vid valet av godhet och den fullbordade förmågan att värdesätta sanningen uppnås, framträder en sådan fulländning av skönhet och helighet att den åtföljande rättfärdigheten evigt förhindrar möjligheten till att ens tanken på potentiell ondska skulle uppkomma. En sådan gudsmedveten själ kastar ingen skugga av tvivlande ondska när den fungerar på en sådan hög andenivå av gudomlig godhet.
132:3.9 (1460.2) Paradis-andens närvaro i människans sinne utgör uppenbarelselöftet och trosutfästelsen för en evig tillvaro av gudomligt framåtskridande för varje själ som strävar efter att identifiera sig med detta odödliga och inre andefragment av den Universelle Fadern.
132:3.10 (1460.3) Framåtskridandet i universum kännetecknas av allt större frihet för personligheten emedan det är förenat med ett tilltagande uppnående av allt högre nivåer av självförståelse och därav följande frivillig självbehärskning. Uppnåendet av en fulländad andlig självbehärskning innebär detsamma som fullbordad universumfrihet och personlig obundenhet. Tron främjar och bevarar människans själ mitt bland den förvirring som hennes orientering i ett sådant väldigt universum till en början medför, medan bönen blir den storartade förenaren av den skapande föreställningsförmågans olika ingivelser och av trosimpulserna i en själ som försöker identifiera sig med andeidealen som den associerade gudomliga närvaron i människans inre representerar.
132:3.11 (1460.4) Dessa ord gjorde ett stort intryck på Nabon, liksom varje samtal som han hade med Jesus. Dessa sanningar fortfor att brinna i hans hjärta, och han var till stor hjälp för dem som senare kom för att predika Jesu evangelium.
132:4.1 (1460.5) Jesus ägnade inte all sin fritid under sin vistelse i Rom åt detta arbete med att förbereda män och kvinnor att bli framtida lärjungar i det annalkande himmelriket. Han tillbringade mycken tid med att skaffa sig en ingående kunskap om alla raser och klasser av människor som bodde i denna största och mest kosmopolitiska stad i världen. Med var och en av dessa talrika människokontakter hade Jesus ett dubbelt syfte: han ville veta hur människorna förhöll sig till sitt liv i köttslig gestalt, och han ville också säga eller göra något som skulle göra detta liv rikare och mer värt att leva. Hans religiösa undervisning under dessa veckor var inte annorlunda än den som kännetecknade hans senare liv som de tolv apostlarnas lärare och predikare för folkmassorna.
132:4.2 (1460.6) Tyngdpunkten i hans budskap låg alltid i att betona den himmelske Faderns kärlek som ett faktum och hans barmhärtighet som en sanning, i förening med det glada budskapet att människan är en trosson till denne samme kärlekens Gud. Det sätt som Jesus vanligen använde för att skapa sociala kontakter var att genom att ställa frågor få människorna att öppna sig och prata med honom. Samtalet började vanligen med att han ställde frågor till dem och slutade med att de frågade honom. Han var lika skicklig i att undervisa både genom att ställa frågor och att besvara frågor. Som regel sade han minst till dem som han lärde mest. De som hade den största nyttan av hans personliga omvårdnad var nedtyngda, ängsliga och modfällda dödliga som kände sig mycket lättade av denna möjlighet att uttömma sin själ för en välvillig och förstående lyssnare, och det var Jesus i högsta grad och mer än så. När dessa missanpassade människovarelser hade berättat för Jesus om sina problem kunde han alltid erbjuda praktiska och genast hjälpsamma förslag avsedda att rätta till deras verkliga svårigheter, även fast han inte försummade att säga de ord som just då gav en känsla av ro och en omedelbar tröst. Utan undantag brukade han berätta för dessa betryckta dödliga om Guds kärlek och på många olika sätt göra dem medvetna om att de var denne kärleksfulle himmelske Faders barn.
132:4.3 (1461.1) På detta sätt kom Jesus under sin vistelse i Rom i kärleksfull och upplyftande kontakt med över fem hundra av denna världs dödliga. Han fick sålunda en sådan kunskap om människosläktets olika raser som han aldrig kunde ha fått i Jerusalem och knappast ens i Alexandria. Han höll alltid dessa sex månader för en av de rikaste och mest informativa bland alla liknande perioder i sitt liv på jorden.
132:4.4 (1461.2) Som väntat var kunde inte en sådan mångsidig och energisk man verka på detta sätt i sex månader i världens metropol utan att bli uppsökt av talrika personer som önskade försäkra sig om hans tjänster i samband med någon affärsangelägenhet, eller oftare för något projekt som gällde undervisning, samhällsreformer eller någon religiös rörelse. Över ett dussin sådana erbjudanden gjordes, och han använde vart och ett som ett tillfälle att med välvalda ord eller någon tillmötesgående tjänst framföra någon andligt förädlande tanke. Jesus gjorde mycket gärna alla slags människor tjänster — även små tjänster.
132:4.5 (1461.3) Han samtalade med en romersk senator om politik och statskonst, och denna enda kontakt med Jesus gjorde ett sådant intryck på denne lagstiftare att han använde resten av sitt liv till att förgäves försöka förmå sina kolleger att ändra regeringspolitikens inriktning från idén om att regeringen understödjer och föder folket till att folket understödjer regeringen. Jesus tillbringade en kväll med en förmögen slavägare, talade om människan som en Guds son, och nästa dag frigav denne man, Claudius, hundrasjutton slavar. Han åt middag hos en grekisk läkare och berättade för honom att hans patienter hade sinne och själ såväl som kropp och ledde sålunda denne duglige doktor till att söka ge sina medmänniskor en mer omfattande vård. Han talade med alla slags människor inom alla befolkningsskikt. Den enda plats i Rom som han inte besökte var den offentliga badinrättningen. Han vägrade att följa med sina vänner till badinrättningen på grund av den sexuella promiskuiteten som där rådde.
132:4.6 (1461.4) Till en romersk soldat sade han medan de vandrade längs Tibern: ”Var modig i hjärtat såväl som med handen. Våga vara rättvis och var tillräckligt stor för att visa barmhärtighet. Tvinga din lägre natur att lyda din högre natur så som du lyder dina överordnade. Ära godheten och upplyft sanningen. Välj det vackra i stället för det fula. Älska dina medmänniskor och sträck dig av hela ditt hjärta efter Gud, ty Gud är din Fader i himlen.”
132:4.7 (1461.5) Till en talare som uppträdde på Forum sade han: ”Din vältalighet är tilltalande, din logik beundransvärd, din röst behaglig, men det du lär ut är knappast sant. Om du blott kunde få åtnjuta den inspirerande tillfredsställelsen av att känna Gud som din andlige Fader, då skulle du kunna använda din vältalighet till att befria dina medmänniskor från mörkrets fängelse och okunskapens slaveri.” Detta var den Markus som hörde Petrus predika i Rom och som blev hans efterträdare. När Simon Petrus korsfästes var det denne man som trotsade de romerska förföljarna och djärvt fortsatte att predika det nya evangeliet.
132:4.8 (1462.1) Då Jesus mötte en fattig man som hade blivit falskt anklagad gick han med honom inför domaren, och efter att ha erhållit speciellt tillstånd att uppträda till mannens försvar höll han ett storartat tal under vilket han sade: ”Rättvisan gör en nation stor, och ju större nation desto angelägnare är det att se till att orättvisa inte drabbar ens dess ringaste medborgare. Ve den nation där endast de som har pengar och inflytande lätt kan få rättvisa inför dess domstolar! Det är domarens heliga plikt att frikänna den oskyldige såväl som att straffa den skyldige. På domstolarnas opartiskhet, redbarhet och okränkbarhet beror en nations fortbestånd. Civilstyre grundar sig på rättvisa, just såsom sann religion bygger på barmhärtighet.” Domaren tog fallet till ny behandling, och när bevismaterialet hade sållats frikände han fången. Av alla Jesu aktiviteter under dessa dagar då han bedrev personlig omvårdnad, kom denna händelse närmast till att vara ett offentligt framträdande.
132:5.1 (1462.2) En viss rik man, en romersk medborgare och stoiker, blev mycket intresserad av Jesu undervisning efter det att Angamon hade presenterat honom för Jesus. Efter många enskilda samtal med Jesus frågade denne förmögne medborgare Jesus vad denne skulle göra med förmögenhet om han hade en, och Jesus svarade honom: ”Jag skulle använda materiell rikedom till att förbättra det materiella livet, så som jag skulle begåva med kunskap, visdom och andlig tjänst för att berika det intellektuella livet, förädla det sociala livet och befrämja det andliga livet. Jag skulle förvalta materiell rikedom som en vis och effektiv förvaltare av en generations resurser till förmån för och förädling av nästa och efterföljande generationer.”
132:5.2 (1462.3) Men den rike mannen var inte helt tillfreds med Jesu svar. Han vågade sig på att fråga på nytt: ”Men vad tycker du att en man i min ställning borde göra med sin förmögenhet? Borde jag behålla den eller ge bort den?” Då Jesus såg att han verkligen önskade få veta mer om sanningen om sin trohet mot Gud och skyldighet mot människorna, svarade Jesus ytterligare: ”Min gode vän, jag ser att du uppriktigt söker visdom och ärligt älskar sanningen; därför vill jag framlägga min syn på vad som är lösningen på dina problem beträffande det ansvar som rikedomen medför. Jag gör det därför att du har bett om mitt råd, och då jag ger dig dessa råd avser jag inte någon annan rik mans förmögenhet; mina råd gäller endast dig och ges för din personliga vägledning. Om du uppriktigt önskar betrakta din förmögenhet som en förvaltning, om du verkligen vill bli en vis och effektiv förvaltare av din samlade förmögenhet, då ville jag råda dig att göra följande analys av källorna till dina rikedomar: Fråga dig själv, och gör ditt bästa att finna det ärliga svaret, varifrån kom denna förmögenhet? Och som hjälp vid utforskningen av källorna till din stora förmögenhet ville jag föreslå att du håller i minnet följande tio olika metoder att samla materiell rikedom:
132:5.3 (1462.4) ”1. Ärvd förmögenhet — rikedomar som härstammar från föräldrar och andra förfäder.
132:5.4 (1462.5) ”2. Förmögenhet av upptäckter — rikedomar som härstammar från moder jords oförädlade naturtillgångar.
132:5.5 (1462.6) ”3. Handelsförmögenhet — rikedomar erhållna som skälig vinst från försäljning och byte av materiella varor.
132:5.6 (1462.7) ”4. Ohederlig förmögenhet — rikedomar som härstammar från ett ojust utnyttjande eller ett förslavande av ens medmänniskor.
132:5.7 (1463.1) ”5. Ränteförmögenhet — inkomster som härstammar från de berättigade och hederliga förtjänstmöjligheter som investerat kapital erbjuder.
132:5.8 (1463.2) ”6. Förmögenhet av genom genialitet — rikedomar som uppkommer som belöning för människosinnets skapar- och uppfinningsförmåga.
132:5.9 (1463.3) ”7. Förmögenhet som resultat av tillfälligheter — rikedomar som härstammar från ens medmänniskors generositet eller som uppkommer av omständigheterna i livet.
132:5.10 (1463.4) ”8. Stulen förmögenhet — rikedomar som har lagts beslag på genom orättvisa, oärlighet, stöld eller bedrägeri.
132:5.11 (1463.5) ”9. Anförtrodda medel — förmögenhet som medmänniskor har placerat i dina händer att användas för något speciellt ändamål, nu eller i framtiden.
132:5.12 (1463.6) ”10. Intjänad förmögenhet — rikedomar som härstammar direkt från ditt eget personliga arbete, den berättigade och rättvisa belöningen för dina dagliga sinnes- och kroppsansträngningar.
132:5.13 (1463.7) ”Och därför, min vän, om du vill vara en trogen och rättvis förvaltare av din stora förmögenhet inför Gud och människorna till tjänst, måste du i stort sett dela in din förmögenhet i dessa tio stora grupper och sedan börja administrera varje del enligt en klok och ärlig tolkning av vad som är berättigat, rättvist, rimligt och verkligt effektivt; även om himlens Gud inte skulle döma dig om du ibland i oklara situationer misstog dig till förmån för en barmhärtig och osjälvisk hänsyn till nöden bland de lidande offren för olyckliga omständigheter i de dödligas liv. När du hyser ärligt tvivel om vad som i materiella situationer är berättigat och rättvist, låt dina avgöranden gynna de behövande, gynna dem som har råkat ut för missödet att lida av oförtjänta svårigheter.”
132:5.14 (1463.8) Sedan de hade diskuterat dessa frågor i flera timmar och som svar på den rike mannens anhållan om ytterligare och mer detaljerade instruktioner fortsatte Jesus med att utvidga sina råd och sade i sammandrag: ”När jag framlägger ytterligare förslag beträffande din inställning till rikedom uppmanar jag dig att ta emot mina råd såsom givna endast till dig och för din personliga vägledning. Jag talar endast för mig själv och till dig som en frågande vän. Jag ålägger dig att inte bli en som vill diktera hur andra rika män skall förhålla sig till sin förmögenhet. Jag skulle vilja råda dig enligt följande:
132:5.15 (1463.9) ”1. Som förvaltare av ärvd förmögenhet bör du beakta hur den har uppkommit. Du har en moralisk skyldighet att företräda den tidigare generationen vid ett ärligt överförande av legitim förmögenhet till följande generationer, sedan du avdragit en skälig andel för den nuvarande generationen. Men du har ingen skyldighet att föra vidare någon oärlighet eller orättvisa som har förekommit då dina förfäder med orätta medel har samlat sin förmögenhet. Varje sådan del av din ärvda förmögenhet som visar sig ha uppkommit genom bedrägeri eller orättvisa kan du fördela enligt din övertygelse om rättvisa, generositet och återlämnande. Återstoden av din lagligt ärvda förmögenhet kan du använda enligt vad som är rättfärdigt och, som en generations förvaltare till förmån för en annan, föra vidare i säkerhet. Vis urskiljning och gott omdöme bör vägleda dina beslut beträffande testamenterandet av rikedomar till dina efterkommande.
132:5.16 (1463.10) ”2. Var och en som åtnjuter förmögenhet som resultat av upptäckter borde komma ihåg att en individ lever på jorden endast en kort tid, och därför bör han vidta lämpliga åtgärder för att på ett hjälpsamt sätt dela med sig av dessa upptäckter till möjligast många bland sina medmänniskor. Fastän upptäckaren inte bör förvägras all belöning för sina bemödanden som har lett till upptäckten, bör han inte heller drista sig till att själviskt lägga beslag på alla de fördelar och välsignelser som står att få från upptäckten av de tillgångar som naturen har samlat.
132:5.17 (1464.1) ”3. Så länge människorna väljer att förrätta affärsverksamheten i världen genom köp och byte är de berättigade till en skälig och laglig vinst. Varje handelsman är värd ersättning för sina tjänster; köpmannen är berättigad till sin lön. En redbar handel och en ärlig behandling av ens medmänniskor inom den organiserade affärsverksamheten i världen skapar förmögenhet i form av många olika slags vinster, och alla dessa förmögenhetskällor måste bedömas enligt de högsta principerna för vad som är rättmätigt, hederligt och rättvist. Den ärlige handelsmannen bör inte tveka att ta samma vinst som han med glädje skulle unna en annan handelsman vid en liknande transaktion. Fastän detta slags förmögenhet inte är identisk med individuellt förtjänad inkomst när affärstransaktioner sker i stor skala, ger dock en sådan ärligt samlad förmögenhet samtidigt dess ägare en ansenlig beslutanderätt beträffande dess senare fördelning.
132:5.18 (1464.2) ”4. Ingen dödlig som känner Gud och som vill följa den gudomliga viljan kan nedlåta sig till att ägna sig åt förtryck som grundar sig på förmögenhet. Ingen ädel människa strävar efter att samla sig rikedomar och penningmakt genom att förslava eller orättvist utnyttja sina jordiska bröder. Rikedomar är en moralisk förbannelse och en andlig skamfläck när de härstammar från den förtryckta dödligas svett och möda. All sådan förmögenhet borde återlämnas till dem som på detta sätt har blivit rånade eller till deras barn och barnbarn. En bestående civilisation kan inte byggas på ett förfarande som svekligt berövar arbetaren hans lön.
132:5.19 (1464.3) ”5. Hederligt uppkommen förmögenhet är berättigad till ränta. Så länge människorna tar och ger lån kan skälig ränta uppbäras förutsatt att det utlånade kapitalet är laglig förmögenhet. Rena först ditt kapital innan du gör anspråk på räntan. Bliv inte så liten och sniken att du nedlåter dig till att bedriva ocker. Tillåt dig aldrig att vara så självisk att du utnyttjar penningmakten till att vinna ett oskäligt övertag över dina kämpande medmänniskor. Fall inte för frestelsen att ta ockerränta från din broder som befinner sig i ekonomiskt nödläge.
132:5.20 (1464.4) ”6. Om du råkar förvärva rikedom som följd av geniets flykt, om dina rikedomar härstammar från belöningar för uppfinningsförmåga, lägg inte beslag på en oskälig del av sådana belöningar. Geniet är skyldigt både sina förfäder och sina efterkommande något. Likaså står han i tacksamhetsskuld till det folk, den nation och de omständigheter som hans uppfinningar berör. Han borde också minnas att det var som en människa bland människor han arbetade och utvecklade sina uppfinningar. Det vore lika orättvist att beröva geniet hela hans förmögenhetstillskott. Och det kommer alltid att vara omöjligt för människorna att utarbeta stadgar och regler som vore lika tillämpliga på alla dessa problem beträffande rikedomens rättvisa fördelning. Du måste först erkänna människan som din broder, och om du uppriktigt önskar behandla honom så som du vill att han skulle behandla dig, kommer de allmänna känslorna för vad som är rättvist, ärligt och rimligt att leda dig i att just och opartiskt lösa varje uppkommande problem beträffande ekonomiska ersättningar och social rättvisa.
132:5.21 (1464.5) ”7. Med undantag för rättvisa och legitima arvoden för administrationen borde ingen människa lägga personligt beslag på den förmögenhet som tiden och slumpen råkar föra i hennes händer. Slumpmässigt erhållna rikedomar borde i viss mån ses som anförtrodda att användas till förmån för ens sociala eller ekonomiska grupp. Ägarna till sådan förmögenhet bör ges den huvudsakliga rätten att bestämma om den kloka och effektiva fördelningen av sådana oförtjänta tillgångar. Den civiliserade människan kommer inte alltid att betrakta allt som hon kontrollerar som sin personliga och privata egendom.
132:5.22 (1465.1) ”8. Om du vet att någon del av dina tillgångar har uppkommit genom bedrägeri, om någon del av din förmögenhet har samlats med oärliga förfaranden eller orättvisa metoder, om dina rikedomar är resultatet av oärliga mellanhavanden med dina medmänniskor, skynda dig att återbörda alla dessa orättmätigt erhållna delar till de rätta ägarna. Fullt ersätt och gottgör så att din förmögenhet på detta vis renas från alla oärligt anskaffade rikedomar.
132:5.23 (1465.2) ”9. Förvaltandet av förmögenhet som godmanskap till förmån för andra är ett allvarligt och heligt ansvar. Utsätt inte en sådan anförtrodd förmögenhet för risk eller fara. Tag för dig själv från sådan anförtrodd egendom endast det som alla hederliga människor skulle godkänna.
132:5.24 (1465.3) ”10. Den del av din förmögenhet som representerar inkomsterna från dina egna mentala och fysiska bemödanden — om ditt arbete utförts ärligt och rättvist — är verkligen din egen. Ingen människa kan motsäga din rätt att äga och använda sådan förmögenhet på det sätt du finner lämpligt, förutsatt att ditt utövande av denna rätt inte leder till men för dina medmänniskor.
132:5.25 (1465.4) När Jesus hade avslutat sina råd till honom steg denne rike romare upp från sin soffa och avgav följande löfte då han önskade god natt: ”Min gode vän, jag ser att du är en man med stor visdom och godhet, och i morgon skall jag börja förvalta all min förmögenhet enligt dina råd.”
132:6.1 (1465.5) Här i Rom inträffade också en rörande händelse då Skaparen av ett universum tillbringade flera timmar med att återföra ett barn, som hade tappat bort sig, till dess ängsliga mor. Denne lille pojke hade vandrat iväg hemifrån, och Jesus fann honom gråtande i förtvivlan. Han och Ganid var på väg till biblioteken, men de tog till uppgift att få pojken tillbaka hem. Ganid glömde aldrig Jesu kommentar: ”Vet du Ganid, de flesta människor är som detta vilsegångna barn. De tillbringar mycket av sin tid med att gråta i sin rädsla och lida i sin sorg när sanningen är att de endast är ett kort stycke från säkerhet och trygghet, precis så som detta barn endast var en liten bit från hemmet. Och alla de som känner sanningens väg och har förvissningen om att de känner Gud borde hålla det för ett privilegium, inte en skyldighet, att erbjuda vägledning åt sina medmänniskor i dessas strävan att finna källorna till tillfredsställelsen i livet. Var det inte för oss en storartad glädje att återbörda detta barn till dess mor? Så upplever också de som leder människor till Gud det mänskliga tjänandets högsta tillfredsställelse.” Från den dagen framåt höll Ganid för resten av sitt liv utkik efter vilsegångna barn som han kunde återbörda till deras hem.
132:6.2 (1465.6) Här fanns också en änka med fem barn vars man hade omkommit i en olycka. Jesus berättade för Ganid att han själv hade förlorat sin far i en olycka, och de gick upprepade gånger för att trösta denna mor och hennes barn samtidigt som Ganid bad om pengar av sin far för att förse dem med mat och kläder. De gav inte upp i sina bemödanden förrän de hade funnit en arbetsplats för den äldste pojken så att han kunde hjälpa till med familjens försörjning.
132:6.3 (1465.7) Den kvällen när Gonod lyssnade till berättelsen om deras upplevelser sade han välvilligt till Jesus: ”Jag avser att göra en lärd man eller en affärsman av min son, och nu börjar du göra honom till en filosof eller filantrop.” Jesus svarade leende: ”Kanske vi kan göra honom till alla fyra. Då kan han få en fyrfaldig tillfredsställelse i livet när hans öra för människans melodi kan känna igen fyra toner i stället för en.” Då sade Gonod: ”Jag ser att du verkligen är en filosof. Du måste skriva en bok för kommande generationer.” Jesus svarade: ”Inte en bok — min mission är att leva ett liv i denna generation och för alla generationer. Jag — ”, men han stannade upp och sade i stället till Ganid: ”Min son, det är tid att gå till vila.”
132:7.1 (1466.1) Med Rom som utgångspunkt gjorde Jesus, Gonod och Ganid fem resor till intressanta platser i det omgivande landet. Under deras färd till sjöarna i norra Italien hade Jesus ett långt samtal med Ganid om det omöjliga i att undervisa en människa om Gud om människan inte vill lära känna Gud. På sin resa till sjöarna hade de i förbigående mött en tanklös hedning, och Ganid var överraskad att Jesus inte följde sitt vanliga förfarande att engagera mannen i ett samtal som naturligt skulle ha lett fram till en diskussion om andliga frågor. När Ganid frågade varför han visade så litet intresse för denna hedning svarade Jesus:
132:7.2 (1466.2) ”Ganid, mannen hungrade inte efter sanning. Han var inte missnöjd med sig själv. Han var inte färdig att be om hjälp, och ögonen i hans sinne var inte öppna för att ta emot ljus för själen. Den mannen var inte mogen för frälsningens skörd. Han måste ges mer tid så att livets prövningar och svårigheter bereder honom för att ta emot visdom och högre lärdom. Eller, om han kunde leva tillsammans med oss, kunde vi med vårt liv visa honom den himmelske Fadern, och då skulle han bli så fängslad av vårt liv som söner till Gud att han skulle känna sig tvungen att ställa frågor om vår Fader. Man kan inte uppenbara Gud för dem som inte söker honom. Man kan inte leda ovilliga själar till frälsningens fröjder. Människan måste börja hungra efter sanning som resultat av erfarenheterna i livet, eller så måste hon önska lära känna Gud som resultat av kontakt med livet hos dem som känner den gudomlige Fadern innan en annan människa kan fungera som den som leder en sådan dödlig medmänniska till Fadern i himlen. Om vi känner Gud är vår verkliga uppgift på jorden att leva så att vi låter Fadern uppenbara sig i våra liv, och sålunda kommer alla personer som söker Gud att se Fadern och be om vår hjälp för att finna ut mer om den Gud som på detta sätt kommer till uttryck i våra liv.”
132:7.3 (1466.3) Under deras besök i Schweiz, uppe i bergen, hade Jesus ett dagslångt samtal med både far och son om buddhismen. Ganid hade många gånger ställt direkta frågor om Buddha till Jesus men hade alltid fått mer eller mindre undvikande svar. Nu ställde fadern i sonens närvaro en direkt fråga om Buddha till Jesus, och han fick ett direkt svar. Gonod sade: ”Jag skulle verkligen vilja veta vad du anser om Buddha.” Jesus svarade:
132:7.4 (1466.4) ”Er Buddha var mycket bättre än er buddhism. Buddha var en stor man, rentav en profet för sitt folk, men han var en föräldralös profet. Med det avser jag att han tidigt förlorade sin andlige Fader, Fadern i himlen, ur sikte. Hans erfarenhet var tragisk. Han försökte leva och undervisa som en Guds budbärare, men utan Gud. Buddha styrde sitt frälsningsskepp ända fram till den trygga hamnen, ända fram till inloppet till hamnen för de dödligas frälsning och där, till följd av bristfälliga sjökort, körde det fina fartyget på grund. Där har det legat alla dessa generationer, orörligt och nästan hopplöst strandat. Och där har många av ert folk stannat ombord alla dessa år. De lever inom hörhåll från vilans trygga vatten, men de vägrar att gå in i den emedan den gode Buddhas ädla farkost råkade ut för olyckan att stöta på grund just utanför hamnen. Och de buddhistiska folken kommer aldrig att segla in i denna hamn om de inte överger sin profets filosofiska farkost och tar vara på hans ädla ande. Om ert folk hade förblivit troget Buddhas ande skulle ni för länge sedan ha seglat in i er hamn för andefrid, självila och frälsningens förvissning.
132:7.5 (1467.1) ”Ser du Gonod, Buddha kände Gud i anden men lyckades inte klart finna honom i sinnet. Judarna fann Gud i sinnet men till stor del lyckades inte lära känna honom i anden. Idag traskar buddisterna omkring i en filosofi utan Gud, medan mitt folk är ömkligt förslavat under gudsfruktan utan en livets och frihetens frälsande filosofi. Ni har en filosofi utan Gud. Judarna har en Gud men saknar till större delen en därtill relaterad livsfilosofi. Då Buddha inte lyckades se Gud som en ande och en Fader kunde han inte i sin undervisning tillhandahålla den moraliska energi och andliga drivkraft som en religion måste ha om den skall förändra ett folk och upphöja en nation.”
132:7.6 (1467.2) Då utropade Ganid: ”Läraren, låt oss du och jag skapa en ny religion, en som är tillräckligt bra för Indien och tillräckligt stor för Rom, och kanske kan vi få judarna att byta ut Jahve mot den.” Jesus svarade: ”Ganid, religioner skapas inte. Människornas religioner växer fram under långa tidsperioder, medan uppenbarelserna av Gud lyser fram på jorden i de människors liv som uppenbarar Gud för sina medmänniskor.” Men de förstod inte betydelsen av dessa profetiska ord.
132:7.7 (1467.3) Den kvällen efter det att de hade lagt sig kunde Ganid inte sova. Han pratade en lång stund med sin far och sade slutligen: ”Vet du far, ibland tror jag att Joshua är profet.” Hans far svarade blott, sömnigt: ”Min son, det finns andra — ”
132:7.8 (1467.4) Från den dagen och under resten av sitt jordeliv fortsatte Ganid att utveckla sin egen religion. Han påverkades mäktigt i sitt sinne av Jesu vidsynthet, opartiskhet och tolerans. Under alla deras samtal om filosofi och religion upplevde denne yngling aldrig känslor av förnärmelse eller antagonism.
132:7.9 (1467.5) Vilken syn var det inte för de himmelska intelligenserna att skåda, denna scen då den indiske pojken föreslår för Skaparen av ett universum att de skulle skapa en ny religion! Fastän den unge mannen inte visste det, skapade de då och där en ny och evig religion — denna nya frälsningsväg, Guds uppenbarelse för människan genom och i Jesus. Det som pojken mest ville göra, det gjorde han faktiskt omedvetet. Så var det och förblir det alltid. Det som människans upplysta och eftersinnande fantasi, stödd av andlig undervisning och ledning helhjärtat och osjälviskt vill göra och vara, blir mätbart skapande i samma mån som den dödlige hänger sig åt att gudomligt följa Faderns vilja. När människan ingår i partnerskap med Gud kan stora ting ske, och sker verkligen.
Urantiaboken
Kapitel 133
133:0.1 (1468.1) NÄR JESUS gjorde sig klar för avresan från Rom tog han inte farväl av någon av sina vänner. Den skriftlärde från Damaskus anlände till Rom utan uppseende och avlägsnade sig på samma sätt. Det gick ett helt år innan de som kände och älskade honom gav upp hoppet om att få återse honom. Före slutet av det andra året fann sig små grupper av dem som hade känt honom dragna till varandra av sitt gemensamma intresse för hans undervisning och på grund av de gemensamma minnena av de goda stunderna tillsammans med honom. Dessa små grupper av stoiker, cyniker och anhängare av mysteriekulter fortsatte att hålla oregelbundna och informella möten ända fram till den tid då kristendomens första predikare framträdde i Rom.
133:0.2 (1468.2) Gonod och Ganid hade gjort så mycket uppköp i Alexandria och Rom att de sände alla sina saker i förväg med lastkaravanen till Tarentum, medan de tre resenärerna i lugn takt vandrade tvärs över Italien längs den storartade via Appia. På denna resa mötte de alla slags människor. Många ädla romerska medborgare och grekiska kolonister bodde vid denna väg, men också de efterkommande till det stora antalet lägrestående slavar började redan synas till.
133:0.3 (1468.3) En dag när de vilade vid lunchtid ungefär halvvägs till Tarentum ställde Ganid en direkt fråga till Jesus om vad denne tyckte om kastväsendet i Indien. Jesus sade: ”Fastän människorna skiljer sig från varandra i många avseenden är alla dödliga jämställda inför Gud och i den andliga världen. I Guds ögon finns det endast två grupper av dödliga: de som vill göra hans vilja, och de som inte vill göra det. När universum betraktar en bebodd värld urskiljer det likaså två stora klasser: de som känner Gud och de som inte känner honom. De som inte har förmågan att känna Gud räknas till djuren i den världen. Mänskligheten kan lämpligen indelas i många klasser enligt olika kvalifikationer, då de kan betraktas fysiskt, mentalt, socialt, yrkesmässigt eller moraliskt, men när dessa olika klasser av dödliga framträder inför Guds domstol är de jämställda. Gud ser verkligen inte till person. Fastän man inte kan undgå att observera människornas skillnader i fråga om intellektuella, sociala och moraliska förmågor och begåvningar bör man inte göra några sådana distinktioner när människornas andliga brödraskap samlas inför Gud för att dyrka honom.”
133:1.1 (1468.4) En mycket intressant händelse inträffade en eftermiddag vid sidan av vägen när de närmade sig Tarentum. De såg hur en rå och våldsam yngling brutalt mobbade en mindre pojke. Jesus skyndade till den angripne ynglingens hjälp, och när han hade undsatt honom höll han stadigt fast angriparen tills den mindre pojken hade hunnit fly. Så snart Jesus släppte lös den lille tyrannen kastade sig Ganid över pojken och började ge honom ett ordentligt kok stryk, men till Ganids förvåning grep Jesus genast in. Efter det att Jesus hade fått Ganid att lugna ned sig och låtit den skrämde pojken undkomma utropade den unge mannen upprörd, så snart han kunde dra andan: ”Jag förstår mig inte på dig, läraren. Om barmhärtigheten fordrar att du undsätter den mindre pojken, kräver inte rättvisan att du straffar den större och angripande ynglingen?” Jesus svarade:
133:1.2 (1469.1) ”Ganid, det är sant att du inte förstår. Att visa barmhärtighet ankommer alltid på individen, men att utmäta ett rättvist straff är alltid en funktion för de sociala, statliga eller de för universums administration svarande grupperna. Som individ är jag skyldig att visa barmhärtighet; jag måste gå till den angripne gossens undsättning, och det är helt följdriktigt att jag får använda tillräckligt med kraft för att hålla angriparen tillbaka. Och det är just så jag gjorde. Jag lyckades befria den angripne gossen; därmed hade jag visat honom barmhärtighet. Därefter höll jag med våld angriparen tillbaka tillräckligt länge för den svagare parten i dispyten att undkomma, varefter jag drog mig tillbaka från fallet. Jag började inte sitta till doms över angriparen och sålunda pröva hans motiv — att rättsligt behandla allt som hade anknytning till hans överfall på sin kamrat — för att sedan ta mig till att verkställa det straff som mitt sinne kanske skulle föreskriva som en rättvis vedergällning för hans illgärning. Ganid, barmhärtigheten kan vara ymnig, men rättvisan är exakt. Kan du inte se att det är svårt att finna två personer som kan vara överens om det straff som skulle tillfredsställa rättvisans krav? En ville utmäta fyrtio piskrapp, en annan tjugo, medan ytterligare en annan ville föreslå inspärrande i ensamcell som rättvist straff. Kan du inte se att det är bäst att sådana skyldigheter i denna värld åvilar gruppen eller administreras av valda representanter för gruppen? I universum ligger domsrätten hos dem som i grunden känner till de bakomliggande omständigheterna i samband med alla överträdelser såväl som motiven till dessa. I ett civiliserat samhälle och i ett organiserat universum förutsätter rättskipningen ett avkunnande av rättvis dom som följer på ärlig och rättvis bedömning, och sådana befogenheter har endast de rättsansvariga grupperna i världarna och de allvetande administratörerna av de högre universerna i hela skapelsen.”
133:1.3 (1469.2) I flera dagar talade de om detta problem med att visa barmhärtighet och att skipa rättvisa. Ganid förstod åtminstone i någon mån varför Jesus inte ville engagera sig i en personlig kraftmätning. Men Ganid ställde en sista fråga, på vilken han aldrig fick ett helt tillfredsställande svar, och den frågan lydde: ”Men läraren, om en starkare och illasinnad varelse skulle överfalla dig och hota att döda dig, vad skulle du göra? Skulle du inte försöka försvara dig?” Fastän Jesus inte fullt och tillfredsställande kunde besvara pojkens fråga, då han inte var villig att avslöja för denne att han levde på jorden för att exemplifiera Paradisfaderns kärlek för ett universum som såg på, sade han dock så här mycket:
133:1.4 (1469.3) ”Ganid, jag kan väl förstå hur en del av dessa problem förvirrar dig, och jag skall försöka besvara din fråga. Vid alla angrepp som kunde tänkas ske mot min person skulle jag först avgöra huruvida angriparen var en son till Gud — min broder i köttslig gestalt — och om jag drog den slutsatsen att denna varelse saknade moraliskt omdöme och andligt förnuft, skulle jag utan tvekan försvara mig fullt ut med alla mina krafter att göra motstånd, oberoende av konsekvenserna för angriparen. Men jag skulle inte på detta sätt angripa en medmänniska som har en ställning av sonskap, inte ens i självförsvar. Det vill säga, jag skulle inte på förhand och utan dom straffa honom för hans angrepp på mig. Jag skulle på alla tänkbara sätt försöka förhindra ett sådant angrepp och få honom att avstå från det, och om jag inte lyckades avstyra det skulle jag försöka mildra det. Ganid, jag har absolut förtroende för min himmelske Faders omsorg; jag är ägnad till att göra min himmelske Faders vilja. Jag tror inte att någon verklig skada kan drabba mig. Jag tror inte att mitt livsverk verkligen kan råka i fara av något som mina fiender ville låta gå ut över mig, och av våra vänner behöver vi ju inte befara något våld. Jag är absolut förvissad om att hela universum är vänligt inställt mot mig — på denna allt övervinnande sanning insisterar jag att tro med hela mitt hjärtas förtröstan även om alla yttre omständigheter kan tyckas tala för det motsatta.
133:1.5 (1470.1) Men Ganid var inte helt tillfreds. Många gånger talade de om dessa frågor, och Jesus berättade för honom om några av sina erfarenheter från pojkåren och också om stenhuggarens son Jakob. Då Ganid fick höra hur Jakob tog till sin uppgift att försvara Jesus sade han: ”Ja, jag börjar förstå! Först och främst skulle mycket sällan någon normal människa vilja angripa en så vänlig person som du, och även om någon vore så tanklös att göra det, är det ganska säkert att det nära till hands skulle finnas någon annan dödlig som skyndade till din hjälp, precis så som du alltid går för att undsätta var och en som du ser befinna sig i nöd. I mitt hjärta, läraren, är jag överens med dig, men mitt förnuft säger fortfarande att hade jag varit Jakob skulle jag med nöje ha straffat dessa oförskämda odågor som tog sig för att angripa dig bara för att de tänkte att du inte skulle försvara dig. Jag antar att du är ganska trygg på din färd genom livet emedan du tillbringar så mycket av din tid med att hjälpa andra och ta vård om dina nödställda medmänniskor — ja, högst troligt kommer det alltid att finnas någon till hands för att försvara dig.” Jesus svarade: ”Det testet har ännu inte kommit, Ganid, och när det kommer måste vi stå fast vid Faderns vilja.” Det var ungefär allt som pojken kunde få sin lärare att säga om detta svåra ämne som gällde självförsvar och icke-motstånd. Vid ett annat tillfälle lyckades han få Jesus att framföra åsikten att det organiserade samhället hade all rätt att använda våld vid verkställandet av sina rättmätiga beslut.
133:2.1 (1470.2) Medan resenärerna väntade i hamnen på att fartyget skulle lossa sin last såg de en man som misshandlade sin hustru. Som hans sed var ingrep Jesus till förmån för personen utsatt för angrepp. Han gick fram och ställde sig bakom den ilskne mannen, vidrörde honom lätt på axeln och sade: ”Min vän, får jag tala med dig enskilt en stund?” Den arge mannen blev förvirrad av ett sådant närmande, och efter en stund av förlägen tvekan stammade han fram: ”Hm — varför — ja, vad vill du med mig?” När Jesus hade fört honom åt sidan sade han: ”Min vän, jag ser att något förfärligt måste ha hänt dig. Jag vill väldigt gärna att du berättar för mig vad som kan hända en sådan stark man att det får honom att angripa sin hustru, sina barns mor, och till och med här ute inför allas ögon. Jag är säker på att du tycker dig ha någon bra orsak till denna våldshandling. Vad har kvinnan gjort för att förtjäna en sådan behandling från sin man? När jag ser på dig tycker jag mig urskilja kärlek till rättvisan i dit ansikte, om inte rentav en önskan att visa barmhärtighet. Jag vill påstå att om du fann mig vid vägkanten attackerad av rövare, skulle du utan att tveka rusa till min undsättning. Jag vågar säga att du har gjort många sådana modiga gärningar i ditt liv. Nu, min vän, berätta för mig vad som är på tok. Gjorde kvinnan något orätt, eller tappade du dumt besinningen och började tanklöst misshandla henne?” Det var inte så mycket vad Jesus sade som rörde denne mans hjärta utan den vänliga blick och det deltagande leende som Jesus gav honom när han avslutade sina kommentarer. Mannen sade: ”Jag ser att du är en av cynikerprästerna och jag är tacksam för att du lugnade ned mig. Min hustru har inte gjort sig skyldig till någon stor förseelse. Hon är en bra hustru, men hon irriterar mig med sitt sätt att kritisera mig offentligt och då förlorar jag behärskningen. Jag är ledsen för min brist på självbehärskning, och jag lovar att försöka hålla fast vid mitt tidigare löfte till en av dina bröder som för många år sedan lärde mig den bättre vägen. Det lovar jag dig.”
133:2.2 (1471.1) Sedan sade Jesus när han tog farväl av honom: ”Min broder, minns alltid att mannen inte har någon rättmätig bestämmanderätt över kvinnan om inte kvinnan villigt och självmant har gett honom den rätten. Din hustru har förbundit sig att gå genom livet med dig, att bistå dig i livets strider och att åta sig den mycket större delen av bördan att föda och fostra dina barn. I gengäld för denna speciella tjänst är det endast rättvist att hon av dig får det särskilda skydd som mannen kan ge kvinnan, som är den part som måste bära, föda och nära barnen. Den kärleksfulla omvårdnad och omtänksamhet som en man är villig att skänka sin hustru och deras barn är måttet på den mannens uppnående av det skapande och andliga självmedvetandets högre nivåer. Vet du inte att män och kvinnor är kompanjoner till Gud däri att de samverkar till att skapa varelser som växer upp till att i sin ägo ha potentialen till en odödlig själ? Fadern i himlen betraktar och behandlar Andemodern till barnen i universum som jämställd med sig. Det är gudalikt att dela ditt liv och allt som hör därtill på lika villkor med moderkompanjonen som så till fullo med dig delar den gudomliga erfarenheten av att fortplanta er i era barns liv. Om du blott kan älska dina barn så som Gud älskar dig, kommer du att älska och omhulda din hustru så som Fadern i himlen högaktar och ärar den Oändlige Anden, modern till alla andebarn i hela det vidsträckta universum.”
133:2.3 (1471.2) När de gick ombord på båten och såg tillbaka fick de bevittna det tårögda paret som stod där och tyst omfamnade varandra. Gonod, som hade hört den senare delen av Jesu budskap till mannen, mediterade hela dagen över vad han hade hört, och han beslöt att omorganisera sitt hem då han väl var tillbaka i Indien.
133:2.4 (1471.3) Resan till Nikopolis var angenäm men långsam då vinden inte var gynnsam. De tre tillbringade många timmar med att tala om sina erfarenheter i Rom och minnas allt som hade hänt dem sedan de träffades i Jerusalem. Ganid höll på att bli helt uppfylld av det personliga tjänandets anda. Han började bearbeta fartygets uppassare, men på andra dagen då han kom in på djupa religiösa vatten måste han kalla på Joshuas hjälp.
133:2.5 (1471.4) De vistades flera dagar i Nikopolis, den stad som Augustus hade grundlagt ungefär femtio år tidigare som ”segerstad” till minne av slaget vid Aktium, då denna plats var det ställe där han hade slagit läger med sin armé före striden. De logerade i hemmet hos en Jeramy, en grek som hade omvänt sig till judendomen och som de hade träffat ombord på båten. Aposteln Paulus tillbringade en hel vinter hos Jeramys son i samma hus under sin tredje missionsresa. Från Nikopolis seglade de med samma båt till Korinth, huvudstad i den romerska provinsen Achaia.
133:3.1 (1471.5) Vid den tid då de nådde fram till Korinth hade Ganid blivit mycket intresserad av den judiska religionen, och därför var det inget märkligt med att han en dag, när de gick förbi en synagoga och såg människor gå in, bad Jesus ta med honom till gudstjänsten. Den dagen hörde de en lärd rabbin föreläsa om ”Israels ödesbestämmelse”, och efter gudstjänsten träffade de en viss Krispos som var huvudföreståndare för synagogan. De återvände många gånger till gudstjänsterna i synagogan, men främst för att träffa Krispos. Ganid fattade stort tycke för Krispos, hans hustru och deras familj om fem barn. Han tyckte mycket om att observera hur en jude ledde familjelivet.
133:3.2 (1472.1) Medan Ganid studerade familjelivet undervisade Jesus Krispos om hur man levde ett bättre religiöst liv. Jesus hade mer än tjugo samtal med denne framsynte jude. Det är inte överraskande att när Paulus många år senare predikade i denna samma synagoga och när judarna hade förkastat hans budskap och röstat för att förbjuda honom att längre predika i synagogan, och då han sedan begav sig iväg till icke-judarna, så anslöt sig Krispos och hela hans familj till den nya religionen och blev en av de främsta stöttepelarna för den kristna församling som Paulus senare organiserade i Korinth.
133:3.3 (1472.2) Under de aderton månader som Paulus predikade i Korinth — under det senare skedet tillsammans med Silas och Timoteus — mötte han många andra som hade fått undervisning av den ”judiske privatläraren till en indisk köpmans son”.
133:3.4 (1472.3) I Korinth mötte de människor av varje folkslag från tre världsdelar. Näst efter Alexandria och Rom var det den mest kosmopolitiska staden i Medelhavsriket. Det fanns mycket som tilldrog sig uppmärksamheten i denna stad, och Ganid tröttnade aldrig på att besöka fästningen som låg nästan sex hundra meter ovanför havsytan. Han tillbringade också en hel del av sin fritid i synagogan och i Krispos hem. Han var först chockerad och senare charmerad av den ställning som kvinnan hade i det judiska hemmet; det var en uppenbarelse för denne unge indier.
133:3.5 (1472.4) Jesus och Ganid var ofta gäster i ett annat judiskt hem, nämligen hos Justus, en from köpman som bodde intill synagogan. Mången gång senare när aposteln Paulus vistades i detta hem fick han höra berättas om dessa diskussioner mellan den indiske pojken och hans judiske lärare, medan både Paulus och Justus undrade vad det blev av en så vis och lysande hebreisk lärare.
133:3.6 (1472.5) När de var i Rom märkte Ganid att Jesus vägrade att följa med dem när de gick till den allmänna badinrättningen. Flera gånger efteråt försökte den unge mannen förmå Jesus att mer omfattande säga vad han tänkte om förhållandet mellan könen. Fastän Jesus besvarade pojkens frågor föreföll han aldrig villig att i större utsträckning diskutera dessa ämnen. En kväll när de vandrade runt i Korinth nära det ställe där fästningens mur löpte ned till havet, kom två prostituerade kvinnor fram och tilltalade dem. Ganid hade insupit tanken, och rätt så, att Jesus var en man med höga ideal och att han avskydde allt som hade en anstrykning av orenhet eller en bismak av ondska. Följaktligen talade han i skarpa ordalag till dessa kvinnor och visade ohövligt bort dem. När Jesus såg detta sade han till Ganid: ”Du menar väl, men du borde inta ta dig friheten att tala till Guds barn på detta sätt, även om de råkar vara hans felande barn. Vem är vi att sitta till doms över dessa kvinnor? Råkar du känna till alla de omständigheter som ledde dem till att ty sig till sådana metoder för att skaffa sig sitt uppehälle? Stanna upp här med mig medan vi talar om dessa saker.” Kurtisanerna var ännu mer förvånade än Ganid över vad han sade.
133:3.7 (1472.6) När de stod där i månskenet fortsatte Jesus med att säga: ”I varje människosinne bor en gudomlig ande, en gåva från Fadern i himlen. Denna goda ande strävar ständigt efter att leda oss till Gud, att hjälpa oss att finna Gud och att lära känna Gud. Men de dödliga har också många naturliga fysiska benägenheter som Skaparen har försett dem med och som är avsedda att tjäna individens och släktets välbefinnande. Nu är det så, att män och kvinnor ofta blir förvirrade när de försöker förstå sig själva och när de brottas med de mångahanda svårigheterna i att skaffa sig sitt uppehälle i en värld som till så stor del domineras av själviskhet och synd. Jag ser Ganid, att ingendera av dessa kvinnor är avsiktligt orättfärdig. Jag kan läsa i deras ansikten att de har upplevt mycken sorg. De har lidit mycket i händerna på ett synbarligen grymt öde. De har inte avsiktligt valt detta slags liv, de har i en modlöshet som gränsar till förtvivlan gett efter för stundens nöd och accepterat detta motbjudande sätt att förtjäna sitt levebröd som det bästa sättet ut ur en situation som för dem föreföll hopplös. Ganid, en del människor är verkligen onda i sitt hjärta; de gör avsiktligt, med vett och vilja, sådant som är tarvligt, men säg mig när du ser in i dessa nu av tårar fläckade ansikten, ser du något ont eller orättfärdigt? När Jesus gjorde paus för Ganid att svara, kvävdes dennes röst när han stammade fram sitt svar: ”Nej, läraren, det ser jag inte. Och jag ber om ursäkt för min ohövlighet mot dem — jag ber om deras förlåtelse.” Då sade Jesus: ”Och jag säger för deras del att de har förlåtit dig, så som jag säger för min himmelske Faders del att han har förlåtit dem. Kom nu alla med mig till en väns hus, där vi skall be om något att styrka oss med och planera för ett nytt och bättre liv framöver.” Fram till denna stund hade de två förvånade kvinnorna inte yttrat ett ord. De såg på varandra och följde tysta efter medan männen gick före.
133:3.8 (1473.1) Föreställ er Justus hustrus förvåning när Jesus vid denna sena timme anlände i sällskap med Ganid och dessa två främlingar och sade: ”Förlåt oss att vi kommer så här sent, men Ganid och jag skulle vilja ha något näring, och vi skulle vilja dela det med dessa våra nyvunna vänner, som också är i behov av att äta. Dessutom kommer vi till dig med den tanken att du kunde vara intresserad av att ge oss råd om bästa sättet att hjälpa dessa kvinnor att få en ny början i livet. De kan berätta sin historia för dig, men jag antar att de har haft många svårigheter, och själva deras närvaro här i ditt hus visar hur uppriktigt de längtar efter att lära känna goda människor och hur villigt de vill ta fasta på tillfället att visa för hela världen — och rentav för änglarna i himlen — vilka tappra och ädla kvinnor de kan bli.”
133:3.9 (1473.2) När Marta, Justus hustru, hade dukat fram maten på bordet tog Jesus oväntat farväl av dem och sade: ”Då det håller på att bli sent och eftersom den unge mannens far väntar på oss, ber vi att bli ursäktade medan vi lämnar er här tillsammans — tre kvinnor — älskade barn till den Högste. Och jag skall be om andlig ledning för er medan ni gör upp planer för ett nytt och bättre liv på jorden och för evigt liv i det storartade livet härefter.”
133:3.10 (1473.3) Så tog Jesus och Ganid avsked av kvinnorna. Hittills hade de två kurtisanerna ingenting sagt; likaså var Ganid mållös. För några ögonblick var Marta det också, men inom kort blev hon situationen vuxen och gjorde för dessa främlingar allt det som Jesus hade hoppats på. Den äldre av dessa två kvinnor dog en kort tid därefter med ett klart hopp om evig överlevnad, och den yngre kvinnan arbetade på Justus affärsställe och blev senare en livslång medlem av den första kristna kyrkan i Korinth.
133:3.11 (1473.4) I Krispos hem träffade Jesus och Ganid flera gånger en viss Gaius, som senare blev en lojal anhängare till Paulus. Under dessa två månader i Korinth hade de personliga samtal med väldigt många betydelsefulla individer, och som resultat av alla dessa till synes slumpmässiga kontakter blev mer än hälften av de på detta sätt påverkade individerna medlemmar av det kristna samfund som senare uppkom.
133:3.12 (1473.5) När Paulus först begav sig till Korinth hade han inte för avsikt att göra ett långvarigt besök. Men han visste inte hur väl den judiske läraren hade berett vägen för hans bemödanden. Därtill upptäckte han hur stort intresse redan hade väckts av Aquila och Priscilla. Aquila var en av de cyniker som Jesus hade kommit i kontakt med när han var i Rom. Detta äkta par var judiska flyktingar från Rom, och de tillägnade sig snabbt Paulus undervisning. Han bodde hos dem och arbetade tillsammans med dem, ty de var också tältmakare. Det var dessa omständigheter som gjorde att Paulus förlängde sin vistelse i Korinth.
133:4.1 (1474.1) Jesus och Ganid hade många andra intressanta upplevelser i Korinth. De förde ingående samtal med ett stort antal personer som hade stor nytta av den undervisning de fick av Jesus.
133:4.2 (1474.2) En mjölnare lärde han att mala sanningens säd i den levande erfarenhetens kvarn för att göra det som är svårt i det gudomliga livet lätt att ta emot även för de svaga och spröda bland ens dödliga medmänniskor. Jesus sade: ”Giv sanningens mjölk åt dem som är småbarn i fråga om andligt uppfattande. I din levande och kärleksfulla omvårdnadsverksamhet sök servera andlig föda i attraktiv form och anpassad efter mottagningsförmågan hos var och en som hör sig för hos dig.”
133:4.3 (1474.3) Till en romersk centurion sade han: ”Giv åt kejsaren det som tillhör kejsaren och åt Gud det som tillhör Gud. Ett uppriktigt tjänande av Gud och ett troget tjänande av kejsaren står inte i strid med varandra, såvida inte kejsaren skulle ta sig friheten att övermodigt göra anspråk på den hyllning som endast Gudomen kan göra anspråk på. Lojalitet gentemot Gud, om du lärde känna honom, skulle göra dig desto mer lojal och trofast i din tillgivenhet för en värdig kejsare.”
133:4.4 (1474.4) Till en uppriktig ledare för Mithraskulten sade han: ”Du gör rätt i att söka efter en religion som ger evig frälsning, men du felar när du söker en sådan lysande sanning bland mysterier som människor har skapat och bland människans filosofier. Vet du inte att den eviga frälsningens mysterium dväljs inom din egen själ? Vet du inte att himlens Gud har sänt sin ande att leva inom dig, och att denna ande leder alla dödliga som älskar sanningen och tjänar Gud ut från detta liv och genom dödens portar upp till ljusets eviga höjder, där Gud väntar för att ta emot sina barn? Och glöm aldrig att ni som känner Gud är Guds söner om ni verkligen längtar efter att vara lik honom.”
133:4.5 (1474.5) Till en epikureisk lärare sade han: ”Du gör rätt i att välja det bästa och uppskatta det goda, men är du vis när du inte i de dödligas liv urskiljer de större ting som kommer till uttryck i andens världar och som uppkommer av insikten om Guds närvaro i människans hjärta? Det som i människans erfarenhet är verkligt stort är att komma till insikten om att man känner den Gud vars ande bor inom en och försöker leda en framåt på den långa och nästan ändlösa färden till att uppnå den personliga närvaron av vår gemensamme Fader, hela skapelsens Gud, universernas Herre.”
133:4.6 (1474.6) Till en grekisk entreprenör och byggmästare sade han: ”Min vän, när du uppför människornas materiella strukturer, låt även en andlig karaktär som är lik den gudomliga anden i din själ växa upp. Låt inte din framgång som en världslig byggmästare bli större än din uppnåelse som en andlig son i himmelriket. Medan du bygger tidens boningar åt andra, försumma inte att säkra rätten till evighetens boningar för dig själv. Minns alltid att det finns en stad vars grundvalar är rättfärdighet och sanning och vars byggmästare och skapare är Gud.”
133:4.7 (1474.7) Till en romersk domare sade han: ”När du dömer människor, kom ihåg att du också själv en dag skall gå till doms inför Universumhärskarnas domstol. Döm rättvist, rentav barmhärtigt, ty du skall även själv en dag på samma sätt önska dig en barmhärtig behandling i den Supreme Domarens hand. Döm så som du själv vid liknande omständigheter skulle vilja bli dömd, så att du låter dig ledas av lagens anda såväl som dess bokstav. Och även så som du beviljar rättvisa dominerad av vad som är skäligt i ljuset av nöden hos dem som förs inför dig, så skall du ha rätt att förvänta dig rättvisa mildrad av nåd när du en gång står inför hela jordens Domare.”
133:4.8 (1475.1) Till en värdinna på ett grekiskt värdshus sade han: ”Visa din gästfrihet liksom en som förplägar den Högstes barn. Upphöj slitet i ditt dagliga arbete till konstens höga nivåer genom att du allt mer inser att du tjänar Gud i de personer som han bebor med sin ande, som har stigit ned för att leva i människornas hjärtan och därigenom söka omvandla deras sinne och leda deras själar till att lära känna Paradisfadern till alla dessa utgivna gåvor av gudomlig ande.”
133:4.9 (1475.2) Jesus hade många samtal med en kinesisk köpman. När han tog farväl av honom sade han följande ord av uppmaning: ”Dyrka endast Gud som är din sanna andliga förfader. Minns att Faderns ande ständigt lever inom dig och alltid visar din själsriktning mot himlen. Om du följer den omedvetna vägledningen av denna odödliga ande kan du vara viss om att fortsätta vidare på den upplyftande vägen till att finna Gud. Och när du sedan når fram till Fadern i himlen, är det därför att du genom att söka honom har blivit allt mer lik honom. Farväl således, Chang, men endast för en tid, ty vi skall mötas igen i ljusets världar där andesjälarnas Fader har ombesörjt många förtjusande uppehållsplatser för dem som är på väg till Paradiset.”
133:4.10 (1475.3) Till en resenär från Britannien sade han: ”Min broder, jag ser att du söker sanningen och jag vill antyda att anden som kommer från Fadern till all sanning kan tänkas bo inom dig. Har du någonsin på allvar försökt samtala med anden i din egen själ? Det är något som förvisso är svårt och som sällan leder till medvetande om framgång, men varje ärligt försök som det materiella sinnet gör för att kommunicera med sin inre ande leder ofelbart till framgång, trots att flertalet av människans alla sådana storartade erfarenheter länge måste stanna som övermedvetna registreringar i sådana gudsmedvetna dödligas själar.”
133:4.11 (1475.4) Till en ung man som hade rymt hemifrån sade Jesus: ”Kom ihåg att det finns två ting som du inte kan rymma ifrån: Gud och dig själv. Vart du än far tar du med dig dig själv och den himmelske Faderns ande som bor i ditt hjärta. Min son, sluta upp med att försöka bedra dig själv. Slå dig till ro med vanan att modigt möta livets fakta. Ta ett fast grepp om försäkringarna att du är en son till Gud och vissheten om det eviga livet, så som jag har lärt dig. Besluta dig för att från denna dag framöver vara en riktig man, en man som är fast besluten att möta livet modigt och intelligent.”
133:4.12 (1475.5) Till en dömd brottsling sade han under den sista stunden: ”Min broder, du har råkat ut för onda tider. Du gick vilse; du blev insnärjd i brottets nät. Av vårt samtal vet jag väl att du inte planerade att göra det som inom kort kostar dig ditt jordiska liv. Men du gjorde förvisso detta onda, och dina medmänniskor har dömt dig som skyldig. De har bestämt att du skall dö. Du eller jag kan inte neka staten denna rätt till självförsvar på det sätt som den själv har valt. Mänskligt sett ser det inte ut att finnas något sätt att undgå straffet för din förbrytelse. Dina medmänniskor måste döma dig enligt vad du gjorde, men det finns en Domare som du kan vädja till om förlåtelse och som skall döma dig enligt dina verkliga motiv och bättre avsikter. Du behöver inte vara rädd för att möta Guds dom om din ånger är äkta och din tro uppriktig. Det faktum att ett av människor ålagt dödsstraff ansluter sig till din villfarelse inverkar inte menligt på möjligheten för din själ att erhålla rättvisa och åtnjuta barmhärtighet inför de himmelska domstolarna.”
133:4.13 (1476.1) Jesus hade många förtroendefulla samtal med ett stort antal hungriga själar, alltför många för att få plats i denna redogörelse. De tre resenärerna gladde sig åt sin vistelse i Korinth. Med undantag för Aten, som var mer berömt som utbildningscentrum, var Korinth den mest betydelsefulla staden i Grekland under dessa romerska tider. Deras två månader långa uppehåll i detta blomstrande kommersiella centrum gav dem alla tre tillfälle att skaffa sig mycken värdefull erfarenhet. Deras vistelse i denna stad utgjorde ett av de mest intressanta av alla deras uppehåll på tillbakavägen från Rom.
133:4.14 (1476.2) Gonod hade många intressen i Korinth, men till slut var han klar med sina affärer och de gjorde sig redo att segla till Aten. De färdades med en liten båt som kunde föras landvägen längs en bana från en av hamnarna i Korinth till en annan, ett avstånd om cirka sexton kilometer.
133:5.1 (1476.3) De anlände snart till det gamla centret för grekisk vetenskap och lärdom, och det gick en rysning genom Ganid vid tanken på att han var i Aten, i Grekland, det kulturella centret för det som en gång var Alexander den Stores imperium, vars gränser hade sträckt sig ända till hans eget land Indien. Det fanns inte så mycket affärer att sköta, varför Gonod tillbringade största delen av sin tid med att i sällskap med Jesus och Ganid besöka de många intressanta platserna och med att lyssna till de många intressanta diskussioner som gossen och hans mångsidige lärare förde.
133:5.2 (1476.4) Ett storartat universitet blomstrade fortfarande i Aten, och de tre besökte ofta dess lärosalar. Jesus och Ganid hade grundligt diskuterat Platons läror när de bevistade föreläsningarna i museet i Alexandria. De tyckte alla om den grekiska konsten, som det fortfarande fanns exempel på här och var i staden.
133:5.3 (1476.5) Både fadern och sonen gillade mycket den diskussion om vetenskap som Jesus hade en kväll i deras värdshus med en grekisk filosof. Efter det att denne pedant hade talat i nästan tre timmar och kommit till slutet av sin föreläsning sade Jesus, uttryckt i termer enligt ett nutida tänkesätt:
133:5.4 (1476.6) Vetenskapsmännen kan en dag tänkas mäta gravitationens, ljusets och elektricitetens energi eller kraftmanifestationer, men dessa samma vetenskapsmän kan aldrig (vetenskapligt) berätta vad dessa universumfenomen är. Vetenskapen har att göra med företeelser som berör fysik och energi; religionen behandlar eviga värden. Sann filosofi växer fram av den visdom som gör sitt bästa för att korrelera dessa kvantitativa och kvalitativa iakttagelser. Det föreligger alltid en fara att den rent fysiska vetenskapsmannen kan drabbas av matematiskt högmod och statistiskt egotism, för att inte nämna andlig blindhet.
133:5.5 (1476.7) Logiken är giltig i den materiella världen och matematiken är tillförlitlig när dess tillämpningar begränsas till fysiska företeelser, men ingendera bör anses helt tillförlitlig eller ofelbar då tillämpad på livsproblem. Till livet hör fenomen som inte är helt materiella. Aritmetiken säger att om en man kan klippa ett får på tio minuter, så kan tio män klippa det på en minut. Det är sund matematik, men det är inte sant, ty de tio männen skulle inte kunna göra det. De skulle vara i vägen för varandra så illa att arbetet skulle ta mycket längre tid.
133:5.6 (1477.1) Matematiken hävdar att om en person representerar en viss enhet av intellektuellt och moraliskt värde, så skulle tio personer företräda tio gånger detta värde. Men när det gäller människopersonligheter vore det närmare sanningen att säga att en sådan sammanslutning av personligheter snarare representerar en summa som är kvadraten på antalet personligheter som ingår i ekvationen, än den enkla aritmetiska summan av dem. En social grupp av människor i koordinerad verksamhetsharmoni företräder en kraft som är mycket större än den enkla summan av dess delar.
133:5.7 (1477.2) Kvantitet kan identifieras som ett faktum och sålunda bli en vetenskaplig enhetlighet. Kvalitet, som är avhängig av sinnets tolkning, representerar en uppskattning av värden, och den måste därför förbli en erfarenhet hos individen. När både vetenskapen och religionen blir mindre dogmatiska och mer mottagliga för kritik, då kommer filosofin att börja uppnå enhet i den intelligenta uppfattningen av universum.
133:5.8 (1477.3) Det finns en enhet i det kosmiska världsalltet om ni blott kunde observera dess verksamhet i den aktuala verkligheten. Det verkliga världsalltet är vänligt mot varje barn till den evige Guden. Det verkliga problemet är följande: hur kan människans finita sinne nå en logisk, sann och överensstämmande enhet i tanken? Detta sinnestillstånd som kännetecknas av verklig kunskap om universum kan nås endast genom insikten om att de kvantitativa fakta och kvalitativa värdena har ett gemensamt upphov i Paradisfadern. En sådan uppfattning av verkligheten ger en bredare insikt om universumföreteelsernas målbestämda enhet; den rentav uppenbarar det framåtskridande personlighetsuppnåendets andliga mål. Och detta är en uppfattning om enhet som kan ana den oföränderliga bakgrunden till ett levande universum där de opersonliga förhållandena ständigt förändras och de personliga relationerna utvecklas.
133:5.9 (1477.4) Materie och ande samt det tillstånd som finns mellan dem är de tre inbördes relaterade och associerade nivåerna av den sanna enheten i det verkliga världsalltet. Oavsett hur divergerande universumföreteelserna av fakta och värden i universum kan förefalla är de dock, när allt kommer omkring, förenade i den Supreme.
133:5.10 (1477.5) Verklighet i form av materiell existens omfattar oobserverad energi såväl som synlig materia. När hastigheten hos energierna i universum minskas så att de får den erforderliga rörelsegraden blir dessa samma energier under gynnsamma förhållanden massa. Och glöm inte att det sinne som ensamt kan uppfatta närvaron av märkbara realiteter är självt också reellt. Och den grundläggande orsaken till detta universum av energi-massa, sinne och ande är evig — den existerar och består i den Universelle Faderns och hans absoluta jämställdas väsen och reaktioner.
133:5.11 (1477.6) De var alla mer än häpna över Jesu ord, och när greken tog farväl av dem sade han: ”Till slut har mina ögon sett en jude som tänker på något annat än sitt folks överlägsenhet och har ord för något annat än religion.” De gick till vila för natten.
133:5.12 (1477.7) Vistelsen i Aten var angenäm och givande, men den var inte särskilt fruktbar i fråga om människokontakter. Alltför många av den tidens atenare var antingen intellektuellt högmodiga över sitt rykte från en annan tid eller mentalt dumma och okunniga då de härstammade från de lägrestående slavarna under de tidigare perioder då det fanns glans i Grekland och visdom bland dess folk. Men fortfarande kunde man ändå finna många skarpsinnade medborgare i Aten.
133:6.1 (1477.8) När de lämnade Aten begav sig resenärerna via Troas till Efesos, huvudstaden i den romerska provinsen Asien. De gjorde många utfärder till efesernas berömda Artemis tempel drygt tre kilometer utanför staden. Artemis var den mest berömda gudinnan i hela Mindre Asien och ett beständigande av forna tiders ännu äldre modergudinna i Anatolien. Den grovhuggna avgudabilden som fanns utställd i ett enormt tempel påstods ha fallit från himlen. All Ganids tidiga undervisning i att högakta bildstoder som symboler för gudomligheten hade inte utrotats, och han tyckte att det var bäst att köpa ett litet silverskrin för att hedra denna mindreasiatiska fruktbarhetsgudinna. Den kvällen hade de ett långt samtal om dyrkan av föremål framställda av människohand.
133:6.2 (1478.1) Under tredje dagen på sitt besök vandrade de ned längs floden för att iaktta hur hamnmynningen muddrades. Vid tolvtiden talade de med en ung fenicier som hade hemlängtan och var mycket nedslagen, men mest av allt var han avundsjuk på en viss ung man som hade avancerat med förbigående av honom själv. Jesus talade tröstande ord till honom och citerade ett gammalt hebreiskt ordspråk: ”En mans gåvor ger plats åt honom och tar honom inför stormän.”
133:6.3 (1478.2) Av alla de stora städer som de besökte under medelhavsresan åstadkom de här minst av värde för de kristna missionärernas senare arbete. Kristendomen fick sin början i Efesos till stor del genom Paulus strävanden. Han bodde där i över två år, tillverkade tält för sitt uppehälle och höll varje kväll föreläsningar om religion och filosofi i en stor samlingssal i Tyrannos skola.
133:6.4 (1478.3) Det fanns en framstegsvänlig tänkare som var knuten till denna lokala skola för filosofi, och Jesus hade flera givande sammanträffanden med honom. Under samtalen hade Jesus upprepade gånger använt ordet ”själ”. Denne lärde grek frågade till slut vad han menade med ”själ”, och Jesus svarade:
133:6.5 (1478.4) ”Själen är den del av människan som reflekterar över jaget, urskiljer sanningen och uppfattar anden, och den höjer för evigt människan över nivån för djurens värld. Självmedvetandet är inte i och av sig självt själen. Moraliskt självmedvetande är äkta mänskligt självförverkligande och utgör grunden för människans själ, och själen är den del av människan som representerar det potentiella överlevnadsvärdet av människans erfarenhet. Moraliskt val och andlig uppnåelse, förmågan att lära känna Gud och längtan att vara lik honom är själens kännetecken. Människans själ kan inte existera åtskild från moraliskt tänkande och andlig aktivitet. En stagnerad själ är en döende själ. Men människans själ är inte detsamma som den gudomliga anden vilken dväljs i sinnet. Den gudomliga anden anländer samtidigt som den första moraliska aktiviteten sker i människosinnet, och vid det tillfället föds själen.
133:6.6 (1478.5) ”En själs frälsning eller undergång har att göra med huruvida det moraliska medvetandet uppnår överlevnadsstatus genom evigt förbund med dess associerade odödliga andegåva. Frälsningen är förandligandet av det moraliska medvetandets självförverkling. Detta moraliska medvetande får därmed överlevnadsvärde. Alla former av själskonflikt uppkommer av bristande harmoni mellan det moraliska eller andliga självmedvetandet och det rent intellektuella självmedvetandet.
133:6.7 (1478.6) ”När människosjälen har mognat, förädlats och förandligats närmar den sig himmelsk status däri att den kommer nära till att vara en entitet som befinner sig mellan det materiella och det andliga, mellan det materiella jaget och den gudomliga anden. En människas evolverande själ är svår att beskriva och ännu svårare att bevisa, ty den kan inte upptäckas vare sig med materiella undersökningsmetoder eller med andlig bevisföring. Den materiella vetenskapen kan inte demonstrera att en själ existerar, inte heller kan ett rent andetestande göra det. Fastän varken materiell vetenskap eller andliga måttstockar kan upptäcka den mänskliga själens existens, vet varje moraliskt medveten dödlig att hans själ finns till som en verklig och aktual personlig erfarenhet.”
133:7.1 (1479.1) Snart satte resenärerna segel mot Cypern och gjorde ett uppehåll på Rodos. De njöt av den långa sjöresan och nådde ön, som var deras destination, mycket utvilade i kroppen och uppiggade i anden.
133:7.2 (1479.2) Det var deras plan att ha en period av verklig vila och vederkvickelse under detta besök på Cypern, då deras Medelhavsresa led mot sitt slut. De landade i Pafos och började genast samla förnödenheter för en flera veckors vistelse i de närbelägna bergen. På tredje dagen efter sin ankomst gav de sig iväg mot bergskullarna med sina vällastade packåsnor.
133:7.3 (1479.3) I två veckors tid njöt de tre mycket av tillvaron, och sedan, utan förvarning, blev den unge Ganid allvarligt sjuk. Under två veckor led han av en hög feber och yrade ofta. Både Jesus och Gonod hölls sysselsatta med att sköta den sjuke pojken. Jesus vårdade pojken skickligt och ömt, och fadern förvånade sig över både den mildhet och den skicklighet som kom i dagen i all Jesu omvårdnad av den lidande ynglingen. De var långt från människoboningar och pojken var alltför sjuk för att flyttas, så de beredde sig på att så gott de kunde vårda honom där de befann sig uppe i bergen tills han blev frisk.
133:7.4 (1479.4) Under Ganids tre veckor långa konvalescens berättade Jesus för honom många intressanta saker om naturen och dess varierande stämningar. Vad roligt de hade när de vandrade över bergen, pojken ställde frågor, Jesus besvarade dem och fadern förundrade sig över hela skådespelet.
133:7.5 (1479.5) Under den sista veckan av deras vistelse i bergen hade Jesus och Ganid ett långt samtal om människosinnets funktioner. Efter flera timmars diskussion ställde pojken denna fråga: ”Men, läraren, vad menar du när du säger att människan upplever en högre form av självmedvetande än de högrestående djuren?” Uttryckt på nytt med nutida termer svarade Jesus:
133:7.6 (1479.6) Min son, jag har redan berättat för dig mycket om människans sinne och den gudomliga anden som lever i det, men låt mig nu understryka att självmedvetandet är en realitet. När något djur blir självmedvetet blir det en primitiv människa. Ett sådant uppnående är ett resultat av en koordinering av verksamheten mellan opersonlig energi och andeuppfattande sinne, och det är detta fenomen som berättigar till utgivningen av ett absolut fokus för människans personlighet, nämligen den himmelske Faderns ande.
133:7.7 (1479.7) Idéer är inte endast registrerade sinnesförnimmelser. Idéer är förnimmelser plus det personliga jagets reflekterande tolkningar, och jaget är mer än summan av ens förnimmelser. Det börjar finnas något som närmar sig enhet i ett evolverande jag, och denna enhet härstammar från den i människan inneboende närvaron av en del av den absoluta enheten vilken andligen aktiverar ett sådant självmedvetet sinne som har sitt ursprung i djurriket.
133:7.8 (1479.8) Ingen varelse som endast är ett djur kan ha ett timligt självmedvetande. Djuren har en fysiologisk koordinering av med varandra associerade förnimmelser och iakttagelser samt minne därav, men inget djur upplever ett meningsfullt uppfattande av förnimmelser eller uppvisar ett målmedvetet associerande av dessa kombinerade fysiska erfarenheter, så som kommer till synes i de slutledningar som bygger på människans intelligenta och reflekterande tolkningar. Och detta faktum att människan existerar som en varelse medveten om sig själv associerad med realiteten av hennes senare andliga erfarenhet, gör människan till en potentiell universumson och förebådar att hon en gång kommer att uppnå den Suprema Enheten i universum.
133:7.9 (1480.1) Människans jag är inte heller endast summan av de successiva medvetandetillstånden. Om det inte fanns en effektivt fungerande sorterare och associerare av medvetandet skulle det inte finnas en tillräcklig enhet för att berättiga benämningen ett jag. Ett sådant oförenat sinne kunde knappast nå de medvetna nivåer som kännetecknar människostatus. Om medvetandets associationer endast vore en tillfällighet skulle alla människors sinnen uppvisa de okontrollerade och slumpmässiga associationer som är typiska för vissa stadier av vansinne.
133:7.10 (1480.2) Ett människosinne uppbyggt enbart av medvetandet om fysiska förnimmelser kunde aldrig nå andliga nivåer. Detta slags materiella sinne skulle helt sakna en uppfattning om moraliska värden och skulle inte ha en vägledande känsla av andlig dominans vilken är så väsentlig för uppnåendet av en harmonisk personlighetsenhet i tiden och är oumbärlig för personlighetens överlevnad i evigheten.
133:7.11 (1480.3) Människosinnet börjar tidigt uppvisa kvaliteter som är övermateriella. Det genuint reflekterande människointellektet är inte helt bundet av tidens begränsningar. De stora skillnaderna mellan individerna beträffande deras livsprestationer beror inte endast på varierande nedärvda gåvor och olika inverkan från omgivningen, utan även på den grad av enande med Faderns inneboende ande som jaget har uppnått, på den utsträckning i vilken de har identifierat sig med varandra.
133:7.12 (1480.4) Människosinnet har svårt att stå ut med eller klara av den konflikt som en dubbel lojalitet medför. Det är en allvarlig påfrestning för själen att genomgå erfarenheten av att försöka tjäna både det goda och det onda. Det supremt lyckliga och effektivt enade sinnet är det som helt är hängivet att göra den himmelske Faderns vilja. Olösta konflikter förstör enheten och kan leda till att sinnet splittras. Men en själs överlevnadskaraktär främjas inte av att man försöker vinna sinnesfrid till vilket pris som helst: genom att ge upp ädla strävanden och genom att sänka de andliga idealen. Snarare står en sådan frid att vinna genom att man ståndaktigt hävdar segern för det som är sant, och den segern nås genom att det onda övervinns med det godas mäktiga kraft.
133:7.13 (1480.5) Nästa dag begav de sig till Salamis, där de gick ombord för en färd till Antiochia vid den syriska kusten.
133:8.1 (1480.6) Antiochia var den romerska provinsen Syriens huvudstad, och här hade kejsarens guvernör sitt residens. Antiochia hade en halv miljon invånare. Det var imperiets tredje största stad och den första i fråga om orättfärdighet och flagrant omoraliskhet. Gonod hade åtskilliga affärer att uträtta, och Jesus och Ganid var därför mycket på tu man hand. De besökte allt som fanns att se i denna mångspråkiga stad utom Dafnes lund. Gonod och Ganid besökte denna beryktade skammens helgedom, men Jesus avböjde att följa med dem. Sådana scener var inte så chockerande för indier, men de var frånstötande för en idealistisk hebré.
133:8.2 (1480.7) Jesus blev allvarlig och fundersam när de kom närmare Palestina och slutet på sin resa. Han umgicks med få människor i Antiochia, han vandrade sällan omkring i staden. Efter det att Ganid många gånger hade frågat varför hans lärare visade så litet intresse för Antiochia, fick hans slutligen Jesus att säga: ”Denna stad är inte långt från Palestina, kanske jag kommer tillbaka hit någon gång.”
133:8.3 (1481.1) Ganid hade en mycket intressant upplevelse i Antiochia. Den unge mannen hade visat sig vara en duktig och läraktig elev och hade redan börjat omsätta en del av Jesu undervisning i praktiken. Det fanns en viss indier som var knuten till hans fars affärer i Antiochia och som hade blivit så otrevlig och missnöjd att hans avskedande hade övervägts. När Ganid hörde detta begav han sig till sin fars affärsställe och hade ett långt samtal med sin landsman. Denne man tyckte att han hade satts till att sköta fel arbete. Ganid berättade för honom om Fadern i himlen och vidgade på många sätt hans syn på religionen. Men av allt vad Ganid sade gjorde ett citat av ett hebreiskt ordspråk mest gott, och detta visdomsord lydde: ”Vad dina händer än finner att uträtta, gör det med all din kraft.”
133:8.4 (1481.2) Sedan de hade ställt i ordning sitt bagage för kamelkaravanen fortsatte de färden ned till Sidon och därifrån över till Damaskus. Tre dagar senare gjorde de sig klara för den långa och mödosamma färden genom sandöknen.
133:9.1 (1481.3) Karavanfärden genom öknen var ingen ny erfarenhet för dessa beresta män. Efter det att Ganid hade sett hur hans lärare hjälpte till med att lasta deras tjugo kameler och sett honom erbjuda sig att föra deras eget djur, utropade han: ”Läraren, finns det något som du inte kan göra?” Jesus endast log och sade: ”Läraren är förvisso inte utan förtjänst i en flitig elevs ögon.” Så gav de sig iväg mot den forntida staden Ur.
133:9.2 (1481.4) Jesus var mycket intresserad av Urs tidiga historia. Ur var Abrahams födelseplats, och han var lika fascinerad av Susas ruiner och traditioner, rentav till den grad att Gonod och Ganid förlängde sin vistelse med tre veckor i dessa trakter för att ge Jesus mer tid att utföra sina undersökningar och även för att få längre tillfälle att övertala honom att följa med dem till Indien.
133:9.3 (1481.5) I Ur hade Ganid ett långt samtal med Jesus om skillnaden mellan kunskap, visdom och sanning. Han var mycket fascinerad av den hebreiske vise mannens uttalande: ”Vishet är viktigast; förvärva därför vishet. I allt ditt sökande efter kunskap, försök förvärva förståelse. Värdera visdomen högt, så skall hon upphöja dig. Hon skall göra dig ärad, om du bara sluter henne i din famn.”
133:9.4 (1481.6) Till slut kom avskedets dag. De var alla tappra, i synnerhet pojken, men det var en påkostande prövning. De hade tårar i ögonen, men mod i hjärtat. Då Ganid tog farväl av sin lärare sade han: ”Farväl, läraren, men inte för evigt. När jag igen kommer till Damaskus skall jag söka upp dig. Jag har dig kär, ty jag tror att Fadern i himlen måste vara ungefär som du. Åtminstone vet jag att du är mycket lik det som du har berättat för mig om honom. Jag skall minnas din undervisning, men framförallt skall jag aldrig glömma dig.” Fadern sade: ”Farväl till en stor lärare, en som har gjort oss bättre och som har hjälpt oss att lära känna Gud.” Jesus svarade: ”Frid vare med er, och må välsignelsen från Fadern i himlen alltid vila över er.” Jesus stod på stranden och såg hur den lilla båten förde dem ut till fartyget som låg för ankar. Sålunda skiljdes Mästaren från sina indiska vänner i Charax, för att aldrig återse dem i denna värld. Inte heller fick de i denna värld någonsin veta att den man som senare framträdde som Jesus från Nasaret var den samme vän som de nyss hade tagit avsked av — Joshua deras lärare.
133:9.5 (1481.7) I Indien växte Ganid upp till en inflytelserik man, en värdig efterträdare till sin framstående far, och han gav spridning åt många av de ädla sanningar som han hade fått lära sig av Jesus, sin älskade lärare. När Ganid senare i livet hörde om den märklige läraren i Palestina som slutade sitt liv på ett kors, så föll det honom aldrig in — fastän han insåg likheten mellan det evangelium som denne Människoson förkunnade och den undervisning han hade fått av sin judiske privatlärare — att dessa två faktiskt var samma person.
133:9.6 (1482.1) Sålunda slutade det kapitel i Människosonens liv som kunde kallas: Joshuas mission som lärare.
Urantiaboken
Kapitel 134
134:0.1 (1483.1) UNDER medelhavsresan hade Jesus nogrannt studerat de människor som han mötte och de länder genom vilka han färdades, och ungefär vid denna tid fattade han sitt slutliga beslut beträffande resten av sitt liv på jorden. Han hade fullständigt övervägt och nu slutligt godkänt den plan vilken föreskrev att han skulle födas av judiska föräldrar i Palestina, och han återvände därför avsiktligt till Galiléen för att invänta begynnelsen av sitt livsverk som sanningslärare bland allmänheten. Han började göra upp planer för ett offentligt livsskede i det land som tillhörde hans far Josefs folk, och han gjorde detta av egen fri vilja.
134:0.2 (1483.2) Jesus hade genom personlig och mänsklig erfarenhet kommit fram till att Palestina var den bästa platsen i hela den romerska världen för att framlägga de avslutande kapitlen och framföra de slutliga scenerna i hans liv på jorden. För första gången kände han sig fullt nöjd med programmet att öppet manifestera sitt verkliga väsen och uppenbara sin gudomliga identitet bland judar och icke-judar i sitt fädernesland Palestina. Han bestämde sig definitivt för att avsluta sitt liv på jorden och fullborda sitt livsskede i dödlig gestalt i samma land där han som hjälplös baby hade gjort sitt inträde i livet som människa. Hans livsskede på Urantia började bland judarna i Palestina, och han valde att avsluta sitt liv i Palestina och bland judarna.
134:1.1 (1483.3) Sedan Jesus hade tagit farväl av Gonod och Ganid i Charax (i december år 23 e.Kr.) återvände han via Ur till Babylon, där han anslöt sig till en ökenkaravan som var på väg till Damaskus. Från Damaskus begav han sig till Nasaret och gjorde endast ett några timmars uppehåll i Kafarnaum för att besöka Sebedaios familj. Där mötte han sin bror Jakob, som för någon tid sedan hade kommit över för att arbeta i hans ställe på Sebedaios båtvarv. Sedan Jesus hade samtalat med Jakob och Juda (som också råkade vara i Kafarnaum) och överfört till Jakob det lilla hus som Johannes Sebedaios hade lyckats köpa, fortsatte han till Nasaret.
134:1.2 (1483.4) Vid slutet av sin Medelhavsresa hade Jesus erhållit tillräckligt med pengar för att täcka hans levnadskostnader nästan ända fram till tiden då han inledde sin offentliga verksamhet. Men förutom Sebedaios i Kafarnaum och de människor som han mötte under denna speciella resa fick världen aldrig veta att han hade gjort denna färd. Hans familj trodde alltid att han hade tillbringat denna tid med studier i Alexandria. Jesus bekräftade aldrig dessa uppfattningar, inte heller förnekade han öppet sådana missförstånd.
134:1.3 (1483.5) Under sin några veckor långa vistelse i Nasaret umgicks Jesus med sin familj och sina vänner, tillbringade någon tid i reparationboden hos sin bror Josef, men ägnade det mesta av sin uppmärksamhet åt Maria och Rut. Rut var då nästan femton år gammal, och detta var Jesu första tillfälle att föra långa samtal med henne sedan hon hade blivit en ung kvinna.
134:1.4 (1484.1) Både Simon och Juda hade redan under någon tid velat gifta sig, men de tyckte inte om att göra det utan Jesu samtycke, och hade således uppskjutit dessa händelser i hopp om att deras äldste bror skulle återvända. Fastän de alla betraktade Jakob som familjens överhuvud i det mesta, när de skulle gifta sig ville de emellertid ha Jesu välsignelse. Så Simon och Juda vigdes nu vid ett dubbelbröllop i mars detta år, 24 e.Kr. Alla de äldre barnen var nu gifta, endast Rut, den yngsta, var kvar hemma hos Maria.
134:1.5 (1484.2) Jesus umgicks helt normalt och naturligt med de enskilda medlemmarna av sin familj, men när de alla var samlade hade han så litet att säga, att de kommenterade det sinsemellan. I synnerhet Maria var förbryllad över detta ovanligt säregna uppträdande hos sin förstfödde son.
134:1.6 (1484.3) Vid tiden då Jesus beredde sig för att lämna Nasaret insjuknade ledaren för en stor karavan som passerade genom staden allvarligt, och Jesus som var en språkkunnig man erbjöd sig att träda i hans ställe. Eftersom denna resa skulle göra det nödvändigt för honom att vara borta i ett års tid, och med beaktande av att alla hans bröder var gifta och hans mor bodde hemma med Rut, kallade Jesus familjen till ett möte där han föreslog att hans mor och Rut skulle flytta till Kafarnaum och bo i det hus som han så nyligen hade gett åt Jakob. Således flyttade Maria och Rut, några dagar efter det att Jesus hade gett sig av med karavanen, till Kafarnaum där de bodde under återstoden av Marias liv i det hem som Jesus hade försett dem med. Josef och hans familj flyttade in i det tidigare hemmet i Nasaret.
134:1.7 (1484.4) Detta år var ett av de mer ovanliga i Människosonens inre liv. Han gjorde stora framsteg i att åstadkomma en fungerande harmoni mellan sitt människosinne och Riktaren i sitt inre. Riktaren hade varit aktivt engagerad i att omorganisera tänkandet och träna sinnet för de stora händelser som då inte låg så långt framöver. Jesu personlighet förberedde sig för den stora förändringen i inställningen till världen. Detta var tiden mellan två perioder, övergångsstadiet för den varelse som började livet som Gud, vilken framträdde som människa, och som nu gjorde sig redo att fullborda sitt jordiska livsskede som människa, vilken framträdde som Gud.
134:2.1 (1484.5) Det var den 1 april år 24 e.Kr. då Jesus lämnade Nasaret på karavanfärden till trakterna vid Kaspiska havet. Den karavan som Jesus anslöt sig till som dess ledare gick från Jerusalem via Damaskus och Urmiasjön genom Assyrien, Medien och Parthien till det sydöstra hörnet av Kaspiska havet. Det dröjde ett helt år innan han återvände från denna resa.
134:2.2 (1484.6) För Jesus var karavanfärden ett nytt äventyr av utforskande och personlig omvårdnad. Han hade en intressant erfarenhet tillsammans med sin karavanfamilj — passagerare, vakter och kamelförare. Tiotals män, kvinnor och barn som bodde längs den väg där karavanen drog fram levde rikare liv som resultat av sin kontakt med Jesus, som för dem var en ovanlig ledare för en alldaglig karavan. Inte alla som kom i åtnjutande av dessa tillfällen till hans personliga omvårdnad hade någon nytta därav, men den överväldigande majoriteten av dem som träffade och talade med honom blev bättre för resten av sina jordiska liv.
134:2.3 (1484.7) Av alla Jesu resor i världen förde denna färd till Kaspiska havet honom närmast Orienten och gjorde det möjligt för honom att få en bättre förståelse av folken i Fjärran Östern. Han kom i nära och personlig kontakt med var och en av de överlevande raserna på Urantia, förutom den röda rasen. Han utförde med lika stor glädje sin personliga omvårdnad av var och en av dessa olika raser och uppblandade folk, och de var alla mottagliga för den levande sanning som han försåg dem med. Européerna från längst i väster och asiaterna från längst i öster fäste samma uppmärksamhet på hans ord om hopp och evigt liv och påverkades på samma sätt av det liv av kärleksfullt tjänande och andlig omvårdnad som han så nådigt levde bland dem.
134:2.4 (1485.1) Karavanfärden var på alla sätt lyckad. Det var en högst intressant episod i Jesu liv som människa, ty han fungerade under detta år i en ledande ställning med ansvar för det material som hade anförtrotts honom och för det trygga ledsagandet av de resenärer som karavanföljet bestod av. Han utförde sina mångahanda uppgifter högst troget, effektivt och vist.
134:2.5 (1485.2) Vid återkomsten från trakterna vid Kaspiska havet lämnade Jesus ledningen för karavanen vid Urmiasjön, där han dröjde något över två veckor. Han återvände som passagerare med en senare karavan till Damaskus, där kamelägarna enträget bad honom att stanna i deras tjänst. Han avböjde detta erbjudande och färdades vidare med karavantåget till Kafarnaum, dit han anlände den 1 april år 25 e.Kr. Han betraktade inte längre Nasaret som sin hemort. Kafarnaum hade blivit hemstaden för Jesus, Jakob, Maria och Rut. Men Jesus bodde aldrig mer hos sin familj; när han var i Kafarnaum var hans hem hos familjen Sebedaios.
134:3.1 (1485.3) På färden till Kaspiska havet hade Jesus gjort ett flera dagars uppehåll för vila och vederkvickelse i den gamla persiska staden Urmia på den västra stranden av Urmiasjön. På den största av en grupp öar som låg en bit från stranden nära Urmia fanns en stor byggnad — en amfiteater för föreläsningar — tillägnad ”religionens ande”. Detta byggnadsverk var i själva verket ett tempel för religionsfilosofi.
134:3.2 (1485.4) Detta religionstempel hade byggts av en förmögen urmisk köpman och hans tre söner. Denne man hette Cymboyton, och hans förfäder kom från många olika folk.
134:3.3 (1485.5) Föreläsningarna och diskussionerna i denna religionsskola började klockan tio varje dag i veckan. Sammankomsterna på eftermiddagen började klockan femton och kvällsdebatterna klockan tjugo. Cymboyton eller någon av hans tre söner fungerade alltid som ordförande vid dessa sammankomster för undervisning, diskussion och debatt. Grundaren av denna unika skola för olika religioner levde och dog utan att någonsin avslöja sina personliga religiösa uppfattningar.
134:3.4 (1485.6) Jesus deltog vid flera tillfällen i dessa diskussioner, och innan han lämnade Urmia kom Cymboyton överens med Jesus att denne skulle vistas hos dem i två veckors tid under sin återresa och hålla tjugofyra föreläsningar om ”Människornas broderskap” samt leda tolv kvällssammankomster för frågor, diskussioner och debatter särskilt om hans föreläsningar och allmänt om människornas broderskap.
134:3.5 (1485.7) I enlighet med denna uppgörelse stannade Jesus där på sin återresa och höll dessa föreläsningar. Detta var det mest systematiska och formella av all Mästarens undervisning på Urantia. Aldrig förr eller senare sade han så mycket om ett och samma ämne som det som ingick i dessa föreläsningar och diskussioner om människornas broderskap. I själva verket gällde dessa föreläsningar ”Guds rike” och ”Människornas riken”.
134:3.6 (1486.1) Över trettio religioner och religiösa kulter var representerade i lärarkåren vid detta tempel för religiös filosofi. Dessa lärare valdes, underhölls och auktoriserades helt av sina respektive religiösa grupper. Vid denna tid bestod lärarkåren av omkring sjuttiofem lärare, och de bodde i stugor som var och en inkvarterade omkring tolv personer. Varje nymåne ändrades sammansättningen av dessa grupper genom lottdragning. Intolerans, stridslysten läggning eller vilken som helst annan benägenhet att störa samfundets friktionsfria dagliga verksamhet ledde till ett omedelbart och summariskt avskedande av den störande läraren. Han blev avskedad utan vidare ceremonier, och hans ersättare i kön insattes genast i hans ställe.
134:3.7 (1486.2) Dessa olika religioners lärare gjorde sig stor möda för att visa hur liknande deras religioner var när det gällde de grundläggande faktorerna i detta liv och i nästa. Det fanns endast en doktrin som måste accepteras för att man skulle få en plats i denna lärarkår: varje lärare måste representera en religion som erkände Gud — någon slags högsta Gudom. Till lärarkåren hörde fem fristående lärare som inte representerade någon organiserad religion, och det var som en sådan fristående lärare som Jesus framträdde inför dem.
134:3.8 (1486.3) (När vi, mellanvarelserna, först gjorde ett sammandrag av Jesu undervisning i Urmia uppstod en meningsskiljaktighet mellan kyrkornas serafer och framstegsseraferna om det visa i att ta med denna undervisning i Urantia-uppenbarelsen. De förhållanden som i det tjugonde århundradet råder både inom religion och inom människornas statsförvaltning är så annorlunda än de som rådde på Jesu tid, att det verkligen var svårt att anpassa Mästarens förkunnelse i Urmia till de problem som gäller Guds rike och människornas riken, så som dessa världsfunktioner existerar i det tjugonde århundradet. Vi kunde aldrig presentera en sådan framställning av Mästarens undervisning att den var acceptabel för båda dessa serafgrupper inom det planetariska styret. Slutligen utnämnde Melkisedek-ordföranden för uppenbarelsekommissionen en grupp om tre av oss för att vi skulle utarbeta vår uppfattning om Mästarens undervisning i Urmia anpassad till det tjugonde århundradets religiösa och politiska förhållanden på Urantia. Följaktligen uppgjorde vi, tre mellanvarelser av andra graden, en sådan sammanställning av Jesu undervisning och förnyade hans uttalanden så som vi skulle tillämpa dem på nutida förhållanden i världen, och vi presenterar nu dessa uppfattningar i den form de har efter att ha redigerats av Melkisedek-ordföranden för uppenbarelsekommissionen.)
134:4.1 (1486.4) Människornas broderskap bygger på att Gud är allas fader. Guds familj uppkommer av Guds kärlek — Gud är kärlek. Gud Fadern älskar gudomligt sina barn, alla sina barn.
134:4.2 (1486.5) Himmelriket, det gudomliga styret, bygger på att den gudomliga suveräniteten är ett faktum — Gud är ande. Eftersom Gud är ande är riket andligt. Himmelriket är varken materiellt eller endast intellektuellt; det är ett andligt förhållande mellan Gud och människan.
134:4.3 (1486.6) Om olika religioner erkänner Gud Faderns andesuveränitet, då råder det fred mellan alla dessa religioner. Endast då en religion tror sig i något avseende vara överlägsen alla andra och tror sig ensam inneha auktoritet över andra religioner, tar sig en sådan religion friheten att förhålla sig intolerant mot andra religioner och våga sig på att förfölja andra religioners troende.
134:4.4 (1487.1) Religionsfred — broderskap — kan aldrig existera om inte alla religioner är villiga att fullständigt avsäga sig all kyrklig auktoritet och helt ge upp all tanke på andlig överhöghet. Gud ensam är andligen suverän.
134:4.5 (1487.2) Man kan inte ha jämlikhet mellan religionerna (religiös frihet) utan religionskrig om inte alla religioner samtycker till att överföra all religiös överhöghet till en övermänsklig nivå, till Gud själv.
134:4.6 (1487.3) Himmelriket i människornas hjärtan kommer att skapa religiös sammanhållning (inte nödvändigtvis likformighet) emedan alla religiösa grupper som består av sådana religiösa troende kommer att vara fria från alla uppfattningar om kyrklig auktoritet, om religiös överhöghet.
134:4.7 (1487.4) Gud är ande, och Gud ger ett fragment av sitt andejag att leva i människans hjärta. Andligen är alla människor jämlika. Himmelriket är fritt från kaster, klasser, sociala nivåer och ekonomiska grupper. Ni är alla bröder.
134:4.8 (1487.5) Men i den stund man förlorar Gud Faderns andesuveränitet ur sikte börjar någon religion hävda sin överlägsenhet över andra religioner; och i stället för frid på jorden och god vilja bland människorna får man då meningsskiljaktigheter, ömsesidiga beskyllningar, rentav religionskrig, åtminstone krig mellan religionsutövarna.
134:4.9 (1487.6) Varelser som är utrustade med fri vilja och som anser sig jämlika, om de inte ömsesidigt erkänner sig underställda någon högre maktutövare, någon auktoritet ovanför och högre än de själva, frestas förr eller senare att pröva sin förmåga att skaffa sig makt och auktoritet över andra personer och grupper. Jämlikhetsbegreppet leder aldrig till fred annat än vid ömsesidigt erkännande av någon högsta maktutövares slutliga övervakande inflytande.
134:4.10 (1487.7) Religionsutövarna i Urmia levde sinsemellan relativt fredligt och fridfullt emedan de helt hade avstått från alla sina uppfattningar om religiös överhöghet. Andligen trodde de alla på en suverän Gud. I socialt hänseende låg den fullständiga och obestridliga auktoriteten hos deras presiderande ledare, Cymboyton. De visste mycket väl vad som skulle hända med varje lärare som tog sig till att spela herre över sina lärarkolleger. Det kan inte finnas någon bestående religionsfred på Urantia förrän alla religiösa grupper frivilligt avstår från sina idéer om att vara gudomligt gynnade, vara ett utvalt folk eller ha religiös överhöghet. Först när Gud Fadern blir suverän blir människorna religionsbröder som lever i religionsfred tillsammans på jorden.
134:5.1 (1487.8) (Fastän Mästarens undervisning om Guds suveränitet är en sanning — endast komplicerad av att det senare bland världens religioner uppkom en religion om honom — kompliceras emellertid hans framställningar om den politiska suveräniteten avsevärt av den politiska utveckling som under de senaste drygt nittonhundra åren har skett i nationernas liv. På Jesu tid fanns endast två stora världsmakter — det romerska imperiet i väst och Han-imperiet i öst — och de var vitt åtskilda av det parthiska kungadömet och av andra mellanliggande länder i trakterna av Kaspiska havet och Turkestan. Vi har därför i det följande i ganska stor utsträckning avvikit från innehållet i Mästarens undervisning i Urmia beträffande den politiska suveräniteten, samtidigt som vi försöker framhålla betydelsen av sådana läror till den del de är tillämpliga på det speciellt kritiska stadium som utvecklingen av den politiska suveräniteten befinner sig i under det tjugonde århundradet efter Kristus.)
134:5.2 (1487.9) Krigen på Urantia upphör aldrig så länge nationerna håller fast vid sina illusoriska uppfattningar om en obegränsad nationell suveränitet. Det finns endast två nivåer av relativ suveränitet i en bebodd värld: den andliga fria viljan hos den enskilda dödliga och den kollektiva suveräniteten hos människosläktet som helhet. Mellan den enskilda människans nivå och hela mänsklighetens nivå är alla grupperingar och sammanslutningar relativa, övergående och av värde endast i den mån de ökar välfärden, välmågan och framåtskridandet för individen och för den planetariska helheten — för människan och mänskligheten.
134:5.3 (1488.1) Religionslärarna måste alltid minnas att Guds andliga suveränitet åsidosätter alla lägre och mellanliggande andliga lojaliteter. En dag får makthavarna i samhället lära sig att de Högsta styr i människornas riken.
134:5.4 (1488.2) De Högstas styre i människornas riken sker inte för att ge någon speciellt gynnad grupp av dödliga någon särskild fördel. Det finns inget sådant som ett ”utvalt folk”. Herraväldet hos de Högsta, den politiska utvecklingens högsta övervakare, är ett styre som är avsett att medföra största möjliga nytta för det största antalet av alla människor och för längsta möjliga tid.
134:5.5 (1488.3) Suveränitet är makt och den växer genom organisering. Denna tillväxt i organiseringen av den politiska makten är bra och ändamålsenlig, ty den tenderar att omfatta allt vidare segment av hela människosläktet. Men denna samma tillväxt i den politiska organiseringen skapar problem vid varje skede som ligger mellan den ursprungliga och naturliga organisationen för politisk makt — familjen — och den politiska tillväxtens fullbordande — hela mänsklighetens styre, representerat av hela mänskligheten och för hela mänskligheten.
134:5.6 (1488.4) Börjande med föräldrarnas makt inom familjegruppen utvecklas den politiska suveräniteten genom organisering då familjerna sväller ut till klaner som kännetecknas av blodsband och som av olika orsaker förenas till stammar — politiska grupperingar som sträcker sig utöver blodsbanden. Sedan förenas stammarna genom varuutbyte, handel och erövringar till en nation, medan nationerna själva ibland förenas till ett imperium.
134:5.7 (1488.5) När suveräniteten förflyttas från mindre till större grupper avtar krigen, dvs. de mindre krigen mellan de mindre nationerna avtar, men möjligheten till storkrig ökar när de nationer som utövar sin suveränitet blir allt större. Inom kort, när hela världen har utforskats och tagits i besittning, när nationerna är få, starka och mäktiga, när dessa stora och förment suveräna nationer gränsar till varandra, när endast oceaner skiljer dem åt, då är scenen färdig för storkrig, världsomfattande konflikter. Så kallade suveräna nationer kan inte umgås med varandra utan att utveckla konflikter och åstadkomma krig.
134:5.8 (1488.6) Svårigheten för den politiska suveräniteten att utvecklas från familjen till att omfatta hela mänskligheten ligger i det tröghetsmotstånd som förekommer på alla mellanliggande nivåer. Familjer har ibland trotsat sin klan, medan klaner och stammar ofta har undergrävt en territorialstats suveränitet. Varje nytt steg framåt i den politiska suveränitetens utveckling är (och har alltid varit) besvärad och hindrad av de ”stöttande stadier” som den politiska organiseringens tidigare utvecklingar utgör. Det förhåller sig så därför att människans lojaliteter är svåra att ändra på, efter det att de en gång har uppväckts. Samma lojalitet som gör det möjligt för stammen att utvecklas försvårar utvecklingen av superstammen — territorialstaten. Samma lojalitet (patriotism) som gör utvecklingen av territorialstaten möjlig komplicerar enormt den evolutionära utvecklingen av ett styre för hela mänskligheten.
134:5.9 (1488.7) Den politiska suveräniteten uppkommer av att självbestämmanderätten överlåts, först av individen inom familjen och sedan av familjerna och klanerna i förhållande till stammen och till större grupperingar. Detta progressiva överförande av självbestämmanderätten från mindre till allt större politiska sammanslutningar har i allmänhet i Österlandet framskridit med oförminskad kraft allt sedan Ming- och Moguldynastierna grundades. I Västerlandet fortgick denna utveckling i mer än tusen år ända fram till slutet av världskriget, då en beklaglig bakåtsträvande rörelse temporärt kastade om denna normala utvecklingstrend genom att återupprätta den underordnade politiska suveräniteten för talrika små grupper i Europa.
134:5.10 (1489.1) Urantia kommer inte att få åtnjuta en bestående fred förrän de så kallade suveräna staterna intelligent och helt överlåter sina suveräna maktbefogenheter till människornas brödraskap — till ett styre för hela mänskligheten. Internationalism — olika nationförbund — kan aldrig ge mänskligheten en bestående fred. Världsomfattande förbund mellan nationer förhindrar effektivt mindre krig och håller mindre nationer någotsånär under kontroll, men de förhindrar inte världskrig och håller inte tillbaka de tre, fyra eller fem mäktigaste staterna. Inför allvarliga konflikter kommer någon av dessa världsmakter att dra sig ur förbundet och förklarar krig. Man kan inte hindra nationer från att börja krig så länge de är infekterade av den nationella suveränitetens bedrägliga virus. Internationalism är ett steg i rätt riktning. En internationell polisstyrka förhindrar många mindre krig, men den kommer inte att kunna hindra storkrig, konflikter mellan de stora militärmakterna på jorden.
134:5.11 (1489.2) Då antalet verkligt suveräna nationer (stormakter) minskar, ökar både möjligheten till och behovet av ett styre som omfattar hela mänskligheten. När det endast finns några få verkligt suveräna (stor)makter måste de antingen ge sig in i kampen på liv och död för nationell (imperisk) överhöghet eller också måste de, genom att frivilligt avstå från vissa av de privilegier som suveräniteten medför, skapa den nödvändiga kärnan till övernationell makt som tjänar som grund för den verkliga suveräniteten vilken utövas av hela mänskligheten.
134:5.12 (1489.3) Urantia får inte fred förrän varje så kallad suverän nation överlåter sin makt att gå i krig till en regering som representerar hela mänskligheten. Den politiska suveräniteten är medfödd bland världens folk. När alla folk på Urantia skapar en världsregering har de rätt och makt att göra en sådan regering SUVERÄN, och när en sådan representativ och demokratisk världsmakt kontrollerar världens land-, luft- och sjöstridskrafter kan fred på jorden och god vilja bland människorna råda — men inte dessförinnan.
134:5.13 (1489.4) För att använda en viktig illustration från det nittonde och tjugonde århundradet: De fyrtioåtta delstaterna i den amerikanska federala unionen har länge åtnjutit fred. De krigar inte längre sinsemellan. De har överlåtit sin suveränitet till den federala regeringen, och genom att godkänna ett förlikningsförfarande vid krigshot har de avstått från alla krav enligt de falska föreställningarna om självbestämmanderätt. Fastän varje delstat reglerar sina interna angelägenheter befattar den sig inte med utrikesrelationer, tulltariffer, immigarationsfrågor, militära angelägenheter eller handeln mellan olika delstater. Inte heller befattar sig de enskilda delstaterna med frågor om medborgarskap. De fyrtioåtta delstaterna utsätts för krigets fasor endast när den federala regeringens suveränitet på något sätt är i fara.
134:5.14 (1489.5) Sedan dessa fyrtioåtta delstater har avstått från suveränitetens och självbestämmandets dubbla sofisterier råder fred och lugn mellan dem. Så kommer också Urantias nationer att få leva i fred när de frivilligt överlåter sin suveränitet i händerna på ett globalt styre, det mänskliga brödraskapets suveränitet. I denna världsstat är de små staterna lika mäktiga som de stora, precis så som den lilla delstaten Rhode Island har sina två senatorer i den amerikanska kongressen såsom även den folkrika delstaten New York eller den stora delstaten Texas.
134:5.15 (1490.1) Den begränsade (delstatliga) suveränitet som dessa fyrtioåtta delstater har skapades av människor och för människor. Den överstatliga (nationella) suveränitet som den amerikanska förbundsstaten har skapades av de ursprungliga tretton av dessa delstater till deras egen nytta och till nytta för människorna. En dag kommer den övernationella suveränitet som mänsklighetens planetariska styre har att på samma sätt skapas av nationerna till deras egen nytta och till nytta för alla människor.
134:5.16 (1490.2) Medborgarna föds inte till nytta för de statliga styresorganen. De statliga styresorganen är organisationer som har skapats och planerats för att vara till nytta för människorna. Den politiska suveränitetens utveckling kan inte upphöra förrän det styre framträder som representerar alla människors suveränitet. Alla andra former av suveränitet är relativa till sitt värde, mellanliggande till sin betydelse och underordnade till sin ställning.
134:5.17 (1490.3) Den vetenskapliga utvecklingen gör att krigen blir allt mer förödande tills de till slut nästan utplånar hela mänskligheten. Hur många världskrig måste utkämpas och hur många nationförbund måste misslyckas innan människorna är villiga att etablera ett styre för hela mänskligheten och börja njuta välsignelserna av bestående fred och frodas av den frid som den goda viljan — den världsvida goda viljan — bland människorna för med sig?
134:6.1 (1490.4) Om en människa längtar efter frihet — libertet — måste hon minnas att alla andra människor också längtar efter samma frihet. Grupper av sådana frihetsälskande dödliga kan inte leva tillsammans i fred utan att underkasta sig sådana lagar, förordningar och bestämmelser som ger varje person samma grad av frihet och samtidigt säkrar samma mån av frihet för alla hennes meddödliga. Om någon människa vill vara absolut fri, då måste någon annan bli en absolut slav. Det faktum att friheten är relativ till sin natur gäller likväl socialt, ekonomiskt och politiskt. Frihet är civilisationens gåva som har möjliggjorts genom upprätthållandet och tillämpningen av LAG.
134:6.2 (1490.5) Religionen gör det andligen möjligt att förverkliga broderskapet mellan människorna, men det krävs ett styre som omfattar hela mänskligheten för att reglera de sociala, ekonomiska och politiska problem som ansluter sig till ett sådant mål av mänsklig lycka och effektivitet.
134:6.3 (1490.6) Det kommer att finnas krig och rykten om krig — folk kommer att resa sig mot folk och rike mot rike — och det så länge som världens politiska suveränitet är uppdelad och orättmätigt hålls av en grupp nationalstater. England, Skottland och Wales kämpade ständigt mot varandra tills de gav upp sin respektive suveränitet och överförde den till det Förenade Kungadömet.
134:6.4 (1490.7) Ett nytt världskrig kommer att lära de så kallade suveräna nationerna att bilda något slags federation och därmed skapa ett maskineri för att hindra smärre krig, krig mellan mindre nationer. Men de globala krigen kommer att fortsätta tills det skapas ett styre som omfattar hela mänskligheten. Global suveränitet förhindrar globala krig — inget annat kan göra det.
134:6.5 (1490.8) De fyrtioåtta amerikanska fria delstaterna lever tillsammans i fred. Medborgarna i dessa fyrtioåtta delstater företräder alla de olika nationaliteter och raser som bor de ständigt krigförande nationerna i Europa. Dessa amerikaner representerar nästan alla de religioner och religiösa sekter och kulter som finns i hela den vida världen, men här i Nordamerika lever de tillsammans i fred. Allt detta har blivit möjligt därför att dessa fyrtioåtta delstater har gett upp sin suveränitet och övergett alla föreställningar om den förmodade rätten till självbestämmande.
134:6.6 (1490.9) Det är inte en fråga om upprustning eller nedrustning. Inte heller har frågan om värnplikt eller frivillig militärtjänst betydelse för dessa problem med att upprätthålla en världsomfattande fred. Om man från starka nationer tar bort varje form av den nutida mekaniserade krigsutrustningen och alla typer av sprängämnen, strider och kämpar de med knytnävar, stenar och klubbor så länge som de klänger sig fast vid sina falska föreställningar om den gudomliga rätten till nationell suveränitet.
134:6.7 (1491.1) Krig är inte människans allvarliga och förfärliga sjukdom, kriget är ett symptom, ett resultat. Den verkliga sjukdomen är den nationella suveränitetens virus.
134:6.8 (1491.2) Urantias nationer har inte någonsin haft en verklig suveränitet. De har aldrig haft en suveränitet som kunde skydda dem från världskrigens härjningar och förödelser. När mänsklighetens globala styre skapas ger nationerna inte så mycket upp sin suveränitet som de faktiskt skapar en verklig, äkta och bestående världssuveränitet, som därefter kan skydda dem till fullo för alla krig. Lokala angelägenheter sköts då av lokala styresorgan, nationella angelägenheter av nationella styren, och internationella angelägenheter handhas av det globala styret.
134:6.9 (1491.3) Världsfreden kan inte upprätthållas med fördrag, diplomati, utrikespolitik, allianser, maktbalanser eller med någon annan typ av provisoriskt jonglerande med nationalismens suveräniteter. Världslag måste stiftas och den måste upprätthållas av världsregering — hela mänsklighetens suveränitet.
134:6.10 (1491.4) Individen kommer att åtnjuta en mycket större frihet under världsregeringen. Idag beskattas, regleras och kontrolleras stormakternas medborgare nästan på ett förtryckande sätt, och mycket av den nuvarande inblandningen i de individuella friheterna och rättigheterna försvinner när de nationella styresorganen är villiga att anförtro sin suveränitet beträffande internationella angelägenheter i det globala styrets händer.
134:6.11 (1491.5) Under det globala styret får de nationella grupperna ett verkligt tillfälle att förverkliga och åtnjuta de personliga friheter och rättigheter som hör till en äkta demokrati. Självbestämmandets villfarelse avslutas. Med en global reglering av penningväsen och handel kommer en ny tid av världsomfattande fred. Snart kanske ett globalt språk utvecklas, och det finns åtminstone något hopp om att det en gång skall finnas en global religion — eller religioner med ett globalt synsätt.
134:6.12 (1491.6) Kollektiv säkerhet medför aldrig fred förrän det kollektiva omfattar hela mänskligheten.
134:6.13 (1491.7) Den politiska suveränitet, som en regering som representerar hela mänskligheten har, för med sig bestående fred på jorden, och det andliga broderskapet mellan människorna säkrar för evigt den goda viljan bland alla människor. Det finns inget annat sätt att förverkliga fred på jorden och god vilja bland människorna.
* * *
134:6.15 (1491.8) Efter Cymboytons död stötte hans söner på stora svårigheter när det gällde att upprätthålla friden inom lärarkåren. Följdverkningarna av Jesu förkunnelse hade varit mycket större om de senare kristna lärare som anslöt sig till lärarkåren i Urmia hade utövat mer visdom och visat större tolerans.
134:6.16 (1491.9) Cymboytons äldste son hade vädjat till Abner i Filadelfia om hjälp, men Abners val av lärare var högst olyckligt såtillvida att de visade sig vara obevekliga och envisa. Dessa lärare försökte göra sin religion dominerande över alla andra trosuppfattningar. De misstänkte aldrig att karavanförarens föreläsningar, som ofta hänvisades till, hade hållits av Jesus själv.
134:6.17 (1491.10) När förvirringen i lärarkåren tilltog drog de tre bröderna bort sitt finansiella stöd, och efter fem år stängdes skolan. Senare öppnades den på nytt som ett mithrastempel och brann till slut ned i samband med en av deras orgiastiska festligheter.
134:7.1 (1492.1) När Jesus återvände från resan till Kaspiska havet visste han att hans världsresor nästan var till ända. Han företog därefter endast en resa utanför Palestina, nämligen till Syrien. Efter ett kort besök i Kafarnaum fortsatte han till Nasaret och stannade där på besök i några dagar. I mitten av april gav han sig iväg från Nasaret till Tyros. Därifrån färdades han norrut och stannade några dagar i Sidon, men hans destination var Antiochia.
134:7.2 (1492.2) Detta är det år då Jesus företog ensamma vandringar genom Palestina och Syrien. Under hela detta år av färdande var han känd under olika namn i olika delar av landet: timmermannen från Nasaret, båtbyggaren från Kafarnaum, den skriftlärde från Damaskus och läraren från Alexandria.
134:7.3 (1492.3) I Antiochia bodde Människosonen över två månader, arbetade, iakttog livet, studerade, gjorde besök och vårdade människor medan han hela tiden lärde sig hur människan lever, hur hon tänker, känner och reagerar för den omgivning där hon har sin tillvaro. Under tre veckor av denna period arbetade han som tältmakare. Han stannade längre i Antiochia än på någon annan plats som han besökte under denna färd. Tio år senare när aposteln Paulus predikade i Antiochia och hörde sina anhängare tala om de läror som den skriftlärde från Damaskus hade förkunnat, anade han inte att den röst hans elever hade hört och den undervisning de hade lyssnat till härrörde från Mästaren själv.
134:7.4 (1492.4) Från Antiochia reste Jesus söderut längs kusten till Caesarea, där han stannade i några veckor och fortsatte sedan ner längs kusten till Joppe. Från Joppe begav han sig inåt landet till Jamnia, Ashdod och Gaza. Från Gaza tog han vägen inåt landet till Beer-seba där han stannade en vecka.
134:7.5 (1492.5) Jesus inledde sedan sin sista färd som privatperson genom hjärtat av Palestina och gick från Beer-seba i söder till Dan i norr. Under färden norrut gjorde han uppehåll i Hebron, Betlehem (där han såg sin födelseplats), Jerusalem (han besökte inte Betania), Beerot, Lebona, Sykar, Sikem, Samaria, Geba, En-Gannim, Endor och Madon. Genom Magdala och Kafarnaum färdades han vidare norrut och gick öster om vattendraget vid Merom via Karahta till Dan eller Caesarea Filippi.
134:7.6 (1492.6) Tankeriktaren i Jesu inre ledde honom nu till att överge människors boplatser och bege sig upp till Hermonberget för att han skulle kunna avsluta sitt arbete med att få full kontroll över sitt mänskliga sinne och fullborda uppgiften att fullständigt helga sig åt återstoden av sitt livsverk på jorden.
134:7.7 (1492.7) Detta var en av de ovanliga och speciella epokerna i Mästarens jordiska liv på Urantia. En annan och mycket liknande var den erfarenhet han genomgick när han var ensam i bergen nära Pella genast efter sitt dop. Denna period av avskildhet på Hermonberget angav att hans rent mänskliga livsskede var avslutat, dvs. att hans utgivning som dödlig var formellt avslutad, medan den senare avskildheten angav början till den mer gudomliga fasen i utgivningen. I sex veckor levde Jesus ensam med Gud på sluttningarna av Hermonberget.
134:8.1 (1492.8) Efter det att Jesus hade vistats en tid i trakterna kring Caesarea Filippi gjorde han i ordning sina förnödenheter, och sedan han hade skaffat sig ett lastdjur och funnit en pojke, som hette Tiglath, fortsatte han längs Damaskusvägen till en by som en gång kallades Beit-Jenn i kullarna vid foten av Hermonberget. Här upprättade han i mitten av augusti år 25 e.Kr. sin operationsbas. Sedan han hade lämnat sina förnödenheter i Tiglaths vård vandrade han uppåt längs bergets ensliga sluttningar. Den första dagen följde Tiglath med Jesus upp för berget till en bestämd punkt ca 1.800 meter över havsytan. Där byggde de av sten ett förvaringsställe dit Tiglath hade i uppdrag att föra mat två gånger i veckan.
134:8.2 (1493.1) Sedan Jesus hade skiljts från Tiglath den första dagen hade han vandrat endast en kort väg upp för berget när han stannade för att be. Bland annat bad han sin Fader sända skyddsängeln tillbaka för att ”vara hos Tiglath”. Han anhöll om att ensam få gå upp till sin sista kamp med de realiteter som hör till de dödligas tillvaro. Hans anhållan beviljades. Han gick in i det stora testet med endast sin inre Riktare att vägleda och stödja honom.
134:8.3 (1493.2) Jesus åt sparsamt medan han var uppe på berget; han avstod från all föda endast för en eller två dagar åt gången. De övermänskliga varelser som konfronterade honom på detta berg och med vilka han brottades i anden, och som han besegrade i styrka, var verkliga; de var hans ärkefiender i systemet Satania. De var inte några fantasifoster som hade utvecklats av intellektuella infall hos en försvagad och hungrande dödlig som inte kunde skilja verkligheten från ett rubbat sinnes visioner.
134:8.4 (1493.3) Jesus tillbringade de tre sista veckorna i augusti och de tre första i september på Hermonberget. Under dessa veckor slutförde han de dödligas uppgift att uppnå kretsarna för sinnesförståelse och personlighetskontroll. Under hela denna period då Jesus stod i intim kontakt med sin himmelske Fader, slutförde också Riktaren i hans inre sina föreskrivna uppgifter. Det som är målet för de dödliga uppnåddes där av denna jordiska varelse. Endast den slutliga fasen av harmonieringen mellan sinnet och Riktaren återstod att fullbordas.
134:8.5 (1493.4) Efter mer än fem veckor av obruten gemenskap med sin Paradisfader blev Jesus absolut förvissad om sin natur och om att hans seger över de materiella nivåerna av personlighetsmanifestationen i tid och rymd var säker. Han trodde fullt på sitt gudomliga väsens makt över hans människoväsen och tvekade inte att hävda det.
134:8.6 (1493.5) Nära slutet av sin vistelse i bergen frågade Jesus sin Fader om han kunde få lov att som Människoson, som Joshua ben Josef, hålla en konferens med sina fiender i Satania. Denna anhållan beviljades. Under den sista veckan på Hermonberget inträffade den stora frestelsen, universumprövningen. Satan (som representerade Lucifer) och den upproriske Planetprinsen, Caligastia, var närvarande hos Jesus och gjordes fullt synliga för honom. Denna ”frestelse”, denna slutliga prövning av den mänskliga trofastheten inför rebellpersonligheternas förvrängningar hade inget att göra med föda, tempeltorn eller övermodiga handlingar. Den gällde inte denna världens kungadömen utan överhögheten i ett mäktigt och ärofullt universum. Symboliken i era uppteckningar var avsedd för de efterblivna tidsåldrar som präglades av världens barnsliga tänkande. Senare generationer borde inse vilken storartad kamp Människosonen utkämpade denna händelserika dag på Hermonberget.
134:8.7 (1493.6) Till de många förslag och motförslag som Lucifers emissarier framförde svarade Jesus endast: ”Må min Paradisfaders vilja råda, och du, min upproriske son, må Dagarnas Forna döma dig gudomligt. Jag är din Skaparfader; jag kan knappast döma dig rättvist, och min nåd har du redan försmått. Jag överlämnar dig till att dömas av ett större universums Domare.”
134:8.8 (1494.1) Till alla Lucifers föreslagna kompromisser och provisorier, till alla sådana bestickande förslag angående inkarnationsutgivningen, svarade Jesus endast: ”Ske min Paradisfaders vilja.” När den ansträngande prövningen var över återvände den avskilda skyddsängeln till Jesu sida och vårdade sig om honom.
134:8.9 (1494.2) En eftermiddag under sensommaren, ute bland träden i naturens stillhet vann Mikael av Nebadon den obestridliga överhögheten i sitt universum. Den dagen fullföljde han den uppgift som Skaparsönerna föreläggs, att leva ett fullvärdigt inkarnerat liv i de dödligas köttsliga gestalt i tidens och rymdens evolutionära världar. För universumet kungjordes inte denna betydelsefulla bedrift förrän på dagen då han döptes, månader senare, men alltsammans hände redan den dagen uppe på berget. När Jesus kom ned från Hermonberget var Lucifers uppror i Satania och Caligastias utbrytning på Urantia praktiskt taget till ända. Jesus hade betalat det sista pris som krävdes av honom för att han skulle vinna överhögheten i sitt universum, vilket i och för sig reglerar alla rebellers status och medför att alla sådana framtida uppror (om de någonsin inträffar) kan behandlas summariskt och effektivt. Således kan det ses att Jesu så kallade ”stora frestelse” inträffade någon tid före hans dop och inte genast efter den händelsen.
134:8.10 (1494.3) När Jesus gjorde sin nedstigning vid slutet av denna vistelse uppe på berget mötte han Tiglath som var på väg upp med mat till mötesplatsen. Han vände gossen tillbaka och sade endast: ”Viloperioden är till ända, jag måste återvända till att sköta min Faders angelägenheter.” Han var en tystlåten och mycket förändrad man under deras färd tillbaka till Dan, där han tog farväl av pojken och skänkte honom åsnan. Han fortsatte sedan söderut till Kafarnaum, samma väg som han hade kommit.
134:9.1 (1494.4) Sommaren gick nu mot sitt slut, och tiden var nästan inne för försoningsdagen och lövhyddefesten. Jesus hade ett familjemöte i Kafarnaum under sabbaten och begav sig nästa dag tillsammans med Johannes, Sebedaios son, på väg mot Jerusalem. De gick öster om sjön via Gerasa och fortsatte ned längs Jordandalen. Under de sparsamma samtal som Jesus förde med sin följeslagare på färden märkte Johannes en stor förändring i Jesus.
134:9.2 (1494.5) Jesus och Johannes övernattade i Betania hos Lasaros och hans systrar, och tidigt följande morgon vandrade de till Jerusalem. De tillbringade nästan tre veckor i Jerusalem och dess omgivning, åtminstone gjorde Johannes det. Många dagar gick Johannes ensam in i Jerusalem, medan Jesus vandrade omkring på de närbelägna bergskullarna och hängav sig åt många stunder av andligt umgänge med sin Fader i himlen.
134:9.3 (1494.6) De var båda närvarande vid de högtidliga gudstjänsterna under försoningsdagen. I jämförelse med alla andra dagar i den judiska religiösa ritualen var Johannes särskilt imponerad av de ceremonier som hörde till denna dag, men Jesus förblev en tankfull och tyst åskådare. För Människosonen var denna föreställning ynklig och patetisk. Han såg allt detta som en förvrängning av sin himmelske Faders karaktär och egenskaper. Han såg denna dags förehavanden som en ren parodi av den gudomliga rättvisans fakta och den oändliga barmhärtighetens sanningar. Han brann av iver att få förkunna den verkliga sanningen om sin Faders kärleksfulla natur och barmhärtiga verksamhet i universum, men hans trogna Ledsagare påminde honom om att hans tid ännu inte var inne. Men den kvällen i Betania fällde Jesus talrika yttringar som mycket störde Johannes; och Johannes förstod aldrig den verkliga betydelsen av vad Jesus sade den kvällen medan de lyssnade.
134:9.4 (1495.1) Jesus tänkte stanna hela veckan under lövhyddefesten i sällskap med Johannes. Denna fest var en årlig högtid i hela Palestina, det var judarnas semesterperiod. Fastän Jesus inte tog del i den uppsluppenhet som hörde till festligheterna, var det uppenbart att han hade nöje och kände tillfredsställelse av att se den sorglösa och glada frigjordheten hos gammal såväl som ung.
134:9.5 (1495.2) Vid mitten av högtidsveckan, innan festligheterna var till ända, tog Jesus farväl av Johannes och sade att han önskade dra sig tillbaka till bergskullarna där han bättre kunde kommunicera med sin Paradisfader. Johannes hade gärna gjort honom sällskap, men Jesus insisterade på att han skulle stanna ända till festligheternas slut och sade: ”Det fordras inte att du bär Människosonens börda; endast vaktmannen måste vaka medan staden sover i lugn och ro.” Jesus återvände inte till Jerusalem. Efter närmare en veckas ensamhet i bergskullarna nära Betania styrde han kosan mot Kafarnaum. På vägen hem tillbringade han ett dygn ensam på Gilboas sluttningar, nära det ställe där kung Saul hade tagit sitt liv. När han anlände till Kafarnaum föreföll han gladare än när han hade tagit farväl av Johannes i Jerusalem.
134:9.6 (1495.3) Nästa morgon gick Jesus till kistan som innehöll hans personliga tillhörigheter och som var kvar i Sebedaios verkstad. Han tog på sig sitt förkläde, anmälde sig för arbete och sade: ”Det tillkommer mig att vara sysselsatt medan jag väntar på att min stund skall komma.” Han arbetade i flera månader, ända till januari följande år, på båtvarvet sida vid sida med sin bror Jakob. Efter denna tid av arbete tillsammans med Jesus gav Jakob aldrig mer faktiskt och helt upp sin tro på Jesu mission, oberoende av vilka tvivel som uppstod för att skymma hans förståelse av Människosonens livsverk.
134:9.7 (1495.4) Under denna sin sista arbetsperiod vid båtvarvet tillbringade Jesus största delen av tiden med att färdigställa de inre utrymmena på några större farkoster. Han var mycket omsorgsfull i allt sitt hantverk och tycktes erfara den tillfredsställelse som mänsklig framgång ger när han hade slutfört något lovvärt arbete. Fastän han inte slösade just någon tid på obetydligheter var han en mycket noggrann arbetare när det gällde det väsentliga i varje arbetsuppgift.
134:9.8 (1495.5) Då tiden gick nåddes Kafarnaum så småningom av rykten om en Johannes som predikade och samtidigt döpte de botfärdiga i Jordanfloden, och Johannes förkunnade: ”Himmelriket är nära; ångra er och låt döpa er.” Jesus lyssnade till dessa rapporter medan Johannes långsamt arbetade sig upp längs Jordandalen från vadstället närmast Jerusalem. Men Jesus fortsatte med sitt arbete att bygga båtar tills Johannes i januari följande år, dvs. år 26 e.Kr., hade färdats upp längs floden till en plats nära Pella. Då lade Jesus ifrån sig sina verktyg och tillkännagav: ”Min stund har kommit”, och inom kort inställde han sig hos Johannes för att bli döpt.
134:9.9 (1495.6) Men en stor förändring hade kommit över Jesus. Få av de människor som hade haft förmånen av hans besök och tjänster när han hade vandrat kors och tvärs över landet kände någonsin senare igen den offentligt framträdande läraren som samma privatperson som de under tidigare år hade känt och haft kär. Det fanns en orsak till att de som en gång hade haft förmånen av hans välvilja inte kände igen honom i hans senare roll som offentlig och auktoritativ lärare. I många års tid hade denna omvandling av sinnet och anden fortgått, och den avslutades under den händelserika vistelsen på Hermonberget.
Urantiaboken
Kapitel 135
135:0.1 (1496.1) JOHANNES Döparen föddes den 25 mars år 7 f.Kr. i enlighet med det löfte som Gabriel hade gett Elisabet i juni föregående år. I fem månader höll Elisabet Gabriels besök hemligt, och när hon berättade om det för sin man Sakarias blev han mycket bekymrad och trodde inte helt på hennes berättelse förrän han hade haft en ovanlig dröm omkring sex veckor före Johannes födelse. Med undantag för Gabriels besök hos Elisabet och Sakarias dröm fanns inget ovanligt eller övernaturligt förknippat med Johannes Döparens födelse.
135:0.2 (1496.2) På den åttonde dagen blev Johannes omskuren i enlighet med judarnas sed. Han växte upp som ett vanligt barn dag för dag och år för år i den lilla by som dåförtiden kallades staden Juda, drygt sex kilometer väster om Jerusalem.
135:0.3 (1496.3) Den mest betydelsefulla händelsen i Johannes tidiga barndom var det besök som han tillsammans med sina föräldrar gjorde hos Jesus och familjen i Nasaret. Detta besök inträffade i juni år 1 f.Kr. när han var något över sex år gammal.
135:0.4 (1496.4) Sedan de hade återvänt från Nasaret började Johannes föräldrar systematiskt undervisa gossen. Det fanns ingen synagogskola i den lilla byn, men då Sakarias var präst var han ganska väl utbildad, och Elisabet hade också fått en långt bättre utbildning än kvinnorna i genomsnitt i Judéen. Hon var också av prästsläkt, ty hon härstammade från ”Arons döttrar”. Då Johannes var deras enda barn lade de ned en hel del tid på hans mentala och andliga träning. Sakarias hade endast korta tjänstgöringsperioder vid templet i Jerusalem och därför ägnade han mycket av sin tid åt att undervisa sin son.
135:0.5 (1496.5) Sakarias och Elisabet hade en liten lantgård där de födde upp får. De kunde knappast försörja sig på denna jordbit, men Sakarias fick en regelbunden ersättning från den tempelfond som var avsedd för prästerskapet.
135:1.1 (1496.6) Johannes hade ingen skola från vilken han kunde ha utexaminerats vid fjorton års ålder, men hans föräldrar hade utvalt just detta år som bäst lämpat för honom att avlägga det officiella nasirlöftet. Följaktligen tog Sakarias och Elisabet sin son med sig till Engedi, nere vid Döda havet. Detta var nasirbrödraskapets södra högkvarter, och där upptogs gossen vederbörligen och högtidligen till livstida medlem i denna orden. Efter dessa ceremonier, och sedan Johannes hade avgett löftena om att avstå från alla berusande drycker, att låta håret växa och att avhålla sig från att vidröra de döda, fortsatte familjen till Jerusalem, där Johannes framför templet gav de offer som fordrades av dem som avgav nasirlöftet.
135:1.2 (1496.7) Johannes gav samma löften för livet som hans lysande föregångare, Simson och profeten Samuel, hade gett. Den som var nasir för livet betraktades som en helgad och helig person. Judarna såg på en nasir med nästan samma respekt och vördnad som på en överstepräst, vilket inte var så märkligt då de som var nasirer för livet var de enda, utom översteprästerna, som någonsin tilläts att gå in i det allra heligaste i templet.
135:1.3 (1497.1) Johannes återvände hem från Jerusalem för att valla sin fars får och växte upp till en kraftfull och ädelsinnad man.
135:1.4 (1497.2) När Johannes var sexton år var han, efter att ha läst om Elia, djupt imponerad av Karmelbergets profet och beslöt att anlägga dennes sätt att klä sig. Från den dagen framåt bar Johannes alltid en hårig skinnklädnad med ett läderbälte. Som sextonåring var han över hundraåttio centimeter lång och nästan fullvuxen. Med sitt böljande hår och sin säregna klädestil utgjorde denne yngling förvisso en målerisk syn. Hans föräldrar väntade sig stora ting av sin ende son, ett löftesbarn och en nasir för livet.
135:2.1 (1497.3) Efter att Sakarias hade varit sjuk i flera månader dog han i juli år 12 e.Kr., när Johannes nyss hade fyllt aderton år. Det var en mycket pinsam tid för Johannes emedan nasirlöftet förbjöd beröring av de döda, även inom den egna familjen. Fastän Johannes hade försökt följa de begränsningar som löftet ålade honom beträffande besmittelse från de döda, tvivlade han på att han helt hade följt nasirordens krav. Därför begav han sig efter sin fars begravning till Jerusalem och gjorde de offer som krävdes för hans renande i nasirernas hörna av kvinnornas tempelgård.
135:2.2 (1497.4) I september detta år företog Elisabet och Johannes en resa till Nasaret för att besöka Maria och Jesus. Johannes hade så gott som beslutat sig för att sätta igång med sitt livsverk, men han förmanades, inte endast av Jesu ord utan också av dennes exempel, att återvända hem, ta vård om sin mor och invänta ”ankomsten av Faderns stund”. Efter att ha sagt farväl till Jesus och Maria, när detta angenäma besök var till ända, träffade Johannes inte Jesus igen förrän vid det tillfälle då han döpte honom i Jordanfloden.
135:2.3 (1497.5) Johannes och Elisabet återvände till sitt hem och började göra upp planer för framtiden. Emedan Johannes vägrade att ta emot den prästlön som han hade rätt att få från tempelfonderna hade de efter två år så gott som förlorat sitt hem. Därför beslöt de att dra söderut med fårskocken, och följaktligen flyttade de till Hebron den sommar då Johannes var tjugo år. I den så kallade ”Judéens öken” vallade Johannes sina får längs en bäck som var en sidofåra till en större å som vid Engedi mynnade ut i Döda havet. Till kolonin vid Engedi hörde inte endast nasirer som hade vigt sig för livet eller för en viss tid, utan även talrika andra asketiska boskapsherdar som samlades i dessa trakter med sina hjordar och som umgicks med nasirernas brödraskap. De fick sitt uppehälle av fårskötsel och av gåvor som förmögna judar skänkte till orden.
135:2.4 (1497.6) När tiden gick återvände Johannes mer sällan till Hebron medan han oftare besökte Engedi. Han var så helt annorlunda än flertalet av nasirerna att han fann det mycket svårt att helt broderligt umgås med brödraskapet. Men han tyckte mycket om Abner, den erkände ledaren och huvudmannen för kolonin vid Engedi.
135:3.1 (1497.7) Längs dalen där denna lilla bäck flöt fram byggde Johannes av stenar staplade på varandra inte mindre än ett dussin stenskjul och inhägnader för natten, vari han kunde vakta och skydda sina får- och getflockar. Johannes liv som herde gav honom en hel del tid för tankar. Han samtalade mycket med Ezda, en föräldralös gosse från Bet-Sur, som han på sätt och vis hade adopterat och som skötte flockarna när han gjorde turer till Hebron för att träffa sin mor och för att sälja får samt då han begav sig ned till sabbatsgudstjänsterna i Engedi. Johannes och gossen levde mycket enkelt och livnärde sig på fårkött, getmjölk, vildhonung och de ätbara gräshoppor som fanns i den trakten. Denna deras vanliga kost utfylldes med förnödenheter som tidvis hämtades från Hebron och Engedi.
135:3.2 (1498.1) Elisabet höll Johannes underrättad om händelserna i Palestina och i den övriga världen, och Johannes blev allt mer övertygad om att den tid snabbt närmade sig då den gamla tiden skulle vara till ända, och att han skulle bli den härold som förkunnade ankomsten av en ny tidsålder, ”himmelriket”. Denne robuste herde hade en speciell förkärlek för profeten Daniels skrifter. Han läste ett tusental gånger Davids beskrivning av den stora bildstoden, som Sakarias hade berättat för honom representerade de stora världsrikenas historia, först Babylons, sedan Persiens, Greklands och slutligen Roms historia. Johannes insåg att Rom redan då bestod av folk och raser med så många olika språk att det aldrig kunde bli ett starkt sammanfogat och fast konsoliderat rike. Han trodde att Rom redan då var uppdelat i Syrien, Egypten, Palestina och andra provinser. Sedan läste han vidare: ”I dessa konungars dagar skall himlens Gud upprätta ett rike som aldrig skall förintas. Och detta rike skall inte lämnas till andra folk, men skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, och självt skall det bestå för evigt.” ”Och åt honom gavs välde och ära och ett rike, för att alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde, vilket inte skall förgås, och hans rike skall aldrig förstöras.” ”Och riket och väldet och storheten i riket under hela himlen skall ges till det folk som består av den Högstes heliga; och hans rike är ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda honom.”
135:3.3 (1498.2) Johannes kunde aldrig helt övervinna den förvirring som uppkom av vad han hade hört av sina föräldrar om Jesus och av vad han läste i dessa ställen i skrifterna. I Daniels bok läste han: ”Jag såg i syner om natten, och se, en som liknade Människosonen kom med himlens skyar, och åt honom gavs välde och ära och ett rike.” Men dessa profetens ord harmoniserade inte med det hans föräldrar hade lärt honom. Inte heller motsvarade hans samtal med Jesus, då han besökte honom vid aderton års ålder, dessa uttalanden i skrifterna. Trots denna förvirring försäkrade hans mor honom ständigt när han kände sig förbryllad, att hans avlägsna kusin, Jesus från Nasaret, var den sanne Messias, att han hade kommit för att sitta på Davids tron och att Johannes skulle bli den härold som gick framför honom och som var hans främsta stöd.
135:3.4 (1498.3) Av allt som Johannes hörde om det syndiga levernet och fördärvligheten i Rom och tygellösheten och den moraliska andefattigheten i riket, av allt han visste om de onda gärningar som Herodes Antipas och landshövdingarna över Judéen hade gjort sig skyldiga till, fick han den uppfattningen att tidsålderns slut var förestående. Det föreföll detta kärva och ädla naturbarn att världen var mogen för slutet av människans tidsålder och för gryningen av en ny och gudomlig tidsålder — himmelriket. I Johannes hjärta växte den känslan att han var den sista av de gamla profeterna och den första av de nya. Han riktigt skälvde av den tilltagande impulsen att gå ut och förkunna för alla människor: Omvänd er! Ställ allt till rätta med Gud! Gör er redo för slutet; bered er för ankomsten av den nya och eviga ordningen för jorden — himmelriket.”
135:4.1 (1499.1) Den 17 augusti år 22 e.Kr. när Johannes var tjugoåtta år gick hans mor plötsligt bort. Elisabets vänner som kände till de begränsningar som gällde för nasirerna beträffande beröringen med de döda, till och med inom den egna familjen, vidtog alla arrangemang för Elisabets begravning innan de sände efter Johannes. När han fick budet om sin mors död gav han Ezra i uppdrag att driva sina flockar till Engedi och styrde själv färden mot Hebron.
135:4.2 (1499.2) När han återvände från sin mors begravning till Engedi skänkte han sina flockar till brödraskapet och drog sig för någon tid bort från yttervärlden medan han fastade och bad. Johannes kände endast till de gamla metoderna att närma sig gudomligheten. Han kände endast till uppteckningarna från sådana som Elia, Samuel och Daniel. Elia var hans profetideal. Elia var den förste av Israels lärare som betraktades om profet, och Johannes trodde uppriktigt att han skulle bli den siste i denna långa och lysande rad av himmelska budbärare.
135:4.3 (1499.3) I två och ett halvt års tid bodde Johannes i Engedi, och han övertygade de flesta inom brödraskapet om att ”tidsålderns slut var förestående”, att ”himmelriket var i antågande”. All hans tidiga undervisning byggde på den rådande judiska tanken och uppfattningen om Messias som den utlovade befriaren av det judiska folket från deras icke-judiska härskares välde.
135:4.4 (1499.4) Under hela denna period läste Johannes mycket i de heliga skrifter som han fann i nasirernas hemvist i Engedi. Han var särskilt imponerad av Jesaja och av Malaki, de sista profeterna fram till den tiden. Han läste om och om igen de fem sista kapitlen i Jesajas bok, och han trodde på dessa profetior. Sedan läste han ofta ur Malaki: ”Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte skall komma och slå jorden med en förbannelse.” Det var endast detta Malakis löfte om att Elia skulle återvända som höll honom tillbaka från att gå ut och predika om det kommande riket och uppmana sina judiska medmänniskor att fly från den kommande vreden. Johannes var färdig att förkunna budskapet om det kommande riket, men hans väntan på att Elia skulle återkomma höll honom tillbaka i över två års tid. Han visste att han inte var Elia. Vad menade Malaki? Skulle profetian förstås bokstavligt eller symboliskt? Hur skulle han få veta sanningen? Han vågade slutligen tänka att eftersom den förste av profeterna hette Elia, så skulle även den sista till slut bli känd under samma namn. Det oaktat hyste han tvivel, tillräckligt tvivel för att hindra honom från att någonsin kalla sig Elia.
135:4.5 (1499.5) Det var inflytandet från Elia som fick Johannes att ta i bruk sina metoder att direkt och rakt på sak angripa sina samtidas synder och laster. Han försökte klä sig som Elia, och han försökte tala som Elia. I varje yttre aspekt var han lik den forne profeten. Han var just ett sådant stort och starkt och pittoreskt naturbarn, just en sådan orädd och modig rättfärdighetens predikare. Johannes var inte olärd — han var väl förtrogen med de judiska heliga skrifterna — men han var knappast kultiverad. Han var en klar tänkare, en kraftfull talare och en eldig fördömare. Han var knappast ett exempel för sin tidsålder, men han var en vältalig tillrättavisning.
135:4.6 (1499.6) Till slut tänkte han ut det sätt på vilket han skulle förkunna den nya tidsåldern, Guds rike. Han bestämde sig för att bli Messias härold. Han sopade undan alla tvivel och gav sig av från Engedi en dag i mars år 25 e.Kr. för att inleda sitt korta men lysande livsskede som offentlig predikare.
135:5.1 (1500.1) För att förstå Johannes budskap bör man ta i beaktande det judiska folkets ställning vid den tid då han trädde fram på handlingsscenen. I närmare hundra år hade hela Israel befunnit sig i en brydsam situation. Israelerna kunde inte förklara varför de ständigt levde underkuvade av icke-judiska makthavare. Hade inte Moses lärt dem att rättfärdighet alltid belönades med välgång och makt? Var de inte Guds utvalda folk? Varför stod Davids tron öde och tom? I ljuset av Moses doktriner och profeternas föreskrifter fann judarna det svårt att förklara sin nationella övergivenhet som hade fortgått så länge.
135:5.2 (1500.2) Ungefär hundra år före Jesu och Johannes tid uppkom en ny skola av religionslärare i Palestina, apokalyptikerna. Dessa nya lärare utvecklade ett trossystem enligt som förklarade att judarnas lidanden och förödmjukelse var på grund av att de betalade straffet för nationens synder. De gick tillbaka till de välkända orsaker som hade angetts för att förklara den babyloniska fångenskapen och andra forna tiders fångenskap. Men enligt apokalyptikernas läror skulle Israel ta mod till sig, deras olycksdagar var nästan förbi, tuktan av Guds utvalda folk var nästan avslutad, Guds tålamod med de icke-judiska främlingarna höll på att ta slut. Det romerska väldets slut var detsamma som tidsålderns slut, i viss mening världens ände. Dessa nya lärare stödde sig kraftigt på Daniels profetior, och i enlighet därmed lärde de att skapelsen höll på att gå in i sitt sista stadium: världens riken skulle bli till Guds rike. För den tidens judiska sinnen var det just detta som avsågs med uttrycket himmelriket, ett uttryck som både Johannes och Jesus genomgående använde i sin förkunnelse. För judarna i Palestina hade uttrycket ”himmelriket” blott en betydelse: en absolut rättfärdig stat där Gud (Messias) härskade över jordens nationer med fulländad makt, så som han härskade i himlen — ”Ske din vilja på jorden, så som i himmelen.”
135:5.3 (1500.3) Under Johannes dagar frågade alla judar förväntansfullt: ”Hur snart skall riket komma?” Det fanns en allmän känsla av att slutet för de icke-judiska nationernas välde närmade sig. Det fanns överallt bland judarna ett livfullt hopp och en ivrig förväntan att fullbordandet av det som de under tidsåldrar hade åstundat skulle inträffa under den dåtida generationens livstid.
135:5.4 (1500.4) Fastän det bland judarna fanns stora skillnader när det gällde uppskattningen av det kommande rikets natur, hade de alla samma tro på att händelsen var i antågande, nära förestående, rentav att den stod inför dörren. Många som läste Gamla testamentet bokstavligen såg med förväntan fram mot en ny konung över Palestina, mot en återupprättad judisk nation som hade befriats från sina fiender och som styrdes av kung Davids efterträdare, Messias, som snart skulle bli erkänd som den rättmätige och rättfärdige härskaren över hela världen. En annan, fastän mindre, grupp av fromma judar hade en mycket annorlunda syn på detta Guds rike. De lärde att det kommande riket inte var av denna värld, att världen gick mot sin säkra undergång och att ”en ny himmel och en ny jord” skulle föra med sig upprättandet av Guds rike, att detta rike skulle vara ett välde för evigt, att det skulle göras slut på synden och att medborgarna i det nya riket skulle bli odödliga och få njuta denna salighet utan slut.
135:5.5 (1500.5) Alla var överens om att någon drastisk upprensning eller renande tuktan nödvändigtvis skulle föregå det nya rikets etablerande på jorden. De bokstavstrogna lärde att ett världsomfattande krig skulle uppstå som förintade alla icke-troende, medan de trofasta skulle rycka fram till en världsvid och evig seger. Spiritisterna lärde att riket skulle inledas med Guds stora dom som skulle förpassa de orättfärdiga till deras välförtjänta straffdom och slutliga förintelse, samtidigt som det utvalda folkets troende heliga skulle upphöjas till ärans och maktens höga säten tillsammans med Människosonen som i Guds namn skulle härska över de återlösta nationerna. Denna senare grupp trodde rentav att många fromma icke-judar kunde få tillträde till gemenskapen i det nya riket.
135:5.6 (1501.1) En del av judarna var av den åsikten att Gud möjligen kunde tänkas upprätta det nya riket genom ett direkt och gudomligt ingripande, men det allra största flertalet trodde att han skulle använda någon mellanhand, Messias, som sin representant. Detta var den enda möjliga betydelse som ordet Messias kunde ha för de judar som hörde till samma generation som Johannes och Jesus. Messias kunde omöjligen avse en som endast undervisade om Guds vilja eller förkunnade nödvändigheten av ett rättfärdigt liv. Om alla sådana heliga personer använde judarna titeln profet. Messias skulle vara mer än en profet; Messias skulle införa etablerandet av det nya riket, Guds rike. Ingen som underlät att göra detta kunde vara Messias i traditionell judisk bemärkelse.
135:5.7 (1501.2) Vem skulle denna Messias vara? Igen var de judiska lärarna av olika mening. De äldre höll fast vid läran att han skulle vara en son till David. De nyare lärde att eftersom riket var ett himmelskt rike kunde den nye härskaren också tänkas vara en gudomlig personlighet, en som länge hade suttit vid Guds högra sida i himlen. Fast det kan förefalla underligt, så såg de, som på detta sätt uppfattade det nya rikets härskare, honom inte som en mänsklig Messias, inte som enbart en människa, utan som ”Människoson” — en Guds Son — en himmelsk Prins som länge hade hållits i beredskap för att sålunda ta över härskandet över den jord som hade gjorts ny. Sådan var den religiösa bakgrunden i den judiska världen när Johannes gick ut och förkunnade: ”Omvänd er, ty himmelriket är nära!”
135:5.8 (1501.3) Det framgår sålunda att Johannes kungörelse om det kommande riket fick inte mindre än ett halvt dussin olika betydelser för dem som lyssnade till hans lidelsefulla förkunnelse. Men oberoende av vilken betydelse de fogade till de uttryck som Johannes använde, fängslades var och en av dessa grupper som väntade på ett judiskt rike av uppropen från denne uppriktige, entusiastiske, oslipade förkunnare av rättfärdighet och ånger som så allvarligt uppmanade sina åhörare att ”fly från den kommande vreden.”
135:6.1 (1501.4) Tidigt i mars månad år 25 e.Kr. tog sig Johannes längs västra stranden av Döda havet och upp längs Jordanfloden till Jerikos motsatta strand, till det urgamla vadstället där Josua och Israels barn gick över när de först kom till det utlovade landet. Sedan han hade gått över floden till andra sidan etablerade han sig nära tillträdet till vadstället och började predika för de människor som passerade förbi i vardera riktningen över floden. Detta var den mest använda av alla korsningsställen över Jordanfloden.
135:6.2 (1501.5) Det var uppenbart för alla som hörde Johannes att han var mer än en predikant. Det stora flertalet av dem som lyssnade till denne märklige man som hade kommit upp från vildmarken i Judéen gick därifrån i tron att de hade hört rösten av en profet. Det var inget under att en sådan företeelse djupt rörde dessa trötta och förväntansfulla judars själar. Aldrig tidigare under judarnas hela historia hade Abrahams fromma barn så längtat efter ”Israels tröst” eller mer brinnande inväntat ”återupprättandet av kungariket”. Aldrig tidigare under judarnas hela historia kunde Johannes budskap om att ”himmelriket är nära” ha väckt en så djup och allomfattande genklang som just vid denna tid, då han så gåtfullt framträdde på flodbanken vid detta södra korsningsställe över Jordanfloden.
135:6.3 (1502.1) Han kom från kretsen av herdar, likt Amos. Han klädde sig på samma sätt som forna tiders Elia, och han dundrade fram sina uppmaningar och vällde ut sina varningar i ”Elias anda och styrka”. Det är inte förvånande att denne märklige predikare åstadkom en sådan enorm uppståndelse över hela Palestina när de vandrande människorna spred nyheten om hans förkunnelse vid Jordanfloden.
135:6.4 (1502.2) Det fanns dessutom ett nytt inslag i denne nasirpredikares arbete: Var och en som trodde honom döpte han i Jordanfloden ”till syndernas förlåtelse”. Fastän dopet inte var en ny ceremoni bland judarna hade de aldrig sett det tillämpas så som Johannes nu gjorde. Det hade länge varit sed att på detta sätt döpa de icke-judiska proselyterna till medlemmar i den yttre tempelgårdens gemenskap, men aldrig förr hade judarna själva ombetts underkasta sig dopet som uttryck för sin ånger. Endast femton månader förflöt från den tid då Johannes började predika och döpa tills han arresterades och fängslades på anstiftan av Herodes Antipas, men under denna korta tid döpte han betydligt över hundratusen botfärdiga.
135:6.5 (1502.3) Johannes predikade i fyra månader vid Betanias vadställe innan han förflyttade sig norröver upp längs Jordanfloden. Tiotusentals åhörare, en del nyfikna men många uppriktiga och allvarliga, kom från alla delar av Judéen, Perea och Samarien för att lyssna till honom. Till och med från Galiléen kom några.
135:6.6 (1502.4) I maj detta år medan han ännu dröjde kvar vid Betanias vadställe sände prästerna och leviterna ut en delegation för att fråga Johannes om han påstod sig vara Messias och med vems behörighet han predikade. Johannes svarade dessa frågeställare med att säga: ”Gå och berätta för era herrar att ni har hört ’rösten av en som ropar i öknen’, så som profeten talade när han sade: ’Bana väg för Herren, gör huvudvägen rak för vår Gud. Varje dalsänka skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas; den ojämna marken skall bli en slätt, och stenbrotten skall bli en jämn dal; och allt kött skall se Guds frälsning.’”
135:6.7 (1502.5) Johannes var en heroisk men taktlös förkunnare. En dag när han predikade och döpte på västra stranden av Jordanfloden kom en grupp fariséer och ett antal sadducéer fram och anmälde sig för dop. Innan Johannes förde dem ned till vattnet talade han till dem som grupp och sade: ”Vem varnade er att fly, såsom huggormar undan elden, från den kommande vreden? Jag skall döpa er, men jag manar er att bära sådan frukt som är värdig en uppriktig ånger, om ni vill få förlåtelse för era synder. Och säg mig inte att ni har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa tolv stenar här framför er kan uppväcka värdiga barn åt Abraham. Och redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” (De tolv stenar som han nämnde var de ryktbara minnesstenar som Josua hade låtit resa till åminnelse av de ”tolv stammarna” som gick över just på detta ställe när de först kom till det utlovade landet.)
135:6.8 (1502.6) Johannes höll lektioner för sina lärjungar, varvid han instruerade dem om enskildheterna i deras nya liv och försökte besvara deras många frågor. Han rådde lärarna att undervisa såväl i lagens anda som i dess bokstav. Han uppmanade de rika att ge mat åt de fattiga. Till skatteindrivarna sade han: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Till soldaterna sade han: ”Gör inga våldsdåd och pressa inte ut något med orätt — nöj er med er sold.” Till alla gav han rådet: ”Bered er för tidsålderns slut — himmelriket är nära.”
135:7.1 (1503.1) Johannes hade fortfarande förvirrade tankar om det kommande riket och dess konung. Ju längre han predikade desto mer förvirrad blev han, men aldrig minskade denna intellektuella osäkerhet om det kommande rikets art i minsta grad hans övertygelse om att rikets framträdande förvisso var omedelbart förestående. I sinnet kunde Johannes vara förvirrad, men aldrig i anden. Han hyste inga tvivel om att riket skulle komma, men han var långt ifrån säker på om Jesus skulle vara härskare över det riket eller inte. Så länge som Johannes höll sig till tanken om återupprättandet av Davids tron föreföll hans föräldrars läror riktiga om att Jesus, som var född i Davids stad, skulle vara den länge efterlängtade befriaren. Men vid de stunder då han lutade mer mot läran om ett andligt rike och den världsliga tidsålderns slut på jorden var han ytterst osäker om Jesu roll i samband med dessa händelser. Ibland ifrågasatte han allting, men inte länge. Han önskade verkligen att han hade fått diskutera allt detta med sin kusin, men det var emot deras uttryckliga överenskommelse.
135:7.2 (1503.2) När Johannes vandrade norrut tänkte han mycket på Jesus. Han gjorde uppehåll på mer än ett dussintal platser under sin färd upp längs Jordanfloden. Det var vid Adam som han för första gången hänvisade till ”en annan som skall komma efter mig” som svar på den direkta fråga som hans lärjungar ställde honom: ”Är du Messias?” Han fortsatte och sade: ”Efter mig kommer en som är större än jag, och vars sandalremmar jag inte ens är värdig att böja mig ner och snöra upp. Jag döper er med vatten, men han skall döpa er med den Heliga Anden. Och han har kastskoveln i sin hand för att grundligt rensa den tröskade säden; han skall samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna upp i domedagens eld.”
135:7.3 (1503.3) Då Johannes svarade på sina lärjungars frågor utvidgade han hela tiden sina läror och lade från dag till dag till mer som var nyttigt och tröstande jämfört med hans tidiga och kryptiska budskap: ”Omvänd er och låt döpa er.” Vid den här tiden anlände folkskaror från Galiléen och Dekapolis. Tjugotals allvarligt troende stannade kvar hos sin beundrade lärare dag efter dag.
135:8.1 (1503.4) I december år 25 e.Kr. när Johannes nådde trakterna kring Pella på sin väg upp längs Jordanfloden hade ryktet om honom spritt sig över hela Palestina, och hans arbete hade blivit det främsta samtalsämnet i alla städer runt Galileiska sjön. Jesus hade uttalat sig fördelaktigt om Johannes budskap, och detta hade fått mången från Kafarnaum att ansluta sig till Johannes bot- och dopkult. Sebedaios fiskarsöner Jakob och Johannes hade gått ned i december, kort efter det att Johannes hade installerat sig på sitt predikoställe nära Pella, och anmält sig för dop. De besökte Johannes en gång i veckan och försåg Jesus med färska förstahandsrapporter om evangelistens arbete.
135:8.2 (1503.5) Jesu bröder Jakob och Juda hade talat om att gå ned till Johannes för att låta döpa sig. Nu när Juda hade kommit över till Kafarnaum för sabbatsgudstjänsten beslöt både han och Jakob, efter att ha lyssnat till Jesu föreläsning i synagogan, att rådgöra med honom om sina planer. Detta hände lördag kväll den 12 januari år 26 e.Kr. och Jesus bad att de skulle uppskjuta diskussionen till nästa dag, då han skulle ge dem sitt svar. Han sov mycket lite den natten och stod i nära kontakt med Fadern i himlen. Han hade kommit överens om att ha lunch klockan tolv tillsammans med sina bröder och att då rådgiva dem angående det dop som Johannes gav. Denna söndagsmorgon arbetade Jesus som vanligt på båtvarvet. Jakob och Johannes hade anlänt med matsäcken och väntade på honom i timmerlagret, då det ännu inte var tid för middagspausen, och de visste att Jesus var mycket punktlig när det gällde sådant.
135:8.3 (1504.1) Kort före middagspausen lade Jesus ifrån sig sina verktyg, tog av sig sitt arbetsförkläde och kungjorde för de tre arbetare som fanns i samma rum endast: ”Min stund har kommit.” Han gick ut till sina bröder Jakob och Juda och sade på nytt: ”Min stund har kommit — låt oss gå till Johannes.” De gav sig genast iväg till Pella och åt sin lunch under färden. Detta hände söndagen den 13 januari. De tillbringade natten i Jordandalen och anlände nästa dag vid tolvtiden till det ställe där Johannes döpte.
135:8.4 (1504.2) Johannes hade just börjat döpa den dagens kandidater. Tjugotals botfärdiga stod i kö och väntade på sin tur när Jesus och hans två bröder tog sin plats i denna kö av allvarliga män och kvinnor som hade börjat tro på Johannes förkunnelse om det kommande riket. Johannes hade hört sig för om Jesus av Sebedaios söner. Han hade fått höra vad Jesus hade sagt om hans förkunnelse, och han väntade dag för dag att få se Jesus framträda på scenen, men han hade inte väntat sig att välkomna honom i kön av dopkandidater.
135:8.5 (1504.3) Då Johannes var upptagen av enskildheterna med att snabbt döpa ett sådant stort antal proselyter, tittade han inte upp för att få syn på Jesus innan Människosonen stod direkt framför honom. När Johannes kände igen Jesus avbröts ceremonierna för en stund medan han välkomnade sin köttsliga kusin och frågade: ”Men varför kommer du ned i vattnet för att hälsa på mig?” Jesus svarade: ”För att underkasta mig ditt dop.” Johannes svarade: ”Men det är jag som behöver döpas av dig. Varför kommer du till mig?” Jesus viskade till Johannes: ”Ha tålamod med mig nu, ty det anstår oss att sätta detta exempel för mina bröder som står här med mig, och för att folket skall veta att min stund har kommit.”
135:8.6 (1504.4) Det fanns en ton av slutgiltighet och auktoritet i Jesu röst. Johannes skälvde av känslorörelse när han beredde sig att döpa Jesus från Nasaret vid tolvtiden måndagen den 14 januari år 26 e.Kr. i Jordanfloden. Så döpte Johannes Jesus och hans två bröder Jakob och Juda. När Johannes hade döpt dessa tre sände han iväg de andra för resten av dagen och meddelade att han skulle återuppta döpandet vid tolvtiden nästa dag. När folket höll på att avlägsna sig hörde de fyra männen, som fortfarande stod där i vattnet, ett främmande ljud och inom kort framträdde för ett ögonblick en syn direkt ovanför huvudet på Jesus, och de hörde en röst som sade: ”Detta är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” En stor förändring kom över Jesu ansikte, och då han kom upp från vattnet tog han under tystnad avsked av dem och vandrade i riktning mot bergskullarna i öster. Ingen människa såg Jesus igen under fyrtio dagar.
135:8.7 (1504.5) Johannes följde Jesus tillräckligt långt för att delge honom berättelsen om Gabriels besök hos hans mor innan någondera av dem var född, så som han så många gånger hade hört den från sin mors läppar. Han lät Jesus fortsätta på sin väg sedan han hade sagt: ”Nu vet jag med säkerhet att du är Befriaren.” Men Jesus svarade ingenting.
135:9.1 (1505.1) När Johannes återvände till sina lärjungar (han hade nu omkring tjugofem till trettio som ständigt följde honom), fann han dem samlade till en allvarlig diskussion om vad som nyss hade hänt i samband med Jesu dop. De blev än mer förvånade när Johannes nu avslöjade för dem berättelsen om Gabriels besök hos Maria innan Jesus var född och även att Jesus inte sade ett enda ord till honom efter att han hade berättat det för Jesus. Det föll inget regn den kvällen, och denna grupp om drygt trettio personer samtalade länge in på den stjärnklara natten. De undrade vart Jesus hade gått, och när de skulle få se honom igen.
135:9.2 (1505.2) Efter denna dags upplevelser kom det nya och säkra toner av förkunnelse in i Johannes predikan om det kommande riket och den väntade Messias. Det var en spänd tid, dessa fyrtio dagar av väntan, väntan på att Jesus skulle återvända. Men Johannes fortsatte att predika med stor kraft, och hans lärjungar började ungefär vid denna tid predika för de väldiga folkmassor som samlades kring Johannes vid Jordanfloden.
135:9.3 (1505.3) Under dessa fyrtio dagar av väntan spred sig många rykten ut över den omgivande landsbygden och ända till Tiberias och Jerusalem. Tusentals människor kom för att se den nya attraktionen — som enligt ryktet var Messias — i Johannes läger, men man såg inte skymten av Jesus. När Johannes lärjungar påstod att denne märklige gudsman hade gått upp i bergen tvivlade mången på hela berättelsen.
135:9.4 (1505.4) Omkring tre veckor efter det att Jesus hade lämnat dem dök en ny deputation från prästerna och fariséerna i Jerusalem upp på scenen i Pella. De frågade Johannes direkt om han var Elia eller den profet som Moses hade utlovat, och när Johannes sade ”Nej, det är jag inte”, dristade de sig till att fråga: ”Är du Messias?” Johannes svarade: ”Nej, det är jag inte.” Då sade dessa män från Jerusalem: ”Om du inte är Elia, inte profeten och inte Messias, varför döper du då folket och åstadkommer all denna uppståndelse?” Johannes svarade: ”Det vore bättre om de som har hört mig och tagit emot dopet av mig skulle säga vem jag är, men jag säger er att medan jag döper med vatten, har det bland oss funnits en som skall återvända för att döpa er med den Heliga Anden.”
135:9.5 (1505.5) Dessa fyrtio dagar var en svår tid för Johannes och hans lärjungar. Vad skulle Johannes förhållande till Jesus bli? Ett hundratal frågor kom upp till diskussion. Politik och självisk strävan efter förmåner började framträda. Intensiva diskussioner uppstod kring de olika idéerna och uppfattningarna om Messias. Skulle han bli en militär ledare och en konung som David? Skulle han slå de romerska arméerna såsom Josua hade slagit kananéerna? Eller skulle han komma för att etablera ett andligt rike? Johannes var likt minoriteten närmast av den åsikten att Jesus hade kommit för att grunda himmelriket, fastän han inte i sitt sinne hade helt klart för sig vad denna mission att etablera himmelriket skulle omfatta.
135:9.6 (1505.6) Dessa var ansträngande dagar i Johannes liv, och han bad för att Jesus skulle återvända. Några av Johannes lärjungar organiserade rekognosceringspatruller för att leta efter Jesus, men Johannes förbjöd dem och sade: ” Vår tid är i den himmelske Gudens händer; han kommer att vägleda sin utvalde Son.”
135:9.7 (1505.7) Det var tidigt på sabbatsmorgonen den 23 februari då de som hade samlats kring Johannes, medan de åt sitt morgonmål, kastade en blick mot norr och såg Jesus komma emot dem. När han kom närmare stod Johannes upp på en stor sten höjde sin melodiska röst och sade: ”Se Guds Son, världens befriare! Det var om honom jag sade: ’Efter mig kommer en som har företräde framför mig, därför att han fanns före mig.’ Av denna orsak kom jag ut från vildmarken för att predika omvändelse, döpa med vatten och förkunna att himmelriket är nära. Och nu kommer den som skall döpa er med Helig Ande. Och jag såg den gudomliga anden sänka sig över denne man, och jag hörde Guds röst förkunna: ’Detta är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.’”
135:9.8 (1506.1) Jesus bad dem återgå till sin måltid samtidigt som han satte sig ned för att äta tillsammans med Johannes, ty hans bröder Jakob och Juda hade återvänt till Kafarnaum.
135:9.9 (1506.2) Tidigt nästa morgon sade han farväl till Johannes och hans lärjungar och återvände till Galiléen. Han gav dem inget löfte om när de igen skulle få se honom. Till Johannes som frågade om sin egen förkunnelse och uppgift sade Jesus endast: ”Min Fader skall vägleda dig nu och i framtiden liksom han har gjort i det förgångna.” Dessa två stormän skiljdes den morgonen på strandsluttningen vid Jordanfloden för att aldrig mer träffas i köttslig gestalt.
135:10.1 (1506.3) Eftersom Jesus hade gått mot norr in i Galiléen kände sig Johannes manad att återvända söderut den väg han hade kommit. Följaktligen på söndagsmorgonen den 3 mars påbörjade Johannes och återstoden av hans lärjungar vandringen mot söder. Omkring en fjärdedel av Johannes närmaste anhängare hade under tiden gett sig av till Galiléen för att söka upp Jesus. Det låg en förvirringens sorgsenhet över Johannes. Han predikade aldrig mer så som han hade gjort innan han döpte Jesus. På något sätt kände han att ansvaret för det kommande riket inte längre vilade på hans skuldror. Han kände att hans arbete nästan var till ända; han var tröstlös och ensam. Men han predikade, döpte och vandrade vidare söderut.
135:10.2 (1506.4) Johannes stannade i flera veckor nära byn Adam, och det var här han gjorde sitt minnesvärda angrepp på Herodes Antipas för att denne lagvidrigt hade tagit till sig en annan mans hustru. I juni detta år (26 e.Kr.) var Johannes tillbaka vid Jordanflodens vadställe vid Betania, där han hade börjat sin förkunnelse om det kommande riket över ett år tidigare. Under veckorna efter det att han hade döpt Jesus förändrades Johannes predikningar undan för undan till en förkunnelse om barmhärtighet för det vanliga folket samtidigt som han med förnyad häftighet fördömde de fördärvade politiska och religiösa ledarna.
135:10.3 (1506.5) Herodes Antipas, inom vars territorium Johannes hade hållit sina predikningar, började oroa sig för att Johannes och hans lärjungar skulle starta ett uppror. Herodes var också förnärmad över Johannes offentliga kritik av hans familjeangelägenheter. Med beaktande av allt detta beslöt Herodes att sätta Johannes i fängelse. Följaktligen arresterades Johannes av Herodes ombud tidigt på morgonen den 12 juni innan folkmassorna hade kommit för att höra honom predika och se honom döpa. Då veckorna gick och han inte frigavs skingrades hans lärjungar över hela Palestina, och många av dem begav sig till Galiléen för att ansluta sig till Jesu anhängare.
135:11.1 (1506.6) Johannes tid i fängelset var en ensam och något av en bitter erfarenhet för honom. Få av hans anhängare fick tillstånd att besöka honom. Han längtade efter att få träffa Jesus men måste nöja sig med att få höra om hans arbete av dem bland hans anhängare som hade blivit efterföljare till Människosonen. Han frestades ofta att tvivla på Jesus och dennes gudomliga mission. Om Jesus var Messias, varför gjorde han inget för att befria honom från denna outhärdliga fångenskap? I över ett och ett halvt års tid försmäktade denne härdade man, som hörde hemma i Guds fria natur, i detta usla fängelse. Denna erfarenhet var en stor prövning för hans tro på och lojalitet gentemot Jesus. I själva verket var hela denna erfarenhet en stor prövning till och med för hans tro på Gud. Många gånger frestades han att betvivla även äktheten av sin egen mission och erfarenhet.
135:11.2 (1507.1) Efter det att Johannes hade varit i fängelse flera månader kom en grupp av hans lärjungar till honom, och sedan de hade berättat om Jesu offentliga verksamhet sade de: ”Så du ser, Lärare, att den som var hos dig vid övre loppet av Jordanfloden, för honom går det väl och han tar emot alla som kommer till honom. Han till och med sitter till bords med publikaner och syndare. Du vittnade modigt om honom, och dock gör han inget för att få dig frigiven.” Men Johannes svarade sina vänner: ”Denne man kan inget göra om det inte givits honom av hans Fader i himlen. Ni minns väl att jag sade: ’Jag är inte Messias, men jag är den som har blivit utsänd för att bereda vägen för honom.’ Och det gjorde jag. Brudgummen är den som har bruden, men brudgummens vän som står nära intill och hör på honom gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och hållet. Han måste bli större och jag bli mindre. Jag kommer från denna värld och jag har förkunnat mitt budskap. Jesus från Nasaret kommer ned till jorden från himlen och står över oss alla. Människosonen har stigit ned från Gud, och Guds ord förkunnar han för er. Ty Fadern i himlen mäter inte ut anden med mått åt sin egen Son. Fadern älskar sin Son och skall snart sätta allting i denne Sons händer. Den som tror på Sonen har evigt liv. Och dessa ord som jag talar är sanna och bestående.”
135:11.3 (1507.2) Dessa lärjungar var förvånade över Johannes uttalande, så pass mycket att de avlägsnade sig utan ett ord. Johannes var också mycket upprörd, ty han insåg att han hade uttalat en profetia. Aldrig mer tvivlade han helt på Jesu mission och gudomlighet. Men det var en svår besvikelse för Johannes att Jesus inte sände något bud till honom, att han inte kom för att träffa honom, att han inte använde något av sin stora makt för att befria honom från fängelset. Men Jesus visste om allt detta. Han hyste en stor kärlek till Johannes, men då han nu var fullt medveten om sin gudomliga natur och väl kände till de stora ting som förbereddes för Johannes när denne hade lämnat denna värld, och då han också visste att Johannes arbete på jorden var avslutat tvingade han sig till att inte ingripa i den naturliga utvecklingen av den store förkunnarens och profetens livsskede.
135:11.4 (1507.3) Denna långa ovisshet i fängelset var mänskligt outhärdlig. Endast några få dagar före sin död sände Johannes igen betrodda budbärare till Jesus för att fråga: ”Är mitt arbete till ända? Varför försmäktar jag i fängelse? Är du verkligen Messias, eller skall vi vänta på någon annan?” När dessa två lärjungar framförde detta budskap till Jesus svarade Människosonen: ”Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom att jag inte har glömt honom, men att han må lida även detta för mig, ty det anstår oss att uppfylla all rättfärdighet. Berätta för Johannes vad ni har sett och hört — att för de fattiga förkunnas glädjens budskap — och till slut, säg till den älskade härolden för min jordiska mission att han skall bli rikligt välsignad i den kommande tidsåldern blott han inte vid något tillfälle tvivlar och snubblar över mig.” Detta var det sista ord som Johannes fick från Jesus. Budskapet tröstade honom storligen och gjorde mycket till för att stärka hans tro och bereda honom för hans köttsliga livs tragiska slut som inträffade kort efter denna minnesvärda händelse.
135:12.1 (1508.1) Emedan Johannes verkade i södra Perea när han arresterades fördes han omedelbart till fängelset i fästningen vid Machaerus, där han hölls inspärrad ända till sin avrättning. Herodes härskade över såväl Perea som över Galiléen, och vid denna tid höll han residens i Perea både i Julias och i Machaerus. I Galiléen hade det officiella residenset flyttats från Sepforis till den nya huvudstaden Tiberias.
135:12.2 (1508.2) Herodes vågade inte frige Johannes av rädsla för att denne kunde anstifta uppror. Han vågade inte låta döda honom av rädsla för att folkmassorna i huvudstaden kunde revoltera, ty tusentals pereabor trodde att Johannes var en helig man, en profet. Därför höll Herodes nasirförkunnaren i fängelse, då han inte visste vad han annars skulle göra med honom. Flera gånger hade Johannes varit inför Herodes, men aldrig gick han med på att antingen avlägsna sig från Herodes domäner eller att avstå från all offentlig verksamhet om han släpptes fri. Denna nya oro, som gällde Jesus från Nasaret och som ständigt tilltog, påminde Herodes om att det inte nu var rätt tid att frige Johannes. Dessutom var Johannes också offer för Herodias, Herodes olagliga hustrus, våldsamma och brinnande hat.
135:12.3 (1508.3) Vid talrika tillfällen förde Herodes samtal med Johannes om himmelriket, men fastän dennes budskap ibland gjorde ett djupt intryck på Herodes vågade han inte frige honom från fängelset.
135:12.4 (1508.4) Eftersom mycket byggnadsarbete fortfarande pågick i Tiberias vistades Herodes en betydande del av tiden i sina residens i Perea, och han hade en viss förkärlek för fästningen vid Machaerus. Det tog flera år innan alla de offentliga byggnaderna och det officiella residenset i Tiberias var helt färdiga.
135:12.5 (1508.5) För att fira sin födelsedag arrangerade Herodes en storslagen fest för sina främsta officerare och andra högt uppsatta styresmän i Galiléen och Perea på palatset i Machaerus. Då Herodias inte hade lyckats få Johannes avrättad genom en direkt vädjan till Herodes tog hon nu till sin uppgift att få Johannes dödad med hjälp av en slug plan.
135:12.6 (1508.6) Under loppet av kvällens festligheter och underhållning förde Herodias fram sin dotter som dansade för bankettdeltagarna. Herodes var mycket förtjust över den unga damens uppträdande, kallade henne inför sig och sade: ”Du är förtjusande. Jag är mycket nöjd med dig. Be mig på denna min födelsedag om vad du än önskar, och du skall få det, ända till hälften av mitt rike.” Herodes gjorde allt detta medan han var kraftigt påverkad av de många vinbägare han tömt. Den unga damen drog sig åt sidan och frågade sin mor vad hon skulle be av Herodes. Herodias sade: ”Gå till Herodes och be om Johannes Döparens huvud.” Den unga kvinnan återvände till bankettbordet och sade till Herodes: ”Jag ber om att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat.”
135:12.7 (1508.7) Herodes fylldes av rädsla och sorg, men på grund av sin ed och alla som satt till bords med honom, ville han inte vägra begäran. Herodes Antipas sände en soldat, som han befallde att föra in Johannes huvud. Så blev Johannes den natten halshuggen i fängelset, och soldaten kom med profetens huvud på ett fat och överlämnade det till den unga kvinnan i bankettsalens bortre ände. Den unga damen gav fatet till sin mor. När Johannes lärjungar fick höra om detta kom de till fängelset för att få Johannes kropp, och efter att de hade lagt den i en gravkammare gav de sig av för att underrätta Jesus.
Urantiaboken
Kapitel 136
136:0.1 (1509.1) JESUS började sin offentliga verksamhet när folkets intresse för Johannes förkunnelse var som störst och vid en tid då det judiska folket i Palestina befann sig i spänd förväntan på att Messias skulle framträda. Det fanns en stor kontrast mellan Johannes och Jesus. Johannes arbetade otåligt och allvarligt, men Jesus var en lugn och glad arbetare. Endast några få gånger i hela sitt liv hade han bråttom. Jesus var en vederkvickande tröst för världen och något av ett exempel. Johannes var knappast en tröst eller ett exempel. Han förkunnade himmelriket men trädde knappast in i dess glädje. Fastän Jesus talade om Johannes som den störste av den gamla ordningens profeter, sade han också att den minsta av dem som såg den nya vägens stora ljussken och med hjälp därav gick in i himmelriket sannerligen var större än Johannes.
136:0.2 (1509.2) När Johannes förkunnade det kommande riket var huvudtemat i hans budskap: Omvänd er! Fly från den kommande vreden. När Jesus började predika kvarstod uppmaningen till omvändelse, men detta budskap följdes alltid av evangeliet, det glädjebudskapet om fröjden och friheten i det nya riket.
136:1.1 (1509.3) Judarna hade många uppfattningar om den väntade befriaren, och var och en av dessa olika messianiska meningsinriktningar kunde som bevis för sina påståenden hänvisa till uttalanden i hebréernas skrifter. Allmänt taget ansåg judarna att deras nationella historia började med Abraham och att den skulle kulminera med Messias och den nya tidsåldern i Guds rike. Under tidigare tider hade de tänkt sig denna befriare som ”Herrens tjänare”, sedan som ”Människosonen”, och under senare tider hade en del rentav gått så långt som till att tala om Messias som ”Guds Son”. Men oberoende av om han kallades ”Abrahams säd” eller ”Davids son” var alla överens om att han skulle vara Messias, ”den smorde”. På detta sätt utvecklades uppfattningen från ”Herrens tjänare” till ”Davids son”, ”Människosonen” och ”Guds Son”.
136:1.2 (1509.4) Under Johannes och Jesu tid hade de mer lärda judarna utvecklat en uppfattning om den kommande Messias som en fulländad och representativ israelit som i sig, i egenskap av ”Herrens tjänare”, skulle förena profetens, prästens och konungens trefaldiga ämbete.
136:1.3 (1509.5) Judarna trodde innerligt att så som Mose med sina mirakulösa bragder hade befriat deras fäder från fångenskapen i Egypten, så skulle den kommande Messias befria det judiska folket från det romerska överväldet genom ännu större och mäktiga mirakel och underverk för judarnas rasliga triumf. Rabbinerna hade från skrifterna samlat ihop nästan femhundra ställen som, trots att de var uppenbart motstridiga, av dem försäkrades profetera om den kommande Messias. Bland alla dessa detaljer beträffande tidpunkt, förfarande och funktion förlorade de nästan fullständigt ur sikte den utlovade Messias personlighet. De sökte snarare ett upprättande av den judiska nationella äran — Israels världsliga upphöjelse — än frälsandet av världen. Det är därför uppenbart att Jesus från Nasaret aldrig kunde tillfredsställa denna materialistiska messiasuppfattning i det judiska sinnet. Om de blott hade betraktat dessa profetiska uttalanden i ett annat ljus, så skulle många av de förmodade messianska profetiorna helt naturligt ha berett deras sinnen att ta emot Jesus som avslutare av en bestämd tidsålder och instiftare av en ny och bättre domperiod med barmhärtighet och frälsning för alla nationer.
136:1.4 (1510.1) Judarna hade uppfostrats till att tro på läran om Shekinah. Men denna allmänt vedertagna symbol för den Gudomliga Närvaron stod inte att se i templet. De trodde att Messias ankomst skulle medföra dess återställande. De hade förvirrande uppfattningar om arvssynd och människans förment onda natur. En del lärde att Adams synd hade förbannat människosläktet, och att Messias skulle avlägsna denna förbannelse och återföra människan till gudomlig gunst. Andra lärde att när Gud skapade människan hade han försett hennes varelse med både en god och en ond natur, att han blev mycket besviken när han såg vad detta arrangemang ledde till och att ”han ångrade att han hade gjort människan på detta sätt”. De som lärde detta trodde att Messias skulle komma för att återlösa människan från hennes medfödda onda natur.
136:1.5 (1510.2) Majoriteten av judarna trodde att de fortsatte att försmäkta under romarnas välde på grund av sina nationella synder och på grund av de halvhjärtade icke-judiska proselyterna. Den judiska nationen hade inte helhjärtat gjort bot och bättring, därför framsköt Messias sin ankomst. Det talades mycket om ånger och bot; därför fick Johannes förkunnelse ”Omvänd er och tag emot dopet, ty himmelriket är nära” en mäktig och omedelbar genklang. För en from jude kunde himmelriket betyda endast en enda sak: Messias ankomst.
136:1.6 (1510.3) Det fanns ett särdrag i Mikaels utgivning som var helt främmande för den judiska uppfattningen om Messias, nämligen föreningen av de två naturerna: den mänskliga och den gudomliga. Judarna hade i olika sammanhang tänkt sig Messias som en fulländad människa, som en övermänniska eller rentav som en gudomlig varelse, men de hade aldrig tänkt sig en förening av det mänskliga och det gudomliga. Detta var den stora stötestenen för Jesu första lärjungar. De förstod den mänskliga uppfattningen om Messias som Davids son, så som de tidigare profeterna hade framfört den. De förstod också uppfattningen om Messias som Människosonen, den övermänskliga uppfattningen hos Daniel och en del av de senare profeterna, och rentav som Guds Son, så som Messias beskrevs av författaren till Enoks bok och av en del av hans samtida. Men aldrig hade de för ett ögonblick övervägt den riktiga uppfattningen om föreningen av de två naturerna, den mänskliga och den gudomliga, i en och samma jordiska person. Skaparens inkarnering i den skapades gestalt hade inte på förhand uppenbarats. Den uppenbarades först i Jesus. Världen visste inget om sådana ting förrän Skaparsonen tog köttslig gestalt och levde bland de dödliga i världen.
136:2.1 (1510.4) Jesus döptes när Johannes förkunnelse stod som högst, när hela Palestina var i eld och lågor av förväntan på hans budskap — ”Guds rike är nära” — när hela det judiska samfundet ägnade sig åt en allvarlig och högtidlig självprövning. Judarnas sinne för solidaritet inom folkgruppen var mycket djupgående. Judarna trodde inte endast att en fars synder kunde drabba hans barn, utan de hade också en fast tro på att en enskild individs synd kunde kasta en förbannelse över hela nationen. Följaktligen ansåg sig inte alla som underkastade sig Johannes dop vara skyldiga till de uttryckliga synder som Johannes fördömde. Många fromma själar döptes av Johannes för Israels välgång. De fruktade att någon omedveten synd som de hade begått kunde fördröja Messias ankomst. De kände sig att de tillhörde en skuldbelastad och syndastraffad nation, och de kom för att ta emot dopet för att därigenom kunna visa fram frukter av hela folkets botfärdighet. Det är därför uppenbart att inte Jesus i något avseende tog emot Johannes dop som en omvändelserit eller för syndernas förlåtelse. Då Jesus tog emot dopet av Johannes följde han endast många fromma israeliters exempel.
136:2.2 (1511.1) När Jesus från Nasaret steg ned i Jordanfloden för att låta sig döpas var han en dödlig av denna värld och som hade nått höjdpunkten i människans evolutionära utveckling i allt som hade samband med seger över sinnet och identifiering med anden. Han stod i Jordanfloden den dagen som en fulländad dödlig från tidens och rymdens evolutionära världar. Fulländad synkronisering och fullständig kommunikation hade etablerats mellan Jesu dödliga sinne och hans inneboende ande-Riktare, den gudomliga gåvan från hans Paradisfader. Just en sådan Riktare finns i det inre hos alla normala varelser som lever på Urantia efter Mikaels uppstigning till ledarskapet för sitt universum, utom att Jesu Riktare på förhand hade förberetts för denna speciella mission genom att på ett liknande sätt vistas i det inre hos en annan övermänsklig varelse som var inkarnerad i köttslig gestalt, nämligen Makiventa Melkisedek.
136:2.3 (1511.2) I vanliga fall, när en dödlig i en värld når dessa höga nivåer av personlighetsfulländning, inträffar sådana förberedande företeelser i fråga om andlig upphöjelse vilka slutligen leder till att den dödligas mognade själ fusioneras med dess associerade gudomliga Riktare. Man kunde vänta sig att en sådan förändring skulle ske i personlighetserfarenheten hos Jesus från Nasaret just denna dag då han steg ned i Jordanfloden för att tillsammans med sina två bröder döpas av Johannes. Denna ceremoni var slutscenen i hans rent mänskliga liv på Urantia, och många övermänskliga observatörer väntade sig att få bevittna Riktarens fusion med det sinne där den hade haft sin boning, men de fick alla se sig besvikna. Något nytt och ännu större inträffade. När Johannes lade sina händer på Jesus för att döpa honom tog Riktaren i Jesu inre slutligt farväl av Joshua ben Josefs fulländade människosjäl. Efter någon stund återvände denna gudomliga entitet från Divinington som en Personaliserad Riktare och ledare för sina gelikar över hela lokaluniversumet Nebadon. Sålunda såg Jesus sin egen tidigare gudomliga ande sänka sig ned när den återvände till honom i personaliserad form. Denna samma ande, som härstammade från Paradiset, hörde han nu säga: ”Detta är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” Johannes samt Jesu två bröder hörde också dessa ord. Johannes lärjungar som stod vid vattenbrynet hörde inte dessa ord, inte heller såg de synen av den Personaliserade Riktaren. Endast Jesu ögon såg den Personaliserade Riktaren.
136:2.4 (1511.3) När den återvända och nu förhärligade Personaliserade Riktaren hade sålunda uttalat sig, var allting tyst. Medan de alla fyra dröjde kvar i vattnet såg Jesus upp till Riktaren, som fanns nära intill, och bad: ”Min Fader, du som härskar i himlen, helgat vare ditt namn. Låt ditt rike komma! Låt din vilja ske på jorden, så som i himlen.” Då han hade bett ”öppnade sig himlarna” och Människosonen såg den syn som den nu Personaliserade Riktaren visade av honom själv som en Guds Son, sådan han var innan han kom till jorden i de dödligas köttsliga gestalt och sådan han skulle vara när inkarnationslivet var avslutat. Denna himmelska syn sågs endast av Jesus.
136:2.5 (1512.1) Det var den Personaliserade Riktarens röst som Johannes och Jesus hörde, och den talade för den Universelle Fadern, ty Riktaren är av, och som, Paradisfadern. Under hela återstoden av Jesu jordiska liv var denna Personaliserade Riktare associerad med honom i alla hans bemödanden. Jesus stod i ständig förbindelse med denna förhärligade Riktare.
136:2.6 (1512.2) När Jesus döptes ångrade han inte några missgärningar. Han bekände inte någon synd. Hans dop var ett helgande till att göra den himmelske Faderns vilja. Vid sitt dop hörde han sin Faders omisskännliga kallelse, den slutliga maningen att sköta sin Faders angelägenheter, och han drog sig tillbaka till ensamheten i fyrtio dagar för att tänka över de mångahanda problemen. Då Jesus sålunda för en tid drog sig tillbaka från aktiv personlighetskontakt med sina jordiska medmänniskor, följde han — sådan han var och på Urantia — precis samma förfarande som är i bruk i morontiavärldarna närhelst en uppstigande dödlig fusioneras med den Universelle Faderns närvaro i sitt inre.
136:2.7 (1512.3) Denna dag då dopet skedde avslutades det rent mänskliga liv som Jesus levde. Den gudomlige Sonen har funnit sin Fader, den Universelle Fadern har funnit sin inkarnerade Son, och de talar med varandra.
136:2.8 (1512.4) (Jesus var nästan trettioett och ett halvt år gammal när han döptes. När Lukas säger att Jesus döptes under det femtonde året av kejsare Tiberius regeringstid, vilket vore år 29 e.Kr. emedan Augustus dog år 14 e.Kr., bör man minnas att Tiberius var medkejsare till Augustus i två och ett halvt år före Augustus död och att han hade låtit prägla mynt till sin ära i oktober år 11 e.Kr. Det femtonde året av hans faktiska regeringstid var därför just detta år 26 e.Kr., det år då Jesus döptes. Detta var också det år då Pontius Pilatus inledde sitt styre som landshövding över Judéen.)
136:3.1 (1512.5) Jesus hade uthärdat den stora frestelsen under sin utgivning som dödlig före sitt dop när han hade vätts av daggen på Hermonberget i sex veckors tid. Där på Hermonberget hade han som en världens dödlig, utan hjälp, mött och besegrat Urantias pretendent, Caligastia, denna världs prins. Denna händelserika dag hade Jesus från Nasaret införts i universums register som Urantias Planetprins. Och denne Prins av Urantia, som snart skulle utropas till suprem Härskare över Nebadon, drog sig nu tillbaka till fyrtio dagar av avskildhet för att göra upp planer och bestämma om tillvägagångssättet vid förkunnandet av det nya gudsriket i människornas hjärtan.
136:3.2 (1512.6) Efter sitt dop tillbringade Jesus fyrtio dagar med att anpassa sig till de förändrade relationer i världen och universum som hade orsakats av personaliseringen av hans Riktare. Under denna sin isolering i Pereens bergskullar bestämde han sig för de principer som han skulle följa och de metoder som han skulle tillämpa i sitt jordiska livs nya och förändrade skede som han stod i begrepp att inleda.
136:3.3 (1512.7) Jesus drog sig inte tillbaka till avskildhet för att fasta och för att plåga sin själ. Han var inte en asket, och han kom för att för evigt göra slut på alla sådana föreställningar beträffande sättet att närma sig Gud. Hans orsaker till att söka sig till denna enskildhet var helt andra än de som hade motiverat Mose och Elia, och även Johannes Döparen. Jesus var då fullt medveten om sitt förhållande till det universum som han själv hade skapat och även till universernas universum, övervakat av Paradisfadern, hans Fader i himlen. Han mindes nu fullständigt utgivningsuppdraget och de instruktioner som hans äldre broder Immanuel hade gett innan han inlät sig på sin inkarnation på Urantia. Han förstod nu klart och fullt alla dessa vittomfattande relationer, och han ville vara för sig själv för en tid av stilla meditation, så att han kunde tänka ut planerna och besluta om sätten att genomföra sin offentliga verksamhet till förmån för denna värld och alla andra världar i hans lokaluniversum.
136:3.4 (1513.1) När Jesus vandrade omkring i bergen och sökte efter ett lämpligt skyddat ställe mötte han universumets ledande verkställare, Gabriel, den Klara Morgonstjärnan i Nebadon. Gabriel återupprättade nu den personliga förbindelsen med universumets Skaparson. Det var deras första direkta möte efter det att Mikael tog farväl av sina medarbetare i Salvington när han begav sig till Edentia som förberedelse för sin utgivning på Urantia. Enligt uppdrag av Immanuel och med fullmakt av Dagarnas Forna i Uversa framförde Gabriel nu information till Jesus som angav att hans utgivningserfarenhet på Urantia var praktiskt taget avslutad vad beträffar intjänandet av en fulländad överhöghet i hans universum och avslutandet av Lucifers uppror. Det föregående uppnåddes den dag då han döptes, när personaliseringen av hans Riktare utvisade fulländningen och fullbordandet av hans utgivning i de dödligas köttsliga gestalt, och det senare var ett historiskt faktum den dag då han kom ned från Hermonberget för att göra sällskap med den väntande gossen Tiglath. Jesus informerades nu från högsta instans i lokaluniversumet och i superuniversumet om att hans utgivningsarbete var avslutat i mån som det påverkade hans personliga ställning i förhållande till överhögheten och upproret. Han hade redan fått denna försäkran direkt från Paradiset i den syn han såg vid dopet och i den företeelse som personaliseringen av Tankeriktaren i hans inre innebar.
136:3.5 (1513.2) Medan Jesus dröjde kvar på berget och talade med Gabriel framträdde Konstellationsfadern från Edentia personligen för Jesus och Gabriel och sade: ”Registreringarna har fullbordats. Mikaels, nummer 611.121, överhöghet i sitt universum Nebadon vilar fullbordad vid den Universelle Faderns högra sida. Jag för med mig från din stödjare och broder Immanuel din utgivningsbefrielse från inkarnationen på Urantia. Det står dig fritt att nu eller närsomhelst senare på det sätt du själv finner bäst avsluta din inkarnationsutgivning, uppstiga till din Faders högra sida, inta ditt härskarämbete i och erhålla din välförtjänta ovillkorliga överhöghet över Nebadon. Jag intygar också att enligt bemyndigande från Dagarnas Forna har registreringarna i superuniversumet fullbordats när det gäller avslutandet av hela syndupproret i ditt universum och beviljandet av fullständig och obegränsad befogenhet för dig att behandla alla sådana eventuella omvälvningar i framtiden. I tekniskt avseende är ditt arbete på Urantia och i en dödlig varelses köttsliga gestalt avslutat. Det står dig fritt att hädanefter välja din egen kurs.”
136:3.6 (1513.3) När Edentias Högste Fader hade tagit avsked höll Jesus en lång konferens med Gabriel om universumets välfärd, och samtidigt med sina hälsningar till Immanuel framförde han sin försäkran om att han, i det arbete som han stod i beråd att inleda på Urantia, alltid skulle hålla i minnet de råd han hade fått i samband med uppdraget som han hade givits i Salvington före sin utgivning.
136:3.7 (1514.1) Under alla dessa fyrtio dagar av isolering var Jakob och Johannes, Sebedaios söner, sysselsatta med att söka efter Jesus. Många gånger var de helt nära det ställe där han vistades, men de fann honom aldrig.
136:4.1 (1514.2) Dag efter dag uppe i bergen formulerade Jesus planerna för återstoden av sin utgivning på Urantia. Det första han beslöt var att inte undervisa samtidigt med Johannes. Han tänkte hålla sig relativt tillbakadragen tills Johannes arbete nådde sitt ändamål eller fick ett plötsligt slut av att han fängslades. Jesus visste mycket väl att Johannes orädda och taktlösa predikande förr eller senare skulle väcka rädslor och fiendskap hos myndigheterna. Med beaktande av Johannes ovissa situation började Jesus definitivt göra upp sitt program för den offentliga verksamheten till förmån för sitt folk och hela världen, till förmån för varje bebodd värld i hela hans vidsträckta universum. Mikaels utgivning i dödlig gestalt skedde på Urantia men för alla världar i Nebadon.
136:4.2 (1514.3) Det första Jesus gjorde sedan han hade tänkt igenom den allmänna planen för koordinering av sitt program med Johannes rörelse var att i sitt sinne gå igenom Immanuels instruktioner. Noggrant tänkte han över de råd han hade fått beträffande sina arbetsmetoder och om att han inte skulle lämna någon bestående skrift på planeten. Aldrig mer skrev Jesus på något annat än sand. Under sitt nästa besök i Nasaret förstörde Jesus, till stor sorg för sin bror Josef, allt vad han hade skrivit på brädstumpar som fanns i snickarverkstaden och som hängde på väggarna i det gamla hemmet. Jesus begrundade ingående Immanuels råd beträffande hans ekonomiska, sociala och politiska inställning till världen sådan han fann den.
136:4.3 (1514.4) Jesus fastade inte under sin fyrtio dagars isolering. Den längsta tid han gick utan att äta var hans två första dagar i bergen, när han var så försjunken i sina tankar att han glömde allt ätande. Men på tredje dagen gick han redan för att hämta mat. Inte heller frestades han under denna tid av några onda andar eller upproriska personligheter stationerade i denna värld eller som kom från någon annan värld.
136:4.4 (1514.5) Dessa fyrtio dagar var det tillfälle då det mänskliga och det gudomliga sinnet höll den slutliga överläggningen med varandra, eller snarare det första tillfälle då dessa två sinnen verkligen fungerade som det enda sinne de nu hade blivit. Resultaten från denna avgörande meditationsperiod utvisade slutgiltigt att det gudomliga sinnet hade segrat och andligen fått herraväldet över det mänskliga intellektet. Människans sinne har från denna stund blivit Guds sinne, och fastän människosinnets jag alltid är närvarande säger detta förandligade människosinne alltid: ”Ske inte min vilja, utan din.”
136:4.5 (1514.6) Tilldragelserna under denna händelserika tid var inte ett uthungrat och försvagat sinnes fantastiska visioner, inte heller var de de förvirrade och barnsliga symbolismer som senare infördes i skrifterna som ”Jesu frestelser i öknen”. Snarare var detta en period för Jesus att tänka igenom hela sitt händelserika och varierande livsskede under utgivningen på Urantia och att noggrant göra upp sådana planer för den fortsatta verksamheten vilka bäst skulle tjäna denna värld samtidigt som de också bidrog något till en förbättring för alla andra sfärer som var isolerade som följd av upproret. Jesus tänkte igenom hela tidsrymden för mänskligt liv på Urantia, från Andon och Fontas dagar fram till Adams försummelse och vidare till den verksamhet som Melkisedek i Salem hade bedrivit.
136:4.6 (1514.7) Gabriel hade påmint Jesus om att det fanns två vägar enligt vilka han kunde manifestera sig för världen i det fall att han valde att stanna en tid på Urantia. Det gjordes klart för Jesus att hans val härvidlag inte på något sätt påverkade vare sig hans överhöghet i universumet eller avslutandet av Lucifers uppror. Dessa två vägar för världsmission var:
136:4.7 (1515.1) 1. Hans egen väg — den väg som kunde förefalla mest angenäm och resultatrik med tanke på de omedelbara behoven i denna värld och den nuvarande uppbyggelsen av hans eget universum.
136:4.8 (1515.2) 2. Faderns väg — som innebar att exemplifiera ett framsynt ideal för de skapades liv, sådant de höga personligheterna i Paradisets administration av universernas universum såg framför sig detta ideal.
136:4.9 (1515.3) Det gjordes sålunda klart för Jesus att det fanns två sätt enligt vilka han kunde ordna återstoden av sitt jordiska liv. Vartdera sättet hade något som talade för det, sett i ljuset av den situation som var omedelbart förestående. Människosonen såg klart att hans val mellan dessa två tillvägagångssätt inte påverkade hans mottagande av överhögheten i universumet. Den saken var redan avgjord och förseglad i universernas universums arkiv och väntade endast på att han personligen gjorde anspråk på denna överhöghet. Men det antyddes för Jesus att hans Paradisbroder, Immanuel, skulle känna stor tillfredsställelse om han, Jesus, skulle finna det lämpligt att avsluta sitt jordiska livsskede som inkarnerad på samma ädla sätt som han hade börjat det, alltid underställd Faderns vilja. Under tredje dagen av sin isolering lovade Jesus sig själv att gå tillbaka till världen för att avsluta sitt jordiska livsskede och att i de situationer som medförde ett val mellan två vägar alltid välja Faderns vilja. Han levde sitt återstående jordiska liv alltid trogen detta beslut. Ända till det bittra slutet underställde han ofelbart sin egen suveräna vilja den himmelske Faderns vilja.
136:4.10 (1515.4) De fyrtio dagarna i vildmarksbergen var inte en tid av stor frestelse, utan snarare en tid då Mästaren fattade stora beslut. Under dessa dagar av enskild gemenskap med sig själv och sin Faders direkta närvaro — den Personaliserade Riktaren (han hade inte längre någon personlig serafväktare) — kom han ett efter ett fram till de stora beslut som skulle styra hans verksamhetsprinciper och beteende under resten av hans jordiska livsskede. Senare blev traditionen om en stor frestelse knuten till denna period av isolering genom en förväxling med de fragmentariska berättelserna om kampen på Hermonberget och dessutom på grund av att det var sed att låta alla stora profeter och mänskliga ledare inleda sitt offentliga livsskede med att genomgå dessa förmodade perioder av fasta och bön. Jesus hade alltid haft för sed, när han stod inför nya och allvarliga beslut, att dra sig tillbaka till gemenskap med sin egen ande för att kunna få veta Guds vilja.
136:4.11 (1515.5) I allt sitt planerande för återstoden av sitt jordiska liv kände Jesus alltid en slitning i sitt människohjärta mellan två motsatta verksamhetslinjer:
136:4.12 (1515.6) 1. Han hade en stark önskan att vinna sitt folk — och hela världen — till att tro på honom och att acceptera det nya andliga riket. Han kände väl till folkets idéer om den kommande Messias.
136:4.13 (1515.7) 2. Att leva och arbeta så som han visste att hans Fader skulle godkänna, att utföra sitt arbete också till förmån för andra behövande världar, och att under rikets etablerande fortsättningsvis uppenbara Fadern och visa upp hans gudomliga kärleksnatur.
136:4.14 (1515.8) Under alla dessa händelserika dagar bodde Jesus i en uråldrig bergsgrotta, ett skydd inne i sidan av bergskullarna nära en by som en gång kallades Bet Adis. Han drack från en liten källa som sprang fram från sidan av bergskullen nära detta bergsskydd.
136:5.1 (1516.1) På tredje dagen efter det att Jesus hade inlett denna dialog mellan sig själv och sin Personaliserade Riktare visades för Jesus i en syn Nebadons församlade himmelska härskaror, som av sina kommendörer hade sänts för att tjäna deras älskade Härskares vilja. Denna mäktiga härskara omfattade tolv legioner serafer och proportionella antal av varje annan klass av universumets intelligenser. Det första stora beslutet för Jesus när han befann sig i avskildhet gällde frågan om han skulle eller inte skulle kalla på dessa mäktiga personligheter i samband med det förestående programmet för hans offentliga verksamhet på Urantia.
136:5.2 (1516.2) Jesus beslöt att inte använda sig av en enda personlighet i denna väldiga ansamling, såvida det inte blev uppenbart att detta var Faderns vilja. Trots detta generella beslut stannade denna väldiga härskara hos honom under resten av hans jordiska liv, ständigt beredd att lyda minsta uttryck för deras Härskares vilja. Fastän Jesus inte med sina människoögon ständigt såg dessa närvarande personligheter, såg den med honom associerade Personaliserade Riktaren dem ständigt och kunde kommunicera med dem alla.
136:5.3 (1516.3) Innan Jesus kom ned från dessa fyrtio dagars avskildhet i bergen gav han det direkta befälet över denna närvarande härskara av universumpersonligheter till sin nyligen Personaliserade Riktare, och i över fyra år enligt Urantiatid fungerade dessa utvalda personligheter från varje klass av universumintelligenser lydigt och respektfullt under den visa vägledningen av denna förhärligade och erfarna Personaliserade Mysterieledsagare. När Riktaren, som en gång var en del av Paradisfadern och hans väsen, övertog befälet över denna mäktiga församling försäkrades Jesus om att i ingen händelse skulle dessa övermänskliga representanter tillåtas tjäna eller manifestera sig i samband med eller till förmån för hans jordiska livsskede, såvida det inte visade sig att Fadern ville ett sådant ingripande. Med ett enda stort beslut avsade sig Jesus sålunda frivilligt allt övermänskligt samarbete i alla ärenden som gällde återstoden av hans dödliga livsskede, såvida inte Fadern av sig själv valde att ta del i någon viss händelse eller episod under Sonens jordiska verksamhet.
136:5.4 (1516.4) Vid accepterandet av detta befäl över universumets härskaror som stod beredda att tjäna Kristus Mikael, var den Personaliserade Riktaren mycket noggrann med att påpeka för Jesus att även då en sådan samling universumvarelser, genom deras Skapares delegerade befogenhet, kunde begränsas till sina rymdaktiviteter, verkade dessa begränsningar emellertid inte i samband med deras funktion i tiden. Denna inskränkning kom sig av att Riktarna inte längre är tidsvarelser när de väl har blivit personaliserade. Följaktligen påmindes Jesus om att fastän Riktarens kontroll över de levande intelligenser som hade underställts hans befäl var fullständig och perfekt i allt som rörde rymd, kunde sådana perfekta begränsningar inte påföras när det gällde tid. Riktaren sade: ”Jag skall i enlighet med dina anvisningar hindra användningen av denna närvarande härskara av universumets intelligenser på varje sätt i anslutning till ditt jordiska livsskede, utom i de fall då Paradisfadern befaller mig att frigöra sådana representanter för att den gudomliga vilja som du har valt måtte ske, och i de fall då du enligt din förenade gudomliga och mänskliga vilja väljer eller gör något som endast när det gäller tiden innebär en avvikelse från den naturliga ordningen på jorden. I alla sådana fall är jag maktlös, och dina skapade varelser som har församlats här fulländade och förenade i sin kraft är likaså maktlösa. Om ditt förenade väsen någon gång hyser sådana önskningar, kommer de påbud som dessa val ger upphov till att genast verkställas. Din önskan i alla sådana fall medför en förkortning av tiden, så att tankeskapelsen omedelbart förverkligas. Under mitt befäl utgör detta den största möjliga begränsning som kan anläggas på din potentiella suveränitet. I mitt eget medvetande existerar inte tiden, och därför kan jag inte begränsa dina varelser i något som ansluter sig till den.”
136:5.5 (1517.1) Sålunda blev Jesus underrättad om de praktiska följderna av sitt beslut att fortsätta att leva som en människa bland människor. Han hade med ett enda beslut uteslutit alla sina närvarande universumhärskaror av olikartade intelligenser från att ta del i hans förestående offentliga verksamhet förutom i sådana fall som endast gällde tiden. Det blir därför uppenbart att varje eventuellt övernaturligt eller förment övermänskligt bidrag till Jesu verksamhet enbart gällde eliminerandet av tiden, såvida inte Fadern i himlen uttryckligen bestämde annorlunda. Det var inte möjligt att något mirakel, någon barmhärtighetsgärning eller annan möjlig händelse som inträffade i samband med Jesu återstående jordiska bemödanden till sin art eller karaktär kunde vara en handling som överskred de naturlagar som har etablerats och som regelmässigt fungerar i samband med människans angelägenheter under hennes liv på Urantia utom vid dessa särskilt nämnda fall som gällde tiden. Naturligtvis kunde inga begränsningar åläggas manifestationerna av ”Faderns vilja”. Eliminerandet av tiden i samband med en uttryckt önskan hos denne potentielle Härskare över ett universum kunde endast undvikas genom en direkt och uttrycklig vilje akt hos denna Gud-människa för att tiden, så som den anslöt sig till ifrågavarande handling eller händelse, inte skulle förkortas eller elimineras. För att hindra uppkomsten av uppenbara tidsmirakel var det nödvändigt för Jesus att ständigt förbli tidsmedveten. Varje avbrott i tidsmedvetandet för hans del, i förening med att han hyste en definitiv önskan, betydde att det som föddes i Skaparsonens sinne förverkligades, och utan någon som helst tidsfaktor.
136:5.6 (1517.2) Genom den övervakande kontroll som Mikaels associerade Personaliserade Riktare utövade var det möjligt för honom att fulländat begränsa sina personliga jordiska aktiviteter med hänsyn till rymd, men det var inte möjligt för Människosonen att på detta sätt begränsa sin nya jordiska ställning som potentiell Härskare över Nebadon med hänsyn till tid. Detta var den faktiska status som Jesus från Nasaret hade när han gav sig ut för att påbörja sin offentliga verksamhet på Urantia.
136:6.1 (1517.3) Sedan Jesus hade bestämt sig för sina principer i förhållande till alla personligheter av alla klasser bland sina skapade intelligenser, så långt detta kunde bestämmas med beaktande av den naturliga potential som hans nya gudomlighetsstatus medförde, vände han sig nu till att tänka på sig själv. Vad skulle han, som nu var fullt medveten om att han var skaparen av alla ting och varelser som fanns i detta universum, göra med dessa skaparprivilegier i de återkommande livssituationer som han omedelbart stod inför när han återvände till Galiléen för att återuppta sitt arbete bland människorna? I själva verket hade detta problem redan med kraft gjort sig gällande i fråga om inskaffandet av mat där han befann sig i dessa ensliga bergskullar. På tredje dagen av hans ensamma meditationer blev hans människokropp hungrig. Skulle han gå för att söka sig mat, så som varje vanlig människa, eller skulle han endast utöva sina normala skapande krafter och producera lämplig näring tillgänglig för kroppen? Detta stora beslut som Mästaren fattade har för er framställts som en frestelse — en utmaning av förmenta fiender att han ”befaller dessa stenar att bli brödlimpor”.
136:6.2 (1518.1) Jesus bestämde sig sålunda för en andra och konsekvent verksamhetsprincip för återstoden av sina jordiska bemödanden. När det gällde hans personliga behov, och i allmänhet även hans relationer till andra personligheter, valde han nu avsiktligt att följa den normala jordiska tillvarons väg. Han bestämde sig definitivt mot ett förfarande som skulle överskrida, bryta mot eller göra våld på hans egna etablerade naturlagar. Men han kunde inte lova sig själv, så som han redan hade blivit varnad av sin Personaliserade Riktare, att dessa naturlagar under vissa tänkbara förhållanden inte storligen skulle kunna accelereras. Jesus beslöt att hans livsverk i princip skulle organiseras och utföras i enlighet med naturlagarna och i harmoni med den existerande samhällsordningen. Mästaren valde därmed ett livsprogram som betydde ett avståndstagande från mirakel och under. Igen beslöt han sig till förmån för ”Faderns vilja”, igen överlämnade han allt i sin Paradisfaders hand.
136:6.3 (1518.2) Jesu människonatur dikterade att hans första plikt var självbevarandet. Det är den naturliga människans normala inställning i tidens och rymdens världar och är därför en dödligs legitima reaktion på Urantia. Men Jesus var inte intresserad endast av denna värld och dess varelser. Han levde ett liv avsett att instruera och inspirera de mångahanda varelserna i ett vittomfattande universum.
136:6.4 (1518.3) Före sin illumination vid dopet hade han levt fullt underställd sin himmelske Faders vilja och ledning. Han gjorde ett bestämt beslut att fortsätta i just ett sådant obetingat jordiskt beroende av Faderns vilja. Han hade för avsikt att följa den onaturliga riktningen — han beslöt att inte söka självbevarandet. Han valde att fortsättningsvis hålla fast vid principen om att vägra försvara sig själv. Han formulerade sina slutledningar med skriftens ord som hans människosinne kände till: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” Då Människosonen nådde fram till denna slutsats beträffande sin fysiska naturs aptit, så som den kom till uttryck i hunger efter föda, tillkännagav han därmed sin slutliga inställning till alla andra köttsliga behov och naturliga impulser i människonaturen.
136:6.5 (1518.4) Sin övermänskliga makt kunde han möjligen använda till förmån för andra, men aldrig till förmån för sig själv. Han följde denna princip ända till slutet, då man hånfullt sade om honom: ”Han räddade andra, men han kan inte rädda sig själv” — därför att han inte ville det.
136:6.6 (1518.5) Judarna drömde om en Messias som skulle göra ännu större underverk än Mose, om vilken det berättades att han fått vatten att rinna fram från klippan i öknen och närt deras förfäder med manna i öknen. Jesus visste vilket slags Messias hans landsmän väntade på, och han hade all makt och rätt att infria deras djärvaste förväntningar, men han beslöt sig för att inte följa ett sådant storslaget program av makt och ära. Jesus betraktade en sådan inriktning på förväntade underverk som en återgång till forna tiders vettlösa magi och de barbariska medicinmännens urartade seder och bruk. Möjligen kunde han försnabba naturlagarna om det gällde frälsning för hans skapade varelser, men att överskrida sina egna lagar antingen till egen nytta eller för att imponera på sina medmänniskor, det tänkte han inte göra. Mästarens beslut var slutgiltigt.
136:6.7 (1518.6) Jesus oroade sig för sitt folk. Han förstod helt hur de hade letts fram till att invänta den kommande Messias, den tid då ”jorden bär frukt tiotusenfalt och en enda vinranka har tusen kvistar, och varje gren bär tusen klasar och varje klase innehåller tusen druvor, och varje druva ger en kanna vin.” Judarna trodde att Messias skulle föra med sig ett tidsskede av mirakulöst överflöd. Hebréerna hade länge matats med traditioner om mirakel och legender om under.
136:6.8 (1519.1) Han var inte en Messias som kom för att mångfaldiga brödet och vinet. Han kom inte för att vårda sig om enbart de jordiska behoven. Han kom för att uppenbara sin Fader i himlen för sina barn på jorden, samtidigt som han försökte leda sina jordiska barn att förena sig med honom i en uppriktig strävan att leva så att den himmelske Faderns vilja förverkligades.
136:6.9 (1519.2) Med detta beslut visade Jesus för ett universum av åskådare det dåraktiga och syndiga i att prostituera gudomliga talanger och gudagivna förmågor för personlig uppförstoring eller för rent självisk vinning och upphöjelse. Just detta var Lucifers och Caligastias synd.
136:6.10 (1519.3) Detta stora beslut som Jesus fattade illustrerar på ett dramatiskt sätt den sanning att självisk tillfredsställelse och sinnlig njutning inte ensamma och i och för sig kan skänka de evolverande människovarelserna lycka. Det finns högre värden i de dödligas tillvaro — intellektuellt behärskande och andlig uppnåelse — som är långt förmer än den nödvändiga tillfredsställelsen av människans rent fysiska behov och drifter. Människans naturliga begåvning i form av talang och förmåga borde främst användas för att utveckla och förädla hennes högre sinnes- och andeförmögenheter.
136:6.11 (1519.4) Jesus uppenbarade sålunda för varelserna i sitt universum den nya och bättre vägens förfarande, de högre moraliska värdena i livet och den djupare andliga tillfredsställelsen i den evolutionära människotillvaron i världarna i rymden.
136:7.1 (1519.5) Sedan Jesus hade fattat sina beslut beträffande sådant som föda och fysiskt tillgodoseende av den materiella kroppens behov, omvårdnaden om sin egen och sina medarbetares hälsa, återstod ytterligare andra problem att lösa. Vad skulle hans inställning vara när han ställdes inför personlig fara? Han beslöt att på normalt sätt slå vakt om sin mänskliga säkerhet och att vidta rimliga åtgärder för att förhindra ett förtida avslutande av sitt livsskede i köttslig gestalt, men att avstå från allt övermänskligt ingripande när krisen i hans köttsliga liv infann sig. När Jesus formulerade detta beslut satt han i skuggan under ett träd på en utskjutande bergsklippa, med ett bråddjup rakt framför sig. Han insåg till fullo att han kunde ha kastat sig utför klippan, ut i tomma intet, och att inget kunde hända honom om han återtog sitt första stora beslut att inte åkalla ett ingripande från sina himmelska intelligenser vid utförandet av sitt livsverk på Urantia, och förutsatt att han upphävde sitt andra beslut beträffande sin inställning till självbevarandet.
136:7.2 (1519.6) Jesus visste att hans landsmän väntade på en Messias som stod ovanför naturlagarna. Grundligt hade han fått lära sig vad skriften sade: ”Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall hemsöka dig. Ty han skall ge sina änglar tillsynen över dig, för att vaka över dig på alla dina vägar. De skall lyfta dig på sina händer så att du inte stöter din fot mot någon sten.” Skulle detta slags övermod, ett sådant trotsande av Faderns gravitationslagar, vara berättigat för att skydda honom själv från möjlig skada eller kanske för att vinna hans felinstruerade och förvirrade folks förtroende? Men hur tillfredsställande en sådan inriktning än vore för de teckensökande judarna, så vore det inte en uppenbarelse av Fadern, utan ett tvivelaktigt gyckel med de lagar som gäller i universernas universum.
136:7.3 (1519.7) Då ni förstår allt detta och vet att Mästaren vägrade att verka i trots av sina etablerade naturlagar när det gällde hans personliga uppträdande, vet ni också med säkerhet att han aldrig gick på vattnet eller gjorde något annat som våldförde sig på hans materiella ordning för världens administration. Det gäller dock alltid att hålla i minnet att man tills vidare inte hade funnit något sätt enligt vilket han helt kunde frigöras från bristen på kontroll över tidsfaktorn i samband med de ärenden som hade överförts till området för den Personaliserade Riktarens behörighet.
136:7.4 (1520.1) Under hela sitt jordiska liv höll Jesus konsekvent och troget fast vid detta beslut. Oberoende av om fariséerna smädade honom för att få ett tecken eller om åskådarna på Golgata utmanade honom att stiga ned från korset, så höll han ståndaktigt fast vid beslutet som han då fattade på bergssluttningen.
136:8.1 (1520.2) Nästa stora problem som denna Gud-människa brottades med och som han snart avgjorde i enlighet med den himmelske Faderns vilja gällde frågan huruvida han skulle använda någon av sina övermänskliga förmågor i syfte att attrahera sina medmänniskors uppmärksamhet och vinna deras trohet. Borde han på något sätt låna sina universumbefogenheter till att tillfredsställa judarnas längtan efter det spektakulära och övernaturliga? Han beslöt att inte göra det. Han stannade för ett principförfarande som uteslöt alla sådana tillvägagångssätt som metod för att bringa sin mission till människornas kännedom. Han levde konsekvent i enlighet med detta stora beslut. Även när han tillät manifestationen av talrika tidsförkortande barmhärtighetsgärningar uppmanade han nästan utan undantag mottagarna av hans helande omvårdnad att inte berätta för någon människa om den förmån de hade fått. Alltid avvisade han den spefulla utmaningen från sina fiender att ”ge oss ett tecken” som bevis för och demonstration av hans gudomlighet.
136:8.2 (1520.3) Jesus förutsåg mycket klokt att utförandet av mirakel och underverk endast skulle åstadkomma en yttre trohet genom att imponera på det materiella sinnet. Sådana uppvisningar skulle inte uppenbara Gud eller frälsa människor. Han vägrade att bli enbart en undergörare. Han beslöt att ägna sig åt en enda uppgift — att etablera himmelriket.
136:8.3 (1520.4) Under hela denna betydelsefulla dialog då Jesus kommunicerade med sig själv fanns det ifrågasättande och närapå tvivlande mänskliga elementet närvarande, ty Jesus var människa såväl som Gud. Det var uppenbart att han aldrig skulle tas emot av judarna som Messias om han inte gjorde under. Om han dessutom samtyckte till att företa blott en enda icke-naturlig handling, så skulle hans människosinne med säkerhet veta att det var underställt ett sant gudomligt sinne. Vore det förenligt med ”Faderns vilja” att det gudomliga sinnet gjorde denna eftergift för människosinnets tvivlande natur? Jesus bestämde sig för att så inte var fallet, och han åberopade den Personaliserade Riktarens närvaro som tillräckligt bevis för det gudomligas kompanjonskap med det mänskliga.
136:8.4 (1520.5) Jesus hade rest mycket; han återkallade i minnet Rom, Alexandria och Damaskus. Han kände till världens metoder — hur människorna i politiken och handeln nådde sina ändamål med kompromisser och diplomati. Skulle han utnyttja denna kunskap för att främja sin mission på jorden? Nej! Likaså beslöt han att avstå från allt kompromissande med världens visdom och från allt penningainflytande vid etablerandet av riket. Han valde igen att uteslutande lita till Faderns vilja.
136:8.5 (1520.6) Jesus var fullt medveten om de genvägar som stod öppna för en med hans förmågor. Han visste om många sätt med vilka nationens och hela världens uppmärksamhet omedelbart kunde fokuseras på honom själv. Snart skulle påsken firas i Jerusalem; staden skulle vara överfylld av besökare. Han kunde stiga upp på templets tornspira och promenera rakt ut i luften inför den förbryllade och häpna folksamlingen. Då skulle han vara det slags Messias som de väntade. Men han skulle senare göra dem besvikna eftersom han inte hade kommit för att återupprätta Davids tron. Han kände väl till det fåfänga i Caligastias metod att försöka överträffa det naturliga, långsamma och säkra sättet att nå det gudomliga ändamålet. Igen böjde sig Människosonen hörsamt för Faderns sätt, Faderns vilja.
136:8.6 (1521.1) Jesus valde att etablera himmelriket i människosläktets hjärta med naturliga, vanliga, svåra och prövande metoder, med just sådana förfaranden som hans barn på jorden senare måste följa i sitt arbete med att utbreda och utvidga himmelriket. Ty väl visste Människosonen att det skulle bli ”genom många lidanden som många barn under alla tidsåldrar måste gå för att komma in i Guds rike.” Jesus genomgick nu den civiliserade människans stora test, att ha makt och ståndaktigt vägra att använda den för rent själviska eller personliga ändamål.
136:8.7 (1521.2) När ni betraktar Människosonens liv och erfarenhet bör ni alltid hålla i minne att Gudssonen var inkarnerad i sinnet hos en människa som levde på det första århundradet, inte i en dödligs sinne under det tjugonde eller något annat århundrade. Härmed avser vi att förmedla tanken att Jesu mänskliga färdigheter och anlag hade ett naturligt ursprung. Han var ett resultat av sin tids arvs- och miljöfaktorer ökade med den fostran och utbildning som han hade fått. Hans mänsklighet var genuin, naturlig, och den härstammade helt från de föregående stadierna till den tidens och generationens faktiska intellektuella status och sociala och ekonomiska förhållanden och hade formats av dessa. Fastän det i denna Gud-människas erfarenhet alltid fanns den möjligheten att det gudomliga sinnet transcenderade det mänskliga intellektet, det oaktat, när och så som hans människosinne fungerade, fungerade det just så som ett egentligt dödligt sinne skulle under de förhållanden som den tidens mänskliga miljö erbjöd.
136:8.8 (1521.3) Jesus illustrerade för alla världar i sitt vidsträckta universum det dåraktiga i att skapa konstgjorda situationer i syfte att demonstrera en egenmäktig befogenhet eller att ge fritt utlopp åt en exceptionell makt i syfte att höja de moraliska värdena eller påskynda det andliga framåtskridandet. Jesus beslöt att inte låna sin mission på jorden till en upprepning av besvikelsen över mackabéernas regim. Han vägrade att prostituera sina gudomliga attribut för att skaffa sig en oförtjänt popularitet eller vinna politiskt inflytande. Han tänkte inte sanktionera omvandlingen av gudomlig och skapande energi till nationell styrka eller internationellt inflytande. Jesus från Nasaret vägrade att kompromissa med det onda, än mindre att sällskapa med synden. Mästaren satte triumferande troheten mot Faderns vilja framför varje annan jordisk och timlig hänsyn.
136:9.1 (1521.4) Sedan han hade avgjort sådana principfrågor som gällde hans individuella förhållande till naturlagarna och den andliga makten, vände han nu uppmärksamheten mot valet av de metoder han skulle använda vid förkunnandet och etablerandet av Guds rike. Johannes hade redan påbörjat detta arbete. Vilken fortsättning skulle han ge detta budskap? Hur skulle han ta över Johannes mission? Hur skulle han organisera sina anhängare för effektiv verksamhet och intelligent samverkan? Jesus nådde nu det slutliga beslut som skulle hindra honom från att längre anse sig vara judarnas Messias, åtminstone så som man på den tiden allmänt föreställde sig Messias.
136:9.2 (1522.1) Judarna såg fram emot en befriare som skulle komma med mirakulös makt för att slå ned Israels fiender och etablera judarna som världshärskare, fria från nöd och förtryck. Jesus visste att denna förhoppning aldrig skulle infrias. Han visste att himmelriket handlade om att tillintetgöra det onda i människornas hjärtan, och att det var något som enbart gällde det andliga området. Han övervägde tillrådligheten av att inleda det andliga rikets etablerande med en lysande och bländande maktdemonstration — och ett sådant tillvägagångssätt hade varit tillåtlig och helt inom ramen för Mikaels behörighet — men han avvisade totalt en sådan plan. Han tänkte inte ge efter för Caligastias revolutionära metoder. Han hade potentiellt vunnit världen genom att underkasta sig Faderns vilja, och han föresatte sig att avsluta sitt arbete så som han hade börjat det, och som Människosonen.
136:9.3 (1522.2) Ni kan knappast föreställa er vad som skulle ha hänt på Urantia om denne Gud-människa, som nu potentiellt innehade all makt i himlen och på jorden, en gång hade beslutat sig för att veckla ut överhöghetens banér och ställa upp sina undergörande bataljoner till stridsordning! Men han ville inte kompromissa. Han tänkte inte tjäna det onda för att dyrkan av Gud måhända skulle kunna härledas därav. Han tänkte hålla fast vid Faderns vilja. Han skulle förkunna för ett universum som såg på: ”Du skall dyrka Herren din Gud, och honom endast skall du tjäna.”
136:9.4 (1522.3) Allteftersom dagarna gick blev Jesus med allt större klarhet varse om vilket slags sanningsuppenbarare han skulle bli. Han urskiljde att Guds väg inte skulle bli den lätta vägen. Han började inse att bägaren med hans återstående erfarenhet som människa möjligen kunde vara bitter, men han beslöt att tömma den.
136:9.5 (1522.4) Även hans människosinne säger nu farväl till Davids tron. Steg för steg följer detta människosinne det gudomliga sinnets väg. Människosinnet ställer fortfarande frågor men godtar ofelbart de gudomliga svaren som slutliga avgöranden i detta kombinerade liv, vilket han lever som en människa i världen samtidigt som han ovillkorligt underställer sig Faderns eviga och gudomliga vilja.
136:9.6 (1522.5) Rom var härskarinnan över den västerländska världen. Människosonen, som nu befann sig i avskildhet och sysselsatt med att fatta dessa viktiga beslut och som hade himlens härskaror under sitt befäl, representerade judarnas sista chans att nå världsherravälde; men denne man, som på jorden hade fötts som jude och som hade en sådan oerhörd visdom och makt, avböjde att använda sina universumrättigheter och förmågor vare sig för att förstora sig själv eller för att sätta sitt folk på tronen. Han såg så att säga ”denna världens riken”, och han hade makten att ta dem. De Högsta i Edentia hade överlämnat alla dessa befogenheter i hans händer, men han ville inte ha dem. Jordens riken var alltför obetydliga för att intressera ett universums Skapare och Härskare. Han hade endast en målsättning, nämligen att ytterligare uppenbara Gud för människan och att etablera himmelriket, den himmelske Faderns styre i människornas hjärtan.
136:9.7 (1522.6) Tanken på vapenstrid, kraftmätning och slaktande var motbjudande för Jesus. Han ville inte vara med om något sådant. Han ville framträda på jorden som en Fridsfurste som uppenbarar en kärlekens Gud. Före sitt dop hade han igen avslagit seloternas erbjudande att leda dem i ett uppror mot de romerska förtryckarna. Nu fattade han sitt slutliga beslut beträffande de skrifter som hans mor hade lärt honom, såsom: ”Herren sade till mig: ’Du är min Son; jag har idag fött dig. Begär av mig, så skall jag ge dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira; som lerkärl skall du krossa dem.’”
136:9.8 (1522.7) Jesus från Nasaret nådde den slutsatsen att sådana uttalanden inte gällde honom. Till sist gjorde Människosonens mänskliga sinne rent hus för gott med alla dessa messianska svårigheter och motstridigheter — hebreiska skrifter, vad hans föräldrar hade lärt honom, chasans undervisning, judarnas förväntningar och mänsklig äregirig längtan. Han bestämde sig en gång för alla för sitt tillvägagångssätt. Han skulle återvända till Galiléen och lugnt börja förkunna himmelriket samt lita till sin Fader (den Personaliserade Riktaren) att dag för dag utarbeta detaljerna för verksamheten.
136:9.9 (1523.1) Med dessa beslut satte Jesus ett värdigt exempel för varje person i varje värld överallt i ett vidsträckt universum när han vägrade att tillämpa materiella tester för att pröva andliga problem, när han vägrade att övermodigt sätta sig över naturlagarna. Han visade ett inspirerande exempel på universumtrohet och moralisk ädelhet när han vägrade att gripa den världsliga makten som en inledning till den andliga härligheten.
136:9.10 (1523.2) Om Människosonen hade några tvivel om sin mission och dess art när han vandrade upp i bergen efter sitt dop, hade han inga sådana när han kom tillbaka till sina medmänniskor efter de fyrtio dagarna av avskildhet och beslut.
136:9.11 (1523.3) Jesus hade formulerat ett program för att etablera Faderns rike. Han tänkte inte se till de fysiska behoven hos sitt folk. Han tänkte inte dela ut bröd till folkmassorna, så som han så nyligen hade sett göras i Rom. Han tänkte inte dra till sig uppmärksamheten genom att göra under, även om judarna förväntar sig just det slags befriare. Inte heller tänkte han försöka vinna accepterande av ett andligt budskap genom demonstrationer av politisk auktoritet eller världslig makt.
136:9.12 (1523.4) När han förkastade dessa metoder att förhöja det kommande riket i de förväntansfulla judarnas ögon, gjorde Jesus det samtidigt säkert att dessa samma judar definitivt och slutligt skulle komma att tillbakavisa alla hans anspråk på auktoritet och gudomlighet. Då Jesus visste allt detta försökte han länge förhindra att hans första anhängare talade om honom som Messias.
136:9.13 (1523.5) Under hela sin offentliga verksamhet möttes han av nödvändigheten att handskas med tre ständigt återkommande situationer: skriket efter föda, insisterandet på mirakel och den slutliga begäran om att tillåta sina anhängare att göra honom till konung. Men Jesus avvek aldrig från de beslut som han fattade under dessa dagar då han var ensam i Pereas bergskullar.
136:10.1 (1523.6) Under den sista dagen av denna minnesvärda avskildhet, innan Människosonen gav sig iväg nedför berget för att förena sig med Johannes och hans lärjungar, fattade han sitt sista beslut. Detta beslut kommunicerade han till den Personaliserade Riktaren med dessa ord: ”Och i alla andra ärenden, så som vid dessa nu registrerade beslut, lovar jag dig att underkasta mig min Faders vilja.” Och när han hade sagt detta begav han sig nedför berget. Och hans ansikte lyste med den andliga segerns och den moraliska vinningens härlighet.
Urantiaboken
Kapitel 137
137:0.1 (1524.1) TIDIGT på lördagsmorgonen den 23 februari år 26 e.Kr. kom Jesus ned från bergen för att återförena sig med Johannes sällskap, som hade slagit läger vid Pella. Hela den dagen rörde sig Jesus bland folkmassorna. Han gav vård åt en gosse som hade skadat sig vid ett fall och färdades till den närbelägna byn Pella för att överlämna pojken tryggt i hans föräldrars händer.
137:1.1 (1524.2) Under denna sabbat tillbringade två av Johannes ledande lärjungar mycket av sin tid tillsammans med Jesus. Av alla Johannes anhängare var en som hette Andreas djupast imponerad av Jesus. Han följde med Jesus på färden till Pella med den skadade pojken. På vägen tillbaka till Johannes mötesplats ställde han många frågor till Jesus, och just innan de nådde fram stannade de två för ett kort samtal under vilket Andreas sade: ”Jag har iakttagit dig allt sedan du kom till Kafarnaum, och jag tror att du är den nye Läraren, och fastän jag inte förstår all din undervisning har jag fast beslutit mig för att följa dig. Jag vill sitta vid dina fötter och lära mig hela sanningen om det nya riket.” Och med en hjärtlig försäkran välkomnade Jesus Andreas som den förste av de tolv apostlarna som tillsammans med honom skulle arbeta för att etablera det nya gudsriket i människornas hjärtan.
137:1.2 (1524.3) Andreas var den som tyst observerade och uppriktigt trodde på Johannes arbete, och han hade en mycket duglig och entusiastisk bror som hette Simon, som var en av Johannes främsta lärjungar. Det vore inte fel att säga att Simon var en av Johannes’ ledande understödjare.
137:1.3 (1524.4) Kort efter det att Jesus och Andreas hade återvänt till lägret sökte Andreas upp sin bror Simon, tog honom åt sidan och berättade för honom att han i sitt eget sinne hade kommit fram till att Jesus var den store Läraren, och att han hade lovat bli lärjunge. Han fortsatte med att säga att Jesus hade accepterat hans tjänsteanbud och föreslog att Simon likaså skulle gå till Jesus och erbjuda sig som medarbetare i det nya riket. Simon sade: ”Allt sedan denne man kom för att arbeta i Sebedaios verkstad har jag trott att han var sänd av Gud, men hur blir det med Johannes? Skall vi överge honom? Är det rätt att göra så?” De kom överens om att genast gå till Johannes för att rådgöra med honom. Johannes blev sorgsen av tanken på att förlora två av sina kunniga rådgivare och mest lovande lärjungar, men han svarade tappert på deras frågor och sade: ”Detta är endast början, mitt arbete är snart till ända, och vi skall alla bli hans lärjungar.” Sedan gav Andreas tecken åt Jesus att komma åt sidan medan han meddelade att hans bror önskade inträda i det nya rikets tjänst. Då Jesus välkomnade Simon som sin andre apostel sade han: ”Simon, din entusiasm är lovvärd, men den är farlig för rikets arbete. Jag uppmanar dig att bli mer eftersinnande i ditt tal. Jag skulle vilja ändra ditt namn till Petrus.”
137:1.4 (1525.1) Föräldrarna till den skadade gossen som bodde i Pella hade enträget bett Jesus tillbringa natten hos dem, bett honom att göra deras hus till sitt hem, och han hade lovat. Innan Jesus lämnade Andreas och hans bror sade han: ”I morgon bittida beger vi oss till Galiléen.”
137:1.5 (1525.2) Efter att Jesus hade återvänt till Pella för natten, och medan Andreas och Simon fortfarande diskuterade arten av sin tjänst vid etablerandet av det kommande riket, anlände Sebedaios söner Jakob och Johannes till platsen efter att just ha återvänt från sitt långvariga och fåfänga sökande efter Jesus i bergskullarna. När de hörde Simon Petrus berätta hur han och hans bror Andreas hade blivit de första accepterade rådgivarna i det nya riket, och att de på morgonen skulle ge sig av med sin nye Mästare till Galiléen, blev både Jakob och Johannes sorgsna. De hade redan känt Jesus någon tid och hade honom kär. De hade sökt efter honom många dagar i bergen, och nu återvände de för att få höra att andra hade getts företräde framför dem. De frågade vart Jesus hade gått och skyndade iväg för att finna honom.
137:1.6 (1525.3) Jesus sov när de kom fram till hans härbärge, men de väckte upp honom och sade: ”Hur kommer det sig att medan vi, som så länge har levt med dig, söker efter dig i bergen ger du andra företräde framför oss och väljer Andreas och Simon till dina första medarbetare i det nya riket?” Jesus svarade dem: ”Var lugna i era hjärtan och fråga er själva: ’Vem gav order om att ni skulle söka efter Människosonen när han var sysselsatt med att sköta sin Faders angelägenheter?’” Sedan de hade berättat detaljerna om sitt långvariga sökande i bergen sade Jesus ytterligare: ”Ni borde lära er att söka efter det nya rikets hemligheter i era hjärtan och inte i bergen. Det som ni sökte fanns redan där i er själ. Ni är för visso mina bröder — ni behövde inte upptas som medlemmar av mig — ni hörde redan till riket, och ni borde vara på gott humör och göra er redo att i morgon också gå med oss till Galiléen.” Johannes vågade sig då på att fråga: ”Men Mästare, skall Jakob och jag vara dina medarbetare i det nya riket precis så som Andreas och Simon?” Jesus sade, i det han lade en hand på varderas axel: ”Mina bröder, ni var ju med mig i rikets ande redan innan dessa andra anhöll om att bli upptagna. Ni, mina bröder, har inget behov av att anhålla om inträde i riket. Ni har varit med mig i riket ända från början. I människors ögon kan andra vara förmer än ni, men i mitt hjärta räknade jag också in er i rikets råd redan innan ni tänkte på att be mig om det. Likväl kunde ni i människors ögon ha varit de första om ni inte hade varit frånvarande, sysselsatta med en välmenad men självpåtagen uppgift att söka efter en som inte gått vilse. I det kommande riket skall ni inte bry er hjärna med sådant som får er att ängslas, utan hellre hela tiden ha omsorg om att göra den himmelske Faderns vilja.”
137:1.7 (1525.4) Jakob och Johannes tog godvilligt emot tillrättavisningen. Aldrig mer var de avundsjuka på Andreas och Simon. De gjorde sig färdiga att nästa morgon tillsammans med sina två medapostlar bege sig till Galiléen. Från denna dag framåt användes beteckningen apostel för att skilja mellan Jesu utvalda familj av rådgivare och den väldiga folkmassa av troende lärjungar som senare följde honom.
137:1.8 (1525.5) Sent den kvällen hade Jakob, Johannes, Andreas och Simon ett samtal med Johannes Döparen, och med tårfyllda ögon men stadig röst överlämnade den ståndaktige profeten från Judéen två av sina ledande lärjungar till att bli apostlar hos det kommande rikets Prins från Galiléen.
137:2.1 (1526.1) Söndagsmorgonen den 24 februari år 26 e.Kr. tog Jesus avsked av Johannes Döparen vid floden nära Pella, och han träffade honom aldrig mer här på jorden.
137:2.2 (1526.2) Denna dag då Jesus och hans fyra lärjungar-apostlar gav sig iväg till Galiléen uppstod en stor oro i Johannes anhängares läger. Den första stora splittringen höll på att ske. Dagen innan hade Johannes definitivt förklarat för Andreas och Esra att Jesus var Befriaren. Andreas bestämde sig för att följa Jesus, men Esra avvisade den milt sinnade snickaren från Nasaret och kungjorde för sina medarbetare: ”Profeten Daniel förkunnar att Människosonen kommer med himlens skyar, med makt och stor härlighet. Denne snickare från Galiléen, denne båtbyggare från Kafarnaum, kan inte vara Befriaren. Kan en sådan Guds gåva komma från Nasaret? Denne Jesus är en släkting till Johannes, och då vår lärare är så godhjärtad har han blivit lurad. Låt oss ta avstånd från denne falske Messias.” När Johannes tillrättavisade Esra för dessa uttalanden drog denne tillsammans med många lärjungar hastigt iväg söderut. Denna grupp fortsatte att döpa i Johannes namn och grundade till slut en sekt som trodde på Johannes men vägrade att acceptera Jesus. I Mesopotamien finns ännu i denna dag en kvarleva av denna grupp.
137:2.3 (1526.3) Medan detta bråk pågick bland Johannes anhängare var Jesus och hans fyra lärjungar-apostlar på god väg mot Galiléen. Innan de gick över Jordanfloden för att via Nain vandra till Nasaret såg Jesus, när han kastade en blick uppåt vägen, en viss Filippos från Betsaida komma emot dem tillsammans med en vän. Jesus kände Filippos från tidigare, och denne var också välbekant för alla de fyra nya apostlarna. Filippos var med sin vän Natanael på väg att besöka Johannes vid Pella för att få veta mer om det omtalade kommande gudsriket, och han var glad att få träffa Jesus. Filippos hade varit en beundrare av Jesus allt sedan denne kom till Kafarnaum. Men Natanael som bodde i Kana i Galiléen kände inte Jesus. Filippos gick vidare för att hälsa på sina vänner medan Natanael vilade sig i skuggan av ett träd vid vägkanten.
137:2.4 (1526.4) Petrus tog Filippos åt sidan och började förklara att de alla, dvs. han själv, Andreas, Jakob och Johannes, hade blivit medarbetare till Jesus i det nya riket, och han uppmanade ivrigt Filippos att anmäla sig till tjänst. Filippos råkade i bryderi. Vad borde han göra? Här, utan ett ögonblicks varning — vid vägkanten nära Jordanfloden — hade hans livstids mest betydelsefulla fråga dykt upp för omedelbart avgörande. Han befann sig nu i ett allvarligt samtal med Petrus, Andreas och Johannes, medan Jesus förklarade för Jakob huvuddragen av färden genom Galiléen och vidare till Kafarnaum. Till slut föreslog Andreas för Filippos: ”Varför inte fråga Läraren?”
137:2.5 (1526.5) Det gick plötsligt upp för Filippos att Jesus var en verkligt stor man, möjligen Messias, och han beslöt att göra så som Jesus avgjorde detta ärende. Han gick rakt fram till Jesus och frågade: ”Lärare, skall jag gå ned till Johannes eller skall jag ansluta mig till mina vänner som följer dig?” Jesus svarade: ”Följ mig.” Filippos skälvde av förvissningen om att han hade funnit Befriaren.
137:2.6 (1526.6) Filippos gjorde nu tecken åt gruppen att stanna där den var medan han skyndade tillbaks för att berätta nyheten om sitt beslut för sin vän Natanael, som fortfarande väntade under ett mullbärsträd och funderade på allt vad han hade hört om Johannes Döparen, det kommande riket och den förväntade Messias. Filippos avbröt dessa meditationer då han utropade: ”Jag har funnit Befriaren, honom som Mose och profeterna skrev om och som Johannes har förkunnat.” Natanael såg upp och frågade: ”Varifrån kommer denne lärare?” Filippos svarade: ”Han är Jesus från Nasaret, timmermannen Josefs son, som på senare tid har bott i Kafarnaum.” Då frågade Natanael, i någon mån chockerad: ”Kan något så gott komma från Nasaret?” Men Filippos tog honom i armen och sade: ”Kom och se.”
137:2.7 (1527.1) Filippos förde Natanael till Jesus, som såg den uppriktige tvivlaren välvilligt i ögonen och sade: ”Se, en sann israelit, en som är utan svek. Följ mig.” Natanael vände sig till Filippos och sade: ”Du har rätt, han är verkligen en människornas mästare. Jag vill också följa honom, om jag är värdig.” Jesus nickade mot Natanael och sade igen: ”Följ mig.”
137:2.8 (1527.2) Jesus hade nu samlat hälften av sin framtida kår av nära medarbetare, fem som hade känt honom någon tid och en främling, Natanael. Utan ytterligare uppehåll gick de över Jordanfloden och via byn Nain nådde de fram till Nasaret sent den kvällen.
137:2.9 (1527.3) De stannade alla över natten hos Josef i Jesu hem från pojkåren. Jesu medarbetare hade svårt att förstå varför deras nyvunne lärare var så noggrann med att fullständigt förstöra varje spår av det som han hade skrivit och som fanns kvar i hemmet på olika ställen i form av de tio buden samt andra valspråk och uttryck. Men detta förfarande, i förening med att de aldrig senare såg honom skriva något — utom i damm eller sand — gjorde ett djupt intryck på deras sinnen.
137:3.1 (1527.4) Nästa dag sände Jesus sina apostlar i förväg till Kana, då de allesammans var inbjudna till ett bröllop som firades av en ung kvinna med en framträdande ställning i staden, medan han själv gjorde sig redo för ett snabbt besök hos sin mor i Kafarnaum, med uppehåll i Magdala för att träffa sin bror Juda.
137:3.2 (1527.5) Innan de lämnade Nasaret berättade Jesu nya medarbetare för Josef och de andra medlemmarna av Jesu familj om de förunderliga händelser som då nyligen hade inträffat och gav fritt uttryck för sin tro att Jesus var den länge efterlängtade befriaren. Dessa medlemmar av Jesu familj diskuterade allt detta, och Josef sade: ”Kanske mor hade rätt när allt kommer omkring — kanske vår egendomlige bror är den blivande konungen.”
137:3.3 (1527.6) Juda var närvarande vid Jesu dop och hade, tillsammans med sin bror Jakob en stark tro på Jesu mission på jorden. Fastän både Jakob och Juda var mycket förbryllade beträffande arten av deras brors mission, hade deras mor återuppväckt alla sina tidigare förhoppningar om Jesus som Messias, Davids son, och hon uppmuntrade sina söner att tro på deras bror som Israels befriare.
137:3.4 (1527.7) Jesus anlände till Kafarnaum måndag kväll, men han gick inte till sitt eget hem där Jakob och hans mor bodde, utan han gick direkt till Sebedaios hem. Alla hans vänner i Kafarnaum såg att det hade kommit en stor och angenäm förändring över honom. Nu föreföll han igen relativt gladlynt och mer lik sig själv sådan han var under de tidigare åren i Nasaret. I åratal före sitt dop och perioderna av avskildhet kort före och kort efter dopet hade han blivit alltmer allvarlig och sluten. Nu tyckte de alla att han igen hade fått tillbaka sitt gamla jag. Det fanns något av en majestätisk vikt och upphöjdhet över honom, men han var igen lätt om hjärtat och gladlynt.
137:3.5 (1528.1) Maria skälvde av förväntan. Hon förutsåg att Gabriels löfte var nära att gå i uppfyllelse. Hon väntade sig att hela Palestina snart skulle överraskas och överväldigas när det på ett mirakulöst sätt uppenbarades att hennes son var judarnas övernaturlige konung. Men på alla de många frågor som hans mor, Jakob, Juda och Sebedaierna ställde svarade Jesus endast med ett leende: ”Det är bättre att jag dröjer här en tid, jag måste göra min himmelske Faders vilja.”
137:3.6 (1528.2) Nästa dag, på tisdagen, begav de sig alla över till Kana för Naomis bröllop, som skulle äga rum följande dag. Trots Jesu upprepade varningar att de inte skulle berätta om honom för någon människa ”innan Faderns stund var inne”, ville de nödvändigtvis i det tysta sprida ut nyheten att de hade funnit Befriaren. De väntade alla med tillförsikt på att Jesus skulle inleda sitt messianska välde vid det förestående bröllopet i Kana, och att han skulle göra det med stor kraft och sublim storslagenhet. De kom ihåg vad som hade berättats om företeelserna i anslutning till hans dop, och de trodde att hans framtida levnad på jorden skulle kännetecknas av allt fler manifestationer av övernaturliga under och mirakulösa demonstrationer. Följaktligen beredde sig hela trakten på att samlas till bröllopsfesten i Kana vid giftermålet mellan Naomi och Johab, Natans son.
137:3.7 (1528.3) Maria hade inte på många år varit så glad. Hon gjorde resan till Kana som om hon hade varit en drottningmoder på väg att bevittna sin sons kröning. Inte sedan Jesus var tretton år hade hans familj och vänner sett honom så sorglös och lycklig, så omtänksam och förståelsefull för önskningar och önskemål hos hans närmaste, så rörande medlidsam. De viskade alla till varandra i små grupper och undrade vad som skulle hända. Vad skulle denna märkliga person göra här näst? Hur skulle han inleda det kommande rikets härlighet? De hänfördes alla över tanken att de skulle vara närvarande för att bevittna uppenbarelsen av Israels Guds makt och styrka.
137:4.1 (1528.4) Vid tolvtiden på onsdag hade nästan tusen gäster anlänt till Kana, mer än fyra gånger det antal som bjudits till bröllopsfesten. Det var en judisk sed att fira bröllop på onsdagar, och inbjudningarna till bröllopet hade sänts ut en månad tidigare. Under förmiddagen och den tidiga eftermiddagen liknade det hela mer en offentlig mottagning för Jesus än ett bröllop. Alla ville hälsa på denne nästan berömde galilé, och han var högst hjärtlig mot alla, unga och gamla, judar och icke-judar. Alla jublade när Jesus samtyckte till att leda bröllopståget före vigseln.
137:4.2 (1528.5) Jesus var nu fullständigt medveten om sin människotillvaro, sin gudomliga pre-existens och hans mänskliga och gudomliga naturers kombinerade eller fusionerade tillstånd. Med fullkomlig kontroll kunde han i ena ögonblicket uppträda i människorollen för att i nästa stund anlägga den gudomliga naturens personlighetsprivilegier.
137:4.3 (1528.6) När dagen framskred blev Jesus allt mer medveten om att människorna förväntade sig att han skulle göra något under. Alldeles särskilt märkte han att hans familj och hans sex lärjungar-apostlar väntade sig att han på lämpligt sätt skulle kungöra sitt kommande rike med någon häpnadsväckande och övernaturlig manifestation.
137:4.4 (1529.1) Tidigt på eftermiddagen kallade Maria Jakob till sig, och tillsammans vågade de närma sig Jesus för att fråga om han kunde utsträcka sitt förtroende till dem så långt att han ville meddela dem vid vilken tid och i vilket skede av bröllopsceremonierna han tänkte manifestera sig som ”den övernaturlige”. De hade knappt sagt detta till Jesus förrän de märkte att de hade väckt den karakteristiska indignationen hos honom. Han sade endast: ”Om ni har mig kär, var då villiga att vänta här tillsammans med mig medan jag avvaktar min himmelske Faders vilja.” Men vältaligheten i hans tillrättavisning låg i hans ansiktsuttryck.
137:4.5 (1529.2) Detta drag från hans mors sida var en stor besvikelse för Jesus som människa, och han blev mycket allvarlig av sin reaktion på hennes suggestiva förslag att han skulle tillåta sig någon yttre demonstration av sin gudomlighet. Det var just en av de saker som han hade beslutat att inte göra, när han helt nyligen befann sig i avskildhet i bergen. Maria var mycket deprimerad i flera timmar. Hon sade till Jakob: ”Jag kan inte förstå honom, vad betyder allt detta? Finns det inget slut på hans märkliga beteende?” Jakob och Juda försökte trösta sin mor, medan Jesus drog sig tillbaka för en timmes ensamhet. Men han återvände till festen och var igen sorglös och glad.
137:4.6 (1529.3) Bröllopet fortskred medan en tyst förväntan rådde, men hela ceremonin avslutades utan ett drag, utan ett ord, från den ärade gästen. Sedan viskades det att denne snickare och båtbyggare, som Johannes hade kungjort som ”Befriaren”, skulle visa sin makt i samband med kvällsfestligheterna, kanske under bröllopsmåltiden. Men all förväntan om en sådan demonstration avlägsnades effektivt från de sex lärjungeapostlarnas sinne när Jesus kallade dem samman kort före bröllopssupén och med djupt allvar sade: ”Tro inte att jag har kommit till detta ställe för att göra något under som skulle tillfredsställa de nyfikna eller övertyga dem som tvivlar, utan vi är här för att följa vår himmelske Faders vilja.” Men när Maria och de andra såg honom rådgöra med sina medarbetare blev de helt övertygade om att något ovanligt snart skulle hända. De satte sig alla ned för att njuta av bröllopsmåltiden och en kväll av festlig god samvaro.
137:4.7 (1529.4) Brudgummens far hade reserverat rikligt med vin för alla gäster som var bjudna till bröllopsfesten, men hur kunde han veta att hans sons giftermål skulle bli en händelse så nära förknippad med förväntningarna på att Jesus skulle manifestera sig som den messianske befriaren? Han var glad över äran att få räkna den berömde galilén bland sina gäster, men innan bröllopsmåltiden var till ända kom tjänarna med det pinsamma beskedet att vinet höll på att ta slut. När den officiella måltiden var avslutad och gästerna vandrade omkring i trädgården anförtrodde brudgummens mor åt Maria att förrådet av vin hade tagit slut. Maria sade med tillförsikt: ”Var inte orolig — jag skall tala med min son. Han skall hjälpa oss.” Så dristade hon sig till att tala trots tillrättavisningen endast några timmar tidigare.
137:4.8 (1529.5) Under många års tid hade Maria alltid vänt sig till Jesus för hjälp vid varje kris i deras hemliv i Nasaret, och det var därför endast naturligt att hon kom att tänka på honom i denna situation. Men denna ärelystna mor hade även andra motiv till att vädja till sin äldste son vid detta tillfälle. Medan Jesus stod ensam i en vrå av trädgården kom hans mor fram till honom och sade: ”Min son, de har inget vin.” Jesus svarade: ” Min goda kvinna, vad har jag med det att göra?” Maria sade: ”Men jag tror att din stund har kommit, kan du inte hjälpa oss?” Jesus svarade: ”Igen måste jag förklara för dig att jag inte har kommit för att göra saker och ting på detta sätt. Varför besvärar du mig igen med sådana saker?” Då brast Maria ut i tårar och bönföll honom: ”Men min son, jag lovade dem att du skulle hjälpa oss, jag ber dig, kan du inte göra något för mig? Då sade Jesus: ”Kvinna, är det din sak att ge sådana löften? Se till att du inte gör det en gång till. Vi måste i allting följa den himmelske Faderns vilja.”
137:4.9 (1530.1) Maria, Jesu mor, var tillintetgjord. Hon var förstummad! När hon stod där, med tårarna strömmande nedför ansiktet, orörlig framför Jesus översvallades hans mänskliga hjärta av medlidande med denna kvinna som hade fött hans köttsliga kropp, och han böjde sig framåt, lade ömt sin hand på hennes huvud och sade: ”Så, så, mor Maria, sörj inte över mina till synes hårda ord, ty har jag inte många gånger sagt dig att jag har kommit endast för att göra min himmelske Faders vilja? Med största glädje skulle jag göra det du ber mig, om det vore en del av Faderns vilja — ” och plötsligt tystnade Jesus, han tvekade. Maria tycktes ana att något höll på att hända. Hon hoppade upp, slog armarna om Jesu hals, kysste honom, rusade iväg till tjänarnas område och sade: ”Vad min son än säger, gör så.” Men Jesus sade ingenting. Han insåg nu att han redan hade sagt — eller snarare önskefullt tänkt — för mycket.
137:4.10 (1530.2) Maria dansade runt av glädje. Hon visste inte hur vinet skulle åstadkommas, men hon trodde fullt och fast att hon slutligen hade övertalat sin förstfödde son att göra anspråk på sin auktoritet, att våga stiga fram för att hävda sin ställning och att visa upp sin messianska makt. På grund av närvaron och föreningen av vissa universumkrafter och universumpersonligheter, om vilka alla de närvarande var helt ovetande, skulle hon inte bli besviken. Vinet, som Maria ville ha och som Jesus, Gud och människan, som människa och av medlidande önskade, var på väg.
137:4.11 (1530.3) Nära till hands stod sex vattenkrus av sten, fyllda med vatten; varje krus rymde drygt sjuttio liter. Detta vatten var avsett att användas senare för reningsceremonierna vid bröllopsfestens slut. Tjänarnas uppståndelse kring dessa väldiga stenkärl och hans mors ivriga ordergivning drog till sig Jesu uppmärksamhet, och när han gick över dit märkte han att de hämtade upp vin, kanna efter kanna ur dem.
137:4.12 (1530.4) Det gick så småningom upp för Jesus vad som hade hänt. Av alla personer som var närvarande vid bröllopsfesten i Kana var Jesus den som var mest överraskad. Andra hade väntat sig att han skulle göra underverk, men det var just vad han inte hade ämnat göra. Då kom Människosonen ihåg sin Personaliserade Riktares varning uppe i bergen. Han drog sig till minnes hur Riktaren hade varnat honom att det var omöjligt för någon makt eller personlighet att beröva honom de skaparprivilegier som gällde oberoendet av tiden. Vid detta tillfälle var styrketransformerare, mellanvarelser och alla andra behövliga personligheter samlade nära vattnet och andra nödvändiga element, och när Universumets Skapare och Härskare hade uttryckt sin önskan kunde ingenting hindra den ögonblickliga uppkomsten av vin. Det blev dubbelt så säkert att denna händelse skulle inträffa emedan den Personaliserade Riktaren hade tillkännagett att uppfyllandet av Sonens önskan på intet sätt var emot Faderns vilja.
137:4.13 (1530.5) Men detta var inte i någon mening ett mirakel. Ingen naturlag modifierades, upphävdes eller ens transcenderades. Inget annat hände än att tiden upphävdes i anslutning till det himmelska hopsättandet av de kemiska grundämnen som fordrades för att tillverka vinet. Vid detta tillfälle i Kana gjorde Skaparens agenter vin precis så som det görs vid de vanliga naturliga processerna förutom att de gjorde det oberoende av tiden och med ingripande från övermänskliga representanter vad beträffar sammanställningen i rymden av de nödvändiga kemiska beståndsdelarna.
137:4.14 (1531.1) Därtill kom att det var uppenbart att förverkligandet av detta så kallade mirakel inte stod i strid med Paradisfaderns vilja. Annars hade det inte inträffat emedan Jesus redan i allting hade underställt sig Faderns vilja.
137:4.15 (1531.2) När tjänarna öste upp detta nya vin bar de fram det till brudgummens marskalk, ”ceremonimästaren”, och när han hade smakat på det ropade han till brudgummen och sade: ”Det är sed att först bjuda på det goda vinet och att sedan när gästerna börjar bli berusade föra fram det sämre, men du har sparat det bästa vinet till slutet av festen.”
137:4.16 (1531.3) Maria och Jesu lärjungar fröjdade sig storligen över det förmodade miraklet, som de trodde att Jesus med avsikt hade utfört, men Jesus drog sig tillbaka till en skyddad vrå i trädgården och försjönk för några korta stunder i allvarliga tankar. Han drog till sist den slutsatsen att händelsen under rådande omständigheter hade legat utanför hans personliga kontroll, och att den var ofrånkomlig då den inte stod i strid med hans Faders vilja. När han återvände till folket betraktade de honom med vördnad. De trodde alla på honom som Messias. Men Jesus var mycket förbryllad då han visste att de trodde på honom bara på grund av den ovanliga händelse som de nyss oavsiktligt hade bevittnat. Igen drog sig Jesus för en stund tillbaka för att tänka över alltsammans på hustaket.
137:4.17 (1531.4) Jesus förstod nu helt att han ständigt måste vara på sin vakt, så att han inte av att hänge sig åt medkänsla och medlidande åstadkom upprepade episoder av detta slag. Det oaktat inträffade många liknande händelser innan Människosonen slutligt skildes från sitt liv som dödlig i köttslig gestalt.
137:5.1 (1531.5) Fastän många av gästerna stannade hela den vecka som bröllopsfestligheterna pågick, begav sig Jesus med sina nyligen valda lärjungeapostlar — Jakob, Johannes, Andreas, Petrus, Filippos och Natanael — mycket tidigt följande morgon iväg till Kafarnaum utan att ta avsked av någon. Jesu familj och alla hans vänner i Kana var mycket bedrövade för att han så plötsligt hade lämnat dem, och Juda, Jesu yngste bror, gav sig i väg för att söka efter honom. Jesus och hans apostlar gick direkt till Sebedaios hem i Betsaida. Under denna färd talade Jesus med sina nyss valda medarbetare om mycket som var av betydelse för det kommande riket och i synnerhet varnade dem att inte nämna om vattnets förvandling till vin. Han gav dem också rådet att undvika städerna Sepforis och Tiberias i sitt framtida arbete.
137:5.2 (1531.6) Efter måltiden den kvällen hölls här i Sebedaios och Salomes hem en av de viktigaste sammankomsterna under Jesu hela jordiska livsskede. Endast de sex apostlarna var närvarande vid detta möte; Juda anlände när de höll på att bryta upp. Dessa sex utvalda män hade färdats från Kana till Betsaida med Jesus och vandrat som på luft. De var fulla av förväntan och hänförda vid tanken på att de hade utvalts till nära medarbetare till Människosonen. Men när Jesus började göra klart för dem vem han var och vad hans mission på jorden skulle bli och hur den möjligen kunde sluta, blev de överväldigade. De kunde inte fatta det han berättade för dem. De var mållösa; även Petrus kände sig obeskrivligt tillintetgjord. Endast den djupt tänkande Andreas vågade svara på de ord av råd som Jesus gav. Då Jesus insåg att de inte förstod hans budskap, då han såg att deras idéer om judarnas Messias var så fullständigt utkristalliserade, sände han dem till vila för natten medan han vandrade och samtalade med sin bror Juda. Innan Juda tog avsked av Jesus sade han med mycken känsla i orden: ”Min fader och broder, jag har aldrig förstått mig på dig. Jag vet inte med säkerhet om du är det som min mor har lärt oss, och jag förstår inte helt det kommande riket, men jag vet förvisso att du är en mäktig Gudsman. Jag hörde rösten vid Jordanfloden, och jag tror på dig, vem du än är.” När han hade sagt detta avlägsnade han sig och gick till sitt eget hem i Magdala.
137:5.3 (1532.1) Den natten sov Jesus inte. Insvept i sina kvällskläder satt han ute vid sjöstranden och tänkte — tänkte ända till gryningen nästa dag. Under den nattens långa timmar av mediterande kom Jesus till en klar uppfattning om att han aldrig skulle kunna få sina anhängare att se honom i något annat ljus än som den länge efterlängtade Messias. Han insåg slutligen att det inte fanns något annat sätt att sprida budskapet om himmelriket än genom att uppfylla Johannes förutsägelse och som den som judarna förväntade sig. När allt kommer omkring, fastän han inte var Davids typ av Messias, var han sannerligen uppfyllelsen av de profetiska yttranden som de mer andligt sinnade av de forna siarna hade fällt. Aldrig mer förnekade han helt att han var Messias. Han beslöt att lämna det slutliga utredandet av denna komplicerade situation till att utarbetas enligt Faderns vilja.
137:5.4 (1532.2) Nästa morgon anslöt sig Jesus till sina vänner vid frukosten, men de var en dyster grupp. Han samtalade med dem och vid måltidens slut samlade han dem kring sig och sade: ”Det är min Faders vilja att vi stannar här i trakten tills vidare. Ni har hört Johannes säga att han kom för att bereda väg för himmelriket; därför anstår det oss att vänta på att Johannes fullbordar sin förkunnelse. När Människosonens föregångare har avslutat sitt arbete, då börjar vi förkunna rikets goda budskap.” Han anvisade sina apostlar att återvända till sina nät samtidigt som han själv gjorde sig redo att tillsammans med Sebedaios bege sig till båtvarvet. Han lovade träffa dem nästa dag i synagogan, där han skulle tala, och han bestämde ett möte med dem på eftermiddagen den sabbaten.
137:6.1 (1532.3) Jesu första offentliga framträdande efter hans dop skedde på sabbaten den 2 mars år 26 e.Kr. i synagogan i Kafarnaum. Synagogan var fylld till trängsel. Berättelsen om dopet i Jordanfloden hade nu fått tillskott av de färska nyheterna från Kana om vattnet och vinet. Jesus gav hedersplatser åt sina sex apostlar, och tillsammans med dem satt hans två köttsliga bröder Jakob och Juda. Hans mor, som hade återvänt till Kafarnaum tillsammans med Jakob föregående kväll, var också närvarande och satt i kvinnornas del av synagogan. Hela församlingen var i spänning. De väntade sig att få se någon utomordentlig manifestation av en övernaturlig makt, vilket vore ett passande bevis för naturen och makten hos honom som idag skulle tala till dem. Men deras lott var att bli besvikna.
137:6.2 (1532.4) När Jesus steg upp räckte synagogans föreståndare honom skriftrullen och Jesus läste från profeten Jesaja: ”Så säger Herren: ’Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall. Var är det hus som ni byggde åt mig? Och var är den plats som är min boning? Allt detta har min hand gjort’, säger Herren. ’Men till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord.’ Hör Herrens ord, ni som skälver och fruktar: ’Era bröder hatade er och stötte bort er för mitt namns skull.’ Men förhärligad vare Herren. Han skall framträda för er i glädje, och alla andra skall komma på skam. En röst från staden, en röst från templet, en röst från Herren säger: ’Innan hon kände någon födslovånda, födde hon; innan kval kom över henne, blev hon förlöst med ett gossebarn.’ Vem har hört något sådant? Skall jorden sättas till att frambringa på en enda dag? Eller kan ett folk födas på ett ögonblick? Men så säger Herren: ’Se, jag vill låta friden breda ut sig som en ström, och även främlingarnas lov och pris skall vara som en översvämmande flod. Så som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er. Och även i Jerusalem skall ni få tröst. Och när ni får se detta, skall era hjärtan glädja sig.’”
137:6.3 (1533.1) När Jesus hade avslutat denna läsning räckte han rullen tillbaka till dess väktare. Innan han satte sig sade han endast: ”Var tålmodiga och ni skall få se Guds härlighet; även så skall det vara med alla dem som stannar hos mig och sålunda lär sig att göra min himmelske Faders vilja.” Folket gick till sina hem i förundran över vad allt detta betydde.
137:6.4 (1533.2) Den eftermiddagen steg Jesus och hans apostlar jämte Jakob och Juda ombord på en båt och for en bit ned längs kusten, där de ankrade medan han talade till dem om det kommande riket. Och de förstod mer än de hade under torsdagskvällen.
137:6.5 (1533.3) Jesus rådde dem att fortsätta med sina vanliga uppgifter tills ”rikets stund skulle komma”. För att uppmuntra dem föregick han med gott exempel genom att återgå till sitt regelbundna arbete vid båtvarvet. Han förklarade för dem att de varje kväll skulle tillbringa tre timmar med studier och förberedelse för sitt framtida arbete och sade vidare: ”Vi stannar alla här i trakten tills Fadern ber mig kalla på er. Var och en av er måste nu återvända till sitt sedvanliga arbete som om ingenting hade hänt. Berätta inte för någon människa om mig och kom ihåg att mitt rike inte kommer med väsen och glamour, utan snarare måste det komma genom den stora förändring som min Fader då har åstadkommit i era hjärtan och i deras hjärtan som skall kallas att ansluta sig till er i rikets råd. Ni är nu mina vänner, jag litar på er och jag älskar er, ni skall snart bli mina personliga medarbetare. Var tålmodiga, var lågmälda. Var alltid hörsamma för Faderns vilja. Gör er färdiga för kallelsen från riket. Fastän ni kommer att uppleva stor glädje i min Faders tjänst, bör ni också vara beredda på svårigheter, ty jag varnar er att mången skall gå in i riket först efter mycken vedermöda. Men de som har funnit riket, deras glädje skall vara ymnig, och de skall kallas hela jordens välsignade. Men hys inga falska förhoppningar; världen kommer att snubbla över mina ord. Inte ens ni, mina vänner, fattar helt vad jag som bäst lägger fram för era förvirrade sinnen. Misstag er inte; vi går ut för att arbeta för en generation som väntar sig tecken. De kommer att kräva undergörande som bevis för att jag är sänd av min Fader, och endast långsamt kommer de att inse att det är uppenbarelsen av min Faders kärlek som utgör rekommendationsbrevet för min mission.”
137:6.6 (1533.4) Den kvällen när de hade gått i land och innan de var och en vandrade iväg, bad Jesus, där han stod vid vattenbrynet: ”Min Fader, jag tackar dig för dessa små, som trots sina tvivel redan nu tror. Och för deras skull har jag stannat här för att göra din vilja. Och må de nu lära sig att vara ett, såsom även vi är ett.”
137:7.1 (1533.5) I fyra långa månader — mars, april, maj och juni — fortgick denna väntetid. Jesus höll över hundra långa och allvarliga, fastän muntra och glada, sammankomster med dessa sex medarbetare och sin egen bror Jakob. På grund av sjukdom i familjen kunde Juda sällan delta i dessa lektioner. Jakob, Jesu bror, förlorade inte tron på honom, men under dessa månader av dröjsmål och overksamhet blev Maria närapå förtvivlad över sin son. Hennes tro som i Kana hade stigit till sådana höjder sjönk nu till nya djup. Hon kunde endast ty sig till sitt så ofta upprepade utrop: ”Jag kan inte förstå honom. Jag kan inte komma på vad allt detta betyder.” Men Jakobs hustru gjorde mycket för att hålla Marias mod uppe.
137:7.2 (1534.1) Under dessa fyra månader blev dessa sju troende, av vilka en var Jesu köttsliga bror, bekanta med honom. De höll på att vänja sig vid tanken att leva med denna Gud och människa. Fastän de kallade honom Rabbi lärde de sig att inte vara rädda för honom. Jesu personlighet kännetecknades av denna ojämförliga älskvärdhet som gjorde det möjligt för honom att så leva bland dem att de inte förskräcktes av hans gudomlighet. De fann det verkligen lätt att vara ”vänner med Gud”, Gud inkarnerad i en dödligs köttsliga gestalt. Denna väntetid var en hård test för hela gruppen av troende. Ingenting, absolut ingenting, mirakulöst inträffade. Dag efter dag ägnade de sig åt sitt vanliga arbete, kväll efter kväll satt de vid Jesu fötter. De hölls samman av hans makalösa personlighet och av de vänliga ord som han kväll efter kväll talade till dem.
137:7.3 (1534.2) Denna tid av väntan och undervisning var särskilt svår för Simon Petrus. Han försökte upprepade gånger övertala Jesus att ta itu med att predika himmelriket i Galiléen medan Johannes fortsatte att predika i Judéen. Men Jesus svarade alltid Petrus: ”Var tålmodig, Simon. Gör framsteg. Det finns ingen risk för att vi är för mycket förberedda när Fadern kallar oss.” Andreas brukade emellanåt lugna ned Petrus med sina mogna och filosofiska råd. Jesu mänskliga naturlighet gjorde ett väldigt intryck på Andreas. Han tröttnade aldrig på att fundera över hur någon som kunde leva så nära Gud kunde vara så vänlig och hänsynsfull mot människor.
137:7.4 (1534.3) Under hela denna tid talade Jesus endast två gånger i synagogan. Mot slutet av dessa många veckor av väntan hade berättelsen om hans dop och vinet i Kana börjat lugna ned sig. Jesus såg till att inga fler skenbara mirakel inträffade under denna tid. Men fastän de levde så obemärkt i Betsaida hade rapporter om Jesu märkliga utföranden förts fram till Herodes Antipas, som i sin tur sände spioner för att ta reda på vad Jesus höll på med. Men Herodes var mer bekymrad över Johannes predikande. Han beslöt att inte antasta Jesus vars arbete löpte så lugnt i Kafarnaum.
137:7.5 (1534.4) Under denna väntetid strävade Jesus efter att lära sina medarbetare vilken deras attityd borde vara gentemot de olika religiösa grupperna och politiska partierna i Palestina. Jesu ord var alltid: ”Vi försöker vinna dem alla, men vi hör inte till någon av dem.”
137:7.6 (1534.5) De skriftlärda och rabbinerna kallades med ett gemensamt namn fariséer. Själva använde de om sig beteckningen ”ämbetsbröderna”. På många sätt var de en progressiv grupp bland judarna, och de hade upptagit många läror som inte framgick klart och tydligt från de hebreiska skrifterna, såsom tron på de dödas uppståndelse, en lära som endast nämndes av en av de senare profeterna, Daniel.
137:7.7 (1534.6) Sadducéerna bestod av prästerskapet och vissa förmögna judar. De var inga pedanter när det gällde tillämpningen av lagens enskildheter. Fariséerna och sadducéerna var egentligen religiösa partier snarare än sekter.
137:7.8 (1534.7) Esséerna var en genuin religiös sekt som hade uppkommit under mackabéerupproret och som i vissa avseenden ställde strängare krav än fariséerna. De hade upptagit många persiska trosföreställningar och övningar, levde som ett brödraskap i kloster, avhöll sig från äktenskap och hade allting gemensamt. Deras specialitet var att undervisa om änglarna.
137:7.9 (1535.1) Seloterna var en grupp av lidelsefulla judiska patrioter. De talade för att det var berättigat att använda vilka metoder som helst i kampen för befrielse från det romerska oket.
137:7.10 (1535.2) Herodianerna var ett rent politiskt parti som talade för frigörelse från Roms direkta styre genom ett återupprättande av den herodianska dynastin.
137:7.11 (1535.3) Precis mitt i Palestina bodde samariterna, med vilka ”judarna inte ville ha något att göra” trots att de höll många uppfattningar som överensstämde med judarnas läror.
137:7.12 (1535.4) Alla dessa partier och sekter, inklusive nasirernas relativt fåtaliga brödraskap, trodde att Messias en gång skulle komma. De väntade alla på en nationell befriare. Men Jesus var mycket bestämd med att göra det klart att han och hans lärjungar inte skulle liera sig med någon av dessa menings- eller verksamhetsriktningar. Människosonen skulle vara varken nasir eller essé.
137:7.13 (1535.5) När Jesus senare beordrade apostlarna att likt Johannes gå ut för att förkunna evangeliet och undervisa de troende betonade han förkunnandet av ”det goda budskapet om himmelriket”. Han inpräntade ofelbart hos sina medarbetare att de måste ”visa kärlek, medkänsla och sympati”. Han lärde tidigt sina anhängare att himmelriket var en andlig erfarenhet som gäller Guds upphöjande på tronen i människornas hjärtan.
137:7.14 (1535.6) Medan de på detta sätt väntade innan de påbörjade sin aktiva offentliga förkunnelse tillbringade Jesus och dessa sju två kvällar i veckan i synagogan med att studera de hebreiska skrifterna. Under senare år, efter perioder av intensiv offentlig verksamhet, såg apostlarna tillbaka på dessa fyra månader som de mest värdefulla och givande under hela deras samvaro med Mästaren. Jesus lärde dessa män allt vad de kunde tillgodogöra sig. Han begick inte misstaget att lära dem för mycket. Han gjorde dem inte förvirrade genom att föra fram sådan sanning som låg ovanför deras fattningsförmåga.
137:8.1 (1535.7) På sabbaten den 22 juni, kort innan de gav sig ut på sin första predikotur och omkring tio dagar efter att Johannes hade fängslats, intog Jesus för andra gången synagogans predikstol sedan han hade fört sina apostlar till Kafarnaum.
137:8.2 (1535.8) Några dagar före denna predikan om ”Himmelriket”, då Jesus var sysselsatt med sitt arbete vid båtvarvet, kom Petrus till honom med nyheten om att Johannes hade arresterats. Ännu en gång lade Jesus ifrån sig sina verktyg, tog av sig sitt arbetsförkläde och sade till Petrus: ”Faderns stund har kommit. Låt oss göra oss redo att förkunna himmelrikets evangelium.”
137:8.3 (1535.9) Jesus utförde sitt sista arbete vid snickarbänken denna tisdag den 18 juni år 26 e.Kr. Petrus rusade ut från verkstaden och vid mitten på eftermiddagen hade han samlat alla sina medarbetare. Sedan han hade lämnat dem i en lund vid stranden gick han för att söka upp Jesus. Men han kunde inte finna honom, ty Mästaren hade gått till en annan lund för att be. De såg honom först sent den kvällen när han återvände till Sebedaios hus och bad om mat. Nästa dag sände han sin bror Jakob för att be om förmånen att få tala i synagogan den kommande sabbatsdagen. Föreståndaren för synagogan var mycket glad över att Jesus igen ville leda gudstjänsten.
137:8.4 (1536.1) Innan Jesus höll denna minnesvärda predikan om Guds rike, hans första anspråksfulla framträdande under sitt offentliga livsskede, läste han från skrifterna dessa ställen: ”Ni skall vara mig ett rike av präster, ett heligt folk. Jahve är vår domare, Jahve är vår lagstiftare, Jahve är vår konung; han skall frälsa oss. Jahve är min konung och min Gud. Han är den store konungen över hela jorden. Kärleksfull godhet vilar över Israel i detta rike. Välsignad vare Herrens härlighet, ty han är vår Konung.”
137:8.5 (1536.2) När Jesus hade slutat läsa sade han:
137:8.6 (1536.3) ”Jag har kommit för att förkunna upprättandet av Faderns rike. Och till detta rike skall höra de gudsdyrkande själarna bland judar och icke-judar, rika och fattiga, fria och slavar, ty min Fader tar inte hänsyn till person; hans kärlek och hans barmhärtighet vilar över alla.
137:8.7 (1536.4) ”Fadern i himlen sänder sin ande att bo i människornas sinnen, och när jag har avslutat mitt arbete på jorden skall likaså Sanningens Ande utgjutas över alla människor. Och min Faders ande och Sanningens Ande skall trygga er i den andliga förståelsens och den gudomliga rättfärdighetens kommande rike. Mitt rike är inte av denna värld. Människosonen kommer inte att leda arméer i strid för att upprätta en maktens tron eller ett rike av världslig prakt. När mitt rike har kommit skall ni känna Människosonen som Fridsfurste, uppenbarelsen av den evige Fadern. Denna världs barn kämpar för att upprätta och förstora denna världs riken, men mina lärjungar skall träda in i himmelriket genom sina moraliska beslut och sina andliga segrar; och när de väl har inträtt däri skall de finna glädje, rättfärdighet och evigt liv.
137:8.8 (1536.5) ”De som först söker inträde till riket och sålunda strävar efter en karaktärens ädelhet, lik min Faders, skall inom kort ha även allt annat som är behövligt. Men jag säger er i all ärlighet: Om ni inte söker inträde i riket genom tron och den förtröstansfulla tilliten hos ett litet barn kommer ni på intet vis att vinna inträde.
137:8.9 (1536.6) ”Låt er inte bedras av dem som kommer och säger att riket är här eller riket är där, ty min Faders rike gäller inte det synliga och materiella. Och detta rike finns redan nu hos er, ty där Guds ande lär och leder människans själ, där finns i själva verket himmelriket. Och detta Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den Heliga Anden.
137:8.10 (1536.7) ”Johannes döpte er förvisso som tecken på er omvändelse och för era synders förlåtelse, men när ni träder in i det himmelska riket skall ni bli döpta med den Heliga Anden.
137:8.11 (1536.8) ”I min Faders rike kommer det inte att finnas judar eller icke-judar, utan endast sådana som söker fulländning genom tjänande; ty jag tillkännager att den som vill vara stor i min Faders rike måste först bli allas tjänare. Om ni är villiga att tjäna era medmänniskor skall ni sitta ned med mig i mitt rike, just så som jag genom att tjäna i de skapades gestalt snart skall sitta ned hos min Fader i hans rike.
137:8.12 (1536.9) ”Detta nya rike är likt ett frö som växer i den goda jorden på en åker. Det ger inte genast skörd. Det finns en tidsintervall mellan upprättandet av riket i människans själ och den stund då riket mognar till full skörd i form av evinnerlig rättfärdighet och evig frälsning.
137:8.13 (1536.10) ”Och detta rike som jag förkunnar för er är inte ett maktens och överflödets styre. Himmelriket är inte en fråga om mat och dryck utan om ett liv av ökad rättfärdighet och växande glädje i min himmelske Faders förädlande tjänst. Ty har inte Fadern sagt om sina barn i världen: ’Det är min vilja att de till slut skulle vara fullkomliga, just så som jag är fullkomlig.’
137:8.14 (1537.1) ”Jag har kommit för att förkunna rikets glada budskap. Jag har inte kommit för att öka de tunga bördorna för dem som vill komma in i detta rike. Jag förkunnar en ny och bättre väg, och de som kan träda in i det kommande riket skall få åtnjuta den gudomliga vilan. Och vad det än kostar er av världens ting, vilket pris ni än må betala för att komma in i himmelriket, skall ni få mångfalt mer av glädje och andligt framåtskridande i denna värld och evigt liv under den kommande tidsåldern.
137:8.15 (1537.2) ”Inträdet i Faderns rike väntar inte på att arméer skall marschera, att denna världs riken störtas eller att fjättrande ok skall krossas. Himmelriket står för dörren, och alla som stiger in skall finna överflödande frihet och fröjdefull frälsning.
137:8.16 (1537.3) ”Detta rike är ett evigt välde. De som kommer in i riket skall uppstiga till min Fader; de skall förvisso nå fram till den högra sidan av hans härlighet i Paradiset. Och alla som inträder i himmelriket skall bli Guds söner, och i den kommande tidsåldern skall de så stiga upp till Fadern. Och jag har inte kommit för att kalla dem som tror sig vara rättfärdiga utan syndare och alla som hungrar och törstar efter rättfärdighet och gudomlig fulländning.
137:8.17 (1537.4) ”Johannes kom och predikade omvändelse för att göra er redo för riket. Nu har jag kommit för att förkunna att tro, gåvan från Gud, är priset för inträde i himmelriket. Om ni blott ville tro att min Fader älskar er med en oändlig kärlek, då är ni inne i Guds rike.”
137:8.18 (1537.5) När han hade sagt detta satte han sig ned. Alla som hörde honom förvånade sig över hans ord. Hans lärjungar förundrade sig. Men folket var inte redo att ta emot de goda nyheterna från denna Gud och människas läppar. Omkring en tredjedel av åhörarna trodde på budskapet även om de inte helt kunde förstå det, omkring en tredjedel beredde sig i sina hjärtan på att förkasta en sådan rent andlig uppfattning om det förväntade riket, medan den återstående tredjedelen inte kunde begripa hans undervisning och många av dem trodde uppriktigt att han ”var utom sig”.
Urantiaboken
Kapitel 138
138:0.1 (1538.1) EFTER att ha hållit sin predikan om ”Riket” sammankallade Jesus de sex apostlarna den eftermiddagen och började framlägga sina planer om att de skulle besöka städerna kring och i närheten av Galileiska sjön. Hans bröder Jakob och Juda blev mycket sårade av att de inte kallades till detta möte. Hittills hade de ansett sig höra till Jesu inre krets av medarbetare. Men Jesus ämnade inte ha några nära släktingar som medlemmar i denna rikets kår av apostoliska ledare. Detta utelämnande av Jakob och Juda från de få utvalda, i förening med hans uppenbart reserverade hållning gentemot sin mor allt sedan händelsen i Kana, var början till en ständigt vidgande klyfta mellan Jesus och hans familj. Denna situation bestod under hela hans offentliga verksamhet — de närapå avvisade honom — och dessa meningsskiljaktigheter försvann först efter hans död och uppståndelse. Hans mor vacklade ständigt mellan attityder av skiftande tro och hopp och tilltagande känslor av besvikelse, förödmjukelse och förtvivlan. Endast Rut, den yngsta, förblev orubbligt lojal mot sin fader-broder.
138:0.2 (1538.2) Fram till tiden efter uppståndelsen hade hela Jesu familj mycket litet att göra med hans verksamhet. Om en profet inte är utan ära annat än i sitt eget land, är han inte heller utan förståelsefull uppskattning annat än i sin egen familj.
138:1.1 (1538.3) Nästa dag, söndagen den 23 juni år 26 e.Kr. gav Jesus sina slutliga instruktioner till de sex. Han instruerade dem att gå ut två och två för att lära ut rikets glada budskap. Han förbjöd dem att döpa och gav dem rådet att avstå från offentligt predikande. Han förklarade att han senare skulle tillåta dem att predika offentligt, men att han ville att de för en tid, och av många orsaker, skaffade sig praktisk erfarenhet av att personligen ha att göra med sina medmänniskor. Jesus avsåg att deras första tur skulle omfatta endast personligt arbete. Fastän detta beslut var något av en besvikelse för apostlarna, insåg de åtminstone delvis, vilka orsaker Jesus hade till att påbörja rikets förkunnande på detta sätt, och de drog ut på gott humör och med tillitsfull entusiasm. Jesus sände dem ut i par, så att Jakob och Johannes gick till Heresa, Andreas och Petrus till Kafarnaum, medan Filippos och Natanael begav sig till Tarikea.
138:1.2 (1538.4) Innan de började dessa två första veckor av tjänst meddelade Jesus dem att han ville ordinera tolv apostlar till att fortsätta rikets arbete efter hans avfärd, och han bemyndigade var och en av dem att bland sina första proselyter välja ut en man till medlem i den planerade apostlakåren. Johannes yttrade sig då och frågade: ”Men Mästare, skall dessa sex män komma in i vår krets och dela allting jämnt med oss som har varit med dig allt sedan Jordanfloden och som har hört all din undervisning som förberedelse för detta vårt första arbete till förmån för riket?” Jesus svarade: ”Ja, Johannes, de män ni väljer skall bli ett med oss och ni får lära dem allt som berör riket, just så som jag har lärt er.” Sedan Jesus hade sagt detta lämnade han dem.
138:1.3 (1539.1) De sex skildes inte åt för att gå till sina uppdrag förrän de mångordigt hade diskuterat Jesu anvisning att de var och en skulle välja en ny apostel. Andreas åsikt blev till slut rådande, och de begav sig alla till sina arbeten. I allt väsentligt sade Andreas: ” Mästaren har rätt; vi är alltför få för att klara av detta arbete. Det behövs fler lärare, och Mästaren har visat oss stort förtroende då han har anförtrott åt oss att välja dessa sex nya apostlar.” Då de denna morgon skildes åt för att gå till sitt arbete fanns det en aning dold nedstämdhet i var och ens hjärta. De visste att de skulle sakna Jesus, och förutom att de kände sig rädda och blyga, var detta inte det sätt på vilket de hade föreställt sig att himmelriket skulle införas.
138:1.4 (1539.2) Man hade kommit överens om att de sex skulle arbeta i två veckor och därefter återvända till Sebedaios hem för ett sammanträde. Under tiden gick Jesus över till Nasaret för att besöka Josef, Simon och andra familjemedlemmar som bodde i den trakten. Jesus gjorde allt som var mänskligt möjligt, och som var förenligt med hans hängivenhet för att göra Faderns vilja, för att bevara sin familjs förtroende och tillgivenhet. Härvidlag gjorde han sin fulla plikt och mer.
138:1.5 (1539.3) Medan apostlarna var ute på detta uppdrag tänkte Jesus mycket på Johannes, som nu var i fängelse. Det var en stor frestelse för honom att använda sina potentiella befogenheter till att befria Johannes, men om igen fogade han sig i att ”invänta Faderns vilja”.
138:2.1 (1539.4) Denna första missionärstur som de sex gjorde var utomordentligt lyckad. De upptäckte alla det stora värdet av direkt och personlig kontakt med människorna. De återvände till Jesus med en fullständigare insikt om att religionen i sista hand enbart är en fråga om personlig erfarenhet. De började förnimma hur det vanliga folket hungrade efter att få höra ord av religiös tröst och andlig uppmuntran. När de samlades kring Jesus ville de alla tala samtidigt, men Andreas tog ledningen och när han kallade på dem i tur och ordning gav de sina formella rapporter till Mästaren och framförde sina förslag till sex nya apostlar.
138:2.2 (1539.5) Efter det att varje man hade presenterat sitt val av en ny apostel bad Jesus alla de övriga att rösta om förslaget. Sålunda accepterades de sex nya apostlarna formellt av de sex äldre apostlarna. Därefter meddelade Jesus att de alla skulle besöka dessa kandidater och kalla dem till tjänst.
138:2.3 (1539.6) De nyss valda apostlarna var:
138:2.4 (1539.7) 1. Matteus Levi, tullindrivaren från Kafarnaum som hade sitt kontor just öster om staden, nära gränsen till Batanea. Han valdes av Andreas.
138:2.5 (1539.8) 2. Tomas Didymos, en fiskare från Tarikea och tidigare timmerman och stenhuggare från Gadara. Han valdes av Filippos.
138:2.6 (1539.9) 3. Jakob Alfaios, en fiskare och jordbrukare från Heresa; han valdes av Jakob Sebedaios.
138:2.7 (1539.10) 4. Judas Alfaios, Jakob Alfaios tvillingbror, också han fiskare; han valdes av Johannes Sebedaios.
138:2.8 (1540.1) 5. Simon Seloten hade en hög ställning inom seloternas patriotiska organisation, en ställning som han gav upp för att förena sig med Jesu apostlar. Före sin anslutning till seloterna hade Simon varit köpman. Han valdes av Petrus.
138:2.9 (1540.2) 6. Judas Iskariot var ende sonen till förmögna judiska föräldrar som bodde i Jeriko. Han hade blivit knuten till Johannes Döparen, och hans föräldrar som hörde till sadducéerna hade förskjutit honom. Han höll på att söka anställning i dessa trakter när Jesu apostlar fann honom, och främst på grund av hans erfarenhet av penningtransaktioner inbjöd Natanael honom att ansluta sig till dem. Judas Iskariot var den enda från Judéen bland apostlarna.
138:2.10 (1540.3) Jesus tillbringade en hel dag tillsammans med de sex apostlarna, svarade på deras frågor och lyssnade till detaljerna i deras rapporter, ty de hade många intressanta och nyttiga erfarenheter att berätta om. De såg nu visheten i Mästarens plan att sända ut dem för att arbeta på ett lugnt och personligt sätt innan de inledde sina mer anspråksfulla offentliga framträdanden.
138:3.1 (1540.4) Nästa dag gick Jesus och de sex för att besöka Matteus, tullindrivaren. Matteus väntade på dem. Han hade avslutat sin redovisning och var färdig att överlämna skötseln av sitt kontor till sin bror. När de närmade sig tullhuset gick Andreas fram tillsammans med Jesus, som såg Matteus i ögonen och sade: ”Följ mig”. Matteus reste sig och gick med Jesus och apostlarna till sitt hus.
138:3.2 (1540.5) Matteus berättade för Jesus om banketten som han hade arrangerat för den kvällen, att han åtminstone ville ge en sådan middag för sin familj och sina vänner om Jesus skulle acceptera och samtycka till att vara hedersgäst. Jesus nickade sitt medgivande. Petrus tog då Matteus åt sidan och förklarade att han hade bett en viss Simon ansluta sig till apostlarna och fick Matteus bifall till att Simon också skulle bjudas till festen.
138:3.3 (1540.6) Efter en lunch mitt på dagen i Matteus hus gick de alla med Petrus för att söka upp Simon Seloten, som de fann på dennes tidigare affärsställe som nu sköttes av hans brorson. När Petrus förde Jesus fram till Simon hälsade Mästaren på den eldige patrioten och sade endast: ”Följ mig”.
138:3.4 (1540.7) De återvände alla till Matteus hem där de före kvällsmåltiden talade mycket om politik och religion. Familjen Levi hade länge varit engagerad i affärer och skatteindrivning. Därför skulle fariséerna ha betecknat många av de gäster som Matteus hade bjudit till denna bankett som ”publikaner och syndare”.
138:3.5 (1540.8) Dåförtiden, när det arrangerades en mottagning och bankett av detta slag till ära för någon framstående individ var det brukligt för alla intresserade personer att uppehålla sig runt om i bankettsalen för att iaktta gästerna under måltiden och lyssna till de hedervärda männens konversation och tal. Följaktligen var de flesta av Kafarnaums fariséer närvarande vid detta tillfälle för att observera Jesu uppförande vid denna ovanliga sociala tillställning.
138:3.6 (1540.9) När middagen framskred steg middagsgästernas glädje till sådana höjder av gott humör, och alla trivdes så utmärkt, att fariséerna som såg på, i sina hjärtan började kritisera Jesus för att han deltog i en sådan lättsinnig och sorglös tillställning. Senare under kvällen när gästerna började hålla tal gick en av de mer ondskefulla fariséerna så långt som till att för Petrus kritisera Jesu uppträdande och sade: ”Hur vågar ni lära ut att denne man är rättfärdig när han äter med publikaner och syndare och sålunda med sin närvaro stöder sådana scener av sorglöst nöje.” Petrus viskade denna kritik för Jesus innan denne gav avskedsvälsignelsen över alla de församlade. När Jesus inledde sitt tal sade han: ”Då jag kom hit ikväll för att välkomna Matteus och Simon till vår krets är jag glad att se er sorglöshet och ert goda umgängeshumör, men ni borde glädja er än mer över att mången av er kommer att finna tillträde till det kommande andens rike, där ni rikligt mer skall få åtnjuta allt det goda i himmelriket. Och till er som står här omkring och kritiserar mig i era hjärtan för att jag har kommit hit för att ha roligt med dessa vänner, låt mig säga att jag har kommit för att förkunna glädje för de socialt nedtrampade och andlig frihet för de moraliskt fångna. Behöver jag påminna er om att de som är friska inte behöver någon läkare utan snarare de som är sjuka? Jag har inte kommit för att kalla de rättfärdiga utan syndare.”
138:3.7 (1541.1) Sannerligen var detta en ovanlig syn hos hela det judiska folket: att se en man med rättfärdig karaktär och ädla känslor blanda sig otvunget och glädjefullt med det vanliga folket, rentav med en irreligiös och njutningslysten skara publikaner och förmenta syndare. Simon Seloten ville hålla tal vid denna tillställning i Matteus hus, men Andreas som visste att Jesus inte ville att det kommande riket skulle sammanblandas med seloternas rörelse, övertalade honom att avstå från att göra några offentliga yttranden.
138:3.8 (1541.2) Jesus och apostlarna stannade kvar den natten i Matteus hus, och när människorna gick hem talade de endast om en sak: hur god och vänskaplig Jesus var.
138:4.1 (1541.3) Nästa morgon for de alla nio med båt över till Heresa för att formellt kalla de följande två apostlarna, Jakob och Judas, Alfaios tvillingsöner, som hade nominerats av Jakob och Johannes Sebedaios. Fiskartvillingarna väntade sig Jesus och hans apostlar och inväntade dem därför nere vid stranden. Jakob Sebedaios presenterade Mästaren för dessa fiskare från Heresa, och Jesus spände blicken i dem nickade och sade: ”Följ mig.”
138:4.2 (1541.4) Denna eftermiddag, som de tillbringade tillsammans, instruerade Jesus dem noggrant om deltagandet i festliga sammankomster, och han avslutade sina kommentarer med att säga: ”Alla människor är mina bröder. Min Fader i himlen ringaktar ingen skapad varelse som vi har gjort. Himmelriket är öppet för alla män och kvinnor. Ingen människa får stänga nådens dörr i ansiktet på någon hungrig själ som kan tänkas söka vinna inträde därtill. Vi skall sitta till bords med alla som önskar höra om riket. När vår Fader i himlen ser ned till människorna är de alla lika. Vägra därför inte att bryta bröd med fariséer eller syndare, sadducéer eller publikaner, romare eller judar, rika eller fattiga, fria eller slavar. Dörren till riket är vidöppen för alla som vill lära känna sanningen och finna Gud.”
138:4.3 (1541.5) Den kvällen vid en enkel måltid i Alfaios hem upptogs tvillingbröderna i den apostoliska familjen. Senare under kvällen gav Jesus sina apostlar deras första lektion om de orena andarnas ursprung, natur och bestämmelse, men de kunde inte fatta vikten av det han berättade för dem. De fann det mycket lätt att älska och beundra Jesus men mycket svårt att förstå många av hans läror.
138:4.4 (1542.1) Efter en natts vila tog hela sällskapet på elva personer en båt över till Tarikea.
138:5.1 (1542.2) Fiskaren Tomas och vandraren Judas mötte Jesus och apostlarna vid fiskebåtarnas landningsställe i Tarikea, och Tomas förde sällskapet till sitt närbelägna hem. Filippos presenterade nu Tomas som sin kandidat till apostel och Natanael presenterade Judas Iskariot från Judéen för en likadan utmärkelse. Jesus såg på Tomas och sade: ”Tomas, du saknar tro; det oaktat tar jag emot dig. Följ mig.” Till Judas Iskariot sade Mästaren: ”Judas, vi är alla av samma kött, och då jag nu mottar dig i vår krets ber jag en bön om att du alltid skall vara lojal mot dina bröder från Galiléen. Följ mig.”
138:5.2 (1542.3) När de hade friskat upp sig tog Jesus de tolv avskilt för en tid för att be med dem och undervisa om den Heliga Andens natur och arbete, men återigen var det till stor del omöjligt för dem att förstå betydelsen av de underbara sanningar som han försökte lära dem. En förstod en punkt, och en annan en annan punkt, men ingen av dem kunde tillägna sig hela hans undervisning. Alltid gjorde de misstaget att försöka passa in Jesu nya evangelium i sina gamla former av religiös trosföreställning. De kunde inte fatta tanken att Jesus hade kommit för att förkunna ett nytt evangelium om frälsning och för att etablera en ny väg till att finna Gud. De insåg inte att han var en ny uppenbarelse av Fadern i himlen.
138:5.3 (1542.4) Nästa dag lämnade Jesus sina tolv apostlar helt ensamma. Han ville att de skulle bekanta sig med varandra och önskade att de var ensamma för att samtala om det som han hade lärt dem. Mästaren återvände till kvällsvarden, och under timmarna efter måltiden berättade han för dem om serafernas verksamhet, och några av apostlarna förstod hans undervisning. De vilade en natt och begav sig nästa dag med båt till Kafarnaum.
138:5.4 (1542.5) Sebedaios och Salome hade flyttat för att bo hos sin son David, så att deras stora hem kunde överlämnas till Jesus och hans tolv apostlar. Här tillbringade Jesus en lugn sabbat med sina utvalda budbärare. Han skisserade noggrant huvuddragen i planerna för att förkunna riket, förklarade detaljerat vikten av att undvika varje sammanstötning med de civila myndigheterna och sade: ”Om de civila makthavarna skall tillrättavisas, lämna den uppgiften åt mig. Se till att ni inte offentligt fördömer kejsaren eller hans tjänstemän.” Det var denna samma kväll som Judas Iskariot tog Jesus åt sidan för att fråga varför ingenting gjordes för att få ut Johannes ur fängelset. Judas var inte helt tillfreds med den inställning som Jesus hade.
138:6.1 (1542.6) Nästa vecka ägnades åt ett program av intensiv utbildning. Varje dag sattes de sex nya apostlarna i händerna på sin respektive uppsökare för en grundlig genomgång av allt som apostlarna hade lärt och upplevt som förberedelse för rikets arbete. Till uppbyggelse för de nya apostlarna gick de äldre apostlarna noggrant igenom det som Jesus dittills hade lärt dem. Om kvällarna samlades de alla i Sebedaios trädgård för att få instruktioner av Jesus.
138:6.2 (1542.7) Det var vid denna tid som Jesus införde en ledig dag mitt i veckan för vila och rekreation. De följde denna plan för avkoppling en dag varje vecka under återstoden av Jesu materiella liv. Som allmän regel sysslade de aldrig med sina vanliga verksamhetsformer på onsdagar. Under denna lediga dag i veckan brukade Jesus vanligen avlägsna sig från dem och säga: ”Mina barn, gå för att friska upp er för en dag. Vila er från rikets mödosamma arbete och njut av den vederkvickelse som ni får av att återvända till era tidigare yrken eller av att finna nya rekreationsformer.” Fastän Jesus under denna period i sitt jordeliv faktiskt inte behövde denna vilodag, följde han denna plan emedan han visste att det var bäst för hans mänskliga medarbetare. Jesus var läraren — Mästaren. Hans medarbetare var hans elever — lärjungar.
138:6.3 (1543.1) Jesus strävade efter att göra klart för sina apostlar skillnaden mellan hans läror och hans liv bland dem och de läror som senare kunde tänkas uppkomma om honom. Jesus sade: ”Mitt rike och evangeliet i anslutning därtill skall vara huvudinnehållet i ert budskap. Förirra er inte in på sidospår med att predika om mig och om min förkunnelse. Förkunna rikets evangelium och framför min uppenbarelse av Fadern i himlen, men låt er inte vilseledas in på bivägar vilket innebär att skapa legender och bygga upp en kult som gäller trosuppfattningar och läror om mina trosuppfattningar och läror.” Men återigen förstod de inte varför han talade så, och ingen vågade fråga varför han undervisade dem om detta.
138:6.4 (1543.2) Under denna tidiga undervisning försökte Jesus så långt som möjligt undvika motsättningar med sina apostlar, utom när det gällde oriktiga uppfattningar om hans Fader i himlen. I alla sådana fall tvekade han aldrig att rätta felaktiga trosföreställningar. Det fanns endast ett motiv i Jesu liv på Urantia efter dopet, nämligen en bättre och sannare uppenbarelse av sin Paradisfader. Han var pionjären för den nya och bättre vägen till Gud, trons och kärlekens väg. Ständigt uppmanade han apostlarna: ”Gå ut och sök efter syndare, finn de modlösa och trösta de ängsliga.”
138:6.5 (1543.3) Jesus hade ett perfekt grepp om situationen. Han hade obegränsad makt som han kunde ha brukat för att främja sin mission, men han nöjde sig helt med medel och personligheter som de flesta människor skulle ha ansett vara otillräckliga och betraktat som oansenliga. Han var engagerad i en mission med enorma dramatiska möjligheter, men han insisterade på att sköta sin Faders angelägenheter på det lugnaste och mest odramatiska sättet. Han undvek omsorgsfullt all uppvisning av makt. Hans plan var nu att åtminstone under flera månader arbeta lugnt och stilla tillsammans med sina apostlar i trakterna kring Galileiska sjön.
138:7.1 (1543.4) Jesus hade gjort upp planer för en lågmäld missionskampanj omfattande fem månader av personligt arbete. Han hade inte berättat för apostlarna hur länge detta arbete skulle pågå, utan de arbetade en vecka åt gången. Tidigt under denna första dag i veckan, just då han skulle meddela sina tolv apostlar detta, kom Simon Petrus, Jakob Sebedaios och Judas Iskariot för att diskutera privat med honom. Petrus förde Jesus åt sidan och dristade sig till att säga: ”Mästare, vi kommer på uppmaning av våra medarbetare för att fråga om inte tiden nu är mogen för att träda in i riket. Och tänker du kungöra riket i Kafarnaum, eller skall vi förflytta oss till Jerusalem? Och när skall vi få veta vilken ställning var och en av oss skall inta med dig vid rikets grundläggande — ” och Petrus skulle ha fortsatt med att ställa fler frågor, men Jesus höjde en förmanande hand och avbröt honom. Och då han vinkade åt de andra apostlarna som stod i närheten att förena sig med dem sade han: ”Mina små barn, hur länge skall jag ha överseende mer er! Har jag inte gjort det klart för er att mitt rike inte är av denna värld? Jag har sagt er många gånger att jag inte har kommit för att sitta på Davids tron, och hur kommer det sig nu att ni frågar om vilken plats var och en av er skall inneha i Faderns rike? Kan ni inte inse att jag har kallat er till ambassadörer för ett andligt rike? Förstår ni inte att ni snart, mycket snart, skall representera mig i världen och vid förkunnandet av riket, just så som jag nu representerar min Fader som är i himlen? Är det möjligt att jag har valt er och instruerat er som rikets budbärare och att ni trots det inte förstår naturen och betydelsen av detta kommande rike om det gudomligas företräde i människornas hjärtan? Mina vänner, lyssna till mig än en gång. Förvisa från era sinnen denna idé att mitt rike är ett maktens styre eller en härlighetens regim. Visserligen kommer inom kort all makt i himlen och på jorden att sättas i mina händer, men det är inte Faderns vilja att vi använder denna gudomliga gåva till att under denna tidsålder förhärliga oss själva. I en annan tidsålder skall ni sannerligen sitta hos mig i makt och härlighet, men det anstår oss nu att underkasta oss Faderns vilja och att gå ut i ödmjuk lydnad för att utföra hans påbud på jorden.”
138:7.2 (1544.1) Ännu en gång blev hans medarbetare chockerade, förstummade. Jesus sände iväg dem två och två för att be och bad dem återvända till honom vid middagstid. Denna avgörande förmiddag sökte var och en finna Gud, och var och en försökte uppmuntra och stärka den andre, och de återvände till Jesus så som han hade bett dem.
138:7.3 (1544.2) Jesus berättade nu utförligt för dem om Johannes ankomst, dopet i Jordanfloden, bröllopsfesten i Kana, det nyligen skedda valet av de sex och hans egna köttsliga bröders avståndstagande från dem samt varnade dem att rikets fiende också skulle försöka dra bort dem. Efter detta korta men allvarliga tal steg alla apostlar upp under Petrus ledning för att tillkännage sin oförgängliga tillgivenhet för sin Mästare och för att högtidligt lova orubblig trohet till riket — så som Tomas uttryckte det: ”Till detta kommande rike, vad det än är och fastän jag inte helt förstår det.” De trodde alla uppriktigt på Jesus även om de inte helt förstod hans undervisning.
138:7.4 (1544.3) Jesus frågade dem nu hur mycket pengar de hade sinsemellan. Han hörde sig också för om hur försörjningen av deras familjer hade ordnats. När det visade sig att de knappt hade tillräckligt med medel att underhålla sig i två veckors tid sade Jesus: ”Det är inte Faderns vilja att vi börjar vårt arbete på detta sätt. Vi stannar här vid sjön i två veckor för att fiska eller vadhelst våra händer finner att göra. Under tiden skall ni under ledning av Andreas, den först utvalde aposteln, organisera er så att ni kan skaffa er allt vad ni behöver i ert framtida arbete, både för er nuvarande personliga omvårdnadsverksamhet och även för den senare tid då jag ordinerar er till att predika evangeliet och instruera troende.” De blev alla mycket uppmuntrade av dessa ord; detta var för dem den första klara och uttryckliga antydan om att Jesus avsåg att senare påbörja en mer aggressiv och anspråksfull offentlig verksamhet.
138:7.5 (1544.4) Apostlarna tillbringade resten av dagen med att förbättra sin organisation och ordna med båtar och nät för att nästa morgon kunna ge sig ut och fiska, då de alla hade beslutat att ägna sig åt fisket. De flesta av dem hade varit fiskare, och även Jesus var en erfaren båtsman och fiskare. Många av de båtar som de kom att använda under de närmaste åren hade Jesus egenhändigt byggt. De var goda och sjösäkra båtar.
138:7.6 (1544.5) Jesus ålade dem att ägna sig åt fisket i två veckor och tillade: ”Och sedan skall ni gå ut för att bli människofiskare.” De fiskade i tre grupper, och Jesus for varje kväll ut med olika grupper. Hur mycket de all uppskattade Jesus! Han var en skicklig fiskare, en glad kamrat och en inspirerande vän. Ju mer de arbetade tillsammans med honom desto mer höll de av honom. Matteus sade en dag: ”Ju mer man förstår vissa människor desto mindre uppskattar man dem, men då det gäller denne man, ju mindre jag förstår honom desto mer älskar jag honom.”
138:7.7 (1545.1) Detta program, att fiska i två veckors tid och att gå ut för att göra personligt arbete till förmån för riket i två veckor, följdes under mer än fem månader ända till slutet av detta år, år 26 e.Kr., tills efter de särskilda förföljelser upphörde som hade riktats mot Johannes lärjungar efter hans fängslande.
138:8.1 (1545.2) Efter att ha avyttrat två veckors fiskfångst tog Judas Iskariot, som hade valts till skattmästare för de tolv, och delade upp apostlarnas penningmedel i sex lika stora delar, efter det att medel för försörjningen av familjer som var beroende av dem redan hade ombesörjts. Sedan, nära mitten av augusti år 26 e.Kr. gick de ut två och två till de arbetsområden som Andreas hade anvisat dem. De första två veckorna gick Jesus ut med Andreas och Petrus, nästa två veckor med Jakob och Johannes och så vidare med de övriga paren i den ordning de hade blivit utvalda. På detta sätt kunde han gå ut åtminstone en gång med varje par innan han kallade dem samman för att påbörja sin offentliga verksamhet.
138:8.2 (1545.3) Jesus lärde dem att förkunna syndernas förlåtelse genom tron på Gud utan botövningar eller offer, och att Fadern i himlen älskar alla sina barn med samma eviga kärlek. Han ålade sina apostlar att avstå från att diskutera följande:
138:8.3 (1545.4) 1. Johannes Döparens arbete och fängslande.
138:8.4 (1545.5) 2. Rösten vid dopet. Jesus sade: ”Endast de som hörde rösten får nämna det. Tala endast om det som ni har hört av mig, inte hörsägen.”
138:8.5 (1545.6) 3. Vattnets förvandling till vin i Kana. Jesus instruerade dem allvarligt med orden: ”Berätta inte för någon människa om vattnet och vinet.”
138:8.6 (1545.7) Det var en härlig tid för dem dessa fem eller sex månader då de arbetade som fiskare varannan tvåveckorsperiod och därvid förtjänade tillräckligt med pengar för att försörja sig på arbetsfältet under varje följande tvåveckorsperiod av missionsarbete för riket.
138:8.7 (1545.8) Det vanliga folket förundrade sig över den undervisning och omvårdnad som Jesus och hans apostlar bedrev. Rabbinerna hade länge lärt judarna att de okunniga inte kunde vara fromma eller rättfärdiga. Men Jesu apostlar var både fromma och rättfärdiga, och ändå var de gladlynt okunniga om mycket av rabbinernas lärdom och världens visdom.
138:8.8 (1545.9) Jesus gjorde klart för apostlarna skillnaden mellan botgöring genom så kallade goda gärningar, vilket judarna lärde, och sinnesförändringen genom tro — pånyttfödelsen — vilket Jesus krävde som priset för inträde i riket. Han lärde sina apostlar att tron var den enda förutsättningen för att komma in i Faderns rike. Johannes hade lärt dem ”omvändelse — att fly från den kommande vreden”. Jesus lärde: ”Tron är den öppna dörren för inträde till Guds närvarande, fullkomliga och eviga kärlek.” Jesus talade inte som en profet, som en som kommer för att förkunna Guds ord. Han föreföll att tala av sig själv som en som har makt. Jesus sökte vända deras sinnen från mirakelsökande till att finna en verklig och personlig erfarenhet i tillfredsställelsen av och förvissningen om att Guds ande av kärlek och frälsande nåd bor i människan.
138:8.9 (1545.10) Lärjungarna lärde sig tidigt att Mästaren hade en djup respekt och förstående aktning för varje människa som han mötte, och de var enormt imponerade av denna ensartade och oföränderliga hänsyn som han så konsekvent visade alla slags män, kvinnor och barn. Han kunde stanna upp mitt i en djupsinnig diskussion för att gå ut på vägen och säga några uppmuntrande ord till en förbipasserande kvinna som till kropp och själ tyngdes av sin börda. Han kunde avbryta en allvarlig konferens med sina apostlar för att umgås med ett barn som trängt sig på. Ingenting syntes någonsin för Jesus lika viktigt som den enskilda människan som råkade befinna sig i hans omedelbara närhet. Han var mästare och lärare, men han var mer än så — han var också en vän och närstående, en förstående kamrat.
138:8.10 (1546.1) Fastän Jesu offentliga undervisning främst bestod av liknelser och korta föreläsningar, undervisade han alltid sina apostlar genom frågor och svar. Under sina senare offentliga föreläsningar stannade han alltid upp för att besvara uppriktiga frågor.
138:8.11 (1546.2) Apostlarna var först chockerade över hur Jesus behandlade kvinnorna, men de vande sig tidigt vid det. Han gjorde det mycket klart för dem att kvinnorna i riket skulle ha samma rättigheter som männen.
138:9.1 (1546.3) Den något enformiga perioden då fiskande omväxlade med personligt arbete visade sig vara en ansträngande erfarenhet för de tolv apostlarna, men de höll ut under denna prövning. Trots att de knotade, tvivlade och tillfälligt uttryckte sitt missnöje förblev de trogna sina löften om tillgivenhet och lojalitet gentemot Mästaren. Det var deras personliga förbindelse med Jesus under dessa prövande månader som gjorde honom så avhållen för dem att de alla (utom Judas Iskariot) förblev lojala och trogna mot honom även under den rättsliga prövningens och korsfästelsens mörka timmar. Verkliga män kunde helt enkelt inte överge en vördad lärare som hade levt så nära dem och varit dem så tillgiven som Jesus hade varit. Under de mörka stunderna vid Mästarens död försköts i hjärtana hos dessa apostlar allt förnuft, allt omdöme och all logik till förmån för en enda alldeles särskild mänsklig känsla — vänskapslojalitetens suprema känsla. Dessa fem månader av arbete med Jesus fick var och en av apostlarna att betrakta Jesus som den bästa vän de hade i hela världen. Det var denna mänskliga känsla, inte hans förträffliga läror eller förundransvärda gärningar, som höll dem samman till tiden efter uppståndelsen och återupplivandet av förkunnelsen om rikets evangelium.
138:9.2 (1546.4) Dessa månader av lågmält arbete var inte endast ett stort prov för apostlarna, ett prov som de bestod, utan denna period då de inte uppträdde offentligt, var en stor prövning även för Jesu familj. Vid den tid då Jesus var färdig att påbörja sitt offentliga arbete, hade hela hans familj (utom Rut) praktiskt taget övergett honom. Endast vid några få tillfällen försökte de senare ta kontakt med honom, och då för att övertala honom att återvända hem med dem, ty de kom nära att tro att han inte var vid fullt förstånd. De kunde helt enkelt inte fatta hans filosofi eller förstå hans undervisning. Det var alldeles för mycket för dem som var av samma kött och blod.
138:9.3 (1546.5) Apostlarna utförde sitt arbete i Kafarnaum, Betsaida-Julias, Horasin, Gerasa, Hippos, Magdala, Kana, Betlehem i Galiléen, Jotapata, Rama, Safed, Gishala, Gadara och Abila. Utom i dessa städer arbetade de i många byar samt ute på landsbygden. Vid slutet av denna period hade de tolv apostlarna utarbetat ganska tillfredsställande planer för omsorgen om sina respektive familjer. De flesta apostlar var gifta, en del hade flera barn, men de hade vidtagit sådana arrangemang för försörjningen av sitt hemfolk med någon liten hjälp från apostlarnas kassa kunde de ägna hela sin energi åt Mästarens arbete utan att behöva bekymra sig för sina familjers ekonomiska välfärd.
138:10.1 (1547.1) Apostlarna organiserade sig tidigt på följande sätt:
138:10.2 (1547.2) 1. Andreas, den först utvalde aposteln, utsågs till ordförande och verksamhetsledare för de tolv.
138:10.3 (1547.3) 2. Petrus, Jakob och Johannes utnämndes till Jesu personliga följeslagare. De skulle tjäna honom dag och natt, sörja för hans fysiska och andra behov och följa med honom på hans nattliga andaktsstunder av bön och hemlighetsfull gemenskap med Fadern i himlen.
138:10.4 (1547.4) 3. Filippos gjordes till proviantmästare för gruppen. Det var hans skyldighet att ordna med mat och att se till att besökare, och ibland även stora åhörarskaror, fick något att äta.
138:10.5 (1547.5) 4. Natanael hade uppsikt över behoven hos de tolvs familjer. Han fick regelbundna rapporter om vad varje apostels familj behövde, anhöll om pengar av Judas, som var kassör, och sände varje vecka pengar till dem som var i behov.
138:10.6 (1547.6) 5. Matteus skaffade fram medel för apostlakåren. Det var hans plikt att se till att budgeten hölls i balans, att kassan fick påfyllnad. Om medel inte inflöt för den gemensamma försörjningen, om inte tillräckligt med donationer för sällskapets uppehälle erhölls, hade Matteus befogenhet att beordra de tolv tillbaka till deras nät för en tid. Men detta var aldrig nödvändigt efter att de började sitt offentliga arbete; han hade alltid tillräckligt med medel till hands för kassören att kunna finansiera deras aktiviteter.
138:10.7 (1547.7) 6. Tomas skötte färdsplanerna. Det tillföll honom att ordna med logi och ungefärligt välja ut platsen för undervisning och predikning, och därigenom försäkra dem om ett smidigt och tidsbesparande färdprogram.
138:10.8 (1547.8) 7. Jakob och Judas, Alfaios tvillingsöner, anvisades att tygla folkskarorna. Det var deras uppgift att utse ett tillräckligt stort antal ordningsmän så att de kunde hålla ordning bland folkmassorna under predikan.
138:10.9 (1547.9) 8. Simon Seloten fick ansvaret för rekreation och avkoppling. Han arrangerade onsdagsprogrammen och försökte också reservera någon timme för avkoppling och omväxling varje dag.
138:10.10 (1547.10) 9. Judas Iskariot utnämndes till kassör. Han bar penningpungen. Han betalade alla utgifter och skötte bokföringen. Han gjorde en budgetkalkyl för Matteus varje vecka och rapporterade också veckovis till Andreas. Judas betalade ut pengar enligt auktorisation av Andreas.
138:10.11 (1547.11) På detta sätt fungerade de tolv från då de först organiserade sig fram till tiden för den omorganisation som blev nödvändig för att förrädaren Judas deserterade. Mästaren och hans lärjungar och apostlar fortsatte på detta enkla sätt till söndagen den 12 januari år 27 e.Kr., då han sammankallade dem och officiellt ordinerade dem till rikets ambassadörer och förkunnare av dess glada budskap. Snart därefter gjorde de sig redo att bege sig till Jerusalem och Judéen på sin första offentliga predikotur.
Urantiaboken
Kapitel 139
139:0.1 (1548.1) DET ÄR ett talande vittnesbörd om den charm och rättfärdighet som kännetecknade Jesu jordeliv — fastän han upprepade gånger slog i spillror hoppet hos sina apostlar och rev sönder alla deras ambitioner till personlig upphöjelse — att endast en övergav honom.
139:0.2 (1548.2) Apostlarna fick av Jesus lära sig om himmelriket, och Jesus lärde sig mycket av dem om människoriket, om människonaturen så som den framträder på Urantia och andra evolutionära världar i tid och rymd. Dessa tolv män företrädde många olika typer av mänskligt temperament och de hade inte genom skolning gjorts likadana. Många av dessa galileiska fiskare bar ett starkt inslag av icke-judiskt blod som följd av den tvångsmässiga omvändelsen av den icke-judiska befolkningen i Galiléen hundra år tidigare.
139:0.3 (1548.3) Gör inte misstaget att anse apostlarna för helt okunniga och olärda. De hade alla utom Alfaios tvillingar genomgått synagogskolor och hade fått en ingående undervisning i de hebreiska skrifterna och i mycket av den tidens allmänna vetande. Sju av dem hade genomgått synagogskolorna i Kafarnaum, och det fanns inga bättre judiska skolor i hela Galiléen.
139:0.4 (1548.4) När era skrifter nämner dessa rikets budbärare som ”enkla och olärda” var avsikten att förmedla tanken att de var lekmän, olärda i rabbinernas kunskap och outbildade i rabbinernas metoder att tolka skrifterna. De saknade så kallad högre bildning. I modern tid skulle de säkert anses outbildade och i en del samhällskretsar även okultiverade. En sak är säker: de hade inte alla körts igenom samma stela och stereotypa utbildningsprogram. Från ungdomsåren framåt hade de haft olikartade erfarenheter av att lära sig att leva.
139:1.1 (1548.5) Andreas, ordförande för rikets apostlakår, föddes i Kafarnaum. Han var äldsta barnet i en familj om fem barn — han själv, hans bror Simon och tre systrar. Hans far, som då redan var död, hade varit kompanjon till Sebedaios i fisktorkningsföretaget i Betsaida, Kafarnaums fiskehamn. Andreas var ogift när han blev apostel men bodde hos sin gifta bror Simon Petrus. Båda var fiskare och kompanjoner till Sebedaios söner Jakob och Johannes.
139:1.2 (1548.6) År 26 e.Kr., det år Andreas blev vald till apostel, var han 33 år, ett helt år äldre än Jesus och den äldste av apostlarna. Han hade en härstamning bestående av utomordentliga förfäder och var den dugligaste mannen bland de tolv. Med undantag för vältalighet kunde han mäta sig med sina medarbetare när det gällde nästan varje tänkbar förmåga. Jesus gav aldrig Andreas något smeknamn, någon broderlig beteckning. Men så som apostlarna snart började kalla Jesus för Mästare använde de även om Andreas en benämning som motsvarade ordet chef.
139:1.3 (1549.1) Andreas var en god organisatör, men en ännu bättre administratör. Han var en av den inre kretsen om fyra apostlar, men då Jesus utnämnde honom till ledare för apostlagruppen blev det nödvändigt för honom att förbli i tjänst med sina bröder medan de övriga tre fick åtnjuta en mycken nära samvaro med Mästaren. Andreas förblev ledare för apostlakåren ända till slutet.
139:1.4 (1549.2) Fastän Andreas aldrig blev en framgångsrik förkunnare var han effektiv i det personliga arbetet, och som missionär för riket var han en pionjär såtillvida att han, som den först utvalde aposteln, genast kom till Jesus med sin bror Simon, som senare blev en av rikets största förkunnare. Andreas var den främste understödjaren av Jesu förfaringssätt att använda det personliga arbetet som ett sätt att utbilda de tolv till rikets budbärare.
139:1.5 (1549.3) Vare sig Jesus undervisade apostlarna privat eller predikade för folkmassorna var Andreas vanligtvis förtrogen med vad som försiggick. Han var en insiktsfull verkställare och en effektiv förvaltare. Han fattade ett snabbt beslut i varje ärende som fördes fram till honom, såvida han inte ansåg problemet ligga utanför området för hans befogenhet, i vilket fall han då tog ärendet direkt till Jesus.
139:1.6 (1549.4) Andreas och Petrus var mycket olika till sin karaktär och sitt temperament, men det måste för evigt räknas dem till godo att de kom utomordentligt väl överens. Andreas var aldrig avundsjuk över Petrus vältalighet. Det är inte ofta man får se en äldre man av Andreas typ utöva ett så djupt inflytande över en yngre och begåvad bror. Andreas och Petrus föreföll aldrig att vara det minsta avundsjuka över den andres förmågor eller framgångar. Sent på kvällen den första pingstdagen, då riket till stor del tack vare Petrus energiska och inspirerande förkunnelse utökades med två tusen själar, sade Andreas till Petrus: ”Jag skulle inte ha kunnat göra detta, men jag är glad att jag har en bror som kunde.” Petrus svarade: ”Och om det inte hade varit för att du förde mig till Mästaren och med din beslutsamhet höll mig kvar hos honom, så skulle jag inte ha varit här för att göra detta.” Andreas och Petrus var undantag från regeln, ty de visade att även bröder kan leva i fred med varandra och effektivt arbeta tillsammans.
139:1.7 (1549.5) Efter den första pingsten var Petrus berömd, men det irriterade aldrig den äldre Andreas att tillbringa resten av livet med att bli presenterad som ”Simon Petrus bror”.
139:1.8 (1549.6) Av alla apostlar var Andreas den bäste människokännaren. Han visste att det jäste i Judas Iskariots hjärta, även då ingen av de andra misstänkte att något var fel hos deras kassör, men han berättade inte för någon av dem om sina farhågor. Andreas stora tjänst till förmån för riket bestod i att ge råd åt Petrus, Jakob och Johannes beträffande valet av de första missionärerna som sändes ut för att förkunna evangeliet samt även i att ge råd åt dessa första ledare om organiserandet av rikets administrativa angelägenheter. Andreas hade en särskild begåvning för att upptäcka dolda resurser och latenta talanger hos unga människor.
139:1.9 (1549.7) Mycket snart efter det att Jesus hade stigit upp i höjden, började Andreas skriva ned personliga anteckningar om mycket av det som hans bortgångne Mästare hade sagt och gjort. Efter Andreas död gjordes kopior av denna privata skrift och de cirkulerade fritt bland de första lärarna i den kristna kyrkan. Dessa informella anteckningar som Andreas hade gjort redigerades, modifierades, ändrades och utökades senare tills de utgjorde en ganska följdriktig redogörelse för Mästarens liv på jorden. Det sista av dessa ändrade och modifierade exemplar förstördes vid en eldsvåda i Alexandria omkring hundra år efter det att originalet skrevs av den först utvalde bland de tolv apostlarna.
139:1.10 (1550.1) Andreas var en man med klar insikt, logisk tanke och förmåga till fasta beslut. Styrkan i hans karaktär låg i hans utomordentliga stabilitet. Handikappet i hans temperament bestod i hans brist på entusiasm. Mången gång kom han sig inte för att uppmuntra sina medarbetare med något välbetänkt lovord. Hans förtegenhet med att berömma sina vänners prisvärda åstadkommanden kom sig av hans avsky för smicker och oärlighet. Andreas var en av dessa anspråkslösa människor som är mångsidiga, stabila till sin läggning, som själva har arbetat sig upp och är framgångsrika.
139:1.11 (1550.2) Alla apostlar älskade Jesus, men det förblir sant att var och en drogs till honom på grund av något visst personlighetsdrag som särskilt tilltalade den enskilde aposteln. Andreas beundrade Jesus på grund av dennes konsekventa uppriktighet, hans okonstlade värdighet. När människorna väl lärde känna Jesus greps de av en tvingande önskan att dela honom med sina vänner. De ville verkligen att hela världen skulle få lära känna honom.
139:1.12 (1550.3) När de senare förföljelserna slutligen skingrade apostlarna från Jerusalem färdades Andreas genom Armenien, Mindre Asien och Makedonien, och efter att ha infört flera tusen människor i himmelriket blev han slutligen fängslad och korsfäst i Patras i Akaien. Det gick två hela dygn innan denne kraftfulle man gav upp andan på korset, och under alla dessa tragiska timmar fortsatte han att effektivt förkunna himmelrikets glada budskap om frälsningen.
139:2.1 (1550.4) Simon var trettio år när han anslöt sig till apostlarna. Han var gift, hade tre barn och bodde i Betsaida nära Kafarnaum. Hans bror Andreas och hans svärmor bodde hos honom. Både Andreas och Petrus var fiskarkompanjoner till Sebedaios söner.
139:2.2 (1550.5) Mästaren hade redan känt Simon någon tid då Andreas förde fram honom som den andre av apostlarna. När Jesus gav Simon namnet Petrus gjorde han det med ett leende; det var menat som ett slags smeknamn. Simon var väl känd bland all sina vänner som en oberäknelig och impulsiv kamrat. Det är sant att Jesus senare gav en ny och viktig betydelse åt detta oallvarligt tilldelade smeknamn.
139:2.3 (1550.6) Simon Petrus var en impulsiv man, en optimist. Han hade under sin uppväxt gett sig friheten att hänge sig åt starka känslor. Han råkade ständigt i svårigheter emedan han envisades med att tala utan att tänka. Detta slags tanklöshet ledde också till ständiga svårigheter för alla hans vänner och medarbetare och var orsaken till att han fick mången mild tillrättavisning av sin Mästare. Det enda som hindrade Petrus från att råka ut för mer problem på grund av sitt tanklösa tal var att han mycket tidigt lärde sig att diskutera igenom sina planer och projekt med sin bror Andreas, innan han dristade sig till att offentligt föra fram sina förslag.
139:2.4 (1550.7) Petrus var en ledig talare, vältalig och dramatisk. Han var också den som naturligt och inspirerande kunde leda människor, en som tänkte snabbt men inte resonerade djupsinnigt. Han ställde många frågor, mer än alla andra apostlar sammanlagt, och fastän flertalet av dessa frågor var bra och relevanta var många av dem tanklösa och löjliga. Petrus hade inget djupt sinne, men han kände sitt sinne tämligen väl. Han var därför en man av snabba beslut och raska tag. Medan de övriga i ord uttryckte sin förvåning över att se Jesus på stranden, hoppade Petrus i vattnet och simmade iland för att möta Mästaren.
139:2.5 (1551.1) Det drag som Petrus mest beundrade hos Jesus var dennes himmelska ömhet. Petrus blev aldrig trött på att begrunda Jesu fördragsamhet. Han glömde aldrig läxan om att missdådaren skall ges förlåtelse inte endast sju utan sjuttio och sju gånger. Under de mörka och tröstlösa dagarna genast efter det att han tanklöst och oavsiktligt hade förnekat Jesus på översteprästens gårdsplan tänkte han mycket på dessa intryck som han hade fått av Mästarens förlåtande karaktär.
139:2.6 (1551.2) Simon Petrus var pinsamt vankelmodig. Han kunde plötsligt svänga från den ena ytterligheten till den andra. Först vägrade han att låta Jesus tvätta sina fötter, och sedan när han hörde Mästarens svar bad han om att bli tvättad över hela kroppen. Men Jesus visste ändå att Petrus brister utgick från huvudet och inte från hjärtat. Petrus var en av de mest oförklarliga kombinationer av mod och feghet som någonsin har levt på jorden. Den starkaste sidan av hans karaktär var lojalitet, vänskap. Petrus älskade verkligen och sannerligen Jesus. Men trots denna väldigt starka tillgivenhet var han så instabil och vacklande att han lät en tjänsteflicka reta honom till att förneka sin Herre och Mästare. Petrus kunde uthärda förföljelse och varje annan form av direkt angrepp, men han sjönk ihop och krympte inför åtlöje. Han var en tapper soldat när han mötte ett angrepp framifrån, men han var en räddhågad stackare när han överraskades av ett angrepp bakifrån.
139:2.7 (1551.3) Petrus var den förste av Jesu apostlar som trädde fram för att försvara Filippos arbete bland samarierna och Paulus arbete bland icke-judarna. I Antiochia gjorde han dock senare en helomvändning när han förlöjligades av dem som försvarade de judiska sederna, varpå han drog sig tillfälligt tillbaka från icke-judarna bara för att dra på sig Paulus orädda fördömande.
139:2.8 (1551.4) Han var den förste bland apostlarna att helhjärtat bekänna Jesu kombinerade mänsklighet och gudomlighet och den förste — utom Judas — att förneka honom. Petrus var inte så mycket en drömmare, men han tyckte inte om att nedstiga från hänryckningens moln och entusiasmen i dramatisk njutning till verklighetens vardagliga och prosaiska värld.
139:2.9 (1551.5) Då han följde Jesus — bokstavligt och bildligt — var han antingen den som ledde processionen eller den som kom sist — ”följde långt efter”. Men han var den mest framstående förkunnaren bland de tolv. Han gjorde under en generation mer än någon annan enstaka person, förutom Paulus, för att etablera riket och sända dess budbärare till jordens fyra hörn.
139:2.10 (1551.6) Efter sitt obetänksamma förnekande av Mästaren fann han sig på nytt, och med Andreas välvilliga och förstående vägledning ledde han igen återgången till fisknäten medan apostlarna väntade på att finna ut vad som skulle hända efter korsfästelsen. När han var helt övertygad om att Jesus hade förlåtit honom och visste att han hade fått komma tillbaka till Mästarens flock, brann rikets lågor så klara i hans själ att han blev ett stort och frälsande ljus för tusentals som satt i mörkret.
139:2.11 (1551.7) Sedan han hade lämnat Jerusalem och innan Paulus blev den ledande anden inom de icke-judiska kristna församlingarna företog Petrus omfattande resor och besökte alla församlingar från Babylon till Korint. Han besökte och vårdade sig även om många av de församlingar som Paulus hade byggt upp. Fastän Petrus och Paulus var mycket olika till sitt temperament och sin utbildning, och även i sin teologi, arbetade de under senare år harmoniskt tillsammans för församlingarnas uppbyggnad.
139:2.12 (1552.1) Något av Petrus stil och undervisning framgår av de predikningar som Lukas till vissa delar upptecknade, och likaså i Markus-evangeliet. Hans kraftfulla stil kom bättre fram i hans brev känt som Petrus första brev; åtminstone var det så innan det senare ändrades av en lärjunge till Paulus.
139:2.13 (1552.2) Men Petrus höll fast vid misstaget att försöka övertyga judarna om att Jesus var, trots allt, verkligen och sannerligen judarnas Messias. Ända fram till sin död fortsatte Petrus att lida av förvirring i sitt sinne mellan uppfattningarna om Jesus som judarnas Messias, Kristus som världens återlösare och Människosonen som uppenbarelsen av Gud, hela mänsklighetens kärleksfulle Fader.
139:2.14 (1552.3) Petrus hustru var en mycket duglig kvinna. I åratal arbetade hon acceptabelt som medlem av kvinnornas kår, och när Petrus drevs ut från Jerusalem följde hon med honom på alla hans resor till församlingarna såväl som på alla hans missionsutfärder. Samma dag som hennes lysande man slutade sitt liv kastades hon till vilddjuren på arenan i Rom.
139:2.15 (1552.4) Så begav sig denne man, Petrus, en nära vän till Jesus, en av den inre kretsen, iväg från Jerusalem och förkunnade rikets glada budskap med kraft och glans tills hans uppgift i sin helhet var slutförd. Han ansåg att en stor ära hade kommit honom till del när hans tillfångatagare underrättade honom om att han måste dö så som hans Mästare hade dött — på korset. Sålunda korsfästes Simon Petrus i Rom.
139:3.1 (1552.5) Jakob, den äldre av Sebedaios två apostlasöner, vilka Jesus gav smeknamnet ”åskans söner”, var trettio år när han blev en apostel. Han var gift, hade fyra barn och bodde nära sina föräldrar i Betsaida i utkanten av Kafarnaum. Han var fiskare och utövade sitt yrke tillsammans med sin yngre bror Johannes och i kompanjonskap med Andreas och Simon. Jakob och hans bror Johannes hade fördelen att de hade känt Jesus längre än någon annan av apostlarna.
139:3.2 (1552.6) Denne duglige apostel hade ett motstridigt temperament. Det såg ut som om han verkligen hade två naturer som båda drevs av starka känslor. Han var särskilt häftig när hans indignation väl hade väckts ordentligt. Han hade ett eldigt temperament när det väl hade provocerats fram tillräckligt, och när stormen var förbi var han alltid benägen att försvara och urskulda sin ilska under förevändning att den enbart var ett uttryck för en rättmätig förtrytelse. Med undantag av dessa periodiska utbrott av vrede var Jakobs personlighet mycket lik Andreas. Han hade inte Andreas finkänslighet eller förståelse av människans natur, men han var en mycket bättre offentlig talare. Näst efter Petrus, och eventuellt Matteus, var Jakob den bäste offentliga talaren bland de tolv.
139:3.3 (1552.7) Fastän Jakob på intet sätt var lynnig kunde han den ena dagen vara tyst och fåordig och nästa dag tala mycket livligt och berätta historier. Han talade vanligen obehindrat med Jesus, men bland de tolv kunde han flera dagar i sträck vara en tystlåten man. Hans enda stora svaghet var dessa oförklarliga perioder av tystnad.
139:3.4 (1552.8) Det mest framstående draget i Jakobs personlighet var hans förmåga att se alla sidor av ett förslag. Av alla de tolv var han den som kom närmast till att fatta den verkliga vikten och betydelsen av Jesu förkunnelse. Också han var först långsam i att fatta vad Mästaren menade, men innan deras utbildning var till ända hade han förskaffat sig en högrestående uppfattning om Jesu budskap. Jakob kunde förstå ett brett urval av den mänskliga naturen. Han kom väl överens med den mångkunnige Andreas, den impulsive Petrus och med sin slutne bror Johannes.
139:3.5 (1553.1) Fastän Jakob och Johannes hade sina svårigheter när de försökte arbeta tillsammans, var det inspirerande att se hur väl de kom överens. De lyckades inte riktigt lika bra som Andreas och Petrus, men mycket bättre än vad man vanligen kunde vänta sig av två bröder, i synnerhet sådana envisa och beslutsamma bröder. Men märkligt som det kan tyckas var dessa Sebedaios’ två söner mycket mer toleranta gentemot varandra än mot främlingar. De hyste en stor tillgivenhet för varandra; de hade alltid varit goda lekkamrater. Det var dessa ”åskans söner” som ville kalla ned eld från himlen för att förinta samariterna som dristade sig till att visa respektlöshet för deras Mästare. Men Jakobs för tidiga död förändrade i hög grad det häftiga temperamentet hos hans yngre bror Johannes.
139:3.6 (1553.2) Det drag som Jakob mest beundrade hos Jesus var Mästarens deltagande ömhet. Jesu förståelsefulla intresse för små och stora, rika och fattiga, tilltalade honom mycket.
139:3.7 (1553.3) Jakob Sebedaios var en välbalanserad tänkare och planerare. Jämte Andreas var han en av de mest välbalanserade i apostlagruppen. Han var en energisk individ men hade aldrig bråttom. Han var en utmärkt motvikt till Petrus.
139:3.8 (1553.4) Han var försynt och odramatisk, stod dagligen till tjänst, en anspråkslös arbetare, som inte sökte någon speciell belöning sedan han en gång hade fattat något av rikets sanna betydelse. Även i berättelsen om Jakobs och Johannes mor, som bad att hennes söner skulle ges platserna till höger och till vänster om Jesus, bör man komma ihåg att det var modern som framförde denna anhållan. När de antydde att de var redo att åta sig sådana ansvarsuppgifter bör man minnas att de var medvetna om farorna i anslutning till Mästarens förmenta uppror mot det romerska väldet, och att de även var redo att betala priset. När Jesus frågade om de var redo att tömma den bägaren, svarade de att de var det. Och vad Jakob beträffar var det bokstavligen sant — han tömde bägaren med Mästaren, då man beaktar att han var den förste aposteln som led martyrdöden. Han dödades i ett tidigt skede med svärd på Herodes Agrippas order. Jakob var sålunda den förste av de tolv som offrade sitt liv i rikets nya frontlinje. Herodes Agrippa fruktade Jakob mer än alla andra apostlar. Han var förvisst ofta lugn och tyst, men han var modig och beslutsam när hans övertygelser väcktes och utmanades.
139:3.9 (1553.5) Jakob levde sitt liv till fullo, och när slutet kom förde han sig med en sådan värdighet och styrka att till och med hans anklagare och angivare, som var närvarande vid rättegången och avrättningen, blev så berörd att han rusade iväg från Jakobs dödsscen för att förena sig med Jesu lärjungar.
139:4.1 (1553.6) När Johannes blev apostel var han tjugofyra år och den yngste av de tolv. Han var ogift och bodde hos sina föräldrar i Betsaida. Han var fiskare och arbetade tillsammans med sin bror Jakob och i kompanjonskap med Andreas och Petrus. Både före och efter det att han blev apostel verkade Johannes som Jesu personliga representant i ärenden som gällde Mästarens familj, och han fortsatte att bära detta ansvar så länge Jesu mor Maria levde.
139:4.2 (1553.7) Emedan Johannes var den yngste av de tolv och så nära förbunden med Jesus i dennes familjeangelägenheter, var han mycket kär för Mästaren, men det kan inte sanningsenligt sägas att han var ”den lärjunge som Jesus älskade”. Man kunde knappast tänka sig att en sådan storsint personlighet som Jesus skulle göra sig skyldig till att visa favorisering, att älska en av sina apostlar mer än de andra. Det faktum att Johannes var en av Jesu tre personliga medhjälpare gav ytterligare färg åt denna felaktiga uppfattning, för att inte nämna att Johannes jämte sin bror Jakob hade känt Jesus längre än de andra.
139:4.3 (1554.1) Petrus, Jakob och Johannes utsågs till personliga medhjälpare åt Jesus snart efter de blev apostlar. Kort efter att de tolv hade utvalts och samtidigt som Jesus utnämnde Andreas till att fungera som ledare för gruppen sade han till honom: ”Och nu önskar jag att du utser två eller tre av dina medarbetare till att vara hos mig och att förbli vid min sida, att se till mitt välbefinnande och ta hand om mina dagliga behov.” Andreas tyckte det var bäst att för denna speciella uppgift välja de följande tre förstutvalda apostlarna. Han hade gärna erbjudit sig själv för denna välsignade tjänst, men Mästaren hade redan givit honom hans förordnande. Därför beordrade han omedelbart Petrus, Jakob och Johannes att ansluta sig till Jesus.
139:4.4 (1554.2) Johannes Sebedaios hade många förtjusande karaktärsdrag, men ett drag som inte var så vackert var hans överdrivna men vanligen väl dolda egenkärlek. Hans långa samvaro med Jesus förde med sig många och stora förändringar i hans karaktär. Denna egenkärlek avtog betydligt, men då han blev gammal och mer eller mindre barnslig återkom denna självöverskattning i viss mån, så att när han höll på att vägleda Natan i att skriva det evangelium som nu bär hans namn, tvekade inte den åldrade aposteln att upprepade gånger hänvisa till sig själv som ”den lärjunge som Jesus älskade”. Med hänsyn till faktumet att Johannes kom närmare än någon annan dödlig på jorden till att vara Jesu gode vän, att han var dennes utvalde personlige representant i så många ärenden, är det inte märkligt att han började anse sig vara ”den lärjunge som Jesus älskade”, då han ju visste att han var den lärjunge som Jesus så ofta visade förtroende för.
139:4.5 (1554.3) Det starkaste draget i Johannes karaktär var hans pålitlighet; han var rask och modig, trofast och tillgiven. Hans största svaghet var hans karakteristiska egenkärlek. Han var den yngsta medlemmen i sin fars familj och den yngste bland apostlarna. Kanske var han bara lite bortskämd; kanske hade han litet för ofta fått sin vilja fram. Men de senare årens Johannes var till sin typ en mycket annorlunda person än den självbeundrande och nyckfulle unge man som slöt sig till ledet av Jesu apostlar när han var tjugofyra.
139:4.6 (1554.4) De karaktäristika som Johannes mest uppskattade hos Jesus var Mästarens kärlek och osjälviskhet. Dessa drag gjorde ett sådant intryck på honom att hela hans senare liv blev genomsyrat av kärlek och broderlig tillgivenhet. Han talade om kärlek och skrev om kärlek. Denne ”åskans son” blev ”kärlekens apostel”; och i Efesos när den åldrade biskopen, som inte längre kunde stå i predikstolen och predika utan måste bäras in till kyrkan i en stol, vid gudstjänstens slut ombads säga några ord till de troende, sade han i åratal endast: ”Mina små barn, älska varandra.”
139:4.7 (1554.5) Johannes var en fåordig man, utom när hans häftighet väcktes. Han tänkte mycket men sade föga. Då han åldrades blev hans temperament lugnare, mer under kontroll, men han övervann aldrig sin obenägenhet för att tala; han kom aldrig helt ifrån sin tystlåtenhet. Men han hade begåvats med en anmärkningsvärd och skapande föreställningsförmåga.
139:4.8 (1555.1) Det fanns hos Johannes en annan sida som man inte skulle ha väntat sig att finna hos denna tystlåtna och inåtvända typ. Han var något trångsynt och överdrivet ofördragsam. I detta avseende var han och Jakob mycket lika — de ville båda kalla ned eld från himlen i nacken på de vanvördiga samariterna. När Johannes träffade på några främlingar som undervisade i Jesu namn, förbjöd han dem omgående. Men han var inte den ende bland de tolv som var behäftad med detta slags självöverskattning och överlägsenhetsmedvetande.
139:4.9 (1555.2) Johannes liv påverkades ofantligt av att han såg Jesus vandra omkring hemlös, då han visste hur troget Jesus hade dragit försorg om utkomsten för sin mor och sin familj. Johannes kände också djup sympati med Jesus för att dennes familj inte förstod honom, och han var medveten om att de så småningom drog sig bort från honom. Hela denna situation, i förening med att Jesus ständigt gjorde sin minsta önskan beroende av den himmelske Faderns vilja och hans dagliga liv av obetingad förtröstan, gjorde ett så djupt intryck på Johannes att det ledde till betydande och bestående förändringar i hans karaktär, förändringar som kom till uttryck i hela hans senare liv.
139:4.10 (1555.3) Johannes hade ett kallblodigt och oförskräckt mod som fanns hos få av de andra apostlarna. Han var den apostel som följde med Jesus hela vägen under natten för dennes arrestering och vågade hålla honom sällskap ända in i själva dödens käftar. Han var närvarande och nära till hands fram till Jesu sista timme på jorden, visade sig trofast utföra sitt förtroendeuppdrag angående Jesu mor och var redo att ta emot sådana ytterligare instruktioner som kanske kunde ges under de sista stunderna av Mästarens jordiska tillvaro. En sak är säker, Johannes var alltigenom pålitlig. Johannes satt vanligen till höger om Jesus när de tolv intog sina måltider. Han var den förste av de tolv som verkligen och fullt trodde på uppståndelsen, och han var den förste som kände igen Mästaren när denne kom till dem på stranden efter sin uppståndelse.
139:4.11 (1555.4) Denne son till Sebedaios var mycket nära associerad med Petrus vid den första tidens aktiviteter inom den kristna rörelsen, och han blev en av de främsta stöttepelarna för församlingen i Jerusalem. Han stödde Petrus som dennes högra hand under den första pingsten.
139:4.12 (1555.5) Flera år efter Jakobs martyrdöd gifte sig Johannes med sin brors änka. Under de sista tjugo åren av hans liv skötte en kärleksfull dotter i andra led om honom.
139:4.13 (1555.6) Johannes var flera gånger i fängelse och förvisades för en tid av fyra år till ön Patmos, tills en annan kejsare kom till makten i Rom. Hade Johannes inte varit taktfull och skarpsinnig skulle han utan tvivel ha blivit dödad så som hans mer frispråkiga bror Jakob. Med årens gång lärde sig Johannes, liksom även Herrens bror Jakob, att inför myndigheterna visa en klok försonlighet. De fann att ”ett mjukt svar stillar vreden”. De lärde sig också att framställa kyrkan som ”ett andligt brödraskap hängivet ett socialt tjänande av människosläktet” hellre än som ”himmelriket”. De lärde ut kärleksfullt tjänande hellre än härskande makt — rike och härskare.
139:4.14 (1555.7) När Johannes befann sig i tillfällig landsflykt på ön Patmos skrev han Uppenbarelseboken, som ni nu har i en mycket förkortad och förvrängd form. Denna Uppenbarelsebok innehåller de återstående fragmenten av en storartad uppenbarelse, av vilken stora delar gick förlorade och andra delar avlägsnades efter det att Johannes hade skrivit ned den. Den har bevarats endast i fragmentarisk och förvanskad form.
139:4.15 (1555.8) Johannes reste mycket, arbetade ständigt och sedan han hade blivit biskop för församlingarna i Asien slog han sig ned i Efesos. Han vägledde sin medarbetare Natan i att skriva det så kallade ”Evangeliet enligt Johannes” i Efesos, när han var nittionio år gammal. Av alla tolv apostlarna blev Johannes till slut en framstående teolog. Han dog en naturlig död i Efesos år 103 e.Kr. då han var etthundraett år gammal.
139:5.1 (1556.1) Filippos var den femte aposteln som valdes, och han kallades när Jesus och hans fyra första apostlar var på väg från Johannes mötesplats vid Jordanfloden till Kana i Galiléen. Eftersom han bodde i Betsaida hade han redan någon tid känt till Jesus, men det hade inte fallit honom in att Jesus var en verklig storman förrän den dagen i Jordandalen då Jesus sade: ”Följ mig”. Filippos påverkades även något av att Andreas, Petrus, Jakob och Johannes hade godtagit Jesus som Befriaren.
139:5.2 (1556.2) Filippos var tjugosju år när han anslöt sig till apostlarna. Han hade nyligen gift sig men hade inga barn vid denna tid. Det smeknamn som apostlarna gav honom antydde ”nyfikenhet”. Filippos ville alltid bli visad. Han tycktes aldrig se särskilt långt in i något förslag. Han var inte nödvändigtvis dum, men han saknade föreställningsförmåga. Denna brist på fantasi var den stora svagheten i hans karaktär. Han var en alldaglig och saklig individ.
139:5.3 (1556.3) När apostlarna organiserades till tjänst gjordes Filippos till proviantmästare. Det var hans plikt att se till att de alltid var försedda med förnödenheter. Han var en bra proviantmästare. Hans starkaste sida var hans metodiska grundlighet; han var både matematisk och systematisk.
139:5.4 (1556.4) Filippos kom från en familj med sju barn: tre pojkar och fyra flickor. Han var den näst äldste, och efter uppståndelsen döpte han hela sin familj till medlemmar i riket. Filippos folk var fiskare. Hans far var en mycket duktig man, en djup tänkare, men hans mor kom från en mycket medelmåttig familj. Filippos var inte en man som kunde förväntas göra stora ting, men han var den som kunde göra små saker på ett stort sätt, göra dem väl och acceptabelt. Endast några få gånger under fyra års tid hände det sig att han inte hade tillräckligt med mat till hands för att fylla allas behov. Han var sällan oförberedd ens för de många plötsliga behov som kom sig av det liv som de levde. Den apostoliska familjens intendentur var intelligent och effektivt skött.
139:5.5 (1556.5) Den starka sidan hos Filippos var hans metodiska tillförlitlighet. Den svaga sidan i hans anlagsbegåvning var hans totala brist på fantasi, avsaknaden av förmåga att sätta ihop två och två för att få fyra. Han var i abstrakt mening matematisk men inte konstruktiv i sin föreställningsförmåga. Han saknade nästan helt vissa typer av föreställningsförmåga. Han var en typisk alldaglig och vanlig genomsnittsmänniska. Det fanns en stor mängd sådana män och kvinnor bland folkmassorna som kom för att höra Jesus undervisa och predika, och det var en stor tröst för dem att se att en som var lik dem hade upphöjts till en värderad ställning i Mästarens råd. De kände sig uppmuntrade av att en som var lik dem redan hade fått en hög ställning vid skötseln av rikets angelägenheter. Jesus lärde sig mycket om hur en del människosinnen fungerar då han så tålmodigt lyssnade på Filippos dumma frågor och så många gånger gick med på sin proviantmästares anhållan om att ”bli visad”.
139:5.6 (1556.6) Den egenskap som Filippos ständigt beundrade hos Jesus var Mästarens ofelbara generositet. Aldrig kunde Filippos finna något hos Jesus som var smått, snålt eller girigt, och han dyrkade denna ständigt synliga och ofelbara frikostighet.
139:5.7 (1557.1) Det fanns inte hos Filippos personlighet mycket som imponerade. Han nämndes ofta som ”Filippos från Betsaida, den stad där Andreas och Petrus bor”. Han saknade nästan helt ett urskiljande omdöme, han var oförmögen att fatta de dramatiska möjligheterna i en given situation. Han var inte pessimistisk, han var helt enkelt prosaisk. Han saknade också i stor utsträckning andlig insikt. Han tvekade inte att avbryta Jesus mitt i en av Mästarens mest djupsinniga föreläsningar för att ställa en uppenbart dum fråga. Men Jesus tillrättavisade honom aldrig för en sådan tanklöshet. Han hade tålamod med honom och tog hänsyn till hans oförmåga att fatta de djupare betydelserna av förkunnelsen. Jesus visste mycket väl att om han en gång tillrättavisade Filippos för att han ställde dessa irriterande frågor så skulle han inte endast skada hans uppriktiga själ, utan en sådan tillrättavisning skulle så såra Filippos att han aldrig igen skulle känna sig fri att ställa frågor. Jesus visste att det i hans världar i rymden fanns otaliga miljarder likadana trögtänkande dödliga, och han ville uppmuntra dem alla till att se till honom och alltid känna sig fria att komma till honom med sina frågor och problem. När allt kommer omkring var Jesus faktiskt mer intresserad av Filippos enfaldiga frågor än av den predikan han kanske var mitt inne i. Jesus var supremt intresserad av människor, alla slags människor.
139:5.8 (1557.2) Apostlarnas proviantmästare var inte en god offentlig talare, men han var mycket övertygande och framgångsrik i sitt personliga arbete. Han blev inte lätt modfälld Han var en knegare och mycket ihärdig i allt vad han företog sig. Han hade den storartade och sällsynta gåvan att kunna säga: ”Kom!” När hans första proselyt, Natanael, ville diskutera vilka meriter och brister Jesus från Nasaret hade, var Filippos verksamma svar: ”Kom och se.” Han var ingen dogmatisk förkunnare som uppmanade sina åhörare: ”Gå” — gör si och gör så. Han mötte alla situationer så som de uppkom i hans arbete med: ”Kom — kom med mig; jag skall visa dig vägen.” Det är alltid ett effektivt sätt i alla former och faser av undervisning. Även föräldrar kan lära sig av Filippos att det är bättre att inte säga åt sina barn ”gå och gör si och gör så” utan hellre ”kom med oss, så visar och delger vi er vad bättre är”.
139:5.9 (1557.3) Filippos oförmåga att anpassa sig till en ny situation kom väl till synes när grekerna kom till honom i Jerusalem och sade: ”Min herre, vi önskar träffa Jesus.” Åt vilken som helst jude skulle Filippos på en sådan fråga ha svarat: ”Kom.” Men dessa män var främlingar, och Filippos kunde inte minnas några instruktioner från sina förmän för sådana fall; så det enda han kunde komma på att göra var att konsultera chefen, Andreas, och sedan eskorterade de båda de spörjande grekerna till Jesus. Likaså, när han begav sig till Samarien för att predika och döpa troende, såsom hans Mästare hade instruerat honom, avhöll han sig från att lägga händerna på sina proselyter som tecken på att de hade fått Sanningens Ande. Detta gjorde Petrus och Johannes, som inom kort kom ned från Jerusalem för att observera hans arbete som ombud för moderkyrkan.
139:5.10 (1557.4) Filippos höll ut under de prövande tiderna vid Mästarens död, deltog i omorganisationen av de tolv och var den förste att gå ut för att vinna själar för riket utanför de närmaste judiska leden, och han var högst framgångsrik i sitt arbete för samariterna och i alla sina senare bemödanden till förmån för evangeliet.
139:5.11 (1557.5) Filippos hustru, som var en effektiv medlem av kvinnornas kår, blev aktivt associerad med sin man i hans evangelisationsarbete efter deras flykt undan förföljelserna i Jerusalem. Hans hustru var en orädd kvinna. Hon stod vi foten av Filippos kors och uppmuntrade honom att förkunna det glada budskapet även för hans mördare, och när hans krafter sinade påbörjade hon framförandet av berättelsen om frälsning genom tro på Jesus och tystades först när de rasande judarna rusade på henne och stenade henne till döds. Deras äldsta dotter, Lea, fortsatte deras arbete och blev senare en vida berömd kvinnlig profet i Hierapolis.
139:5.12 (1558.1) Filippos, som en gång var proviantmästare för de tolv, var en mäktig man i riket, en som vann själar vart han än for. Han blev till sist korsfäst för sin tro och begravdes i Hierapolis.
139:6.1 (1558.2) Natanael, den sjätte och sista av de apostlar som Mästaren själv utvalde, fördes till Jesus av hans vän Filippos. Han hade varit associerad med Filippos i flera affärsprojekt och var tillsammans med denne på väg ned för att träffa Johannes Döparen när de mötte Jesus.
139:6.2 (1558.3) När Natanael anslöt sig till apostlarna var han tjugofem år och den näst yngste i gruppen. Han var den yngste i en familj om sju barn, ogift och det enda stödet för sina åldrade och sjukliga föräldrar, hos vilka han bodde i Kana. Hans bröder och syster var antingen gifta eller avlidna och ingen av dem bodde där. Natanael och Judas Iskariot var de två bäst utbildade männen bland de tolv. Natanael hade tänkt att han skulle bli köpman.
139:6.3 (1558.4) Jesus gav inte själv Natanael ett smeknamn, men de tolv började snart tala om honom med ord som antydde ärlighet, uppriktighet. Han var ”utan svek”. Detta var hans stora dygd; han var både ärlig och uppriktig. Svagheten i hans karaktär var hans stolthet. Han var mycket stolt över sin familj, sin stad, sitt rykte och sitt folk, vilket allt är vällovligt om det inte går för långt. Men Natanael var benägen att gå till ytterligheter i sina personliga fördomar. Han var lagd för att bilda sig förhandsuppfattningar om individer enligt sina personliga åsikter. Han var snabb med att fråga, redan innan han hade träffat Jesus: ”Kan något gott komma från Nasaret?” Men Natanael var inte egensinnig, även om han var stolt. Han var snabb att ändra sig när han väl hade sett Jesus i ögonen.
139:6.4 (1558.5) I många avseenden var Natanael det udda geniet bland de tolv. Han var apostlafilosofen och -drömmaren, men han var en mycket praktiskt lagd drömmare. Han alternerade mellan perioder av djupsinnig filosofi och tider av sällsam och tokrolig humor; när han var på det rätta humöret var han troligen den bäste historieberättaren bland de tolv. Jesus tyckte mycket om att höra Natanael utbreda sig över både allvarliga och obetydliga saker. Natanael tog så småningom Jesus och riket allt mer allvarligt, men aldrig tog han sig själv på allvar.
139:6.5 (1558.6) Alla apostlarna älskade och respekterade Natanael, och han kom utmärkt överens med dem, utom med Judas Iskariot. Judas tyckte att Natanael inte tog sitt apostlaskap tillräckligt på allvar, och en gång var han dumdristig nog att i hemlighet gå till Jesus och anföra klagomål mot Natanael. Jesus sade: ”Judas, se dig noga för, uppförstora inte din funktion. Vem av oss är kompetent att döma sin broder? Det är inte Faderns vilja att hans barn skall ta del endast av livets allvar. Låt mig säga på nytt: Jag har kommit för att mina bröder i köttslig gestalt måtte ha mer fröjd, glädje och liv. Gå därför, Judas, och gör väl det som har anförtrotts dig, men låt Natanael, din broder, redogöra för sig själv inför Gud.” Minnet av detta, tillsammans med många andra liknande erfarenheter, levde länge i Judas Iskariots bedrägliga hjärta.
139:6.6 (1559.1) Mången gång när Jesus var borta uppe på berget med Petrus, Jakob och Johannes och förhållandet blev spänt och trassligt mellan apostlarna, när t.o.m. Andreas var osäker om vad han skulle säga till sina otröstliga bröder, brukade Natanael lätta på spänningen med en smula filosofi eller en glimt av humor, fin humor dessutom.
139:6.7 (1559.2) Natanaels skyldighet var att se till de tolvs familjer. Han var ofta borta från apostlarnas rådplägningar, ty när han fick höra att sjukdom eller något ovanligt hade drabbat någon av hans anförtrodda gav han sig genast iväg till det hemmet. De tolv kände sig trygga i vetskapen om att omsorgen om deras familjer låg i Natanaels trygga händer.
139:6.8 (1559.3) Natanael högaktade Jesus mest för dennes tolerans. Han blev aldrig trött på att begrunda Människosonens vidsynthet och generösa sympati.
139:6.9 (1559.4) Natanaels far (Bartolomaios) dog kort efter den första pingsten, varefter denne apostel begav sig till Mesopotamien och Indien för att förkunna rikets glada budskap och döpa troende. Hans bröder fick aldrig veta vad det blev av deras före detta filosof, poet och humorist. Men han var också en stor man i riket och gjorde mycket för att sprida Mästarens förkunnelse, även om han inte deltog i organiserandet av den så småningom uppkommande kristna kyrkan. Natanael dog i Indien.
139:7.1 (1559.5) Matteus, den sjunde aposteln, valdes av Andreas. Matteus hörde till en familj av skatteindrivare eller publikaner, men han var själv en tulluppbärare i Kafarnaum där han bodde. Han var trettioett år, gift och hade fyra barn. Han var en måttligt välbärgad man och den ende inom apostlakåren med någon förmögenhet. Han var en bra affärsman, en god umgängesperson, och begåvad med förmågan att lätt få vänner och att smidigt komma överens med mycket olika sorters människor.
139:7.2 (1559.6) Andreas utnämnde Matteus till medelsanskaffare för apostlarna. På sätt och vis var han finansförvaltare och den som skötte relationerna till offentligheten för apostlaorganisationen. Han var en god människokännare och en mycket effektiv propagandist. Det är svårt att få ett grepp om hans personlighet, men han var en mycket uppriktig lärjunge och en som allt mer trodde på Jesu mission och på att riket med säkerhet skulle komma. Jesus gav aldrig Levi något smeknamn, men hans medapostlar kallade honom allmänt ”penningmakaren”.
139:7.3 (1559.7) Levis starka sida var hans helhjärtade hängivenhet för saken. Att Jesus och hans apostlar i sin krets hade upptagit honom, en publikan, var orsak till en översvallande tacksamhet hos den tidigare tullindrivaren. Det fordrades emellertid någon tid innan de övriga apostlarna, i synnerhet Simon Seloten och Judas Iskariot, kunde förlika sig med publikanens närvaro bland dem. Matteus svaghet var hans kortsynta och materialistiska syn på livet. Men under månadernas förlopp gjorde han stora framsteg i alla dessa sammanhang. Han var givetvis tvungen att vara frånvarande från många av de mest värdefulla undervisningstillfällena, då det var hans skyldighet att skaffa påfyllning till kassan.
139:7.4 (1559.8) Mästarens förlåtande inställning var det som Matteus mest uppskattade. Han upphörde aldrig att betona att tron var det enda som fordrades i företaget att finna Gud. Han föredrog alltid att tala om riket som ”detta företag att finna Gud.”
139:7.5 (1560.1) Fastän Matteus var en man med ett förflutet utmärkte han sig på ett förträffligt sätt, och med tiden blev hans medarbetare stolta över publikanens insatser. Han var en av de apostlar som gjorde omfattande anteckningar om vad Jesus sade, och dessa anteckningar användes som grund för Isadors senare berättelse om vad Jesus hade sagt och gjort; denna berättelse har blivit känd som Evangeliet enligt Matteus.
139:7.6 (1560.2) Det storartade och nyttiga liv som Matteus, affärsmannen och tullindrivaren från Kafarnaum, levde, har varit ett hjälpmedel att leda tusende och åter tusende andra affärsmän, tjänstemän och politiker under alla senare tidsåldrar till att också höra Mästarens engagerande röst säga: ”Följ mig.” Matteus var i själva verket en slug politiker, men han var ytterst lojal mot Jesus och supremt hängiven sin uppgift att se till att det kommande rikets budbärare hade tillräckligt med pengar.
139:7.7 (1560.3) Matteus närvaro bland de tolv var ett sätt att hålla dörrarna till riket vidöppna för skaror av nedslagna och utstötta själar som redan länge hade ansett sig stå utanför hoppet om att finna tröst i religionen. Övergivna och förtvivlade män och kvinnor samlades för att lyssna på Jesus, och han vände aldrig bort en enda.
139:7.8 (1560.4) Matteus fick frivilligt erbjudna donationer från troende lärjungar och från dem som på ort och ställe lyssnade till Mästarens förkunnelse, men han samlade aldrig öppet in medel från folkmassorna. Han gjorde allt sitt finansiella arbete på ett diskret och personligt sätt och samlade in största delen av pengarna bland den mer välbeställda delen av intresserade troende. Han gav praktiskt taget hela sin anspråkslösa förmögenhet till Mästarens och hans apostlars arbete, men de visste aldrig om denna frikostighet, utom Jesus som visst allt om det. Matteus tvekade att öppet bidra till apostlarnas kassa av rädsla för att Jesus och hans medarbetare kunde anse hans pengar vara besudlade; därför gav han mycket i andra troendes namn. Under de första månaderna, när Matteus visste att hans närvaro bland dem mer eller mindre var på prov, var han starkt frestad att låta dem veta att hans pengar ofta försåg dem med deras dagliga bröd, men han gav inte efter för frestelsen. När det visade sig att föraktet för publikanen visade sig brann Levi av att få avslöja sin frikostighet för dem, men alltid lyckades han hålla sig tyst.
139:7.9 (1560.5) När veckokassan inte räckte till för de uppskattade behoven tillsköt Levi ofta betydande summor av sina egna medel. Dessutom, när han ibland blev särskilt intresserad av Jesu undervisning föredrog han att stanna för att lyssna till förkunnelsen, även om han visste att han personligen måste kompensera för att han lät bli att samla in behövliga medel. Men Levi önskade så att Jesus skulle få veta att mycket av pengarna kom från hans ficka! Han kunde inte ana att Mästaren visste allt om det. Apostlarna dog alla utan att veta att Matteus var deras välgörare i så stor utsträckning att han var praktiskt taget utblottad när han gick ut för att förkunna rikets evangelium efter det att förföljelserna hade börjat.
139:7.10 (1560.6) När dessa förföljelser fick de troende att överge Jerusalem drog sig Matteus norrut, predikade rikets evangelium och döpte troende. Hans före detta apostlakamrater hade ingen vetskap om honom, men han fortsatte sin färd predikande och döpande genom Syrien, Kappadokien, Galatien, Bitynien och Trakien. I Lysimakia i Trakien konspirerade vissa icke-troende judar med de romerska soldaterna för att förorsaka hans död. Denne pånyttfödde publikan dog segerstolt i tron på en frälsning som han hade blivit så övertygad om av Mästarens förkunnelse under dennes nyligen timade vistelse på jorden.
139:8.1 (1561.1) Tomas var den åttonde aposteln, och Filippos valde honom. Under senare tider har han blivit känd som ”tvivlaren Tomas”, men hans medapostlar betraktade honom knappast som en kronisk tvivlare. Det är sant att han hade ett logiskt, skeptiskt lagt sinne, men hos honom fanns en form av modig lojalitet som hindrade dem som kände honom ingående från att se på honom som en ringaktande skeptiker.
139:8.2 (1561.2) När Tomas anslöt sig till apostlarna var han tjugonio år, gift och hade fyra barn. Tidigare hade han varit timmerman och stenhuggare, men senare hade han blivit fiskare. Han bodde i Tarikea, som låg på västra sidan av Jordanfloden där den flyter ut från Galileiska sjön. Han ansågs vara ledare i denna lilla by. Tomas hade inte fått mycket utbildning, men han hade ett skarpt, resonerande sinne och var son till förträffliga föräldrar som bodde i Tiberias. Tomas var den ende som hade ett verkligt analytiskt sinne bland de tolv. Han var den verklige vetenskapsmannen i apostlagruppen.
139:8.3 (1561.3) Livet i Tomas barndomshem hade varit olyckligt. Hans föräldrar var inte helt lyckliga i sitt äktenskap, och detta återspeglades i Tomas vuxenliv. Då han växte upp visade det sig att han hade en mycket otrevlig och grälsjuk läggning. T.o.m. hans hustru var glad att se honom ansluta sig till apostlarna. Hon kände sig lättad av tanken att hennes pessimistiske äkte man skulle vara borta hemifrån största delen av tiden. Tomas hade också ett drag av misstänksamhet, vilket gjorde det svårt att fridsamt komma överens med honom. Petrus var till en början mycket upprörd över Tomas, och han klagade hos sin bror Andreas att Tomas var ”elak, otäck och alltid misstänksam”. Men ju bättre Tomas medarbetare lärde känna honom desto mer gillade de honom. De fann att han var ytterst ärlig och orubbligt lojal. Han var fullständigt uppriktig och obetingat sannfärdig, men han var en medfödd felfinnare och hade vuxit upp till en verklig pessimist. Misstänksamheten hade som en förbannelse lagt sig över hans analytiska sinne. Han höll snabbt på att förlora tron på sina medmänniskor när han blev associerad med de tolv och sålunda kom i kontakt med Jesu ädla karaktär. Denna förbindelse med Mästaren började genast omforma hela Tomas’ läggning och åstadkomma stora förändringar i hans mentala reaktioner inför sina medmänniskor.
139:8.4 (1561.4) Tomas stora styrka var hans ypperliga analytiska sinne i förening med hans orubbliga mod — när han väl hade beslutat sig. Hans stora svaghet var hans misstänksamma tvivlande, som han under hela sin jordiska livstid aldrig helt övervann.
139:8.5 (1561.5) Vid organiserandet av de tolv gavs Tomas i uppdrag att arrangera och sköta färdplanerna, och han var en duktig ledare för apostlagruppens arbete och förflyttningar. Han var en bra verkställare, en utmärkt affärsman, men han var handikappad av sina skiftande sinnesstämningar; han var en sorts människa en dag, och en annan nästa dag. Han var benägen för melankoliskt grubblande när han anslöt sig till apostlarna, men kontakten med Jesus och apostlarna botade honom till stor del från denna sjukliga inåtvändhet.
139:8.6 (1561.6) Jesus tyckte mycket om Tomas och hade många långa personliga samtal med honom. Hans närvaro bland apostlarna var en stor tröst för alla uppriktiga tvivlare och uppmuntrade många bedrövade sinnen att söka sig in i riket, även om de inte helt kunde förstå allt av det andliga och filosofiska i Jesu förkunnelse. Tomas’ medlemskap bland de tolv var ett ständigt bevis på att Jesus älskade även ärliga tvivlare.
139:8.7 (1562.1) De övriga apostlarna högaktade Jesus på grund av något speciellt och framträdande drag i hans fullödiga personlighet, men Tomas vördade sin Mästare för hans superbt balanserade karaktär. Allt mer beundrade och högaktade Tomas den som var så kärleksfullt barmhärtig och dock så oeftergivligt rättvis och opartisk, så bestämd men aldrig egensinnig, så lugn men aldrig likgiltig, så hjälpsam och medkännande men aldrig beställsam eller diktatorisk, så kraftfull men samtidigt så varsam, så direkt men aldrig grov eller ohövlig, så öm men aldrig vacklande, så ren och oskyldig men samtidigt så manlig, energisk och kraftfull, så verkligt modig men aldrig överilad eller dumdristig, en sådan naturälskare men så fri från all benägenhet att dyrka naturen, så humoristisk och lekfull men så fri från ytlighet och lättsinne. Det var denna personlighetens makalösa symmetri som så tilltalade Tomas. Han var troligen den av de tolv som hade den högsta intellektuella förståelsen av Jesus och den högsta uppskattningen av hans personlighet.
139:8.8 (1562.2) Vid de tolvs möten var Tomas alltid försiktig och talade för principen att sätta tryggheten först, men om hans konservatism röstades ned eller förkastades var han alltid den förste som oförskräckt satte igång med att genomföra det program man hade beslutat sig för. Gång på gång kunde Tomas sätta sig emot något projekt som han tyckte att var dumdristigt eller övermodigt; han brukade argumentera ända till det bittra slutet, men när Andreas tog förslaget till omröstning och efter att de tolv hade valt att göra vad han så ihärdigt hade motarbetat, var han den förste som sade: ”Låt oss gå!” Han var en god förlorare. Han hyste inte agg och ältade inte sårade känslor. Gång på gång opponerade han sig mot att låta Jesus utsätta sig för fara, men när Mästaren beslöt att ta sådana risker var det alltid Tomas som samlade apostlarna med sina beslutsamma ord: ”Kom kamrater, låt oss gå och dö med honom.”
139:8.9 (1562.3) I vissa avseenden liknade Tomas Filippos; han ville också ”bli visad”, men hans yttre uttryck för tvivel baserade sig på helt andra intellektuella överväganden. Tomas var analytisk, inte bara skeptisk. När det gällde personligt fysiskt mod var han en av de modigaste bland de tolv.
139:8.10 (1562.4) Tomas hade en del mycket dåliga dagar, han var dyster och nedstämd ibland. Att han hade förlorat sin tvillingsyster vid nio års ålder hade förorsakat honom mycket sorg i ungdomsåren och senare i livet ökat problemen med hans temperament. När Tomas blev nedslagen var det ibland Natanael som hjälpte honom att återhämta sig, ibland Petrus, och inte sällan en av tvillingarna Alfaios. När han var som mest deprimerad försökte han olyckligtvis alltid undvika att komma i direkt kontakt med Jesus. Men Mästaren visste allt om detta och kände en förståelsefull sympati för sin apostel när denne på detta sätt pinades av depression och ansattes av tvivel.
139:8.11 (1562.5) Ibland fick Tomas tillstånd av Andreas att gå iväg och vara för sig själv en dag eller två. Men han lärde sig snart att ett sådant tillvägagångssätt inte var vist. Han märkte tidigt att det var bäst, när han var nedslagen, att hålla sig strängt till sitt arbete och förbli nära sina kamrater. Men oberoende av hur det stod till med hans känsloliv fortsatte han med att vara apostel. När tiden faktiskt var inne att gå vidare, var det alltid Tomas som sade: ”Låt oss gå!”
139:8.12 (1562.6) Tomas är ett utmärkt exempel på en människa som har tvivel, som möter dem och som vinner. Han hade ett storartat sinne; han var ingen gnatande kritiker. Han var en som tänkte logiskt; för Jesus och hans apostlar var han som en prövosten. Om Jesus och hans arbete inte hade varit äkta skulle en man som Tomas inte kunnat ha hållits med från början till slut. Han hade en stark och säker känsla för fakta. Vid första tecken på villfarelse eller svek skulle Tomas ha övergett dem alla. Vetenskapsmän kan kanske inte helt förstå allt om Jesus och hans arbete på jorden, men med Mästaren och hans mänskliga medarbetare levde och arbetade en människa som hade en sann vetenskapsmans sinne — Tomas Didymos — och han trodde på Jesus från Nasaret.
139:8.13 (1563.1) Tomas hade en prövande tid under dagarna för rättegången och korsfästelsen. För en period sjönk han ned i förtvivlans djup, men han samlade sitt mod, höll sig till apostlarna och var med dem och välkomnade Jesus vid Galileiska sjön. För en tid föll han offer för sin tvivelsfyllda depression men samlade till sist sin tro och sitt mod. Han gav apostlarna visa råd efter den första pingsten, och när förföljelsen skingrade de troende begav han sig till Cypern, Kreta, Nordafrikas kust och Sicilien. Han förkunnade rikets glada budskap och döpte troende. Tomas fortsatte att predika och döpa tills han arresterades av den romerska regeringens agenter och dödades på Malta. Endast några få veckor före sin död hade han börjat skriva om Jesu liv och förkunnelse.
139:10.1 (1563.2) Alfaios söner Jakob och Judas, fiskartvillingarna som bodde nära Heresa, var de nionde och tionde apostlarna, och de valdes av Jakob och Johannes Sebedaios. De var tjugosex år och gifta; Jakob hade tre barn, Judas två.
139:10.2 (1563.3) Det finns inte mycket att säga om dessa två alldagliga fiskare. De älskade sin Mästare och Jesus älskade dem, men de avbröt aldrig hans föreläsningar med frågor. De förstod mycket litet av sina medapostlars filosofiska diskussioner eller teologiska debatter, men de gladdes åt att finna sig räknade bland en sådan grupp av mäktiga män. Dessa två män var närapå identiska till sitt utseende, sina mentala egenskaper och sin förmåga till andlig uppfattning. Det som kan sägas om den ena bör noteras även för den andra.
139:10.3 (1563.4) Andreas gav dem till uppgift att hålla ordning på folkmassorna. De var ansvariga ordningsmän vid förkunnelsemötena och i själva verket allmänna uppassare och springpojkar för de tolv. De hjälpte Filippos med förnödenheterna, de bar pengar till familjerna för Natanaels räkning, och de var alltid redo att ge en hjälpande hand åt vemsomhelst av apostlarna.
139:10.4 (1563.5) Folkskarorna av vanliga människor uppmuntrades mycket av att finna att två sådana som de själva hade förärats plats bland apostlarna. Redan det faktum att dessa medelmåttiga tvillingar hade accepterats som apostlar var ett sätt att föra en hel skara försagda troende in i riket. Det vanliga folket förhöll sig dessutom mer gynnsamt till att ledas och styras av officiella ordningsmän som var mycket lika dem själva.
139:10.5 (1563.6) Jakob och Judas, som också kallades Taddeus och Lebbeus, hade varken starka eller svaga sidor. De smeknamn som apostlarna gav dem var godmodiga beteckningar för medelmåttighet. De var ”de minsta bland alla apostlar”; de visste det och kände sig glada över det.
139:10.6 (1563.7) Jakob Alfaios älskade Jesus framförallt därför att Mästaren var så anspråkslös. Dessa tvillingar kunde inte förstå Jesu sinne, men de förstod bandet av medkänsla mellan dem själva och deras Mästares hjärta. Deras sinne var inte av hög klass. De kunde även med all högaktning betecknas som enfaldiga, men de hade en äkta erfarenhet i den andliga delen av sin natur. De trodde på Jesus; de var söner till Gud och medlemmar i riket.
139:10.7 (1564.1) Judas Alfaios drogs till Jesus på grund av Mästarens flärdfria ödmjukhet. En sådan ödmjukhet i förening med en sådan personlig värdighet tilltalade storligen Judas. Det faktum att Jesus alltid begärde att de höll tyst om sina ovanliga gärningar gjorde ett stort intryck på detta enkla naturbarn.
139:10.8 (1564.2) Tvillingarna var godmodiga, naiva medhjälpare, och alla tyckte om dem. Jesus välkomnade dessa unga män, som hade en enda talent, till hedersuppdrag inom sin personliga stab i riket då det i världarna i rymden finns otaliga miljoner andra sådana enkla och räddhågade själar som han likaså vill välkomna till aktiv och troende gemenskap med sig och sin utgjutna Sanningens Ande. Jesus ser inte ned på enkelhet, endast på ondska och synd. Jakob och Judas var enkla, men de var också trofasta. De var enkla och ovetande, men de var också storsinta, vänliga och generösa.
139:10.9 (1564.3) Hur tacksamt stolta var inte dessa enkla män den dag då Mästaren vägrade att acceptera en viss ung man som evangelist om denne inte sålde sina ägodelar och hjälpte de fattiga. När folket hörde om detta och såg tvillingarna bland Jesu rådgivare visste de med säkerhet att Jesus inte såg till person. Men endast en gudomlig institution — himmelriket — kunde någonsin ha byggts upp på en så medelmåttig mänsklig grundval!
139:10.10 (1564.4) Endast en eller två gånger under hela sin samvaro med Jesus dristade sig tvillingarna att offentligt ställa frågor till Jesus. Judas kände sig en gång manad att ställa en fråga till Jesus när Mästaren hade talat om att avslöja sig öppet inför världen. Han kände sig litet besviken över att det inte längre skulle finnas några hemligheter endast för de tolv, och han tog mod till sig och frågade: ”Men Mästare, när du på detta sätt kungör dig för världen, hur skall du då gynna oss med särskilda uttryck för din godhet?”
139:10.11 (1564.5) Tvillingarna tjänade troget ända till slutet, till rättegångens, korsfästelsens och förtvivlans dystra dagar. De förlorade aldrig sin hjärtetro på Jesus, och de var de första (efter Johannes) som trodde på hans uppståndelse. Men de kunde inte förstå sig på etablerandet av riket. Kort efter att deras Mästare korsfästes återvände de till sina familjer och sina nät; deras arbete var gjort. De hade inte förmågan att ta del i rikets mer komplicerade bataljer. Men de levde och dog medvetna om att de hade haft äran och välsignelsen av fyra års nära och personlig förbindelse med en Guds Son, den suveräne skaparen av ett universum.
139:11.1 (1564.6) Simon Seloten, den elfte aposteln, valdes av Simon Petrus. Han var en duglig man av god härkomst och han bodde med sin familj i Kafarnaum. Han var tjugoåtta år när han anslöt sig till apostlarna. Han var en eldig agitator och även en man som talade mycket utan att tänka. Han hade varit köpman i Kafarnaum innan han inriktade hela sin uppmärksamhet på seloternas patriotiska organisation.
139:11.2 (1564.7) Simon Seloten gavs ansvaret för apostlagruppens förströelse och avkoppling, och han var en mycket effektiv organisatör av förströelse- och rekreationsverksamheten för de tolv.
139:11.3 (1564.8) Simons styrka var hans inspirerande lojalitet. När apostlarna fann en man eller kvinna som inte kunde bestämma sig för att träda in i riket brukade de sända efter Simon. Det behövdes vanligen endast omkring femton minuter för denne entusiastiske förkämpe för frälsning genom tron på Gud för att skingra alla tvivel och utradera all obeslutsamhet, till att se en ny själ födas till ”trons frihet och frälsningens glädje”.
139:11.4 (1565.1) Simons stora svaghet var hans materiella sinnesläggning. Han kunde inte snabbt förändra sig från en judisk nationalist till en andligt sinnad internationalist. Fyra år var en för kort tid för att åstadkomma en sådan intellektuell och emotionell omvandling, men Jesus hade alltid tålamod med honom.
139:11.5 (1565.2) Det som Simon så mycket beundrade hos Jesus var Mästarens lugn, hans självsäkerhet, jämvikt och oförklarliga sinneslugn.
139:11.6 (1565.3) Fastän Simon var en fanatisk revolutionär, en orädd orosstiftare, underkuvade han så småningom sin eldiga natur tills han blev en kraftfull och effektiv förkunnare av ”frid på jorden och god vilja bland människorna”. Simon var en ypperlig debattör; han tyckte verkligen om att argumentera. När det gällde att ta sig an lärda judars legalistiska sinne eller grekers intellektuella spetsfundigheter, gavs uppgiften alltid åt Simon.
139:11.7 (1565.4) Han var en rebell av naturen och en bildstormare som följd av sin utbildning, men Jesus vann honom för himmelrikets högrestående uppfattningar. Han hade alltid identifierat sig med protestpartiet, men nu anslöt han sig till partiet för framsteg, obegränsat och evigt framåtskridande i ande och sanning. Simon var en man med intensiva lojalitetskänslor och varma personliga hängivenhetsyttringar, och han älskade verkligen Jesus djupt.
139:11.8 (1565.5) Jesus var inte rädd för att identifiera sig med affärsmän, kroppsarbetare, optimister, pessimister, filosofer, skeptiker, publikaner, politiker och patrioter.
139:11.9 (1565.6) Mästaren hade många samtal med Simon, men han lyckades aldrig helt med att göra en internationalist av denne brinnande judiske nationalist. Jesus sade ofta åt Simon att det var riktigt att vilja se de sociala, ekonomiska och politiska förhållandena förbättrade, men han tillade alltid: ”Det är inte himmelrikets sak. Vi måste ägna oss åt att göra Faderns vilja. Vår uppgift är att vara ambassadörer för ett andligt styre i höjden, och vi bör inte direkt befatta oss med något annat än att representera den gudomlige Faderns vilja och karaktär, Fadern som står i spetsen för det styre vars kreditivbrev vi bär.” Allt detta var svårt för Simon att förstå, men så småningom började han fatta något av innebörden i Mästarens lära.
139:11.10 (1565.7) Efter förskingringen som följd av förföljelserna i Jerusalem drog sig Simon tillfälligt tillbaka. Han var bokstavligen krossad. Han hade avstått från att vara en nationalistisk patriot till förmån för Jesu förkunnelse, och nu var allt förlorat. Han var förtvivlad, men inom några år samlade han sitt hopp och gick ut för att förkunna rikets evangelium.
139:11.11 (1565.8) Han begav sig till Alexandria, och sedan han hade arbetat sig uppför Nilen trängde han in i hjärtat av Afrika, där han överallt predikade Jesu evangelium och döpte troende. Så arbetade han tills han var gammal och svag. Han dog och blev begraven i hjärtat av Afrika.
139:12.1 (1565.9) Judas Iskariot, den tolfte aposteln, valdes av Natanael. Han föddes i Keriot, en liten stad i södra Judéen. När han var en yngling flyttade hans föräldrar till Jeriko, där han bodde och hade arbetat i sin fars olika affärsföretag tills han blev intresserad av Johannes Döparens förkunnelse och arbete. Judas föräldrar var sadducéer, och när deras son anslöt sig till Johannes lärjungar försköt de honom.
139:12.2 (1566.1) När Natanael träffade Judas i Tarikea höll han på att söka arbete i ett fisktorkeri i södra ändan av Galileiska sjön. Han var trettio år och ogift när han anslöt sig till apostlarna. Han var troligen den bäst utbildade bland de tolv och den ende från Judéen i Mästarens apostlafamilj. Judas hade inget framträdande starkt personlighetsdrag, fastän han hade många utåt synliga drag av kultur och vanor som följd av uppfostran och utbildning. Han kunde tänka klart men tänkte inte alltid ärligt. Judas förstod egentligen inte sig själv; han förhöll sig inte verkligt ärligt till sig själv.
139:12.3 (1566.2) Andreas utnämnde Judas till kassör för de tolv, en uppgift som han var utomordentligt lämpad för, och fram till den tid då han förrådde sin Mästare utförde han ärligt, troget och högst effektivt de skyldigheter som hörde till hans tjänst.
139:12.4 (1566.3) Det fanns hos Jesus inget speciellt drag som Judas beundrade utöver Mästarens allmänt attraktiva och utsökt charmerande personlighet. Judas kunde aldrig höja sig över sina judeiska fördomar gentemot sina galileiska medarbetare. I sitt sinne kritiserade han till och med mycket hos Jesus. Honom, som elva av apostlarna betraktade som den fullkomliga människan, som ”den alltigenom förtjusande och den främste bland tiotusen”, honom vågade denne självbelåtne judée ofta kritisera i sitt eget hjärta. Han hade faktiskt den föreställningen att Jesus var försagd och i någon mån rädd för att hävda sin makt och auktoritet.
139:12.5 (1566.4) Judas var en bra affärsman. Det fordrades takt, förmåga och tålamod samt oförtruten hängivenhet för att sköta finanserna åt en sådan idealist som Jesus, för att inte tala om att brottas med de virriga affärsmetoder som vissa av hans apostlar tillämpade. Judas var verkligen en storartad verkställare, en framsynt och duktig finansman. Han höll strängt på organisationen. Ingen av de tolv kritiserade någonsin Judas. Så vitt de kunde se var Judas Iskariot en ojämförlig kassör, en bildad man, en lojal (fast ibland kritisk) apostel och i ordets alla betydelser var hans medverkan en stor succé. Apostlarna älskade Judas; han var verkligen en av dem. Han måste ha trott på Jesus, men vi tvivlar på att han verkligen av hela sitt hjärta älskade Jesus. Judas fall illustrerar sanningen i uttrycket: ”Det finns en väg som för människan förefaller riktig, men i slutet av den väntar döden.” Det är fullt möjligt att falla offer för den fredliga villfarelsen att behagligt anpassa sig till syndens och dödens väg. Ni kan vara förvissade om att när det gällde finanserna var Judas alltid lojal mot sin Mästare och sina medapostlar. Pengar kunde aldrig ha varit motivet till att han förrådde Mästaren.
139:12.6 (1566.5) Judas var ende sonen till okloka föräldrar. När han var liten klemade och kelade man med honom; han var ett bortskämt barn. När han växte upp hade han överdrivna uppfattningar om sin egen betydelse. Han var en dålig förlorare. Han hade lösa och förvrängda idéer om vad som var rättvist. Han var benägen att hemfalla åt hat och misstänksamhet. Han var expert på att missförstå sina vänners ord och handlingar. Under hela sitt liv hade Judas kultiverat vanan att hämnas på dem som han inbillade sig att hade behandlat honom illa. Hans känsla för värden och lojaliteter var bristfälligt.
139:12.7 (1566.6) För Jesus var Judas ett äventyr i fråga om tro. Ända från början förstod Mästaren helt denne apostels svaghet och visste väl farorna med att uppta honom i gemenskapen. Men det hör till Guds Söners natur att varje skapad varelse får samma och lika stora möjligheter till frälsning och överlevnad. Jesus ville att inte endast de dödliga i denna värld utan även de som följde med situationen i otaliga andra världar skulle få veta att när det finns tvivel om hur uppriktig och helhjärtad en varelses hängivenhet för riket är, så är det utan undantag sed hos människornas Domare att till fullo ta emot den tveksamma kandidaten. Dörren till det eviga livet är vidöppen för alla; ”den som vill får komma”. Det finns inga andra begränsningar eller kvalifikationer utom tron hos den som kommer.
139:12.8 (1567.1) Just detta är orsaken till att Jesus lät Judas fortsätta ända till slutet, samtidigt som han alltid gjorde allt som var möjligt för att förändra och rädda denne svage och förvirrade apostel. Men när ljuset inte tas emot ärligt och inte levs upp till tenderar det att omvandlas till mörker inne i själen. Judas intellektuella förståelse av Jesu förkunnelse om riket växte, men han gjorde inte framsteg i förvärvandet av en andlig karaktär, liksom de övriga apostlarna. Han lyckades inte åstadkomma ett tillfredsställande personligt fortskridande i sin andliga erfarenhet.
139:12.9 (1567.2) Judas grubblade allt mer över sina personliga besvikelser, och till slut föll han offer för förbittring. Hans känslor hade många gånger sårats, och han blev onormalt misstänksam mot sina bästa vänner, till och med mot Mästaren. Snart blev han besatt av tanken att ge tillbaka, att göra vad som helst för att hämnas, ja till och med att förråda sina medarbetare och sin Mästare.
139:12.10 (1567.3) Men dessa onda och farliga tankar tog inte slutlig form förrän den dag då en djupt tacksam kvinna bröt upp ett dyrbart kärl med rökelse vid Jesu fötter. Detta tycktes slösaktigt för Judas, och när hans högt uttalade protest genast blev så totalt tillbakavisad av Jesus medan alla hörde på, blev det för mycket. Denna händelse blev avgörande för uppbådandet av alla de känslor av hat, förolämpning, illvilja, fördomsfullhet, avund och hämnd som hade samlats under hela livstiden, och han bestämde sig för att ge tillbaka med samma mynt åt vem det än var. Men han koncentrerade allt det onda i sin natur på den enda oskyldiga personen i hela det eländiga dramat om hans olyckliga liv bara för att Jesus råkade vara huvudpersonen i den episod som innebar att Judas gick över från det progressiva ljusets rike till denna självvalda mörkrets domän.
139:12.11 (1567.4) Mästaren hade många gånger varnat Judas, både privat och offentligt, att han höll på att förlora greppet, men gudomliga varningar är vanligen till ingen nytta för en förbittrad människonatur. Jesus gjorde allt som var möjligt, och som var förenligt med människans moraliska frihet, för att hindra Judas från att välja fel väg. Den stora prövningen kom till slut. Förtrytelsens son misslyckades; han gav efter för de bittra och eländiga diktaten från ett stolt och hämndlystet sinnes överdrivna självtillräcklighet och störtade sig sedan snabbt ned i förvirring, förtvivlan och fördärv.
139:12.12 (1567.5) Judas började sedan spinna en lågsint och skamlig intrig för att förråda sin Herre och Mästare och satte snabbt sin skändliga plan i verket. Medan han förverkligade sina planer som hade fötts av hat och betydde ett förrädiskt svek, upplevde han stunder av ånger och skam, och i dessa ljusa stunder kom han klenmodigt, som ett försvar i sitt eget sinne, på idén att Jesus möjligen kunde tänkas använda sin makt och i sista stund befria sig själv.
139:12.13 (1567.6) När det lumpna och syndfulla företaget väl var genomfört tog denne dödlige avfälling ut, som var så oberörd då han sålde sin vän för trettio silvermynt för att tillfredsställa sin länge närda längtan efter hämnd, och rusade ut och begick sista akten i dramat om att fly undan den materiella tillvarons realiteter — självmord.
139:12.14 (1567.7) De elva apostlarna var förskräckta, överväldigade. Jesus betraktade förrädaren endast med medlidande. Världarna har funnit det svårt att förlåta Judas, och hans namn har blivit avskytt utigenom ett vidsträckt universum.
Urantiaboken
Kapitel 140
140:0.1 (1568.1) STRAX före middagstid söndagen den 12 januari år 27 e.Kr. sammankallade Jesus apostlarna för att ordinera dem till offentliga förkunnare av rikets evangelium. De tolv väntade sig att bli kallade nästan vilken dag som helst, så denna morgon hade de inte begett sig särskilt långt ut från stranden för att fiska. Flera av dem dröjde kvar nära stranden och höll på med att laga sina nät och knåpa med sina fiskedon.
140:0.2 (1568.2) När Jesus begav sig iväg utefter stranden för att kalla på apostlarna, ropade han först till sig Andreas och Petrus som fiskade nära stranden. Därefter signalerade han till Jakob och Johannes som befann sig i en båt nära intill där de samtalade med sin far Sebedaios och lagade sina nät. Han samlade likaså ihop de andra apostlarna, två och två, och när han hade fått alla tolv samlade vandrade han upp med dem till högslätten norr om Kafarnaum där han började undervisa dem i förberedelse för deras högtidliga ordination.
140:0.3 (1568.3) För en gångs skull var alla tolv apostlarna tysta. Även Petrus var i eftertänksam sinnesstämning. Till slut hade den länge efterlängtade stunden kommit! De var på väg avskilt med Mästaren för att vara med om någon sorts högtidlig ceremoni av personligt helgande och gemensam invigning till det heliga uppdraget att representera sin Mästare vid förkunnandet av att hans Faders rike är nära.
140:1.1 (1568.4) Före den högtidliga ordinationsförrättningen sade Jesus till de tolv som hade satt sig omkring honom: ”Mina bröder, denna stund i riket är nu inne. Jag har tagit er avsides med mig hit för att presentera er för Fadern som rikets ambassadörer. Några av er hörde mig tala om detta rike i synagogan när ni först blev kallade. Var och en av er har lärt sig mer om Faderns rike sedan ni har varit med mig och arbetat i städerna kring Galileiska sjön. Men just nu har jag något mer att berätta för er om detta rike.
140:1.2 (1568.5) ”Det nya rike, som min Fader snart skall inrätta i hjärtana hos sina jordiska barn, kommer att vara ett evigt välde. Det finns inget slut på min Faders styre i hjärtana hos dem som önskar göra hans gudomliga vilja. Jag säger er att min Fader inte är judarnas eller hedningarnas Gud. Många skall komma från öst och från väst för att sätta sig med oss i Faderns rike, medan många av Abrahams barn kommer att vägra att träda in i detta nya brödraskap där Faderns ande härskar i människobarnens hjärtan.
140:1.3 (1568.6) ”Makten i detta rike kommer att bestå, inte i arméers styrka eller rikedomarnas makt, utan i glansen och härligheten hos den gudomliga ande som skall komma för att undervisa sinnena och styra hjärtana hos detta himmelska rikes pånyttfödda medborgare, Guds söner. Detta är kärlekens brödraskap där rättfärdighet råder och vars stridsrop skall vara: Frid på jorden och god vilja gentemot alla människor. Detta rike, som ni så snart skall gå ut och förkunna, är det som goda människor i alla tider har längtat efter, det som hela jorden hoppas på, och som är uppfyllelsen av alla profeters visa löften.
140:1.4 (1569.1) ”Men för er mina barn, och för alla andra som vill följa er in i detta rike, finns en svår prövning. Endast tron tar er in genom dess portar, men ni måste bära min Faders andes frukt om ni vill fortsätta er uppstigning i den gudomliga gemenskapens progressiva liv. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Inte alla som säger ’Herre, Herre’ skall komma in i himmelriket, utan de som gör min himmelske Faders vilja.
140:1.5 (1569.2) ”Ert budskap till världen skall vara: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, och när ni finner dessa kommer allt annat som är väsentligt för evig överlevnad att säkerställas därigenom. Och nu vill jag göra det klart för er att min Faders rike inte kommer med någon yttre styrkeuppvisning eller någon otillbörlig demonstration. Ni skall inte gå härifrån och kungöra riket med orden ’det är här’ eller ’det är där’, ty detta rike som ni förkunnar är Gud inom er.
140:1.6 (1569.3) ”Den som vill vara stor i min Faders rike skall bli allas tjänare och omvårdare, och låt den som vill vara den förste bland er bli sina bröders tjänare. Men så snart ni väl har upptagits som medborgare i det himmelska riket är ni inte längre tjänare utan söner, söner till den levande Guden. Och så skall detta rike gå framåt i världen tills det bryter ned varje hinder och gör alla människor medvetna om min Fader och får dem att tro på den frälsande sanning som jag har kommit för att förkunna. Redan nu är riket nära förestående, och några av er skall inte möta döden förrän ni har sett Guds välde komma med stor styrka.
140:1.7 (1569.4) ”Och detta som era ögon nu ser, denna ringa början som består av tolv vanliga män, skall mångfaldigas och växa tills så småningom hela jorden fylls av lovet till min Fader. Och inte så mycket genom de ord som ni talar, som genom det liv som ni lever, kommer människorna att veta att ni har varit tillsammans med mig och fått lära er om rikets realiteter. Och fastän jag inte vill lägga några tunga bördor på era sinnen, står jag i beråd att på era själar lägga det allvarliga ansvaret att, när jag snart lämnar er, representera mig i världen liksom jag nu representerar min Fader i detta liv som jag lever i köttslig gestalt.” När han hade slutat tala stod han upp.
140:2.1 (1569.5) Jesus instruerade nu de tolv dödliga, som nyss hade lyssnat till hans förkunnelse om riket, att knäböja i en cirkel runt honom. Sedan lade Mästaren sina händer på varje apostels huvud börjande med Judas Iskariot och slutande med Andreas. När han hade välsignat dem sträckte han ut sina händer och bad:
140:2.2 (1569.6) ”Min Fader, jag för nu dessa män, mina budbärare, inför dig. Bland våra barn på jorden har jag valt dessa tolv att gå ut för att representera mig, så som jag kom ut för att representera dig. Älska dem och var med dem, så som du har älskat mig och varit med mig. Och nu, min Fader, giv dessa män visdom, när jag sätter det kommande rikets alla ärenden i deras händer. Och jag ville, om det är din vilja, stanna en tid på jorden för att hjälpa dem i deras bemödanden för riket. Och igen, min Fader, tackar jag dig för dessa män, och jag överlämnar dem i din vård när jag går för att fullborda det arbete som du har gett mig att utföra.”
140:2.3 (1570.1) När Jesus hade slutat att be förblev var och en av apostlarna knäböjande på sin plats. Det tog många minuter innan ens Petrus vågade lyfta sin blick för att se på Mästaren. En efter annan omfamnade de Jesus, men ingen sade något. En stor stillhet uppfyllde platsen medan en stor skara himmelska varelser beskådade denna högtidliga och heliga scen — ett universums Skapare lämnar människans gudomliga brödraskaps ärenden att ledas av människosinnen.
140:3.1 (1570.2) Sedan talade Jesus och sade: ”Nu när ni är ambassadörer för min Faders rike har ni därmed blivit en särskild och från alla andra jordiska människor avvikande människoklass. Ni är inte längre som alla andra människor utan upplysta medborgare i ett annat, himmelskt land bland de ovetande varelserna i denna mörka värld. Det är inte tillräckligt att ni lever som dem ni var före denna stund, utan hädanefter måste ni leva som dem som har smakat på härligheterna i ett bättre liv och som har sänts tillbaka till jorden som ambassadörer för Härskaren över denna nya och bättre värld. Av läraren väntas mer än av eleven; av husbonden krävs mer än av tjänaren. Av medborgarna i det himmelska riket fordras mer än av det jordiska herraväldets medborgare. Något av det som jag står i begrepp att säga er kan tyckas svårt, men ni har valt att representera mig i världen just så som jag nu representerar Fadern, och som mina representanter på jorden är ni skyldiga att följa den förkunnelse och de förfaranden som återspeglar mina ideal för de dödligas liv i rymdens världar och som jag exemplifierar i mitt jordeliv som uppenbarar den himmelske Fadern.
140:3.2 (1570.3) ”Jag sänder er ut för att förkunna frihet för dem som andligen är fångna, glädje för dem som är slavar under rädslan, och till att bota de sjuka i enlighet med min himmelske Faders vilja. När ni finner mina barn i nöd, tala uppmuntrande till dem och säg:
140:3.3 (1570.4) ”Lyckliga är de som är fattiga i anden, de anspråkslösa, ty dem tillhör himmelrikets skatter.
140:3.4 (1570.5) ”Lyckliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ty de skall bli mättade.
140:3.5 (1570.6) ”Lyckliga är de ödmjuka, ty de skall ärva jorden.
140:3.6 (1570.7) ”Lyckliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud.
140:3.7 (1570.8) ”Och tala ytterligare dessa ord av andlig tröst och andligt löfte till mina barn:
140:3.8 (1570.9) ”Lyckliga är de som sörjer, ty de skall bli tröstade. Lyckliga är de som gråter, ty de skall få glädjens ande.
140:3.9 (1570.10) ”Lyckliga är de barmhärtiga, ty de skall möta barmhärtighet.
140:3.10 (1570.11) ”Lyckliga är fredsstiftare, ty de skall kallas Guds söner.
140:3.11 (1570.12) ”Lyckliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull, ty dem tillhör himmelriket. Lyckliga är ni när människorna kommer att skymfa och förfölja er och falskt anklaga er för allt möjligt ont. Gläd er och jubla, ty stor är er belöning i himlen.
140:3.12 (1570.13) ”Mina bröder, när jag sänder er ut är ni jordens salt, salt med en frälsande smak. Men om detta salt mister sin smak, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas på av människorna.
140:3.13 (1570.14) ”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas. Och inte heller tänder man ett ljus och sätter det under en skäppa utan på en ljusstake, så att det ger ljus åt alla som är i huset. Låt ert ljus lysa på samma sätt för människorna, så att de må se era goda gärningar och ledas till att prisa er Fader som är i himlen.
140:3.14 (1571.1) ”Jag sänder er ut i världen för att representera mig och att verka som ambassadörer för min Faders rike, och när ni går ut för att förkunna det glada budskapet, förlita er på Fadern vars sändebud ni är. Värj er inte med våld mot en oförrätt, lita inte till den köttsliga armen. Om din granne slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Var villiga att lida oförrätt hellre än att processa sinsemellan. Vänligt och barmhärtigt vårda er om alla som är betryckta och i nöd.
140:3.15 (1571.2) ”Jag säger er: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er, välsigna dem som förbannar er, och be för dem som ondskefullt utnyttjar er. Och vadhelst ni tror att jag skulle göra för människorna, det skall ni också göra för dem.
140:3.16 (1571.3) ”Er Fader i himlen låter solen skina över såväl de onda som goda; likaså låter han det regna över både de rättvisa och orättvisa. Ni är Guds söner, och mer än så, ni är nu ambassadörer för min Faders rike. Var barmhärtiga, såsom Gud är barmhärtig, och i rikets eviga framtid kommer ni att vara fullkomliga, så som er himmelske Fader är fullkomlig.
140:3.17 (1571.4) ”Ni är förordnade till att frälsa människor, inte till att döma dem. Vid slutet av ert jordiska liv väntar ni er alla barmhärtighet och därför fordrar jag att ni under ert liv som dödliga visar barmhärtighet mot alla era jordiska bröder. Gör inte misstaget att försöka ta bort flisan ur din broders öga, när det finns en bjälke i ditt eget öga. Sedan du först har kastat ut bjälken ur ditt eget öga kan du bättre se att ta bort flisan ur din broders öga.
140:3.18 (1571.5) ”Urskilj klart sanningen, lev det rättfärdiga livet utan fruktan, och så skall ni vara mina apostlar och min Faders ambassadörer. Ni har hört sägas: ’Om en blind leder en blind, ramlar de båda i gropen.’ Om ni vill leda in andra i riket måste ni själva vandra i den levande sanningens klara ljus. I allt vad ni gör som gäller riket uppmanar jag er till rättvist omdöme och skarpsinnig visdom. Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen så att de trampar på era skatter vänder sig om och sliter sönder er.
140:3.19 (1571.6) ”Jag varnar er för falska profeter, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är som rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs snart ned och kastas i elden. När det gäller tillträdet till himmelriket är det motivet som räknas. Min Fader ser in i människornas hjärtan och bedömer dem enligt deras inre längtan och uppriktiga avsikter.
140:3.20 (1571.7) ”På den stora domens dag i riket skall mången säga till mig: ’Profeterade vi inte i ditt namn och gjorde vi inte många underverk i ditt namn?’ Men jag är tvungen att säga till dem: ”Jag kände er aldrig; gå bort från mig, ni som är falska lärare.’ Men var och en som hör denna maning och ärligt utför sitt uppdrag och representerar mig inför människorna, så som jag har representerat min Fader inför er, skall finna tillträdet vidöppet till tjänst hos mig och till den himmelske Faderns rike.”
140:3.21 (1571.8) Aldrig tidigare hade apostlarna hört Jesus tala på detta sätt, ty han hade talat till dem som en som har suprem auktoritet. De kom ned från berget vid solnedgången, men ingen ställde någon fråga till Jesus.
140:4.1 (1572.1) Den så kallade ”bergspredikan” är inte Jesu evangelium. Den innehåller förvisso mycken nyttig undervisning, men det var Jesu ordinationsinstruktion till de tolv apostlarna. Det var Mästarens personliga förordnande för dem som skulle gå ut för att predika evangeliet och sträva efter att representera honom i människornas värld, på samma sätt som han så uttrycksfullt och fulländat företrädde sin Fader.
140:4.2 (1572.2) ”Ni är jordens salt, salt med en frälsande smak. Men om saltet mister sin smak, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och ned trampas av människorna.”
140:4.3 (1572.3) På Jesu tid var saltet dyrbart. Det användes rentav som pengar. Det nuvarande engelska ordet för lön, ’salary’, är härlett från ordet salt. Saltet inte endast kryddar maten utan är även ett konserveringsmedel. Det gör andra ämnen mer smakliga och tjänar sålunda genom att det förbrukas.
140:4.4 (1572.4) ”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas. Och inte heller tänder man ett ljus och sätter det under en skäppa utan på en ljusstake, så att det lyser för alla i huset. Låt ert ljus lysa på samma sätt för människorna, så att de kan se era goda gärningar och ledas till att prisa er Fader som är i himlen.”
140:4.5 (1572.5) Fastän ljuset skingrar mörkret kan det också vara så ”bländande” att det förvirrar och frustrerar. Vi manas att låta vårt ljus så skina att våra medmänniskor leds in på nya och gudliga vägar i ett bättre liv. Vårt ljus borde skina på ett sådant sätt att det inte drar uppmärksamheten till en själv. Även ens yrke kan användas som en effektiv ”återspeglare” för att sprida detta livets ljus.
140:4.6 (1572.6) Starka karaktärer uppkommer inte av att inte göra fel utan snarare av att faktiskt göra rätt. Osjälviskhet är den mänskliga storhetens kännetecken. De högsta nivåerna av självförverkligande nås genom gudsdyrkan och tjänande. Den lyckliga och effektiva personen motiveras inte av rädsla för att göra fel utan av kärlek till att göra rätt.
140:4.7 (1572.7) ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” Personligheten är i grunden oföränderlig; det som förändras — växer — är den moraliska karaktären. De moderna religionernas största fel är negativismen. Det träd som inte bär någon frukt ”huggs ned och kastas i elden”. Moraliskt värde kan inte erhållas från endast undertryckande — från att lyda befallningen ”du skall inte”. Rädsla och skam är ovärdiga motivationer för ett religiöst liv. Religionen är berättigad endast när den uppenbarar Guds faderskap och ökar människornas broderskap.
140:4.8 (1572.8) En effektiv levnadsfilosofi formas av en kombination av kosmisk insikt och ens sammanlagda emotionella reaktioner inför den sociala och ekonomiska omgivningen. Minns att medan medfödda drifter inte fundamentalt kan modifieras, kan de emotionella reaktionerna inför sådana drifter ändras. Därför kan den moraliska naturen modifieras, karaktären kan förbättras. I den starka karaktären är de emotionella reaktionerna integrerade och koordinerade, och på så sätt skapas en enad personlighet. Bristande förening försvagar den moraliska naturen och skapar olycklighet.
140:4.9 (1572.9) Utan ett värdigt mål blir livet planlöst och onyttigt, med mycken olycka som följd. Jesu anförande vid ordinationen av de tolv utgör en mästerlig levnadsfilosofi. Jesus uppmanade sina efterföljare att utöva en erfarenhetsbaserad tro. Han varnade dem för att enbart lita till intellektuellt instämmande, godtrogenhet och etablerad auktoritet.
140:4.10 (1573.1) Uppfostran och undervisning borde vara ett sätt att lära sig (att upptäcka) bättre metoder att tillfredsställa våra naturliga och medfödda drifter, och lyckan är då totalresultatet av dessa förhöjda metoder för emotionell tillfredsställelse. Lyckan är föga beroende av omgivningen, även om angenäma förhållanden storligen kan bidra till den.
140:4.11 (1573.2) Varje dödlig längtar verkligen efter att vara en fulländad person, att vara fullkomlig så som Fadern i himlen är fullkomlig, och ett sådant uppnående är möjligt, ty i sista hand ”är universum verkligen faderligt”.
140:5.1 (1573.3) Allt från bergspredikan till sitt tal vid den sista måltiden lärde Jesus sina efterföljare att visa faderlig kärlek hellre än broderlig kärlek. Broderlig kärlek anger att du älskar din nästa så som du älskar dig själv, och mer än så behövs inte för att följa den ”gyllene regeln”. Men faderlig tillgivenhet kräver att du älskar dina meddödliga så som Jesus älskar dig.
140:5.2 (1573.4) Jesus älskar mänskligheten med en dubbel tillgivenhet. Han levde på jorden som en tvåfaldig personlighet — mänsklig och gudomlig. Som Guds Son älskar han människan med faderlig kärlek — det är han som har skapat människan, han är människans Universumfader. Som Människosonen älskar Jesus de dödliga som en broder — han var definitivt en människa bland människor.
140:5.3 (1573.5) Jesus förväntade sig inte att hans efterföljare skulle nå upp till någon orimlig manifestation av broderlig kärlek, men han väntade sig faktiskt att de skulle sträva efter att vara lik Gud — att vara fullkomliga liksom Fadern i himlen är fullkomlig — för att de skulle kunna börja se på människan så som Gud ser på sina skapade varelser och därför skulle kunna börja älska människorna så som Gud älskar dem — att förete de första tecknena på faderlig tillgivenhet. Under loppet av dessa uppmaningar till sina tolv apostlar sökte Jesus uppenbara detta nya begrepp om faderlig kärlek så som den förhåller sig till vissa emotionella attityder i anslutning till talrika anpassningar i ens sociala omgivning.
140:5.4 (1573.6) Mästaren började detta betydelsefulla tal med att fästa uppmärksamheten vid fyra trosattityder som en inledning till den efterföljande beskrivningen av hans fyra transcendenta och suprema reaktioner av faderlig kärlek i motsats till begränsningarna i den endast broderliga kärleken.
140:5.5 (1573.7) Han talade först om dem som var fattiga i anden, som hungrade efter rättfärdighet, som var uthålliga i sin ödmjukhet och som var renhjärtade. Sådana andeurskiljande dödliga kunde förväntas nå sådana nivåer av gudomlig osjälviskhet att de kunde försöka sig på ett häpnadsväckande utövande av faderlig tillgivenhet; att de även som sörjande skulle kunna visa barmhärtighet, främja fridsamhet och utstå förföljelser, och under alla dessa prövande situationer med faderlig kärlek älska även det föga älskvärda människosläktet. En faders tillgivenhet kan nå sådana nivåer som omätligt överstiger tillgivenheten hos en broder.
140:5.6 (1573.8) Tron och kärleken i dessa saligheter stärker den moraliska karaktären och skapar lycka. Fruktan och vrede försvagar karaktären och förstör lyckan. Denna betydelsefulla predikan utgick från lyckans ton.
140:5.7 (1573.9) 1. ”Lyckliga är de som är fattiga i anden — de anspråkslösa.” För ett barn betyder lyckan att få tillfredsställa det omedelbara njutningsbehovet. Den vuxne är villig att så självförsakelsens frön för att senare kunna skörda en större lycka. Under Jesu tid och senare har lyckan allt för ofta associerats med tanken att äga rikedomar. I berättelsen om farisén och publikanen som bad i templet, kände sig den ene rik i anden — självupptagen; den andre kände sig ”fattig i anden” — anspråkslös. Den ene var självtillräcklig, den andre läraktig och sanningssökande. De som är fattiga i anden söker den andliga rikedomens mål — Gud. Sådana sanningssökare behöver inte vänta på att få sin belöning i en avlägsen framtid; de belönas redan nu. De finner himmelriket i sitt eget hjärta och upplever denna lycka nu.
140:5.8 (1574.1) 2. ”Lyckliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ty de skall bli mättade.” Endast de som känner sig fattiga i anden hungrar någonsin efter rättfärdighet. Endast de ödmjuka söker gudomlig kraft och längtar efter andlig styrka. Men det är ytterst farligt att avsiktligt ägna sig åt andlig fasta för att öka sin aptit för andliga gåvor. Fysisk fasta blir farlig efter fyra eller fem dagar; man förlorar lätt all matlust. Utdragen fasta, antingen fysisk eller andlig, tenderar att helt göra slut på hungerkänslan.
140:5.9 (1574.2) Erfarenhetsbaserad rättfärdighet är ett nöje, inte en plikt. Jesu rättfärdighet är en dynamisk kärlek — faderlig-broderlig tillgivenhet. Det är inte den negativa eller du-skall-inte-typen av rättfärdighet. Hur skulle man någonsin kunna hungra efter något negativt — efter något ”du skall inte”?
140:5.10 (1574.3) Det är inte lätt att lära ett barnasinne dessa två första saligheter, men det mogna sinnet borde fatta deras betydelse.
140:5.11 (1574.4) 3. ”Lyckliga är de ödmjuka, ty de skall ärva jorden. Äkta ödmjukhet har inget gemensamt med rädsla. Det är snarare frågan om en inställning enligt vilken människan samarbetar med Gud — ”Ske din vilja”. Den omfattar tålamod och fördragsamhet, och den motiveras av en orubblig tro på ett lagbundet och vänskapligt universum. Den står emot alla frestelser att göra uppror mot den gudomliga ledningen. Jesus var den idealiska ödmjuka människan på Urantia, och han ärvde ett vidsträckt universum.
140:5.12 (1574.5) 4. ”Lyckliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud.” Andlig renhet är inte en negativ kvalitet, bortsett från att det inte finns någon misstänksamhet och hämndlystnad i den. När Jesus talade om renhet avsåg han inte enbart människans sexuella attityder. Han syftade mer på den tillit som människan borde ha till sin nästa, den tillit som en förälder har till sitt barn och som gör det möjligt för henne att älska sina medmänniskor så som en far skulle älska dem. En fars kärlek behöver inte klema, och den överser inte med det som är ont, men den är alltid anticynisk. Faderlig kärlek har ett odelat och enhetligt syfte, och den söker alltid det bästa i människan; detta är en sann förälders inställning.
140:5.13 (1574.6) Att se Gud — genom tron — betyder att förvärva äkta andlig insikt. Andlig insikt förbättrar Riktarens vägledning, och dessa förhöjer till slut gudsmedvetenheten. När du känner Fadern stärks du i förvissningen om ditt gudomliga sonskap, och du kan allt mer älska var och en av dina jordiska bröder, inte endast som en bror — med broderlig kärlek — utan även som en far — med faderlig tillgivenhet.
140:5.14 (1574.7) Det är lätt att lära t.o.m. ett barn denna maning. Barn är av naturen tillitsfulla, och föräldrarna borde se till att barnen inte förlorar denna enkla tro. När det gäller barn, undvik allt svek och ge inte anledning till misstro och misstanke. Visst hjälp dem att välja sina hjältar och att finna sin livsuppgift.
140:5.15 (1574.8) Sedan fortsatte Jesus med att instruera sina efterföljare om förverkligandet av huvudsyftet med all mänsklig strävan — fulländning — rentav gudomlig uppnåelse. Alltid uppmanade han dem: ”Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.” Han manade inte de tolv att älska sin nästa så som de älskade sig själva. Det hade varit ett värdigt uppnående; det hade angett en bedrift av broderlig kärlek. Han uppmanade sina apostlar att älska människorna så som han hade älskat dem — att älska med faderlig såväl som broderlig tillgivenhet. Han illustrerade detta med att hänvisa till fyra suprema uttryck för faderlig kärlek:
140:5.16 (1575.1) 1. ”Lyckliga är de som sörjer, ty de skall bli tröstade.” Så kallat sunt förnuft eller den bästa logik skulle aldrig antyda att lycka kunde härledas från sörjande. Men Jesus avsåg inte ett yttre eller uppseendeväckande sörjande. Han syftade på ömsinthet som en känslomässig attityd. Det är ett stort misstag att lära pojkar och unga män att det är omanligt att visa ömhet eller på annat sätt låta känslosamhet eller fysiskt lidande komma till uttryck. Medkänsla är en värdig egenskap hos män såväl som hos kvinnor. Det är inte nödvändigt att vara okänslig för att vara manlig. Det är fel sätt att åstadkomma modiga män. Stormännen i världen har inte varit rädda för att sörja. Mose, sörjaren, var en större man än Simson eller Goljat. Mose var en förträfflig ledare, men han var också en beskedlig man. Att vara känslig och förstående för mänskliga behov medför äkta och bestående lycka, samtidigt som sådana godhjärtade attityder skyddar själen från nedbrytande inflytanden i form av vrede, hat och misstänksamhet.
140:5.17 (1575.2) 2. ”Lyckliga är de barmhärtiga, ty de skall möta barmhärtighet.” Barmhärtighet betyder i detta sammanhang den mest äkta vänskap i hela dess höjd, djup och bredd — kärleksfull vänlighet. Barmhärtigheten kan ibland vara passiv, men här är den aktiv och dynamisk — suprem faderlighet. För en kärleksfull förälder är det inte svårt att förlåta sitt barn, även många gånger. Och hos ett barn som inte är bortskämt är den starka längtan att lindra lidande naturlig. Barn är normalt vänliga och medkännande när de är tillräckligt gamla för att kunna uppskatta de faktiska förhållandena.
140:5.18 (1575.3) 3. ”Lyckliga är fredsstiftare, ty de skall kallas Guds söner.” De som lyssnade till Jesus längtade efter befrielse med militära medel, inte efter fredsstiftare. Men Jesu frid är inte av det pacifistiska och negativa slaget. Inför prövningarna och förföljelserna sade han: ”Min frid ger jag er.” ”Känn ingen oro och tappa inte modet.” Detta är den frid som förhindrar ruinerande konflikter. Personlig fred integrerar personligheten. Social fred förhindrar fruktan, girighet och vrede. Politisk fred förhindrar rasmotsättningar, nationella misstankar och krig. Fredsstiftande är botet mot misstroende och misstänksamhet.
140:5.19 (1575.4) Barn kan lätt läras att fungera som fredsstiftare. De har stort nöje av gruppaktiviteter; de tycker om att leka tillsammans. Vid ett annat tillfälle sade Mästaren: ”Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som är villig att förlora sitt liv skall finna det.”
140:5.20 (1575.5) 4. ”Lyckliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull, ty dem tillhör himmelriket. Lyckliga är ni när människorna skymfar och förföljer er och på alla möjliga sätt falskeligen förtalar er. Gläd er och jubla, ty stor är er belöning i himlen.”
140:5.21 (1575.6) Så ofta följs faktiskt freden av förföljelse. Men unga människor och modiga vuxna skyr aldrig svårigheter eller faror. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Den faderliga kärleken är fri att göra allt detta — sådant som den broderliga kärleken knappast kan omfatta. Framåtskridande har alltid varit den slutliga frukten av förföljelse.
140:5.22 (1575.7) Barn reagerar alltid för en utmaning som kräver djärvhet. Ungdomen är alltid villig att ”anta en utmaning”. Varje barn borde tidigt lära sig att göra uppoffringar.
140:5.23 (1575.8) Sålunda framgår det att saligheterna i bergspredikan bygger på tro och kärlek, inte på lag — etik och plikt.
140:5.24 (1575.9) Faderlig kärlek lönar ont med gott och den gör det med glädje — den gör gott som vedergällning för en orättvisa.
140:6.1 (1576.1) Sedan Jesus och de tolv apostlarna på söndagskvällen hade kommit ned från högslätterna norr om Kafarnaum och nått fram till Sebedaios hem intog de en enkel måltid. Efteråt, medan Jesus tog en promenad längs stranden, diskuterade de tolv sinsemellan. Efter ett kort möte, medan tvillingarna gjorde upp en liten eld för att ge dem värme och mer ljus, gick Andreas ut för att söka efter Jesus, och när han hade hunnit ifatt honom sade han: ”Mästare, mina bröder kan inte förstå vad du har sagt om riket. Vi känner att vi inte kan börja detta arbete förrän du har gett oss ytterligare instruktioner. Jag har kommit för att be dig ansluta dig till oss i trädgården och hjälpa oss att förstå meningen med dina ord.” Och Jesus återvände med Andreas till apostlarna.
140:6.2 (1576.2) När han hade kommit in i trädgården samlade han apostlarna kring sig och undervisade dem ytterligare, varvid han sade: ”Ni finner det svårt att ta emot mitt budskap emedan ni försöker bygga den nya undervisningen direkt på den gamla, men jag säger er att ni måste födas på nytt. Ni måste börja från början som små barn och vara villiga att lita på min undervisning och att tro på Gud. Rikets nya evangelium kan inte anpassas till det som är. Ni har oriktiga uppfattningar om Människosonen och hans mission på jorden. Men gör inte det misstaget att tro att jag har kommit för att åsidosätta lagen och profeterna. Jag har inte kommit för att riva ned utan för att uppfylla, utvidga och belysa. Jag kommer inte för att bryta mot lagen utan snarare för att skriva dessa nya budord på tavlorna i era hjärtan.
140:6.3 (1576.3) ”Jag fordrar av er en rättfärdighet som är större än rättfärdigheten hos dem som försöker vinna Faderns gunst med allmosor, bön och fasta. För att komma in i riket måste ni ha en rättfärdighet som innefattar kärlek, barmhärtighet och sanning — en uppriktig önskan att göra min himmelske Faders vilja.”
140:6.4 (1576.4) Då sade Simon Petrus: ”Mästare, om du har ett nytt budord, så vill vi höra det. Uppenbara den nya vägen för oss.” Jesus svarade Petrus: ”Ni har hört det sägas av dem som undervisar om lagen: ’Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom.’ Men jag ser bortom handlingen för att finna motivet. Jag säger er att var och en som är vred på sin broder hotas av fördömelse. Den som i sitt hjärta hyser hat och i sitt sinne planerar hämnd hotas av domen. Ni är tvungna att bedöma era medmänniskor enligt deras gärningar. Fadern i himlen dömer enligt avsikten.
140:6.5 (1576.5) ”Ni har hört dem som undervisar om lagen säga: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott.’ men jag säger er att den man som ser på en kvinna i avsikt att åtrå henne har redan i sitt hjärta begått äktenskapsbrott. Ni kan bedöma människor endast enligt deras gärningar, men min Fader ser in i hjärtat hos sina barn och dömer dem i nåd enligt deras avsikter och verkliga önskningar.”
140:6.6 (1576.6) Jesu avsikt var att fortsätta med att diskutera de andra buden när Jakob Sebedaios avbröt honom och frågade: ”Mästare, vad skall vi lära folket beträffande skilsmässa? Skall vi tillåta en man att skilja sig från sin hustru så som Mose har föreskrivit?” När Jesus hörde denna fråga sade han: ”Jag har inte kommit för att lagstifta utan för att upplysa. Jag har inte kommit för att reformera denna världs riken utan för att etablera himmelriket. Det är inte Faderns vilja att jag ger efter för frestelsen att lära er regler för förvaltning, handel eller socialt beteende, vilka må vara bra idag, men vore långt ifrån lämpliga för samhället i en annan tidsålder. Jag är på jorden uteslutande för att trösta människornas sinne, befria deras ande och frälsa deras själ. Men beträffande denna fråga om skilsmässa vill jag säga att fastän Mose såg med gillande på sådant, så var det inte så under Adams dagar och i Lustgården.”
140:6.7 (1577.1) Efter att apostlarna hade talat en stund sinsemellan fortsatte Jesus med att säga: ”Ni måste alltid observera de två sätten att se på de dödligas uppträdande — det mänskliga och det gudomliga synsättet, köttets vägar och andens väg, den timliga bedömningen och evighetens synpunkt.” Fastän de tolv inte kunde förstå allt vad han lärde dem, var denna instruktion verkligen till stor hjälp för dem.
140:6.8 (1577.2) Sedan sade Jesus: ”Men ni snubblar över min förkunnelse emedan ni vant er vid att tolka mitt budskap bokstavligt. Ni är långsamma i att urskilja anden i min undervisning. Ni måste dessutom komma ihåg att ni är mina budbärare. Ni är skyldiga att leva ert liv så som jag i anden har levt mitt. Ni är mina personliga representanter, men gör inte det misstaget att ni väntar er att alla människor skulle leva som ni i varje detalj. Också måste ni minnas att jag även har får som inte hör till denna flock, och att jag har skyldigheter även mot dem, såtillvida att jag måste förse dem med ett mönster för hur man gör Guds vilja medan man lever de dödligas liv.”
140:6.9 (1577.3) Sedan frågade Natanael: ”Mästare, skall vi inte ge någon plats åt rättvisan? Moses lag säger: ’Öga för öga, och tand för tand.’ Vad skall vi säga?” Jesus svarade: ”Ni skall löna ont med gott. Mina budbärare får inte strida med människorna, utan måste vara vänliga mot alla. Att mäta med samma mått skall inte vara er regel. Människornas härskare må ha sådana lagar, men så är det inte i riket; låt barmhärtigheten alltid vara bestämmande för era bedömningar och kärleken för ert beteende. Och om dessa ord verkar hårda kan ni fortfarande vända om. Om ni finner de krav som ställs på en apostel alltför svåra, kan ni återvända till lärjungens mindre krävande väg.”
140:6.10 (1577.4) Då apostlarna hörde dessa häpnadsväckande ord drog de sig för en stund tillbaka för sig själva, men de återvände snart och Petrus sade: ”Mästare, vi vill gå vidare med dig; inte en enda av oss vill vända om. Vi är fullt beredda att betala det extra priset, vi vill tömma bägaren. Vi vill vara apostlar, inte endast lärjungar.”
140:6.11 (1577.5) När Jesus hörde detta sade han: ”Var då villiga att ta på er era skyldigheter och följa mig. Gör era goda gärningar i det fördolda. När ni ger allmosor, låt då inte den vänstra handen veta vad den högra gör. Och när ni ber, gå då avsides för er själva och rabbla inte fåfänga och meningslösa fraser. Minns alltid att Fadern vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Och när ni fastar, se då inte dystra ut för att människorna skall se att ni fastar. Som mina utvalda apostlar som nu har avskilts för rikets tjänst, samla er inte skatter på jorden, utan samla er med ert osjälviska tjänande skatter i himlen, ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
140:6.12 (1577.6) ”Ögat är kroppens lampa; om därför ditt öga är givmilt fylls hela din kropp av ljus. Men om ditt öga är själviskt fylls hela kroppen av mörker. Om nu själva ljuset inom dig blir mörker, hur djupt är då inte detta mörker!”
140:6.13 (1577.7) Sedan frågade Tomas Jesus om de skulle ”fortsätta att ha allting gemensamt”. Mästaren sade: ”Ja, mina bröder, jag skulle vilja att vi lever tillsammans som en enda förståelsefull familj. Ni har anförtrotts ett stort arbete, och jag erfordrar er odelade tjänst. Ni känner det träffande uttrycket: ’Ingen kan tjäna två herrar.’ Ni kan inte uppriktigt dyrka Gud och samtidigt helhjärtat tjäna mammon. Sedan ni nu utan förbehåll har engagerat er i rikets arbete, var inte ängsliga för ert liv, och bekymra er än mindre för vad ni skall äta och dricka, eller för kläder att sätta på kroppen. Redan har ni lärt er att villiga händer och uppriktiga hjärtan inte skall gå hungriga. Och nu när ni bereder er för att ägna all er energi åt rikets arbete, var förvissade om att Fadern inte glömmer era behov. Sök först Guds rike, och när ni har kommit in i det skall ni få allt det andra som behövs. Var därför inte onödigt ängsliga för morgondagen. Var dag har nog av sina egna bekymmer.”
140:6.14 (1578.1) När Jesus såg att de var redo att stanna uppe hela natten för att ställa frågor, sade han: ”Mina bröder, ni är bräckiga kärl; det är bäst för er att gå till vila för att vara beredda för morgondagens arbete.” Men sömnen hade försvunnit från deras ögon. Petrus dristade sig till att be sin Mästare att ”få ha ett litet enskilt samtal med dig. Inte för att jag skulle ha några hemligheter för mina bröder, men jag har oro i mitt sinne, och om jag kanske skulle förtjäna en tillrättavisning från min Mästare kunde jag lättare stå ut med den ensam med dig.” Jesus sade: ”Kom med mig, Petrus” — och han gick före in i huset. När Petrus mycket upplivad och storligen uppmuntrad återvände från samvaron med sin Mästare, beslöt Jakob att gå in för att tala med Jesus. Och så vidare genom de tidiga morgontimmarna gick de andra apostlarna in, den ene efter den andre, för att tala med Mästaren. När de alla utom tvillingarna, som hade somnat, hade haft personliga samtal med honom gick Andreas in till Jesus och sade: ”Mästare, tvillingarna har somnat vid elden i trädgården; skall jag väcka dem och fråga om de också ville tala med dig?” Jesus sade leende till Andreas: ”De har det bra — stör dem inte.” Nu var natten nära förbi; en ny dag grydde.
140:7.1 (1578.2) När de tolv efter några timmars sömn var församlade till en sen frukost med Jesus, sade han: ”Nu måste ni börja ert arbete med att predika det glada budskapet och undervisa troende. Gör er klara att bege er till Jerusalem.” Då Jesus hade talat tog Tomas mod till sig och sade: ”Mästare, jag vet att vi nu borde vara redo att inleda arbetet, men jag befarar att vi ännu inte är kapabla att genomföra detta stora projekt. Kunde du samtycka till att vi stannade här i trakten bara några dagar till innan vi tar itu med rikets arbete?” Då Jesus såg att alla hans apostlar var besatta av samma rädsla sade han: ”Det skall ske enligt er begäran, vi stannar här över sabbatsdagen.”
140:7.2 (1578.3) Vecka efter vecka hade små grupper av allvarliga sanningssökare samt nyfikna åskådare kommit till Betsaida för att få se Jesus. Redan hade ryktet om honom spritt sig ut över landsbygden. Vetgiriga grupper hade kommit från så avlägsna städer som Tyros, Sidon, Damaskus, Caesarea och Jerusalem. Hittills hade Jesus tagit emot dessa människor och undervisat dem om riket, men Mästaren överlät nu detta arbete till de tolv. Andreas brukade välja ut en av apostlarna och anvisa honom till en grupp av besökare, och ibland var de alla tolv engagerade på detta sätt.
140:7.3 (1578.4) I två dagar arbetade de med att undervisa på dagen och hålla enskilda möten långt in på natten. På tredje dagen besökte Jesus Sebedaios och Salome och sände samtidigt iväg sina apostlar för att ”fiska, söka sorglös omväxling eller kanske besöka era familjer.” På torsdagen återvände de för ytterligare tre dagar av undervisning.
140:7.4 (1578.5) Under denna övningsvecka upprepade Jesus många gånger för sina apostlar de två viktiga motiven till sin mission på jorden efter sitt dop:
140:7.5 (1578.6) 1. Att uppenbara Fadern för människorna.
140:7.6 (1578.7) 2. Att leda människorna till att bli medvetna om sitt sonskap — att genom tron inse och verkliggöra att de är den Högstes barn.
140:7.7 (1579.1) En vecka av dessa olika erfarenheter betydde mycket för de tolv; några blev rentav överdrivet självsäkra. Vid det sista sammanträdet på kvällen efter sabbaten kom Petrus och Jakob till Jesus och sade: ”Vi är redo — låt oss nu gå ut och ta riket i besittning.” Till detta svarade Jesus: ”Må er visdom motsvara er iver och er djärvhet gottgöra er okunskap.”
140:7.8 (1579.2) Fastän det i Jesu förkunnelse fanns mycket som apostlarna inte kunde förstå, insåg de förvisso betydelsen av det charmfullt vackra liv som han levde tillsammans med dem.
140:8.1 (1579.3) Jesus visste mycket väl att hans apostlar inte helt uppfattade hans läror. Han beslöt att ge Petrus, Jakob och Johannes en del specialundervisning i hopp om att de skulle kunna klargöra uppfattningarna hos sina medarbetare. Han såg att fastän de tolv förstod vissa delar av begreppet om ett andligt rike, fortsatte de envist att knyta denna nya andliga undervisning direkt samman med sina gamla och invanda konkreta uppfattningar om himmelriket som ett återupprättande av Davids tron och en förnyad etablering av Israel som en timlig maktfaktor på jorden. Följaktligen begav sig Jesus på torsdagseftermiddagen ut från stranden i en båt med Petrus, Jakob och Johannes för att samtala om rikets angelägenheter. Detta var en fyra timmars undervisningskonferens som omfattade tiotals frågor och svar och som kanske bäst kan tas med i denna redogörelse genom att omdisponera sammandraget av denna betydelsefulla eftermiddag så som Simon Petrus följande morgon gav det till sin bror Andreas:
140:8.2 (1579.4) 1. Att göra Faderns vilja. Jesu undervisning om att ha förtroende för den himmelske Faderns över-omsorg var inte en blind och passiv fatalism. Han citerade denna eftermiddag med gillande ett gammalt hebreiskt ordstäv: ”Den som inte arbetar skall heller inte äta.” Han visade på sin egen erfarenhet som en tillräcklig förklaring till sin förkunnelse. Hans anvisningar om att lita på Fadern får inte bedömas enligt de sociala eller ekonomiska förhållandena i modern tid eller någon annan tid. Hans instruktioner omfattar de ideala principerna för att leva nära Gud under alla tidsåldrar och i alla världar.
140:8.3 (1579.5) Jesus gjorde klart för de tre skillnaden mellan kraven på en apostel och på en lärjunge. Inte ens då förbjöd han de tolv att utöva försiktighet och framsynthet. Det han predikade emot var inte förutseende utan ängslan, oro. Han förkunnade en aktiv och vaken underkastelse under Guds vilja. Som svar på deras många frågor om sparsamhet och hushållande riktade han endast deras uppmärksamhet på sitt liv som timmerman, båtbyggare och fiskare och på sitt omsorgsfulla organiserande av de tolv. Han sökte göra det klart att världen inte bör betraktas som fiende, att omständigheterna i livet utgör en gudomlig ordning som fungerar i samverkan med Guds barn.
140:8.4 (1579.6) Jesus hade stora svårigheter att få dem att förstå hans personliga vana icke-våld, att inte sätta sig till motvärn. Han totalt vägrade att försvara sig själv, och det föreföll apostlarna att han skulle vara nöjd om de följde samma princip. Han lärde dem att inte göra motstånd mot det onda, att inte strida eller kämpa mot orättvisa, oförrätt eller skada, men han lärde dem inte att passivt tolerera missgärningar. Han gjorde det klart denna eftermiddag att han samtyckte till att samhället straffade missdådare och brottslingar och att myndigheterna ibland måste ta till våld för att upprätthålla ordningen i samhället och för att rättvisan måtte ha sin gång.
140:8.5 (1579.7) Han upphörde aldrig att varna sina lärjungar för den onda vanan att återgälda; han tog ingen hänsyn till hämnden, idén att ge igen. Han djupt beklagade bruket att hysa agg. Han förkastade idén om öga för öga och tand för tand. Han ogillade hela begreppet om enskild och personlig hämnd och hänförde sådana ärenden å ena sidan till att skötas av civilmyndigheterna och å andra sidan till att dömas av Gud. Han gjorde klart för de tre att hans undervisning gällde individen, inte staten. Beträffande dessa frågor gjorde han följande sammanfattning av sina instruktioner dittills:
140:8.6 (1580.1) Älska era fiender — kom ihåg de krav som det mänskliga broderskapet ställer.
140:8.7 (1580.2) Det ondas meningslöshet: En orätt kan inte rättas till genom hämnd. Gör inte misstaget att bekämpa det onda med dess egna vapen.
140:8.8 (1580.3) Ha tro — förtröstan på att den gudomliga rättvisan och eviga godheten till slut segrar.
140:8.9 (1580.4) 2. Politisk inställning. Jesus uppmanade sina apostlar att vara diskreta med sina anmärkningar när det gällde de spända relationer som då rådde mellan det judiska folket och den romerska regeringen. Han förbjöd dem att på något sätt bli inblandade i dessa svårigheter. Han var alltid noggrann med att undvika sina fienders politiska snaror och svarade alltid: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Han vägrade att låta sin uppmärksamhet avledas från sin mission att etablera en ny frälsningsväg; han lät sig inte bekymras av något annat. I sitt personliga liv följde han alltid, som sig bör, alla lagar och bestämmelser. I all sin offentliga förkunnelse förbigick han de medborgerliga, sociala och ekonomiska områdena. Han sade till de tre apostlarna att han befattade sig endast med principerna för människans inre och personliga andliga liv.
140:8.10 (1580.5) Jesus var därför inte en politisk reformator. Han kom inte för att omorganisera världen. Även om han hade gjort det skulle det endast ha varit tillämpligt på den tiden och i den generationen. Det oaktat visade han förvisso människan det bästa sättet att leva, och ingen generation är fri från mödan att finna ut hur den bäst kan tillämpa Jesu liv på sina egna problem. Men gör aldrig det misstaget att ni identifierar Jesu förkunnelse med någon politisk eller ekonomisk teori, med något socialt eller industriellt system.
140:8.11 (1580.6) 3. Social inställning. De judiska rabbinerna hade länge debatterat frågan om vem som är ens nästa. Jesus kom med idén om en aktiv och spontan vänlighet, en så äkta kärlek till ens medmänniskor att den utvidgade grannskapet till att omfatta hela världen och därmed gjorde alla människor till ens nästa. Men i hela detta sammanhang var Jesus endast intresserad av individen, inte av massorna. Jesus var ingen sociolog, men han bemödade sig förvisso om att bryta ned alla former av självisk isolering. Han lärde ut ren sympati, medkänsla. Mikael av Nebadon är en Son som domineras av barmhärtighet; medkänsla är själva hans natur.
140:8.12 (1580.7) Mästaren sade inte att människorna aldrig skulle bjuda sina vänner på middag, men han sade faktiskt att hans efterföljare skulle ställa till fester för de fattiga och vanlottade. Jesus hade en stark för rättvisa, men rättvisan mildrades alltid av barmhärtighet. Han lärde inte sina apostlar att de skulle låta samhällets parasiter eller professionella allmosetiggare utnyttja dem. Det närmaste han kom till att göra sociologiska uttalanden var att säga: ”Döm inte, för att inte själva bli dömda.”
140:8.13 (1580.8) Han gjorde det klart att vänlighet utan åtskillnad kan klandras för många sociala missbruk. Följande dag gav Jesus klara anvisningar åt Judas om att inga av apostlarnas gemensamma penningmedel fick ges ut som allmosor utom på hans egen eller två av apostlarnas gemensamma anhållan. I alla dessa sammanhang brukade Jesus alltid säga: ”Var kloka som ormar men ofarliga som duvor.” Det föreföll att vara hans avsikt att i alla sociala situationer lära ut tålamod, tolerans och förlåtelse.
140:8.14 (1581.1) Familjen stod i centrum för Jesu livsfilosofi — i livet här och i livet härefter. Han baserade sin undervisning om Gud på familjen, samtidigt som han försökte rätta till judarnas tendens att överdrivet vörda sina förfäder. Han prisade familjelivet som människans högsta plikt men gjorde det klart att familjeförhållandena inte får vara ett hinder för religiösa förpliktelserna. Han riktade uppmärksamheten på att familjen är en timlig institution, att den inte består efter döden. Jesus tvekade inte att avstå från sin familj när familjen gick emot Faderns vilja. Han undervisade om människornas nya och större brödraskap — Guds söner. På Jesu tid var skilsmässosederna slappa i Palestina och över hela romarriket. Han vägrade upprepade gånger att komma med föreskrifter om äktenskap och skilsmässa, men många av Jesu tidiga efterföljare hade starka åsikter om skilsmässa och tvekade inte att tillskriva honom dessa åsikter. Alla Nya testamentets författare höll sig till dessa strängare och mer avancerade uppfattningar om skilsmässa utom Johannes Markus.
140:8.15 (1581.2) 4. Ekonomisk inställning. Jesus arbetade, levde, köpte och sålde i världen sådan han fann den. Jesus var inte här för att reformera ekonomin, fastän han ofta fäste uppmärksamhet vid den orättvisa och ojämna fördelningen av rikedomen. Men han kom inte med några förslag till hur situationen kunde upphjälpas. Han gjorde det klart för de tre att fastän hans apostlar inte skulle inneha egendom predikade han inte emot rikedom och egendom, endast mot dess ojämna och orättvisa fördelning. Han såg behovet av rättvisa inom samhället och näringslivet, men han erbjöd inga regler för att nå dessa mål.
140:8.16 (1581.3) Han lärde aldrig sina efterföljare att undvika jordiska ägodelar; det gällde endast för hans tolv apostlar. Lukas, som var läkare, var en stor anhängare av social jämlikhet, och han tolkade gärna Jesu uttalanden i samklang med sina personliga uppfattningar. Jesus instruerade aldrig personligen sina efterföljare att lägga sig till med ett levnadssätt som innebär samliv inom en grupp. Han gjorde inga som helst uttalanden om sådana angelägenheter.
140:8.17 (1581.4) Jesus varnade ofta sina åhörare för allt habegär och sade att ”en människas lycka består inte i överflöd på ägodelar.” Han upprepade ständigt: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen och förlorar sin egen själ?” Han angrep aldrig direkt innehav av egendom, men han insisterade förvisso på att det alltid och för evigt är väsentligt att de andliga värdena kommer först. Under sin senare förkunnelse försökte han korrigera många av de felaktiga livsuppfattningarna på Urantia genom att berätta talrika liknelser, som han framförde under loppet av sin offentliga verksamhet. Jesus hade aldrig för avsikt att formulera ekonomiska teorier. Han visste mycket väl att varje tidsålder måste utveckla sina egna botemedel för befintliga svårigheter. Om Jesus fanns på jorden idag och levde sitt liv som dödlig, skulle han för majoriteten av goda män och kvinnor vara en stor besvikelse av den enkla orsaken att han inte skulle ta ställning till nutida politiska, sociala eller ekonomiska tvister. Han skulle hålla sig värdigt på avstånd från dem medan han skulle lära er att fullända ert inre andliga liv för att göra er mångfaldigt mer kompetenta att finna lösningen till era rent mänskliga problem.
140:8.18 (1581.5) Jesus skulle vilja göra alla människor gudalika och sedan empatiskt följa med när dessa Guds söner löser sina egna politiska, sociala och ekonomiska problem. Det var inte rikedom han fördömde, utan det som rikedomen gör med de flesta av dess dyrkare. Denna torsdagseftermiddag sade Jesus för första gången till sina medarbetare att ”det är saligare att ge än att få.”
140:8.19 (1581.6) 5. Personlig religion. Ni borde likt apostlarna bättre kunna förstå Jesu förkunnelse genom hans liv. Han levde ett fulländat liv på Urantia, och hans enastående förkunnelse kan förstås endast när detta liv ses mot sin omedelbara bakgrund. Det är hans liv — och inte hans undervisning för de tolv eller hans predikningar för folkmassorna — som är till största hjälp för att uppenbara Faderns gudomliga karaktär och kärleksfulla personlighet.
140:8.20 (1582.1) Jesus angrep inte de hebreiska profeternas eller de grekiska moralisternas läror. Mästaren erkände allt det goda som dessa lärare stod för, men han hade kommit ned till jorden för att förkunna någonting därtill, ”människans frivilliga anpassande av sin vilja till Guds vilja.” Jesus ville inte endast åstadkomma en religiös människa, en dödlig som helt upptas av religiösa känslor och bara drivs av andliga impulser. Om ni blott hade fått kasta en enda blick på honom skulle ni ha vetat att Jesus var en verklig man med stor erfarenhet av denna världs angelägenheter. Jesu undervisning har i detta avseende grovt förvrängts och i hög grad vanställts under alla århundraden i det kristna tidsskedet. Ni har också haft förvrängda uppfattningar om Mästarens beskedlighet och ödmjukhet. Vad han syftade till i sitt liv tycks ha varit en enastående självrespekt. Han gav endast människan rådet att ödmjuka sig så att hon skulle kunna bli verkligt upphöjd. Vad han verkligen syftade till var sann ödmjukhet i förhållande till Gud. Han satte stort värde på uppriktighet — ett rent hjärta. Trohet var en av de främsta dygderna vid hans bedömning av karaktären, medan mod var själva hjärtat i hans förkunnelse. ”Frukta inte” var hans paroll och tålmodig uthållighet hans ideal i fråga om karaktärsstyrka. Jesu förkunnelse utgör en religion av dristighet, mod och heroism. Det är just därför som han till sina personliga representanter valde tolv vanliga män, av vilka de flesta var härdade, manliga och virila fiskare.
140:8.21 (1582.2) Jesus sade inte mycket om lasterna i samhället vid hans tid; sällan yttrade han sig om moraliska förseelser. Han undervisade positivt om sann dygd. Han undvek omsorgsfullt det negativa sättet att undervisa; han vägrade att vara ett språkrör för det onda. Han var inte heller en moralens reformator. Han visste mycket väl, och så lärde han även sina apostlar, att varken religionsbaserade tillrättavisningar eller lagstadgade förbud kunde förtränga de sinnliga begären hos människosläktet. Hans få fördömanden riktade sig främst mot högmod, grymhet, förtryck och skenhelighet.
140:8.22 (1582.3) Jesus fördömde inte ens fariséerna våldsamt, vilket Johannes gjorde. Han visste att många bland de skriftlärda och fariséerna var uppriktiga i sina hjärtan. Han förstod deras förslavande bundenhet till de religiösa traditionerna. Jesus lade stor vikt vid att först ”göra trädet bra”. Han inpräntade hos de tre att han satte värde på hela livet, inte endast på några få speciella dygder.
140:8.23 (1582.4) Det speciella som Johannes lärde sig av denna dags undervisning var att kärnan i Jesu religion var förvärvandet av en medkännande karaktär i förening med en personlighet som var motiverad att göra den himmelske Faderns vilja.
140:8.24 (1582.5) Petrus fattade tanken att evangeliet, som de stod i begrepp att förkunna, i själva verket innebar en ny början för hela människosläktet. Han förmedlade senare denna uppfattning till Paulus, som därav formulerade sin lära om Kristus som ”den andre Adam”.
140:8.25 (1582.6) Jakob fattade den spännande sanningen att Jesus ville att hans barn på jorden skulle leva som om de redan vore medborgare i det fullbordade himmelska riket.
140:8.26 (1582.7) Jesus visste att människor är olika, och det lärde han sina apostlar. Han uppmanade dem ständigt att inte försöka forma lärjungar och troende enligt något färdigt mönster. Han försökte låta varje själ utvecklas på sitt eget sätt, som en särskild individ på väg mot fulländning inför Gud. Som svar på en av Petrus många frågor sade Jesus: ”Jag vill göra människorna fria, så att de likt små barn kan börja ett nytt och bättre liv.” Jesus betonade alltid att sann godhet måste vara omedveten, att när man utövar välgörenhet inte låta den vänstra handen veta vad den högra gör.
140:8.27 (1583.1) De tre apostlarna blev chockerade denna eftermiddag när de insåg att det i deras Mästares religion inte fanns någon plats för andlig självrannsakan. Alla religioner före och efter Jesu tid, även kristendomen, omsorgsfullt föreskriver en samvetsgrann självrannsakan. Men så förhåller det sig inte med Jesu religion. Jesu livsfilosofi innehåller ingen religiös introspektion. Timmermannens son föreskrev aldrig karaktärsbyggande, endast karaktärstillväxt, och förklarade att himmelriket är likt ett senapskorn. Men Jesus sade heller inget som skulle fördöma självanalys som ett sätt att förhindra en inbilsk egenkärlek.
140:8.28 (1583.2) Rätten att träda in i riket är betingad av tro, personlig tro. Priset för att stanna och vara med i den progressiva uppstigningen i riket är den dyrbara pärla som får människan att sälja allt hon har för att äga den.
140:8.29 (1583.3) Jesu förkunnelse är en religion för alla och envar, inte endast för veklingar och slavar. Hans religion kristalliserades aldrig (under hans tid) till trossatser och teologiska lagar; han lämnade inte en skriven rad efter sig. Hans liv och förkunnelse lämnades i arv till universumet som en inspirerande och idealistisk gåva, lämpad för andlig vägledning och moralisk instruktion under alla tidsåldrar i alla världar. Även idag står Jesu förkunnelse som sådan skild från alla religioner, fastän den är det levande hoppet hos var och en av dem.
140:8.30 (1583.4) Jesus lärde inte sina apostlar att religionen är människans enda jordiska sysselsättning; det var judarnas idé om att tjäna Gud. Men han betonade förvisso att religionen var det enda som de tolv skulle befatta sig med. Jesus lärde inget sådant som skulle ha avhållit hans troende från att ägna sig åt genuin kultur; han nedvärderade endast de traditionsbundna religiösa skolorna i Jerusalem. Han var frisinnad, godhjärtad, lärd och tolerant. Självmedveten fromhet hade ingen plats i hans filosofi för ett rättfärdigt liv.
140:8.31 (1583.5) Mästaren erbjöd inga lösningar för de icke-religiösa problemen under hans tid eller någon senare tid. Jesus önskade utveckla den andliga insikten om eviga realiteter och stimulera initiativet till att leva originellt; han befattade sig uteslutande med de underliggande och bestående andliga behoven hos människosläktet. Han uppenbarade en godhet som var jämbördig med Gud. Han upphöjde kärleken — sanningen, skönheten och godheten — till gudomligt ideal och evig verklighet.
140:8.32 (1583.6) Mästaren kom för att hos människan skapa en ny ande, en ny vilja — för att ge en ny förmåga till att känna sanningen, uppleva medlidsamhet och välja godheten — viljan att befinna sig i samklang med Guds vilja, i förening med den eviga trängtan att bli fulländad, även som Fadern i himlen är fulländad.
140:9.1 (1583.7) Nästa sabbatsdag ägnade Jesus åt sina apostlar. De färdades tillbaka till högslätten där han hade ordinerat dem. Efter ett långt och djupt rörande personligt och uppmuntrande anförande förrättade han där den högtidliga akten att inviga de tolv. Denna sabbatseftermiddag samlade Jesus apostlarna kring sig på bergssluttningen och gav dem i sin himmelske Faders hand som en förberedelse för den dag då han skulle bli tvungen att lämna dem ensamma i världen. Det förekom ingen ny undervisning vid detta tillfälle, endast samvaro och andlig gemenskap.
140:9.2 (1584.1) Jesus gick på nytt igenom många delar av ordinationspredikan, som han hade hållit på detta samma ställe, och sedan kallade han dem till sig en åt gången och förordnade dem till att gå ut i världen som hans representanter. Mästarens invigningsåläggande var: ”Gå ut till hela världen och förkunna rikets glada budskap. Befria dem som är andligt fångna, trösta de förtryckta och ge vård åt dem som lider. Frikostigt har ni fått, ge frikostigt vidare.”
140:9.3 (1584.2) Jesus gav dem rådet att inte ta med sig vare sig pengar eller extra kläder, och han sade: ”Arbetaren är värd sin lön.” Till slut sade han: ”Se, jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och ofarliga som duvor. Men akta er, ty era fiender kommer att föra er inför sina rådsmöten, och i sina synagogor kommer de att ta er i upptuktelse. De tar er inför ståthållare och härskare därför att ni tror detta evangelium, och själva ert vittnesmål skall för dem vittna om mig. Och när de sätter sig till doms över er, bekymra er då inte för vad ni kommer att säga, ty min Faders ande bor i ert inre och kommer att tala genom er vid ett sådant tillfälle. En del av er kommer att dödas, och innan ni etablerar riket på jorden kommer ni att bli hatade av många folk på grund av detta evangelium. Men var inte rädda; jag skall vara med er, och min ande skall gå före er ut till hela världen. Och min Faders närvaro kommer att förbli hos er när ni först går till judarna och sedan till främlingarna.”
140:9.4 (1584.3) När de kom ned från berget gick de tillbaka till sitt hem i Sebedaios hus.
140:10.1 (1584.4) Den kvällen när Jesus undervisade inne i huset — ty det hade börjat regna — talade han länge och försökte visa de tolv vad de måste vara, inte vad de måste göra. De kände endast till en religion som föreskrev utförandet av vissa uppgifter som ett sätt att vinna rättfärdighet — frälsning. Men Jesus upprepade gång på gång: ”I riket måste ni vara rättfärdiga för att utföra arbetet.” Många gånger upprepade han: ”Var därför fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.” Allt emellan måste Mästaren förklara för sina förvirrade apostlar att den frälsning som han hade kommit med till världen kunde tas emot endast genom tro, genom en enkel och uppriktig tro. Jesus sade: ”Johannes predikade ett omvändelsedop, sorg över det tidigare levnadssättet. Ni skall förkunna ett dop som innebär gemenskap med Gud. Predika omvändelse för dem som har behov av en sådan förkunnelse, men öppna dörrarna på vid gavel för dem som redan uppriktigt söker inträde i riket och be dem stiga in i den glada gemenskapen bland Guds söner.” Men det var en svår uppgift att övertyga dessa galileiska fiskare att det att man är rättfärdig genom tro måste föregå det att man gör det som är rättfärdigt i de dödligas dagliga liv på jorden.
140:10.2 (1584.5) Ett annat svårt hinder för detta arbete med att undervisa de tolv var deras tendens att ta fasta på i hög grad idealistiska och andliga principer av religiös sanning och omvandla dem till konkreta regler för personligt uppförande. Jesus kunde framhålla för dem den underbart vackra anda som uttryckte själens attityd, men de envisades med att omforma en sådan förkunnelse till regler för personligt beteende. Mången gång när de verkligen satte sig i sinnet att komma ihåg vad Mästaren sade, var det så gott som säkert att de glömde vad han inte sade. Men de tillgodogjorde sig så småningom hans undervisning emedan Jesus var allt det som han lärde dem. Det som de inte kunde få ut av den undervisning som han meddelade i ord, det fick de så småningom genom att leva tillsammans med honom.
140:10.3 (1585.1) Det var inte uppenbart för apostlarna att deras Mästare levde ett liv som var avsett som andlig inspiration för varje person i varje tidsålder i varje värld i ett vittomfattande universum. Trots det som Jesus emellanåt berättade för apostlarna kunde de inte fatta att han utförde ett verk i denna värld men för alla andra världar i sin vidsträckta skapelse. Jesus levde sitt liv på Urantia, inte för att ge ett personligt exempel för män och kvinnor i denna värld att leva sitt liv som dödliga, utan snarast för att skapa ett högt andligt och inspirerande ideal för alla dödliga varelser i alla världar.
140:10.4 (1585.2) Tomas frågade samma kväll Jesus: ”Mästare, du säger att vi måste bli som små barn innan vi kan få komma in i Faderns rike, och trots det har du varnat oss för att inte låta oss förledas av falska profeter och göra oss skyldiga till att kasta våra pärlor åt svinen. Nu är jag uppriktigt sagt förvirrad. Jag kan inte förstå din undervisning.” Jesus svarade Tomas: ”Hur länge skall jag stå ut mer er! Ständigt envisas ni med att ta allt vad jag lär bokstavligt. När jag som pris för att komma in i riket bad er bli som små barn, syftade jag inte på benägenheten att vara lättlurad, på enbart villigheten att tro, och inte heller på lättrogenheten inför insmickrande främlingar. Vad jag verkligen önskade att ni skulle förstå av denna illustration var förhållandet mellan barnet och dess far. Du är barnet, och det är din Faders rike du söker komma in i. Mellan varje normalt barn och dess far finns denna naturliga tillgivenhet som garanterar ett förståelsefullt och kärleksfyllt förhållande och som för alltid utesluter all tendens att köpslå om Faderns kärlek och barmhärtighet. Och det evangelium som ni går ut för att predika handlar om en frälsning som växer fram ur trosinsikten om detta samma och eviga förhållande mellan barn och far. ”
140:10.5 (1585.3) Det enastående draget i Jesu förkunnelse var att moralen i hans filosofi utgick från individens personliga förhållande till Gud — just från detta förhållande mellan barn och far. Jesus betonade individen, inte rasen eller nationen. När de intog sin kvällsmåltid hade Jesus ett samtal med Matteus och förklarade att det moraliska i en handling bestäms av individens motiv. Jesu moral var alltid positiv. Den gyllene regeln, så som den formulerades på nytt av Jesus, kräver aktiv social kontakt; den äldre negativa regeln kunde åtlydas även i avskildhet. Jesus avklädde moralen alla regler och ceremonier och upphöjde den till det andliga tänkandets och det sant rättfärdiga livets majestätiska nivåer.
140:10.6 (1585.4) Jesu nya religion var inte utan praktiska följder, men vad som än står att finna av praktiskt politiskt, socialt eller ekonomiskt värde i hans förkunnelse, är den naturliga följden av denna inre erfarenhet hos själen när den frambär andens frukter i det spontana dagliga tjänandet som uttryck för äkta personlig religiös erfarenhet.
140:10.7 (1585.5) Efter det att Jesus och Matteus hade slutat samtala frågade Simon Seloten: ”Men Mästare, är alla människor Guds söner?” Jesus svarade: ”Ja Simon, alla människor är Guds söner, och det är den goda nyheten som ni skall förkunna.” Men apostlarna kunde inte fatta en sådan lära, det var ett nytt, främmande och överraskande uttalande. Just på grund av sin önskan att inpränta denna sanning hos sina efterföljare lärde han dem att behandla alla människor som sina bröder.
140:10.8 (1585.6) Som svar på en fråga av Andreas gjorde Mästaren det klart att moralen i hans förkunnelse var oskiljaktig från religionen i hans liv. Han lärde ut moral, inte utgående från människans natur, utan från människans relation till Gud.
140:10.9 (1585.7) Johannes frågade Jesus: ”Mästare, vad är himmelriket?” Jesus svarade: ”Himmelriket består av dessa tre väsentligheter: för det första att man inser och erkänner Guds överhöghet som ett faktum, för det andra att man tror på sanningen om att man är son till Gud, och för det tredje att man tror på verkningsfullheten av människans suprema önskan att göra Guds vilja — att vara lik Gud. Och detta är den goda nyheten i evangeliet: att varje dödlig genom tro kan få allt detta som är väsentligt för hans frälsning.”
140:10.10 (1586.1) Nu var veckan av väntan förbi, och de gjorde sig redo för att nästa morgon bege sig till Jerusalem.
Urantiaboken
Kapitel 141
141:0.1 (1587.1) PÅ VECKANS första dag, den 19 januari år 27 e.Kr., gjorde sig Jesus och de tolv apostlarna redo att ge sig av från sin operationsbas i Betsaida. De tolv visste inget om Mästarens planer utom att de var på väg till Jerusalem för att fira påsken i april och att avsikten var att färdas via Jordandalen. De kom inte iväg från Sebedaios hus förrän nära middagen emedan apostlarnas familjer och andra lärjungar hade kommit för att ta farväl och önska dem lycka till i det nya arbete som de snart skulle påbörja.
141:0.2 (1587.2) Just innan de skulle ge sig på väg märkte apostlarna att Mästaren saknades, och Andreas gick ut för att söka efter honom. Efter ett kort sökande fann han Jesus i en båt nere vid stranden där han satt och grät. De tolv hade ofta sett sin Mästare när han såg ut att sörja, och de hade iakttagit de korta perioder då han var allvarligt försjunken i sina tankar, men ingen av dem hade någonsin sett honom gråta. Andreas var något överraskad av att se Mästaren på detta sätt upprörd kort före deras avfärd till Jerusalem, och han dristade sig till att närma sig Jesus och frågade: ”Mästare, varför gråter du på denna stora dag då vi skall bege oss till Jerusalem för att förkunna Faderns rike? Vem av oss har sårat dig?” Jesus svarade Andreas medan han gick tillbaka med honom för att förena sig med de tolv: ”Ingen av er har gjort mig sorgsen. Jag är bedrövad endast därför att ingen av min far Josefs familj har kommit ihåg att komma över hit för att önska oss lycka på färden.” Vid denna tid var Rut på besök hos sin bror Josef i Nasaret. De övriga medlemmarna av hans familj hölls borta av stolthet, besvikelse, missförstånd och småsint harm som följd av sårade känslor.
141:1.1 (1587.3) Kafarnaum låg inte långt från Tiberias, och ryktet om Jesus hade redan börjat sprida sig över hela Galiléen och även till områden längre bort. Jesus visste att Herodes snart skulle börja lägga märke till hans arbete. Därför tyckte han att det var bäst att färdas söderut och in i Judéen med sina apostlar. Ett sällskap om över hundra troende ville färdas med dem, men Jesus talade till dem och bad dem enträget att inte följa med apostlagruppen på dess väg ned längs Jordanfloden. Fastän de gick med på att stanna kvar följde många av dem inom några dagar efter Mästaren.
141:1.2 (1587.4) Den första dagen färdades Jesus och apostlarna endast så långt som till Tarikea, där de vilade över natten. Nästa dag vandrade de till det ställe vid Jordanfloden nära Pella, där Johannes hade predikat ungefär ett år tidigare och där Jesus hade blivit döpt. Här stannade de i mer än två veckor, medan de undervisade och predikade. Vid slutet av den första veckan hade flera hundra människor samlats i ett läger nära intill där Jesus och de tolv vistades, och de hade kommit från Galiléen, Fenicien, Syrien, Dekapolis, Pereen och Judéen.
141:1.3 (1588.1) Jesus höll inga offentliga predikningar. Andreas delade upp folkmassorna och förordnade predikare till förmiddags- och eftermiddagsmötena. Efter kvällsmåltiden samtalade Jesus med de tolv. Han lärde dem inget nytt men gick på nytt igenom sin tidigare undervisning och besvarade deras många frågor. Under en av dessa kvällar berättade han för de tolv något om de fyrtio dagar som han tillbringade på bergskullarna nära denna plats.
141:1.4 (1588.2) Många av dem som kom från Pereen och Judéen hade blivit döpta av Johannes, och de var intresserade av att få reda på mer om Jesu förkunnelse. Apostlarna hade mycken framgång i sin undervisning av Johannes lärjungar emedan de inte på något sätt förringade Johannes predikande och eftersom de vid denna tid inte ens döpte sina nya lärjungar. Men det var alltid en stötesten för anhängarna till Johannes att Jesus, om han var allt det som Johannes hade förkunnat, inte gjorde något för att få ut honom från fängelset. Johannes lärjungar kunde aldrig förstå varför Jesus inte förhindrade deras älskade ledares grymma död.
141:1.5 (1588.3) Kväll efter kväll instruerade Andreas sina medapostlar i den delikata och svåra uppgiften att smidigt komma överens med anhängarna till Johannes Döparen. Under detta första år av Jesu offentliga verksamhet hade mer än tre fjärdedelar av hans anhängare tidigare följt Johannes och tagit emot hans dop. Hela detta år 27 e.Kr. tillbringades med att lugnt ta över Johannes arbete i Pereen och Judéen.
141:2.1 (1588.4) Kvällen innan de lämnade Pereen gav Jesus apostlarna en del ytterligare undervisning beträffande det nya riket. Mästaren sade: ”Ni har blivit lärda att vänta på ankomsten av Guds rike, och nu kommer jag för att meddela att detta länge efterlängtade rike är nära till hands, rentav att det redan är här och mitt ibland oss. I varje rike måste det finnas en konung som sitter på sin tron och kungör rikets lagar. Och i enlighet därmed har ni utvecklat en föreställning om himmelriket som det judiska folkets förhärligade styre över alla jordens folk, med Messias sittande på Davids tron och från denna plats med mirakulös makt stiftande lagar för hela världen. Men mina barn, ni ser inte med trons ögon och hör inte med andens förståelse. Jag förkunnar att himmelriket är insikten om och erkännandet av Guds styre i människornas hjärtan. Det är sant att det finns en Konung i detta rike, och denna Konung är min Fader och er Fader. Vi är förvisso hans trogna undersåtar, men detta faktum överskrids vida av den transformerande sanningen att vi är hans söner. I mitt liv skall denna sanning uppenbaras för alla. Vår Fader sitter också på en tron, men inte på en tron som händer har gjort. Den Infinites tron är Faderns eviga boning i himlarnas himmel. Han fyller allting och kungör sina lagar till universum efter universum. Och Fadern härskar också i hjärtat hos sina barn på jorden genom den ande som han har sänt att leva i de dödliga människornas själar.
141:2.2 (1588.5) ”När ni är undersåtar i detta rike får ni förvisso lov att lyssna till denna Universumhärskares lag. Men när ni tack vare rikets evangelium, som jag har kommit för att förkunna, i tro inser att ni är söner, betraktar ni er inte längre som en allsmäktig konungs lagbundna varelser utan som en kärleksfull och gudomlig Faders privilegierade söner. Sannerligen, sannerligen säger jag er att när Faderns vilja är er lag, är ni knappast inne i riket. Men när Faderns vilja verkligen blir er vilja, då är ni i sanning inne i riket, ty riket har därmed blivit en etablerad erfarenhet hos er. När Guds vilja är er lag är ni ädla slavundersåtar; men när ni tror detta nya evangelium om gudomligt sonskap blir min Faders vilja er vilja, och ni upphöjs till den höga ställningen som Guds fria barn, rikets befriade söner.”
141:2.3 (1589.1) Några av apostlarna fattade något av denna förkunnelse, men ingen av dem förstod den fulla betydelsen av denna oerhörda kungörelse, om inte möjligen Jakob Sebedaios. Men dessa ord sjönk in i deras hjärtan och steg därifrån upp till fröjd för deras verksamhet under senare år av tjänande.
141:3.1 (1589.2) Mästaren och hans apostlar stannade nära Amathus i nära tre veckor. Apostlarna fortsatte att predika två gånger om dagen för folkmassorna, och Jesus predikade varje sabbatseftermiddag. Det blev omöjligt att fortsätta med att ha ledigt på onsdagen, varför Andreas arrangerade så att två av apostlarna i tur och ordning hade ledigt en av veckans sex dagar, medan alla var i tjänst under sabbatsgudstjänsterna.
141:3.2 (1589.3) Petrus, Jakob och Johannes höll de flesta av de offentliga predikningarna. Filippos, Natanael, Tomas och Simon gjorde mycket av det personliga arbetet och höll lektioner för speciella grupper av sökare. Tvillingarna fortsatte med att svara för den allmänna ordningen, medan Andreas, Matteus och Judas kom att utvecklas till en tremannakommitté för den allmänna förvaltningen, fastän var och en av dem också i betydande grad utförde religiöst arbete.
141:3.3 (1589.4) Andreas var mycket upptagen av att jämka de ständigt återkommande missförstånden och meningsskiljaktigheterna mellan Johannes lärjungar och Jesu nyare lärjungar. Allvarliga situationer uppstod nästan varje dag, men Andreas lyckades med hjälp av sina apostlamedarbetare förmå de tvistande parterna att, åtminstone tillfälligt, komma till någon sorts överenskommelse. Jesus vägrade delta i någon av dessa sammankomster. Inte heller ville han ge något råd om hur dessa svårigheter lämpligen kunde övervinnas. Inte en enda gång kom han med förslag till hur apostlarna borde lösa dessa förvirrande problem. När Andreas kom till Jesus med dessa frågor svarade han alltid: ”Det är inte klokt för värden att ta del i sina gästers familjebekymmer. En vis förälder tar aldrig sida i sina egna barns obetydliga gräl.”
141:3.4 (1589.5) Mästaren lade i dagen stor visdom och manifesterade en fullkomlig opartiskhet i alla sina mellanhavanden med sina apostlar och alla sina lärjungar. Jesus var sannerligen en mästare i att handskas med människor. Han utövade ett stort inflytande på sina medmänniskor på grund av den kombinerade charmen och kraften i sin personlighet. Hans kärva, nomadiska och hemlösa liv hade en subtilt vördnadsbjudande inverkan. Det fanns en intellektuell lockelse och en andlig dragningskraft i hans auktoritativa sätt att undervisa, i hans klara logik, styrkan i hans resonemang, hans skarpsinniga förståelse, vakna sinne, ojämförliga hållning och storslagna tolerans. Han var enkel, manlig, ärlig och orädd. Samtidigt med alla dessa fysiska och intellektuella inflytelser som manifesterade sig i Mästarens hållning fanns också i hans varelse alla dessa andliga behag som har blivit förbundna med hans personlighet: tålamod, ömhet, saktmod, vänlighet och ödmjukhet.
141:3.5 (1589.6) Jesus från Nasaret var verkligen en stark och kraftfull personlighet. Han var en intellektuell styrka och ett andligt fäste. Hans personlighet tilltalade inte endast de andligt sinnade kvinnorna bland hans efterföljare, utan även den bildade och intellektuelle Nikodemos och den härdade romerska soldaten, kaptenen som var stationerad på vakt vid korset, och som, när han hade sett hur Mästaren dog, sade: ”Sannerligen, detta var en Guds Son.” Och härdade, kärva galileiska fiskare kallade honom Mästare.
141:3.6 (1590.1) Bilderna av Jesus har varit högst beklagliga. Dessa målningar som föreställer Kristus har utövat ett fördärvligt inflytande på ungdomen; försäljarna i templet skulle knappast ha flytt för Jesus om han hade varit sådan som era konstnärer vanligen har avbildat honom. Hans var en vördnadsbjudande mandom, han var god men naturlig. Jesus gav sig inte ut för att vara en mild, rar, mjuk och vänlig mystiker. Hans förkunnelse var spännande dynamisk. Han inte endast menade väl, utan han gick omkring och faktiskt gjorde gott.
141:3.7 (1590.2) Mästaren sade aldrig: ”Kom till mig alla ni som är oföretagsamma, och alla ni som är drömmare.” Men han sade många gånger: ”Kom till mig alla ni som arbetar, och jag skall ge er vila — andlig styrka.” Mästarens ok är förvisso lätt, men även så, tvingar han det aldrig på någon. Varje individ måste av egen fri vilja ta på sig detta ok.
141:3.8 (1590.3) Jesus visade på seger genom uppoffring, offrandet av stolthet och själviskhet. Genom att visa barmhärtighet ville han åskådliggöra andlig frigörelse från all anledning till illvilja, missnöje, vrede och självisk makt- och hämndlystnad. När han sade: ”Värj er ej mot det onda”, förklarade han senare att han inte menade att ha överseende med synden eller föreslå umgänge med fördärvet. Han avsåg desto mer att lära ut förlåtelse, att ”inte värja sig mot ondsint behandling av ens personlighet, ondsint sårande av ens känslor av personlig värdighet.”
141:4.1 (1590.4) Medan de vistades i Amathus tillbringade Jesus mycket tid med apostlarna för att instruera dem om den nya uppfattningen om Gud. Om och om igen betonade han för dem att Gud är en Fader, inte en stor och väldig bokförare som främst ägnar sig åt att införa skadegörande noteringar om sina felande barn på jorden, anteckningar om synd och ondska att användas mot dem när han senare som hela skapelsens rättvise Domare sitter till doms över dem. Judarna hade redan länge föreställt sig Gud som en konung över alla, rentav som en Fader för nationen, men aldrig tidigare hade ett stort antal människor uppfattat Gud som en kärleksfull Fader till individen.
141:4.2 (1590.5) Som svar på Tomas fråga ”Vem är denne rikets Gud?” svarade Jesus: ”Gud är din Fader, och religion — mitt evangelium — är varken mer eller mindre än den trosbaserade insikten om sanningen att du är hans son. Och jag är här bland er i köttslig gestalt för att i mitt liv och min förkunnelse klargöra båda dessa uppfattningar.”
141:4.3 (1590.6) Jesus försökte också befria sina apostlars sinnen från tanken att djuroffer var en religiös plikt. Men dessa män, fostrade i det dagliga offrets religion, var långsamma med att fatta vad han menade. Trots det förtröttades Mästaren inte i sin undervisning. När han inte lyckades nå alla apostlars sinnen med hjälp av en viss illustration, omformulerade han sitt budskap och använde en annan typ av liknelse för att belysa saken.
141:4.4 (1590.7) Vid denna samma tid började Jesus mer ingående undervisa de tolv om deras uppgift ”att trösta de lidande och vårda de sjuka.” Mästaren lärde dem mycket om hela människan — föreningen av kropp, sinne och ande, som tillsammans utgör den individuella mannen eller kvinnan. Jesus beskrev för sina medarbetare de tre former av lidande som de skulle komma att möta och fortsatte med att förklara hur de skulle sköta om alla som lider av de bedrövelser som sjukdom för med sig för människan. Han lärde dem att känna igen:
141:4.5 (1591.1) 1. Kroppsliga sjukdomar — de lidanden som allmänt anses vara fysiska sjukdomar.
141:4.6 (1591.2) 2. Plågade sinnen — de icke-fysiska lidanden som senare började betraktas som emotionella och mentala svårigheter och störningar.
141:4.7 (1591.3) 3. Besatthet av onda andar.
141:4.8 (1591.4) Vid flera tillfällen förklarade Jesus för sina apostlar hur dessa onda andar, som ofta på den tiden också kallades orena andar, var till sin natur och även något om deras uppkomst. Mästaren visste mycket väl skillnaden mellan att vara besatt av onda andar och att vara sinnessjuk, men hans apostlar visste det inte. Inte heller var det möjligt för Jesus, med tanke på deras begränsade kunskap om Urantias tidiga historia, att företa sig att göra denna sak helt förståelig. Men med hänsyftning på dessa onda andar sade han mången gång till dem: ”De skall inte längre ofreda människorna när jag har stigit upp till min Fader i himlen, och efter att jag har utgjutit min ande över allt kött, vid den tid då riket skall komma med stor kraft och andlig härlighet.”
141:4.9 (1591.5) Vecka efter vecka och månad efter månad under hela detta år fäste apostlarna allt mer uppmärksamhet på den helande vården av de sjuka.
141:5.1 (1591.6) En av de mest betydelsefulla kvällssammankomsterna i Amathus var det möte som gällde diskussionen om andlig enighet. Jakob Sebedaios hade frågat: ”Mästare, hur skall vi lära oss att se på samma sätt och därigenom kunna åtnjuta en större harmoni bland oss?” När Jesus hörde denna fråga blev han rörd inom sin ande, till den grad att han svarade: ”Jakob, Jakob, när har jag lärt er att ni alla borde se på samma sätt? Jag har kommit till världen i avsikt att förkunna andlig frihet för att göra det möjligt för de dödliga att leva ett ursprungligt och fritt individuellt liv inför Gud. Jag önskar inte att social harmoni och brödrafrid skall köpas genom att man offrar den fria personligheten och den andliga originaliteten. Det jag kräver av er, mina apostlar, är andens enighet — och den kan ni uppleva i glädjen över er förenade hängivenhet för att helhjärtat göra min himmelske Faders vilja. Ni behöver inte se på samma sätt, känna på samma sätt eller ens tänka på samma sätt för att andligen vara ensartade. Andlig enighet uppkommer av medvetandet om att i det inre hos var och en av er finns den andegåva som kommer från den himmelske Fadern och som allt mer dominerar er. Er apostoliska harmoni måste växa fram av det faktum att andens hopp hos var och en av er är identiskt till sitt ursprung, sin natur och sin bestämmelse.
141:5.2 (1591.7) ”På detta sätt kan ni uppleva hur en fulländad enighet i fråga om andesyfte och andeförståelse växer fram av ert ömsesidiga medvetande om att Paradisandarna som bor i var och en av er är ensartade; och ni kan alla glädja er åt denna djupgående andliga enighet trots den största olikhet mellan era individuella attityder i fråga om intellektuellt tänkande, temperamentskänsla och socialt beteende. Era personligheter kan vara sinsemellan vederkvickande olikartade och avsevärt olika samtidigt som era andliga naturer och andefrukter i form av gudsdyrkan och broderskärlek kan vara så enade och enhetliga att alla som betraktar ert liv med säkerhet kommer att lägga märke till denna andelikhet och själsenighet; de kommer att inse att ni har varit tillsammans med mig och därvid lärt er — och lärt er väl — att göra den himmelske Faderns vilja. Ni kan nå enigheten i tjänandet av Gud även om ni utför denna tjänst i överensstämmelse med det sätt som bestäms av er egen ursprungliga utrustning i form av sinne, kropp och själ.
141:5.3 (1592.1) ”Er andeenighet innebär två saker, som man upptäcker att alltid är i samklang i enskilde troendes liv: För det första har ni ett gemensamt motiv för tjänandet i livet: ni önskar alla att framför allt göra den himmelske Faderns vilja. För det andra har ni alla ett gemensamt mål i tillvaron: ni har alla för avsikt att finna Fadern i himlen för att därmed bevisa för universum att ni har blivit sådana som han.”
141:5.4 (1592.2) Många gånger under utbildningen av de tolv återkom Jesus till detta tema. Upprepade gånger sade han till dem att han inte ville att de som trodde på honom skulle bli dogmatiserade och standardiserade enligt ens goda människors religiösa tolkningar. Gång på gång varnade han sina apostlar för att formulera trossatser och etablera traditioner som ett sätt att leda och utöva kontroll över dem som trodde på rikets evangelium.
141:6.1 (1592.3) Mot slutet av den sista veckan i Amathus förde Simon Seloten en viss Teherma, en perser som drev affärer i Damaskus, till Jesus. Teherma hade fått höra om Jesus och hade kommit till Kafarnaum för att träffa honom, och då han där hade fått veta att Jesus tillsammans med sina apostlar hade gett sig av ned längs Jordanfloden på väg till Jerusalem, gav han sig på väg för att finna dem. Andreas hade fört Teherma till Simon för att få undervisning. Simon såg persern som en ”elddyrkare” fastän Teherma ingående förklarade att elden endast var den synliga symbolen för den Rena och Heliga Enda. Sedan persern hade talat med Jesus gav han uttryck för sin avsikt att stanna i flera dagar för att ta del av undervisningen och lyssna till förkunnelsen.
141:6.2 (1592.4) När Simon Seloten och Jesus var ensamma frågade Simon Mästaren: ”Hur kommer det sig att jag inte kunde övertyga honom? Varför stod han så emot mig och var så redo att lyssna till dig?” Jesus svarade: ”Simon, Simon, hur många gånger har jag inte instruerat dig att avstå från alla försök att ta något ut ur hjärtat hos dem som söker frälsning? Hur ofta har jag inte sagt dig att arbeta endast för att sätta något in i dessa hungriga själar? Led människorna in i riket, och rikets stora och levande sanningar driver snart ut alla allvarliga feluppfattningar. När du för den dödlige har framfört den goda nyheten att Gud är hans Fader kan du desto lättare övertyga honom om att han i verkligheten är en son till Gud. Och när du har gjort det har du fört frälsningens ljus till den som sitter i mörkret. Simon, när Människosonen först kom till dig, kom han då fördömande Mose och profeterna och förkunnande en ny och bättre väg i livet? Nej. Jag kom inte för att ta bort det som ni hade från era förfäder utan för att visa er den fulländade visionen av det som era fäder endast delvis såg. Gå därför, Simon, för att undervisa om riket och förkunna det, och när du har fått en människa tryggt och säkert in i riket, då är tiden inne, när hon kommer till dig med sina frågor, att undervisa om själens progressiva framåtskridande i det gudomliga riket.”
141:6.3 (1592.5) Simon var förvånad över dessa ord, men han gjorde så som Jesus hade instruerat honom, och persern Teherma räknades till dem som trädde in i riket.
141:6.4 (1592.6) Den kvällen talade Jesus till apostlarna om det nya livet i riket. Han sade bland annat: ”När ni träder in i riket föds ni på nytt. Ni kan inte lära ut andens djupsinnigheter till dem som endast har fötts av kött. Se först till att människorna föds av anden innan ni försöker undervisa dem om andens avancerade vägar. Försök inte visa människorna templets härligheter förrän ni först har fört in dem i templet. Presentera människorna för Gud och som Guds söner innan ni diskuterar lärorna om Guds faderskap och människornas sonskap. Strid inte med människorna — var alltid tålmodiga. Det är inte ert rike; ni är endast sändebud. Gå endast ut och förkunna: Detta är himmelriket — Gud är er Fader och ni är hans söner, och denna goda nyhet, om ni helhjärtat tror den, är er eviga frälsning.”
141:6.5 (1593.1) Apostlarna gjorde stora framsteg under vistelsen i Amathus. Men de var mycket besvikna över att Jesus inte gav dem några råd om hur de skulle handskas med Johannes lärjungar. T.o.m. i den viktiga dopfrågan var allt vad Jesus sade: ”Johannes döpte förvisso med vatten, men när ni träder in i himmelriket skall ni bli döpta med Anden.”
141:7.1 (1593.2) Den 26 februari färdades Jesus, hans apostlar och en stor grupp efterföljare ned längs Jordanfloden till vadstället nära Betania i Pereen, den plats där Johannes först hade förkunnat det kommande riket. Jesus stannade här tillsammans med sina apostlar och undervisade och predikade i fyra veckor innan de gick vidare upp till Jerusalem.
141:7.2 (1593.3) Under den andra veckan då de vistades i Betania vid Jordan tog Jesus Petrus, Jakob och Johannes med sig för en tre dagars vila upp i bergen på andra sidan floden och söder om Jeriko. Mästaren lärde dessa tre många nya och avancerade sanningar om himmelriket. För syftet med denna redogörelse omorganiserar och klassificerar vi denna undervisning enligt följande:
141:7.3 (1593.4) Jesus försökte göra klart för dem att han ville att hans lärjungar, som hade fått smaka på rikets goda anderealiteter, så skulle leva i världen att människorna när de såg hur de levde skulle bli medvetna om riket och sålunda ledas till att hos de troende förfråga sig om riket. Alla sådana uppriktiga sanningssökare är alltid glada att få höra det glada budskapet om trons gåva, som säkrar tillträdet till riket med dess eviga och gudomliga anderealiteter.
141:7.4 (1593.5) Mästaren försökte inpränta hos alla som undervisade i rikets evangelium att deras enda uppgift var att för den enskilda människan uppenbara Gud som hennes Fader — att leda denna individ till att bli medveten om sitt sonskap, och att sedan presentera denna samma människa för Gud som hans trosson. Båda dessa väsentliga uppenbarelser förverkligas i Jesus. Han blev sannerligen ”vägen, sanningen och livet”. Jesu religion byggde helt på att han levde sitt utgivningsliv på jorden. När Jesus begav sig bort från denna värld lämnade han inte efter sig några böcker, lagar eller andra former av mänsklig organisation som skulle påverka individens religiösa liv.
141:7.5 (1593.6) Jesus gjorde det klart att han hade kommit för att etablera personliga och eviga relationer med människorna, och att dessa relationer alltid borde gå före alla andra människorelationer. Han betonade att denna intima andliga gemenskap var avsedd för alla människor i alla tider och från alla sociala förhållanden bland alla folk. Den enda belöning som han utlovade sina barn var: i denna värld — andlig glädje och gudomlig gemenskap, i nästa värld — evigt liv som innebär att man allt mer uppnår Paradisfaderns gudomliga anderealiteter.
141:7.6 (1593.7) Jesus lade stor vikt vid vad han kallade de två sanningar som är av avgörande betydelse i undervisningen om riket, nämligen: uppnåendet av frälsning genom tro, och genom tro allena, i förening med den revolutionerande förkunnelsen om uppnåendet av mänsklig frigörelse genom ett uppriktigt erkännande av sanningen, ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria”. Jesus var sanningen uppenbarad i köttslig gestalt, och han lovade sända sin Ande, Sanningens Ande, för att bo i hjärtana hos alla sina barn sedan han hade återvänt till Fadern i himlen.
141:7.7 (1594.1) Mästaren undervisade dessa apostlar i sanningens väsentligheter vilka var avsedda för en hel tidsålder på jorden. De lyssnade ofta till hans förkunnelse när det som han sade faktiskt var avsett för inspiration och uppbyggelse av andra världar. Han exemplifierade en ny och originell livsplan. Sett från människans synpunkt var han förvisso en jude, men han levde sitt liv som en dödlig i denna värld till förmån för hela världen.
141:7.8 (1594.2) För att säkra att hans Fader blev känd och accepterad under utvecklingen av rikets plan, förklarade Jesus att han avsiktligt hade ignorerat “jordens mäktiga”. Han började sitt arbete hos de fattiga, just den samhällsklass som hade blivit så försummad av de flesta utvecklingsreligioner under gångna tider. Han ringaktade inte någon människa. Hans plan var världsomfattande, rentav universell. Han var så djärv och bestämd i dessa uttalanden att till och med Petrus, Jakob och Johannes frestades att tänka att han möjligen kunde vara från sina sinnen.
141:7.9 (1594.3) Han sökte försiktigt bibringa dessa apostlar den sanning att han inte hade kommit i detta utgivningsuppdrag för att föregå några få jordevarelser med gott exempel, utan för att etablera och demonstrera en norm för människolivet för alla folk i alla världar i hela hans universum. Denna norm närmade sig den högsta fulländningen, rentav den slutliga godheten hos den Universelle Fadern. Men apostlarna kunde inte fatta betydelsen av hans ord.
141:7.10 (1594.4) Han tillkännagav att han hade kommit för att fungera som lärare, en lärare sänd från himlen för att framföra andlig sanning till det materiella sinnet, och det är exakt vad han gjorde. Han var en lärare, inte en predikare. Ur mänsklig synpunkt var Petrus en mycket effektivare predikare än Jesus. Jesu predikande var så effektivt tack vare hans unika personlighet, inte så mycket på grund av hans oemotståndliga vältalighet eller emotionella dragningskraft. Jesus talade direkt till människornas själar. Han undervisade människans ande, men genom sinnet. Han levde med människorna.
141:7.11 (1594.5) Det var vid detta tillfälle som Jesus antydde för Petrus, Jakob och Johannes att hans arbete på jorden i vissa avseenden begränsades av förordnandet från hans ”kompanjon i höjden”, varvid han syftade på sin Paradisbroder Immanuels instruktioner före utgivningen. Han berättade för dem att han hade kommit för att göra sin Faders vilja, och endast sin Faders vilja. Då han sålunda var helhjärtat motiverad av ett enda syfte, var han inte ängsligt bekymrad över det onda i världen.
141:7.12 (1594.6) Apostlarna började inse den okonstlade vänligheten hos Jesus. Fastän det var lätt att närma sig Mästaren, levde han alltid oberoende av och ovanför alla människor. Inte för ett ögonblick dominerades han någonsin av något rent mänsklig inflytande, eller var underkastad bristande mänskligt omdöme. Han fäste inget avseende vid den allmänna opinionen, och han påverkades inte av att han prisades. Sällan stannade han upp för att rätta till missförstånd eller bli förnärmad över en förvrängning. Han bad aldrig någon människa om råd. Han bad aldrig att någon skulle be för honom.
141:7.13 (1594.7) Jakob var förvånad över hur Jesus föreföll att se slutet redan för början. Det var sällan Mästaren verkade vara överraskad. Han var aldrig upphetsad, uppretad eller förvirrad . Han bad aldrig någon människa om ursäkt. Han var ibland sorgsen, men aldrig modlös.
141:7.14 (1594.8) Johannes insåg klarast att Jesus trots alla sina gudomliga egenskaper i alla fall var en människa. Jesus levde som en människa bland människor och förstod, älskade och kunde behandla människor. I sitt personliga liv var han så mänsklig, men ändå så felfri, och han var alltid osjälvisk.
141:7.15 (1595.1) Fastän Petrus, Jakob och Johannes inte kunde förstå särskilt mycket av vad Jesus sade vid detta tillfälle, dröjde hans älskvärda ord kvar i deras hjärtan, och efter korsfästelsen och uppståndelsen dök de upp för att storligen berika och glädja deras senare verksamhet. Inget under att dessa apostlar inte helt förstod Mästarens ord, ty han projicerade för dem planen för en ny tidsålder.
141:8.1 (1595.2) Under hela den fyra veckor långa vistelsen i Betania vid Jordan gav Andreas apostlapar flera gånger i veckan i uppdrag att gå upp till Jeriko på en dag eller två. Johannes hade många troende i Jeriko, och flertalet av dem välkomnade Jesu och hans apostlars mer avancerade undervisning. Vid dessa besök i Jeriko började apostlarna mer speciellt att utföra Jesu instruktioner om att de skulle ta hand om de sjuka. De besökte varje hus i staden och försökte trösta varje lidande person.
141:8.2 (1595.3) Apostlarna gjorde en del offentligt arbete i Jeriko, men deras bemödanden var huvudsakligen av en lugnare och personligare natur. De gjorde nu upptäckten att rikets goda nyhet var till stor tröst för de sjuka, att deras budskap förde med sig helande för de bedrövade. Det var i Jeriko som Jesu förordnande till de tolv att predika rikets glada budskap och att vårda sig om de lidande för första gången helt sattes i verket.
141:8.3 (1595.4) De stannade i Jeriko på vägen upp till Jerusalem och upphanns där av en delegation från Mesopotamien som hade kommit för att konferera med Jesus. Apostlarna hade planerat att stanna endast en dag här, men när dessa sanningssökare från öster anlände tillbringade Jesus tre dagar med dem, och de återvände till sina hem längs Eufrat lyckliga i vetskapen om himmelrikets nya sanningar.
141:9.1 (1595.5) Måndagen den sista mars började Jesus och apostlarna sin färd upp för kullarna mot Jerusalem. Lasaros från Betania hade två gånger varit nere vid Jordanfloden för att träffa Jesus, och allt hade arrangerats färdigt för Mästaren och hans apostlar att ha sitt högkvarter hos Lasaros och hans systrar i Betania så länge de önskade stanna i Jerusalem.
141:9.2 (1595.6) Johannes lärjungar stannade i Betania vid Jordan, där de undervisade och döpte folkmassorna, så att Jesus åtföljdes endast av de tolv när han anlände till Lasaros hem. Här vistades Jesus och apostlarna i fem dagar med att vila och återhämta sig innan de gick vidare till Jerusalem för att fira påsk. Det var en stor händelse i Martas och Marias liv att ha Mästaren och hans apostlar i deras brors hem där de kunde sörja för deras behov.
141:9.3 (1595.7) Söndagsmorgonen den 6 april gick Jesus och apostlarna ned till Jerusalem, och det var första gången Mästaren och alla tolv var där tillsammans.
Urantiaboken
Kapitel 142
142:0.1 (1596.1) HELA april månad arbetade Jesus och apostlarna i Jerusalem, och varje kväll gick de ut från staden för att tillbringa natten i Betania. Jesus själv vistades varje vecka en eller två nätter i Jerusalem i Flavius, en grekisk judes hem, dit många prominenta judar kom i hemlighet för att samtala med honom.
142:0.2 (1596.2) Den första dagen i Jerusalem besökte Jesus sin vän från tidigare år, Hannas, som var en före detta överstepräst och en släkting till Salome, Sebedaios hustru. Hannas hade hört talas om Jesus och hans förkunnelse, och när Jesus besökte översteprästens hem mottogs han med mycken reservation. När Jesus såg Hannas kallsinnighet tog han genast avsked och sade när han gick: ”Rädslan är människans främsta förslavare och stoltheten hennes största svaghet. Skall du förleda dig själv till slaveri under båda dessa som förstör glädjen och friheten?” Men Hannas svarade ingenting. Mästaren träffade inte Hannas igen förrän tiden då denne tillsammans med sin svärson satt till doms över Människosonen.
142:1.1 (1596.3) Under hela denna månad undervisade Jesus eller någon av apostlarna dagligen i templet. När de påskfirande folkmassorna blev för stora för att få plats på undervisningen i templet, ledde apostlarna många undervisningsgrupper utanför de heliga inhägnade områdena. Huvudtemat i deras budskap var:
142:1.2 (1596.4) 1. Himmelriket är nära.
142:1.3 (1596.5) 2. Genom att tro på Guds faderskap kan ni träda in i himmelriket och sålunda bli söner till Gud.
142:1.4 (1596.6) 3. Kärleken är levnadsregeln i riket — suprem hängivenhet för Gud, samtidigt som man älskar sin nästa som sig själv.
142:1.5 (1596.7) 4. Lydnad mot Faderns vilja, att bära andens frukt i ens personliga liv, är rikets lag.
142:1.6 (1596.8) Folkmassorna som kom för att fira påsken hörde Jesu förkunnelse, och hundratals gladde sig åt den goda nyheten. De främsta prästerna och styresmännen bland judarna blev mycket oroade över Jesus och hans apostlar och debatterade sinsemellan vad man borde göra med dem.
142:1.7 (1596.9) Förutom att apostlarna och andra troende undervisade i och omkring templet utförde de mycket personligt arbete bland påskfirarna. Dessa intresserade män och kvinnor tog med sig nyheten om Jesu budskap från detta påskfirande till de yttersta delarna av romarriket och även till Östern. Detta var början till spridningen av rikets evangelium till världen utanför. Jesu arbete skulle inte längre vara begränsat till Palestina.
142:2.1 (1597.1) Under påskfestligheterna i Jerusalem deltog en viss Jakob, en förmögen judisk köpman från Kreta, och han kom till Andreas och bad om att privat få träffa Jesus. Följande kväll arrangerade Andreas ett hemligt möte med Jesus hemma hos Flavius. Denne man kunde inte förstå Mästarens förkunnelse, och han kom för att han önskade få mer ingående information om Guds rike. Jakob sade till Jesus: ”Men Rabbi, Mose och de forna profeterna säger oss att Jahve är en svartsjuk och ängsligt vaksam Gud, en Gud vars vrede är stor och ilska fruktansvärd. Profeterna säger att han hatar missdådare och hämnas på dem som inte åtlyder hans lag. Du och dina lärjungar lär oss att Gud är en vänlig och medlidsam Fader, som så älskar alla människor att han välkomnar dem in i detta nya himmelrike, som ni förkunnar att är så nära.
142:2.2 (1597.2) När Jakob slutade tala svarade Jesus: ”Jakob, du har rätt uttryckt vad de forna profeterna förkunnade. De undervisade sin generations barn enligt det ljus som fanns på deras tid. Vår Fader i Paradiset är oföränderlig. Men uppfattningen om hans natur har utvidgats och vuxit från Mose dagar fram till Amos tid och vidare till profeten Jesajas generation. Och nu har jag kommit i köttslig gestalt för att uppenbara Fadern i ny härlighet och visa hans kärlek och barmhärtighet för alla människor i alla världar. När detta rikes evangelium med sitt budskap om gott humör och god vilja gentemot alla människor sprider sig ut över världen, kommer det att växa fram förädlade och bättre relationer inom och bland alla nationers familjer. Med tiden kommer fäder och deras barn att älska varandra mer, och sålunda åstadkoms en bättre förståelse av den himmelske Faderns kärlek till sina barn på jorden. Kom ihåg, Jakob, att en god och riktig far inte endast älskar sin familj som en helhet — som en familj — utan han sant älskar och ömt sörjer för varje enskild familjemedlem.”
142:2.3 (1597.3) Efter en ganska omfattande diskussion om den himmelske Faderns karaktär, gjorde Jesus ett uppehåll och sade: ”Du Jakob, som är far till många barn, inser lätt sanningen i mina ord.” Jakob sade: ”Men Mästare, vem har berättat för dig att jag är far till sex barn? Hur visste du detta om mig?” Mästaren svarade: ”Må det vara nog sagt att Fadern och Sonen vet allting, ty de ser sannerligen allt. Då du älskar dina barn som en far på jorden, måste du nu acceptera som verklighet den himmelske Faderns kärlek till dig — inte endast till alla Abrahams barn, utan till dig, till din individuella själ.”
142:2.4 (1597.4) Sedan fortsatte Jesus med att säga: ”När dina barn är mycket unga och omogna, och när du måste tukta dem, kan de tycka att deras far är arg och fylld av förtrytsam vrede. I sin omognad kan de inte se bortom straffet för att urskilja faderns framsynta och uppfostrande tillgivenhet. Men vore det inte dumt av dessa samma barn att när de har blivit fullvuxna män och kvinnor hänga fast vid dessa tidigare och felaktiga föreställningar om sin far? Som män och kvinnor borde de nu inse sin fars kärlek i alla dessa former av tuktan som de fick när de var unga. Och borde inte människosläktet under århundradenas lopp bättre börja förstå den himmelske Faderns verkliga natur och kärleksfulla karaktär? Vilken nytta har ni av efter varandra följande andligen upplysta generationer om ni envisas med att se Gud så som Mose och profeterna såg honom? Jag säger dig Jakob, att du under denna stunds klara ljus borde se Fadern så som ingen av dem som har gått före någonsin har sett honom. Och då du sålunda ser honom borde du med jubel träda in i det rike där en sådan barmhärtig Fader härskar, och du borde försöka få hans kärleksfulla vilja att dominera ditt liv hädanefter.”
142:2.5 (1598.1) Jakob svarade: ”Rabbi jag tror; jag önskar att du leder mig in i Faderns rike.”
142:3.1 (1598.2) De tolv apostlarna, av vilka de flesta hade lyssnat till denna diskussion om hurdan Gud är, ställde den kvällen många frågor om Fadern i himlen till Jesus. Mästarens svar på dessa frågor kan bäst framföras med följande sammandrag uttryckt enligt nutida språkbruk:
142:3.2 (1598.3) Jesus milt tillrättavisade de tolv och sade i huvudsak: Känner ni inte till Israels traditioner om Jahve-idéns utveckling, och är ni okunniga om vad skrifterna säger beträffande lärosatserna om Gud? Därefter började Mästaren undervisa sina apostlar om utvecklingen av gudomsuppfattningen under loppet av det judiska folkets hela utveckling. Han fäste uppmärksamheten på följande skeden i gudsbegreppets tillväxt:
142:3.3 (1598.4) 1. Jahve — Sinaiklanernas gud. Detta var den primitiva gudomsuppfattning som Mose lyfte upp till en högre nivå, till Israels Herre och Gud. Fadern i himlen avvisar aldrig en uppriktig dyrkan hos sina barn på jorden, oberoende av hur primitiv deras uppfattning om Gudomen är eller vilket namn de använder som symbol för hans gudomliga natur.
142:3.4 (1598.5) 2. Den Högste. Denna uppfattning om Fadern i himlen förkunnades av Melkisedek för Abraham och fördes av dem, som senare trodde på detta större och vidgade gudomsbegrepp, långt ut från Salem. Abraham och hans bror lämnade Ur för att man där hade etablerat dyrkan av solen, och de började tro på Melkisedeks förkunnelse om El Eljon — den Högste Guden. De hade en sammansatt uppfattning om Gud som bestod av en blandning av deras äldre mesopotamiska idéer och läran om den Högste.
142:3.5 (1598.6) 3. El Shaddai. Under dessa forna tider dyrkade många hebréer El Shaddai, den egyptiska föreställningen om himlens Gud, som de hade fått vetskap om under sin fångenskap i landet vid Nilen. Länge efter Melkisedeks tider blev dessa tre gudsbegrepp sammanfogade och bildade läran om Skapargudomen, Israels Herre och Gud.
142:3.6 (1598.7) 4. Elohim. Allt från Adams tider har läran om Paradistreenigheten funnits. Kommer ni inte ihåg hur skrifterna börjar med att hävda: ”I begynnelsen skapade Gudarna himlarna och jorden”? Detta utvisar att när denna uppteckning gjordes hade uppfattningen om tre Gudar i en Gud vunnit fotfäste i våra förfäders religion.
142:3.7 (1598.8) 5. Den Supreme Jahve. Vid Jesajas tid hade dessa trosföreställningar om Gud utvidgats till uppfattningen om en Universell Skapare, som samtidigt var allsmäktig och allsbarmhärtighet. Detta framväxande och vidgande gudsbegrepp undanträngde praktiskt taget alla tidigare gudsuppfattningar från våra fäders religion.
142:3.8 (1598.9) 6. Fadern i himlen. Nu känner vi Gud som vår Fader i himlen. Vår undervisning erbjuder en religion där den troende är en son till Gud. Det är den goda nyheten i himmelrikets evangelium. Sonen och Anden är samexisterande med Fadern, och uppenbarelsen om dessa Paradisgudomars natur och verksamhet kommer fortsättningsvis att vidgas och klarna under de ändlösa tidsåldrarna av evigt andligt framåtskridande för Guds uppstigande söner. När det gäller individuellt andligt framåtskridande uppfattar anden i människans inre under alla tider och alla tidsåldrar varje människas sanna dyrkan som en vördnadsbetygelse visad till Fadern i himlen.
142:3.9 (1599.1) Aldrig förr hade apostlarna varit lika chockerade som de var efter att ha hört denna redogörelse om gudsbegreppets utveckling i hos tidigare generationers judar. De var alltför förvirrade för att ställa frågor. Då de satt i tystnad inför Jesus, fortsatte Mästaren: ”Ni skulle ha känt till dessa sanningar om ni hade läst skrifterna. Har ni inte läst det ställe i Samuels bok där det står: ’Och Herrens vrede upptändes mot Israel, så att han eggade upp David mot dem och sade: Gå och räkna Israel och Juda.’? Detta var inget märkvärdigt, ty under Samuels dagar trodde Abrahams barn verkligen att Jahve hade skapat både det goda och det onda. Men när en senare författare redogjorde för dessa samma händelser, efter det att den judiska uppfattningen om Guds karaktär hade utvecklats, vågade han inte tillskriva Jahve ondska. Därför sade han: ’Och Satan trädde upp mot Israel och eggade upp David till att räkna Israel.’ Kan ni inte se att sådana uppteckningar i skrifterna klart visar hur uppfattningen om Guds väsen fortfor att växa från en generation till en annan?
142:3.10 (1599.2) ”Dessutom borde ni ha observerat hur förståelsen av den gudomliga lagen växte helt i takt med dessa vidgande uppfattningar om gudomligheten. När Israels barn kom ut ur Egypten, under tiden före den utvidgade uppenbarelsen om Jahve, hade de tio bud som tjänade som deras lag ända fram till de tider då de levde i läger vid foten av Sinai. Dessa tio bud var:
142:3.11 (1599.3) ”1. Du skall inte tillbe någon annan gud, ty Herren är en svartsjuk Gud.
142:3.12 (1599.4) ”2. Du skall inte göra gjutna gudar åt dig.
142:3.13 (1599.5) ”3. Du skall inte försumma att hålla det osyrade brödets högtid.
142:3.14 (1599.6) ”4. De förstfödda av allt mankön bland människor eller boskap är mina, säger Herren.
142:3.15 (1599.7) ”5. Sex dagar får du arbeta, men på den sjunde skall du vila.
142:3.16 (1599.8) ”6. Du skall inte försumma att hålla förstlingsfrukternas högtid och bärgningshögtiden vid årets utgång.
142:3.17 (1599.9) ”7. Du skall inte offra blodet av något slaktoffer tillsammans med syrat bröd.
142:3.18 (1599.10) ”8. Påskhögtidens slaktoffer skall inte lämnas kvar över natten till morgonen.
142:3.19 (1599.11) ”9. Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till Herrens, din Guds, hus.
142:3.20 (1599.12) ”10. Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk.
142:3.21 (1599.13) ”Och sedan, mitt bland Sinais dunder och blixtar, gav Mose dem tio nya bud, som ni alla torde tillstå att är värdigare yttranden att åtfölja de vidgande Jahve-uppfattningarna om Gudomen. Och märkte ni aldrig att i dessa bud, som finns två gånger upptecknade i skrifterna, anges i det första fallet befrielsen från Egypten som orsak till att hålla sabbaten, medan våra förfäders avancerande religiösa trosföreställningar krävde att detta i den senare uppteckningen ändrades till ett erkännande av skapelsens faktum som orsak till att iaktta sabbaten?
142:3.22 (1599.14) ”Och sedan torde ni minnas att dessa tio negativa bud, under Jesajas tids större andliga upplysning, igen ändrades till den storartade och positiva kärlekens lag, uppmaningen att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Och det är just denna suprema lag om kärlek till Gud och till människan som jag även förkunnar för er utgör människans hela plikt.”
142:3.23 (1600.1) När han hade slutat tala ställde ingen någon fråga till honom. De gick var och en till sin vila.
142:4.1 (1600.2) Flavius, en grekisk jude, var en proselyt vid porten och hade varken blivit omskuren eller döpt. Då han mycket älskade det vackra inom bildkonst och skulptur var även det hus där han bodde under sin vistelse i Jerusalem en vacker byggnad. Detta hem var utsökt utsmyckat med kostbara skatter som han hade samlat sig här och var på sina resor i världen. När han först tänkte på att bjuda Jesus till sitt hem var han rädd för att Mästaren kunde ta illa upp vid åsynen av dessa så kallade bildstoder. Men Flavius blev angenämt överraskad när Jesus steg in i hemmet och, istället för att tillrättavisa honom för att ha dessa föremål som ansågs avgudiska utspridda över hela huset, visade ett stort intresse för hela samlingen och ställde många uppskattande frågor om varje föremål medan Flavius eskorterade honom från rum till rum och visade honom alla sina favoritstatyer.
142:4.2 (1600.3) Mästaren såg att hans värd var förbryllad över hans vänliga inställning till konsten. Därför sade Jesus när de hade gått igenom hela samlingen: ”Varför skulle du vänta dig att bli tillrättavisad för att du uppskattar det vackra hos sådant som har skapats av min Fader och formats av människans konstnärliga händer? Varför borde alla människor ogilla återgivningen av behaglighet och skönhet bara för att Mose på sin tid försökte bekämpa avguderi och dyrkan av falska gudar? Jag säger dig Flavius, att Moses barn har missförstått honom, och nu gör de falska gudar även av hans förbud mot bildstoder och saker som liknar sådant som finns i himlen och på jorden. Men även om Mose föreskrev sådana begränsningar för den tidens förmörkade sinnen, vad har det att göra med denna dag då Fadern i himlen uppenbaras som den universelle Andehärskaren över alla? Och Flavius, jag säger dig att man i det kommande riket inte längre skall undervisa: ’Dyrka inte det här, och dyrka inte det där’. De skall inte längre bekymra sig om bud om att avstå från det här och undvika det där, utan snarare skall alla befatta sig med en enda suprem skyldighet. Och denna människans skyldighet uttrycker sig i två stora privilegier: uppriktig dyrkan av den infinite Skaparen, Paradisfadern, och kärleksfull tjänst till förmån för ens medmänniskor. Om du älskar din nästa så som du älskar dig själv, då vet du verkligen att du är en av Guds söner.
142:4.3 (1600.4) ”Under en tidsålder då man endast bristfälligt förstod min Fader var det rätt av Mose att försöka bekämpa avguderiet, men i den kommande tidsåldern har Fadern blivit uppenbarad i Sonens liv. Denna nya uppenbarelse av Gud kommer att göra det för evigt obehövligt att förväxla Skaparfadern med avgudar av sten eller bildstoder av guld och silver. Hädanefter får intelligenta människor njuta av konstskatterna utan att förväxla sådan materiell uppskattning av skönhet med dyrkan och tjänandet av Fadern i Paradiset, alltings Gud och alla varelsers Gud.”
142:4.4 (1600.5) Flavius trodde allt det som Jesus lärde honom. Nästa dag begav han sig till Betania vid Jordan och döptes av Johannes lärjungar. Detta gjorde han därför att Jesu apostlar ännu inte döpte troende. När Flavius återvände till Jerusalem ordnade han en stor fest för Jesus och bjöd in sextio av sina vänner. Många av dessa gäster började också tro på budskapet om det kommande riket.
142:5.1 (1601.1) En av de storartade predikningar som Jesus höll i templet denna påskvecka var svar på en fråga som hade ställts av en av hans åhörare, en man från Damaskus. Denne man frågade Jesus: ”Men Rabbi, hur skall vi kunna veta med säkerhet att du har sänts av Gud och att vi faktiskt får träda in i detta rike som du och dina lärjungar förklarar att är nära?” Jesus svarade:
142:5.2 (1601.2) ”Beträffande mitt budskap och mina lärjungars undervisning, bör ni döma dem enligt deras frukter. Om vi förkunnar för er andens sanningar, kommer anden att vittna i era hjärtan om att vårt budskap är äkta. När det gäller riket och er förvissning om att den himmelske Fadern tar emot er, låt mig fråga er vilken värdig och godhjärtad far hos er skulle hålla sin son i ängslan eller ovisshet om sin ställning i familjen eller om att han har en tillflyktsort i sin fars kärleksfulla hjärta? Är det för er, som är jordiska fäder, ett nöje att tortera era barn med osäkerhet om huruvida de har en plats av bestående kärlek i era människohjärtan? Inte heller lämnar Fadern i himlen sina andetrosbarn i tvivlande osäkerhet om deras ställning i riket. Om ni tar emot Gud som er Fader, då är ni verkligen och sannerligen Guds söner. Och om ni är söner då är ni trygga till er plats och ställning i allt som gäller ert eviga och gudomliga sonskap. Om ni tror mina ord, tror ni därmed på Honom som har sänt mig, och då ni sålunda tror på Fadern har ni säkrat er ställning som himmelska medborgare. Om ni gör den himmelske Faderns vilja kommer ni aldrig att misslyckas med att uppnå det eviga livet av framåtskridande i det gudomliga riket.
142:5.3 (1601.3) ”Den Suprema Anden skall vittna med er egen ande att ni sannerligen är Guds barn. Och om ni är Guds söner, då har ni blivit födda av Guds ande; och den som har fötts av anden har inom sig styrkan att övervinna allt tvivel, och detta är den seger som övervinner all osäkerhet, själva er tro.
142:5.4 (1601.4) ”Profeten Jesaja sade, när han talade om dessa tider: ’När anden från höjden blir utgjuten över oss, då skall rättfärdighetens verk bli frid, ro och förvissning till evig tid.’ Och för alla som verkligen tror detta evangelium går jag i borgen för att de tas emot till de eviga härligheterna och det evinnerliga livet i min Faders rike. Därför är ni som hör detta budskap och tror detta rikets evangelium Guds söner, ni har evigt liv, och beviset för hela världen att ni har fötts av anden är att ni uppriktigt älskar varandra.”
142:5.5 (1601.5) Mängden av åhörare stannade i många timmar kvar hos Jesus, ställde honom frågor och lyssnade uppmärksamt till hans trösterika svar. Jesu undervisning gjorde även apostlarna djärvare i att predika rikets evangelium med större kraft och övertygelse. Denna erfarenhet i Jerusalem var en stor inspiration för de tolv. Det var deras första kontakt med så enorma folkmassor, och de lärde sig många värdefulla läxor som visade sig vara till stor hjälp i deras senare arbete.
142:6.1 (1601.6) En kväll kom en viss Nikodemos, en förmögen och ålderstigen medlem av judarnas Sanhedrin-råd, till Flavius hem för att träffa Jesus. Han hade hört mycket om denne galilés förkunnelse, och därför gick han en eftermiddag för att lyssna på honom när han undervisade på tempelgårdarna. Han skulle ha gått oftare för att höra Jesus undervisa, men han var rädd för att bli sedd av folket som följde med Jesu undervisning, ty redan var judarnas styresmän så oense med Jesus att ingen medlem av judarnas råd öppet ville bli identifierad med honom. Följaktligen hade Nikodemos kommit överens med Andreas att just denna kväll efter mörkrets infall få träffa Jesus privat. Petrus, Jakob och Johannes var i Flavius trädgård när samtalet inleddes, men senare gick de alla in i huset där diskussionen fortsatte.
142:6.2 (1602.1) När Jesus tog emot Nikodemos visade han ingen speciell hänsynsfullhet. I samtalet med honom förekom inget kompromissande eller otillbörligt övertalande. Mästaren gjorde inga försök att tillbakavisa sin förtegne besökare, inte heller var han sarkastisk. I hela sin samvaro med den framstående besökaren var Jesus lugn, allvarlig och värdig. Nikodemos var inte en officiell delegat från judarnas råd. Han kom för att träffa Jesus enbart på grund av sitt personliga och uppriktiga intresse för Mästarens förkunnelse.
142:6.3 (1602.2) Då Flavius hade presenterat honom sade Nikodemos: ”Rabbi, vi vet att du är en lärare sänd av Gud, ty ingen som enbart är människa skulle kunna undervisa så utan att Gud är med honom, och jag skulle vilja veta mer om din förkunnelse om det kommande riket.”
142:6.4 (1602.3) Jesus svarade Nikodemos: ”Sannerligen, sannerligen, säger jag dig Nikodemos: den som inte är född från ovan kan inte se Guds rike.” Då svarade Nikodemos: ”Men hur kan en människa födas igen när hon är gammal? Hon kan ju inte igen komma in i moderlivet för att födas.”
142:6.5 (1602.4) Jesus sade: ”Trots det säger jag dig att den som inte blir född av anden kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Men var inte förvånad över att jag sade att du måste födas ovanifrån. När vinden blåser hör du löven prassla, men du ser inte vinden — varifrån den kommer och vart den far — och så är det med alla födda av anden. Med kroppens ögon kan du se andens manifestationer, men själva anden kan du faktiskt inte urskilja.”
142:6.6 (1602.5) Nikodemos svarade: ”Men jag förstår inte — hur är detta möjligt?” Jesus sade: ”Är det möjligt att du är lärare i Israel och dock ovetande om allt detta? Det blir då en plikt för dem som känner till andens realiteter att uppenbara dessa ting för dem som endast urskiljer den materiella världens manifestationer. Men tror du oss om vi berättar för dig om de himmelska sanningarna? Är du modig nog, Nikodemos, att tro på en som har nedstigit från himlen, nämligen Människosonen?”
142:6.7 (1602.6) Och Nikodemos sade: ”Men hur kan jag börja få grepp om denna ande som skall göra om mig i förberedelse för att träda in i riket?” Jesus svarade: ”Redan nu bor den himmelske Faderns ande i ditt inre. Om du låter dig ledas av denna ande från ovan börjar du mycket snart se med andens ögon, och genom ett helhjärtat val av andens ledning föds du sedan av anden, eftersom ditt enda syfte i livet är att göra din himmelske Faders vilja. Och när du så finner dig född av anden och lyckligt i Guds rike börjar du i ditt dagliga liv bära rikligt med andens frukt.”
142:6.8 (1602.7) Nikodemos var alltigenom uppriktig. Han var djupt imponerad men gick sin väg förvirrad. Nikodemos hade nått långt i självutveckling, i självbehärskning, och hade även höga moraliska kvaliteter. Han var förfinad, självupptagen, och altruistisk; men han förstod inte hur han skulle underställa sin vilja den gudomlige Faderns vilja, likt ett litet barn som är villigt att underställa sig en klok och kärleksfull jordisk fars styrning och ledning, för att på detta sätt i verkligheten bli en Guds son, en framåtskridande arvinge i det eviga riket.
142:6.9 (1603.1) Nikodemos lyckade ändå uppbåda tillräckligt med tro för att få grepp om riket. Han protesterade svagt när hans kolleger i judarnas råd försökte döma Jesus utan att denne hördes; och tillsammans med Josef från Arimataia erkände han senare djärvt sin tro och gjorde anspråk på Jesu kropp, även då när de flesta av lärjungarna hade flytt i rädsla från scenerna för deras Mästares slutliga lidande och död.
142:7.1 (1603.2) Efter den arbetsamma perioden av undervisning och personligt arbete under påskveckan i Jerusalem, tillbringade Jesus följande onsdag tillsammans med sina apostlar i Betania för att vila. Den eftermiddagen ställde Tomas en fråga som framlockade ett långt och lärorikt svar. Tomas sade: ”Mästare, den dag vi utsågs till rikets ambassadörer hade du mycket att säga oss. Du instruerade oss om vårt personliga levnadssätt, men vad skall vi lära folkmassorna? Hur skall dessa människor leva, då riket kommer på allvar? Skall dina lärjungar äga slavar? Skall de som tror på dig eftersträva fattigdom och sky egendom? Skall barmhärtigheten vara ensamrådande, så att vi inte längre skall ha någon lag och rätt? Jesus och de tolv tillbringade hela eftermiddagen och hela den kvällen efter kvällsmåltiden med att diskutera Tomas frågor. För ändamålen med denna redogörelse presenterar vi följande sammandrag av Mästarens undervisning:
142:7.2 (1603.3) Jesus försökte först göra det klart för sina apostlar att han själv levde ett unikt liv i köttslig gestalt på jorden och att de, dessa tolv, hade kallats att ta del i denna Människosonens utgivningserfarenhet; och som sådana medarbetare måste de också dela många av de speciella begränsningar och skyldigheter som gällde utgivningserfarenheten i sin helhet. Det fanns en beslöjad antydan om att Människosonen var den enda person som någonsin hade levt på jorden vilken samtidigt kunde se direkt in i själva Guds hjärta och in i själva djupen av människans själ.
142:7.3 (1603.4) Jesus förklarade mycket klart och tydligt att himmelriket är en evolutionär erfarenhet, som börjar här på jorden och fortsätter upp genom successiva livsstationer till Paradiset. Under kvällens lopp angav han definitivt att han under något senare skede i rikets utveckling på nytt skulle besöka denna värld, och då i andlig styrka och gudomlig härlighet.
142:7.4 (1603.5) Han förklarade därefter att ”idén om riket” inte var det bästa sättet att illustrera människans förhållande till Gud, att han använde sådana bildliga uttryck emedan det judiska folket väntade på riket och emedan Johannes hade predikat i det kommande rikets termer. Jesus sade: ”Människorna i en annan tidsålder kommer bättre att förstå rikets evangelium när det framförs i termer som uttrycker relationer inom familjen — när människan förstår religionen som läran om Guds faderskap och människans broderskap, sonskap med Gud.” Sedan föreläste Mästaren rätt detaljerat om den jordiska familjen som en illustration av den himmelska familjen och framförde igen livets två grundläggande lagar: det första budet om kärlek till fadern, familjens överhuvud, och det andra budet om ömsesidig kärlek mellan barnen, att älska din broder som dig själv. Sedan förklarade han att en sådan broderlig tillgivenhet ofelbart manifesterar sig i osjälviskt och kärleksfullt socialt tjänande.
142:7.5 (1603.6) Efter detta följde den minnesvärda diskussionen om familjelivets grundläggande kännetecken och deras tillämpning på det förhållande som råder mellan Gud och människan. Jesus förklarade att en riktig familj grundar sig på följande sju fakta:
142:7.6 (1604.1) 1. Tillvaron som ett faktum. De relationer som finns i naturen och fenomenet med de dödligas likhet är nära förbundna i familjen: Barnen ärver vissa av sina föräldrars drag. Barnen har sitt ursprung i föräldrarna; personlighetstillvaron är beroende av en föräldrahandling. Förhållandet mellan far och barn finns inbyggt i hela naturen och genomsyrar alla levande existenser.
142:7.7 (1604.2) 2. Trygghet och nöje. För riktiga fäder är det ett stort nöje att sörja för sina barns behov. Många fäder nöjer sig inte med att endast tillgodose sina barns behov utan ombesörjer även gärna nöjen och njutning för dem.
142:7.8 (1604.3) 3. Utbildning och träning. Visa fäder planerar omsorgsfullt för utbildning och tillräcklig träning av sina söner och döttrar. När dessa är unga förbereds de för de större skyldigheterna senare i livet.
142:7.9 (1604.4) 4. Disciplin och tyglande. Framsynta fäder ombesörjer även nödvändig disciplin, vägledning, tillrättavisning och ibland tyglande av sina unga och omogna avkomlingar.
142:7.10 (1604.5) 5. Kamratskap och lojalitet. Den tillgivne fadern har ett nära och kärleksfullt förhållande till sina barn. Hans öra är alltid öppet för deras önskningar. Han är alltid redo att dela deras mödor och hjälpa dem över deras svårigheter. En far är supremt intresserad av sin avkomlings progressiva välfärd.
142:7.11 (1604.6) 6. Kärlek och nåd. En medlidsam far är färdig att förlåta. Fäder hyser inte hämndlystna minnestankar mot sina barn. Fäder är inte som domare, fiender eller fordringsägare. Verkliga familjer är uppbyggda på tolerans, tålamod och förlåtelse.
142:7.12 (1604.7) 7. Omsorg om framtiden. Jordiska fäder önskar lämna något i arv till sina söner. Familjen fortsätter från generation till generation. Döden endast avslutar en generation och anger början av en annan. Döden avslutar ett individuellt liv men inte nödvändigtvis familjen.
142:7.13 (1604.8) I timmar diskuterade Mästaren hur man tillämpar dessa familjelivets grunddrag till människans, jordebarnets, relationer till Gud, Paradisfadern. Detta var hans avslutning: ”Hela detta sonens förhållande till Fadern känner jag till fulländning, ty allt det som ni i den eviga framtiden måste uppnå av sonskap har jag nu redan uppnått. Människosonen är beredd att stiga upp till Faderns högra sida, så att vägen i mig nu är ännu bredare för er alla att se Gud och, innan ni har avslutat ert ärorika framåtskridande, bli fullkomliga, liksom er Fader i himlen är fullkomlig.”
142:7.14 (1604.9) När apostlarna hörde dessa häpnadsväckande ord kom de ihåg de uttalanden som Johannes hade gjord vid Jesu dop, och de kom också livligt ihåg denna upplevelse i samband med sin förkunnelse och undervisning efter Mästarens död och uppståndelse.
142:7.15 (1604.10) Jesus är en gudomlig Son, en son som den Universelle Fadern har fullt förtroende för. Han hade varit hos Fadern och förstod honom helt. Han hade nu levt sitt jordiska liv till Faderns fulla tillfredsställelse, och denna inkarnation i köttslig gestalt hade gjort det möjligt för honom att helt förstå människan. Jesus var en människa som hade uppnått fullkomning i mänskligt avseende. Han hade nått just en sådan fulländning som alla sanna troende är bestämda att uppnå i honom och genom honom. Jesus uppenbarade en fullkomlighetens Gud för människan och presenterade i sig själv en världarnas fulländade son för Gud.
142:7.16 (1605.1) Men fastän Jesus hade föreläst i flera timmar, var Tomas ännu inte nöjd, ty han sade: ”Men Mästare, vi tycker att Fadern i himlen inte alltid handskas vänligt och barmhärtigt med oss. Mången gång lider vi svårt på jorden, och inte alltid får vi svar på våra böner. Vari brister vår förmåga att förstå betydelsen av din undervisning?”
142:7.17 (1605.2) Jesus svarade: ”Tomas, Tomas, hur länge tar det innan du förvärvar förmågan att lyssna med andens öra? Hur länge dröjer det innan du inser att detta rike är ett andligt rike och att också min Fader är en andlig varelse? Förstår du inte att jag undervisar er som andliga barn i himlens andefamilj, vars fadersöverhuvud är en infinit och evig ande? Varför tillåter du mig inte att använda den jordiska familjen som en illustration för gudomliga relationer utan att så bokstavligt tillämpa min undervisning på materiella förhållanden? Kan ni inte i era sinnen särskilja rikets andliga realiteter från denna tidsålders materiella, sociala, ekonomiska och politiska problem? När jag talar andens språk, varför envisas ni med att översätta det jag menar till köttets språk bara för att jag dristar mig till att som illustrationer använda alldagliga och konkreta relationer? Mina barn, jag ber er innerligt sluta med att tillämpa undervisningen om andens rike på sådana eländiga situationer som slaveri, fattigdom, hus och jordområden eller på de materiella problem som gäller mänsklig jämlikhet och rättvisa. Dessa jordiska förhållanden angår denna världs människor, och medan de på ett sätt berör alla människor, har ni däremot kallats till att företräda mig i världen, precis som jag företräder min Fader. Ni är andliga ambassadörer för ett andligt rike, speciella representanter för Andefadern. Vid denna tid borde det vara möjligt för mig att instruera er som fullvuxna män i anderiket. Måste jag alltid tala till er som barn? Skall ni aldrig växa upp i andeuppfattning? Likväl, älskar jag er och skall ha tålamod med er ända till slutet av vår samvaro i köttslig gestalt. Och även därefter skall min ande gå före er ut till hela världen.”
142:8.1 (1605.3) I slutet av april hade oppositionen mot Jesus bland fariséerna och sadducéerna blivit så uttalad att Mästaren och hans apostlar beslöt att för en tid lämna Jerusalem och bege sig söderut för att arbeta i Betlehem och Hebron. Hela maj månad användes för personligt arbete i dessa städer och bland folket i de omgivande byarna. Inga offentliga predikningar hölls under denna tur, utan de gjorde endast besök från hus till hus. En del av denna tid, medan apostlarna undervisade i evangeliet och vårdade de sjuka, tillbringade Jesus och Abner i Engedi, där de besökte nasirkolonin. Johannes Döparen hade gått ut från denna plats, och Abner hade varit ledare för denna grupp. Många medlemmar av nasirbrödraskapet började tro på Jesus, men flertalet av dessa asketiska och excentriska män vägrade att acceptera honom som en lärare sänd från himlen emedan han inte förkunnade fasta och andra former av självförsakelse.
142:8.2 (1605.4) Folket som levde i denna trakt visste inte att Jesus var född i Betlehem. De antog alltid att Mästaren var född i Nasaret, vilket även det stora flertalet av hans lärjungar gjorde, men de tolv kände till det verkliga förhållandet.
142:8.3 (1605.5) Denna vistelse i södra Judéen var en vilsam och fruktbar period av arbete; många själar anslöts till riket. I början av juni hade agitationen mot Jesus i Jerusalem lugnat ned sig så pass att Mästaren och apostlarna återvände dit för att undervisa och trösta de troende.
142:8.4 (1606.1) Fastän Jesus och apostlarna tillbringade hela juni månad i eller nära Jerusalem undervisade de inte offentligt under denna period. De bodde mestadels i tält, som de satte upp i en skuggig park, eller trädgård, som på den tiden kallades Getsemane. Denna park låg på Olivbergets västra sluttning, inte långt från bäcken Kidron. Sabbatsveckosluten tillbringade de vanligen tillsammans med Lasaros och hans systrar i Betania. Endast vid ett fåtal tillfällen trädde Jesus innanför Jerusalems murar, men ett stort antal intresserade sökare kom ut till Getsemane för att besöka honom. En fredagskväll vågade sig Nikodemos och en viss Josef från Arimataia ut för att träffa Jesus, men av rädsla vände de om fastän de redan stod framför ingången till Mästarens tält. Naturligtvis insåg de inte att Jesus visste allt om deras förehavanden.
142:8.5 (1606.2) När judarnas styresmän hörde att Jesus hade återvänt till Jerusalem gjorde de sig redo att arrestera honom. När de emellertid märkte att han inte predikade offentligt, slöt de sig till att han hade blivit skrämd av deras tidigare agitation och beslöt att låta honom fortsätta att undervisa på detta privata sätt utan att vidare antasta honom. Sålunda fortsatte allt lugnt till de sista dagarna i juni, då en viss Simon som var medlem av judarnas råd, offentligt anslöt sig till Jesu förkunnelse efter att ha så förklarat sig inför judarnas styresmän. Omedelbart kom en ny agitation igång för att arrestera Jesus, och den blev så stark att Mästaren beslöt att dra sig tillbaka till städerna i Samarien och Dekapolis.
Urantiaboken
Kapitel 143
143:0.1 (1607.1) PÅ GRUND AV den tilltagande motsättningen från judarnas religiösa styresmän gav sig Jesus och de tolv iväg från Jerusalem i slutet av juni år 27 e.Kr., sedan de först hade sänt sina tält och sina få personliga tillhörigheter att förvaras i Lasaros hem i Betania. På vägen norrut mot Samarien stannade de över sabbaten i Betel. Här predikade de i flera dagar för människor som kom från Gofna och Efraim. En grupp invånare från Arimataia och Tamna kom över för att be Jesus besöka deras byar. Mästaren och hans apostlar tillbringade över två veckor med att undervisa judarna och samarierna i denna trakt, och många kom ända från Antipatris för att höra den goda nyheten om Guds rike.
143:0.2 (1607.2) Folket i södra Samarien lyssnade gärna till Jesus, och apostlarna lyckades, med undantag för Judas Iskariot, övervinna mycket av sina fördomar mot samarierna. Det var mycket svårt för Judas att älska dessa samarier. Sista veckan i juli gjorde sig Jesus och hans medarbetare redo för avfärd till de nya grekiska städerna Fasaelis och Arkelais nära Jordanfloden.
143:1.1 (1607.3) Den första hälften av augusti månad hade apostlasällskapet sitt högkvarter i de grekiska städerna Arkelais och Fasaelis, där de fick sin första erfarenhet av att predika för samlingar av nästan uteslutande icke-judar — greker, romare och syrier — ty få judar bodde i dessa två grekiska städer. Vid kontakten med dess romerska medborgare stötte apostlarna på nya svårigheter med att förkunna budskapet om det kommande riket, och de mötte nya invändningar mot Jesu förkunnelse. Vid ett av de många kvällsmöten som Jesus höll med sina apostlar, lyssnade han uppmärksamt till dessa invändningar mot rikets evangelium när de tolv berättade vad de hade erfarit i sina personliga kontakter med människor.
143:1.2 (1607.4) En fråga som Filippos ställde var typisk för deras svårigheter. Filippos sade: ”Mästare, dessa greker och romare tar lätt på vårt budskap och säger att sådana läror lämpar sig endast för veklingar och slavar. De hävdar att hedningarnas religion är överlägsen vår förkunnelse, emedan den inspirerar människan att skaffa sig en stark, fast och energisk karaktär. De påstår att vi vill omvända alla människor till svaga oduglingar som passivt underkastar sig allt och som snart skulle försvinna från jordens yta. De gillar dig, Mästare, och de medger gärna att din förkunnelse är himmelsk och idealisk, men de tar oss inte på allvar. De hävdar att din religion inte är för denna värld, att människor inte kan leva så som du lär. Och Mästare, vad skall vi nu säga till dessa hedningar?”
143:1.3 (1607.5) Efter det att Jesus hade hört liknande invändningar mot rikets evangelium framföras av Tomas, Natanael, Simon Seloten och Matteus sade han till de tolv:
143:1.4 (1608.1) ”Jag har kommit till denna värld för att göra min Faders vilja och för hela människosläktet uppenbara hans kärleksfulla karaktär. Det, mina bröder, är min mission. Och just det tänker jag göra, oberoende av hur judar eller icke-judar i denna generation eller någon annan generation missförstår min undervisning. Men förbise inte det faktum att även i gudomlig kärlek förekommer sträng disciplin. En fars kärlek till sin son tvingar honom ofta att begränsa sin tanklösa avkomlings okloka handlingar. Barnet begriper inte alltid de kloka och kärleksfulla motiven till faderns tyglande disciplin. Men jag säger er att min Fader i Paradiset förvisst styr ett universum av universer med den fängslande kraften av sin kärlek. Kärleken är den största av alla anderealiteter. Sanningen är en befriande uppenbarelse, men kärleken är den suprema relationen. Och oberoende av vilka tabbar era medmänniskor gör vid förvaltningen av dagens värld, i en kommande tidsålder skall evangeliet jag förkunnar för er styra själva denna värld. Det slutliga målet för det mänskliga framåtskridandet är vördnadsfullt erkännande av Guds faderskap och kärleksfullt förverkligande av människornas broderskap.
143:1.5 (1608.2) ”Men vem sade er att mitt evangelium var avsett endast för slavar och veklingar? Liknar ni, mina utvalda apostlar, veklingar? Såg Johannes ut som en vekling? Tycker ni att jag ser ut att vara förslavad av rädsla? Det är sant att evangeliet predikas för denna generations fattiga och förtryckta. Religionerna i denna värld har försummat de fattiga, men min Fader ser inte till person. Dessutom är dagens fattiga de första som hörsammar maningen till omvändelse och till att acceptera sonskapet. Rikets evangelium skall förkunnas för alla människor — judar och icke-judar, greker och romare, rika och fattiga, fria och slavar — och likvärdigt för ung och gammal, man och kvinna.
143:1.6 (1608.3) ”Fastän min Fader är kärlekens Gud och finner behag i att visa barmhärtighet, skall ni inte tillägna er uppfattningen att rikets tjänande kommer att vara enformigt och lätt. Uppstigningen till Paradiset är ett supremt äventyr under all tid, ett strävsamt uppnående av evigheten. Tjänandet av riket på jorden kommer att kräva all den modiga manlighet som ni och era medarbetare kan uppbåda. Många av er kommer att dödas för er lojalitet till detta rikes evangelium. Det är lätt att dö i stridslinjen vid en fysisk drabbning när modet stärks av närvaron av ens kämpande kamrater, men det kräver en högre och djupare form av mänskligt mod och hängivelse att lugnt och helt ensam lägga ned sitt liv för kärleken till en sanning innesluten i ens dödliga hjärta.
143:1.7 (1608.4) ”Idag kan de klentrogna håna er för att ni predikar ett evangelium om att inte göra motstånd och att ni lever ett liv utan våld, men ni är de första frivilliga i den långa raden av dem som uppriktigt tror på detta rikes evangelium och som kommer att förvåna hela mänskligheten med sin heroiska hängivelse för denna förkunnelse. Inga av denna världs arméer har någonsin visat större mod och tapperhet än vad ni och era trogna efterföljare kommer att visa när ni går ut till hela världen för att förkunna den goda nyheten — Guds faderskap och människornas broderskap. Köttets mod är den lägsta formen av tapperhet. Sinnets mod är en högre form av mänskligt mod, men det högsta och suprema modet utgörs av en orubblig lojalitet till de upplysta övertygelserna om djupgående andliga realiteter. Och ett sådant mod är hjältemodet hos den människa som känner Gud. Och ni är alla män som känner Gud; ni är sannerligen personliga medarbetare till Människosonen.”
143:1.8 (1608.5) Det här var inte allt vad Jesus sade vid detta tillfälle, men det är inledningen till hans anförande, och han fortsatte ännu länge med att utvidga och belysa detta uttalande. Det här var ett av de mest lidelsefulla anföranden som Jesus någonsin höll för de tolv. Sällan talade Mästaren med uppenbart starkt känsloengagemang till sina apostlar, men det här var ett av dessa få tillfällen då han talade med manifesterat allvar i förening med märkbar känsla.
143:1.9 (1609.1) Inverkan på apostlarnas offentliga förkunnelse och personliga verksamhet blev omedelbar. Från den dagen fick deras budskap en ny ton av mod över sig. De tolv fortfor att förvärva en säker och energisk framåtanda i det nya evangeliet om riket. Från denna dag framåt höll de inte länge så mycket på med att predika de negativa dygder och passiva föreskrifter som ingick i deras Mästares mångsidiga förkunnelse.
143:2.1 (1609.2) Mästaren var ett fulländat exemplar av mänsklig självkontroll. När han skymfades, skymfade han inte, när han led uttalade han inga hot mot sina plågoandar, när han fördömdes av sina fiender svarade han endast med att överlämna sig till den himmelske Faderns rättfärdiga dom.
143:2.2 (1609.3) Vid ett av kvällsmötena frågade Andreas Jesus: ”Mästare, skall vi ägna oss åt självförsakelse såsom Johannes lärde, eller borde vi eftersträva självkontroll i enlighet med din undervisning? I vilket avseende skiljer sig din undervisning från det som Johannes lärde?” Jesus svarade: ”Johannes lärde er förvisso rättfärdighetens väg enligt sina fäders upplysning och lagar, och det var självprövningens och självförsakelsens religion. Men jag kommer med ett nytt budskap om osjälviskhet och självbehärskning. Jag visar er livets väg så som min Fader i himlen har uppenbarat den för mig.
143:2.3 (1609.4) ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: den som härskar över sitt eget jag är större än den som intar en stad. Självbehärskning är måttet på människans moraliska väsen och indikatorn på hennes andliga utveckling. Enligt den gamla ordningen fastade ni och bad böner. Som en av anden pånyttfödd ny varelse får ni lära er att tro och fröjdas. I Faderns rike skall ni bli nya varelser; allt det gamla skall dö bort. Se, jag visar er hur allting skall bli nytt. Och med er kärlek till varandra skall ni övertyga världen om att ni har gått från slaveri till frihet, från död till evigt liv.
143:2.4 (1609.5) ”På den gamla vägen försöker ni undertrycka, lyda och foga er efter levnadsreglerna. På den nya vägen omvandlas ni först av Sanningens Ande och stärks därmed i själen i ert inre av det ständiga andliga förnyandet av ert sinne, och så begåvas ni med förmågan att säkert och glädjefullt utföra Guds goda, välkomna och fullkomliga vilja. Glöm inte att det är er personliga tro på Guds oerhört storartade och värdefulla löften som garanterar er delaktighet i den gudomliga naturen. Sålunda blir ni, genom er tro och genom andens omvandling, i verkligheten Guds tempel, och hans ande bor verkligen inom er. Om anden således bor inom er är ni inte längre köttets slavar utan andens fria och frigjorda söner. Andens nya lag skänker er friheten att behärska er själva i stället för den gamla lagen som byggde på den rädsla som träldomen under den egna naturen medför och på det slaveri som självförsakelsen innebär.
143:2.5 (1609.6) ”Mången gång när ni har gjort något som är ont har ni velat tillskriva era handlingar den ondes inflytande, när ni i verkligheten endast har vilseletts av era egna naturliga benägenheter. Berättade inte profeten Jeremia redan för länge sedan för er att människohjärtat är falskt framför allt annat och ibland rentav förtvivlat ondskefullt? Hur lätt är det inte för er att råka ut för självbedrägeri och därmed falla offer för dumma och enfaldiga farhågor, mångahanda lustar, förslavande nöjen och njutningar, illvilja, avund och rentav hämndlystet hat!
143:2.6 (1610.1) ”Frälsningen sker genom andens nyskapelse och inte genom köttets egenrättfärdiga gärningar. Ni rättfärdigas genom tro och upptas i gemenskapen genom nåd, inte genom rädsla och självförsakelse av köttet, även om de Faderns barn som har fötts av anden ständigt och alltid behärskar sitt jag och allt som ansluter sig till de köttsliga begären. När ni vet att tron har frälst er har ni verklig frid med Gud. Och alla som följer denna väg av himmelsk frid är bestämda att helgas åt den evinnerliga tjänst som den evige Gudens ständigt avancerande söner utför. Hädanefter är det inte en plikt utan snarare ert höga privilegium att rena ert sinne och er kropp från allt ont, samtidigt som ni söker fulländning i kärlek till Gud.
143:2.7 (1610.2) ”Ert sonskap har sin grund i tron, och ni skall förbli oberörda av rädsla. Er glädje föds av er tillit till det gudomliga ordet, och ni skall därför inte förledas till att tvivla på att Faderns kärlek och barmhärtighet är verkliga. Det som leder människor till sann och äkta omvändelse är själva godheten hos Gud. Hemligheten med att ni har kontroll över er själva hänger samman med att ni tror på er inneboende ande, som alltid verkar genom kärlek. Inte ens denna frälsande tro har ni av er själva; också den är en gåva från Gud. Och om ni är barn av denna levande tro är ni inte längre jagets fjättrade slavar utan segerrika mästare över er själva, befriade söner till Gud.
143:2.8 (1610.3) ”Om ni således, mina barn, är födda av anden är ni för evigt befriade från den självmedvetna bundenheten i ett liv av självförsakelse och bevakning av köttets begär, och ni överförs till andens glädjefulla rike, varifrån ni spontant bär fram andens frukter i ert dagliga liv; och andens frukter är det väsentliga i den högsta typen av angenäm och förädlande självkontroll, rentav det högsta som de dödliga kan uppnå på jorden — sann självbehärskning.”
143:3.1 (1610.4) Vid denna tid utvecklades en väldig nerv- och känslospänning bland apostlarna och de lärjungar som var deras närmaste medarbetare. De hade knappast hunnit vänja sig vid att leva och arbeta tillsammans. De upplevde allt större svårigheter i att upprätthålla harmoniska relationer med Johannes lärjungar. Kontakten med icke-judarna och samarierna var en stor prövning för dessa judar. Förutom allt detta hade de yttranden som Jesus nyss fällt försvårat deras störda sinnestillstånd. Andreas var nästan utom sig. Han visste inte vad han skulle ta sig till, och därför gick han till Mästaren med sina problem och bryderier. Då Jesus hade hört apostlarnas ledare redogöra för sina svårigheter sade han: ”Andreas, man kan inte tala människor fria från deras bryderier när de blir så pass invecklade och när de berör så många personer med starka känslor. Jag kan inte göra det du ber mig om — jag vill inte ta del i dessa personliga svårigheter i umgänget mellan människor — men jag vill förena mig med er för att njuta av en tre dagars period av vila och omväxling. Gå till dina bröder och meddela dem att ni alla skall vandra upp tillsammans med mig på Sartababerget, där jag önskar vila i ett par dagar.
143:3.2 (1610.5) ”Gå nu till var och en av dina elva bröder och tala enskilt med dem och säg: ’Mästaren vill att vi går iväg för oss själva med honom för att vila och koppla av en tid. Eftersom vi alla nyligen har upplevt mycken oro i anden och stress i sinnet föreslår jag att ingenting nämns om våra prövningar och svårigheter under vår ledighet. Kan jag lita på att du samverkar med mig i denna sak?’ Närma dig på detta sätt enskilt och personligt var och en av dina bröder.” Andreas gjorde så som Mästaren hade instruerat honom.
143:3.3 (1611.1) Detta var en storartad händelse för var och en av dem att uppleva. De glömde aldrig den dag de vandrade upp för berget. Under hela färden sades knappt ett ord om deras svårigheter. När de hade nått bergstoppen bad Jesus dem sätta sig kring honom och sade: ”Mina bröder, ni måste alla lära er vilket värde vilan har och vilken effektivitet omväxlingen medför. Ni måste inse att den bästa metoden att lösa vissa invecklade problem är att för en tid glömma dem. När ni sedan återvänder uppfriskade från er vila eller andakt kan ni angripa era svårigheter med klarare huvud och stadigare hand, för att inte nämna ett mer beslutsamt hjärta. Dessutom finner ni mången gång att ert problem har minskat i sitt omfång och sina proportioner medan ni har vilat ert sinne och er kropp.”
143:3.4 (1611.2) Nästa dag gav Jesus var och en av de tolv ett diskussionsämne. Hela dagen ägnades åt ihågkomster och åt att tala om saker som inte hade anknytning till deras religiösa arbete. För ett ögonblick blev de chockerade när Jesus underlät att — med ord — tacka när han bröt brödet för deras måltid vid middagstiden. Detta var första gången de någonsin hade sett honom försumma sådana formaliteter.
143:3.5 (1611.3) När de gick upp för berget hade Andreas fullt av problem i sitt huvud. Johannes var grundligt förvirrad i sitt hjärta. Jakob var djupt bekymrad i sin själ. Matteus var hårt ansatt av penningbekymmer emedan de hade vistats bland icke-judar. Petrus var överansträngd och hade på sistone varit mer temperamentsfull än vanligt. Judas led av ett periodiskt anfall av överkänslighet och själviskhet. Simon hade ovanligt svårt i sina bemödanden med att göra sin patriotism förenlig med kärleken enligt människornas broderskap. Filippos var allt mer förbryllad över hur saker och ting utvecklade sig. Natanael hade varit mindre skämtsam sedan de hade kommit i kontakt med de icke-judiska befolkningsgrupperna, och Tomas var mitt inne i en svår depressionsperiod. Endast tvillingarna var normala och obekymrade. Alla var de ytterst förbryllade över hur de skulle komma fredligt överens med Johannes lärjungar.
143:3.6 (1611.4) Den tredje dagen på väg ned från berget tillbaka till sitt läger hade en stor förändring kommit över dem. De hade gjort den viktiga upptäckten att många mänskliga bryderier i verkligheten inte existerar, att många pressande svårigheter skapas av överdriven rädsla och uppkommer av uppförstorade farhågor. De hade lärt sig att alla sådana bryderier bäst hanteras genom att de ges upp. Genom att bege sig bort hade de lämnat sådana problem att lösa sig själva.
143:3.7 (1611.5) Deras återkomst från denna ledighet markerade början till en tid av mycket förbättrade relationer med efterföljarna till Johannes. Många av de tolv blev verkligen uppsluppna när de såg hur allas sinnesstämning hade förändrats och märkte hur de hade befriats fån den nervösa retligheten som följd av sina tre semesterdagar borta från livets rutinuppgifter. Det finns alltid en fara för att enformighet i kontakten mellan människor avsevärt mångfaldigar bryderier och förstorar svårigheter.
143:3.8 (1611.6) Det var inte många som trodde på evangeliet bland icke-judarna i de två grekiska städerna Arkelais och Fasaelis, men de tolv apostlarna fick en värdefull erfarenhet i detta deras första omfattande arbete bland uteslutande icke-judiska befolkningsgrupper. En måndagsmorgon vid mitten av månaden sade Jesus till Andreas: ”Vi beger oss till Samarien.” De gav sig genast på väg mot staden Sykar, nära Jakobs brunn.
143:4.1 (1612.1) I över sex hundra år hade judarna i Judéen och senare också judarna i Galiléen levt i fiendskap med samarierna. Denna illvilja mellan judarna och samarierna uppkom på följande sätt: Omkring sju hundra år f.Kr. hade Assyriens kung Sargon, då han kuvade en revolt i mellersta Palestina, fört bort i fångenskap över tjugofem tusen judar från det norra kungariket Israel och i deras ställe installerat nästan samma antal avkomlingar till kutiter, sefarviter och hamatiter. Senare sände Assurbanipal ytterligare andra grupper av kolonisatörer att bosätta sig i Samarien.
143:4.2 (1612.2) Den religiösa fiendskapen mellan judarna och samarierna daterade sig från den tid då de förra återvände från den babyloniska fångenskapen och samarierna försökte förhindra återuppbyggandet av Jerusalem. Senare förtörnade de judarna genom att ge vänskaplig hjälp åt Alexanders arméer. För att återgälda samarieras vänskap gav Alexander dem tillåtelse att uppföra ett tempel på Gerissimberget, där de dyrkade Jahve och sina stamgudar samt förrättade offer i stort sett enligt den ordning som gällde för tempeltjänsten i Jerusalem. De fortsatte denna dyrkan åtminstone fram till mackabéertiden, då Johannes Hyrkanos förstörde deras tempel på Gerissimberget. När aposteln Filippos efter Jesu död verkade bland samarierna höll han många möten på denna plats för samariernas forna tempel.
143:4.3 (1612.3) Motsättningarna mellan judarna och samarierna hade långa och historiska anor. Sedan Alexanders dagar hade de haft allt mindre att göra med varandra. De tolv apostlarna hade inget emot att predika i de grekiska och andra icke-judiska städerna i Dekapolis och Syrien, men det var en svår prövning av deras trohet mot Mästaren när han sade: ”Låt oss bege oss till Samarien.” Men under det år och mer som de hade tillbringat tillsammans med Jesus hade de utvecklat en form av personlig lojalitet, som översteg till och med deras tro på hans förkunnelse och deras fördomar mot samarierna.
143:5.1 (1612.4) När Mästaren och de tolv anlände till Jakobs brunn stannade Jesus vid brunnen, trött efter färden, medan Filippos tog med sig apostlarna för att hjälpa till med att skaffa mat och tält från Sykar, ty de hade för avsikt att för en tid stanna i denna trakt. Petrus och Sebedaios söner skulle ha stannat hos Jesus, men han bad dem gå med deras bröder och sade: ”Var inte rädda för min skull. Dessa samarier är vänskapliga, endast våra bröder, judarna, söker skada oss.” Klockan var närmare sex denna sommarkväll då Jesus satte sig ned vid brunnen för att invänta apostlarnas återkomst.
143:5.2 (1612.5) Vattnet i Jakobs brunn var inte lika mineralhaltigt som vattnet i de andra brunnarna i Sykar och värderades därför högt som dricksvatten. Jesus var törstig, men det fanns inget att hämta upp vatten med från brunnen. Därför när en kvinna från Sykar kom upp med sin vattenkruka och skulle till att hämta upp vatten från brunnen sade Jesus till henne: ”Ge mig något att dricka.” Denna samarierkvinna visste av Jesu utseende och klädsel att han var jude, och av hans accent slöt hon sig till att han var en galileisk jude. Hon hette Nalda, och hon var en vacker varelse. Hon var mycket förvånad över att en jude på detta sätt tilltalade henne vid brunnen och bad om vatten, ty det ansågs på den tiden inte passande för en man med självrespekt att tilltala en kvinna offentligt, än mindre för en jude att samtala med en samarier. Nalda frågade därför Jesus: ”Hur kan du, som är jude, be mig, en samarierkvinna, om vatten?” Jesus svarade: ”Jag har förvisso bett dig om något att dricka, men om du blott kunde förstå skulle du be mig om en dryck av det levande vattnet.” Då sade Nalda: ”Men, herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup; varifrån får du då detta levande vatten? Är du större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?”
143:5.3 (1613.1) Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen, men den som dricker av den levande andens vatten skall aldrig mer törsta. Och detta levande vatten blir en uppfriskande källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Nalda sade då: ”Ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hela vägen hit efter vatten. Dessutom, vadhelst en samarierkvinna kunde få av en så lovvärd jude vore ett nöje.”
143:5.4 (1613.2) Nalda visste inte hur hon skulle ta Jesu villighet att tala med henne. Hon såg i Mästarens ansikte dragen hos en oförvitlig och helig man, men hon misstog vänligheten för alldaglig förtrolighet och missförstod hans bildiga uttryck för ett sätt att göra närmanden till henne. Hon var en kvinna med slapp moral och därför redo för ett öppet flörtande, då Jesus såg henne rakt i ögonen och med befallande röst sade: ”Kvinna, gå och hämta hit din äkta man.” Denna befallning fick Nalda att besinna sig. Hon såg att hon hade felbedömt Mästarens vänlighet. Hon insåg att hon hade misstolkat hans sätt att tala. Hon blev skrämd. Hon började inse att hon stod inför en ovanlig person, och famlande i sitt sinne efter ett lämpligt svar sade hon mycket förvirrad: ”Men, herre, jag kan inte hämta min äkta man, ty jag har ingen äkta man.”Då sade Jesus: ”Det är sant som du säger, ty fastän du en gång må ha haft en äkta man är den som du nu lever med inte din äkta man. Det vore bättre om du slutade att leka med mina ord och sökte det levande vatten som jag denna dag har erbjudit dig.”
143:5.5 (1613.3) Nalda var nu igen sansad och hennes bättre jag hade vaknat. Hon var inte en omoralisk kvinna helt av eget val. Hon hade obarmhärtigt och orättvist kastats ut av sin äkta man och svårt trängd samtyckt till att leva med en viss grek som hans hustru men utan äktenskap. Nalda kände sig nu mycket skamsen för att hon hade talat så tanklöst till Jesus, och hon vände sig högst ångerfullt till Mästaren och sade: ”Min Herre, jag ångrar mitt sätt att tala till dig, ty jag inser att du är en helig man eller måhända en profet.” Hon stod just i beråd att söka direkt och personlig hjälp av Mästaren, då hon gjorde vad så många före och efter henne har gjort — undvek frågan om personlig frälsning genom att övergå till en diskussion om teologi och filosofi. Hon vände snabbt samtalet från sina egna behov till en teologisk tvistefråga. Pekande mot Gerissimberget fortsatte hon: ”Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom är i Jerusalem. Vilken är då den rätta platsen att tillbe Gud?”
143:5.6 (1613.4) Jesus insåg att kvinnans själ försökte undvika direkt och utforskande kontakt med sin Skapare, men han såg också att det i hennes själ fanns en längtan att lära känna en bättre väg i livet. När allt kommer omkring fanns det i Naldas hjärta en verklig törst efter det levande vattnet. Därför behandlade han henne med tålamod och sade: ”Kvinna, låt mig säga dig att den dag snart kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Men nu tillber ni vad ni inte vet eller känner, en blandning av många hedniska gudars religion och främlingars filosofier. Judarna vet åtminstone vem de tillber. De har avlägsnat all förvirring genom att koncentrera all sin dyrkan till en enda Gud, Jahve. Men du borde tro mig när jag säger att den tid snart är inne — ja den är redan här — då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning, ty det är just sådana tillbedjare som Fadern söker. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning. Din frälsning kommer inte av att du vet hur eller var andra borde tillbe, utan av att du i ditt eget hjärta tar emot detta levande vatten som jag även nu erbjuder dig.”
143:5.7 (1614.1) Men Nalda ville göra ytterligare ett försök att undvika en diskussion om den pinsamma fråga som gällde hennes personliga liv på jorden och hennes själs ställning inför Gud. Än en gång tog hon sin tillflykt till frågor om religion i allmänhet och sade: ”Ja jag vet, herre, att Johannes har predikat om att Omvändaren skall komma, han som skall kallas Befriaren, och att när han kommer skall han förklara allt för oss” — och Jesus avbröt Nalda och sade med överraskande förvissning: ”Jag som talar till dig är han.”
143:5.8 (1614.2) Detta var det första direkta, uttryckliga och ohöljda uttalande om sin gudomliga natur och sitt gudomliga sonskap som Jesus gjorde på jorden, och det riktades till en kvinna, en samaritkvinna, och en kvinna som i människornas ögon fram till denna stund hade haft ett tvivelaktigt anseende, men en kvinna som det gudomliga ögat såg att det hade syndats mot mer än vad hon hade syndat av egen önskan, och som nu var en människosjäl som önskade frälsning, önskade det uppriktigt och helhjärtat, och det var tillräckligt.
143:5.9 (1614.3) Just då Nalda skulle ge uttryck åt sin verkliga och personliga längtan efter något bättre och efter ett ädlare levnadssätt, just då hon var redo att uttrycka sitt hjärtas verkliga önskan, återvände de tolv apostlarna från Sykar, och då de stötte på denna scen där Jesus talade så förtroligt med denna kvinna — denna samaritkvinna, och ensam — blev de mer än förvånade. De ställde snabbt ifrån sig sina förnödenheter och drog sig tillbaka utan att någon vågade förebrå honom, medan Jesus sade till Nalda: ”Kvinna, gå din väg, Gud har förlåtit dig. Hädanefter skall du leva ett nytt liv. Du har fått det levande vattnet, och en ny glädje skall flöda fram i din själ och du skall bli en dotter till den Högste.” Kvinnan som såg apostlarnas ogillande, lämnade sitt vattenkrus och flydde in till staden.
143:5.10 (1614.4) När hon kom in i staden kungjorde hon för alla som hon mötte: ”Gå ut till Jakobs brunn, och gå snabbt, ty där får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Omvändaren?” Innan solen gick ned hade en stor folkmassa samlats vid Jakobs brunn för att höra Jesus. Mästaren talade till dem mer om livets vatten, gåvan från anden i människans inre.
143:5.11 (1614.5) Apostlarna upphörde aldrig att chockeras av att Jesus var villig att tala med kvinnor, kvinnor med tvivelaktig karaktär, rentav omoraliska kvinnor. Det var mycket svårt för Jesus att lära sina apostlar att kvinnor, även så kallade omoraliska kvinnor, har en själ som kan välja Gud till sin Fader och därmed bli Guds döttrar och kandidater för det eviga livet. Ännu nitton århundraden senare visar mången samma ovillighet att fatta Mästarens förkunnelse. Även den kristna religionen har ihärdigt byggts upp kring sakförhållandet om Kristi död istället för sanningen om hans liv. Världen borde befatta sig mer med hans lyckliga och gudsuppenbarande liv än med hans tragiska och sorgliga död.
143:5.12 (1614.6) Nästa dag berättade Nalda hela denna historia för aposteln Johannes, men han avslöjade den aldrig helt för de andra apostlarna, och Jesus beskrev den aldrig i detalj för de tolv.
143:5.13 (1615.1) Nalda berättade för Johannes att Jesus hade sagt henne ”allt som hon hade gjort”. Johannes ville mången gång fråga Jesus om detta samtal med Nalda, men han gjorde det aldrig. Jesus hade sagt henne endast en sak om henne själv, men hans blick in i hennes ögon och det sätt på vilket han behandlade henne hade fört upp i hennes sinne för ett ögonblick hela hennes brokiga liv som en panoramaöverblick, så att hon associerade hela denna självuppenbarelse av sitt gångna liv med Mästarens blick och ord. Jesus sade henne aldrig att hon hade haft fem män. Hon hade levt med fyra olika män efter det att hennes äkta man hade kastat ut henne, och detta, tillsammans med hela hennes förflutna kom så livfullt upp i hennes sinne den stund då hon insåg att Jesus var en gudsman, att hon senare upprepade för Johannes att Jesus verkligen hade sagt henne allt om henne själv.
143:6.1 (1615.2) På kvällen, då Nalda drog ut folkmassan från Sykar för att se Jesus, hade de tolv nyss återvänt med mat och enträget bad Jesus att äta med dem i stället för att tala till folket, ty de hade varit utan mat hela dagen och var hungriga. Men Jesus visste att mörkret snart skulle falla över dem. Därför framhärdade han i sin beslutsamhet att tala till människorna innan han sände iväg dem. När Andreas försökte övertala honom att äta en bit innan han talade till folksamlingen sade Jesus: ”Jag har mat att äta som ni inte känner till.” När apostlarna hörde detta sade de till varandra: ”Har någon kommit med mat till honom? Kan det vara så att kvinnan gav honom mat såväl som dryck?” När Jesus hörde dem tala med varandra, innan han talade till folket, steg han åt sidan och sade till de tolv: ”Min mat är att göra Hans vilja som har sänt mig och att fullborda Hans verk. Ni borde inte längre säga att det är så och så lång tid till skörden. Se dessa människor som kommer ut från en samarisk stad för att höra oss; jag säger er att fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön och bärgar denna gröda till evigt liv. Därför kan de som har sått och de som skördar glädja sig tillsammans. För häri är ordstävet sant: ’En sår och en annan skördar’. Jag sänder er nu att skörda där ni inte har behövt arbeta; andra har arbetat, och ni skall snart ta upp deras arbete.” Detta sade han med avseende på Johannes Döparens förkunnelse.
143:6.2 (1615.3) Jesus och apostlarna gick in till Sykar och predikade i två dagar innan de slog upp sitt läger på Gerissimberget. Många av dem som bodde i Sykar trodde på evangeliet och bad om att bli döpta, men Jesu apostlar döpte ännu inte.
143:6.3 (1615.4) Den första kvällen i lägret på Gerissimberget väntade sig apostlarna att Jesus skulle tillrättavisa dem för deras inställning till kvinnan vid Jakobs brunn, men han sade inget om den saken. I stället höll han för dem det minnesvärda talet om ”De realiteter som är centrala i Guds rike.” I varje religion är det mycket lätt att låta värden bli illa avvägda och att låta fakta inta sanningens plats i den egna teologin. Korsets faktum blev själva centrum i den senare uppkomna kristendomen; men det är inte den centrala sanningen i den religion som kan härledas från Jesu liv och förkunnelse.
143:6.4 (1615.5) Temat för Jesu undervisning på Gerissimberget var att han vill att alla människor skall se Gud som sin Fader och vän precis som han (Jesus) är en broder och vän. Om och om igen inpräntade han hos dem att kärleken är den förnämsta relationen i världen — i universum — precis så som sanningen är det förnämsta uttrycket för iakttagelsen av dessa gudomliga relationer.
143:6.5 (1616.1) Jesus tillkännagav sig så fullständigt för samarierna, därför att han tryggt kunde göra det och därför att han visste att han inte på nytt skulle besöka hjärtat av Samarien för att förkunna rikets evangelium.
143:6.6 (1616.2) Jesus och de tolv slog läger på Gerissimberget till slutet av augusti. Under dagarna predikade de om rikets goda nyhet — Guds faderskap — för samarierna i städerna och tillbringade kvällarna i lägret. Det arbete som Jesus och de tolv utförde i dessa samariska städer vann många själar för riket och gjorde mycket för att bereda vägen för det storartade arbete som Filippos utförde i dessa trakter efter Jesu död och uppståndelse, efter att apostlarna hade skingrats till jordens alla hörn av den bittra förföljelsen av de troende i Jerusalem.
143:7.1 (1616.3) Under kvällsmötena på Gerissimberget lärde Jesus ut många stora sanningar, och i synnerhet betonade han följande:
143:7.2 (1616.4) Sann religion är en enskild själs aktivitet i dess medvetna relationer med Skaparen. Organiserad religion är människans försök att socialt anpassa de enskilda religionsutövarnas gudsdyrkan.
143:7.3 (1616.5) Gudsdyrkan — kontemplation av det andliga — måste alternera med tjänande, kontakt med den materiella verkligheten. Arbete borde alternera med avkoppling. Religion borde balanseras av humor. Djupsinnig filosofi borde avlösas av rytmisk poesi. Livets påfrestning — den spänning som personligheten utsätts för i tiden — borde lösas av vilsamheten i gudsdyrkan. De känslor av osäkerhet som uppkommer av rädslan för personlighetens isolering i universum borde motverkas av att man i tro begrundar Fadern och försöker förstå den Supreme.
143:7.4 (1616.6) Bönen är avsedd att göra människan mindre tänkande men mer inseende. Den är inte avsedd att öka kunskapen utan snarare att vidga insikten.
143:7.5 (1616.7) Gudsdyrkan är avsedd att ge en föraning om det bättre framtida livet och att sedan återspegla dessa nya andliga betydelser tillbaka till det nuvarande livet. Bön är andligen upprätthållande, men dyrkan är gudomligt skapande.
143:7.6 (1616.8) Gudsdyrkan är det förfarande med vilket man ser till den Ende för inspiration att tjäna de många. Gudsdyrkan är den måttstock som mäter omfattningen av själens lösgörelse från det materiella universumet och dess samtidiga och trygga anknytning till de andliga realiteterna i hela skapelsen.
143:7.7 (1616.9) Bön är självpåminnande — sublimt tänkande. Dyrkan är självförglömmande — supertänkande. Dyrkan är uppmärksamhet utan ansträngning, sann och idealisk vila för själen, en form av vilsam andlig motion.
143:7.8 (1616.10) Gudsdyrkan är den verksamhet där en del identifierar sig med Helheten, den finite med den Infinite, sonen med Fadern, tiden på väg mot samklang med evigheten. Dyrkan är den verksamhet där sonen personligen kommunicerar med den gudomlige Fadern, där människans själ-ande intar uppfriskande, skapande, broderliga och romantiska inställningar.
143:7.9 (1616.11) Fastän apostlarna förstod endast några få av hans lärdomar i lägret, fanns det andra världar som förstod, och andra generationer på jorden kommer att förstå.
Urantiaboken
Kapitel 144
144:0.1 (1617.1) SEPTEMBER och oktober tillbringades i tillbakadragenhet i ett avskilt läger på sluttningarna av Gilboaberget. September månad vistades Jesus här ensam med sina apostlar, undervisande och instruerande dem i rikets sanningar.
144:0.2 (1617.2) Det fanns ett antal orsaker till att Jesus och apostlarna vid denna tid befann sig i avskildhet i gränslandet mellan Samarien och Dekapolis. De religiösa styresmännen i Jerusalem var mycket fientligt inställda. Herodes Antipas höll fortfarande Johannes i fängelse och vågade varken frige eller avrätta honom, samtidigt som han alltjämt misstänkte att Johannes och Jesus på något sätt var förbundna med varandra. Dessa förhållanden gjorde det oklokt att göra upp planer för ett mycket synligt arbete vare sig i Judéen eller i Galiléen. Det fanns också en tredje orsak: den långsamt tilltagande spänningen mellan ledarna för Johannes lärjungar och Jesu apostlar, en spänning som blev värre med det ökande antalet troende.
144:0.3 (1617.3) Jesus visste att tiden för det förberedande arbetet med att undervisa och predika var så gott som över, att nästa skede innebar början till hans allomfattande och avgörande bemödande under jordelivet, och han ville inte att lanserandet av detta åtagande på något sätt skulle vara vare sig prövande eller pinsamt för Johannes Döparen. Jesus hade därför beslutat tillbringa någon tid i tillbakadragenhet med att öva sina apostlar och att sedan utföra något lågmält arbete i städerna i Dekapolis tills Johannes antingen blev avrättad eller frigiven, i vilket fall han kunde förena sig med dem i en gemensam strävan.
144:1.1 (1617.4) Med tiden blev de tolv mer tillgivna Jesus och allt mer hängivna rikets arbete. Deras tillgivenhet var till stor del en fråga om personlig lojalitet. De fattade inte hans mångsidiga undervisning. De förstod inte helt Jesu natur eller vikten av hans utgivning på jorden.
144:1.2 (1617.5) Jesus gjorde klart för sina apostlar att de befann sig i avskildhet av tre orsaker:
144:1.3 (1617.6) 1. För att stärka deras förståelse av och tro på rikets evangelium.
144:1.4 (1617.7) 2. För att låta motståndet mot deras arbete både i Judéen och i Galiléen lugna ned sig.
144:1.5 (1617.8) 3. För att invänta Johannes Döparens öde.
144:1.6 (1617.9) Medan de vistades på Gilboa berättade Jesus för de tolv mycket om sitt liv i unga år och om sina upplevelser på Hermonberget. Han avslöjade också något om vad som hände i bergskullarna under de fyrtio dagarna genast efter hans dop, och han ålade dem direkt att inte berätta för någon människa om dessa upplevelser förrän efter det att han hade återvänt till Fadern.
144:1.7 (1618.1) Under dessa veckor i september vilade de, umgicks och berättade om sina erfarenheter sedan Jesus först kallade dem till tjänst, och försökte allvarligt koordinera det som Mästaren dittills hade lärt dem. I någon mån anade de alla att detta var deras sista möjlighet till en längre vila. De insåg att deras nästa offentliga framträdande i antingen Judéen eller Galiléen skulle markera början till den slutliga kungörelsen av det kommande riket, men de hade föga eller ingen definitiv uppfattning om vad detta rike skulle vara när det kom. Johannes och Andreas trodde att riket redan hade kommit; Petrus och Jakob trodde att det ännu var på väg. Natanael och Tomas ärligt erkände att de var förbryllade. Matteus, Filippos och Simon Seloten var osäkra och förvirrade. Tvillingarna var saligen omedvetna om kontroversen, och Judas Iskariot var tystlåten och tog ingen ställning.
144:1.8 (1618.2) En stor del av denna tid var Jesus för sig själv på berget nära lägret. Ibland tog han Petrus, Jakob eller Johannes med sig, men oftare gick han iväg ensam för att be eller kommunicera. Efter Jesu dop och de fyrtio dagarna på kullarna i Pereen är det knappast riktigt att kalla dessa perioder för bön då Jesus kommunicerade med sin Fader, inte heller stämmer det att säga att Jesus dyrkade, men det är helt korrekt att kalla dessa tillfällen för Jesu personliga gemenskap med sin Fader.
144:1.9 (1618.3) Det centrala temat för diskussionerna under hela september månad var bön och gudsdyrkan. Efter att de hade diskuterat andakt och gudsdyrkan under några dagar höll Jesus slutligen sin minnesvärda föreläsning om bön som svar på Tomas begäran: ”Mästare, lär oss hur vi skall be.”
144:1.10 (1618.4) Johannes hade lärt sina lärjungar en bön, en bön om frälsning i det kommande riket. Fastän Jesus aldrig förbjöd sina efterföljare att använda Johannes bön, insåg apostlarna mycket tidigt att deras Mästare inte helt gillade bruket att yttra färdiga och formella böner. Det oaktat bad de troende ständigt om att bli undervisade i hur de skulle be. De tolv hade ett behov av att få veta vilken böneform Jesus kunde godkänna. Främst på grund av detta behov av någon enkel bön för det vanliga folket, samtyckte Jesus denna gång till att som svar på Tomas begäran lära dem en tankeväckande form av bön. Jesus höll denna lektion en eftermiddag under den tredje veckan då de vistades på Gilboaberget.
144:2.1 (1618.5) ”Johannes lärde er visserligen en enkel form av bön: ’O Fader, rena oss från synd, visa oss din härlighet, uppenbara din kärlek och låt din ande helga våra hjärtan evinnerligen, amen.’ Han lärde er denna bön för att ni skulle ha något att lära folkskarorna. Han menade inte att ni skulle använda en sådan färdig och formell anhållan för att uttrycka er egen själ i bön.
144:2.2 (1618.6) ”Bönen är helt ett personligt och spontant uttryck för själens inställning till anden. Bönen borde vara sonskapets gemenskap och uttrycka samhörighet. När bönen inges av anden leder den till samverkande andligt framåtskridande. Den idealiska bönen är en form av andlig gemenskap som leder till intelligent gudsdyrkan, andakt. Ett sant bedjande är en uppriktig inställning av att söka sig mot himlen för att uppnå upp sina ideal.
144:2.3 (1619.1) ”Bönen är själens andning, och den bör leda er till att vara ihärdiga i era försök att komma underfund med Faderns vilja. Om någon av er har en granne och går till honom mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd, ty en god vän som är på resa har kommit hem till mig och jag har ingenting att bjuda på’, och om grannen svarar: ’Lämna mig i fred; dörren är redan låst och jag och barnen har redan lagt oss. Därför kan jag inte stiga upp och ge dig bröd’, så framhärdar du och förklarar att din vän hungrar och att du inte har någon mat att bjuda på. Men jag säger er att även om din granne inte stiger upp och ger dig bröd för vänskaps skull, så gör han det därför att du är så enträgen, och han ger dig så många bröd som du behöver. Om således ihärdighet ger utdelning till och med då det gäller den dödliga människan, hur mycket mer skall inte er ihärdighet i anden ge er livets bröd från den himmelske Faderns givmilda händer. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall frälsningens dörr öppnas.
144:2.4 (1619.2) ”Finns det någon far bland er som, om hans son i sitt oförstånd ber om något, skulle tveka att ge honom det som föräldravisheten föreskriver hellre än att uppfylla hans felaktiga begäran? Om barnet har behov av ett bröd, ger du honom en sten bara för att han i sitt oförstånd ber om det? Om din son har behov av en fisk, ger du honom en vattenorm bara för att den råkar komma upp i nätet med fisken och barnet i sin enfald ber om ormen? Om därför ni, som är dödliga och finita, kan besvara böner och förstår att ge goda och lämpliga gåvor åt era barn, hur mycket mer skall inte er himmelske Fader ge ande och därtill många andra välsignelser åt dem som ber honom? Människorna borde alltid be och inte bli modfällda.
144:2.5 (1619.3) ”Låt mig berätta för er en historia om en viss domare som bodde i en gudlös stad. Denne domare varken fruktade Gud eller tog hänsyn till om människor. I samma stad fanns en nödställd änka, och hon kom gång på gång till den orättvise domaren och sade: ’Skydda mig från min fiende.’ Till en början ville han inte lyssna till henne, men efter en tid tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller tar hänsyn till människor, men då den där änkan inte slutar besvära mig skall jag försvara henne, så att hon inte pinar livet ur mig med sitt ideliga springande.’ Dessa historier berättar jag för att uppmuntra er att vara uthålliga i bönen, inte för att antyda att era böner skulle få den rättvise och rättfärdige Fadern i höjden att ändra sig. Ty er uthållighet är inte avsedd att vinna fördelar hos Gud utan att ändra er jordiska inställning och utvidga er själs förmåga till mottaglighet för anden.
144:2.6 (1619.4) ”Men när ni ber har ni så lite tro. Genuin tro förflyttar berg av materiella svårigheter, som kan tänkas stå i vägen för själens expansion och det andliga framåtskridandet.”
144:3.1 (1619.5) Apostlarna var fortfarande inte nöjda; de ville att Jesus skulle ge dem en modellbön som de kunde lära de nya lärjungarna. Efter det att Jakob Sebedaios hade lyssnat till denna föreläsning om bön sade han: ”Bra så, Mästare, men vi önskar inte en böneformel så mycket för oss själva som för de nyare troende som så ofta ber oss: ’Lär oss hur vi på ett acceptabelt sätt skall be till Fadern i himlen.’”
144:3.2 (1619.6) När Jakob hade slutat tala sade Jesus: ”Om ni således fortfarande önskar en sådan bön, vill jag ge er en som jag lärde mina bröder och systrar i Nasaret”:
144:3.3 (1620.1) Fader vår som är in himmelen,
144:3.4 (1620.2) Helgat vare ditt namn,
144:3.5 (1620.3) Må ditt rike komma, må din vilja ske,
144:3.6 (1620.4) på jorden så som i himmelen.
144:3.7 (1620.5) Ge oss idag vårt bröd för morgondagen.
144:3.8 (1620.6) Uppfriska våra själar med livets vatten.
144:3.9 (1620.7) Och förlåt oss alla våra skulder,
144:3.10 (1620.8) liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
144:3.11 (1620.9) Fräls oss från frestelsen, rädda oss från det onda.
144:3.12 (1620.10) Och gör oss allt mer lika fullkomliga som du är.
144:3.13 (1620.11) Det är inget märkligt med att apostlarna önskade att Jesus skulle lära dem en modellbön för de troende. Johannes Döparen hade lärt sina anhängare flera böner; alla stora lärare hade formulerat böner för sina elever. Judarnas religiösa lärare hade tjugofem eller trettio färdiga böner som de rabblade upp i synagogorna och även på gathörnen. Jesus tyckte särskilt illa om offentligt bedjande. Fram till denna tid hade apostlarna endast några få gånger hört honom be. De såg honom tillbringa hela nätter i bön eller andakt, och de var mycket nyfikna på att få veta sättet eller formen för hans böner. De yrkade faktiskt på att få veta vad de skulle svara folkmassorna när dessa bad om att bli undervisade om hur de skulle be, liksom Johannes hade undervisat sina lärjungar.
144:3.14 (1620.12) Jesus lärde de tolv att alltid be i hemlighet; att gå avsides för sig själva till naturens lugna omgivningar eller att gå in i sina rum och stänga dörren när de ägnade sig åt bön.
144:3.15 (1620.13) Efter Jesu död och uppstigning till Fadern blev det sed hos många troende att avsluta denna så kallade Herrens bön med tillägget ”I Herrens, Jesu Kristi namn.” Ännu senare gick två rader förlorade vid kopiering och bönen försågs med en extra mening som lydde: ”Ty riket är ditt, och makten och härligheten, i evighet.”
144:3.16 (1620.14) Jesus gav apostlarna bönen i kollektiv form, så som de hade bett den i hemmet i Nasaret. Han lärde aldrig ut någon formell personlig bön, endast böner för grupper, familjer eller större samlingar. Och han erbjöd sig aldrig frivilligt att göra det.
144:3.17 (1620.15) Jesus lärde att en effektiv bön måste vara:
144:3.18 (1620.16) 1. Osjälvisk — inte enbart för en själv.
144:3.19 (1620.17) 2. Troende — i enlighet med tron.
144:3.20 (1620.18) 3. Uppriktig — med ärligt hjärta.
144:3.21 (1620.19) 4. Intelligent — i enlighet med förståndet.
144:3.22 (1620.20) 5. Förtröstansfull — underställd Faderns allvisa vilja.
144:3.23 (1620.21) När Jesus tillbringade hela nätter på berget med att be var det främst för hans lärjungar, i synnerhet för de tolv. Mästaren bad mycket litet för sig själv, fastän han ägnade sig åt mycken gudsdyrkan i form av insiktsfull gemenskap med sin Paradisfader.
144:4.1 (1620.22) I flera dagar efter föreläsningen om bön fortsatte apostlarna att ställa frågor till Mästaren om denna ytterst viktiga och andäktiga sed. Jesu undervisning för apostlarna under dessa dagar, beträffande bön och gudsdyrkan, kan sammanfattas och uttryckas enligt nutida språkbruk på följande sätt:
144:4.2 (1621.1) Det allvarliga och längtansfulla upprepandet av en anhållan, när en sådan bön är ett uppriktigt uttryck hos ett gudsbarn och framförs i tro — oberoende av hur oklok eller hur omöjlig att direkt besvara den än är — undgår aldrig att vidga själens förmåga till andlig mottaglighet.
144:4.3 (1621.2) Kom ihåg vid all bön att sonskapet är en gåva. Inget barn har något att göra med förtjänandet av ställningen som son eller dotter. Det jordiska barnet blir till enligt sina föräldrars vilja. Så kommer ock gudsbarnet in i nådens värld och andens nya liv enligt den himmelske Faderns vilja. Därför måste himmelriket — det gudomliga sonskapet — tas emot som av ett litet barn. Ni förtjänar rättfärdigheten — progressiv karaktärsutveckling — men ni tar emot sonskapet av nåd och genom tro.
144:4.4 (1621.3) Bönen förde Jesus upp till hans själs supergemenskap med de Suprema Härskarna över universernas universum. Bönen leder jordens dödliga upp till den sanna gudsdyrkans gemenskap. Själens andliga förmåga till mottaglighet bestämmer mängden av de himmelska välsignelser vilka personligen kan tillägnas och medvetet inses som bönesvar.
144:4.5 (1621.4) Bönen och den därmed förbundna gudsdyrkan är ett sätt att lösgöra sig från livets dagliga rutin, från den materiella tillvarons enformiga slit. Det är en väg att närma sig ett andligt självförverkligande och en individualitet i den intellektuella och religiösa uppnåelsen.
144:4.6 (1621.5) Bönen är ett motgift mot skadlig introspektion. Åtminstone är bönen, så som Mästaren undervisade om den, en sådan välgörande omvårdnad av själen. Jesus använde sig konsekvent av det välgörande inflytandet av att be för sina medmänniskor. Jesus bad vanligen i pluralis, inte i singularis. Endast vid de stora kriserna i sitt jordiska liv bad Jesus någonsin för sig själv.
144:4.7 (1621.6) Bönen är andelivets andning mitt i människorasernas materiella civilisation. Gudsdyrkan är frälsning för de dödligas nöjes- och njutningslystna generationer.
144:4.8 (1621.7) Liksom bönen kan liknas vid en uppladdning av själens andliga batterier, så kan gudsdyrkan jämföras med att tona in själen till att fånga upp universumutsändningarna från den Universelle Faderns infinita ande.
144:4.9 (1621.8) Bönen är barnets uppriktiga och längtansfulla blick mot sin ande-Fader; det är en psykologisk process för att byta ut människans vilja mot den gudomliga viljan. Bönen är en del av den gudomliga planen för att omforma det som är till det som borde vara.
144:4.10 (1621.9) En av orsakerna till varför Petrus, Jakob och Johannes, som så ofta åtföljde Jesus under hans långa nattliga andaktsstunder, aldrig hörde honom be, var därför att Mästaren så sällan uttryckte sina böner i talade ord. Praktiskt taget allt Jesu bedjande skedde i anden och i hjärtat — tyst.
144:4.11 (1621.10) Av alla apostlarna kom Petrus och Jakob närmast till att förstå Mästarens undervisning om bön och gudsdyrkan.
144:5.1 (1621.11) Då och då under återstoden av Jesu vistelse på jorden gav han apostlarna kännedom om flera andra typer av böner, men han gjorde det endast för att illustrera andra saker, och han instruerade dem att inte lära ut dessa ”liknelseböner” till folkmassorna. Många av dessa böner härstammade från andra bebodda planeter, men detta faktum avslöjade Jesus inte för de tolv. Bland dessa böner fanns följande:
144:5.2 (1622.1) Vår Fader, i vilken världarna i universum består,
144:5.3 (1622.2) Upphöjt vare ditt namn och ditt anseende höjt i all ära.
144:5.4 (1622.3) Din närvaro innesluter oss, och din härlighet manifesteras genom oss
144:5.5 (1622.4) Lika ofullkomligt som den i fullkomlighet framträder i höjden.
144:5.6 (1622.5) Giv oss denna dag ljusets livgivande krafter,
144:5.7 (1622.6) Och låt oss inte förirra oss in på vår fantasis onda avvägar,
144:5.8 (1622.7) Ty din är härligheten i vårt inre, den evinnerliga styrkan,
144:5.9 (1622.8) Och för oss, den eviga gåvan av din Sons infinita kärlek.
144:5.10 (1622.9) Sålunda, och för evigt sant.
* * *
144:5.12 (1622.10) Vår skapande Förälder som är i universums centrum,
144:5.13 (1622.11) Skänk oss ditt väsen och giv oss din karaktär.
144:5.14 (1622.12) Gör oss genom din nåd till dina söner och döttrar,
144:5.15 (1622.13) Och förhärliga ditt namn genom vår eviga uppnåelse.
144:5.16 (1622.14) Giv din riktande och övervakande ande att leva och bo inom oss,
144:5.17 (1622.15) Att vi må göra din vilja på denna sfär, så som änglarna följer dina bud i ljuset.
144:5.18 (1622.16) Stöd oss denna dag på vår färd längs sanningens väg.
144:5.19 (1622.17) Befria oss från tröghet, ondska och all syndig överträdelse.
144:5.20 (1622.18) Ha tålamod med oss, så som vi visar vänlighet mot våra medmänniskor.
144:5.21 (1622.19) Utgjut din barmhärtighets ande i våra varelsehjärtan.
144:5.22 (1622.20) Led oss vid din egen hand, steg för steg, genom livets osäkra labyrint.
144:5.23 (1622.21) Och när vår tid är ute, tag våra trogna andar i din egen famn.
144:5.24 (1622.22) Dock, ske icke vår åstundan utan din vilja.
* * *
144:5.26 (1622.23) Vår fullkomlige och rättfärdige himmelske Fader,
144:5.27 (1622.24) Led och styr vår färd denna dag.
144:5.28 (1622.25) Helga våra steg och koordinera våra tankar.
144:5.29 (1622.26) Led oss alltid på de eviga framstegens vägar.
144:5.30 (1622.27) Fyll oss med visdom till full styrka
144:5.31 (1622.28) Och vitalisera oss med din oändliga energi.
144:5.32 (1622.29) Inspirera oss med det gudomliga medvetandet om
144:5.33 (1622.30) De serafiska härskarornas närvaro och ledning.
144:5.34 (1622.31) Led oss alltid uppåt längs ljusets stig;
144:5.35 (1622.32) Rättfärdiga oss helt på den stora domens dag.
144:5.36 (1622.33) Gör oss lika dig själv i evig härlighet
144:5.37 (1622.34) Och tag emot oss till din ändlösa tjänst i höjden.
* * *
144:5.39 (1622.35) Vår Fader som är i det fördolda,
144:5.40 (1622.36) Uppenbara för oss din heliga karaktär.
144:5.41 (1622.37) Låt dina barn på jorden denna dag
144:5.42 (1622.38) Se vägen, ljuset och sanningen.
144:5.43 (1622.39) Visa oss det eviga framåtskridandets väg
144:5.44 (1622.40) Och giv oss viljan att vandra längs den.
144:5.45 (1622.41) Etablera inom oss ditt gudomliga kungadöme
144:5.46 (1622.42) Och skänk oss därmed fullt herravälde över oss själva.
144:5.47 (1622.43) Låt oss inte förirra oss in på mörkrets och dödens stigar;
144:5.48 (1622.44) Led oss evinnerligen vid livets vatten.
144:5.49 (1622.45) Hör dessa våra böner för din egen skull;
144:5.50 (1622.46) Finn nöje i att göra oss allt mer lik dig själv.
144:5.51 (1623.1) När slutet kommer, för den gudomlige Sonens skull,
144:5.52 (1623.2) Tag emot oss i de eviga armarna
144:5.53 (1623.3) Dock, ske icke vår vilja utan din.
* * *
144:5.55 (1623.4) Strålande Fader och Moder, i en enda förälder förenade,
144:5.56 (1623.5) Trogna vill vi vara din gudomliga natur.
144:5.57 (1623.6) Leve ditt eget jag på nytt i oss och genom oss
144:5.58 (1623.7) Genom gåvan och utgivningen av din gudomliga ande,
144:5.59 (1623.8) Som sålunda återskapar dig ofullkomligt i denna sfär
144:5.60 (1623.9) Medan du fullkomligt och majestätiskt framträder i höjden.
144:5.61 (1623.10) Giv oss från dig dag för dag av broderskapets ljuva omvårdnad
144:5.62 (1623.11) Och led oss stund för stund på det kärleksfulla tjänandets väg.
144:5.63 (1623.12) Ha ständigt och troget tålamod med oss,
144:5.64 (1623.13) Såsom även vi har tålamod med våra barn.
144:5.65 (1623.14) Giv oss den gudomliga visdom som gör allting väl
144:5.66 (1623.15) Och den oändliga kärlek som är nådig mot varje varelse.
144:5.67 (1623.16) Skänk oss ditt tålamod och din barmhärtighet,
144:5.68 (1623.17) Så att vår omsorg må omfatta de svaga i denna värld.
144:5.69 (1623.18) Och när vår levnadsbana är till ända, gör det till en ära för ditt namn,
144:5.70 (1623.19) En glädje för din goda ande och en tillfredsställelse för dem som har bistått vår själ.
144:5.71 (1623.20) Inte så som vi önskar, vår kärleksfulle Fader, men så som du vill det evigt goda för dina dödliga barn.
144:5.72 (1623.21) Så må det vara.
* * *
144:5.74 (1623.22) Vårt all-trogna Ursprung och allsmäktiga Centrum,
144:5.75 (1623.23) Vördat och heligt vare din allnådige Sons namn.
144:5.76 (1623.24) Dina rikliga gåvor och dina välsignelser har kommit oss till del,
144:5.77 (1623.25) Och så gett oss kraften att göra din vilja och följa dina påbud.
144:5.78 (1623.26) Giv oss från stund till stund näringen från livets träd;
144:5.79 (1623.27) Uppfriska oss varje dag med det levande vattnet från livets flod.
144:5.80 (1623.28) Steg för steg led oss ut från mörkret och in i det gudomliga ljuset.
144:5.81 (1623.29) Förnya vårt sinne genom omvandlingen från anden i vårt inre,
144:5.82 (1623.30) Och när den dödliges slut till sist når oss,
144:5.83 (1623.31) Tag oss till dig och sänd oss in i evigheten.
144:5.84 (1623.32) Krön oss med himmelska diadem av fruktbart tjänande,
144:5.85 (1623.33) Och vi skall förhärliga Fadern, Sonen och det Heliga Inflytandet.
144:5.86 (1623.34) Sålunda, ut över ett universum utan ände.
* * *
144:5.88 (1623.35) Vår Fader som bor på universums fördolda ställen,
144:5.89 (1623.36) Ärat vare ditt namn, vördad din nåd och högaktad din dom.
144:5.90 (1623.37) Låt rättfärdighetens sol lysa över oss vid middagshöjd,
144:5.91 (1623.38) Medan vi ber dig leda våra irrande steg i skymningen.
144:5.92 (1623.39) Led oss vid handen längs de vägar du själv bestämmer
144:5.93 (1623.40) Och överge oss inte när stigen är svår och stunderna mörka.
144:5.94 (1623.41) Glöm oss inte, såsom vi så ofta försummar och glömmer dig.
144:5.95 (1623.42) Utan var barmhärtig och älska oss, såsom vi vill älska dig.
144:5.96 (1623.43) Se ned till oss i vänlighet och förlåt oss i din nåd
144:5.97 (1623.44) Så som vi rätteligen förlåter dem som ansätter och förorättar oss.
144:5.98 (1624.1) Må den majestätiske Sonens kärlek, tillgivenhet och utgivning
144:5.99 (1624.2) Förläna oss evigt liv med din ändlösa barmhärtighet och kärlek.
144:5.100 (1624.3) Må universernas Gud begåva oss med sin ande i fullt mått;
144:5.101 (1624.4) Giv oss nåden att följa denna andes ledning.
144:5.102 (1624.5) Genom de tillgivna serafiska skarornas kärleksfulla omvårdnad
144:5.103 (1624.6) Må Sonen föra och leda oss till tidsålderns slut.
144:5.104 (1624.7) Gör oss allt mer lik dig själv
144:5.105 (1624.8) Och när vårt slut kommer tag emot oss i Paradisets eviga omfamning.
144:5.106 (1624.9) Sålunda, i den utgivne Sonens namn
144:5.107 (1624.10) Och till den Supreme Faderns ära och vördnad.
144:5.108 (1624.11) Fastän apostlarna inte hade lov att framföra dessa böneexempel i sin offentliga förkunnelse var alla dessa uppenbarelser till nytta för dem i deras personliga religiösa liv. Jesus använde dessa och andra bönemodeller som illustrationer i samband med den förtroliga undervisningen av de tolv, och speciellt tillstånd har getts för att kopiera dessa sju modellböner för denna framställning.
144:6.1 (1624.12) Omkring den första oktober var Filippos och några av hans medapostlar i en närbelägen by för att köpa mat när de mötte några av Johannes Döparens apostlar. Resultatet av detta tillfälliga möte på marknadsplatsen blev en tre veckors konferens i lägret vid Gilboa mellan Jesu apostlar och Johannes apostlar, ty Johannes hade i enlighet med Jesu förebild nyligen utnämnt tolv av sina ledare till att bli apostlar. Johannes hade gjort detta på uppmaning av Abner, ledaren för hans trogna anhängare. Jesus fanns på plats i lägret vid Gilboa under hela den första veckan av denna gemensamma konferens men höll sig borta de sista två veckorna.
144:6.2 (1624.13) Vid början av den andra veckan i denna månad hade Abner samlat alla sina medarbetare till lägret vid Gilboa och var färdig att börja överläggningarna med Jesu apostlar. I tre veckors tid höll dessa tjugofyra män möten tre gånger om dagen sex dagar i veckan. Under den första veckan umgicks Jesus med dem mellan deras förmiddags-, eftermiddags- och kvällsmöten. De ville att Mästaren skulle delta i deras möten och leda deras gemensamma överläggningar, men han vägrade ståndaktigt att ta del i deras diskussioner fastän han samtyckte till att vid tre tillfällen tala till dem. Dessa Jesu tal till de tjugofyra handlade om sympati, samverkan och tolerans.
144:6.3 (1624.14) Andreas och Abner turades om att leda dessa gemensamma möten mellan de två apostlagrupperna. Dessa män hade många svårigheter att diskutera och talrika problem att lösa. Gång på gång tog de sina besvärligheter till Jesus, bara för att höra honom säga: ”Jag intresserar mig endast för era personliga och rent religiösa problem. Jag representerar Fadern för individen, inte för gruppen. Om ni har personliga svårigheter i ert förhållande till Gud, kom till mig så skall jag lyssna på er och ge er råd för att lösa era problem. Men när ni börjar koordinera divergerande mänskliga tolkningar av religiösa spörsmål och börjar anpassa religionen socialt, får ni lov att lösa alla sådana problem enligt era egna beslut. Trots det är min inställning alltid välvillig och intresserad, och när ni kommer fram till era slutsatser beträffande dessa frågor av icke-andlig betydelse, och om ni alla är överens, lovar jag på förhand mitt fulla godkännande och hjärtliga stöd. Och för att ni skall få vara ostörda i era överläggningar lämnar jag er nu i två veckor. Var inte oroliga för mig, för jag återvänder till er. Jag skall se till min Faders angelägenheter, ty vi har även andra världar än denna.”
144:6.4 (1625.1) Sedan Jesus hade sagt detta gick han utför bergssluttningen, och de såg honom inte under två hela veckor. De fick aldrig veta vart han gick eller vad han gjorde under dessa dagar. Det tog någon tid innan de tjugofyra kunde samla sig till att allvarligt överlägga om sina problem, så förvirrade var de av Mästarens frånvaro. Inom en vecka var de emellertid igen mitt uppe i sina diskussioner, och de kunde inte gå till Jesus för att be om hjälp.
144:6.5 (1625.2) Den första frågan som gruppen enades om var att ta i bruk den bön som Jesus nyss hade lärt dem. Man röstade enhälligt för att detta var den bön som båda gruppernas apostlar skulle lära de troende.
144:6.6 (1625.3) Därefter beslöt de att så länge Johannes levde, antingen fängslad eller fri, skulle båda grupperna om tolv apostlar fortsätta sitt arbete, och att gemensamma veckolånga möten skulle hållas var tredje månad på platser som man från tid till annan kom överens om.
144:6.7 (1625.4) Det mest allvarliga av alla deras problem var emellertid frågan om dopet. Deras svårigheter var desto större emedan Jesus hade vägrat att uttala sig i frågan. Slutligen kom de överens om att så länge Johannes levde, eller tills de gemensamt kom överens om att ändra beslutet, skulle endast Johannes apostlar döpa de troende, och endast Jesu apostlar skulle ge de nya lärjungarna deras slutliga instruktioner. Från den tiden till efter Johannes död åtföljde följaktligen två av Johannes apostlar Jesus och hans apostlar för att döpa de troende, ty det gemensamma rådet hade enhälligt röstat för att dopet skulle bli det första steget vid den yttre anslutningen till rikets angelägenheter.
144:6.8 (1625.5) Därefter kom man överens om att Johannes apostlar, i händelse av Johannes död, skulle anmäla sig för Jesus och underställa sig hans ledning, och att de då inte längre skulle döpa om inte auktoriserat av Jesus eller hans apostlar.
144:6.9 (1625.6) Sedan röstade man för att Jesu apostlar, i händelse av Johannes död, skulle börja döpa med vatten som tecken på dopet i den gudomliga Anden. Frågan ifall omvändelsen skulle anknytas till predikandet av dopet lämnades öppen; man fattade inget beslut som var bindande för gruppen. Johannes apostlar predikade: ”Omvänd er och tag emot dopet.” Jesu apostlar förkunnade: ”Tro och tag emot dopet.”
144:6.10 (1625.7) Detta är berättelsen om hur Jesu efterföljare för första gången försökte koordinera olikartade strävanden, jämka åsiktsskillnader, organisera gruppåtaganden, anta regler för yttre beteende och socialt anpassa personliga religiösa bruk.
144:6.11 (1625.8) Många andra mindre ärenden behandlades och beslut om dem fattades enhälligt. Dessa tjugofyra män hade under dessa två veckor en verkligt anmärkningsvärd erfarenhet då de var tvungna att möta problem och jämka svårigheter utan Jesus. De lärde sig att vara av olika åsikt, att debattera, att disputera, att be och att kompromissa, och att hela tiden förhålla sig sympatiskt till den andres synsätt och bibehålla åtminstone någon mån av tolerans för dennes ärliga åsikter.
144:6.12 (1625.9) Den eftermiddag då de hade haft sina slutliga diskussioner om finansiella frågor återvände Jesus, hörde om deras underhandlingar, lyssnade till deras beslut och sade: ”Dessa är således era slutsatser, och jag skall hjälpa er var och en att verka i den anda som utmärker era gemensamma beslut.”
144:6.13 (1626.1) Två och en halv månad efter detta avrättades Johannes, och under hela denna period stannade Johannes apostlar hos Jesus och de tolv. De arbetade alla tillsammans och döpte troende under denna arbetsperiod i städerna i Dekapolis. Lägret vid Gilboa bröts upp den 2 november år 27 e.Kr.
144:7.1 (1626.2) Under hela månaderna november och december arbetade Jesus och de tjugofyra lågmält i de grekiska städerna i Dekapolis, främst i Skytopolis, Gerasa, Abila och Gadara. Detta var egentligen slutet på den förberedande period då Johannes verksamhet och organisation övertogs. En ny uppenbarelses socialt anpassande religion betalar alltid priset för en kompromiss med de etablerade formerna och sedvänjorna i den tidigare religionen den söker rädda. Dopet var det pris som Jesu efterföljare betalade för att föra med sig Johannes Döparens anhängare som en socialt anpassad religiös grupp. När Johannes anhängare förenade sig med Jesu anhängare avstod de från så gott som allt annat än vattendopet.
144:7.2 (1626.3) Jesus bedrev föga offentlig undervisning under denna mission till städerna i Dekapolis. Han tillbringade en ansenlig tid med att undervisa de tjugofyra och hade många särskilda sammankomster med Johannes tolv apostlar. Med tiden blev de mer förstående för varför Jesus inte gick och besökte Johannes i fängelset och varför han inte gjorde några bemödanden för att få honom frigiven. Men de kunde aldrig förstå varför Jesus inte gjorde några underverk, varför han vägrade att visa upp yttre tecken på sin gudomliga auktoritet. Innan de kom till lägret vid Gilboa hade de trott på Jesus främst på grund av Johannes vittnesbörd, men snart började de tro som resultat av sin egen kontakt med Mästaren och hans förkunnelse.
144:7.3 (1626.4) Under dessa två månader arbetade gruppen större delen av tiden i par, så att en av Jesu apostlar gick ut tillsammans med en av Johannes apostlar. Johannes apostel döpte, Jesu apostel undervisade, medan de båda predikade rikets evangelium så som de förstod det. De vann många själar bland dessa icke-judar och avfallna judar.
144:7.4 (1626.5) Ledaren för Johannes apostlar, Abner, blev en hängiven anhängare till Jesus och utnämndes senare till ledare för en grupp om sjuttio lärare, som Mästaren förordnade att predika evangeliet.
144:8.1 (1626.6) Under senare delen av december gick de alla över nära intill Jordanfloden, till trakten av Pella, där de igen började undervisa och predika. Både judar och icke-judar kom till detta läger för att höra evangeliet. Det hände sig att när Jesus en eftermiddag predikade för folkskarorna, så kom några av Johannes särskilda vänner till Mästaren med vad som kom att bli det sista budskapet från Johannes.
144:8.2 (1626.7) Johannes hade nu varit i fängelse i ett och ett halvt år, och största delen av denna tid hade Jesus verkat mycket obemärkt, så det var inte märkvärdigt att Johannes hade börjat undra hur det stod till med riket. Johannes vänner avbröt Jesu undervisning för att säga till honom: ”Johannes Döparen har sänt oss för att fråga om du verkligen är Befriaren, eller om vi skall vänta på någon annan?”
144:8.3 (1626.8) Jesus avbröt sig för att säga till Johannes vänner: ”Gå tillbaka och säg till Johannes att han inte är glömd. Berätta för honom vad ni har sett och hört, att det goda budskapet predikas för de fattiga.” När Jesus hade talat ytterligare en stund med Johannes budbärare vände han sig igen till folkmassan och sade: ”Tro inte att Johannes tvivlar på rikets budskap. Han frågar endast för att övertyga sina lärjungar, som också är mina lärjungar. Johannes är ingen vekling. Låt mig fråga er som hörde Johannes predika innan Herodes satte honom i fängelse: Vad såg ni i Johannes — ett rö som vajade för vinden? En vankelmodig man klädd i fina kläder? Som regel finner man dem som klär sig praktfullt och lever förnämt vid kungars hov och i de rikas residens. Men vad såg ni när ni skådade Johannes? En profet? Ja, det säger jag er, och mycket mer än en profet. Om Johannes står det skrivet: ’Se, jag skall sända min budbärare inför ditt ansikte; han skall bereda vägen för dig.’
144:8.4 (1627.1) ”Sannerligen, sannerligen, säger jag er att ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes Döparen, men dock är den minste i himmelriket större, ty han är född av anden och vet att han har blivit en Guds son.”
144:8.5 (1627.2) Många av dem som hörde Jesus den dagen lät döpa sig med Johannes dop och bekände sig därmed offentligt till inträde i riket. Johannes apostlar var från den dagen framåt fast sammanknutna till Jesus. Denna händelse markerade den verkliga föreningen mellan Johannes och Jesu anhängare.
144:8.6 (1627.3) Efter att budbärarna hade samtalat med Abner gav de sig iväg till Machaerus för att berätta allt detta för Johannes. Det var en stor tröst för honom, och hans tro stärktes av Jesu ord och Abners budskap.
144:8.7 (1627.4) Denna eftermiddag fortsatte Jesus att undervisa och sade: ”Men vad skall jag jämföra detta släkte med? Många av er tar varken emot Johannes budskap eller min undervisning. Ni liknar barn som leker på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er men ni dansade inte. Vi jämrade oss och grät men ni sörjde inte.’ Och så är det med en del av er. Johannes kom, och han varken åt eller drack, och då sade man att han var besatt. Människosonen kommer, och han äter och dricker, och dessa samma människor säger: ’Se vilken frossare och vindrinkare, en vän till tullindrivare och syndare!’ Sannerligen, visdomen bestyrks av sina följder.
144:8.8 (1627.5) ”Det ser ut som om Fadern i himlen hade dolt en del av dessa sanningar för de visa och högdragna men uppenbarat dem för de små barnen. Men Fadern gör allting väl; Fadern uppenbarar sig för universerna på de sätt han själv väljer. Kom därför till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, och ni skall finna vila för era själar. Tag på er det gudomliga oket, så skall ni få erfara Guds frid som övergår allt förstånd.”
144:9.1 (1627.6) Johannes Döparen avrättades på kvällen den 10 januari år 28 e.Kr. på order av Herodes Antipas. Nästa dag fick några av Johannes lärjungar, som hade gått till Machaerus, höra om avrättningen. De gick till Herodes och anhöll om Johannes kropp, som de placerade i en gravkammare för att senare begrava den i Sebaste, Abners hemtrakt. Nästa dag, den 12 januari, begav de sig norrut till Johannes och Jesu apostlars läger nära Pella, och de berättade för Jesus om Johannes död. När Jesus fick höra deras rapport sände han bort folkskaran, kallade samman de tjugofyra och sade: ”Johannes är död. Herodes har halshuggit honom. Håll ett gemensamt möte i kväll och ordna era angelägenheter därefter. Nu väntar vi inte längre. Stunden är inne att förkunna riket öppet och med full styrka. I morgon beger vi oss in i Galiléen.”
144:9.2 (1627.7) Följaktligen begav sig Jesus och apostlarna, åtföljda av omkring tjugofem lärjungar, tidigt nästa morgon den 13 januari år 28 e.Kr. till Kafarnaum och tog den natten in i Sebedaios hus.
Urantiaboken
Kapitel 145
145:0.1 (1628.1) JESUS och apostlarna anlände till Kafarnaum tisdagskvällen den 13 januari. Som vanligt var Sebedaios hem i Betsaida deras högkvarter. Nu när Johannes Döparen hade dödats förberedde Jesus att ge sig ut på den första öppna och offentliga predikoturen i Galiléen. Nyheten om att Jesus hade återvänt spred sig snabbt i staden, och tidigt nästa morgon skyndade Jesu mor Maria bort från staden och begav sig till Nasaret för att besöka sin son Josef.
145:0.2 (1628.2) Onsdagen, torsdagen och fredagen tillbringade Jesus i Sebedaios hus med att instruera sina apostlar i förberedelse för deras första omfattande offentliga predikotur. Han tog också emot och undervisade många allvarliga sökare, både enskilt och i grupper. Genom Andreas arrangerade han att tala i synagogan kommande sabbatsdag.
145:0.3 (1628.3) Sent på fredagskvällen besökte Jesu lillasyster Rut honom i hemlighet. De tillbringade nästan en timme tillsammans i en båt som var ankrad en bit från stranden. Ingen människa utom Johannes Sebedaios fick någonsin veta om detta besök, och han var uppmanad att inte berätta om det för någon. Rut var den enda medlemmen i Jesu familj som konsekvent och orubbligt trodde på att hans jordiska mission var gudomlig, allt från tiden för hennes första andliga medvetenhet och under hela hans händelesrika verksamhet, död, uppståndelse och uppstigning till himlen; och hon gick slutligen vidare till världarna bortom utan att någonsin ha tvivlat på att hennes fader-broders jordiska mission var av övernaturlig art. Vad beträffar Jesu jordiska familj var lilla Rut hans största tröst under den svåra prövning som hans rättegång, avvisande och korsfästelse utgjorde.
145:1.1 (1628.4) På fredagsmorgonen denna samma vecka när Jesus undervisade vid stranden trängde folket honom så nära vattenbrynet att han gav tecken åt några fiskare i en närbelägen båt att komma till hans undsättning. Han steg in i båten och fortsatte att undervisa den församlade folkskaran i över två timmar. Denna båt hette ”Simon”; det var Simon Petrus tidigare fiskebåt, och Jesus hade byggt den med sina egna händer. Just denna morgon användes båten av David Sebedaios och två medarbetare, som nyss hade kommit in nära land efter en resultatlös natt av fiskande ute på sjön. De höll på att rengöra och laga sina nät när Jesus bad dem komma till hans hjälp.
145:1.2 (1628.5) Efter att Jesus hade slutat undervisa människorna sade han till David: ”Då ni blev fördröjda av att komma till min hjälp, låt mig nu arbeta tillsammans med er. Låt oss fara ut och fiska. Gå ut till djupet där borta och sänk era nät för en fångst.” Men Simon, en av Davids medhjälpare, svarade: ”Mästare, det är lönlöst. Vi har hållit på hela natten utan att få något; men eftersom du säger så skall vi gå ut och sänka näten.” Simon gick med på att följa Jesu anvisning på grund av en gest som hans förman David gjorde. När de hade kommit fram till det ställe som Jesus hade angett sänkte de sina nät och drog ihop en så väldig mängd fisk att de var rädda för att näten skulle brista, så pass mycket att de gav tecken åt sina kamrater på stranden att komma och hjälpa dem. När de hade fyllt alla tre båtar med fisk, nästan tills de sjönk, föll denne Simon ned vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, Mästare, ty jag är en syndig man.” Simon och alla som var med om denna händelse var häpna över fiskfångsten. Från den dagen lämnade David Sebedaios, denne Simon och deras medarbetare sina nät och följde Jesus.
145:1.3 (1629.1) Det här var emellertid på intet sätt en mirakulös fiskfångst. Jesus hörde till dem som ingående studerade naturen. Han var en erfaren fiskare och kände till fiskens vanor i Galileiska sjön. Vid detta tillfälle lotsade han endast dessa män till det ställe där fisken vanligen höll till vid denna tid på dagen, men Jesu anhängare ansåg alltid att detta var ett mirakel.
145:2.1 (1629.2) Nästa sabbat vid eftermiddagsgudstjänsten i synagogan höll Jesus sin predikan om ”Den himmelske Faderns vilja.” På morgonen hade Simon Petrus predikat om ”Riket.” Vid torsdagskvällens möte i synagogan hade Andreas undervisat, och hans ämne hade varit ”Den nya vägen.” Just vid denna tid fanns det fler människor som trodde på Jesus i Kafarnaum än i någon annan stad på jorden.
145:2.2 (1629.3) När Jesus denna sabbatseftermiddag undervisade i synagogan tog han, som han brukade, den första texten från lagen, och han läste från Andra Moseboken: ”Och du skall tjäna Herren, din Gud, och han skall välsigna ditt bröd och ditt vatten, och all sjukdom skall tas bort från dig.” Han valde den andra texten från profeterna och läste från Jesaja: ”Stå upp och skin, ty ditt ljus har kommit, och Herrens härlighet har gått upp över dig. Mörker må täcka jorden och töcken folket, men Herrens ande skall gå upp över dig, och den gudomliga härligheten skall ses hos dig. Även hedningarna skall komma till detta ljus, och många stora sinnen skall överlämna sig inför klarheten från detta ljus.”
145:2.3 (1629.4) Med denna predikan strävade Jesus efter att klargöra det faktum att religionen är en personlig erfarenhet. Mästaren sade bland annat:
145:2.4 (1629.5) ”Ni vet mycket väl att samtidigt som en godhjärtad far älskar sin familj som en helhet, håller han sålunda av dem som en grupp på grund av sin starka tillgivenhet för varje enskild familjemedlem. Ni bör inte längre närma er Fadern i himlen som ett Israels barn, utan som ett Guds barn. Som en grupp är ni förvisso Israels barn, men som individer är ni var och en ett Guds barn. Jag har kommit, inte för att uppenbara Fadern för Israels barn, utan snarare för att föra denna kunskap om Gud och uppenbarelsen om hans kärlek och barmhärtighet till den enskilda troende som en äkta personlig erfarenhet för denna. Profeterna har alla lärt er att Jahve har omsorg om sitt folk, att Gud älskar Israel. Men jag har kommit till er för att förkunna en större sanning, en sanning som mången av de senare profeterna även fattade, nämligen att Gud älskar er — var och en av er — som individer. Under alla dessa generationer har ni haft en nationell eller rasbaserad religion; nu har jag kommit för att ge er en personlig religion.
145:2.5 (1630.1) ”Men inte ens detta är någon ny tanke. Många av de andligt sinnade bland er har känt till denna sanning, då några av profeterna har instruerat er om den. Har ni inte läst i skrifterna där profeten Jeremia säger: ’På den tiden skall man inte längre säga att fäderna har ätit sura druvor och barnens tänder blir ömma av det. Var och en skall dö för sitt eget fördärv; varje människa som äter sura druvor, hennes tänder skall bli ömma av det. Se, dagarna kommer då jag skall sluta ett nytt förbund med mitt folk, inte ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder när jag förde ut dem ur Egyptens land, utan ett förbund enligt den nya vägen. Jag skall ock skriva min lag i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer säga, den ene till den andre, känner du Herren? Nej! Ty de skall alla känna mig personligen, från den minste till den störste.’
145:2.6 (1630.2) ”Har ni inte läst om dessa löften? Tror ni inte på skrifterna? Förstår ni inte att profetens ord går i uppfyllelse i vad ni skådar just denna dag? Och uppmanade inte Jeremia er att göra religionen till en hjärtats sak, att relatera er själva till Gud som individer? Sade inte profeten er att himlens Gud skulle rannsaka vars och ens eget hjärta? Och varnades ni inte för att det naturliga människohjärtat är falskt framför allt annat och ofta förtvivlat fördärvat?
145:2.7 (1630.3) ”Har ni inte heller läst det ställe där Hesekiel lärde redan era fäder att religionen måste bli en realitet i er egen individuella erfarenhet? Ni skall inte längre använda ordspråket som säger: ’Fäderna har ätit sura druvor, och barnens tänder blir ömma av det.’ ’Så sant jag lever’ säger Herren Gud, ’se, alla själar är mina; faderns själ såväl som sonens är min. Endast den själ som syndar skall dö.’ Och sedan förutsåg Hesekiel redan denna dag när han talade för Gud och sade: ”Jag skall ock ge er ett nytt hjärta, och en ny ande skall jag låta komma i ert inre.’
145:2.8 (1630.4) ”Ni skall inte längre vara rädda för att Gud straffar en hel nation för en enskild individs synd. Inte heller straffar Fadern i himlen ett av sina troende barn för nationens synder, fastän varje enskild medlem i en familj ofta måste lida de materiella konsekvenserna av familjens misstag och gruppens överträdelser. Inser ni inte att hoppet om en bättre nation — om en bättre värld — är förbundet med individens framåtskridande och upplysning?”
145:2.9 (1630.5) Därefter förklarade Mästaren att Fadern i himlen, efter att människan blir varse denna andliga frihet, vill att hans barn på jorden påbörjar den eviga uppstigningen till Paradiset, det livsskede och som består i den skapades medvetna svar på den inneboende andens gudomliga uppmaning att finna Skaparen, att lära känna Gud och söka bli lik honom.
145:2.10 (1630.6) Apostlarna hade stor hjälp av denna predikan. De insåg alla klarare att rikets evangelium är ett budskap riktat till individen, inte till nationen.
145:2.11 (1630.7) Fastän Jesu undervisning var bekant för folket i Kafarnaum förvånade de sig över hans predikan denna sabbatsdag. Han undervisade verkligen som en som hade makt och inte som de skriftlärda.
145:2.12 (1630.8) Just när Jesus hade slutat tala fick en ung man, som hörde till församlingen och som hade blivit mycket upprörd av hans ord, ett epileptiskt anfall och skrek till högt. Vid slutet av anfallet när han höll på att återfå medvetandet talade han i ett drömlikt tillstånd och sade: ”Vad har vi att göra med dig, Jesus från Nasaret? Du är Guds helige; har du kommit för att ta död på oss?” Jesus bad folket vara tysta, tog den unge mannen vid handen och sade: ”Kom ut ur det” — och han vaknade genast.
145:2.13 (1631.1) Denne unge man var inte besatt av en oren ande eller demon. Han var ett offer för vanlig epilepsi, men hade blivit lärd att hans plåga orsakades av att han var besatt av en ond ande. Han trodde att det förhöll sig så och betedde sig därefter i allt vad han tänkte och sade om sin sjukdom. Människorna trodde alla att sådana företeelser direkt orsakades av närvaron av orena andar. Följaktligen trodde de att Jesus hade fördrivit en demon från mannen, men Jesus botade inte vid detta tillfälle hans epilepsi. Först senare på dagen, vid solnedgången, blev denne man verkligen botad. Långt efter den första pingsten undvek aposteln Johannes, som var den siste som skrev om vad Jesus gjorde, alla hänvisningar till dessa så kallade ”utdrivanden av onda andar”, och det gjorde han med beaktande av att dylika fall av demonbesatthet aldrig inträffade efter den första pingsten.
145:2.14 (1631.2) Till följd av denna alldagliga händelse spriddes snabbt budet över hela Kafarnaum att Jesus hade drivit ut en demon ur en man och mirakulöst botat honom vid slutet av sin eftermiddagspredikan i synagogan. Sabbaten var just den rätta tiden för ett sådant sensationellt rykte att snabbt och effektivt spridas. Denna information fördes också till alla de mindre bosättningarna kring Kafarnaum, och många människor trodde på den.
145:2.15 (1631.3) Matlagningen och hushållsarbetet i Sebedaios stora hus där Jesus och de tolv hade sitt högkvarter sköttes till största delen av Simon Petrus hustru och hennes mor. Petrus hem låg nära Sebedaios hus, och Jesus och hans vänner stannade där på vägen från synagogan då Petrus svärmor i flera dagar hade legat sjuk i frossa och feber. Nu hände det sig att ungefär samtidigt som Jesus stod lutad över den sjuka kvinnan, höll hennes hand och strök henne över pannan medan han talade tröstande och uppmuntrande ord till henne, sjönk febern. Jesus hade ännu inte hunnit förklara för sina apostlar att det inte hade utförts något under i synagogan; och med denna händelse så färsk och livfull i deras sinnen, samtidigt som de kom ihåg vinet och vattnet i Kana, tog de fasta på detta sammanträffande som ytterligare ett mirakel, och somliga skyndade sig ut för att sprida nyheten i hela staden.
145:2.16 (1631.4) Petrus svärmor, Amatha, led av malariafeber. Hon blev inte mirakulöst botad av Jesus vid detta tillfälle. Först flera timmar senare, efter solnedgången, skedde hennes tillfrisknande i samband med den ovanliga händelse som inträffade på gården framför Sebedaios hem.
145:2.17 (1631.5) Dessa fall är typiska för det sätt på vilket ett släkte som spanade efter underverk och ett folk som var mirakelsinnat ofelbart tog fasta på alla sådana sammanträffanden som förevändning för att kungöra att Jesus igen hade utfört ett mirakel.
145:3.1 (1631.6) Vid den tid då Jesus och hans apostlar hade gjort sig i ordning för att inta sin kvällsmåltid när denna sabbatsdag led mot sitt slut var det stor uppståndelse i hela Kafarnaum och dess omgivningar över dessa förmenta mirakel av helande. Alla som var sjuka eller lidande gjorde sig i ordning för att gå till Jesus eller bli burna dit av sina vänner så snart solen gick ned. Enligt judarnas lära var det inte tillåtet att ens söka hälsohjälp under sabbatens heliga timmar.
145:3.2 (1632.1) Så snart solen sjönk bakom horisonten började därför massor av lidande män, kvinnor och barn söka sig mot Sebedaios hem i Betsaida. En man gav sig i väg med sin förlamade dotter just då solen sjönk ned bakom hans grannes hus.
145:3.3 (1632.2) Händelserna under hela denna dag hade byggt upp ramarna för denna märkliga scen vid solnedgången. Redan den text som Jesus hade använt vid sin eftermiddagspredikan hade antytt att sjukdomen skulle förvisas, och han hade talat med en sådan kraft och auktoritet som saknade motstycke! Hans budskap var så övertygande! Utan att stödja sig på någon mänsklig auktoritet talade han direkt till människornas samveten och själar. Utan att tillgripa logik, juridiska småpetigheter eller klipska ordvändningar vädjade han kraftfullt, direkt, klart och personligt till sina åhörares hjärtan.
145:3.4 (1632.3) Den sabbaten var en stor dag i Jesu jordeliv, ja, i ett universums liv. För hela lokaluniversumet var den lilla judiska staden Kafarnaum praktiskt taget Nebadons verkliga huvudstad. Det ringa antalet judar i Kafarnaums synagoga var inte de enda varelserna som hörde de betydelsefulla slutorden i Jesu predikan: ”Hatet är rädslans skugga, hämnden är feghetens förklädnad.” Inte heller kunde hans åhörare glömma hans välsignade ord som förkunnade: ”Människan är en son till Gud, inte ett djävulens barn.”
145:3.5 (1632.4) Kort efter solnedgången medan Jesus och apostlarna ännu dröjde kvar vid kvällsvardsbordet hörde Petrus hustru röster på gården framför huset, och då hon gick till dörren såg hon att en stor skara sjuka människor höll på att samlas och att vägen från Kafarnaum var fylld av dem som var på väg för att söka bot hos Jesus. Då hon såg detta gick hon genast för att informera sin man, som meddelade Jesus.
145:3.6 (1632.5) När Mästaren steg ut genom dörren på framsidan av Sebedaios hus mötte hans ögon ett uppbåd av det olycksdrabbade och plågade människosläktet. Han såg ut över närmare tusen sjuka och lidande människor; det var åtminstone det antal personer som hade samlats inför honom. Inte alla närvarande var sjuka; en del hade kommit för att hjälpa sina kära i deras försök att bli botade.
145:3.7 (1632.6) Åsynen av dessa bedrövade dödliga, män, kvinnor och barn, vilka till stor del led till följd av de misstag och missgärningar som hans egna betrodda Söner för universumets administration hade begått, rörde på ett särskilt sätt Jesu människohjärta och utmanade den gudomliga barmhärtigheten hos denne välvillige Skaparson. Jesus visste ändå mycket väl att han aldrig kunde bygga en varaktig andlig rörelse på en grundval av rent materiella underverk. Det hade varit hans konsekventa verksamhetsprincip att avstå från att utöva sina skaparprivilegier. Inte sedan Kana hade det övernaturliga eller mirakulösa haft beröring med hans undervisning. Denna bedrövade folkhop rörde dock hans medlidsamma hjärta och vädjade mäktigt till hans förståelsefulla tillgivenhet.
145:3.8 (1632.7) En röst från gårdsplanen ropade: ”Mästare, uttala ordet, återge oss vår hälsa, bota våra sjukdomar och frälsa våra själar.” Så snart dessa ord hade uttalats gjorde sig en väldig samling serafer, fysiska övervakare, Livsbärare och mellanvarelser, som alltid fanns till hands hos denne inkarnerade Skapare av ett universum, redo att ingripa med skapande kraft om deras Härskare gav tecken. Detta var en av de stunder i Jesu jordiska livsskede då den gudomliga visdomen och det mänskliga medlidandet så sammanflätades i Människosonens omdöme att han sökte sin tillflykt till att vädja till sin Faders vilja.
145:3.9 (1632.8) När Petrus bönföll Mästaren att beakta deras rop på hjälp svarade Jesus, medan han såg ut över den lidande folksamlingen: ”Jag har kommit till denna värld för att uppenbara Fadern och etablera hans rike. För detta ändamål har jag levt mitt liv fram till denna stund. Om det därför vore förenligt med viljan hos Honom som har sänt mig och inte oförenligt med min hängivelse att förkunna himmelrikets evangelium, skulle jag önska se mina barn helade — och —” men de ord som Jesus sedan sade gick förlorade i tumulten.
145:3.10 (1633.1) Jesus hade överfört ansvaret för att fatta detta beslut om helande till sin Fader. Uppenbarligen ställde Faderns vilja inget hinder i vägen, ty knappt hade Mästarens ord uttalats förrän en mäktig rörelse uppkom bland samlingen av himmelska personligheter som tjänade under befäl av Jesu Personaliserade Tankeriktare. Det väldiga följet sänkte sig ned mitt bland denna samling av lidande dödliga, och om ett ögonblick blev 683 män, kvinnor och barn helade, fullständigt botade från alla sina fysiska sjukdomar och andra materiella störningar. En sådan scen hade aldrig bevittnats på jorden före den dagen, och inte heller sedan dess. För dem av oss som var närvarande och såg denna skapande våg av helande var det verkligen en gripande syn.
145:3.11 (1633.2) Av alla varelser som var förvånade över detta plötsliga och oväntade utbrott av övernaturligt helande var Jesus emellertid den mest överraskade. Då hans mänskliga intresse och medlidande för en stund riktades mot den scen av lidande och bedrövelse som där öppnade sig inför honom, försummade han att i sitt människosinne hålla sin Personaliserade Riktares varningar om det omöjliga i att i vissa förhållanden och under vissa omständigheter begränsa tidselementet i skaparprivilegierna hos en Skaparson. Jesus önskade se dessa lidande dödliga helade om hans Faders vilja inte därmed skulle kränkas. Jesu Personaliserade Riktare avgjorde omedelbart att ett sådant verk av skapande energi vid detta tillfälle inte skulle bryta mot Paradisfaderns vilja, och på basis av detta avgörande — med beaktande av Jesu tidigare uttryckta önskan om helande — det skapande verket ett faktum. Vad en Skaparson önskar och hans Fader vill, det ÄR. Under Jesu hela senare jordiska liv inträffade inget annat sådant fysiskt masshelande av dödliga.
145:3.12 (1633.3) Som man kunde ha väntat sig spred sig ryktet om detta helande vid solnedgången i Betsaida i Kafarnaum över hela Galiléen och Judéen och även längre bort. Igen en gång väcktes Herodes rädslor, och han sände spejare för att rapportera om Jesu arbete och förkunnelse och för att ta reda på om han var den tidigare snickaren från Nasaret eller Johannes Döparen som hade uppstått från de döda.
145:3.13 (1633.4) Främst på grund av denna oavsiktliga demonstration av fysiskt helande blev Jesus hädanefter lika mycket läkare som förkunnare under hela återstoden av sitt jordiska livsskede. Det är sant att han fortsatte sitt undervisande, men hans personliga arbete bestod mest av omvårdnad om de sjuka och betryckta, medan hans apostlar ombesörjde det offentliga förkunnandet och döpte troende.
145:3.14 (1633.5) Men flertalet av dem som blev delaktiga av övernaturligt eller skapande fysiskt helande vid denna demonstration av gudomlig energi vid solnedgången, fick ingen bestående andlig nytta av denna ovanliga manifestation av barmhärtighet. För ett litet antal blev denna fysiska omvårdnad till verklig uppbyggelse, men detta häpnadsväckande utbrott av tidlöst skapande helande ledde inte till framsteg för det andliga riket i människornas hjärtan.
145:3.15 (1633.6) De underverk i form av helande som då och då inträffade i samband med Jesu mission på jorden var inte en del av hans plan för att förkunna riket. De uppträdde tillfälligtvis som en naturlig del av att det på jorden fanns en gudomlig varelse med närapå obegränsade skaparprivilegier i förening med en makalös kombination av gudomlig barmhärtighet och mänsklig sympati. Dessa så kallade mirakel gav emellertid Jesus mycket bekymmer genom att de ledde till en publicitet som väckte fördomar och medförde mycken osökt ryktbarhet.
145:4.1 (1634.1) Under hela kvällen efter detta stora utbrott av helande tog den jublande och lyckliga folkmassan Sebedaios hem i besittning, och Jesu apostlar var uppjagade till höjdpunkten av känslomässig entusiasm. Mänskligt sett var denna dag troligen den största bland alla stora dagar som de tillbringade tillsammans med Jesus. Aldrig före eller efter steg deras hopp till sådana höjder av tillitsfull förväntan. Jesus hade endast några dagar tidigare, medan de ännu befann sig innanför Samariens gränser, sagt dem att den stund hade kommit då riket skulle förkunnas med kraft, och nu hade deras ögon sett vad de förmodade vara uppfyllelsen av detta löfte. De hänfördes av föreställningen om vad som skulle komma, om denna fantastiska manifestation av helande kraft endast var en början. Deras kvardröjande tvivel om Jesu gudomlighet försvann. De var bokstavligen berusade av extasen från sin förvirrade förtjusning.
145:4.2 (1634.2) Men när de sökte Jesus kunde de inte finna honom. Mästaren var mycket störd över vad som hade hänt. Dessa män, kvinnor och barn som hade blivit botade från olika sjukdomar dröjde kvar länge in mot natten i hopp om att Jesus skulle återvända så att de kunde tacka honom. Apostlarna kunde inte förstå sig på Mästarens beteende, då timmarna led och han förblev i tillbakadragenhet. Deras glädje skulle ha varit fullständig och fulländad om inte för hans fortsatta frånvaro. När Jesus till sist återvände till dem var det sent och praktiskt taget alla de som hade blivit delaktiga av helandet hade gått hem. Jesus tillbakavisade gratulationerna och hyllningarna från de tolv och andra som hade dröjt kvar för att träffa honom och sade endast: ”Jubla inte över att min Fader är mäktig nog att hela kroppen, utan hellre över att han är mäktig att frälsa själen. Låt oss gå till vila, ty i morgon måste vi ägna oss åt Faderns angelägenheter.”
145:4.3 (1634.3) Igen gick tolv besvikna, förvillade män med sorg i hjärtat till vila. Få av dem, förutom tvillingarna, sov mycket den natten. Så snart Mästaren gjorde något som fröjdade själen och gladde hjärtat hos hans apostlar föreföll han att genast slå deras hopp i spillror och fullkomligt rasera grunden för deras mod och entusiasm. När dessa förvillade fiskare såg varandra i ögonen hade de alla bara en enda tanke: ”Vi kan inte förstå honom. Vad skall allt detta betyda?”
145:5.1 (1634.4) Inte heller Jesus sov mycket den lördagsnatten. Han förstod att världen var fylld av fysisk nöd och översvämmad av materiella svårigheter, och han begrundade den stora faran av att bli tvungen att anslå så mycket av sin tid till vård av de sjuka och betryckta att hans mission att etablera det andliga riket i människornas hjärtan skulle störas eller åtminstone underordnas skötseln av fysiska ting. På grund av dessa och liknande tankar, som under natten upptog Jesu dödliga sinne, steg han upp den söndagsmorgonen långt före gryningen och gick ensam till ett av sina favoritställen för gemenskap med Fadern. Ämnet för Jesu bön denna tidiga morgon var att be om visdom och omdöme att inte låta hans mänskliga sympati i förening med hans gudomliga barmhärtighet så kunna vädja till honom inför de dödligas lidande, att all hans tid skulle åtgå till fysisk omvårdnad och den andliga försummas. Fast han inte helt ville undvika att vårda sig om de sjuka, visste han att han också måste utföra det viktigare arbete som den andliga undervisningen och den religiösa utbildningen utgjorde.
145:5.2 (1635.1) Jesus gick så ofta ut till bergskullarna för att be därför att han inte hade tillgång till några privata utrymmen som lämpade sig för hans personliga andaktsstunder.
145:5.3 (1635.2) Petrus kunde inte sova den natten. Därför väckte han mycket tidigt, kort efter att Jesus hade gått ut för att be, Jakob och Johannes, och de tre gick ut för att söka upp sin Mästare. Efter mer än en timmes sökande fann de Jesus och bönföll honom att berätta för dem orsaken till hans märkliga beteende. De önskade få veta varför han föreföll att vara bekymrad över det mäktiga utgjutandet av helandets ande när allt folket var utom sig av glädje och hans apostlar så gladde sig.
145:5.4 (1635.3) I över fyra timmars tid försökte Jesus förklara för dessa tre apostlar vad som hade hänt. Han undervisade dem om vad som hade inträffat och förklarade farorna av sådana manifestationer. Jesus anförtrodde dem orsaken till att han hade gått ut för att be. Han försökte klargöra för sina personliga medarbetare de verkliga orsakerna till att Faderns rike inte kunde byggas på undergörande och fysiskt helande, men de kunde inte fatta hans undervisning.
145:5.5 (1635.4) Under tiden, tidigt denna söndagsmorgon, började andra skaror av betryckta själar och många kuriositetsökare samlas kring Sebedaios hus. De fordrade högljutt att få se Jesus. Andreas och apostlarna var så förbryllade att medan Simon Seloten talade till folksamlingen gick Andreas tillsammans med flera av sina medarbetare ut för att söka efter Jesus. När Andreas hade funnit Jesus i sällskap med de tre sade han: ”Mästare, varför lämnar du oss ensamma med folkmassan? Se, alla människor söker dig; aldrig förr har så många velat höra din förkunnelse. Redan nu är huset omgivet av dem som har kommit från när och fjärran på grund av dina mäktiga gärningar. Vill du inte återvända med oss för att ha omsorg om dem?”
145:5.6 (1635.5) När Jesus hörde detta svarade han: ”Andreas, har jag inte lärt dig och dessa andra att min mission på jorden är att uppenbara Fadern och mitt budskap att förkunna himmelriket? Hur kommer det sig då att ni vill få mig att vända mig ifrån mitt arbete för att göra de nyfikna nöjda och tillfredsställa dem som söker tecken och under? Har vi inte vistats bland dessa människor alla dessa månader, och har de samlats i skaror för att lyssna till rikets goda budskap? Varför har de nu kommit och bestormat oss? Är det inte för att få den fysiska kroppen botad hellre än för att ta emot andlig sanning för att frälsa sin själ? När människorna dras till oss på grund av märkliga manifestationer kommer mången av dem, inte för att söka sanning och frälsning, utan snarast för att söka bot för sina fysiska åkommor och befrielse från sina materiella svårigheter.
145:5.7 (1635.6) ”Hela denna tid har jag vistats i Kafarnaum, och både i synagogan och vid sjöstranden har jag förkunnat rikets goda nyhet för alla som hade öron att höra med och hjärtan att ta emot sanningen med. Det är inte Faderns vilja att jag skulle återvända med er för att underhålla dessa nyfikna och bli upptagen av omsorgen om fysiska ting med uteslutande av de andliga. Jag har förordnat er att predika evangeliet och vårda er om de sjuka, men jag får inte bli så upptagen av helande att jag försummar min undervisning. Nej, Andreas, jag återvänder inte med er. Gå och säg åt folket att tro på det som vi har lärt dem och att fröjda sig åt friheten som Guds söner åtnjuter, och gör er redo så att vi kan bege oss till de andra städerna i Galiléen, där vägen redan har beretts för att predika rikets goda nyheter. Det var för det ändamålet jag kom hit från Fadern. Gå därför och gör er klara för omedelbar avfärd medan jag här väntar på er återkomst.”
145:5.8 (1636.1) När Jesus hade talat begav sig Andreas och hans medapostlar sorgsna tillbaka till Sebedaios hus, sände bort den samlade folkskaran och gjorde sig snabbt redo för färden, såsom Jesus hade bestämt. Och så begav sig Jesus och apostlarna ut söndagseftermiddagen den 18 januari år 28 e.Kr. på sin första verkligt offentliga och öppna predikotur till städerna i Galiléen. Under denna första färd förkunnade de rikets evangelium i många städer, men de besökte inte Nasaret.
145:5.9 (1636.2) Den söndagseftermiddagen, kort efter det att Jesus och hans apostlar hade gett sig av till Rimmon, kom hans bröder Jakob och Juda för att träffa honom i Sebedaios hus. Ungefär vid middagstiden den dagen hade Juda sökt upp sin bror Jakob och insisterat på att de skulle gå till Jesus. Då Jakob till slut samtyckte till att följa med Juda hade Jesus redan gått sin väg.
145:5.10 (1636.3) Apostlarna var ovilliga att gå ifrån det stora intresse som hade väckts i Kafarnaum. Petrus kalkylerade att inte mindre än tusen troende kunde ha döpts in i riket. Jesus lyssnade tålmodigt till dem men gick inte med på att återvända. Det rådde en stunds tystnad, och sedan vände sig Tomas till sina medapostlar och sade: ”Låt oss gå! Mästaren har talat. Även om vi inte helt kan förstå himmelrikets mysterier är vi säkra på en sak: Vi följer en lärare som inte söker någon ära för sig själv.” Motvilligt gick de ut för att predika det goda budskapet i städerna i Galiléen.
Urantiaboken
Kapitel 146
146:0.1 (1637.1) DEN första predikoturen i Galiléen började söndagen den 18 januari år 28 e.Kr., fortgick i omkring två månader och slutade med återkomsten till Kafarnaum den 17 mars. På denna tur predikades evangeliet av Jesus och de tolv apostlarna, assisterade av Johannes tidigare apostlar och troende döptes troende i Rimmon, Jotapata, Rama, Sebulon, Jireon, Giskala, Korasin, Madon, Kana, Nain och Endor. I dessa städer stannande de och undervisade, medan de i många mindre städer förkunnade rikets evangelium på sin genomfärd.
146:0.2 (1637.2) Detta var första gången som Jesus lät sina medarbetare predika utan förbehåll. Under denna tur förmanade han dem endast vid tre tillfällen: han uppmanade dem att hålla sig borta från Nasaret och att vara diskreta då de passerade igenom Kafarnaum och Tiberias. Det var en källa till stor tillfredsställelse för apostlarna att äntligen få känna sig fria att predika och undervisa utan restriktioner, och de kastade sig med stort allvar och stor glädje in i arbetet med att predika evangeliet, vårda sig om sjuka och döpa troende.
146:1.1 (1637.3) I den lilla staden Rimmon hade man en gång hängivet dyrkat en babylonisk luftens gud, Ramman. Många av de tidigare babyloniska och senare zarathustralärorna ingick fortfarande bland rimmoniternas trosföreställningar; därför ägnade Jesus och de tjugofyra mycket av sin tid åt att klargöra skillnaden mellan dessa äldre trosuppfattningar och rikets nya evangelium. Petrus höll här en av sin tidiga karriärs storartade predikningar om ”Aron och den gyllene kalven”.
146:1.2 (1637.4) Även om många av invånarna i Rimmon trodde på Jesu förkunnelse, ställde de under senare år till med mycket besvär för sina bröder. Det är svårt att inom det korta förloppet av en enda livstid omvända naturdyrkare till full gemenskap i vördnaden av ett andligt ideal.
146:1.3 (1637.5) Många av de bättre babyloniska och persiska tankarna om ljus och mörker, gott och ont, tid och evighet togs senare med i den så kallade kristendomens läror, och deras medtagande gjorde den kristna förkunnelsen mer direkt godtagbar för folken i Främre Orienten. Inbegripandet av många av Platons teorier om den ideala anden eller de osynliga mönstren för allt synligt och materiellt, så som Filon senare anpassade dessa teorier till den hebreiska teologin, gjorde på samma sätt Paulus kristna läror lättare att acceptera för grekerna i väster.
146:1.4 (1637.6) I Rimmon hörde Todan för första gången rikets evangelium, och han förde senare detta budskap till Mesopotamien och långt därutöver. Han var bland de första som predikade den goda nyheten för dem som bodde bortom Eufrates.
146:2.1 (1638.1) Medan vanligt folk i Jotapata mycket gärna lyssnade till Jesus och hans apostlar och många mottog rikets evangelium, var det Jesu föreläsning för de tjugofyra den andra kvällen under deras vistelse i denna lilla stad som särskilt utmärker Jotapata-missionen. Natanael var förvirrad i sitt sinne över Mästarens undervisning beträffande bön, tacksägelse och dyrkan, och som svar på hans fråga höll Jesus ett mycket utförligt tal för att ytterligare klargöra sin undervisning. Sammanfattad enligt nutida språkbruk kan denna föreläsning presenteras som ett betonande av följande punkter:
146:2.2 (1638.2) 1. Om människan medvetet och ständigt hyser fördärv i sitt hjärta förstör detta så småningom människosjälens böneförbindelse med andeströmkretsarna för kommunikation mellan människan och hennes Skapare. Naturligtvis hör Gud sitt barns vädjan, men när människohjärtat avsiktligt och ihållande hyser ondskans tankar går den personliga gemenskapen mellan det jordiska barnet och dess himmelske Fader efterhand förlorad.
146:2.3 (1638.3) 2. Den bön som är oförenlig med Guds kända och bestående lagar är en styggelse för Paradisgudomarna. Om människan inte vill lyssna till Gudarna när de talar till sin skapelse i andens, sinnets och materiens lagar får själva detta avsiktliga och medvetna förakt hos den skapade andepersonligheterna att stänga sina öron för sådana laglösa och olydiga dödligas böner. Jesus citerade för apostlarna från profeten Sakarja: ”Men de ville inte ge akt på detta, utan spjärnade motsträvigt emot och tillslöt sina öron för att slippa höra. Ja, de gjorde sina hjärtan hårda som sten för att slippa höra den lag och de ord som jag med hjälp av min ande sände genom profeterna; därför kom resultatet av deras onda tänkande som en stor vrede över deras skyldiga huvuden. Och det skedde att de skrek efter nåd, men inget öra var öppet för att höra.” Sedan citerade Jesus den vise mannens ordstäv: ”Om någon vänder bort sitt öra och inte vill höra Guds lag, så är till och med hans bön en styggelse.”
146:2.4 (1638.4) 3. Genom att öppna människoändan av kommunikationskanalen mellan Gud och människa får de dödliga omedelbart tillgång till den ständigt flödande strömmen av gudomlig omvårdnad till de skapade i världarna. När människan hör Guds ande tala inne i sitt hjärta ingår som en naturlig del i denna erfarenhet det faktum att Gud samtidigt hör människans bön. Även förlåtandet av synd fungerar på detta samma ofelbara sätt. Fadern i himlen har förlåtit dig redan innan du har tänkt på att be honom om det, men denna förlåtelse är inte tillgänglig i din personliga religiösa erfarenhet förrän du själv förlåter dina medmänniskor. Guds förlåtelse som faktum är inte betingad av att du förlåter dina medmänniskor, men som erfarenhet är den just så betingad. Detta faktum att den gudomliga och den mänskliga förlåtelsen är synkroniserade observerades och sammanbands sålunda i den bön som Jesus lärde apostlarna.
146:2.5 (1638.5) 4. I universum råder en grundläggande rättviseprincip som barmhärtigheten inte kan kringgå. Paradisets osjälviska härligheter kan inte tas emot av en alltigenom självisk varelse i tidens och rymdens världar. Inte ens Guds oändliga kärlek kan tvinga den eviga överlevnadens frälsning på en dödlig varelse som inte väljer att överleva. Barmhärtighet förlänas i rikligt mått, men när allt kommer omkring finns det rättvisekrav som inte ens kärlek i kombination med barmhärtighet effektivt kan upphäva. Jesus citerade igen från de hebreiska skrifterna: ”Jag ropade och ni ville inte höra; jag räckte ut min hand, men ingen gav akt på det. Ni tillintetgjorde allt mitt råd och ville inte veta av min tillrättavisning, och på grund av denna upproriska inställning blir det oundvikligt att ni skall ropa på mig och inte få något svar. Efter att ha förkastat livets väg må ni ihärdigt söka mig när tiden för ert lidande är inne, men ni kommer inte att finna mig.”
146:2.6 (1639.1) 5. De som vill komma i åtnjutande av barmhärtighet måste visa barmhärtighet; döm inte, så skall ni inte bli dömda. I den anda som ni dömer andra skall ni ock själva dömas. Barmhärtigheten upphäver inte helt rättvisan i universum. I sista hand visar det sig vara sant: ”Den som tillsluter sitt öra för den armes rop, han skall själv en dag ropa på hjälp utan att få svar.” Uppriktigheten i en bön är det som garanterar att den blir hörd. Den andliga visdomen och universumsamklangen i en bön bestämmer tiden, sättet och omfattningen av svaret. En vis far besvarar inte ordagrant sina okunniga och oerfarna barns dumma böner, även om barnen kan få mycken glädje och verklig själstillfredsställelse från att komma med sådana absurda önskemål.
146:2.7 (1639.2) 6. När ni helt har hängett er åt att göra den himmelske Faderns vilja får ni svar på alla era böner emedan de helt överensstämmer med Faderns vilja, och Faderns vilja manifesteras överallt i hans vidsträckta universum. Vad en sann son önskar och den infinite Fadern vill, det FINNS TILL. En sådan bön kan inte förbli obesvarad, och inget annat slags önskemål kan någonsin besvaras till fullo.
146:2.8 (1639.3) 7. Den rättfärdiges rop är en troshandling av ett Guds barn vilken öppnar dörren till Faderns förrådsrum för godhet, sanning och barmhärtighet, och dessa goda gåvor har länge väntat på att sonen skulle komma och personligen tillägna sig dem. Bönen ändrar inte Gudomens inställning till människan, men den ändrar människans inställning till den oföränderlige Fadern. Motivet till bönen är vad som bär den fram till det gudomliga örat, inte den bedjandes sociala, ekonomiska eller yttre religiösa ställning.
146:2.9 (1639.4) 8. Bönen får inte användas till att undvika dröjsmål i tiden eller överstiga hinder i rymden. Bönen är inte avsedd att vara ett sätt att uppförstora ens eget jag eller att skaffa sig ett orättmätigt övertag över ens medmänniskor. En alltigenom självisk själ kan inte be i ordets sanna bemärkelse. Jesus sade: ”Finn din högsta fröjd och förtjusning i Guds karaktär, och han skall ge dig vad ditt hjärta uppriktigt begär.” ”Anförtro din väg åt Herren; förtrösta på honom, och han skall göra det.” ”Ty Herren hör de nödställdas rop, och han betraktar de utblottades bön.”
146:2.10 (1639.5) 9. ”Jag har utgått från Fadern; om ni därför någon gång är osäkra på vad ni skall be Fadern, be då i mitt namn, och jag skall presentera er bön enligt era verkliga behov och önskningar och enligt min Faders vilja.” Akta er för den stora faran att bli självupptagna i era böner. Undvik att be mycket för er själva; be mer för era bröders andliga framåtskridande. Undvik materialistiskt bedjande; be i anden och för ett rikligt överflöd av andens gåvor.
146:2.11 (1639.6) 10. När ni ber för de sjuka och lidande vänta er inte att era böner skall ersätta en kärleksfull och förnuftig omsorg om vad dessa lidande behöver. Be för era familjers, vänners och kamraters välgång, men be i synnerhet för dem som förbannar er, och gör kärleksfulla framställningar om dem som förföljer er.” ”Men när ni skall be, om det säger jag ingenting. Endast anden som bor inom er kan få er att yttra de böner som uttrycker ert inre förhållande till andarnas Fader.”
146:2.12 (1640.1) 11. Många tyr sig till bön först när de är i svårigheter. Ett sådant sätt är tanklöst och vilseledande. Förvisso är det bra att ni ber när ni är beträngda, men ni borde också komma ihåg att tala som en son till er Fader när allt står väl till med er själ. Framför alltid i hemlighet det som ni verkligen ber om. Låt inte människorna höra era personliga böner. Tacksägelseböner lämpar sig för grupper av gudsdyrkare, men själens bön är en personlig angelägenhet. Det finns endast en form av bön som lämpar sig för alla Guds barn, och den lyder: ”Trots allt, ske din vilja.”
146:2.13 (1640.2) 12. Alla som tror på detta evangelium borde uppriktigt be för himmelrikets utbredning. Av alla böner i de hebreiska skrifterna uttalade han det största gillandet för psalmistens begäran: ”Skapa i mig, o Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande. Rena mig från hemliga synder, och håll din tjänare borta från förmäten ohörsamhet.” Jesus kommenterade ingående bönens förhållande till vårdslöst och sårande tal, och citerade: ”Sätt, o Herre, en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr.” ”Människans tunga” sade Jesus ”är en kroppsdel som få människor kan tämja, men anden i människans inre kan omvandla denna oregerliga kroppsdel till en vänlig röst av tolerans och en inspirerande utövare av barmhärtighet.”
146:2.14 (1640.3) 13. Jesus lärde att bön om gudomlig ledning längs jordelivets väg kom i viktighetsordning näst efter begäran om att få veta Faderns vilja. I verkligheten innebär detta bön om gudomlig visdom. Jesus lärde aldrig att mänsklig kunskap och särskild färdighet kunde fås genom bön, men han lärde förvisso att bönen är en faktor som vidgar ens förmåga att ta emot den gudomliga andens närvaro. När Jesus lärde sina medarbetare att be i ande och sanning förklarade han att det han avsåg var att be uppriktigt och enligt egen upplysning, att be helhjärtat och intelligent, allvarligt och ståndaktigt.
146:2.15 (1640.4) 14. Jesus varnade sina anhängare för att tänka att deras böner skulle bli effektivare av sirliga upprepningar, vältaliga ordvändningar, fastande, botövningar eller offergåvor. Men han uppmanade nog dem som trodde på honom att använda bön som ett sätt att via tacksägelse nå upp till sann gudsdyrkan. Jesus beklagade att det fanns så litet av tacksägelsens ande i hans anhängares böner och dyrkan. Han citerade vid detta tillfälle skrifterna och sade: ”Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga den Högstes namn, att erkänna hans kärleksfulla vänlighet varje morgon och hans trofasthet varje natt, ty Gud har gjort mig glad genom sina gärningar. I allt vill jag tacka enligt Guds vilja.”
146:2.16 (1640.5) 15. Sedan sade Jesus: ”Var inte ständigt så överdrivet ängsliga för era alldagliga behov. Gör er inte bekymmer för de problem som gäller er jordiska tillvaro, utan i fråga om allt detta lägg i bön och åkallan, i en anda av uppriktig tacksägelse, era behov inför er Fader som är i himlen.” Sedan citerade han skrifterna: ”Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse. Och det skall behaga Herren bättre än offret av en oxe eller tjur med horn och klövar.”
146:2.17 (1641.1) 16. Jesus lärde sina anhängare att när de hade framfört sina böner till Fadern skulle de för en stund förbli stilla och mottagliga för att ge anden i sitt inre en bättre möjlighet att tala till den lyssnande själen. Faderns ande talar bäst till människan när människosinnet är inriktat på sann gudsdyrkan. Vi dyrkar Gud med hjälp av Faderns ande i vårt inre och med hjälp av människosinnet när det har blivit upplyst av sanningsingivelse. Dyrkan, lärde Jesus, gör en allt mer lik den varelse som dyrkas. Gudsdyrkan är en omformande erfarenhet genom vilken den finite så småningom närmar sig och slutligen uppnår den Infinites väsen.
146:2.18 (1641.2) Också många andra sanningar om människans gemenskap med Gud berättade Jesus för sina apostlar, men få av dem kunde helt förstå hans undervisning.
146:3.1 (1641.3) I Rama hade Jesus en minnesvärd diskussion med en ålderstigen grekisk filosof som lärde att vetenskap och filosofi var tillfyllest för att fylla den mänskliga erfarenhetens behov. Jesus lyssnade med tålamod och medkänsla till denne grekiske lärare, tillstod sanningen i mycket av det som han sade, men påpekade, när filosofen hade slutat, att denne i sin föreläsning om människans tillvaro inte hade förklarat ”varifrån, varför och vart” samt tillade: ”Där du slutar, där börjar vi. Religionen är en uppenbarelse för människans själ och rör sig om andliga realiteter som sinnet ensamt aldrig kunde upptäcka eller helt fatta. Intellektuella strävanden kan avslöja livets fakta, men rikets evangelium uppenbarar varandets sanningar. Du har behandlat de materiella skuggorna av sanningen; vill du nu lyssna när jag berättar för dig om de eviga och andliga realiteter som kastar dessa flyktiga timliga skuggor i form av materiella fakta i de dödligas tillvaro?” I över en timmes tid undervisade Jesus denne grek om de frälsande sanningarna i rikets evangelium. Den gamle filosofen var mottaglig för Mästarens sätt att närma sig honom, och då han var uppriktigt ärlig i sitt hjärta trodde han snart på detta frälsningens evangelium.
146:3.2 (1641.4) Apostlarna var en aning förbryllande över hur beredvilligt Jesus samtyckte till många av grekens påståenden, men Jesus sade efteråt privat till dem: ”Mina barn, förundra er inte över att jag var tolerant mot grekens filosofi. Sann och äkta inre förvissning fruktar inte det minsta en yttre analys, inte heller tar sanningen illa upp av ärlig kritik. Ni borde aldrig glömma att intolerans är den förklädnad som döljer hemliga tvivel om hur sanna ens egna trosföreställningar är. Ingen människa störs av sin nästas attityd om hon är fullkomligt övertygad om sanningen i det som hon helhjärtat tror på. Mod är en tillit som kännetecknas av en genomgående ärlighet i fråga om det som man erkänner sig tro på. Uppriktiga människor är inte rädda för en kritisk granskning av sina äkta övertygelser och nobla ideal.”
146:3.3 (1641.5) Under den andra kvällen i Rama ställde Tomas följande fråga till Jesus: ”Mästare, hur kan en som är ny i tron på din undervisning verkligen veta, verkligen vara säker på, att detta rikets evangelium är sant?”
146:3.4 (1641.6) Jesus sade till Tomas: ”Din förvissning om att du har blivit medlem av Faderns familj i riket och att du för evigt överlever tillsammans med rikets barn är helt en fråga om personlig erfarenhet — om tillit till sanningens ord. Andlig förvissning är lika med din personliga religiösa erfarenhet av den gudomliga sanningens eviga realiteter och är i övrigt lika med din intelligenta förståelse av sanningsrealiteter ökad med din andliga tro och minskad med dina uppriktiga tvivel.
146:3.5 (1642.1) ”Sonen är naturligt begåvad med Faderns liv. Då ni har begåvats med Faderns levande ande är ni därför söner till Gud. Ni överlever ert liv i köttets materiella värld därför att ni är identifierade med Faderns levande ande, gåvan av evigt liv. Mången hade förvisso fått detta liv innan jag kom fram från Fadern, och många fler har fått denna ande därför att de trodde på mitt ord, men jag säger er att när jag återvänder till Fadern kommer han att sända sin ande in i hjärtat på alla människor.
146:3.6 (1642.2) ”Fastän ni inte kan observera denna gudomliga ande i dess arbete i ert sinne, finns det en praktisk metod att upptäcka i vilken mån ni har överlämnat kontrollen över era själsförmågor till att undervisas och ledas av den himmelske Faderns ande i ert inre, nämligen graden av er kärlek till era medmänniskor. Denna Faderns ande har del i Faderns kärlek, och när den dominerar människan för den ofelbart i riktning mot gudsdyrkan och kärleksfull hänsyn till och aktning för ens nästa. Till en början tror ni att ni är Guds söner därför att min undervisning har gjort er mer medvetna om Faderns ledning i ert inre. Men inom kort skall Sanningens Ande utgjutas över allt kött, och den skall leva bland människorna och undervisa alla människor, så som jag nu lever bland er och talar sanningens ord till er. Och denna Sanningens Ande, som talar för er själs andliga förmögenheter, hjälper er att veta att ni är Guds söner. Den vittnar ofelbart tillsammans med Faderns närvaro i ert inre, med er ande, som då bor i alla människor såsom den nu bor i några, om att ni i verkligheten är Guds söner.
146:3.7 (1642.3) ”Varje jordiskt barn som följer denna andes ledning skall till slut veta vad som är Guds vilja, och den som underkastar sig min Faders vilja skall fortleva för evigt. Vägen från jordelivet till det eviga tillståndet har inte gjorts klar för er, men det finns en väg, det har alltid funnits, och jag har kommit för att göra den vägen ny och levande. Den som träder in i riket, han har redan evigt liv — han skall aldrig förgås. Men mycket av detta kommer ni att förstå bättre när jag har återvänt till Fadern och ni kan se tillbaka på era nuvarande erfarenheter.”
146:3.8 (1642.4) Alla som hörde dessa välsignade ord blev mycket uppmuntrade av dem. Judarnas förkunnelse om de rättfärdigas överlevnad hade varit förvirrad och osäker, och det var upplivande och inspirerande för Jesu anhängare att höra dessa mycket definitiva och positiva ord av försäkran om evig överlevnad för alla sant troende.
146:3.9 (1642.5) Apostlarna fortfor att predika och döpa troende samtidigt som de fortsatte sin verksamhet att gå från hus till hus för att trösta de betryckta och vårda sig om de sjuka och lidande. Apostlarnas organisation hade utvidgats så att var och en av Jesu apostlar nu hade en av Johannes apostlar som medarbetare; Abner var Andreas medarbetare; och denna plan gällde ända tills de vandrade ned till Jerusalem inför nästa påsk.
146:3.10 (1642.6) De särskilda instruktioner som Jesus gav under deras vistelse i Sebulon utgjordes främst av ytterligare diskussioner om ömsesidiga skyldigheter i riket och omfattade undervisning som avsåg att klargöra skillnaderna mellan personliga religiösa erfarenheter och vänskapliga förhållanden som uppkommer av sociala religiösa skyldigheter. Detta var en av de få gånger då Mästaren överhuvudtaget diskuterade religionens sociala aspekter. Under hela sitt jordiska liv gav Jesus sina anhängare mycket få instruktioner om den sociala anpassningen av religionen.
146:3.11 (1643.1) I Sebulon var folket rasligt mycket uppblandat, knappast vare sig judar eller icke-judar, och få av dem trodde verkligen på Jesus trots att de hade hört om hur de sjuka hade blivit botade i Kafarnaum.
146:4.1 (1643.2) I Jireon fanns, liksom i många av även de mindre städerna i Galiléen och Judéen, en synagoga, och under de tidigare skedena av Jesu verksamhet var det hans sed att på sabbatsdagen tala i dessa synagogor. Ibland talade han vid morgongudstjänsten, medan Petrus eller någon annan av apostlarna predikade vid eftermiddagstillfället. Jesus och apostlarna undervisade och predikade också ofta i synagogan vid kvällsmötena under veckan. Fastän de religiösa ledarna i Jerusalem blev allt mer fientligt inställda till Jesus, hade de ingen direkt kontroll över synagogorna utanför den staden. Först senare under Jesu offentliga verksamhet förmådde de skapa en så utbredd stämning mot honom att nästan alla synagogor stängdes för hans undervisning. Vid denna tid var alla synagogor i Galiléen och Judéen öppna för honom.
146:4.2 (1643.3) I Jireon fanns det för den tiden omfattande mineralgruvor, och eftersom Jesus aldrig hade bekantat sig med gruvarbetarens liv tillbringade han det mesta av sin tid under deras vistelse i Jireon i gruvorna. Medan apostlarna besökte hemmen och predikade på de offentliga platserna arbetade Jesus i gruvorna bland dessa underjordiska arbetare. Ryktet om Jesus som helare hade spritt sig även till denna avlägsna by, och många sjuka och lidande sökte hjälp hos honom, och hans helande omvårdnad var till stor nytta för mången. I intet av dessa fall utförde Mästaren något så kallat helandemirakel, utom ifråga om den spetälske.
146:4.3 (1643.4) Sent på eftermiddagen den tredje dagen i Jireon när Jesus återvände från gruvorna råkade han på sin väg hem till sitt härbärge gå längs en smal sidogata. När han kom nära en viss spetälsk mans eländiga skjul tog den lidande mannen, som hade hört om Jesu rykte som helbrägdagörare, mod till sig och tilltalade honom när Jesus gick förbi hans dörr och sade medan han knäböjde inför honom: ”Herre, om du blott vill, så kan du göra mig ren. Jag har hört dina lärares budskap, och jag skulle vilja träda in i riket om jag kunde bli renad.” Den spetälske talade på detta sätt därför att de spetälska bland judarna var förbjudna till och med att besöka synagogan eller att i andra sammanhang delta i offentlig gudsdyrkan. Denne man trodde verkligen att han inte kunde tas emot i det kommande riket om han inte kunde bli botad från sin spetälska. När Jesus såg honom i hans lidande och hörde hans ord av fast förankrad tro, berördes Jesu hjärta och hans gudomliga sinne rördes av medlidande. Då Jesus såg på honom föll mannen ned på sitt ansikte och dyrkade. Sedan sträckte Mästaren ut sin hand, rörde vid honom och sade: ”Jag vill — var ren.” Omedelbart blev han botad; spetälskan plågade inte längre honom.
146:4.4 (1643.5) När Jesus hade lyft upp mannen på hans fötter instruerade han honom: ”Se till att du inte berättar för någon om ditt helande, utan sköt lugnt och stilla dina sysslor, visa upp dig för prästen och frambär som tecken på ditt renande de offer som Mose har bestämt.” Mannen gjorde dock inte så som Jesus hade instruerat honom. I stället började han ropa ut över hela staden att Jesus hade botat honom från spetälskan, och eftersom hela byn kände honom kunde människorna själva se att han hade renats från sin sjukdom. Han gick inte till prästerna, så som Jesus hade uppmanat honom. Som följd av att mannen spred ut nyheten att Jesus hade helat honom blev Mästaren så beträngd av de sjuka att han blev tvungen att stiga upp tidigt nästa dag och lämna byn. Fastän Jesus inte på nytt gick in i staden stannade han två dagar i dess utkanter nära gruvorna, där han fortfor att ytterligare undervisa de troende gruvarbetarna om rikets evangelium.
146:4.5 (1644.1) Detta renande av den spetälske var det första så kallade mirakel som Jesus fram till denna tid avsiktligt och medvetet hade utfört. Det rörde sig i detta fall om verklig spetälska.
146:4.6 (1644.2) Från Jireon begav de sig till Giskala, där de tillbringade två dagar med att förkunna evangeliet, varefter de vandrade till Korasin där de vistades nästan en vecka och predikade den goda nyheten, men i Korasin kunde de inte vinna många troende till riket. Ingenstans där Jesus hade undervisat hade han stött på ett sådant allmänt avvisande av sitt budskap. Vistelsen i Korasin var mycket deprimerande för de flesta apostlarna, och Andreas och Abner hade stora svårigheter med att hålla modet uppe hos sina medarbetare. Så gick de vidare, tyst genom Kafarnaum, till byn Madon, där de lyckades lite bättre. De flesta apostlarna tänkte att deras uteblivna framgång i dessa städer, som de nyss hade besökt, berodde på att Jesus fordrade att de i sin undervisning och förkunnelse avstod från att tala om honom som helbrägdagörare. Hur önskade de inte att han skulle rena en annan spetälsk eller på något annat sätt manifestera sin makt för att dra till sig folkets uppmärksamhet! Mästaren var emellertid oberörd av deras enträgna yrkanden.
146:5.1 (1644.3) Apostlasällskapet blev mycket uppmuntrat då Jesus tillkännagav: ”I morgon beger vi oss till Kana.” De visste att åhörarna i Kana skulle visa medkänsla, ty Jesus var välkänd där. De hade framgång i sitt arbete med att föra människor in i riket ända tills den tredje dagen då en viss prominent invånare från Kafarnaum, Titus, som var delvis troende och vars son var allvarligt sjuk, anlände till Kana. Han hade hört att Jesus var i Kana, och skyndade dit för att träffa honom. De troende i Kafarnaum trodde att Jesus kunde bota varje sjukdom.
146:5.2 (1644.4) När denne ädling hade funnit Jesus i Kana bönföll han honom att skynda iväg till Kafarnaum och bota hans lidande son. Medan apostlarna stod bredvid i andlös förväntan sade Jesus, medan han såg på den sjuke pojkens far: ”Hur länge skall jag ha tålamod med er? Guds makt är mitt bland er, men om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ädlingen vädjade till Jesus och sade: ”Min Herre, jag tror förvisso, men kom innan mitt barn förgås, ty när jag lämnade honom låg han redan för döden.” När Jesus hade böjt sitt huvud en stund i en tyst begrundan sade han plötsligt: ”Återvänd hem, din son kommer att leva.” Titus trodde Jesu ord och skyndade tillbaka till Kafarnaum. När han anlände möttes han av sina tjänare, som sade: ”Gläd dig, ty din son har blivit bättre — han lever.” Titus frågade då vid vilken tid pojken hade börjat repa sig, och när tjänarna svarade ”igår ungefär vid sjunde timmen lämnade febern honom”, kom fadern ihåg att det var ungefär vid den timmen Jesus hade sagt: ”Din son kommer att leva.” Titus trodde härefter av hela sitt hjärta, och hela hans familj blev också troende. Denne son blev en mäktig tjänare i riket och gav senare upp sitt liv tillsammans med dem som fick lida i Rom. Fastän alla i Titus hus, deras vänner och även apostlarna ansåg denna händelse vara ett mirakel, så var den inte det. Åtminstone var detta inte ett mirakel som botade en fysisk sjukdom. Det var endast ett fall av förhandskunskap om naturlagens gång, just ett sådant vetande som Jesus ofta tillgrep efter sitt dop.
146:5.3 (1645.1) Igen var Jesus tvungen att skynda iväg från Kana på grund av den obefogade uppmärksamhet som väcktes av denna redan andra händelse av detta slag i anslutning till hans verksamhet i denna by. Stadsborna kom ihåg vattnet och vinet, och nu då han ansågs ha helat ädlingens son på långt avstånd, kom de till honom, inte endast med de sjuka och lidande utan de sände också budbärare som bad att han skulle hela plågade på avstånd. När Jesus såg att hela trakten var i rörelse, sade han: ”Låt oss gå till Nain.”
146:6.1 (1645.2) Dessa människor trodde på tecken. De var ett släkte som sökte underverk. Vid denna tid hade människorna i mellersta och södra Galiléen blivit mirakelsinnade när det gällde Jesus och hans personliga verksamhet. Tjugotals, hundratals, uppriktiga människor som led av rent nervösa störningar och plågades av emotionella rubbningar kom nära Jesus och återvände sedan hem till sina vänner och kungjorde att Jesus hade botat dem. Sådana fall av mentalt helande höll dessa okunniga och enkeltsinnade människor för fysiskt helande, mirakulöst botande.
146:6.2 (1645.3) När Jesus sökte lämna Kana och bege sig till Nain följde en stor skara troende och många nyfikna människor efter honom. De var inställda på att få se mirakel och underverk, och de skulle inte bli besvikna. När Jesus och hans apostlar närmade sig stadsporten mötte de ett begravningsfölje som var på väg till den närbelägna begravningsplatsen och som förde den ende sonen till en änka från Nain till graven. Denna kvinna var mycket respekterad, och hälften av byn följde bårbärarna med denne pojke som man antog vara död. När begravningsföljet hade kommit fram till Jesus och hans anhängare kände änkan och hennes vänner igen Mästaren och bönföll honom om att återföra hennes son till livet. Deras mirakelförväntan hade stigit så högt att de tyckte att Jesus kunde bota varje sjukdom hos människan, och varför kunde väl inte en sådan helbrägdagörare även uppväcka de döda? Då Jesus på detta sätt blev trängd steg han fram, lyfte upp bårtäcket och undersökte pojken. Då han upptäckte att den unge mannen faktiskt inte var död, insåg han den tragedi som hans närvaro kunde avvärja; därför vände han sig till modern och sade: ”Gråt inte. Din son är inte död, han sover. Han skall återbördas till dig.” Medan han tog den unge mannen vid handen och sade: ”Vakna och stig upp.” Ynglingen som antogs vara död satte sig upp om en liten stund och började tala, och Jesus sände dem tillbaka till deras hem.
146:6.3 (1645.4) Jesus gjorde sitt bästa för att lugna folkmassan och försökte förgäves förklara att pojken verkligen inte var död, att han inte hade återfört honom från graven, men det var lönlöst. Den folkmassa som följde honom och hela byn Nain hamnade in i ett enormt känslosvall. Fruktan grep tag i många, andra drabbades av panik, medan ytterligare andra började be och jämra sig över sina synder. Först länge efter mörkrets inbrott kunde man få den larmande folkmassan att skingras. Fastän Jesus hade sagt att pojken inte var död, hävdade naturligtvis alla att ett mirakel hade skett, att t.o.m. en som var död hade uppväckts. Fastän Jesus berättade för dem att pojken endast befann sig i en djup sömn, förklarade de att det endast var hans sätt att tala och fäste uppmärksamheten vid att han alltid i sin stora anspråkslöshet försökte dölja sina underverk.
146:6.4 (1646.1) Så spreds budskapet om att Jesus hade uppväckt änkans son från de döda ut över hela Galiléen och in i Judéen, och många som hörde denna berättelse trodde på den. Aldrig kunde Jesus ens få alla sina apostlar att helt fatta att änkans son i verkligheten inte var död när han bad honom vakna och stiga upp. Han lyckades påverka dem tillräckligt för att hålla händelsen utanför alla senare uppteckningar med undantag av det som skrevs av Lukas, som antecknade den så som episoden hade berättats för honom. Igen ansattes Jesus som läkare till den grad att han tidigt nästa dag begav sig till Endor.
146:7.1 (1646.2) I Endor undkom Jesus under några få dagar från för de högljudda folkmassorna som sökte fysiskt helande. Under deras vistelse på denna ort berättade Mästaren, för att undervisa apostlarna, om kung Saul och häxan i Endor. Jesus gjorde klart för sina apostlar att de kringströvande och upproriska mellanvarelserna, som ofta hade uppträtt som de avlidnas förmenta andar, snart skulle underställas kontroll så att de inte längre kunde ägna sig åt dessa märkliga tilltag. Han sade till sina följeslagare att efter att han hade återvänt till Fadern, och sedan de hade utgjutit sin ande över allt kött, kunde sådana halvandliga varelser — så kallade orena andar — inte längre ta de svag- och ondsinta bland de dödliga i sitt våld.
146:7.2 (1646.3) Jesus förklarade vidare för sina apostlar att avlidna människors andar inte kommer tillbaka till sin födelsevärld för att kommunicera med sina levande gelikar. Först under tidsåldern för en ny domperiod vore det möjligt för den dödliga människans avancerande ande att återvända till jorden och då endast i undantagsfall och som en del av planetens andliga administration.
146:7.3 (1646.4) När de hade vilat i två dagar sade Jesus till sina apostlar: ”Låt oss i morgon bitti återvända till Kafarnaum för att vänta och undervisa där medan landsbygden lugnar ned sig. Väl hemma har människorna redan nu återhämtat sig något från detta slags uppståndelse.
Urantiaboken
Kapitel 147
147:0.1 (1647.1) JESUS och apostlarna anlände till Kafarnaum onsdagen den 17 mars och vistades två veckor i sin operationsbas i Betsaida innan de gav sig i väg till Jerusalem. Under dessa två veckor undervisade apostlarna folket vid sjöstranden, medan Jesus tillbringade mycken tid ensam i bergen med att sköta sin Faders angelägenheter. Under denna period företog Jesus, åtföljd av Jakob och Johannes Sebedaios, två hemliga färder till Tiberias, där de mötte de troende och undervisade dem om rikets evangelium.
147:0.2 (1647.2) Många i Herodes hushåll trodde på Jesus och deltog i dessa möten. Inflytandet från dessa troende inom Herodes officiella familj hade klart hjälpt till att minska denna härskares fientlighet mot Jesus. Dessa troende i Tiberias hade grundligt förklarat för Herodes att det ”rike” som Jesus förkunnade var andligt till sin natur och inte ett politiskt initiativ. Herodes var benägen att tro dessa medlemmar av sitt eget hushåll och lät sig därför inte oskäligt oroas av att berättelserna om Jesu förkunnelse och helbrägdagörelse spred sig över hela landet. Han hade inget att invända mot Jesu verksamhet som helbrägdagörare och religiös förkunnare. Trots den gynnsamma inställningen bland många av Herodes rådgivare, och rentav hos Herodes själv, fanns det en grupp bland hans underordnade som var så påverkade av de religiösa ledarna i Jerusalem att de förblev bittra och hotfulla fiender till Jesus och apostlarna och senare gjorde mycket för att hindra deras offentliga verksamhet. De religiösa ledarna i Jerusalem, inte Herodes, utgjorde den största faran för Jesus. Just av denna orsak tillbringade Jesus och apostlarna så mycket tid i Galiléen och utförde största delen av sin offentliga förkunnelse där, hellre än i Jerusalem och Judéen.
147:1.1 (1647.3) Dagen innan de gjorde sig klara att bege sig till Jerusalem för att fira påsk, kom Mangus, en officer eller kapten för den romerska vaktstyrkan stationerad i Kafarnaum, till synagogans styresmän och sade: ”Min trogne ordonnans är dödssjuk. Kan ni därför gå till Jesus å mina vägnar och enträget be honom bota min tjänare?” Den romerske kaptenen gjorde detta då han trodde att judarnas ledare skulle äga mer inflytande hos Jesus. Därför gick de äldste för att träffa Jesus, och deras talesman sade: ”Lärare, vi ber dig innerligt att du går över till Kafarnaum för att rädda den romerske officerens förnämste tjänare. Denne officer är värd din uppmärksamhet emedan han älskar vårt folk och rentav lät bygga åt oss den synagoga där du så många gånger har talat.”
147:1.2 (1647.4) När Jesus hade hört vad de hade att säga sade han: ”Jag skall komma med er.” Och när han gick med dem till officerens hus sände den romerske soldaten, redan innan de hade kommit in på hans gård, sina vänner ut för att välkomna Jesus och med instruktioner att säga: ”Herre, besvära dig inte med att stiga in i mitt hus, för jag är inte värdig att du går in under mitt tak. Inte heller tyckte jag mig själv vara värdig att komma till dig; därför sände jag de äldste från ditt eget folk. Men jag vet att du kan säga ordet där du står, så blir min tjänare frisk. För jag är själv en som står under befäl och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene ’gå’, så går han, och till den andre ’kom’, så kommer han, och säger jag till mina tjänare ’gör si och så’ så gör de det.”
147:1.3 (1648.1) När Jesus hörde dessa ord vände han sig om och sade till sina apostlar och dem som följde med: ”Jag förundrar mig över tron hos denne icke-jude. Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro.” Jesus vände sig bort från huset och sade: ”Låt oss gå härifrån.” Officerens vänner gick in i huset och berättade för Mangus vad Jesus hade sagt, och från den stunden började tjänaren återhämta sig och blev slutligen återställd till normal hälsa och duglighet.
147:1.4 (1648.2) Men vi fick aldrig veta vad som egentligen hände vid detta tillfälle. Uppteckningen innehåller inget annat, och det avslöjades inte för dem som åtföljde Jesus om osynliga varelser ombesörjde eller inte ombesörjde botandet av officerens tjänare. Vi känner endast till faktumet att tjänaren blev fullständigt frisk.
147:2.1 (1648.3) Tidigt på tisdagsmorgonen den 30 mars inledde Jesus och apostlasällskapet sin färd till Jerusalem längs Jordanfloden, för att fira påsk. De var framme på fredagseftermiddagen den 2 april och etablerade som vanligt sin operationsbas i Betania. Under sin färd genom Jeriko stannade de för att vila medan Judas deponerade en del av deras gemensamma penningmedel i en bank som ägdes av en vän till hans familj. Det här var första gången Judas hade fått ett överskott på pengar, och denna deposition lämnades orörd tills de igen färdades genom Jeriko på den sista och händelserika resan till Jerusalem kort före rättegången mot Jesus och hans död.
147:2.2 (1648.4) Sällskapet hade en händelselös färd till Jerusalem, men de hade knappt hunnit installera sig i Betania förrän de som sökte bot för sin kropp, tröst för sitt plågade sinne och frälsning för sin själ började samlas från när och fjärran, så många att Jesus knappast fick tid för vila. Därför satte de upp tält i Getsemane och Mästaren gick fram och tillbaka mellan Betania och Getsemane för att undvika folkmassorna som ständigt ansatte honom. Apostlasällskapet tillbringade nästan tre veckor i Jerusalem, men Jesus ålade dem att inte ägna sig åt offentlig förkunnelse, endast åt privatundervisning och personligt arbete.
147:2.3 (1648.5) De firade påsken stillsamt i Betania. Det här var första gången som Jesus och alla tolv apostlar deltog i den påskhögtid som firades utan blodsutgjutelse. Johannes apostlar åt inte påskmåltiden tillsammans med Jesus och hans apostlar; de firade högtiden tillsammans med Abner och många av dem som i ett tidigt skede hade omfattat Johannes förkunnelse. Detta var Jesu andra påsk tillsammans med sina apostlar i Jerusalem.
147:2.4 (1648.6) När Jesus och de tolv gav sig i väg tillbaka till Kafarnaum återvände inte Johannes apostlar med dem. Under Abners ledning stannade de i Jerusalem och den omgivande landsbygden och arbetade där i det tysta för rikets utbredning, medan Jesus och de tolv återvände till arbetet i Galiléen. Aldrig var tjugofyra alla igen samlade förutom en kort tid innan de sjuttio evangelisterna förordnades och utsändes. Men de två grupperna samverkade, och de hyste de bästa känslor för varandra trots sina inbördes meningsskiljaktigheter.
147:3.1 (1649.1) På eftermiddagen under den andra sabbaten i Jerusalem, då Mästaren och apostlarna skulle till att delta i tempelandakterna, sade Johannes till Jesus: ”Kom med mig, det är något jag vill visa dig.” Johannes förde Jesus ut genom en av Jerusalems portar till en vattendamm kallad Betesda. Dammen omgavs av en konstruktion med fem pelargångar, och i dem låg en stor grupp lidande människor som sökte helande. Det här var en het källa vars rödaktiga vatten med oregelbundna intervaller bubblade upp på grund av ansamlingar av gas i bergsgrottorna under dammen. Många trodde att skummandet, som från tid till annan inträffade i det varma vattnet, berodde på övernaturliga krafter, och enligt folktron skulle den första som steg ned i vattnet efter ett sådant skummande helas från sina krämpor, av vad slag de än var.
147:3.2 (1649.2) Apostlarna var något rastlösa under de restriktioner som Jesus hade ålagt dem, och Johannes som var den yngste av de tolv var särskilt otålig under ett sådant återhållande. Han hade fört Jesus till dammen med den tanken att åsynen av de lidande som hade samlats där, skulle väcka Mästarens medlidande så att han skulle röras till att göra ett under: en helbrägdagörelse, och då skulle hela Jerusalem förvåna sig och inom kort vinnas till tro på rikets evangelium. Johannes sade till Jesus: ”Mästare, se alla dessa lidande människor; finns det ingenting som vi kan göra för dem?” Jesus svarade: ”Johannes, varför vill du fresta mig att avvika från den väg jag har valt? Varför envisas du med att vilja ersätta förkunnandet av den eviga sanningens evangelium med utförandet av underverk och botandet av sjuka? Min son, jag får inte göra det som du önskar, men samla ihop dessa sjuka och lidande så att jag får tala ord av uppmuntran och evig tröst till dem.”
147:3.3 (1649.3) Då Jesus talade till de församlade sade han: ”Mången av er här är sjuka och lidande till följd av era många år av oriktigt levnadssätt. En del lider av de olyckor som förekommer i tiden, andra som resultat av de misstag som deras förfäder gjorde, medan vissa av er kämpar med de handikapp som kommer sig av de ofullkomliga förhållandena i er jordiska existens. Men min Fader arbetar, och jag skulle vilja arbeta, för att förbättra er jordiska tillvaro, men i synnerhet för att säkra er eviga tillvaro. Ingen av oss kan göra mycket för att ändra livets svårigheter om vi inte upptäcker att Fadern i himlen vill det. Vi är alla i sista hand skyldiga att göra den Eviges vilja. Om ni alla kunde botas från era fysiska åkommor skulle ni förvisso förundra er, men det är ännu bättre att ni skulle renas från all andlig sjukdom och finna er helade från alla moraliska defekter. Ni är alla Guds barn; ni är den himmelske Faderns söner. Tidens bojor må synas plåga er, men evighetens Gud älskar er. Och när tiden för domen är inne, frukta inte, ni skall alla finna inte endast rättvisa utan även ett överflöd av barmhärtighet. Sannerligen säger jag er: Den som hör rikets evangelium och tror denna förkunnelse om att han är en av Guds söner, han har evigt liv; redan nu går sådana troende från dom och död till ljus och liv. Och den stund närmar sig då även de som vilar i graven skall höra uppståndelsens röst.”
147:3.4 (1649.4) Många av dem som lyssnade trodde på rikets evangelium. Några av de sjuka blev så inspirerade och andligen återupplivade att de gick omkring och kungjorde att de också hade blivit botade från sina fysiska krämpor.
147:3.5 (1649.5) En man som i många år hade varit deprimerad och allvarligt plågad av sitt störda sinnes svagheter blev så glad över Jesu ord att han lyfte upp sin bädd och gick hem, trots att det var sabbatsdag. Denne plågade man hade väntat alla dessa år på att någon skulle hjälpa honom. Han var till den grad ett offer för känslan av sin egen hjälplöshet att det aldrig hade fallit honom in att hjälpa sig själv, vilket visade sig vara det enda han behövde göra för att bli frisk — ta sin bädd och gå.
147:3.6 (1650.1) Sedan sade Jesus till Johannes: ”Låt oss gå innan översteprästerna och de skriftlärde observerar oss och tar anstöt av att vi talade ord av liv till dessa lidande.” De återvände till templet för att förena sig med sina kamrater, och inom kort avlägsnade de sig alla för att tillbringa natten i Betania. Men Johannes berättade aldrig för de andra apostlarna om sitt och Jesu besök denna sabbatseftermiddag vid dammen Betesda.
147:4.1 (1650.2) På kvällen denna samma sabbatsdag i Betania, när Jesus, de tolv och en grupp troende var samlade kring elden i Lasaros trädgård, ställde Natanael denna fråga till Jesus: ”Mästare, även om du har lärt oss den positiva versionen av den gamla levnadsregeln och instruerat oss att göra mot andra så som vi vill att de skall göra mot oss, inser jag inte helt hur vi alltid kan följa ett sådant påbud. Låt mig illustrera mitt påstående med att nämna som exempel en åtråfull man som på detta sätt lastbart ser på sin tilltänkta medverkare i synden. Hur kan vi lära att denne man med ont i sinnet skall göra mot andra så som han vill att de skulle göra mot honom?”
147:4.2 (1650.3) När Jesus hörde Natanaels fråga stod han genast upp, pekade finger åt aposteln och sade: ”Natanael, Natanael, vad för slags tankar hyser du i ditt hjärta? Tar du inte emot min förkunnelse som en som är född av anden? Hör du inte sanningen likt män med visdom och andlig förståelse? När jag uppmanade er att göra mot andra så som ni vill att de skall göra mot er, talade jag till människor med höga ideal, inte till dem som skulle känna sig frestade att förvränga min undervisning till frihet att uppmuntra till att göra det som är ont.”
147:4.3 (1650.4) När Mästaren hade talat stod Natanael upp och sade: ”Men Mästare, du skall inte tro att jag samtycker till en sådan tolkning av din undervisning. Jag ställde frågan därför att jag gissar att många sådana män kunde tänkas misstolka din uppmaning på detta sätt, och jag hoppades att du skulle ge oss ytterligare undervisning i dessa saker.” När Natanael hade satt sig ned fortsatte Jesus att tala: ”Jag vet mycket väl, Natanael, att du inte godkänner någon sådan ondskefull tanke i ditt sinne, men jag är besviken på att ni alla så ofta försummar att göra en genuint andlig tolkning av mina alldagliga uttryck, av min undervisning som måste meddelas er på människors språk och så som människor måste tala. Låt mig nu undervisa er om de olika betydelsenivåer som ansluter sig till tolkningen av denna levnadsregel, denna uppmaning att ’göra mot andra det som ni vill att de skall göra mot er’:
147:4.4 (1650.5) ”1. Köttets nivå. En sådan rent självisk och åtråfull tolkning skulle väl exemplifieras av antagandet i din fråga.
147:4.5 (1650.6) ”2. Känslornas nivå. Detta plan ligger en nivå högre än köttets och antyder att empati och medlidande höjer ens tolkning av denna levnadsregel.
147:4.6 (1650.7) ”3. Sinnets nivå. Nu inverkar sinnets förnuft och erfarenhetens samlade information. Ett gott omdöme föreskriver att en sådan levnadsregel bör tolkas i samklang med den högsta idealism som är införlivad i ädelheten av en djupgående självrespekt.
147:4.7 (1651.1) ”4. Den broderliga kärlekens nivå. Ännu högre upptäcks nivån för osjälvisk tillgivenhet för ens medmänniskors välbefinnande. På detta högre plan för helhjärtat socialt tjänande, som växer fram av medvetenheten om att Gud är vår Fader och som följd därav av insikten om att människan är vår broder, upptäcks en ny och långt vackrare tolkning av denna grundläggande levnadsregel.
147:4.8 (1651.2) ”5. Den moraliska nivån. När ni sedan når upp till sant filosofiska tolkningsnivåer, när ni får en verklig förståelse för vad som är rätt och vad som är fel, när ni inser vad som är evigt rätt i de mänskliga relationerna, börjar ni betrakta ett sådant tolkningsproblem så som ni föreställer er att en högsinnad, idealistisk, vis och opartisk tredje person skulle se på och tolka en sådan föreskrift tillämpad på era personliga problem vid anpassningen till era livssituationer.
147:4.9 (1651.3) ”6. Den andliga nivån. Och sedan sist, men den ädlaste av dem alla, uppnår vi nivån för andeinsikt och andlig tolkning, vilket förmår oss att i denna levnadsregel se en gudomlig befallning att behandla alla människor så som vi föreställer oss att Gud skulle behandla dem. Sådant är idealet för de mänskliga relationerna i universum. Och sådan är er inställning till alla dessa problem när er högsta önskan är att ständigt göra Faderns vilja. Jag vill därför att ni skulle göra mot alla människor det som ni vet att jag under liknande omständigheter skulle göra.”
147:4.10 (1651.4) Inget som Jesus hade sagt till apostlarna fram till denna tid hade förvånat dem mer än detta. De fortsatte att diskutera Mästarens ord länge efter det att han hade gått till vila. Fastän det dröjde länge för Natanael att återhämta sig från sitt antagande att Jesus hade missförstått den rätta andan i hans fråga, var de andra mer än tacksamma att deras filosofiske medapostel hade haft mod att ställa en sådan tankeväckande fråga.
147:5.1 (1651.5) Fastän Simon inte var medlem av judarnas råd var han en inflytelserik farisé i Jerusalem. Han trodde halvhjärtat, och trots att han kunde bli hårt kritiserad för det vågade han bjuda in Jesus och hans personliga medarbetare Petrus, Jakob och Johannes till sitt hem för en gemensam måltid. Simon hade länge iakttagit Mästaren, och han var mycket imponerad av hans förkunnelse och ännu mer av hans personlighet.
147:5.2 (1651.6) De förmögna fariséerna ägnade sig åt att ge allmosor, och de skydde inte offentlighet i samband med sin filantropi. Ibland brukade de rentav blåsa i en trumpet när de stod i beråd att utöva välgörenhet för någon tiggare. Det var sed bland dessa fariséer, när de ordnade en bankett för prominenta gäster, att lämna dörrarna till huset öppna så att även tiggarna från gatan kunde komma in och, där de stod utmed rummets väggar bakom middagsgästernas liggsoffor, vara i tillfälle att få del av maten, som middagsgästerna kanske kunde kasta åt dem.
147:5.3 (1651.7) Vid detta särskilda tillfälle i Simons hus fanns bland dem som kom in från gatan en illa beryktad kvinna som nyligen hade blivit en som hade börjat tro på den goda nyheten om rikets evangelium. Denna kvinna var välkänd över hela Jerusalem som en tidigare innehavare av en av de så kallade högklassiga bordeller, som låg nära intill tempelgården för icke-judar. Då hon accepterade Jesu förkunnelse hade hon stängt sin nedriga affärsförelse och förmått flertalet av de kvinnor som hade varit knutna till henne att acceptera evangeliet och ändra sitt levnadssätt. Trots detta hölls hon i stort förakt av fariséerna och var tvungen att låta sitt hår hänga löst — tecknet på prostitution. Denna ej namngivna kvinna hade tagit med sig en stor flaska parfymerad smörjelseolja, och där hon stod bakom Jesus medan han låg lutad till bords började hon smörja hans fötter, samtidigt som hon också vätte dem med sina tårar av tacksamhet och torkade dem med sitt hår. När hon hade avslutat denna smörjelse fortfor hon att gråta och kyssa hans fötter.
147:5.4 (1652.1) När Simon såg allt detta sade han till sig själv: ”Om denne man var en profet skulle han ha insett vilken och vad slags kvinna det är som på detta sätt rörde vid honom: att hon är en beryktad synderska.” Jesus, som visste vad som rörde sig i Simons sinne, höjde rösten och sade: ”Simon, jag har något att säga dig.” Simon svarade: ”Säg det, lärare.” Då sade Jesus: ”Två män stod i skuld hos en viss förmögen penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När ingendera kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem, tror du Simon, skulle älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” ”Du har rätt”, sade Jesus och fortsatte vänd mot kvinnan: ”Simon, se noga på denna kvinna. Jag kom in i ditt hus som inbjuden gäst, men du gav mig inte vatten för mina fötter. Denna tacksamma kvinna har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men denna kvinna har kysst mina fötter hela tiden sedan hon kom in. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med dyrbara balsamer. Och vad betyder allt detta? Helt enkelt att hon har fått förlåtelse för sina många synder, och det har fått henne att visa stor kärlek. Men de som har fått endast litet förlåtet visar ibland endast liten kärlek.” Han vände sig om mot kvinnan, tog henne i hand, lyfte upp henne och sade: ”Du har förvisso ångrat dina synder, och de är förlåtna. Bli inte missmodig av den tanklösa och ovänliga inställningen hos dina medmänniskor; vandra vidare i himmelrikets glädje och frihet.”
147:5.5 (1652.2) När Simon och hans vänner som satt till bords med honom hörde dessa ord var de mer än förvånade, och de började viska sinsemellan: ”Vem är denne man som till och med vågar förlåta synder?” Och när Jesus hörde hur de mumlade vände han sig för att sända bort kvinnan och sade: ”Kvinna, gå i frid; din tro har frälst dig.”
147:5.6 (1652.3) När Jesus reste sig med sina vänner för att ta avsked vände han sig till Simon och sade: ”Jag känner ditt hjärta, Simon, hur du slits mellan tro och tvivel, hur du oroas av rädsla och besväras av högmod. Men jag ber för dig att du måtte böja dig för ljuset och i din ställning i livet få uppleva sådana mäktiga omvandlingar till sinne och ande att de kan jämföras med de väldiga förändringar som rikets evangelium redan har åstadkommit i hjärtat på din objudna och ovälkomna gäst. Och jag förkunnar för er alla att Fadern har öppnat dörrarna till himmelriket för alla som har den tro som behövs för att stiga in, och ingen människa eller sammanslutning av människor kan stänga dessa dörrar för ens den ringaste själ eller den förment mest flagranta syndare på jorden om dessa uppriktigt vill komma in.” Jesus, Petrus, Jakob och Johannes tog avsked av sin värd och gick för att förena sig med de övriga apostlarna i lägret i Getsemanes trädgård.
147:5.7 (1653.1) Samma kväll höll Jesus ett oförgätligt tal till apostlarna om det relativa värdet av ens ställning i förhållande till Gud och av ens framåtskridande under den eviga uppstigningen till Paradiset. Jesus sade: ”Mina barn, om det finns en sann och levande förbindelse mellan barnet och Fadern, är det säkert att barnet ständigt utvecklas i riktning mot Faderns ideal. Förvisso kan barnet till en början göra långsamma framsteg, men framåtskridandet är det oaktat säkert. Det viktiga är inte hur fort ert framåtskridande går utan dess säkerhet. Er faktiska uppnåelse är inte lika viktig som det faktum att ert framåtskridande sker i riktning mot Gud. Det som ni från dag till dag blir, är av oändligt mycket större betydelse än det som ni idag är.
147:5.8 (1653.2) ”Den förvandlade kvinna som några av er idag såg i Simons hus lever i denna stund på en nivå som ligger väldigt långt under Simons och hans välmenande vänners nivå; men medan fariséerna ägnar sig åt ett falskt framåtskridande enligt ett illusoriskt genomgående av bedrägliga kretsar av meningslösa ceremoniella riter, har denna kvinna på dödligt allvar påbörjat det långa och händelserika sökandet efter Gud, och hennes väg till himlen blockeras inte av andlig stolthet och moralisk självgodhet. Mänskligt sett är kvinnan mycket längre från Gud än Simon, men hennes själ befinner sig i rörelse framåt; hon är på väg mot ett evigt mål. Det finns hos denna kvinna enormt stora andliga möjligheter för framtiden. En del av er står kanske inte så högt när det gäller själens och andens faktiska nivå, men ni gör dagliga framsteg på den levande väg som tron har öppnat upp till Gud. Det finns stora möjligheter i var och en av er för framtiden. Det är långt bättre att ha en liten men levande och växande tro än ett stort intellekt med dess döda lager av världslig visdom och andlig otro.”
147:5.9 (1653.3) Men Jesus varnade allvarligt sina apostlar för dåraktigheten hos det gudsbarn som förlitar sig för mycket på Faderns kärlek. Han förkunnade att Fadern inte är någon slapp, obestämd eller dumt eftergiven förälder som ständigt är redo att tolerera synd och förlåta ansvarslöshet. Han varnade sina åhörare att inte tillämpa hans exempel med far och son felaktigt, så att det förefaller som om Gud vore lik vissa alltför eftergivna och okloka föräldrar som samverkar med världens dåraktiga till att åstadkomma en moralisk upplösning hos sina tanklösa barn, och som därigenom säkert och direkt bidrar till brottslighet och tidig demoralisering hos sina egna efterkommande. Jesus sade: ”Min Fader överser inte eftergivet med sina barns gärningar och förfaranden som är av den art att de förstör dem själva och omintetgör all moralisk tillväxt och allt andligt framåtskridande. Sådana syndfulla tillvägagångssätt är en styggelse i Guds ögon.”
147:5.10 (1653.4) I många andra delvis privata möten och banketter deltog Jesus tillsammans med hög och låg, rik och fattig, i Jerusalem innan han och apostlarna slutligen återvände till Kafarnaum. Många var det, förvisso, som började tro på rikets evangelium och som senare döptes av Abner och hans medarbetare, vilka stannade kvar för att främja rikets intressen i Jerusalem och dess omgivning.
147:6.1 (1653.5) Sista veckan i april gav sig Jesus och de tolv i väg från sin operationsbas i Betania nära Jerusalem och började sin färd tillbaka till Kafarnaum via Jeriko och Jordanfloden.
147:6.2 (1654.1) Judarnas överstepräster och religiösa ledare höll många hemliga möten för att avgöra vad de skulle göra med Jesus. De var alla överens om att något borde göras för att sätta stopp för hans förkunnelse, men de kunde inte enas om metoden. De hade hoppats att civilmyndigheterna skulle göra sig av med honom, såsom Herodes hade gjort slut på Johannes, men de observerade att Jesus bedrev sin verksamhet på ett sådant sätt att de romerska myndighetspersonerna inte var särskilt oroade över hans predikningar. Följaktligen beslöt man vid ett möte, som hölls dagen före Jesu avfärd till Kafarnaum, att han måste anhållas enligt en anklagelse som gällde religionen och dömas av judarnas råd. Därför utsågs en kommission om sex hemliga spioner som skulle följa Jesus, observera hans ord och handlingar och, när de hade samlat tillräckligt med bevis för lagbrott och hädande, skulle de återvända till Jerusalem med sin rapport. Dessa sex judar hann upp apostlasällskapet, som bestod av ett trettiotal medlemmar, i Jeriko, och föregivande att de ville bli lärjungar anslöt de sig till Jesu familj av anhängare och stannade hos gruppen ända fram till början av den andra predikoresan i Galiléen. Därefter återvände tre av dem till Jerusalem för att rapportera till översteprästerna och judarnas råd.
147:6.3 (1654.2) Petrus predikade för den församlade folkmassan vid övergångsstället över Jordanfloden, och nästa morgon förflyttade de sig upp längs floden mot Amathus. De ville fortsätta raka vägen till Kafarnaum, men en sådan människomassa samlade sig här att de stannade i tre dagar medan de predikade, undervisade och döpte. Först tidigt på sabbatsmorgonen den första dagen i maj färdades de vidare hemåt. Spionerna från Jerusalem var säkra på att de nu skulle få sin första anklagelse mot Jesus — anklagelsen för sabbatsbrott — eftersom han dristade sig till att påbörja sin färd på sabbatsdagen. Men de var dömda till besvikelse, ty just före avfärden kallade Jesus till sig Andreas och instruerade honom inför dem alla att förflytta sig endast en sträcka om knappt tusen meter, den lagliga dagsresan under judarnas sabbat.
147:6.4 (1654.3) Men spionerna behövde inte länge vänta på ett tillfälle att anklaga Jesus för sabbatsbrott. När sällskapet drog fram längs den smala vägen var det böljande vetet, som just då höll på att mogna, nära till hands på vardera sidan, och några av apostlarna som var hungriga plockade av de mogna sädesaxen och åt sädeskornen. Det var brukligt för resenärer att plocka åt sig några sädesax när de drog fram längs vägen, och det ansågs därför inte ligga något felaktigt i ett sådant beteende. Men spionerna tog fasta på detta som en förevändning att komma åt Jesus. När de såg Andreas gnugga sädesaxet i sin hand gick de fram till honom och sade: ”Vet du inte att det är olagligt att plocka och gnugga sädesax på sabbatsdagen?” Andreas svarade: ”Men vi är hungriga och vi gnuggar endast tillräckligt för vårt behov; och sedan när har det blivit syndigt att äta säd på sabbatsdagen?” Fariséerna svarade: ”Ni gör inget fel i att äta, men ni bryter mot lagen när ni plockar axen och gnuggar ut sädeskornen mellan era händer. Er Mästare skulle förvisst inte godkänna sådana handlingar.” Då sade Andreas: ”Men om det inte är fel att äta sädeskornen, så är det knappast heller mer arbete att gnugga ut dem mellan händerna än att tugga dem, vilket ni tillåter; varför krånglar ni om sådana småsaker?” När Andreas antydde att fariséerna var krångelmakare blev de förnärmade, rusade tillbaka till det ställe där Jesus samtalande med Matteus vandrade fram längs vägen och protesterade med orden: ”Se Lärare, dina apostlar gör sådant som inte är tillåtet på sabbaten; de plockar, gnuggar och äter sädeskorn. Du befaller väl dem att sluta med det.” Och då sade Jesus till anklagarna: ”Ni håller verkligen nitiskt på lagen, och det är bra att ni kommer ihåg att helga sabbaten, men har ni aldrig läst i skrifterna att en dag när David var hungrig gick han och de som var med honom in i Guds hus och åt upp skådebröden, som enligt lagen ingen annan än prästerna fick äta av? Och David gav även av detta bröd åt dem som var med honom. Och har ni inte läst i vår lag att det är lovligt att uträtta många nödvändiga ärenden på sabbaten? Och skall jag inte förrän dagen är till ända få se er äta det som ni har tagit med er för denna dags behov? Gode män, ni gör väl i att ivra för sabbaten, men ni skulle göra än bättre i att ha omsorg om era medmänniskors hälsa och välbefinnande. Jag säger er att sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Och om ni är här tillsammans med oss för att vakta på mina ord, då vill jag öppet förkunna att Människosonen är herre också över sabbaten.”
147:6.5 (1655.1) Fariséerna blev förvånade och förbryllade över hans skarpsinniga och visa ord. Under återstoden av dagen höll de sig för sig själva och vågade inte ställa några flera frågor.
147:6.6 (1655.2) Jesu motstånd mot de judiska traditionerna och trälaktiga ceremonierna var alltid positivt. Det bestod av det han gjorde och det han intygade. Mästaren slösade inte mycken tid på negativa fördömanden. Han lärde att de som känner Gud kan njuta av livets frihet utan att bedra sig själva med att tro sig ha tillstånd att synda. Jesus sade till apostlarna: ”Män, om ni är upplysta av sanningen och verkligen vet vad ni gör, är ni välsignade. Men om ni inte känner den gudomliga vägen är ni olycksaliga och redan lagbrytare.”
147:7.1 (1655.3) Vid tolvtiden måndagen den 3 maj kom Jesus och de tolv från Tarikea med båt till Betsaida. De färdades med båt för att undgå dem som följde efter dem. Men nästa dag hade de andra, inklusive de officiella spionerna från Jerusalem, igen hittat Jesus.
147:7.2 (1655.4) På tisdagskvällen höll Jesus en av sina sedvanliga lektioner med frågor och svar, då ledaren för de sex spionerna sade till honom: ”Jag talade idag med en av Johannes lärjungar, som är här för att följa med din undervisning, och vi kunde inte förstå varför du aldrig befaller dina lärjungar att fasta och be, så som vi fariséer fastar och så som Johannes bad sina anhängare göra.” Och Jesus, som hänvisade till ett uttalande av Johannes, svarade sin frågeställare: ”Kan sönerna i brudens hem fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge de har brudgummen hos sig kan de knappast fasta. Men den tid närmar sig då brudgummen tas ifrån dem, och under de tiderna kommer barnen i brudens hem utan tvivel att fasta och be. Att be är naturligt för ljusets barn, men fastandet är inte en del av himmelrikets evangelium. Kom ihåg att en vis skräddare inte syr fast en bit nytt och okrympt tyg på ett gammalt plagg, så att det inte när det blir vått krymper och åstadkommer en värre reva. Och inte häller man nytt vin i gamla vinsäckar, för då spränger vinet vinsäckarna och både vinet och säckarna förstörs. Den vise slår nytt vin i nya vinsäckar. Det är därför klokt av mina lärjungar att inte föra över för mycket från den gamla ordningen till den nya förkunnelsen om rikets evangelium. För er som har förlorat er lärare kan det vara berättigat att fasta en tid. Fastan kan vara en ändamålsenlig del av Mose lag, men i det kommande riket skall Guds söner uppleva frihet från fruktan och glädje i den gudomliga anden.” När de hade fått höra dess ord kände sig Johannes´ lärjungar tröstade, medan fariséerna själva var än mer förbryllade.
147:7.3 (1656.1) Sedan fortsatte Mästaren med att varna sina åhörare för att hysa en sådan uppfattning att all gammal undervisning helt skulle ersättas av nya läror. Jesus sade: ”Det som är gammalt och tillika sant måste bli kvar. Likaså måste det som är nytt men falskt förkastas. Men ha tro och mod att acceptera det som är nytt och tillika sant. Kom ihåg att det är skrivet: ”Överge inte en gammal vän, ty den nye kan inte jämföras med honom. En ny vän är som nytt vin; om det blir gammalt dricker du det med glädje.”
147:8.1 (1656.2) Den kvällen fortsatte Jesus, länge efter det att de vanliga åhörarna hade dragit sig tillbaka, att undervisa sina apostlar. Han började denna speciella undervisning med att citera profeten Jesaja:
147:8.2 (1656.3) ”’Varför har ni fastat? Varför späker ni er själ när ni fortfar att finna nöje i förtryck och glädjas åt orättvisa. Se, för kiv och split håller ni er fasta och för att slå med gudlös näve. Men ni skall inte fasta på sådant sätt för att göra er röst hörd i höjden.
147:8.3 (1656.4) ”’Är det en sådan fasta som jag vill ha — en dag då människan späker sin själ? Att man hänger med huvudet som ett sävstrå, och sätter sig i säck och aska? Vågar du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till Herrens behag? Nej, är inte detta den fasta som jag vill ha: att ni lossar orättfärdiga bojor och löser okets band, att ni ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok? Är det inte att bryta mitt bröd åt de hungriga och att skaffa de fattiga och husvilla husrum hos mig? Och när jag ser dem som är nakna, klär jag dem.
147:8.4 (1656.5) ”’Då skall ditt ljus bryta fram som morgonen, och din hälsa sprudla fram med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig, medan Herrens härlighet skall vakta dina spår. Då skall Herren svara, när du åkallar honom; när du ropar skall han säga: Här är jag. Och allt detta skall han göra om du avstår från att förtrycka och fördöma, och från fåfänga. Fadern önskar hellre att du av ditt hjärta delar med dig åt den hungrige och att du vårdar dig om de betryckta själarna; då skall ditt ljus skina i dunklet, och även ditt mörker skall bli likt middagens sken. Då skall Herren ständigt leda dig; han skall förnöja din själ och förnya dina krafter. Och du skall bli lik en vattnad trädgård, lik en källa vars vatten aldrig tryter. Och de som gör så skall återupprätta den förlorade härligheten; de skall bygga upp grundvalarna från många släkten; de skall kallas återuppbyggare av raserade murar, återställare av trygga stigar, som man kan bo invid.’”
147:8.5 (1656.6) Sedan betonade Jesus långt in på natten för sina apostlar sanningen att det var deras tro som gjorde dem trygga i det nuvarande och det kommande riket, inte deras späkande av själen och fastande för kroppen. Han uppmanade sina apostlar att åtminstone leva upp till den forntida profetens tankar och hoppades att de skulle avancera långt förbi även Jesajas och de äldre profeternas ideal. Hans sista ord för kvällen var: ”Väx till i nåd med hjälp av den levande tro som fattar det faktum att ni är Guds söner samtidigt som den erkänner varje människa som en broder.”
147:8.6 (1656.7) Först efter klockan två på morgonen avslutade Jesus sin diskussion, och varje man gick till sin plats för att sova.
Urantiaboken
Kapitel 148
148:0.1 (1657.1) FRÅN den 3 maj till den 3 oktober år 28 e.Kr. vistades Jesus och apostlasällskapet i Sebedaios hem i Betsaida. Under hela denna fem månaders period av torrtid upprätthölls ett enormt läger vid sjöstranden nära Sebedaios hus, som avsevärt hade utbyggts för att rymma Jesu växande familj. Detta strandläger, som beboddes av en ständigt föränderlig samling av sanningssökare, sådana som sökte helande samt nyfikna, hyste mellan femhundra och femtonhundra personer. Denna tältstad stod under allmänt överinseende av David Sebedaios, assisterad av tvillingarna Alfaios. Lägret var ett föredöme i fråga om ordning, hygien och allmän administration. De som hade olika sjukdomar hölls avskilda och övervakades av en troende läkare, en syrier som hette Elman.
148:0.2 (1657.2) Under hela denna period brukade apostlarna fara ut och fiska åtminstone en dag i veckan, och de sålde sin fångst åt David för konsumtion i strandlägret. De pengar som sålunda erhölls överfördes till gruppens kassa. De tolv fick varje månad tillbringa en vecka med sin familj eller vänner.
148:0.3 (1657.3) Medan Andreas fortsatte med det allmänna ansvaret för apostlarnas verksamhet sköttes skolan för evangelisterna helt av Petrus. Alla apostlar fullgjorde varje förmiddag sin del av undervisningen av evangelistgrupper, och under eftermiddagarna undervisade både lärare och elever folket. Efter kvällsmåltiden fem kvällar i veckan höll apostlarna en frågetimme till förmån för evangelisterna. En gång i veckan ledde Jesus denna frågetimme och besvarade då de frågor som vid föregående möten hade blivit obesvarade.
148:0.4 (1657.4) Under dessa fem månader kom och gick flera tusenden i detta läger. Intresserade från alla delar av det romerska riket och från länderna öster om Eufrat fanns ofta bland deltagarna. Detta var den längsta etablerade och välorganiserade perioden i Mästarens undervisning. Medlemmarna av Jesu närmaste familj tillbringade det mesta av denna tid antingen i Nasaret eller i Kana.
148:0.5 (1657.5) Lägret förvaltades inte på samma sätt som apostlafamiljen, d.v.s. som ett samfund för gemensamma intressen. David Sebedaios skötte denna stora tältstad så att den blev ett självförsörjande företag, trots att ingen någonsin avvisades. Detta ständigt föränderliga läger var en oundgänglig del av Petrus skola för evangelisterna.
148:1.1 (1657.6) Petrus, Jakob och Andreas bildade en kommitté som Jesus hade utsett för att pröva dem som sökte inträde i skolan för evangelister. Alla raser och nationaliteter i den romerska världen och österns länder, så långt som Indien, var företrädda bland eleverna i denna nya profetskola. Skolan byggde på tanken om att lära och göra. Det som eleverna under förmiddagen lärde sig undervisade de folksamlingen vid stranden på eftermiddagen. Efter kvällsmåltiden diskuterade de informellt både inlärningen under förmiddagen och utlärningen under eftermiddagen.
148:1.2 (1658.1) Varje apostel undervisade som lärare enligt sin egen syn på rikets evangelium. De försökte inte undervisa alldeles lika. Det fanns ingen standardiserad eller dogmatisk formulering av teologiska lärosatser. Fastän de alla undervisade samma sanning, presenterade varje apostel sin egen tolkning av Mästarens förkunnelse. Jesus gav sitt stöd åt denna presentation av mångfalden i de personliga erfarenheterna av det som tillhör himmelriket, och under sina frågetimmar varje vecka harmoniserade och koordinerade han ofelbart dessa många olikartade uppfattningar om evangeliet. Trots denna stora grad av personlig frihet när det gällde undervisningen tenderade Simon Petrus att dominera teologin i skolan för evangelisterna. Näst efter Petrus utövade Jakob Sebedaios det största personliga inflytandet.
148:1.3 (1658.2) De över hundra evangelister som utbildades under dessa fem månader vid sjöstranden representerade det människomaterial från vilket (med undantag för Abner och Johannes apostlar) de senare sjuttio lärarna och förkunnarna av evangeliet utvaldes. I skolan för evangelisterna hade man inte allt gemensamt i samma utsträckning som bland de tolv.
148:1.4 (1658.3) Fastän dessa evangelister undervisade och predikade evangeliet, döpte de inte troende förrän senare då Jesus hade ordinerat och förordnat dem som rikets sjuttio budbärare. Endast sju av det stora antal människor, som blev botade vid solnedgången på detta samma ställe, fanns bland evangelisteleverna. Ädlingens son från Kafarnaum var en av dem som utbildades till evangelietjänst i Petrus skola.
148:2.1 (1658.4) I anslutning till lägret vid sjöstranden organiserade och förestod Elman, den syriske läkaren, med hjälp av en kår om tjugofem unga kvinnor och tolv män i fyra månaders tid, det som bör anses som rikets första sjukhus. Vid detta lasarett, som låg en kort väg söderut från den egentliga tältstaden, behandlades de sjuka enligt alla kända materiella metoder såväl som med de andliga metoderna såsom bön och uppmuntran i tron. Jesus besökte de sjuka i detta läger minst tre gånger i veckan och tog personlig kontakt med varje lidande. Så vitt vi vet inträffade inga så kallade mirakel av övernaturligt helande bland de tusen sjuka och lidande personer som, när de lämnade detta lasarett, var bättre eller botade. Det stora flertalet av dessa individer som hade dragit nytta av behandlingen fortsatte emellertid att kungöra att Jesus hade botat dem.
148:2.2 (1658.5) Många av de tillfrisknanden, som Jesus åstadkom i samband med sin omsorg om Elmans patienter, såg verkligen ut att likna undergöranden, men vi fick lära oss att de endast var sådana sinnets och andens omvandlingar, som kan inträffa hos förväntansfulla och av tron dominerade personer som står under omedelbart och inspirerande inflytande från en stark, positiv och välvillig personlighet vars omvårdnad förvisar fruktan och förintar ängslan.
148:2.3 (1658.6) Elman och hans medarbetare försökte lära dessa sjuka sanningen om ”att vara besatt av onda andar”, men de hade föga framgång. Tron på att fysiska sjukdomar och mentala rubbningar kunde orsakas av en så kallad oren ande, som vistades i den lidande personens sinne eller kropp, var nära nog världsomfattande.
148:2.4 (1659.1) Beträffande behandlingssättet eller uppenbarandet av sjukdomens okända orsaker åsidosatte Jesus aldrig i sin kontakt med de sjuka och lidande de instruktioner som hans Paradisbroder Immanuel hade gett innan han inledde inkarnationen på Urantia. Trots det lärde sig de som skötte de sjuka många nyttiga saker av att observera det sätt på vilket Jesus inspirerade tron och tillförsikten hos de sjuka och lidande.
148:2.5 (1659.2) Lägret upplöstes en kort tid före den årstid då förkylnings- och febersjukdomarna tilltog.
148:3.1 (1659.3) Under hela denna period höll Jesus mindre än ett dussin offentliga gudstjänster i lägret och talade endast en gång på Kafarnaums synagoga, nämligen den nästsista sabbaten före deras avfärd tillsammans med de nyss utbildade evangelisterna på deras andra offentliga predikotur i Galiléen.
148:3.2 (1659.4) Inte sedan sitt dop hade Mästaren varit så mycket för sig själv som under tiden för evangelisternas utbildningsläger i Betsaida. Närhelst någon av apostlarna dristade sig till att fråga Jesus varför han var så mycket frånvarande från deras krets, svarade han alltid att han ”skötte sin Faders angelägenheter”.
148:3.3 (1659.5) Under dessa frånvaroperioder åtföljdes Jesus endast av två av apostlarna. Han hade temporärt löst Petrus, Jakob och Johannes från deras uppdrag som hans personliga följeslagare, så att även de kunde delta i arbetet med att utbilda de nya evangelisterna, som uppgick till över hundra kandidater. När Mästaren önskade gå upp i bergen för att sköta sin Faders angelägenheter brukade han kalla på två apostlar, som råkade vara lediga, att följa med honom. På så sätt hade var och en av de tolv tillfälle till nära samvaro och förtrolig kontakt med Jesus.
148:3.4 (1659.6) Det har inte uppenbarats för denna framställnings syften, men vi har kommit till den slutsatsen att Mästaren under många av dessa ensamma perioder i bergen stod i direkt och verkställande förbindelse med många av sina främsta ledare för universumets angelägenheter. Ungefär sedan tiden för sitt dop hade denne inkarnerade Härskare över vårt universum börjat allt mer och medvetet aktivt leda vissa faser av universumets administration. Och vi har alltid varit av den åsikten att han under dessa veckor, då han deltog mindre i händelserna på jorden, på något sätt som inte hade uppenbarats för hans närmaste medarbetare, var engagerad i ledandet av de höga andeintelligenser som hade ansvaret för skötseln av ett vidsträckt universum, och att människan Jesus för sin del ville beteckna sådana aktiviteter som ”att sköta sin Faders angelägenheter”.
148:3.5 (1659.7) Många gånger när Jesus i timmar var ensam, men när två av hans apostlar var nära intill, märkte de hur hans anletsdrag undergick snabba och mångfaldiga förändringar fastän de inte hörde honom säga några ord. Inte heller observerade de någon synlig manifestation av himmelska varelser, som kunde ha stått i förbindelse med deras Mästare, så som några av dem bevittnade vid ett senare tillfälle.
148:4.1 (1659.8) Jesus hade för vana att två kvällar i veckan, i en viss undanskymd och skyddad vrå av Sebedaios trädgård, hålla särskilda samtal med individer som önskade tala med honom. Vid ett av dessa privata kvällssamtal ställde Tomas följande fråga till Mästaren: ”Varför är det nödvändigt för människorna att födas av anden för att komma in i riket? Är pånyttfödelse nödvändig för att komma ur den ondes våld? Mästare, vad är ondska?” När Jesus hörde dessa frågor sade han till Tomas:
148:4.2 (1660.1) ”Gör inte misstaget att förväxla ondskan med den onde, rättare sagt den fördärvade. Den som ni kallar den onde är en son som har förälskat sig i sig själv, en hög administratör som medvetet började ett avsiktligt uppror mot min Faders och hans lojala Söners styre. Men jag har redan besegrat dessa syndfulla rebeller. Gör det klart för dig att det finns olika inställningar till Fadern och hans universum. Glöm aldrig dessa lagar som gäller förhållandet till Faderns vilja:
148:4.3 (1660.2) ”Ondska är den omedvetna och oavsiktliga överträdelsen av den gudomliga lagen, d.v.s. Faderns vilja. Ondskan är likaså måttet på ofullständigheten i lydnaden mot Faderns vilja.
148:4.4 (1660.3) ”Synd är den medvetna, uppfattade och avsiktliga överträdelsen av den gudomliga lagen, av Faderns vilja. Synden är måttet på ovilligheten att låta sig ledas gudomligt och styras andligen.
148:4.5 (1660.4) ”Fördärv är den överlagda, beslutsamma och ihållande överträdelsen av den gudomliga lagen, av Faderns vilja. Fördärvet är måttet på det fortsatta avvisandet av Faderns kärleksfulla plan för personlighetens överlevnad och av Sönernas barmhärtiga frälsningsomsorg.
148:4.6 (1660.5) ”Den dödliga människan är av naturen, före återfödelsen av anden, utsatt för medfödda onda tendenser, men sådana naturliga ofullkomligheter i beteendet är varken synd eller fördärv. Den dödliga människan befinner sig bara i början av sin långa uppstigning till fulländningen hos Fadern i Paradiset. Att vara ofullkomlig eller partiell till sin naturliga utrustning är inte syndfullt. Människan är förvisso utsatt för ondska, men hon är på intet sätt den ondes barn, såvida hon inte medvetet och avsiktligt har valt syndens vägar och ett liv i fördärv. Det onda är inneboende i den naturliga ordningen i denna värld, men synden är en attityd av medvetet uppror som fördes till denna värld av dem som föll från det andliga ljuset in i det täta mörkret.
148:4.7 (1660.6) ”Du är förvirrad, Tomas, av grekernas lärosatser och persernas feluppfattningar. Du förstår inte de inbördes förhållandena mellan ondska och synd därför att du anser att människosläktet på jorden fick sin början med en fullkomlig Adam och sedan som följd av synden snabbt degenererade till människans nuvarande bedrövliga tillstånd. Men varför vägrar du att begripa innebörden i den uppteckning som avslöjar hur Kain, Adams son, begav sig till landet Nod och där tog sig en hustru? Och varför vägrar du att uttolka innebörden i den uppteckning som beskriver hur Guds söner tog sig hustrur bland människors döttrar?
148:4.8 (1660.7) ”Människorna är förvisso av naturen onda, men inte nödvändigtvis syndfulla. Den nya födelsen — andens dop — är väsentlig för frigörelsen från ondskan och nödvändig för inträde i himmelriket, men inget av detta förringar det faktum att människan är Guds son. Inte heller innebär denna inneboende närvaro av potentiell ondska att människan på något hemlighetsfullt sätt har blivit främmande för Fadern i himlen, så att hon som en utlänning, en främling eller ett styvbarn på något sätt måste söka bli lagligt adopterad av Fadern. Alla sådana uppfattningar föds för det första av din missuppfattning om Fadern och för det andra av din okunskap om människans ursprung, natur och bestämmelse.
148:4.9 (1660.8) ”Grekerna och andra har lärt er att människan ständigt faller från gudarnas fulländning ned mot glömska och förintelse. Jag har kommit för att visa att människan genom att träda in i riket säkert och stadigt stiger upp till Gud och till gudomlig fulländning. Varje varelse som på något sätt inte når upp till de gudomliga och andliga idealen enligt den evige Faderns vilja är potentiellt ond, men sådana varelser är i ingen bemärkelse syndfulla, än mindre fördärvade.
148:4.10 (1661.1) ”Tomas, har du inte läst om detta i skrifterna där det står: ’Ni är Herrens, er Guds, barn.’ ’Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min son.’ ’Jag har utvalt honom till min son — jag skall vara hans Fader.’ ’För hit mina söner från fjärran och mina döttrar från jordens ände; var och en som är uppkallad efter mitt namn, för jag har skapat dem till min ära.’ ’Ni är den levande Gudens söner.’ ’De som har Guds ande är förvisso Guds söner.’ Medan det finns en materiell del av människofadern i det naturliga barnet, finns det en andlig del av den himmelske Fadern i varje trosson i riket.”
148:4.11 (1661.2) Allt detta och mycket mer sade Jesus till Tomas, och mycket av det förstod aposteln, men Jesus uppmanade honom att ”inte tala med de andra om dessa frågor förrän han har återvänt till Fadern.” Och Tomas nämnde inte detta samtal förrän efter det att Mästaren hade lämnat denna värld.
148:5.1 (1661.3) Vid ett annat av dessa privata samtal i trädgården frågade Natanael Jesus: ”Mästare, fastän jag börjar förstå varför du vägrar att utöva helande utan urskillning, förstår jag fortfarande inte varför den kärleksfulle Fadern i himlen tillåter så många av sina barn på jorden att ha så många lidanden.” Mästaren svarade Natanael och sade:
148:5.2 (1661.4) ”Natanael, du och många andra är på detta sätt förbryllade därför att ni inte förstår hur vissa upproriska förrädare mot Faderns vilja så många gånger med sina syndfulla äventyr har omstörtat den naturliga ordningen i denna värld. Och jag har kommit för att börja ställa allt detta till rätta. Men det kommer att fordras många tidsåldrar att återställa denna del av universumet till dess tidigare vägar och sålunda frigöra människobarnen från de extra bördor som synden och upproret har vållat. Ondskans närvaro är i sig en tillräcklig prövosten för människans uppstigning — synden är inte nödvändig för överlevnaden.
148:5.3 (1661.5) ”Men min son, du skall veta att Fadern inte avsiktligt plågar sina barn. Människan ådrar sig onödigt lidande till följd av att hon ihärdigt vägrar att vandra längs den gudomliga viljans bättre vägar. Lidandet finns potentiellt i ondskan, men mycket av det har synden och fördärvet vållat. Många ovanliga händelser har inträffat i denna värld, och det är inte märkligt att alla tänkande människor är förbryllade över de syner av lidande och bedrövelse som de bevittnar. Men om en sak kan du vara förvissad: Fadern sänder inte lidandet som ett godtyckligt straff för missgärningar. De ofullständigheter och handikapp som ingår i ondskan är inbyggda. De straff som synden medför är oundvikliga; de förintande följder som fördärvet leder till är obevekliga. Människan bör inte klandra Gud för de lidanden som är den naturliga följden av det liv hon har valt att leva. Inte heller bör människan klaga över de erfarenheter som är en del av livet så som det levs i denna värld. Det är Faderns vilja att den dödliga människan skall arbeta ståndaktigt och genomgående för att förbättra sitt tillstånd på jorden. Intelligent tillämpning skulle göra det möjligt för människan att övervinna mycket av sitt elände på jorden.
148:5.4 (1662.1) ”Natanael, det är vår mission att hjälpa människorna att lösa sina andliga problem och att därmed vederkvicka deras sinnen så att de är bättre förberedda och inspirerade att lösa sina mångahanda materiella problem. Jag förstår din förvirring när du har läst skrifterna. Alltför ofta har en tendens varit rådande att tillskriva Gud ansvaret för allt som den okunniga människan inte förstår. Fadern är inte personligen ansvarig för allt som ni inte förstår. Tvivla inte på Faderns kärlek bara för att någon rättfärdig och vis lag som han har stiftat må orsaka dig lidande då du oskyldigt eller avsiktligt har överträtt en sådan gudomlig föreskrift.
148:5.5 (1662.2) ”Men, Natanael, det finns mycket i skrifterna som skulle ha upplyst dig om du blott hade läst dem med urskillning. Minns du inte att det står skrivet: ’Min son, förakta inte Herrens tuktan, och förargas inte när du tillrättavisas av honom. Ty den Herren älskar, den tillrättavisar han, liksom en fader sin son som han har kär.’ ’Herren plågar inte av villigt hjärta.’ ’Innan jag fick lida var jag vilsegången, men nu håller jag mig till lagen. Det gjorde mig gott att jag blev tuktad, så att jag fick lära mig de gudomliga lagarna.’ ’Jag känner dina sorger. En tillflykt är han, den evige Guden, och under dig vilar hans eviga armar.’ ’Herren är också en borg för den förtryckte, en tillflyktsort i nödens tider.’ ’Herren skall stärka honom på sjukbädden. Herren glömmer inte de sjuka.’ ’Som en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom. Han känner din kropp; han minns att du är stoft.’ ’Han helar dem som har förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.’ ’Han är ett hopp för den arme, ett värn för den fattige i hans nöd, en tillflykt mot från stormen och ett skydd från den förödande hettan.’ ’Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka.’ ’Ett brutet rö skall han inte sönderkrossa, och en tynande veke skall han inte utsläcka.’ ’Om du än måste gå genom plågornas vatten, så är jag med dig, eller genom motgångens strömmar, så skall de inte dränka dig.’ ’Han har sänt mig till att hela dem som har ett brustet hjärta, till att förkunna frihet för de fångna och till att trösta alla sörjande.’ ’Det finns rättelse i lidandet; olyckan skjuter ej upp ur marken.’”
148:6.1 (1662.3) Det var denna samma kväll i Betsaida då även Johannes frågade Jesus varför så många uppenbart oskyldiga människor led av så många sjukdomar och upplevde så många plågor. Då Mästaren besvarade Johannes fråga sade han bland annat:
148:6.2 (1662.4) ”Min son, du förstår inte meningen med motgången och lidandets uppgift. Har du inte läst den semitiska litteraturens mästerverk — skriftens berättelse om Jobs lidanden? Minns du inte hur denna underbara liknelse börjar med redogörelsen för den materiella välmågan hos Herrens tjänare? Nog kommer du väl ihåg att Job hade blivit välsignad med barn, rikedom, värdighet, samhällsställning, hälsa och allt annat som människorna sätter värde på i detta timliga liv. Enligt Abrahams barns hävdvunna läror var ett sådant materiellt välstånd ett tillräckligt bevis på gudomlig ynnest. Men sådana materiella tillgångar och ett sådant världsligt välstånd är inte tecken på Guds ynnest. Min Fader i himlen älskar den fattige precis lika mycket som den rike; han ser inte till person.
148:6.3 (1663.1) ”Fastän överträdelse av den gudomliga lagen förr eller senare leder till skörd i form av straff, även om att människorna med säkerhet till slut skördar vad de sår, skall du dock veta att mänskligt lidande inte alltid är ett straff för tidigare synd. Varken Job eller hans vänner lyckades finna det rätta svaret för sina bryderier. Och med den insikt du nu har skulle du knappast tilldela vare sig Satan eller Gud de roller de har i denna unika liknelse. Även om Job inte genom lidandet fann någon lösning på sina intellektuella problem eller utväg ur sina filosofiska svårigheter, nådde han förvisso stora segrar. Även inför själva sammanbrottet av sina teologiska försvarsanordningar, steg han upp till de andliga höjder där han uppriktigt kunde säga: ’Jag avskyr mig själv.’ Då gavs honom frälsningen som en vision av Gud. Så även genom en feluppfattning om lidandet steg Job upp till det övermänskliga planet av moralisk förståelse och andlig insikt. När den lidande tjänaren får en vision av Gud följer en själsfrid som överstiger allt mänskligt förstånd.
148:6.4 (1663.2) ”Den förste av Jobs vänner, Elifas, uppmanade den lidande Job att i sina hemsökelser visa samma styrka och ståndaktighet som han under sina välståndsdagar hade föreskrivit för andra. Denne falske tröstare sade: ’Förlita dig på din religion, Job; kom ihåg att det är de onda, inte de rättfärdiga, som får lida. Du måste ha gjort dig förtjänt av detta straff, annars skulle du inte plågas. Du vet mycket väl att ingen kan vara rättfärdig i Guds ögon. Du vet att de onda aldrig har verklig framgång. I varje fall ser människan ut att vara förutbestämd till besvär, och kanske Herren endast agar dig för ditt eget bästa.’ Inget under att den stackars Job inte fick mycken tröst av en sådan tolkning av det mänskliga lidandets problem.
148:6.5 (1663.3) ”Men rådet från hans andre vän, Bildad, var ännu mer nedslående, trots att det var helt sunt utgående från den då accepterade teologins synvinkel. Bildad sade: ’Gud kan inte vara orättvis. Dina barn måste ha varit syndare eftersom de gick under; du måste ha felat, annars skulle du inte vara så plågad. Och om du är verkligt rättfärdig skall Gud med säkerhet befria dig från dina hemsökelser. Du borde lära dig från historien om hur Gud behandlar människan, d.v.s. att den Allsmäktige endast förintar de orättfärdiga.’
148:6.6 (1663.4) ”Och minns sedan hur Job svarade sina vänner och sade: ’Jag vet mycket väl att Gud inte hör mitt rop på hjälp. Hur kan Gud vara rättvis och samtidigt så totalt bortse från min oskuld? Jag börjar förstå att jag inte kan få någon tillfredsställelse från att vädja till den Allsmäktige. Kan ni inte inse att Gud tillåter att de onda förföljer de goda? Och så svag som människan är, vilken chans har hon att en allsmäktig Gud tar hänsyn till henne? Gud har gjort mig sådan jag är, och när han på detta sätt vänder sig mot mig är jag värnlös. Och varför skapade Gud mig överhuvudtaget bara för att lida på detta eländiga sätt?’
148:6.7 (1663.5) ”Och vem kan ifrågasätta Jobs inställning med beaktande av hans vänners råd och de felaktiga tankar om Gud som upptog hans eget sinne? Ser du inte att Job längtade efter en mänsklig Gud, att han hungrade efter att ha gemenskap med en gudomlig Varelse som känner människans dödliga tillvaro och förstår att de rättfärdiga ofta måste lida oskyldigt som en del av detta första liv under den långa uppstigningen till Paradiset? Därför har Människosonen kommit från Fadern för att leva ett sådant liv i köttslig gestalt att han kan trösta och bistå alla dem som härefter måste kallas att utstå Jobs hemsökelser.
148:6.8 (1663.6) ”Jobs tredje vän, Sofar, talade sedan än mindre tröstande ord när han sade: ’Det är dumt av dig att hävda att du är rättfärdig, när du ser hur du plågas. Men jag medger att det är omöjligt att förstå Guds vägar. Kanske finns det något dolt syfte med allt ditt elände.’ Och när Job hade lyssnat till alla sina tre vänner, vädjade han om hjälp direkt till Gud med hänvisning till att ’människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro.’
148:6.9 (1664.1) ”Sedan började den andra sitsen med hans vänner. Elifas blev mer hård, anklagande och sarkastisk. Bildad blev förnärmad över Jobs förakt för sina vänner. Sofar upprepade sina melankoliska råd. Job hade nu blivit förgrymmad på sina vänner och vädjade igen till Gud, och han vädjade nu till en rättvis Gud mot den orättvisa Gud som kom till uttryck i hans vänners filosofi och som gömde sig även i hans egen religiösa inställning. Därefter tog Job sin tillflykt till trösten i ett framtida liv där den dödliga tillvarons orättvisor må rättas till på ett mer rättvist sätt. Då Job inte lyckas få hjälp från människan, driver det honom till Gud. Sedan följer den stora kampen mellan tro och tvivel i hans hjärta. Till slut börjar den lidande människan se livets ljus; hans pinade själ stiger upp till nya höjder av hopp och mod; han må lida och rentav dö, men hans upplysta själ höjer nu segerropet: ’Min förlossare lever!’
148:6.10 (1664.2) ”Job hade helt rätt då han ifrågasatte läran att Gud plågar barnen för att straffa deras föräldrar. Job var ständigt redo att medge att Gud är rättfärdig, men han längtade efter någon själstillfredsställande uppenbarelse av den Eviges personliga karaktär. Och det är vår mission på jorden. De lidande dödliga skall inte längre förnekas trösten av att känna Guds kärlek och förstå den himmelske Faderns barmhärtighet. Fastän Guds tilltal från virvelvinden var en majestätisk idé för den tid då den framfördes, har du redan fått veta att Fadern inte uppenbarar sig på så sätt, utan att han talar inne i människohjärtat som en stilla, liten röst som säger: ’Detta är vägen; vandra längs den.’ Förstår du inte att Gud bor inom dig, att han har blivit vad du är för att få göra dig till vad han är!”
148:6.11 (1664.3) Sedan sade Jesus till sist: ”Fadern i himlen plågar inte med vett och vilja människobarnen. Människan lider för det första av olyckorna i tiden och av det onda som förorsakas av ofullständigheterna från det onda i en omogen fysisk tillvaro. För det andra lider hon av de obevekliga följderna av synd — överträdelse av livets och ljusets lagar. Och slutligen skördar hon frukterna av sitt eget fördärvliga framhärdande i uppror mot himlens rättfärdiga styre på jorden. Men människans elände är inte en personligt riktad gudomlig hemsökelse. Människan kan, och kommer att, göra mycket för att minska sina timliga lidanden. Men frigör dig en gång för alla från vidskepelsen att Gud plågar människan på uppmaning av den onde. Studera Jobs bok bara för att upptäcka hur många oriktiga uppfattningar om Gud även goda människor uppriktigt kan hysa, och lägg sedan märke till hur även den smärtsamt plågade Job trots sådana felaktiga läror fann tröstens och frälsningens Gud. Till sist trängde hans tro igenom lidandets molntäcke för att upptäcka livets ljus som flödar ut från Fadern som helande barmhärtighet och evinnerlig rättfärdighet.”
148:6.12 (1664.4) Johannes begrundade i många dagar dessa ord i sitt hjärta. Hela hans efterföljande liv förändrades märkbart som resultat av denna konversation med Mästaren i trädgården, och han gjorde senare mycket som bidrog till att de andra apostlarna ändrade sin syn på uppkomsten, naturen och syftet när det gäller vanliga mänskliga lidanden. Men Johannes talade aldrig om detta samtal så länge Mästaren ännu vistades på jorden.
148:7.1 (1664.5) Den nästsista sabbaten innan apostlarna och den nya kåren av evangelister begav sig ut på den andra predikoturen i Galiléen, talade Jesus i Kafarnaums synagoga om ”det rättfärdiga livets fröjder”. När Jesus hade slutat tala trängde sig en stor grupp av lemlästade, halta, sjuka och lidande upp kring honom för att bli helade. Med bland denna grupp fanns också apostlarna, många av de nya evangelisterna och de spionerande fariséerna från Jerusalem. Vart Jesus än gick (utom då han befann sig i bergen för att sköta Faderns angelägenheter) var det säkert att de sex spionerna från Jerusalem följde honom.
148:7.2 (1665.1) Medan Jesus stod och talade till folket övertalade ledaren för de spionerande fariséerna en man med en förtvinad hand att närma sig Jesus och fråga om det vore lagligt att bli helad på sabbaten eller om han borde söka hjälp en annan dag. När Jesus såg mannen, hörde hans röst och förstod att han hade sänts av fariséerna, sade han: ”Kom fram, så skall jag ställa dig en fråga. Om du hade ett får och det föll i en grop på sabbatsdagen, skulle du böja dig ned, fatta tag i det och lyfta upp det? Är det lagligt att göra sådant på sabbaten?” Och mannen svarade: ”Ja Mästare, det vore lagligt att på så sätt göra gott på sabbaten.” Då sade Jesus vänd till dem alla: ”Jag vet varför ni har sänt denne man till mig. Ni skulle finna grund till överträdelse hos mig om ni kunde fresta mig att visa barmhärtighet på sabbaten. Under tystnad samtyckte ni alla till att det var lagligt att lyfta upp det olyckliga fåret från gropen, även på sabbaten, och jag tar er till vittnen på att det är lagligt att visa barmhärtighet på sabbaten inte endast mot djur utan också mot människor. Hur mycket värdefullare är inte en människa än ett får! Jag förkunnar att det är lagligt att göra gott mot människorna på sabbatsdagen.” Medan de alla stod tysta inför honom sade Jesus vänd till mannen med den förtvinade handen: ”Stig upp här vid min sida, så att alla kan se dig. Och för att du nu må veta att det är min Faders vilja att man gör gott på sabbaten, ber jag dig, om du har tron för att bli helad, att sträcka ut din hand.”
148:7.3 (1665.2) När denne man sträckte fram sin förtvinade hand blev den helad. Folket tänkte gå loss på fariséerna, men Jesus bad dem vara lugna och sade: ”Jag har nyss sagt er att det är lagligt att göra gott på sabbaten, att rädda liv, men jag lärde er inte att orsaka skada och ge efter för lusten att döda.” De förargade fariséerna avlägsnade sig, och trots att det var sabbat skyndade de raka vägen till Tiberias för att överlägga med Herodes. De gjorde allt som stod i deras makt för att väcka hans fördomar och få herodianerna till bundsförvanter mot Jesus. Men Herodes vägrade att vidta åtgärder mot Jesus och rådde dem att ta sina klagomål till Jerusalem.
148:7.4 (1665.3) Detta var det första underverket som Jesus gjorde som svar på sina fienders utmaning. Mästaren utförde detta så kallade mirakel, inte som en demonstration av sin förmåga att hela, utan som en effektiv protest mot att göra religionens sabbatsvila till ett verkligt slaveri under meningslösa begränsningar för hela människosläktet. Denne man återvände till sitt arbete som stenhuggare, och han visade sig vara en av dem vars helande följdes av ett liv av tacksägelse och rättfärdighet.
148:8.1 (1665.4) Under den sista veckan av vistelsen i Betsaida blev spionerna från Jerusalem mycket delade i sin inställning till Jesus och hans förkunnelse. Tre av dessa fariséer var enormt imponerade av vad de hade sett och hört. Samtidigt hade Abraham, en ung och inflytelserik medlem av judarnas råd, i Jerusalem offentligt omfattat Jesu förkunnelse, och han döptes av Abner i Siloadammen. Hela Jerusalem var i uppståndelse över denna händelse, och budbärare sändes omedelbart till Betsaida för att återkalla de sex spionerande fariséerna.
148:8.2 (1666.1) Den grekiske filosofen, som under den föregående turen i Galiléen hade vunnits för riket, återvände tillsammans med vissa förmögna judar från Alexandria, och åter igen inbjöd de Jesus att komma till deras stad för att etablera en gemensam skola för filosofi och religion samt ett lasarett för de sjuka. Men Jesus avslog hövligt deras inbjudan.
148:8.3 (1666.2) Ungefär vid denna tid anlände en tranceprofet, Kirmeth, till lägret vid Betsaida från Bagdad. Denne förmente profet hade märkliga visioner när han befann sig i trance och hade fantasifulla drömmar när han stördes i sin sömn. Han åstadkom en ansenlig oro i lägret, och Simon Seloten ville ta till hårdhandskarna med denne vilsegångne charlatan, men Jesus ingrep och gav honom några dagars fullständig handlingsfrihet. Alla som hörde hans predikningar insåg snart att hans lära inte var hållbar när den bedömdes enligt rikets evangelium. Han återvände inom kort till Bagdad åtföljd av endast ett halvt dussin instabila och oberäkneliga själar. Men innan Jesus ingrep till förmån för profeten från Bagdad hade David Sebedaios med bistånd av en självutnämnd kommitté tagit Kirmeth ut på sjön och, sedan de upprepade gånger hade sänkt honom under vattnet, gett honom rådet att försvinna därifrån — att organisera och bygga upp sitt eget läger.
148:8.4 (1666.3) Samma dag blev Beth-Marion, en fenicisk kvinna, så fanatisk att hon förlorade fattningen, och efter att ha nästan drunknat då hon försökte gå på vattnet sändes hon bort av sina vänner.
148:8.5 (1666.4) Den nya proselyten från Jerusalem, farisén Abraham, gav alla sina världsliga tillgångar till apostlarnas kassa, och detta bidrag gjorde mycket till för att göra det möjligt att genast sända ut de hundra nyligen utbildade evangelisterna. Andreas hade redan meddelat att lägret skulle stängas, och var och en beredde sig för att antingen bege sig hem eller annars att följa evangelisterna till Galiléen.
148:9.1 (1666.5) På fredagseftermiddagen den 1 oktober, när Jesus höll sitt sista möte med apostlarna, evangelisterna och de andra ledarna för lägret som höll på att upplösas, och medan de sex fariséerna från Jerusalem satt på första raden av denna samling i den rymliga och förstorade salen i Sebedaios hem, inträffade en av de märkligaste och mest unika episoderna under Jesu hela jordiska liv. Mästaren talade vid detta tillfälle stående i detta stora rum, som hade byggts för att inrymma dessa samlingar under regntiden. Huset var helt omringat av en väldig folkmassa som ansträngde sina öron för att uppfatta någon del av Jesu anförande.
148:9.2 (1666.6) Medan huset på detta sätt var till trängsel fyllt av folk och helt omgivet av ivriga åhörare, blev en man som länge hade lidit av förlamning, buren ned från Kafarnaum på en liten bädd, av sina vänner. Den förlamade hade hört att Jesus stod i begrepp att lämna Betsaida, och då han hade talat med Aron, stenhuggaren som helt nyligen hade blivit helad, beslöt han att låta sig bäras inför Jesus för att söka helande. Hans vänner försökte komma in i Sebedaios hus både genom framsidans och genom baksidans dörr, men trängseln av var för stor. Men den förlamade vägrade att finna sig i misslyckandet. Han rådde sina vänner att skaffa fram stegar längs vilka de klättrade upp på taket till det rum där Jesus talade, och efter att ha lösgjort takteglen tog de rep och djärvt sänkte ned den sjuke mannen på hans bädd tills den lidande vilade på golvet rakt framför Mästaren. När Jesus såg vad de hade gjort slutade han tala, medan de som var med honom i rummet förundrade sig över den sjuke mannens och hans vänners ihärdighet. Den förlamade sade: ”Mästare, jag skulle inte vilja störa din undervisning, men jag är fast besluten att bli helad. Jag är inte lik dem som blev helade och genast glömde din undervisning. Jag skulle vilja bli helad för att kunna tjäna i himmelriket.” Trots att denne man hade ådragit sig sitt lidande till följd av sitt eget förspillda liv, sade nu Jesus till den förlamade då han såg hans tro: ”Min son, frukta inte; dina synder är förlåtna. Din tro skall frälsa dig.”
148:9.3 (1667.1) När fariséerna från Jerusalem och andra skriftlärda och lagfarna som satt bredvid dem hörde detta uttalande av Jesus, började de säga till varandra: ”Hur vågar denne man tala på detta sätt? Förstår han inte att sådana ord är hädelse? Vem annan än Gud kan förlåta synder?” Jesus, som i sin ande uppfattade att de resonerade så här i sina egna sinnen och mellan sig, sade till dem: ”Varför resonerar ni så där i era hjärtan? Vem är ni att sitta till doms över mig? Vad är det för en skillnad om jag säger till denne förlamade ’dina synder är förlåtna’, eller ’ stig upp, tag din bädd och gå’? Men för att ni som bevittnar allt detta slutligen må veta att Människosonen har myndighet och makt på jorden att förlåta synder säger jag till denne lidande man: Stig upp, tag din bädd och gå till ditt eget hus.” Och när Jesus hade sagt dessa ord steg den förlamade upp, och medan de banade väg för honom vandrade han ut inför dem alla. Och de som såg allt detta häpnade. Petrus upplöste folksamlingen, medan mången bad, förhärligade Gud och bekände att de aldrig förr hade sett någon så märklig händelse.
148:9.4 (1667.2) Det var ungefär vid den här tiden som budbärarna från judarnas råd anlände med order till de sex spionerna att återvända till Jerusalem. När de fick höra detta meddelande började de allvarligt tvista sinsemellan. Efter att de hade avslutat sina diskussioner återvände ledaren och två av hans medarbetare tillsammans med budbärarna till Jerusalem, medan tre av de spionerande fariséerna bekände sin tro på Jesus och genast gick ned till sjön där Petrus döpte dem och apostlarna upptog dem som rikets barn i sin gemenskap.
Urantiaboken
Kapitel 149
149:0.1 (1668.1) DEN andra offentliga predikoturen i Galiléen började söndagen den 3 oktober år 28 e.Kr., pågick i nästan tre månader och slutade den 30 december. I detta projekt deltog Jesus och hans tolv apostlar assisterade av den nyligen rekryterade kåren om 117 evangelister och av talrika andra intresserade personer. Under denna färd besökte de Gadara, Ptolemais, Jafia, Dabaritta, Megiddo, Jisreel, Skytopolis, Tarikea, Hippos, Gamala, Betsaida-Julias och många andra städer och byar.
149:0.2 (1668.2) Innan de gav sig i väg denna söndagsmorgon bad Andreas och Petrus Jesus att ge de nya evangelisterna de slutliga instruktionerna, men Mästaren avböjde och sade att det inte var hans sak att göra det som andra acceptabelt kunde utföra. Efter vederbörlig överläggning beslöt man att Jakob Sebedaios skulle ge dem deras instruktioner. Efter Jakobs anförande sade Jesus till evangelisterna: ”Gå nu ut och utför arbetet så som ni har blivit anförtrodda, och senare när ni har visat er kompetenta och trogna skall jag ordinera er att predika rikets evangelium.”
149:0.3 (1668.3) Under denna tur vandrade endast Jakob och Johannes tillsammans med Jesus. Petrus och de övriga apostlarna tog med sig omkring ett dussintal evangelister var och höll nära kontakt med dem medan de utförde sitt prediko- och undervisningsarbete. Så snart troende var redo att träda in i riket förrättade apostlarna dopet. Jesus och hans två följeslagare färdades vida omkring under dessa tre månader och besökte ofta två städer samma dag för att observera evangelisternas arbete och uppmuntra dem i deras strävanden att etablera riket. Hela denna andra predikotur var huvudsakligen ett projekt som avsåg att ge denna kår om 117 nyss utbildade evangelister praktisk erfarenhet.
149:0.4 (1668.4) Under hela denna period och därefter ända fram till den tid då Jesus och de tolv för sista gången begav sig till Jerusalem, upprätthöll David Sebedaios ett permanent högkvarter för rikets arbete i sin fars hus i Betsaida. Detta var informationscentralen för Jesu arbete på jorden och vidarebefordringsstationen för den budbärartjänst som David upprätthöll mellan dem som arbetade i olika delar av Palestina och angränsande trakter. Han gjorde allt detta på eget initiativ men med Andreas godkännande. David hade fyrtio till femtio budbärare i tjänst inom denna informationsavdelning för det snabbt växande och allt mer omfattande arbetet i riket. Medan han var sysselsatt med detta försörjde han sig delvis genom att använda något av sin tid för sitt tidigare fiskaryrke.
149:1.1 (1668.5) Fram till den tid då lägret i Betsaida upplöstes hade Jesu ryktbarhet, i synnerhet som helbrägdagörare, spritt sig till alla delar av Palestina och över hela Syrien samt de angränsande länderna. I veckor efter att de hade lämnat Betsaida fortsatte de sjuka att anlända, och när de inte fann Mästaren men av David fick veta var han fanns, begav de sig i väg för att söka upp honom. Under denna resa utförde Jesus inte avsiktligt några så kallade helandemirakel. Trots det återvann tjogotals lidande sin hälsa och lycka som resultat av den förnyande kraften i den intensiva tro som tvingade dem att söka bot.
149:1.2 (1669.1) Ungefär vid tiden för denna missionsfärd började en säregen och oförklarlig serie av helandefenomen uppträda, och dessa händelser fortgick under resten av Jesu liv på jorden. Under loppet av denna tre månaders färd kom mer än hundra män, kvinnor och barn från Judéen, Iduméen, Galiléen, Syrien, Tyros och Sidon samt från områdena bortom Jordanfloden i åtnjutande av denna helbrägdagörelse som Jesus utförde omedvetet, och när de återvände till sina hem såg de till att Jesu ryktbarhet ytterligare förstorades. De gjorde detta trots att Jesus, varje gång han observerade ett av dessa fall av spontant helande, direkt ålade den botade att ”inte berätta om det för någon”.
149:1.3 (1669.2) Det uppenbarades aldrig för oss vad som egentligen hände vid dessa fall av spontant eller omedvetet helande. Mästaren förklarade aldrig för sina apostlar hur dessa helbrägdagörelser skedde, utom att han vid flera tillfällen endast sade: ”Jag känner att kraft har gått ut från mig.” Vid ett tillfälle anmärkte han när ett sjukt barn hade rört vid honom: ”Jag känner att liv har gått ut från mig.”
149:1.4 (1669.3) I brist på något direkt ord från Mästaren beträffande naturen av dessa fall av spontant helande vore det förmätet av oss att börja förklara hur de skedde, men det är tillåtet att framföra vår egen åsikt om alla dessa helandefenomen. Vi tror att många av dessa synbarliga helandemirakel, så som de inträffade under loppet av Jesu verksamhet på jorden, var ett resultat av samexistensen av följande tre kraftfulla, verksamma och associerade inflytelser:
149:1.5 (1669.4) 1. En stark, dominerande och levande tro i hjärtat på den människa som ihärdigt sökte helande, i förening med att detta helande önskades mer för andliga välsignelser än för enbart fysiskt återställande.
149:1.6 (1669.5) 2. Den stora sympatin och det stora medlidandet — vid sidan av den nämnda mänskliga tron — hos Guds inkarnerade och av barmhärtighet dominerade Skaparson, som i sin person faktiskt ägde nästan gränslös och tidlös skapande förmåga och rätt till helande.
149:1.7 (1669.6) 3. Förutom den skapades tro och Skaparens liv bör man även observera att denna Gud och människa var det personifierade uttrycket för Faderns vilja. Om vid kontakten mellan det mänskliga behovet och den gudomliga kraften att möta det, Fadern inte ville annorlunda, blev dessa två ett, och helandet skedde omedvetet för människan Jesus men uppfattades omedelbart av hans gudomliga natur. Förklaringen till många av dessa fall av helande måste därför sökas i den stora lag, som vi länge har känt till, nämligen: Vad Skaparsonen önskar och den evige Fadern vill, det ÄR.
149:1.8 (1669.7) Det är därför vår åsikt att när Jesus var personligen närvarande tvingade vissa former av djupgående mänsklig tro bokstavligen och verkligen fram ett helande från vissa av universumets skapande krafter och personligheter som vid den tiden var nära förbundna med Människosonen. Det blir därför ett erkänt faktum att Jesus ofta lät människor hela sig i hans närvaro, genom deras starka personliga tro.
149:1.9 (1670.1) Många andra sökte helande för rent själviska syften. En rik änka från Tyros med sitt följe kom för att bli botad från sina krämpor, som var många, När hon följde efter Jesus genom Galiléen fortfor hon att erbjuda allt mer pengar, som om Guds kraft var något som kunde köpas av den som gav det högsta budet. Men hon blev aldrig intresserad av rikets evangelium; hon sökte endast bot för sina fysiska åkommor.
149:2.1 (1670.2) Jesus förstod människans sinne. Han visste vad som gömde sig i människans hjärta, och om hans lärdomar hade lämnats sådana som han framförde dem, med den inspirerade tolkning som hans jordiska liv utgjorde som enda kommentar, skulle alla nationer och alla religioner snabbt ha omfattat rikets evangelium. De välmenta strävanden, som Jesu tidiga efterföljare hade, att omformulera hans förkunnelse för att göra den mer godtagbar för vissa nationer, raser och religioner resulterade endast i att dessa läror blev mindre acceptabla för alla andra nationer, raser och religioner.
149:2.2 (1670.3) I sina försök att få vissa dåtida grupper att fästa en fördelaktig uppmärksamhet på Jesu förkunnelse skrev aposteln Paulus många brev med instruktioner och uppmaningar. Andra som undervisade i Jesu evangelium gjorde likadant, men ingen av dem insåg att en del av dessa skrifter senare skulle komma att sammanställas av sådana som skulle lägga fram dem som Jesu lära i konkret form. Och medan den så kallade kristendomen sålunda visserligen innehåller mer av Mästarens evangelium än någon annan religion, omfattar den också mycket som Jesus inte lärde. Förutom att många lärdomar från de persiska mysterierna och mycket av den grekiska filosofin togs med i den tidiga kristendomen, gjordes två stora misstag:
149:2.3 (1670.4) 1. Strävan att förena evangelieläran direkt med den judiska teologin, vilket belyses av de kristna lärosatserna om försoningen — läran om att Jesus var den offrade Sonen, som skulle tillfredsställa Faderns stränga rättsuppfattning och blidka hans gudomliga vrede. Dessa läror hade sin uppkomst i den prisvärda strävan att göra rikets evangelium mer acceptabelt för tvivlande judar. Fastän dessa strävanden misslyckades när det gällde att vinna judarna för saken, lyckades de förvirra och fjärma många ärliga själar bland alla senare generationer.
149:2.4 (1670.5) 2. Den andra stora blunder, som Mästarens tidiga efterföljare gjorde, och som alla senare generationer ihärdigt har fört vidare, var att organisera den kristna förkunnelsen så fullständigt kring Jesu person. Detta överbetonande av Jesu personlighet i kristendomens teologi har lett till att hans förkunnelse har kommit i skymundan, och allt detta har gjort det allt svårare för judar, muhammedaner, hinduer och andra österländska religionsutövare att acceptera det som Jesus lärde ut. Vi vill inte förringa den plats som tillkommer Jesu person i en religion som må bära hans namn, men vi skulle inte tillåta denna hänsyn att överskugga hans inspirerade liv eller ersätta hans frälsande budskap: Gud är vår Fader och människan vår broder.
149:2.5 (1670.6) De som undervisar i Jesu religion borde närma sig andra religioner med erkännande av de sanningar som är gemensamma (av vilka många direkt eller indirekt härstammar från Jesu budskap) och avhålla sig från att fästa så mycken vikt vid skillnaderna.
149:2.6 (1671.1) Även om Jesu ryktbarhet just vid denna tid främst vilade på hans rykte som helbrägdagörare, följer därav inte att det fortsatte att vara så. Med tiden uppsöktes han allt mer för andlig hjälp. Men det var de fysiska tillfrisknandena som mest direkt och omedelbart tilltalade det vanliga folket. Jesus uppsöktes allt oftare av människor som var moraliskt förslavade och mentalt plågade, och han visade dem ofelbart vägen till frigörelse. Fäder sökte hans råd hur de skulle handskas med sina söner, och mödrar kom för att få hjälp att vägleda sina döttrar. De som befann sig i mörker kom till honom och han uppenbarade livets ljus för dem. Hans öra var alltid öppet för människosläktets sorger, och han hjälpte alltid dem som sökte omvårdnad hos honom.
149:2.7 (1671.2) När Skaparen själv var på jorden, inkarnerad i köttslig gestalt, var det ofrånkomligt att en del ovanliga händelser skulle inträffa. Men ni borde aldrig närma er Jesus via dessa så kallade mirakulösa händelser. Lär er att närma er miraklen genom Jesus, men gör inte misstaget att närma er Jesus genom miraklen. Och denna maning är berättigad trots att Jesus från Nasaret är den enda grundläggaren av en religion som har utfört övermateriella gärningar på jorden.
149:2.8 (1671.3) Det mest förvånande och mest revolutionära särdraget i Mikaels mission på jorden var hans inställning till kvinnan. I en tid och generation då en man inte på allmän plats fick hälsa ens sin egen hustru, dristade sig Jesus till att ta med kvinnor som evangelielärare på sin tredje tur i Galiléen. Och han hade det utsökta modet att göra detta trots att rabbinerna lärde att det var ”bättre att bränna lagens ord än att framföra dem till kvinnor.”
149:2.9 (1671.4) Under en enda generation lyfte Jesus fram kvinnan från tidsåldrar av vanvördig förgätenhet och träldom. Och det vilar en stor skam över den religion, som dristade sig till att ta Jesu namn, att den saknade det moraliska modet att följa hans ädla exempel i sin senare inställning till kvinnan.
149:2.10 (1671.5) När Jesus rörde sig bland folket fann de att han var totalt fri från den tidens vidskepligheter. Han var fri från religiösa fördomar; han var aldrig intolerant. I sitt hjärta hade han inget som liknade social antagonism. Medan han följde det som var gott i hans fäders religion, tvekade han inte att ignorera de traditioner av vidskepelse och slaveri som människan hade skapat. Han vågade förkunna att naturkatastrofer, timliga olyckor och andra katastrofala händelser inte är gudomliga domslut eller Försynens hemlighetsfulla skickelser. Han fördömde slavisk hängivenhet för meningslösa ceremoniel och avslöjade bedrägligheten i den materialistiska gudsdyrkan. Han förkunnade djärvt människans andliga frihet och vågade lära att de köttsliga dödliga verkligen och sannerligen är den levande Gudens söner.
149:2.11 (1671.6) Jesus höjde sig över alla sina föregångares läror när han djärvt ersatte rena händer med ett rent hjärta som tecken på sann religion. Han satte verkligheten i traditionens ställe och sopade undan alla anspråk på fåfänga och skenhelighet. Och dock gav denne orädde gudsman inte uttryck för destruktiv kritik eller visade fullständig ringaktning för sin tids religiösa, sociala, ekonomiska och politiska seder och bruk. Han var ingen militant revolutionär; han var en progressiv evolutionär. Han tog sig till att riva ned det som fanns endast när han samtidigt erbjöd sina medmänniskor något bättre, något som borde finnas.
149:2.12 (1672.1) Jesus erhöll sina anhängares hörsamhet utan att han krävde den. Endast tre av de män som fick hans personliga kallelse vägrade att acceptera inbjudan till lärjungaskap. Han utövade en unik dragningskraft på människor, men han var inte diktatorisk. Han väckte förtroende, och ingen tog någonsin illa upp av att han gav en order. Han tog absolut auktoritet över sina lärjungar, men ingen invände någonsin mot det. Han lät sina anhängare kalla honom Mästare.
149:2.13 (1672.2) Alla som mötte Mästaren beundrade honom, utom de som hyste djupt rotade religiösa fördomar eller de som tyckte sig se politiska faror i hans förkunnelse. Människorna förvånade sig över originaliteten och myndigheten i hans undervisning. De förundrade sig över hans tålamod då han hade att göra med efterblivna och besvärliga frågeställare. Han väckte hopp och förtroende i hjärtana på alla som kom under hans omvårdnad. Endast de som inte hade mött honom var rädda för honom, och han hatades endast av dem som ansåg honom vara förkämpe för den sanning som var bestämd att besegra den ondska och villfarelse som de hade beslutat att till varje pris hålla i sina hjärtan.
149:2.14 (1672.3) Han utövade ett starkt och säreget fascinerande inflytande på både vänner och fiender. Människomassorna kunde följa honom i veckor bara för att få höra hans nåderika ord och betrakta hans enkla liv. Fromma män och kvinnor älskade Jesus med en nästan övermänsklig tillgivenhet. Ju bättre de kände honom desto mer älskade de honom. Allt detta gäller fortfarande: ju mer människan lär känna denna Gud och människa, i dag och allt framgent, desto mer älskar hon honom och följer hon honom.
149:3.1 (1672.4) Fastän det vanliga folket ställde sig gynnsamt till Jesus och hans förkunnelse, blev de religiösa ledarna i Jerusalem allt mer alarmerade och antagonistiska. Fariséerna hade utarbetat en systematisk och dogmatisk teologi. Jesus var en lärare som undervisade enligt det som tillfället erbjöd. Han undervisade inte systematiskt. Jesu undervisning, med liknelser, berörde inte så mycket lagen som livet. (Och när han använde en liknelse för att belysa sitt budskap avsåg han att utnyttja endast ett inslag i berättelsen för detta ändamål. Många felaktiga uppfattningar om Jesu förkunnelse kan fås fram om man försöker göra allegorier av hans liknelser.)
149:3.2 (1672.5) De religiösa ledarna i Jerusalem började bli nära nog ursinniga till följd av den unge Abrahams nyligen skedda omvändelse och deserteringen av de tre spionerna, som Petrus hade döpt och vilka nu var ute med evangelisterna på denna andra predikotur i Galiléen. De judiska ledarna blev allt mer förblindade av rädsla och fördomar, samtidigt som deras hjärtan förhärdades av att de ständigt avvisade de tilltalande sanningarna i rikets evangelium. När människorna utestänger vädjan till anden, som finns inom dem, kan inte mycket göras för att ändra deras inställning.
149:3.3 (1672.6) När Jesus först sammanträffade med evangelisterna i lägret vid Betsaida sade han då han avslutade sitt anförande: ”Ni bör komma ihåg att människorna till kropp och sinne — emotionellt — reagerar individuellt. Det enda enhetliga hos människorna är anden i deras inre. Fastän de gudomliga andarna kan variera något till sin natur och till omfattningen av sin erfarenhet, reagerar de enhetligt för alla andliga vädjanden. Endast genom denna ande, och genom att vädja till den, kan människosläktet någonsin uppnå enighet och broderskap.” Men många av judarnas ledare hade stängt sina hjärtans dörrar för evangeliets andliga vädjan. Från och med denna dag var de ständigt sysselsatta med att planera och konspirera för att tillintetgöra Mästaren. De var övertygade om att Jesus måste anhållas, dömas och avrättas som religiös lagbrytare, som skändare av de centrala lärorna i judarnas heliga lag.
149:4.1 (1673.1) Jesus bedrev nästan ingen offentlig verksamhet under denna predikotur, men han ledde många kvällsmöten med de troende i de flesta städer och byar där han råkade vistas tillsammans med Jakob och Johannes. Vid en av dessa kvällssammankomster ställde en av de yngre evangelisterna en fråga till Jesus om vrede, och när Mästaren svarade sade han bland annat:
149:4.2 (1673.2) ”Vrede är en materiell manifestation som allmänt taget anger i vilken mån människans andliga natur har misslyckats med att få kontroll över hennes kombinerade intellektuella och fysiska natur. Vrede anger ens brist på tolerant broderlig kärlek och ens brist på självrespekt och självbehärskning. Ilskan tär på hälsan, förnedrar sinnet och handikappar människosjälens andelärare. Har ni inte läst i skrifterna att ’dåren dräps av sin vrede’ och att människan ’sliter sönder sig i sin vrede’? Att ’den som är tålmodig visar gott förstånd’ medan ’den som är snar till vrede går långt i oförnuft’? Ni vet alla att ’ett mjukt svar stillar vrede’ och att ’hårda ord väcker vrede’. ’Omdöme och takt förargar ej’, medan ’den som inte kan styra sitt sinne är som en stad som saknar murar.’ ’Vreden är grym och ilskan skändlig.’ ’Arga män ställer till med bråk, och de ursinniga förökar sina överträdelser.’ ’Var inte hetsig till lynnet, ty ilska döljer sig i dårarnas bröst.’ Innan Jesus slutade tala sade han ytterligare: ”Låt era hjärtan så domineras av kärlek att er andevägledare har föga besvär med att befria er från benägenheten att ge utlopp åt sådana utbrott av djurisk ilska vilka är oförenliga med er ställning som Guds söner.”
149:4.3 (1673.3) Vid detta samma tillfälle talade Mästaren också till gruppen om önskvärdheten av att ha en välbalanserad karaktär. Han medgav att det var nödvändigt för de flesta människor att ägna sig åt att bli skickliga i något yrke, men han beklagade varje tendens till överspecialisering, till trångsynthet och inskränkthet i livets aktiviteter. Han fäste uppmärksamheten vid att varje dygd som drivs till sin ytterlighet kan bli en last. Jesus predikade alltid måttlighet och stadga — väl avpassad anpassning av problemen i livet. Han påpekade att överdrivet deltagande och medlidande kan urarta till allvarlig emotionell obalans, och att entusiasm kan leda vidare till fanatism. Han diskuterade en av deras tidigare medarbetare vars fantasi hade fört honom in i visionära och opraktiska förehavanden. Samtidigt varnade han dem för farorna av trögheten i den överförsiktiga medelmåttigheten.
149:4.4 (1673.4) Sedan behandlade Jesus de faror som mod och tro medför, hur de ibland leder tanklösa själar till hänsynslöshet och förmätenhet. Han påvisade också hur försiktighet och försynthet när de förs för långt leder till feghet och misslyckande. Han uppmanade sina åhörare att eftersträva originalitet samtidigt som de skydde all tendens till excentricitet. Han talade för sympati utan sentimentalitet, för fromhet utan skenhelighet. Han lärde människorna vördnad fri från rädsla och vidskepelse.
149:4.5 (1674.1) Det som gjorde intryck på Jesu medarbetare var inte så mycket det han lärde om den balanserade karaktären, som det faktum att hans eget liv så vältaligt åskådliggjorde hans undervisning. Han levde mitt bland stress och storm, men han vacklade aldrig. Hans fiender lade ständigt ut snaror för honom, men de fångade honom aldrig. De visa och lärda försökte få honom att tappa fotfästet, men han snubblade inte. De försökte inveckla honom i debatt men hans svar var alltid upplysande, värdiga och slutliga. När han avbröts i sina anföranden av mångahanda frågor var hans svar alltid betydelsefulla och uttömmande. Aldrig tog han sin tillflykt till tarvliga taktiker när han mötte det ständiga trycket från sina fiender, som inte tvekade att använda alla slags falska, orättvisa och orättfärdiga sätt att attackera honom.
149:4.6 (1674.2) Då det är sant att många män och kvinnor oförtrutet måste ägna sig åt något bestämt yrke för sitt uppehälle, är det trots allt högst önskvärt att människorna odlar en vidsträckt kulturell bekantskap med livet så som det levs på jorden. Verkligt bildade människor nöjer sig inte med att förbli ovetande om sina medmänniskors liv och leverne.
149:5.1 (1674.3) När Jesus besökte den grupp av evangelister som arbetade under överinsyn av Simon Seloten frågade Simon Mästaren under deras kvällsmöte: ”Varför är vissa människor så mycket lyckligare och nöjdare än andra? Ansluter sig förnöjsamheten till den religiösa erfarenheten?” Som svar på Simons fråga sade Jesus bland annat:
149:5.2 (1674.4) ”Simon, vissa människor är av naturen lyckligare än andra. Mycket, verkligt mycket, beror av människans villighet att låta sig ledas och styras av Faderns ande som lever inom henne. Har du inte läst i skrifterna den vise mannens ord: ’Anden i människan är ett Herrens ljus som söker alla invärtes gömmor’? Och även, att sådana av anden ledda dödliga säger: ’Släktleden har tillfallit mig på ett angenämt sätt, ja, jag har ett fint arv.’ ’Det lilla som en rättfärdig har är bättre än många ogudaktigas rikedomar’, ty ’en god man finner tillfredsställelsen i sitt inre.’ ’Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust och är ett ständigt gästabud. Bättre är vördnaden för litet med Herren än en stor skatt med oro. Bättre är ett mål örter med kärlek än en gödd oxe med hat. Bättre är något litet med rättfärdighet än stor vinning med orätt.’ ’Ett glatt hjärta är en god läkedom.’ ’Bättre är en handfull med sinneslugn än ett överflöd med sorg och förtret i anden.’
149:5.3 (1674.5) ”Mycket av människans sorg kommer sig av att hon blir besviken i sina ambitioner och sårad i sin stolthet. Även om människorna har en skyldighet mot sig själva att göra det bästa av sitt liv på jorden, borde de, sedan de sålunda på allvar har ansträngt sig, glatt acceptera sin lott och med uppfinningsrikedom göra det bästa av det som har kommit dem till del. Alltför många av människans svårigheter uppkommer i rädslans grogrund i hennes eget naturliga hjärta. ’De ogudaktiga flyr, om än ingen förföljer dem.’ ’De ogudaktiga är som ett upprört hav, som inte kan vara stilla, och vars vågor rör upp dy och smuts; de ogudaktiga har ingen frid, säger Gud.’
149:5.4 (1674.6) ”Sök därför inte falsk frid och tillfällig glädje utan hellre trons visshet och det gudomliga sonskapets garantier som ger sinneslugn, förnöjsamhet och suprem glädje i anden.”
149:5.5 (1675.1) Jesus ansåg knappast denna värld vara en ”tårarnas dal”. Han såg den snarare som födelsesfären för de eviga och odödliga själarna på väg till Paradiset, som ”dalen där själarna blir till”.
149:6.1 (1675.2) Det hände i Gamala under kvällsmötet att Filippos sade till Jesus: ”Mästare, hur kommer det sig att skrifterna lär oss att ’frukta Herren’ medan du vill att vi skall se upp till Fadern i himlen utan rädsla? Hur kan vi harmonisera dessa läror? Och Jesus svarade Filippos och sade:
149:6.2 (1675.3) ”Mina barn, jag är inte förvånad att ni ställer sådana frågor. I början var det så att människan endast genom rädsla kunde lära sig vördnad, men jag har kommit för att uppenbara Faderns kärlek så att ni skall attraheras till att dyrka den Evige av den dragning som en sons kärleksfulla erkännande och besvarande av Faderns djupa och fullkomliga kärlek utövar. Jag vill befria er från den träldom, som det är, då ni av slavisk rädsla driver er själva till att tröttsamt tjäna en misstänksam och ilsken Konung-Gud. Jag vill lära er om Fader-son-förhållandet mellan Gud och människa så att ni mår glädjefullt ledas in i den sublima och överjordiska frivilliga dyrkan av en kärleksfull, rättvis och barmhärtig Fader-Gud.
149:6.3 (1675.4) ”Uttrycket ’Herrens fruktan’ har haft olika betydelser under följden av tidsåldrar, allt från rädsla via vånda och bävan till skräck-blandad respekt och vördnad. Och nu vill jag föra er upp från vördnad via vetskap, insikt och uppskattning till kärlek. När människan uppfattar endast Guds verk leds hon till att frukta den Supreme, men när människan börjar förstå och uppleva den levande Gudens personlighet och karaktär leds hon allt mer till att älska en sådan god och fullkomlig, universell och evig Fader. Och det är just denna förändring i människans förhållande till Gud som utgör Människosonens mission på jorden.
149:6.4 (1675.5) ”Intelligenta barn fruktar inte sin far för att få goda gåvor ur hans hand. Men då de redan har fått detta överflöd av goda ting, som faderns tillgivenhet för sina söner och döttrar har fått honom att skänka, leds dessa mycket älskade barn, som ett gensvar av erkänsla och uppskattning för en sådan frikostig givmildhet, till att älska sin far. Guds godhet leder till ruelse, Guds välgörenhet leder till tjänande, Guds barmhärtighet leder till frälsning, medan Guds kärlek leder till intelligent och öppenhjärtig dyrkan.
149:6.5 (1675.6) ”Era förfäder fruktade Gud för att han var mäktig och hemlighetsfull. Ni skall tillbedja honom för att han är storartad i sin kärlek, ymnig i sin nåd och ypperlig i sin sanning. Guds makt skapar fruktan i människans hjärta, men ädelheten och rättfärdigheten i hans personlighet föder vördnad, kärlek och frivillig dyrkan. En plikttrogen, hörsam och tillgiven son fruktar eller räds inte heller för en mäktig och förnäm far. Jag har kommit till världen för att ersätta rädslan med kärleken, sorgen med glädjen, skräcken med tilliten, den slaviska bundenheten och de meningslösa ceremonierna med kärleksfullt tjänande och uppskattande dyrkan. Men det är fortfarande sant för dem som sitter i mörkret att ’Herrens fruktan är vishetens begynnelse’. Men senare, när det finns mer ljus, leds Guds söner till att prisa den Infinite för vad han är i stället för att frukta honom för vad han gör.
149:6.6 (1675.7) ”När barnen är små och tanklösa är det nödvändigt att uppmana dem att högakta sina föräldrar; men när de blir äldre och något mer börjar uppskatta nyttan av föräldrarnas omvårdnad och beskydd, kommer de via förstående respekt och ökad tillgivenhet upp till den erfarenhetsnivå där de faktiskt älskar sina föräldrar för vad de är mer än för vad de har gjort. En far älskar av naturen sitt barn, men barnet måste utveckla sin kärlek för fadern från rädslan för vad fadern kan göra via skräckblandad respekt, bävan, beroende och vördnad till en uppskattande och tillgiven aktning av kärlek.
149:6.7 (1676.1) ”Ni har blivit lärda att ni skall ’frukta Gud och hålla hans bud, ty det är människans enda plikt.’ Men jag har kommit för att ge er ett nytt och högre bud. Jag vill lära er att ni skall ’älska Gud och lära er att göra hans vilja, ty det är Guds befriade söners högsta privilegium.’ Era fäder lärdes att ’frukta Gud — den Allsmäktige Konungen.’ Jag lär er: ’Älska Gud — den alltigenom barmhärtige Fadern.’
149:6.8 (1676.2) ”I himmelriket, som jag har kommit för att förkunna, finns ingen hög och mäktig konung; detta rike är en gudomlig familj. Det universellt erkända och oreserverat dyrkade centret och överhuvudet för detta vidsträckta brödraskap av intelligenta varelser är min Fader och er Fader. Jag är hans Son, och ni är också hans söner. Därför är det evigt sant att ni och jag i de himmelska förhållandena är bröder, och allt mer så sedan vi i livet på jorden har blivit bröder i köttet. Sluta därför att frukta Gud som en konung eller att tjäna honom som en herre. Lär er att vörda honom som Skaparen, ära honom som Fadern under tiden för er andeungdom, älska honom som en barmhärtig försvarare och dyrka honom slutligen som en kärleksfull och allvis Fader för er mognare andliga insikt och uppskattning.
149:6.9 (1676.3) ”Era oriktiga uppfattningar om Fadern i himlen ger upphov till era felaktiga idéer om ödmjukhet och orsakar även mycket av er skenhelighet. Människan kan tänkas till sin natur och uppkomst kräla i stoftet, men när min Faders ande tar sin boning i henne blir denna människa gudomlig till sin bestämmelse. Min Faders utgivna ande återvänder helt visst till den gudomliga källan och nivån för sitt ursprung i universum, och den dödliga människans själ, som har blivit det pånyttfödda barnet till denna inneboende ande, skall säkerligen stiga upp tillsammans med den gudomliga anden till själva den evige Fadern.
149:6.10 (1676.4) ”Ödmjukhet anstår förvisso den dödliga människan, som får alla dessa gåvor från Fadern i himlen, ehuru en gudomlig värdighet är förenad med alla sådana som genom sin tro är kandidater för evig uppstigning i himmelriket. De meningslösa och tarvliga seder som utmärker en uppseendeväckande och falsk ödmjukhet är oförenliga med uppskattningen för källan till er frälsning och insikten om er av anden födda själs bestämmelse. Ödmjukhet inför Gud är alltigenom passande i djupet av era hjärtan; saktmod inför människor är lovvärt, men den självmedvetna och uppmärksamhetskrävande ödmjukhetens skenhelighet är barnslig och ovärdig rikets upplysta söner.
149:6.11 (1676.5) ”Det är bra att ni är ödmjuka inför Gud och behärskade inför människor, men låt er ödmjukhet vara av andligt ursprung och inte ett självbedrägligt uppvisande av en självmedveten känsla av egenrättfärdig överlägsenhet. Profeten talade välbetänkt när han sade: ’Vandra ödmjukt med Gud’, ty fastän Fadern i himlen är den Infinite och den Evige, bor han också ’hos den som är botfärdig och har en ödmjuk ande.’ Min Fader ringaktar högmod, avskyr skenhelighet och föraktar fördärv. Och just för att betona värdet av uppriktighet och fullständig tillit till den himmelske Faderns kärleksfulla stöd och trofasta vägledning har jag så ofta hänvisat till små barn för att belysa den sinnesattityd och andereaktion som är så väsentliga för att den dödliga människan skall uppnå himmelrikets anderealiteter.
149:6.12 (1677.1) ”Väl beskrev profeten Jeremia mången dödlig när han sade: ’I er mun är ni nära Gud, men fjärran från honom i ert hjärta.’ Och har ni inte också läst den gruvliga varningen från profeten som sade: ’Dess präster undervisar för betalning, och dess profeter spår för pengar. Samtidigt gör de anspråk på att vara fromma och förkunnar att Herren är med dem.’ Har ni inte blivit väl varnade för dem som ’talar vänligt med sin nästa, men har ondska i sitt hjärta’, för dem som ’smickrar med sina läppar men med ohederligt hjärta’? Av alla sorger hos en tillitsfull människa är ingen så förfärlig som att bli ’sårad i en betrodd väns hus.’”
149:7.1 (1677.2) Efter det att Andreas hade överlagt med Simon Petrus och fått godkännande av Jesus hade han instruerat David i Betsaida att till de olika predikogrupperna sända budbärare med instruktioner att avsluta turen och återvända till Betsaida någon gång på torsdagen den 30 december. Innan kvällsmålet denna regniga dag hade alla från apostlarnas sällskap och de undervisande evangelisterna anlänt till Sebedaios hem.
149:7.2 (1677.3) Gruppen fick husrum i olika hem i Betsaida och det närbelägna Kafarnaum; den förblev samlad över sabbaten, varefter hela sällskapet fick två veckor ledigt så att var och en kunde gå hem till sin familj, besöka sina vänner eller bege sig ut för att fiska. De två eller tre dagar då de var tillsammans i Betsaida var minsann upplyftande och inspirerande. Det var uppbyggande även för de äldre lärarna att höra de unga predikanterna berätta om sina erfarenheter.
149:7.3 (1677.4) Av de hundrasjutton evangelister som deltog i denna andra predikotur i Galiléen klarade endast omkring sjuttiofem den faktiska erfarenhetens test och fanns till hands för att anvisas till tjänst när två veckors ledighet var till ända. Jesus stannade tillsammans med Andreas, Petrus, Jakob och Johannes i Sebedaios hem och tillbringade mycken tid i diskussioner om rikets välfärd och utbredning.
Urantiaboken
Kapitel 150
150:0.1 (1678.1) PÅ SÖNDAGSKVÄLLEN den 16 januari år 29 e.Kr. kom Abner tillsammans med Johannes apostlar till Betsaida, och följande dag höll de ett gemensamt möte med Andreas och Jesu apostlar. Abner och hans medarbetare hade sitt högkvarter i Hebron, och de hade för vana att från tid till annan komma upp till Betsaida för dessa sammankomster.
150:0.2 (1678.2) Bland de många ärenden som behandlades vid denna gemensamma konferens var bruket att smörja de sjuka med vissa sorts oljor samtidigt som man bad för deras helande. Jesus avböjde igen att delta i deras diskussioner eller att kommentera deras slutsatser. Johannes apostlar hade alltid använt smörjelseoljan i sin omvårdnad av de sjuka och lidande, och de ville göra denna sed till ett enhetligt bruk inom båda grupperna, men Jesu apostlar vägrade att låta binda sig till en sådan regel.
150:0.3 (1678.3) Tisdagen den 18 januari anslöt sig de testade evangelisterna, omkring sjuttiofem till antalet, till de tjugofyra i Sebedaios hus i Betsaida, som förberedelse innan de sändes ut på den tredje predikofärden i Galiléen. Denna tredje missionsresa fortgick under en period av sju veckor.
150:0.4 (1678.4) Evangelisterna sändes ut i grupper om fem, medan Jesus och de tolv största delen av tiden färdades tillsammans, men apostlarna gick ut två och två för att döpa troende när tillfället så krävde. Under en period av nästan tre veckor arbetade också Abner och hans medarbetare tillsammans med evangelistgrupperna, gav dem råd och döpte troende. De besökte Magdala, Tiberias, Nasaret och alla de främsta städerna och byarna i mellersta och södra Galiléen, alla de platser som tidigare hade besökts och många andra. Detta var deras sista budskap till Galiléen, med undantag för de norra delarna.
150:1.1 (1678.5) Av allt det dristiga som Jesus gjorde under sitt jordiska livsskede var hans oväntade uttalande på kvällen den 16 januari det som väckte mest förvåning: ”I morgon skall vi förordna tio kvinnor till rikets verksamhet.” I början av den två veckor långa period som apostlarna och evangelisterna skulle vara borta från Betsaida på sin ledighet, bad Jesus att David skulle kalla hem sina föräldrar och att han skulle sända budbärare för att kalla till Betsaida de tio fromma kvinnor som hade varit inkopplade i skötseln av det tidigare lägret och tältsjukhuset. Dessa kvinnor hade alla lyssnat till den undervisning som de unga evangelisterna hade fått, men det hade aldrig fallit vare sig dem eller deras lärare in att Jesus skulle drista sig till att förordna kvinnor att undervisa i rikets evangelium och vårda sig om de sjuka. Dessa tio kvinnor som Jesus utvalde och bemyndigade var: Susanna, dotter till den tidigare chasan vid synagogan i Nasaret; Johanna, hustru till Herodes Antipas förvaltare Kusas; Elisabet, dotter till en förmögen jude från Tiberias och Sepforis; Marta, äldre syster till Andreas och Petrus; Rakel, svägerska till Mästarens köttslige broder Juda; Nasanta, dotter till den syriska läkaren Elman; Milka, en kusin till aposteln Tomas; Rut, äldsta dotter till Matteus Levi; Celta, dotter till en romersk officer och Agaman, en änka från Damaskus. Senare utökade Jesus denna grupp med två kvinnor: Maria Magdalena och Rebecka, dotter till Josef från Arimataia.
150:1.2 (1679.1) Jesus gav dessa kvinnor fria händer att bygga upp sin egen organisation och anvisade Judas att förse dem med medel för utrustning och packdjur. De tio valde Susanna till sin ledare och Johanna till sin kassörska. Från denna tid framåt anskaffade de själva sina penningmedel; aldrig mer behövde de understöd av Judas.
150:1.3 (1679.2) Det var högst förvånande på den tiden, då kvinnor inte ens hade tillträde till huvuddelen av synagogan (de var begränsade till kvinnornas läktare), att se dem erkännas som auktoriserade lärare i rikets nya evangelium. Den instruktion som Jesus gav dessa tio kvinnor när han förordnade dem till undervisnings- och omvårdnadsarbete var en emancipationsförkunnelse som för all tid befriade alla kvinnor. Mannen skulle inte längre betrakta kvinnan som andligen underlägsen. Detta var en avgjord chock även för de tolv apostlarna. Trots att de många gånger hade hört Mästaren säga att det ”i himmelriket finns varken rik eller fattig, fri eller slav, man eller kvinna, utan alla är likvärdigt Guds söner och döttrar”, var de verkligen överväldigade när han nämnde att han officiellt tänkte förordna dessa tio kvinnor till religionslärare och även låta dem färdas omkring med Jesus och apostlarna. Hela landet var i uppståndelse över detta förfarande, och Jesu fiender drog stor fördel av detta förfarande, men överallt stod de kvinnor som trodde på det goda budskapet trofast bakom sina utvalda systrar och gav sitt otvetydiga samtycke till detta senkomna erkännande av kvinnans plats i det religiösa arbetet. Denna frigörelse av kvinnorna, vilken gav dem deras rättmätiga erkännande, tillämpades av apostlarna omedelbart efter det att Mästaren hade lämnat världen, om än man under senare generationer återgick till de gamla sederna. Under den kristna kyrkans tidiga tider kallades de kvinnliga lärarna och omvårdarna diakonissor, och de åtnjöt allmänt anseende. Men fastän Paulus i teorin godkände allt detta, införlivade han det aldrig riktigt med sin egen inställning och fann det personligen svårt att tillämpa i praktiken.
150:2.1 (1679.3) När apostlasällskapet lämnade Betsaida färdades kvinnorna längst bak. Under mötena satt de alltid framme i en grupp, till höger sett från talaren. Mer och mer kvinnor hade börjat tro på rikets evangelium, och när de hade önskat föra personliga samtal med Jesus eller någon av apostlarna hade det gett upphov till många svårigheter och en förlägenhet utan slut. Nu förändrades allt detta. När någon av de kvinnliga troende önskade träffa Mästaren eller samtala med apostlarna gick hon till Susanna, och i sällskap med en av de tolv kvinnliga evangelisterna gick hon sedan genast för att träffa Mästaren eller en av hans apostlar.
150:2.2 (1680.1) Det var i Magdala som kvinnorna först bevisade sin nytta och visade hur klokt det hade varit att ta dem med. Andreas hade gett ganska stränga förhållningsregler för sina medarbetare när det gällde att bedriva personligt arbete bland kvinnor, i synnerhet bland kvinnor av tvivelaktig karaktär. När sällskapet kom till Magdala fanns det inga hinder för dessa tio kvinnliga evangelister att bege sig till de illa beryktade områdena och predika det glada budskapet direkt för alla dem som höll till där. Och när de besökte de sjuka kunde dessa kvinnor komma mycket nära i omvårdnaden av sina lidande systrar. Som resultat av dessa tio kvinnors verksamhet (senare kända som de tolv kvinnorna) på denna ort vanns Maria Magdalena för riket. Genom en rad olyckliga omständigheter och som följd av den inställning som det respektabla samhället har till kvinnor som gör sig skyldiga till sådana omdömesfel, hade denna kvinna hamnat i ett av de skändliga tillhållen i Magdala. Det var Marta och Rakel som gjorde klart för Maria att rikets dörrar var öppna även för sådana som hon. Maria trodde det glada budskapet och döptes nästa dag av Petrus.
150:2.3 (1680.2) Maria Magdalena blev den mest effektiva evangelieläraren i denna grupp om tolv kvinnliga evangelister. Hon avskiljdes för denna tjänst, tillsammans med Rebecka, i Jotapata omkring fyra veckor efter sin omvändelse. Maria och Rebecka fortsatte tillsammans med de övriga i denna grupp att under återstoden av Jesu liv på jorden troget och effektivt arbeta för upplysandet och upplyftandet av sina förtryckta systrar. När den sista och tragiska episoden i Jesu livsdrama utspelades, när alla apostlar utom en flydde, var dessa kvinnor närvarande, och inte en enda förnekade eller förrådde honom.
150:3.1 (1680.3) Andreas hade enligt Jesu instruktioner gett kvinnorna i uppdrag att ordna apostlasällskapets sabbatsgudstjänster. Det betydde naturligtvis att de inte kunde hållas i den nya synagogan. Kvinnorna valde Johanna att ansvara för detta tillfälle, och mötet hölls i bankettsalen i Herodes nya palats, då Herodes vistades i Julias i Pereen. Johanna läste ur skrifterna om kvinnans arbete i Israels religiösa liv och hänvisade till Mirjam, Debora, Ester och andra.
150:3.2 (1680.4) Sent den kvällen höll Jesus för den förenade gruppen ett minnesvärt anförande om ”Magi och vidskepelse”. På den tiden ansågs uppkomsten av en klar och som man trodde ny stjärna vara ett tecken på att en storman hade fötts på jorden. Då en sådan stjärna nyligen hade observerats frågade Andreas Jesus om dessa trosföreställningar var väl grundade. I sitt långa svar på Andreas fråga gick Jesus grundligt in på hela ämnet om människans vidskepelse. Det uttalande som Jesus vid den tiden gjorde kan enligt nutida språkbruk sammanfattas som följer:
150:3.3 (1680.5) 1. Stjärnornas banor på himlen har inget som helst att göra med händelserna i människans liv på jorden. Astronomin är ett behörigt utövande av vetenskap, men astrologin är en mängd vidskeplig villfarelse som inte har någon plats i rikets evangelium.
150:3.4 (1680.6) 2. En undersökning av de inre organen i ett nyligen dödat djur kan inte avslöja något om vädret, framtida händelser eller människornas levnadsförlopp.
150:3.5 (1680.7) 3. De avlidnas andar kommer inte tillbaka för att stå i kontakt med sina familjer eller sina tidigare vänner bland de levande.
150:3.6 (1681.1) 4. Amuletter och reliker kan inte bota sjukdomar, avvärja olyckor eller påverka onda andar. Tron på att man med några sådana materiella medel kan påverka den andliga värden är inget annat än grov vidskepelse.
150:3.7 (1681.2) 5. Att dra lott är inte en metod ägnad att utröna den gudomliga viljan, fastän det kan vara ett behändigt sätt att lösa många mindre problem. Sådana resultat är helt och hållet en fråga om materiella tillfälligheter. Det enda sättet att kommunicera med den andliga världen inbegrips i mänsklighetens andeutrustning, i Faderns ande i människans inre samt Sonens utgjutna ande och den Oändlige Andens allestädes närvarande inflytande.
150:3.8 (1681.3) 6. Spådomar, trolldom och häxeri är vidskepligheter hos okunniga sinnen, liksom även magins falska föreställningar. Tron på magiska nummer, omen om god tur och förebådare av dålig tur, är ren och ogrundad vidskepelse.
150:3.9 (1681.4) 7. Uttydandet av drömmar är till stor del ett vidskepligt och grundlöst system av okunnig och fantasifull spekulation. Rikets evangelium får inte ha något gemensamt med den primitiva religionens siarepräster.
150:3.10 (1681.5) 8. Goda eller onda andar kan inte finnas i materiella symboler av lera, trä eller metall. Avgudar är inget mer än materialet som de är gjorda av.
150:3.11 (1681.6) 9. De förfaranden som tjusare, trollkarlar, magiker och häxmästare använder härstammar från vidskepelsen bland egyptierna, assyrierna, babylonierna och de forna kananéerna. Amuletter och allehanda besvärjelser och formler är kraftlösa både för att vinna goda andars beskydd och för att avvärja förment onda andar.
150:3.12 (1681.7) 10. Han blottade och fördömde deras tro på trollformler, eldprov, förhäxande, förbannelser, järtecken, kärleksblomster, knutiga snören och alla andra former av ovettig och förslavande vidskepelse.
150:4.1 (1681.8) Nästa kväll efter att ha sammankallat de tolv apostlarna, Johannes apostlar och den nyligen förordnade kvinnogruppen, sade Jesus: ”Ni ser själva att skörden är riklig men att arbetarna är få. Låt oss alla därför be till skördens Herre att han sänder ut ännu fler arbetare till sina fält. Medan jag dröjer kvar här för att trösta och instruera de yngre lärarna, vill jag sända ut de äldre två och två så att de må snabbt röra sig över hela Galiléen och predika rikets evangelium medan det ännu är lagligt och lugnt.” Sedan bestämde han apostlaparen så som han önskade att de skulle gå ut, nämligen: Andreas och Petrus, Jakob och Johannes Sebedaios, Filippos och Natanael, Tomas och Matteus, Jakob och Judas Alfaios, Simon Seloten och Judas Iskariot.
150:4.2 (1681.9) Jesus kom överens om den dag han skulle sammanträffa med de tolv i Nasaret, och när de skiljdes åt sade han: ”Gå inte på denna missionsresa till någon icke-judisk stad, inte heller till Samarien, utan gå i stället till de förlorade fåren i Israels hus. Predika rikets evangelium och förkunna den frälsande sanningen att människan är en son till Gud. Kom ihåg att lärjungen knappast är förmer än sin lärare eller en tjänare förmer än sin herre. Det är tillräckligt för lärjungen att vara likvärdig med sin lärare och för tjänaren att bli lik sin herre. Om man har vågat kalla husets herre Belsebubs medarbetare, hur mycket mer skall man inte säga så om dem som är hans husfolk! Men var inte rädda för dessa trolösa fiender. Jag säger er att det inte finns någonting gömt som inte skall komma i dagen, inte någonting dolt som inte skall bli känt. Det som jag privat har lärt er, predika det med visdom i offentligheten. Det som jag har uppenbarat för er i det inre rummet, det skall ni i sinom tid förkunna från hustaken. Och jag säger till er, mina vänner och lärjungar, var inte rädda för dem som kan döda kroppen men som inte kan förinta själen. Sätt hellre er tillit till Honom som kan livnära kroppen och frälsa själen.
150:4.3 (1682.1) ”Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Och dock säger jag er att inte en enda av dem glöms bort i Guds ögon. Vet ni inte att till och med era hårstrån är räknade? Var alltså inte rädda; ni är mer värda än aldrig så många sparvar. Skäms inte för min förkunnelse; gå ut och förkunna fred och god vilja, men misstag er inte — fred åtföljer inte alltid er predikan. Jag kom för att ge fred till jorden, men när människorna förkastar min gåva blir följden splittring och förvirring. När alla i en familj tar emot rikets evangelium råder sannerligen frid i det huset; men när några i familjen träder in i riket och andra avvisar evangeliet kan en sådan splittring endast leda till sorg och bekymmer. Arbeta flitigt med att rädda hela familjen, så att inte en mans husfolk blir hans fiender. Men när ni har gjort ert yttersta för alla i varje familj, säger jag er att den som älskar far eller mor mer än detta evangelium inte är värd riket.”
150:4.4 (1682.2) När de tolv hade hört dessa ord gjorde de sig redo för avfärd. De kom inte samman igen innan de samlades i Nasaret för att sammanträffa med Jesus och de övriga lärjungarna, så som Mästaren hade bestämt.
150:5.1 (1682.3) En kväll i Sunem efter det att Johannes apostlar hade återvänt till Hebron och Jesu apostlar hade sänts ut två och två, när Mästaren var sysselsatt med att undervisa en grupp om tolv yngre evangelister, som arbetade under ledning av Jakob, samtidigt med de tolv kvinnorna, ställde Rakel denna fråga till Jesus: ”Mästare, vad skall vi svara när kvinnorna frågar oss: ’Vad skall jag göra för att bli frälst?’” När Jesus fick höra denna fråga svarade han:
150:5.2 (1682.4) ”När män och kvinnor frågar ’vad skall vi göra för att bli frälsta?’, skall ni svara: Tro detta rikets evangelium, tag emot den gudomliga förlåtelsen. Genom tron lär kännas vid Guds inneboende ande, vars mottagande gör dig till en son till Gud. Har ni inte läst i skrifterna där det står: ’I Herren har jag rättfärdighet och styrka’ eller stället där Fadern säger: ’Min rättfärdighet är nära; min frälsning har utgivits, och mina armar skall omsluta mitt folk.’ ’Min själ skall fröjda sig i kärleken hos min Gud, ty han har klätt mig i frälsningens klädnad och höljt mig i sin rättfärdighets mantel.’ Har ni inte heller läst om Fadern att hans namn skall vara: ’Herren vår rättfärdighet’? ’Tag bort egenrättfärdighetens smutsiga trasor och klä min son i den gudomliga rättfärdighetens och den eviga frälsningens högtidsdräkt.’ Det är för evigt sant att ’den rättfärdige skall leva genom sin tro.’ Inträdet till Faderns rike är helt fritt, men framåtskidande — tillväxt i nåd — är avgörande för att förbli kvar däri.
150:5.3 (1682.5) ”Frälsningen är Faderns gåva, och den uppenbaras av hans Söner. Mottagandet i tro å din sida gör dig delaktig av den gudomliga naturen, gör dig till en son eller dotter till Gud. Genom tro blir du rättfärdigad, genom tro blir du frälst och genom denna samma tro förs du evigt framåt på den framåtskridande och gudomliga fulländningens väg. Genom tro blev Abraham rättfärdigad och genom Melkisedeks förkunnelse blev han medveten om frälsningen. Under alla tidsåldrar har denna samma tro frälst människornas söner, men nu har en Son kommit ut från Fadern för att göra frälsningen mer verklig och godtagbar.”
150:5.4 (1683.1) När Jesus hade slutat tala utbröt ett stort jubel bland dem som hade lyssnat till dessa nåderika ord, och alla fortsatte de under de dagar som följde att förkunna rikets evangelium med ny kraft och med förnyad energi och entusiasm. Kvinnorna fröjdade sig desto mer av att veta att även kvinnor ingick i dessa planer för etablerandet av himmelriket på jorden.
150:5.5 (1683.2) Som sammanfattning av sitt slutliga uttalande sade Jesus: ”Du kan inte köpa frälsning; du kan inte förtjäna ihop rättfärdighet. Frälsningen är Guds gåva, och rättfärdigheten är den naturliga frukten i det av anden födda liv som rikets söner lever. Du blir inte frälst därför att du lever ett rättfärdigt liv, utan du lever ett rättfärdigt liv därför att du redan har blivit frälst, har insett att ditt sonskap är en gåva från Gud och tjänande i riket är jordelivets högsta fröjd. När människorna tror detta evangelium, vilket är en uppenbarelse av Guds godhet, leds de till en frivillig omvändelse från allt det som de vet är synd. Insikten om ens sonskap är oförenlig med lusten att synda. Rikets troende hungrar efter rättfärdighet och törstar efter gudomlig fulländning.”
150:6.1 (1683.3) Vid kvällssamtalen behandlade Jesus många ämnen. Under återstoden av denna rundtur — innan de alla återförenades i Nasaret — diskuterade han ”Guds kärlek”, ”drömmar och visioner”, ”ondsinthet”, ”ödmjukhet och saktmod”, ”mod och lojalitet”, ”musik och gudsdyrkan”, ”tjänande och lydnad”, ”stolthet och förmätenhet”, ”förlåtelse i förhållande till omvändelse”, ”fred och fulländning”, ”förtal och avund”, ”ondska, synd och frestelse”, ”tvivel och otro”, ”visdom och dyrkan”. Under de äldre apostlarnas frånvaro deltog dessa yngre grupper av både män och kvinnor mer otvunget i dessa diskussioner med Mästaren.
150:6.2 (1683.4) Efter det att ha tillbringat två eller tre dagar med en grupp om tolv evangelister gick Jesus vidare för att förena sig med en annan grupp, ty Davids budbärare höll honom informerad om var alla dessa arbetare fanns och hur de rörde sig. Då detta var kvinnornas första tur tillbringade de en större del av tiden i Jesu sällskap. Genom budbärartjänsten hölls var och en av dessa grupper fullt informerad om hur predikoturen framskred, och att få nyheter från andra grupper var alltid en källa till uppmuntran för dessa utspridda och åtskilda arbetare.
150:6.3 (1683.5) Innan de skiljdes åt hade de kommit överens om att de tolv apostlarna tillsammans med evangelisterna och kvinnornas kår skulle samlas i Nasaret för att sammanträffa med Mästaren fredagen den 4 mars. Följaktligen började omkring denna tid dessa olika grupper av apostlar och evangelister från alla delar av mellersta och södra Galiléen röra sig i riktning mot Nasaret. Vid mitten av eftermiddagen hade Andreas och Petrus, som var de sista, nått fram till det läger som var beläget i bergslandet norr om staden och som hade ställts i ordning av dem som kom tidigt. Detta var första gången Jesus besökte Nasaret efter att ha börjat sin offentliga verksamhet.
150:7.1 (1683.6) Denna fredagseftermiddag vandrade Jesus omkring i Nasaret helt utan att någon lade märke till eller kände igen honom. Han gick förbi sitt barndomshem och snickeriverkstaden samt tillbringade en halv timme på bergskullen, som under pojkåren hade varit ett så kärt ställe för honom. Inte sedan Johannes döpte honom i Jordanfloden hade en sådan flod av mänskliga emotioner vält upp i hans själ. När han var på väg ned från bergskullen hörde han det bekanta ljudet av trumpetstötarna som tillkännagav solens nedgång, just så som han så många, många gånger hade hört det när han som pojke växte upp i Nasaret. Innan han återvände till lägret gick han ned förbi synagogan där han hade gått i skola och lät sitt sinne genomströmmas av många minnen från barndomens dagar. Tidigare under dagen hade Jesus sänt Tomas för att ordna med synagogans föreståndare så att han kunde predika vid sabbatens morgongudstjänst.
150:7.2 (1684.1) Folket i Nasaret hade aldrig varit kända för fromhet och rättfärdigt leverne. Med åren blev denna by allt mer besmittad av de låga moralnormerna i det närbelägna Sepforis. Under hela Jesu ungdoms- och yngre mandomstid hade åsikterna i Nasaret varit delade om honom. Mången kände sig förnärmad när han flyttade till Kafarnaum. Även om invånarna i Nasaret hade hört mycket om vad deras tidigare timmerman hade gjort, var de sårade över att han aldrig hade inkluderat sin födelseby i någon av sina tidigare predikoturer. De hade förvisso hört om Jesu berömmelse, men flertalet av invånarna var arga för att han inte hade gjort någon av sina stora gärningar i sin ungdoms stad. I månader hade folket i Nasaret mycket diskuterat Jesus, men allmänt taget var deras åsikter om honom negativa.
150:7.3 (1684.2) Således fann sig Mästaren inte i en välkomnande atmosfär vid sin hemkomst utan i en avgjort fientlig och ytterst kritisk omgivning. Men detta var inte allt. Hans fiender, som visste att han skulle tillbringa sabbaten i Nasaret och som förmodade att han skulle tala i synagogan, hade anställt ett stort antal råbarkade och ohövliga män att ofreda honom och på alla möjliga sätt ställa till bråk.
150:7.4 (1684.3) De flesta av Jesu äldre vänner, inklusive den beundrande chasan-läraren från hans ungdom, var döda eller hade lämnat Nasaret, och den yngre generationen var benägen att vara förnärmad över hans berömmelse. De mindes inte hans tillgivenhet för sin fars familj tidigt i hans liv, och de var bittra i sin kritik av hans försummelse att besöka sin bror och sina gifta systrar som bodde i Nasaret. Inställningen hos Jesu familj gentemot honom hade också tenderat att öka denna ovänliga stämning bland invånarna. De ortodoxa bland judarna dristade sig rentav att kritisera Jesus för att han denna sabbatsmorgon vandrade alltför snabbt på sin väg till synagogan.
150:8.1 (1684.4) Denna sabbat var en vacker dag, och hela Nasaret — vänner såväl som fiender — kom för att höra denna tidigare invånare i deras stad föreläsa i synagogan. Många i apostlarnas följe fick stanna utanför synagogan; det fanns inte rum för alla som hade kommit för att lyssna till honom. När Jesus var en ung man hade han ofta talat på detta ställe för gudsdyrkan, och när synagogans föreståndare denna morgon räckte honom rullen med de heliga texterna, ur vilken han skulle läsa skriftens text, tycks ingen av de närvarande komma ihåg att rullen var samma handskrift som han hade skänkt till synagogan.
150:8.2 (1684.5) Gudstjänsten hölls denna dag precis på samma sätt som då Jesus hade deltagit i den som pojke. Han steg upp på talarpodiet tillsammans med synagogans föreståndare och gudstjänsten började med uppläsningen av två böner: ”Välsignad är Herren, världens Konung, som formar ljuset och skapar mörkret, som stiftar fred och skapar allt som är; som i sin barmhärtighet ger ljus åt jorden och åt dem som bor på den, och som i sin godhet dag för dag och varje dag förnyar skapelsens verk. Välsignad är Herren vår Gud för härligheten i hans händers verk och för de ljusgivande källor som han har gjort till sin ära. Sela. Välsignad är Herren vår Gud som har format ljusets källor.”
150:8.3 (1685.1) Efter en stunds paus bad de igen: ”Med stor kärlek har Herren vår Gud älskat oss, och med mycket överflödande medlidande har han, vår Fader och vår Konung, haft medlidande med oss för våra fäders skull som förtröstade på honom. Du lärde dem livets stadgar; ha misskund med oss och undervisa oss. Upplys våra ögon så att vi kan se in i lagen; förmå våra hjärtan att hålla fast vid dina bud; förena våra hjärtan till att älska och frukta ditt namn, och vi skall inte få skämmas i världen utan ände. Ty du är en Gud som bereder frälsning, och oss har du utvalt bland alla folk och tungomål, och i sanning har du fört oss nära ditt stora namn — sela — för att vi kärleksfullt må prisa dig den ende. Välsignad är Herren, som i kärlek har utvalt sitt folk Israel.”
150:8.4 (1685.2) Församlingen läste sedan upp shema, den judiska trosbekännelsen. Denna ritual bestod i att återge talrika ställen ur lagen och angav att deltagarna i gudstjänsten tog på sig himmelrikets ok samt även budens ok, så som dessa gällde dag och natt.
150:8.5 (1685.3) Och sedan följde den tredje bönen: ”Sannerligen är du Jahve, vår Gud och våra fäders Gud; vår Konung och våra fäders Konung; vår Frälsare och våra fäders Frälsare; vår Skapare och vår frälsnings klippa; vår hjälp och vår befriare. Ditt namn är från evigheten, och det finns ingen annan Gud än du. En ny sång sjöng de befriade till ditt namn vid havsstranden; tillsammans prisade de alla dig och erkände dig som Konung, och sade: Jahve skall härska i välden utan ände. Välsignad är Herren som frälser Israel.”
150:8.6 (1685.4) Synagogans föreståndare intog sedan sin plats framför arken, eller kistan som innehöll de heliga skrifterna, och började läsa upp de nitton lovprisande bönerna eller välsignelserna. Men vid detta tillfälle var det önskvärt att förkorta denna del av gudstjänsten för att ge den värderade gästen mer tid för sin föreläsning. Följaktligen lästes endast den första och den sista av välsignelserna. Den första lydde: ”Välsignad är Herren vår Gud, och våra fäders Gud, Abrahams Gud, och Isaks Gud, och Jakobs Gud; den stora, den mäktiga och den fruktansvärda Gud, som visar barmhärtighet och vänlighet, som skapar allt som är, som minns alla nåderika löften till fäderna och som i sin kärlek ger deras barnbarn en frälsare för sitt eget namns skull. O, Konung, hjälpare, frälsare och sköld! Välsignad är du, o Jahve, Abrahams sköld.”
150:8.7 (1685.5) Sedan följde den sista välsignelsen: ”O, giv ditt folk Israel en storartad fred för evigt, ty du är Konung och Herre över all fred. Och det är gott i dina ögon att alltid och i varje stund välsigna Israel med fred. Välsignad är du Jahve, som välsignar ditt folk Israel med fred.” Församlingen såg inte på föreståndaren när han läste upp välsignelserna. Efter välsignelserna framförde han en informell bön som lämpade sig för tillfället, och när den var avslutad stämde hela församlingen in i att säga amen.
150:8.8 (1685.6) Därefter gick chasan över till arken och tog fram en rulle, som han gav åt Jesus så att han kunde läsa skriftens text. Det var brukligt att kalla sju personer att läsa inte mindre än tre verser från lagen, men vid detta tillfälle avstod man från denna sed för att gästen skulle få läsa den text han själv valde. Jesus tog rullen, reste sig och började läsa från Femte Moseboken: ”Ty detta bud som jag ger er idag är inte fördolt för er, inte heller är det långt borta. Det är inte i himmelen, så att ni skulle behöva säga: Vem skall för oss fara upp till himmelen och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan göra efter det? Det är inte heller på andra sidan havet, så att ni skulle behöva säga: Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan göra efter det? Nej, livets ord är dig mycket nära, där du är och i ditt hjärta, så att du kan vara medveten om det och göra efter det”.
150:8.9 (1686.1) Och när han hade läst färdigt ur lagen övergick han till Jesaja och började läsa: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att förkunna frigörelse för de fångna och återvinning av synen för de blinda, till att befria de förtryckta och till att förkunna Herrens nådeår.”
150:8.10 (1686.2) Jesus rullade ihop boken, gav den tillbaka till föreståndaren för synagogan, satte sig och började tala till folket. Han inledde med att säga: ”Idag har dessa skriftens ord gått i uppfyllelse.” Sedan talade Jesus i nästan femton minuter över ämnet ”Guds söner och döttrar”. Många var nöjda med föreläsningen, och de förundrade sig över hans älskvärdhet och visdom.
150:8.11 (1686.3) Det var brukligt i synagogan att talaren stannade kvar efter att den officiella gudstjänsten var till ända, så att de som kanske var intresserade kunde ställa frågor till honom. Följaktligen steg Jesus denna sabbatsmorgon ned bland folket som pressade sig fram för att ställa frågor. I denna grupp fanns många oregerliga individer, vilkas sinnen var inställda på ofog, samtidigt som i utkanten av denna folkmassa rörde sig de lågsinta män som hade anställts för att ställa till med svårigheter för Jesus. Många av lärjungarna och evangelisterna, som hade stannat utanför, trängde nu in i synagogan och insåg genast att svårigheter höll på att uppstå. De försökte leda bort Mästaren, men han ville inte följa med dem.
150:9.1 (1686.4) Jesus fann sig omringad i synagogan av en stor mängd fiender och några få av sina egna anhängare, och som svar på deras ohövliga frågor och elaka gliringar sade han smått humoristiskt: ”Ja, jag är Josefs son; jag är timmermannen, och jag är inte förvånad att ni påminner mig om ordstävet ’Läkare, bota dig själv’ och att ni utmanar mig att i Nasaret göra det som ni har hört att jag gjorde i Kafarnaum; men jag tar er till vittne på att även skrifterna förkunnar att ’en profet är inte utan anseende, utom i sitt eget land och bland sitt eget folk.’”
150:9.2 (1686.5) Men de knuffade till honom, pekade anklagande fingrar åt honom och sade: ”Du tror att du är förmer än folket i Nasaret; du flyttade bort från oss, men din bror är en vanlig arbetare och dina systrar bor fortfarande bland oss. Vi känner din mor, Maria. Var är de idag? Vi hör stora ting om dig, men vi märker att du inte gör några underverk när du kommer tillbaka.” Jesus svarade dem: ”Jag älskar människorna i den stad där jag växte upp, och det skulle fröjda mig att se er alla träda in i himmelriket, men det är inte min sak att bestämma om utförandet av Guds gärningar. De omvandlingar som sker av nåd utgår som svar på den levande tron hos dem som är dess förmånstagare.”
150:9.3 (1686.6) Jesus skulle ha hanterat folkhopen med välvilja och till och med effektivt avväpnat sina våldsammaste fiender om inte en av hans egna apostlar, Simon Seloten, hade gjort en taktisk blunder. Simon hade nämligen under tiden med hjälp av Nahor, en av de yngre evangelisterna, samlat ihop en grupp av Jesu vänner bland folkmassan, intagit en krigisk attityd och uppmanat Mästarens fiender att försvinna från platsen. Jesus hade redan länge lärt apostlarna att ett mjukt svar stillar vreden, men hans anhängare var inte vana vid att se sin älskade lärare, som de så gärna kallade Mästare, behandlas med sådan ohövlighet och sådant förakt. Det var för mycket för dem, och de kunde inte annat än ge uttryck för en passionerad och häftig förbittring, vilket endast tenderade till att väcka lynchstämning i denna ogudaktiga och ohövliga folksamling. Så grep dessa busar under ledning av de lejda skurkarna tag i Jesus och rusade iväg med honom ut ur synagogan till kanten av ett närbeläget tvärbrant berg, där de tänkte kasta honom i döden utför stupet. Men just som de skulle knuffa ut honom över klippbranten vände sig Jesus plötsligt om mot sina tillfångatagare, såg på dem och korsade lugnt sina armar. Han sade ingenting, men hans vänner var mer än förvånade när folkhopen, då han började gå framåt, delade sig och lät honom passera oantastad.
150:9.4 (1687.1) Följd av sina apostlar fortsatte Jesus till lägret, där man gick igenom allt detta. De gjorde sig den kvällen klara för att tidigt nästa dag vandra tillbaka till Kafarnaum, så som Jesus hade bestämt. Detta stormiga slut på den tredje offentliga predikoturen hade en tillnyktrande effekt på alla Jesu anhängare. De började inse innebörden av vissa av Mästarens uttalanden. De började vakna upp till medvetandet om att riket skulle komma endast genom mycken sorg och bitter besvikelse.
150:9.5 (1687.2) De lämnade Nasaret denna söndagsmorgon, och efter att ha färdats längs skilda vägar samlades de slutligen alla i Betsaida vid middagstiden torsdagen den 10 mars. De kom samman som en sansad och allvarsam grupp av desillusionerade förkunnare av sanningens evangelium, inte som en entusiastisk och oövervinnerlig trupp av segerrika korsfarare.
Urantiaboken
Kapitel 151
151:0.1 (1688.1) FRAM TILL den 10 mars hade alla grupper av förkunnare och lärare samlats i Betsaida. På torsdagskvällen och fredagen begav sig många av dem ut för att fiska, medan de på sabbatsdagen besökte synagogan för att höra en ålderstigen jude från Damaskus föreläsa om fader Abrahams salighet. Jesus tillbringade största delen av denna sabbat ensam i bergskullarna. Den lördagskvällen talade Mästaren i över en timme till de församlade grupperna om ”Motgångens betydelse och besvikelsens andliga värde”. Det var ett minnesvärt tillfälle och hans åhörare glömde aldrig den lärdom han då gav dem.
151:0.2 (1688.2) Jesus hade inte helt återhämtat sig från sorgen över att han nyss hade blivit tillbakavisad i Nasaret. Apostlarna märkte att en säregen sorgsenhet blandade sig med hans vanliga gladlynta uppträdande. Jakob och Johannes var hos honom en stor del av tiden, medan Petrus var mer än fullt upptagen av de många skyldigheter som gällde de nya evangelistkårernas välfärd och ledning. Denna väntetid innan de gav sig på väg till påsken i Jerusalem använde kvinnorna till att vandra från hus till hus, undervisa om evangeliet och vårda sig om de sjuka i Kafarnaum och de omgivande städerna och byarna.
151:1.1 (1688.3) Ungefär vid denna tid började Jesus använda metoden att med liknelser undervisa folkskarorna som så ofta samlades omkring honom. Eftersom Jesus hade talat med apostlarna och andra till långt in på natten, var mycket få av dem denna söndagsmorgon uppe till frukost, så han gick ned till stranden och satte sig ensam i en båt, Andreas och Petrus gamla fiskebåt som alltid stod till hans förfogande, och mediterade över vad som borde vara nästa drag i arbetet med rikets utbredning. Men Mästaren fick inte länge vara ensam. Mycket snart började folk från Kafarnaum och de närliggande byarna anlända, och vid tiotiden den morgonen hade närmare tusen personer samlat sig på stranden nära båten där Jesus satt, och de ropade på uppmärksamhet. Petrus var nu uppe, och då han banade sig fram till båten sade han till Jesus: ”Mästare, skall jag tala till dem?” Men Jesus svarade: ”Nej Petrus, jag skall berätta en historia för dem.” Sedan började Jesus berätta liknelsen om såningsmannen, en av de första i en lång rad av sådana liknelser som han lärde folkskarorna som följde efter honom. Denna båt hade en upphöjd toft som han satt på (ty det var sed att sitta när man undervisade) medan han talade till folket som hade samlats längs stranden. Sedan Petrus hade sagt några ord sade Jesus:
151:1.2 (1688.4) ”En man gick ut för att så, och när han sådde föll en del på vägkanten där det trampades på och fåglarna från skyn kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp då jorden inte hade något djup. Men när solen sken vissnade det, eftersom det inte hade någon rot att suga upp fukt med. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det, så att det inte gav någon skörd. Men en del föll i den goda jorden där det växte och gav skörd, en del trettiofalt, en del sextiofalt och andra hundrafalt.” Och när Jesus hade framfört denna liknelse sade han till folkmassan: ”Hör, du som har öron att höra med.”
151:1.3 (1689.1) När apostlarna och de som var med dem hörde Jesus undervisa folket på detta sätt blev de mycket förbryllade, och sedan de hade diskuterat mycket sinsemellan tilltalade Matteus den kvällen i Sebedaios trädgård och sade: ”Mästare, vad är meningen med dessa dunkla uttalanden som du framför till folket? Varför talar du i liknelser till dem som söker sanningen?” Och Jesus svarade:
151:1.4 (1689.2) ”Med tålamod har jag undervisat er hela denna tid. Till er har det givits att få lära känna himmelrikets mysterier, men för de urskillnings- och omdömeslösa massorna och för dem som vill förgöra oss skall rikets mysterier härefter framföras i liknelser. Och detta gör vi för att de som verkligen vill träda in i riket må urskilja innebörden i förkunnelsen och sålunda finna frälsning, medan de som lyssnar endast för att snärja oss skall bli än mer förvirrade då de ser utan att se och hör utan att höra. Mina barn, uppfattar ni inte andens lag som bestämmer att den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag härefter ofta i liknelser till folket för att våra vänner och de som vill lära känna sanningen kan finna vad de söker, medan våra fiender och de som inte älskar sanningen får höra utan att förstå. Många av dessa människor följer inte sanningens väg. Profeten beskrev sannerligen alla sådana omdömeslösa själar när han sade: ’Ty detta folks hjärta är förstockat, och de är tröga att höra med sina öron, och de tillsluter sina ögon för att inte urskilja sanningen och förstå den i sitt hjärta.’”
151:1.5 (1689.3) Apostlarna förstod inte helt betydelsen av Mästarens ord. Medan Andreas och Tomas fortsatte samtalet med Jesus, drog sig Petrus och de övriga apostlarna tillbaka till en annan del av trädgården, där de föll in i en allvarlig och långt utdragen diskussion.
151:2.1 (1689.4) Petrus och gruppen kring honom kom till den slutsatsen att liknelsen om såningsmannen var en allegori, att varje del i den hade någon dold mening, och därför beslöt de att gå till Jesus för att få en förklaring. Följaktligen vände sig Petrus Mästaren och sade: ”Vi kan inte komma underfund med betydelsen av denna liknelse, och vi vill att du förklarar den för oss eftersom du säger att vi har fått lära känna rikets mysterier.” Och när Jesus hörde detta sade han till Petrus: ”Min son, jag vill inte undanhålla er någonting, men först kanske ni kan berätta för mig vad ni har talat om. Vad är er tolkning av liknelsen?”
151:2.2 (1689.5) Efter en stunds tystnad sade Petrus: ”Mästare, vi har talat mycket om liknelsen, och detta är den tolkning jag har kommit fram till: Såningsmannen är den som förkunnar evangeliet; sådden är Guds ord. Sådden som föll på vägkanten representerar dem som inte förstår evangelieförkunnelsen. Fåglarna som for iväg med sådden på den hårdnade marken representerar Satan eller den onde, som snappar bort det som har blivit sått i hjärtat på dessa ovetande. Sådden på de steniga ställena, vilken kom fort upp, representerar de ytliga och tanklösa personer som hör ordet och genast tar emot det med glädje; men emedan sanningen inte har något verkligt rotfäste i deras djupare förståelse är deras hänförelse kortlivad när den möter prövningar och förföljelse. När svårigheterna kommer snubblar dessa troende; de faller bort i frestelsens stund. Sådden bland tistlarna representerar dem som gärna hör ordet men som låter världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväva sanningens ord, så att det inte bär frukt. Men sådden i den goda jorden som gav skörd trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt representerar dem som efter det att de har hört sanningen tar emot den med olika grad av uppskattning — på grund av deras olika intellektuella utrustning — och som därför uppvisar dessa olika grader av religiös erfarenhet.”
151:2.3 (1690.1) Sedan Jesus hade lyssnat till Petrus tolkning av liknelsen frågade han de övriga apostlarna om inte de också hade förslag till tolkningar. Endast Natanael svarade på denna invit. Han sade: ”Mästare, fastän jag erkänner att Petrus tolkning av liknelsen har många goda sidor är jag inte helt överens med honom. Min uppfattning om liknelsen är följande: Sådden representerar rikets evangelium, medan såningsmannen står för rikets budbärare. Sådden som föll på vägkanten på hårdnad mark representerar dem som endast hört en liten del av evangeliet jämte dem som är likgiltiga för budskapet och som har förhärdat sina hjärtan. Fåglarna från skyn som snappade bort det som hade fallit på vägkanten representerar ens levnadsvanor, det ondas lockelse och köttets lustar. Sådden som föll bland stenarna står för de emotionella själar som är snabba att ta emot ny undervisning och lika snabba att ge upp sanningen när de möter svårigheter och realiteter då de söker leva upp till denna sanning; de saknar andlig uppfattningsförmåga. Sådden som föll bland tistlarna representerar dem som dras till evangeliets sanningar; de är inställda på att följa dess lärdomar men hindras av stoltheten i sitt liv och av misstänksamhet, avund och den mänskliga tillvarons bekymmer. Sådden i den goda jorden som gav skörd trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt representerar de naturliga och varierande graderna av förmåga hos män och kvinnor, som är olika utrustade med andlig upplysning, att förstå sanningen och låta sig påverkas av dess andliga lärdomar.”
151:2.4 (1690.2) När Natanael hade slutat tala kom apostlarna och deras medarbetare in på en allvarlig diskussion och livlig debatt, varvid en del argumenterade för att Petrus tolkning var den rätta, medan nästan lika många försökte försvara Natanaels tolkning av liknelsen. Under tiden hade Petrus och Natanael dragit sig tillbaka in i huset, där de var inbegripna i ett livfullt och beslutsamt försök att övertyga varandra och att få den andre att ändra sin uppfattning.
151:2.5 (1690.3) Mästaren lät denna förvirring fortgå tills den passerat sitt mest intensiva skede; sedan klappade han i händerna och kallade dem alla till sig. När de alla igen en gång hade samlats kring honom sade han: ”Har någon av er något att säga innan jag berättar för er om denna liknelse?” Efter en stunds tystnad tog Tomas till orda: ”Ja Mästare, jag vill säga några ord. Jag minns att du en gång uppmanade oss att akta oss för just detta. Du lärde oss att när vi utnyttjade illustrationer i vår förkunnelse skulle vi använda sanna historier, inte fabler, och att vi skulle välja en berättelse som bäst lämpade sig för att illustrera den centrala och väsentliga sanning som vi önskade lära folket, och efter att vi ha använt historien på detta sätt skulle vi inte försöka göra en andlig tillämpning av alla mindre detaljer i den berättade historien. Jag anser att Petrus och Natanael båda har fel i sina försök att tolka denna liknelse. Jag beundrar deras förmåga att göra sådant, men jag är lika säker på att alla sådana försök att få en naturlig liknelse att i alla sina detaljer ge upphov till andliga analogier, endast kan leda till förvirring och en allvarlig missuppfattning om det verkliga syftet med en sådan liknelse. Att jag har rätt bevisas helt av det faktum att, medan vi alla för en timme sedan var överens, är vi nu delade i två skilda grupper, som har olika åsikter om denna liknelse och som så håller fast vid dessa åsikter att det enligt min mening stör vår förmåga att helt fatta den stora sanning som du avsåg när du framförde denna liknelse för folksamlingen och senare bad oss kommentera den.”
151:2.6 (1691.1) De ord som Tomas sade hade en lugnande inverkan på dem alla. Han fick dem att minnas vad Jesus hade lärt dem vid tidigare tillfällen, och innan Jesus fortsatte att tala, reste sig Andreas och sade: ”Jag är övertygad om att Tomas har rätt, och jag skulle gärna vilja höra honom berätta för oss vilken betydelse han fäster vid liknelsen om såningsmannen.” Sedan Jesus hade gjort en gest åt Tomas att tala, sade Tomas: ”Mina bröder, jag ville inte förlänga diskussionen, men om ni så önskar vill jag säga att jag tror att denna liknelse framfördes för att lära oss en enda stor sanning, nämligen att oberoende av hur trofast och effektivt vi än utför våra gudomliga uppdrag kommer vår förkunnelse av rikets evangelium att leda till varierande grad av framgång, och att alla sådana skillnader i resultaten direkt beror på de förhållanden som är en del av våra verksamhetsförutsättningar och som vi har föga eller ingen kontroll över.”
151:2.7 (1691.2) När Tomas hade slutat tala var de flesta av hans predikantkolleger nästan redo att stämma med honom sagt, även Petrus och Natanael var på väg över för att tala med honom, när Jesus reste sig och sade: ”Väl gjort, Tomas; du har insett liknelsernas verkliga betydelse, men både Petrus och Natanael har gjort er alla lika mycket gott däri att de så tydligt har visat faran av att börja göra en allegori av mina liknelser. I era egna hjärtan kan ni ofta med fördel ägna er åt att låta er spekulativa fantasi flyga, men ni gör ett misstag när ni försöker erbjuda sådana slutledningar som en del av er offentliga förkunnelse.”
151:2.8 (1691.3) Nu när spänningen var över gratulerade Petrus och Natanael varandra ömsesidigt till sina tolkningar, och med undantag för tvillingarna Alfaios dristade sig var och en av apostlarna till att framföra en tolkning av liknelsen om såningsmannen innan de drog sig tillbaka för natten. Även Judas Iskariot kom fram med en mycket rimlig tolkning. De tolv brukade ofta i sin egen krets försöka fundera ut Mästarens liknelser som om de vore allegorier, men aldrig mer tog de allvarligt på sådana spekulationer. Det här var en mycket nyttig sammankomst för apostlarna och deras medarbetare, i synnerhet eftersom Jesus från denna tid allt mer använde liknelser i samband med sin offentliga förkunnelse.
151:3.1 (1691.4) Apostlarna var till den grad intresserade av frågan om liknelser att hela nästa kväll ägnades åt att ytterligare diskutera liknelser. Jesus inledde kvällsmötet med att säga: ”Mina kära, ni måste alltid differentiera er undervisning så att er presentation av sanningen lämpar sig för de sinnen och hjärtan som ni har framför er. När ni står inför en folkmassa med varierande intellekt och temperament kan ni inte tala olika ord till varje grupp av åhörare, men ni kan berätta en historia som förmedlar er undervisning; och då har varje grupp, rentav varje individ, möjlighet att göra sin egen tolkning av er liknelse enligt sina egna intellektuella och andliga gåvor. Ni skall låta ert ljus lysa, men gör det med visdom och omdöme. Ingen tänder en lampa och döljer den med ett kärl eller ställer den under en bänk, utan man sätter den på en hållare så att alla kan se ljuset. Låt mig tala om för er att det i himmelriket inte finns någonting dolt som inte skall göras uppenbart; inte heller finns där några hemligheter som inte till slut skall göras kända. Till slut skall allt detta komma i dagen. Tänk inte endast på folkmassorna och på hur de hör sanningen; tag även er själva i akt hur ni hör. Kom ihåg att jag många gånger har sagt er: Den som har, han skall få mera, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror sig ha.”
151:3.2 (1692.1) Den fortsatta diskussionen om liknelser och vidare instruktioner om tolkningen av dem, kan sammanfattas och uttryckas enligt nutida språkbruk på följande sätt:
151:3.3 (1692.2) 1. Jesus gav rådet att inte använda vare sig fabler eller allegorier i undervisningen av evangeliets sanningar. Han rekommenderade emellertid ett fritt användande av liknelser, i synnerhet naturliknelser. Han betonade värdet av att använda den analogi som existerar mellan naturens värld och andens värld som ett hjälpmedel i sanningsundervisningen. Han hänvisade ofta till naturens värld som ”den overkliga och flyktiga skuggan av anderealiteter”.
151:3.4 (1692.3) 2. Jesus berättade tre eller fyra liknelser ur de hebreiska skrifterna och fäste uppmärksamheten på att denna metod att undervisa inte var helt ny. Den blev emellertid nästan en ny undervisningsmetod, så som han använde den från denna tidpunkt framåt.
151:3.5 (1692.4) 3. När Jesus lärde sina apostlar värdet av liknelser fäste han uppmärksamheten på följande punkter:
151:3.6 (1692.5) Liknelsen vänder sig samtidigt till väldigt olika sinnes- och andenivåer. Liknelsen stimulerar fantasin, utmanar omdömet och leder till kritiskt tänkande; den främjar medkänsla utan att väcka antagonism.
151:3.7 (1692.6) Liknelsen utgår från det kända och går vidare till urskillning av det okända. Liknelsen använder det materiella och naturliga som ett hjälpmedel för att introducera det andliga och det övernaturliga.
151:3.8 (1692.7) Liknelser gör det lättare att fatta opartiska moraliska avgöranden. Liknelsen kringgår många fördomar, förser sinnet varsamt med ny sanning och gör allt detta på ett sätt som väcker ett minimum av självförsvar orsakat av personlig förnärmelse.
151:3.9 (1692.8) Att avvisa den sanning som den paraboliska analogin innehåller fordrar en medveten intellektuell handling som direkt föraktar ens ärliga omdöme och opartiska avgörande. Liknelsen lockar via hörselsinnet fram ett tänkande.
151:3.10 (1692.9) När läraren använder liknelser som undervisningsform blir det möjligt för honom att framföra nya och rentav häpnadsväckande sanningar samtidigt som han till stor del undviker all motsättning och yttre sammanstötning med tradition och etablerad auktoritet.
151:3.11 (1693.1) Liknelsen har också den fördelen att den stimulerar minnet av den sanning som förmedlades, när man senare möter samma bekanta situationer.
151:3.12 (1693.2) På detta sätt sökte Jesus underrätta sina anhängare om många av de underliggande orsakerna till hans sätt att allt mer använda liknelser i sin offentliga undervisning.
151:3.13 (1693.3) Mot slutet av kvällens undervisning kommenterade Jesus för första gången liknelsen om såningsmannen. Han sade att liknelsen syftade på två saker: För det första var det en översikt av hans egen verksamhet hittills och en prognos om vad som låg framför honom under återstoden av hans liv på jorden. Och för det andra var det också en antydan om vad apostlarna och andra av rikets budbärare kunde vänta sig i sin verksamhet från generation till generation under tidens gång.
151:3.14 (1693.4) Jesus anlitade också liknelser som bästa möjliga sätt att tillbakavisa Jerusalems religiösa ledares utstuderade försök att tillkännage att allt hans arbete utfördes med hjälp av demoner och djävlarnas furste. Hänvisandet till naturen var i strid mot sådana förklaringar eftersom människorna på den tiden ansåg att alla naturfenomen var en följd av direkt inverkan från andliga varelser och övernaturliga krafter. Han beslöt sig också för detta sätt att undervisa därför att det gjorde det möjligt för honom att förkunna väsentliga sanningar för dem som ville lära känna den bättre vägen, samtidigt som det gav hans fiender mindre möjlighet att ta anstöt och att framföra anklagelser mot honom.
151:3.15 (1693.5) Innan Jesus lät gruppen skingra sig för natten sade han: ”Nu skall jag berätta för er den sista delen av liknelsen om såningsmannen. Jag vill pröva er för att få veta hur ni tar emot följande: Himmelriket är också likt en man som sått goda frön i jorden; och medan han sov om natten och skötte sina sysslor om dagen, grodde fröna och växte, och fastän han inte visste hur det gick till mognade plantan och bar frukt. Först fanns strået, så axet, och sedan fulla korn i axet. Och när sädeskornen var mogna lät han skäran gå, och skörden var bärgad. Hör, du som har öra att höra med.”
151:3.16 (1693.6) Mången gång vände och vred apostlarna dessa ord i sina sinnen, men Mästaren nämnde aldrig igen detta tillägg till liknelsen om såningsmannen.
151:4.1 (1693.7) Följande dag undervisade Jesus folket åter igen från båten och sade: ”Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker; men medan han låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Och han svarade tjänarna: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade då sin herre: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ Men han svarade dem och sade: ’Nej, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda; då skall jag säga till dem som skall skörda: ’Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp, och samla sedan vetet i min lada.’”
151:4.2 (1693.8) Efter det att folket hade ställt några frågor berättade Jesus en annan liknelse: ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sådde i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir som ett träd, så att himlens fåglar kan komma för att vila sig på dess grenar.”
151:4.3 (1694.1) ”Himmelriket är också som en surdeg som en kvinna tog och satte i tre mått mjöl, och på så sätt blev allt mjöl syrat.”
151:4.4 (1694.2) ”Himmelriket är också likt en skatt som låg gömd i en åker och som en man hittade. I sin glädje gick han och sålde allt han ägde för att få pengar att köpa åkern.”
151:4.5 (1694.3) ”Med himmelriket är det också som när en köpman sökte efter fina pärlor; och när han hittade en dyrbar pärla gick han ut och sålde allt han ägde för att kunna köpa den utomordentliga pärlan.”
151:4.6 (1694.4) ”Med himmelriket är det också som med en not som kastades i sjön, och man fick fisk av alla slag i den. När noten var full drog fiskarna upp den på stranden, där de satte sig ned för att sortera fiskarna; de goda fiskarna samlade de i korgar och de dåliga kastade de bort.”
151:4.7 (1694.5) Många andra liknelser framförde Jesus för folkmassorna. I själva verket undervisade han dem sällan på något annat sätt från och med denna tid. Efter att ha talat i liknelser till en stor allmänhet brukade han under kvällslektionerna utveckla sin undervisning mer utförligt och förklarande för apostlarna och evangelisterna.
151:5.1 (1694.6) Folkmassan fortsatte att växa under veckan. På sabbaten skyndade Jesus upp till bergen, men då söndagsmorgonen kom återvände folkmassorna. Jesus talade till dem tidigt på eftermiddagen efter det att Petrus hade predikat, och när han hade avslutat sade han till apostlarna: ”Folkmassorna har tröttat ut mig; låt oss fara över till andra sidan så att vi får vila en dag.”
151:5.2 (1694.7) På färden över sjön mötte de en av dessa häftiga och plötsliga stormar som är typiska för Galileiska sjön, i synnerhet den tiden på året. Denna vattenmassa ligger drygt två hundra meter under havsytan och omges av höga strandbankar, särskilt i väster. Det finns djupa klyftor som leder upp från sjön in i bergen, och när den upphettade luften under dagen stiger upp och stannar över sjön, tenderar den svalnande luften i klyftorna efter solnedgången att störta ned mot sjön. Dessa stormvindar uppstår plötsligt och försvinner ibland lika snabbt.
151:5.3 (1694.8) Det var just en sådan kvällsstorm som överraskade båten som förde Jesus över till andra stranden denna söndagskväll. Tre andra båtar med en del av de yngre evangelisterna följde efter. Stormen var häftig trots att den höll sig till denna del av sjön och inga tecken på storm syntes på den västra stranden. Stormen var så hård att vågorna började slå över båten. Den hårda vinden hade slitit loss seglet innan apostlarna hann reva det, och de var nu helt beroende av årorna då de mödosamt arbetade sig fram mot stranden som låg på närmare tre kilometers avstånd.
151:5.4 (1694.9) Under tiden låg Jesus och sov i aktern av båten under ett litet skyddstak. Mästaren var uttröttad när de lämnade Betsaida, och det var för att få vila som han hade bett dem att ta honom över till andra sidan av sjön. Dessa tidigare fiskare var starka och erfarna roddare, men det här var en av de värsta stormar de någonsin hade råkat ut för. Fastän vinden och vågorna kastade deras båt hit och dit som en leksaksbåt, sov Jesus ostört vidare. Petrus satt vid den högra åran nära aktern. När båten började fyllas med vatten lämnade han sin åra, rusade över till Jesus, skakade om honom häftigt för att väcka honom, och när Jesus hade vaknat sade Petrus: ”Mästare, vet du inte att vi är mitt inne i en våldsam storm? Om du inte räddar oss går vi alla under.”
151:5.5 (1695.1) När Jesus kom ut i regnet såg han först på Petrus, och sedan han hade kisat in i mörkret på de kämpande roddarna vände han igen blicken mot Simon Petrus, som i sin upprördhet ännu inte hade återvänt till sin åra, och sade: ”Varför är ni alla så fulla av rädsla? Var är er tro? Frid, lugna ned er.” Jesus hade knappt hunnit yttra denna tillrättavisning till Petrus och de övriga apostlarna, han hade knappt hunnit be Petrus söka frid för att lugna sin upprörda själ då störningen i atmosfären, som hade funnit sin jämvikt, förbyttes i ett stort lugn. De arga vågorna lade sig nästan genast medan de mörka molnen, som hade tömt sig i en kort skur, försvann och stjärnorna lyste på himlen ovan. Så vitt vi kan bedöma var allt detta enbart tillfälligheter, men apostlarna, i synnerhet Petrus, höll alltid denna händelse för ett naturmirakel. Det var särskilt lätt för den tidens människor att tro på naturmirakel, då de var fast övertygade om att hela naturen var en företeelse som direkt kontrollerades av andekrafter och övernaturliga varelser.
151:5.6 (1695.2) Jesus förklarade tydligt för de tolv att han hade talat till deras upprörda andar och vänt sig till deras av rädsla irrande sinnen, att han inte hade befallt elementen att lyda hans ord, men det tjänade ingenting till. Mästarens anhängare gav alltid envist sin egen tolkning åt alla sådana händelser som berodde på tillfälligheter. Från och med denna dag ansåg de definitivt att Mästaren hade absolut makt över naturens element. Petrus tröttnade aldrig på att berätta hur ”till och med vinden och vågorna lyder honom.”
151:5.7 (1695.3) Det var sent på kvällen när Jesus och hans medarbetare nådde stranden, och då det var en lugn och vacker natt övernattade de alla i båtarna och gick iland först kort efter soluppgången nästa morgon. När de hade samlats, omkring fyrtio allt som allt, sade Jesus: ”Låt oss gå upp i bergen där borta och stanna några dagar medan vi tänker över problemen i Faderns rike.”
151:6.1 (1695.4) Fastän största delen av den närliggande östra stranden höjde sig svagt sluttande mot höglandet längre bort, fanns det just vid denna plats en brant bergskulle där stranden på vissa ställen stupade tvärbrant ned i sjön. Jesus pekade upp mot sidan av den närbelägna bergskullen och sade: ”Låt oss gå upp på denna bergssluttning för att inta vår frukost och vila och samtala på något skyddat ställe.”
151:6.2 (1695.5) Hela denna bergssluttning var full av grottor som hade huggits ut ur berget. Många av dessa fördjupningar var forntida gravkamrar. Ungefär halvvägs upp längs bergssluttningen på ett litet, relativt jämnt ställe fanns den lilla byn Heresas gravgård. När Jesus och hans medarbetare passerade nära denna gravplats rusade en vanvettig som bodde i dessa bergsgrottor fram till dem. Denne galne man var välkänd i trakten och hade en tid varit fjättrad med bojor och kättingar i en av grottorna. Han hade för länge sedan brutit sönder sina bojor och strövade nu fritt omkring bland gravarna och de övergivna gravkamrarna.
151:6.3 (1696.1) Denne man, som hette Amos, led av ett periodiskt återkommande vansinne. Det fanns långa tidsperioder då han kunde skaffa sig lite kläder och klara sig ganska bra bland sina medmänniskor. Under en av dessa ljusa mellanperioder hade han farit över till Betsaida, där han hade hört Jesus och apostlarna predika och då blivit en som halvhjärtat trodde på rikets evangelium. Men snart började igen ett stormigt skede i hans lidande och han flydde till gravarna där han jämrade sig, skrek högt och betedde sig så att han injagade skräck i alla som råkade möta honom.
151:6.4 (1696.2) När Amos kände igen Jesus föll han ned vid hans fötter och utropade: ”Jag känner dig Jesus, men jag är besatt av många djävlar och jag bönfaller dig att inte plåga mig.” Denne man trodde uppriktigt att hans tidvisa mentala lidande orsakades av att onda eller orena andar vid sådana tillfällen trängde in i honom och tog hans sinne och kropp i sitt våld. Hans svårigheter var till största delen emotionella — hans hjärna var inte allvarligt skadad.
151:6.5 (1696.3) Jesus såg ned på mannen som låg hopkrupen likt ett djur vid hans fötter, böjde sig ned, tog honom i handen, reste upp honom och sade: ”Amos, du är inte besatt av en djävul; du har redan hört den goda nyheten att du är en son till Gud. Jag befaller dig att komma ut ur detta anfall.” Och när Amos hörde Jesus tala dessa ord skedde en sådan förändring i hans intellekt att han genast återfick sitt rätta sinne och sin normala kontroll över känslorna. Nu hade redan en ansenlig folkhop samlats från den närbelägna byn, och dessa människor, utökade med svinherdarna från höglandet ovanför dem, blev förvånade att se den vanvettige sitta tillsammans med Jesus och hans anhängare, vid sitt sinnes fulla bruk och fritt samtalande med dem.
151:6.6 (1696.4) När svinherdarna rusade in i byn för att sprida nyheten om tämjandet av den sinnessjuke gick hundarna till anfall mot en liten och oövervakad hjord om ett trettiotal svin och drev de flesta av dem ut över stupet i sjön. Det var denna tillfälliga händelse, i förening med Jesu närvaro och det förment mirakulösa botandet av den galne, som gav upphov till legenden att Jesus hade botat Amos genom att driva ut en legion djävlar från honom, och att djävlarna hade gått in i svinen och fått dem att genast huvudstupa störta sig till sin undergång i sjön nedanför. Innan dagen var till ända hade svinherdarna spritt ut informationen om händelsen, och hela byn trodde på den. Amos trodde i högsta grad på denna berättelse. Han såg svinen tumla över bergskanten kort efter det att hans plågade sinne hade lugnat sig, och han trodde alltid att de tog med sig själva de onda andar som så länge hade pinat och plågat honom. Detta hade mycket att göra med att hans tillfrisknande blev bestående. Det är likaså sant att Jesu apostlar (utom Tomas) trodde att episoden med svinen hade ett direkt samband med att Amos blev botad.
151:6.7 (1696.5) Jesus fick inte den vila han sökte. Under största delen av den dagen ansattes han av människor som kom för att de hade hört att Amos hade blivit botad och som attraherades av berättelsen om att demonerna hade gått ut ur den galne och in i svinhjorden. Sedan, efter endast en natts vila, väcktes Jesus och hans vänner av en delegation av dessa svinuppfödande icke-judar, som hade kommit för att enträget be honom avlägsna sig därifrån. Deras talesman sade till Petrus och Andreas: ”Fiskare från Galiléen, avlägsna er från oss och tag er profet med er. Vi vet att han är en helig man, men vårt lands gudar känner honom inte och det finns risk för att vi förlorar många svin. Rädslan för er har kommit över oss, och vi ber er gå bort härifrån.” När Jesus hörde dem sade han till Andreas: ”Låt oss återvända till vårt ställe.”
151:6.8 (1697.1) När de var färdiga att ge sig iväg bad Amos innerligt Jesus om att få följa med dem tillbaka, men Mästaren ville inte ge sitt samtycke. Jesus sade till Amos: ”Glöm inte att du är en Guds son. Återvänd till ditt eget folk och visa dem vad stort Gud har gjort för dig.” Och Amos vandrade omkring och berättade att Jesus hade drivit ut en legion djävlar från hans plågade själ, och att dessa onda andar hade gått in i en hjord av svin och drivit dem till en snabb förintelse. Han upphörde inte förrän han hade gått till alla städer i Dekapolis och förkunnat vad stort Jesus hade gjort för honom.
Urantiaboken
Kapitel 152
152:0.1 (1698.1) BERÄTTELSEN om hur Amos, den vanvettige i Heresa, hade blivit botad hade redan nått Betsaida och Kafarnaum, så att en stor människoskara väntade på Jesus när hans båt denna tisdagsförmiddag lade till vid stranden. Bland denna folkmassa fanns också de nya observatörerna från judarnas Sanhedrin-råd i Jerusalem, vilka hade kommit ned till Kafarnaum för att finna orsak att anhålla och fälla Mästaren. Medan Jesus talade med dem som hade samlats för att välkomna honom, banade sig Jairos, en av föreståndarna för synagogan, fram genom folkträngseln, föll ned vid Jesu fötter, tog honom i handen och bönföll honom att brådskande följa med, då han sade: ”Mästare, min lilla dotter, vårt enda barn, ligger hemma i dödens grepp. Jag bönfaller dig att komma och bota henne.” När Jesus fick höra denna fars anhållan sade han: ”Jag skall följa med dig.”
152:0.2 (1698.2) När Jesus gick med Jairos följde den stora folkhopen efter, vilken hade hört faderns anhållan, för att se vad som skulle hända. Strax innan de nådde föreståndarens hus, längs en smal gata och folkhopen trängde sig på Jesus, stannade han plötsligt och utropade: ”Någon rörde vid mig.” När de som befann sig nära intill honom nekade till att ha rört vid honom sade Petrus: ”Mästare, du ser ju hur folkhopen tränger på och hotar att krossa oss, och ändå säger du ’någon rörde vid mig’. Vad menar du?” Då sade Jesus: ”Jag frågade vem som rörde vid mig, ty jag märkte att levande energi gick ut från mig.” Då Jesus såg sig omkring föll hans ögon på en kvinna i närheten, och hon kom fram, föll på knä vid hans fötter och sade: ”I åratal har jag lidit av plågsamma blödningar. Jag har fått utstå mycket hos många läkare; jag har använt allt vad jag ägde, men ingen har kunnat bota mig. Sedan fick jag höra om dig, och då tänkte jag att om jag bara får röra vid hans mantelfåll skall jag förvisso bli frisk. Därför pressade jag mig framåt med folkhopen på dess väg tills jag stod nära dig, Mästare, rörde vid kanten av din mantel och blev helad; jag vet att jag har blivit botad från mitt lidande.”
152:0.3 (1698.3) När Jesus hörde detta tog han henne i handen, lyfte upp henne och sade: ”Dotter, din tro har helat dig; gå i frid.” Det var hennes tro och inte hennes beröring som botade henne. Detta fall belyser väl de många till synes mirakulösa helbrägdagörelser som anslöt sig till Jesu jordiska liv men som på intet sätt framkallades av hans medvetna vilja. Tidens gång visade att denna kvinna verkligen blev botad från sin plåga. Hennes tro var av den art att den fick ett direkt grepp om den skapande kraft som tillhör Mästarens person. Med den tro hon hade behövdes det endast att hon närmade sig Mästarens person. Det var inte alls nödvändigt att röra vid hans mantel; detta var endast den vidskepliga delen av hennes tro. Jesus kallade till sig denna kvinna, Veronica från Caesarea-Filippi, för att rätta till två fel som kunde ha dröjt kvar i hennes sinne eller hos dem som bevittnade detta helande: Han ville inte att Veronica skulle avlägsna sig i den tron att hennes rädsla, då hon försökte stjäla sig till sitt helande, hade fått sin belöning, eller att hennes vidskepelse, då hon associerade beröringen av hans mantel med sitt helande, hade haft sin verkan. Jesus ville att alla skulle få veta att det var hennes rena och levande tro som hade åstadkommit helandet.
152:1.1 (1699.1) Jairos var naturligtvis ytterst otålig över denna försening i att nå hans hem. Därför skyndade de nu fram med ännu raskare steg. Redan innan de kom in på föreståndarens gård kom en av tjänarna ut och sade: ”Besvära inte Mästaren, din dotter är död.” Men Jesus föreföll att inte bry sig om tjänarens ord, ty han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes, vände sig till den av sorgen drabbade fadern och sade: ”Var inte rädd, tro bara.” När han steg in i huset fann han redan flöjtblåsarna där tillsammans med gråterskorna, som förde ett anskrämligt oväsen; släktingarnas gråt och klagan hade redan börjat. När han hade kört ut alla sörjande ur rummet gick han in dit med fadern, modern och sina tre apostlar. Han hade sagt till de sörjande att tösen inte var död, men de hånskrattade åt honom. Jesus vände sig nu till modern och sade: ”Din dotter är inte död, hon sover bara.” När det hade blivit lugnare i huset gick Jesus fram till det ställe där barnet låg, tog henne i handen och sade: ”Dotter, jag säger dig, vakna och stig upp!” När flickan hörde dessa ord steg hon genast upp och vandrade tvärs över rummet. Om en stund, när hon hade återhämtat sig från sin förvirring, sade Jesus till att de skulle ge henne något att äta, ty hon hade varit en lång tid utan mat.
152:1.2 (1699.2) Emedan det i Kafarnaum fanns mycket agitation mot Jesus kallade han samman familjen och förklarade att flickan hade befunnit sig i ett tillstånd av koma efter en långvarig feber, att han endast hade väckt henne från detta tillstånd och inte uppväckt henne från de döda. Likaså förklarade han allt detta för sina apostlar, men det var fåfängt. De trodde alla att han hade uppväckt den lilla flickan från de döda. Vad Jesus sade som förklaring till många av dessa synbarliga mirakel hade mycket liten inverkan på hans anhängare. De var mirakelsinnade och förlorade inget tillfälle att igen tillskriva Jesus ett nytt underverk. Jesus och apostlarna återvände till Betsaida sedan han uttryckligen hade ålagt dem alla att inte berätta om händelsen för någon människa.
152:1.3 (1699.3) När han kom ut från Jairos hus följde två blinda män, som leddes av en dövstum pojke, efter honom och ropade på helande. Ungefär vid denna tid var Jesu rykte som helbrägdagörare som allra störst. Vart han än gick väntade de sjuka och lidande på honom. Mästaren såg nu mycket tärd ut, och alla hans vänner började bli oroade för att han kanske skulle fortsätta sitt arbete som lärare och helbrägdagörare tills han faktiskt bröt samman.
152:1.4 (1699.4) Jesu apostlar, för att inte nämna vanliga människor, kunde inte förstå denna Gud-människas natur och egenskaper. Inte heller har någon senare generation kunnat utvärdera vad som försiggick på jorden i den person som var Jesus från Nasaret. Och det kan aldrig uppkomma ett tillfälle för vare sig vetenskapen eller religionen att komma underfund med dessa märkliga händelser av den enkla orsaken att en sådan enastående situation aldrig mer kan uppkomma vare sig i denna värld eller i någon annan värld i Nebadon. Aldrig mer kommer det i någon värld i hela detta universum att i de dödligas köttsliga gestalt framträda någon varelse som samtidigt förkroppsligar alla egenskaper hos den skapande energin i kombination med andliga förmågor som transcenderar tiden och de flesta andra materiella begränsningar.
152:1.5 (1700.1) Aldrig innan Jesus var på jorden, eller sedan dess, har det varit möjligt att så direkt och åskådligt nå de resultat som följer av en stark och levande tro hos dödliga män och kvinnor. För att upprepa dessa företeelser skulle vi vara tvungna att träda direkt inför Mikael, Skaparen, och att finna honom sådan han var på den tiden — som Människosonen. På samma sätt borde ni idag, då hans frånvaro förhindrar sådana materiella manifestationer, avhålla er från att sätta någon form av begränsning för hans eventuella manifestation av sin andliga styrka. Även om Mästaren är frånvarande som materiell varelse, är han närvarande som ett andligt inflytande i människornas hjärtan. Genom att lämna denna värld gjorde Jesus det möjligt för sin ande att leva vid sidan av hans Faders ande, som bor i sinnet hos alla människor.
152:2.1 (1700.2) Jesus fortsatte att undervisa folket på dagen medan han på kvällen instruerade apostlarna och evangelisterna. På fredagen utlyste han en veckas ledighet, så att alla hans anhängare kunde gå hem eller till sina vänner i många dagar innan de gjorde sig redo att vandra upp till Jerusalem för påskhögtiden. Men mer än hälften av hans lärjungar vägrade att lämna honom, och folksamlingen växte från dag till dag till den grad att David Sebedaios ville göra i ordning ett nytt läger, men Jesus vägrade att ge sitt samtycke. Mästaren fick så litet vila under sabbaten att han på söndagsmorgonen den 27 mars försökte komma bort från folket. En del av evangelisterna lämnades kvar för att tala till folksamlingen medan Jesus och de tolv planerade att obemärkt fly till den motsatta stranden av sjön för att där i en vacker park söder om Betsaida-Julias få den vila som de var i så stort behov av. Detta område var ett omtyckt rekreationsställe för folk från Kafarnaum; de kände alla till dessa parker vid den östra stranden.
152:2.2 (1700.3) Men folket ville inte gå med på detta. De såg vilken riktning båten med Jesus tog, hyrde alla tillgängliga farkoster och följde efter. De som inte fick tag i en båt begav sig till fots på en vandring runt den norra ändan av sjön.
152:2.3 (1700.4) Sent på eftermiddagen hade mer än ett tusen personer lokaliserat Mästaren i en av parkerna, och han höll ett kort tal till dem, varefter Petrus talade. Många av dessa människor hade tagit mat med sig, och sedan de hade ätit kvällsmålet samlades de i små grupper medan Jesu apostlar och lärjungar undervisade dem.
152:2.4 (1700.5) På måndagseftermiddagen hade folksamlingen ökat till mer än tretusen människor, och fortfarande — till långt in på kvällen — strömmade folk in och förde med sig alla möjliga slags sjuka. Hundratals intresserade hade planerat att på sin väg till påskfirandet göra ett uppehåll i Kafarnaum för att se och höra Jesus, och de vägrade helt enkelt att bli besvikna. Vid dagstiden på onsdagen hade omkring femtusen män, kvinnor och barn samlats här i denna park söder om Betsaida-Julias. Vädret var angenämt, ty regntiden var snart förbi i den här trakten.
152:2.5 (1700.6) Filippos hade reserverat mat för tre dagar för Jesus och de tolv, och matförrådet sköttes av ynglingen Markus, som var deras springpojke och hjälpreda. Denna eftermiddag, som var den tredje dagen för nästan hälften av folksamlingen, började den mat som folk hade fört med sig att ta slut. David Sebedaios hade inte här någon tältstad för att livnära och härbärgera folkmängden. Inte heller hade Filippos provianterat för en sådan folksamling. Men fastän människorna var hungriga ville de inte ge sig av. Det viskades tyst omkring att Jesus, då han ville undvika problem med både Herodes och ledarna i Jerusalem, hade valt detta lugna ställe, utanför alla hans fienders förvaltningsområde, som lämplig plats för att bli krönt till konung. Folkets entusiasm steg timme för timme. Inte ett ord sades till Jesus, men naturligtvis visste han allt om vad som var på gång. Till och med de tolv apostlarna påverkades fortfarande av sådana stämningar, i synnerhet de yngre evangelisterna. De apostlar som förhöll sig gynnsamt till detta försök att utropa Jesus till konung var Petrus, Johannes, Simon Seloten och Judas Iskariot. De som motsatte sig planen var Andreas, Jakob, Natanael och Tomas. Matteus, Filippos och tvillingarna Alfaios tog inte ställning. Ledare för denna hemliga plan att göra Jesus till kung var Joab, en av de unga evangelisterna.
152:2.6 (1701.1) Så här var läget vid femtiden på onsdagseftermiddagen när Jesus bad Jakob Alfaios kalla på Andreas och Filippos. Jesus sade: ”Vad skall vi göra med folksamlingen? De har nu varit med oss i tre dagar och många av dem är hungriga. De är utan mat.” Filippos och Andreas utbytte blickar och sedan svarade Filippos: ”Mästare, du borde sända iväg dessa människor så att de kan gå till byarna i närheten och köpa sig mat.” Andreas, som fruktade att kungaplanen skulle förverkligas, förenade sig snabbt med Filippos och sade: ”Ja Mästare, jag tycker det är bäst att du låter folksamlingen skingra sig så att de kan gå sin väg och köpa mat medan du får vila dig ett tag.” Nu hade redan andra apostlar kommit med i överläggningen. Då sade Jesus: ”Men jag vill inte sända iväg dem hungriga; kan ni inte skaffa mat åt dem?” Detta var för mycket för Filippos och han sade rent ut: ”Mästare, var skulle vi här ute på landet kunna köpa bröd för denna folksamling?, och tvåhundra denarer skulle inte räcka till att köpa mat till lunchen.”
152:2.7 (1701.2) Innan apostlarna hade möjlighet att uttala sig vände sig Jesus till Andreas och Filippos och sade: ”Jag vill inte sända bort dessa människor. De är som får utan en herde. Jag skulle vilja ge dem något att äta. Vad har vi med oss i matväg?” Medan Filippos samtalade med Matteus och Judas sökte Andreas upp ynglingen Markus för att ta reda på hur mycket som fanns kvar av deras matförråd. Han återvände till Jesus och sade: ”Pojken har kvar endast fem kornbröd och två torkade fiskar” — och Petrus tillade genast: ”Vi har ännu inte ätit ikväll.”
152:2.8 (1701.3) För ett ögonblick stod Jesus tyst. Det fanns en avlägsen blick i hans ögon. Apostlarna sade ingenting. Jesus vände sig plötsligt till Andreas och sade: ”Hämta bröden och fiskarna till mig.” När Andreas hade kommit med korgen till Jesus, sade Mästaren: ”Säg åt folket att slå sig ned i gräset i grupper om ett hundra, utnämn en ledare för varje grupp och samla samtidigt alla evangelister hit till oss.”
152:2.9 (1701.4) Jesus tog bröden i sina händer och efter att ha sagt tacksägelsen bröt han brödet och gav det åt apostlarna, som gav det vidare till sina medarbetare, som i sin tur bar ut det till folksamlingen. På samma sätt bröt och fördelade Jesus fiskarna, och alla åt och blev mätta. När de alla hade ätit sade Jesus till lärjungarna: ”Samla ihop de överblivna bitarna, så att ingenting går förlorat.” När de hade samlat in resterna hade de tolv fulla korgar. De som deltog i denna ovanliga festmåltid uppgick till omkring femtusen män, kvinnor och barn.
152:2.10 (1702.1) Detta är det första och enda naturmiraklet som Jesus utförde till följd av hans medvetna förhandsplanering. Det är sant att hans lärjungar var benägna att kalla mångt och mycket för mirakel, fastän så inte var fallet, men detta var en genuin övernaturlig förrättning. I detta fall — så har vi fått lära oss — mångfaldigade Mikael födoelementen så som han alltid gör, förutom att han eliminerade tidsfaktorn och den synliga livskanalen.
152:3.1 (1702.2) Mättandet av de femtusen människorna med hjälp av övernaturlig energi var igen ett av de fall där mänskligt medlidande i förening med skapande kraft resulterade i det som inträffade. Nu när människorna hade fått äta sig mätta, och eftersom detta häpnadsväckande underverk omedelbart ökade Jesu berömmelse, behövde uppsåtet att gripa tag i Mästaren och utropa honom till konung inte längre någon personlig ledning. Tanken föreföll att sprida sig i folkmassan likt en löpeld. Folksamlingens reaktion inför detta plötsliga och spektakulära tillfredsställande av deras fysiska behov var djupgående och överväldigande. Under en lång tid hade judarna fått lära sig att när Messias, Davids son, kom skulle han igen få landet att flöda av mjölk och honung, och livets bröd skulle utdelas till dem liksom manna från himlen förmodades ha regnat ned över deras förfäder i öknen. Gick nu inte all denna förväntan i uppfyllelse rakt inför deras ögon? När denna hungriga, undernärda folkmassa hade slutat proppa sig full med mirakelfödan, följde en enda enhällig reaktion: ”Han är vår konung.” Israels undergörande befriare hade kommit. I dessa enkelt sinnade människors ögon förde förmågan att förpläga med sig rätten att härska. Det var därför inget under att folksamlingen efter trakteringen reste sig som en man och ropade: ”Gör honom till konung!”
152:3.2 (1702.3) Detta mäktiga rop entusiasmerade Petrus och de apostlar som fortfarande hoppades på att få se Jesus hävda sin rätt att härska. Men dessa falska förhoppningar skulle inte bli långlivade. Ekot av detta mäktiga rop från folksamlingen hade knappt slutat att ljuda från bergen i närheten då Jesus steg upp på en väldig sten, lyfte sin högra hand för att påkalla deras uppmärksamhet och sade: ”Mina barn, ni menar väl, men ni är kortsynta och materiellt sinnade.” En kort paus följde; denne ståtlige galilé stod där med majestätisk hållning i det förtrollande skenet från skymningen i öster. Han såg ut verkligen som en konung på alla sätt och vis när han fortsatte att tala till folkmassan som höll andan: ”Ni vill göra mig till konung, inte för att era själar har upplysts av en stor sanning, utan för att era magar har fyllts av bröd. Hur många gånger har jag inte sagt er att mitt rike inte är av denna värld? Detta himmelrike som vi förkunnar är ett andligt brödraskap, och ingen människa som sitter på en materiell tron härskar över det. Min Fader i himlen är den allvisa och allsmäktiga Härskaren över detta brödraskap av Guds söner på jorden. Har jag så misslyckats med att uppenbara andarnas Fader för er, att ni skulle vilja göra hans köttslige Son till konung! Gå nu alla härifrån till era egna hem. Om ni måste ha en konung, låt ljusets Fader trona i hjärtat på var och en av er som ande-Härskaren över allting.”
152:3.3 (1702.4) Dessa Jesu ord fick de församlade människorna att förstummade och nedslagna ge sig i väg. Många som hade trott på honom vände om och från den dagen följde honom inte längre. Apostlarna var mållösa. De stod tyst samlade kring de tolv korgarna med de överblivna matbitarna; endast springpojken, ynglingen Markus sade: ”Och han vägrade att bli vår kung.” Innan Jesus gick för att vara ensam i bergen vände han sig till Andreas och sade: ”Tag dina bröder med dig tillbaka till Sebedaios hus och bed tillsammans med dem, i synnerhet för din bror Simon Petrus.”
152:4.1 (1703.1) Apostlarna utan sin Mästare — ivägskickade för sig själva — steg in i båten och började under tystnad ro mot Betsaida på västra stranden av sjön. Ingen av de tolv var så tillintetgjord och nedslagen som Simon Petrus. Knappt ett ord sades; de tänkte alla på Mästaren som var ensam i bergen. Hade han övergett dem? Han hade aldrig tidigare sänt iväg dem alla och vägrat att följa med dem. Vad kunde allt detta betyda?
152:4.2 (1703.2) Mörkret föll över dem, ty det hade blåst upp till en stark motvind som gjorde det nästan omöjligt att komma framåt. När timmarna av mörker och hårt roende gick blev Petrus uttröttad och föll in i en djup sömn av utmattning. Andreas och Jakob lade honom att vila på den mjuka toften i båtens akter. Medan de andra apostlarna knogade på mot vind och vågor hade Petrus en dröm; han såg i en vision Jesus komma vandrande på sjön emot. Då Mästaren föreföll att vandra vidare förbi båten ropade Petrus: ”Rädda oss Mästare, rädda oss.” De som befann sig i bakre delen av båten hörde honom säga några av dessa ord. När denna nattliga syn fortgick i Petrus sinne drömde han att han hörde Jesus säga: ”Var vid gott mod; det är jag, var inte rädd.” Detta var som Gileads balsam för Petrus oroade själ; det lugnade hans oroliga ande så att han (i sin dröm) ropade till Mästaren: ”Herre, om det verkligen är du, be mig komma och gå med dig på vattnet.” När Petrus började gå på vattnet skrämde de väldiga vågorna honom, och då han höll på att sjunka ropade han: ”Herre, rädda mig!” Många av de tolv hörde honom ropa detta. Sedan drömde Petrus att Jesus kom till hans hjälp, sträckte ut sin hand, tog tag i honom, lyfte upp honom och sade: ”O, du trossvage, varför tvivlade du?”
152:4.3 (1703.3) Under den senare delen av sin dröm reste sig Petrus från toften där han sov och steg faktiskt överbord ned i vattnet. Han vaknade från sin dröm när Andreas, Jakob och Johannes sträckte sig ned och drog upp honom från sjön.
152:4.4 (1703.4) För Petrus var denna upplevelse alltid verklig. Han trodde uppriktigt att Jesus kom till dem den natten. Han övertygade endast delvis Johannes Markus, vilket förklarar varför Markus utelämnade en del av berättelsen från sin redogörelse. Lukas, läkaren som noggrant forskade i dessa händelser, slöt sig till att episoden var en vision som Petrus hade och vägrade därför att ta med berättelsen när han förberedde sin egen redogörelse.
152:5.1 (1703.5) På torsdagsmorgonen före gryningen ankrade de sin båt en bit ut från stranden nära Sebedaios hus och sökte sova omkring ungefär mitt på dagen. Andreas var först uppe, och då han vandrade ner till sjön fann han Jesus sittande på en sten vid vattenbrynet tillsammans med deras springbud. Oaktat att många i folksamlingen och bland de unga evangelisterna sökte efter Jesus hela natten och en stor del av följande dag i bergskullarna i öster, hade han och ynglingen Markus kort efter midnatt börjat vandra runt sjön och över floden tillbaka till Betsaida.
152:5.2 (1704.1) Av dem fem tusen som hade mättats på ett mirakulöst sätt och som, när deras magar var fulla och deras hjärtan tomma, skulle ha gjort honom till kung, fortsatte endast omkring femhundra att följa efter honom. Men innan dessa fick bud om att han var tillbaka i Betsaida bad Jesus Andreas samla de tolv apostlarna och deras medarbetare, inklusive kvinnorna, och sade: ”Jag vill tala med dem”, och när alla var redo sade Jesus:
152:5.3 (1704.2) ”Hur länge skall jag ha tålamod med er? Har ni alla svårt att fatta det andliga och brister ni alla i levande tro? Alla dessa månader har jag undervisat er i rikets sanningar, och det oaktat behärskas ni av materiella motiv i stället för andliga överväganden. Har ni inte ens läst det ställe i skrifterna där Moses manar Israels trolösa barn med orden: ’Frukta inte, stå stilla så får ni se Herrens frälsning’? Psalmisten sade: ’Sätt din lit till Herren.’ ’Var tålmodig, tjäna Herren och var vid gott mod. Han skall stärka ditt hjärta.’ ’Kasta din börda på Herren, och han skall bevara dig. Hys alltid förtroende för honom alltid och utgjut ditt hjärta till honom, ty Gud är din tillflykt.’ ’Den som lever i den Högstes hägn, han vilar i den Allsmäktiges skugga.’ ’Bättre att ta sin tillflykt till Herren än att förlita sig på människors furstar.’
152:5.4 (1704.3) ”Och ser ni nu alla att utförandet av mirakel och materiella underverk inte vinner själar för det andliga riket? Vi förplägade de församlade människorna, men det fick dem inte att hungra efter livets bröd eller törsta efter den andliga rättfärdighetens vatten. När deras hunger var stillad sökte de inte inträde till himmelriket, utan de försökte utropa Människosonen till konung bland världens kungar, bara för att kunna fortsätta att äta bröd utan att behöva arbeta för det. Och allt detta, som många av er hade mer eller mindre del i, uppenbarar inte på något sätt den himmelske Fadern eller främjar hans rike på jorden. Har vi inte tillräckligt med fiender bland de religiösa ledarna i landet utan att göra sådant som sannolikt också får civilmyndigheterna att ta avstånd från oss? Jag ber att Fadern måtte helga era ögon så att ni kan se och öppna era öron så att ni kan höra, för att er tro på det evangelium som jag har undervisat er i må vara fullkomlig.”
152:5.5 (1704.4) Jesus meddelade sedan att han ville dra sig tillbaka med sina apostlar för några dagars vila innan de gjorde sig redo att vandra upp till Jerusalem för påsken, och han förbjöd alla bland lärjungarna och folket att följa efter honom. Följaktligen begav de sig med båt till trakten av Gennesaret för två eller tre dagars vila och sömn. Jesus förberedde sig för en stor kris i sitt liv på jorden, och därför tillbringade han mycken tid i gemenskap med Fadern i himlen.
152:5.6 (1704.5) Nyheten om förplägnaden av de femtusen och försöket att utropa Jesus till konung väckte en vidsträckt nyfikenhet och rörde upp rädslan både hos de religiösa ledarna och civilmyndigheterna över hela Galiléen och Judéen. Fastän detta storartade mirakel inte på något sätt främjade rikets evangelium i de materiellt sinnades och halvhjärtat troendes själar, tjänade det dock syftet att driva mirakelsökandets och konungaönskandets benägenheter till sin spets hos Jesu närmaste familj, bestående av apostlarna och närstående lärjungar. Denna spektakulära händelse innebar slutet på det tidiga skedet av undervisning, träning och helande och beredde därmed vägen för början av det sista året, då de högre och andligare faserna av rikets nya evangelium förkunnades — gudomligt sonskap, andlig frihet och evig frälsning.
152:6.1 (1705.1) Medan Jesus vilade i hemmet hos en förmögen troende i Gennesarettrakten höll han varje eftermiddag informella möten med de tolv. Rikets ambassadörer var nu en allvarlig, sansad och disciplinerad grupp av desillusionerade män. Men inte ens efter allt som hade hänt — och vilket senare händelser utvisade — var dessa tolv män ännu helt fria från sina nedärvda och länge närda uppfattningar om ankomsten av judarnas Messias. Händelserna under några av de senaste veckorna hade utvecklat sig alltför fort för att dessa förvånade fiskare skulle ha kunnat fatta deras fulla betydelse. Det krävs tid för män och kvinnor att göra radikala och omfattande förändringar i sina grundläggande och väsentliga uppfattningar om socialt beteende, filosofiska attityder och religiösa övertygelser.
152:6.2 (1705.2) Medan Jesus och de tolv vilade i Gennesaret, skingrades folkskarorna, då en del begav sig hem och andra upp till Jerusalem för påsken. Inom mindre än en månad minskade antalet av dem som entusiastiskt och öppet följde Jesus, och som enbart i Galiléen uppgick till över femtio tusen, till mindre än femhundra. Jesus ville ge sina apostlar en sådan erfarenhet av folkgunstens obeständighet, så att de inte skulle frestas att förlita sig på sådana uttryck för en övergående religiös hysteri efter det att han hade lämnat dem ensamma i rikets arbete, men han lyckades endast delvis i denna strävan.
152:6.3 (1705.3) Den andra kvällen under deras vistelse i Gennesaret berättade Mästaren igen för apostlarna liknelsen om såningsmannen och tillade dessa ord: ”Ni ser, mina barn, att vädja till människornas känslor har en obeständig verkan och leder alltid till besvikelse; att uteslutande vädja till människornas intellekt är likaså tomt och fruktlöst. Det är endast genom att vädja till anden, vilken lever i människornas sinne, som man kan hoppas på att nå en bestående framgång och åstadkomma de förunderliga förändringar i människornas karaktär vilka snart framträder som rikligt med äkta andefrukter i det dagliga livet hos alla som sålunda befrias från tvivlets mörker genom att av anden födas till trons ljus — till himmelriket.”
152:6.4 (1705.4) Jesus lärde att man kunde vädja till känslorna som ett sätt att hejda och fokusera den intellektuella uppmärksamheten. Han betecknade sinnet som sålunda har uppväckts och stimulerats som porten till själen, där människans andliga natur finns, den som måste inse sanningen och reagera på evangeliets andliga vädjan för att ge bestående resultat i form av verkliga karaktärsomvandlingar.
152:6.5 (1705.5) Jesus försökte på detta sätt förbereda sina apostlar för den förestående chocken — krisen som gällde allmänhetens inställning till honom och som var endast några dagar avlägsen. Han förklarade för de tolv att de religiösa ledarna i Jerusalem skulle komma att konspirera med Herodes Antipas för att åstadkomma deras undergång. De tolv började tydligare inse (fast inte för gott) att Jesus inte skulle komma att sitta på Davids tron. De såg klarare att andlig sanning inte kunde främjas med materiella under. De började inse att mättandet av de femtusen och folkrörelsen för att göra Jesus till konung var höjdpunkten i folkets sökande efter mirakel och förväntan om under samt toppen av Jesu folkgunst. De insåg vagt och anade dunkelt att tider av andligt sållande och grymma motgångar närmade sig. Dessa tolv män började långsamt vakna till insikt om den verkliga naturen i deras uppdrag som rikets ambassadörer, och de började rusta sig för de krävande och svåra proven under det sista året av Mästarens verksamhet på jorden.
152:6.6 (1706.1) Innan de lämnade Gennesaret instruerade Jesus dem beträffande den mirakulösa förplägningen av de femtusen och berättade för dem just varför han inlät sig på denna ovanliga manifestation av skapande kraft samt försäkrade dem också att han inte på detta sätt gav efter för sitt medlidande med folksamlingen förrän han hade försäkrat sig om att det var ”enligt Faderns vilja.”
152:7.1 (1706.2) Söndagen den 3 april började Jesus, åtföljd endast av de tolv apostlarna, sin färd från Betsaida till Jerusalem. För att undvika folkmassorna och väcka så lite uppmärksamhet som möjligt färdades de via Gerasa och Filadelfia. Han förbjöd dem att utföra någon offentlig undervisning på denna färd. Inte heller tillät han dem att undervisa eller predika medan de var i Jerusalem. De anlände till Betania, nära Jerusalem, sent på onsdagskvällen den 6 april. För den här natten tog de in i Lasaros, Martas och Marias hem, men nästa dag delade de på sig. Jesus bodde med Johannes i hemmet hos en troende som hette Simon, nära Lasaros hus i Betania. Judas Iskariot och Simon Seloten tog in hos vänner i Jerusalem, medan de övriga apostlarna vistades två och två i olika hem.
152:7.2 (1706.3) Jesus begav sig endast en gång under denna påsk in till Jerusalem, och det var under den stora festdagen. Abner tog många av de troende i Jerusalem ut till Betania för att träffa Jesus. Under denna vistelse i Jerusalem fick de tolv veta hur bitter stämningen mot deras Mästare höll på att bli. När de avlägsnade sig från Jerusalem trodde de alla att en kris var nära förestående.
152:7.3 (1706.4) Söndagen den 24 april begav sig Jesus och apostlarna på väg från Jerusalem till Betsaida, och de färdades via kuststäderna Joppe, Caesarea och Ptolemais. Därifrån gick de landvägen via Rama och Korasin till Betsaida, dit de anlände fredagen den 29 april. Så snart de hade kommit hem sände Jesus Andreas för att be om tillstånd av synagogans föreståndare att få tala nästa dag, som var sabbat, vid eftermiddagsgudstjänsten. Jesus visste mycket väl att det skulle vara sista gången som han någonsin fick lov att tala i synagogan i Kafarnaum igen.
Urantiaboken
Kapitel 153
153:0.1 (1707.1) PÅ FREDAGSKVÄLLEN, dagen då de anlände till Betsaida, och på sabbatsmorgonen, märkte apostlarna att Jesus var allvarligt upptagen av något kritiskt problem. De var medvetna om att Mästaren tänkte ovanligt intensivt på något viktigt. Han åt ingen frukost och endast obetydligt vid lunchdags. Under hela sabbatsmorgonen och kvällen innan var de tolv och deras medarbetare samlade i små grupper kring huset, i trädgården och längs stranden. Osäkerheten gav en spänning och farhågorna en oro som vilade över dem alla. Jesus hade inte sagt många ord till dem sedan de lämnade Jerusalem.
153:0.2 (1707.2) Inte på flera månader hade de sett Mästaren så försjunken i tankar och föga meddelsam. Även Simon Petrus var nedstämd, om inte rentav nedkastad. Andreas visste inte vad han skulle göra för sina nedslagna medarbetare. Natanael sade att de befann sig mitt i ”lugnet före stormen”. Tomas gav uttryck åt sin åsikt att ”något ovanligt snart kommer att ske”. Filippos gav David Sebedaios rådet att ”glömma alla planer på att förpläga och härbärgera folkmassorna tills vi vet vad som rör sig i Mästarens tankar”. Matteus planerade nya bemödanden för att fylla kassan. Jakob och Johannes diskuterade den förestående predikan i synagogan och spekulerade mycket om dess troliga art och omfattning. Simon Seloten uttryckte sin tro på — egentligen sitt hopp om — att ”Fadern i himlen kan tänkas ingripa på något oväntat sätt för att försvara och stödja sin Son”, medan Judas Iskariot vågade hänge sig åt tanken att Jesus möjligen tyngdes av ånger över att ”han inte hade haft modet och djärvheten att låta de femtusen utropa honom till judarnas konung”.
153:0.3 (1707.3) Det var från en sådan grupp av nedstämda och tröstlösa anhängare som Jesus denna vackra sabbatseftermiddag gick ut för att hålla sin epokgörande predikan i synagogan i Kafarnaum. Den enda glada hälsningen eller önskan om välgång från hans närmaste anhängare kom från den ena av de intet ont anande tvillingarna Alfaios, som när Jesus lämnade huset på väg till synagogan hälsade glatt och sade: ”Vi ber att Fadern skall hjälpa dig och att vi skall få större folkskaror än någonsin.”
153:1.1 (1707.4) En ärevördig församling tog emot Jesus denna utsökta sabbatseftermiddag klockan tre i den nya synagogan i Kafarnaum. Jairos ledde församlingen och överlämnade skrifterna att läsas till Jesus. Föregående dag hade femtiotre fariséer och sadducéer anlänt från Jerusalem. Mer än trettio ledare och föreståndare för närliggande synagogor var också närvarande. Dessa judiska religiösa ledare handlade enligt direkta order från judarnas Sanhedrin-råd i Jerusalem, och de utgjorde den renläriga förtrupp som hade kommit för att inleda den öppna krigföringen mot Jesus och hans lärjungar. Vid sidan av dessa judiska ledare, på hedersplatserna i synagogan, satt Herodes Antipas officiella observatörer, som hade fått i uppdrag att utreda sanningen beträffande de oroande rapporterna om att folket hade gjort ett försök att utropa Jesus till judarnas konung borta i de områden som styrdes av Herodes bror Filippos.
153:1.2 (1708.1) Jesus förstod att han stod inför en omedelbar förklaring av ett erkänt och öppet krig från sina allt talrikare fiender, och han valde att djärvt gå till anfall. När de femtusen förplägades hade han utmanat deras idéer om den materielle Messias. Nu valde han att igen öppet attackera deras föreställning om den judiske befriaren. Denna kris, som började med förplägningen av de femtusen och slutade med predikan denna sabbatseftermiddag, var den yttre vändpunkten för folkets gunst och hyllning. Härefter skulle rikets arbete allt mer gälla den viktigare uppgiften att vinna varaktiga andliga proselyter för mänsklighetens sant religiösa brödraskap. Denna predikan anger krisen vid övergången från perioden av diskussion, kontrovers och beslut till perioden för öppet krigstillstånd och slutgiltigt accepterande eller slutgiltigt avvisande.
153:1.3 (1708.2) Mästaren visste mycket väl att många av hans anhängare långsamt men säkert förberedde sig i sina sinnen att slutligen överge honom. Han visste likaså att många av hans lärjungar långsamt men säkert genomgick den sinnesträning och den själsdisciplin som skulle göra det möjligt för dem att segra över tvivlen och modigt hävda sin fullfjädrade tro på rikets evangelium. Jesus förstod helt hur människorna, genom en långsam process av upprepat val mellan återkommande situationer på gott och ont, bereder sig själva för att fatta beslut i en krissituation och för att utföra plötsliga modiga handlingar. Han utsatte sina utvalda budbärare för upprepade övningar i besvikelse och försåg dem med talrika och prövande tillfällen att välja mellan rätt och fel sätt att möta andliga prövningar. Han visste att han kunde lita på att hans anhängare, när de mötte den slutliga prövningen, skulle fatta sina livsviktiga beslut i enlighet med sina tidigare tillägnade och vanemässiga mentala attityder och andliga reaktioner.
153:1.4 (1708.3) Denna kris i Jesu jordiska liv började med förplägningen av de femtusen och slutade med denna predikan i synagogan. Krisen i apostlarnas liv började med denna predikan i synagogan och fortgick i ett helt år, ända till rättegången mot Mästaren och hans korsfästelse.
153:1.5 (1708.4) När de satt där i synagogan den eftermiddagen innan Jesus inledde sitt tal, fanns det bara ett stort mysterium, bara en stor fråga, i allas sinne. Både hans vänner och hans fiender grubblade endast på en tanke, nämligen: ”Varför vände han själv så överlagt och bestämt tillbaka folkets flod av entusiasm?” Och det var genast före och genast efter denna predikan som tvivlen och besvikelserna hos hans missnöjda anhängare växte först till en omedveten opposition och senare till ett direkt hat. Det var efter denna predikan i synagogan som Judas Iskariot för första gången medvetet lekte med tanken på att desertera. Men tills vidare kunde han effektivt behärska alla sådana böjelser.
153:1.6 (1708.5) Alla befann sig i ett tillstånd av förvirring. Jesus hade gjort dem förstummade och förbryllade. Han hade nyligen genomfört den största demonstration av övernaturlig kraft som kom att känneteckna hela hans livsskede. Förplägningen av de femtusen var den händelse i hans jordeliv som mest tilltalade den judiska uppfattningen om den förväntade Messias. Men denna utomordentliga fördel gick genast och oförklarligt förlorad av att han omedelbart och oåterkalleligt vägrade att låta sig utropas till konung.
153:1.7 (1709.1) På fredagskvällen och igen på lördagsmorgonen hade ledarna från Jerusalem länge och allvarligt bearbetat Jairos för att hindra Jesus från att tala i synagogan, men det tjänade inget till. Jairos svar på alla dessa vädjanden var endast: ”Jag har gett honom tillstånd, och jag tänker inte bryta mitt ord.”
153:2.1 (1709.2) Som inledning till denna predikan läste Jesus ur lagen följande ställe från Femte Moseboken: ”Men det skall ske om detta folk inte vill lyssna till Guds röst, att alla dessa överträdelsens förbannelser förvisso skall drabba dem. Herren skall låta er slås ner av era fiender; ni skall föras bort till alla riken på jorden. Herren skall föra er och den kung som ni sätter över er bort till ett folk som ni inte känner. Ni skall bli ett föremål för förvåning, ett ordspråk och en ökända bland alla folk. Era söner och döttrar skall tas bort i fångenskap. Främlingarna bland er skall stiga högt över er i myndighet, medan ni skall sjunka djupt ned. Och allt detta skall ständigt ligga över er och er säd, därför att ni inte ville lyssna till Herrens ord. Därför skall ni tjäna era fiender, som skall komma mot er. Ni skall få utstå hunger och törst och bära detta främmande ok av järn. Herren skall sända över er ett folk fjärran ifrån, från jordens ända, ett folk vars språk ni inte förstår, ett folk med grym uppsyn, ett folk som tar föga hänsyn till er. Och det skall ansätta er i alla era städer tills de höga och förstärkta murarna som ni förtröstade på faller; och hela landet skall falla i deras händer. Och det skall hända att ni tvingas äta era egen livsfrukt, köttet av era söner och döttrar, under denna belägringstid, därför att era fiender försätter er i ett sådant trångmål.”
153:2.2 (1709.3) Och när Jesus hade avslutat denna läsning övergick han till profeterna och läste ur Jeremia: ”’Om ni inte vill höra vad som sägs av mina tjänare profeterna, som jag har sänt er, då skall jag göra med detta hus som med Silo, och jag skall göra denna stad till en förbannelse för alla jordens folk.’ Och prästerna och lärarna hörde Jeremia tala dessa ord i Herrens hus. Och när Jeremia hade slutat säga allt vad Herren hade befallt honom att säga till allt folket, grep prästerna och lärarna honom och sade: ’Du skall förvisso döden dö.’ Och allt folket samlade sig runt Jeremia i Herrens hus. Och när furstarna i Juda hörde detta satte de sig till doms över Jeremia. Då talade prästerna och lärarna till furstarna och till allt folket och sade: ’Denne man förtjänar döden, ty han har profeterat mot vår stad, som ni har hört med egna öron.’ Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket och sade: ’Det är Herren som har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Så bättra nu ert leverne och era gärningar och lyssna till Herrens, er Guds, röst, så att ni kan undgå det onda som har uttalats mot er. Och vad mig beträffar, se jag är i era händer. Gör med mig vad som tycks er gott och rätt. Men det skall ni veta, att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över detta folk. Ty det är i sanning Herren som har sänt mig till er att säga allt detta inför er.’
153:2.3 (1710.1) ”Den tidens präster och lärare försökte få Jeremia dödad, men domarna ville inte samtycka, ehuru för hans varningsords skull sänkte de ner honom med rep i en otäck fängelsehåla, där han sjönk ned i dyn ända upp till armhålorna. Så gjorde detta folk med profeten Jeremia när han lydde Herrens befallning att varna sina bröder för den politiska undergång som hotade dem. Idag vill jag fråga er: Vad kommer detta folks överstepräster och religiösa ledare att göra med den man som vågar varna dem för deras kommande andliga undergång? Skall ni också försöka ta livet av den lärare som vågar förkunna Herrens ord och som inte är rädd för att påpeka vari det är som ni vägrar att vandra längs ljusets väg vilken leder till himmelrikets port?
153:2.4 (1710.2) ”Vad är det ni söker som bevis för min mission på jorden? Vi har låtit er förbli ostörda i era positioner av inflytande och makt medan vi predikade den glada nyheten för de fattiga och utstötta. Vi har inte gjort några fientliga attacker mot det som ni håller i ära, utan i stället förkunnat ny frihet för människans räddhågade själ. Jag har kommit till världen för att uppenbara min Fader och för att på jorden etablera Guds söners andliga brödraskap, himmelriket. Och fastän jag så många gånger har påmint er om att mitt rike inte är av denna värld, har min Fader dock gett er många manifestationer av materiella under förutom de mer bevisstarka andliga omvandlingarna och förnyelserna.
153:2.5 (1710.3) ”Vad är det för nytt tecken som ni söker av mig? Jag säger er att ni redan har tillräckligt med bevis för att fatta ert beslut. Sannerligen, sannerligen säger jag till mången som sitter inför mig idag att ni står inför nödvändigheten att välja vilken väg ni vill gå; och jag säger till er, så som Josua sade till era förfäder: ’Välj ni denna dag vem ni vill tjäna.’ Mången av er står idag vid skiljevägen.
153:2.6 (1710.4) ”När ni inte kunde finna mig efter trakteringen av folksamlingen på andra sidan sjön, hyrde en del av er Tiberias fiskeflotta, vilken en vecka tidigare hade sökt skydd i närheten under en storm, för att leta efter mig, och av vilken orsak? Inte för sanningens och rättfärdighetens skull, inte heller för att ni skulle kunna lära er att bättre tjäna era medmänniskor och vårda er om dem! Nej, utan för att ni skulle ha mera bröd som ni inte hade arbetat för. Ni ville inte fylla er själ med livets ord, utan endast magen med bekvämlighetens bröd. Och länge har ni fått lära er att när Messias kommer skall han göra de under som gör livet angenämt och lätt för hela det utvalda folket. Det är ju därför inte märkligt att ni som har blivit sålunda lärda skulle längta efter bröd och fisk. Men jag säger er att sådan är inte Människosonens mission. Jag har kommit för att förkunna andlig frihet, undervisa evig sanning och främja levande tro.
153:2.7 (1710.5) ”Mina bröder, längta inte efter den föda som är förgänglig, utan i stället sök efter den andliga föda som ger näring ända till det eviga livet; och detta är livets bröd, som Sonen ger åt alla som vill ta emot det och äta det, ty Fadern har gett Sonen detta liv i överflöd. Och när ni frågade mig: ’Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?’ sade jag er rakt på sak: ’Detta är Guds verk, att ni tror på honom vilken som han har sänt.’”
153:2.8 (1710.6) Sedan sade Jesus, medan han pekade upp mot en avbildning av en gryta med manna vilken dekorerade överstycket på dörren till denna nya synagoga och vilken pryddes av druvklasar: ”Ni har trott att era förfäder i öknen åt manna — himmelskt bröd — men jag säger er att det var jordiskt bröd. Fastän Mose inte gav era fäder bröd från himlen, står min Fader nu redo att ge er livets sanna bröd. Det himmelska brödet är det bröd som kommer ned från Gud och ger evigt liv åt människorna i världen. Och när ni säger till mig: Ge oss detta levande bröd, svarar jag: Jag är detta livets bröd. Den som kommer till mig skall inte hungra, och den som tror på mig skall aldrig törsta. Ni har sett mig, levt med mig och sett mina gärningar, men ändå tror ni inte att jag har kommit från Fadern. Men till dem som verkligen tror, säger jag — var inte rädda. Alla de som leds av Fadern skall komma till mig, och den som kommer till mig skall ingalunda visas bort.
153:2.9 (1711.1) ”Och låt mig nu säga er en gång för alltid att jag har kommit ned till jorden, inte för att göra vad jag själv vill, utan för att göra Hans vilja som har sänt mig. Och detta är den slutliga viljan hos Honom som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig. Ty detta är min Faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Så sent som igår förplägade jag er med bröd för er kropp; idag erbjuder jag er livets bröd för era hungriga själar. Vill ni nu ta emot andens bröd lika villigt som ni då åt denna världens bröd?”
153:2.10 (1711.2) Då Jesus gjorde ett kort paus för att se ut över församlingen reste sig en av lärarna från Jerusalem (en av medlemmarna i judarnas råd) och frågade: ”Skall jag förstå att du säger dig vara brödet som kommer ned från himlen, och att den manna som Mose gav åt våra fäder i öknen inte gjorde det?” Jesus svarade farisén: ”Du förstod rätt.” Då sade farisén: ” Men är du inte Jesus från Nasaret, snickaren Josefs son? Är inte din far och mor samt dina bröder och systrar välbekanta för många av oss? Hur kommer det sig då att du framträder här i Guds hus och förklarar att du har kommit ned från himlen?”
153:2.11 (1711.3) Nu hördes mycket mumlande i synagogan, och det hotade att bli ett sådant oväsen att Jesus reste sig och sade: ”Låt oss ha tålamod; sanningen lider aldrig av att ärligt undersökas. Jag är allt det du säger, men mer än så. Fadern och jag är ett. Sonen gör endast det som Fadern lär honom, medan Sonen tar till sig alla dem som Fadern ger åt Sonen. Ni har läst från profeterna där det står skrivet: ’Gud skall undervisa er alla’, och att ’de som Fadern undervisar skall också höra hans Son.’ Var och en som tar emot undervisningen från Faderns ande i sitt inre kommer till slut till mig. Inte för att någon människa har sett Fadern, men Faderns ande lever för visso i människans inre. Och Sonen som kom ned från himlen, han har garanterat sett Fadern. Och de som verkligen tror på denne Son har redan evigt liv.
153:2.12 (1711.4) ”Jag är livets bröd. Era fäder åt manna i öknen och de dog. Men om människan äter av detta bröd som kommer ner från Gud skall hon aldrig dö i anden. Jag upprepar att jag är detta levande bröd, och varje själ som uppnår insikten om och förverkligandet av denna Guds och människans förenade natur skall leva för evigt. Och detta livets bröd, som jag ger till alla som tar emot det, är min egen levande och kombinerade natur. Fadern i Sonen och Sonen ett med Fadern — det är min livgivande uppenbarelse för världen och min frälsningsgåva till alla folk.”
153:2.13 (1711.5) När Jesus hade slutat tala bad synagogans föreståndare församlingen att avlägsna sig, men människorna ville inte ge sig av. De trängde sig fram kring Jesus för att ställa mer frågor samtidigt som andra mumlade och tvistade sinsemellan. Situationen förblev likadan i mer än tre timmar. Klockan var långt över sju när åhörarna slutligen skingrade sig.
153:3.1 (1712.1) Många var de frågor som ställdes till Jesus under detta möte efteråt. Några ställdes av hans förbryllade lärjungar, men ännu fler ställdes av häcklande icke-troende som endast försökte göra honom förlägen och snärja honom.
153:3.2 (1712.2) En av de gästande fariséerna klättrade upp på en lamphållare och ropade ut sin fråga: ”Du säger oss att du är livets bröd. Hur kan du ge oss ditt kött att äta eller ditt blod att dricka? Vad tjänar din undervisning till om den inte kan tillämpas?” Jesus besvarade frågan med att säga: ”Jag har inte lärt er att mitt kött är livets bröd eller att mitt blod är livets vatten. Men jag har förvisso sagt att mitt liv i den köttsliga kroppen är en utgivning av det himmelska brödet. Det faktum att Guds Ord har blivit utgivet i köttslig gestalt och fenomenet med Människosonen underställd Guds vilja bildar en erfarenhetsrealitet vilken motsvarar gudomlig näring. Ni kan inte äta mitt kött eller dricka mitt blod, men ni kan i anden bli ett med mig, liksom jag i anden är ett med Fadern. Ni kan näras av Guds eviga ord, vilket förvisso är livets bröd, och vilket har utgivits i de dödligas köttsliga gestalt; och ni kan vattnas i själen av den gudomliga anden, vilken sannerligen är livets vatten. Fadern har sänt mig till världen för att visa hur han önskar dväljas i alla människors inre och leda dem; och jag har så levt detta kroppsliga liv att det skulle inspirera alla människor att dessutom ständigt efterfråga och göra det som är den himmelske Faderns vilja i deras inre.”
153:3.3 (1712.3) Då sade en av de spioner från Jerusalem som hade iakttagit Jesus och hans apostlar: ”Vi observerar att varken du eller dina apostlar tvättar händerna ordentligt innan ni äter bröd. Ni bör ju väl känna till att sådant som att äta med orena och otvättade händer är en överträdelse av de äldstes lag. Inte heller tvättar ni ordentligt era koppar och matkärl. Hur kommer det sig att ni visar en sådan respektlöshet för fädernas traditioner och de äldstes lagar?” Och när Jesus hade hört honom tala, svarade han: ”Hur kommer det sig att ni bryter mot Guds bud med era traditionslagar? Budet lyder: ’hedra din fader och din moder’, och det innebär att ni vid behov delar er välfärd med dem; men ni tillämpar en traditionslag som tillåter pliktförgätna barn att säga att de pengar med vilka föräldrarna kunde ha blivit hjälpta har ’getts åt Gud’. De äldstes lag befriar på så sätt sådana sluga barn från deras skyldighet, trots att barnen senare använder alla sådana pengar för sitt eget välbefinnande. Hur kommer det sig att ni på detta sätt omintetgör budet med era egna traditioner? Väl profeterade Jesaja om er hycklare när han sade: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men dess hjärta är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, då deras läror består av inlärda föreskrifter uppdiktade av människor.’
153:3.4 (1712.4) ”Ni kan se hur det går så att ni överger budordet medan ni håller fast vid människors traditioner. Alltigenom villiga är ni att tillbakavisa Guds ord samtidigt som ni upprätthåller era egna traditioner. Och på många andra sätt tar ni er till att sätta upp era egna läror ovanför lagen och profeterna.”
153:3.5 (1712.5) Jesus riktade sedan sina ord till alla närvarande. Han sade: ”Men lyssna ni alla till mig. Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan andligen oren, utan det som går ut från munnen och från hjärtat.” Men inte ens apostlarna kunde helt förstå meningen med hans ord, ty Simon Petrus frågade honom: ”Vill du förklara för oss meningen med dessa ord, så att inte en del av dina åhörare onödigtvis känner sig sårade?” Då sade Jesus till Petrus: ”Har du också svårt att fatta? Vet du inte att varje växt som inte är planterad av min himmelske Fader skall ryckas upp med roten? Vänd nu din uppmärksamhet till dem som vill veta sanningen. Man kan inte tvinga människorna att älska sanningen. Många av dessa lärare är blinda vägvisare. Och ni vet att om en blind leder en blind, faller båda i gropen. Men lyssna när jag berättar för er sanningen om vad som moraliskt orenar och andligen besudlar människorna. Jag säger er att det är inte det som kommer in i kroppen genom munnen eller får tillträde till sinnet genom ögon och öron som orenar människan. Människan orenas endast av det onda som kan uppkomma i hennes hjärta och som kommer till uttryck i ord och gärningar hos sådana oheliga personer. Vet ni inte att det är från hjärtat som det kommer onda tankar, skändliga planer på mord, stöld och äktenskapsbrott samt avund, högmod, vrede, hämnd, smädelser och falskt vittnesbörd? Och det är just sådant som orenar människorna, och inte att de äter bröd med ceremoniellt orena händer.”
153:3.6 (1713.1) Fariséombuden från judarnas råd i Jerusalem var nu så gott som övertygade om att Jesus måste anhållas åtalad för hädelse eller för att ha visat förakt för judarnas heliga lag; därför deras försök att få honom att diskutera och möjligen angripa några av de äldstes traditioner, de s.k. nationens muntliga lagar. Hur ont det än var om vatten underlät aldrig dessa av traditionen förslavade judar att genomföra den erforderliga ceremoniella handtvagningen före varje måltid. De trodde att ”det är bättre att dö än att bryta mot de äldstes bud”. Spionerna ställde denna fråga emedan det hade rapporterats att Jesus hade sagt: ”Frälsningen är en fråga om rena hjärtan snarare än om rena händer.” Men sådana trosföreställningar, när de blir en del av ens religion, är svåra att bli av med. Ännu många år efter denna dag var aposteln Petrus bunden av rädslans bojor till många av dessa traditioner om vad som var rent och orent, och blev slutligen frigjord efter att ha haft en ovanlig och livlig dröm. Allt detta kan bättre förstås när man kommer ihåg att dessa judar såg på ätandet med otvättade händer på samma sätt som på besök hos en sköka, och båda bestraffades på samma sätt, med uteslutning från samfundet.
153:3.7 (1713.2) På så sätt valde Jesus att diskutera och blottlägga idiotin, i rabbinernas hela system av regler och föreskrifter, vilket representerades av den muntliga lagen — de äldstes traditioner, vilka alla ansågs mer heliga och mer bindande för judarna än till och med skrifternas lärdomar. Jesus uttalade sig nu med mindre reservation därför att han visste att den stund var kommen då han inte längre kunde göra något för att förhindra en öppen brytning med dessa religiösa ledare.
153:4.1 (1713.3) Mitt under diskussionerna vid detta möte efter gudstjänsten kom en av fariséerna från Jerusalem till Jesus med en förvirrad yngling som var besatt av en vildsint och upprorisk ande. Han ledde fram den sinnessvage ynglingen till Jesus och sade: ”Vad kan du göra åt en hemsökelse som denna? Kan du driva ut djävlar?” Och när Mästaren såg på ynglingen rördes han av medlidande, vinkade till sig ynglingen, tog honom vid handen och sade: ”Du vet vem jag är; kom ut från honom; och jag ålägger en av dina lojala medvarelser att se till att du inte återvänder.” Genast blev ynglingen normal igen och vid fullt förstånd. Det här är det första fallet då Jesus verkligen drev ut en ”ond ande” från en människa. I alla de tidigare fallen hade man endast förmodat att personen var besatt av djävulen, men det här var ett genuint fall av demonisk besatthet. Sådant förekom då och då på den tiden och ända fram till den första pingstdagen, då Mästarens ande utgjöts över allt kött, vilket gjorde det för alltid omöjligt för dessa några få himmelska rebeller att på detta sätt utnyttja vissa instabila människotyper.
153:4.2 (1714.1) Medan folket förundrade sig steg en av fariséerna upp och hävdade att Jesus kunde göra detta därför att han stod i förbund med djävlar, att Jesus med de ord han använde då han drev ut denna djävul hade tillstått att de kände varandra. Han fortsatte med att säga att de religiösa lärarna och ledarna i Jerusalem hade bestämt sig för att Jesus gjorde alla sina så kallade mirakel med Belsebubs, djävlarnas furstes, kraft. Farisén sade: ”Ha inget att göra med denne man; han är i förbund med Satan.”
153:4.3 (1714.2) Då sade Jesus: ”Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är internt splittrat kan det riket inte bestå; om ett hushåll splittras inom sig står det huset snart öde. Kan en stad motstå en belägring om den inte är enad? Om Satan driver ut Satan bekämpar han sig själv. Hur skall hans rike då kunna bestå? Men ni borde veta att ingen kan gå in och plundra en stark man på vad han äger om man inte först slår ned och binder honom. Och således, om jag med Belsebubs kraft driver ut djävlar, med hjälp av vem driver era söner ut dem? Därför skall de vara era domare. Men om det är med Guds ande som jag driver ut demonerna, då har Guds rike verkligen nått er. Om ni inte var förblindade av fördomar och vilseledda av rädsla och högmod, skulle ni med lätthet inse att en som är större än djävlar står i er mitt. Ni tvingar mig att förkunna att den som inte är med mig är mot mig, och att den som inte samlar med mig han skingrar. Låt mig uttala en allvarlig varning till er som dristar er till att med öppna ögon och överlagd illvilja tillskriva djävlar Guds gärningar! Sannerligen, sannerligen säger jag er: alla era synder får ni förlåtelse för, även för alla era hädelser, men den som överlagt och med ond avsikt hädar Gud skall aldrig få förlåtelse. Då sådana hårdnackade och ihärdiga, fördärvsdrivande syndare aldrig söker eller får förlåtelse, är deras synd den att de för evigt förkastar den gudomliga förlåtelsen.
153:4.4 (1714.3) ”Många av er har idag kommit till ett vägskäl; ni har kommit till det ställe där ni måste börja göra det oundvikliga valet mellan Faderns vilja och era självvalda vägar av mörker. Och så som ni nu väljer, sådana blir ni till slut. Om ni inte gör trädet gott och dess frukt god blir trädet odugligt och dess frukt oduglig. Jag säger er att man i min Faders eviga rike känner trädet på frukten. Men en del av er, som är som huggormar, hur kan ni som redan har valt det onda bära god frukt? Ty det onda som era hjärtan är fulla av, det uttalar er mun.”
153:4.5 (1714.4) Då reste sig en annan farisé, som sade: ”Lärare, vi vill se dig göra ett på förhand bestämt tecken som vi kommer överens om att etablerar din auktoritet och rätt att undervisa. Går du med på ett sådant arrangemang?” När Jesus hörde detta sade han: ”Detta trolösa och teckensökande släkte kräver ett bevis, men ni skall inte få något annat tecken än det som ni redan har och det som ni skall se när Människosonen beger sig bort från er.”
153:4.6 (1714.5) När han hade slutat tala samlade sig apostlarna kring honom och ledde honom bort från synagogan. Under tystnad vandrade de hem med honom till Betsaida. De var alla förvånade och i någon mån förskräckta över den plötsliga förändringen i Mästarens undervisningstaktik. De var helt ovana vid att se honom uppträda på ett så militant sätt.
153:5.1 (1715.1) Gång på gång hade Jesus grusat förhoppningarna hos sina apostlar, upprepade gånger hade han krossat deras mest omhuldade förväntningar, men ingen tid av besvikelse eller period av sorg hade någonsin varit lika svår som den som nu kom över dem. Dessutom blandade sig nu med deras modlöshet en verklig rädsla för deras säkerhet. De blev alla förvånansvärt bestörta över hur plötsligt och fullständigt folket hade övergett dem. De var också i någon mån skrämda och förlägna på grund av den oväntade djärvhet och bestämda beslutsamhet som fariséerna från Jerusalem uppvisade. Men mest av allt var de förbryllade över att Jesus plötsligt hade ändrat taktik. Under normala förhållanden skulle de ha välkomnat framträdandet av denna mer militanta inställning, men då den nu kom samtidigt med så mycket oväntat blev de skrämda av den.
153:5.2 (1715.2) Och till råga på alla dessa bekymmer, vägrade Jesus nu också att äta när de kom hem. I timtal höll han sig isolerad i ett av rummen på övre våningen. Nära midnatt återvände Joab, ledaren för evangelisterna, och meddelade att omkring en tredjedel av hans medarbetare hade övergett dem. Under hela kvällen hade lojala lärjungar kommit och gått, och de hade meddelat att känslorna i Kafarnaum i stor omfattning hade vänt sig mot Mästaren. Ledarna från Jerusalem var inte sena att förstärka denna känsla av missnöje och att på alla möjliga sätt försöka främja ett avståndstagande till Jesus och hans förkunnelse. Under dessa prövande timmar var de tolv kvinnorna församlade till möte i Petrus hus. De var ytterst upprörda, men ingen av dem deserterade.
153:5.3 (1715.3) Något efter midnatt kom Jesus ned från kammaren i övre våningen och ställde sig bland de tolv och deras medarbetare, ett trettiotal sammanlagt. Han sade: ”Jag ser att detta sållande av riket oroar er, men det är oundvikligt. Men trots det, efter all den träning ni har fått, fanns det någon god orsak för er att staka er på mina ord? Hur kommer det sig att ni fylls av rädsla och bestörtning när ni ser riket befrias från dessa ljumma folkmassor och dessa halvhjärtade lärjungar? Varför sörjer ni när en ny dag håller på att gry för himmelrikets andliga lärdomar att lysa fram med en ny glans? Om ni finner det svårt att utstå denna prövning, vad skall ni då göra när Människosonen måste återvända till Fadern? När och hur skall ni förbereda er för den tid då jag stiger upp till platsen varifrån jag kom till denna värld?
153:5.4 (1715.4) ”Mina kära, ni måste komma ihåg att det är anden som ger liv; köttet och allt som hör därtill är till föga hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Var vid gott mod! Jag har inte övergett er. Mången kommer att ta anstöt av de direkta orden dessa dagar. Ni har redan hört att många av mina lärjungar har vänt om; de vandrar inte längre med mig. Från början visste jag att dessa halvhjärtat troende skulle falla bort på vägen. Valde jag inte er, ni tolv män, och utnämnde er till rikets ambassadörer? Och nu, vid en tid som denna, vill ni också desertera? Se var och en till er egen tro, ty en av er är i allvarlig fara.” När Jesus hade slutat tala sade Simon Petrus: ”Ja Herre, vi är sorgsna och förbryllade, men vi skall aldrig överge dig. Du har lärt oss det eviga livets ord. Vi har trott på dig och följt dig hela denna tid. Vi vänder inte om, ty vi vet att du har sänts av Gud.” Och just som Petrus slutade tala, nickade de alla enhälligt sitt instämmande i hans trohetslöfte.
153:5.5 (1716.1) Då sade Jesus: ”Gå och vila er, ty vi står inför bråda tider; aktiva dagar ligger rakt framför oss.”
Urantiaboken
Kapitel 154
154:0.1 (1717.1) MEDAN Jesus den händelserika lördagskvällen den 30 april talade tröstande och uppmuntrande ord till sina nedslagna och förvirrade lärjungar fördes i Tiberias underhandlingar mellan Herodes Antipas och en grupp särskilda sändebud som representerade judarnas råd i Jerusalem. Dessa skriftlärda och fariséer försökte övertala Herodes att arrestera Jesus. De sökte på alla vis övertyga honom om att Jesus uppviglade folket till oenighet och rentav uppror. Men Herodes vägrade att vidta åtgärder mot Jesus som politisk förbrytare. Herodes rådgivare hade rätt återgivit händelsen på andra sidan sjön, då folket försökte utropa Jesus till konung, och hur han hade avvisat förslaget.
154:0.2 (1717.2) En medlem av Herodes officiella familj, Kusas, vars hustru hörde till kvinnornas omvårdnadskår, hade informerat honom om att Jesus inte avsåg att blanda sig i det världsliga styrets angelägenheter, att han endast var intresserad av att etablera ett andligt brödraskap för sina troende, ett brödraskap som han kallade himmelriket. Herodes litade på Kusas redogörelser till den grad att han vägrade att ingripa mot Jesu verksamhet. Herodes var också vid denna tid mycket påverkad i sin inställning till Jesus av sin vidskepliga rädsla för Johannes Döparen. Herodes var en av dessa avfallna judar, som inte trodde på någonting men fruktade allting. Han hade ont samvete för att han hade låtit döda Johannes, och han ville inte bli indragen i dessa intriger mot Jesus. Han kände till många fall av sjukdom som synbarligen hade botats av Jesus, och han ansåg honom vara antingen en profet eller en relativt harmlös religiös fanatiker.
154:0.3 (1717.3) När judarna hotade med att rapportera till kejsaren att Herodes skyddade en förrädisk undersåte körde han ut dem från konferensrummet. Så här förblev omständigheterna i en vecka, under vilken tid Jesus förberedde sina anhängare för den förestående skingringen.
154:1.1 (1717.4) Från den 1 till den 7 maj höll Jesus förtroendefulla överläggningar med sina anhängare i Sebedaios hus. Endast de prövade och betrodda lärjungarna fick delta i dessa sammankomster. Vid den här tiden fanns det endast omkring hundra lärjungar som hade det moraliska modet att trotsa fariséernas motstånd och öppet deklarera sin anslutning till Jesus. Med denna grupp höll Jesus möten morgnar, eftermiddagar och kvällar. Små grupper av sökande samlades varje eftermiddag vid stranden där några av evangelisterna eller apostlarna undervisade dem. Dessa grupper bestod sällan av mer än femtio människor.
154:1.2 (1717.5) På fredagen denna vecka fattade föreståndarna för synagogan i Kafarnaum officiellt beslut om att stänga Guds hus för Jesus och alla hans anhängare. Denna åtgärd vidtogs på tillskyndan av fariséerna i Jerusalem. Jairos avgick som ledande föreståndare och anslöt sig öppet till Jesus.
154:1.3 (1718.1) Det sista mötet vid stranden hölls på sabbatseftermiddagen den 7 maj. Jesus talade till mindre än hundrafemtio åhörare som då hade samlats. Denna lördagskväll markerade den lägsta punkten i allmänhetens aktning för Jesus och hans förkunnelse. Härefter började en ständig och sakta men mer hälsosam och tillförlitlig utveckling av en välvillig stämning; en ny anhängarskara uppbyggdes vilken var bättre grundad på andlig tro och verklig religiös erfarenhet. Det mer eller mindre blandade och kompromissbetonade övergångsstadiet från de materialistiska idéerna om riket hos Mästarens anhängare och de mer idealistiska och andliga idéer som Jesus lärde, var nu definitivt avslutat. Härefter förkunnades rikets evangelium mer öppet i dess vidare omfattning och med dess vittgående andliga följder.
154:2.1 (1718.2) Söndagen den 8 maj år 29 e.Kr. utfärdade judarnas råd, Sanhedrinen, i Jerusalem ett påbud om att stänga alla synagogor i Palestina för Jesus och hans anhängare. Detta var ett nytt och exempellöst maktövertagande av judarnas råd i Jerusalem. Hittills hade varje synagoga funnits och verkat som en självständig församling av gudsdyrkare och varit underställd sin egen styrelses beslut och ledning. Endast synagogorna i Jerusalem hade varit underställda Sanhedrinens bestämmanderätt. Till följd av denna summariska åtgärd av Sanhedrinen avgick fem av dess medlemmar. Hundra budbärare sändes omedelbart iväg för att meddela om och verkställa påbudet. Inom korta två veckor hade varje synagoga i Palestina, utom i Hebron, böjt sig för det judiska rådets manifest. Föreståndarna för synagogan i Hebron vägrade att erkänna rådets rätt att utöva en sådan domsrätt över deras församling. Deras vägran att åtlyda påbudet från Jerusalem byggde på att de hävdade församlingens självbestämmanderätt snarare än på välvillig inställning till Jesu förkunnelse. Kort därefter förstördes synagogan i Hebron av eld.
154:2.2 (1718.3) Denna samma söndagsmorgon utlyste Jesus en veckas ledighet och uppmanade alla sina lärjungar att återvända hem eller till sina vänner för att vila sina prövade själar och tala uppmuntrande ord till sina kära. Han sade: ”Gå var och en till hemorten för att koppla av eller fiska samtidigt som ni ber för rikets utbredning.”
154:2.3 (1718.4) Denna lediga vecka gjorde det möjligt för Jesus att besöka många familjer och grupper som bodde längs sjöstranden. Han begav sig också ut för att fiska vid flera tillfällen tillsammans med David Sebedaios, och medan han en stor del av tiden vandrade omkring ensam, nära intill dolde sig alltid två eller tre av Davids mest pålitliga budbärare, som hade klara order från sin chef om att skydda Jesus. Det förekom ingen som helst offentlig undervisning under denna vilovecka.
154:2.4 (1718.5) Under denna vecka led Natanael och Jakob Sebedaios av en ganska allvarlig sjukdom. I tre dagar och nätter plågades de av en plötslig och smärtsam matsmältningsstörning. Den tredje natten sände Jesus iväg Jakobs mor Salome för att vila sig, medan han själv skötte om sina lidande apostlar. Naturligtvis kunde Jesus ögonblickligen ha botat dessa två män, men det är varken Sonens eller Faderns sätt att handskas med dessa alldagliga svårigheter och åkommor som drabbar människobarnen i tidens och rymdens evolutionära världar. Under hela sitt händelserika jordiska liv inlät sig Jesus inte en enda gång på något slag av övernaturlig omvårdnad för någon medlem av sin jordiska familj eller för någon bland hans närmaste anhängare.
154:2.5 (1719.1) Svårigheterna i universum och de planetariska hindren måste mötas som en del av den erfarenhetsträning som har anordnats för tillväxten och utvecklingen, för den progressiva fulländningen, av de dödligas evolverande själar. Människosjälens förandligande kräver en intim erfarenhet av att i utbildningsmässigt syfte lösa en mängd olika och verkliga problem i universum. Djurvärlden och de lägre formerna av viljevarelser utvecklas inte gynnsamt i en alltför lätt omgivning. Problematiska situationer i förening med sådant som sporrar till ansträngningar samverkar till att åstadkomma de sinnes-, själs- och andeaktiviteter som mäktigt bidrar till att de dödliga uppnår värdiga mål av sitt framåtskridande och når högre nivåer för andebestämmelse.
154:3.1 (1719.2) Den 16 maj hölls den andra sammankomsten i Tiberias mellan myndigheterna i Jerusalem och Herodes Antipas. Både de religiösa och de politiska ledarna från Jerusalem deltog i mötet. De judiska ledarna kunde rapportera till Herodes att praktiskt taget alla synagogor i både Galiléen och Judéen var stängda för Jesu förkunnelse. Ett nytt försök gjordes att få Herodes att arrestera Jesus, men han vägrade att verkställa deras begäran. Den 18 maj godkände Herodes emellertid en plan om att låta Sanhedrin-myndigheterna anhålla Jesus och föra honom till Jerusalem för att dömas på religiösa grunder, förutsatt att den romerske ståthållaren i Judéen samtyckte till ett sådant arrangemang. Under tiden arbetade Jesu fiender träget med att över hela Galiléen sprida ryktet om att Herodes hade blivit fientligt inställd till Jesus och att hans avsikt var att utplåna alla som trodde på Jesu förkunnelse.
154:3.2 (1719.3) På söndagskvällen den 21 maj nådde budet fram till Tiberias om att civilmyndigheterna i Jerusalem inte hade något att invända mot överenskommelsen mellan Herodes och fariséerna enligt vilken Jesus skulle anhållas och föras till Jerusalem att dömas inför judarnas råd för smädelse av det judiska folkets heliga lagar. Följaktligen undertecknade Herodes den dagen kort för midnatt den order som befullmäktigade det judiska rådets tjänstemän att gripa Jesus inom Herodes förvaltningsområde och med våldsmedel föra honom till Jerusalem för rättegång. Herodes blev utsatt för hårda påtryckningar från många håll innan han samtyckte till att ge detta tillstånd, och han visste mycket väl att Jesus inte kunde vänta sig en opartisk rättegång inför sina bittra fiender i Jerusalem.
154:4.1 (1719.4) Denna samma lördagskväll samlades i synagogan i Kafarnaum en grupp om femtio ledande medborgare för att diskutera den ödesdigra frågan: ”Vad skall vi göra med Jesus?” De talade och debatterade till efter midnatt, men de kunde inte finna någon gemensam grund för en överenskommelse. Bortsett från några få personer som var benägna att tro at Jesus kunde vara Messias, åtminstone en helig man eller kanske en profet, delade sig mötet i fyra nästan lika stora grupper med respektive åsikter om Jesus:
154:4.2 (1719.5) 1. Att han var en vilseledd och harmlös fanatiker.
154:4.3 (1719.6) 2. Att han var en farlig agitator med onda avsikter som kunde uppvigla människorna till uppror.
154:4.4 (1720.1) 3. Att han var i förbund med djävlar, att han rentav kunde vara deras furste.
154:4.5 (1720.2) 4. Att han var från sina sinnen, vansinnig, mentalt obalanserad.
154:4.6 (1720.3) Det talades mycket om att Jesus predikade lärosatser som gjorde det vanliga folket upprört. Hans fiender hävdade att hans läror var opraktiska, att allt skulle gå i spillror om var och en gjorde ett allvarligt försök att leva enligt hans idéer. Många senare generationers människor har sagt detsamma. Många intelligenta och välmenande människor, även i den mer upplysta tidsåldern för dessa uppenbarelser, hävdar att den nutida civilisationen inte kunde ha byggts upp på Jesu läror — och de har delvis rätt. Men alla sådana tvivlare glömmer att en mycket bättre civilisation kunde ha byggts på basis av hans läror — och en gång kommer att byggas. Denna värld har aldrig på allvar försökt förverkliga Jesu läror i stor skala, trots att halvhjärtade försök ofta har gjorts att följa lärosatserna i den så kallade kristendomen.
154:5.1 (1720.4) Den 22 maj var en händelserik dag i Jesu liv. Före gryningen denna söndagsmorgon anlände en av Davids budbärare med stor hast från Tiberias med bud om att Herodes hade befullmäktigat, eller stod i begrepp att befullmäktiga, det judiska rådets tjänstemän att arrestera Jesus. Då David Sebedaios mottog nyheten om denna överhängande fara fick det honom att väcka sina budbärare och sända dem ut till alla lokala grupper av lärjungar för att kalla dem till ett krismöte klockan sju den morgonen. När Judas (Jesu broders) svägerska hörde detta alarmerande meddelande sände hon hastigt bud till alla de medlemmar av Jesu familj som bodde i närheten och kallade dem att genast samlas i Sebedaios hus. Och som svar på denna hastiga kallelse anlände snart Maria, Jakob, Josef, Juda och Rut.
154:5.2 (1720.5) Vid detta tidiga morgonmöte gav Jesus sina avskedsinstruktioner till de församlade lärjungarna, dvs. han tog tills vidare avsked av dem, då han väl visste att de snart skulle skingras från Kafarnaum. Han uppmanade dem alla att söka Guds ledning och att fortsätta med rikets arbete oberoende av konsekvenserna. Evangelisterna skulle arbeta efter eget gottfinnande tills de senare eventuellt kallades samman. Han valde tolv av evangelisterna att åtfölja honom. De tolv apostlarna anvisade han att förbli med honom oberoende av vad som hände. De tolv kvinnorna instruerade han att stanna i Sebedaios hus och i Petrus hus tills han skulle kalla på dem.
154:5.3 (1720.6) Jesus samtyckte till att David Sebedaios fortsatte sin landsomfattande budbärartjänst, och då David inom kort tog farväl av Mästaren sade han: ”Gå ut till ditt arbete, Mästare. Låt inte fanatikerna fånga dig, och tvivla aldrig på att budbärarna följer efter dig. Mina män förlorar aldrig kontakt med dig, och genom dem får du veta hur det står till med riket i andra trakter, och av dem får vi alla veta om dig. Inget som kunde tänkas hända mig kan störa denna service, ty jag har utnämnt första och andra reservledare, till och med en tredje. Jag är varken lärare eller förkunnare, men jag vill av hela mitt hjärta göra det här, och ingen kan hindra mig.”
154:5.4 (1720.7) Omkring halv åtta denna morgon började Jesus sitt avskedstal till nästan hundra troende som hade trängt sig samman inomhus för att höra honom. Detta var ett allvarligt tillfälle för alla närvarande, men Jesus föreföll att vara på ovanligt gott humör. Han var igen sitt vanliga jag. Flera veckors allvarsamhet var borta, och han inspirerade dem alla med sina ord om tro, hopp och mod.
154:6.1 (1721.1) Klockan var ungefär åtta denna söndagsmorgon då fem medlemmar av Jesu jordiska familj anlände till skådeplatsen som svar på den brådskande kallelsen från Judas svägerska. Av alla i hans köttsliga familj trodde endast en, nämligen Rut, helhjärtat och ihållande på att hans mission på jorden var gudomlig. Juda och Jakob, och även Josef, hade fortfarande mycket kvar av sin tro på Jesus, men de hade låtit stoltheten störa sitt goda omdöme och sina verkliga andliga böjelser. Maria slets likaså mellan kärlek och rädsla, mellan moderskärlek och familjestolthet. Fastän hon ansattes av tvivel kunde hon aldrig helt glömma Gabriels besök innan Jesus föddes. Fariséerna hade varit arbetsamma med att få Maria att tro att Jesus var utom sig, sinnessjuk. De uppmanade henne att gå med sina söner för att söka avråda honom från vidare offentlig undervisning. De försäkrade Maria om att Jesu hälsa snart skulle svikta, och att endast vanära och skam skulle komma över hela familjen till följd av att man lät honom fortsätta. När så budet kom från Judas svägerska, begav de sig alla fem genast iväg till Sebedaios hus; de hade varit samlade i Marias hem, där de hade sammanträffat med fariséerna kvällen innan. De hade samtalat med ledarna från Jerusalem till långt in på natten, och de var alla mer eller mindre övertygade om att Jesus uppförde sig märkligt, att han redan någon tid hade gjort det. Fastän Rut inte kunde förklara allt hans beteende, hävdade hon bestämt att han alltid hade behandlat sin familj rättvist och vägrade att samtycka till planerna på att försöka få honom att avstå från fortsatt verksamhet.
154:6.2 (1721.2) På vägen till Sebedaios hus samtalade de om allt detta och kom sinsemellan överens om att försöka övertala Jesus att komma hem med dem, ty, sade Maria: ” Jag vet att jag kunde påverka min son om han bara kom hem och lyssnade till mig.” Jakob och Juda hade hört rykten om planerna på att arrestera Jesus och föra honom till Jerusalem för rättegång. De fruktade också för sin egen säkerhet. Så länge Jesus var en populär person bland allmänheten lät familjen sakerna ha sin gilla gång, men nu när folket i Kafarnaum och ledarna i Jerusalem plötsligt hade vänt sig mot honom, började de starkt känna trycket av sin pinsamma situations förmodade vanära.
154:6.3 (1721.3) De hade väntat sig att träffa Jesus, ta honom åt sidan och uppmana honom att komma hem med dem. De hade tänkt sig att försäkra honom att de skulle glömma att han hade försummat dem — de skulle förlåta och glömma — om han bara upphörde med dumheten att försöka predika en ny religion, som endast kunde medföra besvär för honom själv och dra vanära över hans familj. Till allt detta sade Rut endast: ”Jag skall säga till min bror att jag tror att han är en gudsman och att jag hoppas att han vore villig att dö hellre än att låta dessa otäcka fariséer sätta stopp för hans predikande.” Josef lovade se till att Rut var tyst medan de andra bearbetade Jesus.
154:6.4 (1721.4) När de nådde fram till Sebedaios hus var Jesus mitt i sitt avskedstal till sina lärjungar. De försökte komma in i huset, men det var fyllt till trängsel. Till slut slog de sig ned på verandan bakom huset och sände bud till Jesus från person till person, så att budet till sist viskades åt Jesus av Simon Petrus, som för den skull avbröt hans tal och sade: ”Se, din mor och dina bröder står där ute, och de är mycket angelägna om att få tala med dig.” Jesu mor kom inte att tänka på hur viktigt det var för honom att framföra detta avskedsbudskap till sina anhängare, inte heller visste hon att hans tal när som helst kunde få ett snabbt slut av att de som skulle arrestera honom anlände. Hon trodde verkligen, efter en så lång tid av ett uppenbart kyligt förhållande och med beaktande av att hon och hans bröder hade visat honom välviljan att faktiskt söka upp honom, att Jesus skulle sluta tala och komma ut till dem i det ögonblick han fick budet att de väntade.
154:6.5 (1722.1) Det var igen ett av dessa tillfällen då Jesu jordiska familj inte kunde förstå att han måste sköta sin Faders angelägenheter. Och därför blev Maria och hans bröder djupt sårade när de hörde hur han, trots att han avbröt sitt tal för att ta emot budet, i stället för att rusa ut och hälsa på dem, höjde sin melodiska röst och sade: ”Säg till min mor och mina bröder att de inte skall oroa sig för mig. Fadern som sände mig till denna värld överger mig inte; inte heller skall någon skada tillfogas min familj. Hälsa dem att vara vid gott mod och att förtrösta på rikets Fader. Men när allt kommer omkring, vem är min mor och vilka är mina bröder?” I det att han sträckte ut sina händer mot alla sina lärjungar som var samlade i rummet, sade han: ”Jag har ingen mor, jag har inga bröder. Se, min mor och se mina bröder! Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja är min mor, min bror och min syster.”
154:6.6 (1722.2) När Maria hörde dessa ord föll hon ihop i Judas armar. De bar ut henne i trädgården för att få henne att återhämta sig medan Jesus avslutade sitt avskedsbudskap. Han skulle sedan ha gått ut för att samtala med sin mor och sina bröder, men en budbärare anlände i all hast från Tiberias med ord om att Sanhedrins män var på väg med tillstånd att arrestera Jesus och ta honom till Jerusalem. Andreas tog emot detta budskap och avbröt Jesus för att berätta det för honom.
154:6.7 (1722.3) Andreas kom inte ihåg att David hade placerat ut omkring tjugofem vakter runt Sebedaios hus, och att ingen kunde ta dem med överraskning; så han frågade Jesus vad de skulle göra? Mästaren stod där tyst medan hans mor, som hade hört orden ”jag har ingen mor”, höll på att återhämta sig i trädgården från chocken. Just i denna stund reste sig en kvinna i rummet och utropade: ”Välsignat är det moderliv som har burit dig, och välsignade är de bröst som har ammat dig.” Jesus vände sig för en stund bort från samtalet med Andreas och sade: ”Nej, snarare är den välsignad som hör Guds ord och vågar lyda det.”
154:6.8 (1722.4) Maria och Jesu bröder trodde att Jesus inte förstod dem, att han hade förlorat intresse för dem, utan att alls inse att det var de som inte förstod Jesus. Jesus förstod helt hur svårt det är för människor att bryta med sitt förgångna. Han visste hur människor låter sig ledas av predikarens vältaltighet, och hur samvetet reagerar för en emotionell vädjan, liksom sinnet gör för logik och förnuft, men han visste också hur mycket svårare det är att övertala människor att ta avstånd fån, att frigöra sig från det förgångna.
154:6.9 (1722.5) Det är för evigt sant att alla som tycker att de är missförstådda eller inte uppskattade har i Jesus en sympatiserande vän och en förståelsefull rådgivare. Han hade varnat sina apostlar att en människas fiender kan vara de som hör till hans eget hushåll, men han hade knappast insett hur nära denna förutsägelse skulle komma att gälla hans egen erfarenhet. Jesus övergav inte sin jordiska familj för att utföra sin Faders arbete — de övergav honom. Senare, efter Mästarens död och uppståndelse, när Jakob blev associerad med den tidiga kristna rörelsen led han oerhört av att han inte hade haft förmånen av denna tidigare förbindelse med Jesus och hans lärjungar.
154:6.10 (1723.1) När Jesus genomlevde dessa händelser valde han att ledas av den begränsade kunskapen i sitt människosinne. Han ville uppleva denna erfarenhet tillsammans med sina medarbetare som enbart människa. Och det var i sitt människosinne som Jesus hade tanken att träffa sin familj innan han gav sig iväg. Han ville inte sluta mitt i sitt tal för att inte ge så mycket offentlighet åt deras första möte efter en så lång frånvaro. Hans avsikt var att avsluta sitt tal och sedan sammanträffa med dem innan han gav sig iväg, men den planen kullkastades av den händelseutveckling som genast följde.
154:6.11 (1723.2) Deras flykt påskyndades ytterligare av att ett sällskap av Davids budbärare anlände till den bakre ingången till Sebedaios hem. Den uppståndelse som dessa män åstadkom skrämde apostlarna till att tro att dessa nyanlända kunde vara deras fiender, och av rädsla för att genast bli arresterade skyndade de ut genom den främre ingången och till den väntande båten. Och allt detta förklarar varför Jesus inte träffade sin familj som väntade på baksidans veranda.
154:6.12 (1723.3) Men han sade till David Sebedaios när han steg ned i båten vid den hastiga flykten: ”Säg till min mor och mina bröder att jag uppskattar att de kom och att min avsikt var att träffa dem. Bed dem att inte känna sig sårade på grund av mig utan att hellre söka vetskap om Guds vilja samt välviljan och modet att göra den viljan.”
154:7.1 (1723.4) Så kom det sig att Jesus tillsammans med sina tolv apostlar och de tolv evangelisterna denna söndagsmorgon den 22 maj år 29 e.Kr. hastigt flydde undan det judiska rådets funktionärer, som var på väg till Betsaida med fullmakt från Herodes Antipas att arrestera Jesus och ta honom till Jerusalem för att dömas för hädelse och andra brott mot judarnas heliga lagar. Klockan var nästan halv nio denna vackra morgon när detta sällskap om tjugofem personer bemannade årorna och rodde mot den östra stranden av Galileiska sjön.
154:7.2 (1723.5) Efter Mästarens båt följde en annan, mindre farkost med sex av Davids budbärare som hade instruktioner att hålla kontakt med Jesus och hans medarbetare och att se till att information om deras vistelseort och säkerhet regelbundet överfördes till Sebedaios hem i Betsaida, som en längre tid hade tjänat som högkvarter för rikets arbete. Men Jesus kom aldrig mer att ha sitt hem i Sebedaios hus. Från och med nu och under resten av sitt jordiska liv hade Mästaren verkligen ”inget ställe att vila sitt huvud”. Han hade inte längre något som ens påminde om en fast bostad.
154:7.3 (1723.6) De rodde över till närheten av byn Gerasa, placerade sin båt under uppsikt av vänner och började sina vandringar under detta sista händelserika år i Mästarens liv på jorden. En tid förblev de inom Filippos förvaltningsområde och vandrade från Heresa upp till Caesarea Filippi. Därifrån färdades de över till Feniciens kust.
154:7.4 (1723.7) Folksamlingen dröjde kvar kring Sebedaios hem och följde de två båtarnas färd över sjön mot den östra stranden, och båtarna var en god bit på väg när funktionärerna från Jerusalem skyndade fram och började sitt sökande efter Jesus. De vägrade att tro att han hade undkommit dem, och medan Jesus och hans sällskap färdades norrut genom Batanea tillbringade fariséerna och deras medhjälpare nästan en hel vecka med att fåfängt söka efter honom i närheten av Kafarnaum.
154:7.5 (1724.1) Jesu familj återvände till sitt hem i Kafarnaum och tillbringade nästan en vecka med att diskutera, debattera och be. De var fyllda av förvirring och bestörtning. De hade ingen sinnesro förrän på torsdagseftermiddagen, då Rut återvände från ett besök i Sebedaios hus där hon av David fick veta att hennes fader-broder var i säkerhet, att han var vid god hälsa och på väg mot den feniciska kusten.
Urantiaboken
Kapitel 155
155:0.1 (1725.1) SNART efter att ha landat nära Heresa denna händelserika söndag begav sig Jesus och de tjugofyra en bit norrut, där de tillbringade natten i en vacker park söder om Betsaida-Julias. Lägerplatsen var bekant för dem, ty de hade någon gång tidigare gjort uppehåll där. Innan de drog sig tillbaka för natten kallade Mästaren sina anhängare kring sig och diskuterade med dem planerna för deras tilltänkta färd genom Batanea och norra Galiléen till den feniciska kusten.
155:1.1 (1725.2) Jesus sade: ”Ni borde alla dra er till minnes vad psalmisten berättade om dessa tider då han sade: ’Varför rasar hedningarna och varför smider folken fåfängränker? Jordens konungar reser sig upp, och furstarna rådslår med varandra, mot Herren och mot hans smorde, och säger: Låt oss slita sönder barmhärtighetens bojor och kasta bort kärlekens band.’
155:1.2 (1725.3) ”Idag ser ni detta gå i uppfyllelse inför era ögon. Men ni får inte se återstoden av psalmistens profetia gå i uppfyllelse, ty han hade felaktiga idén om Människosonen och dennes mission på jorden. Mitt rike grundar sig på kärlek, förkunnas i barmhärtighet och byggs upp genom osjälviskt tjänande. Min Fader sitter inte i himlen och hånskrattar åt hedningarna. Han är inte rasande i sitt stora missnöje. Sant är löftet om att Sonen skall få dessa så kallade hedningar (i verkligheten hans okunniga och olärda bröder) till arvedel. Och jag vill ta emot dessa icke-judar med öppna armar av barmhärtighet och tillgivenhet. All denna kärleksfulla vänlighet skall visas de så kallade hedningarna, trots uppteckningens olyckliga utsago som antyder att den segerrike Sonen ’skall sönderslå dem med järnspira och krossa dem som lerkärl.’ Psalmisten uppmanade er att ’tjäna Herren med fruktan’ — jag ber er inträda i det gudomliga sonskapets upphöjda privilegier genom tro; han befaller er att fröjda er med bävan — jag ber er fröjda er med förvissning. Han säger: ’Hylla Sonen, så att han inte vredgas, och ni förgås när hans vrede upptänds.’ Men ni som har levt med mig vet mycket väl att ilska och vrede inte har någon del i himmelrikes etablerande i människornas hjärtan. Men psalmisten skymtade det sanna ljuset när han avslutade denna uppmaning med orden: ’Saliga är de som sätter sin tilltro till denne Son.’”
155:1.3 (1725.4) Jesus fortsatte undervisningen av de tjugofyra och sade: ”Hedningarna är inte utan anledning när de rasar mot oss. Emedan deras sätt att se är smalt och trångt kan de entusiastiskt koncentrera sin energi. Deras mål är nära och mer eller mindre synligt; därför drar de tappert och effektivt fram. Ni som har hävdat att ni har inträtt i himmelriket är alltför vacklande och obestämda i ert sätt att undervisa. Hedningarna slår till direkt för sina syften; ni gör er skyldiga till alltför mycket kronisk trängtan. Om ni önskar komma in i riket, varför intar ni det inte med en andlig stormning, så som hedningarna intar en stad som de belägrar? Ni är knappast värdiga riket när ert tjänande till så stor del kännetecknas av att ni beklagar det förgångna, jämrar er över det nuvarande och fåfängt hoppas på framtiden. Varför rasar dessa hedningar? Därför att de inte känner sanningen. Varför försmäktar ni i fåfäng trängtan? Därför att ni inte lyder sanningen. Sluta upp med ert onyttiga trängtande och gå modigt fram och gör det som angår rikets etablerande.
155:1.4 (1726.1) ”I allt vad ni gör, bli inte ensidiga och överspecialiserade. Fariséerna som söker vår undergång tror sig sannerligen tjäna Gud. Traditionen har gjort dem så trångsinta att de förblindas av fördomar och förhärdas av rädsla. Betrakta grekerna som har en vetenskap utan religion, medan judarna har en religion utan vetenskap. Och när människorna sålunda vilseleds till att acceptera en inskränkt och förvirrad sönderdelning av sanningen, ligger deras enda hopp om frälsning i att de blir sanningskoordinerade — omvända.
155:1.5 (1726.2) ”Låt mig eftertryckligt säga er denna eviga sanning: Om ni genom att koordinera er med sanningen lär er att i ert eget liv exemplifiera denna rättfärdighetens vackra helgjutenhet, då söker sig era medmänniskor till er för att få det som ni sålunda har fått. Den omfattning till vilken sanningssökare dras till er mäter er eget förvärvande av sanning, er rättfärdighet. Den utsträckning i vilken ni måste gå med ert budskap till folket mäter på sätt och vis ert misslyckande att leva ett helgjutet eller rättfärdigt liv, ett sanningskoordinerat liv.”
155:1.6 (1726.3) Även mycket annat lärde Mästaren sina apostlar och evangelister innan de önskade honom god natt och lade sig till vila mot sina kuddar.
155:2.1 (1726.4) På måndagsmorgonen den 23 maj beordrade Jesus Petrus att med de tolv evangelisterna vandra över till Korasin, medan han med de övriga elva apostlarna gav sig iväg till Caesarea Filippi. Jesus gick via Jordanfloden till vägen mellan Damaskus och Kafarnaum och därifrån mot nordost till korsningen med vägen till Caesarea Filippi och sedan in i staden, där de vistades och undervisade i två veckor. De anlände dit på tisdagseftermiddagen den 24 maj.
155:2.2 (1726.5) Petrus och evangelisterna vistades i två veckor i Korasin och förkunnade rikets evangelium för en liten men allvarlig grupp av troende. Men de lyckades inte vinna många nya proselyter. Ingen stad i Galiléen bidrog med så få själar för riket som Korasin. I enlighet med Petrus instruktioner talade de tolv evangelisterna mindre om helande — om fysiska ting — medan de predikade och undervisade med större kraft om det himmelska rikets andliga sanningar. Dessa två veckor i Korasin var en veritabel djupdykning i motgångar för de tolv evangelisterna såtillvida att det var den svåraste och mest improduktiva perioden i deras tjänst dittills. När de sålunda gick miste om tillfredsställelsen av att ha vunnit nya själar för riket begrundade var och en av dem desto allvarligare och ärligare sin egen själ och dess framsteg längs de andliga stigarna i det nya livet.
155:2.3 (1726.6) När det framgick att det inte fanns fler människor som var intresserade av att söka inträde i riket sammankallade Petrus sina medarbetare tisdagen den 7 juni, och de gav sig i väg mot Caesarea Filippi för att förena sig med Jesus och apostlarna. De anlände vid middagstiden på onsdagen och tillbringade hela kvällen med att gå igenom sina erfarenheter bland de icke-troende i Korasin. Under kvällens diskussioner hänvisade Jesus igen till liknelsen om såningsmannen och lärde dem mycket om meningen med sådant som såg ut att vara misslyckanden i livet.
155:3.1 (1727.1) Fastän Jesus inte bedrev någon offentlig verksamhet under denna två veckors vistelse nära Caesarea Filippi, höll apostlarna talrika lågmälda kvällsmöten inne i staden, och många troende kom ut till lägret för att tala med Jesus. Gruppen av troende fick inte många nya medlemmar till följd av detta besök. Jesus samtalade med apostlarna varje dag, och de såg nu tydligare att en ny fas började i arbetet med att förkunna himmelriket. De började förstå att ”himmelriket inte är mat och dryck utan insikten om den andliga glädje som accepterandet av ens gudomliga sonskap medför.”
155:3.2 (1727.2) Vistelsen i Caesarea Filippi var en verklig prövning för de elva apostlarna. Det var två svåra veckor för dem att genomleva. De var nästan deprimerade, och de saknade Petrus entusiastiska personlighets periodiska stimulans. Vid denna tid var det verkligen ett svårt och prövande äventyr att tro på Jesus och gå ut för att följa honom. Även om de vann få proselyter under dessa två veckor, lärde de sig mycket som var högst nyttigt av sina dagliga samtal med Mästaren.
155:3.3 (1727.3) Apostlarna fick lära sig att judarna andligen var stillastående och döende, emedan de hade kristalliserat sanningen till en troslära; att sanningen formuleras som en gränslinje för egenrättfärdig exklusivitet i stället för att tjäna som vägvisare för andlig ledning och andligt framåtskridande förlorar sådana läror sin skapande och livgivande styrka och blir till slut endast konserverande och förstenande.
155:3.4 (1727.4) Allt mer lärde de sig av Jesus att betrakta människopersonligheterna enligt dessas möjligheter i tid och evighet. De lärde sig att många själar bäst kan ledas till att älska Gud, den osedde, genom att de först får lära sig att älska sina bröder, som de kan se. I detta sammanhang fick Mästarens uttalande om osjälviskt tjänande av ens medmänniskor en ny betydelse: ”För så vitt ni har gjort något för någon av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort för mig.”
155:3.5 (1727.5) En av de stora lärdomarna från denna vistelse i Caesarea gällde uppkomsten av religiösa traditioner, den allvarliga faran av att låta en känsla av helighet förknippas med icke-heliga ting, högst vanliga idéer eller alldagliga händelser. Från ett av samtalen lärde de sig att sann religion är människans djupt kända trohet mot sina högsta och mest äkta övertygelser.
155:3.6 (1727.6) Jesus varnade sina troende för att om deras religiösa längtan endast var materiell, skulle den ökade kunskapen om naturen, genom ett stegvis undanträngande av tingens förment övernaturliga uppkomst, till slut beröva dem deras tro på Gud. Men om deras tro var andlig, så kunde naturvetenskapernas framsteg aldrig rubba deras tro på eviga realiteter och gudomliga värden.
155:3.7 (1727.7) De lärde sig att när religionen till sitt motiv är helt andlig, så gör den hela livet värdefullare, fyller det med höga syften, förädlar det med överjordiska värden, inspirerar det med storartade motiv, samtidigt som den ständigt tröstar människosjälen med ett sublimt och uppehållande hopp. Sann religion är avsedd att minska påfrestningen i tillvaron; den frigör tro och mod för dagligt liv och osjälviskt tjänande. Tron främjar andlig vitalitet och rättfärdig fruktbarhet.
155:3.8 (1727.8) Jesus lärde upprepade gånger sina apostlar att ingen civilisation länge kan överleva förlusten av det bästa i sin religion. Och han tröttnade aldrig på att påpeka för de tolv den stora faran i att acceptera religiösa symboler och ceremonier i stället för religiös erfarenhet. Hela hans jordiska liv ägnades ständigt åt uppgiften att tina upp religionens frusna former till det upplysta sonskapets fritt flytande friheter.
155:4.1 (1728.1) På torsdagsmorgonen den 9 juni, efter att Davids budbärare från Betsaida hade kommit med ord om rikets framskridande, lämnade denna grupp om tjugofem sanningslärare Caesarea Filippi för att börja sin färd till den feniciska kusten. De gick runt träsklandet och via Luz till knutpunkten med karavanvägen mellan Magdala och Libanonberget samt därifrån till korsningen med den väg som ledde till Sidon, dit de anlände på fredagseftermiddagen.
155:4.2 (1728.2) Medan de höll lunchpaus i skuggan av en utskjutande klippavsats nära Luz, höll Jesus ett av de mest anmärkningsvärda anföranden som hans apostlar någonsin fick höra under alla sina år i hans sällskap. De hade knappt satt sig ned för att bryta bröd förrän Simon Petrus ställde en fråga till Jesus: ”Mästare, eftersom Fadern i himlen vet allting, och eftersom hans ande är vårt stöd vid etablerandet av himmelriket på jorden, varför flyr vi då undan hotet från våra fiender? Varför vägrar vi att gå ut mot sanningens fiender?” Men innan Jesus hann börja besvara Petrus fråga, avbröt Tomas och frågade: ”Mästare, jag skulle verkligen vilja just veta vad det är som är fel i våra fienders religion i Jerusalem. Vad är den verkliga skillnaden mellan deras religion och vår? Hur kommer det sig att vi har så olika trosföreställningar när vi alla påstår oss tjäna samma Gud?” När Tomas hade slutat sade Jesus: ”Medan jag inte vill ignorera Petrus fråga, då jag mycket väl vet hur lätt det vore att missförstå mina orsaker till att just vid denna tid undvika en öppen brytning med judarnas styresmän, är det dock till större nytta för er alla om jag väljer att hellre besvara Tomas fråga. Och det skall jag börja göra så snart ni har ätit er lunch.”
155:5.1 (1728.3) Denna minnesvärda föreläsning om religion, sammanfattad och i ny version enligt modernt språkbruk, gav uttryck för följande sanningar:
155:5.2 (1728.4) Även om religionerna i världen har ett dubbelt ursprung — naturligt och uppenbarelsebaserat — kan man vid varje tid och hos varje folk finna tre skilda former av religiös tillgivenhet. Dessa tre yttringar av det religiösa behovet är:
155:5.3 (1728.5) 1. Primitiv religion. Det halvnaturliga och instinktiva behovet att frukta hemlighetsfulla energier och dyrka högre krafter; i huvudsak en religion som rör den fysiska naturen, en rädslans religion.
155:5.4 (1728.6) 2. Kulturreligion. De avancerande religiösa uppfattningarna och bruken bland folken som håller på att civiliseras — sinnets religion — den intellektuella teologin baserad på den etablerade religiösa traditionens auktoritet.
155:5.5 (1728.7) 3. Sann religion — uppenbarelsereligion. Uppenbarelsen om övernaturliga värden, en partiell insikt om eviga realiteter, en glimt av godheten och skönheten i den himmelske Faderns infinita karaktär — andens religion så som den framträder i människans erfarenhet.
155:5.6 (1729.1) Mästaren vägrade att förringa de fysiska sinnenas och den vidskepliga rädslans religion som utövas av naturmänniskan, även om han beklagade att så mycket av denna primitiva form av dyrkan fanns kvar i de religiösa formerna bland mänsklighetens mer intelligenta raser. Jesus gjorde det klart att den stora skillnaden mellan sinnets religion och andens religion är att den förra upprätthålls av kyrklig auktoritet, medan den senare helt baserar sig på människans erfarenhet.
155:5.7 (1729.2) Sedan fortsatte Mästaren sin föreläsning med att klargöra följande sanningar:
155:5.8 (1729.3) Ända tills folken blir högeligen intelligenta och mycket mer civiliserade fortlever många av de barnsliga och vidskepliga ceremonier, som är så kännetecknande för de utvecklingsmässiga religiösa sederna hos primitiva och efterblivna folk. Tills människosläktet når en nivå av en högre och mer allmän insikt om den andliga erfarenhetens realiteter kommer män och kvinnor i stort antal att personligen föredra de auktoritetsreligioner som endast kräver ett intellektuellt samtycke i motsats till andens religion som innebär sinnets och själens aktiva deltagande i trosäventyret att brottas med de obevekliga realiteterna i människans progressiva erfarenhet.
155:5.9 (1729.4) Att acceptera de traditionella auktoritetsreligionerna innebär den enklaste utvägen för människans behov att tillfredsställa längtan hos sin andliga natur. De stadgade, kristalliserade och etablerade auktoritetsreligionerna erbjuder en färdig tillflyktsort dit människans förvirrade och upprörda själ kan fly när den ansätts av rädsla och plågas av osäkerhet. En sådan religion kräver av sina anhängare, som pris för den tillfredsställelse och försäkran den ger, endast ett passivt och rent intellektuellt medgivande.
155:5.10 (1729.5) Länge kommer det att på jorden finnas sådana skygga, ängsliga och tvekande individer som föredrar att på detta sätt få sin religiösa tröst, även om de, när de sålunda gör gemensam sak med auktoritetsreligionerna, komprometterar personlighetens suveränitet, degraderar den värdighet som självrespekten ger och helt avstår från rätten att ta del i den mest spännande och inspirerande av människans alla möjliga erfarenheter: det personliga sanningssökandet, stimulansen av att möta farorna i anslutning till intellektuella upptäckter, beslutsamheten att utforska den personliga religiösa erfarenhetens realiteter, den enastående tillfredsställelsen av att erfara den personliga triumf som det innebär att faktiskt inse den andliga trons seger över det intellektuella tvivlet, så som den segern ärligt vinns under det högsta äventyret i hela den mänskliga tillvaron — människan som söker Gud, för sig själv och som sig själv, och finner honom.
155:5.11 (1729.6) Andens religion innebär ansträngning, kamp, konflikt, tro, beslutsamhet, kärlek, lojalitet och framåtskridande. Sinnets religion — auktoritetsteologin — kräver föga eller inga av dessa ansträngningar av de formellt troende. Traditionen är en trygg tillflykt och en lätt väg för de räddhågade och halvhjärtade själar som instinktivt skyr den andens kamp och den mentala osäkerhet som ansluter sig till de vågade äventyren i form av trosfärder ut på den outforskade sanningens öppna hav i ett sökande efter de andliga realiteternas avlägsna kuster, sådana som dessa kan upptäckas av det progressiva människosinnet och upplevas av den evolverande människosjälen.
155:5.12 (1729.7) Jesus fortsatte: ”I Jerusalem har de religiösa ledarna formulerat de traditionella lärarnas och de tidigare profeternas olika läror till ett etablerat system av intellektuella trosföreställningar, till en auktoritetsreligion. Alla sådana religioner vädjar främst till sinnet. Vi är nu på väg mot en dödlig konflikt med en sådan religion, då vi inom kort djärvt börjar förkunna en ny religion — en religion som inte är en religion i ordets nuvarande betydelse, en religion som främst vädjar till min Faders gudomliga ande som bor i människans sinne, en religion som får sin auktoritet av de frukter som blir följden av dess accepterande, frukter som så säkerligen framträder i den personliga erfarenheten hos alla som verkligen och ärligt börjar tro på den högre andliga gemenskapens sanningar.”
155:5.13 (1730.1) Jesus pekade på var och en av de tjugofyra, tilltalade dem vid namn och sade: ”Och vem av er skulle nu föredra att välja den lätta vägen av anpassning till en etablerad och förstenad religion, som försvaras av fariséerna i Jerusalem, hellre än att utstå de svårigheter och förföljelser som är förknippade med uppdraget att för människorna förkunna en bättre väg till frälsning, samtidigt som ni upplever tillfredsställelsen av att för er själva upptäcka härligheterna i de realiteter som en levande och personlig erfarenhet av himmelrikes eviga sanningar och ojämförliga storhet innebär? Är ni räddhågade, veka och bekväma av er? Är ni rädda för att lägga er framtid i händerna på sanningens Gud, vars söner ni är? Är ni klentrogna gentemot Fadern, vars barn ni är? Vill ni gå tillbaka till den traditionella auktoritetsreligionens lätta väg av säkerhet och intellektuell stadga, eller vill ni rusta er för att tillsammans med mig gå in i en osäker och stormig framtid och förkunna de nya sanningarna i andens religion, himmelriket i människornas hjärtan?”
155:5.14 (1730.2) Alla hans tjugofyra åhörare reste sig för att ange sin samfällda och trofasta reaktion på denna vädjan — det var en av de få gånger då Jesus vädjade emotionellt till dem — men han lyfte sin hand och hejdade dem med orden: ”Gå nu alla avsides för er själva, var och en ensam med Fadern, och sök där ut det icke-känslomässiga svaret på min fråga, och när ni har funnit en sådan sann och ärlig själsattityd, meddela då fritt och djärvt det svaret åt min Fader och er Fader, vars oändliga liv av kärlek är själva andan i den religion som vi förkunnar.”
155:5.15 (1730.3) Evangelisterna och apostlarna gick en kort stund avsides för sig själva. Deras ande var upplyft, deras sinne inspirerat och deras känslor mäktigt rörda av vad Jesus hade sagt. Men när Andreas kallade dem samman sade Mästaren endast: ”Låt oss fortsätta färden. Vi beger oss till Fenicien för att vistas där en tid, och ni borde alla be Fadern att han måtte omvandla era sinnes- och kroppskänslor till de högre sinneslojaliteterna och de mer tillfredsställande andeerfarenheterna.”
155:5.16 (1730.4) De tjugofyra var tystlåtna, där de färdades fram längs vägen, men så småningom började de tala med varandra, och vid tre-tiden den eftermiddagen kunde de inte gå längre; de stannade upp och Petrus gick fram till Jesus och sade: ”Mästare, du har talat livets och sanningens ord till oss. Vi vill gärna höra mer; vi ber dig tala mer om dessa saker till oss.”
155:6.1 (1730.5) Medan de vilade sig i skuggan av en bergskulle, fortsatte Jesus att undervisa dem om andens religion och sade i huvudsak följande:
155:6.2 (1730.6) Ni har lämnat de landsmän som har valt att nöja sig med en sinnets religion, som fordrar trygghet och föredrar konformitet. Ni har valt att byta ut era känslor av auktoritativ visshet mot de försäkranden som den äventyrliga och progressiva trons ande skänker. Ni har vågat protestera mot den institutionella religionens tyngande träldom och avvisa auktoriteten hos de upptecknade traditioner som nu anses vara Guds ord. Vår Fader talade visserligen genom Mose, Elia, Jesaja, Amos och Hosea, men han upphörde inte att utdela sanningens ord till världen när dessa forna tiders profeter tystnade. Min Fader gör ingen skillnad mellan folk och generationer så att sanningens ord skulle förunnas en viss tidsålder och undanhållas en annan. Gör inte blundern att kalla det alltigenom mänskliga för gudomligt, och underlåt inte att urskilja de sanningens ord som inte kommer genom de traditionella oraklen av förment inspiration.
155:6.3 (1731.1) Jag har anmodat er att födas på nytt, att födas av anden. Jag har kallat er ut från auktoritetens mörker och traditionens dvala till det överjordiska ljuset från insikten om möjligheten att ni för er själva kan göra den största tänkbara upptäckt som människosjälen kan göra — den överjordiska upplevelsen att finna Gud för er själva, i er själva och av er själva, och att göra allt detta som ett faktum i er egen personliga erfarenhet. Och så får ni gå från död till liv, från traditionens auktoritet till upplevelsen att känna Gud. Så går ni från mörker till ljus, från en nedärvd släktesbunden tro till en personlig tro som har nåtts genom faktisk erfarenhet; och därmed avancerar ni från en sinnets teologi, som ni har fått av era förfäder, till en sann andens religion som byggs upp i era själar som en evig tillhörighet.
155:6.4 (1731.2) Er religion skall förändras från enbart en intellektuell tro på en traditionsbunden auktoritet till en faktisk upplevelse av den levande tro som kan fatta Guds realitet och allt som är förknippat med Faderns gudomliga ande. Sinnets religion binder er hopplöst vid det förgångna. Andens religion består i en gradvis framåtskridande uppenbarelse, och den kallar er ständigt mot högre och heligare mål av andliga ideal och eviga realiteter.
155:6.5 (1731.3) Även om auktoritetsreligionen för stunden kan ge en känsla av etablerad trygghet, betalar ni som pris för en sådan flyktig tillfredsställelse förlusten av er andliga frihet och religiösa obundenhet. Min Fader fordrar inte som pris för ert inträde i himmelriket att ni tvingar er att ansluta er till en tro på sådant som är andligen motbjudande, oheligt och osannfärdigt. Det fordras inte att ni våldför er på er egen känsla för barmhärtighet, rättvisa och sanning genom att underkasta er ett urväxt system av religiösa former och ceremonier. Andens religion lämnar er för evigt fria att följa sanningen vart andens ledning än må föra er. Och vem vet — kanske denna ande kan ha något att delge denna generation, något som andra generationer har vägrat att höra?
155:6.6 (1731.4) Fy skam på de falska religionslärare som vill släpa hungriga själar tillbaka till det dunkla och avlägsna förflutna och lämna dem där! På det sättet blir dessa olyckliga människor dömda till att bli skrämda av varje ny upptäckt, medan varje nytt uppenbarande av sanningen bringar dem ur fattningen. Profeten som sade, ”den, vars sinne vilar i Gud, äger fullständig frid”, hade inte enbart en intellektuell tro på den auktoritativa teologin. Denna sanningskännande människa hade upptäckt Gud; han inte bara talade om Gud.
155:6.7 (1731.5) Jag uppmanar er att sluta med er vana att alltid citera forna tiders profeter och prisa Israels hjältar, och att i stället sträva efter att bli den Högstes levande profeter och andliga hjältar i det kommande riket. Att hedra de gudsmedvetna ledarna från det förgångna må förvisso vara på sin plats, men då ni så gör, varför skulle ni behöva offra den högsta erfarenheten i människans tillvaro: att finna Gud för er själva och känna honom i era egna själar?
155:6.8 (1732.1) Varje människosläkte har sin egen mentala syn på människans existens. Därför måste sinnets religion alltid återspegla dessa olika släktesbundna synvinklar. Auktoritetsreligionerna kan aldrig komma till ett enande. Enighet människor emellan och de dödligas broderskap kan uppnås endast genom andens religion som en övergripande besittning. De olika folkens sinnen må vara olika, men hela mänskligheten innebos av samma gudomliga och eviga ande. Hoppet om människornas broderskap kan inte förverkligas förrän de olika auktoritativa sinnesreligionerna genomträngs och överskuggas av den förenande och förädlande andens religion — den personliga andliga upplevelsens religion.
155:6.9 (1732.2) Auktoritetsreligionerna kan endast splittra människorna och ställa dem i samvetsenlig stridsordning mot varandra. Andens religion kommer att i tilltagande grad närma människorna till varandra och göra att de blir förstående och empatiska gentemot varandra. Auktoritetsreligionerna fordrar av människorna trons likformighet, men detta är omöjligt att förverkliga i dagens världssituation. Andens religion kräver bara enhetlig erfarenhet — ensartad målsättning — och tillåter helt olikheter i tro. Andens religion kräver bara likadan insikt, inte likadan synvinkel eller åskådning. Andens religion kräver inte likformighet när det gäller intellektuella synpunkter, bara enhet i andekänslan. Auktoritetsreligionerna kristalliserar till livlösa trosläror. Andens religion växer till den ökande glädjen och friheten i förädlande gärningar av kärleksfull tjänst och barmhärtig omvårdnad.
155:6.10 (1732.3) Men se upp, så att inte någon av er ser med förakt på Abrahams barn för att de har hamnat in i den traditionsbundna ofruktsamhetens onda dagar. Våra förfäder ägnade sig åt att ihärdigt och passionerat söka efter Gud, och de fann honom så som inget annat helt människosläkte någonsin har känt honom sedan Adams dagar, och han visste mycket om detta då han själv var en Guds Son. Min Fader har observerat Israels långa och outtröttliga kamp, som har pågått ända sedan Moses tid, för att finna Gud och lära känna Gud. Under många trötta generationers tid har judarna fortsatt att knoga, svettas, stöna, arbeta och uthärda lidandena och erfara bedrövelserna hos ett missförstått och föraktat folk, allt för att de skulle komma litet närmare upptäckten av sanningen om Gud. Och trots Israels alla misslyckanden och vacklanden uppenbarade våra fäder från Mose fram till Amos och Hoseas tid, mer och mer och i allt högre grad för hela världen, en klarare och mer sanningsenlig bild av den evige Guden. Sålunda banades vägen för det ännu större uppenbarandet av Fadern vilket ni har kallats till att delta i.
155:6.11 (1732.4) Glöm aldrig att det finns bara ett äventyr som är mer tillfredsställande och spännande än försöket att upptäcka den levande Gudens vilja, och det är den enastående upplevelsen att ärligt söka göra den gudomliga viljan. Och kom ihåg att man kan göra Guds vilja i vilken jordisk sysselsättning som helst. Det är inte så att vissa kall är heliga och andra världsliga. Allting är heligt i de människors liv som är ledda av anden, dvs. underordnade sanningen, förädlade av kärlek, dominerade av barmhärtighet och behärskade av rättrådighet och rättvisa. Anden som min Fader och jag skall sända in i världen är inte bara Sanningens Ande utan också den idealistiska skönhetens ande.
155:6.12 (1732.5) Ni måste sluta att söka efter Guds ord enbart på de gamla skrifternas sidor av teologisk auktoritet. De som är födda av Guds ande kommer härefter att urskilja Guds ord oberoende av vari det tycks ha sitt ursprung. Gudomlig sanning får inte nedvärderas fastän den kanal genom vilken den ges är uppenbart mänsklig. Många av era bröder har ett sinne som accepterar teorin om Gud, fastän de andligen inte förmår fatta Guds närvaro. Och just det är orsaken till varför jag så ofta har lärt er att man bäst kan fatta himmelriket genom att tillägna sig den andliga inställningen hos ett uppriktigt barn. Det är inte ett barns mentala omogenhet som jag rekommenderar er utan snarare den andliga enkelheten hos ett sådant lättroende och tillitsfullt barn. Det är inte så viktigt att ni vet om Gud som ett faktum som att ni i allt högre grad växer till i förmågan att känna Guds närvaro.
155:6.13 (1733.1) När ni en gång börjar finna Gud i era egna själar kommer ni snart att upptäcka honom i andra människors själar och till slut i alla varelser och skapelser i ett mäktigt universum. Men vilken möjlighet har Fadern att framträda som en Gud av suprema lojaliteter och gudomliga ideal i de människors själar som ägnar endast litet eller ingen tid alls till eftersinnande kontemplation angående sådana eviga realiteter? Fastän sinnet inte är sätet för den andliga naturen, är det däremot förvisso porten därtill.
155:6.14 (1733.2) Men begå inte misstaget att försöka bevisa för andra människor att ni har funnit Gud. Ni kan inte medvetet visa upp sådana giltiga bevis, ehuru det finns två positiva och kraftiga tecken på att ni är gudsmedvetna, nämligen:
155:6.15 (1733.3) 1. Guds andes frukter framkommer i ert dagliga rutinmässiga liv.
155:6.16 (1733.4) 2. Det faktum att hela er livsplan utgör positivt bevis på att ni utan förbehåll har riskerat allt ni har och är på äventyret att överleva döden för att ägna er åt hoppet att finna evighetens Gud, vars närvaro ni har fått en försmak av här i tiden.
155:6.17 (1733.5) Men misstag er inte, min Fader reagerar alltid på till och med den svagaste troslågan. Han beaktar den primitiva människans fysiska och vidskepliga känslor. Och vad beträffar de ärliga men räddhågade själar vilkas tro är så svag att den resulterar i föga mer än en intellektuell anpassning till en passiv attityd av samtycke med en auktoritetsreligion, är Fadern alltid beredd att ära och omhulda även alla sådana svaga försök att nå honom. Men ni som har kallats ut ur mörkret in i ljuset förväntas tro med hela hjärtat. Er tro skall dominera kroppens, sinnets och andens kombinerade attityder.
155:6.18 (1733.6) Ni är mina apostlar, och för er skall religionen inte bli ett teologiskt skydd dit ni kan fly då ni inte vågar möta de svåra realiteterna i andligt framåtskridande och idealistiska äventyr. Snarare skall er religion bli den verkliga erfarenhetens faktum som vittnar om att Gud har funnit er, förskönat, förädlat och förandligat er, och att ni har slutit er till det eviga äventyret att finna den Gud som sålunda har funnit er och gjort er till sina söner.
155:6.19 (1733.7) Och när Jesus hade slutat tala vinkade han till sig Andreas, pekade västerut mot Fenicien och sade: ”Låt oss ge oss i väg.”
Urantiaboken
Kapitel 156
156:0.1 (1734.1) PÅ FREDAGSEFTERMIDDAGEN den 10 juni anlände Jesus och hans medarbetare till trakten av Sidon, där de tog in hos en förmögen kvinna som hade varit patient på fältsjukhuset i Betsaida vid den tid då Jesu popularitet var som störst bland folket. Evangelisterna och apostlarna härbärgerades hos hennes vänner nära intill och de vilade över sabbatsdagen i dessa vederkvickande omgivningar. De tillbringade närmare två och en halv veckor i Sidon och dess närhet innan de gjorde sig redo för att besöka kuststäderna norröver.
156:0.2 (1734.2) Denna sabbatsdag i juni var allting mycket tyst och stilla. Evangelisterna och apostlarna var helt försjunkna i sina tankar över de föreläsningar om religion som Mästaren hade hållit under deras färd till Sidon. De kunde alla uppskatta något av vad han hade sagt dem, men ingen fattade helt vikten av hans undervisning.
156:1.1 (1734.3) Nära Karuskas hem, där Mästaren logerade, bodde en syrisk kvinna som hade hört mycket om Jesus som en stor helbrägdagörare och lärare, och denna sabbatseftermiddag kom hon över med sin lilla dotter. Detta barn, som var cirka tolv år, led av allvarliga nervösa störningar som kom till uttryck i kramper och andra plågsamma yttringar.
156:1.2 (1734.4) Jesus hade ålagt sina medarbetare att inte berätta för någon att han vistades i Karuskas hem och förklarat att han ville vila. Medan de hade åtlytt Mästarens instruktioner, hade däremot Karuskas tjänare gått över till denna syriska kvinnas, Noranas, hus för att meddela henne att Jesus logerade hos hennes husmor och uppmanat den bekymrade modern att komma över med sin lidande dotter för att få henne botad. Modern trodde naturligtvis att hennes barn var besatt av en demon, en oren ande.
156:1.3 (1734.5) När Norana anlände med sin dotter förklarade tvillingarna Alfaios genom en tolk att Mästaren vilade och inte kunde störas. Norana svarade då att hon och barnet tänkte stanna precis där tills Mästaren hade vilat färdigt. Petrus försökte också resonera med henne och övertala henne att gå hem. Han förklarade att Jesus var trött av så mycket undervisande och botande, och att Jesus hade kommit till Fenicien för en tid av stillhet och vila. Men det var fåfängt; Norana gav sig inte iväg. På Petrus vädjanden svarade hon endast: ”Jag går ingenstans innan jag har träffat er Mästare. Jag vet att han kan driva ut demonen från mitt barn, och jag ger mig inte av förrän helbrägdagöraren har sett på min dotter.”
156:1.4 (1734.6) Sedan försökte Tomas få kvinnan att avlägsna sig, men också han misslyckades. Till honom sade hon: ”Det är min trosövertygelse att er Mästare kan driva ut den demon som plågar mitt barn. Jag har hört om hans mäktiga gärningar i Galiléen, och jag tror på honom. Vad har hänt med er, hans lärjungar, då ni vill sända bort dem som kommer för att söka hjälp av er Mästare?” När hon hade sagt detta drog sig Tomas tillbaka.
156:1.5 (1735.1) Sedan kom Simon Seloten fram för att förebrå Norana. Simon sade: ”Kvinna, du är en grekisktalande hedning. Du har inte rätt att vänta dig att Mästaren skulle ta det bröd som är avsett för det gynnade husets barn och kasta det åt hundarna.” Men Norana vägrade att ta illa upp av Simons utfall. Hon svarade endast: ”Ja, lärare, jag förstår dina ord. I judarnas ögon är jag endast en hund, men vad er Mästare angår, så är jag en troende hund. Jag är fast besluten att han skall se min dotter, ty jag är övertygad om att om han bara ser på henne så blir hon botad. Och inte ens du, min gode man, skulle väl understå dig att beröva hundarna förmånen att erhålla smulorna som råkar falla från barnens bord.”
156:1.6 (1735.2) Just då fick den lilla flickan ett våldsamt krampanfall inför dem alla, och modern utropade: ”Så, nu kan ni se att mitt barn är besatt av en ond ande. Även om vårt behov inte gör intryck på er, så skulle det vädja till er Mästare, som jag har fått höra älskar alla människor och till och med vågar bota hedningar, när de tror. Ni är inte värda att vara hans lärjungar. Jag tänker inte gå innan mitt barn har blivit botat.”
156:1.7 (1735.3) Jesus, som genom ett öppet fönster hade hört hela denna diskussion, kom nu till deras stora överraskning ut och sade: ”O kvinna, stor är din tro, så stor att jag inte kan undanhålla dig det som du önskar; gå din väg i frid. Din dotter har redan blivit botad.” Och från den stunden var den lilla flickan frisk. När Norana och barnet tog farväl bad Jesus dem alla att inte berätta för någon om denna händelse. Och medan hans medarbetare iakttog hans anmodan, upphörde modern och barnet däremot inte att överallt på den omgivande landsbygden och även i Sidon sprida nyheten om hur flickan hade blivit botad, och därför fann Jesus det tillrådligt att inom några dagar flytta till ett annat logi.
156:1.8 (1735.4) Nästa dag när Jesus undervisade sina apostlar kommenterade han botandet av den syriska kvinnans dotter och sade: ”Och så har det varit hela tiden; ni ser själva hur icke-judarna kan uppbåda en frälsande tro på förkunnelsen om himmelrikets evangelium. Sannerligen, sannerligen säger jag er att Faderns rike skall erövras av icke-judarna om Abrahams barn inte är sinnade att visa tillräckligt stor tro för att inträda däri.”
156:2.1 (1735.5) När Jesus och hans medarbetare kom in till Sidon gick de över en bro, den första bro som många av dem någonsin hade sett. När de vandrade över bron sade Jesus bland annat: ”Denna värld är som en bro; man kan gå över den, men man skall inte tänka sig att bygga sig en bostad på den.”
156:2.2 (1735.6) När de tjugofyra började sitt arbete i Sidon tog Jesus in i ett hem just norr om staden, i det hus som tillhörde Justa och hennes mor Bernice. Jesus undervisade varje morgon de tjugofyra i Justas hem, och de gick ut i Sidon för att undervisa och predika under eftermiddagarna och kvällarna.
156:2.3 (1735.7) Apostlarna och evangelisterna blev mycket uppmuntrade av det sätt på vilket icke-judarna i Sidon tog emot deras budskap. Under deras korta besök kom många nya med i riket. Denna period av omkring sex veckor i Fenicien var en mycket fruktbar tid i arbetet med att vinna själar, men de senare judiska författarna till evangelierna var benägna att endast i förbigående notera det varma mottagande som Jesu förkunnelse fick hos dessa icke-judar just vid den tid då ett så stort antal av hans eget folk var fientligt stämda mot honom.
156:2.4 (1736.1) På många sätt uppskattade dessa icke-judiska troende Jesu förkunnelse mer fullständigt än judarna. Många av dessa grekisktalande syriska fenicier lärde sig inte endast att Jesus var lik Gud, utan även att Gud var lik Jesus. Dessa så kallade hedningar uppnådde en god förståelse för Mästarens undervisning om enhetligheten i denna världs och hela universums lagar. De fattade läran om att Gud är utan anseende till person, ras eller nation, att det inte finns någon favorisering hos den Universelle Fadern, att universum är alltigenom och alltid lagbundet och osvikligt tillförlitligt. Dessa icke-judar var inte rädda för Jesus; de vågade acceptera hans budskap. Under alla tider har människorna inte varit oförmögna att förstå Jesus; de har varit rädda för det.
156:2.5 (1736.2) Jesus gjorde klart för de tjugofyra att han inte hade flytt från Galiléen för att han saknade mod att möta sina fiender. De förstod att han ännu inte var redo för en öppen konflikt med den etablerade religionen och att han inte eftersträvade att bli martyr. Det var under en av dessa sammankomster i Justas hem som Mästaren för första gången sade till sina lärjungar att ”även om himmel och jord skall förgås, skall mina ord av sanning aldrig förgås.”
156:2.6 (1736.3) Temat för Jesu undervisning under vistelsen i Sidon var andligt framåtskridande. Han sade till dem att de inte kunde stå stilla; de måste gå framåt i rättfärdighet eller gå bakåt till ondska och synd. Han uppmanade dem att ”glömma det som hör till det förflutna medan ni tränger framåt för att tillgodogöra er rikets större realiteter.” Han manade dem att inte nöja sig med sin barndom i evangeliet, utan att sträva efter att bli fullvuxna i det gudomliga sonskapet i andens gemenskap och i de troendes samhörighet.
156:2.7 (1736.4) Jesus sade: ”Mina lärjungar måste inte endast sluta göra det som är ont, utan också lära sig att göra det som är gott. Ni måste inte endast renas från all medveten synd, utan även vägra att hysa känslor av skuld. Om ni bekänner era synder är de förlåtna; därför måste ni se till att ingenting tynger ert samvete.”
156:2.8 (1736.5) Jesus uppskattade mycket det fina sinne för humor som dessa icke-judar hade. Det var Noranas, den syriska kvinnans, sinne för humor tillika med hennes stora och uthålliga tro som rörde Mästarens hjärta och vädjade till hans barmhärtighet. Jesus beklagade mycket att hans folk — judarna — i så hög grad saknade humor. Han sade en gång till Tomas: ”Mitt folk tar sig själva allt för mycket på allvar; de är så gott som utan förståelse för humor. Fariséernas betungande religion kunde aldrig ha uppkommit bland ett folk med sinne för humor. De är inte heller konsekventa; de silar mygg och sväljer kameler.”
156:3.1 (1736.6) Tisdagen den 28 juni lämnade Mästaren och hans medarbetare Sidon och vandrade upp längs kusten till Porfyreon och Heldua. De togs väl emot av icke-judarna, och riket fick många nya medborgare under denna vecka av undervisning och predikande. Apostlarna predikade i Porfyreon och evangelisterna undervisade i Heldua. Medan de tjugofyra på detta sätt var engagerade i sitt arbete lämnade Jesus dem i tre eller fyra dagar och besökte kuststaden Beirut, där han hälsade på en syrier som hette Malach, som var troende och som hade varit i Betsaida året innan.
156:3.2 (1737.1) Onsdagen den 6 juli återvände de alla till Sidon och stannade i Justas hem till söndagsmorgonen, då de gav sig iväg mot Tyros. De vandrade söderut längs kusten via Sarepta och kom till Tyros måndagen den 11 juli. Vid denna tid höll apostlarna och evangelisterna på att bli vana vid att arbeta bland dessa så kallade hedningar, vilka i verkligheten främst härstammade från de tidigare kananeiska stammarna av ännu äldre semitiskt ursprung. Alla dessa folk talade grekiska. Det var en stor överraskning för apostlarna och evangelisterna att observera hur ivriga dessa icke-judar var att höra evangeliet och att se hur redo många av dem var att tro.
156:4.1 (1737.2) Från den 11 till den 24 juli undervisade de i Tyros. Varje apostel tog med sig en av evangelisterna, och sålunda undervisade och predikade de parvis i alla delar av Tyros och dess omgivningar. Den mångspråkiga befolkningen i denna livliga hamnstad hörde dem gärna, och många döptes till rikets yttre gemenskap. Jesus hade sin operationsbas i hemmet hos en jude som hette Josef, en troende som bodde fem till sex kilometer söder om Tyros, inte långt från Hirams grav; Hiram var stadsstaten Tyros kung under Davids och Salomons tid.
156:4.2 (1737.3) Under denna tvåveckorsperiod gick apostlarna och evangelisterna dagligen in till Tyros längs Alexanders vågbrytare för att hålla små möten, och varje kväll återvände de flesta av dem till lägret vid Josefs hus söder om staden. Varje dag kom troende ut från staden för att samtala med Jesus på hans viloställe. Mästaren talade endast en gång i Tyros, på eftermiddagen den 20 juli, då han undervisade de troende om Faderns kärlek till hela mänskligheten och om Sonens mission att uppenbara Fadern för alla människosläkten. Det fanns ett så stort intresse för rikets evangelium bland dessa icke-judar, att dörrarna till Melkarts tempel vid detta tillfälle öppnades för honom, och det är intressant att notera att en kristen kyrka under senare år byggdes just på den plats där detta forntida tempel stod.
156:4.3 (1737.4) Många av ledarna för purpurframställningen i Tyros hörde till dem som trodde på riket. Detta färgämne hade gjort Tyros och Sidon berömda över hela världen och i hög grad bidragit till deras världsomfattande handel och till den rikedom som därav följde. När tillgången på dessa sjödjur, vilka var källan till detta färgämne, kort därefter började minska gav sig dessa färgtillverkare ut för att söka efter nya ställen där de kunde hitta dessa havssnäckor. När de sålunda utvandrade till jordens alla hörn förde de med sig budskapet om Guds faderskap och människornas broderskap — rikets evangelium.
156:5.1 (1737.5) När Jesus denna onsdagseftermiddag höll sitt anförande berättade han först för sina anhängare historien om den vita liljan som lyfter sitt rena och snövita huvud högt upp i solskenet samtidigt som den har sina rötter i gyttjan och dyngan i det mörka jordlagret nedanför. ”Likaledes”, sade han, ”kan den dödliga människan, fastän hon har rötterna till sitt ursprung och sin varelse i människonaturens djuriska jordlager, genom tro lyfta sin andliga natur upp i den himmelska sanningens solsken och faktiskt bära andens ädla frukter.”
156:5.2 (1738.1) Det var under denna samma predikan som Jesus för första och enda gången använde en liknelse som hade att göra med hans eget yrke — timmermannens. Under sin uppmaning att ”lägga en stadig grund för utvecklingen av en ädel karaktär av andliga gåvor”, sade han: ”För att bära andens frukter måste ni födas av anden. Ni måste undervisas av anden och ledas av anden om ni vill leva ett andefyllt liv bland era medmänniskor. Men gör inte samma misstag som den enfaldige timmerman som slösar värdefull tid på att bila, mäta och jämna sitt maskätna och inuti ruttna timmer och sedan, efter att ha lagt ned all sin möda på denna murkna bjälke, måste kassera den som oduglig till att bli del av grunden i den byggnad som han vill uppföra så att den motstår tidens och stormens angrepp. Må var och en förvissa sig om att karaktärens intellektuella och moraliska grundvalar är sådana att de ger tillräckligt med stöd för överbyggnaden i form av den vidgande och förädlande andliga naturen, som sedan skall omvandla sinnet och därefter tillsammans med detta nyskapade sinne skall åstadkomma utvecklandet av en själ med en odödlig bestämmelse. Er andliga natur — den gemensamt skapade själen — är en levande tillväxt, men individens sinne och moral är den jordmån varifrån dessa högre manifestationer av mänsklig utveckling och gudomlig bestämmelse måste spira upp. Jordmånen för den evolverande själen är mänsklig och materiell, men ödesbestämmelsen för denna sinnets och andens gemensamma skapelse är andlig och gudomlig.”
156:5.3 (1738.2) På kvällen samma dag ställde Natanael en fråga till Jesus: ”Varför ber vi att Gud inte skall inleda oss i frestelse, när vi från din uppenbarelse om Fadern mycket väl vet att han aldrig gör något sådant?” Jesus svarade Natanael:
156:5.4 (1738.3) ”Det är inte märkligt att du ställer sådana frågor med tanke på att du börjar känna Fadern så som jag känner honom och inte så som de tidiga hebreiska profeterna så dunkelt såg honom. Du känner till hur våra förfäder var benägna att se Gud i nästan allt som hände. De sökte se Guds hand i alla naturliga företeelser och i varje ovanlig händelse som människan upplevde. De förknippade Gud med både gott och ont. De trodde att han bevekte Moses hjärta och förhärdade faraos hjärta. När människan hade ett starkt behov av att göra något, gott eller ont, hade hon för vana att förklara dessa ovanliga känslostämningar med att säga: ’Herren talade till mig och sade: gör si och så, eller gå hit eller dit.’ Eftersom människorna så ofta och så häftigt råkade i frestelse, blev det följaktligen en vana hos våra förfäder att tro att Gud ledde dem dit för att pröva, straffa eller stärka dem. Men du vet sannerligen bättre. Du vet att människorna alltför ofta inleds i frestelse drivna av sin egen själviskhet och sporrade av sin djuriska natur. När du på detta sätt frestas uppmanar jag dig att, samtidigt som du ärligt och uppriktigt erkänner frestelsen för just vad den är, intelligent omdirigera andens, sinnets och kroppens energier, som söker sig utlopp, in i högre kanaler och mot mer idealistiska mål. På detta sätt kan du omvandla dina frestelser till människans högsta former av upplyftande verksamhet, samtidigt som du nästan helt undviker dessa härjande och försvagande konflikter mellan den djuriska och den andliga naturen.
156:5.5 (1738.4) ”Men låt mig varna er för dåraktigheten i företaget att övervinna frestelsen genom att enbart med den mänskliga viljekraften försöka ersätta ett begär med ett annat och förment högrestående begär. För att verkligen övervinna frestelserna från den smärre och lägrestående naturen måste ni komma till ett läge av andligt övertag, där ni verkligen och definitivt har utvecklat ett intresse för och kärlek till de högre och mer idealistiska former av beteende som ert sinne vill sätta i stället för dessa lägre och mindre idealistiska beteendemönster vilka ni uppfattar som frestelser. På detta sätt befrias ni genom andlig omvandling i stället för att allt mer tyngas av ett förrädiskt undertryckande av mänskliga begär. Det gamla och mindervärda glöms bort i kärleken till det nya och värdefullare. Det vackra segrar alltid över det fula i hjärtat på alla som är upplysta av kärlek till sanningen. Det finns en väldig kraft i den utdrivande energi som en ny andlig tillgivenhet för med sig. Och igen säger jag till er: låt inte det onda vinna över er, utan besegra det onda med det goda.”
156:5.6 (1739.1) Långt in på natten fortsatte apostlarna och evangelisterna att ställa frågor, och från de många svaren vill vi presentera följande tankar, omformulerade enligt modernt språkbruk:
156:5.7 (1739.2) Stark ärelystnad, intelligent omdöme och mogen visdom är väsentliga för materiell framgång. Ledarskap är beroende av naturlig förmåga, omdöme, viljestyrka och beslutsamhet. Den andliga bestämmelsen är beroende av tro, kärlek och hängivelse för sanningen — hunger och törst efter rättfärdighet — en helhjärtad önskan att finna Gud och att vara honom lik.
156:5.8 (1739.3) Låt er inte nedslås av upptäckten att ni är människor. Människonaturen må tendera till det onda, men den är inte medfött syndig. Bli inte modfällda av att ni inte kan glömma en del av era beklagansvärda erfarenheter. De misstag som ni inte lyckas glömma i tiden skall glömmas i evigheten. Lätta er själs bördor genom att snabbt lägga er till med en långsiktig syn på er bestämmelse, en utvidgning av er levnadsbana i universum.
156:5.9 (1739.4) Begå inte misstaget att uppskatta själens värde enligt sinnets ofullständigheter eller kroppens begär. Döm inte själen och bedöm inte heller dess bestämmelse på basis av en enda olycklig händelse i människans liv. Er andliga bestämmelse betingas endast av er andliga längtan och era andliga motiv.
156:5.10 (1739.5) Religion är en uteslutande andlig erfarenhet i en gudsmedveten människas evolverande odödliga själ, men moralisk styrka och andlig energi är mäktiga krafter som kan utnyttjas för att handskas med svåra sociala situationer och för att lösa invecklade ekonomiska problem. Dessa moraliska och andliga gåvor gör människolivets alla nivåer rikare och mer meningsfulla.
156:5.11 (1739.6) Ni får räkna med att leva ett inskränkt och torftigt liv om ni lär er att älska endast dem som älskar er. Den mänskliga kärleken må förvisso vara ömsesidig, men den gudomliga kärleken är utåtriktad i all sin strävan efter uppfyllelse. Ju mindre kärlek det finns i en skapad varelses natur desto större är behovet av kärlek, och desto mer söker den gudomliga kärleken fylla detta behov. Kärleken är aldrig egennyttig, och man kan inte utge den till sig själv. Den gudomliga kärleken kan inte inneslutas i en själv; den måste utges osjälviskt.
156:5.12 (1739.7) De som tror på riket borde ha en obetingad tillit till, av hela sin själ tro på, att rättfärdigheten säkert segrar. Rikets uppbyggare får inte tvivla på att evangeliet om den eviga frälsningen är sant. De troende måste allt mer lära sig att stiga åt sidan från livets jäkt — fly den materiella tillvarons oro — medan de vederkvicker själen, inspirerar sinnet och förnyar anden genom andäktig trosgemenskap.
156:5.13 (1739.8) Gudsmedvetna individer blir inte modfällda av motgångar eller nedslagna av besvikelser. De troende är immuna mot depression som följd av rent materiella omvälvningar. De som lever i anden störs inte av den materiella världens händelser. De som är kandidater för evigt liv tillämpar en stärkande och uppbyggande metod för att möta alla jordelivets skiften och trakasserier. För varje dag som en sant troende lever, finner hon det lättare att göra vad rätt och riktigt är.
156:5.14 (1740.1) Att leva andligt ökar avsevärt den sanna självrespekten. Men självrespekt är inte självbeundran. Självrespekten är alltid samordnad med kärleken till och omsorgen om ens medmänniskor. Man kan inte respektera sig själv mer än man älskar sin nästa; det ena mäter kapaciteten hos det andra.
156:5.15 (1740.2) Med tiden blir varje sant troende skickligare i att locka sina medmänniskor till att älska den eviga sanningen. Är du idag rådigare än igår att visa godheten för mänskligheten? Är du detta år bättre på att rekommendera rättfärdighet än du var förra året? Blir du allt mer artistisk i ditt sätt att leda hungriga själar till det andliga riket?
156:5.16 (1740.3) Är dina ideal tillräckligt höga för att säkra din eviga frälsning, samtidigt som dina idéer är så praktiska att de gör dig till en nyttig medborgare som kan verka på jorden tillsammans med dina dödliga medmänniskor? I anden har ni ert medborgarskap i himlen. I er köttsliga gestalt är ni fortfarande medborgare i de jordiska rikena. Giv åt kejsarna det som är materiellt, och åt Gud det som är andligt.
156:5.17 (1740.4) Måttet på din evolverande själs andliga kapacitet är din tro på sanningen och din kärlek till människan, men måttet på din mänskliga karaktärsstyrka är din förmåga att låta bli att hysa agg och din kapacitet att stå emot grubbel inför djup sorg. Nederlaget är den sanningsenliga spegel i vilken du ärligt kan se ditt verkliga jag.
156:5.18 (1740.5) När ni blir äldre till åren och mer erfarna i rikets angelägenheter, blir ni då mer taktfulla i att handskas med besvärliga dödliga och mer toleranta i att komma till rätta med envisa medarbetare? Taktfullheten är stödjepunkten för den sociala hävstångsverkan, och tolerans är kännemärket för en stor själ. Om ni har dessa sällsynta och förtjusande gåvor blir ni med tiden mer alerta och skickliga i era värdiga strävanden att undvika alla onödiga sociala missförstånd. Sådana visa själar kan undvika mycket av de besvärligheter som säkerligen kommer dem till del som lider av bristande emotionell anpassning, de som vägrar att växa upp och de som vägrar att åldras med värdighet.
156:5.19 (1740.6) Undvik oärlighet och ojusthet i alla era strävanden att predika sanning och förkunna evangelium. Sök inget oförtjänt erkännande och längta inte efter oförtjänt medkänsla. Tag villigt emot kärlek både från gudomliga och mänskliga källor, oberoende av era förtjänster, och återgälda villigt kärleken. Men i allt annat som gäller ära och upphöjelse, sök endast det som ärligt tillhör er.
156:5.20 (1740.7) Den gudsmedvetne dödlige är säker på frälsningen, han är orädd för livet, han är ärlig och konsekvent. Han vet hur han modigt uthärdar ofrånkomligt lidande. Han klagar inte när han möter oundvikliga vedermödor.
156:5.21 (1740.8) Den sant troende tröttas inte i sitt välgörande bara för att han möter motstånd. Svårigheter skärper ivern hos den som älskar sanningen, medan hinder endast utmanar rikets oförskräckta uppbyggare till större ansträngningar.
156:5.22 (1740.9) Även mycket annat lärde Jesus dem innan de gjorde sig redo för att lämna Tyros.
156:5.23 (1740.10) Dagen innan Jesus lämnade Tyros för att vandra tillbaka till trakten av Galileiska sjön, kallade han samman sina medarbetare och anvisade de tolv evangelisterna att gå tillbaka längs en annan väg än den som han och de tolv apostlarna skulle ta. Och efter att evangelisterna lämnade Jesus här, var de aldrig igen lika nära associerade med honom.
156:6.1 (1741.1) Vid middagstiden söndagen den 24 juli lämnade Jesus och de tolv Josefs hem söder om Tyros och vandrade ned längs kusten till Ptolemais. Här stannade de i en dag och talade tröstande ord till ett sällskap av troende som bodde där. Petrus predikade för dem på kvällen den 25 juli.
156:6.2 (1741.2) På tisdagen lämnade de Ptolemais och gick längs vägen till Tiberias österut inåt landet till närheten av Jotapata. Onsdagen stannade de i Jotapata och undervisade de troende ytterligare om det som gällde riket. På torsdagen lämnade de Jotapata och vandrade norrut längs karavanvägen mellan Nasaret och Libanonberget via Rama till byn Sebulun. De höll möten i Rama på fredagen och stannade över sabbaten. De nådde Sebulun söndagen den 31 juli, höll ett möte den kvällen och vandrade vidare nästa morgon.
156:6.3 (1741.3) När de lämnade Sebulun färdades de vidare till korsningen med vägen mellan Magdala och Sidon nära Gishala, och därifrån vandrade de till Gennesaret vid västra stranden av Galileiska sjön, söder om Kafarnaum, där de hade stämt möte med David Sebedaios och där de avsåg att rådgöra om nästa drag i arbetet med att predika rikets evangelium.
156:6.4 (1741.4) Under ett kort möte med David fick de veta att många av ledarna då var samlade på den motsatta sidan av sjön nära Gerasa, och således, samma kväll, tog en båt dem över dit. En dag vilade de lugnt i bergskullarna och gick nästa dag till parken i närheten, där Mästaren en gång förplägade fem tusen människor. Här vilade de i tre dagar och höll dagliga möten, i vilka deltog omkring femtio män och kvinnor, återstoden av den en gång talrika samlingen av troende i Kafarnaum och dess omgivningar.
156:6.5 (1741.5) Medan Jesus var borta från Kafarnaum och Galiléen, under den tid han vistades i Fenicien, räknade hans fiender med att hela rörelsen hade brutits upp och drog den slutsatsen att den hast med vilken Jesus hade dragit sig tillbaka visade att han var grundligt skrämd och att han sannolikt aldrig skulle återvända och besvära dem. Allt aktivt motstånd mot hans förkunnelse hade så gott som upphört. De troende började än en gång hålla offentliga möten, och det förekom en långsam men effektiv konsolidering av de prövade och sanna överlevande från det stora sållande som de evangelietroende just hade genomgått.
156:6.6 (1741.6) Filippus, Herodes bror, hade halvhjärtat börjat tro på Jesus och sände bud att Mästaren var fri att leva och arbeta inom hans förvaltningsområde.
156:6.7 (1741.7) Befallningen att stänga alla judiska synagogor för Jesu och alla hans anhängares förkunnelse hade inverkat ogynnsamt på de skriftlärda och fariséerna. Omedelbart efter det att Jesus hade dragit sig tillbaka från sin ställning som ett tvisteämne inträffade en motreaktion bland hela det judiska folket. Ett allmänt missnöje riktade sig mot fariséerna och det judiska rådets ledare i Jerusalem. Många av synagogornas föreståndare började i smyg öppna sina synagogor för Abner och hans medarbetare och hävdade att dessa lärare var anhängare till Johannes och inte Jesu lärjungar.
156:6.8 (1741.8) Även Herodes Antipas erfor en sinnesförändring, och då han fick veta att Jesus vistades på andra sidan sjön inom hans bror Filippus område, sände han bud till Jesus att medan han hade undertecknat häktningstillstånd för hans arrestering i Galiléen, så hade han däremot inte bemyndigat hans arrestering i Pereen. På detta sätt antydde han att Jesus inte skulle antastas om han stannade utanför Galiléen, och han meddelade även judarna i Jerusalem om detta beslut.
156:6.9 (1742.1) Sådan var situationen omkring den 1 augusti år 29 e.Kr. när Mästaren återvände från missionen i Fenicien och började organisera om sina skingrade, prövade och glesnade styrkor för det sista och händelserika året av sitt uppdrag på jorden.
156:6.10 (1742.2) Stridsfrågorna är klart formulerade när Mästaren och hans medarbetare gör sig redo att förkunna en ny religion, religionen om den levande Gudens ande som bor i människornas sinne.
Urantiaboken
Kapitel 157
157:0.1 (1743.1) INNAN Jesus tog med sig de tolv för ett kort besök i närheten av Caesarea Filippi kom han genom Davids budbärare överens om att söndagen den 7 augusti bege sig över till Kafarnaum för att sammanträffa med sin familj. Enligt en överenskommelse på förhand skulle detta möte ske i Sebedaios båtvarv. David Sebedaios hade kommit överens med Jesu bror Juda att hela nasaretfamiljen — Maria och alla Jesu bröder och systrar — skulle vara närvarande, och Jesus begav sig tillsammans med Andreas och Petrus för att komma på utsatt tid till mötet. Det var förvisso Marias och barnens avsikt att hålla denna överenskommelse, men det hände sig så att en grupp fariséer, som visste att Jesus befann sig på andra sidan sjön inom Filippus område, beslöt att besöka Maria för att ta reda på så mycket som möjligt om var han höll hus. Ankomsten av dessa sändebud från Jerusalem upprörde Maria avsevärt, och när de märkte hur spända och nervösa alla i familjen var, slöt de sig till att Jesus väntades på besök. Följaktligen installerade de sig i Marias hem, och efter att ha kallat på förstärkningar började de tålmodigt invänta Jesu ankomst. Detta förhindrade naturligtvis var och en i familjen att komma till mötet med Jesus. Flera gånger under dagen försökte både Juda och Rut undkomma fariséernas vaksamhet för att sända bud till Jesus, men det var förgäves.
157:0.2 (1743.2) Tidigt på eftermiddagen kom Davids budbärare och meddelade Jesus att fariséerna hade slagit sig ned på trappan till hans mors hus, och därför gjorde Jesus inget försök att besöka sin familj. Och igen blev det så att Jesus och hans jordiska familj, utan någonderas förvållande, inte fick kontakt med varandra.
157:1.1 (1743.3) När Jesus tillsammans med Andreas och Petrus väntade vid stranden nära båtvarvet fick en tempelskatteindrivare syn på dem, och då han kände igen Jesus kallade han Petrus åt sidan och sade: ”Betalar inte din Mästare någon tempelskatt?” Petrus var nära att visa sin förnärmelse över förslaget att Jesus förväntades bidra till att stödja sina svurna fienders religiösa aktiviteter, men då han märkte ett egendomligt uttryck i skatteindrivarens ansikte antog han alldeles riktigt att avsikten var att sätta fast dem för vägran att betala det sedvanliga halva silvermyntet till understöd för tempeltjänsterna i Jerusalem. Därför svarade Petrus: ”Visst, naturligtvis betalar Mästaren tempelskatt. Vänta du där vid porten. Jag kommer strax tillbaka med skatten.”
157:1.2 (1743.4) Nu hade Petrus uttalat sig förhastat. Judas bar på deras pengar, och han var på andra sidan sjön. Varken Petrus själv, hans bror eller Jesus hade tagit några pengar med sig, och då de visste att fariséerna sökte efter dem kunde de ju inte gå till Betsaida för att skaffa pengar. När Petrus berättade för Jesus om indrivaren och att han hade lovat honom pengar, sade Jesus: ”Om du har lovat, då bör du betala. Men varmed skall du infria ditt löfte? Skall du igen bli fiskare för att kunna hålla ditt ord? Hur som helst, Petrus, under dessa förhållanden är det bra att vi betalar skatten. Låt oss inte ge dessa människor något tillfälle att ta anstöt av vår inställning. Vi väntar här medan du far ut med båten för att fånga fisk, och när du har sålt fisken på marknaden där borta, betala då skatteindrivaren för oss alla tre.”
157:1.3 (1744.1) Allt detta hade uppsnappats av en av Davids hemliga budbärare, som stod i närheten och som signalerade till en medarbetare, som fiskade nära stranden, att snabbt komma in. När Petrus gjorde sig färdig att fara ut med båten så kom denna budbärare och hans fiskarvän fram och skänkte honom flera stora korgar med fisk samt hjälpte honom att bära dem till fiskhandlaren nära intill, som betalade tillräckligt för fångsten så att det, tillsammans med vad Davids budbärare gav, förslog till att betala tempelskatten för de tre. Indrivaren tog emot skatten och avstod från tillägget för försenad betalning emedan de hade varit borta från Galiléen någon tid.
157:1.4 (1744.2) Det är inte märkligt att ni har en uppteckning om Petrus som fångade en fisk med ett silvermynt i sin mun. På den tiden fanns det många historier i omlopp om hur skatter hittades i munnen på fiskar. Sådana berättelser om närapå mirakel var helt vanliga. Så när Petrus lämnade dem för att gå till båten anmärkte Jesus smått humoristiskt: ”Det är märkligt att konungens söner måste betala skatt. Vanligen är det främlingen som taxeras för upprätthållande av hovet, men det anstår oss att inte bli en stötesten för myndigheterna. Gå du! kanske fångar du fisken med silvermyntet i sin mun.” Då Jesus hade yttrat sig sålunda, och då Petrus så snabbt dök upp med tempelskatten, är det inte överraskande att episoden senare uppförstorades till ett mirakel i den uppteckning som författaren till Matteusevangeliet gjorde.
157:1.5 (1744.3) Jesus väntade tillsammans med Andreas och Petrus vid stranden nästan till solnedgången. Budbärare kom med budet att Marias hus fortfarande stod under uppsikt. När mörkret föll steg därför dessa tre väntande män därför ombord sin båt och rodde långsamt bort mot den östra stranden av Galileiska sjön.
157:2.1 (1744.4) Måndagen den 8 augusti medan Jesus och de tolv apostlarna låg i läger i Magadans park nära Betsaida Julias kom över hundra troende, evangelisterna, kvinnornas kår och andra som var intresserade av rikets etablerande över från Kafarnaum för ett sammanträde. Många av fariséerna, som hade fått veta att Jesus var där, kom också. Vid den här tiden hade en del av sadducéerna förenat sig med fariséerna i försöket att snärja Jesus. Innan Jesus inledde den slutna sammankomsten med de troende höll han ett offentligt möte där fariséerna var närvarande, och de häcklade Mästaren och försökte även på andra sätt störa mötet. Ledaren för orosstiftarna sade: ”Lärare, vi vill att du ger oss ett tecken på din behörighet att undervisa, och sedan när det sker får alla människor veta att du har sänts av Gud.” Jesus svarade dem: ”På kvällen säger ni att vädret blir vackert eftersom himlen är röd, och på morgonen att det blir oväder eftersom himlen är röd och dyster. När ni ser ett moln stiga upp i väster säger ni att regnskurar är i antågande, när vinden blåser från söder säger ni att det blir stekande hett. Hur kommer det sig att ni så väl kan tyda himlens utseende men är så helt oförmögna att tyda tidens tecken? För dem som vill lära känna sanningen har ett tecken redan getts; men för ett ondsint och skenheligt släktled skall inget tecken ges.”
157:2.2 (1745.1) När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och förberedde sig för kvällsmötet med sina anhängare. Vid detta möte beslöt man att företa en gemensam missionsfärd till alla städer och byar i Dekapolis så snart Jesus och de tolv hade återvänt från det planerade besöket i Caesarea Filippi. Mästaren deltog i planeringen för missionen i Dekapolis och han sade då han sände iväg sällskapet: ”Jag säger er: akta er för fariséernas och sadducéernas jäsmedel. Låt er inte föras bakom ljuset av deras uppvisning av mycken lärdom och djupa trohet mot religionens yttre former. Befatta er endast med den levande sanningens ande och den sanna religionens kraft. Det är inte rädslan i en död religion som frälser er utan snarare er tro på en levande erfarenhet av rikets andliga realiteter. Låt er inte förblindas av fördomsfullhet och paralyseras av rädsla. Låt inte heller vördnaden för traditioner så förvränga er förståelse att era ögon inte ser och era öron inte hör. Det är inte den sanna religionens syfte att endast föra med sig frid utan snarare att säkra framåtskridandet. Och det kan inte finnas någon frid i hjärtat eller något framåtskridande i sinnet om ni inte helhjärtat förälskar er i sanningen, de eviga realiteternas ideal. Livets och dödens frågor ställs inför er — tidens syndfulla nöjen mot evighetens rättfärdiga realiteter. Redan nu bör ni börja finna befrielse från rädslans och tvivlets träldom när ni börjar leva ett nytt liv i tro och hopp. Och när känslor av önskan att tjäna era medmänniskor stiger upp i era själar, undertryck dem inte. När känslor av kärlek till er nästa väller fram i era hjärtan, ge utlopp åt sådana behov att visa tillgivenhet genom att intelligent tillgodose era medmänniskors verkliga behov.”
157:3.1 (1745.2) Tidigt på tisdagsmorgonen gav sig Jesus och de tolv apostlarna i väg från Magadans park till Caesarea Filippi, huvudstad i tetrarken Filippos förvaltningsområde. Caesarea Filippi var beläget i en underbart vacker trakt. Det låg i en förtjusande dal mellan måleriska bergskullar, där Jordanfloden strömmade fram från en underjordisk grotta. I norr syntes Hermonbergets höjder i sin helhet, medan man från kullarna direkt i söder hade en storartad utsikt över Jordanflodens övre lopp och Galileiska sjön.
157:3.2 (1745.3) Jesus hade gått upp på Hermonberget i samband med sina tidiga erfarenheter av himmelrikets angelägenheter, och nu då han var på väg in i den sista perioden av sitt arbete ville han återvända till detta prövningens och segerns berg, där han hoppades att apostlarna kunde få en ny syn på sina ansvarsuppgifter och nya krafter för de prövande tider som låg just framför dem. När de vandrade fram längs vägen, ungefär då de passerade söder om Meroms källor började apostlarna sinsemellan diskutera sina nyss vunna erfarenheter i Fenicien och annanstans och dra sig till minnes hur deras budskap hade tagits emot och vad de olika folken ansåg om deras Mästare.
157:3.3 (1745.4) När de stannade upp för lunch konfronterade Jesus plötsligt de tolv med den första fråga som han någonsin hade ställt beträffande sig själv. Han gjorde denna överraskande fråga: ”Vem säger människorna att jag är?”
157:3.4 (1746.1) Jesus hade tillbringat många långa månader med att undervisa apostlarna om himmelrikets natur och karaktär, och han visste mycket väl att den tid hade kommit då han måste börja lära dem mer om sin egen natur och sitt personliga förhållande till riket. Nu, där de satt under mullbärsträden, beredde sig Mästaren på att hålla ett av de mest betydelsefulla mötena under hela sin långa samvaro med de utvalda apostlarna.
157:3.5 (1746.2) Över hälften av apostlarna besvarade Jesu fråga. De berättade för honom att alla som kände honom ansåg honom vara en profet eller en utomordentlig man, att även hans fiender var mycket rädda för honom, och att de förklarade hans makt genom att beskylla honom för att stå i förbund med djävlarnas furste. De talade om för honom att en del i Samarien och Judéen som inte personligen hade träffat honom trodde att han var Johannes Döparen som hade stigit upp från de döda. Petrus förklarade att Jesus vid skilda tillfällen och av olika personer hade jämförts med Mose, Elia, Jesaja och Jeremia. När Jesus hade hört denna redogörelse reste han sig, såg på de tolv som satt i en halvcirkel kring honom, och med häpnadsväckande emfas pekade på dem med en svepande handrörelse och sade: ”Men vem säger ni att jag är? Det uppstod ett ögonblick av spänd tystnad. De tolv tog inte för en stund blicken ifrån sin Mästare, och sedan hoppade Petrus upp och utropade: ”Du är Befriaren, den levande Gudens Son.” De tolv sittande apostlarna reste sig som en man och angav därmed att Petrus hade talat för dem alla.
157:3.6 (1746.3) När Jesus hade tecknat åt dem att igen sätta sig, och medan han fortfarande stod framför dem sade han: ”Detta har min Fader uppenbarat för er. Den stund har kommit då ni bör få veta sanningen om mig. Men tills vidare förpliktar jag er att inte berätta om det för någon människa. Låt oss ge oss av härifrån.”
157:3.7 (1746.4) Och så fortsatte de färden till Caesarea Filippi, dit de anlände sent den kvällen och tog in hos Celsus, som väntade dem. Apostlarna sov inte mycket den natten. De tycktes ana att en stor händelse hade inträffat i deras liv och i rikets arbete.
157:4.1 (1746.5) Allt sedan de händelser då Jesus döptes av Johannes och då vattnet förvandlades till vin i Kana hade apostlarna vid olika tider praktiskt taget accepterat honom som Messias. Under korta perioder hade en del av dem verkligen trott att han var den väntade Befriaren. Men knappt hade sådana förhoppningar stigit upp i deras hjärtan förrän Mästaren slog dem i spillror med något förkrossande ord eller någon handling som gjorde dem besvikna. De hade länge befunnit sig i ett tillstånd av förvirring på grund av konflikten mellan de uppfattningar som de höll i sina sinnen om den förväntade Messias och erfarenheten av sin högst märkliga förbindelse med denne högst märklige man som de höll i sina hjärtan.
157:4.2 (1746.6) Det var sent på förmiddagen denna onsdag då apostlarna samlades till sitt middagsmål i Celsus trädgård. Under större delen av natten och sedan de hade stigit upp den morgonen hade Simon Petrus och Simon Seloten allvarligt bearbetat sina bröder för att få dem alla att helhjärtat acceptera Mästaren, inte endast som Messias, utan även som den levande Gudens gudomlige Son. De båda apostlarna Simon var så gott som överens i sin uppfattning om Jesus, och de arbetade flitigt med att få sina bröder att helt acceptera deras synsätt. Medan Andreas fortsättningsvis verkade som förman för apostlakåren, blev emellertid hans bror Simon Petrus allt mer, och med allas samtycke, talesman för de tolv.
157:4.3 (1747.1) De befann sig alla sittande i trädgården ungefär vid middagstiden då Mästaren anlände. De hade ett uttryck av värdig högtidlighet över sig, och alla reste sig upp när han närmade sig dem. Jesus löste spänningen med det vänliga och broderliga leende som var så karakteristiskt för honom när hans anhängare tog sig själva, eller någon händelse som berörde dem, alltför mycket på allvar. Med en befallande gest antydde han att de skulle sätta sig. Aldrig mer hälsade de tolv på sin Mästare genom att resa sig när han närmade sig dem. De såg att han inte gillade sådana yttre hedersbetygelser.
157:4.4 (1747.2) Sedan de hade intagit sin måltid och medan de var sysselsatta med att diskutera planerna för den förestående rundresan i Dekapolis, tittade Jesus plötsligt upp på dem och sade: ”Nu när ett helt dygn har gått sedan ni samtyckte till Simon Petrus uttalande om Människosonens identitet, ville jag fråga om ni fortfarande står fast vid ert beslut?” När de hörde detta reste de tolv sig upp och Petrus, som tog några steg fram mot Jesus, sade: ”Ja Mästare, det gör vi. Vi tror att du är den levande Gudens Son.”; och Petrus satte sig ned tillika med sina bröder.
157:4.5 (1747.3) Jesus sade till de tolv medan han fortfarande stod: ”Ni är mina utvalda ambassadörer, men jag vet att ni inte under dessa omständigheter kunde hysa denna tro som resultat av enbart mänskligt vetande. Detta är vad min Faders ande har uppenbarat för era innersta själar. Och när ni således framför denna bekännelse enligt den insikt som min Faders ande i ert inre har, ger det mig anledning att förkunna att jag på denna grundval vill bygga himmelrikets brödraskap. På denna klippa av andlig verklighet vill jag bygga det levande templet av andlig samhörighet med de eviga realiteterna i min Faders rike. Inga ondskans styrkor och inga syndens härskaror skall kunna besegra detta den gudomliga andens mänskliga brödraskap. Och medan min Faders ande alltid kommer att vara den gudomliga ledsagaren och rådgivaren för alla som träder in i denna andliga gemenskaps förbund, överlämnar jag nu till er och era efterträdare nycklarna till det yttre riket — bestämmanderätten över jordiska ting — de sociala och ekonomiska aspekterna i denna sammanslutning av de män och kvinnor som är medlemmar av riket.” Igen ålade han dem att tills vidare inte berätta för någon att han var Guds Son.
157:4.6 (1747.4) Jesus började få förtroende för sina apostlars lojalitet och integritet. Mästaren såg framför sig att en tro som kunde uthärda det som hans utvalda representanter nyligen hade genomgått, skulle utan tvivel också bestå de eldprov som snart förestod, och att den skulle höja sig ur det uppenbara haveriet av alla deras förhoppningar upp i det nya ljuset i en ny domperiod och därigenom skulle kunna gå ut för att upplysa en värld i mörker. Denna dag började Mästaren lita på sina apostlars tro, utom hos en av dem.
157:4.7 (1747.5) Allt sedan den dagen har denne samme Jesus fortsatt att bygga detta levande tempel på samma eviga grundval, som hans gudomliga sonskap utgör, och de som därigenom blir medvetna söner till Gud är de människostenar som bildar detta sonskapets levande tempel vilket höjer sig i vördnad och till ära för visdomen och kärleken hos andarnas evige Fader.
157:4.8 (1747.6) När Jesus hade sagt detta bad han dem att fram till kvällsmålet gå upp i bergskullarna och vara för sig själva för att söka visdom, styrka och andlig ledning. De gjorde så som Mästaren hade uppmanat dem.
157:5.1 (1748.1) Det nya och avgörande draget i Petrus bekännelse var den markerade insikten om att Jesus var Guds Son, hans obestridda gudomlighet. Allt sedan hans dop och bröllopet i Kana hade dessa apostlar på olika sätt betraktat honom som Messias, men det ingick inte i judarnas uppfattning om Messias att han skulle vara gudomlig. Judarna hade inte lärt att Messias skulle ha en gudomlig härstamning; han skulle vara ”den smorde”, men knappast hade de tänkt sig att han skulle vara ”Guds Son”. I den andra bekännelsen lades tonvikten mer på den kombinerade naturen, på det överjordiska faktum att han var en Människoson och en Gudsson, och det var just på denna stora sanning, på föreningen mellan mänsklig natur och gudomlig natur som Jesus förkunnade att han skulle bygga himmelriket.
157:5.2 (1748.2) Jesus hade sökt leva sitt liv på jorden och fullfölja sin utgivningsmission som Människosonen. Hans anhängare var benägna att betrakta honom som den förväntade Messias. Då han visste att han aldrig kunde uppfylla deras messianska förväntningar försökte han modifiera deras messiasuppfattning så att det skulle bli möjligt för honom att delvis infria deras förväntningar. Men han insåg nu att en sådan plan knappast kunde genomföras framgångsrikt. Han valde därför att djärvt avslöja den tredje planen — att öppet tillkännage sin gudomlighet, bekräfta att Petrus bekännelse var sanningsenlig och att direkt förkunna för de tolv att han var Guds Son.
157:5.3 (1748.3) I tre års tid hade Jesus förkunnat att han var en ”Människoson”, medan apostlarna under samma tre års tid allt mer hade insisterat på att han var judarnas efterlängtade Messias. Han avslöjade nu att han var Guds Son, och på begreppet om Människosonens och Gudssonens kombinerade natur beslöt han att bygga himmelriket. Han hade beslutat att avstå från ytterligare försök att övertyga dem om att han inte var Messias. Han ämnade nu att djärvt uppenbara för dem vad han är, och sedan ignorera deras bestämda envishet med att betrakta honom som Messias.
157:6.1 (1748.4) Jesus och apostlarna stannade ytterligare en dag i Celsus hem medan de väntade på att budbärare skulle anlända med pengar från David Sebedaios. Efter det att Jesu popularitet hos massorna rasade minskade också inkomsterna betydligt. När de kom fram till Caesarea Filippi var kassan tom. Matteus var ovillig att lämna Jesus och sina bröder vid en sådan tidpunkt, och han hade inga egna kontanter att överlämna till Judas, så som han så många gånger tidigare hade gjort. David Sebedaios hade emellertid förutsett att inkomsterna sannolikt skulle minska och följaktligen hade han instruerat sina budbärare att på deras färder genom Judéen, Samarien och Galiléen samla in pengar för att vidarebefordras till de landsförvisade apostlarna och deras Mästare. Så dessa budbärare anlände fram emot kvällen denna dag från Betsaida och förde med sig tillräckligt med pengar för apostlarnas uppehälle tills de återvände för att ge sig ut på turen i Dekapolis. Matteus väntade sig att vid den tiden ha pengar från försäljningen av sin sista fastighet i Kafarnaum, och han hade arrangerat för dessa pengar att anonymt överstyras till Judas.
157:6.2 (1749.1) Varken Petrus eller de övriga apostlarna hade en särskilt riktig uppfattning om Jesu gudomlighet. De insåg knappast att detta var början till en ny epok i Mästarens jordiska livsskede, den tid då läraren och helbrägdagöraren förvandlades till det nya begreppets Messias — till Guds Son. Från och med denna tid framträdde en ny ton i Mästarens budskap. Hädanefter var hans enda stora levnadsideal att uppenbara Fadern medan hans enda stora undervisningsidé var att för sitt universum presentera personifieringen av den suprema visdom som kan förstås endast genom att leva den. Han kom för att vi alla måtte ha liv, liv i överflöd.
157:6.3 (1749.2) Jesus trädde nu in i sitt fjärde och sista skede i sitt människoliv i köttslig gestalt. Det första skedet var hans barndom, de år då han endast dunkelt var medveten om sin härkomst, natur och bestämmelse som människa. Det andra stadiet omfattade ungdomens och den tilltagande mandomens år av allt större självmedvetenhet, under vilka han klarare började förstå sin gudomliga natur och sin mänskliga mission. Detta andra skede slutade med upplevelserna och uppenbarelserna i samband med hans dop. Det tredje skedet i Mästarens jordiska erfarenhet sträckte sig från hans dop, genom åren av hans verksamhet som lärare och helbrägdagörare, fram till denna betydelsefulla stund då Petrus framförde sin bekännelse i Caesarea Filippi. Denna tredje period i hans jordiska liv omfattade de tider då hans apostlar och närmaste anhängare kände honom som Människosonen och ansåg honom vara Messias. Den fjärde och sista perioden i hans jordiska livsskede började här i Caesarea Filippi och sträckte sig fram till korsfästelsen. Detta skede av hans verksamhet kännetecknades av att han erkände sin gudomlighet och omfattade hans bemödanden under det sista året i köttslig gestalt. Fastän flertalet av hans anhängare fortfarande betraktade honom som Messias, blev han under den fjärde perioden känd för apostlarna som Guds Son. Petrus bekännelse angav början av en ny period, då man mer fullständigt insåg sanningen om hans suprema verksamhet som en Gåvoson på Urantia och för ett helt universum, och då hans utvalda ambassadörer åtminstone dunkelt uppfattade detta faktum.
157:6.4 (1749.3) Sålunda exemplifierade Jesus i sitt liv det som han undervisade i sin religion: den andliga naturens tillväxt med hjälp av ett levande framåtskridande. Han betonade inte, såsom hans senare anhängare, den ständiga kampen mellan själen och kroppen. Snarare lärde han att anden lätt segrade över båda och effektivt och framgångsrikt kunde jämka mycket i detta intellektuella och instinktmässiga krig.
157:6.5 (1749.4) En ny betydelse ansluter sig från denna tidpunkt till all Jesu förkunnelse. Före Caesarea Filippi presenterade han rikets evangelium som dess huvudlärare. Efter Caesarea Filippi framträdde han inte endast som lärare utan som den gudomlige representanten för den evige Fadern, som är detta andliga rikes centrum och omkrets, och det fordrades att han gjorde allt detta som människa, som Människosonen.
157:6.6 (1749.5) Jesus hade uppriktigt strävat efter att leda sina anhängare in i det andliga riket, först som lärare och sedan som lärare och helare, men de ville inte ha det så. Han visste mycket väl att hans mission på jorden omöjligen kunde infria de messianska förväntningarna hos det judiska folket; de forntida profeterna hade skapat bilden av en sådan Messias som han aldrig kunde vara. Han försökte etablera Faderns rike som Människosonen, men hans anhängare ville inte gå med på det äventyret. Då Jesus såg detta beslöt han att komma sina troende till mötes en del av vägen och beredde sig därvid att öppet anta rollen som Guds Gåvoson.
157:6.7 (1750.1) Följaktligen fick apostlarna höra mycket som var nytt, när Jesus den dagen talade till dem i trädgården. En del av dessa förklaringar föreföll märkliga även i deras öron. Bland andra häpnadsväckande uttalanden fick de höra följande:
157:6.8 (1750.2) ”Härefter, om någon vill ha gemenskap med oss, låt honom ta på sig sonskapets skyldigheter och följa mig. Och när jag inte längre är hos er, tro inte att världen skall behandla er bättre än den har behandlat er Mästare. Om ni älskar mig, gör er redo att bevisa denna tillgivenhet genom er villighet att göra det suprema offret.”
157:6.9 (1750.3) ”Och märk väl mina ord: Jag har inte kommit för att kalla de rättfärdiga, utan syndare. Människosonen kom inte för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv i gåva åt alla. Jag säger er att jag har kommit för att söka upp och frälsa de vilsegångna.”
157:6.10 (1750.4) ”Ingen människa i denna värld ser nu Fadern utom Sonen som har kommit från Fadern. Men om Sonen lyfts upp skall han dra alla människor till sig, och åt var och en som tror denna sanning om Sonens sammansatta natur skall ges liv som inte bara varar en tid.”
157:6.11 (1750.5) ”Vi kan ännu inte öppet förkunna att Människosonen är Guds Son, även om det har uppenbarats för er; därför talar jag utan förbehåll till er om dessa mysterier. Fastän jag står framför er i denna fysiska gestalt, har jag kommit från Gud Fadern. Innan Abraham fanns, finns jag. Jag kom verkligen från Fadern till denna värld så som ni har känt mig, och jag säger er att jag snart måste lämna denna värld och återvända till min Faders arbete.”
157:6.12 (1750.6) ”Och kan er tro nu fatta sanningen av dessa uttalanden, med beaktande av att jag varnat er att Människosonen inte kommer att infria era fäders förväntningar, så som de föreställde sig Messias? Mitt rike hör inte till denna värld. Kan ni tro på sanningen om mig oberoende av att, fastän rävarna har lyor och himlens fåglar bon, jag inget ställe har att vila mitt huvud?”
157:6.13 (1750.7) ”Trots allt säger jag er att Fadern och jag är ett. Den som har sett mig har sett Fadern. Min Fader arbetar tillsammans med mig i alla dessa angelägenheter, och han kommer aldrig att lämna mig ensam i min mission, liksom inte heller jag någonsin kommer att överge er då ni inom kort går ut för att kungöra evangeliet över hela världen.
157:6.14 (1750.8) ”Och nu har jag tagit er avsides med mig och för er själva en liten tid, så att ni kan förstå härligheten och fatta storslagenheten i det liv som jag har kallat er till: trosäventyret att etablera min Faders rike i människosläktets hjärtan, uppbyggandet av min gemenskap av levande förbindelse med själarna hos alla dem som tror detta evangelium.”
157:6.15 (1750.9) Apostlarna lyssnade under tystnad till dessa djärva och sensationella uttalanden; de var förstummade. Och de spridde sig i små grupper för att diskutera och begrunda Mästarens ord. De hade bekänt att han var Guds Son, men de kunde inte fatta den fulla betydelsen av vad de hade letts till att göra.
157:7.1 (1750.10) Den kvällen tog Andreas till uppgift att hålla ett personligt och ingående rådslag med var och en av sina bröder, och han förde fruktbara och uppmuntrande samtal med alla sina medarbetare utom Judas Iskariot. Andreas hade aldrig haft ett sådant nära personligt förhållande till Judas som till de andra apostlarna och hade därför aldrig tyckt det vara av verklig betydelse att Judas inte fritt och förtroligt hade relaterat sig till ledaren för apostlakåren. Men nu var Andreas så bekymrad över Judas attityd, att han senare den kvällen efter att alla apostlar sov djupt, sökte upp Jesus och framförde orsaken till sin oro för Mästaren. Jesus sade: ”Det är inget fel i att du kommer till mig med denna sak, Andreas, men vi kan inget mer göra; fortsätt bara att visa denna apostel det största förtroende. Och säg ingenting till hans bröder om detta samtal med mig.”
157:7.2 (1751.1) Det var allt som Andreas kunde få Jesus att säga. Alltid hade det funnits ett visst främlingskap mellan denne man från Judéen och hans bröder från Galiléen. Judas hade blivit chockerad av Johannes Döparens död, djupt sårad av Mästarens tillrättavisningar vid flera tillfällen, blivit besviken när Jesus vägrade att låta sig utropas till konung, förödmjukad när han flydde från fariséerna, förargad när han vägrade att anta fariséernas utmaning om ett tecken, förvirrad av sin Mästares vägran att tillgripa maktdemonstrationer, och nu på senare tid deprimerad och ibland modfälld av att kassan var tom. Judas saknade också stimulansen från folkmassorna.
157:7.3 (1751.2) Var och en av de övriga apostlarna påverkades likaså i någon och olika grad av dessa samma prövningar och bedrövelser, men de älskade Jesus. Åtminstone måste de ha älskat Jesus mer än Judas gjorde, ty de följde honom till det bittra slutet.
157:7.4 (1751.3) Då Judas var från Judéen tog han personligen anstöt av att Jesus nyligen hade varnat apostlarna att ”akta sig för fariséernas jäsmedel”; han var benägen att se detta uttalande som en beslöjad hänvisning till honom själv. Men Judas stora misstag var att i stället för att hänge sig åt uppriktig gemenskap med de andliga krafterna i universum, när Jesus sände iväg sina apostlar för att be i enskildhet, ägnade han sig gång på gång åt tankar av mänsklig rädsla samtidigt som han framhärdade i att underhålla subtila tvivel om Jesu mission och gav efter för sin olyckliga tendens att hysa hämndkänslor.
157:7.5 (1751.4) Nu ville Jesus ta sina apostlar med sig till Hermonberget, där han hade bestämt sig för att som Guds Son inleda den fjärde fasen av sin jordiska verksamhet. Några av dem var närvarande vid hans dop i Jordanfloden och hade bevittnat början av hans livsskede som Människosonen, och han ville att några av dem också skulle vara närvarande för att höra när han fick sin behörighet att ikläda sig den nya och offentliga rollen som en Guds Son. Följaktligen sade han på fredagsmorgonen den 12 augusti till de tolv: ”Ta med förnödenheter och gör er redo för en färd till berget därborta, dit anden bjuder mig att gå för att utrustas för avslutandet av mitt arbete på jorden. Och jag vill ta mina bröder med mig, så att även de må stärkas för de prövande tiderna att gå igenom denna erfarenhet tillsammans med mig.”
Urantiaboken
Kapitel 158
158:0.1 (1752.1) DET VAR nära solnedgången fredagseftermiddagen den 12 augusti år 29 e.Kr. då Jesus och hans medarbetare nådde foten av Hermonberget, nära samma plats där ynglingen Tiglath en gång väntade medan Mästaren ensam gick upp på berget för att sätta till rätta Urantias andliga bestämmelser och tekniskt avsluta Lucifers uppror. De stannade här i två dagar och förberedde sig andligen för de händelser som så snart följde.
158:0.2 (1752.2) Jesus visste i stora drag på förhand vad som skulle inträffa på berget, och han ville väldigt gärna att alla hans apostlar skulle kunna få vara med om denna erfarenhet. Det var för att göra dem redo för denna uppenbarelse av honom själv som han dröjde kvar med dem vid foten av berget. Men de kunde inte nå upp till de andliga nivåer som skulle ha berättigat dem att få delta i hela besöksupplevelsen i samband med de himmelska varelser som så snart skulle visa sig på jorden. Då Jesus inte kunde ta med sig alla sina medarbetare beslöt han att endast ta de tre som vanligen åtföljde honom på sådana speciella nattliga vak. Följaktligen var det endast Petrus, Jakob och Johannes som deltog i, om även endast en del av, denna unika upplevelse tillsammans med Mästaren.
158:1.1 (1752.3) Tidigt på morgonen måndagen den 15 augusti påbörjade Jesus och de tre apostlarna bestigningen av Hermonberget, och detta var sex dagar efter Petrus minnesvärda bekännelse mitt på dagen vid vägkanten under mullbärsträden.
158:1.2 (1752.4) Jesus hade kallats att gå upp på berget, ensam och avsides, för att förrätta viktiga saker som hade att göra med framskridandet av hans utgivning i köttslig gestalt eftersom denna erfarenhet anslöt sig till det universum som han själv hade skapat. Det är inte utan betydelse att denna ovanliga händelse var planerad att inträffa medan Jesus och apostlarna befann sig inom hedningarnas landområden, och att den faktiskt skedde på ett berg som tillhörde icke-judarna.
158:1.3 (1752.5) De nådde fram dit de skulle, ungefär halvvägs uppför berget, något före middagstiden, och medan de åt lunch berättade Jesus för de tre apostlarna något om sin upplevelse på bergskullarna öster om Jordanfloden kort efter sitt dop, och även något mer om sin upplevelse på Hermonberget i samband med sitt tidigare besök på detta ensliga ställe.
158:1.4 (1752.6) När Jesus var pojke brukade han vandra uppför bergskullen nära sitt hem och drömma om de slag som imperiernas arméer hade utkämpat på Esdraelons slätt. Nu hade han vandrat uppför Hermonberget för att få den utrustning som skulle göra honom redo att stiga ned till Jordanslätterna för att framföra de avslutande scenerna i dramat om hans utgivning på Urantia. Mästaren kunde den dagen på Hermonberget ha avstått från kampen och återvänt till att styra sitt universums domäner, men han valde inte endast att uppfylla fordringarna för sin klass av gudomliga Söner enligt den Evige Paradissonens mandat, utan han beslöt att också uppfylla det som i sista hand och i full måtto vid detta tillfälle var hans Paradisfaders vilja. Denna dag i augusti såg tre av hans apostlar honom avstå från att ikläs full universumauktoritet. De såg på med förvåning då de himmelska budbärarna begav sig iväg och lämnade honom att ensam avsluta sitt jordiska liv som Människoson och Gudsson.
158:1.5 (1753.1) Apostlarnas tro hade nått sin kulmen vid den tid då de femtusen människorna förplägades, och sedan föll den snabbt nästan till noll. Nu, som följd av att Mästaren hade tillstått sin gudomlighet, steg den falnande tron hos de tolv under de närmast följande veckorna till sin högsta topp, endast för att igen stadigt sjunka. Den tredje förnyelsen av deras tro inträffade först efter Mästarens uppståndelse.
158:1.6 (1753.2) Klockan var ungefär tre denna vackra eftermiddag då Jesus tog farväl av de tre apostlarna och sade: ”Jag går avsides för mig själv en stund för gemenskap med Fadern och hans budbärare. Jag ber er stanna här och medan ni väntar på att jag återvänder be att Faderns vilja måtte ske i all er erfarenhet i samband med Människosonens fortsatta utgivningsmission.” Sedan Jesus hade sagt detta till dem drog han sig tillbaka för en lång rådplägning med Gabriel och Fader-Melkisedek, och han återvände först omkring klockan sex. När Jesus såg deras ängslan över hans långa frånvaro sade han: ”Varför var ni rädda? Ni vet mycket väl att jag måste se till min Faders angelägenheter; varför tvivlar ni när jag inte är hos er? Jag ger nu till känna att Människosonen har valt att genomleva sitt liv i hela dess längd mitt bland er och som en av er. Var vid gott mod; jag skall inte lämna er förrän mitt arbete är avslutat.”
158:1.7 (1753.3) När de intog sitt magra kvällsmål ställde Petrus en fråga till Mästaren: ”Hur länge skall vi stanna på det här berget borta från våra bröder?” Jesus svarade: ”Tills ni skall få se Människosonens förhärligande och veta att allt som jag har sagt er är sant.” Där de satt kring de glödande kolen från sin brasa talade de om frågor som gällde Lucifers uppror tills mörkret föll på och apostlarnas ögon blev tunga, ty de hade påbörjat sin färd mycket tidigt den morgonen.
158:1.8 (1753.4) När de tre hade sovit djupt ungefär en halv timme väcktes de plötsligt av ett sprakande ljud nära intill, och när de tittade sig omkring såg de till sin stora förvåning och bestörtning Jesus inbegripen i en förtrolig diskussion med två lysande varelser iförda den himmelska världens ljusdräkter. Jesu ansikte och gestalt lyste av glansen från ett himmelskt ljus. Dessa tre samtalade på ett främmande språk, men av vissa saker som sades antog Petrus felaktigt att varelserna i sällskap med Jesus var Mose och Elia; i verkligheten var de Gabriel och Fader-Melkisedek. De fysiska övervakarna hade på begäran av Jesus ordnat så att apostlarna fick bevittna denna scen.
158:1.9 (1753.5) De tre apostlarna blev så grundligt skrämda att det tog lång tid för dem att återvinna fattningen, men Petrus, som var den förste som återhämtade sig, sade när den bländande synen tonade bort inför dem och de såg Jesus stå ensam: ”Jesus, Mästare, det är bra att ha varit här. Vi gläder oss åt att se denna härlighet. Det är motbjudande för oss att gå tillbaka ned till den föga ärofulla världen. Om du vill, så låt oss stanna här, och vi skall sätta upp tre tält, ett för dig, ett för Mose och ett för Elia.” Petrus sade så för att han var förvirrad och för att inget annat just i den stunden kom honom i tankarna.
158:1.10 (1753.6) Medan Petrus ännu talade närmade sig ett silverglänsande moln och överskuggade dem alla fyra. Apostlarna blev nu ordentligt skrämda, och när de föll ned på sina ansikten för tillbedjan hörde de en röst, samma röst som hade talat vid det tillfälle då Jesus döptes, och rösten sade: ”Detta är min älskade Son; lyssna till honom.” När molnet försvann var Jesus igen ensam med de tre, och han böjde sig ned, rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda; ni skall få se större ting än detta.” Men apostlarna var verkligen rädda; det var en tystlåten och tankfull trio som gjorde sig redo att kort före midnatt bege sig ned från berget.
158:2.1 (1754.1) Inte ett ord sades under ungefär halva vägen nedför berget. Jesus började sedan samtalet med att säga: ”Se till att ni inte berättar för någon, inte ens för era bröder, vad ni har sett och hört på det här berget förrän Människosonen har uppstått från de döda.” De tre apostlarna blev chockerade och förvirrade av Mästarens ord, ”förrän Människosonen har uppstått från de döda”. De hade så nyligen ånyo bekräftat sin tro på honom som Befriaren, Guds Son, och de hade just sett honom förhärligad i ära och härlighet inför sina ögon, och nu började han tala om att ”uppstå från de döda”!
158:2.2 (1754.2) Petrus rörs vid tanken på Mästarens död — det var en alltför obehaglig tanke att hysa — och då han var rädd för att Jakob eller Johannes skulle ställa någon fråga i anslutning till detta uttalande, tänkte han att det var bäst att inleda ett samtal om annat, och då han inte visste vad han skulle tala om gav han uttryck för första bästa tanke som uppkom i hans sinne, nämligen: ”Mästare, varför lär de skriftlärda att Elia måste komma före Messias?” Jesus, som visste att Petrus sökte undvika hänvisning till hans död och uppståndelse, svarade: ”Visst kommer Elia först för att bereda vägen för Människosonen, som måste genomgå många lidanden och till slut bli försmådd. Men jag säger er att Elia redan har kommit, och de tog inte emot honom utan gjorde med honom som de ville.” Då förstod de tre lärjungarna att han talade om Johannes Döparen som Elia. Jesus visste att om de insisterade på att anse honom vara Messias, då måste Johannes vara profetians Elia.
158:2.3 (1754.3) Jesus påbjöd tystnad om vad de hade sett av försmaken av hans härlighet efter uppståndelsen, emedan han inte ville gynna uppfattningen att han nu, då han hade tagits emot som Messias, i någon som helst mån skulle uppfylla deras felaktiga föreställningar om en undergörande befriare. Fastän Petrus, Jakob och Johannes begrundade allt detta i sina sinnen, berättade de inte om det för någon förrän efter Mästarens uppståndelse.
158:2.4 (1754.4) Medan de fortsatte nedför berget sade Jesus till dem: ”Ni ville inte ta emot mig som Människosonen; därför har jag samtyckt till att tas emot enligt er fasta övertygelse, men märk väl, min Faders vilja måste råda. Om ni således väljer att följa er egen viljas benägenhet, måste ni bereda er på att utstå många besvikelser och uppleva många prövningar, men den övning som jag har gett er borde vara tillfyllest för att ta er segerrikt genom även dessa sorger av ert eget val.”
158:2.5 (1754.5) Jesus tog inte Petrus, Jakob och Johannes med sig upp på härlighetens berg för att de på något sätt var bättre förberedda än de övriga apostlarna att bevittna det som hände, eller för att de var andligen mer lämpade att få del av ett sådant sällsynt privilegium. Inte alls så. Han visste mycket väl att ingen av de tolv var andligen kvalificerad för denna upplevelse; därför tog han med sig endast de tre apostlar som hade i uppdrag att åtfölja honom vid de tillfällen då han ville vara för sig själv för att kommunicera i ensamhet.
158:3.1 (1755.1) Det som Petrus, Jakob och Johannes bevittnade på härlighetens berg var en flyktig glimt av ett himmelskt skådespel som denna händelserika dag försiggick på Hermonberget. Förhärligandet var en händelse då:
158:3.2 (1755.2) 1. Den Evige Moder-Sonen i Paradiset godtog Mikaels utgivning av sitt inkarnerade liv i hela dess omfattning på Urantia. Vad beträffar den Evige Sonens krav hade Jesus nu fått försäkran om att de var uppfyllda. Och det var Gabriel som kom med denna försäkran.
158:3.3 (1755.3) 2. Vittnesmål gavs om den Oändlige Andens tillfredsställelse med utgivningen i köttslig gestalt i hela dess omfattning på Urantia. Den Oändlige Andens universumrepresentant, den närmaste följeslagaren till Mikael i Salvington och hans ständigt närvarande medarbetare, talade vid detta tillfälle genom Fader-Melkisedek.
158:3.4 (1755.4) Jesus välkomnade dessa vittnesmål, som framfördes av den Evige Sonens och den Oändlige Andens budbärare, om att hans mission på jorden hade varit framgångsrik, men han lade märke till att hans Fader inte antydde att utgivningen på Urantia var avslutad; Faderns osynliga närvaro vittnade endast genom Jesu Personaliserade Riktare med orden: ”Detta är min älskade Son; lyssna till honom.” Detta sades med ord som även de tre apostlarna kunde höra.
158:3.5 (1755.5) Efter detta himmelska besök försökte Jesus utgrunda Faderns vilja och beslöt att fortsätta sin utgivning som dödlig till det naturliga slutet. Detta var förhärligandets innebörd för Jesus. För de tre apostlarna var det en händelse som angav Mästarens inträde i den slutliga fasen av sitt jordiska livsskede som Gudsson och Människoson.
158:3.6 (1755.6) Efter Gabriels och Fader-Melkisedeks formella besök förde Jesus informella samtal med sina tjänande Söner och kommunicerade med dem om universumets angelägenheter.
158:4.1 (1755.7) Kort före frukosttiden denna tisdagsmorgon anlände Jesus och hans följeslagare till apostlarnas läger. När de kom närmare urskiljde de en ansenlig skara människor som hade samlats kring apostlarna, och snart började de höra högljudda argumenterande och tvistande ord från denna grupp om ungefär femtio människor, vilka bestod av de nio apostlarna och en samling som fördelade sig jämt mellan skriftlärda från Jerusalem och troende lärjungar, som hade följt Jesus och hans medarbetare i spåren på deras färd från Magadan.
158:4.2 (1755.8) Fastän folkhopen ägnade sig åt talrika meningsutbyten, gällde den främsta tvistefrågan en viss invånare från Tiberias som hade kommit föregående dag för att träffa Jesus. Denne man, Jakob från Safed, hade en omkring fjorton år gammal son, hans enda barn, som led av svår epilepsi. Förutom denna nervösa åkomma hade pojken blivit besatt av en av dessa kringströvande, illasinnade och upproriska mellanvarelser, som då fanns på jorden och var utom kontroll, så att ynglingen var både epileptisk och demonbesatt.
158:4.3 (1755.9) I närmare två veckors tid hade denne orolige far, en av Herodes Antipas lägre tjänstemän, vandrat omkring i de västra gränstrakterna av Filippos förvaltningsområde och sökt efter Jesus för att förmå honom att bota sin lidande son. Han hann inte upp apostlasällskapet förrän vid tolvtiden den dag då Jesus var uppe på berget tillsammans med de tre apostlarna.
158:4.4 (1756.1) De nio apostlarna blev mycket överraskade och ansenligt störda när denne man, åtföljd av nästan fyrtio andra personer som sökte Jesus, plötsligt kom på dem. Vid tiden då denna grupp anlände hade de nio apostlarna, åtminstone de flesta av dem, fallit för sin gamla frestelse — att diskutera vem som skulle vara störst i det kommande riket. De höll ivrigt på att utbyta åsikter om vilken ställning de enskilda apostlarna möjligen skulle få. De kunde helt enkelt inte frigöra sig helt från den länge omhuldade idén om Messias materiella mission. Nu när Jesus själv hade accepterat deras bekännelse att han verkligen var Befriaren — åtminstone hade han tillstått sin gudomlighet — vad var naturligare än att de under denna period, då de var åtskilda från Mästaren, började tala om de förhoppningar och ambitioner som låg dem närmast om hjärtat. De var djupt inbegripna i dessa diskussioner när Jakob från Safed och hans följeslagare som sökte efter Jesus fann dem.
158:4.5 (1756.2) Andreas steg fram för att hälsa på denne far och hans son och sade: ”Vem söker du?” Jakob sade: ”Gode man, jag söker er Mästare. Jag söker bot för min plågade son. Jag vill att Jesus driver ut denna djävul som har besatt mitt barn.” Sedan fortsatte fadern med att berätta för apostlarna hur hans son var så plågad att han många gånger nästan hade förlorat livet till följd av dessa onda attacker.
158:4.6 (1756.3) Medan apostlarna lyssnade trädde Simon Seloten och Judas Iskariot fram till fadern och sade: ”Vi kan bota honom; du behöver inte vänta på att Mästaren återvänder. Vi är rikets ambassadörer; vi håller inte längre dessa ting hemliga. Jesus är Befriaren, och rikets nycklar har överlåtits åt oss.” Vid det här laget höll Andreas och Tomas överläggningar vid sidan om. Natanael och de övriga såg på med förvåning. De var alla bestörta över Simons och Judas plötsliga djärvhet, för att inte säga förmätenhet. Sedan sade fadern: ”Om ni har fått förmågan att göra sådana gärningar, så ber jag att ni uttalar de ord som befriar mitt barn från denna träldom.” Då steg Simon fram och lade sin hand på barnets huvud, såg honom rakt i ögonen och befallde: ”Kom ut ur honom, du orena ande; i Jesu namn lyd mig.” Men ynglingen fick endast ett ännu häftigare anfall, medan de skriftlärda hånfullt förlöjligade apostlarna, och de besvikna troende fick lida glåpord från dessa ovänliga kritiker.
158:4.7 (1756.4) Andreas var djupt harmsen över detta obetänksamma försök och dess sorgliga misslyckande. Han kallade apostlarna åt sidan för överläggning och bön. Efter denna stund av eftersinnande gjorde Andreas, som starkt kände stinget från deras nederlag och den förödmjukelse som vilade över dem alla, ett nytt försök att driva ut demonen, men endast misslyckande krönte hans bemödanden. Andreas erkände ärligt sitt nederlag, bad fadern stanna hos dem över natten eller tills Jesus återvände och sade: ”Kanske den här är av en sort som ger sig av endast på Mästarens personliga befallning.”
158:4.8 (1756.5) Medan så Jesus vandrade nedför berget med de översvallande glada och hänförda Petrus, Jakob och Johannes fick deras nio bröder i sin förvirring och modlösa förödmjukelse inte heller någon sömn. De var en modfälld och tuktad grupp. Men Jakob från Safed ville inte ge upp. Fastän apostlarna inte kunde ge honom någon idé om när Jesus kunde tänkas återvända, beslöt han att stanna tills Mästaren kom tillbaka.
158:5.1 (1757.1) När Jesus närmade sig var de nio apostlarna mer än lättade att få välkomna honom, och de blev mycket uppmuntrade av att se det goda humör och den ovanliga entusiasm som speglade sig i ansiktet på Petrus, Jakob och Johannes. De rusade alla fram för att välkomna Jesus och sina tre bröder. När de utbytte hälsningar kom folksamlingen närmare och Jesus frågade: ”Vad var det ni tvistade om när vi närmade oss?” Men innan de förvirrade och förödmjukade apostlarna kunde besvara Mästarens fråga steg den orolige fadern till den plågade gossen fram, knäböjde vid Jesu fötter och sade: ”Mästare, jag har en son, mitt enda barn, som är besatt av en ond ande. Inte endast skriker han av ångest, med fradga kring munnen, och faller som en död till marken under anfallet, utan denna onda ande, som har honom i sitt våld, försätter ofta honom även i krampryckningar och har ibland kastat honom i vattnet och till och med i elden. Med mycken tandagnisslan och som följd av allt mörbultande tynar mitt barn bort. Hans liv är värre än döden; hans mor och jag har ett sorgset hjärta och en bruten ande. Omkring middagstiden igår då jag sökte efter dig hann jag ifatt dina lärjungar, och medan vi väntade försökte dina apostlar driva ut den här demonen, men de kunde inte göra det. Och nu, Mästare, vill du göra detta för oss, vill du bota min son?”
158:5.2 (1757.2) När Jesus hade lyssnat till denna redogörelse rörde han vid den knäböjande fadern och bad honom resa sig medan han kastade en forskande blick på apostlarna som stod nära intill. Sedan sade Jesus till alla dem som stod inför honom: ”Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag stå ut med er? Hur länge måste jag vara kvar hos er? Hur länge skall det dröja innan ni lär er att trons gärningar inte framkommer på befallning av en tvivlande otro?” Sedan sade Jesus, medan han pekade mot den förvirrade fadern: ”För hit din son.” När Jakob hade fört gossen inför Jesus sade denne: ”Hur länge har pojken plågats på detta sätt?” Fadern svarade: ”Allt sedan han var ett litet barn.” Medan de talade fick ynglingen ett våldsamt anfall och föll mitt ibland dem med gnisslande tänder och fradgande mun. Efter en följd av våldsamma konvulsioner låg han där framför dem som en död. Nu knäböjde fadern igen vid Jesu fötter medan han bönföll Mästaren med orden: ”Om du kan bota honom, ber jag innerligt att du har medlidande med oss och befriar oss från detta lidande.” När Jesus hörde dessa ord såg han in i faderns ängsliga ansikte och sade: ”Ifrågasätt inte styrkan i min Faders kärlek, endast uppriktigheten och vidden i din egen tro. Allting är möjligt för den som verkligen tror.” Då uttalade Jakob från Safed de oförglömliga orden av blandad tro och tvivel: ”Herre, jag tror. Jag ber dig hjälpa min otro.”
158:5.3 (1757.3) När Jesus hörde dessa ord steg han framåt, tog gossen vid handen och sade: ”Jag skall göra detta enligt min Faders vilja och till den levande trons ära. Min son, stig upp! Kom ut ur honom, du olydiga ande, och gå inte in i honom igen.” Jesus satte gossens hand i faderns hand och sade: ” Gå er väg. Fadern har uppfyllt din själs önskan.” Alla de närvarande, även Jesu fiender, förvånades över vad de såg.
158:5.4 (1757.4) Det var verkligen en besvikelse för de tre apostlarna, som så nyligen hade fröjdats i den andliga hänförelsen över händelserna och upplevelserna på härlighetens berg, att så snart återvända till denna scen av nederlag och modfälldhet hos sina medapostlar. Men så var det alltid med dessa rikets tolv ambassadörer. Ständigt alternerade de mellan hänförelse och förödmjukelse i sina livsupplevelser.
158:5.5 (1758.1) Detta var ett verkligt helande från ett dubbelt lidande, en fysisk åkomma och en andeplåga. Gossen blev i den stunden varaktigt botad. När Jakob hade gett sig i väg med sin återställde son sade Jesus: ”Vi beger oss nu till Caesarea Filippi; gör er genast klara.” Det var en tystlåten grupp som vandrade söderut, medan folksamlingen följde efter dem.
158:6.1 (1758.2) De stannade över natten hos Celsus, och sedan de hade ätit och vilat samlades de tolv i trädgården kring Jesus, och Tomas sade: ”Mästare, medan vi som stannade kvar och väntade, ännu inte vet vad som hände på berget och som så gladde våra bröder som var med dig, längtar vi efter att få dig att diskutera med oss om vårt nederlag och att instruera oss om dessa ärenden, då vi förstår att det som hände på berget inte just nu kan avslöjas.”
158:6.2 (1758.3) Jesus svarade Tomas och sade: ”Allt som era bröder hörde uppe på berget skall i sinom tid uppenbaras för er. Men jag skall nu visa er orsaken till ert misslyckande i det som ni så oklokt försökte er på. Medan er Mästare och hans följeslagare, era bröder, igår vandrade uppför berget där borta för att söka en vidare kunskap om Faderns vilja och för att be om en större tilldelning av visdom för att effektivt kunna göra den gudomliga viljan, hade ni, som stannade här på vakt med instruktioner att söka förvärva den andliga insiktens sinne och att be med oss om ett fullständigare uppenbarande av Faderns vilja, inte utövat den tro som stod er till buds, utan ni gav i stället efter för frestelsen och förföll till era gamla onda tendenser att för er själva eftersträva privilegierade platser i himmelriket — i det materiella och världsliga rike som ni envist har i tankarna. Och ni hänger fast vid dessa felaktiga föreställningar trots de upprepade förklaringarna om att mitt rike inte är av denna värld.
158:6.3 (1758.4) ”Knappt har er tro fattat Människosonens identitet förrän er själviska längtan efter världslig befordran kommer över er igen, och ni förfaller till att sinsemellan diskutera vem som borde vara störst i himmelriket, ett rike som inte existerar och aldrig kommer att existera så som ni envisas med att föreställa er det. Har jag inte sagt er att den som vill vara störst i min Faders andliga broderskapsrike måste bli liten i sina egna ögon och sålunda bli sina bröders tjänare? Andlig storhet består i en förståelsefull kärlek som är gudalik och inte i ett utövande av materiell makt för upphöjandet av sitt eget jag. I det som ni försökte er på, och som ni så fullständigt misslyckades i, var ert syfte inte rent. Ert motiv var inte gudomligt. Ert ideal var inte andligt. Er ambition var inte altruistisk. Ert tillvägagångssätt byggde inte på kärlek, och målet för er strävan var inte Faderns vilja i himlen.
158:6.4 (1758.5) ”Hur länge skall det ta för er innan ni lär er att man inte kan förkorta tidsförloppet för etablerade naturföreteelser utom när detta är i överensstämmelse med Faderns vilja? Inte heller kan man göra andligt arbete utan andlig kraft. Och man kan inte göra någotdera av dessa, även när potentialen för dem finns tillgänglig, utan den tredje och väsentliga mänskliga faktorn: den personliga erfarenheten av att ha en levande tro. Måste ni alltid ha materiella manifestationer för att känna dragning till rikets andliga realiteter? Kan ni inte fatta andebetydelsen av min mission utan ett synligt uppvisande av ovanliga gärningar? När kan man förlita sig på att ni tyr er till rikets högre och andliga realiteter oberoende av hur alla yttre materiella manifestationer tycks framträda?”
158:6.5 (1759.1) När Jesus hade sagt detta till de tolv tillade han: ”Gå nu och vila, ty i morgon bittida återvänder vi till Magadan för att där rådgöra om vår mission till städerna och byarna i Dekapolis. Och som avslutning på denna dags erfarenhet, låt mig säga till var och en av er det som jag sade till era bröder uppe på berget, och låt dessa ord sjunka djupt in i era hjärtan: Människosonen inleder nu den sista fasen av sin utgivning. Vi står i begrepp att påbörja de bemödanden som snart skall leda till den stora och slutliga prövningen av er tro och hängivenhet, då jag skall överlämnas i händerna på de människor som söker min undergång. Och kom ihåg vad jag säger er: Människosonen kommer att dödas, men han skall stiga upp igen.”
158:6.6 (1759.2) Sorgsna drog de sig tillbaka för natten. De var förvirrade; de kunde inte förstå dessa ord. Fastän de var rädda för att fråga något om vad han hade sagt, mindes de ändå alltsammans efter hans uppståndelse.
158:7.1 (1759.3) Tidigt denna onsdagsmorgon begav sig Jesus och de tolv från Caesarea Filippi mot Magadans park nära Betsaida Julias. Apostlarna hade sovit mycket litet den natten, så de var uppe tidigt och färdiga att ge sig iväg. Till och med de trögtänkta tvillingarna Alfaios hade chockerats av detta tal om Jesu död. På sin färd söderut kom de genast efter Meroms källor till Damaskusvägen, och då Jesus ville undvika de skriftlärda och andra som han visste snart skulle följa efter dem, gav han order om att fortsätta till Kafarnaum längs Damaskusvägen som går genom Galiléen. Han gjorde detta därför att han visste att de som följde efter honom skulle vandra vidare längs vägen öster om Jordanfloden för att de räknade med att Jesus och apostlarna var rädda för att passera genom Herodes Antipas territorium. Jesus försökte komma undan sina kritiker och den folkhop som följde efter honom för att få vara ensam med sina apostlar denna dag.
158:7.2 (1759.4) De vandrade fram genom Galiléen till långt efter lunchtid innan de stannade på en skuggig plats för att vederkvicka sig. Sedan de hade ätit sin mat sade Andreas vänd till Jesus: ”Mästare, mina bröder förstår inte dina djupsinniga uttalanden. Vi har helt börjat tro på att du är Guds Son, och nu får vi höra dessa märkliga ord om att lämna oss, om att dö. Vi förstår inte din undervisning. Talar du till oss i liknelser? Vi ber att du talar till oss rakt på sak och obeslöjat.”
158:7.3 (1759.5) Då Jesus svarade Andreas sade han: ”Mina bröder, det är för att ni har bekänt att jag är Guds Son som jag känner mig tvungen att börja klarlägga för er sanningen om slutet på Människosonens utgivning på jorden. Ni hänger envist fast vid tron på att jag är Messias, och ni vill inte överge tanken att Messias måste sitta på en tron i Jerusalem; därför fortsätter jag med att säga er att Människosonen snart måste bege sig till Jerusalem, lida mycket, avvisas av de skriftlärda, de äldste och översteprästerna och efter allt detta dödas och upplyftas från de döda. Och jag talar inte i liknelser till er; jag berättar sanningen för er så att ni må vara förberedda för dessa händelser när de plötsligt kommer över oss.” Medan han ännu talade rusade Petrus otåligt fram till honom, lade sin hand på Mästarens axel och sade: ”Mästare, må det vara oss fjärran att tvista med dig, men jag försäkrar dig att något sådant aldrig skall hända dig.”
158:7.4 (1760.1) Petrus sade så för att han älskade Jesus, men Mästarens människonatur uppfattade i dessa ord av välment tillgivenhet en subtil antydan av att fresta honom till att ändra sin utstakade linje att ända till slutet fullfölja sin utgivning på jorden enligt sin Paradisfaders vilja. Och det var just för att han upptäckte faran med att låta ens sina tillgivna och trogna vänners förslag avråda sig, som han gick lös på Petrus och de andra apostlarna och sade: ”Håll dig bakom mig. Det luktar om dig av motståndarens, frestarens, ande. När ni talar på detta viset är ni inte på min sida utan snarare på vår fiendes sida. Så här gör ni er kärlek till mig till en stötesten när jag skall göra Faderns vilja. Bry er inte om människors sätt utan i stället om Guds vilja.”
158:7.5 (1760.2) Efter att de hade återhämtat sig från den första chocken över den svidande tillrättavisningen som Jesus gav dem, och innan de fortsatte sin vandring sade Mästaren ytterligare: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv, dagligen axla sina skyldigheter och följa mig. Ty den som själviskt vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin egen själ? Med vad kunde människan köpa sig evigt liv? Skäms inte för mig och mina ord i detta syndfulla och skenheliga släkte, såsom inte heller jag skäms för att erkänna er då jag i ära och härlighet träder inför min Fader i närvaro av alla de himmelska härskarorna. Men sannerligen, många av er som nu står här inför mig skall inte möta döden förrän ni ser detta Guds rike komma med kraft.”
158:7.6 (1760.3) Sålunda klargjorde Jesus för de tolv den plågsamma och stridiga väg som de måste beträda om de ville följa honom. Vilken chock var inte de här orden för dessa galileiska fiskare som envist drömde om ett jordiskt rike med hedersplatser för sig själva! Men deras trogna hjärtan rördes av denna orädda vädjan, och inte en enda av dem var sinnad att överge honom. Jesus sände dem inte ensamma in i striden; han anförde dem. Han bad endast att de modigt följde honom.
158:7.7 (1760.4) Så småningom började de tolv fatta tanken att Jesus berättade för dem något om möjligheten att han skulle dö. De förstod endast dunkelt vad han sade om sin död, medan hans ord om att stiga upp från de döda inte alls registrerades i deras sinnen. När dagarna gick och Petrus, Jakob och Johannes drog sig till minnes sin upplevelse på härlighetens berg fick de en bättre förståelse av vissa av dessa saker.
158:7.8 (1760.5) Under hela den tid de tolv var tillsammans med sin Mästare såg de endast vid några få tillfällen den ljungande blick och hörde sådana strida ord av tillrättavisning som kom Petrus och resten av dem till del vid detta tillfälle. Jesus hade alltid haft tålamod med deras mänskliga brister och fel, men inte så när han stod inför ett överhängande hot mot sitt program att obetingat följa sin Faders vilja för resten av sitt jordiska livsskede. Apostlarna var bokstavligen förstummade; de var förvånade och förskräckta. De kunde inte finna ord för att uttrycka sin sorg. Så småningom började de inse vad Mästaren måste uthärda, och att de måste gå igenom dessa erfarenheter tillsammans med honom, men de vaknade inte upp till verkligheten av dessa kommande händelser förrän länge efter dessa tidiga antydningar om den förestående tragedin under hans sista dagar.
158:7.9 (1761.1) Under tystnad gav sig Jesus och de tolv i väg via Kafarnaum till sitt läger i Magadans park. Fastän de inte under eftermiddagens lopp diskuterade med Jesus, talade de mycket sinsemellan, medan Andreas samtalade med Mästaren.
158:8.1 (1761.2) De anlände till Kafarnaum vid skymningen och vandrade längs mindre frekventerade vägar direkt till Simon Petrus hem för sitt kvällsmål. Medan David Sebedaios gjorde i ordning för att föra dem över sjön höll de sig kvar i Simons hus och Jesus, som såg upp på Petrus och de andra apostlarna, frågade: ”När ni vandrade fram tillsammans den här eftermiddagen, vad var det som ni så allvarligt talade om sinsemellan?” Apostlarna höll tyst, ty många av dem hade fortsatt den diskussion de påbörjade på Hermonberget om vilka positioner de skulle få i det kommande riket; vem som borde vara störst osv. Jesus som visste vad som den dagen hade upptagit deras tankar, vinkade till sig en av Petrus småttingar, satte barnet ned bland dem och sade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er, om ni inte vänder helt om och blir mer som detta barn, kommer ni inte långt i himmelriket. Den som ödmjukar sig och blir som denna lilla, han skall bli störst i himmelriket. Och den som tar emot en sådan liten tar emot mig. Och de som tar emot mig tar också emot Honom som har sänt mig. Om ni vill vara de första i riket, försök då att dela med er av dessa goda sanningar till era jordiska bröder. Men för den som förleder en av dessa små, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och kastades i havet. Om det som ni gör med era händer eller ser med era ögon är till hinder för rikets framåtskridande, offra dessa omhuldade avgudar, ty det är bättre att träda in i riket utan många av dessa livets kära ting än att klamra sig fast vid dessa avgudar och finna sig utestängd från riket. Men framför allt, se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, ty deras änglar ser alltid de himmelska härskarornas anleten.”
158:8.2 (1761.3) När Jesus hade slutat tala steg de i båten och seglade över till Magadan.
Urantiaboken
Kapitel 159
159:0.1 (1762.1) NÄR Jesus och de tolv anlände till Magadans park fann de att den grupp som väntade på dem bestod av närmare hundra evangelister och lärjungar, inklusive kvinnornas kår, och de var alla redo att omedelbart påbörja undervisnings- och predikoturen till städerna i Dekapolis.
159:0.2 (1762.2) Denna torsdagsmorgon den 18 augusti kallade Mästaren samman sina anhängare och gav anvisningar om att varje apostel skulle ta till följeslagare en av de tolv evangelisterna, och att tillsammans med de övriga evangelisterna skulle de gå ut i tolv grupper för att arbeta i städerna och byarna i Dekapolis. Kvinnornas kår och de övriga lärjungarna beordrade han att stanna hos sig. Jesus anslog fyra veckor för denna rundtur, och instruerade sina anhängare att återvända till Magadan senast fredagen den 16 september. Han lovade att besöka dem ofta under denna tid. Under loppet av denna månad arbetade dessa tolv grupper i Gerasa, Gamala, Hippos, Safon, Gadara, Abila, Edrei, Filadelfia, Heshbon, Dium, Skytopolis och många andra städer. Under hela denna rundtur inträffade inga under i form av helbrägdagörelse eller andra ovanliga händelser.
159:1.1 (1762.3) En kväll i Hippos höll Jesus, som svar på en lärjunges fråga, en föreläsning om förlåtelse. Mästaren sade:
159:1.2 (1762.4) ”Om en godhjärtad man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio och ger sig ut och letar efter det som har gått vilse? Och om han är en god herde, håller han inte på och söker efter det vilsegångna fåret tills han hittar det? Och sedan när herden har hittat sitt förlorade får lägger han det över axeln, går hem glad i hågen och ropar till sina vänner och grannar: ’Gläd er med mig, ty jag har hittat mitt får som gick vilse.’ Jag förkunnar att glädjen i himlen är större över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga personer som inte behöver någon omvändelse. Så är det inte heller min himmelske Faders vilja att någon av dessa små går vilse, än mindre att de går förlorade. I er religion kan Gud tänkas ta emot ångerfulla syndare; enligt rikets evangelium går Fadern ut för att hitta dem innan de ens allvarligt har tänkt på att ångra sig.
159:1.3 (1762.5) ”Fadern i himlen älskar sina barn, och därför borde ni lära er att älska varandra. Fadern i himlen förlåter er era synder, därför borde ni lära er att förlåta varandra. Om din broder har gjort orätt mot dig, gå till honom och visa honom med takt och tålamod vari han felar. Och gör allt detta som en angelägenhet endast er emellan. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om din broder inte vill lyssna, om han framhärdar i sitt sätt att fela, gå igen till honom och tag med dig en gemensam vän eller två, så att du sålunda har två eller rentav tre vittnen som kan styrka ditt påstående och konstatera att du har handlat rättvist och barmhärtigt mot din felande broder. Om han nu vägrar att höra dina bröder kan du tala om alltsammans för församlingen, och om han då vägrar att höra brödraförsamlingen, låt då församlingens medlemmar ta till sådana åtgärder som de anser kloka; låt en sådan oregerlig medlem bli utstött ur riket. Medan ni inte må göra anspråk på att sitta till doms över era medmänniskors själar, och medan ni inte får förlåta synder eller på annat sätt drista er till att lägga beslag på de rättigheter som till hör de himmelska härskarornas övervakare, har det däremot anförtrotts åt er att upprätthålla rikets timliga ordning på jorden. Medan ni inte får blanda er i de gudomliga bestämmelserna beträffande evigt liv, är det emellertid er sak att bestämma om de förvaltningsfrågor som berör den timliga välfärden i brödraförsamlingen på jorden. Och vad ni än beslutar i dessa ärenden på jorden, som gäller ordning och lydnad inom församlingen, skall därför beaktas i himlen. Även om ni inte kan avgöra individens evighetsöde, kan ni lagstifta om gruppens beteende, ty där två eller tre av er kommer överens om något av detta och ber mig om det, skall det beviljas er om inte er anhållan är oförenlig med min himmelske Faders vilja. Och allt detta är evigt sant, ty där två eller tre troende är samlade är jag mitt ibland dem.”
159:1.4 (1763.1) Simon Petrus var den apostel som hade ansvaret för dem som arbetade i Hippos, och när han hörde Jesus säga sålunda frågade han: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade Petrus: ”Inte endast sju gånger utan rentav sjuttiosju gånger. Himmelriket kan därför liknas vid en viss kung som ville ha redovisning av sina underordnade. Och när de hade börjat granskningen förde man inför honom en av hans främsta underlydande som erkände att han var skyldig sin kung tio tusen talenter. Denne tjänsteman vid kungens hov anförde nu att han hade råkat i nöd och att han inte hade något att betala skulden med. Och då befallde kungen att hans tillgångar skulle konfiskeras och hans barn säljas för att betala skulden. När denne förnämste tjänare hörde den hårda domen kastade han sig framstupa inför kungen och bönföll honom om barmhärtighet och mera tid med att säga: ’Herre, ha litet mer tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans.’ Och då kungen såg på sin försumlige förvaltare och hans familj rördes han av medlidande. Han gav order om att tjänaren skulle friges och att lånet i sin helhet skulle efterskänkas.
159:1.5 (1763.2) ”Och denne främste tjänare, som sålunda hade fått nåd och förlåtelse av kungen, gick för att sköta sina sysslor och mötte en av sina underställda tjänare som var skyldig honom futtiga hundra denarer. Han fattade tag i honom, grep honom om strupen och sade: ’Betala mig allt vad du är skyldig!’ Och då föll denne medtjänare ned inför den främste tjänaren, bönföll honom och sade: ’Ha bara tålamod med mig, så skall jag snart kunna betala dig.’ Men den förnämste tjänaren ville inte visa sin medtjänare barmhärtighet utan lät sätta honom i fängelse tills skulden skulle vara betald. När de andra tjänarna såg vad som hade hänt, tog de så illa vid sig att de gick och berättade om det för sin herre och mästare, kungen. När kungen fick höra vad hans främste tjänare hade gjort kallade han denne otacksamme och oförsonlige man inför sig och sade: ’Du är en ond och ovärdig tjänare. När du bad om misskund efterskänkte jag villigt hela din skuld. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din frände som jag var mot dig?’ Och kungen var så väldigt arg att han lät fångvakterna ta hand om hans otacksamme överförvaltare och hålla honom kvar tills hela skulden var betald. Och på samma sätt skall min himmelske Fader vara barmhärtigare mot dem som villigt visar sina medmänniskor barmhärtighet. Hur kan ni komma till Gud och be om att hänsyn tas till era brister och fel när ni har för vana att straffa era bröder för att de är skyldiga till samma mänskliga svagheter? Jag säger till er alla: Frikostigt har ni fått ta emot rikets goda gåvor, dela därför frikostigt med er till era medmänniskor på jorden.”
159:1.6 (1764.1) På detta sätt undervisade Jesus om och belyste hur farligt och orättvist det är att själv sitta till doms över sina medmänniskor. Disciplinen måste upprätthållas och rättvisa skipas, men i alla dessa sammanhang borde brödraförsamlingens visdom råda. Jesus gav gruppen, inte individen, den lagstiftande och dömande makten. Inte heller får den makt som har getts åt gruppen utövas som personlig makt. Det finns alltid en fara för att den dom som en individ avkunnar kan förvanskas av fördomar och förvrängas av starka känslor. Det är mer sannolikt att gruppens omdöme avlägsnar faran för och eliminerar orättvisan av en personlig partisk inställning. Jesus sökte alltid att förminska orättvisa, vedergällning och hämnd.
159:1.7 (1764.2) [Användningen av uttrycket sjuttiosju för att belysa barmhärtigheten och fördragsamheten härstammade från skrifterna där det berättas om hur Lemek jublade över sin son Tubal-Kains metallvapen, jämförde dessa överlägsna redskap med sina fienders och utropade: ”Om Kain, utan vapen i hand, fick sjufald hämnd, skall jag nu ta hämnd sju- och sjuttiofalt.”]
159:2.1 (1764.3) Jesus vandrade över till Gamala för att besöka Johannes och dem som arbetade tillsammans med honom på den orten. Den kvällen efter mötet för frågor och svar sade Johannes till Jesus: ”Mästare, igår gick jag över till Astarot för att träffa en man som undervisade i ditt namn och rentav påstod att han kunde driva ut djävlar. Men denne man har aldrig varit tillsammans med oss, och inte heller följer han oss; därför förbjöd jag honom att fortsätta.” Då sade Jesus: ”Förbjud honom inte. Ser du inte att rikets evangelium snart skall förkunnas för hela världen? Hur kan du vänta dig att alla som tror evangeliet skall underkasta sig din ledning? Fröjda dig över att vår förkunnelse redan har börjat manifestera sig utanför gränserna för vårt personliga inflytande. Ser du inte, Johannes, att de som påstår sig göra stora ting i mitt namn i sista hand måste understödja vår sak? De kommer förvisso inte att vara de första som talar illa om mig. Min son, i sådana här sammanhang vore det bättre för dig att räkna med att den som inte är emot oss är för oss. Under kommande generationer skall mången som inte är helt värdig göra mångt och mycket märkvärdigt i mitt namn, men jag tänker inte förbjuda dem. Jag säger dig, att även när endast en mugg kallt vatten ges åt en törstig själ, upptecknar min Faders budbärare alltid en sådan kärleksgärning.”
159:2.2 (1764.4) Denna undervisning förbryllade storligen Johannes. Hade han inte hört Mästaren säga: ”Den som inte är med mig är mot mig”? Han insåg inte att Jesus i det fallet talade om människans personliga förhållande till rikets andliga förkunnelse, medan i det andra fallet avsågs de troendes yttre och vittförgrenade sociala relationer som gällde frågor om en viss troendegrupps administrativa kontroll och bestämmanderätt över andra gruppers arbete, vilka till slut skulle bilda den framtida världsomfattande brödraförsamlingen.
159:2.3 (1765.1) Men Johannes berättade ofta om denna erfarenhet i samband med sitt senare arbete till förmån för riket. Det oaktat tog apostlarna ofta anstöt av dem som var djärva nog att undervisa i Mästarens namn. För dem föreföll det alltid opassande att de som aldrig hade suttit vid Jesu fötter skulle undervisa i hans namn.
159:2.4 (1765.2) Denne man som Johannes förbjöd att undervisa och verka i Jesu namn brydde sig inte om apostelns uppmaning. Han fortsatte oberörd sina bemödanden och innan han begav sig vidare till Mesopotamien fostrade han fram en ansenlig skara troende i Kanata. Denne man, Aden, hade börjat tro på Jesus genom vittnesbördet från den sinnessjuke som Jesus botade nära Heresa och som så övertygat trodde att de förment onda andar, som Mästaren drev ut ur honom, gick in i svinhjorden och störtade svinen huvudstupa över klippan till sin undergång.
159:3.1 (1765.3) I Edrei där Tomas och hans medarbetare var verksamma tillbringade Jesus ett dygn, och under kvällsdiskussionens gång framförde han de principer som bör vägleda alla som förkunnar sanning och aktivera alla som undervisar i rikets evangelium. Sammanfattat och uttryckt enligt nutida språkbruk lärde Jesus:
159:3.2 (1765.4) ”Respektera alltid människans personlighet. Aldrig bör en rättfärdig sak få främjas med våld; andliga segrar kan vinnas endast med andlig kraft. Detta förständigande mot att använda materiella påverkningsformer avser såväl psykiskt som fysiskt våld. Överväldigande argument och mental överlägsenhet skall inte användas för att tvinga män och kvinnor in i riket. Människans sinne får inte krossas av blotta vikten av logiken eller imponeras på med en listig vältalighet. Fastän känslorna som en faktor i människans beslut inte helt kan elimineras, borde de som vill främja rikets sak inte i sin undervisning direkt vädja till känslorna. Vädja direkt till den gudomliga anden som bor i människans sinne. Vädja inte till rädsla, medlidande eller endast känslosamhet. När ni vädjar till människorna, var ärliga; utöva självkontroll och ådagalägg tillbörlig återhållsamhet; visa vederbörlig respekt för era elevers personlighet. Kom ihåg att jag har sagt: ”Se, jag står vid dörren och knackar, och om någon öppnar så kommer jag in.”
159:3.3 (1765.5) Då ni för människor in i riket, försvaga eller förstör inte deras självrespekt. Medan för mycket självrespekt kan ta död på en lämplig ödmjukhet och leda till högmod, egenkärlek och förmätenhet, leder däremot förlusten av självrespekt ofta till att viljan förlamas. Det är detta evangeliums syfte att återupprätta självrespekten hos dem som har förlorat den och att tygla den hos dem som har den kvar. Gör inte misstaget att enbart fördöma det som är fel i era elevers liv; kom ihåg att också ge riklig erkänsla för det som mest förtjänar att prisas i deras liv. Glöm inte att ingenting kan hindra mig från att återställa självrespekten hos dem som har förlorat den och som verkligen vill återfå den.
159:3.4 (1765.6) Akta er för att såra självrespekten hos skygga och ängsliga själar. Tillåt er inte att vara spydiga på bekostnad av mina enkelsinnade bröder. Var inte cyniska mot mina räddhågade barn. Sysslolöshet är förödande för självrespekten; uppmana därför era bröder att ständigt hålla sig sysselsatta med sina valda uppgifter, och gör allt vad ni kan för att skaffa arbete åt dem som går utan anställning.
159:3.5 (1766.1) Gör er aldrig skyldiga till en sådan ovärdig taktik som att försöka skrämma män och kvinnor in i riket. En kärleksfull far skrämmer inte sina barn till lydnad för hans rättvisa krav.
159:3.6 (1766.2) Någon gång kommer rikets barn att inse att starka känslor av sinnesrörelse inte är detsamma som den gudomliga andens ledning. Att vara starkt och ovanligt påverkad att göra något eller att bege sig någonstans betyder inte nödvändigtvis att sådana impulser är andens ledning i människans inre.
159:3.7 (1766.3) Förvarna alla troende om det konfliktområde som måste genomkorsas av alla som övergår från livet så som det levs i köttet till det högre livet så som det levs i anden. De som lever helt och hållet inom någotdera rike upplever ingen nämnvärd konflikt eller förvirring, men alla är dömda att uppleva större eller mindre osäkerhet under tiden för övergången från den ena levnadsnivån till den andra. När ni träder in i riket kan ni inte undfly dess ansvarsuppgifter eller undvika dess förpliktelser, men kom ihåg: evangeliets ok är skonsamt och sanningens börda är lätt.
159:3.8 (1766.4) Världen är full av hungriga själar som svälter precis vid livets bröd. Människor dör medan de söker efter själva den Gud som lever inom dem. Människor söker med trånande hjärta och trötta fötter efter rikets skatter, fastän de alla finns inom omedelbart räckhåll för den levande tron. Tron är för religionen detsamma som seglen för ett skepp — ett tillskott av kraft, inte en ytterligare börda i livet. Det finns en enda strid för dem som träder in i riket, nämligen att kämpa trons goda kamp. Den troende utkämpar en enda batalj, nämligen mot tvivlet — otron.
159:3.9 (1766.5) När ni predikar rikets evangelium undervisar ni helt enkelt om vänskap med Gud. Och denna samhörighet tilltalar lika väl män som kvinnor, därför att båda finner det som innerligast tillfredsställer deras karakteristiska längtansfulla behov och ideal. Tala om för mina barn att jag inte endast ömmar för deras känslor och har tålamod med deras svagheter, utan att jag även är hänsynslös mot synden och intolerant när det gäller fördärv. Jag är förvisso saktmodig och ödmjuk inför min Fader, men jag är lika skoningslöst obeveklig där jag möter avsiktliga missgärningar och syndfullt uppror mot min himmelske Faders vilja.
159:3.10 (1766.6) Ni skall inte framställa er lärare som en sorgens man. Framtida generationer skall få veta också om vår strålande glädje, överflödande goda vilja och vårt inspirerande goda humör. Vi förkunnar ett budskap om goda nyheter, och dess omvandlande kraft smittar av sig. Vår religion pulserar av nytt liv och nya betydelser. De som accepterar denna förkunnelse fylls av glädje i sina hjärtan och är tvungna att ständigt fröjdas. Växande lycka är alltid erfarenheten hos alla som är övertygade om Gud.
159:3.11 (1766.7) Lär alla troende att undvika att förlita sig på det osäkra stöd som en oäkta medkänsla erbjuder. Man kan inte utveckla en stark karaktär genom att hänge sig åt självmedlidande. Försök ärligt att undvika den bedrägliga inverkan av det som endast är delaktighet i samma misär. Visa er sympati för de tappra och modiga samtidigt som ni låter bli att hysa alltför mycket medlidande med de fega själar som endast halvhjärtat möter livets prövningar. Erbjud inte tröst åt dem som ger efter inför sina svårigheter utan att kämpa. Sympatisera inte med era medmänniskor bara för att de i sin tur måtte sympatisera med er.
159:3.12 (1766.8) När mina barn väl blir medvetna om den visshet som den gudomliga närvaron ger, kommer en sådan tro att vidga sinnet, förädla själen, stärka personligheten, förhöja lyckan, fördjupa andeuppfattningen och öka förmågan att älska och bli älskad.
159:3.13 (1767.1) Undervisa alla troende om att de som träder in i riket inte därmed blir immuna mot tidens olyckor eller vanliga naturkatastrofer. Att tro evangeliet hindrar er inte från att råka i svårigheter, men det garanterar att ni är orädda när svårigheterna kommer över er. Om ni vågar tro på mig och helhjärtat börjar följa mig, skall ni härigenom garanterat beträda den väg som med visshet leder till svårigheter. Jag lovar inte att rädda er undan motgångens djupa vatten, men jag lovar er att vandra tillsammans med er genom dem alla.
159:3.14 (1767.2) Också mycket annat lärde Jesus denna grupp av troende innan de gjorde sig i ordning för nattens sömn. De som hörde dessa ord gömde dem i sina hjärtan och upprepade dem ofta till uppbyggelse för de apostlar och lärjungar som inte var närvarande när de uttalades.
159:4.1 (1767.3) Sedan vandrade Jesus över till Abila där Natanael och hans medarbetare verkade. Natanael var mycket besvärad av vissa av Jesu uttalanden som föreföll att förringa de erkända hebreiska skrifternas auktoritet. Denna kväll efter den vanliga stunden för frågor och svar tog Natanael därför Jesus åt sidan från de andra och frågade: ”Mästare, kunde du anförtro mig sanningen om skrifterna? Jag lägger märke till att du endast undervisar oss om en del av de heliga skrifterna — den bästa delen, enligt vad jag kan se — och jag sluter mig till att du tillbakavisar rabbinernas läror då de påstår att lagens ord är Guds uttryckliga ord som har funnits hos Gud i himlen redan före Abrahams och Moses tid. Vad är sanningen om skrifterna?” När Jesus hörde sin förbryllade apostels fråga svarade han:
159:4.2 (1767.4) ”Natanael, du har bedömt riktigt; jag betraktar inte skrifterna så som rabbinerna. Jag skall tala med dig om det här på villkor att du inte berättar det vidare för dina bröder, som inte alla är redo att ta emot denna undervisning. Orden i Mose lag och skrifternas läror fanns inte till före Abraham. Först under senare tider har skrifterna sammanställts i den form vi nu har dem. Samtidigt som de innehåller det bästa av det judiska folkets högre tankar och längtan, innehåller de också mycket som är långt ifrån representativt för den himmelske Faderns karaktär och budskap; därför måste jag från bland de bättre lärorna välja ut de sanningar som skall samlas ihop för rikets evangelium.
159:4.3 (1767.5) ”Dessa skrifter är verk av människor; vissa av dem heliga män, andra mindre heliga. Dessa böckers läror företräder de åsikter och den upplysningsgrad som var rådande vid de tiderna för deras uppkomst. Som sanningsuppenbarelse är de sista mer tillförlitliga än de första. Skrifterna är bristfälliga och alltigenom mänskliga till sitt ursprung, men märk väl, de utgör förvisso den bästa samling av religiös visdom och andlig sanning som vid denna tid står att finna någonstans i hela världen.
159:4.4 (1767.6) ”Många av dessa böcker är inte skrivna av de personer vars namn de bär, men det minskar på intet sätt värdet av de sanningar de innehåller. Även om berättelsen om Jona inte var faktisk, även om Jona aldrig hade levt, skulle den djupa sanningen i denna berättelse — Guds kärlek till Ninive och de så kallade hedningarna — ändå inte vara mindre värdefull i alla deras ögon som älskar sina medmänniskor. Skrifterna är heliga därför att de framför de människors tankar och gärningar som sökte Gud och som i dessa skrifter lämnade efter sig uppteckningar om sina högsta tankar om rättfärdighet, sanning och helighet. Skrifterna innehåller mycket, väldigt mycket, som är sant, men i ljuset av din nuvarande undervisning vet du att dessa skrifter också innehåller mycket som ger en felaktig uppfattning om Fadern i himlen, den kärleksfulla Gud som jag har kommit för att uppenbara för alla världar.
159:4.5 (1768.1) ”Natanael, tillåt dig aldrig för ett ögonblick att tro på de ställen i skrifterna som beskriver hur kärlekens Gud befallde dina förfäder att dra ut i strid och slå ihjäl alla sina fiender — män, kvinnor och barn. Sådana uppteckningar är människors, inte särskilt heliga människors, ord; de är inte Guds ord. Skrifterna har alltid återspeglat, och kommer alltid att återspegla, den intellektuella, moraliska och andliga nivån hos sina upphovsmän. Har du inte märkt hur uppfattningarna om Jahve tilltar i skönhet och härlighet allteftersom profeterna gör sina uppteckningar från Samuel till Jesaja? Och du bör komma ihåg att skrifterna är avsedda för religiös undervisning och andlig vägledning. De är varken historikers eller filosofers verk.
159:4.6 (1768.2) ”Mest beklagansvärd är inte endast denna felaktiga idé om skriftsamlingens absoluta fullkomlighet och dess lärors ofelbarhet, utan snarare den förvirrande feltolkning som de traditionsförslavade skriftlärda och fariséerna i Jerusalem har gjort av dessa heliga skrifter. Och nu kommer de att använda både doktrinen om att skrifterna är inspirerade och sina feltolkningar av dem i deras fasta föresats att försöka motstå denna nyare förkunnelse av rikets evangelium. Natanael, glöm aldrig att Fadern aldrig begränsar sanningsuppenbarelsen till någon enda generation eller något enda folk. Mången allvarlig sanningssökare har blivit, och kommer fortsättningsvis att bli, förvirrad och nedslagen av dessa doktriner om skrifternas fullkomlighet.
159:4.7 (1768.3) ”Sanningens auktoritet är själva den ande som bor i dess levande manifestationer, och inte de döda ord som har uttalats av mindre upplysta och förment inspirerade människor under en annan generation. Och även om dessa forna tiders heliga män levde ett inspirerat och av anden fyllt liv, betyder det inte att deras ord var på samma sätt andligen inspirerade. Idag gör vi inga uppteckningar av förkunnelsen om rikets evangelium för att ni inte, när jag är borta, genast skulle bli uppdelade i många olika grupper som tvistar om sanningen till följd av era olika tolkningar av min förkunnelse. För detta släkte är det bäst att vi lever dessa sanningar och avstår från att göra uppteckningar.
159:4.8 (1768.4) ”Lägg väl på minnet mina ord, Natanael: ingenting som människonaturen har rört vid kan anses ofelbart. Gudomlig sanning kan förvisso lysa fram genom människans sinne, men alltid är den endast relativt ren och delvis gudomlig. Den skapade kan åtrå ofelbarheten, men endast Skaparna besitter den.
159:4.9 (1768.5) ”Men det största felet i undervisningen om skrifterna är läran om att de är förseglade mysterie- och visdomsböcker som endast nationens vise vågar tolka. Uppenbarelserna av gudomlig sanning är inte förseglade annat än med människans okunskap, bigotteri och trångsynta intolerans. Skrifternas ljus fördunklas endast av fördomar och förmörkas av vidskepelse. En falsk rädsla för det heliga har hindrat religionen från att skyddas av sunt förnuft. Rädslan för den auktoritet som de heliga skrifterna från det förgångna utövar, hindrar effektivt dagens uppriktiga själar från att ta emot evangeliets nya ljus, det ljus som dessa gudsmedvetna människor i en annan generation så intensivt längtade efter att få se.
159:4.10 (1769.1) ”Men allra sorgligast är det faktum att vissa av dem som undervisar om heligheten i denna traditionalism känner till denna sanning. De förstår mer eller mindre fullständigt dessa begränsningar i skrifterna, men de är moraliska ynkryggar, intellektuellt oärliga. De vet sanningen om de heliga skrifterna, men de föredrar att undanhålla folket sådana störande fakta. Och följaktligen förvrider och förvränger de skrifterna och gör dem till en handbok av förslavande detaljer för det dagliga livet och en auktoritet för icke-andliga saker, i stället för att hänvisa till de heliga skrifterna som en skattkammare för den moraliska visdomen, religiösa inspirationen och andliga undervisningen från tidigare generationers gudsmedvetna människor.
159:4.11 (1769.2) Natanael blev både upplyst och chockerad av Mästarens uttalande. Han begrundade länge detta samtal i djupet av sin själ, men han berättade inte för någon om samtalet förrän efter Jesu himmelsfärd; och även då var han rädd för att delge hela berättelsen om Mästarens undervisning.
159:5.1 (1769.3) I Filadelfia där Jakob verkade undervisade Jesus lärjungarna om den positiva karaktären som kännetecknade rikets evangelium. När han under loppet av sina uttalanden antydde att vissa delar av skrifterna innehöll mer sanning än andra och uppmanade sina åhörare att nära sina själar med den bästa andliga födan, avbröt Jakob Mästaren och frågade: ”Mästare, vill du vara så vänlig att säga oss hur vi skall kunna välja ut de bättre ställena från skrifterna för vår personliga uppbyggelse?” Jesus svarade: ”Ja Jakob, när ni läser skrifterna, sök då efter sådana evigt sanna och gudomligt sköna lärdomar som till exempel:
159:5.2 (1769.4) ”Skapa i mig, o Gud, ett rent hjärta.
159:5.3 (1769.5) ”Herren är min herde, mig skall inget fattas.
159:5.4 (1769.6) ”Du bör älska din nästa som dig själv.
159:5.5 (1769.7) ”Ty jag, Herren, din Gud, skall hålla din högra hand och säga: var inte rädd, jag skall hjälpa dig.
159:5.6 (1769.8) ”Inte heller skall nationerna lära sig kriga längre.”
159:5.7 (1769.9) Detta illustrerar det sätt på vilket Jesus dag för dag utnyttjade de bästa delarna av de hebreiska skrifterna för undervisning av sina anhängare och för inkluderande i förkunnelsen av det nya evangeliet om riket. Andra religioner hade framfört tanken att Gud är nära människan, men Jesus jämställde Guds omsorg om människan med en kärleksfull fars bekymmer för sina omyndiga barns välfärd, och därefter gjorde han denna undervisning till en hörnsten i sin religion. Sålunda framtvingade läran om Guds faderskap utövandet av broderskap mellan människorna. Att dyrka Gud och att tjäna människan blev kärnan i hans religion. Jesus tog det bästa i den judiska religionen och gav det en värdig inramning i den nya förkunnelsen om rikets evangelium.
159:5.8 (1769.10) Jesus förde den positiva handlingens anda in i den judiska religionens passiva doktriner. I stället för en negativ uppfyllelse av ceremoniella krav uppmanade Jesus dem som accepterade den nya religionen att göra det positiva som den krävde. Jesu religion bestod inte endast i att tro det som evangeliet fordrade, utan att faktiskt göra det. Han lärde inte att kärnan i hans religion var socialt tjänande, utan snarare att socialt tjänande var en av de säkra följdverkningarna hos den som har den sanna religionens ande.
159:5.9 (1770.1) Jesus tvekade inte att ta i användning den bättre delen av en skrift, medan han tillbakavisade den sämre delen. Hans storslagna uppmaning: ”Älska din nästa som dig själv”, tog han från det ställe som lyder: ”Du skall inte hämnas på någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv.” Jesus tog i bruk den positiva delen av detta skriftställe samtidigt som han förkastade den negativa delen. Han motsatte sig även en negativ eller rent passiv form av icke-våld. Han sade: ”När en ovän slår dig på ena kinden, stå inte där stum och passiv utan, med en positiv attityd, vänd också den andra kinden till; dvs. gör det bästa möjliga för att aktivt leda din felande broder bort från ondskans stigar och in på det rättfärdiga livets bättre vägar.” Jesus fordrade att hans anhängare reagerade positivt och energiskt på varje livssituation. Att vända den andra kinden till, eller vilken som helst liknande handling, kräver initiativ, fordrar ett energiskt, aktivt och modigt uttryckande av den troendes personlighet.
159:5.10 (1770.2) Jesus talade inte för utövandet av en negativ resignation inför kränkningar från dem som avsiktligt kunde tänkas utnyttja sådana som inte brukar våld mot ondskan, utan snarare för att hans anhängare skulle vara visa och vakna för att snabbt och positivt kunna reagera med gott för ont i syfte att effektivt kunna övervinna ondska med godhet. Glöm inte att det sant goda ofelbart är mäktigare än det mest fördärvliga onda. Mästaren förkunnade en positiv norm för rättfärdigheten: ”Den som vill vara min lärjunge måste glömma sig själv och i full mån åta sig sina ansvarigheter dagligen för att följa mig.” Och så levde han själv att ”han gick omkring och gjorde gott.” Denna aspekt på evangeliet belystes mycket väl av många liknelser som han senare berättade för sina anhängare. Han uppmanade aldrig sina anhängare att tålmodigt bära sina plikter, utan snarare att med energi och entusiasm i full mån leva upp till sina mänskliga ansvarigheter och gudomliga privilegier i Guds rike.
159:5.11 (1770.3) När Jesus lärde sina apostlar att om någon med orätt tog deras mantel skulle de också erbjuda sitt andra plagg, avsåg han inte så mycket en konkret andra klädnad som idén att göra något positivt för att frälsa missdådaren i stället för att följa det forna rådet att ge igen — ”öga för öga” och så vidare. Jesus avskydde idén att man antingen hämnades eller bara passivt led en orättvisa eller blev offer för den. Vid detta tillfälle lärde han dem de tre sätten att kämpa mot och motarbeta ondskan:
159:5.12 (1770.4) 1. Att löna ont med ont — den positiva men orättfärdiga metoden.
159:5.13 (1770.5) 2. Att lida det onda utan att klaga och utan att göra motstånd — den rent negativa metoden.
159:5.14 (1770.6) 3. Att löna ont med gott, att hävda sin vilja för att bli herre över situationen, att övervinna ondskan med godhet — den positiva och rättfärdiga metoden.
159:5.15 (1770.7) En av apostlarna frågade en gång: ”Mästare, vad borde jag göra om en främling tvingar mig att bära hans packning en mil?” Jesus svarade: ”Sitt inte ned och sucka efter lättnad samtidigt som du tyst förbannar främlingen. Sådana passiva attityder leder inte till rättfärdighet. Om du inte kan komma på något som på ett effektivare sätt är positivt, kan du åtminstone bära packningen en mil till. Det blir förvisso en utmaning för den orättfärdiga och gudlösa främlingen.”
159:5.16 (1770.8) Judarna hade hört om en Gud som ville förlåta syndare som ångrade sig och som ville försöka glömma deras missgärningar, men inte förrän Jesus kom fick människorna höra om en Gud som gick ut för att söka upp förlorade får, en som tog initiativ till att söka efter syndare och som gladde sig när han fann dem villiga att återvända till Faderns hus. Denna positiva not i religionen utsträckte Jesus även till sina böner. Han också omvandlade den negativa gyllene regeln till en positiv uppmaning till mänsklig rättvisa.
159:5.17 (1771.1) I all sin undervisning undvek Jesus ofelbart distraherande detaljer. Han skydde blomsterspråk och undvek att endast poetiskt måla upp en lek med ord. Han hade för vana att lägga in stora betydelser i små uttryck. För att belysa saker och ting vände Jesus på den vanliga betydelsen av många ord och uttryck, sådana som salt, jäsmedel, fiskande och småbarn. Han använde sig mycket effektivt av antitesen, jämförde det ytterst lilla med oändligheten osv. Hans bilder var slående, sådana som ”en blind som leder de blinda”. Men den största styrkan i hans belysande undervisning låg i dess naturlighet. Jesus tog religionens filosofi från himlen ned till jorden. Han beskrev själens väsentliga behov med en ny insikt och en ny förläning av tillgivenhet.
159:6.1 (1771.2) Missionen under fyra veckor i Dekapolis var rätt framgångsrik. Hundratals själar upptogs i riket, och apostlarna och evangelisterna fick värdefull erfarenhet av att utföra sitt arbete utan inspirationen av Jesu direkta personliga närvaro.
159:6.2 (1771.3) Fredagen den 16 september samlades hela kåren av arbetare enligt en förhandsöverenskommelse i Magadans park. På sabbatsdagen hölls en rådslag med över hundra troende vid vilken man ingående behandlade de framtida planerna att utvidga rikets arbete. Davids budbärare var närvarande och rapporterade angående de troendes välgång överallt i Judéen, Samarien, Galiléen och angränsande områden.
159:6.3 (1771.4) Få av Jesu anhängare uppskattade vid denna tid till fullo det stora värdet av budbärarkårens tjänster. Budbärarna höll inte endast de troende över hela Palestina i kontakt med varandra och med Jesus och apostlarna, utan under dessa mörka dagar tjänade de också som insamlare av penningmedel, inte endast för Jesu och hans medarbetares uppehälle, utan även för det stöd som de tolv apostlarnas och tolv evangelisternas familjer behövde.
159:6.4 (1771.5) Omkring denna tid flyttade också Abner sin verksamhetsbas från Hebron till Betlehem, och denna senare ort var också högkvarter i Judéen för Davids budbärare. David upprätthöll också en budbärartjänst som fungerade nattetid mellan Jerusalem och Betsaida. Löparna lämnade Jerusalem varje kväll, byttes i Sykar och Skytopolis och kom fram till Betsaida vid frukostdags nästa morgon.
159:6.5 (1771.6) Jesus och hans medarbetare beredde sig nu på att ta en veckas ledighet innan de gjorde sig redo att påbörja det sista skedet av sitt arbete till förmån för riket. Detta var deras sista viloperiod, ty missionen i Pereen utvecklade sig till en prediko- och undervisningskampanj som varade ända fram till deras ankomst till Jerusalem då slutscenerna i Jesu jordiska livsskede började utspelas.
Urantiaboken
Kapitel 160
160:0.1 (1772.1) PÅ SÖNDAGSMORGONEN den 18 september meddelade Andreas att inget arbete skulle planeras för den kommande veckan. Alla apostlar utom Natanael och Tomas begav sig hem för att besöka sina familjer eller vistas hos vänner. Denna vecka fick Jesus njuta av en nästan fullkomlig vila, men Natanael och Tomas var mycket upptagna av sina diskussioner med en viss grekisk filosof som hette Rodan och som var från Alexandria. Denne grek hade nyligen blivit lärjunge till Jesus genom att lyssna till en av Abners medarbetare som hade bedrivit missionsverksamhet i Alexandria. Rodan var nu allvarligt sysselsatt med uppgiften att harmonisera sin livsfilosofi med Jesu nya religiösa förkunnelse, och han hade kommit till Magadan i hopp om att Mästaren skulle diskutera igenom dessa problem med honom. Han ville också få en ursprunglig och auktoritativ version av evangeliet, antingen av Jesus själv eller av någon av hans apostlar. Fastän Mästaren avböjde att inleda ett sådant samtal med Rodan, tog han älskvärt emot honom och bestämde genast att Natanael och Tomas skulle lyssna till allt vad han hade att säga och i sin tur berätta om evangeliet för honom.
160:1.1 (1772.2) Tidigt på måndagsmorgonen inledde Rodan en serie om tio föreläsningar för Natanael, Tomas och en grupp om drygt tjugo troende som råkade befinna sig i Magadan. Komprimerat, sammanfattat och omarbetat enligt modernt språkbruk presenterar dessa anföranden följande tankar för begrundande:
160:1.2 (1772.3) Människolivet innehåller tre stora drivkrafter: drifter, önskningar och lockelser. En stark karaktär, en imponerande personlighet, utvecklas endast genom att den naturliga livsdriften omvandlas till social levnadskonst, genom att nuvarande önskningar omformas till högre former av längtan som kan leda till en bestående uppfyllelse, medan tillvarons allmänna lockelse måste överföras från ens konventionella och etablerade idéer till de högre sfärerna för outforskade idéer och oupptäckta ideal.
160:1.3 (1772.4) Ju mer komplex civilisationen blir desto svårare blir konsten att leva. Ju snabbare de sociala sedvänjorna förändras desto mer komplicerad blir uppgiften att utveckla karaktären. För att framåtskridandet skall fortsätta måste människosläktet var tionde generation på nytt lära sig konsten att leva. Om människan blir så genialisk att hon allt snabbare ökar samhällets komplexiteter, måste människan lära sig att bemästra en ny levnadskonst oftare, kanske under varje generation. Om utvecklingen av levnadskonsten inte lyckas hålla takten med tillvarons tekniska sida återgår mänskligheten snabbt till den enkla livsdriften — till att uppnå tillfredsställelse av nuvarande begär. I så fall förblir mänskligheten omogen; samhället växer inte upp till full mognad.
160:1.4 (1773.1) Måttet på den sociala mognaden är den mån i vilken människan är villig att avstå från att tillfredsställa enbart tillfälliga och aktuella önskningar för att underhålla dessa högre former av längtan, då strävan efter deras uppfyllelse erbjuder rikligare tillfredsställelser i ett successivt avancerande mot permanenta mål. Men det sanna tecknet på social mognad är villigheten hos ett folk att avstå från rätten att leva fridfullt och förnöjsamt enligt de bekvämlighetsfrämjande normer som bygger på lockelsen hos etablerade trosföreställningar och konventionella idéer och i stället följa den oroväckande och energikrävande lockelsen att söka outforskade möjligheter att nå oupptäckta mål i form av idealistiska andliga realiteter.
160:1.5 (1773.2) Djuren reagerar ädelt på livsdriften, men endast människan kan nå upp till konsten att leva, om än majoriteten av människosläktet endast upplever den animala livsdriften. Djuren känner endast denna blinda och instinktiva drivkraft; människan kan höja sig över denna drift att fungera enligt naturens ordning. Människan kan välja att leva på den intelligenta konstens höga plan, rentav på den himmelska fröjdens och den andliga extasens plan. Djuren frågar inte efter livets ändamål; därför oroar de sig aldrig, inte heller begår de självmord. Självmord bland människor vittnar om att dessa varelser har höjt sig från den rent animala existensnivån och dessutom att utforskningssträvandena hos sådana människor inte har nått det jordiska livets artistiska nivåer. Djuren känner inte livets mening; människan har inte endast förmåga att bli medveten om värden och att fatta betydelser, utan hon är dessutom medveten om betydelsernas betydelse — hon är i sig själv medveten om sin insikt.
160:1.6 (1773.3) När människor dristar sig till att överge ett liv som bygger på de naturliga begären för att byta det mot ett liv av äventyrlig konst och osäker logik, får de lov att ta de därav följande riskerna för emotionella olycksfall — konflikter, bedrövelse och ovisshet — åtminstone tills de uppnår någon mån av intellektuell och emotionell mognad. Modlöshet, ängslan och slöhet är direkta bevis för moralisk omogenhet. Människosamhället står inför två problem: uppnående av mognad hos individen och uppnående av mognad hos släktet. Den mogna människan börjar snart betrakta alla andra dödliga med känslor av ömhet och tolerans. Mogna människor ser på de omogna med den kärlek och hänsyn som föräldrar hyser för sina barn.
160:1.7 (1773.4) Ett framgångsrikt liv är ingenting annat än konsten att behärska tillförlitliga metoder för att lösa alldagliga problem. Det första steget när det gäller att lösa ett problem är att lokalisera svårigheten, att isolera problemet, att uppriktigt inse dess art och vikt. Det stora misstaget vi gör är att när problemen i livet väcker våra djupaste känslor och rädslor vägrar vi att kännas vid dem. Likaså, när insikten om våra svårigheter nödvändiggör att vi minskar vår länge omhuldade inbilskhet, medger vår avund eller överger våra djupt sittande fördomar, föredrar genomsnittsmänniskan att klänga sig fast vid de gamla illusionerna om säkerhet och de länge närda falska känslorna av trygghet. Endast en modig person är villig att ärligt medge och oförskräckt möta det som ett uppriktigt och logiskt sinne avslöjar.
160:1.8 (1773.5) Ett klokt och effektivt lösande av ett problem kräver att sinnet är fritt från förhandsuppfattningar, passioner och alla andra rent personliga fördomar som kan tänkas störa en opartisk granskning av de faktiska faktorer som tillsammans bildar det problem som skall lösas. Att lösa livets problem kräver mod och uppriktighet. Endast ärliga och modiga individer kan tappert ta sig igenom livets förbryllande och förvirrande labyrint, dit logiken i ett oförskräckt sinne kan tänkas leda. Denna frigörelse av sinne och själ kan aldrig åstadkommas utan drivkraften från en intelligent entusiasm som gränsar till religiös hänförelse. Det fordras lockelsen från ett storartat ideal för att driva människan fram mot ett mål som är omgivet av svåra materiella problem och mångahanda intellektuella osäkerhetsfaktorer.
160:1.9 (1774.1) Även om man effektivt är rustad att möta de svåra situationerna i livet, kan man knappast vänta sig framgång om man inte är utrustad med sinnets visdom och personlighetens charm vilka garanterar medmänniskors hjärtliga stöd och ivriga samverkan. Man kan inte hoppas på ett stort mått av framgång vare sig i världsligt eller religiöst arbete om man inte kan lära sig att övertala sina medmänniskor, att vinna människor för sin sak. Man måste helt enkelt vara taktfull och tolerant.
160:1.10 (1774.2) Den främsta av alla metoder att lösa problem har emellertid Jesus, er Mästare lärt mig. Jag syftar på det som han så konsekvent utövar och som han så omsorgsfullt har lärt er: andaktsfull meditation i avskildhet. I denna Jesu vana att så ofta dra sig tillbaka för att kommunicera med Fadern i himlen kan man finna den rätta tekniken, inte endast för att samla styrka och visdom för att lösa de vanliga konflikterna i livet, utan även för att tillgodogöra sig energin för att lösa problem av moralisk och andlig natur på en högre nivå. Men inte ens de rätta metoderna att lösa problem kan kompensera för inneboende brister hos personligheten eller gottgöra bristande hunger och törst efter sann rättfärdighet.
160:1.11 (1774.3) Jag är djupt imponerad av Jesu vana att gå avsides för sig själv för att i ensamhet granska livsproblemen; för att söka sig nya förråd av visdom och energi för att möta det sociala tjänandets mångahanda krav; för att stimulera och fördjupa livets högsta syfte genom att faktiskt underkasta hela personligheten medvetandet om kontakten med det gudomliga; för att eftersträva nya och bättre metoder för att anpassa sig till den levande tillvarons ständigt föränderliga situationer; för att åstadkomma de livsviktiga förnyelser och omjusteringar av sina personliga attityder som är så väsentliga för en ökad insikt i allt som är värdefullt och verkligt; och att göra allt detta endast till Guds ära — att uppriktigt andas er Mästares favoritbön: ”Ske icke min vilja, utan din.”
160:1.12 (1774.4) Er Mästares andaktsfulla förfarande ger den avkoppling som förnyar sinnet, den illumination som inspirerar själen, det mod som gör det möjligt att djärvt möta de egna problemen, den självförståelse som utplånar den tärande rädslan, och den medvetenhet om föreningen med det gudomliga vilken skänker människan den förvissning som gör det möjligt för henne att våga vara gudalik. Den avkoppling som följer av gudsdyrkan, eller av andlig gemenskap så som den utövas av Mästaren, lindrar spänningar, löser konflikter och ökar mäktigt personlighetens totala resurser. Hela denna filosofi, plus rikets evangelium, bildar den nya religionen så som jag förstår den.
160:1.13 (1774.5) Fördomsfullhet förblindar själen så att den inte känner igen sanningen, och fördomar kan skingras endast genom att själen uppriktigt hänger sig åt att dyrka ett syfte som i alla avseenden omfattar och inkluderar ens medmänniskor. Fördomsfullheten är oskiljaktigt kopplad till själviskhet. Fördomsfullhet kan elimineras endast genom att människan upphör att sträva efter egen fördel och i stället börjar söka den tillfredsställelse som kommer av att tjäna ett ideal som inte endast är större än jaget utan rentav större än hela mänskligheten — sökandet efter Gud, uppnåendet av gudomlighet. Beviset för personlighetens mognad ligger i omvandlingen av människans längtan så att personligheten alltid försöker förverkliga de högsta och mest gudomligt verkliga värdena.
160:1.14 (1774.6) I en ständigt föränderlig värld, mitt inne i en samhällsordning under utveckling, är det omöjligt att upprätthålla fasta och etablerade livsmål. Stabilitet hos personligheten kan upplevas endast av dem som har funnit och tagit emot den levande Guden som det eviga målet för infinit uppnåelse. För att människan sålunda skall kunna överflytta sitt mål från tiden till evigheten, från jorden till Paradiset, från det mänskliga till det gudomliga, krävs det att hon blir förnyad, omvänd, född på nytt; att hon blir den gudomliga andens nyskapade barn; att hon vinner inträde i himmelrikets brödraförsamling. Alla filosofier och religioner som inte når upp till dessa ideal är omogna. Den filosofi som jag lär, sammankopplad med det evangelium som ni predikar, representerar mogenhetens nya religion, idealet för alla framtida generationer. Detta är sant därför att vårt ideal är slutligt, ofelbart, evigt, universellt, absolut och oändligt.
160:1.15 (1775.1) Min filosofi sporrade mig att söka efter de realiteter som innebär sann uppnåelse, mogenhetens mål. Men min sporre var kraftlös; mitt sökande saknade drivkraft; min strävan led av att visshet om riktningen fattades. Dessa brister har fyllts i överflöd av Jesu nya evangelium med dess fördjupande av insikterna, förhöjning av idealen och stabiliserande av målen. Utan tvivel och farhågor kan jag nu helhjärtat ge mig in upp det eviga äventyret.
160:2.1 (1775.2) Det finns endast två sätt för de dödliga att leva tillsammans: det materiella eller djurens sätt och det andliga eller människans sätt. Genom att använda signaler och ljud kan djuren på ett begränsat sätt kommunicera med varandra. Men sådana former av kommunikation överför inte betydelser, värden eller idéer. Den stora skillnaden mellan människor och djur är att människan kan kommunicera med sina medmänniskor med hjälp av symboler, som otvivelaktigt anger och identifierar betydelser, värden, idéer och även ideal.
160:2.2 (1775.3) Eftersom djuren inte kan överföra idéer till varandra kan de inte utveckla personlighet. Människan utvecklar personlighet därför att hon sålunda kan kommunicera med sina medmänniskor angående både idéer och ideal.
160:2.3 (1775.4) Det är denna förmåga att kommunicera och delge betydelser med varandra som utgör människans kultur och gör det möjligt för henne att med hjälp av sociala sammanslutningar bygga upp civilisationer. Kunskapen och visdomen blir kumulativa på grund av människans förmåga att överföra dessa innehav till kommande generationer. På så sätt uppkommer människosläktets kulturella aktiviteter: konst, vetenskap, religion och filosofi.
160:2.4 (1775.5) Kommunikation med symboler mellan människorna förutbestämmer uppkomsten av sociala grupper. Den effektivaste av alla sociala grupper är familjen, särskilt de två föräldrarna. Personlig tillgivenhet är det andliga band som håller ihop dessa materiella förbindelser. Ett sådant effektivt förhållande är också möjligt mellan två personer av samma kön, vilket är så rikligt illustrerat av tillgivenheten i genuina vänskapsförhållanden.
160:2.5 (1775.6) Dessa förbindelser av vänskap och ömsesidig tillgivenhet är socialt och individuellt förädlande emedan de uppmuntrar och underlättar följande faktorer, som är väsentliga för levnadskonstens högre nivåer:
160:2.6 (1775.7) 1. Ömsesidig möjlighet att uttrycka och förstå sig själv. Många ädla mänskliga impulser dör för att ingen hör då de kommer till uttryck. Sannerligen, det är inte bra för människan att vara ensam. Någon mån av erkänsla och ett visst mått av uppskattning är väsentliga för att människans karaktär skall utvecklas. Utan äkta kärlek i hemmet kan ett barn inte helt utveckla en normal karaktär. Karaktären är något mer än enbart sinne och moral. Av alla sociala relationer avsedda att utveckla karaktären, är den tillgivna och förståelsefulla vänskapen mellan man och kvinna i ett ömsesidigt omhuldat och förnuftigt äktenskap den mest effektiva och idealiska. Äktenskapet med dess mångahanda relationer lämpar sig bäst för att locka fram dessa värdefulla impulser och högre motiv som är oundgängliga för utvecklandet av en stark karaktär. Jag tvekar inte att på detta sätt förhärliga familjelivet, ty er Mästare har vist valt förhållandet mellan far och barn till själva hörnstenen för rikets nya evangelium. Ett sådant ojämförligt gemenskapsförhållande — man och kvinna ömt omfattande de högsta timliga idealen — är en så värdefull och tillfredsställande erfarenhet att det är värt varje pris, varje uppoffring som fordras för dess innehav.
160:2.7 (1776.1) 2. Sammanförandet av själar — mobiliseringen av visdom. Varje människa bildar sig förr eller senare en viss föreställning om denna värld och en viss vision om nästa. Nu är det möjligt att genom umgänge mellan personligheterna förena dessa uppfattningar om den timliga tillvaron och de eviga framtidsutsikterna. Sålunda utvidgar den enas sinne sina andliga värden genom att tillägna sig mycket av insikten hos den andras sinne. På detta sätt berikar människorna sin själ genom att sammanföra sina andliga ägodelar. Likaså är det möjligt för människan att på detta samma sätt undvika den ständigt närvarande benägenheten att falla offer för ett förvrängt synsätt, en fördomsfull inställning och ett inskränkt omdöme. Rädsla, avund och inbilskhet kan förhindras endast genom nära kontakt med andra sinnen. Jag vill fästa er uppmärksamhet på att Mästaren aldrig sänder ut er ensamma för att arbeta för rikets utbredning; alltid sänder han ut er två och två. Eftersom visdom är superkunskap följer därav att när visdomen förenas delar den sociala gruppen, vare sig den är liten eller stor, inom sig all kunskap.
160:2.8 (1776.2) 3. Entusiasmen för livet. Isolering tenderar att tömma själens energiladdning. Kontakt med ens medmänniskor är väsentlig för att förnya livslusten och oundgänglig för att upprätthålla modet att utkämpa de strider som följer av uppstigningen till människolivets högre nivåer. Vänskapen förhöjer glädjeämnena och förhärligar segrarna i livet. Kärleksfulla och nära mänskliga förbindelser tenderar att beröva lidandet dess sorg och försakelsen mycket av dess bitterhet. En väns närvaro förhöjer all skönhet och upphöjer all godhet. Med intelligenta symboler kan människan försnabba och förstora sina vänners förmåga till uppskattning. En av de härligheter som kröner vänskapen mellan människor är denna förmåga och möjlighet att ömsesidigt stimulera fantasin. Stor andlig kraft inneligger i medvetandet om helhjärtad hängivenhet för en gemensam sak, ömsesidig trohet mot en kosmisk Gudom.
160:2.9 (1776.3) 4. Ökat försvar mot allt ont. Personlighetsgemenskap och ömsesidig tillgivenhet är en effektiv försäkring mot det onda. Svårigheter, sorg, besvikelse och nederlag är mer smärtsamma och nedslående när de bärs ensamma. Gemenskapen förvandlar inte ondska till rättfärdighet, men den är till stor hjälp för att väsentligt mildra stinget. Er Mästare sade: ”Lyckliga är de som sörjer” — om en vän finns till hands för att trösta. Det finns en definitiv styrka i vetskapen att man lever för andras bästa, och att dessa andra likaså lever för ens egen välfärd och framgång. Människan tynar bort om hon är isolerad. Människorna blir ofelbart modfällda när de ser endast de förbigående händelserna i tiden. När nutiden skiljs från det förgångna och det framtida blir det förtvivlat trivialt. Endast en glimt av evighetens cirkel kan inspirera människan att göra sitt bästa och utmana det bästa i henne att göra sitt yttersta. När människan sålunda är som bäst, lever hon mest osjälviskt till nytta för andra, för sina medresenärer i tid och evighet.
160:2.10 (1777.1) Jag upprepar: en sådan inspirerande och förädlande gemenskap finner sina idealiska möjligheter i människans äktenskapsförhållande. Förvisso uppnås mycket utanför äktenskapet, och många, många äktenskap misslyckas totalt med att producera dessa moraliska och andliga frukter. Alltför ofta ingås äktenskap av personer som söker andra värden, som är lägre än dessa högre ackompanjemang till människans mogenhet. Det idealiska äktenskapet måste grundas på något stabilare än känslostämningarnas fluktuationer och enbart den sexuella dragningens flyktighet; det måste baseras på äkta och ömsesidig tillgivenhet. Om man sålunda kan bygga upp sådana tillförlitliga och effektiva små enheter av människogemenskap, skall världen när dessa samlas till en helhet få se en storartad och förhärligad samhällsstruktur, den mänskliga mognadens civilisation. En sådan mänsklighet kunde börja förverkliga något av er Mästares ideal om ”fred på jorden och god vilja bland människorna”. Även om ett sådant samhälle inte var fulländat eller helt fritt från ondska, skulle det åtminstone närma sig en stabilisering av mognaden.
160:3.1 (1777.2) Strävan efter mognad kräver arbete, och arbete fordrar energi. Varifrån kommer kraften att göra allt detta? De fysiska tingen kan tas för givna, men Mästaren har också sagt: ”Människan kan inte leva bara av bröd.” Om vi utgår från att vi har en normal kropp och en förhållandevis god hälsa, måste vi därefter se oss om efter de lockelser som stimulerar till att framkalla människans slumrande andliga krafter. Jesus har lärt oss att Gud lever i människan; hur kan vi då förmå människan att frigöra dessa gudomlighetens och oändlighetens själsbundna krafter? Hur skall vi förmå människorna att ge Gud fria händer, så att han får flöda fram för att på sin väg utåt vederkvicka våra egna själar och sedan tjäna syftet att upplysa, upplyfta och välsigna otaliga andra själar? Hur kan jag bäst uppväcka dessa latenta krafter till gott vilka slumrande och oanvända ligger i era själar? En sak är jag säker på: Emotionell upphetsning är ingen idealisk andlig sporre. Upphetsning ökar inte energin; snarare tömmer den både sinnet och kroppen på deras krafter. Varifrån kommer då energin till att göra dessa stora ting? Se på er Mästare; även nu är han ute på bergskullarna och tar in kraft, medan vi sitter här och ger ut energi. Hemligheten med hela detta problem ligger i den andliga gemenskapen, i gudsdyrkan. Från människans synpunkt sett är det en fråga om kombinerad meditation och avkoppling. Meditationen gör att sinnet får kontakt med anden; avkopplingen bestämmer kapaciteten för andlig mottaglighet. Detta utbyte av svaghet mot styrka, rädsla mot mod, jagets sinne mot Guds vilja, utgör gudsdyrkan. Åtminstone ser filosofen saken så.
160:3.2 (1777.3) När dessa erfarenheter ofta upprepas kristalliseras de till vanor, stärkande och andaktsfulla vanor, och sådana vanor formar sig så småningom till en andlig karaktär, och en sådan karaktär uppfattas till slut av ens medmänniskor som en mogen personlighet. Dessa övningar är till en början svåra och tidskrävande, men när de blir vanemässiga är de genast vilsamma och tidsbesparande. Ju mer invecklat samhället blir och ju mer civilisationens lockelser mångdubblas, desto mer trängande blir nödvändigheten hos gudsmedvetna individer att skapa sådana skyddande, inrotade vanor som avser att bibehålla och öka deras andliga energier.
160:3.3 (1778.1) Ett annat krav för att uppnå mognad är de sociala gruppernas anpassning till samarbete i en omgivning som ständigt förändras. Den omogna individen uppväcker sina medmänniskors antagonism; den mogna människan vinner sina medarbetares villiga samverkan och mångfaldigar därmed frukterna av sina livssträvanden.
160:3.4 (1778.2) Min filosofi säger mig att det finns tider då jag, om behovet uppkommer, måste kämpa för mitt begrepp om rättfärdighet, men jag betvivlar inte att Mästaren, med sin mognare typ av personlighet, lätt och graciöst skulle vinna samma seger med sin högrestående och vinnande, taktfulla och toleranta metod. Alltför ofta när vi kämpar för det rätta visar det sig att både segraren och den besegrade har lidit nederlag. Jag hörde Mästaren senast igår säga att ”när den vise försöker komma in genom en låst dörr, slår han inte sönder dörren utan söker hellre efter nyckeln som han kan öppna den med.” Alltför ofta ger vi oss in i strid bara för att övertyga oss själva om att vi inte är rädda.
160:3.5 (1778.3) Det nya evangeliet om riket bidrar väsentligt till levnadskonsten genom att det erbjuder en ny och rikligare stimulans till en högre levnad. Det framför ett nytt och förädlat bestämmelsemål, ett supremt levnadsssyfte. Dessa nya begrepp om det eviga och gudomliga målet för tillvaron är i sig själva transcendenta stimuli som framkallar en reaktion från det allra bästa som finns i människans högre natur. På varje bergstopp av intellektuellt tänkande finner man avkoppling för sinnet, styrka för själen och gudsgemenskap för anden. Från sådana utsiktspunkter i det högrestående livet kan människan höja sig över de lägre tankenivåernas materiella irritationsmoment — ängslan, svartsjuka, avund, hämnd och den omogna personlighetens högmod. Sådana högtklättrande själar befriar sig själva från en mängd motströmskonflikter orsakade av livets trivialiteter, och de blir sålunda fria att uppnå medvetenhet om de högre strömmar som bär andebegreppen och den himmelska kommunikationen. Men livets syfte måste vaksamt skyddas från frestelsen att söka ett lätt och förgängligt uppnående; likaså måste det fostras till att bli immunt mot fanatismens förödande hot.
160:4.1 (1778.4) Medan ni har ett öga endast på uppnåendet av de eviga realiteterna, måste ni också sörja för det jordiska livets nödvändigheter. Även om anden är vårt mål, är köttet ett faktum. Ibland kan livets nödvändigheter falla i våra händer av en tillfällighet, men i allmänhet måste vi arbeta intelligent för att få dem. De två stora problemen i livet är: att förtjäna sitt jordiska uppehälle och att säkra sin eviga överlevnad. Även problemet med att förtjäna ens levebröd behöver religionen för sin idealiska lösning. Båda dessa problem är högst personliga. Sann religion fungerar i själva verket inte skilt från individen.
160:4.2 (1778.5) Jordelivets väsentligheter så som jag ser dem, är:
160:4.3 (1778.6) 1. God fysisk hälsa.
160:4.4 (1778.7) 2. Klart och rent tänkande.
160:4.5 (1778.8) 3. Förmåga och skicklighet.
160:4.6 (1778.9) 4. Förmögenhet — livets förnödenheter och tillhörigheter.
160:4.7 (1778.10) 5. Förmåga att uthärda nederlag.
160:4.8 (1778.11) 6. Bildning — utbildning och visdom.
160:4.9 (1779.1) Även de fysiska problem som gäller kroppslig hälsa och prestationsförmåga löses bäst när de ses från den religiösa ståndpunkten i vår Mästares förkunnelse: Att människans kropp och själ indväljs av Gudarnas gåva, Guds ande som blir människans ande. Människans sinne är sålunda förmedlaren mellan de materiella tingen och de andliga realiteterna.
160:4.10 (1779.2) Det fordras intelligens för att säkra ens andel av livets materiella välfärd. Det är helt felaktigt att tro att ett troget utförande av ens dagliga arbete skulle belönas med rikedom. Frånsett ett tillfälligt och slumpartat förvärvande av rikedom finner man att det jordiska livets materiella belöningar flyter i vissa välorganiserade kanaler, och endast de som har tillträde till dessa kanaler kan vänta sig att bli väl belönade för sina timliga strävanden. Fattigdomen måste alltid vara alla de människors lott vilka söker rikedom i isolerade och enskilda kanaler. Vis planering blir därför den främsta förutsättningen för världsligt välstånd. Framgång förutsätter inte endast hängivenhet för ens arbete utan också att man fungerar som en del av någon kanal för materiell rikedom. Om man är oklok kan man skänka sin generation ett hängivet liv utan någon materiell belöning. Om man är en av slumpen gynnad förmånstagare till flödet av rikedom kan man vältra sig i lyx fastän man inte har gjort något av värde för sina medmänniskor.
160:4.11 (1779.3) Förmåga och begåvning får man i arv, men skicklighet och färdighet förvärvar man. Livet är inte verkligt för den som inte kan göra en enda sak väl, utmärkt väl. Skicklighet är en av de verkliga källorna till tillfredsställelse i livet. Begåvning innefattar framsynthetens gåva, förutseende. Låt dig inte förledas av de frestande belöningarna från ohederlig förvärvning; var villig att arbeta för de senare vinsterna som tillhör en ärlig strävan. En vis människa kan skilja mellan mål och medel; i annat fall motverkar ett överdrivet planerande för framtiden ibland sitt eget höga syfte. Som njutningslysten person borde man alltid sträva efter att producera såväl som konsumera.
160:4.12 (1779.4) Träna ditt sinne att hålla de stärkande och värdefulla episoderna i livet i heligt förvar, så att du när som helst kan återkalla dem till din förnöjelse och uppbyggelse. Bygg på detta sätt upp för och i dig själv ett reservgalleri av skönhet, godhet och artistisk storslagenhet. Men ädlast av alla minnen är de högt värderade hågkomsterna av storartade stunder av utmärkt vänskap. Och alla dessa minnesskatter utstrålar sitt dyrbaraste och mest upplyftande inflytande under den andliga dyrkans förlösande beröring.
160:4.13 (1779.5) Men livet blir en börda i tillvaron om man inte lär sig att misslyckas på ett elegant sätt. Det finns en nederlagets konst som ädla själar alltid förvärvar; man måste kunna förlora med gott humör; man måste vara oförskräckt inför besvikelsen. Tveka aldrig att medge misslyckande. Försök inte dölja misslyckandet under bedrägliga leenden och strålande optimism. Det låter bra att alltid hävda framgång, men slutresultaten är förskräckande. Ett sådant förfarande leder direkt till att man skapar en värld av overklighet och till en oundviklig krasch när illusionerna till slut brister.
160:4.14 (1779.6) Framgång kan frambringa mod och främja tillförsikten, men visdom kommer endast från erfarenheterna av anpassning till följderna av ens misslyckanden. Människor som föredrar optimistiska illusioner framför verkligheten kan aldrig bli visa. Endast de som erkänner fakta och anpassar dem till ideal kan nå visdom. Visdomen omfattar både fakta och ideal, och därför räddar den sina anhängare från filosofins båda fruktlösa ytterligheter — idealisten som bortser från fakta, och materialisten som saknar andligt synsätt. De räddhågade själar som endast kan uppehålla livets kamp med hjälp av fortgående falska illusioner om framgång är dömda att möta misslyckande och att uppleva nederlag när de till slut vaknar upp från sin egen inbillade drömvärld.
160:4.15 (1780.1) Det är i detta sammanhang, då man möter misslyckande och anpassar sig till nederlag, som religionens vida syn utövar sitt suprema inflytande. Misslyckandet är helt enkelt en utbildningsepisod — ett bildningsexperiment vid förvärvandet av visdom — i erfarenheten hos den gudssökande människan, som har gett sig in på det eviga äventyret att utforska ett universum. För sådana människor är nederlaget endast ett nytt hjälpmedel för att nå upp till universumverklighetens högre nivåer.
160:4.16 (1780.2) En gudssökande människas levnadsbana kan i evighetens ljus visa sig vara en stor framgång, även om hela det jordiska livets strävan kan se ut som ett förkrossande nederlag, förutsatt att varje misslyckande i livet ledde till en visdomsbildning och till andeuppnående. Gör inte misstaget att förväxla kunskap, bildning och visdom. De är besläktade i tiden, men de representerar vitt skilda andevärden; visdomen dominerar alltid kunskapen och förhärligar alltid bildningen.
160:5.1 (1780.3) Ni har berättat för mig att Mästaren anser människans genuina religion vara individens erfarenhet av andliga realiteter. Jag har ansett religionen vara människans erfarenhet av sin reaktion på något som hon anser vara värdigt att hyllas och tillbedjas av hela mänskligheten. I den bemärkelsen symboliserar religionen vår suprema tillgivenhet för det som representerar vår högsta uppfattning om verklighetens ideal och vårt sinnes längsta utsträckning mot de eviga möjligheterna till andligt uppnående.
160:5.2 (1780.4) När människornas religiösa reaktion kommer till uttryck i stam-, folk-, eller rasomfattande bemärkelse, beror det på att de inte anser dem som står utanför deras grupp egentligen vara människor. Vi betraktar alltid föremålet för vår religiösa lojalitet värdigt alla människors vördnad. Religionen kan aldrig omfatta enbart en intellektuell tro eller ett filosofiskt resonemang; religionen är alltid och för evigt ett sätt att reagera på livssituationerna; den är en form av beteende. Religionen omfattar ett vördnadsfullt tänkande, kännande och handlande som riktar sig mot någon realitet som vi anser värdig universell tillbedjan.
160:5.3 (1780.5) Om något har blivit en religion i din erfarenhet är det självklart att du redan har blivit en aktiv evangelist för den religionen, eftersom du anser din religions högsta uppfattning vara värdig att dyrkas av hela mänskligheten, av alla intelligenser i universet. Om du inte är en positiv och missionerande evangelist för din religion har du bedragit dig själv såtillvida att det du kallar en religion endast är en traditionell trosuppfattning eller enbart ett system av intellektuell filosofi. Om din religion är en andlig erfarenhet måste föremålet för din dyrkan vara den universella anderealiteten och idealet för alla dina förandligade begrepp. Alla religioner som bygger på rädsla, känslorörelse, tradition och filosofi kallar jag intellektuella religioner, medan jag skulle vilja kalla dem som baserar sig på äkta andeupplevelse för sanna religioner. Föremålet för den religiösa hängivenheten kan vara materiellt eller andligt, sant eller falskt, verkligt eller overkligt, mänskligt eller gudomligt. Religionerna kan därför vara antingen goda eller onda.
160:5.4 (1780.6) Moral och religion är inte nödvändigtvis samma sak. Ett moralsystem kan bli en religion genom att omfatta ett föremål för dyrkan. En religion kan utvecklas till ett filosofiskt system eller en moralkod genom att förlora det som universellt vädjar till lojaliteten och den suprema hängivenheten. Detta ting, denna varelse, detta tillstånd, denna existensform eller möjlighet till uppnåelse, som utgör den religiösa lojalitetens suprema ideal och som är mottagare av den religiösa hängivenheten hos dem som dyrkar, är Gud. Oavsett vilket namn som ges åt detta andeverklighetens ideal, är det Gud.
160:5.5 (1781.1) En sann religion kännetecknas i socialt avseende av att den ofelbart försöker omvända individen och omforma världen. Religionen antyder förekomsten av oupptäckta ideal vilka vida överstiger de kända etiska och moraliska normer som är införlivade i även de högsta sociala bruken inom civilisationens mognaste institutioner. Religionen sträcker sig ut mot oupptäckta ideal, outforskade realiteter, övermänskliga värden, gudomlig visdom, och sant andeuppnående. Sann religion gör allt detta; inga andra former av tro är värda det namnet. Man kan inte ha en äkta andlig religion utan det suprema och överjordiska idealet om en evig Gud. En religion utan denna Gud är ett påfund av människan, en mänsklig institution av livlösa intellektuella trosföreställningar och meningslösa känslomässiga ceremonier. En religion kan ha ett storartat ideal som föremål för sin dyrkan. Men sådana overkliga ideal kan inte uppnås; ett sådant begrepp är illusoriskt. De enda ideal som människan kan uppnå är de gudomliga realiteter som utgörs av de infinita värden som gömmer sig i den eviga Guden, som är ett andligt faktum.
160:5.6 (1781.2) Ordet Gud, Gud som idé, i motsats till Gud som ideal, kan bli en del av vilken religion som helst, oberoende av hur barnslig eller falsk den religionen än må vara. Denna idé om Gud kan bli vadhelst de som omfattar den vill göra den till. De lägre religionerna formar sina idéer om Gud till att motsvara det naturliga tillståndet i människohjärtat. De högre religionerna fordrar att människans hjärta skall förändras för att möta kraven från den sanna religionens ideal.
160:5.7 (1781.3) Jesu religion överstiger alla våra tidigare begrepp om dyrkans idé genom att den inte endast förmedlar bilden av hans Fader som den infinita verklighetens ideal, utan även bestämt förkunnar att denna värdenas gudomliga källa och detta universums eviga centrum faktiskt kan uppnås personligen av varje dödlig varelse som besluter sig för att träda in i himmelriket på jorden och därmed erkänner mottagandet av sitt sonskap till Gud och broderskap med människan. Detta, vill jag påstå, är det högsta religionsbegrepp som världen någonsin har känt, och jag uttalar mig för att det aldrig kan finnas något högre begrepp, eftersom detta evangelium omfattar realiteternas oändlighet, värdenas gudomlighet och de universella uppnåendenas evighet. Ett sådant begrepp innebär att man har uppnått erfarenhet av idealismen i det suprema och det ultimata.
160:5.8 (1781.4) Jag fängslas inte endast av de fulländade idealen i er Mästares religion, utan jag känner mig mäktigt manad att bekänna min tro på hans uttalande att dessa ideal som ger uttryck för anderealiteter är uppnåeliga, att du och jag kan påbörja detta långa och eviga äventyr utrustade med hans försäkran om att vi till slut kommer fram till Paradisets portar. Mina bröder, jag är en som tror, jag har gett mig av; jag är på väg tillsammans med er på denna eviga färd. Mästaren säger att han kom från Fadern, och att han skall visa oss vägen. Jag är fullt övertygad om att han talar sanning. Jag är slutligt övertygad om att det inte finns några andra uppnåeliga verklighetsideal eller fullkomlighetsvärden förutom den evige och Universelle Fadern.
160:5.9 (1781.5) Jag kommer därför för att dyrka inte endast existensernas Gud utan den Gud som representerar möjligheten till alla framtida existenser. Därför måste ens hängivelse åt ett supremt ideal, om det idealet är verkligt, vara hängivelse åt denna Gud till de förgångna, nuvarande och framtida universerna som består av ting och varelser. Det finns ingen annan Gud, ty det kan omöjligen finnas någon annan Gud. Alla andra gudar är fantasiskapelser, illusioner i det dödliga sinnet, en falsk logiks förvrängningar eller avgudar som de som skapar dem bedrar sig själva med. Ja, man kan ha en religion utan denna Gud, men den betyder ingenting. Och om man söker sätta ordet Gud i stället för den verklighet som detta ideal om den levande Guden utgör, har man endast vilselett sig själv genom att ersätta ett ideal, en gudomlig verklighet, med en idé. Sådana trosföreställningar är endast en religion av önskefulla inbillningar.
160:5.10 (1782.1) Jag ser i Jesu förkunnelse religionen när den är som bäst. Detta evangelium gör det möjligt för oss att söka den sanna Guden och finna honom. Men är vi villiga att betala priset för detta inträde i himmelriket? Är vi villiga att födas på nytt, att omskapas? Är vi villiga att underkasta oss denna förfärliga och prövande process som innebär egots undergång och själens återuppbyggnad? Har inte Mästaren sagt: ”Den som vill rädda sitt liv måste förlora det. Tro inte att jag har kommit med frid, utan snarare med en kamp för själen”? Det är sant att sedan vi har betalat priset för att hänge oss åt Faderns vilja upplever vi förvisso en stor frid, förutsatt att vi fortsättningsvis vandrar längs det helgade livets andliga stigar.
160:5.11 (1782.2) Nu överger vi verkligen lockelserna från den kända formen av tillvaro, medan vi oreserverat inriktar vårt sökande på lockelserna från en okänd och outforskad form av tillvaro i ett framtida liv av äventyr i de andevärldar som företräder den gudomliga verklighetens högre idealism. Och vi söker efter de betydelsesymboler med vilka vi kan förmedla till våra medmänniskor dessa begrepp om idealismens verklighet i Jesu religion, och vi upphör inte att be för den dag då hela mänskligheten kommer att hänföras av den gemensamma insikten om denna suprema sanning. Just nu är vårt koncentrerade begrepp om Fadern, så som vi har det i våra hjärtan, att Gud är ande; eller, så som vi vidarebefordrar den till våra medmänniskor, att Gud är kärlek.
160:5.12 (1782.3) Jesu religion fordrar levande och andlig erfarenhet. Andra religioner kan bestå av traditionella trosföreställningar, rörande känslor, filosofiskt medvetande och allt dylikt, men Mästarens förkunnelse fordrar uppnående av faktiska nivåer av verklig andeavancering.
160:5.13 (1782.4) Medvetenhet om ingivelsen att vara lik Gud är inte sann religion. Känslorna som härstammar från sinnesrörelsen att vilja dyrka Gud är inte sann religion. Kunskap om övertygelsen att det är nödvändigt att överge jaget och tjäna Gud är inte sann religion. Visdomen i resonemanget att denna religion är den bästa av alla är inte religion i betydelsen personlig och andlig erfarenhet. Sann religion har anknytning till ödesbestämmelsen och uppnåendets verklighet samt till verkligheten och idealismen i det som man helhjärtat i tro har accepterat. Och allt detta måste göras personligt för oss genom att Sanningens Ande uppenbarar det för oss.
160:5.14 (1782.5) Så slutade den grekiske filosofens anföranden. Han var en av de största inom sitt släkte och hade blivit troende enligt Jesu evangelium.
Urantiaboken
Kapitel 161
161:0.1 (1783.1) SÖNDAGEN den 25 september år 29 e.Kr. samlades apostlarna och evangelisterna i Magadan. Efter en lång konferens med sina medarbetare den kvällen överraskade Jesus alla med att meddela att han och de tolv apostlarna tidigt nästa dag skulle ge sig iväg till Jerusalem för att delta i lövhyddefesten. Han instruerade evangelisterna att besöka de troende i Galiléen och kvinnornas kår att för en tid återvända till Betsaida.
161:0.2 (1783.2) När det blev dags att ge sig av till Jerusalem var Natanael och Tomas fortfarande mitt uppe i sina diskussioner med Rodan från Alexandria, och de fick Mästarens tillstånd att stanna kvar i Magadan några dagar. Så kom det sig att medan Jesus och de tio befann sig på väg till Jerusalem var Natanael och Tomas engagerade i en allvarlig debatt med Rodan. Föregående vecka, då Rodan hade framlagt sin filosofi, hade Tomas och Natanael turats om att presentera rikets evangelium för den grekiske filosofen. Rodan upptäckte att han hade blivit väl undervisad om Jesu förkunnelse av en av Johannes Döparens tidigare apostlar, som hade varit hans lärare i Alexandria.
161:1.1 (1783.3) Det fanns en fråga om vilken Rodan och de två apostlarna hade olika uppfattningar, nämligen Guds personlighet. Rodan antog med lätthet allt som framlades för honom beträffande Guds egenskaper, men han hävdade att Fadern i himlen inte är, inte kan vara, en person så som människan föreställer sig personligheten. Medan apostlarna stötte på svårigheter då de försökte bevisa att Gud är en person, fann Rodan det ännu svårare att bevisa att han inte är en person.
161:1.2 (1783.4) Rodan hävdade att personlighetsfaktumet kräver det samexisterande faktumet att möjlighet finns till en fullständig och ömsesidig kommunikation mellan jämställda varelser, varelser med förmåga till empatisk förståelse. Rodan sade: ”För att vara en person måste Gud ha symboler för andekommunikation vilka gör det möjligt för honom att bli fullt förstådd av dem som tar kontakt med honom. Men eftersom Gud är infinit och evig, alla andra varelsers Skapare, följer därav att vad beträffar jämlika varelser är Gud ensam i universum. Det finns ingen som är jämlik med honom; det finns ingen som han på jämlik basis kan kommunicera med. Gud kan förvisst vara upphovet till all personlighet, men som sådan är han transcendent i förhållande till personligheten, precis som Skaparen är ovanför och förmer än den skapade.”
161:1.3 (1783.5) Denna tvist bekymrade mycket Tomas och Natanael, och de hade bett Jesus komma till deras undsättning, men Mästaren vägrade att ta del i deras diskussioner. Han sade dock till Tomas: ”Det har föga betydelse hurudan ens idé om Fadern är, förutsatt att man andligen känner till idealet om hans infinita och eviga väsen.”
161:1.4 (1784.1) Tomas hävdade att Gud helt visst kommunicerar med människan, och att Fadern därför är en person, även enligt Rodans definition. Detta avvisade greken på den grund att Gud inte avslöjar sig själv personligen, att han fortfarande är ett mysterium. Sedan vädjade Natanael till sin egen personliga upplevelse av Gud, och det godtog Rodan samt bekräftade att han nyligen hade haft liknande upplevelser, men dessa erfarenheter, påstod han, bevisade endast att Gud är verklig, inte att han har personlighet.
161:1.5 (1784.2) På måndagskvällen gav Tomas upp. Men framemot tisdagskvällen hade Natanael fått Rodan att tro på Faderns personlighet, och han åstadkom denna förändring i grekens synsätt med följande steg i tankegången:
161:1.6 (1784.3) 1. Fadern i Paradiset upprätthåller helt visst en jämlik kommunikation med åtminstone två andra varelser, som är helt jämlika med honom och helt lika honom — den Evige Sonen och den Oändlige Anden. Med hänsyn till läran om Treenigheten var greken tvungen att medge att personlighet var möjlig hos den Universelle Fadern. (Det var ett senare betraktande av dessa diskussioner som ledde till en vidgad treenighetsuppfattning hos de tolv apostlarna. Naturligtvis troddes det allmänt att Jesus var den Evige Sonen.)
161:1.7 (1784.4) 2. Eftersom Jesus var jämlik med Fadern, och eftersom denne Son hade kunnat manifestera sin personlighet för sina barn på jorden, utgjorde detta fenomen bevis för det faktum, och demonstration av den möjligheten, att alla tre Gudomar hade personlighet, och det avgjorde för evigt frågan om Guds förmåga att kommunicera med människan och människans möjlighet att kommunicera med Gud.
161:1.8 (1784.5) 3. Att Jesus hade i sitt förhållande till människan en ömsesidig förbindelse och fulländad kommunikation; att Jesus var Guds Son. Att förhållandet mellan far och son förutsätter jämlikhet i kommunikationen och ömsesidighet i fråga om empatisk förståelse; att Jesus och Fadern var ett. Att Jesus samtidigt upprätthöll en förståelsefull kommunikation med både Gud och människa, och att eftersom både Gud och människa förstod betydelsen av symbolerna i Jesu kommunikation, hade både Gud och människa åtminstone de personlighetsattribut som behövs för förmågan att kommunicera sinsemellan. Att Jesu personlighet påvisade Guds personlighet, samtidigt som den på ett övertygande sätt bevisade Guds närvaro i människan. Att två ting som är relaterade till samma ting också är relaterade till varandra.
161:1.9 (1784.6) 4. Att personligheten representerar människans högsta begrepp om den mänskliga verkligheten och de gudomliga värdena; att Gud också representerar människans högsta begrepp om den gudomliga verkligheten och de infinita värdena; att Gud därför måste vara en gudomlig och infinit personlighet, en personlighet som tillhör verkligheten fastän den oändligt och evigt överstiger människans begrepp om och definition av personlighet, men det oaktat alltid och universellt en personlighet.
161:1.10 (1784.7) 5. Att Gud måste vara en personlighet eftersom han är Skaparen av all personlighet och bestämmelsen för all personlighet. Jesu förkunnelse ”Var fullkomliga, likaså som er Fader i himlen är fullkomlig” hade gjort ett enormt intryck på Rodan.
161:1.11 (1784.8) När Rodan hade hört dessa argument sade han: ”Jag är övertygad. Jag vill bekänna att Gud är en person om ni tillåter mig att modifiera min bekännelse till en sådan tro genom att jag till det som menas med personlighet anknyter en grupp av utvidgade värden, såsom övermänsklig, transcendent, suprem, infinit, evig, slutlig och universell. Jag är nu övertygad om att fastän Gud måste vara oändligt mycket mer än en personlighet kan han inte vara någonting mindre än det. Jag är nöjd med att kunna avsluta argumenteringen och acceptera Jesus som den personliga uppenbarelsen av Fadern och som tillfredsställelsen av logikens, förnuftets och filosofins alla otillfredsställda faktorer.
161:2.1 (1785.1) Emedan Natanael och Tomas så helt hade godkänt Rodans syn på rikets evangelium, återstod endast en fråga att behandla, nämligen förkunnelsen om Jesu gudomliga natur, en lära som först nyligen hade tillkännagivits offentligt. Natanael och Tomas framförde gemensamt sina uppfattningar om Mästarens gudomliga natur, och följande redogörelse är en koncentrerad och omarbetad presentation i ny version av deras undervisning:
161:2.2 (1785.2) 1. Jesus har medgett sin gudomlighet, och vi tror honom. I samband med hans verksamhet har det hänt många märkliga ting, som vi endast kan förstå genom att tro att han är Gudssonen såväl som Människosonen.
161:2.3 (1785.3) 2. Hans liv tillsammans med oss belyser idealet för vänskapen mellan människor; endast en gudomlig varelse kunde tänkas vara en sådan mänsklig vän. Han är den mest osjälviska person som vi någonsin har mött. Han är till och med syndarnas vän; han vågar älska sina fiender. Han är mycket lojal mot oss. Fastän han inte tvekar att tillrättavisa oss står det klart för alla att han verkligen älskar oss. Ju bättre man känner honom desto mer älskar man honom. Man charmeras av hans osvikliga tillgivenhet. Under alla dessa år då vi inte har kunnat förstå hans mission har han varit en trogen vän. Fastän han aldrig använder sig av smicker behandlar han oss alla med samma vänlighet; han är alltid ömsint och medlidsam. Han har delat sitt liv och allt annat med oss. Vi är en lycklig sammanslutning; vi har allting gemensamt. Vi tror inte att den som är enbart människa kunde leva ett så oförvitligt liv under så prövande omständigheter.
161:2.4 (1785.4) 3. Vi tror att Jesus är gudomlig därför att han aldrig gör fel; han gör inga misstag. Hans visdom är utomordentlig; hans fromhet enastående. Han lever dag för dag i fullkomlig överensstämmelse med Faderns vilja. Han ångrar aldrig överträdelser, ty han bryter aldrig mot någon av Faderns lagar. Han ber för oss och med oss, men han begär aldrig att vi skulle be för honom. Vi tror att han är genomgående fri från synd. Vi tror inte att någon som är enbart människa någonsin gjorde anspråk på att leva ett sådant liv. Han hävdar att han lever ett fulländat liv, och vi erkänner att han gör det. Vår fromhet har sina rötter i ånger, men hans fromhet uppkommer av rättfärdighet. Han påstår sig till och med förlåta synder, och han botar förvisso sjukdomar. Ingen som är enbart människa skulle, om hon är helt normal, påstå sig förlåta synder; det är ett gudomligt privilegium. Och han har förefallit att vara så här fullkomlig i sin rättfärdighet från den tid vi först kom i kontakt med honom. Vi växer till oss i god vilja och kunskap om sanningen, men Mästaren uppvisar från början en mogen rättfärdighet. Alla människor, goda såväl som onda, lägger märke till dessa grunddrag av godhet hos Jesus. Men dock är hans fromhet aldrig påträngande eller uppseendeväckande. Han är både saktmodig och orädd. Han ser ut att godkänna vår tro på hans gudomlighet. Han är antingen det som han utger sig för att vara, eller också är han den största hycklaren och bedragaren som världen någonsin har känt. Vi är övertygade om att han är just det som han påstår sig vara.
161:2.5 (1785.5) 4. Hans enastående karaktär och hans fulländade emotionella kontroll övertygar oss om att han är en kombination av mänsklighet och gudomlighet. Han reagerar ofelbart vid åsynen av människans nöd; lidandet lämnar honom aldrig opåverkad. Hans medlidande väcks på samma sätt av fysiskt lidande, mental vånda och andlig sorg. Han inser snabbt och erkänner generöst förekomsten av tro eller någon annan dygd hos sina medmänniskor. Han är så rättvis och opartisk och samtidigt så barmhärtig och hänsynsfull. Han sörjer över människornas andliga egensinnighet och fröjdas när de är villiga att se sanningens ljus.
161:2.6 (1786.1) 5. Han förefaller att känna till tankarna i människornas sinnen och förstå deras hjärtans längtan. Han har alltid förståelse för oss då vi är på dåligt humör. Han tycks ha alla våra mänskliga känslor, men hos honom är de storslaget förhärligade. Han älskar intensivt godheten, och lika intensivt hatar han synden. Han har ett övermänskligt medvetande om Gudomens närvaro. Han ber som en människa men uppträder som en Gud. Han ser ut att på förhand veta vad som skall hända; redan nu dristar han sig till att tala om sin död, en mystisk hänsyftning på hans framtida förhärligande. Samtidigt som han är vänlig är han också djärv och modig. Han tvekar aldrig att göra sin plikt.
161:2.7 (1786.2) 6. Vi är ständigt imponerade av att han besitter övermänsklig kunskap. Knappt går en dag förbi utan att något händer som avslöjar att Mästaren vet vad som försiggår bortom hans omedelbara närvaro. Han förefaller också att känna till sina medarbetares tankar. Han har också utan tvivel kontakt med himmelska personligheter; han lever otvivelaktigt på ett andligt plan långt ovanför oss andra. Allting förefaller att vara öppet för hans enastående insikt. Han ställer frågor till oss bara för att få oss att förstå saker och ting, inte för att få upplysningar.
161:2.8 (1786.3) 7. På senast tiden tvekar inte Mästaren att hävda sin övermänsklighet. Från den dag då vi ordinerades till apostlar fram till dessa dagar har han aldrig nekat till att han kom från Fadern i höjden. Han talar med en gudomlig lärares auktoritet. Mästaren tvekar inte att tillbakavisa de samtida religiösa lärorna och med bestämd auktoritet förkunna det nya evangeliet. Han är övertygande, positiv och auktoritativ. Även Johannes Döparen, när han hörde Jesus tala, förkunnade att denne var Guds Son. Han förefaller att ha allting inom sig. Han har inget behov av folkmassornas stöd; han är oberörd av människornas åsikter. Han är djärv men ändå så fri från högmod.
161:2.9 (1786.4) 8. Han talar alltid om Gud som en ständigt närvarande medarbetare i allt vad han gör. Han vandrar omkring och gör gott, ty Gud tycks finnas inom honom. Han framför de mest förvånande påståenden om sig själv och sin mission på jorden, uttalanden som vore absurda om han inte var gudomlig. Han förkunnade en gång: ”Innan Abraham fanns, finns jag.” Han har definitivt hävdat sin gudomlighet; han påstår sig vara i partnerskap med Gud. Han närapå uttömmer språkets möjligheter när han på olika sätt hävdar sin nära förbindelse med den himmelske Fadern. Han dristar sig rentav att påstå att han och Fadern är ett. Han säger att den som har sett honom har sett Fadern. Han säger och gör alla dessa väldiga ting med en sådan barnalik naturlighet. Han talar om sin förbindelse med Fadern på samma sätt som om sin förbindelse med oss. Han förefaller att vara så säker på Gud, och han talar om dessa relationer på ett så självklart sätt.
161:2.10 (1786.5) 9. I sitt böneliv förefaller han att kommunicera direkt med sin Fader. Vi har hört få av hans böner, men dessa få tycks ange att han talar med Gud så att säga ansikte mot ansikte. Han ser ut att känna till framtiden såväl som det förgångna. Han kunde helt enkelt inte vara allt detta, och göra allt detta ovanliga, om han inte vore något mer än en människa. Vi vet att han är mänsklig, vi är säkra på det, men vi är nästan lika säkra på att han också är gudomlig. Vi tror att han är gudomlig. Vi är övertygade om att han är Människosonen och Gudssonen.
161:2.11 (1787.1) När Natanael och Tomas hade avslutat sina överläggningar med Rodan skyndade de vidare mot Jerusalem för att förena sig med de övriga apostlarna, och de nådde fram på fredagen den veckan. Detta hade varit en stor upplevelse i livet för alla dessa tre troende, och de övriga apostlarna lärde sig mycket från Natanaels och Tomas återkallelse av dessa erfarenheter.
161:2.12 (1787.2) Rodan reste tillbaka till Alexandria, där han länge undervisade i sin filosofi vid Megantas skola. Han blev en inflytelserik man under himmelrikets senare skeden. Han var en trofast troende ända till slutet av sina dagar på jorden och gav upp sitt liv tillsammans med andra i Grekland när förföljelserna var som värst.
161:3.1 (1787.3) Jesu medvetande om sin gudomlighet växte gradvis i hans sinne ända fram till hans dop. Efter det att han hade blivit fullt medveten om sin gudomliga natur, sin tillvaro före livet som människa och sina universumprivilegier förefaller han att ha haft förmågan att på olika sätt begränsa sin mänskliga medvetenhet om sin gudomlighet. Det förefaller som om han från sitt dop fram till korsfästelsen helt fritt kunde välja om han enbart ville lita till sitt mänskliga sinne eller använda kunskapen både från sitt mänskliga och från sitt gudomliga sinne. Ibland föreföll han att utnyttja endast den information som fanns i hans mänskliga intellekt. Vid andra tillfällen såg han ut att handla på basis av en så fullödig kunskap och visdom att den kunde stå till buds endast genom att utnyttja det övermänskliga innehållet i hans gudomliga medvetande.
161:3.2 (1787.4) Vi kan förstå hans enastående prestationer endast om vi accepterar teorin att han kunde, när han så ville, själv begränsa sitt gudomlighetsmedvetande. Vi är fullt medvetna om att han ofta undanhöll sina medarbetare sin förkunskap om händelser, och att han var medveten om arten av deras tänkande och planerande. Vi förstår att han inte ville att hans anhängare alltför väl skulle veta att han kunde urskilja deras tankar och genomskåda deras planer. Han ville inte höja sig alltför mycket över den föreställning om vad som är mänskligt vilket apostlarna och lärjungarna hyste i sitt sinne.
161:3.3 (1787.5) Det är helt omöjligt för oss att skilja mellan hans sätt att själv begränsa sitt gudomliga medvetande och hans förfarande att dölja sin förhandskunskap och sitt tankeläsande från sina medarbetare. Vi är övertygade om att han använde båda dessa metoder, men vi kan inte alltid i ett givet fall ange vilken metod han kan ha använt. Vi observerade ofta att han handlade utgående endast från det mänskliga innehållet i medvetandet; en stund senare kunde vi se honom i överläggningar med ledarna för universumets himmelska härskaror och urskilja att det gudomliga sinnet utan tvivel var i funktion. Sedan bevittnade vi vid otaliga tillfällen hur denna kombinerade människo- och gudspersonlighet fungerade när den aktiverades av den uppenbarligen fulländade föreningen mellan det mänskliga och det gudomliga sinnet. Här går gränsen för vår kunskap om dylika fenomen. Vi känner faktiskt inte till hela sanningen om detta mysterium.
Urantiaboken
Kapitel 162
162:0.1 (1788.1) NÄR Jesus begav sig till Jerusalem hade han planer på att vandra genom Samarien, eftersom det var den kortaste vägen. Följaktligen gick de ned längs den östra stranden av sjön och kom via Skytopolis till gränsen av Samarien. Nära mörkrets inbrott sände Jesus Filippos och Matteus över till en by på östra sluttningen av Gilboaberget för att skaffa logi åt sällskapet. Det råkade sig så att dessa bybor var särskilt fördomsfullt inställda till judarna, rentav mer än samarierna i allmänhet, och dessa känslor var särskilt starka just vid den här tiden då så många var på väg till lövhyddefesten. Dessa människor visste inte mycket om Jesus, och de vägrade honom logi för att han och hans medarbetare var judar. När Matteus och Filippos visade sin förnärmelse och meddelade samarierna att de vägrade ta emot Israels Helige, körde de ursinniga byborna ut dem från den lilla staden med käppar och stenar.
162:0.2 (1788.2) Sedan Filippos och Matteus hade återvänt till sina fränder och berättat hur de hade blivit utdrivna från byn steg Jakob och Johannes fram till Jesus och sade: ”Mästare, vi ber dig om tillstånd att kalla ned eld från himlen för att förgöra dessa oförskämda och obotfärdiga samarier.” Men när Jesus hörde dessa ord om hämnd vände han sig mot Sebedaios söner allvarligt och tillrättavisade dem: ”Ni vet inte vad för slags inställning ni lägger i dagen. Hämnd är inget som liknar himmelrikets förhållningssätt. Hellre än att tvista, låt oss vandra över till den lilla byn vid vadstället över Jordanfloden.” Sålunda på grund av sekteristisk fördomsfullhet berövade dessa samarier sig själva äran att få visa universumets Skaparson gästfrihet.
162:0.3 (1788.3) Jesus och de tio apostlarna tillbringade natten i byn nära vadstället vid Jordanfloden. Tidigt nästa morgon gick de över floden, fortsatte vidare mot Jerusalem längs landsvägen öster om floden och kom sent på onsdagskvällen till Betania. Tomas och Natanael anlände på fredagen, då de hade blivit fördröjda av sina överläggningar med Rodan.
162:0.4 (1788.4) Jesus och de tolv stannade i närheten av Jerusalem till slutet av nästa månad (oktober), dvs. ungefär fyra och en halv veckor. Jesus själv gick in i staden endast några få gånger, och dessa korta besök gjordes under lövhyddefestens dagar. Han tillbringade en stor del av oktober tillsammans med Abner och hans medarbetare i Betlehem.
162:1.1 (1788.5) Långt innan de flydde från Galiléen hade Jesu anhängare enträget bett honom att bege sig till Jerusalem och förkunna rikets evangelium för att hans budskap skulle ha prestigen av att ha predikats i den judiska kulturens och lärdomens centrum. Men nu då han faktiskt hade kommit till Jerusalem för att undervisa fruktade de för hans liv. Då apostlarna visste att judarnas råd hade försökt föra Jesus till Jerusalem för rättegång, och då de kom ihåg Mästarens nyligen upprepade uttalanden att han måste genomgå döden, hade de varit bokstavligen förstummade av hans plötsliga beslut att närvara vid lövhyddefesten. På alla deras tidigare böner om att han skulle bege sig till Jerusalem hade han svarat: ”Tiden är ännu inte inne.” När de nu protesterade av rädsla svarade han endast: ”Men tiden är inne.”
162:1.2 (1789.1) Under lövhyddefesten gick Jesus djärvt in i Jerusalem vid flera tillfällen och undervisade offentligt i templet. Han gjorde det trots att hans apostlar försökte avråda honom. Fastän de länge hade manat honom att förkunna sitt budskap i Jerusalem, var de nu rädda att se honom bege sig in i staden, då de mycket väl visste att de skriftlärda och fariséerna var inriktade på att döda honom.
162:1.3 (1789.2) Jesu orädda framträdande i Jerusalem gjorde hans anhängare mer än någonsin förvirrade. Många av hans lärjungar, och till och med aposteln Judas Iskariot, hade dristat sig till att tänka att Jesus i all hast hade flytt in i Fenicien därför att han var rädd för judarnas ledare och Herodes Antipas. De förstod inte betydelsen av Mästarens förehavanden. Hans närvaro i Jerusalem, även tvärt emot sina anhängares råd, räckte att för alltid göra slut på alla viskningar om rädsla och feghet.
162:1.4 (1789.3) Under lövhyddefesten såg tusentals troende från alla delar av romarriket Jesus, hörde honom undervisa, och många färdades även ut till Betania för att överlägga med honom om rikets utbredning i deras respektive hemtrakter.
162:1.5 (1789.4) Det fanns många orsaker till att Jesus kunde predika offentligt på tempelgårdarna under festens dagar, och den främsta orsaken var den rädsla som hade kommit över styresmännen vid judarnas råd till följd av att känslorna i hemlighet hade delat sig inom deras egna led. Det var ett faktum att många av medlemmarna av judarnas råd antingen hemligt trodde på Jesus eller annars avgjort var emot hans arresterande under festen, när det fanns ett så stort antal människor i Jerusalem och många av dem antingen trodde på honom eller åtminstone var vänligt inställda till den andliga rörelse som han stödde.
162:1.6 (1789.5) Abners och hans medarbetares bemödanden över hela Judéen hade också gjort mycket för att bygga upp en gynnsam stämning för riket, rentav till den grad att Jesu fiender inte vågade vara alltför frispråkiga i sin opposition. Detta var en av orsakerna till att Jesus offentligt kunde besöka Jerusalem och komma därifrån med livet i behåll. En eller två månader tidigare hade han med säkerhet blivit dödad.
162:1.7 (1789.6) Men Jesu oförvägna djärvhet att offentligt framträda i Jerusalem injagade fruktan hos hans fiender. De var inte beredda på en sådan vågad utmaning. Flera gånger under denna månad gjorde judarnas råd halvhjärtade försök att arrestera Mästaren, men dessa bemödanden misslyckades. Jesu fiender var så häpna över hans oväntade offentliga framträdande i Jerusalem att de antog att de romerska myndigheterna måste ha lovat honom sitt beskydd. Då de visste att Filippos (Herodes Antipas bror) nästan var anhängare till Jesus, gissade rådets medlemmar att Filippos hade förskaffat Jesus löften om beskydd mot hans fiender. Jesus hade avlägsnat sig från deras domkrets innan de vaknade till insikt om att de hade misstagit sig i tron att hans plötsliga och djärva framträdande i Jerusalem hade berott på ett hemligt samförstånd med de romerska styresmännen.
162:1.8 (1789.7) Endast de tolv apostlarna hade känt till att Jesus ämnade delta i lövhyddefesten när de begav sig från Magadan. Mästarens övriga anhängare blev storligen förvånade när han visade sig på tempelgårdarna och började undervisa offentligt, och de judiska myndigheterna var förvånade bortom all beskrivning då det rapporterades att han undervisade i templet.
162:1.9 (1790.1) Även om Jesu lärjungar inte hade väntat sig att han skulle delta i festen, hyste det överväldigande flertalet av de långväga pilgrimer som hade hört om honom, hopp om att de skulle få se honom i Jerusalem. Och de blev inte heller besvikna, ty vid flera tillfällen undervisade han i Salomons pelargång och annanstans på tempelgårdarna. Dessa anföranden var verkligt den officiella eller formella kungörelsen on Jesu gudomlighet till det judiska folket och till hela världen.
162:1.10 (1790.2) Folkmassorna som lyssnade till Mästarens förkunnelse var delade i sina åsikter. En del sade att han var en god man, en del att han var en profet, en del att han sannerligen var Messias. Andra sade att han var en okynnig orostiftare, att han förde folket vilse med sina märkliga läror. Hans fiender tvekade av rädsla för hans vänligt sinnade anhängare att öppet fördöma honom, medan hans vänner av rädsla för judarnas ledare inte öppet vågade erkänna honom, ty de visste ju att judarnas råd var inställt på att döda honom. Men även hans fiender förundrade sig över hans förkunnelse, då de visste att han inte hade fått undervisning i rabbinernas skolor.
162:1.11 (1790.3) Varje gång Jesus gick in i Jerusalem fylldes hans apostlar av fasa. De blev dag för dag allt mer rädda när de lyssnade till hans allt djärvare uttalanden om naturen av hans mission på jorden. De var inte vana att höra Jesus framföra sådana bestämda anspråk och sådana häpnadsväckande påståenden ens när han predikade bland sina vänner.
162:2.1 (1790.4) Den första eftermiddagen då Jesus undervisade i templet satt en ansenlig församling och lyssnade till hans ord om den frihet som det nya evangeliet medför och glädjen hos dem som tror det goda budskapet, när en nyfiken åhörare avbröt honom och frågade: ”Lärare, hur kommer det sig att du så flytande citerar skrifterna och undervisar folket, när jag har hört att du inte har blivit undervisad i rabbinernas lärdom?” Jesus svarade: ”Ingen människa har lärt mig de sanningar jag förkunnar för er. Och denna lära är inte min, utan Hans som har sänt mig. Om någon verkligen vill göra min Faders vilja, skall han förvisso förstå om min lära är från Gud eller om jag talar å egna vägnar. Den som talar å egna vägnar söker sin egen ära, men när jag förkunnar Faderns ord söker jag därmed hans ära som har sänt mig. Men innan ni försöker stiga in i det nya ljuset, borde ni inte snarare följa det ljus som ni redan har? Mose gav er lagen, men hur många av er försöker ärligt uppfylla dess krav? Mose befaller er i denna lag: ’Du skall inte döda.’ Men trots detta bud söker vissa av er att döda Människosonen.”
162:2.2 (1790.5) När folksamlingen hörde dessa ord började de gräla sinsemellan. En del sade att han var galen, en del att han var besatt av en djävul. Andra sade att detta verkligen var profeten från Galiléen som de skriftlärda och fariséerna länge hade sökt döda. Några sade att de religiösa myndigheterna var rädda för att ofreda honom. Andra trodde att de inte grep honom därför att de hade börjat tro på honom. Efter ett väldigt debatterande steg en från folksamlingen fram och frågade Jesus: ”Varför vill styresmännen döda dig?” Jesus svarade: ”De religiösa styresmännen vill döda mig för att de känner sig förnärmade av min undervisning om rikets goda budskap, ett evangelium som frigör människan från de betungande traditionerna i en formell religion av ceremonier, vilka dessa lärare till varje pris har beslutat upprätthålla. De omskär i enlighet med lagen på sabbatsdagen, men mig vill de döda för att jag en gång på sabbaten frigjorde en man från lidandets bojor. De följer efter mig på sabbaten för att spionera på mig men vill döda mig för att jag vid ett annat tillfälle beslöt att göra en hårt drabbad man helt och hållet frisk på sabbatsdagen. De vill döda mig därför att de väl vet att om ni uppriktigt tror och vågar acceptera min undervisning, går deras system av traditionell religion under, förstörs för alltid. På så sätt förlorar de makten över det som de har ägnat sitt liv åt, ty de vägrar ståndaktigt att acceptera detta nya och mer ärofulla evangelium om Guds rike. Och nu vädjar jag till var och en av er: Döm inte enligt det yttre skenet, utan döm enligt den sanna andan i denna förkunnelse; döm rättfärdigt.”
162:2.3 (1791.1) Sedan frågade en annan: ”Ja, Lärare, visst väntar vi på Messias, men när han kommer vet vi att hans framträdande omges av ett mysterium. Vi vet varifrån du är. Du har varit bland dina bröder från början. Befriaren skall komma med makt för att återupprätta tronen i Davids kungarike. Påstår du dig verkligen vara Messias?” Jesus svarade: ”Ni påstår att ni känner mig och vet varifrån jag är. Jag önskar att era påståenden vore sanna, ty i den kunskapen skulle ni verkligen finna liv i överflöd. Men jag säger er att jag inte har kommit av mig själv; jag har blivit sänd av Fadern, och han som sände mig är sann och trogen. När ni vägrar att lyssna till mig, vägrar ni att ta emot honom som sände mig. Om ni vill ta emot detta evangelium skall ni lära känna honom som har sänt mig. Jag känner Fadern, ty jag har kommit från Fadern för att förkunna och uppenbara honom för er.”
162:2.4 (1791.2) De skriftlärdas agenter ville gripa honom, men de var rädda för folksamlingen, ty många trodde på honom. Jesu verksamhet efter hans dop hade blivit välkänd bland hela det judiska folket, och när många av dessa människor berättade om vad som hade hänt sade de till varandra: ”Fastän denne lärare är från Galiléen, och även om han inte motsvarar alla våra förväntningar på Messias, undrar vi om befriaren när han kommer verkligen skall göra något mer förunderligt än denne Jesus från Nasaret redan har gjort.”
162:2.5 (1791.3) När fariséerna och deras agenter hörde folket tala på detta sätt rådgjorde de med sina ledare och beslöt att något genast borde göras för att sätta stopp för Jesu offentliga framträdanden på tempelgårdarna. Allmänt taget ville judarnas ledare undvika en sammanstötning med Jesus, ty de trodde att de romerska myndigheterna hade lovat honom immunitet. De kunde inte finna någon annan förklaring till hans djärvhet att vid den här tiden komma till Jerusalem. Men styresmännen vid judarnas råd trodde inte helt på detta rykte. De resonerade att de romerska makthavarna inte skulle göra något sådant i hemlighet och utan att den judiska nationens högsta styrande organ visste om det.
162:2.6 (1791.4) Följaktligen sändes Eber, en behörig tjänsteman vid judarnas råd, tillsammans med två assistenter för att arrestera Jesus. Då Eber banade sig fram mot Jesus sade Mästaren: ”Var inte rädd för att närma dig. Kom närmare medan du lyssnar till min undervisning. Jag vet att du har sänts för att arrestera mig, men du bör förstå att ingenting kan hända Människosonen förrän hans tid är inne. Du är inte fientligt inställd mot mig. Du kommer bara för att utföra dina överordnades befallning, och även dessa judarnas styresmän tror sannerligen att de tjänar Gud när de i hemlighet strävar efter att förgöra mig.
162:2.7 (1792.1) ”Jag hyser ingen illvilja mot någon av er. Fadern älskar er, och därför längtar jag efter er befrielse från fördomsfullhetens träldom och traditionens mörker. Jag erbjuder er livets frihet och frälsningens glädje. Jag förkunnar den nya och levande vägen, frigörelse från det onda och brytande av syndens bojor. Jag har kommit för att ni må ha liv, och ha det för evigt. Ni försöker bli av med mig och min oroande förkunnelse. Om ni blott kunde inse hur liten tid jag är kvar hos er! Om blott en kort tid beger jag mig till honom som sände mig till denna värld. Och då kommer många av er att flitigt söka efter mig, men ni finner mig inte, ty dit jag snart går kan ni inte komma. Men alla som verkligen försöker finna mig skall en gång uppnå det liv som leder fram till min Fader.”
162:2.8 (1792.2) Några av hans bespottare sade till varandra: ”Vart tänker mannen gå, eftersom vi inte skall finna honom? Tänker han bosätta sig bland grekerna? Tänker han förgöra sig själv? Vad kan han mena med att säga att han snart skall bege sig bort från oss, och att vi inte kan gå dit han går?”
162:2.9 (1792.3) Eber och hans medhjälpare vägrade att arrestera Jesus; de återvände till sin mötesplats utan honom. När därför översteprästerna och fariséerna läxade upp Eber och hans medhjälpare för att de inte hade tagit Jesus med sig, svarade Eber endast: ”Vi var rädda för att arrestera honom mitt i folksamlingen därför att många tror på honom. Dessutom har vi aldrig hört en människa tala så som han. Det finns något utöver det vanliga hos denne lärare. Det skulle göra er alla gott att gå över och höra honom.” När de ledande rådsherrarna hörde dessa ord blev de förvånade och sade hånfullt åt Eber: ”Har du också blivit vilseledd? Börjar du också tro på denne bedragare? Har du hört att någon av våra lärda män eller någon av rådsherrarna skulle tro på honom? Har någon av de skriftlärda eller av fariséerna vilseförts av hans sluga förkunnelse? Hur kommer det sig att denna okunniga folksamling som inte känner lagen eller profeterna påverkar dig med sitt beteende? Vet du inte att sådana olärda människor är förbannade? Då svarade Eber: ”Rätt så, mina herrar, men denne man talar ord av nåd och hopp till folket. Han uppmuntrar de nedslagna, och hans ord tröstade även våra själar. Vad kan det vara för fel med denna förkunnelse, även om han kanske inte är skrifternas Messias? Dessutom, kräver inte vår lag rättvisa? Dömer vi en människa utan att höra honom?” Ledaren för judarnas råd ilsknade till mot Ebner, vände sig mot honom och sade: ”Har du blivit galen? Är kanske du också från Galiléen? Forska i skrifterna, så skall du finna att ingen profet, än mindre Messias, kommer från Galiléen.”
162:2.10 (1792.4) Judarnas råd upplöstes under förvirring, och Jesus drog sig tillbaka till Betania för natten.
162:3.1 (1792.5) Det hände under detta besök i Jerusalem att Jesus fick att göra med en viss beryktad kvinna som fördes inför honom av hennes anklagare och hans fiender. Den förvanskade uppteckning som ni har om denna episod antyder att kvinnan hade förts inför Jesus av de skriftlärda och fariséerna, och att Jesus behandlade dem på ett sätt som antydde att dessa religiösa ledare för judarna själva kanske skulle ha gjort sig skyldiga till osedlighet. Jesus visste mycket väl att fastän dessa skriftlärda och fariséer var andligen blinda och intellektuellt fördomsfulla på grund av sin traditionsbundenhet, så måste de dock räknas till den tidens och generationens mest fulländat moraliska män.
162:3.2 (1793.1) Det som verkligen hände var följande: Tidigt på festens tredje morgon, då Jesus närmade sig templet, möttes han av en grupp agenter anställda av judarnas råd, och de släpade med sig en kvinna. När de kom närmare sade deras talesman: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. Moses lag föreskriver ju att vi skall stena en sådan kvinna. Vad säger du bör göras med henne?”
162:3.3 (1793.2) Jesu fiender hade planerat att om han stödde Moses lag, som krävde att en lagbrytare som hade bekänt skulle stenas, så skulle han råka i svårigheter med de romerska makthavarna, vilka hade förvägrat judarna rätten att ålägga dödsstraff utan en romersk domstols godkännande. Om han förbjöd stenandet av kvinnan, så skulle de anklaga honom inför judarnas råd för att han satte sig över Mose och judisk lag. Om han ingenting sade, skulle de anklaga honom för feghet. Men Mästaren klarade upp situationen så att hela planen föll ihop på sin egen tarvlighet.
162:3.4 (1793.3) Denna en gång täcka kvinna var hustru till en lågsint invånare i Nasaret, en man som hade varit en plågoande för Jesus under hela hans ungdomstid. Mannen, som hade gift sig med denna kvinna, tvingade henne högst skamligt att tjäna deras uppehälle genom att sälja sin kropp. Han hade kommit upp till festen i Jerusalem så att hans hustru på detta sätt skulle kunna prostituera sina fysiska behag för att tjäna pengar. Han hade träffat ett avtal med de judiska rådsherrarnas lakejer att på detta sätt förråda sin egen hustru i hennes kommersialiserade last. Så kom de med kvinnan och hennes brottskumpan i syfte att snärja Jesus till att göra något uttalande som kunde användas mot honom om han arresterades.
162:3.5 (1793.4) Jesus såg ut över folkhopen och observerade hennes man stående bakom de andra. Han visste vad slags karl denne var och fattade att han hade del i den föraktliga transaktionen. Jesus gick först runt till nära det ställe där den fördärvade maken stod och skrev några ord i sanden, vilka fick mannen att snabbt avlägsna sig. Sedan kom han tillbaka framför kvinnan och skrev igen på marken avsett för hennes tilltänkta anklagare. När de läste hans ord gav de sig också iväg en efter en. När Mästaren för tredje gången hade skrivit i sanden avlägsnade sig också kvinnans brottskumpan, så att när Mästaren reste sig från sitt skrivande såg han kvinnan stå där ensam framför sig. Jesus sade: ”Kvinna, var är dina anklagare? Blev ingen kvar för att stena dig?” Kvinnan lyfte blicken och svarade: ”Nej, Herre.” Då sade Jesus: ”Jag vet hur det förhåller sig med dig, inte heller jag dömer dig. Gå din väg i frid.” Denna kvinna, Hildana, övergav sin ondsinta man och anslöt sig till rikets lärjungar.
162:4.1 (1793.5) Närvaron av folk från hela den kända världen, från Spanien till Indien, gjorde lövhyddefesten till ett idealiskt tillfälle för Jesus att för första gången offentligt förkunna hela sitt evangelium i Jerusalem. Under denna högtid bodde människorna till stor del ute i det fria, i lövhyddor. Det var skördefesten, och då den inföll under de svala höstmånaderna deltog de judar som bodde utspridda i världen mer allmänt i den här högtiden än i påsken vid vinterns slut eller i pingsten vid början av sommaren. Apostlarna fick äntligen se sin Mästare djärvt kungöra sin mission på jorden inför hela världen så att säga.
162:4.2 (1794.1) Detta var högtidernas högtid, ty under den här tiden kunde varje offer förrättas som inte hade förrättats vid de övriga högtiderna. Vid detta tillfälle togs offergåvorna till templet emot; det var en kombination av semesternöjen och högtidliga riter av religiös dyrkan. Det här var en tid av glädje som omfattade hela släktet, blandat med offer, levitiska sånger och prästernas högtidliga stötar i silvertrumpeterna. Om kvällen var detta imponerande skådespel, med templet och dess skaror av pilgrimer, praktfullt upplyst av de stora kandelabrar som brann klart på kvinnornas gård samt av skenet från mängder av facklor som var uppställda kring tempelgårdarna. Hela staden var grant utsmyckad utom Antonias romerska borg som i dyster kontrast såg ned på denna festliga och andaktsfulla scen. Hur hatade inte judarna denna ständigt närvarande påminnelse om det romerska oket!
162:4.3 (1794.2) Under festen offrades sjuttio oxar, som symboliserade de sjuttio hedna nationerna. Ceremonin med vattenutgjutandet symboliserade den gudomliga andens utgjutande. Denna vattenceremoni följde på prästernas och leviternas procession i soluppgången. Andaktsutövarna skred utför de trappsteg som ledde från Israels gård till kvinnornas gård medan upprepade trumpetstötar blåstes på silvertrumpeterna. Sedan vandrade de trogna vidare mot den Vackra porten, som öppnade sig mot icke-judarnas gård. Här vände de sig om mot väster, upprepade sina psalmsånger och fortsatte sin marsch mot det symboliska vattnet.
162:4.4 (1794.3) Under festens sista dag leddes den liturgiska ceremonin av närmare fyrahundrafemtio präster och motsvarande antal leviter. I gryningen samlades pilgrimerna från alla delar av staden, och var och en bar i högra handen en kärve av myrten-, vide- och palmkvistar, medan var och en i vänstra handen bar en kvist av paradisäpplet — citronen, den ”förbjudna frukten”. Dessa pilgrimer delade sig i tre grupper för denna tidiga morgonceremoni. En grupp stannade kvar i templet för att närvara vid morgonens offerförrättningar; den andra gruppen tågade ut från staden till nära Maza nedanför Jerusalem för att skära videkvistarna till att smycka offeraltaret med, medan den tredje gruppen bildade en procession som tågade från templet efter vattenprästen, som till ljudet från silvertrumpeterna bar den gyllene bägaren, som skulle fyllas med det symboliska vattnet, ut genom Ofel till det ställe nära Siloam där Källporten var belägen. Sedan den gyllene bägaren hade fyllts vid Siloadammen, tågade följet tillbaka till templet in genom Vattenporten och direkt till prästernas gård, där prästen som bar vattenbägaren fick sällskap av den präst som bar vinet för dryckoffret. Båda prästerna steg sedan fram till de silverrännor som ledde till altarfoten och hällde innehållet i bägarna i trattarna. Utförandet av denna vin- och vattentömningsrit var signalen för de församlade pilgrimerna att turvis med leviterna börja sjunga psalmerna från 113 t.o.m. 118. När de upprepade dessa verser brukade de vifta med sina kärvar vid altaret. Sedan följde dagens offerförrättningar, samtidigt som dagens psalm upplästes. Psalmen för högtidens sista dag var den åttioandra, börjande med den femte versen.
162:5.1 (1794.4) På kvällen den näst sista dagen under festen, när scenen var klart upplyst av ljuset från kandelabrarna och facklorna, reste sig Jesus upp mitt i den samlade folkmassan och sade:
162:5.2 (1795.1) ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. Samtidigt som ni tar er friheten att åtala mig och gör anspråk på att sitta som mina domare, förklarar ni att om jag vittnar om mig själv, så kan mitt vittnesbörd inte vara giltigt. Men aldrig kan den skapade sitta till doms över Skaparen. Även om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd för evigt sant, ty jag vet varifrån jag kom, vem jag är och vart jag går. Men ni som vill döda Människosonen vet inte varifrån jag kom, vem jag är eller vart jag går. Ni dömer endast enligt köttets yttre sken; ni inser inte andens realiteter. Jag dömer ingen, inte ens min ärkefiende. Men om jag beslöt mig för att döma, vore min dom riktig och rättfärdig, ty jag skulle inte döma ensam utan i samråd med min Fader som har sänt mig till världen och som är källan till all sann dom. Ni medger ju att ett vittnesbörd av två tillförlitliga personer kan godtas — nå väl, jag vittnar om dessa sanningar; så gör också min Fader i himlen. Och när jag sade er detta igår, frågade ni i ert mörker: ’Var är din Fader?’ Sannerligen, ni känner varken mig eller min Fader, ty om ni hade känt mig, skulle ni också ha känt Fadern.
162:5.3 (1795.2) ”Jag har redan sagt er att jag går bort, och att ni kommer att söka efter mig men ni kommer inte att finna mig, ty dit jag går kan ni inte komma. Ni som vill förkasta detta ljus hör hemma här nere; jag är ovanifrån. Ni som föredrar att sitta i mörkret tillhör denna värld; jag tillhör inte denna värld, och jag lever i det eviga ljuset från ljusets Fader. Ni har alla haft rikligt med tillfällen att lära er vem jag är, men ni skall ändå få andra bevis som bekräftar Människosonens identitet. Jag är livets ljus, och var och en som avsiktligt och med full förståelse tillbakavisar detta frälsande ljus skall dö i sina synder. Mycket har jag att säga er, men ni kan inte mottaga mina ord. Men han som har sänt mig är sann och trogen; min Fader älskar även sina felande barn. Och allt som min Fader har talat, förkunnar jag också för världen.
162:5.4 (1795.3) ”När Människosonen har upplyfts, då skall ni alla förstå att jag är han, och att jag inte har gjort något av mig själv utan endast så som Fadern har lärt mig. Jag talar dessa ord till er och era barn. Och han som har sänt mig är även nu med mig. Han har inte lämnat mig ensam, för jag gör alltid det som behagar honom.”
162:5.5 (1795.4) När Jesus på detta sätt undervisade pilgrimerna på tempelgårdarna, började många tro på honom. Ingen vågade gripa honom.
162:6.1 (1795.5) Den sista dagen, den stora festdagen, då processionen från Siloadammen passerade genom tempelgårdarna och genast efter det att prästerna hade hällt ut vattnet och vinet på altaret, sade Jesus där han stod bland pilgrimerna: ”Om någon är törstig, må han komma till mig och dricka. Från Fadern i höjden kommer jag med livets vatten till denna värld. Den som tror på mig skall bli fylld med den ande som detta vatten företräder, ty även skriften säger: ’Ut ur honom skall flyta fram floder av levande vatten.’ När Människosonen har slutfört sitt arbete på jorden skall den levande Sanningens Ande utgjutas över allt kött. De som tar emot denna ande, skall aldrig mer känna andlig törst.”
162:6.2 (1795.6) Jesus avbröt inte gudstjänsten för att säga dessa ord. Han tilltalade andaktsutövarna genast efter det att man hade sjungit Halleln, den besvarande skiftläsningen av psalmerna, åtföljd av viftandet med kvistarna framför altaret. Just här fanns en paus medan offren gjordes i ordning, och det var i den stunden som pilgrimerna fick höra Mästarens fascinerande röst förkunna att han var den som ger levande vatten åt varje själ som törstar efter ande.
162:6.3 (1796.1) När denna tidiga morgongudstjänst var till ända fortsatte Jesus att undervisa folksamlingen och sade: ”Har ni inte läst i skriften: ’Se, så som vattnet utgjuts över den torra marken och sprids ut över den brända jorden, så skall jag utgjuta helighetens ande över era barn, till välsignelse även för era barnbarn’? Varför skall ni törsta fortfarande efter andens inverkan medan ni söker vattna era själar med människotraditioner, som hälls ut från den ceremoniella tempeltjänstens brustna bägare? Det som ni ser försiggå i olika delar av detta tempel är det sätt på vilket era fäder sökte symbolisera utgivningen av den gudomliga anden till trons barn, och ni har gjort väl i att hålla dessa symboler levande ända fram till denna dag. Men nu har uppenbarelsen om andarnas Fader kommit till denna generation genom hans Sons utgivning, och allt detta kommer förvisso att följas av utgivningen av Faderns och Sonens ande till människobarnen. För var och en som har tro skall denna andeutgivning bli den sanna lärare som undervisar om vägen till evigt liv, till livets sanna vatten i himmelriket på jorden och i Faderns Paradis ovan där.”
162:6.4 (1796.2) Jesus fortsatte att besvara frågor både från folksamlingen och från fariséerna. En del tänkte att han var en profet, en del trodde att han var Messias. Andra sade att han inte kunde vara Kristus, eftersom han var från Galiléen, och att Messias måste återupprätta Davids tron. Men de vågade inte arrestera honom.
162:7.1 (1796.3) På eftermiddagen den sista högtidsdagen, efter att apostlarna hade misslyckats i sina försök att övertala Jesus att fly från Jerusalem, gick han igen in i templet för att undervisa. Då han fann en stor grupp troende samlad i Salomons pelargång, talade han till dem och sade:
162:7.2 (1796.4) ”Om mina ord förblir hos er och ni vill göra min Faders vilja, då är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Jag vet hur ni tänker svara mig: Vi är Abrahams barn, och vi är inte slavar under någon; hur skall vi då bli fria? Må så vara, men jag talar inte om yttre underkastelse under en annans välde; jag avser själens friheter och rättigheter. Sannerligen, sannerligen säger jag er: var och en som syndar är slav under synden. Och ni vet att slaven sannolikt inte stannar i sin herres hus för alltid. Ni vet också att sonen får förbli i sin faders hus. Om nu Sonen gör er fria, gör er till söner, blir ni verkligen fria.
162:7.3 (1796.5) ”Jag vet att ni härstammar från Abraham, men era ledare vill döda mig för att mitt ord inte har tillåtits ha dess omvandlande inverkan i deras hjärtan. Deras själar är förseglade av fördomsfullhet och förblindade av hämndlysten stolthet. Jag förkunnar för er den sanning som den evige Fadern visar mig, medan dessa vilseledda lärare försöker göra vad de har lärt sig endast av sina jordiska fäder. Och när ni svarar att Abraham är er fader, säger jag er att om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra vad Abraham gjorde. En del av er tror på min undervisning, men andra strävar efter att förgöra mig därför att jag har sagt er sanningen, som jag har fått från Gud. Så behandlade inte Abraham sanningen från Gud. Jag inser att några av er har bestämt sig för att göra den ondes gärningar. Om Gud vore er Fader skulle ni känna mig och älska den sanning som jag uppenbarar. Vill ni inte se att jag har utgått från Fadern, att Gud har sänt mig, att jag inte gör detta arbete av mig själv? Varför förstår ni inte mina ord? Är det för att ni har valt att bli den ondes barn? Om ni är mörkrets barn, vill ni knappast vandra i ljuset av den sanning som jag uppenbarar. Ondskans barn följer endast i spåren efter sin fader, som var en bedragare och som inte stod för sanningen därför att någon sanning till slut inte fanns hos honom. Men nu kommer Människosonen, som talar sanning och lever enligt den, och många av er vägrar att tro.
162:7.4 (1797.1) ”Vem av er förklarar mig skyldig till synd? Om jag således förkunnar och i mitt liv följer sanningen som Fadern har visat mig, varför tror ni mig då inte? Den som tillhör Gud lyssnar gärna till Guds ord. Därför lyssnar många av er inte till mina ord, för att ni inte tillhör Gud. Era lärare har rentav dristat sig till att säga att jag utför mina gärningar med djävulsfurstens kraft. En här intill har just sagt att jag är besatt av en djävul, att jag är ett djävulens barn. Men alla ni som är ärliga mot era egna själar vet mycket väl att jag inte är någon djävul. Ni vet att jag ärar Fadern även när ni skändar mig. Jag söker inte min egen ära, endast min Paradisfaders ära. Och jag dömer er inte, ty det finns en som dömer för mig.
162:7.5 (1797.2) ”Sannerligen, sannerligen säger jag till er som tror på evangeliet, att den som bevarar detta sanningens ord levande i sitt hjärta skall aldrig se döden. Och nu säger en skriftlärd alldeles intill mig att detta uttalande bevisar att jag är besatt av en djävul, eftersom ju Abraham är död och profeterna likaså. Och han frågar: ’Är du så mycket större än Abraham och profeterna att du vågar stå här och säga att den som bevarar ditt ord inte skall se döden? Vem tror du dig vara att du vågar yttra sådana hädelser?’ Och jag säger till alla sådana, att om jag förhärligar mig själv, är min härlighet ingenting värd. Men det är Fadern som skall förhärliga mig, den samme Fader som ni kallar Gud. Men ni har inte lyckats lära känna denne er Gud och min Fader, och jag har kommit för att föra er samman, för att visa er hur ni verkligen blir Guds söner. Fastän ni inte känner Fadern, känner jag sannerligen honom. Även Abraham fröjdade sig över att få se min dag, och genom sin tro såg han den och gladde sig.”
162:7.6 (1797.3) När de otroende judarna och det judiska rådets agenter som nu hade samlats fick höra dessa ord ställde de till tumult när de ropade: ”Du är inte femtio år, och ändå säger du dig ha sett Abraham; du är ett djävulens barn!” Jesus kunde inte fortsätta föreläsningen. När han avlägsnade sig sade han endast: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: jag är innan Abraham blev till” Många av dem som inte trodde rusade fram för att finna stenar att stena honom med, och det judiska rådets agenter sökte arrestera honom, men Mästaren lyckades ta sig snabbt genom tempelgångarna och undkom till en hemlig mötesplats nära Betania, där Marta, Maria och Lasaros väntade på honom.
162:8.1 (1797.4) Det hade arrangerats att Jesus tillsammans med Lasaros och hans systrar skulle logera i en väns hus, medan apostlarna var utspridda här och var i små grupper. Dessa försiktighetsåtgärder hade vidtagits därför att de judiska myndigheterna igen hade blivit djärva i sina planer på att arrestera Jesus.
162:8.2 (1797.5) I åratal hade dessa tre haft för vana att lämna allt och lyssna till Jesu förkunnelse närhelst han råkade besöka dem. Sedan de hade förlorat sina föräldrar hade Marta övertagit ansvaret för hemmets sysslor, och därför gjorde hon också nu förberedelser för att servera kvällsmaten, medan Lasaros och Maria satt vid Jesu fötter och insöp hans vederkvickande undervisning. Det bör nämnas att Marta lät sig onödigtvis distraheras av många onödiga uppgifter och tyngdes av många triviala bekymmer; sådan var hennes läggning.
162:8.3 (1798.1) Medan Marta sysselsatte sig med alla dessa förmenta uppgifter störde det henne att Maria ingenting gjorde för att hjälpa till. Därför gick hon fram till Jesus och sade: ”Mästare, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam för att ordna med kvällsmaten? Vill du inte be henne komma och hjälpa mig?” Jesus Svarade: ”Marta, Marta, varför gör du dig alltid bekymmer för så mycket och oroar dig för så många obetydligheter? Endast en sak är verkligt viktig, och eftersom Maria har valt denna goda och nödvändiga del skall jag inte ta den ifrån henne. Men när skall ni båda lära er att leva så som jag har lärt er: att båda tjäna i samverkan och båda vederkvicka era själar i samförstånd? Kan ni inte lära er att allt har sin tid — att de mindre sakerna i livet bör ge vika för himmelrikets större ting?”
162:9.1 (1798.2) Under hela veckan efter lövhyddefesten samlades massor av troende i Betania och fick undervisning av de tolv apostlarna. Judarnas råd gjorde inget försök att ofreda dessa möten eftersom Jesus inte var närvarande. Han arbetade under hela denna tid tillsammans med Abner och hans medarbetare i Betlehem. Dagen efter festens avslutning hade Jesus begett sig till Betania, och han undervisade inte igen i templet under denna resa till Jerusalem.
162:9.2 (1798.3) Vid den här tiden hade Abner sitt högkvarter i Betlehem, och från detta centrum hade många arbetare sänts till städerna i Judéen och södra Samarien och till och med till Alexandria. Inom några dagar efter Jesu ankomst fullbordade han tillsammans med Abner arrangemangen för att sammanjämka de två apostlagruppernas arbeten.
162:9.3 (1798.4) Under hela sitt besök vid lövhyddefesten hade Jesus fördelat sin tid ungefär lika mellan Betania och Betlehem. I Betania tillbringade han en ansenlig tid tillsammans med sina apostlar. I Betlehem gav han Abner och de övriga tidigare apostlarna till Johannes mycken undervisning. Det var denna nära kontakt som till slut fick dem att tro på honom. Dessa tidigare apostlar till Johannes Döparen var imponerade av det mod som Jesus uppvisade i sin offentliga undervisning i Jerusalem samt av den empatiska förståelse som de upplevde i hans privata undervisning i Betlehem. Dessa faktorer vann slutligt och helt var och en av Abners medarbetare för att helhjärtat acceptera riket och allt som ett sådant steg innebar.
162:9.4 (1798.5) Innan Mästaren för sista gången lämnade Betlehem ordnade han så att de alla skulle förena sig med honom i den gemensamma ansträngning som skulle föregå avslutandet av hans jordiska livsskede i köttslig gestalt. Man kom överens om att Abner och hans medarbetare i en nära framtid skulle förena sig med Jesus och de tolv i Magadans park.
162:9.5 (1798.6) I enlighet med denna överenskommelse förenade Abner och hans elva kamrater sitt öde med Jesus och de tolv i början av november och arbetade tillsammans med dem som en enda organisation ända fram till korsfästelsen.
162:9.6 (1798.7) I slutet av oktober drog sig Jesus och de tolv tillbaka från Jerusalems omedelbara omgivning. Söndagen den 30 oktober lämnade Jesus och hans medarbetare staden Efraim, där han hade vilat i avskildhet under några dagar. De vandrade längs landsvägen väster om Jordanfloden direkt till Magadans park och kom fram sent på eftermiddagen onsdagen den 2 november.
162:9.7 (1799.1) Apostlarna kände sig storligen lättade av att ha Mästaren tillbaka på vänskaplig mark. De uppmanade honom inte längre att gå upp till Jerusalem för att förkunna rikets evangelium.
Urantiaboken
Kapitel 163
163:0.1 (1800.1) NÅGRA dagar efter det att Jesus och de tolv hade återvänt från Jerusalem till Magadan anlände Abner och en grupp om ungefär femtio lärjungar från Betlehem. Vid den här tiden hade också evangelistkåren, kvinnornas kår och omkring hundrafemtio andra trogna och prövade lärjungar från alla delar av Palestina samlats i lägret vid Magadan. Sedan Jesus och de tolv hade ägnat några dagar åt umgänge och omorganisation av lägret inledde de en intensiv utbildningskurs för denna speciella grupp av troende, och från denna välutbildade och erfarna samling av lärjungar utvalde Mästaren senare sjuttio lärare och sände ut dem för att förkunna rikets evangelium. Denna regelbundna undervisning inleddes fredagen den 4 november och fortgick till sabbaten den 19 november.
163:0.2 (1800.2) Jesus höll ett föredrag för denna grupp varje morgon. Petrus undervisade om metoder för offentlig förkunnelse. Natanael instruerade dem i konsten att undervisa. Tomas redogjorde för hur man besvarar frågor, medan Matteus gav anvisningar om hur man organiserar gruppernas finanser. Också de övriga apostlarna deltog i denna utbildning i enlighet med sina speciella erfarenheter och naturliga talanger.
163:1.1 (1800.3) De sjuttio ordinerades av Jesus på sabbatseftermiddagen den 19 november i lägret vid Magadan, och Abner utnämndes till ledare för dessa evangelieförkunnare och -lärare. Denna kår om sjuttio medlemmar bestod av Abner och tio av Johannes tidigare apostlar, femtioen av de tidigare evangelisterna och åtta andra lärjungar som hade utmärkt sig i rikets tjänst.
163:1.2 (1800.4) Vid tvåtiden denna sabbatseftermiddag, mellan regnskurarna, samlades ett sällskap av troende, utökat genom ankomsten av David och flertalet av hans budbärare och uppgående till över fyrahundra personer, vid stranden av Galileiska sjön för att bevittna ordinationen av de sjuttio.
163:1.3 (1800.5) Innan Jesus lade sina händer på de sjuttios huvuden för att ordinera dem till evangelieförkunnare, höll han tal till dem och sade: ”Skörden är förvisso stor, men arbetarna få; därför uppmanar jag er alla att be till skördens Herre att han sänder ut flera arbetare till sin skörd. Jag står i begrepp att avskilja er till rikets budbärare; jag skall snart sända er till judar och icke-judar som lamm in bland vargar. När ni går ut, två och två, råder jag er att inte ta med er vare sig penningpung eller extra klädesplagg, ty på detta första missionsuppdrag går ni ut endast för en kort tid. Stanna inte på er väg för att hälsa, utan ägna er endast åt ert arbete. Alltid när ni kommer in i ett hem för att stanna, så säg först: ’Frid vare över detta hem.’ Och om det bor fridens folk där, skall ni stanna; om ej, då skall ni avlägsna er. Och sedan ni har valt detta hem, stanna där under tiden ni vistas i den staden, och ät och drick det som bjuds er. Och ni gör detta för att arbetaren är förtjänt av sitt uppehälle. Flytta inte från hus till hus för att ett bättre logi kanske erbjuds. Kom ihåg, när ni går ut och förkunnar frid på jorden och god vilja mellan människor, att ni måste strida med bittra fiender som har bedragit sig själva; var därför kloka som ormar medan ni också är harmlösa som duvor.
163:1.4 (1801.1) ”Och överallt dit ni går, predika och säg: ’Himmelriket är nära.’ Och vårda er om alla som må vara mentalt eller kroppsligt sjuka. Frikostigt har ni fått del av rikets goda ting; ge därför frikostigt vidare. Om människorna i någon stad tar emot er, skall de finna ett rikligt inträde i Faderns rike; men om människorna i någon stad vägrar att ta emot detta evangelium skall ni dock förkunna ert budskap när ni lämnar det otroende samhället och som avsked säga till dem som avvisar er lära: ’Trots att ni avvisar sanningen kvarstår det faktum att Guds rike har kommit er nära.’ Den som lyssnar till er, lyssnar till mig. Och den som lyssnar till mig, lyssnar till Honom som har sänt mig. Den som avvisar ert evangeliebudskap avvisar mig. Och den som avvisar mig avvisar Honom som har sänt mig.”
163:1.5 (1801.2) När Jesus hade sagt detta till de sjuttio, började han med Abner och lade sina händer på var och ens huvud medan de knäböjde i en cirkel runt omkring honom.
163:1.6 (1801.3) Tidigt nästa morgon sände Abner ut de sjuttio till alla städer i Galiléen, Samarien och Judéen. Dessa trettiofem par gick ut och predikade och undervisade i omkring sex veckor, efter vilket alla återvände till det nya lägret nära Pella i Pereen fredagen den 30 december.
163:2.1 (1801.4) Över femtio lärjungar som ville bli ordinerade och utnämnda till medlemmar i de sjuttios grupp tillbakavisades av den kommitté som Jesus hade tillsatt för att välja ut dessa kandidater. Kommittén bestod av Andreas, Abner och den tillförordnade ledaren för evangelistkåren. I alla de fall då denna tre personers kommitté inte var enhällig i sitt beslut förde de kandidaten till Jesus, och fastän Mästaren aldrig avvisade en enda person som ville bli ordinerad till att förkunna evangeliet, fanns det mer än ett dussin som, när de hade talat med Jesus, inte längre ville bli evangelieförkunnare.
163:2.2 (1801.5) En uppriktig lärjunge kom till Jesus och sade: ”Mästare, jag skulle vilja vara en av dina nya apostlar, men min far är mycket gammal och nära döden; kunde jag få tillstånd att återvända hem för att begrava honom?” Till denne man sade Jesus: ”Min son, rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud. Du är en trogen lärjunge, och du kan förbli det fastän du återvänder hem för att ta vård om dina kära, men så är det inte med mina evangelieförkunnare. De har lämnat allt för att följa mig och förkunna riket. Om du vill vara en ordinerad lärare måste du låta andra begrava de döda medan du går ut för att sprida det glada budskapet.” Mannen gick bort fylld av stor besvikelse.
163:2.3 (1801.6) En annan lärjunge kom till Mästaren och sade: ”Jag skulle vilja bli ordinerad till budbärare, men jag skulle vilja gå hem en kort tid för att trösta min familj.” Jesus svarade: ”Om du vill bli ordinerad måste du vara villig att försaka allt. Evangeliets förkunnare kan inte ha delade känslor. Den som vänder tillbaka när han har satt sin hand till plogen, han är inte värdig att bli rikets budbärare.”
163:2.4 (1801.7) Sedan kom Andreas till Jesus med en viss rik ung man, som var fromt troende och som önskade bli ordinerad. Denne unge man, Matadormus, var medlem av judarnas råd i Jerusalem. Han hade hört Jesus undervisa och hade senare fått undervisning i rikets evangelium av Petrus och de övriga apostlarna. Jesus talade med Matadormus om vad som fordrades för ordination och bad honom uppskjuta sitt beslut tills han noga hade tänkt igenom saken. Tidigt nästa morgon, medan Jesus tog sig en promenad, tilltalade den unge mannen honom och sade: ”Mästare, jag skulle av dig vilja få veta vad som ger visshet om evigt liv. Med beaktande av att jag har hållit alla bud sedan jag var ung, skulle jag vilja veta vad mer jag måste göra för att vinna evigt liv.” Som svar på denna fråga sade Jesus: ”Om du håller alla buden — du skall inte begå äktenskapsbrott, inte dräpa, inte stjäla, inte vittna falskt, inte bedra, visa aktning för dina föräldrar — gör du väl, men frälsning är belöning för tro, inte endast för gärningar. Tror du på rikets evangelium?” Matadormus svarade: ”Ja, Mästare, jag tror allt som du och dina apostlar har lärt mig.” Jesus sade: ”Då är du sannerligen min lärjunge och ett rikets barn.”
163:2.5 (1802.1) Då sade den unge mannen: ”Men Mästare, jag är inte nöjd med att vara din lärjunge; jag vill vara en av dina nya budbärare.” När Jesus hörde detta såg han på honom med stor kärlek och sade: ”Jag vill ha dig som en av mina budbärare om du är villig att betala priset, om du vill tillgodose det enda som du saknar.” Matadormus svarade: ”Mästare, jag gör vad som helst om jag bara får följa dig.” Jesus kysste den knäböjande unge mannen på pannan och sade: ”Om du vill vara min budbärare, gå och sälj allt du har, och när du har gett intäkterna därav till de fattiga eller till dina bröder, kom då och följ mig; då har du en skatt i himmelriket.”
163:2.6 (1802.2) När Matadormus hörde detta blev han modfälld. Han reste sig och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Denne förmögne unge farisé hade blivit uppfostrad till att tro att förmögenhet var tecken på Guds ynnest. Jesus visste att han inte var fri från kärleken till sig själv och sina rikedomar. Mästaren önskade befria honom från kärleken till förmögenheten, inte nödvändigtvis från förmögenheten. Medan Jesu lärjungar inte avstod från alla sina världsliga tillgångar, gjorde däremot apostlarna och de sjuttio det. Matadormus ville vara en av de sjuttio nya budbärarna, och det var orsaken till att Jesus fordrade att han skulle avstå från alla sina jordiska ägodelar.
163:2.7 (1802.3) Nästan varje människa har något speciellt ont som hon håller fast vid och omhuldar och som himmelriket kräver som en del av priset för inträdet. Om Matadormus hade avstått från sin förmögenhet skulle den antagligen genast ha satts tillbaka i hans händer för att förvaltas av honom de sjuttios kassör. Ty senare, när församlingen i Jerusalem hade grundats, lydde han Mästarens uppmaning, fastän det då var för sent att bli medlem av de sjuttio, och blev kassör för församlingen i Jerusalem, där Herrens köttslige broder Jakob var föreståndare.
163:2.8 (1802.4) Så har det alltid varit och kommer det alltid att vara: Människor måste komma fram till sina egna beslut. Människorna har ett visst spelrum i sin valfrihet. Den andliga världens krafter tvingar inte människan; de låter henne gå den väg hon själv väljer.
163:2.9 (1802.5) Jesus förutsåg att Matadormus med sina rikedomar omöjligen kunde bli en ordinerad medarbetare till människor som hade lämnat allt för evangeliet; samtidigt såg han att utan sina rikedomar han skulle bli den definitive ledaren för dem alla. Men likt Jesu egna bröder blev han aldrig stor i riket, därför att han berövade sig själv den nära och personliga förbindelse med Mästaren som han kunde ha fått uppleva om han då hade varit villig att göra just det som Jesus bad honom och som han flera år senare faktiskt gjorde.
163:2.10 (1803.1) Rikedomar har ingenting direkt att göra med inträdet i himmelriket, men kärlek till rikedomar har. Rikets andliga lojaliteter är oförenliga med servilitet till den materialistiska mammon. Människan kan inte dela sin suprema lojalitet till ett andligt ideal med en materiell hängivelse.
163:2.11 (1803.2) Jesus lärde aldrig att det var fel att äga förmögenhet. Han fordrade endast att de tolv och de sjuttio gav alla sina jordiska ägodelar till den gemensamma saken. Även då han förordnade om en lönsam avveckling av deras egendom, liksom i aposteln Matteus fall. Jesus gav mången gång råd åt sina förmögna lärjungar så som han hade lärt den rike mannen i Rom. Mästaren ansåg en klok placering av överloppsinkomster vara en legitim form av försäkring mot framtida och oundvikliga motgångar. När det fanns ett överskott av pengar i apostlarnas kassa deponerade Judas medel som kunde användas senare när de kanske kunde lida av betydligt minskade inkomster. Detta gjorde Judas efter konsultation med Andreas. Jesus hade aldrig personligen något att göra med apostlarnas finanser, utom när det gällde utdelning av allmosor. Men det fanns emellertid ett ekonomiskt missbruk som han många gånger fördömde, nämligen att svaga, obildade och mindre lyckligt lottade människor orättvist utnyttjades av sina starka, sluga och intelligentare medmänniskor. Jesus förkunnade att en sådan inhuman behandling av män, kvinnor och barn var oförenlig med de ideal som gällde för himmelrikets brödraförsamling.
163:3.1 (1803.3) Då Jesus hade avslutat sitt samtal med Matadormus hade Petrus och några andra apostlar samlats omkring honom, och medan den rike ynglingen avlägsnade sig vände sig Jesus om mot sina apostlar och sade: ”Ni ser hur svårt det är för dem som har rikedomar att helt träda in i Guds rike! Andlig dyrkan kan inte förenas med materiella hängivenheter; ingen kan tjäna två mästare. Ni har ett ordstäv som säger att det är ’lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en hedning att få evigt liv.’ Och jag säger er att det är lika lätt för denna kamel att komma igenom nålsögat som för dessa självtillräckliga rika att träda in i himmelriket.”
163:3.2 (1803.4) När Petrus och apostlarna hörde dessa ord blev de ytterst förvånade, så pass mycket att Petrus frågade: ”Herre, vem kan då bli räddad? Skall alla som har rikedomar hållas utanför riket?” Jesus svarade: ”Nej Petrus, men alla som sätter sin tilltro till rikedomar går knappast in i det andliga liv som leder till evigt framåtskridande. Men trots det, mycket som är omöjligt för människan är inte ouppnåeligt för Fadern i himlen; snarare bör vi inse att för Gud är allting möjligt.”
163:3.3 (1803.5) När de tillsammans gick bort därifrån var Jesus sorgsen över att Matadormus inte stannade hos dem, ty han älskade honom mycket. När de hade vandrat ned till sjön, satt de där vid vattnet, och Petrus som talade för de tolv (som alla nu var närvarande) sade: ”Vi oroas av dina ord till den rike ynglingen. Skall vi kräva av dem som vill följa dig att de avstår från alla sina världsliga ägodelar?” Jesus sade: ”Nej Petrus, endast av dem som vill bli apostlar och som önskar leva med mig såsom ni lever och som en enda familj. Men Fadern fodrar att hängivenheten hos hans barn är ren och odelad. Vad eller vem som än kommer emellan människan och hennes kärlek till rikets sanningar, det måste hon avstå från. Om ens förmögenhet inte inkräktar på själens område är den utan betydelse för det andliga livet hos dem som vill träda in i riket.”
163:3.4 (1804.1) Då sade Petrus: ”Men Mästare, vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus sade till alla de tolv: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Det finns ingen som för min skull och för himmelrikets skull har lämnat förmögenhet, hem, hustru, bröder, föräldrar eller barn som inte skall få mångfaldigt mer, i denna värd kanske med en del förföljelser, och i den kommande världen evigt liv. Men många som är först skall bli sist, medan många som är sist ofta skall bli först. Fadern behandlar sina varelser enligt deras behov och enligt sina rättvisa lagar om barmhärtig och kärleksfull hänsyn till ett universums bästa.
163:3.5 (1804.2) ”Med himmelriket är det som med en jordägare som gav arbete åt många, och som vid dagens början gick ut för att anlita arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagpenning på en denar och sände iväg dem till vingården. Sedan gick han ut vid niotiden och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: ’Gå ni också och arbeta i min vingård. Jag skall ge er skäligt betalt.’ De gick genast till arbetet. Sedan gick han ut vid tolvtiden och vid tretiden och gjorde likaledes. Vid femtiden gick han igen ut på torget, och när han såg ännu några andra stå där sysslolösa sade han: ’Varför står ni här hela dagen utan att arbeta?’ De svarade: ’Därför att ingen har anlitat oss.’ Då sade jordägaren: ’Gå bort till vingården, ni också, och jag skall ge er skäligt betalt.’
163:3.6 (1804.3) ”När kvällen kom sade vingårdens ägare till sin förvaltare: ’Kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som anställdes sist och sluta med de första.’ När de som hade anlitats vid femtiden kom fram fick de en denar var och så vidare till vardera arbetaren. När sedan de som hade anställts i början av dagen såg vad de som hade kommit senare fick i lön, väntade de sig att få mer än de hade kommit överens om. Men likt de andra fick varje man endast en denar. När alla hade fått sin lön protesterade de och sade till ägaren: ’De där männen som anställdes sist arbetade bara en timme, men trots det gav du samma lön åt dem som åt oss som har slitit hela dagen i solhettan.’
163:3.7 (1804.4) ”Då svarade jordägaren: ’Mina vänner, jag gör er inte orätt. Kom inte var och en av er överens med mig om att arbeta en dag för en denar? Ta nu vad som är ert, och ge er iväg, för det är min önskan att ge de som kom sista lika mycket som jag har gett er. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller missunnar ni mig min givmildhet för att jag vill vara god och visa barmhärtighet?’”
163:4.1 (1804.5) Det var en spännande och livlig tid runt lägret vid Magadan den dag de sjuttio drog ut på sitt första missionsuppdrag. Tidigt den morgonen, under sitt sista samtal med de sjuttio betonade Jesus följande:
163:4.2 (1804.6) 1. Rikets evangelium måste förkunnas för hela världen, för icke-judar såväl som för judar.
163:4.3 (1804.7) 2. När ni vårdar er om de sjuka, avstå från att lära dem att förvänta sig några under.
163:4.4 (1805.1) 3. Förkunna ett andligt brödraskap bestående av Guds söner, inte ett yttre rike av världslig makt och materiell härlighet.
163:4.5 (1805.2) 4. Undvik att förlora tid på alltför mycket socialt umgänge och andra trivialiteter som kan minska er helhjärtade hängivelse åt att predika evangeliet.
163:4.6 (1805.3) 5. Om det första hus som ni har valt till operationsbas visar sig vara ett värdigt hem, stanna där under hela er vistelse i den staden.
163:4.7 (1805.4) 6. Gör klart för alla trogna troende att tiden nu har kommit för en öppen brytning med judarnas religiösa ledare i Jerusalem.
163:4.8 (1805.5) 7. Förkunna att människans hela plikt är sammanfattad i detta enda bud: Älska Herren din Gud med hela ditt sinne och med hela din själ och din nästa som dig själv. (De skulle lära att detta är människans hela plikt i stället för de 613 levnadsregler som fariséerna utlade.)
163:4.9 (1805.6) När Jesus i närvaro av alla apostlar och lärjungar hade sagt detta till de sjuttio tog Petrus dem avskilt och höll ordinationspredikan för dem; det var en bearbetning av Mästarens instruktion som han hade gett då han lade sina händer på dem och utnämnde dem till rikets budbärare. Petrus uppmanade de sjuttio att i sin livserfarenhet omhulda följande dygder:
163:4.10 (1805.7) 1. Helgad hängivelse. Att alltid be att flera arbetare måtte sändas ut till evangelieskörden. Han förklarade att när man så ber, är det mer sannolikt att man säger: ”Här är jag, sänd mig.” Han uppmanade dem att inte försumma sin dagliga gudsdyrkan.
163:4.11 (1805.8) 2. Sant mod. Han varnade dem att de skulle komma att möta fientlighet och att de med säkerhet skulle bli förföljda. Petrus sade dem att deras mission inte var något företag för fegisar och rådde dem som var rädda att avstå innan de gav sig iväg. Men ingen drog sig tillbaka.
163:4.12 (1805.9) 3. Tro och förtröstan. De måste gå ut på detta korta missionsuppdrag helt försörjda; de måste lita på Fadern för mat, husrum och allt annat behövligt.
163:4.13 (1805.10) 4. Iver och initiativ. De måste vara ivriga och intelligent entusiastiska; de måste strikt ägna sig åt Mästarens angelägenheter. Hälsandet var i österlandet en långt utdragen och utstuderad ceremoni; därför hade de blivit instruerade att ”inte hälsa på någon under färden”, vilket var ett allmänt sätt att uppmana någon att sköta sina ärenden utan att spilla tid. Det betydde inte att man inte skulle hälsa vänligt på folk.
163:4.14 (1805.11) 5. Vänlighet och artighet. Mästaren hade instruerat dem att undvika onödig tidsspillan på sociala ceremonier, men han påbjöd artighet mot alla som de råkade komma i kontakt med. De skulle visa all möjlig vänlighet mot dem som hade dem som gäster i sina hem. De var strängt varnade mot att lämna ett anspråkslöst hem för att vara gäster i ett bekvämare eller inflytelserikare hus.
163:4.15 (1805.12) 6. Omvårdnad av de sjuka. De sjuttio ålades av Petrus att söka upp dem som var sjuka till sitt sinne eller sin kropp och att göra allt som stod i deras makt för att lindra deras plågor eller bota deras sjukdomar.
163:4.16 (1805.13) När de på detta sätt hade blivit manade och instruerade gav de sig i väg, två och två, på sina missionsuppdrag i Galiléen, Samarien och Judéen.
163:4.17 (1806.1) Fastän judarna hyste en speciell aktning för talet sjuttio — ibland ansåg de att hednafolken var sjuttio till antalet — och fastän dessa sjuttio budbärare skulle gå med evangeliet till alla folk, var det enligt vad vi kan se endast en slump att denna grupps styrka råkade uppgå till sjuttio. Det var helt säkert att Jesus skulle ha accepterat inte mindre än ett halvt dussin andra, men de var ovilliga att betala priset, att avstå från sin förmögenhet och sin familj.
163:5.1 (1806.2) Jesus och de tolv gjorde nu förberedelser för att etablera sin sista operationsbas i Pereen nära Pella, där Mästaren hade blivit döpt i Jordanfloden. De sista tio dagarna i november tillbringades i överläggningar i Magadan, och i gryningen tisdagen den 6 december gav sig hela sällskapet om närmare trehundra personer i väg med alla sina tillhörigheter och slog den kvällen läger vid floden nära Pella. Det var samma ställe, invid källan, där Johannes Döparen flera år tidigare hade haft sitt läger.
163:5.2 (1806.3) Efter det att lägret vid Magadan hade brutits återvände David Sebedaios till Betsaida och började omedelbart inskränka budbärartjänsten. Riket gick in i en ny fas. Dagligen anlände pilgrimer från alla delar av Palestina och även från avlägsna delar av romarriket. Ibland kom troende också från Mesopotamien och länderna öster om Tigris. Söndagen den 18 december började följaktligen David, med hjälp av sin budbärarkår, att lasta packåsnorna med den lägerutrustning som då var lagrad i hans fars hus och med vilken han tidigare hade upprätthållit lägret vid stranden i Betsaida. Han tog tills vidare farväl av Betsaida och färdades ner längs sjön och Jordanfloden till ett ställe drygt en halv kilometer norr om apostlarnas läger; och på mindre än en vecka var han redo att erbjuda gästfrihet till nästan femtonhundra pilgrimer. Apostlarnas läger kunde ta emot omkring femhundra personer. Regntiden pågick som bäst i Palestina, och dessa inkvarteringsmöjligheter behövdes för att ta hand om det ständigt växande antalet sökande, de flesta av dem allvarliga sökande, som hade kommit till Pereen för att se Jesus och höra hans förkunnelse.
163:5.3 (1806.4) David gjorde allt detta på eget initiativ, även om han hade rådgjort med Filippos och Matteus i Magadan. Större delen av medlemmarna i den tidigare budbärarkåren anlitade han som sina medhjälpare för att sköta lägret. Han hade nu färre än tjugo män i regelbunden budbärartjänst. I slutet av december, innan de sjuttio återvände, hade närmare åttahundra besökare samlats kring Mästaren, och de fick logi i Davids läger.
163:6.1 (1806.5) Fredagen den 30 december, medan Jesus tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes var borta på de närliggande bergskullarna, anlände de sjuttio budbärarna parvis och åtföljda av talrika troende till operationsbasen vid Pella. Alla sjuttio hade samlats på undervisningsplatsen vid femtiden när Jesus återvände till lägret. Kvällsmaten fördröjdes i över en timme medan dessa entusiastiska förkunnare av rikets evangelium berättade om sina erfarenheter. Davids budbärare hade kommit med en stor del av dessa nyheter till apostlarna under de föregående veckorna, men det var verkligen inspirerande att höra dessa nyss ordinerade evangelielärare personligen berätta om hur deras budskap hade tagits emot av hungrande judar och icke-judar. Äntligen fick Jesus se människor gå ut för att sprida det glada budskapet utan att han personligen var närvarande. Mästaren visste nu att han kunde lämna denna värld utan att det allvarligt skulle hindra rikets utbredning.
163:6.2 (1807.1) När de sjuttio berättade hur ”till och med demonerna lydde dem” syftade de på de underbara tillfrisknanden som de hade fått till stånd hos sådana som var offer för nervösa störningar. Det hade emellertid också funnits några fall av verklig besatthet, vilka hade befriats av dessa omvårdare, och det var dessa fall Jesus avsåg då han sade: ”Det är inte märkligt att dessa ohörsamma mindre andar lyder er, ty jag såg Satan falla från himlen såsom en blixt. Men fröjda er inte så mycket över detta för jag betygar er att så snart jag har återvänder till min Fader skall vi sända ut våra andar till att bo i själva sinnet hos människorna, så att dessa få vilsegångna andar inte längre kan tränga in i sinnet hos olyckligt lottade dödliga. Jag gläds med er att ni har förmåga att påverka människor, men bli inte upprymda av denna erfarenhet utan gläd er hellre över att era namn är upptecknade i de himmelska registren, och att ni därför skall gå vidare i den andliga erövringens ändlösa levnadsbana.”
163:6.3 (1807.2) Det var då, just innan de tog del av kvällsmaten, som Jesus upplevde en av dessa sällsynta stunder av emotionell extas som hans anhängare stundom hade bevittnat. Han sade: ”Jag tackar dig, min Fader, himlens och jordens Herre, att medan detta underbara evangelium var fördolt för de kloka och egenrättfärdiga, har anden däremot uppenbarat dessa andliga härligheter för dessa rikets barn. Ja, min Fader, det måste ha varit behagligt i dina ögon att göra så, och jag gläds åt att veta att det goda budskapet kommer att spridas till hela världen även efter det att jag har återvänt till dig och till det arbete du har gett mig att utföra. Jag är mäktigt rörd när jag inser att du står i begrepp att överlåta all makt i mina händer, att endast du verkligen vet vem jag är, och att endast jag och de som jag har uppenbarat dig för verkligen känner dig. Och när jag har avslutat denna uppenbarelse för mina bröder i köttet skall jag fortsätta uppenbarelsen för dina varelser i höjden.”
163:6.4 (1807.3) När Jesus så hade talat till Fadern vände han sig till sina apostlar och ministrar och sade: ”Välsignade är de ögon som ser och de öron som hör allt detta. Låt mig säga er: Många profeter och många stormän under gångna tider har önskat såkda vad ni nu ser, men det förunnades dem inte. Och när många framtida generationer av ljusets barn kommer att höra om allt detta, kommer de att avundas er som fick höra och se det.”
163:6.5 (1807.4) Sedan talade han till alla lärjungar och sade: ”Ni har hört hur många städer och byar som har tagit emot rikets glada budskap och hur mina ministrar och lärare har mottagits av både judar och främlingar. Och välsignade är verkligen dessa samhällen som har valt att tro på rikets evangelium. Men ve er invånare i Korasin, Betsaida-Julias och Kafarnaum, ni som avvisade ljuset i dessa städer vilka inte tog väl emot dessa budbärare. Jag säger er att om de mäktiga gärningar som gjordes på dessa orter hade utförts i Tyros eller Sidon, skulle människorna i dessa så kallade hedningstäder för länge sedan ha omvänt sig och suttit i säck och aska. Det skall verkligen bli lättare för Tyros och Sidon att utstå domedagen.”
163:6.6 (1807.5) Då nästa dag var sabbat tog Jesus de sjuttio avskilt och sade till dem: ”Jag gladdes verkligen med er då ni kom tillbaka med de goda nyheterna om hur rikets evangelium hade mottagits av så många människor överallt i Galiléen, Samarien och Judéen. Men varför var ni så förvånansvärt upprymda? Väntade ni er inte att ert budskap skulle manifestera sin kraft då det förkunnades? Gick ni ut med så lite tro på detta evangelium att ni kommer tillbaka överraskade av dess effektivitet? Och nu, fastän jag inte vill dämpa er glada sinnesstämning, vill jag strängt varna er för hur lömsk stoltheten är, den andliga stoltheten. Om ni kunde förstå hur Lucifer, den fördärvlige, föll, skulle ni allvarligt sky alla former av andlig stolthet.
163:6.7 (1808.1) ”Ni har gått in i detta storartade arbete att lära den dödlige att han är en Guds son. Jag har visat er vägen; gå ut och fullgör er uppgift, och förtröttas inte i att göra gott. Till er och till alla som under tidernas lopp följer i era fotspår vill jag säga: Jag står alltid nära, och min inbjudan lyder nu och alltid: Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor; så skall jag ge er vila. Tag på er mitt ok och lär av mig, ty jag är sann och trogen, så skall ni finna andlig vila för er själ.”
163:6.8 (1808.2) De fann att Mästarens ord var sanna när de satte hans löften på prov. Och sedan dess har oräkneliga tusende också testat och prövat sanningen i dessa löften.
163:7.1 (1808.3) De närmast följande dagarna var bråda tider i lägret vid Pella. Förberedelserna för missionsfärden till Pereen höll på att avslutas. Jesus och hans medarbetare stod i begrepp att påbörja sin sista missionsfärd, en tre månaders tur runtom hela Pereen vilken avslutades först då Mästaren begav sig in till Jerusalem för sina sista bemödanden på jorden. Under hela denna period hade Jesus och de tolv apostlarna sin operationsbas här i lägret vid Pella.
163:7.2 (1808.4) Det var inte längre nödvändigt för Jesus att bege sig ut för att undervisa folket. Folk kom nu i allt större antal till honom varje vecka och från alla håll, inte endast från Palestina utan från hela den romerska världen och Mellanöstern. Fastän Mästaren deltog i turen runtom Pereen tillsammans med de sjuttio, tillbringade han mycket av sin tid i lägret vid Pella, där han undervisade folkskarorna och instruerade de tolv. Under hela denna tre månaders period fanns alltid åtminstone tio apostlar hos Jesus.
163:7.3 (1808.5) Också kvinnornas kår gjorde sig redo att gå ut, två och två, tillsammans med de sjuttio för att arbeta i de större städerna i Pereen. Denna ursprungliga grupp om tolv kvinnor hade nyligen utbildat en större grupp om femtio kvinnor i arbetet med att besöka hemmen och i konsten att vårda sig om de sjuka och lidande. Simon Petrus hustru Perpetua blev medlem av denna nya avdelning av kvinnornas kår, och hon anförtroddes ledningen av det utvidgade kvinnoarbetet under Abner. Efter den första pingsten stannade hon hos sin berömde äkta man och åtföljde honom på alla hans missionsresor. Samma dag som Petrus korsfästes i Rom sattes hon till mat åt vilddjuren på arenan. Den nya kvinnokåren hade också som medlemmar Filippos och Matteus hustrur samt Jakobs och Johannes mor.
163:7.4 (1808.6) Rikets arbete förbereddes nu att gå in i sitt avslutande skede under Jesu personliga ledning. Detta skede kännetecknades av ett andligt djup, i motsats till de folkskaror som var ute efter underverk och som följde efter Mästaren under hans tidigare popularitetsdagar i Galiléen. Det fanns emellertid fortfarande bland hans anhängare ett något antal som var materiellt sinnade och som inte kunde begripa sanningen att himmelriket är människornas andliga broderskap som är grundat på den eviga realiteten av Guds universella faderskap.
Urantiaboken
Kapitel 164
164:0.1 (1809.1) MEDAN lägret vid Pella upprättades tog Jesus med sig Natanael och Tomas och gick i hemlighet upp till Jerusalem för att delta i tempelinvigningsfesten. Först när de gick över Jordanfloden vid övergångsstället i Betania blev de två apostlarna medvetna om att deras Mästare var på väg till Jerusalem. När de insåg att han verkligen tänkte närvara vid tempelinvigningsfesten protesterade de mycket allvarligt och försökte med alla tänkbara argument få honom att avstå från planen. Men deras ansträngningar hade ingen effekt; Jesus var fast besluten att besöka Jerusalem. Till alla deras enträgna böner och alla deras varningar om det lättsinniga och farliga i att sätta sig i händerna på judarnas råd, svarade han endast: ”Jag skulle vilja ge dessa lärare i Israel ytterligare en chans att se ljuset, innan min stund kommer.”
164:0.2 (1809.2) De gick vidare mot Jerusalem medan de två apostlarna fortsatte att ge uttryck för sina känslor av rädsla och sina tvivel om det kloka i ett sådant till synes förmätet företag. De kom fram till Jeriko vid halvfyratiden och beredde sig att övernatta där.
164:1.1 (1809.3) Den kvällen samlades en ansenlig folkskara kring Jesus och de två apostlarna för att ställa frågor, av vilka många besvarades av apostlarna medan andra behandlades av Mästaren. Under kvällens lopp sade en viss laglärd som försökte inveckla Jesus i en komprometterande dispyt: ”Lärare, jag skulle vilja fråga dig vad jag just bör göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Vad står det i lagen och profeterna, hur lyder skriftens ord?” Den lagkunnige, som kände till både Jesu och fariséernas läror, svarade: ”Älska Herren Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ, hela ditt sinne och hela din kraft, och din nästa som dig själv.” Då sade Jesus: ”Du har svarat rätt; om du verkligen gör detta, leder det till evigt liv.”
164:1.2 (1809.4) Men den laglärde var inte helt uppriktig när han ställde denna fråga, och då han ville rättfärdiga sig själv och även hoppades kunna förvirra Jesus dristade han sig till att ställa ytterligare en fråga. Han drog sig litet närmare Mästaren och sade: ”Men Lärare, kan du säga mig vem som egentligen är min nästa?” Den lagkloke ställde denna fråga i hopp om att kunna förleda Jesus till något uttalande i strid med den judiska lagen, vilken definierade ens nästa som dem som ”hörde till ens eget folk”. Judarna betraktade alla andra som ”hedniska hundar”. Denne laglärde kände i viss mån till Jesu läror och visste därför mycket väl att Mästaren hade en annan uppfattning. Sålunda hoppades han kunna få Mästaren att säga något som kunde tolkas som ett angrepp på den heliga lagen.
164:1.3 (1810.1) Men Jesus insåg den laglärdes motiv, och i stället för att gå i fällan började han berätta en historia för sina åhörare, en historia som varje lyssnarskara i Jeriko till fullo skulle ha uppskattat. Jesus sade: ”En man var på väg från Jerusalem till Jeriko och råkade i händerna på grymma stråtrövare, som rånade honom, slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. Mycket snart råkade en präst komma samma väg, och när han såg den sårade mannen i hans eländiga tillstånd gick han förbi på andra sidan vägen. På samma sätt var det med en levit som kom förbi. När han såg mannen passerade han också förbi på andra sidan vägen. Men om en stund kom en samarier, som var på väg till Jeriko, och fick se den sårade mannen ligga där, och när han såg hur denne hade blivit rånad och misshandlad fylldes han av medlidande. Han gick fram till mannen, hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom hit till värdshuset och skötte om honom. Nästa morgon tog han fram en summa pengar och gav åt värden och sade: ’Sköt väl om min vän, och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen.’ Låt mig nu fråga dig: Vilken av dessa tre visade sig vara den överfallne mannens nästa?” När den laglärde såg att han hade gått i sin egen fälla svarade han: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han.”
164:1.4 (1810.2) Den laglärde svarade ”den som visade barmhärtighet”, för att inte behöva uttala det förhatliga ordet samarier. Den lagkloke blev tvungen att på frågan ”vem är min nästa?” ge just det svar som Jesus ville ha givet, men som, om Jesus hade gett det, direkt skulle ha medfört hans anklagelse för hädelse. Jesus gjorde inte endast den oärlige lagkloke förlägen, utan han berättade även för sina åhörare en historia som samtidigt var en fin förmaning till alla hans efterföljare och en svidande tillrättavisning av alla judar för deras inställning till samarierna. Denna berättelse har fortsättningsvis främjat den broderliga kärleken mellan alla som senare har omfattat Jesu evangelium.
164:2.1 (1810.3) Jesus hade deltagit i lövhyddefesten för att ha möjlighet att förkunna evangeliet för pilgrimerna från imperiets alla delar. Till tempelinvigningsfesten gick han nu upp i ett enda syfte: att ge judarnas råd och de judiska ledarna ytterligare en chans att se ljuset. Den främsta händelsen under dessa få dagar i Jerusalem inträffade på fredagskvällen i Nikodemus hem. Här hade samlats ungefär tjugofem judiska ledare som trodde på Jesu förkunnelse. I den här gruppen fanns fjorton män som då var, eller nyligen hade varit, medlemmar av judarnas råd. Bland mötesdeltagarna fanns Eber, Matadormus och Josef från Arimataia.
164:2.2 (1810.4) Vid detta tillfälle var alla Jesu åhörare lärda män, och både de och hans två apostlar var förvånade över bredden och djupet i de uttalanden som Mästaren gjorde inför denna distingerade grupp. Inte sedan han undervisade i Alexandria, i Rom och på öarna i Medelhavet hade han uppvisat en sådan lärdom och en sådan kännedom om människors såväl världsliga som religiösa angelägenheter.
164:2.3 (1810.5) När detta lilla möte avslutades avlägsnade sig alla mystifierade av Mästarens personlighet, charmerade av hans angenäma sätt och fyllda av kärlek till mannen. De hade försökt ge råd åt Jesus beträffande hans önskan att vinna de återstående medlemmarna av judarnas råd. Utan att säga något lyssnade Mästaren uppmärksamt till alla deras förslag. Han visste mycket väl att ingen av deras planer skulle fungera. Han förmodade att majoriteten av de judiska ledarna aldrig skulle acceptera rikets evangelium. Trots det gav han dem alla denna ytterligare chans att välja. Men när han den kvällen tillsammans med Natanael och Tomas begav sig till Olivberget för att övernatta där, hade han ännu inte bestämt sig för vilken metod han skulle använda för att än en gång göra judarnas råd medvetet om hans verksamhet.
164:2.4 (1811.1) Den natten sov Natanael och Tomas inte mycket; de var alltför förvånade över vad de hade hört hos Nikodemus. De funderade mycket över vad Jesus till slut hade sagt om förslaget från de tidigare och nuvarande medlemmarna av judarnas råd att gå med honom inför detta sjuttiohövdade råd. Mästaren hade sagt. ”Nej, mina bröder, det skulle inte tjäna något syfte. Ni skulle mångfaldiga den vrede som kommer att gå ut över er, men ni skulle inte på minsta sätt kunna mildra det hat som de hyser mot mig. Gå var och en av er och sköt Faderns angelägenheter så som anden leder er, medan jag än en gång gör dem medvetna om riket på det sätt som min Fader må bestämma.”
164:3.1 (1811.2) Nästa morgon gick de tre över till Martas hem i Betania för att äta frukost och därefter begav de sig genast till Jerusalem. När Jesus och hans två apostlar denna sabbatsmorgon närmade sig templet stötte de på en välkänd tiggare, en man som var blind från födseln, sittande på sitt vanliga ställe. Fastän dessa tiggare inte bad om eller fick allmosor på sabbaten, hade de lov att sitta på sina vanliga platser. Jesus stannade och tittade på tiggaren. När han såg på mannen som var blind alltifrån födseln kom idén upp i sinnet angående hur han än en gång skulle kunna göra judarnas råd och de andra judiska ledarna och religiösa lärarna medvetna om sin mission på jorden.
164:3.2 (1811.3) När Mästaren stod där framför den blinde mannen, försjunken i djupa tankar, frågade Natanael, som funderade på den möjliga orsaken till att mannen var blind: ”Mästare, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”
164:3.3 (1811.4) Rabbinerna lärde att alla sådana fall av blindhet från födseln orsakades av synd. Barnen inte endast avlades och föddes i synd, utan ett barn kunde vara blint som straff för någon särskild synd som dess far hade begått. De lärde rentav att barnet självt kunde synda innan det kom till världen. De lärde också att sådana defekter kunde orsakas av någon synd eller annan eftergivenhet hos modern under väntetiden.
164:3.4 (1811.5) Det fanns överallt i dessa trakter en kvardröjande tro på reinkarnation. De tidigare judiska lärarna, liksom även Platon, Filon och många av esséerna tolererade teorin att människorna i en inkarnation kan skörda vad de sått i en tidigare tillvaro; sålunda trodde man sig i ett liv försona synder begångna i tidigare liv. Mästaren fann det svårt att få människorna att tro att deras själar inte hade haft tidigare existenser.
164:3.5 (1811.6) Fastän det förefaller inkonsekvent, emedan sådan blindhet ansågs vara en följd av synd, var det emellertid enligt judarna i högsta grad meriterande att ge dessa blinda tiggare allmosor. De blinda hade för vana att ständigt entonigt mässa för de förbipasserande: ”O ömhjärtade, skaffa er meriter genom att hjälpa de blinda.”
164:3.6 (1811.7) Jesus började diskutera detta fall med Natanael och Tomas inte endast för att han redan hade beslutat använda denne blinde man som ett medel att än en gång på ett uppseendeväckande sätt föra fram sin mission till de judiska ledarnas kännedom, utan också för att han alltid uppmuntrade dem att söka de verkliga orsakerna till alla fenomen, naturliga såväl som andliga. Han hade ofta uppmanat dem att undvika den vanliga tendensen att finna andliga orsaker till alldagliga fysiska händelser.
164:3.7 (1812.1) Jesus beslöt att använda denne tiggare i sina planer för den dagens arbete, men innan han gjorde något för den blinde, som hette Josia, skyndade han sig att besvara Natanaels fråga. Mästaren sade: ”Inte syndade vare sig denne man eller hans föräldrar, så att Guds gärningar skulle kunna uppenbaras hos honom. Blindheten har drabbat honom som en följd av händelsernas naturliga gång, men vi måste nu göra Hans gärningar som har sänt mig, medan dagen varar, ty natten kommer förvisso då ingen kan göra det arbete som vi nu står i begrepp att utföra. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus, men om endast en kort tid kommer jag inte att vara hos er längre.”
164:3.8 (1812.2) När Jesus hade yttrat detta sade han till Natanael och Tomas: ”Låt oss denna sabbatsdag ge syn åt den blinde mannen för att de skriftlärda och fariséerna skall få det klara fall som de söker för att anklaga Människosonen.” Sedan böjde han sig ned, spottade på marken och blandade leran med spottet, och medan han talade om allt detta så att den blinde kunde höra, gick han fram till Josia och strök leran över hans blinda ögon och sade: ”Gå, min son, och tvätta bort denna lera i Siloadammen, så skall du genast få din syn.” När Josia så hade tvättat sig i Siloadammen återvände han seende till sina vänner och sin familj.
164:3.9 (1812.3) Då han alltid hade varit tiggare visste han inte av något annat; så när den första upphetsningen över att han hade fått sin syn hade gått över, återvände han till sitt vanliga ställe där han brukade be om allmosor. När hans vänner, grannar och alla som kände honom från tidigare såg att han kunde se sade de: ”Är inte det här Josia, den blinde tiggaren?” Några sade att det var han, men andra sade: ”Nej, det är en som liknar honom, men den här mannen kan se.” Men när de frågade mannen själv svarade han: ”Det är jag.”
164:3.10 (1812.4) När de frågade honom hur det kom sig att han kunde se svarade han dem: ”En man som heter Jesus kom här förbi, och medan han talade om mig med sina vänner blandade han spott i lera, smorde mina ögon med den och sade åt mig att gå till Siloadammen och tvätta mig. Jag gjorde så som mannen sade, och genast kunde jag se. Och det är bara några få timmar sedan. Jag förstår ännu inte betydelsen av mycket som jag ser.” När människorna, som började samlas kring honom, frågade var de kunde finna denne märklige man som hade botat honom, kunde Josia endast svara att han inte visste det.
164:3.11 (1812.5) Det här var ett av de märkligaste av Mästarens alla underverk. Den här mannen bad inte om att bli botad. Han visste inte att den Jesus, som hade sagt till honom att gå och tvätta sig i Siloadammen och som hade lovat honom synen, var den galileiske profeten som hade predikat i Jerusalem under lövhyddefesten. Denne man hade föga tro på att han skulle få sin syn, men den tidens människor hade en stark tro på verkan av spottet från en stor eller helig man. Av Jesu samtal med Natanael och Tomas hade Josia dragit slutsatsen att hans tilltänkta välgörare var en storman, en lärd lärare eller en helig profet; följaktligen gjorde han så som Jesus sade till honom.
164:3.12 (1812.6) Jesus använde sig av leran och spottet och sade till honom att gå och tvätta sig i den symboliska Siloadammen av tre orsaker:
164:3.13 (1812.7) 1. Detta var inte en mirakelreaktion på en individs tro. Det var ett under som Jesus beslöt att utföra för ett eget syfte men som han arrangerade så att denne man kunde få en bestående fördel av det.
164:3.14 (1813.1) 2. Då den blinde inte hade bett om att bli botad, och eftersom den tro han hade var svag, användes dessa materiella handlingar i syfte att uppmuntra honom. Han trodde ju på vidskepelsen om verkan av spottet, och han visste att Siloadammen var en halvt helig plats. Men han skulle knappast ha gått dit om det inte hade varit nödvändigt att tvätta bort leran som han hade blivit smord med. Det fanns just så mycket ceremoni i åtgärden att det fick honom att agera.
164:3.15 (1813.2) 3. Men Jesus hade en tredje orsak till att ty sig till dessa materiella medel i samband med denna unika händelse: Det här var ett mirakel som utfördes helt enligt hans eget val, och han ville därmed lära sina efterföljare, då och under alla senare tider, att inte förakta eller försumma materiella medel vid botandet av sjuka. Han ville lära dem att de måste sluta med att anse underverk vara det enda sättet att bota människans sjukdomar.
164:3.16 (1813.3) Jesus gav denne man hans syn genom ett under som han utförde denna sabbatsmorgon, och i Jerusalem nära templet, i det huvudsakliga syftet att göra denna handling till en öppen utmaning för judarnas råd och alla judiska lärare och religiösa ledare. Detta var hans sätt att tillkännage en öppen brytning med fariséerna. Han var alltid positiv i allt vad han gjorde. Det var uttryckligen för att få dessa frågor till behandling inför judarnas råd som Jesus tog med sig sina två apostlar till den här mannen i början av denna sabbatseftermiddag och avsiktligt provocerade fram de samtal som tvingade fariséerna att fästa uppmärksamhet vid undret.
164:4.1 (1813.4) Längre fram på eftermiddagen hade botandet av Josia lett till en så livlig diskussion kring templet att ledarna för judarnas råd beslöt att sammankalla rådet till möte på dess vanliga mötesplats i templet. Och de gjorde detta trots en bestående föreskrift som förbjöd rådet att mötas på sabbaten. Jesus visste att brott mot sabbaten skulle vara en av de främsta anklagelserna mot honom när den slutliga prövningen kom, och han ville bli förd inför judarnas råd att dömas för anklagelsen att ha botat en blind man på sabbaten, när själva det möte vid vilket den högsta judiska domstolen skulle döma honom för denna barmhärtighetsgärning, skulle behandla dessa frågor på sabbaten och vara klart i strid med de lagar som de själva hade bundit sig vid.
164:4.2 (1813.5) Men de kallade inte Jesus till sig; de var rädda för att göra det. I stället sände de genast efter Josia. Efter några inledande frågor befallde talmannen för judarnas råd (omkring femtio medlemmar var närvarande) att Josia berättade för dem vad som hade hänt med honom. Efter det att Josia blev botad den morgonen hade han av Tomas, Natanael och andra fått veta att fariséerna var ilskna över hans helande på sabbaten och att de troligen skulle ställa till med svårigheter för alla berörda parter; men Josia insåg inte ännu att Jesus var den som kallades Befriaren. När fariséerna förhörde honom sade han därför: ”Denne man kom fram, satte lera på mina ögon, bad mig gå och tvätta mig i Siloadammen, och nu kan jag se.”
164:4.3 (1813.6) En av de äldre fariséerna sade, efter att ha hållit ett långt tal: ”Denne man kan inte vara från Gud, ty som ni ser håller han inte sabbaten. Han bryter mot lagen, först genom att behandla leran och sedan genom att sända denne tiggare att tvätta sig i Siloadammen på sabbatsdagen. En sådan man kan inte vara en lärare sänd av Gud.”
164:4.4 (1813.7) Sedan sade en av de yngre männen, som i hemlighet trodde på Jesus: ”Om inte den här mannen är sänd av Gud, hur kan han då göra sådana gärningar? Vi vet att en vanlig syndare inte kan utföra sådana underverk. Vi känner alla den här tiggaren och vet att han föddes blind, men nu ser han. Säger ni fortfarande att denne profet gör alla dessa under med djävulsfurstens kraft?” För varje farisé som dristade sig till att anklaga och fördöma Jesus steg en annan upp för att ställa snärjande och besvärande frågor, så att en allvarlig splittring uppstod bland dem. Mötets ordförande såg varthän de släntrade och för att dämpa diskussionen gjorde han sig redo att själv förhöra mannen. Han vände sig till Josia och sade: ”Vad tror du själv om denne man, denne Jesus, som du påstår att öppnade dina ögon?” Josia svarade: ”Jag tror att han är en profet.”
164:4.5 (1814.1) Ledarna var nu djupt bekymrade, och då de inte visste vad annat de skulle göra, beslöt de att kalla på Josias föräldrar för att få veta om han faktiskt hade fötts blind. Det var dem motbjudande att tro att tiggaren hade blivit botad.
164:4.6 (1814.2) Det var välkänt i Jerusalem, inte endast att Jesus var nekad tillträde till alla synagogor, utan att alla som trodde på hans förkunnelse likaså uteslöts ur synagogan, bannlystes från församlingsgemenskapen i Israel. Det betydde att personen ifråga nekades alla rättigheter och privilegier av varje slag inom hela det judiska samfundet, utom rätten att köpa sig livets nödtorft.
164:4.7 (1814.3) När därför Josias föräldrar, dessa fattiga och räddhågade själar, steg fram inför det ärevördiga judiska rådet, var de rädda för att tala fritt. Rättens ordförande sade: ”Är det här er son, och förstår vi rätt att han föddes blind? Och om det är sant, hur kommer det sig att han nu kan se?” Då svarade Josias far, och hans mor instämde: ”Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind, men hur han kan se nu, eller vem det var som öppnade hans ögon, vet vi inte. Fråga honom, han är gammal nog, han kan svara för sig själv.”
164:4.8 (1814.4) För andra gången kallade de nu fram Josia inför sig. Deras komplott på att hålla en officiell rättegång förlöpte inte särskilt väl, och en del började ha betänkligheter mot vad de höll på med på sabbaten. När de på nytt kallade fram Josia försökte de därför snärja honom med ett nytt angreppssätt. Rättstjänaren tilltalade den före detta blinde mannen och sade: ”Varför ger du inte Gud äran för detta? Varför berättar du inte för oss hela sanningen om vad som hände? Vi vet alla att den här mannen är en syndare. Varför vägrar du att inse sanningen? Du vet att både du och den här mannen står anklagade för sabbatsbrott. Vill du inte försona din synd med att erkänna Gud som din helbrägdagörare, om du fortfarande hävdar att dina ögon denna dag har öppnats?”
164:4.9 (1814.5) Men Josia var varken dum eller utan humor, så han svarade rättstjänaren: ”Om denne man är en syndare vet jag inte. Men en sak vet jag, att enär jag som var blind nu kan se.” Då de inte fick Josia i fällan försökte de igen förhöra honom och frågade: ”Exakt på vilket sätt öppnade han dina ögon? Vad gjorde han egentligen med dig? Vad sade han till dig? Bad han att du skulle tro på honom?”
164:4.10 (1814.6) Josia svarade något otåligt: ”Jag har sagt er precis hur allt gick till, och om ni inte trodde på mitt vittnesmål, varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?” När Josia hade sagt så bröt förvirring, närapå våldsamheter, ut i rådet, ty ledarna rusade på Josia och skrek ilsket: ”Du kan för egen del tala om att vara hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar och vi lär ut Guds lagar. Vi vet att Gud talade genom Mose, men varifrån den här mannen, denne Jesus kommer, det vet vi inte.”
164:4.11 (1814.7) Då ropade Josia, stående på en pall, ut över oväsendet till alla som kunde höra: ”Lyssna, ni som påstår er vara hela Israels lärare, när jag säger er att det är märkligt att ni erkänner att ni inte vet varifrån den mannen kommer, och dock vet ni med säkerhet av det vittnesmål ni har hört att han öppnade mina ögon. Vi vet alla att Gud inte gör sådana gärningar för de ogudaktiga, att Gud skulle göra något sådant endast på anmodan av en sann tillbedjare — för en som är helig och rättfärdig. Ni vet att allt sedan världens begynnelse har man aldrig hört om att ögonen har öppnats på en som var blind alltifrån födseln. Se därför alla på mig, och inse vad som denna dag har skett i Jerusalem! Jag säger er, om den här mannen inte vore sänd av Gud, kunde han inte ha gjort detta.” När rådets medlemmar avlägsnade sig, ilskna och förvirrade, skrek de åt honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och hur dristar du dig att undervisa oss! Kanske du i själva verket inte föddes blind, och även om dina ögon öppnades på sabbaten, så skedde det med djävulsfurstens kraft.” De gick genast till synagogan för att utesluta Josia.
164:4.12 (1815.1) När Josia råkade ut för denna rättegång hade han diffusa uppfattningar om Jesus och arten av sitt helande. Det mesta av hans vågade vittnesmål, som han så klipskt och modigt framförde för denna högsta domstol i hela Israel, utvecklade sig i hans sinne medan rättegången fortskred enligt dessa ohederliga och orättvisa linjer.
164:5.1 (1815.2) Under hela den tid då judarnas råd höll detta sabbatsbrytande möte i en av templets kamrar gick Jesus omkring nära till hands, undervisade människorna i Salomos pelarhall och hoppades på att bli kallad inför rådet för att där kunna berätta för dem den goda nyheten om friheten och glädjen i Guds rike för den som är en son till Gud. Men de var rädda för att kalla på honom. De blev alltid förvirrade när Jesus plötsligt och offentligt framträdde i Jerusalem. Jesus gav dem nu just det tillfälle som de så ivrigt hade sökt, men de var rädda för att ta honom inför rådet ens som vittne, och ännu räddare var de för att arrestera honom.
164:5.2 (1815.3) Det var midvinter i Jerusalem, och människorna sökte sig till det skydd som Salomos pelarhall delvis erbjöd. Medan Jesus dröjde där ställde människorna många frågor till honom, och han undervisade dem i över två timmar. Några av judarnas lärare försökte snärja honom med att offentligt fråga: ”Hur länge skall du hålla oss i spänning? Om du är Messias, varför säger du det inte rent ut till oss?” Jesus sade: ”Jag har berättat om mig själv och om min Fader många gånger, men ni vill inte tro mig. Kan ni inte se att de gärningar som jag gör i min Faders namn vittnar om mig? Men många av er tror inte därför att ni inte hör till min flock. Sanningsläraren drar till sig endast dem som hungrar efter sanning och törstar efter rättfärdighet. Mina får hör min röst, och jag känner dem och de följer mig. Och till alla om följer min undervisning ger jag evigt liv; de skall aldrig gå under och ingen skall rycka dem ur min hand. Min Fader, som har gett mig dessa barn, är större än alla, så att ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Fadern och jag är ett.” Några av de judar som inte trodde rusade över till ett ställe där arbetet med tempelbygget ännu pågick för att plocka upp stenar att stena Jesus med, men de troende höll dem tillbaka.
164:5.3 (1815.4) Jesus fortsatte sin undervisning: ”Jag har låtit er se så många goda gärningar som kommer från Fadern, att därför vill jag fråga er, för vilken av dessa goda gärningar tänker ni nu stena mig?” Då svarade en av fariséerna: ”Det är inte för någon god gärning vi vill stena dig, utan för att du hädar och vågar göra dig jämlik med Gud, fast du är människa.” Jesus svarade: ”Ni anklagar Människosonen för hädelse därför att ni vägrade att tro mig när jag förkunnade för er att Gud har sänt mig. Om jag inte gör Guds gärningar, skall ni inte tro på mig, men om jag gör Guds gärningar, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Men för att ni må vara säkra på vad jag förkunnar, låt mig igen försäkra att Fadern är i mig och jag i Fadern, och att så som Fadern dväljs i mig, så skall jag dväljas i var och en som tror detta evangelium.” När folket hörde dessa ord rusade många iväg för att söka stenar att stena honom med, men han försvann ut genom templets förgårdar. Då han mötte Natanael och Tomas, som hade varit närvarande på det judiska rådets möte, väntade han tillsammans med dem nära templet tills Josia kom ut från rådskammaren.
164:5.4 (1816.1) Jesus och de två apostlarna gick inte för att söka upp Josia i hans hem förrän de fick höra att han hade uteslutits ur synagogan. När de kom till hans hus kallade Tomas ut honom på gården, och Jesus talade till honom och sade: ”Josia, tror du på Guds Son?” Josia svarade: ”Säg mig vem han är, så att jag kan tro på honom.” Jesus sade: ”Du har både sett och hört honom, och det är han som nu talar till dig.” Josia sade: ”Herre, jag tror”, och han föll ned och tillbad Jesus.
164:5.5 (1816.2) När Josia fick höra att han hade uteslutits ur synagogan var han först väldigt nedslagen, men han blev mycket uppmuntrad när Jesus sade till honom att han genast skulle göra sig i ordning för att gå med dem till lägret vid Pella. Denne okonstlade man från Jerusalem hade förvisso uteslutits ur en judisk synagoga, men se, Skaparen av ett universum leder honom fram för att förenas med den tidens och generationens andliga adel.
164:5.6 (1816.3) Nu lämnade Jesus Jerusalem och återvände först när den tid var nära då han gjorde sig redo att lämna den här världen. Tillsammans med de två apostlarna och Josia återvände Mästaren till Pella. Josia visade sig vara en av dem som kom i åtnjutande av Mästarens undergörande verksamhet och som bar frukt, ty han blev en livslång förkunnare av rikets evangelium.
Urantiaboken
Kapitel 165
165:0.1 (1817.1) TISDAGEN den 3 januari år 30 e.Kr. sammankallade Abner, som var den förre ledaren för Johannes Döparens tolv apostlar, nasir och tidigare ledare för nasirskolan i Engedi samt numera ledare för rikets sjuttio budbärare, sina medarbetare och gav dem slutliga instruktioner innan han sände ut dem på ett missionsuppdrag till alla städer och byar i Pereen. Denna mission i Pereen fortgick i närmare tre månader och var Mästarens sista verksamhetsprojekt. Efter dessa bemödanden begav sig Jesus direkt till Jerusalem för att genomgå sina sista erfarenheter i köttslig gestalt. Dessa sjuttio, i vilkas arbete Jesus och de tolv apostlarna tidvis deltog, verkade i följande städer såväl som i något femtiotal byar: Safon, Gadara, Makad, Arbela, Ramat, Edrei, Bosora, Caspin, Mispeh, Gerasa, Ragaba, Suckot, Amathus, Adam, Penuel, Capitolias, Dion, Hatita, Gadda, Filadelfia, Jogbeha, Gilead, Bet-Nimra, Tyros, Eleale, Livias, Hesbon, Kallirrhoe, Bet-Peor, Sittim, Sibma, Medeba, Bet-Meon, Areopolis och Aroer.
165:0.2 (1817.2) Under hela denna tur runtom Pereen övertog kvinnornas kår, som numera uppgick till sextiotvå, det mesta av arbetet med vården av de sjuka. Detta var den sista utvecklingsfasen av de högre andliga aspekterna av rikets evangelium, och följaktligen förekom inga underverk. Ingen annan del av Palestina bearbetades så grundligt av Jesu apostlar och lärjungar, och i ingen annan region tog de bättre samhällsklasserna så allmänt emot Mästarens förkunnelse.
165:0.3 (1817.3) I Pereen bodde vid den här tiden ungefär lika mycket icke-judar som judar, efter att judarna allmänt hade förflyttats från dessa trakter under Judas Mackabeus’ tid. Pereen var den vackraste och mest måleriska provinsen i hela Palestina. Judarna kallade den allmänt för ”landet bortom Jordanfloden”.
165:0.4 (1817.4) Under den här perioden delade Jesus sin tid mellan lägret vid Pella och kortas turer tillsammans med de tolv för att hjälpa de sjuttio i de olika städer där de undervisade och predikade. I enlighet med Abners instruktioner döpte de sjuttio alla troende, även fast Jesus inte hade ålagt dem att göra det.
165:1.1 (1817.5) Vid mitten av januari fanns över tolv hundra personer samlade vid Pella, och Jesus undervisade denna folkmassa åtminstone en gång om dagen när han vistades i lägret. Vanligen talade han vid niotiden på morgonen om inte hindrad av regn. Petrus och de övriga apostlarna undervisade varje eftermiddag. Kvällarna reserverade Jesus för de vanliga mötena för frågor och svar med de tolv och andra avancerade lärjungar. I kvällsgrupperna deltog i genomsnitt ett femtiotal personer.
165:1.2 (1817.6) I mitten av mars, vid tiden då Jesus började sin färd mot Jerusalem, bestod den stora åhörarskara, som varje morgon hörde Jesus eller Petrus predika, av över fyratusen personer. Mästaren valde att avsluta sitt arbete på jorden när intresset för hans budskap var stort, när det hade stigit till sin högsta nivå under denna andra eller icke-mirakulösa fas i rikets utbredning. Medan tre fjärdedelar av folkmassan var sanningssökare, fanns där också närvarande ett stort antal fariséer från Jerusalem och andra ställen samt många tvivlare och häcklare.
165:1.3 (1818.1) Jesus och de tolv ägnade mycket av sin tid åt folkmassan som hade samlats i lägret vid Pella. De tolv ägnade föga eller ingen uppmärksamhet åt fältarbetet. De gick endast ut tillsammans med Jesus för att då och då besöka Abners medarbetare. Hela distriktet Pereen var mycket bekant för Abner, eftersom det var området där hans tidigare mästare, Johannes Döparen, hade utfört det mesta av sitt arbete. Sedan de hade inlett missionen i Pereen återvände Abner och de sjuttio aldrig mer till lägret vid Pella.
165:2.1 (1818.2) Ett sällskap om över trehundra jerusalembor — fariséer och andra — följde efter Jesus norrut mot Pella när han vid slutet av tempelinvigningsfesten skyndade sig bort från de judiska styresmännens domkrets. Det var i närvaron av dessa judiska lärare och ledare och inom de tolv apostlarnas hörhåll som Jesus predikade om ”Den gode herden”. Efter en halv timmes informell diskussion sade Jesus, som då talade till en grupp om cirka hundra personer:
165:2.2 (1818.3) ”Den här kvällen har jag mycket att säga er, och eftersom många av er är mina lärjungar och några av er mina bittra fiender, vill jag framföra min undervisning som en liknelse, så ni att var och en må ta till er det som era hjärtan är mottagliga för.
165:2.3 (1818.4) ”I kväll finns här framför mig människor som skulle vara villiga att dö för mig och för detta evangelium, och en del kommer att offra sig så under kommande år; och här finns också några av er som är slavar under traditionen och som har följt efter mig ända från Jerusalem, och som tillsammans med era förmörkade och förledda ledare söker att döda Människosonen. Det liv som jag nu lever i köttslig gestalt skall döma er båda, både de sanna herdarna och de falska herdarna. Om den falske herden vore blind, skulle han vara utan synd, men ni hävdar att ni ser. Ni säger er vara lärare i Israel, därför ligger er synd kvar över er.
165:2.4 (1818.5) ”När fara hotar samlar den sanne herden ihop sin flock i fållan till natten. Och när morgonen gryr går han in i fållan genom grinden, och när han kallar på fåren känner de igen hans röst. Varje herde som kommer in i fårfållan på annat sätt än genom grinden är en tjuv och en rövare. Den sanne herden stiger in i fållan först efter att grindvakten har öppnat grinden för honom, och hans får, som känner igen hans röst, kommer ut på hans befallning; och när de som är hans, sålunda har kommit ut, går den sanne herden framför dem; han går före och fåren följer honom. Hans får följer honom därför att de känner igen hans röst; en främling följer de inte. De flyr från främlingen därför att de inte känner igen hans röst. Den folkmassa som har samlats kring oss här är som en fårflock utan herde, men när vi talar till dem känner de igen herdens röst, och de följer oss. Åtminstone de som hungrar efter sanning och törstar efter rättfärdighet gör så. Några av er hör inte till min fock; ni känner inte igen min röst och följer mig inte. Och emedan ni är falska herdar känner fåren inte igen er röst, och de följer er inte.”
165:2.5 (1819.1) När Jesus hade berättat denna liknelse ställde ingen någon fråga till honom. Efter en stund fortsatte han och började diskutera liknelsen:
165:2.6 (1819.2) ”Ni som vill vara hjälpherdar för min Faders flockar måste inte endast vara värdiga ledare, utan ni måste också utfodra flocken med god näring. Ni är inte sanna herdar om ni inte leder era flockar till gröna ängar och lugna vatten.
165:2.7 (1819.3) ”Och nu, för att inte en del av er skall förstå denna liknelse alltför lätt, tillkännager jag att jag är både dörren till Faderns fårfålla och samtidigt den sanne herden för min Faders flockar. Varje herde som försöker gå in i fållan utan mig kommer att misslyckas, och fåren lyssnar inte till hans röst. Jag är grinden, tillsammans med dem som tjänar med mig. Varje själ, som beträder den eviga vägen med de medel som jag har skapat och bestämt, skall räddas och kunna fortsätta tills den uppnår de eviga betesmarkerna i Paradiset.
165:2.8 (1819.4) ”Men jag är också den sanne herden som är villig att rentav ge sitt liv för sina får. Tjuven bryter sig in i fållan bara för att stjäla, döda och förstöra; men jag har kommit för att ni alla måtte ha liv, och ha det i överflöd. Den som är lejd flyr i farans stund och låter fåren skingras och dödas, men den sanne herden flyr inte när vargen kommer. Han skyddar sin flock, och om så behövs ger sitt liv för sina får. Sannerligen, sannerligen säger jag er, vänner och fiender, jag är den sanne herden; jag känner mina egna, och mina egna känner mig. Jag flyr inte inför faran. Jag skall slutföra denna min tjänst att fullgöra Faderns vilja, och jag överger inte den flock som Fadern har anförtrott i min vård.
165:2.9 (1819.5) ”Men jag har många andra får som inte hör till denna fålla, och dessa ord gäller inte endast för denna värld. Dessa andra får hör också min röst och känner igen den, och jag har lovat Fadern att de alla skall ledas in i en enda fålla, en enda brödrasamling av Guds söner. Och då skall ni alla känna igen rösten hos en enda herde, den sanne herden, och erkänna Gud som er Fader.
165:2.10 (1819.6) ”Och så skall ni få veta varför Fadern älskar mig och har satt alla sina flockar inom denna domän i mina händer för omsorg. Det är därför att Fadern vet att jag inte tvekar att skydda fårfållan, att jag inte överger mina får, och att jag om så krävs inte tvekar att ge mitt liv vid tjänandet av hans mångfaldiga flockar. Men märk väl, om jag nedlägger mitt liv, upptar jag det igen. Ingen människa och ingen annan varelse kan ta ifrån mig mitt liv. Jag har rätten och makten att lägga ned mitt liv, och jag har samma makt och rätt att ta upp det igen. Ni kan inte förstå detta, men jag erhöll en sådan behörighet av min Fader redan innan denna värld fanns till.”
165:2.11 (1819.7) När de hörde dessa ord blev hans apostlar förvirrade och hans lärjungar förvånade, medan fariséerna från Jerusalem och runt omkring gick ut i natten och sade: ”Han är antingen galen eller så är han besatt.” Men till och med några av lärarna från Jerusalem sade: ”Han talar som en som har behörighet; dessutom, har någon någonsin sett en som är besatt av en demon öppna ögonen på en man som föddes blind och göra alla dessa storartade ting som denna man har gjort?”
165:2.12 (1819.8) Nästa morgon bekände ungefär hälften av dessa judiska lärare sin tro på Jesus, och andra hälften återvände bestörta till Jerusalem och till sina hem.
165:3.1 (1819.9) Vid slutet av januari uppgick folksamlingarna på sabbatseftermiddagarna till närmare tretusen personer. Lördagen den 28 januari höll Jesus den minnesvärda predikan om ”Tillit och andlig beredskap”. Efter inledande ord av Simon Petrus sade Mästaren:
165:3.2 (1820.1) ”Vad jag många gånger har sagt till mina apostlar och till mina lärjungar förkunnar jag nu för denna folksamling: Akta er för fariséernas surdeg, skenheligheten som föds av fördomsfullhet och får sin näring av slaveriet under traditionerna, även om många av dessa fariséer är uppriktiga i sina hjärtan och en del av dem vistas här som mina lärjungar. Inom kort skall ni alla förstå min undervisning, ty det finns ingenting som nu är gömt som inte skall uppenbaras. Det som nu är dolt för er skall allt bli känt när Människosonen har fullbordat sin mission på jorden i köttet.
165:3.3 (1820.2) ”Snart, mycket snart, skall det som våra fiender nu planerar i hemlighet och mörker föras fram i ljuset och förkunnas från hustaken. Men jag säger till er, mina vänner, låt er inte skrämmas av dem, när de försöker döda Människosonen. Frukta inte dem som kanske kan döda kroppen, men som sedan inte har någon makt över er. Jag uppmanar er att inte frukta någon, i himlen eller på jorden, utan att glädjas i kännedomen om Honom som har makt att frälsa er från all orättfärdighet och att presentera er oförvitliga inför domstolen i ett universum.
165:3.4 (1820.3) ”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Ock dock existerar ingen av dessa fåglar, som flyger omkring och söker sin föda, utan att Fadern som är källan till allt liv vet om det. För serafväktarna är till och med hårstråna på era huvuden räknade. Och om allt detta är sant, varför skulle ni leva i rädsla för alla de många oväsentligheter som dyker upp i ert dagliga liv? Jag säger er: Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.
165:3.5 (1820.4) ”Alla ni som har haft mod att inför människorna bekänna er tro på mitt evangelium, skall jag inom kort erkänna inför himlens änglar. Men den som inför människorna medvetet förnekar sanningen i min förkunnelse skall även förnekas av sin ödesväktare inför himlens änglar.
165:3.6 (1820.5) ”Säg vad ni vill om Människosonen, och det kommer att förlåtas er; men den som dristar sig till att häda Gud skall knappast finna förlåtelse. När människor går så långt som att de med vett och vilja tillskriver Guds gärningar åt ondskans krafter, kommer sådana avsiktliga rebeller knappast ens söka förlåtelse för sina synder.
165:3.7 (1820.6) ”Och när våra fiender tar er inför synagogornas styresmän och inför andra höga myndigheter, bekymra er då inte för vad ni skall säga och var inte ängsliga för hur ni skall besvara deras frågor, ty anden som bor inom er skall just i den stunden låta er veta vad ni bör säga för att ära rikets evangelium.
165:3.8 (1820.7) ”Hur länge skall ni dröja i obeslutsamhetens dalgång? Varför vacklar ni mellan två åsikter? Varför skulle någon jude eller hedning tveka att ta emot den goda nyheten att han är en son till den evige Guden? Hur länge skall det ta för oss att övertala er att med glädje ta del av ert andliga arv? Jag kom till denna värld för att uppenbara Fadern för er och för att leda er till Fadern. Det första har jag gjort, men det senare må jag inte göra utan ert samtycke; Fadern tvingar aldrig någon att stiga in i riket. Inbjudan har alltid varit och kommer alltid att vara: Vem som än vill må komma och fritt ta del av livets vatten.”
165:3.9 (1820.8) När Jesus hade slutat tala gick många fram för att bli döpta av apostlarna i Jordanfloden, medan Jesus lyssnade till frågorna som ställdes av dem som dröjde kvar.
165:4.1 (1821.1) Medan apostlarna döpte troende talade Mästaren med dem som hade dröjt kvar. En ung man sade till honom: ”Mästare, min far dog och lämnade en stor förmögenhet åt mig och min bror, men min bror vägrar att ge mig det som tillhör mig. Vill du därför säga åt min bror att dela arvet med mig?” Jesus var smått förnärmad över att den här materiellt sinnade ynglingen ville ta upp en sådan ekonomisk fråga till diskussion, men han tog tillfället i akt för att meddela ytterligare undervisning och sade: ”Människa, vem har satt mig till skiftare mellan er? Var har du fått den idén att jag befattar mig med denna världens materiella angelägenheter?” Sedan vände han sig till alla som stod omkring honom och sade: ”Akta er för allt habegär. En människas liv består inte i överflöd på saker som hon äger. Lyckan kommer inte från förmögenhetens makt, och glädjen flödar inte fram från rikedomar. Förmögenheten är inte i och för sig en förbannelse, men att älska rikedom leder ofta till en sådan hängivenhet för världsliga ting att själen blir blind för de andliga realiteternas vackra lockelser i Guds rike på jorden och för fröjderna i det eviga livet i himlen.
165:4.2 (1821.2) ”Låt mig berätta för er en historia om en rik man vars mark gav honom rikliga skördar. När han hade blivit mycket rik började han resonera för sig själv och sade: ’Vad skall jag göra med alla mina rikedomar? Jag har nu så mycket att jag inte har någon plats att försvara min förmögenhet.’ Och när han hade funderat på sitt problem sade han: ’Så här skall jag göra: jag river mina lador och bygger större så att jag får gott om utrymme att lagra mina skördar och mina varor. Sedan kan jag säga till min själ: Min vän, nu är du väl försörjd i många år framöver. Nu kan du ta det lugnt: ät, drick, och roa dig, ty du är rik och välförsedd.’
165:4.3 (1821.3) ”Men den rike mannen var också dåraktig. Medan han sörjde för de materiella behoven hos sitt sinne och sin kropp, hade han underlåtit att lägga upp skatter i himlen för andens tillfredsställelse och själens frälsning. Och sedan fick han inte ens nöjet av att konsumera sin lagrade förmögenhet, ty samma natt krävdes hans själ. Den natten kom det stråtrövare, som bröt sig in i huset för att döda honom, och sedan de hade plundrat hans lador tände de eld på resten. Och om den egendom som undgick rövarna började hans arvingar slåss sinsemellan. Den här mannen samlade skatter åt sig själv på jorden, men han var inte rik inför Gud.”
165:4.4 (1821.4) Jesus behandlade den unge mannen och hans arv på detta sätt, därför att han visste att girighet var hans problem. Även om så inte hade varit fallet, skulle Mästaren inte ha ingripit, ty han blandade sig aldrig ens i sina apostlars, än mindre sina lärjungars, världsliga angelägenheter.
165:4.5 (1821.5) När Jesus hade avslutat sin berättelse reste sig en annan man och frågade honom: ”Mästare, jag vet att dina apostlar har sålt alla sina jordiska ägodelar för att följa dig, och att de har allting gemensamt liksom esséerna, men vill du att vi alla som är dina lärjungar skall göra likadant? Är det synd att äga ärligt anskaffad förmögenhet?” Jesus svarade på denna fråga: ”Min vän, det är ingen synd att ha en hederlig förmögenhet; men det är en synd om du gör dina materiella rikedomar till skatter, som kan uppsluka ditt intresse och avleda din tillgivenhet från hängivenheten för rikets andliga strävanden. Det är ingen synd i att ha ärligt anskaffade tillgångar på jorden förutsatt att din skatt är i himlen, ty där din skatt är där är också ditt hjärta. Det är stor skillnad mellan förmögenhet som leder till girighet och själviskhet och den som ägs och fördelas i en anda av förvaltarskap av dem som har ett överflöd av jordiska ägodelar och som så frikostigt bidrar till uppehället för dem som ägnar all sin energi åt rikets arbete. Många av er som är här och är utan pengar får mat och logi i tältstaden där borta därför att generösa män och kvinnor med förmögenhet har försett er värd David Sebedaios med medel för sådana ändamål.
165:4.6 (1822.1) ”Men glöm aldrig att förmögenhet i sista hand är förgänglig. Kärleken till rikedomar skymmer och rentav förstör alltför ofta den andliga synen. Underlåt inte att inse faran av att förmögenheten blir, inte er tjänare utan er herre.”
165:4.7 (1822.2) Jesus lärde eller tolererade aldrig bristande förutseende, sysslolöshet eller likgiltighet för försörjningen av den egna familjens fysiska behov, eller beroende av allmosor. Men vad han lärde var att det materiella och världsliga måste underordnas själens välfärd och den andliga naturens framsteg i himmelriket.
165:4.8 (1822.3) Sedan, medan människorna gick ned till floden för att bevittna döpandet, kom den förstnämnde mannen fram till Jesus för att privat tala om sitt arv, då han tyckte att Jesus hade behandlat honom hårt; och när Mästaren igen hade hört honom svarade han: ”Min son, varför missar du tillfället livnära dig av livets bröd en dag som denna, för att istället tillfredsställa ditt giriga sinnelag? Vet du inte att de judiska arvslagarna kommer att tillämpas rättvist om du går med ditt klagomål till synagogans domstol? Kan du inte se att mitt arbete har att göra med att se till att du känner till ditt himmelska arv? Har du inte läst i skriften: ’Där är han som med sin försiktighet och med mycket snålande blir rik, och detta blir hans belöning: Fastän han säger att han funnit ro och nu ständigt skall kunna äta av sina varor, vet han dock inte vad tiden för med sig för honom, och dessutom måste han lämna allt detta åt andra när han dör.’ Har du inte läst budet: ’Du skall inte ha begärelse.’ Och igen: ’De har ätit och blivit mätta och feta, och sedan vände de sig till andra gudar.’ Har du läst i psaltaren att ’Herren avskyr den girige’, och att ’det lilla som en rättfärdig har är bättre än många ogudaktigas rikedomar.’ ’Om rikedomar samlas, sätt dem inte i ditt hjärta.’ Har du läst stället där Jeremia säger: ’Låt inte den rike förhärliga sig i sin rikedom’; och Hesekiel uttalade en sanning när han sade: ’Med sina läppar gör de sken av älskvärdhet, men deras hjärtan strävar bara efter egen vinning.’”
165:4.9 (1822.4) Jesus sände bort den unge mannen med orden: ”Min son, vad hjälper det dig om du vinner hela världen och förlorar din egen själ?”
165:4.10 (1822.5) Till en annan som stod nära intill och som frågade hurdan ställning de rika skulle ha på domedagen svarade han: ”Jag har inte kommit för att döma vare sig rika eller fattiga, men det liv som människorna lever dömer var och en. Vad som än i övrigt kan tänkas beröra de rika vid domen måste åtminstone tre frågor besvaras av alla som skaffar sig en stor förmögenhet, nämligen:
165:4.11 (1822.6) ”1. Hur mycket förmögenhet samlade du?
165:4.12 (1822.7) ”2. Hur fick du den här förmögenheten?
165:4.13 (1822.8) ”3. Hur använde du din förmögenhet?”
165:4.14 (1822.9) Sedan gick Jesus in i sitt tält för att vila en stund före kvällsmaten. När apostlarna var färdiga med döpandet kom de också och hade velat tala med honom om förmögenhet på jorden och skatter i himlen, men han sov.
165:5.1 (1823.1) När Jesus och de tolv den kvällen efter kvällsmaten samlades till sin dagliga rådplägning frågade Andreas: ”Mästare, medan vi döpte troende sade du många ord till människorna som dröjde kvar här och som vi inte fick höra. Skulle du vilja upprepa dessa ord till nytta för oss också?” Som svar på Andreas’ förfrågan sade Jesus:
165:5.2 (1823.2) ”Ja visst, Andreas, skall jag tala till er om dessa saker som gäller rikedom och självförsörjning, men mina ord till er som är apostlar måste i viss mån vara olika dem som jag har sagt till lärjungarna och folkskaran eftersom ni har lämnat allt, inte endast för att följa mig utan för att ordineras till rikets ambassadörer. Ni har redan bakom er flera års erfarenhet, och ni vet att Fadern, vars rike ni förkunnar, inte överger er. Ni har helgat ert liv åt att tjäna riket. Bekymra eller oroa er därför inte för det jordiska livets angelägenheter, för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Själens välfärd är förmer än mat och dryck; framstegen i anden är mycket mer än behovet av klädesplagg. När ni frestas att tvivla på att ert uppehälle är tryggat, tänk på korparna: de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men Fadern tillhandahåller föda för vardera en som söker den. Och hur mycket värdefullare är inte ni än aldrig så många fåglar! Därtill kommer att all er ängslan eller allt ert tärande tvivel ingenting kan göra för att fylla era materiella behov. Vem av er kan med sin ängslan lägga en enda aln till sin längd eller en enda dag till sitt liv? Eftersom ni inte kan påverka sådana saker, varför då ägna en ängslig tanke åt något av dessa problem?
165:5.3 (1823.3) ”Se på liljorna, hur de växer; inte arbetar de, inte spinner de; men jag säger er: inte ens Salomon i all sin prakt var klädd som en av dem. Om Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som idag finns till och i morgon slås och kastas i elden, skall han då inte så mycket bättre kläda er, det himmelska rikets ambassadörer? O, ni trossvaga! När ni helhjärtat ägnar er åt att förkunna rikets evangelium bör ni inte ha tvivel i sinnet när det gäller uppehället för er själva eller de familjer som ni har fått lämna. Om ni verkligen på allvar viger ert liv åt evangeliet, skall ni leva av evangeliet. Om ni endast är troende lärjungar måste ni förtjäna ert eget levebröd och bidra till uppehället för alla som undervisar, predikar och helar. Om ni är ängsliga för ert bröd och ert vatten, hur skiljer ni er då från folken i världen som så flitigt och ihärdigt jagar efter dessa förnödenheter? Ägna er åt ert arbete i tro på att både Fadern och jag vet att ni behöver allt detta. Låt mig en gång för alla försäkra er att om ni helgar ert liv åt rikets arbete, skall alla era verkliga behov bli tillgodosedda. Sök det som är större, och det mindre står att finna däri; be om det himmelska, och det jordiska skall inkluderas. Skuggan följer förvisso substansen.
165:5.4 (1823.4) ”Ni är endast en liten grupp, men om ni har tro, om ni inte vacklar av rädsla, förkunnar jag att det är min Faders höga nöje att ge er detta rike. Ni har samlat era skatter till ett ställe där penningpungen inte slits ut, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. Och som jag sade till folket: Där din skatt är, där är också ditt hjärta.
165:5.5 (1824.1) ”Men i det arbete som ligger just framför oss, och i det som återstår för er efter att jag har begett mig till Fadern, kommer ni att prövas hårt. Ni måste alla vara på er vakt mot rädsla och tvivel. Var och en av er: omgjorda ert sinnes länder och håll era lampor brinnande. Var som män som väntar på att deras husbonde skall komma hem från bröllopsfesten, så att de snabbt kan öppna när han kommer och bultar på porten. Sådana vakna tjänare välsignas av sin husbonde, när han finner dem trogna i ett sådant stort ögonblick. Då låter husbonden tjänarna sätta sig till bords medan han själv tjänar och serverar dem. Sannerligen, sannerligen säger jag er att en kris är nära förestående i era liv, och det gäller för er att se upp och vara redo.
165:5.6 (1824.2) ”Ni förstår mycket väl att ingen skulle låta ett inbrott ske i sitt hus om han visste när tjuven skulle komma. Var beredda, också ni, ty i den stund då ni minst väntar det, och på ett sätt som ni inte kan tänka er, skall Människosonen avlägsna sig.”
165:5.7 (1824.3) I några minuter satt de tolv tysta. En del av dessa varningar hade de hört tidigare, men inte i det sammanhang som de denna gång framfördes till dem.
165:6.1 (1824.4) När de satt där och tänkte frågade Simon Petrus: ”Berättar du den här liknelsen för oss, dina apostlar, eller är den avsedd för alla lärjungar?” Jesus svarade:
165:6.2 (1824.5) ”I prövningens stund avslöjas en människas själ; prövningen blottlägger vad som verkligen finns i hjärtat. När tjänaren har prövats och visat sig duglig, då kan husbonden sätta en sådan tjänare till att sköta sitt hushåll och tryggt lita på att denna trogna förvaltare ser till att husbondens barn får mat och vård. Likaså skall jag snart veta vem som kan anförtros omsorgen om mina barn efter det att jag har återvänt till Fadern. Liksom husbonden sätter den trogna och prövade tjänaren till att sköta sin familjs angelägenheter, så skall jag också upphöja dem som uthärdar prövningarna under denna tid i mitt rikes angelägenheter.
165:6.3 (1824.6) ”Men om tjänaren är lättjefull och i sitt hjärta börjar tänka ’Det dröjer innan min herre kommer’ och börjar behandla sina medtjänare illa och äta och dricka med de druckna, då skall hans herre komma vid en tid när han inte väntar honom, och när husbonden finner att han är opålitlig kör han ut honom i onåd. Därför gör ni klokt i att förbereda er för den dag då ni plötsligt och på ett oväntat sätt får besök. Kom ihåg att ni har fått mycket; därför krävs också mycket av er. De hårda prövningarna kommer allt närmare för er. Jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag är på vakt tills detta är uträttat. Ni predikar fred på jorden, men min mission medför inte fred i människornas materiella angelägenheter — åtminstone inte inom en snar framtid. Splittring kan endast bli följden när två medlemmar av en familj tror på mig och tre medlemmar avvisar detta evangelium. Vänner, släktingar och närstående kommer att ställas mot varandra av det evangelium som ni predikar. Det är sant att alla dessa troende kommer att ha en stor och bestående fred i sitt eget hjärta, men fred på jorden kommer inte förrän alla är villiga att tro på och ta i anspråk sitt ärofulla arv som Guds söner. Gå det oaktat ut till hela världen och förkunna detta evangelium till alla folk, till varje man, kvinna och barn.”
165:6.4 (1824.7) Så slutade en arbetsfylld sabbatsdag. Nästa morgon begav sig Jesus och de tolv till städerna i norra Pereen för att besöka de sjuttio som arbetade i dessa trakter under Abners ledning.
Urantiaboken
Kapitel 166
166:0.1 (1825.1) FRÅN den 11 till den 20 februari gjorde Jesus och de tolv en rundtur till alla de städer och byar i norra Pereen där medarbetarna till Abner och medlemmarna av kvinnornas kår arbetade. De fann att dessa budbärare av evangeliet var framgångsrika, och Jesus fäste vid flera tillfällen sina apostlars uppmärksamhet på det faktum att rikets evangelium kunde nu spridas utan att det åtföljdes av mirakel och under.
166:0.2 (1825.2) Hela den tre månader långa missionen i Pereen genomfördes framgångsrikt med föga hjälp från de tolv apostlarna, och evangeliet återspeglade från denna tid inte så mycket Jesu personlighet som hans förkunnelse. Men hans efterföljare höll sig inte länge till hans instruktioner, ty snart efter Jesu död och uppståndelse avvek de från hans förkunnelse och började bygga upp den tidiga kyrkan kring de mirakulösa föreställningarna och förhärligade minnena av denna gudomliga och mänskliga personlighet.
166:1.1 (1825.3) Sabbatsdagen den 18 februari var Jesus i Ragaba, där en förmögen farisé som hette Natanael bodde. Då ganska många av hans farisévänner vandrade tillsammans med Jesus och de tolv runtom i landet, bjöd han dem alla, ett tjugotal, på frukost denna sabbatsmorgon och inbjöd Jesus som hedersgäst.
166:1.2 (1825.4) När Jesus anlände till denna frukost hade de flesta av fariséerna samt en eller två laglärda redan kommit och satt sig till bords. Mästaren intog genast sin plats till vänster om Natanael utan att först gå till vattenskålarna för att tvätta sina händer. Många av fariséerna, i synnerhet de som var gynnsamt inställda till Jesu förkunnelse, visste att han tvättade händerna endast i rengöringssyfte och att han avskydde dessa rent ceremoniella handlingar. Därför var de inte förvånade över att han kom direkt till bordet utan att först två gånger ha tvättat händerna. Men Natanael var chockerad över att Mästaren inte iakttog de strikta krav som fariséernas seder föreskrev. Inte heller tvättade Jesus sina händer likt fariséerna, efter varje maträtt och vid måltidens slut.
166:1.3 (1825.5) Efter ett ansenligt viskande mellan Natanael och en ovänligt sinnad farisé på hans högra sida, och efter mycket ögonbrynslyftande och hånleende krökta läppar från dem som satt mittemot Mästaren, sade Jesus slutligen: ”Jag hade trott att ni inbjöd mig till detta hus för att bryta bröd med er och kanske för att fråga mig om förkunnandet av det nya evangeliet om Guds rike. Men jag ser att ni har tagit mig hit för att bevittna en uppvisning i ceremoniell hängivenhet för er egen självrättfärdighet. Den tjänsten har ni nu gjort mig; vad skall ni näst hedra mig med som er gäst vid detta tillfälle?”
166:1.4 (1826.1) När Mästaren hade sagt detta slog de blicken i bordet och förblev tysta. Eftersom ingen sade något fortsatte Jesus: ”Många av er fariséer är med mig här som vänner, och några är till och med mina lärjungar, men majoriteten av fariséerna vägrar envist att se ljuset och erkänna sanningen, även när verkan av evangeliet förs fram för dem med stor kraft. Hur noggrant rengör ni inte utsidan av koppar och fat medan den andliga födans kärl är smutsiga och förorenade! Ni ser till att ni för folket visar upp ett fromt och heligt yttre, men själen i ert inre är fylld av självrättfärdighet, lystenhet och begär, utpressning och all sorts andlig ondskefullhet. Era ledare dristar sig rentav att smida ränker och planera mordet på Människosonen. Förstår inte ni dåraktiga människor att himlens Gud ser till själens innersta motiv såväl som på ert yttre hyckleri och fromleri? Tro inte att de allmosor ni ger och det tionde ni betalar skall rena er från orättfärdighet och göra det möjligt för er att stå rena inför alla människors Domare. Ve er fariséer som har envisats med att avvisa livets ljus! Ni är småaktiga när det gäller tiondet och uppseendeväckande när det gäller att ge allmosor, men ni avvisar med vett och vilja Guds besök och tillbakavisar uppenbarelsen av hans kärlek. Fastän det inte är fel att ni fäster uppmärksamhet på dessa mindre skyldigheter, borde ni inte ha lämnat dessa viktigare krav ouppfyllda. Ve alla som skyr rättvisan, avvisar barmhärtigheten och tillbakavisar sanningen! Ve alla de som föraktar uppenbarelsen om Fadern samtidigt som de älskar att sitta främst i synagogan och kräver att med smicker bli hälsade på torgen!”
166:1.5 (1826.2) När Jesus skulle till att stiga upp för att avlägsna sig vände sig en av de laglärda vid bordet till honom och sade: ”Men Mästare, i en del av dina uttalanden klandrar du också oss. Finns det inget gott i de skriftlärda, i fariséerna eller de laglärda?” Jesus som nu hade rest sig svarade den lagkloke: ”Likt fariséerna finner ni er glädje i att få de förnämsta platserna vid fester och i att bära långa kaftaner samtidigt som ni på människorna skuldror lastar tunga bördor smärtsamma att bära. Och när människosjälarna vacklar under dessa tunga bördor rör ni inte ett finger för att lätta på bördorna. Ve er, som finner ert största nöje i att resa gravvårdar över profeterna som era fäder dödade! Och att ni samtycker till vad era fäder gjorde framgår av att ni nu planerar att döda dem som idag kommer och gör det som profeterna på sin tid gjorde: förkunnar Guds rättfärdighet och uppenbarar den himmelske Faderns barmhärtighet. Men av alla generationer hittills skall profeternas och apostlarnas blod utkrävas av detta fördärvade och självgoda släkte. Ve er, alla ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen från det vanliga folket! Själva vägrar ni att sätta er fot på sanningens väg, och samtidigt försöker ni hindra alla andra som vill beträda den. Men ni kan inte på detta sätt stänga dörrarna till himmelriket. Vi har öppnat dem för alla som har tro nog att gå in, och dessa barmhärtighetens portar skall inte stängas av fördomsfullheten och övermodet hos falska lärare och ohederliga herdar vilka är som vitkalkade gravvårdar, vackra till det yttre, men inuti fulla av döda människors ben och all sorts andlig orenhet.”
166:1.6 (1826.3) När Jesus hade slutat tala vid Natanaels bord gick han ut ur huset utan att ha rört vid maten. Av de fariséer som hörde dessa ord började några tro på hans förkunnelse och steg in i riket, men det större antalet framhärdade på mörkrets väg och blev allt mer beslutna att lurpassa på honom för att kunna fånga upp några av hans ord som kunde användas för att få honom till rättegång och dom inför judarnas råd i Jerusalem.
166:1.7 (1827.1) Det fanns endast tre saker som fariséerna fäste särskild uppmärksamhet på:
166:1.8 (1827.2) 1. Att strikt följa bestämmelserna om tionde.
166:1.9 (1827.3) 2. Att skrupulöst iaktta lagarna om renande.
166:1.10 (1827.4) 3. Att undvika förbindelse med alla icke-fariséer.
166:1.11 (1827.5) Denna gång sökte Jesus avslöja den andliga ofruktsamheten i de två första bruken, medan han sparade sina anmärkningar avsedda att tillrättavisa fariséerna för deras vägran att umgås socialt med icke-fariséer till ett annat och senare tillfälle då han igen skulle sitta till bords med många av dessa samma män.
166:2.1 (1827.6) Nästa dag gick Jesus med de tolv över till Amathus nära gränsen till Samarien, och när de närmade sig staden mötte de en grupp om tio spetälska som höll till nära denna ort. Nio i denna grupp var judar, en var samarit. I vanliga fall hade dess judar avstått från all samvaro eller kontakt med denna samarit, men deras gemensamma lidande var mer än nog för att övervinna alla religiösa fördomar. De hade hört mycket om Jesus och hans tidigare helandemirakel, och eftersom de sjuttio brukade meddela vid vilken tid Jesus väntades anlända när Mästaren var ute tillsammans med de tolv på dessa rundturer, hade dessa tio spetälska fått veta att han ungefär vid denna tid väntades anlända till dessa trakter. De var följaktligen på vakt här i stadens utkanter där de hoppades kunna dra till sig hans uppmärksamhet och be om att bli botade. När de spetälska såg Jesus komma vågade de inte närma sig honom utan stod på avstånd och ropade till honom: ”Mästare, förbarma dig över oss; rena oss från vårt lidande. Bota oss såsom du har botat andra.”
166:2.2 (1827.7) Jesus hade just förklarat för de tolv varför icke-judarna i Pereen såväl som de mindre renläriga bland judarna var villigare att tro det evangelium som de sjuttio predikade än de mer ortodoxa och traditionsbundna judarna i Judéen. Han hade fäst deras uppmärksamhet på att deras budskap likaså hade tagits emot mer beredvilligt av galiléerna, och även av samariterna. Men de tolv apostlarna var ännu knappt villiga att hysa vänliga känslor för de länge föraktade samariterna.
166:2.3 (1827.8) När därför Simon Seloten observerade samariten bland de spetälska försökte han förmå Mästaren att fortsätta in till staden utan att ens stanna för att utbyta hälsningar med dem. Jesus sade till Simon: ”Men tänk om samariten älskar Gud likaväl som judarna? Skall vi sitta till doms över våra medmänniskor? Om vi gör dessa tio män friska, vem vet, kanske samariten visar sig vara ännu rentav mer tacksam än judarna. Känner du dig säker på dina åsikter, Simon? Simon svarade snabbt: ”Om du renar dem, får du snart se hur det går.” Jesus svarade: ”Så skall det ske Simon, och du skall snart få veta sanningen om människors tacksamhet och Guds kärleksfulla barmhärtighet.”
166:2.4 (1827.9) Jesus gick närmare de spetälska och sade: ”Om ni vill att ni görs helade, gå då genast och visa upp er för prästerna, såsom Moses lag kräver.” Medan de gick blev de helade. Men när samariten såg att han höll på att helas vände han om och gick för att söka upp Jesus medan han med hög röst prisade Gud. När han hade funnit Mästaren föll han ned på sina knän vid Jesu fötter och tackade honom för sin rening. De nio andra, som var judar, hade också upptäckt att de hade blivit botade, och medan även de var tacksamma för sitt renande, fortsatte de däremot sin färd för att visa upp sig för prästerna.
166:2.5 (1828.1) Medan samariten ännu knäböjde vid Jesu fötter, såg sig Mästaren omkring bland de tolv, och i synnerhet på Simon Seloten och sade: ”Blev inte alla tio rena? Var är då de övriga nio, judarna? Endast en, denne främling, har återvänt för att prisa Gud.” Sedan sade han till samariten: ”Stig upp och gå; din tro har gjort dig hel.”
166:2.6 (1828.2) Jesus såg igen på sina apostlar när främlingen avlägsnade sig. Apostlarna såg alla på Jesus, utom Simon Seloten vars ögon var nedslagna. De tolv sade inte ett ord. Inte heller sade Jesus något; det var inte nödvändigt.
166:2.7 (1828.3) Fastän alla dessa tio män verkligen trodde att de hade spetälska, var det endast fyra som hade denna sjukdom. De andra sex blev botade från en hudsjukdom som man felaktigt hade trott vara spetälska. Men samariten hade verkligen spetälska.
166:2.8 (1828.4) Jesus ålade de tolv att inte säga något om renandet av de spetälska, och när de fortsatte in till Amathus påpekade han: ”Ni ser hur det är med barnen i huset, även när de är olydiga mot sin Faders vilja, tar de sina välsignelser för givet. De tycker att det har föga betydelse att de försummar att tacka när Fadern ger dem hälsan, medan främlingarna, när de får gåvor av värden, fylls av förundran och känner sig tvungna att tacka som erkänsla för de goda gåvor de har fått.” Fortfarande sade apostlarna ingenting som svar på Mästarens ord.
166:3.1 (1828.5) När Jesus och de tolv besökte rikets budbärare i Gerasa ställde en av fariséerna som trodde på honom denna fråga: ”Herre, är det få eller många som faktiskt räddas?” Jesus sade när han svarade:
166:3.2 (1828.6) ”Ni har blivit lärda att endast Abrahams barn kommer att räddas och att endast de icke-judar som upptagits som Israels barn kan hoppas på frälsning. En del av er har resonerat som så, att eftersom skrifterna säger att av alla de mängder av människor som flydde från Egypten endast Kaleb och Josua levde tills de nådde det utlovade landet, så skulle endast jämförelsevis få av dem som söker himmelriket finna tillträde därtill.
166:3.3 (1828.7) ”Ni har också ett annat ordstäv, ett som innehåller mycken sanning: att den väg som leder till det eviga livet är rak och smal, och att den port som för till det likaså är trång, så att av dem som söker frälsning endast få kan finna tillträde genom denna port. Ni har också en lära som säger att den väg som leder till fördärvet är bred, att ingången dit är vid, och att det är många som väljer att gå denna väg. Och detta ordstäv är inte utan sin betydelse. Men jag säger er att frälsningen i första hand är en fråga om ert personliga val. Även om porten till livets väg är trång, är den tillräckligt vid för att låta alla komma in som uppriktigt söker inträde, ty jag är den porten. Och Sonen vägrar aldrig tillträde för något av universumets barn som med trons hjälp söker finna Fadern genom Sonen.
166:3.4 (1829.1) ”Men häri ligger faran för alla som vill uppskjuta sitt inträde i riket medan de fortsätter att jaga efter omognadens nöjen och tillfredsställelsen av själviskhetens njutningar: Sedan de har vägrat att genom en andlig erfarenhet gå in i riket, kan de senare tänkas söka inträde när den bättre vägens härlighet uppenbaras under den kommande tidsåldern. Och när de som försmådde riket när jag kom i mänsklig gestalt sedan söker vinna inträde när riket uppenbaras i gudomlig gestalt, då skall jag säga till alla dessa själviska: Jag vet inte varifrån ni kommer. Ni hade er chans att förbereda er för detta himmelska medborgarskap, men ni avböjde alla sådana barmhärtighetserbjudanden; ni avvisade alla inbjudningar att stiga in medan porten var öppen. Då är porten stängd för er som nu avböjde frälsningen. Den här porten är inte öppen för dem som vill komma in i riket för att vinna själviskt förhärligande. Frälsningen är inte för dem som är ovilliga att betala priset i form av helhjärtad hängivelse åt att göra min Faders vilja. När ni i ande och själ har vänt Faderns rike ryggen är det lönlöst att i sinne och i kropp stå framför denna port och bulta och säga: ’Herre, öppna för oss; vi vill också vara stora i riket.’ Då kommer jag att förklara att ni inte hör till min flock. Jag tar inte emot er bland dem som har kämpat trons goda kamp och fått sin belöning för osjälviskt tjänande i riket på jorden. Och när ni säger: ’Åt och drack vi inte tillsammans med dig, och undervisade du inte på våra gator?’, då skall jag åter förklara att ni är andliga främlingar; att vi inte tjänade tillsammans i Faderns barmhärtighetstjänst på jorden, att jag inte känner er. Och då skall hela jordens Domare säga: ’Gå bort från oss, alla ni som har nöje i fördärvets gärningar.’
166:3.5 (1829.2) ”Men frukta inte; var och en som uppriktigt önskar vinna evigt liv genom att stiga in i Guds rike skall förvisso finna en sådan evig frälsning. Men ni som avvisar denna frälsning skall en dag få se profeterna av Abrahams säd sitta i detta förhärligade rike tillsammans med de troende från hednafolken för att ta del av livets bröd och vederkvicka sig med livets vatten. Och de som på detta sätt skall inta riket med andlig kraft och den levande trons oupphörliga angrepp skall komma från norr och söder och från öster och väster. Och se, många som är först skall bli sist, och de som är sist skall mången gång bli först.”
166:3.6 (1829.3) Detta var sannerligen en ny och märklig version av det gamla och bekanta ordstävet om den raka och smala vägen.
166:3.7 (1829.4) Så småningom lärde sig apostlarna och många av lärjungarna betydelsen av Jesu tidiga förkunnelse: ”Om ni inte föds på nytt, föds av anden, kan ni inte stiga in i Guds rike.” Men för alla som är ärliga i sina hjärtan och uppriktiga i sin tro kvarstår dock för evigt sanningen: ”Se, jag står vid dörren till människornas hjärtan och bultar, och om någon öppnar för mig skall jag komma in och äta med honom och mätta honom med livets bröd; vi skall vara ett i anden och till syftet, och så skall vi för alltid vara bröder i det långa och fruktbara tjänandet medan vi söker efter Paradisfadern.” Och därför, om få eller många skall räddas, beror helt på om få eller många tar emot inbjudan: ”Jag är porten, jag är den nya och levande vägen, och den som vill får stiga in för att inleda det eviga livets ändlösa sanningssökande.”
166:3.8 (1829.5) Inte ens apostlarna kunde helt förstå hans undervisning om nödvändigheten av att använda andlig kraft för att bryta igenom allt materiellt motstånd och övervinna varje jordiskt hinder som kan tänkas stå i vägen då man strävar efter att fatta de ytterst viktiga andliga värdena i det nya livet i anden som Guds befriade söner.
166:4.1 (1830.1) Medan de flesta palestinier åt endast två mål om dagen, hade däremot Jesus och de tolv för sed att när de var på färd ta en paus mitt på dagen för vila och vederkvickelse. Under en sådan paus vid middagstiden, medan de var på väg till Filadelfia, ställde Tomas en fråga till Jesus: ”Mästare, efter att ha hört dina yttranden under vår färd denna morgon, ville jag fråga huruvida andliga varelser har del i frambringandet av märkliga och ovanliga händelser i den materiella världen, och dessutom vill jag fråga om änglar och andra andevarelser kan förhindra olyckshändelser.”
166:4.2 (1830.2) Som svar på Tomas förfrågan sade Jesus: ”Har jag varit hos oss så här länge, och ändå fortsätter ni att ställa sådana frågor? Har ni inte lagt märke till hur Människosonen lever som en av er och konsekvent vägrar att använda himlens krafter för sitt personliga uppehälle? Lever vi inte alla på samma sätt som alla andra människor? Ser ni den andliga världens makt manifesterad i det materiella livet i denna värld annat än för att uppenbara Fadern och någon gång för att bota hans lidande barn?
166:4.3 (1830.3) ”Alltför länge har era fäder trott att välgång var ett tecken på gudomlig gunst, och att motgång var ett bevis för Guds missnöje. Jag säger er att sådana trosföreställningar är vidskepelse. Märker ni inte att ett mycket större antal av de fattiga med glädje tar emot evangeliet och genast stiger in i riket? Om rikedomar är ett bevis på gudomlig ynnest, varför vägrar de rika så mången gång att tro den goda nyheten från himlen?
166:4.4 (1830.4) ”Fadern låter sitt regn falla över både rättvisa och orättvisa; solen skiner likaså över både rättfärdiga och orättfärdiga. Ni har hört om de galiléer vilkas blod Pilatus blandade med offerdjurens blod, men jag säger er att dessa galiléer inte på något sätt var större syndare än alla andra bara för att detta hände dem. Ni har också hört om de aderton män som dödades när Siloamtornet rasade över dem. Tro inte att dessa män var större lagbrytare än alla sina bröder i Jerusalem. Dessa människor var helt enkelt oskyldiga offer för en av tidens olyckor.
166:4.5 (1830.5) ”Det finns tre grupper av händelser som kan inträffa i era liv:
166:4.6 (1830.6) ”1. Ni får vara med om de normala händelser som är en del av det liv som ni och era medmänniskor lever på jorden.
166:4.7 (1830.7) ”2. Ni kan råka bli offer för en olyckshändelse i naturen, för ett missöde som drabbar människor, och bör väl veta att sådana händelser på intet sätt arrangeras på förhand eller annars åstadkoms av de andliga krafterna i världen.
166:4.8 (1830.8) ”3. Ni kan skörda frukten av era direkta strävanden att rätta er efter de naturlagar som styr världen.
166:4.9 (1830.9) ”Det fanns en man som planterade ett fikonträd i sin trädgård, och när han många gånger hade kommit för att söka frukt på det men inte funnit någon, kallade han på vingårdsarbetarna och sade: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort detta ofruktbara träd! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Men övertädgårdsmästaren svarade sin herre: ’Låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla, och om det inte heller nästa år ger någon frukt kan det huggas bort.’ Och när de på detta sätt hade följt fruktbarhetens lagar belönades de med en riklig skörd, ty trädet var levande och friskt.
166:4.10 (1831.1) ”När det gäller sjukdom och hälsa bör ni veta att dessa kroppstillstånd är en följd av materiella orsaker; hälsa betyder inte att himlen ler, inte heller innebär lidande Guds ogillande.
166:4.11 (1831.2) ”Faderns människobarn har alla samma kapacitet att ta emot materiella välsignelser; därför tilldelar han sina barn fysiska ting utan åtskillnad. Angående utgivningen av andliga gåvor begränsas Fadern av människans kapacitet att ta emot dessa gudomliga gåvor. Fastän Fadern inte ser till person, begränsas han vid utgivningen av andliga gåvor av människans tro och av hennes villighet att alltid foga sig efter Faderns vilja.”
166:4.12 (1831.3) Medan de gick vidare mot Filadelfia fortsatte Jesus att undervisa dem och besvara deras frågor om olyckshändelser, sjukdom och underverk, men de kunde inte helt förstå denna undervisning. En timmes undervisning förmår inte helt förändra livslånga trosföreställningar, och därför fann Jesus det nödvändigt att upprepa sitt budskap, att berätta om och om igen det som han ville få dem att förstå. Men trots det fattade de inte meningen med hans mission på jorden förrän efter hans död och uppståndelse.
166:5.1 (1831.4) Jesus och de tolv var på väg för att besöka Abner och hans medarbetare som predikade och undervisade i Filadelfia. Av alla städer i Pereen var det i Filadelfia som den största gruppen av judar och icke-judar, rika och fattiga, lärda och olärda omfattade de sjuttios undervisning och därmed steg in i himmelriket. Synagogan i Filadelfia hade aldrig varit underställd övervakning av sanhedrinen i Jerusalem och hade därför aldrig varit stängd för Jesu och hans medarbetares förkunnelse. Just vid den här tiden undervisade Abner tre gånger om dagen i synagogan i Filadelfia.
166:5.2 (1831.5) Denna synagoga blev senare en kristen kyrka och var missionshögkvarteret för spridningen av evangeliet ut över regionerna i öster. Den var länge ett fäste för Mästarens förkunnelse och ensam försvarade i århundraden sin ställning som centrum för kristen lärdom i dessa trakter.
166:5.3 (1831.6) Judarna i Jerusalem hade alltid haft besvär med judarna i Filadelfia. Efter Jesu död och uppståndelse började kyrkan i Jerusalem, som förestods av Herrens broder Jakob, ha allvarliga svårigheter med församlingen av troende i Filadelfia. Abner blev föreståndare för kyrkan i Filadelfia och fortsatte som sådan ända till sin död. Detta kyliga förhållande till Jerusalem förklarar varför ingenting nämns om Abner och hans arbete i Nya testamentets evangelieberättelser. Denna fejd mellan Jerusalem och Filadelfia pågick under Jakobs och Abners hela livstid och fortsatte ännu någon tid efter Jerusalems förstörelse. Filadelfia var faktiskt den tidiga kyrkans högkvarter i söder och öster, liksom Antiochia var det i norr och väster.
166:5.4 (1831.7) Det var Abners uppenbara missöde att han hade meningsskiljaktigheter med alla ledare för den tidiga kristna kyrkan. Han blev osams med Petrus och Jakob (Jesu broder) om administrativa frågor och om utsträckningen av det förvaltningsområde som låg under kyrkan i Jerusalem; han bröt kontakten med Paulus på grund av filosofiska och teologiska meningsskiljaktigheter. Abner var mer babylonisk än hellensk i sin filosofi, och han motsatte sig envist alla Paulus försök att omarbeta Jesu förkunnelse för att framföra mindre sådant som var anstötligt, först för judarna och sedan för de grekisk-romerska mysterietroende.
166:5.5 (1832.1) Sålunda tvingades Abner leva ett liv i isolering. Han var föreståndare för en kyrka som inte hade någon ställning i Jerusalem. Han hade vågat sätta sig upp mot Herrens broder Jakob, som senare stöddes av Petrus. Ett sådant beteende skilde honom effektivt från alla hans tidigare medarbetare. Sedan dristade han sig till att stå emot Paulus. Fastän han förhöll sig helt sympatiskt till Paulus mission till icke-judarna, och fastän han stödde honom i hans strider med församlingen i Jerusalem, motsatte han sig bittert den version av Jesu förkunnelse som Paulus valde att predika. Under sina sista år fördömde han Paulus som den ”förslagne förvanskaren av det som Jesus från Nasaret, den levande Gudens Son, under sitt liv hade förkunnat”.
166:5.6 (1832.2) Under Abners senare år och någon tid därefter höll sig de troende i Filadelfia striktare till Jesu religion, så som han levde och lärde ut den, än någon annan grupp på jorden.
166:5.7 (1832.3) Abner blev 89 år gammal, och han dog i Filadelfia den 21 november år 74 e.Kr. Ända till slutet var han trogen det himmelska rikets evangelium både som troende såväl som lärare.
Urantiaboken
Kapitel 167
167:0.1 (1833.1) UNDER hela denna verksamhetsperiod i Pereen, när det nämns att Jesus och apostlarna besökte olika orter där de sjuttio arbetade, bör man komma ihåg att som regel endast tio apostlar åtföljde honom, då det var brukligt att lämna åtminstone två av apostlarna i Pella för att undervisa folksamlingen. När Jesus gjorde sig redo att fortsätta till Filadelfia återvände Simon Petrus och hans bror Andreas till lägret vid Pella för att undervisa de skaror som hade samlats där. När Mästaren lämnade lägret vid Pella för att besöka olika delar av Pereen var det inte ovanligt att mellan trehundra och femhundra människor från lägret följde efter honom. När han anlände till Filadelfia åtföljdes han av över sexhundra anhängare.
167:0.2 (1833.2) Inga under hade förekommit i samband med den nyss genomförda predikoturen genom Dekapolis, och med undantag för renandet av de tio spetälska hade det än så länge inte heller inträffat några mirakel under denna mission i Pereen. Det här var en period då evangeliet förkunnades med kraft, utan underverk, och större delen av tiden utan att Jesus eller ens hans apostlar var personligen närvarande.
167:0.3 (1833.3) Jesus och de tio apostlarna anlände till Filadelfia onsdagen den 22 februari och tillbringade torsdagen och fredagen med att vila efter den senaste tidens resor och bemödanden. Den fredagskvällen talade Jakob i synagogan, och ett allmänt möte sammankallades till följande kväll. De gladde sig mycket över den framgång evangeliet hade i Filadelfia och de närbelägna byarna. Davids budbärare kom också med bud om rikets vidare utbredning över hela Palestina samt med goda nyheter från Alexandria och Damaskus.
167:1.1 (1833.4) I Filadelfia bodde en mycket förmögen och inflytelserik farisé, som hade accepterat Abners förkunnelse och som inbjöd Jesus till frukost i sitt hem på sabbatsmorgonen. Man visste att Jesus vid denna tid väntades anlända till Filadelfia. Därför hade ett stort antal besökare, bland dem många fariséer, kommit över från Jerusalem och andra ställen. Följaktligen hade ett fyrtiotal av dessa ledande män och några laglärda bjudits till denna frukost, som hade ordnats till Mästarens ära.
167:1.2 (1833.5) Medan Jesus dröjde vid dörren i samtal med Abner, och efter det att värden hade satt sig till bords, kom det in en av de ledande fariséerna från Jerusalem, en medlem av judarnas råd, och sin vana trogen satte han kurs direkt mot hedersplatsen till vänster om värden. Men eftersom den platsen var reserverad för Mästaren och den till höger för Abner gjorde värden tecken åt farisén från Jerusalem att sitta fyra platser till vänster, och denna dignitär blev mycket förnärmad för att han inte fick hedersplatsen.
167:1.3 (1834.1) Snart satt de alla till bords och gladde sig åt att umgås med varandra eftersom de flesta närvarande var lärjungar till Jesus eller annars vänligt inställda till evangeliet. Endast hans fiender lade märke till att han inte utförde det ceremoniella handtvättandet innan han satte sig till bords. Abner tvättade händerna före måltidens början men inte under serveringens gång.
167:1.4 (1834.2) Nära måltidens slut kom det in en man från gatan som sedan länge led av en kronisk sjukdom och var nu vattusiktig. Denne man var troende och hade nyligen döpts av Abners medarbetare. Han kom inte med någon begäran till Jesus om att bli botad, men Mästaren visste mycket väl att denne plågade man kom till denna frukost i hopp om att undgå människomassornas trängsel och sålunda bättre kunna dra till sig Mästarens uppmärksamhet. Mannen visste att få mirakel hade utförts på sistone, men han hade i sitt hjärta resonerat att hans sorgliga belägenhet möjligen kunde väcka Mästarens medlidande. Han misstog sig inte, ty när han steg in i rummet fäste både Jesus och den självgode farisén från Jerusalem uppmärksamheten på honom. Farisén var inte sen att ge uttryck åt sin förtrytelse över att en sådan hade låtits komma in i rummet. Men Jesus såg på den sjuke och log så välvilligt att han kom närmare och satte sig ned på golvet. Då måltiden led mot sitt slut såg Mästaren ut över sina medgäster, och sedan han hade kastat en menande blick på den vattusiktige mannen sade han: ”Mina vänner, lärare i Israel och lärda lagmän, jag skulle vilja ställa er en fråga: Är det tillåtet att bota sjuka och lidande på sabbaten eller inte?” Men de närvarande kände Jesus alltför väl; de höll sig tysta. De besvarade inte hans fråga.
167:1.5 (1834.3) Sedan gick Jesus över till det ställe där den sjuke mannen satt, tog honom vid handen och sade: ”Stig upp och gå din väg. Du har inte bett om att bli botad, men jag känner längtan i ditt hjärta och tron i din själ.” Innan mannen lämnade rummet återvände Jesus till sin plats, vände sig till dem vid bordet och sade: ”Sådana gärningar gör min Fader, inte för att locka er in i riket, utan för att uppenbara sig själv för dem som redan är i riket. Ni kan inse att det vore likt Fadern att göra just sådant, ty vem av er som har ett omtyckt djur som faller i en brunn på sabbaten, skulle inte genast gå ut och dra upp det?” Då ingen ville svara honom, och eftersom hans värd synbarligen gillade vad som försiggick, reste sig Jesus och sade till alla närvarande: ”Mina bröder, när ni är bjudna till en bröllopsfest, slå er då inte ned på den främsta platsen, ty kanske någon mer ansedd man har inbjudits till festen, och då måste värden komma till er och be att ni ger er plats åt denna andra och ansedda gäst. I så fall får ni skämmas när ni måste inta en lägre plats vid bordet. När ni är bjudna till fest vore det klokt att när ni kommer till festbordet uppsöka den nedersta platsen och sätta er där, så att värden när han ser ut över gästerna kan säga till er: ’Min vän, varför sitter du på den ringaste platsen? Flytta dig längre upp’. På detta sätt blir du hedrad inför alla dina medgäster. Glöm inte att den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, medan den som uppriktigt ödmjukar sig skall bli upphöjd. När ni således bjuder på middag eller kvällsmåltid, bjud inte alltid in era vänner, bröder, släktingar eller rika grannar, för att de sedan skall bjuda dig till sina fester och du blir då rekompenserad. När ni skall ha fest, så bjud ibland de fattiga, krymplingar och blinda. Då skall ni bli välsignade i era hjärtan, ty ni vet mycket väl att de lama och de halta inte kan återgälda er för er kärleksfulla tjänst.”
167:2.1 (1835.1) När Jesus hade slutat sitt tal vid fariséns frukostbord sade en av de närvarande lagmännen, enbart för att bryta tystnaden, utan någon närmare tanke: ”Välsignad är den som får bryta bröd i Guds rike” — vilket var ett vanligt uttryck på den tiden. Sedan berättade Jesus en liknelse, vilken även hans vänlige värd var tvungen att ta till sitt hjärta. Jesus sade:
167:2.2 (1835.2) ”En viss styresman skulle ha en stor festmåltid och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han ut sina tjänare för att säga till de inbjudna: ’Var så god och kom, allt är nu färdigt.’ Men alla kom de enhälligt med någon ursäkt. En lät hälsa: ’Jag har just köpt en lantgård och är tvungen att gå och se på den, jag ber att ni ursäktar mig.’ En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och ta emot dem, jag ber er ursäkta.’ En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’ Tjänarna återvände därför och berättade det här för sin herre. När husets herre hörde detta blev han arg, vände sig till sina tjänare och sade: ’Jag har ställt i ordning denna bröllopsfest; gödkalvarna är slaktade och allt är färdigt för mina gäster, men de har avvisat min inbjudan. De har gått var och en efter sina åkrar och sina varor, och de har även visat bristande respekt för mina tjänare som bad dem komma till min fest. Gå genast ut på gator och gränder i staden, ut på huvudvägar och sidovägar, och hämta hit alla fattiga och utstötta, blinda och lama, så att det finns gäster vid bröllopsfesten.’ Och tjänarna gjorde som deras herre hade befallt, men ännu fanns det plats för fler gäster. Då sade herren till sina tjänare: ’Gå nu ut på landsvägarna och landsbygden och se till att de som finns där kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av dem som först blev bjudna skall få delta i min festmåltid.’ Och tjänarna gjorde som deras herre hade befallt, och huset blev fullt.”
167:2.3 (1835.3) När frukostgästerna hörde dessa ord avlägsnade de sig; var och en gick hem till sig. Åtminstone en av de hånleende fariséerna som var närvarande den morgonen förstod meningen med denna liknelse, ty han döptes den dagen och bekände offentligt sin tro på rikets evangelium. Abner predikade den kvällen över den här liknelsen vid de troendes allmänna möte.
167:2.4 (1835.4) Nästa dag ägnade sig alla apostlarna åt den filosofiska övningen att försöka tolka betydelsen av denna liknelse om den stora festen. Fastän Jesus med intresse lyssnade på alla dessa olika tolkningar, vägrade han ståndaktigt att ge dem mera hjälp att förstå liknelsen. Han sade bara: ”Låt var och en komma på meningen för sig själv och i sin egen själ.”
167:3.1 (1835.5) Abner hade sett till att Mästaren denna sabbatsdag kunde undervisa i synagogan, och det var Jesu första framträdande i en synagoga sedan de alla på order av judarnas råd hade stängts för hans förkunnelse. Vid gudstjänstens slut såg Jesus ned framför sig på en äldre kvinna som såg nedslagen ut och som var mycket krokryggig. Den här kvinnan hade länge varit räddhågad, och all glädje hade försvunnit från hennes liv. När Jesus steg ned från talarstolen gick han över till henne, rörde vid skuldran på hennes böjda gestalt och sade: ”Kvinna, om du blott ville tro kunde du bli helt löst från din orkeslöshet.” Denna kvinna, som hade böjts ned och tryckts ihop av sina ångestdepressioner i över aderton år, trodde Mästarens ord, och genom sin tro sträckte hon genast upp sig. När kvinnan såg att hon hade gjorts rak i ryggen höjde hon sin stämma och prisade Gud.
167:3.2 (1836.1) Trots att denna kvinnas lidande var enbart mentalt, ty hennes böjda gestalt var ett resultat av hennes nedslagna sinne, trodde folket att Jesus hade botat en verklig fysisk åkomma. Fastän församlingen vid synagogan i Filadelfia var vänligt inställd till Jesu läror, var den ledande styresmannen för synagogan en ovänligt sinnad farisé. Då han delade församlingens åsikt att Jesus hade botat en fysisk åkomma, och då han var indignerad över att Jesus hade dristat sig till att göra något sådant på sabbaten, reste han sig inför församlingen och sade: ”Finns det inte sex dagar då man bör utföra allt sitt arbete? Kom därför på dessa arbetsdagar och bli botade, men inte under sabbaten.”
167:3.3 (1836.2) När den ovänlige föreståndaren hade sagt detta återvände Jesus till talarpodiet och sade: ”Varför spela hycklarens roll? Finns det någon av er som på sabbaten inte löser sin oxe från dess bås och leder den ut och vattnar den? Om en sådan tjänst är tillåten på sabbaten, skulle då inte denna kvinna, en Abrahams dotter som har varit bunden av det onda i dessa aderton år, få lösas från dessa bojor och ledas ut för att få del av frihetens och livets vatten, även denna sabbatsdag?” Medan kvinnan fortsatte att prisa Gud, drog Jesu kritiker skam över sig, och församlingen gladde sig med henne att hon hade blivit botad.
167:3.4 (1836.3) Till följd av att Jesus offentligt hade kritiserats denna sabbat blev synagogans ledande styresman avsatt och en anhängare till Jesus sattes i hans ställe.
167:3.5 (1836.4) Jesus befriade ofta sådana offer för ångest från deras kraftlöshet, deras depression och slaveri under rädslan. Men människorna trodde att alla sådana lidanden antingen var fysiska åkommor eller besatthet av onda andar.
167:3.6 (1836.5) Jesus undervisade igen i synagogan på söndagen, och många döptes av Abner den dagen vid tolvtiden i den flod som flöt fram söder om staden. Nästa morgon skulle Jesus och de tio apostlarna ha börjat sin färd tillbaka till lägret vid Pella, om inte en av Davids budbärare hade kommit med ett brådskande meddelande till Jesus från hans vänner i Betania nära Jerusalem.
167:4.1 (1836.6) Mycket sent på söndagskvällen den 26 februari anlände en budbärare från Betania till Filadelfia med ett meddelande från Marta och Maria, vilket löd: ”Herre, den som du älskar är mycket sjuk.” Detta bud nådde Jesus vid kvällsmötets slut just då han höll på att önska apostlarna god natt. Till en början svarade Jesus ingenting. Sedan inträffade ett av dessa egendomliga uppehåll, en stund då han föreföll att stå i förbindelse med någonting utanför och bortom sig själv. Sedan såg han upp, vände sig till budbäraren medan apostlarna hörde på och sade: ”Denna sjukdom leder i verkligheten inte till döden. Tvivla inte på att den kan användas för att förhärliga Gud och upphöja Sonen.”
167:4.2 (1837.1) Jesus var mycket fäst vid Marta, Maria och deras bror Lasaros; han älskade dem med en innerlig tillgivenhet. Hans första och mänskliga tanke var att genast bege sig till deras undsättning, men en annan tanke dök upp i hans kombinerade sinne. Han hade nästan gett upp hopp om att judarnas ledare i Jerusalem någonsin skulle acceptera riket, men det oaktat älskade han sitt folk, och i hans sinne dök nu upp en plan som kunde ge de skriftlärda och fariséerna i Jerusalem ännu en chans att godta hans förkunnelse. Han beslöt att, om hans Fader var villig, göra denna sista vädjan till Jerusalem till den mest genomgripande och överväldigande yttre gärningen under hela sitt jordiska livsskede. Judarna hängde envist fast vid tanken på en undergörande befriare. Fastän han vägrade att nedlåta sig till att utföra materiella under eller genomföra världsliga uppvisningar av politisk makt, bad han dock nu om Faderns samtycke till att manifestera sin hittills ouppvisade makt över liv och död.
167:4.3 (1837.2) Judarna hade för vana att begrava sina döda samma dag som de dog; det var ett nödvändigt förfarande i ett så varmt klimat. Det hände ofta att de satte någon i gravkammaren som endast var i koma, så att denne nästa dag, eller till och med på den tredje dagen, kunde komma ut från gravkammaren. Men judarna trodde att även om anden eller själen kunde tänkas dröja kvar nära kroppen i två eller rentav tre dagar, fanns den aldrig där efter den tredje dagen. De ansåg att kroppens sönderfall var långt framskridet på den fjärde dagen, och att ingen någonsin återvände från graven efter en sådan tidsperiod. Det var av dessa orsaker som Jesus stannade två hela dagar i Filadelfia innan han började sin vandring till Betania.
167:4.4 (1837.3) På onsdagsmorgonen sade Jesus följaktligen till sina apostlar: ”Låt oss göra oss klara att genast gå in i Judéen igen.” När apostlarna hörde sin Mästare säga detta drog de sig bort för sig själva en stund för att rådgöra med varandra. Jakob tog ledningen för deras möte, och de var alla överens om att det var rena dårskapen att låta Jesus gå in i Judéen igen. De återvände och enhälligt informerade Jesus om sin åsikt. Jakob sade: ”Mästare, du var i Jerusalem för några veckor sedan, och ledarna sökte din död medan människorna ville stena dig. Då gav du dessa människor deras chans att ta emot sanningen, och vi låter dig inte gå in i Judéen igen.”
167:4.5 (1837.4) Då sade Jesus: ”Men förstår ni inte att dagen har tolv timmar då man tryggt kan arbeta? Den som vandrar om dagen snavar inte eftersom han har ljus. Den som vandrar om natten snavar lätt eftersom han är utan ljus. Så länge min dag räcker är jag inte rädd för att gå in i Judéen. Jag skulle vilja göra ännu en mäktig gärning för dessa judar; jag skulle vilja ge dem ännu en chans att tro, rentav på deras egna villkor — villkor av yttre glans och en synlig manifestation av Faderns makt och Sonens kärlek. Dessutom, förstår ni inte att vår vän Lasaros har fallit i sömn, och jag vill gå dit för att väcka honom från den sömnen!”
167:4.6 (1837.5) Då sade en av apostlarna: ”Mästare, om Lasaros har fallit i sömn, då kommer han förvisso att tillfriskna.” Judarna hade vid den tiden för sed att tala om döden som en form av sömn, men då apostlarna inte förstod att Jesus menade att Lasaros hade lämnat denna värld sade han nu rent ut: ”Lasaros är död. Och jag är glad för er skull, även om de andra inte blir frälsta därav, att jag inte var där, därför att ni nu får en ny orsak att tro på mig; och det som ni får vara vittne till bör styrka er alla som förberedelse för den dag då jag skall ta avsked av er och bege mig till Fadern.”
167:4.7 (1838.1) När de inte kunde övertala honom att avstå från att bege sig till Judéen, och när en del av apostlarna var ovilliga att ens följa med honom, vände sig Tomas till sina kamrater och sade: ”Vi har berättat om våra farhågor för Mästaren, men han är fast besluten att gå till Betania. Jag är övertygad om att det innebär slutet; utan tvivel dödar de honom, men om detta är Mästarens beslut, låt oss då bete oss som modiga män: låt oss också ge oss av så att vi får dö med honom.” Så var det alltid; i angelägenheter som krävde överlagt och bestående mod var Tomas alltid de tolv apostlarnas stöttepelare.
167:5.1 (1838.2) På vägen till Judéen åtföljdes Jesus av ett sällskap om närmare femtio vänner och fiender. Under lunchrasten på onsdagen talade han till apostlarna och den grupp som följde honom om ”Frälsningens villkor”, och vid slutet av denna lektion berättade han liknelsen om farisén och publikanen (skatteindrivaren). Jesus sade: ”Ni ser således att Fadern ger människobarnen frälsning, och den frälsningen är en fri gåva till alla som har tron att ta emot sonskapet i den gudomliga familjen. Människan kan ingenting göra för att förtjäna denna frälsning. Självrättfärdighetens gärningar kan inte köpa Guds ynnest, och mycket offentligt bedjande uppväger inte bristen på levande tro i hjärtat. Människor kan ni möjligen bedra med ert tjänande till det yttre, men Gud ser in i era själar. Det som jag berättar för er illustreras väl av två män som gick in i templet för att be, den ene var farisé, den andre skatteindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, utpressare, olärda, bedragare, äktenskapsbrytare, eller ens som den här skatteindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag får.’ Men skatteindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för sitt bröst och sade: ’Gud, var barmhärtig mot mig syndare.’ Jag säger er att det var publikanen, snarare än farisén, som gick hem med Guds gillande, ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”
167:5.2 (1838.3) Den natten i Jeriko försökte de ovänligt sinnade fariséerna snärja Mästaren genom att förmå honom att diskutera äktenskap och skilsmässa, vilket deras kamrater en gång hade försökt sig på i Galiléen, men Jesus undvek skickligt deras försök att försätta honom i konflikt med deras lagar om skilsmässa. Så som publikanen och farisén illustrerade god respektive dålig religion, så tjänade deras skilsmässoseder till att kontrastera de bättre äktenskapslagarna i den judiska lagsamlingen med den skamliga slappheten i fariséernas tolkning av dessa mosaiska föreskrifter om skilsmässa. Farisén bedömde sig själv enligt den lägsta normen, publikanen avpassade sig efter det högsta idealet. Andakten var för farisén ett sätt att hänge sig åt självgod inaktivitet och försäkra sig om en falsk andlig trygghet; för publikanen var andakten ett sätt att väcka sin själ till att inse behovet av ånger, bekännelse och att i tro ta emot barmhärtig förlåtelse. Farisén sökte rättvisa, publikanen sökte barmhärtighet. Universums lag lyder: Be och du skall få; sök och du skall finna.
167:5.3 (1838.4) Fastän Jesus vägrade att låta sig dras in i en kontrovers med fariséerna när det gällde skilsmässa, framförde han dock en positiv lära om äktenskapets högsta ideal. Han prisade äktenskapet som den mest idealiska och högsta av alla mänskliga relationer. Likaledes antydde han ett starkt ogillande av Jerusalem-judarnas lössläppta och orättvisa skilsmässoseder. De tillät vid den tiden mannen att skilja sig från sin hustru av de mest obetydliga orsaker, sådana som att hon var dålig på att laga mat, försumlig i att sköta huset, eller av ingen bättre orsak än att han hade blivit förtjust i en kvinna som såg bättre ut.
167:5.4 (1839.1) Fariséerna hade rentav gått så långt att de lärde att denna lätta form av skilsmässa var en speciell förmån som hade beviljats det judiska folket, i synnerhet fariséerna. Fastän Jesus vägrade att göra uttalanden som gällde äktenskap och skilsmässa, fördömde han i högst bittra ordalag detta skamliga förhånande av äktenskapsförbindelsen och pekade på hur orättvist det var för kvinnorna och barnen. Han gav aldrig sitt stöd åt något skilsmässobruk som gav mannen någon fördel framför kvinnan. Mästaren stödde endast de läror som gjorde kvinnorna jämställda med mannen.
167:5.5 (1839.2) Fastän Jesus inte kom med några nya bestämmelser om äktenskap och skilsmässa, uppmanade han emellertid judarna att efterleva sina egna lagar och högrestående lärdomar. I sina försök att förbättra deras seder och bruk i enlighet med de ovannämnda sociala riktlinjerna hänvisade han ständigt till skriftens ord. Samtidigt som Jesus på detta sätt gav sitt stöd åt de höga och ideala föreställningarna om äktenskapet, undvek han skickligt en sammanstötning med sina frågeställare om de sociala seder och bruk som företräddes av antingen deras skrivna lagar eller av deras mycket omhuldade skilsmässoprivilegier.
167:5.6 (1839.3) Det var mycket svårt för apostlarna att förstå Mästarens motvilja mot att göra några definitiva uttalanden beträffande vetenskapliga, sociala, ekonomiska eller politiska problem. De insåg inte helt att hans mission på jorden uteslutande gällde en uppenbarelse av andliga och religiösa sanningar.
167:5.7 (1839.4) Efter det att Jesus hade talat om äktenskap och skilsmässa, ställde hans apostlar senare den kvällen många tilläggsfrågor i privat, och hans svar på dessa frågor skingrade många missuppfattningar i deras sinnen. Som avslutning på denna konferens sade Jesus: ”Äktenskapet är ärbart och borde eftersträvas av alla människor. Det faktum att Människosonen bedriver sin jordiska mission ensam återspeglar på intet sätt äktenskapets önskvärdhet. Att jag skulle arbeta så här är min Faders vilja, men samme Fader har bestämt om skapandet av man och kvinna, och det är Guds vilja att män och kvinnor skulle finna sin högsta form av tjänande och därav följande glädje genom att grunda ett hem för att ta emot och uppfostra barn, vid vilkas skapande dessa föräldrar blir kompanjoner till Skaparna av himmel och jord. Och därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli som en.”
167:5.8 (1839.5) På så sätt lättade Jesus apostlarnas sinne på många bekymmer som rörde äktenskapet och klarade upp många missförstånd beträffande skilsmässa. Samtidigt gjorde han mycket för att höja deras ideal beträffande social förening och öka deras respekt för kvinnor och barn samt för hemmet.
167:6.1 (1839.6) Över hela Jeriko spred sig den kvällen Jesu budskap om äktenskapet och om vilken välsignelse barnen är, så att nästa morgon, långt innan Jesus och apostlarna gjorde sig redo att ge sig av och redan före frukosten, kom massvist med mödrar till Jesu logi medförande sina barn i famnen och ledande dem vid handen och ville att han skulle välsigna de små. När apostlarna gick ut för att beskåda denna samling av mödrar med sina barn försökte de sända bort dem, men kvinnorna vägrade att avlägsna sig innan Mästaren lade händerna på deras barn och välsignade dem. När apostlarna högröstat tillrättavisade dessa mödrar hörde Jesus oväsendet och kom för förnärmad och förebrådde dem med orden: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty sådant är himmelriket. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett litet barn kommer knappast dit in för att växa upp till den andliga mandomens fulla längd.”
167:6.2 (1840.1) När Mästaren hade sagt så till sina apostlar tog han emot alla barnen, lade händerna på dem och talade samtidigt ord av uppmuntran och hopp till deras mödrar.
167:6.3 (1840.2) Jesus talade ofta till sina apostlar om de himmelska boningarna och lärde dem att Guds avancerande barn måste växa upp andligen där liksom barnen fysiskt växer upp i denna värld. Och så tyckes det heliga ofta vara något högst vanligt, så som denna dag då dessa barn och deras mödrar föga förstod att Nebadons bevakande intelligenser såg barnen i Jeriko leka med Skaparen av ett universum.
167:6.4 (1840.3) Kvinnans ställning i Palestina förbättrades mycket till följd av Jesu undervisning; och den skulle likaså ha förbättrats över hela världen om inte hans efterföljare hade avlägsnat sig så långt från det som han så omsorgsfullt lärde dem.
167:6.5 (1840.4) Det var också i Jeriko, i samband med en diskussion om barnens tidiga religiösa övning i vanan att dyrka det gudomliga som Jesus sökte inprägla hos sina apostlar det stora värdet av skönheten som en inverkan vilken leder till behovet att dyrka Gud, särskilt hos barn. Med föreskrift och exempel visade Mästaren värdet av att dyrka Skaparen mitt ibland skapelsens naturliga omgivningar. Han föredrog att kommunicera med den himmelske Fadern bland träden och de ringa varelserna i naturens värld. Han fröjdades i att meditera över Fadern genom den inspirerande syn som Skaparsönernas stjärnhimlar erbjöd.
167:6.6 (1840.5) När det inte är möjligt att dyrka Gud i naturens tabernakel bör människorna göra sitt bästa för att tillhandahålla lokaler som utstrålar skönhet, helgedomar som kännetecknas av tilltalande enkelhet och artistisk utsmyckning, så att människans högsta känslor kan väckas i samband med det intellektuella närmandet till en andlig gemenskap med Gud. Sanning, skönhet och helighet är mäktiga och effektiva hjälpmedel till en sann gudsdyrkan. Men andegemenskap främjas inte av endast en omfattande sirlighet och omåttlig utsmyckning med människans utstuderade och pråliga konst. Skönheten är mest religiös när den är mest enkel och naturlik. Hur olyckligt är det inte om små barn får sin första början till uppfattningen om offentlig gudsdyrkan i kalla och bara rum, som helt saknar skönhetens attraktion och på intet sätt antyder en glad stämning och inspirerande helighet! Barnet bör få sin första kontakt med gudsdyrkan ute i naturen och senare följa med sina föräldrar till offentliga lokaliteter som är avsedda för religiös samling och som är åtminstone materiellt lika attraktiva och konstnärligt lika vackra som det hem där barnet dagligen vistas.
167:7.1 (1840.6) När de gick uppför bergskullarna från Jeriko till Betania vandrade Natanael större delen av vägen vid Jesu sida, och deras diskussion om barnens förhållande till himmelriket ledde indirekt till ett samtal om änglarnas verksamhet. Natanael ställde slutligen följande fråga till Mästaren: ”Med beaktande av att översteprästen är sadducé, och eftersom sadducéerna inte tror på änglar, vad skall vi lära folket om dessa himmelska omvårdare?” Då sade Jesus bland annat:
167:7.2 (1841.1) ”Änglaskarorna är en särskild klass av skapade varelser. De avviker helt från de dödliga varelsernas materiella klass, och de fungerar som en särskild grupp intelligenser i universum. Änglarna hör inte till den grupp som i skrifterna kallas ’Guds Söner’; inte heller är de dödliga människors förhärligade andar som har gått vidare för att avancera genom boningarna i höjden. Änglarna har skapats direkt, och de reproducerar sig inte. Änglaskarorna är endast andligen besläktade med människosläktet. Då människan gör framsteg på väg till Fadern i Paradiset, genomgår hon dock ett varelsetillstånd vilket i ett visst skede är jämförbart med änglarnas tillstånd, men människan blir aldrig en ängel.
167:7.3 (1841.2) ”I motsats till människorna dör änglarna aldrig. Änglarna är odödliga om de inte händelsevis blir indragna i synd, såsom skedde med en del av dem i samband med Lucifers bedrägerier. Änglarna är andetjänare i himlen, och de är varken allvisa eller allsmäktiga. Men alla lojala änglar är helt rena och heliga.
167:7.4 (1841.3) ”Och minns du inte att jag en gång tidigare sade er att om ni fick era andliga ögon smorda så skulle ni få se himlarna öppnas och Guds änglar stiga upp och stiga ned? Det är tack vare änglarnas verksamhet som en värld kan stå i kontakt med andra världar, för har jag inte upprepade gånger sagt er att jag har andra får som inte hör till denna flock? Och dessa änglar är inte andevärldens spioner som övervakar er och sedan beger sig till Fadern för att berätta era tankar och rapportera era köttsliga gärningar. Fadern har inget behov av en sådan tjänst emedan hans egen ande bor inom er. Men dessa änglaandar verkar dock för att hålla en del av den himmelska skapelsen informerad om vad som sker i andra och avlägsna delar av universum. Och många av dessa änglar som fungerar inom Faderns styre och Sönernas universer är förordnade till att betjäna människosläktena. När jag lärde er att många av dessa serafer är omvårdande andar talade jag inte i bildlig betydelse eller poetiska termer. Och allt detta är sant, fastän ni har svårt att fatta sådana saker.
167:7.5 (1841.4) ”Många av dessa änglar är engagerade i arbetet med att rädda människor, ty har jag inte berättat för er om serafernas fröjd när en enda själ beslutar sig för att överge synden och börja sökandet efter Gud? Jag berättade även för er om glädjen där himlens änglar är närvarande och antydde därmed förekomsten av andra och högre klasser av himmelska varelser som likaså befattar sig med den dödliga människans andliga välfärd och gudomliga framåtskridande.
167:7.6 (1841.5) ”Dessa änglar har också väldigt mycket att göra med det sätt på vilket människans ande frigörs från sitt köttsliga hölje och hennes själ ledsagas till boningarna i himlen. Änglarna är människosjälens tillförlitliga och himmelska vägvisare under den icke-kartlagda och obestämda tidsperiod som infaller mellan den köttsliga döden och det nya livet i andens boningar.”
167:7.7 (1841.6) Mästaren skulle ha fortsatt samtalet med Natanael om änglarnas verksamhet, men han avbröts av att Marta närmade sig. Hon hade fått veta av vänner som hade sett honom komma uppför bergskullarna i öster att han närmade sig Betania, och hon skyndade nu fram för välkomna honom.
Urantiaboken
Kapitel 168
168:0.1 (1842.1) KORT efter tolv gav sig Marta i väg för att möta Jesus medan han kom över krönet av en bergskulle nära Betania. Hennes bror Lasaros hade varit död i fyra dagar och hade sent på söndagseftermiddagen lagts i deras privata gravkammare i bortre ändan av trädgården. Stenen vid gravkammarens öppning hade denna morgon, dvs. på torsdagen, vältrats på plats.
168:0.2 (1842.2) När Marta och Maria sände bud till Jesus om Lasaros sjukdom var de övertygade om att Mästaren skulle göra något åt det. De visste att deras bror var förtvivlat sjuk, och även om de knappast vågade hoppas på att Jesus skulle lämna sitt arbete med att undervisa och predika för att komma till deras undsättning, hade de en sådan tillit till hans förmåga att bota sjukdom att de föreställde sig att han bara skulle uttala de helande orden för att Lasaros genast skulle bli frisk. När Lasaros dog några timmar efter det att budbäraren hade lämnat Betania på väg mot Filadelfia, resonerade de att det berodde på att Mästaren inte fick veta om deras brors sjukdom förrän det var för sent, först efter det att han hade varit död i flera timmar.
168:0.3 (1842.3) Men de och alla deras troende vänner var mycket förbryllade över det budskap som löparen förde med sig tillbaka på tisdagsförmiddagen när han nådde Betania. Budbäraren insisterade på att han hade hört Jesus säga: ”... denna sjukdom leder i verkligheten inte till döden.” Inte heller kunde de förstå varför han inte sände något bud till dem eller annars erbjöd sin hjälp.
168:0.4 (1842.4) Många vänner från närbelägna små byar och en del från Jerusalem kom över för att trösta de av sorgen drabbade systrarna. Lasaros och hans systrar var barn till en förmögen och aktad jude, en som hade varit den ledande invånaren i den lilla byn Betania. Trots att alla tre länge hade varit ivriga anhängare till Jesus respekterades de högt av alla som kände dem. De hade ärvt omfattande vin- och olivodlingar i trakten, och att de var förmögna framgick ytterligare av att de hade råd med en privat gravkammare på sin egen tomt. område. Bägge deras föräldrar hade redan lagts till ro i denna gravkammare.
168:0.5 (1842.5) Maria hade gett upp tanken på att Jesus skulle infinna sig och överlämnat sig åt sorgen, men Marta höll fast vid hoppet om att Jesus skulle komma ända fram till denna morgon då de rullade stenen framför gravkammaren och förseglade öppningen. Ändå instruerade hon en grannpojke att från krönet av en bergskulle öster om Betania hålla utkik över vägen från Jeriko, och det var den pojken som kom med bud till Marta att Jesus och hans vänner närmade sig.
168:0.6 (1842.6) När Marta mötte Jesus föll hon ned vid hans fötter och utropade: ”Mästare, om du hade varit här hade min bror inte dött!” Många farhågor genomkorsade Martas sinne, men hon gav inte uttryck för något tvivel, inte heller tog hon sig för att kritisera eller ifrågasätta Mästarens beteende i förhållande till Lasaros död. När hon hade sagt detta, böjde sig Jesus ned och sade, då han lyfte upp henne på fötterna: ”Håll bara fast vid tron, Marta, och din bror kommer att resa sig igen.” Då svarade Marta: ”Jag vet att han kommer att resa sig igen vid uppståndelsen på den sista dagen, och även nu tror jag att vad du än ber Gud, det skall vår Fader ge dig.”
168:0.7 (1843.1) Då sade Jesus medan han såg rakt in i Martas ögon: ”Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig skall leva även om han dör. Sannerligen, den som lever och tror på mig skall aldrig verkligen dö. Marta, tror du detta?” Marta svarade Mästaren: ”Ja, jag har länge trott att du är Befriaren, den levande Gudens Son, han som skulle komma hit till världen.”
168:0.8 (1843.2) Då Jesus frågade efter Maria gick Marta genast in i huset och viskade till sin syster: ”Mästaren är här och kallar på dig.” När Maria hörde detta steg hon genast upp och skyndade sig ut för att möta Jesus, som ännu dröjde kvar på stället, ett stycke borta från huset där Marta först hade träffat honom. Vännerna som var hos Maria och sökte trösta henne, följde efter henne när de såg att hon hastigt steg upp och gick ut, ty de antog att hon gick till gravkammaren för att gråta där.
168:0.9 (1843.3) Många av de närvarande var bittra fiender till Jesus. Därför hade Marta kommit ut för att möta honom ensam, och därför gick hon också in för att i hemlighet informera Maria att han hade kallat på henne. Fastän Marta längtade efter att få vara med Jesus, ville hon också undvika alla möjliga otrevligheter som kunde bli följden om Jesus plötsligt framträdde mitt bland en stor grupp av sina fiender från Jerusalem. Det var Martas avsikt att stanna inne i huset med deras vänner medan Maria gick ut för att träffa Jesus, men hon lyckades inte med det, ty de följde alla efter Maria och så fann sig oväntat stå inför Mästaren.
168:0.10 (1843.4) Marta tog Maria fram till Jesus, och när Maria såg honom föll hon ned vid hans fötter och utropade: ”Om du bara hade varit här hade min bror inte dött!” När Jesus såg hur de alla sörjde över Lasaros död, rördes hans själ av medlidande.
168:0.11 (1843.5) När de sörjande såg att Maria gick fram för att hälsa på Jesus drog de sig tillbaka ett kort stycke, medan både Marta och Maria talade med Mästaren och fick ytterligare ord till tröst samt uppmanades till en stark tro på Fadern och fullständig underkastelse under Guds vilja.
168:0.12 (1843.6) Jesu människosinne upprördes väldigt av kampen mellan hans kärlek till Lasaros och hans systrar, som hade blivit ensamma, och hans förakt och avsky för den yttre uppvisningen av tillgivenhet hos några av dessa icke-troende och mordiskt sinnade judar. Jesus var indignerad över det framtvungna och yttre sörjandet av Lasaros hos några av dessa som gav sig ut för att vara vänner, särskilt som denna falska sorg var förenad i deras hjärtan med så mycken bitter fiendskap mot honom själv. En del av dessa judar var emellertid uppriktiga i sitt sörjande, ty de var verkliga vänner till familjen.
168:1.1 (1843.7) Efter det att Jesus hade tillbringat någon stund med att avskilt från de sörjande trösta Marta och Maria, frågade han dem: ”Var har ni lagt honom?” Då sade Marta: ”Kom och se.” När Jesus under tystnad följde med de två sörjande systrarna grät han. När de vänligt sinnade judarna, som följde efter dem, såg hans tårar sade en av dem: ”Se, hur mycket han älskade honom. Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat denne man från att dö?” De stod nu framför familjegraven, en liten naturlig grotta eller fördjupning i en avsats i en ungefär tio meter hög klippa i bortre ändan av trädgårdsområdet.
168:1.2 (1844.1) Det är svårt att för människosinnen förklara just varför Jesus grät. Fastän vi har tillgång till registreringen av de sammanlagda mänskliga känslorna och gudomliga tankarna, så som de finns bevarade i den Personaliserade Riktarens sinne, är vi inte helt säkra på den verkliga orsaken till dessa emotionella manifestationer. Vi är benägna att tro att Jesus grät på grund av många tankar och känslor som i denna stund genomkorsade hans sinne, bland dem:
168:1.3 (1844.2) 1. Han kände äkta och sorgset medlidande med Marta och Maria. Han hyste en verklig och djup mänsklig tillgivenhet för dessa systrar som hade förlorat sin bror.
168:1.4 (1844.3) 2. Han var upprörd över samlingen av sörjande som fanns på plats, en del uppriktiga och andra enbart hycklare. Han kände sig alltid förbittrad över dessa yttre uppvisningar av sörjande. Han visste att systrarna älskade sin bror och att de trodde på de troendes överlevnad. Dessa motstridiga känslor kan möjligen förklara varför han stönade när de kom nära graven.
168:1.5 (1844.4) 3. Han var verkligen tveksam om att återföra Lasaros till de dödligas liv. Nog behövde hans systrar honom, men Jesus beklagade att han måste kalla tillbaka sin vän till att uppleva den bittra förföljelse som han visste att Lasaros skulle bli tvungen att utstå till följd av att han var föremålet för den största av alla uppvisningar av Människosonens gudomliga makt.
168:1.6 (1844.5) Här kan vi nu redogöra för ett intressant och informativt faktum: Även om denna berättelse utvecklar sig som om det gällde en naturlig och normal händelse i människornas liv, innehåller den vissa intressanta aspekter. Fastän budbäraren gav sig i väg till Jesus på söndagen och berättade för honom att Lasaros var sjuk, och fastän Jesus sände bud att sjukdomen ”inte skulle leda till döden”, begav han sig dock personligen till Betania och också frågade systrarna: ”Var har ni lagt honom?” Även om allt detta tycks antyda att Mästaren gick till väga så som man gör i livet här och enligt människosinnets begränsade kunskap, avslöjar emellertid universumets register att Jesu Personaliserade Riktare gav order om att Lasaros Tankeriktare skulle kvarhållas på planeten på obestämd tid efter Lasaros död, och att denna order registrerades exakt femton minuter innan Lasaros tog sitt sista andetag.
168:1.7 (1844.6) Visste Jesu gudomliga sinne redan innan Lasaros dog att Jesus skulle uppväcka honom från de döda? Vi vet det inte. Vi vet endast vad vi härmed upptecknar.
168:1.8 (1844.7) Många av Jesu fiender var benägna att hånle åt hans uttryck av tillgivenhet och sade sinsemellan: ”Om han uppskattade denne man så mycket, varför dröjde han så länge innan han kom till Betania? Om han är vad som påstås, varför räddade han inte sin käre vän? Vad tjänar det till att bota främlingar i Galiléen, om han inte kan rädda dem som han älskar?” På många andra sätt hånade och förringade de Jesu förkunnelse och gärningar.
168:1.9 (1844.8) Så denna torsdagseftermiddag vid halv tre tiden var scenen färdigställd i den lilla byn Betania för utförandet av den största av alla gärningar i samband med den nebadonske Mikaels jordiska verksamhet, den största manifestationen av gudomlig makt under hans köttsliga inkarnation, eftersom hans egen uppståndelse inträffade efter det att han hade befriats från den dödliga boningens bojor.
168:1.10 (1845.1) Den lilla grupp som hade samlats framför Lasaros gravkammare hade ingen aning om att det på order av Jesu Personaliserade Riktare fanns nära till hands en väldig mängd himmelska varelser av alla klasser samlade under Gabriels ledning och nu avvaktande i vibrerande förväntan och redo att verkställa sin älskade Härskares befallningar.
168:1.11 (1845.2) När Jesus uttalade befallningen ”Tag bort stenen”, gjorde sig de församlade himmelska härskarorna redo att utföra dramat om Lasaros uppståndelse i sin dödliga, köttsliga gestalt. Att genomföra en sådan form av uppståndelse innebär svårigheter långt överskridande det vanliga förfarandet vid uppväckandet av dödliga varelser i morontiagestalt och kräver betydligt fler himmelska personligheter och en mycket mer omfattande organisation av universumresurser.
168:1.12 (1845.3) När Marta och Maria hörde denna Jesu befallning om att rulla bort stenen framför gravkammaren fylldes de av motstridiga känslor. Maria hoppades på att Lasaros skulle uppväckas från de döda, men fastän Marta i viss mån delade sin systers tro var hon mer upptagen av rädslan för att Lasaros inte skulle vara till sitt yttre presentabel för Jesus, apostlarna och deras vänner. Marta sade: ”Måste vi rulla bort stenen? Min bror har nu varit död i fyra dagar, så att vid det här laget har kroppen redan börjat ruttna.” Marta sade så också för att hon inte var säker på varför Mästaren hade bett att stenen skulle flyttas; hon tänkte att Jesus kanske bara ville kasta en sista blick på Lasaros. Hon var inte stadgad och konstant i sin inställning. När de tvekade att rulla bort stenen sade Jesus: ”Sade jag er inte från första början att den här sjukdomen inte leder till döden? Har jag inte kommit för att infria mitt löfte? Och efter det att jag nu kom till er, sade jag er inte att om ni bara ville tro så skulle ni få se Guds härlighet? Varför tvivlar ni? Hur länge skall det dröja innan ni vill tro och lyda?”
168:1.13 (1845.4) När Jesus hade slutat tala tog hans apostlar med hjälp av villiga grannar tag i stenen och rullade bort den från ingången till gravkammaren.
168:1.14 (1845.5) Det var den allmänna tron hos judarna att droppen av galla på dödsängelns svärd började verka vid slutet av den tredje dagen, så att den hade nått full effekt på den fjärde dagen. De tillstod att människans själ kunde dröja kvar i närheten av graven till slutet av den tredje dagen för att försöka återuppliva den döda kroppen, men de trodde bestämt att en sådan själ hade farit vidare till de bortgångna andarnas land innan den fjärde dagen grydde.
168:1.15 (1845.6) Dessa trosföreställningar och åsikter om de döda och bortgången av de dödas ande tjänade till att övertyga allas sinnen, som nu var närvarande vid Lasaros grav och alla som senare kunde tänkas höra om vad som just skulle ske, om att detta verkligen och sannerligen var ett fall av uppväckande från de döda genom den personliga verksamheten av en som förkunnade att han var ”uppståndelsen och livet.”
168:2.1 (1845.7) När detta sällskap om ca fyrtiofem dödliga stod framför gravkammaren kunde de dunkelt se Lasaros gestalt, lindad i en linnesvepning och vilande på den nedre nischen till höger i gravgrottan. Medan dessa jordiska varelser stod där i så gott som andlös tystnad, hade en väldig skara himmelska varelser förflyttat sig till sina platser i förberedelse för att besvara handlingssignalen så snart den gavs av Gabriel, deras befälhavare.
168:2.2 (1846.1) Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag är tacksam för att du har hört mig och beviljat min anhållan. Jag vet att du alltid hör mig, men för deras skull som står här med mig, talar jag sålunda med dig så att de må tro att du har sänt mig till världen och att de må veta att du verkar tillsammans med mig i det som vi står i begrepp att göra.” När han hade bett, ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom fram!”
168:2.3 (1846.2) Fastän dessa mänskliga observatörer förblev orörliga, var hela den väldiga himmelska härskaran i rörelse i en förenad handling i lydnad mot Skaparens ord. Efter endast tolv sekunder enligt jordisk tid började Lasaros hittills livlösa gestalt röra på sig och satte sig inom kort upp på kanten av stenhyllan där den hade legat. Hans kropp var inlindad i gravbindlar och hans ansikte täcktes av en servett. När han reste sig inför dem — levande — sade Jesus: ”Lösgör honom och låt honom gå.”
168:2.4 (1846.3) Alla utom apostlarna samt Marta och Maria flydde tillbaka till huset. De var bleka av skräck och slagna av häpnad. Medan en del stannade skyndade sig mången hem till sig.
168:2.5 (1846.4) Lasaros hälsade på Jesus och apostlarna och frågade om meningen med gravsvepningen och varför han hade vaknat i trädgården. Jesus och apostlarna drog sig åt sidan medan Marta berättade för Lasaros om hans död, begravning och uppståndelse. Hon måste förklara för honom att han hade dött på söndagen och nu hade återförts till livet på torsdagen, eftersom han inte hade något medvetande om tiden sedan han hade fallit i dödens sömn.
168:2.6 (1846.5) När Lasaros kom ut ur graven, gav Jesu Personaliserade Riktare, som nu var ledare för sina gelikar i detta lokala universum, befallning åt Lasaros tidigare och väntande Riktare att åter ta sin boning i den uppståndne mannens sinne och själ.
168:2.7 (1846.6) Sedan gick Lasaros över till Jesus och knäböjde tillsammans med sina systrar vid Mästarens fötter för att tacka och prisa Gud. Jesus tog Lasaros vid handen, lyfte upp honom och sade: ”Min son, det som har hänt dig skall också upplevas av alla som tror detta evangelium, utom att de skall uppväckas i en mycket härligare gestalt. Du skall vara ett levande vittne till den sanning som jag har uttalat: Jag är uppståndelsen och livet. Men låt oss nu alla gå in i huset för att få näring för dessa våra fysiska kroppar.”
168:2.8 (1846.7) Medan de vandrade mot huset sände Gabriel bort iväg de extra grupperna bland de församlade himmelska skarorna samtidigt som han registrerade det första — och det sista — fallet på Urantia då en dödlig varelse hade uppväckts från de döda i skepnaden av den fysiska kroppen som dog.
168:2.9 (1846.8) Lasaros kunde knappast fatta vad som hade hänt. Han visste att han hade varit mycket sjuk, men han kunde minnas bara att han hade fallit i sömn och att han hade blivit väckt. Han kunde aldrig berätta något om dessa fyra dygn i graven, ty han var totalt medvetslös. Tiden existerar inte för dem som sover dödens sömn.
168:2.10 (1846.9) Fastän mången trodde på Jesus till följd av denna mäktiga gärning, fanns det andra som endast förhärdade sina hjärtan för att ännu häftigare avvisa honom. Vid middagen nästa dag hade berättelsen spritt sig över hela Jerusalem. Massor av män och kvinnor begav sig till Betania för att se på Lasaros och tala med honom, och de alarmerade och förvirrade fariséerna sammankallade hastigt judarnas råd för att besluta vad som borde göras i förhållande till dessa nya tilldragelser.
168:3.1 (1847.1) Även om vittnesbördet från denne man som uppväckts från de döda gjorde mycket för att stärka tron hos den stora massan av dem som trodde på rikets evangelium, hade det föga eller ingen inverkan på attityden hos de religiösa ledarna och styresmännen i Jerusalem, utom att det påskyndade deras beslut att förgöra Jesus och sätta stopp för hans arbete.
168:3.2 (1847.2) Nästa dag, på fredagen vid ett-tiden, sammanträdde judarnas råd för att igen behandla frågan: ”Vad skall vi göra med Jesus från Nasaret?” Efter över två timmars diskussion och bitter debatt framlade en viss farisé en resolution som krävde Jesu omedelbara död, fastslog att han var ett hot mot hela Israel och officiellt band judarnas råd till beslutet om en dödsdom utan rättegång och tvärtemot all tidigare rättspraxis.
168:3.3 (1847.3) Gång på gång hade denna upphöjda sammanslutning av judiska ledare beslutat att Jesus skulle häktas och föras inför domstol anklagad för hädelse och talrika andra överträdelser av judarnas heliga lag. De hade faktiskt en gång tidigare gått så långt att de hade uttalat sig för att han borde dö, men detta var första gången då det i rådet framfördes en önskan om att besluta om hans död redan före en rättegång. Men resolutionen kom inte till omröstning, emedan fjorton medlemmar av rådet avgick i grupp när en sådan oerhörd åtgärd föreslogs. Fastän dessa avskedsansökningar inte formellt behandlades på närmare två veckor, utträdde denna grupp om fjorton den dagen och satt aldrig mera med i rådet. När avskedsansökningarna senare behandlades uteslöts även fem andra medlemmar emedan deras fränder trodde att de sympatiserade med Jesus. När dessa nitton män hade avlägsnats var judarnas råd i stånd att förhöra och döma Jesus med en sammanhållning som gränsade till enhällighet.
168:3.4 (1847.4) Följande vecka kallades Lasaros och hans systrar inför judarnas råd. När deras vittnesmål hade hörts kunde det inte råda något tvivel om att Lasaros hade uppväckts från de döda. Fastän rådets handlingar praktiskt taget medgav Lasaros uppståndelse, upptog protokollet en resolution som tillskrev detta och andra under som Jesus hade utfört djävulsfursten, som Jesus förklarades vara i lag med.
168:3.5 (1847.5) Oberoende av källan till hans undergörande kraft var dessa judiska ledare övertygade om att om man inte genast satte stopp för honom, så skulle mycket snart allt vanligt folk tro på honom; och dessutom, att allvarliga komplikationer skulle uppkomma med de romerska myndigheterna eftersom så många av hans anhängare ansåg honom vara Messias, Israels befriare.
168:3.6 (1847.6) Det var vid samma möte i judarnas råd som översteprästen Kajafas för första gången gav uttryck åt det gamla judiska talesättet, som han senare så många gånger upprepade: ”Det är bättre att en enda man dör än att hela samhället går under.”
168:3.7 (1847.7) Även fast Jesus hade blivit varnad för vad judarnas råd höll på med denna dystra fredagseftermiddag, var han inte det minsta oroad och fortsatte att vila över sabbaten hos vänner i Betfage, en liten by nära Betania. Tidigt på söndagsmorgonen samlades Jesus och apostlarna enligt överenskommelse i Lasaros hem, tog farväl av familjen i Betania och gav sig i väg tillbaka till lägret vid Pella.
168:4.1 (1848.1) På färden från Betania till Pella ställde apostlarna många frågor till Jesus, och Mästaren besvarade villigt alla utom dem som gällde detaljer om de dödas uppståndelse. Sådana saker översteg fattningsförmågan hos hans apostlar; därför avböjde Mästaren att diskutera dessa frågor med dem. Eftersom de hade gett sig i väg från Betania i hemlighet var de ensamma. Jesus tog därför tillfället i akt att tala till de tio om många saker som han tänkte kunde förbereda dem för de prövande dagar som strax väntade dem.
168:4.2 (1848.2) Apostlarnas sinnen var mycket aktiva och de använde en ansenlig tid till att diskutera sina senaste erfarenheter till den del de gällde bön och bönhörelse. De kom alla ihåg Jesu uttalande i Filadelfia till budbäraren från Betania, när han klart hade sagt: ”Den sjukdomen leder i verkligheten inte till döden.” Men trots detta löfte dog Lasaros faktiskt. Hela den dagen återvände de om och om igen till att diskutera denna fråga om bönesvar.
168:4.3 (1848.3) Jesu svar på deras många frågor kan sammanfattas som följer:
168:4.4 (1848.4) 1. Bön är något som det finita sinnet uttrycker i en strävan att närma sig den Infinite. Bönens framförande måste därför begränsas av den finita varelsens kunskap, visdom och egenskaper. Likaså måste svaret betingas av den Infinites syn, syften, ideal och privilegier. Man kan aldrig iaktta en obruten kontinuitet av materiella fenomen mellan framförandet av en bön och mottagandet av det fullständiga andliga svaret på den.
168:4.5 (1848.5) 2. När en bön ser ut att förbli obesvarad bebådar dröjsmålet ofta ett bättre svar, fastän ett svar som av någon god orsak storligen fördröjs. När Jesus sade att Lasaros sjukdom i verkligheten inte leder till döden hade Lasaros redan varit död i elva timmar. Ingen uppriktig bön lämnas obesvarad förutom när den andliga världens överlägsna synsätt har funnit ett bättre svar, ett svar som motsvarar det som människans ande ber om i motsats till bönen som endast uppstiger från människans sinne.
168:4.6 (1848.6) 3. När bönerna i tiden avfattas av anden och uttrycks i tro är de ofta så vittomfattande och heltäckande att de kan besvaras endast i evigheten. Den finita bönen är ibland så full av förståelse för den Infinite att svaret länge måste framskjutas för att invänta skapandet av en tillräcklig kapacitet för mottagandet. En bön i tro kan så innesluta allting att svaret inte kan tas emot förrän i Paradiset.
168:4.7 (1848.7) 4. Svaren på det dödliga sinnets böner är ofta av den art att de inte kan tas emot och uppfattas förrän detta samma bedjande sinne har uppnått odödligt tillstånd. Den materiella varelsens bön kan mången gång besvaras först när denna individ har avancerat till andenivån.
168:4.8 (1848.8) 5. En gudsmedveten persons bön kan vara så förvriden av okunskap och så förvrängd av vidskepelse att dess besvarande vore högst ovälkommet. Då måste de förmedlande andevarelserna så översätta en sådan bön att den bedjande, när svaret kommer, inte alls känner igen det som svar på sin bön.
168:4.9 (1848.9) 6. Alla sanna böner riktas till andliga varelser, alla sådana vädjanden måste besvaras i andliga termer och alla sådana svar måste bestå av andliga realiteter. Andevarelser kan inte ge materiella svar ens på materiella varelsers andevädjanden. Materiella varelser kan be effektivt endast när de ”ber i anden”.
168:4.10 (1849.1) 7. Ingen bön kan hoppas på svar om den inte föds av anden och närs av tron. Din uppriktiga tro anger att du faktiskt på förhand har beviljat dem som hör din bön full rätt att besvara dina petitioner enligt den suprema visdom och gudomliga kärlek som din tro anger att alltid motiverar de varelser till vilka du ber.
168:4.11 (1849.2) 8. Barnet handlar alltid enligt sin fulla rätt när det vågar sig på att be om något av sin förälder; och föräldern fungerar alltid inom sina föräldraskyldigheter i förhållande till det omogna barnet när hans eller hennes högre visdom kräver att svaret på barnets bön fördröjs, modifieras, segregeras, transcenderas eller uppskjuts till ett annat stadium i det andliga uppstigandet.
168:4.12 (1849.3) 9. Tveka inte att be böner som uttrycker andelängtan; tvivla inte på att du får svar på dina petitioner. Dessa svar finns i förvar; de väntar på att du uppnår de framtida andliga nivåerna av faktiskt kosmiskt framåtskridande, i denna värld eller i andra världar, där det blir möjligt för dig att uppfatta och tillgodogöra dig de sedan länge väntande svaren på dina tidigare men olägliga vädjanden.
168:4.13 (1849.4) 10. Alla äkta av anden födda böner besvaras med säkerhet. Be och ni skall få. Men ni bör komma ihåg att ni är varelser som avancerar i tid och rymd; därför måste ni ständigt räkna med tid-rymdfaktorns inverkan på er upplevelse av att personligen ta emot de fullständiga svaren på era mångahanda böner och petitioner.
168:5.1 (1849.5) Lasaros stannade kvar i hemmet i Betania, och han var föremål för ett stort intresse bland många uppriktiga troende och otaliga nyfikna individer, ända tills veckan då Jesus korsfästes. Han blev då varnad om att judarnas råd hade beslutat om hans död. Judarnas styresmän var fast beslutna att sätta stopp för en ytterligare spridning av Jesu förkunnelse, och de resonerade helt riktigt att det var lönlöst att döda Jesus om de tillät Lasaros, som representerade själva höjdpunkten av Jesu undergörande, att leva och vittna om att han hade uppväckt honom från de döda. Redan nu hade Lasaros fått lida bittra förföljelser från dem.
168:5.2 (1849.6) Så tog Lasaros ett hastigt farväl av sina systrar i Betania, flydde ned genom Jeriko och över Jordanfloden och tillät sig inga långa vilopauser innan han nådde Filadelfia. Lasaros kände Abner väl, och här kände han sig säker för det skändliga rådets mordiska intriger.
168:5.3 (1849.7) Snart härefter avyttrade Marta och Maria sina ägor i Betania och förenade sig med sin bror i Pereen. Under tiden hade Lasaros blivit kassör för församlingen i Filadelfia. Han blev en av dem som kraftigt stödde Abner i hans kontrovers med Paulus och församlingen i Jerusalem, och han dog slutligen vid 67 års ålder av samma sjukdom som hade fört honom i graven i Betania när han var yngre.
Urantiaboken
Kapitel 169
169:0.1 (1850.1) SENT på måndagskvällen den 6 mars anlände Jesus och de tio apostlarna till lägret vid Pella. Detta var den sista veckan av Jesu vistelse där, och han var mycket aktiv i att undervisa folkmassan och instruera apostlarna. Han predikade varje eftermiddag för folket och besvarade varje kväll frågor som ställdes av apostlarna och några av de mer avancerade lärjungar som bodde i lägret.
169:0.2 (1850.2) Bud om Lasaros uppståndelse hade nått lägret två dagar före Mästarens ankomst, och alla som var samlade där var i spänd förväntan. Inte sedan de fem tusen hade förplägats hade någonting hänt som så satte människornas fantasi i rörelse. Och således var det på själva höjdpunkten av den andra fasen i rikets offentliga verksamhet som Jesus planerade att undervisa denna enda korta vecka i Pella, och att sedan påbörja den rundtur i södra Pereen vilken direkt ledde fram till de slutliga och tragiska upplevelserna under den sista veckan i Jerusalem.
169:0.3 (1850.3) Fariséerna och översteprästerna hade börjat formulera sina beskyllningar och kristallisera sina anklagelser. De motsatte sig Mästarens förkunnelse på följande grunder:
169:0.4 (1850.4) 1. Han är vän med publikaner och syndare; han tar emot ogudaktiga och rentav äter med dem.
169:0.5 (1850.5) 2. Han är en hädare; han talar om Gud som sin Fader och tror sig vara jämlik med Gud.
169:0.6 (1850.6) 3. Han är en lagbrytare. Han botar sjukdom på sabbaten och på många andra sätt visar förakt för Israels heliga lag.
169:0.7 (1850.7) 4. Han är i förbund med djävlar. Han gör underverk och skenbara mirakel med kraft från djävulsfursten Belsebub.
169:1.1 (1850.8) På torsdagseftermiddagen talade Jesus till folksamlingen om ”Frälsningens nåd”. Under denna predikan berättade han på nytt historien om det förlorade fåret och det förlorade myntet, och därefter tillade han sin favoritliknelse om den förlorade sonen. Jesus sade:
169:1.2 (1850.9) ”Ni har uppmanats av profeterna från Samuel till Johannes att söka Gud — söka sanningen. Alltid har de sagt: ’Sök Herren, medan han kan bli funnen.’ Och all sådan undervisning bör allvarligt begrundas och läggas på hjärtat. Men jag har kommit för att visa er att medan ni söker att finna Gud, söker Gud likaså att finna er. Många gånger har jag berättat för er historien om den gode herden som lämnade de nittionio fåren i fållan medan han gick ut för att leta efter det som hade gått vilse, och hur han när han hade hittat fåret som hade förirrat sig, lade det över sina axlar och ömt bar det tillbaka till fållan. Och när det förlorade fåret hade återförts till fållan kommer ni ihåg att den gode herden kallade på sina vänner och bad dem glädjas med honom över att fåret som hade varit förlorat hade hittats. Igen säger jag er att det blir större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvändas. Det faktum att själar har förirrat sig endast ökar den himmelske Faderns intresse. Jag har kommit till denna värld för att göra min Faders vilja, och det har sanningsenligt sagts om Människosonen att han är en vän till publikaner och syndare.
169:1.3 (1851.1) ”Ni har blivit lärda att Gud tar emot er efter det att ni har ångrat er och till följd av alla era offer- och botgärningar, men jag försäkrar er att Fadern accepterar er redan innan ni har omvänt er och sänder sin Son och hans medarbetare för att finna er och med glädje föra er tillbaka till fållan, till sonskapets och det andliga framåtskridandets rike. Ni är alla likt får som har gått vilse, och jag har kommit för att söka efter och rädda dem som är förlorade.
169:1.4 (1851.2) ”Och ni kommer väl också ihåg berättelsen om kvinnan som hade låtit göra tio silvermynt till ett halsband åt sig och som tappade ett av mynten, och hur hon tände lampan och omsorgsfullt sopade hela huset och fortsatte att leta tills hon fann det förlorade silvermyntet. Och så snart hon hade funnit det borttappade myntet samlade hon sina väninnor och grannar och sade: ’Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat.’ Så jag säger igen, att det alltid är stor glädje bland änglarna i himlen då en enda syndare omvänder sig och återvänder till Faderns fålla. Och jag berättar denna historia för att betona för er att Fadern och Sonen går ut för att leta efter dem som har förirrat sig, och vid detta letande använder vi alla påverkningsmöjligheter som kan vara till hjälp i våra uthålliga försök att finna dem som är förlorade, dem som har behov av frälsning. Och så går alltså Människosonen ut i vildmarken för att leta efter får som har gått vilse, men han letar också efter myntet som har tappats bort inne i huset. Fåret vandrar iväg, oavsiktligt; myntet täcks av tidens damm och skyms av alla ting som människor samlar.
169:1.5 (1851.3) ”Och nu vill jag berätta för er en historia om en tanklös son till en förmögen jordbrukare som avsiktligt lämnade sin faders hus och gav sig iväg till ett främmande land, där han råkade ut för många svårigheter. Ni kommer ihåg att fåret förirrade sig oavsiktligt, men denne yngling lämnade sitt hem efter föregående överläggning. Det hände sig så här:
169:1.6 (1851.4) ”En man hade två söner: den yngre var lätt om hjärtat och sorglös, ville alltid ha roligt och inte ta något ansvar, den äldre brodern var allvarsam, behärskad, hårt arbetande och villig att bära ansvar. Nu kom dessa två bröder inte väl överens med varandra; de grälade och tvistade alltid. Den yngre pojken var gladlynt och livfull men lat och opålitlig. Den äldre sonen var stadgad och arbetsam men samtidigt självcentrerad, butter och egenkär. Den yngre sonen gillade lek men skydde arbete; den äldre ägnade sig åt arbete men sällan åt något annat. Denna samvaro blev så otrevlig att den yngre sonen kom till sin far och sade: ’Far, ge mig den tredjedel av din förmögenhet som skulle tillfalla mig och låt mig gå ut i världen för att söka min egen lycka.’ Och när fadern hörde vad han bad om, och då han visste hur olycklig den yngre mannen var hemma och med sin äldre bror, skiftade han sin egendom och gav ynglingen hans andel.
169:1.7 (1851.5) ”Inom några veckor hade den unge mannen samlat ihop alla sina penningmedel och gav sig iväg till ett avlägset land. Och då han inte fann något nyttigt att göra som samtidigt var roligt, hade han snart slösat bort sitt arv på ett liv i utsvävningar. Och när han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Och så, när han led av hunger och hans nöd var stor fick han arbete hos en av det landets invånare, som sände honom ut på sina ägor för att mata svin. Och den unge mannen hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något.
169:1.8 (1852.1) ”En dag när han var mycket hungrig kom han till besinning och tänkte: ’Hur många anställda tjänare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl medan jag matar svin här borta i ett främmande land! Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son; låt mig bara få anställning som en av dina tjänare.’ Och när den unge mannen hade fattat sitt beslut gav han sig av hem till sin far.
169:1.9 (1852.2) ”Nu hade denne far mycket sörjt sin son; han hade saknat den gladlynte om än tanklöse gossen. Fadern älskade sin son och höll alltid utkik ifall han skulle återvända, så att den dag då han var på väg hem fick fadern redan på långt håll syn på honom, fylldes av ömt medlidande, sprang ut för att möta honom och med kärleksfullt välkomnande omfamnade och kysste honom. Och när de så hade träffats, såg sonen upp i sin fars tårfyllda ansikte och sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig; jag är inte längre värd att kallas din son —’ men pojken fick inte tillfälle att avsluta sin bekännelse, ty den överlycklige fadern sade till sina tjänare som nu hade sprungit dit: ’Skynda er att ta fram hans finaste dräkt, den som jag har sparat, och klä honom i den och sätt sonens ring på hans hand och sandaler på hans fötter.’
169:1.10 (1852.3) ”Och när den lycklige fadern hade lett den sårfotade och trötte gossen in i huset sade han till sina tjänare: ’Hämta en gödkalv och slakta den, så skall vi hålla fest, ty denna min son var död och lever igen; han var förlorad och nu återfunnen.’ Och de samlades alla kring fadern och gladdes med honom över upprättelsen av hans son.
169:1.11 (1852.4) ”Vid det här laget, medan de höll på och festade, kom den äldre sonen hem från sitt dagsverke ute på fälten, och när han närmade sig huset hörde han musik och dans. Och då han kom fram till bakdörren kallade han ut en av tjänarna och frågade vad som var meningen med allt detta festande. Och då sade tjänaren: ’Din bror som länge har varit förlorad har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven i glädjen över att hans son har återvänt välbehållen. Kom in så att du också får träffa din bor och välkomna honom tillbaka till din faders hus.’
169:1.12 (1852.5) ”Men när den äldre brodern hörde detta blev han så sårad och arg att han inte ville gå in i huset. När hans far fick höra om hans grämelse över välkomstfesten för hans yngre bror gick han ut och försökte tala honom till rätta. Men den äldre sonen ville inte låta sig övertalas av sin far. Han svarade sin far och sade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Jag har stannat här för att ta hand om dig alla dessa år, men du ställde aldrig till med en glädjefest för mitt trogna tjänande. Men när han kommer hem, din son som har slösat bort din egendom tillsammans med horor, då slaktar du en gödkalv och ordnar fest för honom.’
169:1.13 (1852.6) ”Eftersom denne far verkligen älskade båda sina söner, försökte han vädja till den äldre: ’Men min son, du har alltid varit hos mig, och allt som är mitt är ditt. Du kunde ha tagit en killing närsomhelst, om du hade fått vänner att ha roligt tillsammans med dig. Men nu är det endast rätt och riktigt att du skall komma med och glädjas och festa med mig för att din bror har kommit tillbaka. Tänk dig, min son, din bror var förlorad och är nu återfunnen; han har återvänt levande till oss!’”
169:1.14 (1853.1) Detta var en av de mest rörande och effektiva av alla liknelser som Jesus någonsin framförde för att hos sina åhörare inpränta Faderns villighet att ta emot alla som söker inträde i himmelriket.
169:1.15 (1853.2) Jesus framförde helst dessa tre berättelser vid samma tillfälle. Han berättade historien om det förlorade fåret för att visa att när människor oavsiktligt förvillar sig från livets stig är Fadern uppmärksam på sådana vilsegångna och går ut med sina Söner, flockens sanna herdar, för att leta efter de förlorade fåren. Han brukade därefter berätta historien om myntet som tappats bort i huset för att illustrera hur grundligt Gud letar efter alla som är förvirrade, förbryllade eller annars andligen förblindade av materiella omsorger och anhopningar i livet. Sedan brukade han fortsätta med att berätta denna liknelse om den förlorade sonen, mottagandet av den återvändande slösaren, för att visa hur fullständig upprättelsen av den förlorade sonen är i hans Faders hus och hjärta.
169:1.16 (1853.3) Många, många gånger under sina år av undervisning berättade och återberättade Jesus denna historia om den förlorade sonen. Den här liknelsen och berättelsen om den barmhärtige samariten var de medel som han helst använde för att undervisa om Faderns kärlek och människors grannsämja.
169:2.1 (1853.4) En kväll kommenterade Simon Seloten ett av Jesu uttalanden och sade: ”Mästare, vad menade du när du idag sade att många av världens barn är visare i sin generation än gudsrikets barn emedan de är skickliga på att göra sig till vän med orättfärdighetens mammon?” Jesus svarade:
169:2.2 (1853.5) ”Innan ni steg in i gudsriket var några av er mycket skickliga i att handskas med era affärsförbindelser. Även om ni var orättvisa och ofta ohederliga, var ni ändå såtillvida förståndiga och framsynta att ni drev era affärer med ögonen fästa endast på er vinst i nuet och er trygghet i framtiden. Likaså bör ni nu ordna ert liv i gudsriket så att det ger er glädje i nuet samtidigt som ni försäkrar er om att i framtiden få njuta av de skatter som ni har lagrat i himlen. Om ni var så flitiga i att skaffa er vinning när ni tjänade jaget, varför skulle ni vara mindre flitiga i att vinna själar för gudsriket, nu när ni är det mänskliga broderskapets tjänare och Guds förvaltare?
169:2.3 (1853.6) ”Ni kan alla lära er något av berättelsen om en rik man som hade en slug men orättfärdig förvaltare. Förvaltaren hade inte endast för egen självisk vinning bedrivit utpressning mot sin herres kunder utan även direkt förslösat och förskingrat sin herres förmögenhet. När hans herre till slut fick höra om allt detta kallade han till sig förvaltaren och frågade vad dessa rykten betydde samt krävde att han genast skulle redovisa för sitt förvaltarskap och bereda sig på att överföra sin herres angelägenheter att skötas av en annan.
169:2.4 (1853.7) ”Den trolöse förvaltaren började nu säga till sig själv: ’Vad skall jag nu göra när jag förlorar mitt arbete som förvaltare? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jag vet vad jag skall göra för att förvissa mig om att alla som gör affärer med min herre skall välkomna mig i sina hus, när jag mister min tjänst.’ Och sedan kallade han in dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste: ’Hur mycket han var skyldig?’ ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade förvaltaren: ’Här är ditt skuldebrev på vaxtavlan, sätt dig genast ned och ändra det till femtio.’ Sedan frågade han näste gäldenär: ’Hur mycket är du skyldig?’ Och denne svarade: ’Hundra tunnor vete.’ Då sade förvaltaren: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ Och så gjorde han även med talrika andra skuldsatta. Och på så sätt försökte denne ohederlige förvaltare skaffa sig vänner för tiden efter det att han hade förlorat sin tjänst. Till och med hans herre och mästare måste medge, när han senare fick veta om det, att hans trolöse förvaltare åtminstone hade visat sig skarpsinnig i sitt sätt att försöka rusta sig för framtida dagar av nöd och motgångar.
169:2.5 (1854.1) ”Och det är på så sätt denna världs människor ibland beter sig klokare, när de bereder sig för framtiden, än ljusets barn gör. Jag säger till er som gör anspråk på att samla skatter i himlen: Tag lärdom av dem som gör sig till vän med orättfärdighetens mammon, och likaledes led era liv så att ni för evigt blir vän med rättfärdighetens krafter och sålunda, när allt det jordiska sviker, skall ni glädjefullt välkomnas till de eviga boningarna.
169:2.6 (1854.2) ”Jag försäkrar er att den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Om ni inte har visat framsynthet och redlighet i denna världens angelägenheter, hur kan ni hoppas på att vara trogna och förståndiga när ni anförtros förvaltandet av himmelrikets sanna rikedomar? Om ni inte är goda förvaltare och trofasta bankirer, om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem skulle då vara dum nog att ge er en stor skatt i ert eget namn?
169:2.7 (1854.3) ”Och igen försäkrar jag er att ingen kan tjäna två herrar; antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att ty sig till den ene och inte ringakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”
169:2.8 (1854.4) När de närvarande fariséerna hörde detta började de hånle och hånskratta, då de var mycket begivna på att samla rikedomar. Dessa ovänligt sinnade åhörare försökte engagera Jesus i en fruktlös debatt, men han vägrade att debattera med sina fiender. När fariséerna började gräla med varandra lockade deras högröstade tal till sig ett stort antal av den folksamling som hade slagit läger i närheten. När de började tvista med varandra drog sig Jesus tillbaka och gick in i sitt tält för natten.
169:3.1 (1854.5) När mötet blev alltför högljutt reste sig Simon Petrus och tog tyglarna i sin hand med orden: ”Män och bröder, det passar sig inte att ni tvistar så här sinsemellan. Mästaren har talat, och det är bättre att ni begrundar hans ord. Detta är ingen ny lära som han har förkunnat för er. Har ni inte också hört nasirernas allegori om den rike mannen och tiggaren? En del av oss hörde Johannes Döparen dundra fram denna varnande liknelse till dem som älskar rikedomar och åtrår ohederlig förmögenhet. Och medan denna gamla liknelse inte är i enlighet med det evangelium som vi predikar, är det däremot skäl för er alla att fästa avseende vid dess lärdom tills ni förstår himmelrikets nya ljus. Berättelsen, så som Johannes framförde den, lydde så här:
169:3.2 (1854.6) ”Det fanns en rik man som hette Dives vilken klädde sig i purpur och fint linne och levde uppsluppet i fest och prakt varenda dag. Men det fanns också en tiggare som hette Lasaros och som låg vid hans port full av sår och önskade bara att han skulle få att äta smulorna som föll från den rike mannens bord; ja, till och med hundarna kom och slickade hans sår. Så hände det att tiggaren dog och fördes av änglarna att vila vid Abrahams sida. Och inom kort dog också den rike mannen och begravdes med pomp och kunglig ståt. När den rike mannen lämnade denna värld vaknade han i dödsriket, och när han märkte att han hade plågor lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham och Lasaros vid hans sida. Och då ropade Dives högt: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka hit Lasaros för att doppa sitt finger i vatten och fukta min tunga, ty jag plågas här svårt på grund av mitt straff.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, min son, att du fick njuta av det goda i livet medan Lasaros fick lida av ondskan. Men nu är allt detta förändrat, då Lasaros har funnit tröst här medan du plågas. Dessutom finns det en stor klyfta mellan oss och dig, så att vi inte kan ta oss över till dig eller du till oss.’ Då sade Dives till Abraham: ’Jag ber att du skickar Lasaros tillbaka till min faders hus, då jag har fem bröder, och han kan vittna så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Men Abraham sade: ’Min son, de har Mose och profeterna; de kan lyssna till dem.’ Då svarade Dives: ’Nej, nej, Fader Abraham! Men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon uppstår från de döda.’”
169:3.3 (1855.1) Efter det att Petrus hade berättat denna urgamla liknelse från nasirernas brödraskap, och då folksamlingen hade lugnat ned sig, reste sig Andreas och sände bort människorna för natten. Fastän både apostlarna och lärjungarna ofta ställde frågor till Jesus om liknelsen om Dives och Lasaros gick han aldrig med på att kommentera den.
169:4.1 (1855.2) Jesus hade alltid besvär med att försöka förklara för apostlarna att även fast de förkunnade etablerandet av Guds rike, var Fadern i himlen inte en konung. Vid den tid då Jesus levde på jorden och undervisade i köttslig gestalt kände människorna på Urantia främst till kungar och kejsare som nationernas styre, och judarna hade redan länge begrundat Guds rikes ankomst. Av dessa och andra orsaker ansåg Mästaren det vara bäst att beteckna människans andliga broderskap som himmelriket och andeledaren för detta samfund som Fadern i himlen. Aldrig talade Jesus om sin Fader som en konung. I sina förtroliga samtal med apostlarna talade han alltid om sig själv som Människosonen och deras äldre broder. Han betecknade alla sina anhängare som mänsklighetens tjänare och budbärare för rikets evangelium.
169:4.2 (1855.3) Jesus gav aldrig sina apostlar någon systematisk undervisning om den himmelske Faderns personlighet och egenskaper. Han bad aldrig människorna att tro på sin Fader; han tog det för givet att de gjorde det. Jesus förringade aldrig sig själv genom att komma med argument som bevis för att Fadern var verklig. Hela hans undervisning om Fadern koncentrerade sig på förkunnelsen att han och Fadern är ett, att den som har sett Sonen har sett Fadern, att Fadern, likt Sonen, vet allting, att endast Sonen och den för vilken Sonen uppenbarar Fadern verkligen känner Fadern, att den som känner Sonen också känner Fadern, att Fadern sände honom till världen för att uppenbara deras kombinerade naturer och framvisa deras förenade verksamhet. Han gjorde aldrig några andra uttalanden om sin Fader, utom till den samariska kvinnan vid Jakobs brunn, då han sade: ”Gud är ande.”
169:4.3 (1856.1) Ni kan lära er om Gud av Jesus genom att iaktta gudomligheten i hans liv, inte genom att ty er till hans förkunnelse. Från Mästarens liv kan ni var och en införliva den gudsuppfattning som motsvarar måttet på er förmåga att inse andliga och gudomliga realiteter, verkliga och eviga sanningar. Den finite kan aldrig hoppas på att förstå den Infinite, utom så som den Infinite var fokuserad hos tid-rymd-personligheten med finit erfarenhet i det människoliv som Jesus från Nasaret levde.
169:4.4 (1856.2) Jesus visste mycket väl att det är möjligt att lära känna Gud endast genom erfarenhetens realiteter; aldrig kan han förstås enbart genom undervisningen av sinnet. Jesus lärde sina apostlar att även om de aldrig helt kunde förstå Gud, kunde de helt säkert lära känna honom, just så som de hade lärt känna Människosonen. Du kan lära känna Gud, inte genom att förstå vad Jesus sade, utan genom att veta vad Jesus var. Jesus var en uppenbarelse av Gud.
169:4.5 (1856.3) Utom när Jesus citerade de hebreiska skrifterna talade han om Gudomen endast med två namn: Gud och Fader. När Jesus talade om sin Fader som Gud, använde han vanligtvis det hebreiska ord som betecknade den plurala Guden (Treenigheten) och inte ordet Jahve, vilket stod för den vidareutvecklade uppfattningen av judarnas stamgud.
169:4.6 (1856.4) Jesus kallade aldrig Fadern konung, och han beklagade mycket att judarnas hopp om ett återupprättat kungadöme och Johannes förkunnelse om ett kommande kungarike gjorde det nödvändigt för honom att kalla sitt tillämnade andliga broderskap himmelriket. Med ett enda undantag — förkunnelsen att ”Gud är ande” — talade Jesus aldrig om Gudomen på något annat sätt än i termer som beskrev hans eget personliga förhållande till det Första Ursprunget och Centret i Paradiset.
169:4.7 (1856.5) Jesus använde ordet Gud för att beteckna Gudomens idé och ordet Fader för att beteckna erfarenheten av att känna Gud. När ordet Fader används för att ange Gud bör det förstås i den mest vidsträckta bemärkelse. Ordet Gud kan inte definieras och står därför för det infinita begreppet om Fadern, medan termen Fader, som delvis kan definieras, kan användas för att uttrycka människans uppfattning av den gudomliga Fadern så som han har anknytning till människan under loppet av hennes dödliga existens.
169:4.8 (1856.6) För judarna var Elohim gudarnas Gud, medan Jahve var Israels Gud. Jesus accepterade begreppet Elohim och kallade denna suprema grupp av varelser Gud. I stället för begreppet Jahve, stamguden, introducerade han idén om Guds faderskap och människornas världsomfattande broderskap. Han upplyfte Jahve-begreppet om en förgudligad Fader för en ras till idén om alla människornas Fader, den enskilda troendes gudomlige Fader. Han förkunnade vidare att denna universernas Gud och denne alla människors Fader var en och samma Paradisgudom.
169:4.9 (1856.7) Jesus hävdade aldrig att han var en köttslig manifestation av Elohim (Gud). Han förkunnade aldrig att han var en uppenbarelse av Elohim (Gud) för världarna. Han lärde aldrig att den som hade sett honom hade sett Elohim (Gud). Men han tillkännagav sig däremot som uppenbarelsen av Fadern i köttslig gestalt, och han sade faktiskt att den som hade sett honom hade sett Fadern. Som den gudomlige Sonen gjorde han anspråk på att representera endast Fadern.
169:4.10 (1857.1) Han var faktiskt Son även till Elohim-Guden, men i sin dödliga, köttsliga gestalt och för Guds dödliga söner valde han att begränsa sin livsuppenbarelse till att åskådliggöra sin Faders karaktär i den mån en sådan uppenbarelse kunde tänkas vara förståelig för den dödliga människan. Vad beträffar karaktären hos de andra personerna i Paradistreenigheten får vi nöja oss med undervisningen om att de är alltigenom lika Fadern, som har uppenbarats i en personlig porträttering av det liv som hans inkarnerade Son, Jesus från Nasaret, levde.
169:4.11 (1857.2) Även om Jesus i sitt jordiska liv uppenbarade den himmelske Faderns sanna natur, undervisade han inte mycket om honom. I själva verket lärde han endast två saker: att Gud i sig själv är ande, och att i allt som gäller Guds relationer till sina skapade varelser är han en Fader. Denna kväll gjorde Jesus sitt slutliga uttalande om sitt förhållande till Gud när han förkunnade: ”Jag har kommit ut från Fadern, och jag har kommit in i världen, men jag skall igen lämna världen och bege mig till Fadern.”
169:4.12 (1857.3) Men observera! Jesus sade aldrig: ”Den som har hört mig har hört Gud.” Men han sade faktiskt: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Att höra Jesu förkunnelse är inte detsamma som att känna Gud, men att se Jesus är en upplevelse som i sig själv är en uppenbarelse av Fadern för själen. Universernas Gud härskar över den vittomfattande skapelsen, men det är Fadern i himlen som sänder ut sin ande att bo i ert sinne.
169:4.13 (1857.4) Jesus är i människogestalt den andliga lins som för den materiella varelsen synliggör Honom som är osynlig. Han är er äldre broder som i köttslig gestalt gör en Varelse med infinita attribut bekant för er, en Varelse som inte ens de himmelska härskarorna kan påstå att de helt förstår. Men allt detta måste bestå i den personliga erfarenheten hos den enskilda troende. Gud som är ande kan bli bekant endast som en andlig erfarenhet. Gud kan uppenbaras för de finita sönerna i de materiella världarna, av den gudomliga Sonen från de andliga världarna, endast som en Fader. Du kan lära känna den Evige som en Fader; du kan dyrka honom som universernas Gud, den infinita Skaparen av alla existenser.
Urantiaboken
Kapitel 170
170:0.1 (1858.1) LÖRDAGSEFTERMIDDAGEN den 11 mars höll Jesus sin sista predikan i Pella. Detta var ett av de mer anmärkningsvärda anföranden under hans offentliga verksamhet, ty det innehöll en fullständig och utförlig diskussion om himmelriket. Han var medveten om den förvirring som fanns hos hans apostlars och lärjungars sinnen beträffande betydelsen och innebörden av termerna ”himmelriket” och ”gudsriket”, vilka han använde som utbytbara beteckningar för sin utgivningsmission. Fastän själva termen himmelriket borde ha varit tillräcklig för att särskilja det som den stod för från all anknytning till jordiska riken och timliga styren, så var det inte så. Idén om en timlig konung var så djupt rotad i det judiska sinnet att den inte på detta sätt kunde rubbas inom en enda generation. Därför motsatte sig Jesus till en början inte denna länge närda föreställning om gudsriket.
170:0.2 (1858.2) Denna sabbatseftermiddag försökte Mästaren förtydliga undervisningen om himmelriket. Han diskuterade ämnet från varje synpunkt och försökte klargöra de många olika betydelser i vilka termen hade använts. I denna redogörelse utvidgar vi anförandet genom att lägga till talrika uttalanden av Jesus vid tidigare tillfällen och genom att inkludera vissa yttranden som han gjorde enbart till apostlarna under kvällsdiskussionerna samma dag. Vi framför också vissa kommentarer som gäller den senare utvecklingen av idén om gudsriket, så som den anknyter till den efteråt uppkommande kristna kyrkan.
170:1.1 (1858.3) I samband med redogörelsen för Jesu predikan bör det noteras att det genomgående i de hebreiska skrifterna fanns ett tvåfaldigt begrepp om himmelriket. Profeterna presenterade Guds rike som:
170:1.2 (1858.4) 1. En nuvarande realitet; och som
170:1.3 (1858.5) 2. Ett framtida hopp — riket skulle förverkligas till fullo vid Messias framträdande. Det var den uppfattning av riket som Johannes Döparen förkunnade.
170:1.4 (1858.6) Från allra första början förkunnade Jesus och apostlarna båda dessa uppfattningar. Det fanns två andra idéer om riket, vilka bör minnas:
170:1.5 (1858.7) 3. Den senare judiska uppfattningen om ett världsomfattande och transcendent rike med ett övernaturligt ursprung och ett mirakulöst etablerande.
170:1.6 (1858.8) 4. De persiska lärorna som beskrev etablerandet av ett gudomligt rike som följden av det godas seger över det onda vid världens ände.
170:1.7 (1858.9) Just innan Jesus anlände till jorden kombinerade och sammanblandade judarna alla dessa idéer om Guds rike till sin apokalyptiska uppfattning om Messias som skulle komma för att etablera tidsåldern för judarnas triumf, den eviga tidsåldern för Guds suprema styre på jorden: den nya världen, den tid då hela mänskligheten skulle dyrka Jahve. Då Jesus beslöt att utnyttja denna uppfattning om himmelriket valde han att tillämpa det vitalaste och kulminerande arvet från både den judiska och den persiska religionen.
170:1.8 (1859.1) Himmelriket, så som det har förståtts och missförståtts under den kristna tidens århundraden, har omfattat fyra klart skilda grupper av idéer:
170:1.9 (1859.2) 1. Judarnas uppfattning.
170:1.10 (1859.3) 2. Persernas uppfattning.
170:1.11 (1859.4) 3. Jesu uppfattning om himmelriket som en personlig erfarenhet — ”himmelriket inom er”.
170:1.12 (1859.5) 4. De sammansatta och förvirrade uppfattningar som kristendomens grundare och spridare har försökt bibringa världen.
170:1.13 (1859.6) Det förefaller som om Jesus i sin offentliga förkunnelse vid skilda tider och under olika förhållanden kan ha framfört många olika uppfattningar om ”riket”, men sina apostlar lärde han alltid att riket omfattade människans personliga erfarenhet i förhållande till sina medmänniskor på jorden och till Fadern i himlen. Beträffande Guds rike var hans sista ord alltid: ”Guds rike finns inom er.”
170:1.14 (1859.7) Den förvirring som har fortgått genom århundradena beträffande betydelsen av uttrycket ”himmelriket” har orsakats av tre faktorer:
170:1.15 (1859.8) 1. Den förvirring som har orsakats av att man såg hur tanken om ”riket” av Jesus och apostlarna utvecklades genom olika progressiva faser.
170:1.16 (1859.9) 2. Den förvirring som oundvikligen var förenad med omplanteringen av den tidiga kristendomen från judisk till icke-judisk jord.
170:1.17 (1859.10) 3. Den förvirring som innelåg i det faktum att kristendomen blev en religion som byggdes upp kring Jesu person som den centrala idén. Rikets evangelium blev allt mer en religion om honom.
170:2.1 (1859.11) Mästaren gjorde det klart att himmelriket måste börja med och vara centrerat i den tvåfaldiga uppfattningen om sanningen av Guds faderskap och det därmed korrelerade faktumet om människornas broderskap. Jesus förklarade att accepterandet av en sådan förkunnelse skulle befria människan från det urgamla slaveriet under djurisk rädsla och samtidigt berika människolivet med följande frukter från det nya livet i andlig frihet:
170:2.2 (1859.12) 1. Nytt mod och ökad andlig kraft. Rikets evangelium skulle göra människan fri och inspirera henne till att våga hoppas på evigt liv.
170:2.3 (1859.13) 2. Evangeliet innehöll ett budskap om ny tillförsikt och sann tröst för alla människor, även för de fattiga.
170:2.4 (1859.14) 3. Det var i sig självt en ny norm för moraliska värden, en ny etisk måttstock för att mäta människans beteende. Det förde fram idealet om ett nytt slags människosamhälle som det skulle leda till.
170:2.5 (1859.15) 4. Det förkunnade det andligas överlägsenhet jämfört med det materiella. Det förhärligade andliga realiteter och upphöjde övermänskliga ideal.
170:2.6 (1860.1) 5. Det nya evangeliet lyfte fram andlig uppnående som livets sanna mål. Människolivet fick ett nytt begåvande av moraliskt värde och gudomlig värdighet.
170:2.7 (1860.2) 6. Jesus lärde att de eviga realiteterna var ett resultat av (en belöning för) rättfärdigt jordiskt strävande. Människans vistelse som dödlig på jorden fick nya betydelser till följd av insikten om att hon hade en ädel bestämmelse.
170:2.8 (1860.3) 7. Det nya evangeliet bekräftade att människans frälsning är en uppenbarelse av ett vittgående gudomligt syfte som skall fullbordas och förverkligas i den framtida ödesbestämmelsen av Guds frälsta söners ändlösa tjänande.
170:2.9 (1860.4) De ovannämnda lärorna täcker den utvidgade idén om Guds rike som Jesus förkunnade. Denna storsinta uppfattning ingick knappast i Johannes Döparens elementära och förvirrade förkunnelse om riket.
170:2.10 (1860.5) Apostlarna kunde inte fatta den verkliga betydelsen av Mästarens uttalanden om Guds rike. Den senare förvrängningen av Jesu förkunnelse, så som den är upptecknad i Nya testamentet, beror på att evangelieförfattarnas förståelse var färgad av tron på att Jesus var borta från världen endast en kort tid, att han snart skulle återvända för att etablera Guds rike i makt och härlighet — just en sådan föreställning som de hade medan han fanns hos dem i köttslig gestalt. Men Jesus sammanknippade inte rikets etablerande med idén om hans återkomst till denna värld. Att århundraden har gått utan något tecken på en ”ny tidsålder” är inte på något sätt i disharmoni med Jesu förkunnelse.
170:2.11 (1860.6) Den storslagna strävan som uttrycktes i denna predikan var försöket att omvandla föreställningen om himmelriket till ett ideal som omfattade tanken att göra Guds vilja. Länge hade Mästaren lärt sina anhängare att be: ”Må ditt rike komma; må din vilja ske”, och vid det här tillfället försökte han allvarligt förmå dem att överge användningen av termen Guds rike till förmån för den mer praktiska motsvarigheten Guds vilja. Men det lyckades inte.
170:2.12 (1860.7) Jesus önskade ersätta idén om riket, konungen och undersåtarna med föreställningen om den himmelska familjen, den himmelske Fadern samt Guds befriade söner engagerade i ett fröjdefullt och frivilligt tjänande av sina medmänniskor och i en sublim och intelligent dyrkan av Gud Fadern.
170:2.13 (1860.8) Vid det här laget hade apostlarna förvärvat ett tvåfaldigt sätt att se på Guds rike; de ansåg det vara:
170:2.14 (1860.9) 1. En fråga om personlig erfarenhet, något som redan då fanns i hjärtana på sant troende.
170:2.15 (1860.10) 2. En fråga om folk- eller världsföreteelser; att Guds rike låg i framtiden, något att se fram emot.
170:2.16 (1860.11) De betraktade rikets uppkomst i människornas hjärtan som en gradvis utveckling, likt jäsningen i en surdeg eller senapskornets växt. De trodde att gudsrikets ankomst i folk- eller världsomfattande mening skulle ske både plötsligt och spektakulärt. Jesus tröttnade aldrig på att berätta för dem att himmelriket var deras personliga erfarenhet av att inse och förverkliga det andliga livets högre kvaliteter; att dessa andeerfarenhetens realiteter progressivt överförs till nya och högre nivåer av gudomlig visshet och evig storslagenhet.
170:2.17 (1860.12) Denna eftermiddag förkunnade Mästaren klart och tydligt en ny uppfattning om gudsrikets tvåfaldiga natur, då han beskrev följande två faser:
170:2.18 (1860.13) ”För det första: Guds rike i denna värld, den suprema önskan att göra Guds vilja, människans osjälviska kärlek, som bär god frukt i form av förbättrat etiskt och moraliskt beteende.
170:2.19 (1861.1) ”För det andra: Guds rike i himlen, målet för de dödliga troende, det livsskede vari kärleken till Gud fulländas och vari Guds vilja görs på ett mer gudomligt vis.”
170:2.20 (1861.2) Jesus lärde att den troende genom sin tro träder in i gudsriket nu. I sina många olika föreläsningar undervisade han om att två saker är väsentliga för att genom tro inträda in i gudsriket:
170:2.21 (1861.3) 1. Tro, uppriktighet. Att komma som ett litet barn, att ta emot utgivningen av ens sonskap som en gåva; att underkasta sig att göra Faderns vilja utan att fråga och med full tillit till och i genuin förtröstan på Faderns visdom; att komma in i riket fri från fördomsfullhet och förhandsuppfattningar; att ha ett öppet sinne och vara läraktig som ett oförstört barn.
170:2.22 (1861.4) 2. Sanningshunger. Törsten efter rättfärdighet, en sinnesförändring, att människan har tillägnat sig motivet till att vilja vara som Gud och finna Gud.
170:2.23 (1861.5) Jesus lärde att synden inte är en följd av en bristfällig människonatur utan att den snarare kommer sig av ett medvetet sinne som domineras av en motspänstig vilja. Om synden lärde han att Gud har förlåtit den; att vi gör denna förlåtelse personligen tillgänglig genom att vi förlåter våra medmänniskor. När du förlåter din jordiske broder skapar du därmed i din egen själ förmågan att som en realitet ta emot Guds förlåtelse av dina egna missgärningar.
170:2.24 (1861.6) Vid den tid då aposteln Johannes började skriva berättelsen om Jesu liv och förkunnelse hade den första tidens kristna haft så mycket svårigheter av att idén om Guds rike orsakade förföljelse, att de i stort sett hade övergett användningen av uttrycket. Johannes talar mycket om det ”eviga livet”. Jesus talade ofta om det som ”livets rike”. Han hänvisade också ofta till ”Guds rike inom er”. En gång kallade han en sådan erfarenhet ”familjegemenskap med Gud Fadern”. Jesus försökte ersätta uttrycket rike med många andra termer, men alltid utan framgång. Bland annat använde han uttrycken: Guds familj, Faderns vilja, Guds vänner, de troendes samfund, människans broderskap, Faderns flock, Guds barn, de trognas gemenskap, Faderns tjänst och Guds befriade söner.
170:2.25 (1861.7) Men han kunde inte undgå att använda idén om riket. Först över femtio år senare, efter det att de romerska arméerna hade förstört Jerusalem, började denna idé om riket förändras till det eviga livets kult då dess sociala och institutionella aspekter togs över av den snabbt expanderande och kristalliserande kristna kyrkan.
170:3.1 (1861.8) Jesus försökte alltid inpränta hos sina apostlar och lärjungar att de genom tro måste förskaffa sig en rättfärdighet som översteg den rättfärdighet som uttrycktes av de slaviska gärningar som en del av de skriftlärda och fariséerna så inbilskt paraderade inför världen.
170:3.2 (1861.9) Fastän Jesus lärde att tro, enkel barnatro, är nyckeln till rikets dörr, lärde han också att det efter inträdet genom dörren finns uppåtgående trappsteg av rättfärdighet, uppför vilka varje troende barn måste gå för att växa upp till Guds robusta söners fulla längd.
170:3.3 (1861.10) Det är när man betraktar sättet att ta emot Guds förlåtelse som uppnåendet av rikets rättfärdighet uppenbaras. Tron är det pris du betalar för inträdet i Guds familj, men förlåtelsen är Guds handling som godkänner din tro som priset för inträdet. Mottagandet av Guds förlåtelse innebär för en som tror på riket en definitiv och faktisk upplevelse, och det består av fyra steg, rikets steg av inre rättfärdighet:
170:3.4 (1862.1) 1. Guds förlåtelse görs faktiskt tillgänglig och upplevs personligen av människan just i den utsträckning som hon förlåter sina medmänniskor.
170:3.5 (1862.2) 2. Människan förlåter inte på allvar sina medmänniskor om hon inte älskar dem som sig själv.
170:3.6 (1862.3) 3. Att på detta sätt älska sin nästa som sig själv är den högsta etiken.
170:3.7 (1862.4) 4. Moraliskt uppträdande, sann rättfärdighet, blir då det naturliga resultatet av en sådan kärlek.
170:3.8 (1862.5) Det är därför uppenbart att rikets sanna och inre religion ofelbart och i ökad utsträckning tenderar att manifestera sig i praktiska åtgärder av socialt tjänande. Jesus förkunnade en levande religion som drev sina troende till att engagera sig i kärleksfullt tjänande. Men Jesus satte inte etiken i religionens ställe. Han förkunnade religionen som en orsak och etiken som en följd.
170:3.9 (1862.6) Rättfärdigheten i varje handling måste mätas med motivet till den; de högsta formerna av godhet är därför omedvetna. Jesus befattade sig aldrig med moral eller etik som sådana. Han var helt upptagen av den inre och andliga gemenskap med Gud Fadern som så säkert och direkt manifesterar sig i ett utåtriktat och kärleksfullt tjänande av människan. Han lärde att rikets religion är en äkta personlig erfarenhet som ingen människa kan hålla inom sig; att medvetandet om att man är medlem av de troendes familj oundvikligen leder till att man följer reglerna för familjens beteende, att tjäna ens bröder och systrar i en strävan att utöka och utvidga samfundet.
170:3.10 (1862.7) Gudsrikets religion är personlig, individuell; frukterna, resultaten, berör familjen, brödraskapet. Jesus försummade aldrig att upphöja heligheten hos individen i motsats till samhället. Men han insåg också att människan uppbygger sin karaktär genom osjälviskt tjänande; att hon utvecklar sin moraliska natur i kärleksfulla relationer till sina medmänniskor.
170:3.11 (1862.8) Genom att förkunna att riket är inom människan, genom att upphöja individen, gav Jesus dödsstöten åt det gamla samhället och inledde den sanna samhälleliga rättfärdighetens nya domperiod. Denna nya samhällsordning har världen knappast känt till, emedan världen har vägrat att tillämpa principerna för himmelrikets evangelium. När detta rike, som innebär att det andliga råder supremt, faktiskt framträder på jorden manifesteras det inte endast i bättre sociala och materiella förhållanden, utan snarare i härligheterna i de förhöjda och berikade andliga värden som kännetecknar den annalkande tidsåldern av förbättrade mänskliga relationer och allt mer omfattande andliga resultat.
170:4.1 (1862.9) Jesus gav aldrig en exakt definition av gudsriket. Ena gången diskuterade han en viss fas av riket, andra gången behandlade han en annan aspekt av broderskapets gudsstyre i människornas hjärtan. Under loppet av den här sabbatseftermiddagens predikan nämnde Jesus inte mindre än fem faser eller epoker av riket, nämligen:
170:4.2 (1862.10) 1. Den personliga och inre erfarenheten av det andliga livet i den enskilda troendes gemenskap med Gud Fadern.
170:4.3 (1863.1) 2. Det växande brödraskapet av evangelietroende, de samhälleliga aspekterna av den högre moral och skärpta etik som följer av att Guds ande råder i de enskilda troendes hjärtan.
170:4.4 (1863.2) 3. Det överjordiska brödraskapet av osynliga andliga varelser, vilket råder på jorden och i himlen, Guds övermänskliga rike.
170:4.5 (1863.3) 4. Förväntningarna på en mer fulländad uppfyllelse av Guds vilja, framåtskriandet mot gryningen av en ny samhällsordning i samband med ett förbättrat andligt levnadssätt — människans nästa tidsålder.
170:4.6 (1863.4) 5. Riket i sin fullbordan, ljusets och livets framtida tidsålder på jorden.
170:4.7 (1863.5) Därför måste vi alltid granska Mästarens undervisning för att utröna vilken av dessa fem faser han kan tänkas syfta på när han använder uttrycket himmelriket. Genom denna process, som så småningom förändrar människans vilja och sålunda påverkar människans beslut, förändrar Mikael och hans medarbetare likaledes långsamt men säkert hela förloppet av människans utveckling — samhälleligt och i övrigt.
170:4.8 (1863.6) Mästaren lade vid detta tillfälle vikt vid följande fem punkter som uttryck för huvuddragen i rikets evangelium:
170:4.9 (1863.7) 1. Betonandet av individen.
170:4.10 (1863.8) 2. Viljan som den avgörande faktorn i människans erfarenhet.
170:4.11 (1863.9) 3. Andlig gemenskap med Gud Fadern.
170:4.12 (1863.10) 4. Den suprema tillfredsställelsen av att med kärlek tjäna människorna.
170:4.13 (1863.11) 5. Det andligas transcendens över det materiella i människans personlighet.
170:4.14 (1863.12) Denna värld har aldrig allvarligt, uppriktigt eller ärligt prövat dessa dynamiska idéer och gudomliga ideal i Jesu lära om himmelriket. Men ni skall inte låta er nedslås av att idén om riket ser ut att framskrida långsamt på Urantia. Kom ihåg att den progressiva evolutionens ordning är underkastad plötsliga och oväntade periodiska förändringar både i den materiella och i den andliga världen. Jesu utgivning som en inkarnerad Son var just en sådan ovanlig och oväntad händelse i det andliga livet i världen. Gör inte heller det fatala misstaget att ni, medan ni väntar på att riket skall manifestera sig i en ny tidsålder, försummar att etablera det i era egna själar.
170:4.15 (1863.13) Även om Jesus placerade en av rikets faser i framtiden och vid talrika tillfällen antydde att en sådan händelse kunde tänkas framträda som en del av en världsomfattande kris, och fastän han också vid flera tillfällen bestämt lovade att en gång återvända till Urantia, bör det noteras att han aldrig definitivt kopplade samman dessa två tankar. Han utlovade vid något tillfälle i framtiden en ny uppenbarelse av riket på jorden. Han lovade också att en gång i egen person komma tillbaka till denna värld, men han sade inte att dessa två händelser innebar samma sak. För allt vad vi vet kan, eller kan inte, dessa löften avse samma händelse.
170:4.16 (1863.14) Hans apostlar och lärjungar kopplade förvisso samman dessa två utfästelser. När riket inte förverkligades så som de hade väntat sig, kom de ihåg Mästarens förkunnelse om ett framtida rike, och mindes hans löfte att komma tillbaka, och drog då den förhastade slutsatsen att dessa löften syftade på samma händelse. Därför levde de i hoppet om att han omedelbart skulle komma en andra gång för att med makt och härlighet etablera Guds rike i dess fullhet. Så har nu generationer av troende levt på jorden, den ena efter den andra, med samma inspirerande men svikande hopp.
170:5.1 (1864.1) Då vi nu har sammanfattat Jesu förkunnelse om himmelriket har vi lov att redogöra för vissa senare idéer, som knöts till föreställningen om riket, och att framföra en profetisk förutsägelse om riket så som det kan tänkas utvecklas under den förestående tiden.
170:5.2 (1864.2) Under de första århundradena av den kristna utbredningen påverkades idén om himmelriket enormt av uppfattningarna i den grekiska idealismen, idén om det naturliga som en skugga av det andliga — det timliga som det evigas skugga i tiden.
170:5.3 (1864.3) Men det stora steget, som betydde en omplantering av Jesu förkunnelse från en judisk till en icke-judisk grogrund, togs när rikets Messias blev kyrkans Frälsare. Kyrkan var den religiösa och sociala organisation som växte fram av Paulus och hans efterföljares aktiviteter och som baserade sig på Jesu förkunnelse så som den utökades med Filons tankar och de persiska lärorna om gott och ont.
170:5.4 (1864.4) Jesu idéer och ideal, så som de kom till uttryck i förkunnelsen om rikets evangelium, gick närapå förlorade när hans anhängare allt mer förvrängde hans uttalanden. Jesu uppfattning av riket förändrades märkbart av två starka tendenser:
170:5.5 (1864.5) 1. De judiska troende höll envist fast vid sitt sätt att betrakta honom som Messias. De trodde att Jesus mycket snart skulle återvända för att faktiskt etablera ett världsomfattande och mer eller mindre materiellt rike.
170:5.6 (1864.6) 2. De icke-judiska kristna började mycket tidigt acceptera Paulus läror, vilket allt mer ledde till den allmänna åsikten att Jesus var Återlösaren av kyrkans barn, kyrkan som var den nya och institutionella arvtagaren till den tidigare uppfattningen om riket som ett rent andligt brödraskap.
170:5.7 (1864.7) Som en samhällelig utväxt av riket hade kyrkan varit helt naturlig och även önskvärd. Det onda med kyrkan var inte dess existens utan snarare att den nästan helt trängde undan Jesu uppfattning av riket. Paulus institutionaliserade kyrka blev praktiskt taget en ett substitut för det himmelrike som Jesus hade förkunnat.
170:5.8 (1864.8) Men tvivla inte, detta samma himmelrike som Mästaren lärde existerar i den troendes hjärta, kommer ännu att förkunnas för denna kristna kyrka, liksom även för alla andra religioner, folkslag och nationer på jorden — rentav för varje individ.
170:5.9 (1864.9) Riket enligt Jesu undervisning, det andliga idealet om individens rättfärdighet och uppfattningen om människans gudomliga gemenskap med Gud, blev så småningom begravt under den mystiska tankeskapelsen om Jesu person som Återlösaren-Skaparen och det andliga överhuvudet för ett samhälleligt anpassat religiöst samfund. På detta sätt blev en formell och institutionell kyrka ett substitut för rikets individuellt andeledda brödraskap.
170:5.10 (1864.10) Kyrkan var en oundviklig och nyttig samhällelig följd av Jesu liv och undervisning tragedin bestod däri att denna samhälleliga reaktion på läran om riket så helt åsidosatte det andliga begreppet om det verkliga riket i enlighet med Jesu förkunnelse och liv.
170:5.11 (1865.1) Guds rike var för judarna israeliternas samfund; för icke-judarna blev det den kristna kyrkan. För Jesus var riket summan av de individer som hade bekänt sin tro på Guds faderskap, därmed förklarat sig helhjärtat hängivna att göra Guds vilja och sålunda blivit medlemmar av människans andliga brödraskap.
170:5.12 (1865.2) Mästaren insåg till fullo att vissa samhälleliga resultat skulle framträda i världen till följd av att rikets evangelium spreds. Men hans avsikt var att alla sådana önskvärda samhälleliga manifestationer skulle framträda som omedvetna och oundvikliga utväxter eller naturliga frukter av denna inre personliga upplevelse hos enskilda troende, denna rent andliga gemenskap och samvaro med den gudomliga anden som innebor och aktiverar alla sådana troende.
170:5.13 (1865.3) Jesus förutsåg att en social organisation eller kyrka skulle följa på det sanna andliga rikets utbredning, och därför motsatte han sig aldrig att apostlarna tillämpade Johannes doprit. Han lärde att den sanningsälskande själen, som hungrar och törstar efter rättfärdighet — efter Gud — genom tro upptas i det andliga riket. Samtidigt lärde apostlarna att en sådan troende genom den yttre dopriten upptas i lärjungarnas sociala organisation.
170:5.14 (1865.4) När Jesu efterföljare genast efter hans tid insåg sitt partiella misslyckande med att förverkliga hans ideal om etablerandet av riket i människornas hjärtan genom andens dominans över och ledning av den enskilda troende, tog de sig till att rädda hans förkunnelse från att helt gå förlorad genom att i stället för Mästarens rikesideal gradvis skapa en synlig social organisation, den kristna kyrkan. När de hade genomfört detta ersättande program började de, för att bibehålla konsekvens och sörja för erkännandet av Mästarens förkunnelse om riket, förskjuta riket in i framtiden. Så snart kyrkan var väl etablerad började den lära att Guds rike i verkligheten skulle framträda då den kristna tidsåldern kulminerade, vid Kristi återkomst.
170:5.15 (1865.5) På detta sätt blev riket ett begrepp om en tidsålder, en idé om ett framtida besök och ett ideal om det slutliga återlösandet av den Högstes heliga. De första kristna (och alltför många av de senare) förlorade på det hela taget ur sikte den tanke om Fader och son som fanns uttryckt i Jesu förkunnelse om riket, samtidigt som de ersatte den med kyrkans välorganiserade sociala gemenskap. Kyrkan blev sålunda främst ett socialt brödraskap, som effektivt undanträngde Jesu begrepp och ideal om ett andligt brödraskap.
170:5.16 (1865.6) Jesu ideala uppfattning gick till stor del förlorad, men med Mästarens personliga liv och förkunnelse som grundval, kompletterade med de grekiska och persiska föreställningarna om det eviga livet och utvidgade med Filons lära om det timliga i motsats till det andliga drog Paulus ut för att bygga upp ett av de mest progressiva människosamfund som någonsin har existerat på Urantia.
170:5.17 (1865.7) Jesu begrepp är fortfarande levande i de avancerade religionerna i världen. Paulus kristna kyrka är den socialiserade och humaniserade skuggan av vad Jesus avsåg att himmelriket skulle vara — och av vad det förvisso skall bli en dag. Paulus och hans efterföljare flyttade delvis över frågorna om evigt liv från individen till kyrkan. Kristus blev sålunda kyrkans överhuvud snarare än en äldre broder till varje enskild troende i Faderns familj i riket. Paulus och hans samtida tillämpade alla Jesu andliga implikationer beträffande sig själv och den enskilda troende på kyrkan som en grupp av troende, och då de gjorde så gav de en dödsstöt åt Jesu begrepp om det gudomliga riket i den enskilda troendes hjärta.
170:5.18 (1866.1) Så har den kristna kyrkan i århundraden arbetat under en stor förlägenhet emedan den vågade göra anspråk på rikets hemlighetsfulla krafter och privilegier vilka kan utövas och erfaras endast mellan Jesus och hans andliga trosbröder. Sålunda blir det uppenbart att medlemskap i kyrkan inte nödvändigtvis betyder gemenskap i gudsriket; den senare är andlig, det förra i huvudsak socialt.
170:5.19 (1866.2) Förr eller senare är tiden inne för en annan och större Johannes Döparen att framträda och förkunna: ”Gudsriket är nära förestående” — i betydelsen en återgång till det höga andliga begreppet från Jesus, som förkunnade att riket är hans himmelske Faders vilja när den är dominerande och transcendent i den troendes hjärta — och att göra allt detta utan att på något sätt hänvisa till vare sig den synliga kyrkan på jorden eller till Kristi förväntade återkomst. Det måste ske ett återupplivande av Jesu faktiska förkunnelse, en sådan ompresentation som omintetgör hans tidiga efterföljares arbete då de tog itu med att skapa ett sociofilosofiskt trossystem om det faktum att Mikael vistades på jorden. Inom en kort tid ersatte nästan undervisningen av denna berättelse om Jesus predikandet av Jesu evangelium om gudsriket. På detta sätt åsidosatte en historisk religion den lära i vilken Jesus hade blandat människans högsta moraliska idéer och andliga ideal med hennes mest sublima hopp för framtiden — evigt liv; och det var evangeliet om gudsriket.
170:5.20 (1866.3) Det är just för att Jesu evangelium var så mångsidigt som de som studerade i uppteckningarna om hans förkunnelse inom några århundraden blev uppdelade i så många kulter och sekter. Denna beklagansvärda uppdelning av kristna troende är en följd av att man inte i Mästarens mångfacetterade förkunnelse har lyckats urskilja den gudomliga enheten i hans ojämförliga liv. Men en dag kommer de som sant tror på Jesus inte att vara på detta sätt andligen splittrade i sin attityd inför icke-troende. Alltid kan vi ha olikheter när det gäller intellektuell förståelse och tolkning, även olika grader av social anpassning, men avsaknad av andligt broderskap är både oförlåtligt och klandervärt.
170:5.21 (1866.4) Misstag er inte! Det finns i Jesu förkunnelse en sådan evig natur som inte tillåter den att för evigt förbli ofruktbar i hjärtana på tänkande människor. Guds rike så som Jesus uppfattade det har till stor del blivit oförverkligat på jorden. Tills vidare har den materiella kyrkan tagit dess plats, men ni bör förstå att denna kyrka endast är det fördröjda andliga rikets larvstadium, vilket bär riket genom denna materiella tidsålder över till en andligare världsordning där Mästarens förkunnelse kan få en bättre möjlighet att utvecklas. Sålunda blir den så kallade kristna kyrkan den kokong i vilken riket enligt Jesus begrepp nu slumrar. Det gudomliga broderskapets rike är fortfarande vid liv och framträder till slut och helt säkert från denna långvariga nedsänkning, precis lika säkert som fjärilen till slut kommer fram som den vackra slutprodukten av dess mindre attraktiva metamorfosiska utvecklingsvarelse.
Urantiaboken
Kapitel 171
171:0.1 (1867.1) DAGEN efter den minnesvärda predikan över ”Himmelriket” meddelade Jesus att han och apostlarna skulle ge sig i väg nästa dag för att närvara under påskhögtiden i Jerusalem, och att de på sin väg skulle besöka många städer i södra Pereen.
171:0.2 (1867.2) Anförandet om riket och uttalandet att han skulle närvara vid påskfirandet fick alla hans anhängare att tro att han var på väg till Jerusalem för att etablera det världsliga rike som byggde på judarnas överhöghet. Vad Jesus än sade om rikets icke-materiella karaktär kunde han inte helt avlägsna den idén från sina judiska åhörares sinnen att Messias skulle etablera något slags nationalistiskt styre med högkvarter i Jerusalem.
171:0.3 (1867.3) Det som Jesus sade i sin sabbatspredikan tenderade endast att göra majoriteten av hans anhängare förvirrade; mycket få blev upplysta av Mästarens framförande. Ledarna förstod något av hans förkunnelse om det inre riket, ”himmelriket inom er”, men de visste också att han hade talat om ett annat och framtida rike, och de trodde att han nu var på väg till Jerusalem för att etablera detta rike. När de blev besvikna i sin förväntan, när judarna förkastade honom, och senare när Jerusalem bokstavligen förstördes, klamrade de sig fortfarande fast vid detta hopp och trodde uppriktigt att Mästaren snart skulle återvända till världen för att i stor kraft och majestätisk härlighet etablera det utlovade riket.
171:0.4 (1867.4) Det var denna söndagseftermiddag Salome, mor till Jakob och Johannes Sebedaios, kom till Jesus med sina två apostlasöner, närmade sig Jesus som om han vore en orientalisk potentat och försökte få honom att på förhand lova att bevilja vadhelst hon anhöll om. Men Mästaren ville inte lova något sådant; istället frågade han henne: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Då svarade Salome: ”Mästare, nu när du är på väg upp till Jerusalem för att grunda riket ville jag be dig att på förhand lova mig att dessa mina söner skall få hedersplatser hos dig, så att den ene får sitta till höger och den andre till vänster om dig i ditt rike.”
171:0.5 (1867.5) När Jesus hörde Salomes anhållan sade han: ”Kvinna, du vet inte vad du ber om.” Sedan såg han de två ärelystna apostlarna rakt i ögonen och sade: ”För att jag länge har känt och älskat er, för att jag rentav har bott i er mors hus, för att Andreas har förordnat er att alltid vara hos mig, därför låter ni er mor komma till mig i hemlighet med denna otillbörliga anhållan. Men låt mig fråga er: Kan ni dricka den bägare som jag snart skall dricka?” Utan en stunds eftertanke svarade Jakob och Johannes: ”Ja Mästare, det kan vi.” Jesus sade: ”Jag är bedrövad för att ni inte vet varför vi går upp till Jerusalem, jag är sorgsen över att ni inte förstår mitt rikes natur, jag är besviken att ni kommer med er mor för att be mig om detta. Men jag vet att ni älskar mig i era hjärtan; därför tillkännager jag att ni för visso skall få dricka av min bittra bägare och få del av min förödmjukelse, men platserna till höger och till vänster om mig är inte mina att ge. Sådana hedersplatser är reserverade för dem som har utnämnts därtill av min Fader.”
171:0.6 (1868.1) Vid det här laget hade någon redan underrättat Petrus och de övriga apostlarna om detta möte, och de var högst förnärmade över att Jakob och Johannes faktiskt sökte skaffa sig företräde framför dem och att de hade gått i hemlighet med sin mor för att göra en sådan anhållan. När de började disputera sinsemellan kallade Jesus dem samman och sade: ”Ni vet mycket väl hur hedningarnas härskare är herrar över sina undersåtar och hur de mäktiga utövar sin makt. Men så är det inte i himmelriket. Den som vill vara stor bland er låt honom först bli de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall bli den som vårdar sig om de andra. Jag säger er att Människosonen inte kom för att bli tjänad utan för att tjäna, och jag går nu upp till Jerusalem och lägger där ned mitt liv för att göra min Faders vilja och tjäna mina bröder.” När apostlarna hörde dessa ord drog de sig bort för att be i avskildhet. Samma kväll, som svar på Petrus bemödanden, bad Jakob och Johannes vederbörligen de tio om ursäkt och återfick sitt goda anseende bland sina bröder.
171:0.7 (1868.2) När Sebedaios söner bad om säten till höger och till vänster om Jesus i Jerusalem förstod de föga att deras älskade lärare inom mindre än en månad skulle hänga på ett romerskt kors med en döende tjuv på ena sidan och en annan lagbrytare på andra sidan. Deras mor, som var närvarande vid korsfästelsen, kom väl ihåg den dåraktiga begäran som hon hade framfört till Jesus i Pella angående hedersplatserna som hon så oförståndigt hade sökt för sina apostlasöner.
171:1.1 (1868.3) På måndagsförmiddagen den 13 mars tog Jesus och hans tolv apostlar slutligt farväl av lägret vid Pella och inledde sin rundtur till städerna i södra Pereen, där Abners medarbetare bedrev sin verksamhet. De tillbringade mer än två veckor med att besöka de sjuttio budbärarna och fortsatte sedan direkt till Jerusalem för påskfirandet.
171:1.2 (1868.4) När Mästaren lämnade Pella följdes han av omkring tusen lärjungar som hade bott i läger med apostlarna. Ungefär hälften av denna grupp lämnade honom vid vadstället över Jordanfloden på vägen till Jeriko när de fick veta att han var på väg till Hesbon och efter det att han hade predikat om ”att räkna kostnaderna”. De gick vidare upp till Jerusalem medan den andra hälften följde honom i två veckor och besökte städerna i södra Pereen.
171:1.3 (1868.5) Allmänt taget förstod de flesta av Jesu närmaste anhängare att lägret vid Pella hade lämnats för gott, men de trodde det betydde att deras Mästare äntligen ämnade bege sig till Jerusalem och lägga beslag på Davids tron. En stor majoritet av hans anhängare kunde aldrig tillägna sig någon annan uppfattning om himmelriket. Vad han än lärde dem, ville de inte ge upp denna judiska idé om riket.
171:1.4 (1868.6) Enligt aposteln Andreas instruktioner stängde David Sebedaios besökarnas läger vid Pella onsdagen den 15 mars. Vid den tiden bodde där nästan fyra tusen besökare, vilket inte inkluderade de över tusen personer vilka vistades hos apostlarna i vad som kallades lärarnas läger och vilka begav sig söderut med Jesus och de tolv. Hur ogärna David än gjorde det, sålde han hela utrustningen till många olika köpare och skyndade med pengarna till Jerusalem där han senare överlämnade dem till Judas Iskariot.
171:1.5 (1869.1) David befann sig i Jerusalem under den sista tragiska veckan, och efter korsfästelsen tog han sin mor med sig tillbaka till Betsaida. Medan han väntade på Jesus och apostlarna besökte han Lasaros i Betania och blev synnerligen upprörd av det sätt på vilket fariséerna hade börjat förfölja och antasta Lasaros efter dennes uppståndelse. Andreas hade bett David att upphöra med budbärartjänsten, och det tolkades av alla som ett tecken på att riket snart skulle grundas i Jerusalem. David fann sig vara utan arbete och hade nästan beslutat sig för att bli självutnämnd försvarare av Lasaros, när föremålet för hans förnärmade ängslan kort därefter hastigt flydde till Filadelfia. Följaktligen, någon tid efter uppståndelsen och också efter hans mors död, begav sig David till Filadelfia, efter att först ha hjälpt Marta och Maria att göra sig av med sina jordområden. I Filadelfia tillbringade han resten av sitt liv tillsammans med Abner och Lasaros, och blev finansiell övervakare av alla de rikets omfattande intressen som under Abners livstid hade sitt centrum i Filadelfia.
171:1.6 (1869.2) En kort tid efter Jerusalems förstörelse blev Antiochia högkvarter för kristendomen enligt Paulus, medan Filadelfia förblev centrum för himmelriket enligt Abner. Från Antiochia spred sig Paulus version av Jesu lära och läran om Jesus till hela den västliga världen. Från Filadelfia spred sig missionärerna för Abners version av himmelriket ut över hela Mesopotamien och Arabien, ända fram till de senare tider då dessa orubbliga emissarier för Jesu förkunnelse överväldigades av den plötsliga uppkomsten av islam.
171:2.1 (1869.3) När Jesus och sällskapet om närmare tusen anhängare anlände till vadstället över Jordanfloden vid Betania som ibland kallades Betabara, började hans lärjungar inse att han inte tänkte bege sig direkt till Jerusalem. Medan de tvekade och debatterade sinsemellan klev Jesus upp på en väldig sten och höll det anförande som har blivit känt som ”Att räkna kostnaderna”. Mästaren sade:
171:2.2 (1869.4) ”Ni som hädanefter vill följa mig måste vara villiga att betala priset vilket är en helhjärtad hängivenhet för att göra min Faders vilja. Om ni vill vara mina lärjungar måste ni vara villiga att överge far, mor, hustru, barn, bröder och systrar. Om någon av er nu vill vara min lärjunge måste du vara villig att ge upp till och med ditt liv, så som Människosonen står i begrepp att offra sitt liv för att avsluta uppdraget att i köttslig gestalt göra Faderns vilja på jorden.
171:2.3 (1869.5) ”Om du inte är villig att betala det fulla priset kan du knappast vara min lärjunge. Innan ni vandrar vidare bör ni var och en sitta ned och räkna ut kostnaderna för att vara min lärjunge. Vem av er skulle börja bygga ett vakttorn på sina marker utan att först sätta sig ned och räkna ut vad det kostar, för att se om du har råd med bygget? Om du inte sålunda tar reda på kostnaderna kan det hända att du, efter det att grunden har lagts, upptäcker att du inte kan bygga färdigt det som du har påbörjat, och därför börjar alla dina grannar driva med dig och säger: ’Se, den här mannen satte igång ett bygge men kunde inte få det färdigt.’ Eller, vilken kung, som vill dra ut i fält mot en annan kung, sätter sig inte ned och överväger om han med tiotusen man kan möta den som kommer mot honom med tjugotusen? Om kungen inte har råd att möta sin fiende, därför att han inte har beredskap för det, skickar han sändebud för att be om fredsvillkor medan den andre ännu är långt borta.
171:2.4 (1870.1) ”Nu måste alltså var och en sätta sig ned och räkna ut vad det kostar att vara min lärjunge. Från och med nu kan du inte följa efter oss, lyssna till förkunnelsen och beskåda våra gärningar. Det krävs att du kan möta bitter förföljelse och vittna om evangeliet fastän du möts av en förkrossande besvikelse. Om du är ovillig att avstå från allt vad du är och överlämna allt vad du har, då är du ovärdig att vara min lärjunge. Om du redan har övervunnit dig själv i ditt hjärta behöver du inte vara rädd för den yttre seger som du inom kort måste vinna, när Människosonen tillbakavisas av översteprästerna och sadducéerna och sätts i händerna på de hånande trolösa.
171:2.5 (1870.2) ”Nu bör du granska dig själv för att komma underfund med ditt motiv till att vara min lärjunge. Om du söker heder och ära, om du är världsligt sinnad, är du som salt när det har förlorat sin smak. Och när det som värderas för sin salthalt har förlorat sin smak, hur skall man få det salt igen? En sådan krydda är värdelös; den duger endast till att kastas ut bland avfallet. Nu har jag varnat er och bett er vända tillbaka hem i fred om ni inte är villiga att med mig tömma den bägare som nu bereds. Åter och åter igen har jag sagt er att mitt rike inte är av denna värld, men ni vill inte tro mig. Den som har öron att höra, låt honom höra vad jag säger.”
171:2.6 (1870.3) Genast efter att Jesus hade sagt dessa ord började han, i spetsen för de tolv, vandringen mot Hesbon — åtföljd av omkring femhundra lärjungar. Efter ett litet dröjsmål fortsatte den andra hälften av folksamlingen upp till Jerusalem. Hans apostlar och de ledande lärjungarna tänkte mycket på dessa ord, men fortfarande höll de fast vid tron att riket, efter den korta perioden av motgångar och prövningar, med säkerhet skulle etableras ungefär enligt deras länge närda förhoppningar.
171:3.1 (1870.4) I över två veckor vandrade Jesus och de tolv, åtföljda av en skara om flera hundra lärjungar, omkring i södra Pereen och besökte alla de städer där de sjuttio budbärarna arbetade. I den här trakten bodde det många icke-judar, och eftersom få skulle gå upp till påskhögtiden i Jerusalem, fortsatte rikets budbärare sitt arbete med att undervisa och predika såsom tidigare.
171:3.2 (1870.5) Jesus träffade Abner i Hesbon, och Andreas gav order om att de sjuttios arbete inte skulle avbrytas för påskhögtiden. Jesus gav rådet att budbärarna skulle fortsätta sitt arbete helt oberoende av vad som inom kort skulle ske i Jerusalem. Han rådde också Abner att låta kvinnornas kår, åtminstone de som ville, bege sig till Jerusalem för påsken. Detta var sista gången Abner såg Jesus i köttslig gestalt. Jesu farväl till Abner lydde: ”Min son, jag vet att du kommer att vara riket trogen, och jag ber till Fadern att han ger dig visdom att älska och förstå dina bröder.”
171:3.3 (1870.6) Medan de gick från stad till stad lämnade ett stort antal av deras anhängare dem för att gå vidare till Jerusalem, så att när Jesus började vandra upp till påskfesten hade antalet av dem som dagligen följde honom minskat till mindre än tvåhundra.
171:3.4 (1871.1) Apostlarna förstod att Jesus var på väg till Jerusalem för påskhögtiden. De visste att judarnas råd hade sänt ut ett meddelande till hela Israel att Jesus hade dömts till döden och att den som visste var han fanns skulle informera rådet. Men trots allt detta var de inte lika alarmerade som då han i Filadelfia hade meddelat dem att han skulle bege sig till Betania för att besöka Lasaros. Denna attitydförändring från intensiv rädsla till ett tillstånd av dämpad förväntan kom sig främst av Lasaros uppståndelse. De hade kommit till den slutsatsen att Jesus i en nödfallssituation kunde tänkas hävda sin gudomliga makt och bringa sina fiender på skam. Detta hopp, i förening med deras djupare och mognare tro på sin Mästares andliga överhöghet, var orsaken till det utåt synliga mod som hans närmaste anhängare uppvisade när de nu beredde sig på att följa honom in till Jerusalem trots det judiska rådets öppna uttalande att han måste dö.
171:3.5 (1871.2) Flertalet av apostlarna och många av hans närmaste lärjungar trodde inte att det var möjligt för Jesus att dö. Då de trodde att han var ”uppståndelsen och livet” höll de honom för odödlig och ansåg att han redan hade segrat över döden.
171:4.1 (1871.3) På onsdagskvällen den 29 mars slog Jesus och hans anhängare läger i Livias på sin färd till Jerusalem efter att ha avslutat sin rundtur till städerna i södra Pereen. Det var under denna natt i Livias då Simon Seloten och Simon Petrus, som i hemlighet hade kommit överens om att på detta ställe få levererat till sig över hundra svärd, tog emot och fördelade dessa vapen till alla som var villiga att ta emot ett sådant och bära det gömt under sin mantel. Simon Petrus bar fortfarande sitt svärd den natt då Mästaren förråddes i trädgården.
171:4.2 (1871.4) Tidigt på tisdagsmorgonen innan de andra hade vaknat kallade Jesus till sig Andreas och sade: ”Väck dina bröder! Jag har något jag vill säga till dem.” Jesus visste om svärden och vem av hans apostlar som hade tagit emot och nu bar ett sådant vapen, men han avslöjade aldrig för dem att han kände till sådant. När Andreas hade väckt sina medarbetare och de hade samlats i avskildhet sade Jesus: ”Mina barn, ni har varit hos mig en lång tid, och jag har lärt er mycket som är behövligt för den här tiden, men jag ville nu varna er att inte sätta er tillit till köttets osäkra ting eller bräckligheterna i människans försvar mot de hemsökelser och prövningar som ligger framför oss. Jag har kallat er samman här för er själva för att ännu en gång klart säga er att vi går upp till Jerusalem, där som ni vet Människosonen redan har dömts till döden. Jag säger er igen att Människosonen kommer att överlämnas i översteprästernas och de religiösa styresmännens händer, och att de kommer att fördöma honom och sedan utlämna honom åt hedningarna. Och så kommer de att håna Människosonen, till och med spotta på honom och prygla honom, och de kommer att utlämna honom åt döden. Men bli inte förfärade när de dödar Människosonen, ty jag säger er att på den tredje dagen skall han uppstå. Tag vara på er själva och minns att jag har varnat er på förhand.”
171:4.3 (1871.5) Igen var apostlarna förbryllade, förstummade; men de kunde inte förmå sig till att uppfatta hans ord bokstavligen. De kunde inte fatta att Mästaren menade just vad han sade. De var så förblindade av sin ihärdiga tro på ett timligt rike på jorden, med högkvarter i Jerusalem, att de helt enkelt inte kunde — inte ville — tillåta sig själva att godta Jesu ord i bokstavlig betydelse. De funderade hela dagen över vad Mästaren kunde mena med sådana märkliga utsagor. Men ingen av dem vågade ställa en fråga till honom om dessa uttalanden. Inte förrän efter Mästarens död vaknade de förvirrade apostlarna upp till insikt om att han på förhand hade talat klart och tydligt till dem om sin korsfästelse.
171:4.4 (1872.1) Det var här i Livias, just efter frukosten, som några vänligt sinnade fariséer kom till Jesus och sade: ”Fly hastigt från dessa trakter, för precis som det var med Johannes söker Herodes nu att döda dig. Han är rädd för en folkresning och har beslutat att döda dig. Vi kommer med den här varningen, så att du kan undkomma.”
171:4.5 (1872.2) Det här var delvis sant. Lasaros uppståndelse hade skrämt och alarmerat Herodes, och då han visste att judarnas råd hade dristat sig till att döma Jesus, rentav på förhand utan rättegång, bestämde sig Herodes för att antingen döda Jesus eller driva ut honom från sitt förvaltningsområde. Han ville egentligen göra det senare eftersom han var så rädd för Jesus att han hoppades att inte bli tvungen att låta avrätta honom.
171:4.6 (1872.3) När Jesus hade hört vad fariséerna hade att säga svarade han: ”Jag känner väl till om Herodes och hans rädsla för rikets evangelium. Men misstag er inte, han skulle mycket hellre se att Människosonen går upp till Jerusalem för att lida och dö i händerna på översteprästerna, för han är inte angelägen, sedan han har besudlat sina händer med Johannes blod, om att bli ansvarig för Människosonens död. Gå ni och hälsa den räven att Människosonen predikar i Pereen idag, går in i Judéen i morgon och har om några dagar fullbordat sitt värv på jorden och är redo att stiga upp till Fadern.”
171:4.7 (1872.4) Sedan vände sig Jesus till apostlarna och sade: ”Allt sedan forna tider har profeterna förlorat livet i Jerusalem, och det är bara passande att Människosonen skulle vandra upp till staden där Faderns hus finns för att offras som priset för människors trångsynhet och som resultat av religiös fördomsfullhet och andlig blindhet. O Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar sanningslärarna! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men du ville inte låta mig göra det! Se, ditt hus lämnas snart öde för dig! Du kommer att önska mången gång att du fick se mig, men det får du inte. Du söker mig då, men finner mig inte.” Då han hade sagt detta vände han sig till dem som stod omkring honom och sade: ”Trots allt, låt oss gå upp till Jerusalem för att delta i påskfirandet och göra det som anstår oss för att fullborda den himmelske Faderns vilja.”
171:4.8 (1872.5) Det var en förvirrad och förbryllad grupp av troende som denna dag följde Jesus in till Jeriko. Apostlarna kunde endast urskilja den säkra tonen av slutlig seger i Jesu uttalanden om riket. De kunde helt enkelt inte försätta sig i det läge där de var villiga att fatta varningarna om det förestående bakslaget. När Jesus talade om ”uppstigandet på tredje dagen” tolkade de detta uttalande som att det betydde en säker seger för riket genast efter en otrevlig sammandrabbning med judarnas religiösa ledare. ”Tredje dagen” var ett allmänt judiskt uttryck för ”inom kort” eller ”snart därefter”. När Jesus talade om ”uppstigande” trodde de att han avsåg ”rikets uppstigande”.
171:4.9 (1872.6) Jesus hade accepterats av dessa troende som Messias, och judarna visste föga eller intet om en lidande Messias. De förstod inte att Jesus med sin död skulle åstadkomma mycket sådant som han aldrig kunde ha uppnått med sitt liv. Medan det var Lasaros uppståndelse som gav apostlarna styrka att gå in till Jerusalem, var det minnet av sitt förhärligande som höll Mästaren uppe under denna prövande period av hans utgivning.
171:5.1 (1873.1) Sent på eftermiddagen torsdagen den 30 mars närmade sig Jesus och hans apostlar Jerikos murar, åtföljda av en skara på omkring tvåhundra anhängare. Då de kom nära stadsporten råkade de på en samling tiggare, bland dem Bartimaios, en äldre man som hade varit blind ända sedan sin ungdom. Denne blinde tiggare hade hört mycket om Jesus och visste allt om hur han hade botat den blinde Josia i Jerusalem. Han hade inte vetat om Jesu senaste besök i Jeriko innan denne hade gått vidare till Betania. Bartimaios hade beslutat sig för att aldrig mer låta Jesus besöka Jeriko utan att han vädjade till honom om att få sin syn återställd.
171:5.2 (1873.2) Nyheten om att Jesus närmade sig hade ropats ut över hela Jeriko, och hundratals invånare strömmade ut för att möta honom. När denna stora folkhop kom tillbaka och följde Mästaren in i staden visste Bartimaios, när han hörde folkskarans trampande, att något ovanligt höll på att ske och frågade därför dem som stod i närheten vad som stod på. En av tiggarna svarade: ”Jesus från Nasaret är på väg här förbi.” När Bartimaios hörde att Jesus var nära höjde han sin röst och började ropa högt: ”Jesus, Jesus, förbarma dig över mig!” Då han fortsatte att ropa allt högre kom några av dem som gick nära Jesus över och tillrättavisade honom och bad honom vara tyst. Men det tjänade inget till; han ropade bara ännu mer och ännu högre.
171:5.3 (1873.3) När Jesus hörde den blinde mannen ropa stannade han. När han såg honom sade han till sina vänner: ”För hit mannen till mig.” Då gick de över till Bartimaios och sade: ”Var vid gott mod; kom med oss, ty Mästaren kallar på dig.” När Bartimaios hörde dessa ord kastade han av sig manteln och rusade fram mot mitten av vägen, medan de som var i närheten ledde honom fram till Jesus. Vänd till Bartimaios sade Jesus: ” Hur kan jag stå dig till tjänst?” Då svarade den blinde: ”Jag vill få min syn tillbaka.” När Jesus hörde hans begäran och såg hans tro sade han: ”Du skall få din syn; gå, din tro har helat dig.” Genast fick han sin syn, och han följde med Jesus och prisade Gud tills Mästaren nästa dag gav sig i väg mot Jerusalem. Då gick han framför folksamlingen och förkunnade för alla hur hans syn hade blivit återställd i Jeriko.
171:6.1 (1873.4) När Mästaren med sitt följe kom in i Jeriko var det nära solnedgången och han tänkte stanna där över natten. När Jesus gick förbi tullhuset råkade chefspublikanen, eller tullindrivaren, Sackaios vara där, och han ville mycket gärna se Jesus. Denne chefspublikan var ytterst rik och hade hört mycket om profeten från Galiléen. Han hade bestämt sig för att nästa gång när denne råkade besöka Jeriko ta reda på vad slags man Jesus var. Följaktligen försökte Sackaios pressa sig genom folkmassan, men den var för stor, och då han var liten till växten kunde han inte se över de andras huvuden. Så chefspublikanen följde med folkmassan tills den kom nära stadens centrum och inte långt från huset där han bodde. När han såg att han inte kunde tränga sig igenom folkmassan, och då han tänkte att Jesus kanske skulle vandra rakt igenom staden utan att stanna, sprang han i förväg och klättrade upp i ett sykomorträd vars yviga grenar hängde över vägen. Han visste att han på så sätt skulle kunna se Mästaren bra när denne gick förbi, och han blev inte besviken, ty när Jesus kom förbi stannade han, såg upp på Sackaios och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, för idag måste jag gästa ditt hem.” Och när Sackaios hörde dessa förvånande ord fick han så bråttom att han nästan föll ned från trädet. Han gick fram till Jesus och uttryckte sin stora glädje över att Mästaren ville stanna i hans hus.
171:6.2 (1874.1) De gick genast till Sackaios hem, och de som bodde i Jeriko var mycket förvånade över att Jesus skulle samtycka till att besöka chefspublikanen. Ännu medan Mästaren och hans apostlar dröjde kvar med Sackaios utanför dörren till hans hus, sade en av fariséerna från Jeriko där han stod nära intill: ”Ni ser hur denne man har gått för att ta in hos en syndare, en avfallen son till Abraham, en som utpressar och rånar sitt eget folk.” När Jesus hörde detta tittade han ned på Sackaios och log. Då steg Sackaios upp på en pall och sade: ”Jerikos män, hör mig! Jag må vara publikan och syndare, men den store Läraren har kommit för att gästa i mitt hus. Och innan han går in säger jag er att jag skall ge hälften av vad jag äger till de fattiga, och om jag med orätt har krävt något av någon, skall jag från och med i morgon återgälda det fyrdubbelt. Jag vill av hela mitt hjärta söka frälsning och lära mig att göra det som i Guds ögon är rättfärdigt.”
171:6.3 (1874.2) När Sackaios hade slutat tala sade Jesus: ”Idag har frälsningen kommit till detta hem, och du har sannerligen blivit en Abrahams son.” Jesus vände sig mot folksamlingen omkring dem och sade: ”Förundra er inte över vad jag säger och tag inte anstöt av vad vi gör, ty jag har hela tiden förkunnat att Människosonen har kommit för att söka efter och rädda det som var förlorat.”
171:6.4 (1874.3) De stannade hos Sackaios den natten. På morgonen steg de upp och gav sig av längs ”rånarnas väg” upp till Betania på sin färd till påsken i Jerusalem.
171:7.1 (1874.4) Jesus spred gott humör omkring sig vart han än gick. Han var full av älskvärdhet och sanning. Hans medarbetare upphörde aldrig att förundra sig över de älskvärda ord som föll från hans läppar. Man kan lägga sig till med behagfullhet, men älskvärdhet är den doft av vänskaplighet som en kärleksmättad själ utstrålar.
171:7.2 (1874.5) Godhet inger alltid respekt, men när älskvärdheten saknas stöter den ofta bort tillgivenheten. Godheten är universellt attraktiv endast när den är älskvärd. Godheten är effektiv endast när den är attraktiv.
171:7.3 (1874.6) Jesus förstod verkligen människorna; därför kunde han visa sann sympati och äkta medkänsla. Men han hängav sig sällan åt medömkan. Medan hans medkänsla var gränslös var hans sympati praktisk, personlig och konstruktiv. Aldrig ledde hans förtrogenhet med lidandet till likgiltighet, och han kunde vårda sig om betryckta själar utan att öka deras självömkan.
171:7.4 (1874.7) Jesus kunde hjälpa människorna så mycket därför att han älskade dem så uppriktigt. Han älskade verkligen varje man, varje kvinna och varje barn. Han kunde vara en sådan sann vän på grund av sin ojämförliga insikt — han kände till fullständigt vad som rörde sig i människans hjärta och sinne. Han var en intresserad och uppmärksam iakttagare. Han var expert när det gällde att förstå sig på människans behov, skicklig i att upptäcka människors längtan.
171:7.5 (1874.8) Jesus hade aldrig bråttom. Han hade tid att trösta sina medmänniskor ”när han gick förbi”. Han fick alltid sina vänner att känna sig väl till mods. Han var en charmerande lyssnare. Han ägnade sig aldrig åt att beskäftigt utforska sina medarbetares själar. När han tröstade hungriga sinnen och vårdade sig om törstiga själar, kände de som blev delaktiga av hans barmhärtighet inte så mycket att de bekände för honom som att de överlade med honom. De hade ett obegränsat förtroende för honom därför att de såg att han hade så mycket tilltro till dem.
171:7.6 (1875.1) Han tycktes aldrig vara nyfiken på folk, och han visade aldrig någon önskan att styra, bestämma över eller följa upp på människor. Han inspirerade till ett djupt självförtroende och ett stadigt mod hos alla som kom i kontakt med honom. När han log mot en människa upplevde denna dödliga en ökad förmåga att lösa sina mångahanda problem.
171:7.7 (1875.2) Jesus älskade människorna så mycket och så klokt att han aldrig tvekade att vara sträng med dem när situationen krävde en sådan upptuktelse. Han inledde ofta hjälpen till en person med att först själv be om hjälp. På så sätt väckte han intresset, vädjade till de bättre sidorna i människans natur.
171:7.8 (1875.3) Mästaren kunde urskilja en frälsande tro i den grova vidskepelsen hos kvinnan som försökte bli botad genom att röra vid fållen på hans klädnad. Han var alltid redo och villig att avbryta en predikan eller uppehålla en folksamling medan han vårdade sig om en enskild persons behov, även ett litet barns. Stora ting hände inte bara för att folk trodde på Jesus utan också för att Jesus trodde så mycket på dem.
171:7.9 (1875.4) För det mesta föreföll allt det verkligt viktiga som Jesus sade eller gjorde att ske av en tillfällighet, ”i förbifarten”. Det fanns så litet professionellt, välplanerat och överlagt i Mästarens jordiska omvårdnad. Han utdelade hälsa och strödde lycka på ett naturligt och älskvärt sätt under sin färd genom livet. Det var bokstavligen sant att ”han gick omkring och gjorde gott”.
171:7.10 (1875.5) Det ankommer på Mästarens efterföljare under alla tider att lära sig att ha omsorg om andra ”i förbifarten” — att göra osjälviskt gott medan de sköter sina dagliga sysslor.
171:8.1 (1875.6) De gav sig i väg från Jeriko först nära middagstiden eftersom de hade suttit uppe länge natten innan medan Jesus undervisade Sackaios och hans familj i rikets evangelium. Ungefär halvvägs upp längs vägen till Betania stannade sällskapet för att äta medan folkmassan gick vidare mot Jerusalem, omedvetna om att Jesus och apostlarna tänkte övernatta på Olivberget.
171:8.2 (1875.7) I motsats till liknelsen om talenterna som var avsedd för alla lärjungar, berättades liknelsen om punden närmast för apostlarna och den byggde till stor del på Arkelaios erfarenhet och hans fåfänga försök att bli härskare över kungadömet Judéen. Detta är en av Mästarens få liknelser som byggde på en historisk person. Det var inte märkligt att de hade Arkelaios i sitt sinne emedan Sackaios hus i Jeriko låg mycket nära Arkelaios utsmyckade palats och Arkelaios akvedukt löpte längs den väg som de hade vandrat från Jeriko.
171:8.3 (1875.8) Jesus sade: ”Ni tror att Människosonen går upp till Jerusalem för att motta ett rike, men jag säger er att ni är dömda till besvikelse. Kommer ni inte ihåg hur det var med prinsen som for till ett land långt borta för att få ett kungadöme, men innan han hann återvända hade medborgarna i hans provins, vilka redan hade avvisat honom i sina hjärtan, sänt en delegation efter honom för att säga: ’Vi vill inte ha denne man att härska över oss’? Liksom denna kung avvisades som timlig härskare, så kommer Människosonen att avvisas som andlig härskare. Igen säger jag er att mitt rike inte är av denna värld; men om Människosonen hade beviljats det andliga styret över sitt folk, skulle han ha accepterat ett sådant rike av människosjälar och regerat över ett sådant välde av människohjärtan. Trots att de avvisar mitt andliga styre över dem skall jag återkomma för att av andra ta emot ett sådant andens rike som nu förvägras mig. Ni kommer nu att få se Människosonen avvisad, men i en annan tidsålder det som Abrahams barn nu avvisar att tas emot och förhärligas.
171:8.4 (1876.1) ”Och nu ville jag, likt den tillbakavisade mannen av hög börd i denna liknelse, kalla till mig mina tolv tjänare, mina speciella förvaltare, och då jag ger åt var och en av er ett belopp om ett pund ville jag uppmana er alla att väl beakta mina instruktioner, så att ni flitigt gör affärer med era anförtrodda medel medan jag är borta, för att ha något att försvara ert förvaltarskap med när jag återvänder, och då redovisning skall krävas av er.
171:8.5 (1876.2) ”Och även om denne tillbakavisade Son inte skulle återkomma kommer en annan Son att sändas för att ta emot detta rike, och denne Son kommer då att kalla på er alla för att få er rapport över förvaltarskapet och han kommer att glädjas över era vinster.
171:8.6 (1876.3) ”Och när dessa förvaltare senare kallades samman för att redovisa infann sig den förste och sade: ’Herre, med ditt pund har jag gjort tio pund i vinst.’ Då sade hans herre till honom: ’Bra gjort, du är en god tjänare. Du har visat dig trogen i denna sak, och nu skall du få härska över tio städer.’ Näste man kom och sade: ’Ditt pund som du gav mig, herre, har gett fem pund.’ Till honom sade hans herre: ’Du skall följaktligen få härska över fem städer.’ Och så redovisade de alla tills den siste tjänaren som kallades fram rapporterade: ’Herre, här har du ditt pund som jag har haft i tryggt förvar i denna duk. Och det gjorde jag för att jag var rädd för dig; jag trodde att du var oresonlig, då jag ser att du tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått.’ Då sade hans herre: ’Du försumlige och trolöse tjänare, jag dömer dig efter dina egna ord. Du visste att jag skördar vad jag synbarligen inte har sått; därför visste du att denna redovisning skulle krävas av dig. Då du visste detta borde du åtminstone ha satt in mina pengar på en bank; då hade jag kunnat få dem tillbaka med hygglig ränta när jag kom.’
171:8.7 (1876.4) ”Och då sade denne härskare till sina män: ’Ta ifrån denne lättjefulle tjänare hans pund och ge det åt honom som har tio pund.’ Och när de påpekade för sin herre att den mannen redan hade tio pund sade han: ’Till var och en som har skall ges mera, men av den som inte har, från honom skall tas också det han har.’”
171:8.8 (1876.5) Då ville apostlarna veta skillnaden i betydelsen mellan den här liknelsen och den tidigare liknelsen om talenterna, men som svar på deras många frågor sade Jesus endast: ”Begrunda dessa ord väl i era hjärtan, så att ni var och en finner deras sanna betydelse.”
171:8.9 (1876.6) Det var Natanael som under senare år så väl lärde ut betydelsen av dessa två liknelser, och han sammanfattade sin undervisning i följande konklusioner:
171:8.10 (1876.7) 1. Förmågan är det praktiska måttet på livets möjligheter. Man hålls aldrig ansvarig för utförandet av sådant som övergår ens förmåga.
171:8.11 (1876.8) 2. Trofastheten är det ofelbara måttet på människans tillförlitlighet. Den som är trofast i smått uppvisar sannolikt trofasthet i allt som faller inom ramen för hans förmåga.
171:8.12 (1876.9) 3. Mästaren ger en mindre belöning för mindre trofasthet om livets möjligheter är lika.
171:8.13 (1877.1) 4. Han ger lika belöning för lika trofasthet om möjligheterna är mindre.
171:8.14 (1877.2) När de hade avslutat sin lunch och efter att anhängarskaran hade gått vidare mot Jerusalem sade Jesus, som stod där framför apostlarna i skuggan av en utskjutande klippa vid vägkanten, medan han med gladlynt värdighet och älskvärt majestät pekade mot väster: ”Kom mina bröder, låt oss fortsätta in till Jerusalem för att där ta emot det som väntar oss; sålunda skall vi uppfylla den himmelske Faderns vilja i allting.”
171:8.15 (1877.3) Så återupptog Jesus och hans apostlar denna vandring, som var Mästarens sista färd till Jerusalem i den dödliga människans köttsliga gestalt.
Urantiaboken
Kapitel 172
172:0.1 (1878.1) JESUS och apostlarna anlände till Betania kort efter klockan fyra på fredagseftermiddagen den 31 mars år 30 e.Kr.. Lasaros, hans systrar och deras vänner väntade dem. Eftersom så många människor kom varje dag för att tala med Lasaros om hans uppståndelse informerades Jesus om att arrangemang hade vidtagits för honom att ta in hos en troende granne, Simon, som var den lilla byns ledande invånare efter Lasaros fars död.
172:0.2 (1878.2) Den kvällen tog Jesus emot många besökare, och byborna i Betania och Betfage gjorde sitt bästa för att han skulle känna sig välkommen. Fastän mången trodde att Jesus, nu som ett direkt trots mot det judiska rådets dödsdom, skulle gå in i Jerusalem för att utropa sig till judarnas konung, insåg familjen i Betania — Lasaros, Marta och Maria — bättre än andra att Jesus inte var en sådan konung. De hade en vag känsla av att det här kunde vara hans sista besök i Jerusalem och Betania.
172:0.3 (1878.3) Översteprästerna meddelades om att Jesus övernattade i Betania, men de tyckte det var bäst att inte försöka gripa honom bland hans vänner; de beslöt att vänta tills han kom in till Jerusalem. Jesus kände till allt detta men han var majestätiskt lugn. Hans vänner hade aldrig sett honom mer samlad och behagfull. Även apostlarna var förvånade över att han var så oberörd fastän judarnas råd hade uppmanat alla judar att överlämna honom i deras händer. Medan Mästaren sov den natten vakade apostlarna två och två över honom, och många av dem var utrustade med svärd. Tidigt nästa morgon väcktes de av hundratals pilgrimer som kom ut från Jerusalem, även fast det var sabbatsdag, för att träffa Jesus och Lasaros, som han hade uppväckt från de döda.
172:1.1 (1878.4) Pilgrimer från orter utanför Judéen såväl som de judiska myndigheterna hade alla frågat: ”Vad tror du? Kommer Jesus upp till högtiden?” När folket hörde att Jesus var i Betania var de därför glada, men översteprästerna och fariséerna var något förbryllade. De var nöjda med att ha honom inom området för sin domsrätt, men de var en aning bekymrade över hans djärvhet. De mindes att Lasaros vid hans föregående besök i Betania hade uppväckts från de döda, och Lasaros höll på att bli ett stort problem för Jesu fiender.
172:1.2 (1878.5) Sex dagar före påsken, på kvällen efter sabbaten, samlades hela Betania och Betfage för att fira Jesu ankomst med en offentlig festmåltid i Simons hem. Denna kvällsmåltid arrangerades till både Jesu och Lasaros ära; den erbjöds i trots mot judarnas råd. Marta dirigerade matserveringen. Hennes syster Maria fanns bland de kvinnliga åskådarna, ty det var emot judarnas sed för en kvinna att sitta till bords vid en offentlig bankett. Det judiska rådets agenter var också närvarande, men de vågade inte arrestera Jesus mitt bland hans vänner.
172:1.3 (1879.1) Jesus samtalade med Simon om forna tiders Josua, som var hans namne, och redogjorde för hur Josua och israeliterna hade kommit upp till Jerusalem genom Jeriko. Då Jesus kommenterade legenden om hur Jerikos murar hade rasat sade han: ”Jag bryr mig inte om sådana tegel- och stenmurar, men jag skulle vilja få fördomsfullhetens, självgodhetens och hatets murar att vittra sönder inför denna förkunnelse om Faderns kärlek till alla människor.”
172:1.4 (1879.2) Banketten förlöpte på ett glättigt och normalt sätt utom att apostlarna var ovanligt allvarliga. Jesus var på alldeles särskilt gott humör och hade lekt med barnen ända tills han gick till bords.
172:1.5 (1879.3) Ingenting ovanligt hände förrän nära slutet av festen, då Lasaros syster Maria steg fram från gruppen av kvinnliga åskådare, gick upp till Jesus där han som hedersgäst låg lutad och öppnade ett stort alabasterkrus fyllt av en mycket sällsynt och dyrbar balsam. Sedan hon hade smort Mästarens huvud började hon hälla den på hans fötter samtidigt som hon tog ned sitt hår och torkade dem med det. Hela huset fylldes av doften från smörjelsen, och alla närvarande förvånades över vad Maria hade gjort. Lasaros sade ingenting, men när en del av folket mumlade och visade sin förnärmelse över att en så dyrbar balsam användes på detta sätt, gick Judas Iskariot över till den plats där Andreas låg lutad och sade: ”Varför blev inte denna balsam såld och pengarna utdelade till att mätta de fattiga? Du bör tala med Mästaren så att han ger en skarp tillrättavisning för sådant slöseri.”
172:1.6 (1879.4) Jesus, som visste vad de tänkte och hörde vad de sade, lade sin hand på Marias huvud där hon knäböjde vid hans sida och sade med ett vänligt uttryck i sitt ansikte: ”Låt henne vara, ni alla. Varför gör ni henne ledsen för det här, då ni ser att hon i sitt hjärta har gjort en god gärning? Till er som mumlar och säger att den här balsamen borde ha sålts och pengarna getts till de fattiga, vill jag säga att de fattiga har ni alltid hos er, så att ni närsomhelst det tycks er lämpligt kan hjälpa dem; men jag är inte alltid hos er, ty jag beger mig snart till min Fader. Denna kvinna har länge sparat den här balsamen för begravningen av min kropp, och nu då hon tyckte det var bra att utföra denna smörjelse redan innan min död, skall hon inte förvägras den tillfredsställelsen. När Maria gör detta har hon tillrättavisat er alla, ty med denna gärning bevisar hon sin tro på vad jag har sagt om min död och uppstigningen till min Fader i himlen. Denna kvinna skall inte förebrås för vad hon har gjort denna kväll; snarare säger jag er att varhelst i hela världen där man under kommande tider predikar evangeliet, skall man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
172:1.7 (1879.5) Det var på grund av denna skarpa tillrättavisning, vilken Judas Iskariot tog som en personlig förebråelse, som han nu slutligen beslöt sig för att söka hämnd för sina sårade känslor. Mången gång hade han i sitt undermedvetna hyst sådana idéer, men nu vågade han tänka dessa fördärvliga tankar i sitt öppna och medvetna sinne. Många andra uppmuntrade honom också i denna attityd, ty priset för denna balsam motsvarade en mans lön under ett år — tillräckligt för att skaffa bröd åt fem tusen personer. Men Maria älskade Jesus; hon hade anskaffat denna dyrbara balsam för att med den balsamera hans döda kropp, ty hon trodde hans ord när han på förhand varnade dem att han måste dö, och det kunde inte förnekas henne att ändra sitt sinne och välja att ge denna offergåva till Mästaren medan han ännu levde.
172:1.8 (1879.6) Både Lasaros och Marta visste att Maria länge hade sparat pengar för att köpa detta krus lavendelolja, och de gav sitt hjärtliga samtycke till att hon gjorde enligt sitt hjärtas önskan i en sådan sak, ty de var förmögna och kunde lätt kosta på sig en sådan offergåva.
172:1.9 (1880.1) När översteprästerna fick höra om denna middag för Jesus och Lasaros i Betania började de rådgöra sinsemellan om vad som borde göras åt Lasaros, och snart beslöt de att också Lasaros måste dö. De drog helt riktigt den slutsatsen att det vore lönlöst att ta livet av Jesus om de lät Lasaros, som han hade uppväckt från de döda, fortsätta att leva.
172:2.1 (1880.2) Denna söndagsmorgon samlade Mästaren sina tolv apostlar kring sig i Simons vackra trädgård och gav dem deras slutliga instruktioner innan de gick in i Jerusalem. Han sade till dem att han troligen skulle hålla många anföranden och hålla många föreläsningar innan han återvände till Fadern, men han gav apostlarna rådet att avstå från all offentlig verksamhet under denna påskvistelse i Jerusalem. Han instruerade dem att hålla sig nära honom och att ”vaka och be”. Jesus visste att många av hans apostlar och närmaste anhängare även då bar svärd gömda under sina kläder, men han nämnde ingenting om det.
172:2.2 (1880.3) Instruktionerna denna morgon omfattade en kort återblick på deras verksamhet från dagen för deras ordination nära Kafarnaum fram till denna dag då de gjorde sig redo att gå in till Jerusalem. Apostlarna lyssnade under tystnad; de ställde inga frågor.
172:2.3 (1880.4) Tidigt den morgonen hade David Sebedaios överlämnat till Judas de penningmedel som han hade fått från försäljningen av utrustningen från lägret vid Pella, och Judas i sin tur hade satt större delen av dessa pengar i förvar hos Simon, deras värd, att bevaras till förekommande av de överhängande behov som deras ankomst till Jerusalem kunde tänkas medföra.
172:2.4 (1880.5) Efter konferensen med apostlarna samtalade Jesus med Lasaros och bad honom undvika att offra sitt liv för det judiska rådets hämndlystenhet. Det var i åtlydnad mot denna uppmaning som Lasaros några dagar senare flydde till Filadelfia, då rådets styresmän skickade män för att arrestera honom.
172:2.5 (1880.6) På något sätt anade alla Jesu anhängare den förestående krisen, men de hindrades från att fullt inse hur allvarlig den var av Mästarens ovanliga uppsluppenhet och alldeles särskilt goda humör.
172:3.1 (1880.7) Betania låg drygt tre kilometer från templet, och klockan var halv ett den söndagseftermiddagen när Jesus var färdig att bege sig till Jerusalem. Han hyste en djup tillgivenhet för Betania och dess enkla människor. Nasaret, Kafarnaum och Jerusalem hade avvisat honom, men Betania hade accepterat honom, hade trott på honom. Det var i denna lilla by, där nästan varje man, kvinna och barn var troende, som han valde att utföra sin mäktigaste gärning under sin utgivning på jorden, Lasaros uppväckande från de döda. Han uppväckte inte Lasaros för att byborna skulle tro, utan snarare för att de redan trodde.
172:3.2 (1880.8) Hela morgonen hade Jesus tänkt på sitt intåg i Jerusalem. Hittills hade han alltid försökt undertrycka all offentlig hyllning av honom som Messias, men nu var situationen en annan; han närmade sig slutet på sitt köttsliga livsskede, judarnas råd hade beslutat om hans död, och ingen skada kunde komma av att hans lärjungar fick ge fritt utlopp åt sina känslor, vilket kunde tänkas ske om han beslöt sig för att göra ett formellt och offentligt intåg i staden.
172:3.3 (1881.1) Jesus fattade inte beslutet om att göra detta offentliga intåg i Jerusalem som ett sista försök att vinna folkets gunst eller för att få ett slutligt grepp om makten. Inte heller gjorde han det enbart för att tillfredsställa sina lärjungars och apostlars mänskliga längtan. Jesus hyste inga befängd drömmares illusioner; han visste mycket väl hur hans besök skulle komma att sluta.
172:3.4 (1881.2) Då Mästaren hade beslutat sig för att göra ett offentligt intåg i Jerusalem stötte han på nödvändigheten att välja en lämplig metod för att verkställa ett sådant beslut. Jesus tänkte igenom alla de många mer eller mindre motsägelsefulla så kallade messianska profetiorna, men det föreföll att finnas endast en som alls lämpade sig för honom att följa. De flesta av dessa profetiska uttalanden beskrev en konung, en son och efterträdare till David, en djärv och aggressiv världslig befriare av hela Israel från oket under ett främmande välde. Men det fanns i skrifterna ett ställe som ibland hade ansetts gälla Messias av dem som hade en mer andlig uppfattning om hans mission och som Jesus tänkte att följdriktigt kunde tas som vägledning för hans planerade intåg i Jerusalem. Detta ställe i skrifterna fanns hos Sakarja och lydde: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter; höj jubelrop, du Jerusalems dotter. Se, din konung kommer till dig. Han är rättfärdig och han bringar frälsning. Han kommer som en oansenlig, ridande på en åsna, på ett föl, på en åsninnas föl.”
172:3.5 (1881.3) En krigarkonung tågade alltid in i en stad ridande på en häst. En konung som kom i ett fredligt och vänskapligt uppdrag red alltid in på en åsna. Jesus ville inte komma in i Jerusalem som en man på hästryggen, men han var villig att tåga in fredligt och med god vilja som Människosonen på en åsna.
172:3.6 (1881.4) Jesus hade länge med direkt undervisning försökt inpränta hos sina apostlar att hans rike inte var av denna värld, utan att det var en helt andlig företeelse, men han hade inte lyckats i denna strävan. Vad han således inte hade kunnat göra med en enkel och personlig undervisning ville han nu försöka åstadkomma genom att ty sig till symbolik. Följaktligen kallade Jesus till sig Petrus och Johannes genast efter måltiden vid middagstiden, och sedan han hade bett dem gå över till Betfage, en grannby något vid sidan om huvudvägen och en kort bit nordväst om Betania, sade han vidare: ”Gå till Betfage, och när ni kommer till vägkorsningen finner ni ett åsneföl tjudrat där. Lös fölet och för det tillbaka med er hit. Om någon frågar er varför ni gör så, säg bara: ’Mästaren behöver det.’” När de två apostlarna hade gått till Betfage såsom Mästaren hade bett dem fann de fölet tjudrat nära åsnestoet ute på gatan och nära ett hus vid gatukorsningen. Då Petrus började lösgöra ungåsnan kom ägaren fram och frågade vad de höll på med, och när Petrus svarade så som Jesus hade instruerat dem, sade mannen: ”Om din Mästare är Jesus från Galiléen, så låt honom få fölet.” Sedan återvände de med ungåsnan.
172:3.7 (1881.5) Vid den här tiden hade flera hundra pilgrimer samlats runt Jesus och hans apostlar. Sedan mitten på förmiddagen hade de besökare som färdades förbi på sin väg till påskhögtiden dröjt kvar. Under tiden hade David Sebedaios och några av hans tidigare budbärare tagit till sin sak att skynda ned till Jerusalem där de bland skarorna av besökande pilgrimer kring templet effektivt spred meddelandet att Jesus från Nasaret var på väg att göra ett triumfartat intåg i staden. Följaktligen flockade sig flera tusen av dessa besökare samman för att välkomna denna mycket omtalade profet och undergörare, som en del trodde var Messias. Denna folksamling som kom ut från Jerusalem mötte Jesus och den skara som var på väg in till staden just efter att dessa hade passerat Olivbergets krön och hade börjat nedstigningen mot staden.
172:3.8 (1882.1) När processionen startade från Betania rådde en stor entusiasm bland den festliga skaran av lärjungar, troende och gästande pilgrimer, av vilka många kom från Galiléen och Pereen. Kort innan de gav sig i väg anlände de tolv kvinnorna från den ursprungliga kvinnokåren tillsammans med några av sina medarbetare och förenade sig med denna unika procession när den glatt drog fram mot staden.
172:3.9 (1882.2) Innan de började gå lade tvillingarna Alfaios sina mantlar på åsnan och höll i den medan Mästaren satte sig upp på den. Medan processionen drog fram mot Olivbergets topp kastade människorna i den festliga skaran sina klädesplagg på marken och bröt kvistar från träden nära vägen för att göra en ärematta för åsnan som bar den kunglige Sonen, den utlovade Messias. När den glada skaran kom närmare Jerusalem började människorna sjunga, eller snarare unisont ropa ut, psalmen: ”Hosianna till Davids son; välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden. Välsignat vare det rike som kommer ned från himlen.”
172:3.10 (1882.3) Jesus var lätt om hjärtat och glad till sinnet där de drog fram, tills han kom till Olivbergets krön varifrån staden och tempeltornen blev fullt synliga. Där stannade Mästaren processionen, och en stor tystnad föll över dem alla när de såg hur han grät. När Mästaren såg ut över den väldiga folkmassan som var på väg ut från staden för att välkomna honom sade han med mycken känsla och tårfylld röst: ”O Jerusalem, om du bara hade förstått, även du, åtminstone denna dag som är din, vad som ger dig fred och som du så gärna kunde ha fått! Men nu blir dessa härligheter snart fördolda för dina ögon. Du står i begrepp att avvisa Fredssonen och vända ryggen åt frälsningens evangelium. Det kommer snart en tid då du får se dina fiender gräva en vallgrav runt dig och belägra dig på alla håll. De skall förinta dig så grundligt att inte en sten på sten blir kvar. Och allt detta skall drabba dig därför att du inte förstod att tiden var inne för ditt gudomliga besök. Du står i begrepp att avvisa Guds gåva, och alla människor kommer att avvisa dig.”
172:3.11 (1882.4) När han hade slutat tala började de nedstigningen från Olivberget och förenades snart med skaran av besökare som hade kommit ut från Jerusalem och som viftade med palmkvistar, ropade hosianna och på andra sätt gav uttryck åt glädje och god samhörighet. Mästaren hade inte planerat att dessa människomassor skulle komma ut från Jerusalem för att välkomna dem; det var något som andra hade åstadkommit. Han planerade aldrig någonting som var dramatiskt.
172:3.12 (1882.5) Med bland denna folkmassa som strömmade ut för att välkomna Mästaren fanns också många av fariséerna och av hans andra fiender. De blev så förvirrade av detta plötsliga och oväntade utbrott av folkgunst att de inte vågade arrestera honom av fruktan för att en sådan handling kunde ha fått befolkningen att inleda en öppen revolt. De var mycket rädda för inställningen hos det stora antalet besökare, som hade hört mycket om Jesus och av vilka många trodde på honom.
172:3.13 (1882.6) När folkmassan närmade sig Jerusalem blev den allt mer högljudd i sina uttryck till den grad att några av fariséerna banade sig väg fram till Jesus och sade: ”Lärare, du borde tillrättavisa dina lärjungar och mana dem att uppträda mer anständigt.” Jesus svarade: ”Det är inget fel att dessa barn välkomnar Fredssonen, som översteprästerna har avvisat. Det vore lönlöst att hindra dem, ty om de tiger kommer i stället stenarna vid vägkanten att skrika.”
172:3.14 (1882.7) Fariséerna skyndade vidare före processionen för att igen förena sig med judarnas råd, som då höll möte i templet, och de rapporterade till sina kolleger: ”Se, allt vad vi gör tjänar ingenting till; vi är förbryllade över denne galilé. Människorna har blivit tokiga i honom; om vi inte sätter stopp för dessa olärda, kommer hela världen att följa efter honom.”
172:3.15 (1883.1) Det låg ingen djupare betydelse i detta ytliga och spontana utbrott av folkets entusiasm. Fastän detta välkomnande var glädjefyllt och uppriktigt, betecknade det ingen verklig eller djupt rotad övertygelse i hjärtana på människorna i denna jublande skara. Dessa folkhopar var lika redo att snabbt tillbakavisa Jesus senare under veckan när judarnas råd till slut tog en fast och beslutsam inställning till honom, och när de förlorade sina illusioner — när de insåg att Jesus inte tänkte etablera riket enligt deras länge närda förväntningar.
172:3.16 (1883.2) Men hela staden befann sig i ett tillstånd av mäktig uppväckelse, till den grad att alla frågade: ”Vem är denne man?”, och folkmassan svarade: ”Detta är profeten från Galiléen, Jesus från Nasaret.”
172:4.1 (1883.3) Medan tvillingarna Alfaios förde tillbaka åsnan till dess ägare avskiljde sig Jesus och de tio apostlarna från sina närmaste medarbetare och strövade omkring i templet och tittade på påskförberedelserna. Inga försök gjordes att antasta Jesus emedan judarnas råd storligen fruktade folket, och det var i alla fall en av orsakerna till att Jesus hade låtit folkmassan hylla honom så som de hade gjort. Apostlarna förstod knappast att detta var det enda mänskliga sättet att förhindra Jesu omedelbara arrestering så snart han kom in i staden. Mästaren ville ge Jerusalems invånare, hög som låg, såväl som de tiotusentals påskbesökarna, denna enda och sista chans att höra evangeliet och att, om de så ville, ta emot Fredssonen.
172:4.2 (1883.4) Nu när kvällen närmade sig och folkmassorna började söka sig iväg för att få något att äta blev Jesus och hans närmaste efterföljare ensamma. Vilken märklig dag hade det inte varit! Apostlarna var tankfulla, men mållösa. Aldrig under sina år tillsammans med Jesus hade de sett en sådan dag. En liten stund satte de sig ned vid tempelkistan och såg på när människorna lade ned sina bidrag: de rika lade ned mycket i kistan, och alla gav någonting i enlighet med omfattningen av sina tillgångar. Till sist kom en fattig änka, som var sparsamt klädd, och de såg på när hon kastade ned två skärvar (små kopparslantar) i kistan. Då sade Jesus, som fäste apostlarnas uppmärksamhet vid änkan: ”Lägg väl märke till vad ni just har sett. Den här fattiga änkan lade ned mer än alla andra, ty alla de andra gav som gåva ett obetydligt belopp av sitt överflöd, men denna fattiga kvinna, även fast i nöd, gav allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”
172:4.3 (1883.5) Medan kvällen framskred vandrade de tysta omkring på tempelgårdarna, och efter det att Jesus ännu en gång hade kastat en blick på dessa bekanta ställen och dragit sig till minnes sina känslor i samband med tidigare besök, utan att glömma de tidigaste, sade han: ”Låt oss gå upp till Betania för att vila.” Jesus gick tillsammans med Petrus och Johannes till Simons hem, medan de övriga apostlarna övernattade hos sina vänner i Betania och Betfage.
172:5.1 (1883.6) När de denna söndagskväll återvände till Betania vandrade Jesus i spetsen. Inte ett ord sades förrän de skiljdes åt efter det att de hade anlänt till Simons hus. Inga andra tolv människor har någonsin upplevt så olika och oförklarliga känslor som de som nu genomströmmade sinnena och själarna hos dessa rikets ambassadörer. De här robusta galiléerna var förvirrade och förbryllade. De visste inte vad de skulle vänta sig härnäst; de var alltför förvånade för att vara särskilt rädda. De visste ingenting om Mästarens planer för nästa dag, och de ställde inga frågor. De gick till sina övernattningsställen, även om de inte sov särskilt mycket, med undantag för tvillingarna. Men de höll inte väpnad vakt över Jesus i Simons hus.
172:5.2 (1884.1) Andreas var grundligt förbryllad, närapå förvirrad. Han var den ende av apostlarna som inte på allvar företog sig att utvärdera den hyllning som hade brutit ut bland människorna. Han var alltför upptagen av tanken på sitt ansvar som ledare för apostlakåren för att allvarligt överväga meningen med eller betydelsen av folkmassans högljudda hosiannarop. Andreas var upptagen av att övervaka några av sina medarbetare, då han var rädd för att de under upphetsningen kunde förledas av sina känslor, i synnerhet Petrus, Jakob, Johannes och Simon Seloten. Hela den dagen och under de närmast följande dagarna ansattes Andreas av allvarliga tvivel, men han sade aldrig något om dessa betänkligheter till sina apostlakamrater. Han var bekymrad över inställningen hos några av de tolv som han visste var beväpnade med svärd; men han kände inte till att hans egen bror Petrus bar ett sådant vapen. Därför gjorde processionen in till Jerusalem ett ganska ytligt intryck på Andreas. Han var alltför upptagen av sina skyldigheter i tjänsten för att påverkas av något annat.
172:5.3 (1884.2) Simon Petrus förlorade till en början nästan helt fattningen av denna manifestation av människornas entusiasm, men han hade nyktrat till ansenligt vid tiden då de återvände till Betania den kvällen. Petrus kunde helt enkelt inte komma till klarhet om vad Mästaren ville. Han var väldigt besviken över att Jesus inte följde upp denna våg av folkgunst med något sorts uttalande. Petrus kunde inte förstå varför Jesus inte talade till folksamlingen när de kom fram till templet, eller åtminstone tillät någon av apostlarna att hålla ett anförande för folkmassan. Petrus var en storartad predikare, och han gillade inte att se en sådan stor, mottaglig och entusiastisk åhörarskara gå till spillo. Han skulle så gärna ha velat predika rikets evangelium för denna väldiga folkhop just där i templet. Mästaren hade emellertid uttryckligen ålagt dem att inte undervisa eller predika medan de var i Jerusalem denna påskvecka. Reaktionen efter den spektakulära processionen in till staden var ödeläggande för Simon Petrus. Fram emot kvällen hade han nyktrat till och var outsägligt sorgsen.
172:5.4 (1884.3) För Jakob Sebedaios var denna söndag en dag av villrådighet och djupgående förvirring. Han kunde inte fatta meningen med det som skedde. Han kunde inte förstå Mästarens syfte med att tillåta denna vilda hyllning och sedan vägra att säga ett ord till människorna när de kom fram till templet. När processionen rörde sig ned för Olivberget mot Jerusalem, i synnerhet när de möttes av de tusentals pilgrimer som strömmade till för att välkomna Mästaren, slets Jakob grymt mellan sina motstridiga känslor av upprymdhet och tillfredsställelse över vad han såg och sin djupgående känsla av rädsla för vad som skulle hända när de nådde fram till templet. Sedan blev han nedslagen och överväldigad av besvikelse när Jesus steg ned från åsnan och utan brådska började vandra omkring på tempelgårdarna. Jakob kunde inte förstå varför man kastade bort ett så storartat tillfälle att förkunna Guds rike. Fram mot kvällen höll en bedrövlig och förfärlig osäkerhet ett stadigt grepp om hans sinne.
172:5.5 (1884.4) Johannes Sebedaios kom i viss mån nära en förståelse av varför Jesus gjorde som han gjorde. Åtminstone förstod han delvis den andliga betydelsen av detta så kallade triumftåg in till Jerusalem. När folksamlingen var på väg mot templet, och när Johannes såg Mästaren sitta där gränsle över ungåsnan, kom han ihåg att han en gång hade hört Mästaren citera ett ställe i skrifterna, ett yttrande av Sakarja, som beskrev hur Messias skulle komma som en fredens man och rida in till Jerusalem på en åsna. När Johannes begrundade detta skriftställe började han förstå den symboliska betydelsen av festtåget denna söndagseftermiddag. Åtminstone förstod han tillräckligt av skriftens betydelse i detta fall för att i någon mån kunna glädja sig åt händelsen och hindra honom från att bli alltför mycket nedslagen av triumftågets skenbara ändamålslöshet. Johannes hade en typ av sinne som hade en naturlig fallenhet för att tänka och känna i symboler.
172:5.6 (1885.1) Filippos kom helt ur balans av att utbrottet kom så plötsligt och så spontant. Han kunde inte samla sina tankar tillräckligt medan de var på väg nedför Olivberget för att komma till någon klar uppfattning om vad hela demonstrationen rörde sig om. På visst sätt njöt han av föreställningen, därför att hans Mästare hedrades. När de nådde fram till templet oroades han av tanken på att Jesus möjligen kunde be honom att förpläga folkmassan, så att Jesu uppförande när han lugnt vände sig bort från folksamlingen, vilket gjorde majoriteten av apostlarna så bittert besvikna, var en stor lättnad för Filippos. Folkmassorna hade ibland varit en stor prövning för proviantmästaren för de tolv. Sedan han hade blivit av med dessa personliga farhågor angående massornas materiella behov förenade sig Filippos med Petrus i att uttrycka sin besvikelse över att ingenting gjordes för att undervisa folksamlingen. Den kvällen började Filippos tänka över dessa upplevelser och var frestad att betvivla hela rikesidén. Han undrade ärligt vad allt detta kunde betyda, men han yppade inte sina tvivel för någon; därtill älskade han Jesus alltför mycket. Han hade stort personligt förtroende för Mästaren.
172:5.7 (1885.2) Frånsett de symboliska och profetiska aspekterna kom Natanael närmast till att förstå varför Mästaren värvade folkligt stöd hos påskpilgrimerna. Innan de nådde templet hade han resonerat sig fram till att utan ett sådant demonstrativt intåg i Jerusalem skulle Jesus ha arresterats av det judiska rådets tjänstemän och kastats i fängelse i samma stund han dristade sig till att komma in i staden. Han var därför inte det minsta överraskad av att Mästaren inte använde sig mer av de hurrande skarorna för något annat ändamål när han väl hade kommit innanför stadens murar och sålunda gjort ett så kraftfullt intryck på de judiska ledarna att de avstod från att genast fängsla honom. Då Natanael förstod den verkliga orsaken till att Mästaren anlände till staden på detta sätt, var han naturligtvis mer samlad där han gick tillsammans med de andra, och mindre upprörd och besviken över Jesu senare uppträdande än de övriga apostlarna. Natanael hade ett stort förtroende för Jesu förståelse av människor samt för hans skarpsinnighet och skicklighet när det gällde att handskas med svåra situationer.
172:5.8 (1885.3) Matteus blev till att börja med svarslös inför detta praktfulla skådespel. Han förstod inte meningen med vad hans ögon såg förrän även han kom ihåg skriftstället hos Sakarja, där profeten hade nämnt jublet i Jerusalem när dess konung hade kommit med frälsning och ridande på en ungåsna. När processionen rörde sig i riktning mot staden och sedan tog av mot templet blev Matteus extatisk. Han var säker på att något alldeles speciellt skulle hända när Mästaren kom fram till templet i spetsen för denna stojande folkmassa. När en av fariséerna hånade Jesus och sade: ”Se hit alla, se vem som kommer här, judarnas konung ridande på en åsna!”, krävde det stor självbehärskning av Matteus att inte gå till handgripligheter. Ingen av de tolv var mer nedslagen den kvällen på vägen tillbaka till Betania. Näst efter Simon Petrus och Simon Seloten upplevde Matteus den största nervspänningen, och när natten kom var han helt utmattad. Men på morgonen var Matteus redan på ganska gott humör; han var trots allt en gladlynt förlorare.
172:5.9 (1886.1) Tomas var den mest förvirrade och förbryllade av alla de tolv. Större delen av tiden följde han bara med, stirrade på hela skådespelet och undrade uppriktigt vad som kunde vara Mästarens motiv till att delta i en sådan säregen demonstration. Djupt inne i sitt hjärta betraktade han hela föreställningen som något barnsligt, om inte rentav dåraktigt. Han hade aldrig sett Jesus göra något liknande, och viste inte hur han skulle förklara hans underliga uppträdande denna söndagseftermiddag. När de hade nått templet hade Tomas kommit till den slutsatsen att syftet med denna folkliga demonstration var att till den grad skrämma judarnas råd så att de inte genast vågade arrestera Mästaren. På vägen tillbaka till Betania tänkte Tomas mycket men sade ingenting. Vid sängdags hade Mästarens klyftiga arrangerande av detta tumultartade intåg i Jerusalem börjat tyckas rätt humoristiskt, och den reaktionen uppmuntrade honom mycket.
172:5.10 (1886.2) Denna söndag började som en storartad dag för Simon Seloten. Han såg framför sig förunderliga gärningar under de närmaste dagarna i Jerusalem, och däri hade han rätt, men Simon drömde om etablerandet av ett nytt nationellt styre för judarna, med Jesus på Davids tron. Simon såg nationalisterna aktiveras så snart riket utropades och sig själv som överbefälhavare för de militära styrkor som samlades i det nya riket. På vägen ned från Olivberget föreställde han sig rentav medlemmarna av judarnas råd och alla deras sympatisörer döda före solnedgången den dagen. Han trodde verkligen att något stort skulle ske. Han var den mest högljudda i hela folkskaran. Vid femtiden den eftermiddagen var han en tyst, krossad och illusionslös apostel. Han återhämtade sig aldrig helt från den nedstämdhet som lade sig över honom till följd av den dagens chock, åtminstone inte förrän länge efter Mästarens uppståndelse.
172:5.11 (1886.3) För tvillingarna Alfaios var det här en perfekt dag. De verkligen njöt av alltsammans hela vägen, och då de inte var närvarande under den tysta promenaden runt om i templet, undgick de mycket av folkresningens antiklimax. De kunde omöjligt förstå apostlarnas nedstämda beteende då de återvände till Betania den kvällen. I tvillingarnas minne framstod denna dag alltid som den då de hade varit närmast himmelen på jorden. Denna dag var den allt tillfredsställande höjdpunkten i hela deras livsskede som apostlar. Minnet av den upprymda stämningen under denna söndagseftermiddag höll dem uppe genom hela tragedin under denna händelserika vecka, ända fram till korsfästelsen. Det var det mest lämpliga intåg tvillingarna kunde tänka sig för en kung; de njöt av varenda minut under hela festtåget. De gillade helt allt vad de såg och vårdade sig länge om minnet därav.
172:5.12 (1886.4) Av alla apostlar var Judas Iskariot den som mest ofördelaktigt påverkades av detta festliga intågande i Jerusalem. Det jäste osämja i hans sinne på grund av Mästarens tillrättavisning föregående dag i samband med att Maria smorde Mästarens fötter vid festen i Simons hus. Judas hade avsmak för hela skådespelet. För honom föreföll det barnsligt, om inte rentav löjligt. När denna hämndlystna apostel betraktade händelserna denna söndagseftermiddag tycktes Jesus påminna honom mer om en clown än om en kung. Han var innerligt förnärmad över hela föreställningen. Han delade synsättet hos grekerna och romarna, vilka såg ned på någon som gick med på att rida på en åsna eller ett åsneföl. Vid tiden då triumftåget hade nått in i staden hade Judas så gott som bestämt sig för att överge hela idén om ett sådant rike. Han hade nästan beslutat sig för att dra sig undan alla sådana farsartade försök att etablera himmelriket. Men sedan tänkte han på Lasaros uppståndelse, och på många andra saker, och beslöt att stanna kvar bland de tolv, åtminstone en dag till. Dessutom bar han på penningpåsen, och han ville inte desertera med apostlarnas penningmedel i sin hand. På vägen tillbaka till Betania den kvällen föreföll hans beteende inte på något sätt märkligt eftersom alla apostlarna var lika nedstämda och tystlåtna.
172:5.13 (1887.1) Judas påverkades oerhört mycket av att hans vänner bland sadducéerna gjorde honom till åtlöje. Ingen annan enskild faktor påverkade honom lika kraftigt, när han slutligen beslöt sig för att överge Jesus och sina apostlafränder som en viss episod som inträffade just då Jesus nådde fram till stadsporten: En framträdande sadducé (en vän till Judas familj) rusade fram till Judas i en anda av muntert spe, dunkade honom i ryggen och sade: ”Varför en så bekymrad min, min gode vän? Upp med humöret! och kom med oss alla då vi hyllar denne Jesus från Nasaret som judarnas konung, när han rider genom Jerusalems portar sittande på en åsna.” Judas hade aldrig ryggat tillbaka för förföljelse, men han kunde inte uthärda detta slags förlöjligande. Med den länge närda känslan av hämndlystnad nu den fatala rädslan för att bli till åtlöje, denna hemska och skrämmande känsla av att skämmas för sin Mästare och sina medapostlar. I sitt hjärta var denna ordinerade ambassadör för riket redan desertör. Det återstod bara för honom att finna någon godtagbar ursäkt för att öppet bryta med Mästaren.
Urantiaboken
Kapitel 173
173:0.1 (1888.1) TIDIGT denna måndagsmorgon samlades Jesus och apostlarna enligt överenskommelse i Simons hem i Betania, och efter en kort konferens gav de sig i väg till Jerusalem. De tolv var ovanligt tysta under vandringen mot templet. De hade inte återhämtat sig från föregående dags erfarenhet. De var förväntansfulla, rädda och djupt berörda av en viss känsla av att vara utanför, vilken växte fram av att Mästaren plötsligt hade ändrat taktik, tillsammans med hans instruktion att de inte fick ägna sig åt offentlig undervisning under hela denna påskvecka.
173:0.2 (1888.2) När gruppen var på väg nedför Olivberget gick Jesus i spetsen, och apostlarna följde genast bakom honom under tankfull tystnad. Alla utom Judas Iskariot hade bara en enda tanke främst i sinnet, nämligen: Vad tänker Mästaren göra idag? Den enda allt uppslukande tanken hos Judas var: Vad skall jag göra? Skall jag fortsätta tillsammans med Jesus och mina medarbetare, eller skall jag dra mig tillbaka? Och om jag kommer att sluta, hur skall jag lösgöra mig?
173:0.3 (1888.3) Klockan var omkring nio denna vackra morgon när dessa män anlände till templet. De gick raka vägen till den stora tempelgården där Jesus så ofta undervisade, och sedan han hade hälsat på de troende som väntade på honom steg han upp på ett av podierna och började tala till den skara som samlades. Apostlarna drog sig tillbaka en kort bit och inväntade utvecklingen.
173:1.1 (1888.4) En väldig kommersiell verksamhet hade vuxit upp i anslutning till tempeldyrkans gudstjänster och ceremonier. Där fanns handeln som tillhandahöll lämpliga djur för de olika offren. Fastän det var tillåtet för en gudstjänstdeltagare att föra med sig sitt eget offerdjur, kvarstod det faktum att detta djur i alla avseenden måste vara ”felfritt” enligt leviternas lag och enligt templets officiella inspektörers tolkning. Mången andaktsutövare hade fått uppleva förödmjukelsen av att få sitt förmodligen felfria djur underkänt av granskarna vid templet. Det hade därför blivit mer allmänt att köpa offerdjuren vid templet, och fastän det fanns flera ställen på det närliggande Olivberget där de kunde köpas, hade det blivit allt vanligare att köpa dessa djur från tempelfållorna. Gradvis hade detta bruk att sälja alla slags av offerdjur på tempelgårdarna vuxit fram. En omfattande affärsverksamhet som inbringade väldiga vinster hade sålunda skapats. En del av dessa vinster var reserverade för tempelkassan, men större delen hamnade på omvägar hos de styrande översteprästfamiljerna.
173:1.2 (1888.5) Försäljningen av djur i templet blomstrade därför, att när andaktsutövaren köpte ett sådant djur, även om priset kunde vara ganska högt, så behövde han inte betala några andra avgifter, och han kunde vara säker på att det tillämnade offerdjuret inte underkändes på grund av att det hade verkliga eller formella brister. Vid vissa tider utsattes det vanliga folket för ett system av skandalösa överpriser, i synnerhet under de stora nationella högtiderna. En tid gick de giriga prästerna så långt som till att kräva ett pris, som motsvarade en veckas arbetslön, för ett par duvor som borde ha sålts till de fattiga för några småmynt. ”Hannas söner” hade redan börjat sätta upp sina basarer på templets förgårdar, och dessa samma varustånd förekom där ända tills de slutligen vräktes omkull av en folkhop tre år innan templet självt förstördes.
173:1.3 (1889.1) Men handeln med offerdjur och diverse marknadsvaror var inte det enda sätt på vilket tempelgårdarna vanhelgades. Vid den här tiden florerade också ett omfattande system av bank- och varubörsverksamhet som öppet bedrevs inom tempelområdet. Allt detta hade uppkommit på följande sätt: Under hasmonéernas dynasti myntade judarna sina egna silvermynt, och det hade blivit sed att kräva betalning av tempelskatten om en halv sikel och alla andra tempelavgifter med detta judiska mynt. Denna bestämmelse gjorde det nödvändigt att ge tillstånd åt penningväxlare att växla de många slags betalningsmedel, som fanns i omlopp i olika delar av Palestina och andra provinser i det romerska riket, till den rätta lärans sikel som judarna hade myntat. Templets huvudskatt, som betalades av alla utom kvinnor, slavar och minderåriga, var en halv sikel, ett mynt till storleken ungefär som ett tio-öres mynt men dubbelt så tjockt. På Jesu tid hade även prästerna blivit befriade från att betala tempelavgifter. Mellan den 15 och 25 i månaden före påsk ställde således dessa licenserade penningväxlare upp sina stånd i de främsta städerna i Palestina för att förse judarna med rätta pengar för att betala tempelskatterna då de hade nått Jerusalem. Efter denna tiodagars period förflyttade sig penningväxlarna till Jerusalem och började ställa upp sina växelstånd på tempelgårdarna. De hade tillstånd att uppbära mellan trettio och fyrtio procent i kommission för att växla ett mynt som var värt ungefär sjuttio öre, och om någon ville växla ett mynt av högre värde, fick de debitera dubbel kommission. Likaså profiterade dessa tempelbankirer från växlingen av alla pengar som behövdes för att köpa offerdjur, och som pant för löften eller för offergåvor.
173:1.4 (1889.2) Dessa penningväxlare i templet bedrev inte endast en reguljär bankverksamhet i vinstsyfte, när de växlade över tjugo olika sorters valutor som de gästande pilgrimerna periodvis förde med sig till Jerusalem, utan de ägnade sig också åt alla andra slags transaktioner som hörde till bankverksamheten. Både tempelkassan och föreståndarna för templet fick enorma inkomster av dessa kommersiella aktiviteter. Det var inte ovanligt att tempelkassan innehöll motsvarigheten till över sjuttio miljoner kronor, samtidigt som de vanliga människorna försmäktade i fattigdom och fortfor att betala dessa orättvisa pålagor.
173:1.5 (1889.3) Mitt i denna högljudda samling av penningväxlare, varumånglare och kreatursförsäljare försökte Jesus denna måndagsmorgon lära ut det himmelska rikets evangelium. Han var inte ensam om att känna sig förnärmad över detta vanhelgande av templet. Det vanliga folket, i synnerhet de judiska besökarna från andra provinser, kände sig också djupt sårade av denna profiterande förnedring av deras nationella helgedom. Vid den här tiden höll judarnas råd självt sina regelbundna möten i en sal som omgavs av allt detta babbel och all denna oreda som handels- och bytesverksamheten förde med sig.
173:1.6 (1890.1) Just som Jesus skulle till att börja sitt anförande inträffade två episoder som tilldrog sig hans uppmärksamhet. Vid en växlares penningbord i närheten hade en våldsam och hetlevrad diskussion uppkommit om en påstådd överdebitering av en jude från Alexandria, medan luften i samma ögonblick fylldes av bölandet från ett hundratal oxar som drevs från ett område med djurfållor över till ett annat. Medan Jesus gjorde ett uppehåll och tyst men eftersinnande begrundade denna scen av kommers och förvirring, såg han nära intill sig en enkeltsinnad galilé, en man som han en gång hade talat med i Jireon och som nu höll på att förlöjligas och knuffas omkring av högdragna och förment högrestående judéer. Allt detta samverkade till att åstadkomma ett av dessa märkliga och periodiska känsloutbrott av indignation i själen hos Jesus.
173:1.7 (1890.2) Till apostlarnas häpnad — de stod nära intill och deltog inte i vad som så snart följde — steg Jesus ned från podiet, gick över till pojken som drev boskapen över gården, tog ifrån honom knutpiskan och körde snabbt ut djuren från templet. Men det var inte allt: inför de undrande blickarna från tusentals människor som hade samlats på tempelgården skred Jesus majestätiskt iväg till boskapsfållan längst bort och började därefter öppna grindarna till varje stall och driva ut de fångna djuren. Nu gick det liksom en elektrisk stöt genom de församlade pilgrimerna, och under vilda rop rörde de sig mot basarerna och började välta omkull penningväxlarnas bord. På mindre än fem minuter hade all kommers sopats undan från templet. När de romerska vakterna, som var stationerade i närheten, uppenbarade sig på scenen var allt lugnt och folkmassorna hade återgått till ordningen. Jesus återvände till talarpodiet och talade till folksamlingen: ”Ni har idag bevittnat det som står skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk, men ni har gjort det till ett rövarnäste.’”
173:1.8 (1890.3) Men innan han kunde säga något mer brast den stora folksamlingen ut i prisande hosiannarop, och snart steg en grupp ungdomar ut från folkmassan och började sjunga tacksägelsehymner för att visa sin uppskattning över att de vanvördiga och giriga månglarna hade drivits ut från det heliga templet. Vid det här laget hade några präster infunnit sig, och en av dem sade till Jesus: ”Hör du inte vad leviternas barn säger?” Mästaren svarade: ”Har ni aldrig läst att ’ur barns och spädbarns mun kommer lovsången fulländad’?” Hela återstoden av den dagen medan Jesus undervisade stod vakter som folket hade satt ut på vakt vid varje valvport, och de lät inte någon bära ens ett tomt kärl över tempelgårdarna.
173:1.9 (1890.4) När översteprästerna och de skriftlärda fick höra om dessa händelser var de mållösa av häpnad. Allt mer fruktade de nu Mästaren, och allt mer var de beslutna att göra slut på honom. Men de var rådlösa. De visste inte hur de skulle kunna åstadkomma hans död, ty de var mycket rädda för folkmassorna, som nu så oförbehållsamt visade sitt gillande av att han hade kört iväg de vanvördiga profitörerna. Hela den dagen, en dag av lugn och frid på tempelgårdarna, lyssnade människorna till Jesu undervisning och bokstavligen klamrade sig fast vid hans ord.
173:1.10 (1890.5) Denna överraskande handling som Jesus utförde var bortom hans apostlars fattning. De var så häpna över sin Mästares plötsliga och oväntade utspel att de under hela episoden förblev ihop krupna intill varandra vid talarpodiet. De lyfte aldrig ett finger för att hjälpa till med att rensa templet. Om denna spektakulära händelse hade inträffat dagen innan vid Jesu triumfartade ankomst till templet efter den tumultartade processionen genom stadens portar hela tiden högljutt hyllad av folkmassan, då hade de varit redo för det, men så som det nu skedde var de helt oförberedda att ta del i händelsen.
173:1.11 (1891.1) Detta rensande av templet förtäljer Mästarens inställning till en kommersialisering av religionsutövandet såväl som hans avsky för alla former av ohederlighet och profiterande på bekostnad av de fattiga och olärda. Denna episod påvisar också att Jesus inte såg med blida ögon på vägran att använda maktmedel för att skydda majoriteten av en viss folkgrupp mot orättvisa och förslavande förfaranden hos ojusta minoriteter, som kan tänkas ha möjlighet att förskansa sig bakom politisk, ekonomisk eller kyrklig makt. Sluga, ondsinta och intrigerande människor bör inte tillåtas organisera sig för att utnyttja och förtrycka dem som på grund av sin idealism inte är benägna att ta till våld för att försvara sig själva eller för att främja sina berömvärda levnadsprojekt.
173:2.1 (1891.2) Jesu triumfartade intåg i Jerusalem på söndagen överväldigade judarnas ledare till den grad att de avstod från att arrestera honom. Denna dag uppsköt detta spektakulära rensande av templet likaledes effektivt anhållandet av Mästaren. Dag för dag blev judarnas styresmän allt mer beslutna att göra sig av med honom, men de oroades av två saker som samverkade till att fördröja stunden för angreppet. Översteprästerna och de skriftlärda var ovilliga att arrestera Jesus i offentligheten av rädsla för att folksamlingen kunde vända sig emot dem i ett förbittrat raseri. De fruktade också möjligheten av att de romerska vakterna skulle behöva kallas för att kuva en folkresning.
173:2.2 (1891.3) Vid det judiska rådets sammanträde mitt på dagen kom man enhälligt överens om att Jesus snabbt måste avrättas, eftersom ingen vän till Mästaren deltog i detta möte. Men de kunde inte enas om när och hur han skulle fängslas. Till slut beslöt de att utse fem grupper som skulle gå ut bland folket och försöka få honom att trassla in sig i sin undervisning eller att på annat sätt misskreditera honom bland dem som lyssnade till hans förkunnelse. Följaktligen, när Jesus vid tvåtiden just hade påbörjat sitt anförande om ”Den frihet sonskapet ger”, banade sig en grupp av dessa Israels äldste fram mot Jesus, avbröt honom sin vana trogen och ställde denna fråga: ”Vad har du för behörighet att göra detta? Vem har gett dig den behörigheten?”
173:2.3 (1891.4) Det var helt i sin ordning för templets föreståndare och det judiska rådets tjänstemän att ställa denna fråga till den som tog sig för att undervisa och uppträda på det speciella sätt som hade varit utmärkande för Jesus, i synnerhet beträffande hans nyliga uppträdande då han hade rensat templet från all kommers. Dessa varumånglare och penningväxlare arbetade alla i skydd av de högsta styresmännens uttryckliga tillstånd, och en viss procent av deras vinst förmodades gå direkt till tempelkassan. Glöm inte att behörighet var lösenordet bland hela det judiska folket. Profeterna ställde alltid till med besvär för att de så djärvt dristade sig till att undervisa utan behörighet, utan att ha blivit vederbörligen utbildade i rabbinakademierna och därefter regelmässigt ordinerade av judarnas råd. Avsaknad av denna behörighet vid anspråksfull offentlig undervisning ansågs innebära antingen olärd förmätenhet eller öppet uppror. På den tiden kunde endast judarnas råd ordinera en äldste eller lärare, och en sådan ceremoni måste ske i närvaro av åtminstone tre personer som tidigare hade ordinerats på samma sätt. En sådan ordination gav läraren titeln ”rabbi” och gjorde honom också behörig att fungera som domare, ”att binda och lösa sådana ärenden som kunde framföras till honom för avgörande.”
173:2.4 (1892.1) Templets styresmän kom fram till Jesus denna eftermiddagstimme för att ifrågasätta inte endast hans undervisning utan även hans handlingar. Jesus visste mycket väl att just dessa män hade länge offentligt proklamerat att hans behörighet att undervisa var satanisk, och att alla hans mäktiga gärningar hade åstadkommits med djävulsfurstens kraft. Därför började Mästaren sitt svar på deras fråga med att ställa dem en motfråga. Jesus sade: ”Jag har också en fråga till er, och om ni svarar på den, skall jag säga er vad jag har för behörighet att göra detta. Dopet som Johannes döpte med, varifrån kom det? Hade Johannes sin behörighet från himlen eller från människor?”
173:2.5 (1892.2) När hans frågeställare hörde detta drog de sig åt sidan för att sinsemellan överlägga om vilket svar de skulle ge. De hade tänkt sig att göra Jesus förlägen inför folksamlingen, men nu fann de sig själva mycket förvirrade inför alla som då var samlade på tempelgården. Deras missräkning var ännu tydligare när de återvände till Jesus och sade: ”När det gäller dopet som Johannes döpte med, kan vi inte svara; vi vet inte.” De svarade Mästaren så här, därför att de hade överlagt följande med varandra: Om vi säger ’från himlen’, svarar han: ’Varför trodde ni då inte på honom’, och kanske tillägger han att han fick sin behörighet av Johannes, och om vi säger ’från människor’, kanske folket går till angrepp mot oss, ty de flesta av dem anser ju att Johannes var en profet. Så var de tvungna att komma inför Jesus och folket och bekänna att de, Israels religiösa lärare och ledare, inte kunde (eller inte ville) uttrycka en åsikt om Johannes mission. När de hade sagt sitt, såg Jesus ned på dem och sade: ”I så fall talar jag inte heller om vad jag har för behörighet att göra detta.”
173:2.6 (1892.3) Jesus avsåg aldrig att hänvisa till Johannes för sin behörighet; Johannes hade aldrig blivit ordinerad av judarnas råd. Jesu behörighet fanns hos honom själv och i hans Faders eviga överhöghet.
173:2.7 (1892.4) Då Jesus använde denna metod för att handskas med sina motståndare ville han inte undvika frågan. Först kan det tyckas att han gjorde sig skyldig till ett mästerligt undflyende av frågan, men så var det inte. Jesus var aldrig benägen at skaffa sig ett orättmätigt övertag ens över sina fiender. Vid detta skenbara undvikande gav han faktiskt alla sina åhörare svaret på fariséernas fråga om behörigheten bakom hans mission. De hade påstått att han verkade med behörighet från djävulsfursten. Jesus hade upprepade gånger hävdat att all hans undervisning och alla hans gärningar skedde med kraft och behörighet från hans Fader i himlen. Detta vägrade judarnas ledare att godta och försökte ansätta honom till att medge att han var en regelstridig lärare, eftersom han aldrig hade sanktionerats av judarnas råd. Även fast han inte gjorde anspråk på att ha sin behörighet från Johannes, när han svarade dem så som han gjorde, tillfredsställde han däremot folket så pass mycket med denna antydan att hans fienders strävan att snärja honom effektivt vändes mot dem själva och avsevärt misskrediterade dem i ögonen på alla som var närvarande.
173:2.8 (1892.5) Det var denna Mästarens genialitet att handskas med sina motståndare som gjorde dem så rädda för honom. De försökte sig inte på flera frågor den dagen; de drog sig tillbaka för fortsatta överläggningar sinsemellan. Men det tog inte länge för människorna att inse oärligheten och ohederligheten i dessa frågor som judarnas styresmän ställde. Inte heller kunde vanliga människor undgå att se skillnaden mellan Mästarens moraliska majestät och den intrigerande skenheligheten hos hans fiender. Men rensandet av templet hade fört över sadducéerna på fariséernas sida när det gällde fullbordandet av planen att tillintetgöra Jesus, och sadducéerna innehade nu majoriteten i judarnas råd.
173:3.1 (1893.1) När de häcklande fariséerna stod där tysta inför Jesus såg han ner på dem och sade: ”Eftersom ni hyser tvivel beträffande Johannes mission och är fientligt inställda till Människosonens undervisning och gärningar, hör på när jag berättar en liknelse för er: En mäktig och respekterad jordägare hade två söner, och då han önskade få hjälp av sina söner med att sköta sina vidsträckta egendomar kom han till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården idag.’ Men den tanklöse sonen svarade sin far och sade: ’Nej, dit går jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. När fadern hade funnit sin äldre son sade han likaså till honom: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården idag.’ Denne skenhelige och otillförlitlige son svarade: ’Ja far, jag skall gå.’ Men när fadern hade avlägsnat sig gick han inte. Låt mig fråga er, vilken av dessa söner gjorde verkligen sin faders vilja?”
173:3.2 (1893.2) Folket svarade med en mun och sade: ”Den förste.” Då sade Jesus: ”Just det, och nu förkunnar jag att även om skatteindrivarna och skökorna ser ut att avvisa kallelsen till omvändelse, skall de inse att de är på fel väg och gå in i Guds rike före er, som storstilat låtsas tjäna Fadern i himlen samtidigt som ni vägrar att göra Faderns gärningar. Det var inte ni fariséer och skriftlärda som trodde på Johannes, utan snarare skatteindrivare och syndare. Inte heller tror ni på min förkunnelse, men det vanliga folket hör med glädje mina ord.”
173:3.3 (1893.3) Jesus föraktade inte fariséerna och sadducéerna som personer. Det han ville misskreditera var deras system som gällde undervisning samt seder och bruk. Han var inte fientligt inställd till någon människa, men här inträffade den oundvikliga sammanstötningen mellan en ny och levande religion som utgick från anden och den äldre religionen som byggde på ceremonier, traditioner och auktoritet.
173:3.4 (1893.4) Hela denna tid stod de tolv apostlarna nära Mästaren, men de deltog inte på något sätt i dessa händelser. Var och en av de tolv reagerade på sitt säregna sätt för händelserna under dessa sista dagar av Jesu verksamhet i köttslig gestalt, och var och en åtlydde också Mästarens befallning att avstå från all offentlig undervisning och predikan under denna påskvecka.
173:4.1 (1893.5) När de ledande fariséerna och de skriftlärda som hade försökt snärja Jesus med sina frågor hade lyssnat till berättelsen om de två sönerna drog de sig tillbaka för att fortsätta sina överläggningar, medan Mästaren vände sin uppmärksamhet mot den lyssnande folksamlingen och berättade en annan liknelse:
173:4.2 (1893.6) ”Det fanns en god man som var jordägare, och han planterade en vingård. Han inhägnade den, grävde en grop för vinpressen och byggde ett utkikstorn för vakterna. Sedan arrenderade han ut vingården medan han själv reste bort på en lång resa till ett annat land. När skördetiden närmade sig sände han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta arrendet. Men arrendatorerna rådgjorde sinsemellan och vägrade att ge dessa tjänare den del av druvskörden som tillhörde deras herre; i stället grep de hans tjänare och pryglade den ene, stenade den andre och skickade bort de övriga tomhänta. Och när jordägaren hörde om allt detta skickade han andra och mer betrodda tjänare för att göra upp med dessa ondsinta arrendatorer, men dem slog de också blodiga och behandlade skamligt. Och sedan sände jordägaren sin favorittjänare, sin förvaltare, och honom dödade de. Och alltjämt skickade han tålmodigt och fördragsamt många andra tjänare, men de tog inte emot någon av dem. En del pryglade de, andra dräpte de, och när jordägaren hade behandlats på detta sätt beslöt han att sända sin son för att göra upp med dessa otacksamma arrendatorer och sade till sig själv: ’De kan tänkas misshandla mina tjänare, men min älskade son kommer de dock att ha respekt för.’ Men när dessa obotfärdiga och ondsinta arrendatorer fick se sonen sade de till varandra: ’Här har vi arvtagaren; kom så dödar vi honom, och arvet är vårt.’ Så tog de fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. När nu vingårdens ägare får höra hur de har avvisat och dödat hans son, vad gör han då med dessa otacksamma och ondsinta arrendatorer?”
173:4.3 (1894.1) När folket hörde denna liknelse och den fråga Jesus ställde svarade de: ”Han tar död på dessa eländiga män, och vingården arrenderar han ut till andra och hederliga odlare som ger honom hans del av skörden i rätt tid.” När några av åhörarna insåg att liknelsen handlade om den judiska nationen och dess behandling av profeterna och om det förestående avvisandet av Jesus och rikets evangelium, sade de med sorg i hjärtat: ”Gud förbjude att vi skulle fortsätta att göra sådant.”
173:4.4 (1894.2) Jesus såg hur en grupp sadducéer och fariséer banade sin väg genom trängseln, och han gjorde ett kort uppehåll tills de kom närmare honom och sade då: ”Ni vet hur era fäder avvisade profeterna, och ni vet mycket väl att ni i era hjärtan har bestämt er för att avvisa Människosonen.” Sedan såg Jesus med en forskande blick på de präster och äldste som stod nära honom och sade: ”Har ni aldrig läst vad som står i skriften om den sten som husbyggarna ratade och som sedan, när folket hade funnit den, gjordes till hörnstenen? Och därför varnar jag er än en gång, att om ni fortsättningsvis avvisar detta evangelium skall Guds rike snart tas ifrån er och ges åt ett folk som är villigt att ta emot det glada budskapet och frambringa andens frukt. Och det finns ett mysterium förbundet med denna sten, ty den som faller på den och därvid blir sönderslagen skall bli räddad; men den som stenen faller på skall smulas till stoft och hans aska spridas för de fyra vindarna.”
173:4.5 (1894.3) När fariséerna hörde dessa ord förstod de att Jesus syftade på dem själva och de andra judiska ledarna. De hade stor lust att då och där gripa honom, men de var rädda för folksamlingen. De var emellertid så förgrymmade över Mästarens ord att de drog sig tillbaka för att igen rådgöra sinsemellan om hur de skulle kunna ta död på honom. Den kvällen förenade sig både sadducéer och fariséer om en gemensam plan för att nästa dag få honom i fällan.
173:5.1 (1894.4) Sedan de skriftlärda och styresmännen hade dragit sig tillbaka vände sig Jesus igen till den församlade folkmassan och framförde liknelsen om bröllopsfesten. Han sade:
173:5.2 (1894.5) ”Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son och skickade ut budbärare för att be dem komma som redan tidigare hade inbjudits till bröllopet. Budbärarna sade: ’Allt är färdigt för bröllopsmåltiden i kungens palats.’ Nu avböjde emellertid många av dem, som tidigare hade lovat närvara, att denna gång komma. När kungen hörde om dessa avvisanden av hans inbjudan sände han andra tjänare och budbärare och sade: ’Säg till alla de inbjudna att komma, ty se, jag har ordnat för måltiden; mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt för att fira min sons förestående bröllop.’ Men igen ringaktade de tanklösa denna inbjudan från sin kung och gick sina egna vägar, en till sina åkrar, en till sitt krukmakeri och andra till sina handelsvaror. Ytterligare andra nöjde sig inte med att på detta sätt skymfa kungens inbjudan, utan i ett öppet uppror tog de fast kungens budbärare och misshandlade dem skamligt, rentav dödade några av dem. Och när kungen såg att hans utvalda gäster, även de som hade accepterat hans preliminära inbjudan och hade lovat att närvara vid bröllopsfesten, slutligen hade avvisat hans inbjudan och upproriskt hade gripit och slagit ihjäl hans utvalda budbärare, blev han oerhört vred. Och sedan skickade denne förolämpade kung ut sina arméer och sina bundsförvanters arméer och befallde dem att utplåna dessa upproriska mördare och bränna ned deras stad.
173:5.3 (1895.1) ”Och när han hade straffat dem som hade skymfat hans inbjudan bestämde han en ny dag för bröllopsfesten och sade till sina budbärare: ”De som först bjöds till bröllopet var inte värdiga; gå därför ut till vägkorsningarna och landsvägarna och även utanför stadens gränser, och bjud så många som ni finner, bjud även dessa främlingar att komma in och delta i denna bröllopsfest.’ Och då gick tjänarna ut till landsvägar och avkrokar och samlade ihop alla de träffade på, goda och onda, rika och fattiga, så att bröllopssalen till sist fylldes med villiga gäster. När allt var färdigt kom kungen in för att se sina gäster, och till sin stora förvåning såg han där en man som inte var klädd i bröllopskläder. Kungen, som villigt hade tillhandahållit bröllopskläderna för alla sina gäster, vände sig till denne man och sade: ’Min vän, hur kan du komma in i mitt gästrum vid detta tillfälle utan att ha bröllopskläder på dig?’ Och den oförberedde manen kunde inte svara. Då sade kungen till tjänarna: ’Kasta ut denne tanklöse gäst från mitt hus till att dela ödet hos alla de andra som har försmått min gästfrihet och avvisat min inbjudan. Jag vill inte ha andra här än de som med glädje tar emot min inbjudan och som gör mig äran att bära de gästkläder jag så villigt har tillhandahållit alla.’”
173:5.4 (1895.2) När Jesus hade berättat denna liknelse skulle han just be folksamlingen skingra sig då en välvillig troende banade sig väg mot honom genom trängseln och sade: ”Men Mästare, hur skall vi veta om allt detta? Hur skall vi vara redo för kungens inbjudan? Vad kan du visa oss för tecken så att vi kan veta att du är Guds Son?” När Mästaren hörde detta sade han: ”Ett enda tecken skall ges er.” Sedan pekade han på sin egen kropp och fortsatte: ”Riv ned detta tempel och jag skall uppföra det igen om tre dagar.” Men de förstod honom inte, och medan de skingrades talade de med varandra och sade: ”I närmare femtio år har man hållit på att bygga templet, och trots det säger han att han skall riva ned det och uppföra det igen på tre dagar.” Inte heller hans egna apostlar förstod innebörden av detta yttrande, men senare, efter hans uppståndelse, kom de ihåg vad han hade sagt.
173:5.5 (1895.3) Vid fyratiden denna eftermiddag gav Jesus sina apostlar tecken och antydde att han ville lämna templet och bege sig till Betania för deras kvällsmål och vila för natten. På vägen uppför Olivberget instruerade Jesus Andreas, Filippos och Tomas att på morgonen slå upp ett läger närmare staden vilket de kunde använda under återstoden av påskveckan. Enligt denna anvisning slog de nästa morgon upp sina tält i en ravin på en bergssluttning med utsikt över den allmänna lägerparken Getsemane, på ett markområde som tillhörde Simon i Betania.
173:5.6 (1896.1) Igen var det en tystlåten grupp judar som denna måndagskväll vandrade uppför den västra sluttningen av Olivberget. Dessa tolv män började, som aldrig tidigare, känna på sig att någonting tragiskt höll på att hända. Medan det dramatiska rensandet av templet tidigt på morgonen hade väckt deras hopp om att få se Mästaren hävda sig och manifestera sina mäktiga krafter, fungerade händelserna under hela eftermiddagen endast som en antiklimax såtillvida att de alla tydde på att de judiska myndigheterna med säkerhet skulle förkasta Jesu förkunnelse. Apostlarna var fängslade av spänning och en förfärlig osäkerhet höll dem i ett fast grepp. De insåg att endast några få korta dagar kunde ligga mellan den gångna dagens händelser och kraschen från en förestående undergång. De kände alla på sig att något förfärligt snart skulle hända, men de visste inte vad de kunde vänta sig. De gick till sina olika ställen för att vila, men de sov inte mycket. Till och med tvillingarna Alfaios väcktes till slut till insikt om att händelserna i Mästarens liv snabbt gick mot deras slutliga kulmination.
Urantiaboken
Kapitel 174
174:0.1 (1897.1) VID sjutiden denna tisdagsmorgon sammanträffade Jesus med apostlarna, kvinnornas kår och ett tjugotal andra framträdande lärjungar i Simons hem. Vid det här mötet tog han farväl av Lasaros och gav honom den upplysning som så hastigt fick honom att fly till Filadelfia i Pereen, där han senare blev knuten till den missionsrörelse som hade sitt högkvarter i den staden. Jesus tog också farväl av den ålderstigne Simon och gav sina avskedsråd till kvinnornas kår, då han aldrig mer höll ett formellt anförande för dem.
174:0.2 (1897.2) Denna morgon hälsade han var och en av de tolv med ett personligt tilltal. Till Andreas sade han: ”Bli inte förskräckt av de förestående händelserna. Håll ett fast grepp om dina bröder och låt dem inte finna dig nedslagen.” Till Petrus sade han: ”Sätt inte din tillit till armen av kött och blod eller till vapen av stål. Etablera dig på de eviga klippornas andliga grundvalar.” Till Jakob sade han: ”Låt inte yttre omständigheter få dig att vackla. Förbli stark i din tro, och du skall snart få veta att det du tror på är verkligt.” Till Johannes sade han: ”Var fridsam; älska även dina fiender; var tolerant. Och minns att jag har anförtrott dig många saker.” Till Natanael sade han: ”Döm inte enligt det yttre skenet; stå fast i din tro när allt ser ut att gå om intet; var trogen ditt förordnande som rikets ambassadör.” Till Filippos sade han: ”Förbli oberörd av de förestående händelserna. Håll kvar ditt lugn även när du inte kan se vart vägen för. Var trogen din invigningsed.” Till Matteus sade han: ”Glöm inte den nåd som förde dig in i riket. Låt ingen lura dig på din eviga belöning. Var villig att stå orubblig, så som du har stått emot böjelserna i människans dödliga natur.” Till Tomas sade han: ”Hur svårt det än må vara, måste du just nu förlita dig på tron och inte på synen. Tvivla inte på min förmåga att slutföra det arbete jag har påbörjat, och på att jag till slut skall få se alla mina trogna ambassadörer i riket på den andra sidan.” Till tvillingarna Alfaios sade han: ”Låt er inte krossas av det som ni inte kan förstå. Var trogna känslorna av tillgivenhet i ert hjärta och sätt inte er tillit vare sig till stormän eller till den föränderliga inställningen bland folket. Stå vid era bröders sida.” Till Simon Seloten sade han: ”Simon, besvikelsen kan tänkas krossa dig, men din ande skall höja sig ovanför allt som kan komma över dig. Det som du inte har lärt dig av mig skall min ande lära dig. Sök andens sanna realiteter och låt dig inte attraheras av overkliga och materiella skuggor.” Till Judas Iskariot sade han: ”Judas, jag har älskat dig, och jag har bett för dig att du skulle älska dina bröder. Förtröttas inte i att göra gott; och jag ville varna dig att ta dig i akt för smickrets slippriga stigar och förlöjligandets giftpilar.”
174:0.3 (1897.3) När han hade avslutat dessa hälsningar gav han sig tillsammans med Andreas, Petrus, Jakob och Johannes i väg mot Jerusalem, medan de övriga apostlarna började slå upp Getsemane-lägret, dit de skulle bege sig den kvällen och där de hade sin operationsbas under återstoden av Mästarens kroppsliga liv. Ungefär halvvägs ned för Olivbergets sluttning stannade Jesus upp och samtalade i över en timme med de fyra apostlarna.
174:1.1 (1898.1) Under flera dagars tid hade Petrus och Jakob varit invecklade i en diskussion om sina olika uppfattningar beträffande Mästarens undervisning om syndernas förlåtelse. De hade kommit överens om att framlägga ärendet för Jesus, och Petrus tog detta lämpliga tillfälle i akt att rådgöra med Mästaren. Följaktligen föll Simon Petrus in i samtalet, som rörde sig om skillnaderna mellan prisande och dyrkan, och frågade: ”Mästare, Jakob och jag är inte överens om din förkunnelse angående syndernas förlåtelse. Jakob hävdar att du lär att Fadern förlåter oss redan innan vi ber honom om det, och jag påstår att förlåtelsen måste föregås av ånger och bekännelse. Vem av oss har rätt? Vad säger du?”
174:1.2 (1898.2) Efter en stunds tystnad gav Jesus alla fyra en menande blick och svarade: ”Mina bröder, ni misstar er i era åsikter därför att ni inte förstår naturen av de nära och kärleksfulla relationerna mellan den skapade och Skaparen, mellan människan och Gud. Ni fattar inte den förståelsefulla sympati som en vis förälder hyser för sitt omogna och stundom felande barn. Det kan verkligen ifrågasättas huruvida intelligenta och tillgivna föräldrar någonsin behöver förlåta ett genomsnittligt och normalt barn. Förståelsefulla relationer i förening med attityder av kärlek förhindrar effektivt allt sådant främlingskap som senare gör en ny anpassning mellan barnets ånger och förälderns förlåtelse nödvändig.
174:1.3 (1898.3) ”En del av varje far lever i barnet. Fadern är den som först och bäst förstår allt som gäller förhållandet mellan barnet och föräldern. Föräldern kan se barnets omogenhet i ljuset av den längre hunna mogenheten hos föräldern, den mognare erfarenheten hos den äldre parten. När det gäller det jordiska barnet och den himmelske Fadern har den gudomliga föräldern en sympati och förmåga till kärleksfull förståelse som kännetecknas av infinitet och gudomlighet. Den gudomliga förlåtelsen är ofrånkomlig; den är en naturlig och oskiljaktig del av Guds oändliga förståelse, av hans fullkomliga vetskap om allt som gäller barnets bristande omdöme och felaktiga val. Den gudomliga rättvisan är så evigt just och rimlig att den ofelbart uttrycker även en förståelsefull barmhärtighet.
174:1.4 (1898.4) ”När en vis man förstår de inre impulserna hos sina medmänniskor börjar han älska dem. Och när man älskar sin broder har man redan förlåtit honom. Denna förmåga att förstå människans natur och förlåta hennes uppenbara överträdelser är gudalik. Om ni är visa föräldrar är det så här ni älskar och förstår era barn och förlåter dem, även när tillfälliga missförstånd uppenbarligen har skilt er åt. Barnet, som är omoget och saknar en fullare förståelse av djupet i förhållandet mellan barnet och fadern, måste ofta känna sig skuldmedvetet skild från faderns fulla godkännande, men en sann far är aldrig medveten om någon sådan skilsmässa. Synden är en upplevelse som hör till den skapades medvetande; den ingår inte i Guds medvetande.
174:1.5 (1898.5) ”Er oförmåga eller ovillighet att förlåta era medmänniskor är måttet på er omogenhet, er bristande uppnåelse av den sympati, förståelse och kärlek som kännetecknar den vuxna människan. Ni hyser agg och ruvar på hämnd i direkt proportion till er okunskap om den inre naturen och sanna längtan hos era barn och era medmänniskor. Kärleken uttrycker den gudomliga och inre livslusten. Den bygger på förståelse, fostras av osjälviskt tjänande och fulländas i visdom.
174:2.1 (1899.1) På måndagskvällen hade ett möte hållits mellan judarnas råd och omkring femtio andra ledare utvalda bland skriftlärda, fariséer och sadducéer. Man var vid detta möte ense om att det vore farligt att arrestera Jesus inför allas åsyn på grund av det vanliga folkets tillgivenhet för honom. Det var också majoritetens åsikt att man borde göra ett beslutsamt försök att misskreditera honom i folksamlingens ögon innan han fängslades och fördes inför domstol. Följaktligen utsågs flera grupper av lärda män att vara på plats nästa morgon i templet för att försöka snärja Jesus med svåra frågor och på annat sätt göra honom förlägen inför folket. Till sist hade fariséerna, sadducéerna och till och med herodianerna alla förenats i detta försök att misskreditera Jesus inför påskens människomassor.
174:2.2 (1899.2) På tisdagsmorgonen när Jesus anlände till tempelgården och började undervisa hade han hunnit yttra bara några få ord när en grupp av akademiernas yngre studerande, som hade övats för detta ändamål, kom fram och genom sin talesman sade till Jesus: ”Mästare, vi vet att du är en rättfärdig lärare, och vi vet att du förkunnar sanningens vägar och tjänar endast Gud, ty du fruktar ingen människa, och vi vet att du inte gör skillnad på person. Vi är endast studerande, och vi vill få reda på sanningen om en sak som besvärar oss; vår svårighet är denna: Är det lagligt för oss att betala skatt till kejsaren? Skall vi eller skall vi inte betala?” Jesus, som insåg deras skenhelighet och förslagenhet, sade till dem: ”Varför kommer ni så här för att söka förleda mig? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med, så skall jag svara er.” Och när de räckte honom en denar såg han på den och sade: ”Vems bild och överskrift finns här på myntet?” När de svarade honom: ”Kejsarens”, sade Jesus: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”
174:2.3 (1899.3) När han hade svarat dessa unga skriftlärda och deras herodianska bundsförvanter med dessa ord drog de sig tillbaka från honom, och människorna, till och med sadducéerna, hade roligt åt deras snopenhet. Även dessa ungdomar som hade försökt snärja honom, förundrade sig storligen över den oväntade skarpsinnigheten i Mästarens svar.
174:2.4 (1899.4) Föregående dag hade styresmännen försökt fälla honom inför folksamlingen på frågor som gällde prästerlig behörighet, och sedan de hade misslyckats försökte de nu dra in honom i en för honom skadlig diskussion om civilmyndigheternas behörighet. Både Pilatus och Herodes var vid denna tid i Jerusalem, och Jesu fiender tänkte sig att om han vågade avråda från att betala skatt till kejsaren skulle de genast gå inför de romerska myndigheterna och anklaga honom för upproriskhet. Om han å andra sidan kort och gott gav rådet att betala skatt räknade de helt riktigt med att ett sådant uttalande storligen skulle såra den nationella stoltheten hos hans judiska åhörare och därmed fjärma honom från folkmassans välvilliga inställning och tillgivenhet.
174:2.5 (1899.5) I allt detta misslyckades Jesu fiender, ty judarnas råd hade fattat ett allmänt känt beslut, till ledning för de judar som fanns utspridda bland de icke-judiska folken, att ”rätten att slå mynt medförde rätt att uppbära skatt.” På detta sätt undvek Jesus deras fälla. Att svara ”nej” på deras fråga hade varit detsamma som att mana till uppror; att svara ”ja” hade chockerat den tidens djupt rotade nationalistiska känslor. Mästaren undvek inte frågan; han utnyttjade bara visdomen med att ge ett dubbelt svar. Jesus var aldrig undfallande, men han var alltid vis i sina mellanhavanden med dem som ville plåga och tillintetgöra honom.
174:3.1 (1900.1) Innan Jesus igen kunde börja sin undervisning kom en annan grupp fram för att ställa frågor till honom; den här gången var det en grupp lärda och listiga sadducéer. Deras talesman drog sig närmare Jesus och sade: ”Mästare, Mose har sagt att om en gift man dör barnlös skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt den avlidne brodern. Nu förekom det ett fall där en man som hade sex bröder dog barnlös. Hans äldste bror övertog hans hustru, men också han dog snart barnlös. På samma sätt övertog följande broder hustrun, men han dog också utan att lämna efterkommande. Och så fortsatte det tills alla sex bröder hade haft hustrun och alla sex hade dött utan att ha barn. Och sist av alla dog kvinnan själv. Det som vi nu vill fråga dig är följande: Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne.”
174:3.2 (1900.2) Jesus visste, och människorna likaså, att sadducéerna inte hade något ärligt uppsåt när de ställde denna fråga, ty det var osannolikt att ett sådant fall verkligen skulle inträffa. Dessutom var denna sed att en död mans bröder skulle försöka avla barn åt honom vid den här tiden redan praktiskt taget en död bokstav hos judarna. Det oaktat nedlät sig Jesus till att besvara deras okynniga fråga. Han sade: ”Ni misstar er alla när ni ställer sådana frågor, därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds levande kraft. Ni vet att sönerna i denna värld kan gifta sig och kan giftas bort, men ni ser inte ut att förstå att de som räknas värdiga att stiga upp till de kommande världarna, vid de rättfärdigas uppståndelse, varken gifter sig eller blir bortgifta. De som erfar uppståndelsen från de döda är mera som änglarna i himlen, och de dör aldrig. Dessa uppståndna är för evigt Guds söner; de är ljusets barn som har uppväckts till framsteg i det eviga livet. Och även er fader Mose förstod detta, ty i samband med sina upplevelser vid den brinnande busken hörde han Fadern säga: ’Jag är Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.’ Och så förkunnar jag tillsammans med Mose att min Fader inte är de dödas Gud utan de levandes. I honom lever ni alla, förökar ni er och har ni er dödliga tillvaro.”
174:3.3 (1900.3) När Jesus hade besvarat dessa frågor drog sig sadducéerna tillbaka, och några av fariséerna glömde till den grad sig själva att de utropade: ”Sant, sant, Mästare, bra svarade du dessa trolösa sadducéer.” Sadducéerna vågade inte ställa några fler frågor till honom, och de vanliga människorna förundrade sig över visdomen i hans undervisning.
174:3.4 (1900.4) Jesus hänvisade i sin sammandrabbning med sadducéerna endast till Mose, emedan denna religiöst politiska sekt endast erkände giltigheten av de fem så kallade Mose böckerna; de godkände inte att profeternas förkunnelse användes som bas för läromässiga trossatser. Fastän Mästaren i sitt svar klart bekräftade det faktum att dödliga varelser överlever med hjälp av uppståndelseförfarandet, uttalade han inte på något sätt sitt stöd för fariséernas tro på den konkreta människokroppens uppståndelse. Det som Jesus ville betona var att Fadern hade sagt ”Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”, inte att ’jag var deras Gud.’
174:3.5 (1900.5) Sadducéerna hade tänkt sig att utsätta Jesus för åtlöjets nedbrytande inverkan, då de mycket väl visste att förföljelse som skedde offentligt med största säkerhet skulle framkalla ytterligare sympati för honom hos folkmassan.
174:4.1 (1901.1) En annan grupp sadducéer hade fått instruktioner att ställa snärjande frågor till Jesus om änglarna, men när de såg hur det gick för deras kamrater, som hade försökt få honom i fällan med frågor om uppståndelsen, beslöt de klokt nog att hålla sig tysta; de drog sig tillbaka utan att ställa någon fråga. De sammansvurna fariséerna, de skriftlärda, sadducéerna och herodianerna hade på förhand kommit överens om en plan att fylla hela dagen med dessa snärjande frågor i hopp om att därmed misskreditera Jesus inför människorna och samtidigt effektivt hindra honom från att hinna proklamera sina störande läror.
174:4.2 (1901.2) Sedan kom en av fariséernas grupper fram för att ställa besvärande frågor, och talesmannen tecknade åt Jesus och sade: ”Mästare, jag är laglärd, och jag ville fråga dig vilket bud som enligt din åsikt är det största?” Jesus svarade. ”Det finns ett enda bud, och detta enda är det största av alla, och det budet är: ’Hör, o Israel, Herren vår Gud, Herren är en enda; och du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ, med hela ditt sinne och med all din kraft.’ Detta är det första och stora budet. Och det andra budet är likt det första; sannerligen, det följer direkt av det första och lyder: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’ Det finns inget bud som är större än dessa; på dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”
174:4.3 (1901.3) När den laglärde insåg att Jesus inte endast hade svarat i överensstämmelse med den judiska religionens högsta uppfattning, utan att han även hade svarat klokt i den församlade folkmassans ögon, tänkte han att det såg modigare ut att öppet berömma Mästarens svar. Följaktligen sade han: ”Sanningen att säga, Mästare, har du uttryckt dig väl, att Gud är en och ingen finns utom han; och att älska honom med hela sitt hjärta, hela sitt förstånd och hela sin kraft, och att också älska sin nästa som sig själv, det är det första och stora budet; och vi är överens om att detta stora bud är mycket viktigare att ta hänsyn till än alla brännoffer och annat offrande.” När den laglärde svarade så här finkänsligt såg Jesus på honom och sade: ”Min vän, jag ser att du inte är så långt från Guds rike.”
174:4.4 (1901.4) Jesus uttalade en sanning när han sade om den laglärde att han inte var ”långt från gudsriket”, ty samma kväll begav han sig ut till Mästarens läger nära Getsemane, bekände sin tro på rikets evangelium och döptes av Josia, en av Abners lärjungar.
174:4.5 (1901.5) Två eller tre andra grupper av skriftlärda och fariséer fanns på plats och hade tänkt ställa frågor, men de blev antingen avväpnade av Jesus svar till den laglärde eller så hölls de tillbaka av det fullständiga nederlaget för alla som hade försökt att snärja honom. Efter detta vågade ingen längre ställa någon fråga till honom offentligt.
174:4.6 (1901.6) När inga fler frågor kom, och då det snart var middagstid, fortsatte Jesus inte sin undervisning utan nöjde sig med att bara ställa en fråga till fariséerna och deras medarbetare. Jesus sade: ”Eftersom ni inte har fler frågor ville jag ställa en till er. Vad anser ni om Befriaren? Det vill säga, vems son är han?” Efter en kort paus svarade en av de skriftlärda: ”Messias är Davids son.” Och eftersom Jesus visste att det hade debatterats mycket, även bland hans egna lärjungar, huruvida han var Davids son eller ej, ställde han denna tilläggsfråga: ”Om Befriaren verkligen är Davids son, hur kan då David, i den psalm som ni tillskriver honom, på andens ledning själv säga: ’Herren sade till min herre: Sitt på min högra sida tills jag lägger dina fiender under dina fötter.’ Om nu David kallar honom Herre, hur kan han då vara hans son?” Fastän styresmännen, de skriftlärda och fariséerna inte besvarade frågan, ställde de inte heller fler frågor till honom för att snärja honom. De besvarade aldrig denna fråga som Jesus ställde till dem, men efter Mästarens död försökte de undkomma denna förlägenhet genom att ändra tolkningen av denna psalm så att den syftade på Abraham i stället för på Messias. Andra försökte undfly dilemmat genom att hävda att David inte hade skrivit denna så kallade messianska psalm.
174:4.7 (1902.1) En stund tidigare hade fariséerna fröjdat sig över det sätt på vilket sadducéerna hade tystats av Mästaren. Nu gladde sig sadducéerna åt fariséernas misslyckande, men ett sådant rivaliserande var kortvarigt. Snart glömde de sina urgamla meningsskiljaktigheter när de med gemensamma krafter försökte sätta stopp för Jesu förkunnelse och verksamhet. Men genom alla dessa händelser lyssnade det vanliga folket med glädje till honom.
174:5.1 (1902.2) Ungefär vid middagstiden, när Filippos höll på att göra uppköp för det nya lägret som den dagen slogs upp nära Getsemane, uppsöktes han av en delegation av främlingar, en grupp troende greker från Alexandria, Aten och Rom. Deras talesman sade till aposteln: ”Du har blivit utpekad för oss av några som känner dig; så vi kommer till dig, herre, och ber att få träffa Jesus, din Mästare.” Filippos blev överraskad av att träffa dessa framträdande och sökande grekiska främlingar så här på torget, och då Jesus uttryckligen hade ålagt de tolv att avhålla sig från all offentlig undervisning under påskveckan, så var han något förbryllad angående bästa sättet att behandla detta ärende. Han oroades också av att dessa icke-judar var främlingar från andra länder. Om de hade varit judar eller bekanta icke-judar från trakten skulle han inte ha tvekat så uppenbart. Vad han gjorde var följande: Han bad dessa greker att stanna just där de befann sig. När han skyndade bort antog de att han gick för att söka upp Jesus, men i verkligheten skyndade han iväg till Josefs hem, där han visste att Andreas och de övriga apostlarna var på lunch. Han bad Andreas komma ut, förklarade varför han hade kommit och återvände sedan i sällskap med Andreas till de väntande grekerna.
174:5.2 (1902.3) Eftersom Filippos var så gott som färdig med sina uppköp återvände han och Andreas tillsammans med grekerna till Josefs hem, där Jesus tog emot dem. De satt nära honom när han talade till sina apostlar och ett antal ledande lärjungar som hade samlats till denna lunch. Jesus sade:
174:5.3 (1902.4) ”Min Fader sände mig till denna värld för att uppenbara hans barmhärtighet gentemot människornas barn, men de som jag först kom till har vägrat att ta emot mig. Visst är det sant att många av er för egen del har omfattat mitt evangelium, men Abrahams barn och deras ledare står i begrepp att avvisa mig, och därmed avvisar de också Honom som har sänt mig. Jag har fritt förkunnat frälsningens evangelium för detta folk; jag har berättat för dem om sonskapets glädje och frihet, och om ett rikare liv i anden. Min Fader har gjort många underbara gärningar bland dessa räddhågade människosöner. Men sannerligen talade profeten Jesaja om detta folk när han skrev: ’Herre, vem trodde det som vi förkunnade? Och för vem har Herren uppenbarats?’ Sannerligen har ledarna för mitt folk avsiktligt förblindat sina ögon så att de inte kan se och förstockat sina hjärtan för att de inte skulle tro och bli frälsta. Alla dessa år har jag försökt bota dem från deras otro, så att de skulle kunna ta emot Faderns eviga frälsning. Jag vet att inte alla har svikit mig; en del av er har verkligen trott på mitt budskap. I detta rum finns nu hela tjugo män som tidigare var medlemmar av judarnas råd eller som hade en hög ställning i nationens rådsförsamlingar, även om en del av er fortfarande drar er för att öppet bekänna sanningen, för att inte bli uteslutna ur synagogan. En del av er är frestade att älska människors ära mer än Guds ära. Men jag är tvungen att visa fördragsamhet eftersom jag fruktar för säkerheten och lojaliteten även hos en del av dem som så länge har stått mig nära och som har levt så nära intill mig.
174:5.4 (1903.1) ”I denna festsal ser jag att det finns församlade ungefär samma antal judar och icke-judar, och jag vill vända mig till er som den första och sista gruppen av detta slag vilken jag kan undervisa om Guds rikes angelägenheter innan jag återvänder till min Fader.”
174:5.5 (1903.2) Dessa greker hade troget deltagit i Jesu undervisning i templet. På måndagskvällen hade de haft ett sammanträde i Nikodemos hem som varade ända till gryningen, och trettio av dem hade valt att träda in i riket.
174:5.6 (1903.3) När Jesus i den stunden stod inför dem insåg han att en domperiod gick mot sitt slut och att en ny tog sin början. Mästaren vände sin uppmärksamhet mot grekerna och sade:
174:5.7 (1903.4) ”Den som tror detta evangelium, tror inte endast på mig utan på Honom som har sänt mig. När ni ser på mig ser ni inte endast Människosonen utan också Honom som har sänt mig. Jag är världens ljus, och den som tror på min lära skall inte längre förbli i mörkret. Om ni icke-judar hör mig skall ni få ta emot livets ord och skyndsamt bli delaktiga av den glädjefyllda frihet som sanningen om sonskap till Gud innebär. Om mina landsmän, judarna, väljer att avvisa mig och förkasta min förkunnelse, jag kommer inte att sitta till doms över dem, ty jag kom inte för att döma världen utan för att erbjuda den frälsning. Men de som avvisar mig och vägrar att ta emot mina ord skall dock i sinom tid ställas till doms av min Fader och dem som han har förordnat att sitta till doms över sådana som avvisar barmhärtighetens gåva och frälsningens sanningar. Kom ihåg var och en av er att jag inte talar av mig själv utan att jag troget har förkunnat för er det som Fadern har befallt mig att uppenbara för människornas barn. Och dessa ord som Fadern ingav mig att tala till världen är ord av gudomlig sanning, evinnerlig nåd och evigt liv.
174:5.8 (1903.5) ”Men för såväl judar som icke-judar förkunnar jag att den stund snart är inne då Människosonen kommer att förhärligas. Ni vet mycket väl att om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn; men om det dör i god jord vaknar det till liv igen och ger en rik skörd. Den som själviskt älskar sitt liv riskerar att förlora det; men den som är villig att ge sitt liv för min och evangeliets skull skall få en rikare tillvaro på jorden och i himlen, evigt liv. Om ni verkligen vill följa mig, även efter det att jag har begett mig till min Fader, då skall ni bli mina lärjungar och era dödliga medmänniskors uppriktiga tjänare.
174:5.9 (1903.6) ”Jag vet att min stund närmar sig, och jag är bekymrad. Jag inser att mitt folk har beslutat sig för att försmå riket, men det gläder mig att ta emot dessa sanningssökande icke-judar som kommer hit idag för att höra sig för om ljusets väg. Det oaktat värker mitt hjärta för mitt folk, och min själ är fylld av vånda över det som ligger just framför mig. Vad skall jag säga när jag ser framför mig och urskiljer vad som snart skall drabba mig? Skall jag säga: Fader, rädda mig från denna hemska stund? Nej! Det är för just detta ändamål jag har kommit till världen och även för denna stund. Hellre vill jag säga och bedja att ni förenar er med mig: Fader, förhärliga ditt namn; ske din vilja.”
174:5.10 (1904.1) När Jesus hade sagt detta framträdde den Personaliserade Riktare, som hade vistats i hans inre under tiden före hans dop, inför honom, och när han gjorde en märkbar paus tilltalades Jesus av denna nu mäktiga ande som representerar Fadern och sade: ”Jag har mången gång förhärligat mitt namn i dina utgivningar, och jag skall förhärliga det en gång till.”
174:5.11 (1904.2) Fastän de judar och icke-judar som hade samlats här inte hörde någon röst, kunde de inte undgå att märka att Mästaren höll en paus i sitt tal medan ett meddelande kom till honom från någon övermänsklig källa. De sade alla, var och en till den som satt bredvid: ”En ängel talade till honom.”
174:5.12 (1904.3) Sedan fortsatte Jesus sitt tal: ”Allt detta har inte hänt för min skull utan för er. Jag vet med säkerhet att Fadern tar emot mig och godkänner min mission till förmån för er, men det är nödvändigt att ni uppmuntras och görs redo för det eldprov som ligger just framför er. Låt mig försäkra er att våra gemensamma strävanden att upplysa världen och befria människosläktet till sist skall krönas med seger. Den gamla ordningen går mot sin dom. Denna världs Prins har jag fördrivit; och alla människor skall bli fria i ljuset av den ande som jag skall utgjuta över allt kött efter att ha stigit upp till min Fader i himlen.
174:5.13 (1904.4) ”Och nu förkunnar jag för er att jag, om jag blir upphöjd på jorden och i ert liv, kommer jag att dra alla människor till mig och till min Faders gemenskap. Ni har trott att Befriaren skulle stanna på jorden för alltid, men jag säger er att människorna kommer att avvisa Människosonen och att han återvänder till Fadern. Endast en liten stund till är jag hos er; endast en kort tid är det levande ljuset bland denna förmörkade generation. Vandra medan ni har detta ljus så att det kommande mörkret och den förestående förvirringen inte må överväldiga er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går; men om ni väljer att vandra i ljuset skall ni sannerligen alla bli Guds befriade söner. Och nu, kom alla med mig när vi går tillbaka till templet och jag talar avskedsord till översteprästerna, de skriftlärda, fariséerna, sadducéerna, herodianerna och till Israels styresmän som vandrar i mörkret.”
174:5.14 (1904.5) Efter att ha sagt detta ledde Jesus de andra längs de smala gatorna i Jerusalem tillbaka till templet. De hade nyss hört Mästaren säga att det här skulle bli hans avskedstal i templet, och de följde honom under tystnad och försjunkna i djupa tankar.
Urantiaboken
Kapitel 175
175:0.1 (1905.1) KORT efter klockan två denna tisdagseftermiddag anlände Jesus till templet åtföljd av elva apostlar, Josef från Arimataia, de trettio grekerna och vissa andra lärjungar och började hålla sitt sista anförande på den heliga byggnadens gårdsområde. Det här talet var avsett att vara hans sista vädjan till det judiska folket och den slutliga anklagelsen mot hans hetsiga fiender och blivande förgörare — de skriftlärda, fariséerna, sadducéerna och Israels främsta styresmän. Under hela förmiddagen hade de olika grupperna haft tillfälle att ställa frågor till Jesus; denna eftermiddag ställde ingen någon fråga.
175:0.2 (1905.2) När Mästaren började tala rådde lugn och ordning på tempelgården. Penningväxlarna och varumånglarna hade inte på nytt vågat komma in till templet sedan Jesus och den upprörda folkmassan hade drivit ut dem föregående dag. Innan Jesus började föreläsningen såg han ömt ut över sina åhörare som snart skulle få höra hans offentliga avskedsanförande om barmhärtighet för mänskligheten i förening med hans sista fördömande av judarnas falska lärare och trångsynta styresmän.
175:1.1 (1905.3) ”Så här länge har jag varit hos er, vandrat kors och tvärs genom landet och förkunnat Faderns kärlek till människobarnen, och många har sett ljuset och genom tro stigit in i himmelriket. I samband med denna undervisning och detta predikande har Fadern gjort många underbara gärningar, till och med uppväckandet från de döda. Många sjuka och lidande har blivit helade därför att de trodde; men allt detta förkunnande av sanning och botande av sjukdom har inte öppnat ögonen på dem som vägrar att se ljuset, de som är fast beslutna att förkasta detta Guds rikes evangelium.
175:1.2 (1905.4) ”På alla sätt som är förenliga med att göra min Faders vilja har jag och apostlarna gjort vårt yttersta för att leva i fred med våra bröder, att foga oss efter de rimliga krav som Moses lagar och Israels traditioner ställer. Vi har ständigt eftersträvat fred, men Israels ledare vill inte ha det så. Genom att förkasta Guds sanning och himlens ljus ställer de sig på villfarelsens och mörkrets sida. Det kan inte råda fred mellan ljus och mörker, mellan liv och död, mellan sanning och villfarelse.
175:1.3 (1905.5) ”Många av er har vågat tro på mina läror och har redan trätt in i den glädje och frihet som medvetenheten om sonskap med Gud medför. Och ni kan vittna med mig att jag har erbjudit detta samma sonskap med Gud till hela det judiska folket, även till just dessa män som nu eftersträvar min undergång. Och fortfarande skulle min Fader ta emot dessa förblindade lärare och skenheliga ledare om de blott vände sig till honom och accepterade hans nåd. Ännu är det inte för sent för detta folk att ta emot himlens ord och att välkomna Människosonen.
175:1.4 (1906.1) ”Min Fader har länge behandlat detta folk barmhärtigt. Generation efter generation har vi sänt våra profeter för att undervisa och varna dem, och generation efter generation har de dödat dessa himlasända lärare. Och nu fortsätter era egensinniga överstepräster och envisa styresmän utan vidare att göra samma sak. Liksom Herodes förorsakade Johannes död, likaledes förbereder ni er nu att döda Människosonen.
175:1.5 (1906.2) ”Så länge det finns en chans att judarna vänder sig till min Fader och söker frälsning, håller Abrahams, Isaks och Jakobs Gud sina barmhärtiga händer utsträckta mot er; men så snart ni har fyllt er förhärdelsebägare och en gång slutgiltigt avvisat min Faders barmhärtighet skall denna nation lämnas att klara sig på egen hand, och den kommer snabbt att få ett föga ärofullt slut. Detta folk var kallat att bli världens ljus, att utstråla den andliga härligheten hos ett gudsmedvetet folk, men ni har avlägsnat er så långt från att fullgöra era gudomliga privilegier att era ledare står i begrepp att begå alla tiders största dårskap då de är nära att slutligt tillbakavisa Guds gåva till alla människor och för alla tidsåldrar — uppenbarelsen av den himmelske Faderns kärlek till alla sina skapade varelser på jorden.
175:1.6 (1906.3) ”Och när ni en gång avvisar denna uppenbarelse från Gud till människorna, skall himmelriket ges till andra folk, till dem som tar emot det med fröjd och glädje. I Faderns namn, vilken har sänt mig, varnar jag er allvarligt att ni håller på att förlora er ställning som den eviga sanningens banérförare och den gudomliga lagens väktare i världen. Jag erbjuder er just nu den sista chansen att komma fram och ångra er, att ange er avsikt att söka Gud av hela ert hjärta och att likt små barn och genom uppriktig tro träda in i himmelrikets trygghet och frälsning.
175:1.7 (1906.4) ”Min Fader har länge arbetat för er frälsning, och jag kom ned för att leva bland er och personligen visa er vägen. Många bland både judar och samariter, och även bland hedningarna, har trott på rikets evangelium, men de som borde vara de första att stiga fram och ta emot himlens ljus har ståndaktigt vägrat att tro på uppenbarelsen av Guds sanning — Gud uppenbarad i människan och människan upplyft till Gud.
175:1.8 (1906.5) ”Denna eftermiddag står mina apostlar tysta här framför er, men ni skall snart få höra deras röster ljuda med kallelse till frälsning och med uppmaning till er att, som den levande Gudens söner, förena er med det himmelska riket. Och nu tar jag till vittnen mina lärjungar och andra som tror på evangeliet, samt de osynliga budbärarna vid deras sida, på att jag ännu en gång har erbjudit Israel och hennes styresmän befrielse och frälsning. Men ni ser alla hur Faderns nåd försmås och hur sanningens budbärare avvisas. Det oaktat påminner jag er om att dessa skriftlärda och fariséer fortfarande sitter på Moses tron, och därför ber jag er att samarbeta med dessa Israels äldste tills de Högsta, som härskar i människornas riken, slutligen fäller denna nation och förintar dessa styresmäns ställe. Det fordras inte att ni förenar er med dem i deras planer på att förgöra Människosonen, men i allt som har att göra med freden i Israel skall ni lyda under dem. Gör i alla dessa sammanhang vadhelst de ber er om och följ det väsentliga i lagen, men ta inte efter deras onda gärningar. Kom ihåg att styresmännens synd är denna: De säger vad gott är, men de gör det inte. Ni känner väl till hur dessa ledare binder tunga bördor på era axlar, bördor som är plågsamma att bära, och de lyfter inte så mycket som ett finger för att hjälpa er att bära dessa för tunga bördor. De har förtryckt er med ceremonier och förslavat er med traditioner.
175:1.9 (1907.1) ”Dessutom är det ett nöje för dessa självcentrerade styresmän att göra sina goda gärningar i alla människors åsyn. De gör sina bönekapslar breda och förstorar bårderna på sina tjänstemantlar. De eftertraktar hedersplatserna vid festborden och kräver att sitta främst i synagogorna. De åtrår lovprisande hälsningar på torgen och vill kallas rabbi av alla människor. Och samtidigt som de söker all denna ära från människorna, lägger de i hemlighet beslag på änkors hus och gör sig vinster på tjänsterna i det heliga templet. För skenets skull framför dessa hycklare långa böner offentligt och ger allmosor för att dra till sig sina medmänniskors uppmärksamhet.
175:1.10 (1907.2) ”Fastän ni bör ära era styresmän och vörda era lärare, bör ni inte kalla någon människa Fader i andlig bemärkelse, ty en är er Fader, nämligen Gud. Inte heller skall ni söka bli herre över era bröder i riket. Kom ihåg det jag har lärt er, att den som vill vara störst bland er skall bli allas tjänare. Om ni understår er att upphöja er själva inför Gud, skall ni förvisso bli förödmjukade; men den som uppriktigt ödmjukar sig skall med säkerhet bli upphöjd. Sök inte självförhärligande i ert dagliga liv, utan Guds härlighet. På ett intelligent sätt underordna er egen vilja den himmelske Faderns vilja.
175:1.11 (1907.3) ”Missförstå inte mina ord. Jag hyser ingen illvilja mot dessa överstepräster och styresmän som även nu söker att förgöra mig; jag vill dessa skriftlärda och fariséer, som tillbakavisar min förkunnelse, inget ont. Jag vet att många av er tror i hemlighet, och jag vet att ni öppet kommer att bekänna er anslutning till Guds rike när min stund är inne. Men hur skall era rabbiner rättfärdiga sig själva när de påstår sig tala med Gud och sedan understår sig att avvisa och förgöra honom som kommer för att uppenbara Fadern för världarna?
175:1.12 (1907.4) ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni vill stänga dörrarna till himmelriket för ärliga människor, därför att de råkar vara okunniga i fråga om era läror. Ni vägrar att träda in i riket och samtidigt gör ni allt som står i er makt för att hindra alla andra från att träda in. Ni står med ryggen mot frälsningens dörr och kämpar emot alla som vill komma dit in.
175:1.13 (1907.5) ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när ni har lyckats med det är ni inte nöjda förrän ni har gjort honom dubbelt värre än det som han var som hednabarn.
175:1.14 (1907.6) ”Ve er, överstepräster och styresmän som lägger beslag på de fattigas egendom och utkräver tunga avgifter av dem som vill tjäna Gud så som de tror att Mose har bestämt! Ni som vägrar att visa nåd, kan ni hoppas på nåd i de kommande världarna?
175:1.15 (1907.7) ”Ve er, falska lärare och blinda ledare! Vad kan man vänta sig av en nation när de blinda leder de blinda? De kommer alla att falla ned i förintelsens grop.
175:1.16 (1907.8) ”Ve er, ni som inte är ärliga när ni svär en ed! Ni är skojare då ni lär att man kan svära vid templet och bryta sin ed, men svär man vid guldet i templet är eden bindande. Ni är alla dårar och blinda. Ni är inte ens konsekventa i er oärlighet, ty vilket är förmer, guldet eller templet som förmodas ha helgat guldet? Ni lär också att om man svär vid altaret betyder det ingenting, men att om någon svär vid gåvan som ligger på altaret så skall hans skyldighet stå fast. Igen är ni blinda för sanningen, ty vilket är förmer, gåvan eller altaret som helgar gåvan? Hur kan ni rättfärdiga sådan skenhelighet och oärlighet när himlens Gud ser på?
175:1.17 (1908.1) ”Ve er, skriftlärda och fariséer och alla andra hycklare som ser till att ni ger tionde av mynta, anis och kummin men samtidigt försummar det som är viktigare i lagen: tro, barmhärtighet och omdöme. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni är verkligen blinda ledare och dövstumma lärare; ni silar mygg men sväljer kameler.
175:1.18 (1908.2) ”Ve er, skriftlärda, fariséer och hycklare! Ni är noggranna med att rengöra utsidan av bägaren och fatet, medan de inuti förblir fulla av utpressningens, omåttlighetens och bedrägeriets orenhet. Ni är andligen blinda. Inser ni inte hur mycket bättre det vore att först göra bägaren ren inuti, och då skulle det som spills över av sig självt göra utsidan ren? Ni ondsinta fördärvade! Ni bringar de utåt synliga yttringarna av er religion i överensstämmelse med varje bokstav enligt er tolkning av Moses lag samtidigt som era själar är besudlade av fördärv och fyllda av mord.
175:1.19 (1908.3) ”Ve er, alla ni som tillbakavisar sanningen och försmår nåden! Många av er är som vitkalkade gravkamrar, vilka utanpå ser prydliga ut men inuti är fulla av de dödas ben och allt möjligt orent. På samma sätt har ni, som medvetet avfärdat Guds råd, visat upp ett heligt och rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och fördärv.
175:1.20 (1908.4) ”Ve er, nationens falska ledare! Där borta har ni rest ett monument över forna tiders profeter som har fått lida martyrdöden, och nu planerar ni att förgöra honom som de talade om. Ni smyckar de rättfärdigas gravar och smickrar er själva med att säga: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha dödat profeterna. Och trots allt detta egenrättfärdiga tänkande gör ni er sedan redo att ta livet av honom som profeterna talade om, nämligen Människosonen. För såvitt ni gör detta, bevisar ni för er själva att ni är de ondsinta sönerna till dem som dräpte profeterna. Fortsätt då och fyll er fördömelses bägare tills måttet är rågat.
175:1.21 (1908.5) ”Ve er, ondskans barn! Sant sade Johannes när han kallade er huggormsyngel, och jag frågar, hur skall ni kunna undgå den dom som Johannes uttalade över er?
175:1.22 (1908.6) ”Men även nu erbjuder jag er i min Faders namn nåd och förlåtelse; även nu räcker jag er kärleksfullt handen till evig gemenskap. Min Fader har sänt er visa män och profeter; somliga förföljde ni och andra dödade ni. Sedan framträdde Johannes och förkunnade Människosonens ankomst, och honom förgjorde ni efter det att många hade börjat tro på hans förkunnelse. Och nu gör ni er redo att spilla mer oskyldigt blod. Fattar ni inte vilken förfärlig räkenskapsdag som kommer när hela världens Domare kräver en redovisning av detta folk för det sätt på vilket det har avvisat, förföljt och förgjort dessa himlens budbärare? Förstår ni inte att ni måste stå till svars för allt detta rättfärdiga blod, från den förste profeten som dödades ända fram till tiden för Sakarja, som slogs ihjäl mellan sakristian och altaret? Och om ni fortsätter med era onda gärningar kan det hända att denna redovisning avkrävs redan denna generation.
175:1.23 (1908.7) ”O Jerusalem och Abrahams barn, ni som har stenat profeterna och dödat de lärare som har sänts till er, ändå skulle jag nu vilja samla era barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men det vill ni inte!
175:1.24 (1908.8) ”Och nu tar jag farväl av er. Ni har hört mitt budskap och fattat ert beslut. De som har trott mitt evangelium är redan nu säkra i Guds rike. Till er som har valt att avvisa Guds gåva säger jag att ni ser mig inte mera undervisa i templet. Mitt arbete för er är gjort. Se, jag går nu ut med mina barn, och ert hus lämnas övergivet och öde åt er!”
175:1.25 (1908.9) Sedan gjorde Mästaren tecken åt sina anhängare att avlägsna sig från templet.
175:2.1 (1909.1) Det faktum att den judiska nationens andliga ledare och religiösa lärare en gång avvisade Jesu läror och konspirerade för att förorsaka hans grymma död, inverkar inte på något sätt på den enskilda judens ställning inför Gud. Det bör inte heller orsaka dem som bekänner sig som Kristi efterföljare att hysa fördomar mot judarna som dödliga medmänniskor. Judarna som nation, som en sociopolitisk grupp, fick till fullo betala ett förfärligt pris för att de avvisade Fredsfursten. De upphörde för länge sedan att vara den gudomliga sanningens andliga fackelbärare för människosläkterna, men det utgör ingen giltig orsak till varför de enskilda avkomlingarna till dessa forntida judar skulle utsättas för de förföljelser som de har straffats med av intoleranta, ovärdiga och trångsynta anhängare till Jesus från Nasaret, som själv var jude enligt sin naturliga härkomst.
175:2.2 (1909.2) Mången gång har denna oresonliga och detta allt annat än kristusliknande hat för och förföljelse av nutidens judar lett till lidande och död för någon oskyldig och oförarglig judisk individ vars förfäder på Jesu tid av hela sitt hjärta accepterade hans evangelium och kort därefter ståndaktigt dog för den sanning de så helhjärtat trodde på. Vilken rysning av fasa går inte genom de åskådande himmelska varelserna när de ser uttalade efterföljare till Jesus hänge sig åt att förfölja, ansätta och till och med mörda senare tiders efterkommande till Petrus, Filippos, Matteus och andra palestinska judar som så ärofullt gav sitt liv som de första martyrerna för det himmelska rikets evangelium!
175:2.3 (1909.3) Hur grymt och oresonligt är det inte att tvinga oskyldiga barn att lida för sina förfäders synder, missdåd som de är helt ovetande om och för vilka de på intet sätt kan vara ansvariga! Och att utföra sådana skändliga dåd i hans namn som lärde sina lärjungar att älska även sina fiender! Det har i denna berättelse om Jesu liv blivit nödvändigt att beskriva det sätt på vilket vissa av hans judiska samtida försmådde honom och konspirerade för att få till stånd hans vanhedrande död. Vi vill emellertid varna alla som läser denna berättelse att framförandet av en sådan historisk redogörelse på intet sätt rättfärdigar det oberättigade hat eller förlåter den orättvisa sinnesattityd som så många bekännande kristna i århundraden har hyst mot enskilda judar. Rikets troende, de som följer Jesu lära, måste sluta med att behandla den enskilda juden som om denna vore skyldig till att Jesus avvisades och korsfästes. Fadern och hans Skaparson har aldrig upphört att älska judarna. Gud gör inte skillnad på människor, och frälsningen är för juden såväl som för icke-juden.
175:3.1 (1909.4) Klockan åtta denna tisdagskväll öppnades det judiska rådets ödesdigra möte. Vid många tidigare tillfällen hade den judiska nationens högsta domstol informellt beslutat om Jesu död. Många gånger hade detta upphöjda styresorgan beslutat sätta stopp för hans verksamhet, men aldrig tidigare hade de beslutat att till varje pris arrestera honom och se till att han dödades. Det var strax före midnatt denna tisdag den 4 april år 30 e.Kr. som rådet, med den sammansättning det då hade, officiellt och enhälligt röstade för att döma både Jesus och Lasaros till döden. Detta var svaret på den sista vädjan som Mästaren hade gjort till judarnas styresmän endast några få timmar tidigare i templet, och det var ett uttryck för deras reaktion av bitter förtrytelse över Jesu sista och kraftfulla anklagelse mot just dessa överstepräster och obotfärdiga sadducéer och fariséer. Avkunnandet av dödsdomen (redan före rättegången) över Guds Son var det judiska rådets svar på det sista erbjudande om himmelsk nåd som någonsin gavs den judiska nationen som sådan.
175:3.2 (1910.1) Från denna tid framåt lämnades judarna åt att avsluta sin kortvariga nationella tillvaro helt i enlighet med sin rent mänskliga ställning bland nationerna på Urantia. Israel hade tillbakavisat Sonen till den Gud som hade gjort ett förbund med Abraham, och planen på att göra Abrahams barn till sanningens ljusbärare i världen hade gått om intet. Det gudomliga förbundet hade upphävts, och slutet för den hebreiska nationen närmade sig snabbt.
175:3.3 (1910.2) Tidigt nästa morgon fick rådets tjänstemän order om att arrestera Jesus, men samtidigt instruktioner om att han inte fick arresteras offentligt. De uppmanades att göra upp en plan för att ta fast honom i hemlighet, helst plötsligt och om natten. Då man förstod att han troligen inte skulle återvända för att undervisa i templet den dagen (på onsdagen) anvisades rådets tjänstemän att ”föra honom inför judarnas högsta domstol på torsdagen någon tid före midnatt.”
175:4.1 (1910.3) När Jesus avslutade sitt sista tal i templet hade apostlarna ännu en gång blivit förvirrade och bestörtade. Innan Mästaren började sitt fruktansvärda fördömande av de judiska styresmännen hade Judas återvänt till templet, så att alla tolv hörde den senare delen av Jesu sista tempeltal. Det är beklagligt att Judas inte fick höra detta avskedstals första del som innehöll framräckandet av barmhärtighet. Han hörde inte detta sista erbjudande om nåd till judarnas styresmän då han fortfarande höll på att överlägga med en grupp sadducésläktingar och -vänner, som han hade ätit lunch med, om lämpligaste sättet att lösgöra sig från Jesus och sina medapostlar. Det var när Judas lyssnade till Mästarens slutliga anklagelse mot judarnas ledare och styresmän som han slutligt och helt bestämde sig för att överge evangelierörelsen och två sina händer från hela projektet. Det oaktat lämnade han templet i sällskap med de tolv och gick med dem till Olivberget, där de tillsammans lyssnade till den ödesdigra framställningen om Jerusalems förstörelse och slutet för den judiska nationen, och han förblev hos dem den tisdagsnatten i det nya lägret nära Getsemane.
175:4.2 (1910.4) Folksamlingen som hörde Jesus slå om från sin barmhärtiga vädjan till de judiska ledarna till den plötsliga och bitande tillrättavisningen, som gränsade till en skoningslös förkastelsedom, var förstummade och förvirrade. Den kvällen, medan judarnas råd satt och fällde dödsdomen över Jesus, och Mästaren satt med sina apostlar och några av sina lärjungar ute på Olivberget och förutsade den judiska nationens död, var hela Jerusalem inbegripet i en allvarlig och dämpad diskussion om en enda fråga: ”Vad kommer de att göra med Jesus?”
175:4.3 (1910.5) I Nikodemos hem möttes över trettio framträdande judar, som i hemlighet trodde på Guds rike, och överlade om hur de skulle förfara i fall det uppstod en öppen brytning med judarnas råd. Alla närvarande kom överens om att de öppet skulle erkänna sin samhörighet med Mästaren i den stund de fick höra om hans arrestering. Och det är just vad de gjorde.
175:4.4 (1911.1) Sadducéerna, som nu kontrollerade och dominerade judarnas råd, ville göra sig av med Jesus av följande orsaker:
175:4.5 (1911.2) 1. De var rädda för att den allt större folkgunst som han åtnjöt hos folkmassorna hotade att sätta den judiska nationens existens i fara genom att de romerska myndigheterna kunde tänkas blanda sig i saken.
175:4.6 (1911.3) 2. Hans iver för nyordning i templet gick direkt i anfall mot deras inkomster; templets rensande kändes i deras plånböcker.
175:4.7 (1911.4) 3. De kände sig ansvariga för att samhällsordningen bevarades, och de fruktade för följderna om Jesu främmande och nya lära om människornas broderskap fick ytterligare spridning.
175:4.8 (1911.5) Fariséerna hade andra motiv till att vilja se Jesus dödad. De fruktade honom emedan:
175:4.9 (1911.6) 1. Han stod i effektiv opposition mot deras traditionella grepp om folket. Fariséerna var ultrakonservativa, och de var bittert förnärmade över dessa förment radikala angrepp på deras hävdvunna prestige som religionslärare.
175:4.10 (1911.7) 2. De ansåg att Jesus bröt mot lagen; att han hade visat yttersta ringaktning för sabbaten och för talrika andra lagenliga och ceremoniella krav.
175:4.11 (1911.8) 3. De anklagade honom för hädelse, därför att han hänsyftade på Gud som sin Fader.
175:4.12 (1911.9) 4. Och nu var de gruvligt ilskna på honom för den sista bittra förkastelsedom som ingick som avslutande del i hans avskedstal vilket han denna dag hade hållit i templet.
175:4.13 (1911.10) Sedan judarnas råd formellt hade beslutat om Jesu död och gett order om hans arrestering avslutades mötet denna tisdag nära midnatt efter det att de hade bestämt att mötas nästa morgon klockan tio i översteprästen Kajafas hem för att formulera de anklagelser enligt vilka Jesus skulle ställas inför rätta.
175:4.14 (1911.11) En liten grupp bland sadducéerna hade faktiskt föreslagit att de skulle göra sig av med Jesus genom lönnmord, men fariséerna vägrade definitivt att gå med på ett sådant förfarande.
175:4.15 (1911.12) Sådan var situationen i Jerusalem och bland människorna denna händelserika dag medan en väldig samling himmelska varelser svävade över denna betydelsefulla och ödesdigra scen på jorden, angelägna om att göra något för att bistå sin älskade Härskare men oförmögna att handla emedan de effektivt hölls tillbaka av sina befälhavande överordnade.
Urantiaboken
Kapitel 176
176:0.1 (1912.1) DENNA tisdagseftermiddag när Jesus och apostlarna avlägsnade sig från templet på sin väg till lägret vid Getsemane sade Matteus, som fäste uppmärksamheten på tempelkonstruktionen: ”Mästare, se vilka fina byggnader det här är. Se så massiva stenar och så vacker utsmyckning; är det möjligt att dessa byggnader skall förstöras?” Medan de gick vidare mot Olivberget sade Jesus: ”Ni ser dessa stenar och detta massiva tempel; sannerligen, sannerligen säger jag er: Under dagar som snart är här kommer sten inte att stå kvar på sten; allt skall brytas ned.” Dessa anmärkningar som beskrev det heliga templets förstörelse väckte apostlarnas nyfikenhet där de följde efter bakom Mästaren. De kunde inte föreställa sig att någon annan händelse än världens ände skulle kunna leda till templets fall.
176:0.2 (1912.2) För att undvika de människomassor som färdades längs Kidrondalen mot Getsemane ville Jesus och hans medarbetare klättra en kort bit uppför Olivbergets västra sluttning och sedan följa en stig som ledde över till deras privata läger nära Getsemane och beläget en kort bit ovanför den allmänna lägerplatsen. När de tog av från vägen som ledde vidare till Betania iakttog de templet som lystes upp av den sjunkande solens strålar. Medan de dröjde kvar på berget såg de ljusen i staden tändas och beundrade det upplysta templets skönhet, och där under fullmånens milda sken satte sig Jesus och de tolv ned. Mästaren samtalade med dem, och inom kort ställde Natanael denna fråga: ”Säg oss, Mästare, hur skall vi veta när dessa händelser skall börja ske?”
176:1.1 (1912.3) Som svar på Natanaels fråga sade Jesus: ”Ja, jag skall berätta för er om de tider när fördärvets bägare har fyllts av detta folk, när rättvisan plötsligt faller över våra fäders stad. Jag står i begrepp att lämna er; jag beger mig till Fadern. Se upp så att ingen bedrar er efter det att jag har lämnat er, ty mången kommer som befriare och vilseleder många. Var inte oroliga när ni får höra om krig och rykten om krig, ty fastän allt sådant händer betyder det ännu inte slutet för Jerusalem. Låt er inte skrämmas av hungersnöd och jordbävningar. Inte heller bör ni bekymra er när ni överlämnas till civilmyndigheterna och förföljs för evangeliets skull. Ni kommer att uteslutas ur synagogan och kastas i fängelse för min skull, och en del av er kommer att dödas. När ni dras inför härskare och styresmän sker det för att ni skall vittna om er tro och visa hur orubbligt ni håller fast vid rikets evangelium. Och när ni står inför domarna, oroa er inte på förhand för vad ni skall säga, ty anden skall i den stunden lära er vad ni bör svara era motståndare. Under dessa vedermödans dagar skall till och med era egna släktingar, ledda av dem som har avvisat Människosonen, överlämna er till fängelse och död. För en tid kan ni för min skull vara hatade av alla människor, men inte heller under dessa förföljelser skall jag överge er; min ande flyr inte från er. Var tålmodiga! Tvivla inte på att rikets evangelium skall segra över alla fiender och att det till slut skall förkunnas för alla folk.”
176:1.2 (1913.1) Jesus gjorde ett uppehåll medan han såg ned över staden. Mästaren insåg att avvisandet av den andliga messiasuppfattningen, beslutsamheten att envist och blint hålla fast vid idén att den förväntade befriaren hade en materiell mission att fylla, snart skulle föra judarna till en öppen konflikt med de mäktiga romerska arméerna, och att en sådan kraftmätning endast kunde resultera i en slutlig och fullständig förintelse av den judiska nationen. När hans folk förkastade hans andliga utgivning och vägrade att ta emot himlens ljus medan det så barmhärtigt sken på dem avgjorde de därmed sin undergång som ett självständigt folk med en speciell andlig mission på jorden. Även de judiska ledarna erkände senare att det var denna världsliga idé om Messias som direkt ledde till de oroligheter som till slut förorsakade deras undergång.
176:1.3 (1913.2) Eftersom Jerusalem skulle bli den tidiga evangelierörelsens vagga ville Jesus inte att dess lärare och förkunnare skulle förgås i den förfärliga förintelsen av det judiska folket i samband med Jerusalems förstörelse; därför gav han dessa instruktioner till sina anhängare. Jesus hade stor omsorg om att inte vissa av hans lärjungar skulle bli indragna i de snart förestående revolterna och sålunda förgås vid Jerusalems fall.
176:1.4 (1913.3) Sedan frågade Andreas: ”Men Mästare, om den Heliga Staden och templet skall förstöras och du inte är här och leder oss, när skall vi överge Jerusalem?” Jesus sade: ”Ni kan bli kvar i staden efter det att jag har gått bort, även under dessa tider av vedermöda och bitter förföljelse, men när ni slutligen ser Jerusalem omringat av romerska arméer, efter de falska profeternas uppror, då vet ni att dess ödeläggelse är förestående; då måste ni fly till bergen. Låt ingen som är i staden eller dess närhet stanna för att rädda något, och låt inte heller de som är utanför staden våga sig in dit. Då blir bedrövelsen stor, ty dessa dagar hämnas hedningarna. Och sedan ni har övergett staden kommer detta olydiga folk att falla för svärdshugg och föras bort som fångar till alla nationer; och så kommer Jerusalem att trampas ned av hedningarna. Jag varnar er: låt er inte förledas under tiden fram till dess. Om någon kommer till er och säger: ’Se, här är Befriaren’, eller ’Se, där är han’, tro det inte, ty många falska lärare kommer att uppträda och mången kommer att vilseledas; men ni skall inte låta er förledas, ty jag har på förhand sagt er allt detta.”
176:1.5 (1913.4) Apostlarna satt en lång stund tysta i månskenet medan Mästarens häpnadsväckande förutsägelser sjönk in i deras förvirrade sinnen. Och det var i överensstämmelse med just denna varning som praktiskt taget hela gruppen av troende och lärjungar flydde från Jerusalem så snart de romerska trupperna först blev synliga, och gruppen fann en säker skyddsplats norröver i Pella.
176:1.6 (1913.5) Även efter denna klart uttryckta varning tolkade många av Jesu anhängare dessa förutsägelser som en hänvisning till de förändringar som uppenbarligen skulle ske i Jerusalem då Messias återuppträdande skulle leda till att det Nya Jerusalem grundades och att staden utvidgades till att bli världens huvudstad. I sina sinnen sammanknippade dessa judar envetet förintelsen av templet med ”världens ände”. De trodde att detta Nya Jerusalem skulle uppta hela Palestina, att världens ände skulle följas av ett omedelbart framträdande av de ”nya himlarna och den nya jorden”. Det var därför inte så märkligt att Petrus sade: ”Mästare, vi vet att allting försvinner när de nya himlarna och den nya jorden framträder, men hur skall vi veta när du tänker återvända för att sätta allt detta i verket?”
176:1.7 (1914.1) När Jesus hörde detta försjönk han för en stund i sina tankar och sade sedan: ”Ni misstar er ständigt därför att ni alltid försöker foga den nya läran till den gamla. Ni är fast beslutna att missförstå all min undervisning; ni insisterar på att tolka evangeliet i enlighet med era etablerade trosföreställningar. Trots det skall jag försöka upplysa er.”
176:2.1 (1914.2) Vid flera tillfällen hade Jesus gjort sådana uttalanden som fick hans åhörare att dra den slutsatsen att även om han inom kort ämnade lämna denna värld skulle han förvisso återvända för att fullborda det himmelska rikets arbete. När den övertygelsen växte hos hans anhängare att han skulle lämna dem, och efter det att han hade gått bort från denna värld, var det endast naturligt att alla troende höll hårt fast vid hans löften om att återvända. Läran om Kristi andra ankomst blev sålunda tidigt en del av de kristnas förkunnelse, och nästan varje senare generation av lärjungar har hängivet trott på denna sanning och med förtröstan sett fram emot att han en dag kommer.
176:2.2 (1914.3) Om nu dessa första lärjungar och apostlarna stod i begrepp att skiljas från sin Mästare och Lärare, hur mycket mer klamrade de sig då inte fast vid hans löfte om att återvända, och de kopplade genast samman den förutsagda förstörelsen av Jerusalem med hans utlovade andra ankomst. De fortfor att tolka hans ord på detta sätt, trots att Mästaren under hela denna kväll då han undervisade dem på Olivberget gjorde sig stort besvär särskilt med att försöka förhindra just ett sådant misstag.
176:2.3 (1914.4) När Jesus fortsatte med att besvara Petrus fråga sade han: ”Varför längtar ni fortfarande efter att få se Människosonen sitta på Davids tron och väntar er att judarnas materiella drömmar skall gå i uppfyllelse? Har jag inte alla dessa år sagt er att mitt rike inte är av denna värld? Allt det som ni nu ser ut över får sitt slut, men det blir samtidigt en ny början från vilken rikets evangelium går ut till hela världen och denna frälsning sprids till alla folk. Och var förvissade om att när detta rike har nått sin fulla mognad skall Fadern inte försumma att ge er en ännu högre uppenbarelse av sanningen och en ännu större uppvisning av rättfärdighet, just så som han redan har utgivit till denna värld först honom som blev mörkrets furste, sedan Adam, som följdes av Melkisedek, och i dessa dagar Människosonen. Och så kommer min Fader att fortsätta att manifestera sin barmhärtighet och visa sin kärlek även till denna mörka och onda värld. Och så kommer även jag, efter det att min Fader har försett mig med all makt och myndighet, fortsättningsvis att följa era levnadsöden och ge vägledning i rikets angelägenheter genom närvaron av min ande, som inom kort skall utgjutas över allt kött. Fastän jag sålunda kommer att vara hos er i anden, lovar jag att också någon gång återvända till denna värld där jag har levt detta köttsliga liv och ernått erfarenheten av att samtidigt ha uppenbarat Gud för människan och lett människan till Gud. Mycket snart måste jag lämna er för att ta itu med det arbete som Fadern har anförtrott i mina händer, men var vid gott mod för jag skall en dag återvända. Under tiden skall min Ande av Sanningen i ett universum trösta och leda er.
176:2.4 (1915.1) ”Ni ser mig nu gestaltad i svaghet och i köttslig form, men när jag återvänder sker det med makt och styrka och i anden. Köttets öga ser Människosonen i köttslig gestalt, men endast andens öga skall se Människosonen förhärligad av Fadern och framträdande på jorden i sitt eget namn.
176:2.5 (1915.2) ”Men tiden för Människosonens återkomst är känd endast i Paradisets rådsförsamlingar; inte ens himlens änglar vet när det skall ske. Ni bör emellertid förstå att när rikets evangelium har förkunnats för hela världen till frälsning för alla folk, och när tidsåldern har nått sin mognad, då sänder Fadern er en utgivning för en ny domperiod, eller också återvänder Människosonen för att avdöma tidsåldern.
176:2.6 (1915.3) ”Och nu, angående Jerusalems vånda och bedrövelse, som jag har talat med er om, så kommer inte ens denna vedermöda generation gå bort förrän mina ord har gått i uppfyllelse; men när det gäller tiden för Människosonens återkomst må ingen i himlen eller på jorden våga uttala sig om. Men ni måste vara visa när det gäller en tidsålders mognad; ni måste vara uppmärksamma för att urskilja tidens tecken. Ni vet att när fikonträdet skjuter nya skott och börjar knoppas, då är sommaren nära. Likaså när världen har gått igenom den långa vintern av materiell sinnesinriktning och ni urskiljer en ny domperiods andliga vår nalkas, bör ni veta att sommartiden för ett nytt besök närmar sig.
176:2.7 (1915.4) ”Men vilken betydelse har denna undervisning som gäller ankomsten av Guds Söner? Inser ni inte att när var och en av er kallas att lägga ned sin livskamp och går genom dödens port, står ni genast inför domen och ansikte mot ansikte med de fakta som hör till en ny domperiod av tjänande i den infinite Faderns eviga plan? Det som hela världen måste möta som ett konkret faktum vid en tidsålders slut, måste ni som individer förvisso möta som en personlig erfarenhet när ni når slutet på ert naturliga liv och därigenom går vidare till att möta de förhållanden och krav som ingår i nästa uppenbarelse av Faderns evigt framåtskridande rike.”
176:2.8 (1915.5) Av alla de föredrag som Mästaren höll för sina apostlar blev inget så förvirrat i deras sinnen som detta vilket hölls denna tisdagskväll på Olivberget och som behandlade de två ämnena Jerusalems förstörelse och hans egen andra ankomst. Därför blev det föga överensstämmelse mellan de senare skrivna redogörelser som byggde på minnena av vad Mästaren hade sagt vid detta mycket speciella tillfälle. När uppteckningarna följaktligen lämnade oskrivet mycket av det som sades den tisdagskvällen, uppkom många traditioner. Mycket tidigt i början av det andra århundradet blev en judisk apokalyptisk skrift om Messias, skriven av en viss Selta som var knuten till kejsar Caligulas hov, upptagen som sådan i Matteusevangeliet, och fogades senare (delvis) till Markus och Lukas uppteckningar. Det var i denna Seltas skrift som liknelsen om de tio brudtärnorna förekom. Ingen annan del av evangelieskrifterna blev någonsin lidande av en sådan förvirrande feltolkning som denna kvälls undervisning. Aposteln Johannes blev dock aldrig sålunda förvirrad.
176:2.9 (1915.6) När dessa tretton män återupptog sin färd mot lägret var de mållösa och gripna av en stark känslospänning. Judas hade slutligen bekräftat sitt beslut att överge sina medarbetare. Det var sent på kvällen när David Sebedaios, Johannes Markus och ett antal av de ledande lärjungarna välkomnade Jesus och de tolv till det nya lägret, men apostlarna ville inte sova. De ville veta mer om Jerusalems förstörelse, Mästarens avfärd och världens ände.
176:3.1 (1916.1) När de samlades kring lägerelden, ungefär tjugo av dem, frågade Tomas: ”Eftersom du skall återvända för att slutföra rikets arbete, vilken inställning bör vi ha medan du är borta i Faderns ärenden?” Jesus såg ut över dem i eldskenet och svarade:
176:3.2 (1916.2) ”Och inte heller du, Tomas, förstår vad jag har sagt. Har jag inte hela denna tid lärt dig att din anknytning till riket är andlig och individuell, helt en fråga om personlig erfarenhet i anden genom trosinsikten att du är en son till Gud? Vad mer skall jag säga? Nationers undergång, imperiers sönderfall, förintelsen av icke-troende judar, tidsålderns slut, till och med världens ände, vad angår allt det här den som tror detta evangelium och som har gömt sitt liv i det eviga rikets trygghet? Ni som känner Gud och tror på evangeliet har redan fått försäkran om evigt liv. Eftersom ni har levt ert liv i anden och för Fadern finns det ingenting som allvarligt kan bekymra er. Rikets uppbyggare, officiellt godkända medborgare i de himmelska världarna, skall inte låta sig störas av timliga omvälvningar eller oroas av jordiska omstörtningar. Vad har det för betydelse för er som tror på rikets evangelium om nationer går under, tidsåldrar slutar eller allt synligt faller sönder, eftersom ni vet att ert liv är en gåva av Sonen och att det är evigt tryggat i Fadern? Sedan ni har levt det jordiska livet i tro och burit andens frukter av rättfärdighet i form av kärleksfullt tjänande av era medmänniskor, kan ni med förtröstan se fram mot nästa steg på den eviga levnadsbanan med samma överlevnadstro som har burit er genom ert första och jordiska äventyr i sonskap till Gud.
176:3.3 (1916.3) ”Varje generation av troende bör utföra sitt arbete med tanke på att Människosonen kan tänkas återkomma, precis så som varje enskild troende utför sin livsgärning med tanke på den ofrånkomliga och ständigt förestående naturliga döden. När du en gång genom tron har etablerat dig som en son till Gud behövs ingenting annat för att säkra överlevnaden. Men misstag er inte! Denna överlevnadstro är en levande tro och den frambär allt mer frukter från den gudomliga ande som först väckte tron i människans hjärta. Att ni en gång har tagit emot sonskapet i det himmelska riket räddar er inte om ni medvetet och ihärdigt tillbakavisar de sanningar som gäller den tilltagande andliga fruktgivningen hos Guds köttsliga söner. Ni som tillsammans med mig har skött Faderns angelägenheter på jorden kan även nu överge Guds rike om ni finner att ni inte älskar att tjäna mänskligheten på Faderns sätt.
176:3.4 (1916.4) ”Lyssna till mig som individer och som en generation av troende när jag berättar en liknelse för er: Det fanns en gång en mäktig man som innan han gav sig ut på en lång resa till ett annat land kallade till sig alla sina betrodda tjänare och lät dem ta hand om all sin egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, och så vidare genom hela gruppen av betrodda förvaltare, åt var och en efter hans förmåga; sedan reste han därifrån. När deras herre hade rest iväg började tjänarna arbeta för att göra vinst med den förmögenhet som hade anförtrotts dem. Den som hade fått fem talenter gav sig genast iväg och gjorde affärer med dem, och snart hade han tjänat fem till. På samma sätt tjänade den som hade fått två talenter två till. Och så skaffade alla dessa tjänare vinst åt sin herre, förutom den som fick en enda talent. Han gick iväg för sig själv och grävde en grop i jorden där han gömde sin herres peng. Efter en kort tid kom tjänarnas herre oväntat tillbaka och krävde redovisning av sina förvaltare. Och när de alla hade kallats inför sin herre kom den som hade fått fem talenter med de pengar som hade anförtrotts honom, lämnade fram ytterligare fem talenter och sade: ’Herre, du anförtrodde mig fem talenter att investera, och jag har nöjet att överlämna ytterligare fem talenter som jag har gjort i vinst.’ Och då sade hans herre till honom: ’Väl gjort, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla; jag skall nu anförtro dig mycket att förvalta; gå genast in till glädjen hos din herre.’ Sedan kom den som hade fått två talenter fram och sade: ’Herre du gav mig två talenter; se, jag har tjänat ihop två talenter till.’ Och hans herre sade då till honom: ’Väl gjort, du är en god och trogen tjänare; du har också varit trogen i det lilla, och jag skall nu anförtro dig mycket; stig du in i glädjen hos din herre. Och sedan kom den som hade fått en enda talent för att göra räkenskap. Han steg fram och sade: ’Herre, jag kände dig och insåg att du var en slug man som väntade dig vinster där du inte personligen hade arbetat; därför vågade jag inte riskera något av det som hade anförtrotts mig. Jag gömde din talent i säkerhet i jorden; här har du vad som är ditt.’ Men hans herre svarade: ’Du är en slö och usel förvaltare. Med dina egna ord bekänner du att du visste att jag skulle kräva dig på redovisning med en rimlig vinst, en sådan som dina arbetsamma medtjänare idag har överlämnat. När du visste det borde du därför åtminstone ha lämnat mina pengar till bankirerna, så att jag kunde ha fått mitt eget med ränta när jag kom tillbaka.’ Och sedan sade denne herre till sin överförvaltare: ’Tag ifrån denna odugliga tjänare hans enda talent och ge den åt den som har de tio talenterna.’
176:3.5 (1917.1) ”Var och en som har, han skall få mer, och det i överflöd; men från den som inte har, från honom skall tas också det han har. Ni kan inte stå stilla när det gäller det eviga rikets angelägenheter. Min Fader fordrar att alla hans barn växer till sig i älskvärdhet och i kunskap om sanningen. Ni som känner dessa sanningar måste bära desto mer av andens frukter och visa en växande tillgivenhet för det osjälviska tjänandet av era medtjänare. Och kom ihåg att vad ni gör för en av mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.
176:3.6 (1917.2) ”Och så här borde ni arbeta då ni sköter Faderns angelägenheter, nu och hädanefter, även i evighet. Fortsätt tills jag kommer. Gör troget det som har anförtrotts er, och då är ni redo när döden kallar till räkenskap. Och när ni sålunda har levt till Faderns ära och Sonens tillfredsställelse, skall ni med glädje och allt större fröjd träda in i den eviga tjänsten i det evinnerliga riket.”
176:3.7 (1917.3) Sanningen är levande; Sanningens Ande leder alltid ljusets barn in i nya sfärer av andlig verklighet och gudomligt tjänande. Ni får inte sanning för att kristallisera den i stadgade, trygga och vördade former. Ert uppenbarande av sanning måste så förädlas av passerandet genom er personliga erfarenhet att ny skönhet och faktiska andliga vinningar avslöjas för alla som ser era andliga frukter så att de till följd därav leds till att lovprisa Fadern som är i himlen. Endast de trogna tjänare som på detta sätt växer i kunskap om sanningen, och som därmed utvecklar en förmåga till gudomlig uppskattning av andliga realiteter, kan någonsin hoppas på att ”helt gå in i glädjen hos sin Herre.” Vilken bedrövlig syn att se släkte efter släkte av bekännande efterföljare till Jesus säga om sitt förvaltande av gudomlig sanning: ”Här, Mästare, är den sanning du anförtrodde oss för hundra eller tusen år sedan. Vi har inte förlorat något av den, vi har troget bevarat allt du gav oss, vi har inte låtit några förändringar göras i det som du lärde oss, här är den sanning du gav oss.” Men ett sådant försvar, som rör sig om andlig slöhet, rättfärdigar inte den ofruktsamma sanningsförvaltaren inför Mästaren. I enlighet med den sanning som har anförtrotts i era händer kräver sanningens Mästare redovisning.
176:3.8 (1918.1) I nästa värld ombeds ni att redogöra för era gåvor och ert förvaltarskap i denna värld. Oberoende av om de medfödda förmågorna har varit få eller många måste var och en möta en rättvis och barmhärtig räkenskap. Om gåvorna används endast för själviska syften och ingen tanke ägnas den högre plikten att få ökad skörd av andens frukter, så som de manifesterar sig i allt mer omfattande tjänande av människan och dyrkan av Gud, måste sådana själviska förvaltare acceptera följderna av sitt avsiktliga val.
176:3.9 (1918.2) Hur mycket lik alla själviska dödliga var inte denna trolösa tjänare med den enda talenten när han lade skulden för sin slöhet direkt på sin herre. Hur benägen är inte människan, när hon ställs inför de misslyckanden som hon själv har orsakat, att lägga skulden på andra, ofta på dem som minst förtjänar det!
176:3.10 (1918.3) Den kvällen sade Jesus, när de var på väg till att vila för natten: ”Frikostigt har ni fått ta emot, frikostigt bör ni därför ge av himlens sanning. Och när sanningen ges vidare kommer den att mångfaldigas och uppvisa den frälsande älskvärdhetens tilltagande ljus att lysa, medan ni utdelar den.”
176:4.1 (1918.4) Av all Mästarens undervisning har ingen enskild del blivit så missförstådd som hans löfte att en gång i egen person komma tillbaka till denna värld. Det är inte märkligt att Mikael är intresserad av att någon gång återvända till den planet där han som dödlig i denna värld upplevde sin sjunde och sista utgivning. Det är endast naturligt att tro att Jesus från Nasaret, nu suverän härskare över ett vidsträckt universum, är intresserad av att återvända, inte endast en utan många gånger, till den värld i vilken han levde ett så unikt liv och där han slutligen tillvann sig Faderns utgivning av obegränsad makt och myndighet i sitt universum. Urantia är för evigt en av de sju hemsfärer på vilka Mikael vann överhögheten i sitt universum.
176:4.2 (1918.5) Jesus uttryckte vid talrika tillfällen och för många individer sin avsikt att återvända till denna värld. När hans anhängare vaknade till medvetandet om att deras Mästare inte skulle komma att verka som en världslig befriare, och när de lyssnade till hans förutsägelser om Jerusalems förstörelse och den judiska nationens sönderfall, var det högst naturligt att de började koppla ihop hans utlovade återkomst med dessa katastrofala händelser. Men när de romerska arméerna jämnade Jerusalems murar med marken, förintade templet och skingrade judarna i Judéen, och Mästaren fortfarande inte uppenbarade sig i makt och härlighet började hans anhängare formulera den tro som till slut sammankopplade Kristi andra ankomst med tidsålderns slut, rentav med världens ände.
176:4.3 (1918.6) Jesus lovade göra två saker efter det att han hade stigit upp till Fadern och sedan all makt i himlen och på jorden hade satts i hans händer. För det första lovade han att sända i sitt ställe en annan lärare, Sanningens Ande, till världen; och detta gjorde han på den första pingstdagen. För det andra lovade han definitivt sina anhängare att han en gång personligen skulle återvända till denna värld. Men han sade inte hur, var eller när han igen tänkte besöka denna planet, där han hade upplevt sin utgivning i köttslig gestalt. Vid ett tillfälle antydde han att medan det köttsliga ögat hade sett honom när han levde här i köttslig gestalt, skulle han vid sin återkomst (åtminstone vid ett av hans möjliga besök) kunna ses endast med den andliga trons öga.
176:4.4 (1919.1) Många av oss är benägna att tro att Jesus kommer att återvända till Urantia många gånger under de kommande tidsåldrarna. Vi har inte hans uttryckliga löfte om att göra dessa besök vid flera tillfällen, men det förefaller högst sannolikt att han som bland sina universumtitlar även har beteckningen Urantias Planetprins många gånger kommer att besöka den värld vars erövrande förlänade honom en så enastående titel.
176:4.5 (1919.2) Vi tror helt fullt och fast att Mikael igen kommer i egen person till Urantia, men vi har inte någon som helst uppfattning om när eller på vilket sätt han väljer att komma. Bestäms tidpunkten för hans andra advent till jorden så att den inträffar i samband med den avslutande domen över den nuvarande tidsåldern, antingen med eller utan ett därtill anslutet framträdande av en Administratörson? Kommer han i samband med avslutandet av någon senare tidsålder på Urantia? Kommer han oanmäld som en enskild händelse? Vi vet inte. Endast en sak är vi säkra på, nämligen att när han faktiskt återvänder kommer hela världen sannolikt att veta om det, ty han måste komma som den suprema härskaren över ett universum och inte som en okänd baby i Betlehem. Men om varje öga skall se honom, och om endast andliga ögon skall urskilja hans närvaro, då måste hans ankomst länge uppskjutas.
176:4.6 (1919.3) Det är därför klokt av er att åtskilja Mästarens personliga återkomst till jorden från alla bestämda händelser eller fasta epoker. Vi är säkra på endast en sak: Han har lovat återvända. Vi har ingen uppfattning om när han tänker infria sitt löfte eller i vilket sammanhang. Så vitt vi vet kan han framträda på jorden vilken dag som helst, och det kan hända att han inte kommer förrän tidsålder efter tidsålder har gått och blivit vederbörligen avdömd av hans medarbetande Söner i Paradiskåren.
176:4.7 (1919.4) Mikaels andra advent till jorden är en händelse som har ett oerhört stort känslovärde för både mellanvarelser och människor, men i övrigt har den ingen direkt betydelse för mellanvarelserna och för människorna ingen större praktisk betydelse än den naturliga dödens högst vanliga händelse, vilken så plötsligt kastar den dödliga människan in i den omedelbara omfamningen av den följd av universumhändelser som direkt leder fram till denne samme Jesus, den suveräne härskaren över vårt universum. Ljusets barn är alla bestämda för att se honom, och det har ingen större betydelse huruvida vi beger oss till honom eller om det så råkar sig att han först kommer till oss. Var därför alltid redo att välkomna honom på jorden, liksom han är redo att välkomna er i himlen. Vi ser med förtröstan fram mot hans lysande framträdande, även vid upprepade tillfällen, men vi är helt okunniga om hur, när, eller i vilket sammanhang han kommer att framträda.
Urantiaboken
Kapitel 177
177:0.1 (1920.1) NÄR arbetet med att undervisa folket inte var överhängande hade Jesus och hans apostlar för vana att varje onsdag vila ut från sina ansträngningar. Denna speciella onsdag åt de frukost något senare än vanligt, och det låg en illavarslande tystnad över lägret. Det yttrades inte många ord under första hälften av detta morgonmål. Till sist sade Jesus: ”Jag vill att ni vilar idag. Tag tid på er att tänka över allt som har hänt sedan vi kom till Jerusalem och meditera över det som är just förestående, det som jag klart och tydligt har berättat för er om. Försäkra er om att sanningen består i era liv och att ni varje dag växer till er i älskvärdhet.”
177:0.2 (1920.2) Efter frukosten informerade Mästaren Andreas att han ämnade vara frånvarande den dagen och föreslog att apostlarna skulle få tillbringa sin tid efter eget gottfinnande, utom att de under inga omständigheter fick bege sig innanför Jerusalems portar.
177:0.3 (1920.3) När Jesus gjorde sig redo att ensam vandra upp till bergskullarna kom David Sebedaios fram till honom och sade: ”Du vet mycket väl, Mästare, att fariséerna och styresmännen strävar efter att förgöra dig, men trots det är du redo att ensam gå upp till bergen. Det är dåraktigt att göra så; jag sänder därför med dig tre män som är väl rustade att se till att du inte råkar ut för något ont.” Jesus granskade de tre välbeväpnade och robusta galiléerna och sade till David: ”Du menar väl, men du misstar dig då du inte förstår att Människosonen inte behöver någon som försvarar honom. Ingen lägger hand på mig före den stund då jag är redo att lägga ner mitt liv i överensstämmelse med Faderns vilja. Dessa män får inte följa med mig. Jag vill gå ensam, så att jag kan kommunicera med Fadern.”
177:0.4 (1920.4) När de hörde dessa ord drog sig David och hans beväpnade vakter tillbaka; men just då Jesus ensam var på väg kom Johannes Markus fram med en liten korg, som innehöll mat och vatten, och påpekade att om Jesus tänkte vara borta hela dagen kunde han bli hungrig. Mästaren log mot Johannes och sträckte ut handen för att ta emot korgen.
177:1.1 (1920.5) När Jesus skulle ta lunchkorgen från Johannes hand dristade sig den unge mannen att säga: ”Men Mästare, du kan tänkas sätta ned korgen när du går åt sidan för att be och sedan fortsätta utan den. Dessutom, om jag går med för att bära maten, skulle du vara friare att dyrka Gud, och det är säkert att jag håller mig tyst. Jag skall inte ställa några frågor, och jag väntar med korgen medan du går avsides för dig själv för att be.”
177:1.2 (1920.6) Medan Johannes höll sitt lilla tal, vars våghalsighet förvånade några av dem som stod i närheten och hörde det, var han modig nog att hålla fast vid korgen. Där stod de, både Johannes och Jesus, och höll i korgen. Kort efteråt släppte Mästaren taget, såg på pojken och sade: ”Eftersom du av hela ditt hjärta vill gå med mig, skall det inte nekas dig. Vi skall vandra iväg för oss själva och ha en trevlig tid tillsammans. Du får fråga mig om vad som helst som dyker upp i ditt hjärta, och vi skall trösta och stödja varandra. Du kan börja med att bära maten, och när du blir trött skall jag hjälpa dig. Följ du med mig.”
177:1.3 (1921.1) Jesus återvände inte till lägret den kvällen förrän efter solnedgången. Mästaren tillbringade den sista lugna dagen på jorden med att umgås med denne sanningshungrande yngling och med att tala med sin Paradisfader. Händelsen har blivit känd i höjden som ”dagen som en ung man tillbringade med Gud i bergen.” Detta tillfälle exemplifierar för evigt Skaparens villighet till gemenskap med den skapade. Även en yngling kan, om det verkligen är hjärtats högsta önskan, bli uppmärksammad av ett universums Gud och få njuta av hans kärleksfulla sällskap, faktiskt få uppleva den oförglömliga hänförelsen av att få vara ensam med Gud i bergen, och en hel dag. Sådan var Johannes Markus unika erfarenhet denna onsdag på bergskullarna i Judéen.
177:1.4 (1921.2) Jesus umgicks mycket med Johannes och talade fritt om denna världs och nästa världs angelägenheter. Johannes berättade för Jesus hur ledsen han var att han inte hade varit tillräckligt gammal för att bli en av apostlarna och uttryckte sin stora uppskattning för att han hade fått följa med dem allt sedan de först predikade vid övergångsstället över Jordanfloden nära Jeriko, med undantag för färden till Fenicien. Jesus varnade ynglingen att inte låta sig nedslås av de förestående händelserna och försäkrade honom att han skulle växa upp till en mäktig budbärare i riket.
177:1.5 (1921.3) Johannes Markus fascinerades av minnet av denna dag med Jesus i bergen, men han glömde aldrig Mästarens sista uppmaning just innan de skulle återvända till lägret vid Getsemane, då Mästaren sade: ”Nå väl, Johannes, vi har haft trevligt tillsammans, en verklig vilodag, men se till att du inte berättar för någon om vad jag har berättat för dig.” Och Johannes Markus avslöjade aldrig något om vad som hade hänt den dagen som han tillbringade med Jesus i bergen.
177:1.6 (1921.4) Under de få återstående timmarna av Jesu jordiska liv lät Johannes Markus aldrig Mästaren komma utom synhåll för en lång stund. Alltid höll sig ynglingen gömd i närheten; han sov endast när Jesus sov.
177:2.1 (1921.5) Under loppet av denna dags samvaro med Johannes Markus tillbringade Jesus en ansenlig tid med att jämföra deras erfarenheter under den tidiga barndomen och senare under pojkåren. Fastän Johannes föräldrar hade mer av denna världs ägodelar än Jesu föräldrar, hade de mycket lika erfarenheter under sina pojkår. Jesus sade mycket sådant som hjälpte Johannes att bättre förstå sina föräldrar och andra medlemmar av sin familj. När pojken frågade Mästaren hur denne kunde veta att han skulle växa upp till att bli ”en mäktig budbärare i Guds rike”, sade Jesus:
177:2.2 (1921.6) ”Jag vet att du kommer att visa dig trogen rikets evangelium därför att jag kan lita på din nuvarande tro och kärlek när dessa egenskaper är grundade på i en sådan fostran som du fick under dina barnaår i hemmet. Du har vuxit upp i ett hem där föräldrarna hyser en uppriktig tillgivenhet för varandra, och därför har du inte fått för mycket kärlek, vilket kunde ha gett dig en skadligt hög uppfattning om din egen betydelse. Inte heller har din personlighet blivit förvriden till följd av att dina föräldrar kärlekslöst skulle ha manipulerat mot varandra för att vinna ditt förtroende och din lojalitet. Du har blivit delaktig av en sådan föräldrakärlek som säkrar ett sunt självförtroende och fostrar normala trygghetskänslor. Men du har också haft lyckan att dina föräldrar har haft både visdom och kärlek; och det var visdomen som fick dem att undanhålla dig de flesta former av efterlåtenhet och många lyxvaror som kan köpas med förmögenhet när de i stället sände dig till synagogskolan tillsammans med dina lekkamrater i grannskapet. Och de såg också till att du fick lära dig hur man lever i denna värld, genom att tillåta dig att få ha egna förstahandserfarenheter. Du kom över till Jordanfloden, där vi predikade och Johannes lärjungar döpte, tillsammans med din unge vän Amos. Ni ville båda åtfölja oss. När ni återvände till Jerusalem gav dina föräldrar sitt tillstånd. Amos föräldrar nekade; de höll av sin son så mycket att de nekade honom den välsignade erfarenhet som du har haft, även en sådan som du har idag. Genom att rymma hemifrån kunde Amos ha förenat sig med oss, men då hade han sårat kärleken och offrat lojaliteten. Även om en sådan kurs hade varit ett klokt val, hade det varit ett förskräckligt pris att betala för erfarenhet, självständighet och frihet. Visa föräldrar, sådana som dina, ser till att deras barn inte behöver såra kärleken eller kväva lojaliteten för att utveckla självständigheten och njuta av en upplivande frihet när de har vuxit upp till din ålder.
177:2.3 (1922.1) ”Kärleken, Johannes, är den högsta realiteten i universum när den utges av allvisa varelser, men den är en farlig och ofta delvis självisk egenskap så som den manifesteras i livet hos dödliga föräldrar. När du gifter dig och får egna barn att fostra, försäkra dig om att din kärlek styrs av visdom och leds av förnuft.
177:2.4 (1922.2) ”Din unge vän Amos tror på rikets evangelium precis lika mycket som du, men jag kan inte helt lita på honom; jag är inte säker på vad han kommer att göra under de år som kommer. Hans barndomsliv i hemmet var inte sådant att det skulle ge upphov till en helt pålitlig person. Amos är alltför mycket lik en av apostlarna som inte fick en normal, kärleksfull och vis fostran i hemmet. Hela ditt senare liv blir lyckligare och pålitligare därför att du tillbringade dina första åtta år i ett normalt och välordnat hem. Du har en stark och fast karaktär därför att du växte upp i ett hem där kärlek rådde och visdom styrde. En dylik fostran i barndomen medför en sådan typ av lojalitet som försäkrar mig att du slutför det som du har börjat med.
177:2.5 (1922.3) I mer än en timme fortgick denna diskussion mellan Jesus och Johannes om livet i hemmet. Mästaren fortsatte med att förklara för Johannes hur barnet är helt beroende av sina föräldrar och det tillhörande hemlivet, för alla sina tidigaste uppfattningar om allt intellektuellt, socialt, moraliskt och även andligt, eftersom familjen för det lilla barnet representerar allt det som barnet till en början kan veta om såväl mänskliga som gudomliga relationer. Barnet måste få sina första intryck av universum från moderns omsorg. Barnet är helt beroende av sin jordiske far för sina första idéer om den himmelske Fadern. Barnets senare liv blir lyckligt eller olyckligt, lätt eller svårt, beroende på dess tidiga mentala och emotionella liv, som betingas av dessa sociala och andliga relationer i hemmet. En människas hela senare liv påverkas enormt av vad som händer under de allra första levnadsåren.
177:2.6 (1922.4) Vi tror uppriktigt att evangeliet enligt Jesu undervisning vilket ju bygger på förhållandet mellan far och barn, knappast kan få ett världsomfattande mottagande förrän den tid kommer då hemlivet hos de nutida civiliserade folken omfattar mer kärlek och mer visdom. Trots det att föräldrarna i det tjugonde århundradet besitter storartad kunskap och mer sanning för att förbättra hemmet och förädla hemlivet, kvarstår det faktum att mycket få nutida hem är lika bra ställen för att uppfostra pojkar och flickor som Jesu hem i Galiléen och Johannes Markus hem i Judéen var, även om accepterandet av Jesu evangelium kommer att leda till att hemlivet genast förbättras. Det kärleksfulla livet i ett vist hem och den lojala tillgivenheten för en sann religion utövar ett djupgående ömsesidigt inflytande på varandra. Ett sådant hemliv förhöjer religionen, och genuin religion förhärligar alltid hemmet.
177:2.7 (1923.1) Det är sant att många av de förkastliga utvecklingshämmande inflytelserna och andra inskränkande särdrag i dessa forntida judiska hem praktiskt taget har eliminerats från många av de bättre ordnade moderna hemmen. Det finns förvisso mer spontan obundenhet och långt större personlig frihet, men denna frihet tyglas inte av kärlek, motiveras inte av lojalitet och styrs inte av en förnuftig disciplin baserad på visdom. Så länge vi lär barnet att be: ”Fader vår som är i himlen”, vilar ett enormt ansvar på alla jordiska fäder att så leva och ordna sina hem att ordet fader blir värdigt inneslutet i sinne och hjärta hos alla växande barn.
177:3.1 (1923.2) Apostlarna tillbringade det mesta av denna dag med att vandra omkring på Olivberget och umgås med de lärjungar som hade slagit läger tillsammans med dem, men tidigt på eftermiddagen blev de mycket angelägna om att få se Jesus återvända. När dagen framskred blev de allt mer ängsliga för hans säkerhet; de kände sig outsägligt ensamma utan honom. Under hela dagen förekom mycket diskuterande huruvida Mästaren borde ha tillåtits att vandra iväg ensam upp till bergen, åtföljd endast av en springpojke. Fast ingen öppet uttryckte sina tankar om det, fanns det inte någon bland dem, utom Judas Iskariot, som inte önskade sig i Johannes Markus ställe.
177:3.2 (1923.3) Ungefär mitt på eftermiddagen höll Natanael sitt tal om ”Den högsta önskan” till omkring ett halvt dussin apostlar och lika många lärjungar, och talet slutade med orden: ”Det som är felet med de flesta av oss är att vi endast är halvhjärtade. Vi älskar inte Mästaren så som han älskar oss. Om vi alla hade velat följa med honom lika mycket som Johannes Markus, så hade han säkert tagit med oss allesammans. Vi stod vid sidan om medan pojken gick fram till Mästaren och erbjöd honom korgen, men när Mästaren tog tag i den ville pojken inte släppa den. Och så lämnade Mästaren oss här medan han vandrade iväg till bergen med korg, pojke och allt.”
177:3.3 (1923.4) Vid fyratiden på eftermiddagen kom löpare till David Sebedaios med bud från hans mor i Betsaida och från Jesu mor. Flera dagar tidigare hade David kommit till den slutsatsen att översteprästerna och styresmännen skulle komma att döda Jesus. David visste att de var fast beslutna att förgöra Mästaren, och han var ganska övertygad om att Jesus varken tänkte utöva sin gudomliga makt för att rädda sig eller tillåta sina anhängare att använda våld för att försvara honom. När han hade dragit dessa slutsatser skickade han skyndsamt en budbärare till sin mor och uppmanade henne att genast komma till Jerusalem och att ta med sig Jesu mor Maria och alla medlemmar av Jesu familj.
177:3.4 (1923.5) Davids mor gjorde som hennes son bad, och nu kom löparna tillbaka till David med budet att hans mor och Jesu hela familj var på väg till Jerusalem och väntades vara framme sent följande dag eller mycket tidigt morgonen därpå. Eftersom David gjorde detta på eget initiativ tyckte han att det var bäst att hålla saken för sig själv. Han berättade därför inte för någon att Jesu familj var på väg till Jerusalem.
177:3.5 (1924.1) Kort efter middagstiden anlände över tjugo av de greker som hade sammanträffat med Jesus och de tolv i hemmet hos Josef av Arimataia till lägret, och Petrus och Johannes tillbringade flera timmar i sammanträde med dem. Dessa greker, åtminstone några av dem, var mycket avancerade i kunskapen om riket, ty de hade undervisats av Rodan från Alexandria.
177:3.6 (1924.2) Efter att Jesus hade återvänt till lägret samtalade han den kvällen med grekerna, och hade det inte varit för att ett sådant förfarande storligen skulle ha upprört hans apostlar och många av hans ledande lärjungar, så hade han ordinerat dessa tjugo greker, på samma sätt som de sjuttio tidigare.
177:3.7 (1924.3) Medan allt detta försiggick i lägret var översteprästerna och de äldste i Jerusalem förvånade över att Jesus inte återvände för att tala till folkmassorna. Visserligen hade Jesus föregående dag, när han lämnade templet, sagt: ”Jag lämnar ert hus övergivet och öde åt er.” Men de kunde inte förstå varför han ville avstå från den stora fördel som han hade byggt upp i den vänligt sinnade inställningen hos människomassorna. Samtidigt som de var rädda för att han skulle sätta igång ett upplopp bland folket hade Mästarens sista ord till folksamlingen varit en uppmaning till människorna att på alla rimliga vis foga sig efter behörigheten hos dem ”som sitter på Moses stol”. Men det var en jäktig dag i staden när de samtidigt förberedde sig för påsken och finslipade sina planer på att ta livet av Jesus.
177:3.8 (1924.4) Det var inte många människor som besökte lägret, ty dess etablerande hade hållits som en välbevarad hemlighet av alla som visste att Jesus tänkte stanna där i stället för att varje kväll vandra ut till Betania.
177:4.1 (1924.5) Kort efter det att Jesus och Johannes Markus hade lämnat lägret försvann Judas Iskariot från sina bröder och återvände först sent på eftermiddagen. Trots att hans Mästare uttryckligen hade bett apostlarna att inte gå in i Jerusalem skyndade denne förvirrade och missbelåtne apostel hastigt iväg för att hinna till sitt överenskomna möte med Jesu fiender i den ledande översteprästen Kajafas hem. Detta var ett informellt möte av judarnas råd och hade utsatts till kort efter klockan tio den morgonen. Mötet var sammankallat för att diskutera arten av de anklagelser som skulle anföras mot Jesus och för att bestämma vilket förfaringssätt de skulle begagna sig av då de tog honom inför de romerska myndigheterna för att få den nödvändiga bekräftelsen från civilmyndigheterna på den dödsdom som de redan hade avkunnat över honom.
177:4.2 (1924.6) Föregående dag hade Judas avslöjat för några av sina släktingar och för vissa sadducéervänner till sin fars familj att han hade kommit till den slutsatsen att medan Jesus var en välmenande drömmare och idealist, så var han däremot inte Israels efterlängtade befriare. Judas meddelade att han mycket gärna ville finna något sätt att diskret dra sig tillbaka från hela rörelsen. Hans vänner försäkrade honom smickrande att hans tillbakadragande skulle hälsas av judarnas styresmän som en stor händelse, och att ingenting då skulle vara för bra för honom. De fick honom att tro att han genast skulle få ta emot stora ärebetygelser från judarnas råd, och att han slutligen skulle vara i den ställningen att han kunde utplåna skamfläcken från sitt välmenta men ”olyckliga samröre med olärda galiléer.”
177:4.3 (1924.7) Judas kunde inte riktigt tro att Mästarens mäktiga gärningar hade utförts med djävulsprinsens kraft, men han var nu helt övertygad om att Jesus inte skulle komma att utöva sin makt för självupphöjelse. Han var till slut övertygad om att Jesus skulle låta judarnas styresmän ta livet av honom, och han kunde inte uthärda den förödmjukande tanken att identifieras med en rörelse som var dömd till nederlag. Han vägrade att överväga ett uppenbart misslyckande. Han hade en ingående förståelse av Mästarens robusta karaktär och skärpan i hans majestätiska och barmhärtiga sinne, men trots det fann han ett visst nöje i att hysa, om ock endast delvis, en av hans släktingars antydan om att Jesus, samtidigt som han var en välmenande fanatiker, antagligen inte var helt vid sina sinnens fulla bruk, att han alltid hade förefallit att vara en underlig och missförstådd person.
177:4.4 (1925.1) Nu som aldrig förr märkte Judas också att han höll på att bli märkligt förnärmad över att Jesus aldrig hade utnämnt honom till en mer ärofull ställning. Hela tiden hade han uppskattat äran av att vara apostlarnas skattmästare, men nu började han känna det som om han inte var uppskattad, att hans talanger inte erkändes. Han drabbades plötsligt av förnärmelse över att Petrus, Jakob och Johannes hade getts äran av nära samvaro med Jesus, och nu då han var på väg till den ledande översteprästens hem var han inriktad på att ta hämnd på Petrus, Jakob och Johannes mer än han var upptagen av någon tanke på att förråda Jesus. Men ovanför allt annat började just då en ny och dominerande tanke göra sig gällande i hans medvetande: han hade gett sig ut för att skaffa sig ära, och om det kunde ske samtidigt med att han fick hämnd på dem som hade bidragit till hans största besvikelse i livet, så var det bara bättre. En förfärlig komplott av förvirring, stolthet, förtvivlan och beslutsamhet fick honom i sitt våld. Sålunda bör det vara klart att det inte var för pengars skull som Judas då var på väg till Kajafas hem för att komma överens om att förråda Jesus.
177:4.5 (1925.2) När Judas närmade sig Kajafas hem hade han fattat sitt slutliga beslut att lämna Jesus och sina medapostlar. Då han sålunda hade bestämt sig för att överge himmelrikets sak var han inställd på att lägga beslag på så mycket som möjligt av den heder och ära som han hade tänkt skulle en gång bli hans när han först identifierade sig med Jesus och rikets nya evangelium. Alla apostlarna hade en gång delat den ambitionen med Judas, men med tiden lärde de sig att beundra sanningen och älska Jesus, åtminstone mer så än Judas gjorde.
177:4.6 (1925.3) Förrädaren presenterades för Kajafas och de judiska styresmännen av sin kusin, som förklarade att Judas, efter att ha insett sitt misstag i att låta sig vilseledas av Jesu listiga lära, hade kommit till det ställe där han offentligt och formellt ville avsäga sig sin förbindelse med denne galilé och samtidigt be om att återfå sina judiska bröders förtroende och bli återupptagen i deras gemenskap. Judas talesman fortsatte med att förklara att Judas insåg att det vore bäst för freden i Israel om Jesus togs i fängsligt förvar, och att som tecken på sin sorg över att ha deltagit i en sådan vilsegången rörelse och som bevis på sin uppriktighet då han nu återgick till Moses läror, hade han nu kommit för att erbjuda sig till judarnas råd som den som kunde ordna det så med den kapten som hade arresteringsordern för Jesus, att denne kunde arresteras utan att väcka uppseende, varvid man undvek all fara för att folkmassorna blev upproriska eller att det blev nödvändigt att uppskjuta hans arresterande till efter påsken.
177:4.7 (1925.4) När Judas kusin hade slutat tala presenterade han Judas, som steg fram nära den ledande översteprästen och sade: ”Allt vad min kusin har lovat vill jag göra, men vad är ni villiga att ge mig för denna tjänst?” Judas tycktes inte märka det uttryck av förakt, rentav avsky, som blev synligt i ansiktet på den hårdhjärtade och fåfänge Kajafas; Judas hjärta var alltför mycket inställt på självförhärligande och längtan efter självupphöjelsens tillfredsställelse.
177:4.8 (1926.1) Sedan såg Kajafas ned på förrädaren medan han sade: ”Judas, gå du till vaktkaptenen och arrangera med den officeren så att din Mästare förs till oss antingen ikväll eller i morgonkväll, och när du har levererat honom i våra händer skall du få din belöning för denna tjänst.” När Judas hörde detta avlägsnade han sig genast från översteprästerna och styresmännen och underhandlade med kaptenen för tempelvakten om det sätt på vilket Jesus skulle arresteras. Judas visste att Jesus då var borta från lägret och hade ingen aning om när Jesus skulle återvända den kvällen. Därför kom de sinsemellan överens om att Jesus skulle arresteras nästa kväll (på torsdagen) efter det att folket i Jerusalem och alla de gästande pilgrimerna hade dragit sig tillbaka för natten.
177:4.9 (1926.2) Judas återvände till sina kamrater i lägret berusad av sådana tankar om storhet och ära som han inte hade haft på mången dag. Han hade anslutit sig till Jesus i hopp om att en dag bli en storman i det nya riket. Till sist insåg han att det inte skulle bli något sådant nytt rike som han hade väntat sig. Men han gladde sig åt att vara så skarpsinnig att han kunde byta ut sin besvikelse över att inte vinna ära i det förväntade nya riket mot en ära och belöning som omedelbart kunde förverkligas inom den gamla ordningen, som han nu trodde skulle fortleva och som han var säker på skulle förgöra Jesus och allt vad han stod för. Till sitt slutliga motiv när det gäller den medvetna avsikten var Judas förräderi mot Jesus en feg handling utförd av en självisk desertör vars enda tanke var hans egen säkerhet och upphöjelse, oberoende av vad hans beteende kunde leda till för hans Mästare och hans tidigare medarbetare.
177:4.10 (1926.3) Men det var alltid just så här. Judas hade länge hängett sig åt dessa avsiktliga ihärdiga, själviska och hämndlystna tankar som gjorde att dessa hatfyllda och onda begär efter hämnd och illojalitet progressivt byggdes upp i hans sinne och hystes i hans hjärta. Jesus älskade och litade på Judas just så som han älskade och litade på de övriga apostlarna, men Judas lyckades inte utveckla en lojal tillit och uppleva en helhjärtad kärlek i gengäld. Hur farlig kan inte ambitionen bli när den en gång helt förenas med egennyttan och i högsta grad motiveras av en tjurskallig och länge undertryckt hämndlystnad! Hur krossande kan inte besvikelsen i livet vara för de oförståndiga människor som, när de fäster sin blick på de skugglika och flyktiga lockelserna i tiden, blir blinda för de högre och verkligare vinningarna i form av evigt bestående uppnåenden av de eviga världarnas gudomliga värden och sanna andliga realiteter. Judas längtade i sitt sinne efter världslig ära och började älska detta begär av hela sitt hjärta. De övriga apostlarna längtade likaså i sitt sinne efter samma världsliga ära, men i sina hjärtan älskade de Jesus och gjorde sitt bästa för att lära sig att älska de sanningar som han lärde dem.
177:4.11 (1926.4) Judas insåg det inte då, men i sitt undermedvetna hade han kritiserat Jesus allt sedan Herodes lät halshugga Johannes Döparen. Djupt nere i sitt hjärta kände sig Judas alltid sårad över att Jesus inte räddade Johannes. Man bör inte glömma att Judas hade varit lärjunge till Johannes innan han blev anhängare till Jesus. Alla dessa ansamlingar av mänskligt agg och bitter besvikelse, som Judas hade lagrat i sin själ under hatets kåpa, var nu väl organiserade i hans undermedvetna sinne och färdiga att dyka upp och sluka honom så snart han vågade skilja sig från sina bröders stödjande inflytande och samtidigt utsätta sig för Jesu fienders sluga antydningar och subtila åtlöje. Varje gång Judas lät sina förhoppningar stiga till skyarna och Jesus sedan gjorde eller sade något som slog dem i spillror, blev det alltid kvar ett ärr av bitter förtrytelse i Judas hjärta. När dessa ärr blev allt fler förlorade det så ofta sårade hjärtat snart all verklig tillgivenhet för den som hade orsakat denna obehagliga erfarenhet för en välmenande men feg och självcentrerad personlighet. Judas insåg det inte, men han var en feg stackare. Följaktligen var han alltid benägen att tillskriva Jesus feghet som motiv för att Jesus så ofta vägrade att gripa makt eller ära när de uppenbarligen var så lätt-tillgängliga för honom. Varje dödlig människa vet mycket väl hur även den kärlek, som en gång var äkta, kan genom besvikelse, svartsjuka och länge närd förtrytelse till slut förbytas till verkligt hat.
177:4.12 (1927.1) Äntligen kunde översteprästerna och de äldste andas ut i några timmar. De behövde inte arrestera Jesus i offentligheten, och då de i förrädaren Judas hade fått en bundsförvant, var det en försäkring mot att Jesus kunde fly från deras domkrets, vilket han så mången gång tidigare hade gjort.
177:5.1 (1927.2) Eftersom det var onsdag var den kvällen i lägret vikt för sällskaplig samvaro. Mästaren försökte muntra upp sina nedslagna apostlar, men det var närapå omöjligt. De började alla inse att förvirrande och förkrossande händelser var nära förestående. De kunde inte vara glada av sig ens när Mästaren berättade om deras år av händelserik och kärleksfull samvaro. Jesus frågade ingående hur det förhöll sig med alla apostlars familjer, och medan han vände blicken mot David Sebedaios frågade han om någon nyligen hade hört något från hans mor, hans yngsta syster eller övriga medlemmar av hans familj. David såg ned på sina fötter då han var rädd för att svara.
177:5.2 (1927.3) Det var vid detta tillfälle Jesus varnade sina anhängare att inte räkna med folkmassans stöd. Han återupplivade i minnet deras erfarenheter i Galiléen, när tid efter annan stora folkmassor entusiastiskt hade följt med dem och sedan lika ivrigt hade vänt sig mot dem och återgått till sitt tidigare sätt att tro och leva. Sedan sade han: ”Och därför skall ni inte låta er bedras av de stora skaror som hörde oss i templet och som föreföll att tro vår förkunnelse. Dessa folkmassor lyssnar till sanningen och tror den ytligt i sitt sinne, men få av dem låter sanningens ord sjunka ned i hjärtat och slå levande rot. De som känner till evangeliet endast i sina sinnen, men som inte har erfarit det i sina hjärtan, dem kan man inte lita på för stöd när de verkliga svårigheterna börjar. När judarnas styresmän kommer överens om att förgöra Människosonen, och när de enhälligt slår till, får ni se folkmassan antingen fly i förfäran eller bara stå och se på under tyst förvåning, medan dessa galna och förblindade styresmän för evangeliesanningens lärare till döden. Och sedan, när motgångar och förföljelser kommer över er, kommer ytterligare andra som ni tror älskar sanningen att skingras, och en del kommer att avsäga sig evangeliet och överge er. En del som har stått oss mycket nära har redan beslutat sig för att desertera. Ni har idag vilat för att förbereda er för de tider som nu är inpå oss. Vaka därför och be att ni i morgon stärks för de dagar som ligger just framför oss.”
177:5.3 (1927.4) Atmosfären i lägret var laddad med en oförklarlig spänning. Tysta budbärare kom och gick och talade endast med David Sebedaios. Innan kvällen var över visste några att Lasaros hastigt hade gett sig på flykt från Betania. Johannes Markus var illavarslande tystlåten efter återkomsten till lägret, trots att han hade tillbringat en hel dag i Mästarens sällskap. Varje försök att få honom att tala visade endast klart att Mästaren hade bett honom att inte säga något.
177:5.4 (1928.1) Även Mästarens goda humör och hans ovanliga sällskaplighet skrämde dem. De kände alla det säkra närmandet av den förfärliga isoleringen, som de förstod att med förkrossande plötslighet och oundviklig skräck höll på att sänka sig över dem. De anade vagt vad som närmade sig, och ingen kände sig redo att möta prövningen. Mästaren hade varit borta hela dagen; de hade saknat honom oerhört mycket.
177:5.5 (1928.2) Denna onsdagskväll nådde deras andliga tillstånd sin lägsta nivå före Mästarens faktiska dödsstund. Fastän nästa dag var en dag närmare den tragiska fredagen, var han i varje fall hos dem, och de klarade sig bättre igenom dess oroliga timmar.
177:5.6 (1928.3) Det var strax före midnatt då Jesus, som visste att det skulle bli den sista natt som han någonsin skulle sova igenom tillsammans med sin utvalda familj på jorden, sade när han skingrade dem för natten: ”Gå och lägg er, mina bröder, och frid vare med er tills vi stiger upp i morgon, ytterligare en dag att göra Faderns vilja och uppleva glädjen av att veta att vi är hans söner.”
Urantiaboken
Kapitel 178
178:0.1 (1929.1) JESUS planerade att tillbringa denna torsdag, sin sista fria dag på jorden som gudomlig Son inkarnerad i kroppslig gestalt, tillsammans med sina apostlar och några trogna och hängivna lärjungar. Kort efter frukoststunden denna vackra morgon tog Mästaren dem till ett undanglömt ställe en liten bit ovanför deras läger och lärde dem många nya sanningar. Fastän Jesus höll andra anföranden för apostlarna under de tidiga kvällstimmarna denna dag, var detta tal på torsdagsförmiddagen hans avskedsbudskap till den förenade lägergruppen av apostlar och utvalda lärjungar, både judar och icke-judar. Alla de tolv utom Judas var närvarande. Petrus och flera andra apostlar påpekade hans frånvaro, och några av dem trodde att Jesus hade skickat honom in i staden i något ärende, troligen för att ordna med detaljer beträffande deras förestående påskfirande. Judas återvände till lägret först mitt på eftermiddagen, en kort tid innan Jesus tog de tolv med sig in till Jerusalem för att inta den Sista Kvällsvarden.
178:1.1 (1929.2) Jesus talade i nästan två timmar till omkring femtio av sina betrodda anhängare och besvarade ett tjugotal frågor om himmelrikets förhållande till denna världs riken och om hur sonskapet hos Gud förhåller sig till medborgarskapet i jordiska riken. Denna föreläsning jämte hans svar på frågorna kan sammanfattas och uttryckas i följande form enligt nutida språkbruk:
178:1.2 (1929.3) Denna världs riken, som är materiella, kan ofta finna det nödvändigt att använda fysiskt våld för att tillämpa sina lagar och för att upprätthålla ordningen. I himmelriket tyr sig de sant troende inte till användningen av fysiskt våld. Himmelriket, som är ett andligt brödrasamfund av de anden födda sönerna till Gud, får utbredas endast med andens makt. Denna skillnad i förfarandet avser endast förhållandena mellan de troendes rike och det världsliga regementets riken och upphäver inte rätten hos sociala grupper av troende att hålla ordning i sina led och att disciplinera motspänstiga och oregerliga medlemmar.
178:1.3 (1929.4) Det finns ingenting oförenligt mellan sonskap i det andliga riket och medborgarskap under ett världsligt eller civilt styre. Det är den troendes skyldighet att ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och åt Gud det som tillhör Gud. Det kan inte finnas någon motsättning mellan dessa två krav, då det ena är materiellt och det andra andligt, såvida det inte går så att en kejsare understår sig att lägga beslag på Guds privilegier och kräver att själv bli föremål för andlig vördnad och suprem dyrkan. I så fall skall ni dyrka endast Gud, samtidigt som ni söker upplysa sådana vilseförda jordiska härskare och på så sätt också leda också dem till att erkänna Fadern i himlen. Ni skall inte rikta andlig dyrkan till jordiska härskare; inte heller bör ni använda er av de fysiska styrkor som tillhör de jordiska rikena — vilkas härskare stundom kan bli troende — i arbetet med att främja det andliga rikets mission.
178:1.4 (1930.1) Sonskap i Guds rike bör med tanke på civilisationens framåtskridande, hjälpa er att bli idealiska medborgare i denna världs riken, eftersom broderskap och tjänande är hörnstenar i rikets evangelium. Det andliga rikets kärlekskall bör visa sig effektivt förinta hatlusten hos de icke-troende och krigssinnade medborgarna i de jordiska rikena. Men dessa materiellt sinnade söner, som lever i mörkret, får aldrig veta om sanningens andliga ljus hos er om ni inte kommer mycket nära dem med det osjälviska sociala tjänande som i varje enskild troendes livserfarenhet är den naturliga följden av att frambära andens frukter.
178:1.5 (1930.2) Som dödliga och materiella människor är ni ofrånkomligt medborgare i jordiska riken, och ni bör vara goda medborgare, desto bättre därför att ni har blivit pånyttfödda andesöner i det himmelska riket. Som av tron upplysta och av anden befriade söner i himmelriket har ni ett dubbelt ansvar — plikten mot människan och plikten mot Gud — samtidigt som ni frivilligt tar på er en tredje och helig skyldighet: tjänandet av de gudsmedvetna troendes brödrasamfund.
178:1.6 (1930.3) Ni får inte dyrka era timliga härskare, och ni bör inte använda timlig makt för att främja det andliga riket; men ni bör manifestera en rättfärdig omvårdnad i form av ett kärleksfullt tjänande av de troende såväl som icke-troende. I rikets evangelium bor den mäktiga Sanningens Ande, och inom kort skall jag utgjuta just denna ande över allt kött. Andens frukter, ert uppriktiga och kärleksfulla tjänande, är den mäktiga sociala hävstång som upplyfter folken som lever i mörkret, och denna Sanningens Ande skall bli den stödjepunkt som mångfaldigar er kraft.
178:1.7 (1930.4) Ådagalägg visdom och uppvisa rådighet i era mellanhavanden med icke-troende civila makthavare. Visa genom finkänslighet att ni är skickliga i att utjämna mindre meningsskiljaktigheter och jämka obetydliga missförstånd. Försök på alla möjliga sätt, där det inte rör sig om er andliga trohet mot universums härskare, att leva i fred med alla människor. Var alltid kloka som ormar, men ofarliga som duvor.
178:1.8 (1930.5) Ni bör bli desto bättre medborgare i ett världsligt rike till följd av att ni har blivit upplysta söner i Guds rike; så bör också styresmännen i de jordiska rikena bli desto bättre med att sköta civila angelägenheter till följd av att de tror det himmelska rikets evangelium. En inställning som innebär ett osjälviskt tjänande av människan och en intelligent dyrkan av Gud bör göra alla Guds rikes troende till bättre världsmedborgare, samtidigt som inställningen att vara en ärlig medborgare och att uppriktigt ägna sig åt sina världsliga plikter bör hjälpa till att göra det lättare för en sådan medborgare att nås av andens kallelse till sonskap i det himmelska riket.
178:1.9 (1930.6) Så länge de jordiska rikenas styresmän söker utöva auktoritet som religiösa diktatorer kan ni som tror detta evangelium vänta er endast svårigheter, förföljelse och även död. Men just det ljus som ni sprider i världen, och även just det sätt på vilket ni lider och dör för rikets evangelium, kommer i sig själva att till slut upplysa hela världen och resultera i att politiken och religionen så småningom skiljs från varandra. Ett ihärdigt predikande av rikets evangelium kommer en dag att ge alla folk en ny och otrolig befrielse, intellektuell obundenhet och religiös frihet.
178:1.10 (1931.1) Under de nu förestående förföljelserna av dem som hatar detta glädjens och frihetens evangelium kommer ni att växa till er och riket kommer att blomstra. Men ni utsätts för allvarlig fara under senare tider när de flesta människor talar väl om rikets troende och många på höga poster nominellt accepterar det himmelska rikets evangelium. Lär er att vara riket trogna även i tider av fred och välmåga. Fresta inte änglarna som vakar över er att, som en kärleksfull tuktan avsedd att rädda en sorglöst drivande själ, leda er in på stormiga vägar.
178:1.11 (1931.2) Minns att ni är förordnade att predika rikets evangelium — den suprema önskan att göra Guds vilja i förening med den suprema glädjen att i tro inse sitt sonskap hos Gud — och ni får inte låta någonting avleda er hängivelse för denna enda skyldighet. Låt ett överflödande av er kärleksfulla andliga omvårdnad, upplysande intellektuella gemenskap och ert upplyftande sociala tjänande komma till gagn för hela mänskligheten; men inget sådant humanitärt strävande, ej heller alla sammanlagt, får tillåtas ersätta evangeliets förkunnande. Dessa mäktiga former av tjänande är sociala biprodukter av de ännu mäktigare och sublimare tjänandeformer och omvandlingar som åstadkoms i hjärtat på den rikestroende av den levande Sanningens Ande och av den personliga insikten om att den av anden födda människans tro skänker förvissningen om levande gemenskap med den evige Guden.
178:1.12 (1931.3) Ni får inte försöka sprida sanning eller bygga upp rättfärdighet genom civilmyndigheters makt eller genom att stifta världsliga lagar. Ni får alltid arbeta för att övertyga människornas sinnen, men ni får aldrig ta er till att tvinga dem. Ni skall inte glömma den mänskliga rättvisans stora lag som jag har lärt er i dess positiva form: Vadhelst ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.
178:1.13 (1931.4) När en rikets troende kallas till tjänst i civilförvaltningen, må han verka i den tjänsten som en världens medborgare som underlyder den administrationen, dock så att en sådan troende i sin civila tjänst bör uppvisa alla de vanliga medborgardygderna så som dessa har förhöjts av den andliga upplysningen som kommer sig av den förädlande förbindelsen mellan den dödliga människans sinne och den evige Gudens ande i hennes inre. Om en icke-troende kan kvalificera sig som en bättre tjänsteman bör du allvarligt fråga dig huruvida sanningens rötter i ditt hjärta kan ha dött av brist på levande vatten från kombinationen av andlig förbindelse och socialt tjänande. Medvetandet om ens sonskap hos Gud bör göra tjänsten under hela livet mer levande för varje man, kvinna och barn som har blivit delaktig av en så mäktig stimulans för alla inneboende förmågor i människans personlighet.
178:1.14 (1931.5) Ni skall inte vara passiva mystiker eller färglösa asketer; ni skall inte bli drömmare eller dagdrivare som slappt förlitar sig på att en fingerad Försyn skall förse er med till och med livets nödvändigheter. Ni skall förvisso vara mildsinta i era mellanhavanden med felande dödliga, överseende i ert umgänge med okunniga människor och tålmodiga under provokation; men ni skall också tappert försvara rättfärdigheten, mäktigt förkunna sanningen och energiskt predika rikets evangelium, ända till världens alla hörn.
178:1.15 (1931.6) Detta rikets evangelium är en levande sanning. Jag har sagt er att det är som ett jäsmedel, som ett senapsfrö; och nu förkunnar jag att det är som fröet till den levande varelsen, vilket fastän det förblir samma levande frö dock från generation till generation ofelbart utvecklar sig i nya manifestationer och villigt växer i nya fåror av anpassning till de speciella behoven och förhållandena hos varje efterföljande generation. Uppenbarelsen som jag har framfört till er är en levande uppenbarelse, och jag vill att den skall frambära lämpliga frukter hos varje individ och varje generation i enlighet med lagarna för andlig tillväxt, förökelse och anpassningsbar utveckling. Från generation till generation måste detta evangelium visa en tilltagande livskraft och föra fram ett större djup av andlig kraft. Det får inte tillåtas att endast bli ett heligt minne, bara en tradition om mig och de tider vi nu lever i.
178:1.16 (1932.1) Och glöm inte: Vi har inte direkt angripit de personer som sitter på Moses stol eller deras auktoritet. Vi erbjöd dem endast det nya ljuset, vilket de så energiskt avvisade. Vi har angripit dem endast genom att fördöma deras andliga trolöshet mot själva de sanningar som de gör anspråk på att lära och värna om. Vi stötte samman med dessa etablerade ledare och erkända styresmän först när de direkt satte sig hindrande i vägen för predikandet av rikets evangelium till människornas söner. Inte heller nu är det vi som angriper dem, utan det är de som söker förgöra oss. Glöm inte att ni har förordnats till att gå ut och predika endast det goda budskapet. Ni skall inte angripa de gamla tillvägagångssätten; ni skall skickligt lägga den nya sanningens jäst mitt bland de gamla trosföreställningarna. Låt Sanningens Ande göra sitt eget arbete. Låt det gå till stridigheter endast när de som föraktar sanningen tvingar dem på er. Men när en egensinnig icke-troende angriper er, tveka inte att energiskt försvara den sanning som har frälst och helgat er.
178:1.17 (1932.2) Kom ihåg att under alla svårigheter i livet älska varandra. Strid inte med människorna, inte heller med icke-troende. Visa barmhärtighet även mot dem som föraktfullt skymfar er. Visa att ni är lojala medborgare, hederliga hantverkare, lovvärda grannar, tillgivna släktingar, förståelsefulla föräldrar, och att ni uppriktigt tror på broderskapet i Faderns rike. Och min ande skall vara över er, nu och till världens ände.
178:1.18 (1932.3) När Jesus hade avslutat sin undervisning var klockan närmare ett, och de gick genast tillbaka till lägret, där David och hans medarbetare hade lunchen färdig för dem.
178:2.1 (1932.4) Inte mången av Mästarens åhörare kunde tillgodogöra sig ens en del av hans förmiddagsanförande. Av alla som hörde honom förstod grekerna mest. Även de elva apostlarna var förvirrade av hans hänvisningar till framtida politiska riken och på varandra följande generationer av rikestroende. Jesu mest hängivna anhängare kunde inte få det förestående slutet på hans jordiska verksamhet att gå ihop med dessa hänvisningar till fortsatta framtida evangelieaktiviteter. En del av dessa judiska troende började ana sig till att man stod inför den största tragedin på jorden, men de kunde inte göra en sådan överhängande katastrof förenlig med vare sig Mästarens gladlynt oberörda personliga attityd eller med hans förmiddagstal, i vilket han upprepade gånger hänvisade till det himmelska rikets framtida händelser, som sträckte sig över väldiga tidsrymder och berörde relationer till många och på varandra följande timliga riken på jorden.
178:2.2 (1932.5) Vid middagstiden denna dag hade alla apostlar och lärjungar fått veta om Lasaros hastiga flykt från Betania. De började ha på känn de judiska styresmännens fasta föresats att tillintetgöra Jesus och hans läror.
178:2.3 (1932.6) David Sebedaios var genom sina hemliga agenters arbete i Jerusalem fullt underrättad om hur planen på att arrestera och döda Jesus framskred. Han visste allt om Judas del i denna sammansvärjning, men han avslöjade aldrig denna vetskap för de övriga apostlarna eller för någon av lärjungarna. Kort efter måltiden tog han i alla fall Jesus åt sidan, tog mod till sig och frågade om han visste — men han kom aldrig längre med sin fråga. Mästaren höll upp sin hand, avbröt honom och sade: ”Ja, David, jag vet allt om det, och jag vet att du vet, men se till att du inte berättar om det för någon. Tvivla bara inte i ditt eget hjärta på att Guds vilja segrar till slut.”
178:2.4 (1933.1) Detta samtal med David avbröts av att en budbärare från Filadelfia kom med besked om att Abner hade hört om sammansvärjningen att döda Jesus och undrade om han skulle bege sig till Jerusalem. Löparen skyndade tillbaka till Filadelfia med följande bud till Abner: ”Fortsätt med ditt arbete. Om jag avlägsnar mig kroppsligen från er, är det endast för att jag skall kunna återvända i anden. Jag överger dig inte. Jag är med dig ända till slutet.”
178:2.5 (1933.2) Ungefär vid denna tid kom Filippos till Mästaren och frågade: ”Mästare, då påsken snart är här, var vill du att vi skall göra förberedelser för påskmåltiden? När Jesus hörde Filippos fråga svarade han: ”Gå och hämta hit Petrus och Johannes, så skall jag ge er anvisningar om den måltid som vi i kväll skall äta tillsammans. Vad beträffar påsken, det måste ni ta i övervägande efter att vi först har gjort detta.”
178:2.6 (1933.3) När Judas hörde att Mästaren talade med Filippos om dessa ärenden drog han sig närmare för att kunna höra deras samtal. Men David Sebedaios, som stod i närheten, steg fram och drog in Judas i ett samtal medan Filippos, Petrus och Johannes gick åt sidan för att tala med Mästaren.
178:2.7 (1933.4) Jesus sade till de tre: ”Gå genast in till Jerusalem, och när ni kommer in genom porten möter ni en man som bär en vattenkruka. Han tilltalar er, och sedan skall ni följa efter honom. När han för er till ett bestämt hus, gå in efter honom och fråga den som äger huset: ’Var är gästrummet där Mästaren skall äta kvällsvarden med sina apostlar?’ Och när ni har frågat detta, kommer husägaren att visa er ett stort rum på övervåningen försett med allt behövligt och färdigt för oss.”
178:2.8 (1933.5) När apostlarna nådde staden mötte de mannen med vattenkrukan nära porten och följde efter honom till Johannes Markus hem, där gossens far mötte dem och visade dem rummet på övervåningen färdigt för kvällsmåltiden.
178:2.9 (1933.6) Allt detta kom till stånd som resultat av en överenskommelse mellan Mästaren och Johannes Markus under eftermiddagen föregående dag när de var ensamma uppe i bergen. Jesus ville vara säker på att kunna inta denna sista måltid ostörd tillsammans med sina apostlar, och då han trodde att Judas, om han på förhand visste om deras mötesplats kunde Jesu fiender arrangera för att arrestera honom, kom Jesus med Johannes Markus överens om detta hemliga arrangemang. På så sätt fick Judas inte vetskap om deras mötesplats förrän senare när han kom dit i sällskap med Jesus och de andra apostlarna.
178:2.10 (1933.7) David Sebedaios hade många ärenden att sköta med Judas, så att han lätt kunde hindras från att följa med Petrus, Johannes och Filippos, vilket han så gärna hade gjort. När Judas gav David en viss summa pengar för anskaffningar sade David till honom: ”Judas, vore det inte bra om du under dessa förhållanden försåg mig med litet pengar i förskott utöver mina nuvarande behov?” Sedan Judas hade tänkt efter en stund svarade han: ”Jo, David, jag tror att det vore klokt. I själva verket tror jag, med tanke på de oroliga förhållandena i Jerusalem, att det vore bäst om jag överlämnade alla pengar till dig. De konspirerar mot Mästaren, och om det hände mig något, skulle du åtminstone inte bli hindrad.”
178:2.11 (1934.1) Så tog David emot apostlarnas alla kontanta medel och kvittona på alla deponerade pengar. Inte förrän på kvällen nästa dag fick apostlarna vetskap om denna transaktion.
178:2.12 (1934.2) Klockan var omkring halv fem på eftermiddagen när de tre apostlarna återvände och informerade Jesus om att allt var färdigt för kvällsvarden. Mästaren gjorde sig genast i ordning för att leda de tolv längs stigen till Betaniavägen och vidare in till Jerusalem. Detta var den sista vandring som han någonsin företog med dem alla tolv.
178:3.1 (1934.3) Då de återigen sökte undvika folkskarorna, som genom Kidrondalen vandrade i båda riktningarna mellan Getsemaneparken och Jerusalem, gick Jesus och de tolv över Olivbergets västra krön ned mot den väg som från Betania ledde ned till staden. När de närmade sig platsen där Jesus föregående kväll hade stannat och talat om Jerusalems förstörelse, stannade de omedvetet upp medan de under tystnad stod och såg ned mot staden. Då de var ute i god tid, och eftersom Jesus inte ville gå genom staden förrän efter solnedgången, sade han till sina medarbetare:
178:3.2 (1934.4) ”Sitt ned och vila er medan jag talar med er om vad som snart måste komma att ske. Alla dessa år har jag levt med er som med bröder, och jag har lärt er sanningen om himmelriket och uppenbarat för er dess mysterier. Och min Fader har sannerligen gjort många förunderliga gärningar i samband med min mission på jorden. Ni har varit vittnen till allt detta och deltagit i erfarenheten att arbeta tillsammans med Gud. Och ni kan vittna om att jag sedan en tid har varnat er att jag snart måste återvända till det arbete som Fadern har gett åt mig att utföra; jag har klart och tydligt sagt er att jag måste lämna er i världen för att fortsätta rikets arbete. Det var för detta ändamål jag avskiljde er på bergskullarna i Kafarnaum. Den erfarenhet ni har haft tillsammans med mig måste ni nu bereda er på att dela med andra. Så som Fadern sände mig till denna värld, så skall jag snart sända er ut för att representera mig och för att fullfölja det arbete jag har påbörjat.
178:3.3 (1934.5) ”Ni ser med sorg ned på staden där borta, ty ni har hört mina ord om slutet för Jerusalem. Jag har varnat er på förhand, så att ni inte skulle gå under vid dess förstörelse och därigenom fördröja förkunnandet av rikets evangelium. Likaledes varnar jag er att ta er i akt så att ni inte onödigtvis utsätter er för fara när de kommer för att ta Människosonen. Jag måste gå, men ni måste stanna för att vittna om detta evangelium när jag är borta, precis så som jag beordrade Lasaros att fly från människornas vrede så att han skulle få leva för att sprida kännedomen om Guds härlighet. Om det är Faderns vilja att jag skall bege mig bort, kan inget som ni kunde göra hindra den gudomliga planens förverkligande. Tag er i akt så att de inte dödar er också. Må era själar tappert försvara evangeliet med andens kraft, men låt er inte vilseledas till något dumt försök att försvara Människosonen. Jag behöver inte något försvar av människohand; himlens arméer är även nu nära till hands; men jag är fast besluten att göra min himmelske Faders vilja, och därför måste vi underkasta oss det som så snart kommer över oss.
178:3.4 (1934.6) ”När ni ser denna stad förstörd, glöm inte att ni redan har slagit er in på det eviga livets bana av ändlöst tjänande i himlens ständigt framåtskridande rike, såväl som i himlarnas himmel. Ni borde veta att i min Faders universum och i mitt universum finns många boningar, och att ljusets barn kan se fram emot uppenbarelsen av städer som Gud själv har byggt och världar vilkas levnadssätt är rättfärdighet och glädje i sanningen. Jag har tagit himmelriket till er här på jorden, men jag deklarerar, att alla ni som i tro träder in i det och genom det levande tjänandet av sanningen förblir där, skall förvisso stiga upp till världarna i höjden och sitta hos mig i vår Faders anderike. Men först måste ni rusta er och fullborda det arbete som ni har påbörjat med mig. Ni måste först gå igenom mycken bedrövelse och utstå många sorger — och dessa prövningar är redan över oss — och när ni har avslutat ert arbete på jorden, skall ni komma till min glädje, alldeles så som jag har slutfört min Faders arbete på jorden och snart skall återvända till hans famn.”
178:3.5 (1935.1) När Mästaren hade talat reste han sig, och de följde honom alla nedför Olivberget och in i staden. Endast tre av apostlarna visste vart de var på väg, där de drog fram längs de smala gatorna i det annalkande mörkret. De trängdes i folkmassorna, men ingen kände igen dem eller visste att Guds Son gick förbi på väg till det sista jordiska mötet med sina utvalda ambassadörer för riket. Inte heller visste apostlarna att en av dem redan hade gått in i en sammansvärjning för att förråda Mästaren i händerna på hans fiender.
178:3.6 (1935.2) Johannes Markus hade följt efter dem hela vägen in till staden, och sedan de hade kommit innanför porten hade han skyndat vidare längs en annan gata, så att han väntade för att välkomna dem till sin fars hus när de anlände.
Urantiaboken
Kapitel 179
179:0.1 (1936.1) NÄR Filippos under denna torsdagseftermiddag påminde Mästaren om att påsken närmade sig och frågade om hans planer för att fira den, tänkte Filippos på den påskmåltid som skulle intas på kvällen nästa dag, på fredagen. Det var brukligt att påbörja förberedelserna för påskfirandet senast vid middagstid föregående dag. Eftersom judarna räknade att dagen började vid solnedgången betydde det att lördagens påskmåltid skulle ätas på fredagskvällen, någon gång före midnatt.
179:0.2 (1936.2) Apostlarna var därför helt oförmögna att förstå Mästarens meddelande att de skulle fira påsken en dag tidigare. Åtminstone en del av dem trodde att han visste att han skulle bli arresterad innan det var dags för påskmåltiden på fredagskvällen, och att han därför kallade dem samman till en särskild kvällsmåltid denna torsdagskväll. Andra tänkte att det endast var ett speciellt tillfälle som skulle föregå det vanliga påskfirandet.
179:0.3 (1936.3) Apostlarna visste att Jesus hade firat andra påskar utan lamm. De visste att han inte personligen tog del i någon offertjänst enligt judarnas system. Han hade mången gång som gäst ätit påskalamm, men alltid när han var värd serverades inget lamm. Det skulle inte ha varit någon större överraskning för apostlarna att få se lammet utelämnat ens på påskafton, och eftersom denna måltid serverades en dag tidigare fäste de inget avseende vid dess utelämnande.
179:0.4 (1936.4) Efter det att Johannes Markus far och mor hade hälsat dem välkomna gick apostlarna genast upp till rummet på övervåningen, medan Jesus dröjde en stund för att tala med familjen Markus.
179:0.5 (1936.5) Det hade på förhand förståtts att Mästaren skulle begå detta tillfälle ensam med sina tolv apostlar; därför fanns inga tjänare på plats för att passa upp dem.
179:1.1 (1936.6) När apostlarna hade visats upp till övervåningen av Johannes Markus såg de en stor och rymlig sal som var fullständigt iordningställd för måltiden, och de lade märke till att brödet, vinet, vattnet och örterna alla stod färdiga vid ena ändan av bordet. Utom vid den ända där brödet och vinet stod var detta långa bord omgivet av tretton liggstolar, just sådana som brukade finnas på plats när man firade påsk i ett välbärgat judiskt hem.
179:1.2 (1936.7) När apostlarna steg in i det övre rummet märkte de genast, just innanför dörren, vattenkrukorna, tvättfaten och handdukarna som behövdes för att de skulle kunna skölja sina dammiga fötter. Eftersom ingen tjänare hade skaffats för att göra den tjänsten åt dem, började apostlarna se på varandra så snart Johannes Markus hade lämnat dem, och var och en började tänka för sig själv: Vem skall tvätta våra fötter?, och likaledes tänkte de all att det inte skulle bli han som på detta sätt skulle se ut att vara de andres tjänare.
179:1.3 (1937.1) Medan de stod där och debatterade i sina hjärtan granskade de bordets placeringsarrangemang och observerade den högre divanen för värden, med en liggstol till höger och elva liggstolar runt bordet så att den sista var mittemot denna andra hedersplats på värdens högra sida.
179:1.4 (1937.2) De väntade sig att Mästaren skulle komma in vilket ögonblick som helst, men de visste inte om de skulle sätta sig eller vänta på hans ankomst och lita till att han anvisade dem deras platser. Medan de tvekade stegade Judas över till hedersplatsen, till vänster om värden, och angav därmed att han tänkte slå sig ned där som den främste gästen. När Judas gjorde detta uppstod genast en hetsig dispyt bland de övriga apostlarna. Judas hade knappt hunnit ta hedersplatsen i besittning förrän Johannes Sebedaios lade beslag på den näst bästa platsen, den till höger om värden. Simon Petrus blev så ursinnig över att Judas och Johannes på detta sätt hade intagit de bästa platserna att han medan de övriga arga apostlarna såg på, marscherade raka vägen runt bordet och tog sin plats på den sista liggstolen, lägst i placeringsordningen och rakt mitt emot den plats som Johannes Sebedaios hade valt. Eftersom andra hade lagt beslag på de högst placerade sätena tänkte Petrus att han väljer den lägst placerade, och det gjorde han inte bara i protest mot sina bröders oförskämda högmod, utan i hopp om att Jesus, när han kom och såg honom på den minst hedrade platsen, skulle kalla upp honom till en högre plats och således omplacera en som hade varit förmäten nog att ära sig själv.
179:1.5 (1937.3) När de högst och lägst placerade platserna sålunda var upptagna valde de övriga apostlarna sina platser, en del nära Judas, andra nära Petrus, tills alla var placerade. De satt lutade på sina divaner runt det U-formade bordet i följande ordning: till höger om Mästaren, Johannes; till vänster Judas, Simon Seloten, Matteus, Jakob Sebedaios, Andreas, tvillingarna Alfaios, Filippos, Natanael, Tomas och Simon Petrus.
179:1.6 (1937.4) De var nu samlade för att fira — åtminstone i anden — en institution som fick sin upprinnelse redan före Mose och som syftade på de tider då deras förfäder var slavar i Egypten. Denna kvällsvard var deras sista sammankomst med Jesus, och även fast tillfället var så högtidligt förleddes de ännu en gång, nu under Judas ledning, att ge efter för sin gamla förkärlek för ära, företräde och personlig upphöjelse.
179:1.7 (1937.5) De höll fortfarande på att ge uttryck för sina arga beskyllningar när Mästaren visade sig i dörröppningen, där han tvekade ett ögonblick medan en besviken min sakta spred sig över hans ansikte. Utan att säga ett ord gick han till sin plats, och han blandade sig inte i deras placeringsarrangemang.
179:1.8 (1937.6) De var nu redo att börja måltiden, förutom att deras fötter ännu var otvättade och att deras sinnesstämning var allt annat än angenäm. När Mästaren anlände höll de fortfarande på med att fälla ohövliga anmärkningar om varandra, för att inte nämna tankarna hos några, vilka hade tillräcklig kontroll över sina känslor för att inte ge uttryck åt dem offentligt.
179:2.1 (1937.7) Under några ögonblick efter det att Mästaren hade intagit sin plats sades inte ett ord. Jesus såg ut över dem alla, mildrade spänningen med ett leende och sade: ”Jag har mycket sett fram emot att få inta denna påskmåltid tillsammans med er. Jag ville ännu en gång äta i ert sällskap innan mitt lidande, och då jag inser att min stund har kommit ordnade jag med att få äta denna måltid med er ikväll, ty vad morgondagen beträffar är vi alla i Faderns hand, och det är hans vilja jag har kommit för att göra. Jag kommer inte mer att äta tillsammans med er förrän ni sitter till bords med mig i det rike som min Fader kommer att ge mig efter att jag har slutfört det varför han sände mig till denna värld.”
179:2.2 (1938.1) Efter att vinet och vattnet hade blandats togs bägaren till Jesus som, sedan han hade tagit emot den ur Taddeus hand, höll den medan han tackade Gud. Och när han hade avslutat tacksägelsen sade han: ”Tag denna bägare och dela den sinsemellan, och när ni dricker därur inse att jag inte mer kommer att dricka av vinrankans frukt tillsammans med er eftersom detta är vår sista kvällsvard. När vi nästa gång sitter så här till bords, skall det ske i det kommande riket.”
179:2.3 (1938.2) Jesus började sitt tal till apostlarna sålunda då han visste att hans stund var kommen. Han förstod att tiden var inne då han skulle återvända till Fadern och att hans arbete på jorden var nästan fullbordat. Mästaren visste att han hade uppenbarat Faderns kärlek på jorden och visat upp hans barmhärtighet mot mänskligheten, och att han hade slutfört det varför han kom till världen, rentav för att ta emot all makt och myndighet i himlen och på jorden. Likaså visste han att Judas Iskariot definitivt hade beslutat sig för att den natten överlämna honom i händerna på hans fiender. Han insåg till fullo att detta svekfulla förräderi var Judas dåd, men att det också gjorde Lucifer, Satan och mörkrets prins Caligastia till lags. Men han fruktade lika litet någon av dessa som andligen ville störta honom som dem som ville åstadkomma hans fysiska död. Mästaren hade bara en enda ängslan, nämligen för sina utvalda efterföljares säkerhet och frälsning. Så nu, fullt medveten om att Fadern hade lagt allt i hans händer, gjorde sig Mästaren redo att uppföra en liknelse om den broderliga kärleken.
179:3.1 (1938.3) Efter att ha druckit den första påskbägaren, var det sed hos judarna att värden reste sig från bordet och tvättade händerna. Senare under måltiden, efter den andra bägaren, reste sig likaledes alla gästerna och tvättade sina händer. Då apostlarna visste att Mästaren aldrig iakttog dessa ceremoniella handtvagningsriter, var de mycket nyfikna på att få veta vad han ämnade göra när han, efter att de hade avnjutit den första bägaren, steg upp från bordet och under tystnad gick bort mot dörren, där vattenkrukorna, tvättfaten och handdukarna hade placerats. Och deras nyfikenhet växte till förvåning när de såg Mästaren ta av sig sin yttre klädnad, sätta på sig en handduk och börja hälla vatten i ett av fotfaten. Föreställ er häpnaden hos dessa tolv män, som så nyss hade vägrat att tvätta varandras fötter och som hade inlåtit sig på sådana otillbörliga dispyter om hedersplatserna vid bordet, när de såg Mästaren gå runt den lediga bordsändan till den festens lägsta plats, där Simon Petrus satt lutad, knäböja i en tjänares ställning och göra sig redo att tvätta Simons fötter. När Mästaren knäböjde reste sig alla tolv upp som en enda man; även den förrädiske Judas glömde för en stund sin vanära, såtillvida att han reste sig tillsammans med sina apostlakamrater till detta uttryck för överraskning, respekt och yttersta häpnad.
179:3.2 (1938.4) Där stod Simon Petrus och såg ned i sin Mästares uppåtvända ansikte. Jesus sade ingenting; det var inte nödvändigt för honom att säga något. Hans ställning avslöjade klart och tydligt att han tänkte tvätta Simon Petrus fötter. Trots sina köttsliga svagheter älskade Petrus Mästaren. Denna fiskare från Galiléen var den första människan som helhjärtat trodde på Jesu gudomlighet och som fullständigt och offentligt bekände den tron. Petrus hade aldrig sedan dess på allvar tvivlat på Mästarens gudomliga natur. Eftersom Petrus så vördade och ärade Jesus i sitt hjärta var det inte märkligt att hans själ uppreste sig mot tanken att Jesus knäböjde där inför honom i en enkel tjänares ställning och redo att tvätta hans fötter så som en slav skulle. När Petrus efter en stund lyckades samla sig tillräckligt för att tilltala Mästaren, gav han uttryck för vad alla hans medapostlar kände i sina hjärtan.
179:3.3 (1939.1) Efter att denna stora förlägenhet hade fortgått en stund sade Petrus: ”Mästare, tänker du verkligen tvätta mina fötter?” Då sade Jesus, som såg upp i Petrus ansikte: ”Du förstår kanske inte helt vad jag står i begrepp att göra, men senare skall du förstå betydelsen av allt detta.” Sedan tog Simon Petrus ett djupt andetag och sade: ”Mästare, aldrig får du tvätta mina fötter!”, och var och en av apostlarna nickade sitt bifall till Petrus bestämt uttalade vägran att låta Jesus på så sätt ödmjuka sig inför dem.
179:3.4 (1939.2) Den dramatiska effekten av denna ovanliga scen rörde till en början hjärtat på till och med Judas Iskariot, men när hans fåfänga intellekt bedömde denna föreställning drog han slutsatsen att denna gest av ödmjukhet bara var ytterligare en episod som övertygande bevisade att Jesus aldrig skulle duga som Israels befriare, och att han inte hade gjort något misstag då han beslöt att överge Mästarens sak.
179:3.5 (1939.3) När de alla stod där i andlös häpnad sade Jesus: ”Petrus, jag säger dig att om jag inte tvättar dina fötter har du ingen del med mig i det som jag snart skall utföra.” När Petrus hörde denna förklaring, samtidigt som Jesus fortfarande knäböjde där vid hans fötter, fattade han ett av dessa beslut av blint samtycke till vad den som han respekterade och älskade önskade. När det började gå upp för Simon Petrus att det till utförandet av denna tjänst anslöt sig någon betydelse som bestämde ens framtida förbindelse med Mästarens arbete, förlikade han sig inte endast med tanken att låta Jesus tvätta hans fötter, utan sade på sitt karakteristiska och impulsiva sätt: ”I så fall, Mästare, tvätta inte bara mina fötter, utan tvätta också händerna och huvudet.”
179:3.6 (1939.4) När Mästaren skulle till att börja tvätta Petrus fötter sade han: ”Den som redan är ren behöver bara få fötterna tvättade. Ni som sitter tillsammans med mig ikväll är rena — dock inte alla. Men dammet på era fötter borde ha sköljts bort innan ni satte er till bords med mig. Dessutom skulle jag vilja utföra denna tjänst åt er som en liknelse för att illustrera innebörden av ett nytt bud, som jag snart skall ge er.”
179:3.7 (1939.5) På samma sätt gick Mästaren runt bordet och tvättade under tystnad sina tolv apostlars fötter, utan att ens förbigå Judas. När Jesus hade tvättat fötterna på de tolv tog han på sig slängkappan, återvände till sin plats som värd och sade, efter att ha sett ut över sina förvirrade apostlar:
179:3.8 (1939.6) ”Förstår ni verkligen vad jag har gjort för er? Ni kallar mig Mästare, och det med rätta, för det är jag. Om nu Mästaren har tvättat era fötter, varför var ni då så ovilliga att tvätta varandras fötter? Vilken läxa bör ni lära er av denna liknelse i vilken Mästaren så villigt gör den tjänst som hans bröder var ovilliga att göra för varandra? Sannerligen, sannerligen säger jag er: en tjänare är inte förmer än sin herre, inte heller är en budbärare förmer än den som har sänt honom. Ni har i mitt liv bland er fått se hur man tjänar, och välsignade är ni som kommer att ha det älskvärda modet att tjäna på samma sätt. Men varför är ni så långsamma i att lära er att hemligheten med att vara stor i det andliga riket inte är likt maktens metoder i den materiella världen?
179:3.9 (1940.1) ”När jag kom in i detta rum ikväll hade ni inte nöjt er med att stolt vägra tvätta varandras fötter, utan ni måste också förfalla till att inbördes tvista om vem som skulle ha hedersplatserna vid mitt bord. Sådana hedersbetygelser söker fariséerna och denna världs barn, men så får det inte vara bland det himmelska rikets ambassadörer. Vet ni inte att det inte kan finnas någon plats som är bättre än en annan vid mitt bord? Förstår ni inte att jag älskar er var och en lika mycket som alla andra? Vet ni inte att platsen närmast mig, så som människorna uppfattar en sådan heder, inte kan ha någon betydelse beträffande er ställning i himmelriket? Ni vet att främlingarnas kungar har herravälde över sina undersåtar, även om de som utövar denna myndighet ibland kallas välgörare. Men så kommer det inte att vara i himmelriket. Den som vill vara stor bland er, må han bli som de som är yngre; medan den som vill vara ledare, må han bli som en tjänare. Vem är större, den som sitter till bords eller den som betjänar? Anses det inte allmänt att den som sitter till bords är större? Men ni kommer att observera att jag är bland er som den som tjänar. Om ni är villiga att bli mina medtjänare i att göra Faderns vilja, skall ni i det kommande riket sitta tillsammans med mig vid makten och fortfarande göra Faderns vilja i framtida härlighet.”
179:3.10 (1940.2) När Jesus hade slutat tala serverade tvillingarna Alfaios brödet och vinet samt de bittra örterna och pastan av torkade frukter, som utgjorde nästa rätt i den Sista Måltiden.
179:4.1 (1940.3) Under några minuter åt apostlarna under tystnad, men under påverkan av Mästarens gladlynta uppträdande drogs de snart in i samtal, och inom kort fortgick måltiden som om ingenting ovanligt hade inträffat för att störa det goda humöret och den sällskapliga harmonin vid detta speciella tillfälle. När en tid hade gått, ungefär i mitten av måltidens andra rätt, såg Jesus ut över dem och sade: ”Jag har sagt er hur gärna jag ville äta denna kvällsvard tillsammans med er, och då jag vet hur mörkrets onda makter har sammansvurit sig för att få till stånd Människosonens död beslöt jag att inta denna måltid med er i detta hemliga rum och en dag innan påsk, eftersom jag inte kommer att vara med er den här tiden i morgon kväll. Jag har upprepade gånger sagt er att jag måste återvända till Fadern. Nu har min stund kommit, men det fordrades inte att en av er skulle förråda mig i händerna på mina fiender. ”
179:4.2 (1940.4) När de tolv hörde detta, efter att redan ha berövats mycket av sin självsäkerhet och sitt självförtroende av liknelsen om fottvättningen och Mästarens ord därefter, började de se på varandra medan de i förlägna tonfall tveksamt frågade: ”Är det jag?” När de alla hade ställt den frågan sade Jesus: ”Medan det är nödvändigt att jag beger mig till Fadern, krävdes det däremot inte att en av er skulle bli förrädare för att fullgöra Faderns vilja. Detta är den mognade frukten av det dolda onda i hjärtat hos en som inte av hela sin själ älskade sanningen. Hur förrädisk är inte den intellektuella stolthet som föregår det andliga fallet! Min mångårige vän, som även nu äter mitt bröd, är villig att förråda mig, även då han nu doppar i samma skål som jag.”
179:4.3 (1940.5) När Jesus hade sagt dessa ord började de alla fråga igen: ”Är det jag?”, och när Judas, som satt till vänster om sin Mästare, igen frågade: ”Är det jag?”, doppade Jesus en brödbit i skålen med örter, räckte den åt Judas och sade: ”Du har sagt det.” Men de andra hörde inte att Jesus sade något till Judas. Johannes, som satt lutad vid Jesu högra sida, lutade sig över och frågade Mästaren: ”Vem är det? Vi borde få veta vem som har visat sig ovärdig sitt förtroende.” Jesus svarade: ”Jag har redan sagt det till er, nämligen till honom som jag gav brödbiten.” Men det var så vanligt att värden gav en brödbit åt den som satt närmast till vänster om honom att ingen tog notis om det, fastän Mästaren hade uttryckt sig så pass tydligt. Men Judas var pinsamt medveten om betydelsen av Mästarens ord i samband med gesten, och han blev rädd för att hans bröder också var nu medvetna om att han var förrädaren.
179:4.4 (1941.1) Petrus var mycket upphetsad av vad som hade sagts. Han lutade sig framåt över bordet och sade till Johannes: ”Fråga honom vem det är, eller om han har sagt det till dig, berätta för mig vem som är förrädaren.”
179:4.5 (1941.2) Jesus avbröt deras viskande med att säga: ”Jag sörjer över att detta onda skulle behöva ske, och jag hoppades ända fram till denna stund att sanningens makt skulle segra över det ondas bedrägligheter, men sådana segrar vinns inte utan den tro som speglar en uppriktig sanningskärlek. Jag hade inte velat tala med er om detta vid vår sista måltid, men jag vill varna er för dessa sorgligheter och på så sätt förbereda er för det som nu är över oss. Jag har berättat om detta för er därför att jag vill att ni skall minnas, efter att jag har gått bort, att jag visste om alla dessa onda konspirationer och att jag på förhand berättade för er att jag blir förrådd. Och jag gör allt detta bara för att ni skall bli styrkta inför de frestelser och prövningar som genast är förestående.”
179:4.6 (1941.3) När Jesus hade sagt detta lutade han sig över mot Judas och sade: ”Det som du har bestämt dig för att göra, gör det snabbt.” När Judas hörde de orden reste han sig från bordet, lämnade hastigt rummet och gick ut i natten för att göra det som han hade satt sig i sinnet att utföra. När de övriga apostlarna såg Judas skynda iväg efter att Jesus hade tilltalat honom, tänkte de att han gick för att skaffa ytterligare något till måltiden eller för att uträtta något ärende åt Mästaren, ty de trodde ju att han fortfarande hade hand om penningpungen.
179:4.7 (1941.4) Jesus visste nu att ingenting kunde göras för att hindra Judas att bli förrädare. Han började med tolv — nu hade han elva. Han valde de första sex av dessa apostlar, och fastän Judas hörde till dem som nominerades av hans först valda apostlar, accepterade Mästaren honom och hade ända fram till denna stund gjort allt som var möjligt för att helga och frälsa honom, precis så som han hade arbetat för de övrigas frid och frälsning.
179:4.8 (1941.5) Denna kvällsvard, med dess ömsinta episoder och uppmjukande inslag, var Jesu sista vädjan till den deserterande Judas, men det var lönlöst. Även om en varning ges på det mest taktfulla sätt och i den mest vänliga anda, bara förstärker den som regel hatet och underblåser den onda beslutsamheten att till fullo utföra de egna själviska projekten, när kärleken en gång oåterkalleligt har dött.
179:5.1 (1941.6) När de kom med den tredje vinbägaren, ”välsignelsebägaren” till Jesus reste han sig från divanen, tog bägaren i sina händer, välsignade den och sade: ”Tag denna bägare, och drick från den ni alla. Detta skall vara bägaren till minnet av mig. Detta är bägaren som välsignar en ny domperiod av nåd och sanning. Detta skall vara en symbol för er för utgivningen och verkan av Sanningens Ande. Jag kommer inte att dricka från denna bägare med er förrän jag i ny gestalt dricker tillsammans med er i Faderns eviga rike.”
179:5.2 (1942.1) Apostlarna kände alla att någonting utöver det vanliga höll på att hända när de under djup vördnad och fullkomlig tystnad drack ur denna välsignelsens bägare. Den gamla påsken firades till minnet av att deras fäder hade stigit upp från ett tillstånd av hela folkets slaveri till individuell frihet. Nu instiftade Mästaren en ny minnesmåltid som en symbol för den nya domperioden under vilken den förslavade individen stiger upp från ceremoniernas och själviskhetens träldom till den andliga glädjen i broderskapet och gemenskapen bland den levande Gudens befriade trossöner.
179:5.3 (1942.2) När de hade tömt denna nya minnesbägare tog Mästaren upp brödet, tackade Gud, bröt det i bitar, bad dem att skicka det runt, och sade: ”Tag detta minnesbröd och ät det. Jag har sagt er att jag är livets bröd. Och detta livets bröd är Faderns och Sonens förenade liv i en och samma gåva. Faderns ord, så som det uppenbaras i Sonen, är sannerligen livets bröd.” När de hade tagit del av minnesbrödet, symbolen för sanningens levande ord inkarnerat i de dödligas köttsliga gestalt, satte sig alla ned.
179:5.4 (1942.3) När Mästaren instiftade denna minnesmåltid, tydde han sig sin vana trogen till liknelser och symboler. Han använde symboler därför att han ville lära ut vissa stora andliga sanningar på ett sätt som skulle göra det svårt för hans efterföljare att knyta exakta tolkningar och definitiva betydelser till hans ord. På detta sätt sökte han hindra senare generationer att kristallisera hans läror och fjättra hans andliga betydelser med traditionernas och dogmernas livlösa bojor. Vid etablerandet av denna enda ceremoni eller detta enda sakrament under hela sin livsmission, vinnlade sig Jesus om att antyda de betydelser han avsåg hellre än att binda sig vid exakta definitioner. Han ville inte förstöra individens begrepp om gudsgemenskapen genom att bestämma en exakt form; inte heller ville han begränsa den troendes andliga föreställningsförmåga genom att inskränka den med det formella. Han sökte i stället sätta människans pånyttfödda själ fri på glädjens vingar i en ny och levande andlig frihet.
179:5.5 (1942.4) Trots att Mästaren försökte etablera detta nya åminnelsesakrament på detta sätt, har hans efterföljare under de följande århundradena sett till att hans uttryckliga önskan effektivt omintetgjordes såtillvida, att den enkla andliga symboliken i hans sista kväll i köttslig gestalt har reducerats till exakta tolkningar och underkastats en färdig formels nästan matematiska precision. Ingen del av alla Jesu läror har traditionen standardiserat mer än denna.
179:5.6 (1942.5) Denna minnesmåltid, då den intas av dem som tror på Sonen och känner Gud, har inget behov av att ha knutet till dess symbolik någon av människans barnsliga misstolkningar beträffande betydelsen av den gudomliga närvaron, ty vid alla sådana tillfällen är Mästaren verkligen närvarande. Minnesmåltiden är den troendes symboliska möte med Mikael. När ni blir på så sätt andemedvetna är Sonen faktiskt närvarande, och hans ande förbrödrar sig med fragmentet från hans Fader i människans inre.
179:5.7 (1942.6) Efter att de hade ägnat sig åt en stunds meditation fortsatte Jesus med att säga: ”När ni gör detta, dra er till minnes det liv jag har levt på jorden bland er, och fröjda er över att jag fortsättningsvis kommer att leva på jorden med er och att tjäna genom er. Som individer tvista inte inbördes om vem som skall vara störst. Var ni alla som bröder. Och när riket växer till att omfatta stora grupper av troende, bör ni likaså avstå från att tävla om att vara störst eller från att söka företräde framför andra sådana grupper.”
179:5.8 (1943.1) Denna betydelsefulla händelse försiggick i det övre rummet hos en vän. Det fanns ingenting av helig form eller ceremoniell helgelse i anslutning till vare sig måltiden eller byggnaden. Minnesmåltiden etablerades utan kyrklig sanktion.
179:5.9 (1943.2) När Jesus sålunda hade instiftat minnesmåltiden sade han till de elva: ”Så ofta ni gör detta, gör det till minne av mig. Och när ni minns mig, se då först tillbaka på mitt jordiska liv, dra er till minnes att jag en gång var hos er, och se sedan i tro att ni alla en gång skall sitta till bords med mig i Faderns eviga rike. Detta är den nya Påsken som jag lämnar åt er, nämligen minnet av mitt utgivna liv, av den eviga sanningens ord; och minnet av min kärlek till er, utgjutandet av min Sanningsande över allt kött.”
179:5.10 (1943.3) De avslutade firandet av den gamla men blodlösa påsken samtidigt som de instiftade den nya minnesmåltiden, med att alla tillsammans sjunga den hundraadertonde psalmen.
Urantiaboken
Kapitel 180
180:0.1 (1944.1) EFTER det att psalmen hade sjungits som avslutning på den Sista Måltiden trodde apostlarna att Jesus genast tänkte återvända till lägret, men han gav dem tecken att de skulle sätta sig. Mästaren sade:
180:0.2 (1944.2) ”Ni kommer väl ihåg när jag sände ut er utan penningpung eller tillgångar och till och med gav er rådet att inte ta med er några extra klädesplagg. Och ni kommer alla ihåg att ni inte behövde sakna något. Men nu står ni inför svåra tider. Ni kan inte längre förlita er på folkmassornas goda vilja. Hädanefter må den som har en penningpung ta den med sig. När ni går ut i världen för att förkunna detta evangelium, ordna då för ert uppehälle så som ni finner bäst. Jag har kommit för att ge er fred, men den kommer inte att framträda på ett tag.
180:0.3 (1944.3) ”Tiden har nu kommit för Människosonen att förhärligas, och Fadern skall förhärligas i mig. Mina vänner, jag är hos er endast en kort tid till. Snart kommer ni att söka efter mig, men ni finner mig inte, ty jag far till ett ställe dit ni nu inte kan komma. Men när ni har slutfört ert arbete på jorden, såsom jag har slutfört mitt, då skall ni komma till mig, såsom jag nu bereder mig på att bege mig till min Fader. Om bara en liten tid kommer jag att lämna er, och ni ser mig inte mer på jorden, men ni får alla se mig i den kommande tidsåldern när ni stiger upp till det rike som min Fader har gett mig.”
180:1.1 (1944.4) Efter en kort stund av informellt samtalande reste sig Jesus och sade: ”När jag framförde för er liknelsen som visade hur ni bör vara villiga att tjäna varandra, sade jag att jag skulle vilja ge er ett nytt bud, och jag vill göra det nu då jag står i begrepp att lämna er. Ni är välbekanta med budet om att ni skall älska varandra, att ni skall älska er nästa som er själva. Men jag är inte helt nöjd med endast denna uppriktiga tillgivenhet hos mina barn. Jag skulle vilja att ni utförde ännu större kärlekshandlingar i det troende brödraskapets rike. Och därför ger jag er detta nya bud: Ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Och då skall alla förstå att ni är mina lärjungar, om ni sålunda älskar varandra.
180:1.2 (1944.5) ”När jag ger er detta nya bud lägger jag ingen ny börda på era själar. Snarare ger jag er ny glädje och gör det möjligt för er att uppleva en ny förnöjelse då ni får känna fröjderna av att utge era hjärtans tillgivenhet till era medmänniskor. Jag skall snart uppleva den suprema glädjen — även om jag till det yttre får utstå bedrövelse — då jag utgjuter min tillgivenhet över er och era dödliga medmänniskor.
180:1.3 (1944.6) ”När jag uppmanar er att älska varandra så som jag har älskat er, håller jag upp för er det suprema måttet på sann tillgivenhet, ty ingen kan ha större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Och ni är mina vänner; ni kommer fortsättningsvis att vara mina vänner om ni är villiga att göra vad jag har lärt er. Ni har kallat mig Mästare, men jag kallar er inte för tjänare. Om ni bara älskar varandra så som jag älskar er, är ni mina vänner, och jag skall alltid berätta för er om det som min Fader uppenbarar för mig.
180:1.4 (1945.1) ”Ni har inte endast valt mig, utan jag har också valt er, och jag har ordinerat er till att gå ut i världen för att bära frukt i form av kärleksfullt tjänande av era medmänniskor, så som jag har levt bland er och uppenbarat Fadern för er. Fadern och jag skall båda arbeta tillsammans med er, och ni skall få uppleva glädjens gudomliga fullkomlighet om ni bara vill följa mitt bud att älska varandra så som jag har älskat er.”
180:1.5 (1945.2) Om ni vill dela Mästarens glädje, måste ni dela hans kärlek, och att dela hans kärlek betyder att ni har delat hans tjänande. En sådan upplevelse av kärlek befriar er inte från svårigheterna i denna värld. Den skapar inte en ny värld, men den gör definitivt den gamla världen ny.
180:1.6 (1945.3) Håll i minnet: Trofasthet, inte uppoffring, är det som Jesus fordrar. Medvetandet om uppoffring anger avsaknad av den helhjärtade tillgivenhet som skulle ha gjort en sådan kärleksfull tjänst till en suprem glädje. Tanken att någonting är en plikt anger att ni har en tjänares inställning och därför går miste om det stora nöjet att utföra tjänsten som en vän för en vän. Vänskapsimpulsen överstiger alla övertygelser om plikt, och en väns tjänst för en vän kan aldrig kallas uppoffring. Mästaren har lärt apostlarna att de är Guds söner. Han har kallat dem bröder, och nu, innan han lämnar dem, kallar han dem sina vänner.
180:2.1 (1945.4) Sedan reste sig Jesus igen och fortsatte att undervisa sina apostlar: ”Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vinodlaren. Jag är vinstocken, och ni är grenarna. Och Fadern fordrar av mig endast att ni bär mycket frukt. Vinstocken ansas endast för att öka skörden från dess grenar. Varje gren som utgår från mig och som inte bär frukt tar Fadern bort. Varje gren som bär frukt ansar Fadern så att den skall bära mera frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat, men ni måste fortsättningsvis vara ansade. Ni måste bli kvar i mig, och jag i er; grenen dör om den skiljs från vinstocken. Liksom grenen inte kan bära frukt om den inte sitter kvar på vinstocken, så kan inte heller ni bära det kärleksfulla tjänandets frukter om ni inte är kvar i mig. Kom ihåg att jag är den verkliga vinstocken, och ni är de levande grenarna. Om någon lever i mig och jag i honom bär han rikligt av andens frukter och upplever en suprem glädje över att frambringa denna andliga skörd. Om ni upprätthåller den levande andliga förbindelsen med mig, kommer ni att bära mycket frukt. Om ni blir kvar i mig och mina ord lever i er, kan ni fritt kommunicera med mig, och då kan min levande ande så fylla er att ni kan fråga vadhelst min ande vill, och göra allt detta i förvissningen om att Fadern beviljar vår anhållan. Fadern förhärligas däri att vinstocken har många levande grenar och att varje gren bär mycket frukt. Och när världen ser dessa fruktbärande grenar — mina vänner som älskar varandra så som jag har älskat dem — får alla människor veta att ni sannerligen är mina lärjungar.
180:2.2 (1945.5) ”Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Lev i min kärlek så som jag lever i Faderns kärlek. Om ni gör så som jag har lärt er blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit mig till Faderns ord och ständigt är kvar i hans kärlek.”
180:2.3 (1946.1) Judarna hade länge lärt att Messias skulle vara ”en stängel som uppkommer ur vinstocken” av Davids förfäder, och till åminnelse av denna gamla profetia pryddes ingången till Herodes tempel av ett stort emblem av en vindruva med tillhörande vinstock. Apostlarna drog sig alla till minnes allt detta när Mästaren den kvällen talade till dem i rummet på övervåningen.
180:2.4 (1946.2) Men misstolkningen av Mästarens slutledningar beträffande bönen ledde senare till stor bedrövelse. Det hade inte uppstått några större svårigheter kring dessa uttalanden om hans exakta ord hade kommits ihåg och senare sanningsenligt upptecknats. Men så som uppteckningen gjordes, kom de troende till slut att anse bön i Jesu namn vara ett slags suprem magi och trodde att de skulle få vadhelst de bad om av Fadern. I århundraden har ärliga själar fortsatt att köra sin tro i sank mot denna stötesten. Hur länge skall det ta innan man i de troendes värld förstår att bönen inte är ett sätt att få sin egen vilja igenom utan snarare ett program för att välja Guds väg, en erfarenhet som lär en att inse och göra Faderns vilja? Det är alltigenom sant, att när er egen vilja har blivit lierad helt med hans, då kan ni be om allt som har sin upprinnelse i denna viljeförening, och det beviljas er. En sådan viljeförening åstadkoms av och genom Jesus, just så som vinstockens liv flyter in i och genom de levande grenarna.
180:2.5 (1946.3) När denna levande förbindelse mellan det gudomliga och det mänskliga existerar, och om den mänskliga delen då tanklöst och i sin okunskap ber om självisk bekvämlighet och fåfängliga åstadkommanden, då kan det finnas endast ett gudomligt svar: de levande förgreningarna måste frambära allt mer av andens frukter. När vinstockens gren är levande kan det finnas endast ett svar på alla dess böner: ett ökat frambringande av vindruvor. I själva verket existerar grenen bara för att bära frukt, producera druvor, och den kan inte göra något annat. Så existerar också den sant troende endast för att bära andens frukter: att älska människan så som Gud har älskat honom — för att vi skulle älska varandra så som Jesus har älskat oss.
180:2.6 (1946.4) När Fadern lägger sin disciplinerade hand vid vinstocken, sker det i kärlek, för att grenarna skulle bära mera frukt. En klok vinodlare skär bort endast de döda och fruktlösa grenarna.
180:2.7 (1946.5) Jesus hade stora svårigheter med att leda ens sina apostlar till insikt om att bönen är en funktion hos andefödda troende i det andedominerade riket.
180:3.1 (1946.6) De elva apostlarna hade knappt hunnit avsluta sina diskussioner om Mästarens anförande om vinstocken och grenarna, när Mästaren, som antydde att han ytterligare ville tala till dem och som visste att han inte hade mycket tid kvar, sade: ”När jag har lämnat er, låt er inte nedslås av världens fientlighet. Bli inte modfällda ens när räddhågade troende vänder sig mot er och förenar sig med rikets fiender. Om världen kommer att hata er, minns då att den hatade mig redan innan den hatade er. Om ni tillhörde världen, då skulle världen älska er som sina egna; men eftersom ni inte tillhör den vägrar världen att älska er. Ni är i denna värld, men ert liv skall inte vara världsligt. Jag har kallat er ut ur världen för att för denna värld från vilken ni har utvalts representera anden från en annan värld. Men kom alltid ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Om de vågar sig på att förfölja mig, kommer de också att förfölja er. Om mina ord väcker anstöt hos de icke-troende, så kommer också era ord att vara anstötliga för de ogudaktiga. Och allt detta gör de åt er därför att de inte tror på mig eller på Honom som har sänt mig; därför får ni lida mycket för evangeliets skull. Men när ni får utstå dessa vedermödor bör ni dra er till minnes att också jag fick lida före er för det himmelska rikets evangelium.
180:3.2 (1947.1) ”Många av dem som kommer att angripa er är ovetande om himlens ljus, men detta är inte sant om vissa som nu förföljer oss. Om vi inte hade undervisat dem om sanningen kunde de företa sig mångt och mycket märkligt utan att falla under fördömelse, men nu har de ingen ursäkt för sin inställning eftersom de har lärt känna sanningen och tagit sig friheten att förkasta den. Den som hatar mig hatar min Fader. Det kan inte vara annorlunda. Det ljus som skulle frälsa er om det togs emot, kan endast döma er om det medvetet avvisas. Och vad har jag gjort dessa människor för att få dem att hysa ett så förfärligt hat mot mig? Ingenting annat än att jag har erbjudit dem gemenskap på jorden och frälsning i himlen. Men har ni inte läst i skriften, där det står: ’Och de hatade mig utan orsak’?
180:3.3 (1947.2) ”Men jag lämnar er inte ensamma i världen. Mycket snart efter att jag har gått bort skall jag sända er en andehjälpare. Ni kommer att ha hos er en som intar min plats bland er, en som fortsätter att undervisa er om sanningens väg och som även kommer att trösta er.
180:3.4 (1947.3) ”Ha ingen oro i era hjärtan. Ni tror på Gud; fortsätt också att tro på mig. Även om jag måste lämna er kommer jag inte att vara långt ifrån er. Jag har redan talat om för er att det i min Faders universum finns många boplatser. Om detta inte vore sant, skulle jag inte upprepade gånger ha berättat om dem för er. Jag skall återvända till dessa ljusets världar, platser i Faderns himmel, till vilka ni en gång skall stiga upp. Från dessa ställen kom jag till denna värld, och den stunden är nu nära förestående då jag måste återvända till min Faders arbete på sfärerna i höjden.
180:3.5 (1947.4) ”Om jag således går före er in i Faderns himmelska rike, kommer jag förvisso att skicka efter er, så att ni må vara med mig på de ställen som bereddes för Guds dödliga söner innan denna värld fanns till. Även om jag måste lämna er är jag andligen hos er, och till sist skall ni vara hos mig personligen, när ni har stigit upp till mig i mitt universum så som jag snart skall stiga upp till min Fader i hans större universum. Och vad jag har sagt er är sant och för evigt bestående, även om ni kanske inte fullt förstår det. Jag beger mig till Fadern, och fastän ni inte nu kan följa med mig, skall ni förvisso följa efter mig under kommande tidsåldrar.”
180:3.6 (1947.5) När Jesus satte sig reste sig Tomas och sade: ”Mästare, vi vet inte vart du beger dig, så naturligtvis känner vi naturligtvis inte till vägen. Men vi följer dig redan denna kväll om du visar oss vägen.”
180:3.7 (1947.6) När Jesus hörde Tomas svarade han: ”Tomas, jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Och alla som finner Fadern, finner först mig. Om ni känner mig, känner ni vägen till Fadern. Och ni känner ju mig, för ni har levt med mig och ser mig nu.”
180:3.8 (1947.7) Men denna undervisning var för djupgående för många av apostlarna, i synnerhet för Filippos som, sedan han hade växlat några ord med Natanael, reste sig och sade: ”Mästare, visa oss Fadern, så blir allt vad du har sagt klart och tydligt.”
180:3.9 (1947.8) När Filippos hade sagt detta sade Jesus: ”Filippos, har jag varit tillsammans med er så här länge, och ändå känner du mig inte ens nu? Igen förkunnar jag: Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: ’Visa oss Fadern’? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern är i mig? Har jag inte lärt er att de ord jag talar inte är mina ord utan Faderns ord? Jag talar för Fadern, och inte om mig själv. Jag är i denna värld för att göra Faderns vilja, och det har jag gjort. Min Fader är i mig och arbetar genom mig. Tro mig när jag säger att Fadern är i mig och att jag är i Fadern, eller annars tro mig på grund av själva det liv som jag har levt — för gärningarnas skull.”
180:3.10 (1948.1) När Mästaren gick åt sidan för att friska upp sig med litet vatten, inlät sig de elva i en livlig diskussion om denna undervisning, och Petrus skulle just börja framföra ett längre tal när Mästaren återvände och gjorde tecken åt dem att sätta sig.
180:4.1 (1948.2) Jesus fortsatte att undervisa och sade: ”När jag har begett mig till Fadern, och sedan han helt har godkänt det arbete jag har gjort för er på jorden och sedan jag har erhållit den slutliga överhögheten över mitt eget verksamhetsområde, skall jag säga till min Fader: Då jag nu har lämnat mina barn på jorden ensamma är det i överensstämmelse med mitt löfte att sända dem en annan lärare. Och då Fadern godkänner det, skall jag utgjuta Sanningens Ande över allt kött. Redan nu finns min Faders ande i era hjärtan, och när den dagen kommer har ni också mig hos er, så som ni nu har Fadern. Denna nya gåva är den levande sanningens ande. De icke-troende kommer inte till en början att lyssna till denna andes förkunnelse, men ljusets söner tar alla emot honom med glädje och av hela sitt hjärta. Och ni kommer att känna denna ande när han anländer, just så som ni har känt mig, och ni får ta emot denna gåva i era hjärtan och han stannar hos er. Ni inser således att jag inte tänker lämna er utan hjälp och vägledning. Jag kommer inte att lämna er tröstlösa. Idag kan jag vara hos er endast som person. Under kommande tider skall jag vara hos er och alla andra som önskar min närvaro, var ni än må vara och hos var och en samtidigt. Ser ni inte att det är bättre att jag går bort; att jag lämnar er i köttet för att så mycket bättre och fullständigare vara hos er i anden?
180:4.2 (1948.3) ”Om endast några få timmar ser världen mig inte längre; men ni kommer fortsättningsvis att känna mig i era hjärtan även tills jag sänder er denna nya lärare, Sanningens Ande. Så som jag har levt med er som person, skall jag då leva i er; jag skall vara ett med er personliga erfarenhet i andens rike. Och när detta har skett skall ni med säkerhet veta att jag är i Fadern och att, medan ert liv är gömt hos Fadern i mig, är jag också i er. Jag har älskat Fadern och hållit mig till hans ord; ni har älskat mig och kommer att hålla er till mitt ord. Så som Fadern har gett mig av sin ande, så skall jag ge er av min ande. Och denna Sanningens Ande som jag utgjuter över er skall vägleda och trösta er och till slut leda er till all sanning.
180:4.3 (1948.4) ”Jag berättar allt detta för er medan jag ännu är kvar hos er för att ni skall vara bättre förberedda att utstå de prövningar som redan nu är över oss. Och när denna nya dag kommer, bor såväl Sonen som Fadern i ert inre. Och dessa himlens gåvor arbetar ständigt tillsammans med varandra, så som Fadern och jag har arbetat tillsammans på jorden och inför era ögon som en enda person, Människosonen. Och denna andevän kommer att påminna er om allt som jag har lärt er.”
180:4.4 (1948.5) När Mästaren gjorde en kort paus tog Judas Alfaios mod till sig och ställde en av de få frågor som han eller hans bror någonsin offentligt riktade till Jesus. Judas sade: ”Mästare, du har alltid levt bland oss som en vän. Hur skall vi känna igen dig när du inte längre framträder för oss utom genom denna ande? Om världen inte ser dig, hur skall vi kunna vara säkra på dig? Hur kommer du att visa dig för oss?”
180:4.5 (1949.1) Jesus såg ut över dem alla, log och sade: ”Mina små barn, jag är på väg bort, jag beger mig tillbaka till min Fader. Om en liten tid ser ni mig inte längre så som här, som kött och blod. Om en mycket kort tid skall jag sända er min ande, som är precis som jag utom denna materiella kropp. Denna nya lärare är Sanningens Ande, som kommer att leva hos var och en av er, i era hjärtan, och så kommer alla ljusets barn att bli till ett och att dras till varandra. Och just på detta sätt kan min Fader och jag leva i själen hos var och en av er och även i hjärtat på alla andra som älskar oss och som förverkligar den kärleken i sitt erfarande genom att älska varandra så som jag nu älskar er.”
180:4.6 (1949.2) Judas Alfaios förstod inte helt vad Mästaren sade, men han fattade löftet om den nya läraren, och av uttrycket i Andreas ansikte förstod han att hans fråga hade fått ett tillfredsställande svar.
180:5.1 (1949.3) Den nya hjälparen som Jesus lovade sända till de troendes hjärtan, utgjuta över allt kött, är Sanningens Ande. Denna gudomliga gåva är inte sanningens bokstav eller lag, inte heller är den avsedd att verka som en form eller ett uttryck för sanningen. Den nya läraren är övertygelsen om sanningen, medvetenheten och förvissningen om sanna betydelser på verkliga andenivåer. Denna nya lärare är den levande och växande sanningens ande, den expanderande, utvecklande och anpassande sanningens ande.
180:5.2 (1949.4) Den gudomliga sanningen är en andeurskiljd och levande verklighet. Sanningen existerar endast på de höga andliga nivåer där man inser gudomligheten och blir medveten om gemenskapen med Gud. Man kan känna sanningen, och man kan leva sanningen; man kan i själen uppleva sanningens tillväxt och i sinnet njuta friheten av den upplysning den skänker, men man kan inte fängsla sanningen i formler, koder, trossatser eller intellektuella mönster för mänskligt beteende. När man företar sig att ge mänskliga uttrycksformer åt den gudomliga sanningen dör den snabbt. Bärgandet av den fängslade sanningen efter dess död kan även i bästa fall endast leda till att en säregen form av intellektualiserad och glorifierad visdom förverkligas. Statisk sanning är död sanning, och endast den döda sanningen kan man ha som en teori. Den levande sanningen är dynamisk, och den kan ha endast en erfarenhetsmässig tillvaro i människans sinne.
180:5.3 (1949.5) Intelligensen växer fram i en materiell existens som upplyses av det kosmiska sinnets närvaro. Visdomen utgörs av det kunskapsmedvetande som har lyfts upp till nya betydelsenivåer och aktiverats av närvaron av den universumgåva som kallas visdomens sinnesande. Sanningen är ett andligt verklighetsvärde som upplevs endast av andeförsedda varelser som kan fungera på övermateriella nivåer av universummedvetande och som efter att ha insett sanningen låter dess aktiverande ande leva och härska i sina själar.
180:5.4 (1949.6) Universuminsiktens sanna barn söker den levande Sanningens Ande i varje vist yttrande. Den gudsmedvetna individen upphöjer ständigt visdomen till den gudomliga uppnåelsens levande sanningsnivåer; den andligen stagnerande själen drar ständigt ned den levande sanningen till visdomens döda nivåer och till området för endast upphöjd kunskap.
180:5.5 (1949.7) Den gyllene regeln blir, när den berövas den övermänskliga insikten hos Sanningens Ande, ingenting mer än en regel för ett högtstående etiskt beteende. När den gyllene regeln tolkas bokstavligt kan den bli ett hjälpmedel som i högsta grad sårar ens medmänniskor. Utan en andlig insikt om visdomens gyllene regel kan man resonera som så, att eftersom man önskar att alla människor helt och rent utsäger sanningen om vad de tänker till en själv, bör man också själv säga helt och rent ut vad man tänker till sina medmänniskor. En sådan oandlig tolkning av den gyllene regeln skulle kunna leda till en outsäglig bedrövelse och en sorg utan slut.
180:5.6 (1950.1) En del personer ser och tolkar den gyllene regeln endast som en intellektuell bekräftelse på det mellanmänskliga broderskapet. Andra upplever detta uttryck för mänskliga relationer som en emotionell tillfredsställelse av de mjuka känslorna i människans personlighet. Vissa dödliga ser på samma gyllene regel som en måttstock med vilken man kan mäta alla samhällsrelationer, som normen för beteendet i samhället. Ytterligare andra betraktar den som en uttrycklig uppmaning från en stor morallärare, som i detta uttalande inrymde den högsta uppfattningen om de moraliska skyldigheterna i samband med alla broderliga relationer. I sådana moralvarelsers liv blir den gyllene regeln den visa mittpunkten och omkretsen för all deras filosofi.
180:5.7 (1950.2) I det rike som bildas av de troendes brödraskap av gudsmedvetna sanningsälskare får denna gyllene regel levande kvaliteter av andlig insikt på de högre tolkningsnivåer som får Guds dödliga söner att betrakta denna Mästarens föreskrift som ett krav på dem att så förhålla sig till sina medmänniskor att så mycket gott som möjligt kommer dessa till del till följd av den troendes kontakt med dem. Detta är all sann religions innersta väsen: att du älskar din nästa som dig själv.
180:5.8 (1950.3) Men den högsta insikten och den sannaste tolkningen av den gyllene regeln består i andens medvetande om sanningen att detta gudomliga tillkännagivande är en bestående och levande realitet. Den sanna kosmiska betydelsen av denna regel för relationerna i universum uppenbaras endast när den uppfattas andligen, när Sonens ande tolkar beteendelagen för Faderns ande, som bor i den dödliga människans själ. När sådana av anden ledda dödliga inser den gyllene regelns sanna betydelse fylls de till överflödande av förvissningen om att de är medborgare i ett vänligt universum, och andeverklighetens ideal hos dem uppfylls först när de älskar sina medmänniskor så som Jesus älskade oss alla, och det är den realitet som består i förverkligandet av Guds kärlek.
180:5.9 (1950.4) Just denna filosofi om den gudomliga sanningens levande flexibilitet och kosmiska anpassningsförmåga till de individuella behoven och kapaciteten hos varje son till Gud måste inses innan ni kan hoppas på att tillräckligt förstå Mästarens förkunnelse och tillämpning av läran om icke-motstånd mot ondskan. Mästarens undervisning är i grunden en andlig förkunnelse. Inte heller kan de materiella slutledningarna av hans filosofi på ett hjälpsamt sätt betraktas åtskilda från sina andliga motsvarigheter. Andan i Mästarens föreskrift består i icke-motstånd mot all självisk reaktion inför universum, i förening med ett energiskt och progressivt uppnående av rättfärdiga nivåer för sanna andevärden: gudomlig skönhet, oändlig godhet och evig sanning — att lära känna Gud och att bli allt mer lik honom.
180:5.10 (1950.5) Kärleken, osjälviskheten, måste undergå en ständig och levande nyanpassande tolkning av relationerna enligt den vägledning som Sanningens Ande ger. Kärleken måste därvid fatta de ständigt föränderliga och vidgande begreppen om vad som är det högsta kosmiska goda för den älskade individen. Sedan fortsätter kärleken att inta den här inställningen till alla andra individer som möjligen kan påverkas av det växande och levande förhållande som uppkommer av kärleken hos en enda andeledd dödlig till andra medborgare i universum. Och hela denna levande anpassning av kärleken måste åstadkommas med beaktande av både omgivningen av nuvarande ondska och det eviga målet i form av fulländning enligt den gudomliga ödesbestämmelsen.
180:5.11 (1950.6) Och sålunda måste vi klart inse att varken den gyllene regeln eller läran om icke-motstånd någonsin kan förstås på rätt sätt om de uppfattas som dogmer eller gudomliga påbud. De kan endast förstås genom att de utövas i livet, genom att man inser deras innebörd i den levande tolkning som ges av Sanningens Ande, som leder den kärleksfulla kontakten människor emellan.
180:5.12 (1951.1) Allt detta anger tydligt skillnaden mellan den gamla religionen och den nya. Den gamla religionen lärde självuppoffring. Den nya religionen lär endast osjälviskhet, självglömska, ett förhöjt självförverkligande i socialt tjänande förenat med universuminsikt. Den gamla religionens drivfjäder var rädslomedvetande. Rikets nya evangelium domineras av sanningsövertygelse, av den eviga och universella sanningens ande. Ingen mängd fromhet eller lärotrohet kan i livserfarenheten hos gudsrikets troende ersätta avsaknaden av den spontana, generösa och uppriktiga vänlighet som kännetecknar de av anden födda sönerna till den levande Guden. Varken traditioner eller ett ceremoniellt system av formell gudsdyrkan kan uppväga bristen på äkta medlidande med ens fränder.
180:6.1 (1951.2) Efter det att Petrus, Jakob, Johannes och Matteus hade ställt talrika frågor till Mästaren fortsatte han sitt avskedstal med att säga: ”Jag berättar för er om allt detta innan jag lämnar er för att ni må vara så förberedda för det som kommer över er att ni inte snavar och gör allvarliga misstag. Myndigheterna kommer inte att nöja sig med att endast utesluta er ur synagogorna; jag vill varna er för att den stund närmar sig då de som dödar er tror sig göra Gud en tjänst. Och allt detta kommer de att göra med er och med dem som ni för in i himmelriket därför att de inte känner Fadern. De har vägrat att lära känna Fadern då de har vägrat att ta emot mig; och de vägrar att ta emot mig då de tillbakavisar er, förutsatt att ni har hållit mitt nya bud att älska varandra så som jag har älskat er. Jag säger er allt detta i förväg så att ni, när er tid kommer såsom min nu har, kan bli stärkta av att veta att jag kände till allt detta och att min ande skall vara hos er genom alla era lidanden för min skull och för evangeliets skull. Det är därför jag ända från början har talat till er i så oförtäckta ordalag. Jag har till och med varnat er för att en människas fiender kan tänkas vara medlemmar av hennes eget hushåll. Fastän rikets evangelium alltid medför en stor frid i själen hos den enskilda troende, för det inte med sig fred på jorden förrän människan är villig att av hela sitt hjärta omfatta min förkunnelse och tillägna sig vanan att göra Faderns vilja som det främsta syftet i livet som dödlig.
180:6.2 (1951.3) ”Nu då jag står i begrepp att lämna er, då jag ser att tiden är inne för mig att snart bege mig till Fadern, är jag förvånad över att ingen har frågat mig: Varför lämnar du oss? Jag vet dock att ni ställer sådana frågor i era hjärtan. Jag skall tala öppet med er, som en vän till en annan. Det är verkligen till er fördel att jag lämnar er. Om jag inte lämnar er kan den nya läraren inte komma in i era hjärtan. Jag måste avkläs denna dödliga kropp och återbördas till min plats i höjden innan jag kan sända denna andelärare för att leva i era själar och leda er ande till sanningen. Och när min ande kommer för att dväljas i ert inre belyser han skillnaden mellan synd och rättfärdighet och gör det möjligt för er att med vishet ta ställning till dem i era hjärtan.
180:6.3 (1951.4) ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte just nu ta emot mera. Dessutom, när Sanningens Ande kommer leder han er till slut till all sanning medan ni färdas genom de många boningarna i min Faders universum.
180:6.4 (1951.5) ”Denne ande talar inte i sitt eget namn, utan han förkunnar för er det som Fadern har uppenbarat för Sonen, och han visar er även sådant som kommer att ske; han förhärligar mig så som jag har förhärligat min Fader. Denna ande utgår från mig, och han uppenbarar min sanning för er. Allt som Fadern har inom denna sfär är nu mitt; därför sade jag att denna nya lärare skall ta av det som är mitt och uppenbara det för er.
180:6.5 (1952.1) ”Om en liten stund lämnar jag er för en kort tid. Efteråt, när ni ser mig igen, är jag redan på väg till Fadern, så att inte heller då ser ni mig länge.”
180:6.6 (1952.2) När han för en stund gjorde ett uppehåll började apostlarna samtala sinsemellan: ”Vad menar han egentligen? ’Om en liten stund lämnar jag er’ och ’När ni ser mig igen ser ni mig inte länge, ty jag är på väg till Fadern.’ Vad kan han mena med detta ’en liten stund’ och ’inte länge’? Vi kan inte förstå vad det är han säger till oss.”
180:6.7 (1952.3) Då Jesus visste att de ställde dessa frågor sade han: ”Frågar ni varandra vad jag menade när jag sade att jag om en liten stund inte längre är hos er, och att när ni ser mig igen är jag på väg till Fadern? Jag har klart och tydligt sagt er att Människosonen måste dö, men att han uppstår igen. Kan ni då inte förstå meningen med mina ord? Ni kommer först att bli bedrövade, men senare fröjdas ni tillsammans med många som kommer att förstå allt detta efter att det har skett. En kvinna har det sannerligen svårt när hon skall föda, men när hon har fött sitt barn glömmer hon genast sina plågor i glädjen över att veta att en människa har fötts till världen. Och så kommer ni också snart att vara bedrövade över min bortgång, men jag skall snart se er igen, och då förvandlas er bedrövelse till fröjd, och ni skall få en ny uppenbarelse om den frälsning som Gud ger, och den kan ingen någonsin ta ifrån er. Och alla världar kommer att bli välsignade i just denna uppenbarelse av livet som tillintetgör döden. Hittills har ni bett om allt i min Faders namn. Efter det att ni igen får se mig kan ni också be i mitt namn, och jag hör er.
180:6.8 (1952.4) ”Här nere har jag undervisat er med ordspråk och talat till er i liknelser. Jag gjorde så därför att ni endast var barn i anden; men tiden kommer då jag med klara ord kan tala till er om Fadern och hans rike. Och jag skall göra det därför att Fadern själv älskar er och önskar bli mer fullständigt uppenbarad för er. Den dödliga människan kan inte se Fadern som är ande; därför har jag kommit hit till världen för att visa Fadern för er som har skapade varelsers ögon. Men när ni har blivit fulländade i er andliga tillväxt, då skall ni få se Fadern själv.
180:6.9 (1952.5) När de elva hade hört hans ord sade de till varandra: ”Se, nu talar han verkligen med klara ord till oss. Säkerligen har Mästaren trätt fram från Gud. Men varför säger han att han måste återvända till Fadern?” Jesus såg att de inte ens nu förstod honom. Dessa elva män kunde inte komma ifrån sina länge närda idéer kring det judiska messiasbegreppet. Ju mer fullkomligt de trodde på Jesus som Messias desto besvärligare blev dessa djupt rotade föreställningar om den ärofulla materiella triumfen för Guds rike på jorden.
Urantiaboken
Kapitel 181
181:0.1 (1953.1) SEDAN Jesus hade avslutat sitt avskedstal till de elva samtalade han informellt med dem och återgav många upplevelser som berörde dem som grupp och som individer. Slutligen började det gå upp för dessa galiléer att deras vän och lärare stod i begrepp att lämna dem, och deras hopp tog fasta på löftet att han efter en kort tid igen skulle vara hos dem, men de var benägna att glömma att denna återkomst också bara var för en kort tid. Många av apostlarna och de ledande lärjungarna trodde att detta löfte om att Jesus skulle återvända för en kort tid (den korta perioden mellan uppståndelsen och himmelsfärden) betydde att han bara skulle vara borta på ett kort besök hos sin Fader, för att därefter återvända och etablera riket. En sådan tolkning av hans förkunnelse var helt förenlig både med deras förutfattade trosföreställningar och med deras innerliga förhoppningar. Då deras livslånga trosföreställningar och hoppet om önskeuppfyllelse sålunda stämde överens var det inte svårt för dem att finna en sådan tolkning av Mästarens ord att den gjorde deras intensiva längtan berättigad.
181:0.2 (1953.2) Efter att avskedstalet hade diskuterats och hade börjat stabilisera sig i deras sinnen bad Jesus igen apostlarna inta sina platser och började delge dem sina sista råd och varningar.
181:1.1 (1953.3) När de elva hade intagit sina platser reste sig Jesus och sade till dem: ”Så länge jag är hos er i kroppslig gestalt kan jag endast vara en individ mitt ibland er eller i hela världen. Men när jag har befriats från att vara iklädd denna dödliga natur kan jag komma tillbaka som en ande som bor i det inre hos var och en av er och alla andra som tror detta rikets evangelium. På så sätt blir Människosonen en andlig inkarnation i alla sant troendes själar.
181:1.2 (1953.4) ”När jag har återvänt för att leva i er och arbeta genom er kan jag så mycket bättre leda er genom detta liv och visa er vägen genom de många boningarna i det framtida livet i himlarnas himlar. Livet i Faderns eviga skapelse är inte en ändlös vila av sysslolöshet och självisk bekvämlighet utan ett ständigt framåtskridande i älskvärdhet, sanning och härlighet. Vart och ett av de många, många ställena i min Faders hus är en uppehållsort och ett liv som avser att förbereda er för nästa liv som är framför er. Och så fortsätter ljusets barn från härlighet till härlighet tills de uppnår det gudomliga tillstånd där de är andligen fulländade just så som Fadern är fullkomlig i allting.
181:1.3 (1953.5) ”Om ni vill vara mina efterföljare när jag lämnar er, gå då in för en allvarlig strävan att leva enligt andan i min förkunnelse och idealet i mitt liv — att göra min Faders vilja. Gör detta, i stället för att försöka efterlikna mitt naturliga liv i köttet så som jag nödvändigtvis har varit tvungen att leva det i denna värld.
181:1.4 (1954.1) ”Fadern sände mig till denna värld, men endast några få av er har velat helt ta emot mig. Jag kommer att utgjuta min ande över allt kött, men alla människor väljer inte att ta emot denna nya lärare som vägvisare och rådgivare för själen. Men alla de som verkligen tar emot honom blir upplysta, renade och tröstade. Och denna Sanningens Ande skall hos dem bli en källa av levande vatten som flödar fram till evigt liv.
181:1.5 (1954.2) ”Och nu då jag står i begrepp att lämna er ville jag säga några trösteord till er. Frid lämnar jag hos er; min frid ger jag er. Jag ger inte dessa gåvor så som världen ger — enligt mått — jag ger åt var och en av er allt som ni vill ta emot. Låt inte era hjärtan vara oroade, inte heller räddhågade. Jag har övervunnit världen, och i mig skall ni alla segra genom tro. Jag har varnat er att Människosonen kommer att dödas, men jag försäkrar er att jag kommer tillbaka innan jag beger mig till Fadern, även fast det bara blir en kort tid. Och sedan jag har stigit upp till Fadern skall jag säkerligen sända den nya läraren som skall vara hos er och bo i era egna hjärtan. Och när ni ser att allt detta sker, bli inte bestörta utan tro, eftersom ni ju visste allt på förhand. Jag har älskat er med stor tillgivenhet, och jag skulle inte vilja lämna er, men det är Faderns vilja. Min stund har kommit.
181:1.6 (1954.3) ”Tvivla inte på någon av dessa sanningar ens efter det att ni har skingrats åt alla håll av förföljelser och är modfällda av många bedrövelser. När ni känner er ensamma i världen är jag medveten om er isolering, precis så som ni kommer att vara medvetna om min isolering när ni har skingrats var och en åt sitt håll och Människosonen har lämnats i händerna på sina fiender. Men jag är aldrig ensam; Fadern är alltid med mig. Även i den stunden skall jag be för er. Och allt detta har jag berättat för er för att ni skulle ha frid, och ha den rikligare. I denna värld möter ni prövningar men var vid gott mod; jag har besegrat världen och visat er vägen till evig fröjd och evigt tjänande.”
181:1.7 (1954.4) Jesus ger frid åt dem som likt honom gör Faderns vilja, men inte i form av fröjder och tillfredsställelser av denna materiella värld. Trolösa materialister och fatalister kan endast hoppas på två sorters frid och själströst: Antingen måste de vara stoiker, som med orubblig beslutsamhet har bestämt sig för att möta det oundvikliga och uthärda det värsta, eller också måste de vara optimister, som ständigt omhuldar det hopp som evigt flödar fram i människans bröst, fåfängt längtande efter en frid som faktiskt aldrig kommer.
181:1.8 (1954.5) Ett visst mått av både stoicism och optimism är till nytta när det gäller att leva ett liv på jorden, men ingendera har något att göra med den enastående frid som Guds Son utger till sina jordiska bröder. Den frid som Mikael ger sina barn på jorden är samma frid som fyllde hans egen själ när han själv i köttslig gestalt levde sitt liv som dödlig just här i denna värld. Jesu frid är glädjen och tillfredsställelsen hos en gudsmedveten individ som har vunnit den seger som man vinner då man helt lär sig att göra Guds vilja medan man lever de dödligas liv på jorden. Friden i Jesu sinne byggde på en absolut mänsklig tro på verkligheten av den gudomlige Faderns visa och deltagande överomsorg. Jesus mötte svårigheter på jorden. Han har till och med felaktigt kallats ”sorgernas man”, men under alla dessa erfarenheter tröstades han av den tillit som ständigt gav honom kraft att fullfölja syftet med sitt liv i full förvissning om att han hela tiden utförde Faderns vilja.
181:1.9 (1954.6) Jesus var beslutsam, ihärdig och grundligt hängiven i sin missions fullbordande, men han var ingen kallsinnig och hårdhudad stoiker. Han sökte alltid finna de glada aspekterna i sina livsupplevelser, men han var ingen blind optimist som hade lurat sig själv. Mästaren visste allt som skulle hända med honom, men han var orädd. Efter att han hade utgett sin frid till var och en av sina anhängare kunde han följdriktigt säga: ”Låt inte era hjärtan vara oroade, inte heller räddhågade.”
181:1.10 (1955.1) Jesu frid är därför friden och förvissningen hos en son som fullt och fast tror att hans levnadsbana i tid och evighet säkert och fullständigt sköts om och upprätthålls av en allvis, allälskande och allsmäktig Andefader. Det är sannerligen en frid som övergår det dödliga sinnets förstånd, men som det troende människohjärtat helt kan åtnjuta.
181:2.1 (1955.2) Mästaren hade avslutat sina avskedsinstruktioner och slutliga råd till apostlarna som grupp. Han ägnade sig åt att ta farväl individuellt och ge var och en något ord som personligt råd i samband med att han gav sin avskedsvälsignelse. Apostlarna satt fortfarande på sina platser runt bordet så som när de först satte sig ned för att inta den Sista Måltiden, och när Mästaren gick runt bordet och talade till dem reste sig varje man när Jesus vände sig till honom.
181:2.2 (1955.3) Till Johannes sade Jesus: ”Du, Johannes, är den yngste av mina bröder. Du har stått mig mycket nära, och fastän jag älskar er alla med samma kärlek som en far visar sina söner, valdes du av Andreas till att vara en av de tre som alltid skulle finnas nära mig. Dessutom har du företrätt mig, och måste fortsätta att göra det, i många ärenden som gäller min familj på jorden. Och jag beger mig till Fadern, Johannes, med fullt förtroende för att du fortsätter att vaka över dem som är köttsligen mina. Se till att deras nuvarande förvirring beträffande min mission inte på något sätt hindrar dig från att ge dem all sympati, alla råd och all hjälp just så som du vet att jag skulle ge om jag var kvar i köttslig gestalt. Och när de alla börjar se ljuset och helt stiger in i gudsriket, och ni då alla med glädje välkomnar dem, förlitar jag mig på att du, Johannes, hälsar dem speciellt välkomna från mig.
181:2.3 (1955.4) ”Och nu när de sista timmarna av mitt livsskede på jorden närmar sig, håll dig nära till hands så att jag kan lämna dig något meddelande beträffande min familj. När det gäller det arbete som Fadern har satt i mina händer, så är det nu avslutat med undantag för min köttsliga död, och jag är redo att dricka denna sista bägare. Men vad beträffar de ansvarigheter som min jordiske far Josef har lämnat åt mig och som jag har skött under min livstid, så måste jag nu lita på dig att du i alla dessa ärenden handlar i mitt ställe. Och jag har valt dig, Johannes, att göra detta åt mig därför att du är den yngste och därför sannolikt överlever de övriga apostlarna.
181:2.4 (1955.5) ”En gång kallade vi dig och din bror åskans söner. Du var envis och intolerant när du kom till oss, men du har förändrats mycket sedan du ville få mig att kalla ned eld från himlen i huvudet på okunniga och tanklösa icke-troende. Och du måste än mer förändras. Du bör bli aposteln för det nya bud som jag ikväll har gett er. Ägna ditt liv åt att lära dina bröder att älska varandra så som jag har älskat er.”
181:2.5 (1955.6) När Johannes Sebedaios stod där i rummet på övervåningen och tårarna rann nedför hans kinder, såg han in i Mästarens ansikte och sade: ”Och det vill jag göra, min Mästare, men hur kan jag lära mig att mer älska mina bröder?” Och då svarade Jesus: ”Du lär dig att älska dina bröder mer när du först lär dig att mer älska deras Fader i himlen och efter det att du har blivit uppriktigt mer intresserad av deras välfärd i tiden och i evigheten. Och allt sådant människointresse främjas av förståelsefull sympati, osjälviskt tjänande och frikostig förlåtelse. Ingen bör förakta din ungdom, men jag uppmanar dig att alltid ta vederbörlig hänsyn till att åldern ofta företräder erfarenhet och att ingenting i människornas liv kan ersätta faktisk erfarenhet. Sträva efter att leva i fred med alla människor, i synnerhet med dina vänner i det himmelska rikets brödrasamfund. Och kom alltid ihåg, Johannes, att inte tvista med de själar som du vill vinna för riket.”
181:2.6 (1956.1) Sedan efter att ha gått runt sin egen plats stannade Mästaren en stund vid Judas Iskariots plats. Apostlarna var ganska förvånade över att Judas inte hade återvänt än, och de hade bra gärna velat veta vad Jesu sorgsna ansiktsuttryck betydde, när han stod vid förrädarens tomma plats. Men ingen av dem, utom möjligen Andreas, hyste ens den minsta tanke om att deras kassör hade gått ut för att förråda sin Mästare, så som Jesus hade antytt för dem tidigare under kvällen och under måltiden. Det hade hänt så mycket att de för tillfället helt hade glömt Mästarens tillkännagivande att en av dem skulle förråda honom.
181:2.7 (1956.2) Jesus gick nu över till Simon Seloten, som reste sig och lyssnade till följande uppmaning: ”Du är en sann son till Abraham, men vilken tid har jag inte haft med att försöka göra dig till en son i detta himmelska rike. Jag älskar dig, och så gör alla dina bröder. Jag vet att du älskar mig, Simon, och jag vet att du också älskar Guds rike, men du försöker fortfarande få detta rike att komma enligt ditt tycke. Jag vet mycket väl att du till slut kommer att fatta mitt evangeliums andliga natur och betydelse, och att du tappert kommer att arbeta för att förkunna det, men jag är bekymrad för vad som kan hända med dig när jag går bort. Jag skulle fröjdas över att veta att du inte vacklar; jag skulle bli lycklig om jag kunde veta att efter att jag beger mig till Fadern, du inte skulle upphöra att vara min apostel och att du skulle uppföra dig acceptabelt som en ambassadör för det himmelska riket.”
181:2.8 (1956.3) Jesus hann knappt sluta tala till Simon Seloten innan denne eldige patriot, torkande sina ögon, sade: ”Mästare, oroa dig inte för min trohet. Jag har vänt allting ryggen för att kunna ägna mitt liv åt att etablera ditt rike på jorden, och jag kommer inte att vackla. Jag har överlevt varje besvikelse hittills, och jag kommer inte att överge dig.”
181:2.9 (1956.4) Sedan sade Jesus, som lade sin hand på Simons axel: ”Det är sannerligen uppfriskande att höra dig tala så, i synnerhet i en stund som denna, men min gode vän, du vet fortfarande inte vad du talar om. Inte för ett ögonblick skulle jag tvivla på din trohet, din hängivenhet; jag vet att du inte skulle tveka att dra ut i strid och dö för mig, liksom alla dessa andra” (och de nickade alla ett energiskt bifall), ”men det kommer inte att fordras av dig. Jag har upprepade gånger sagt dig att detta rike inte är av denna värld och att mina lärjungar inte går ut i strid för att grundlägga det. Jag har sagt dig detta många gånger, Simon, men du vägrar att se sanningen i vitögat. Jag är inte oroad för din lojalitet gentemot mig och riket, men vad gör du när jag går bort och du till sist vaknar upp till insikten om att du inte har fattat betydelsen av min undervisning och att du måste anpassa dina missuppfattningar till realiteten att det råder en annan och andlig tingens ordning i Guds rike?”
181:2.10 (1956.5) Simon ville säga något mer, men Jesus höjde sin hand för att hejda honom och fortsatte med att säga: ”Ingen av mina apostlar är mer uppriktig och ärlig i sitt hjärta än du, men ingen av dem kommer efter min avfärd att vara så upprörd och modfälld som du. I all din modlöshet skall min ande vara hos dig, och dessa dina bröder överger dig inte. Glöm inte vad jag har lärt dig om förhållandet mellan medborgarskap på jorden och sonskap i Faderns andliga rike. Tänk väl över allt som jag har sagt dig om att ge kejsaren det som är kejsarens och Gud det som tillhör Gud. Ägna ditt liv, Simon, åt att visa hur väl den dödliga människan kan följa min uppmaning att erkänna de världsliga skyldigheterna gentemot civilmyndigheterna och samtidigt göra andlig tjänst i rikets brödrasamfund. Om Sanningens Ande får undervisa dig uppkommer aldrig någon konflikt mellan de krav som medborgarskap på jorden ställer och sonskapet i himlen, såvida inte de världsliga härskarna understår sig att kräva den hyllning och dyrkan som tillkommer endast Gud.
181:2.11 (1957.1) ”Och sedan, Simon, när du slutligen inser allt detta, och efter att du har skakat av dig din nedstämdhet och gått ut för att med stor kraft förkunna evangeliet, glöm aldrig att jag var med dig även under hela den tid du var modfälld och att jag skall vara med dig ända till själva slutet. Du skall alltid vara min apostel, och efter att du blir villig att se med andens öga och i högre grad ställa din vilja under den himmelske Faderns vilja, då skall du återvända till arbetet som min ambassadör, och ingen skall för den skull att du var långsam i att fatta de sanningar som jag har lärt dig ta ifrån dig den auktoritet som jag har gett dig. Och nu, Simon, varnar jag dig än en gång att de som kämpar med svärdet går under med svärdet, medan de som arbetar i anden får evigt liv i det kommande riket och glädje och frid i det rike som nu är. Och när det arbete som har getts i dina händer är färdigt på jorden skall du, Simon, sitta ned tillsammans med mig i mitt rike på andra sidan. Du skall verkligen få se det rike du har längtat efter, men inte i detta liv. Fortsätt att tro på mig och på det som jag har uppenbarat för dig, och du skall få evigt liv i gåva.”
181:2.12 (1957.2) När Jesus hade sagt vad han ville säga till Simon Seloten tog han några steg över till Matteus Levi och sade: ”Det åligger dig inte längre att skaffa medel till apostlagruppens kassa. Snart, mycket snart skingras ni alla; ni får inte glädjas åt att ha ens en enda av era bröder vid er sida för att trösta och stödja er. Då ni går vidare och predikar rikets evangelium måste ni söka er nya medarbetare. Jag har sänt er ut två och två under er träningstid, men nu när jag lämnar er, och sedan ni har återhämtat er från chocken, blir det för er att ensamma gå ut till världens alla hörn för att förkunna detta goda budskap: att de dödliga som har styrkts av tron är Guds söner.”
181:2.13 (1957.3) Då sade Matteus: ”Men Mästare, vem skall sända ut oss, och hur skall vi veta vart vi skall gå? Skall Andreas visa oss vägen?” Och Jesus svarade: ”Nej Levi, Andreas vägleder er inte längre när det gäller att förkunna evangeliet. Han fortsätter förvisso som er vän och rådgivare ända till den dag då den nya läraren kommer, och därefter leder Sanningens Ande var och en av er ut till arbetet för rikets utbredning. Du har förändrats mycket sedan den dag vid tullhuset då du först började följa mig; men du måste förändras ännu mer innan du kan se framför dig ett brödrasamfund där icke-judar sitter sida vid sida med juden i broderlig samvaro. Men låt din iver för att vinna dina judiska bröder verka tills du är helt tillfredsställd, och vänd dig sedan med kraft till icke-judarna. En sak kan du vara säker på, Levi: du har vunnit dina bröders förtroende och tillgivenhet; alla älskar de dig.” (Och alla tio gav uttryck för sitt samtycke till Mästarens ord.)
181:2.14 (1958.1) ”Levi, jag vet mycket om dina bekymmer, uppoffringar och bemödanden för att hålla kassan fylld, vilket dina bröder inte vet, och det fröjdar mig att fastän han som bar penningpungen är frånvarande, så är skatteindrivaren-ambassadören här vid min avskedssammankomst med rikets budbärare. Jag ber för att du med andens ögon måtte se innebörden av min undervisning. Och när den nya läraren kommer in i ditt hjärta, följ honom så som han leder dig och låt dina bröder — ja hela världen — se vad Fadern kan göra för en hatad skatteindrivare som vågade följa Människosonen och tro på rikets evangelium. Allt från första stund älskade jag dig, Levi, så som dessa andra galiléer. Då du därför så väl vet att varken Fadern eller Sonen har anseende till person, se till att du inte gör några sådana skillnader bland dem som genom din verksamhet kommer till tro på evangeliet. Och ägna därför, Matteus, hela ditt framtida liv till att visa alla människor att Gud inte har anseende till person; att i Guds ögon och i rikets gemenskap är alla människor jämlika; alla troende är Guds söner.”
181:2.15 (1958.2) Jesus gick sedan över till Jakob Sebedaios, som stod tyst medan Mästaren vände sig till honom och sade: ”Jakob, när du och din yngre bror en gång kom till mig för att söka företräde till rikets hedersplatser och jag sade er att det var Faderns sak att utdela sådana, frågade jag om ni kunde tömma min bägare, och ni svarade båda att ni var det. Även om ni inte då var redo, och även om ni inte nu är det, förbereds ni inom kort för en sådan tjänst av den erfarenhet som ni snart skall genomgå. Med ert beteende förargade ni vid det tillfället era bröder. Om de inte redan helt har förlåtit dig kommer de att göra det när de ser dig tömma min bägare. Vare sig din verksamhet blir lång eller kort, var tålmodig i din själ. När den nya läraren kommer, låt honom lära dig en medkännande inställning och den förstående tolerans som föds av en sublim tillit till mig och en fullkomlig underkastelse under Faderns vilja. Ägna ditt liv åt att uppvisa den kombinerade mänskliga tillgivenheten och gudomliga värdigheten hos en lärjunge som känner Gud och tror på Sonen. Och alla som lever så uppenbarar evangeliet även på det sätt som de dör. Du och din bror Johannes kommer att gå skilda vägar, och en av er får kanske sitta ned tillsammans med mig i det eviga riket långt före den andre. Det skulle hjälpa dig mycket om du lärde dig att till den sanna visdomen hör finkänslighet såväl som mod. Du borde lära dig skarpsinne och rådighet vid sidan av din aggressivitet. Det kommer att komma sådana suprema stunder då mina lärjungar inte tvekar att ge sitt liv för detta evangelium, men i alla vanliga fall vore det långt bättre att blidka de trolösas vrede, så att ni må leva och fortsätta att predika det glada budskapet. Så långt det står i din makt, lev länge på jorden så att ditt liv under många år må bära frukt i form av själar vunna för det himmelska riket.”
181:2.16 (1958.3) När Mästaren hade slutat tala till Jakob Sebedaios gick han runt till den ända av bordet där Andreas satt, såg sin trogne medhjälpare i ögonen och sade: ”Andreas, du har troget företrätt mig som tillförordnad ledare för det himmelska rikets ambassadörer. Fastän du ibland har tvivlat och vid andra tillfällen lagt i dagen en farlig blyget, har du dock alltid varit riktigt rättrådig och ytterst rättvis i förhållandet till dina medarbetare. Allt sedan du och dina bröder ordinerades till rikets budbärare har ni varit en självstyrande grupp för alla administrativa ärenden, frånsett att jag bestämde dig till ledare för dessa utvalda. Inte i något annat timligt ärende har jag verkat för att styra eller inverka på era beslut. Och jag gjorde så för att ni skulle ha en ledare som kunde styra alla era senare överläggningar i gruppen. I mitt universum och i min Faders universum av universer behandlas våra bröder och söner som individer i alla sina andliga relationer, men för alla grupprelationer ser vi till att det finns ett klart ledarskap. Vårt rike är ett ordningens rike, och där två eller flera viljevarelser verkar i samarbete tillhandahålls alltid den auktoritet som ledarskapet ger.
181:2.17 (1959.1) ”Och nu, Andreas, eftersom du är ledare för dina bröder i kraft av mitt förordnande och således har tjänat som min personliga representant, och då jag står i begrepp att lämna er och bege mig till min Fader, befriar jag dig nu från allt ansvar för dessa timliga och administrativa ärenden. Härefter får du inte utöva någon annan bestämmanderätt över dina bröder än den som du har förvärvat i din egenskap av andlig ledare och som dina bröder därför villigt erkänner. Från och med denna stund får du inte utöva någon auktoritet över dina bröder såvida de inte på nytt ger dig en sådan bestämmanderätt genom att definitivt besluta om en sådan stadga efter att jag har begett mig till Fadern. Men denna befrielse från ansvaret som administrativ ledare för gruppen minskar inte på något sätt din moraliska plikt att göra allt som står i din makt för att med en fast och kärleksfull hand hålla samman dina bröder samlade under den prövande tid som vi har genast framför oss, de dagar som nödvändigtvis ligger mellan den stund då jag lämnar min köttsliga gestalt och den tid då jag sänder den nya läraren som skall bo i era hjärtan och som till slut skall leda er till all sanning. Då jag gör mig redo att lämna er vill jag befria dig från allt administrativt ansvar som hade sitt upphov och berättigande i min närvaro som en bland er. Härefter utövar jag endast andlig auktoritet över er och bland er.
181:2.18 (1959.2) ”Om dina bröder önskar ha dig kvar som sin rådgivare anmodar jag dig att i alla timliga såväl som andliga ärenden göra ditt yttersta för att främja frid och harmoni mellan olika grupper av uppriktiga evangelietroende. Ägna återstoden av ditt liv åt att främja den broderliga kärlekens praktiska aspekter bland dina bröder. Var vänlig mot mina köttsliga bröder när de helt börjar omfatta detta evangelium; visa kärleksfull och opartisk tillgivenhet för grekerna i väster och Abner i öster. Fastän mina apostlar snart skall skingras till världens alla fyra hörn för att där förkunna det glada budskapet om frälsningen i sonskapet hos Gud, skall du hålla dem samman under den prövande tiden just framför oss, den period av intensiv prövning under vilken ni måste lära er att tro detta evangelium utan att jag personligen är närvarande, medan ni tålmodigt inväntar ankomsten av den nya läraren, Sanningens Ande. Och så, Andreas, även om det inte skulle tillfalla dig att utföra de gärningar som i människors ögon är stora, var tillfreds med att vara lärare och rådgivare åt dem som gör sådana ting. Gå vidare med ditt arbete på jorden ända till slutet, och sedan skall du fortsätta denna verksamhet i det eviga riket, ty har jag inte mången gång sagt er att jag också har andra får, som inte hör till denna fålla?”
181:2.19 (1959.3) Jesus gick sedan över till tvillingarna Alfaios, och stående mellan dem sade han: ”Mina små barn, ni är en av de tre brödrapar som beslöt sig för att följa mig. Ni har alla sex lyckats väl med att arbeta i fred med dem som är ert eget kött och blod, men ingen har lyckats bättre med det än ni. Svåra tider ligger just framför oss. Ni kanske inte förstår allt som kommer att hända er och era bröder, men tvivla aldrig på att ni en gång blev kallade till rikets arbete. För en tid kommer det inte att finnas några folkmassor som behöver styras, men bli inte modfällda när ert livsverk är avslutat skall jag ta emot er i höjden, där ni i härligheten skall få berätta om er frälsning för serafernas härskaror och mängderna av Guds höga Söner. Ägna ert liv åt att upplyfta det alldagliga arbetet. Visa alla människor på jorden och änglarna i himlen hur glatt och modigt den dödliga människan kan återvända till sina tidigare arbeten efter att för någon tid ha kallats till att arbeta i Guds särskilda tjänst. Om ert arbete med rikets yttre angelägenheter tills vidare skulle visa sig vara avslutat, borde ni gå tillbaka till era tidigare arbeten utrustade med den nya upplysning som erfarenheten av sonskapet hos Gud ger och med den ädla insikten att för den gudsmedvetne finns ingenting sådant som är bara vanligt arbete eller världsligt slit. För er som har arbetat tillsammans med mig har allting blivit heligt, och allt jordiskt arbete har blivit ett tjänande även av Gud Fadern själv. Och när ni får höra nyheterna om vad era tidigare apostlakamrater åstadkommer, gläd er då med dem och fortsätt med ert dagliga arbete såsom de som väntar på Gud och gör sin tjänst medan de väntar. Ni har varit mina apostlar och skall alltid vara det, och jag skall minnas er i det kommande riket.”
181:2.20 (1960.1) Sedan gick Jesus över till Filippos, som reste sig och fick höra följande budskap av sin Mästare: ”Filippos, du har ställt många dumma frågor till mig, men jag har gjort mitt bästa för att besvara var enda, och nu vill jag besvara den sista av dessa frågor som har stigit upp i ditt högst ärliga men oandliga sinne. Under hela den tid jag har gått runt bordet och närmat mig dig har du frågat dig själv: ’Vad skall jag ta mig till om Mästaren går bort och lämnar oss ensamma i världen?’ O, du klentrogne! Och dock har du nästan lika mycket som många av dina bröder. Du har varit en bra proviantmästare, Filippos. Du svek oss endast några få gånger, och en av de gångerna använde vi till att manifestera Faderns härlighet. Ditt förvaltarskap är snart till ända. Du måste inom kort mer fullständigt ägna dig åt det arbete som du kallades till — att predika rikets evangelium. Filippos, du har alltid velat att man skulle visa dig, och mycket snart skall du få se stora ting. Det hade varit mycket bättre om du hade sett allt detta genom tron, men eftersom du var uppriktig även i ditt materiella synsätt skall du leva för att se mina ord gå i uppfyllelse. Och sedan när du blir välsignad med andlig syn, gå då ut till ditt arbete och ägna ditt liv åt att leda mänskligheten att söka Gud och att söka efter eviga realiteter med den andliga trons öga och inte med det materiella sinnets ögon. Kom ihåg, Filippos, att du har en stor mission på jorden, ty världen är fylld av dem som ser på livet just så som du har varit benägen att göra. Du har ett storartat arbete framför dig, och när det har utförts i tro skall du komma till mig i mitt rike, och det skall bli mig ett stort nöje att visa dig sådant som ögat inte har sett, örat inte har hört, och det dödliga sinnet inte har föreställt sig. Bli under tiden som ett litet barn i andens rike och låt mig som den nye lärarens ande leda dig framåt i det andliga riket. Och på det sättet kan jag göra mycket för dig som jag inte har kunnat åstadkomma medan jag har vistats bland er som en världens dödlig. Och minns alltid, Filippos, att den som har sett mig har sett Fadern.”
181:2.21 (1960.2) Sedan gick Mästaren över till Natanael. När Natanael reste sig bad Jesus honom sätta sig, satte sig själv vid hans sida och sade: ”Natanael, du har lärt dig att leva ovanför fördomarna och att vara allt tolerantare sedan du blev min apostel. Men du har mycket mer att lära dig. Du har varit en välsignelse för dina kamrater däri att din konsekventa uppriktighet alltid har varit en påminnelse för dem. När jag har gått bort kan det hända att din frispråkighet kan inverka störande på hur du kommer överens med dina bröder, både gamla och nya. Du borde lära dig att uttryckandet av även en god tanke måste anpassas enligt åhörarens intellektuella status och andliga utveckling. Uppriktigheten är till största nytta i rikets arbete när den förenas med finkänslighet.
181:2.22 (1961.1) ”Om du lärde dig att arbeta tillsammans med dina bröder skulle du kanske kunna nå mer bestående resultat, men om du finner att du vandrar iväg för att söka upp dem som tänker som du, vig i så fall ditt liv till att visa att den gudsmedvetne lärjungen även ensam i världen och isolerad från sina troende fränder kan bli en som bygger upp riket. Jag vet att du förblir trogen till slutet, och jag skall en dag välkomna dig till den större tjänsten i mitt rike i höjden.”
181:2.23 (1961.2) Då talade Natanael och ställde denna fråga till Jesus: ”Jag har lyssnat till din undervisning allt sedan du först kallade mig till tjänst i detta rike, men ärligt sagt kan jag inte helt förstå innebörden av allt vad du berättar för oss. Jag vet inte vad jag kan vänta mig härnäst, och jag tror att de flesta av mina bröder är lika förbryllade, men de drar sig för att bekänna sin förvirring. Kan du hjälpa mig? Jesus satte sin hand på Natanaels axel och sade: ”Min vän, det är inte märkligt att du känner dig förbryllad när du försöker fatta innebörden av min andliga förkunnelse, ty du är så handikappad av dina förutfattade meningar baserade på den judiska traditionen och så förvirrad av din ihärdiga tendens att tolka mitt evangelium i enlighet med de skriftlärdas och fariséernas läror.
181:2.24 (1961.3) ”Jag har muntligen lärt er mycket och jag har levt mitt liv bland er. Jag har gjort allt som kan göras för att upplysa ert sinne och befria er själ, och det som ni inte har kunnat få från min undervisning och mitt liv, det måste ni nu bereda er på att får från alla lärares lärare — den faktiska erfarenheten. Och i all denna nya erfarenhet som nu väntar er skall jag gå före er och Sanningens Ande skall vara med er. Frukta inte; det som ni inte nu lyckas förstå skall den nya läraren, när han har kommit, uppenbara för er under återstoden av ert liv på jorden och under er träning genom de eviga tidsåldrarna.”
181:2.25 (1961.4) Och sedan vände sig Mästaren till dem alla och sade: ”Bli inte bestörta över att ni inte kan fatta hela innebörden av evangeliet. Ni är endast finita, dödliga människor, och det som jag har lärt er hör till det infinita, gudomliga och eviga. Var tålmodiga och vid gott mod, ty ni har eviga tidsåldrar framför er under vilka ni kan fortsätta ert stegvisa uppnående av erfarenheten att bli fulländade, såsom er Fader i Paradiset är fullkomlig.”
181:2.26 (1961.5) Sedan gick Jesus över till Tomas, som reste sig och hörde honom säga: ”Tomas, du har ofta saknat tro; men när du har haft dina perioder av tvivel har du dock aldrig saknat mod. Jag vet mycket väl att de falska profeterna och osanna lärarna inte kommer att bedra dig. När jag är borta kommer dina bröder att allt mer uppskatta ditt kritiska sätt att se på nya läror. Och när ni under kommande tider alla skingras till världens alla hörn, kom då ihåg att du fortfarande är min ambassadör. Ägna ditt liv åt det stora arbetet att påvisa hur människans kritiska materiella sinne kan segra över det intellektuella tvivlets tröghet när det får se en manifestation av den levande sanningen, så som den verkar i erfarenheten hos av anden födda män och kvinnor som bär andens frukt i sitt liv och som älskar varandra så som jag har älskat er. Tomas, jag är glad att du anslöt dig till oss, och jag vet att du efter en kort period av förvirring kommer att fortsätta i rikets tjänst. Dina tvivel har förbryllat dina bröder, men de har aldrig bekymrat mig. Jag har förtroende för dig, och jag skall gå före dig ända till världens yttersta delar.”
181:2.27 (1962.1) Sedan gick Mästaren över till Simon Petrus, som reste sig när Jesus tilltalade honom: ”Petrus, jag vet att du älskar mig och att du kommer att ägna ditt liv åt att offentligt förkunna detta evangelium för jude och icke-jude, men jag är betryckt över att dina år av så nära förbindelse med mig inte har gjort mer för att hjälpa dig att tänka innan du talar. Vilket slags erfarenhet måste du gå igenom innan du lär sig att vakta din tunga? Hur mycket besvär har du inte ställt till med för oss med ditt tanklösa tal, med din förmätna självsäkerhet! Och du går mot mycket mer svårigheter om du inte övervinner denna svaghet. Du vet att dina bröder älskar dig trots denna svaghet, och du bör också förstå att denna brist på intet sätt försvagar min tillgivenhet för dig, men den minskar din användbarhet och upphör aldrig att orsaka svårigheter för dig. Men du kommer otvivelaktigt att få mycken hjälp av den erfarenhet som du kommer att gå igenom redan denna natt. Och det som jag nu säger till dig, Petrus, det säger jag likaså till alla dina bröder som är församlade här: I natt finns det stor fara för er alla att vackla på grund av mig. Ni vet att det står skrivet: ’Herden skall dräpas och fåren skall skingras.’ När jag är borta finns det stor fara för att några av er dukar under för tvivel och gör felsteg till följd av det som händer med mig. Men jag lovar er nu att komma tillbaka till er en kort tid, och att jag sedan kommer att gå före er in i Galiléen.
181:2.28 (1962.2) Då sade Petrus, som placerade sin hand på Jesu axel: ”Även om alla mina bröder skulle duka under för tvivel på grund av dig, lovar jag att aldrig komma på fall för vad du än må göra. Jag skall gå med dig och om så behövs dö för dig.”
181:2.29 (1962.3) När Petrus stod där framför sin Mästare, darrande i hela kroppen av ett intensivt känslosvall och överflödande av äkta kärlek till honom, såg Jesus rakt in i hans tårfyllda ögon och sade: ”Petrus, sannerligen, sannerligen säger jag dig, i natt innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre eller fyra gånger. Och det som du sålunda inte lärde dig av en fridfull samvaro med mig kommer du att få lära dig genom mycken bedrövelse och många sorger. Och sedan när du verkligen har lärt dig denna nödvändiga läxa bör du stärka dina bröder och fortsätta med att leva ditt liv ägnat åt att predika evangeliet, även fast du kan tänkas hamna i fängelse och möjligen följa mig i att betala det suprema priset för kärleksfull tjänst vid byggandet av Faderns rike.
181:2.30 (1962.4) ”Men minns mitt löfte: När jag är uppstånden skall jag stanna en tid hos er innan jag beger mig till Fadern. Och även i natt skall jag be Fadern att stärka var och en av er inför det som ni nu så snart måste genomgå. Jag älskar er alla med den kärlek som Fadern hyser för mig, och därför bör ni hädanefter älska varandra så som jag har älskat er.”
181:2.31 (1962.5) Och sedan, efter att de hade sjungit en psalm, gav de sig i väg till lägret på Olivberget.
Urantiaboken
Kapitel 182
182:0.1 (1963.1) KLOCKAN var omkring tio denna torsdagskväll när Jesus gick i spetsen för de elva apostlarna från Elias och Maria Markus hem tillbaka till lägret vid Getsemane. Allt sedan den dagen uppe på bergskullarna hade Johannes Markus tagit till sin uppgift att hålla ett vakande öga på Jesus. Johannes, som var i behov av sömn, hade fått vila flera timmar medan Mästaren hade varit i rummet på övervåningen med sina apostlar, men då han hörde dem på väg ned, steg han upp och slängde snabbt på sig en linnekappa, följde dem genom staden, över Kidronbäcken och vidare till deras privata läger nära intill Getsemaneparken. Johannes Markus förblev så nära Mästaren hela denna natt och nästa dag att han bevittnade allt och hörde mycket av vad Mästaren sade från och med nu fram till korsfästelsen.
182:0.2 (1963.2) När Jesus och de elva var på väg tillbaka till lägret började apostlarna undra vad Judas långa frånvaro betydde, och de talade med varandra om Mästarens förutsägelse att en av dem skulle förråda honom, och för första gången misstänkte de att allt inte stod rätt till med Judas Iskariot. Men de uttalade inte högt några kommentarer om Judas förrän de kom fram till lägret och märkte att han inte var där och väntade på deras ankomst. När de alla ansatte Andreas för att få veta vad som hade hänt med Judas svarade deras ledare endast: ”Jag vet inte var Judas är, men jag är rädd för att han har övergett oss.”
182:1.1 (1963.3) En liten stund efter att de hade anlänt till lägret sade Jesus till dem: ”Mina vänner och bröder, min tid med er är nu mycket kort och jag vill att vi går avskilt för oss själva för att be till vår Fader i himlen om styrka att hålla oss uppe i denna stund och härefter i allt det arbete vi har att göra i hans namn.”
182:1.2 (1963.4) När Jesus hade sagt detta ledde han vägen en kort bit uppför Olivberget, och på en flat klippa med utsikt över hela Jerusalem bad han dem knäböja i en cirkel runt honom, så som de hade gjort den dag de blev ordinerade. Sedan när han stod där mitt bland dem i glansen från det mjuka månskenet lyfte han sina ögon mot himlen och bad:
182:1.3 (1963.5) ”Fader, min stund har kommit; förhärliga nu din Son, så att Sonen kan förhärliga dig. Jag vet att du har gett mig all makt över alla levande varelser i mitt rike, och jag skall ge evigt liv åt alla som blir Guds trossöner. Och detta är evigt liv, att mina skapade varelser känner dig som den ende sanne Guden och allas Fader, och att de tror på honom som du har sänt till världen. Fader, jag har upphöjt dig på jorden och utfört det arbete som du gav mig att göra. Jag har nästan avslutat min utgivning till barnen av vår egen skapelse; det återstår för mig endast att lägga ned mitt köttsliga liv. Och nu, min Fader, förhärliga mig med den härlighet som jag hade hos dig innan denna värld fanns till, och tag än en gång emot mig vid din högra sida.
182:1.4 (1964.1) ”Jag har uppenbarat dig för de män som du utvalde från världen och gav åt mig. De är dina — allt liv är i dina händer — du gav dem åt mig, och jag har levt bland dem och undervisat dem om livets väg, och de har trott. Dessa män håller på att lära sig att allt vad jag har kommer från dig, och att det liv som jag lever i köttslig gestalt är för till att göra min Fader känd för världarna. Den sanning som du har gett mig har jag uppenbarat för dem. Dessa mina vänner och ambassadörer har uppriktigt velat ta emot ditt ord. Jag har berättat för dem att jag utgick från dig, att du sände mig till denna värld och att jag står i begrepp att återvända till dig. Fader, jag ber innerligt för dessa utvalda män. Och jag ber inte för dem såsom jag skulle be för världen, utan såsom för dem som jag har utvalt från världen att företräda mig i världen efter att jag har återvänt till ditt arbete, just så som jag har representerat dig i denna värld under min vistelse i köttslig gestalt. Dessa män är mina; du gav dem åt mig; men allt mitt är för evigt ditt, och allt som var ditt har du nu gjort till mitt. Du har varit upphöjd i mig, och jag ber nu att jag måtte bli hedrad i dessa män. Jag kan inte längre vara i denna värld; jag återvänder inom kort till det arbete du har gett mig att utföra. Jag måste lämna kvar dessa män för att representera oss och vårt rike bland människorna. Fader, håll dessa män trofasta när jag nu är färdig att ge upp mitt liv i köttslig form. Hjälp dessa mina vänner att vara ett i anden, såsom vi är ett. Så länge jag var hos dem kunde jag vaka över dem och leda dem, men nu står jag i begrepp att gå bort. Var nära dem, Fader, tills vi sänder den nya läraren att trösta och stärka dem.
182:1.5 (1964.2) ”Du gav mig tolv män, och jag har behållit dem alla utom en, hämndens son, som inte längre ville ha gemenskap med oss. Dessa män är svaga och sköra, men jag vet att vi kan lita på dem; jag har prövat dem; de älskar mig, såsom de även vördar dig. Samtidigt som de får lida mycket för min skull, önskar jag att de även får fyllas av glädjen över förvissningen om sonskapet i det himmelska riket. Jag har gett dessa män ditt ord och lärt dem sanningen. Världen kan tänkas hata dem, så som den har hatat mig, men jag ber inte att du tar dem ut ur världen, endast att du bevarar dem från det onda i världen. Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning. Och så som du sände mig in i denna värld, likväl är jag redo att sända dessa män in i världen. För deras skull har jag levt bland människorna och helgat mitt liv till att tjäna dig, så att jag skulle kunna inspirera dem till rening genom den sanning som jag har lärt dem och den kärlek jag har uppenbarat för dem. Jag vet mycket väl, Fader min, att jag inte behöver be dig vaka över dessa bröder efter det att jag har gått bort; jag vet att du älskar dem just så som jag, men jag gör detta för att de bättre skall inse att Fadern älskar de dödliga människorna precis så som Sonen gör det.
182:1.6 (1964.3) ”Och nu, min Fader, vill jag be inte endast för dessa elva män utan även för alla andra som nu tror eller som härefter må tro på rikets evangelium genom deras framtida verksamhet med att sprida ordet. Jag vill att de alla skall vara ett, så som du och jag är ett. Du är i mig och jag är i dig, och jag vill att dessa troende också skall vara i oss, att båda vår andar skall bo i deras inre. Om mina barn är ett, såsom vi är ett, och om de älskar varandra så som jag har älskat dem, då kommer alla människor att tro jag utgick från dig och vara villiga att ta emot den uppenbarelse av sanning och härlighet som jag har framfört. Den härlighet som du gav mig har jag uppenbarat för dessa troende. Så som du har levt med mig i anden, så har jag levt med dem i köttet. Så som du har varit ett med mig, så har jag varit ett med dem, och så skall den nya läraren för evigt vara ett med dem och i dem. Och allt detta har jag gjort för att mina bröder i köttslig gestalt må veta att Fadern älskar dem precis så som Sonen, och att du älskar dem just så som du älskar mig. Fader, arbeta med mig för att frälsa dessa troende så att de snart kan komma för att vara hos mig i härligheten och sedan gå vidare för att förena sig med dig i omfamningen i Paradiset. De som tjänar med mig i förödmjukelsen vill jag ha hos mig i härligheten för att de skall få se allt det som du har satt i mina händer som den eviga skörden från den sådd i tiden som jag gjorde i de dödligas köttsliga gestalt. Jag längtar efter att få visa mina jordiska bröder den härlighet jag hade hos dig innan denna värld grundades. Denna värld vet mycket litet om dig, rättfärdige Fader, men jag känner dig, och jag har gjort dig känd för dessa troende, och de kommer att göra ditt namn känt för andra generationer. Och nu lovar jag dem att du skall vara med dem i världen så som du har varit med mig — just så.”
182:1.7 (1965.1) De elva apostlarna förblev knäböjande i denna cirkel kring Jesus i flera minuter innan de reste sig och under tystnad återvände till det närbelägna lägret.
182:1.8 (1965.2) Jesus bad för enighet bland sina efterföljare, men han önskade inte enhetlighet. Synden skapar en död nivå av ond tröghet, men rättfärdigheten när den skapande anden till individuell erfarenhet av den eviga sanningens levande realiteter och av den progressiva gemenskapen med Faderns gudomliga ande och Sonens gudomliga ande. I den andliga gemenskapen mellan den troende sonen och den gudomlige Fadern kan det aldrig finnas något gruppmedvetande som företräder en läromässig slutlighet och sekteristisk överlägsenhet.
182:1.9 (1965.3) Under förloppet av sin sista bön tillsammans med apostlarna antydde Mästaren att han hade manifesterat Faderns namn för världen. Det är verkligen vad han gjorde när han genom sitt fulländade liv i köttslig gestalt uppenbarade Gud. Fadern i himlen hade försökt uppenbara sig själv för Mose, men han kunde inte gå längre än till att få det att sägas: ”JAG ÄR”. Pressad på ytterligare information om sig själv, avslöjades endast: ”JAG ÄR den JAG ÄR”. Men när Jesus hade avslutat sitt jordiska liv hade detta Faderns namn blivit så uppenbarat att Mästaren, som var Fadern inkarnerad, sannerligen kunde säga:
182:1.10 (1965.4) Jag är livets bröd.
182:1.11 (1965.5) Jag är det levande vattnet.
182:1.12 (1965.6) Jag är världens ljus.
182:1.13 (1965.7) Jag är alla tidsåldrars längtan.
182:1.14 (1965.8) Jag är den öppna dörren till evig frälsning.
182:1.15 (1965.9) Jag är det ändlösa livets verklighet.
182:1.16 (1965.10) Jag är den gode herden.
182:1.17 (1965.11) Jag är vägen till oändlig fullkomlighet.
182:1.18 (1965.12) Jag är uppståndelsen och livet.
182:1.19 (1965.13) Jag är den eviga överlevnadens hemlighet.
182:1.20 (1965.14) Jag är vägen, sanningen och livet.
182:1.21 (1965.15) Jag är den infinite Fadern till mina finita barn.
182:1.22 (1965.16) Jag är den sanna vinstocken; ni är grenarna.
182:1.23 (1965.17) Jag är hoppet för alla som känner den levande sanningen.
182:1.24 (1965.18) Jag är den levande bron från en värld till en annan.
182:1.25 (1965.19) Jag är den levande länken mellan tiden och evigheten.
182:1.26 (1965.20) Sålunda vidgade Jesus den levande uppenbarelsen om Guds namn för alla generationer. Så som den gudomliga kärleken uppenbarar Guds natur, så avslöjar den eviga sanningen hans namn i proportioner som ständigt vidgas.
182:2.1 (1966.1) Apostlarna blev mycket chockerade när de återvände till lägret och fann att Judas saknades. Medan de elva apostlarna förde en upphetsad diskussion om sin förrädiske medapostel tog David Sebedaios och Johannes Markus Jesus åt sidan och avslöjade att de under flera dagar hade hållit Judas under uppsikt och att de visste att han ämnade förråda Mästaren i händerna på hans fiender. Jesus lyssnade till dem men sade endast: ”Mina vänner, ingenting kan hända Människosonen om inte Fadern i himlen så vill. Låt inte era hjärtan oroas; allting kommer att samverka till Guds ära och människors frälsning.”
182:2.2 (1966.2) Den glada sinnesstämningen hos Jesus började avta. Under timmens gång blev han allt mer allvarlig, rentav bedrövad. Apostlarna, som var mycket upprörda, var ovilliga att återvända till sina tält fastän Mästaren själv bad dem göra så. Då han återvände från sitt samtal med David och Johannes riktade han sina sista ord till alla elva och sade: ”Mina vänner, gå och vila er. Gör er redo för morgondagens arbete. Kom ihåg att vi alla bör underkasta oss den himmelske Faderns vilja. Min frid lämnar jag hos er.” Då han hade sagt detta gav han dem tecken att gå till sina tält, men när de gick kallade han på Petrus, Jakob och Johannes och sade: ”Jag önskar att ni stannar hos mig en liten stund.”
182:2.3 (1966.3) Apostlarna somnade bara för att de bokstavligen var utmattade. De hade inte fått tillräckligt med sömn allt sedan de kom till Jerusalem. Innan de gick till sina separata sovplatser tog Simon Seloten dem över till sitt tält där han förvarade svärden och de andra vapnen och försåg var och en med denna stridsutrustning. De tog alla emot vapnen och fäste dem på sig utom Natanael. När Natanael vägrade att beväpna sig sade han: ”Mina bröder, Mästaren har upprepade gånger sagt oss att hans rike inte är av denna värld och att hans lärjungar inte skall strida med svärd för att få det grundlagt. Jag tror på det; jag tror inte att Mästaren behöver ha oss att använda svärdet till hans försvar. Vi har alla sett hans mäktiga kraft och vet att han kunde försvara sig mot sina fiender om han så ville. Om han inte gör motstånd mot sina fiender måste det betyda att ett sådant förfarande är ett uttryck för hans strävan att följa sin Faders vilja. Jag skall be, men svärdet svingar jag inte.” När Andreas hörde vad Natanael sade gav han tillbaka sitt svärd till Simon Seloten. Sålunda var nio av dem beväpnade när de skiljdes för natten.
182:2.4 (1966.4) Förbittringen över att Judas var en förrädare överskuggade för ögonblicket allt annat i apostlarnas sinne. Vad Mästaren hade sagt med hänseende till Judas under förloppet av den sista bönen öppnade deras ögon till faktumet att Judas hade övergett dem.
182:2.5 (1966.5) Sedan de åtta apostlarna till slut hade gått till sina tält, och medan Petrus, Jakob och Johannes stod där redo att ta emot Mästarens order, ropade Jesus till David Sebedaios: ”Sänd mig din snabbaste och mest tillförlitliga budbärare.” När David kom fram till Mästaren med en viss Jakob, tidigare löpare i den nattliga budbärartjänsten mellan Jerusalem och Betsaida, vände sig Jesus till honom och sade: ”Bege dig i all hast till Abner i Filadelfia och säg: ’Mästaren sänder fridshälsningar till dig och säger att den stund har kommit då han överlämnas i händerna på sina fiender, som kommer att döda honom, men att han kommer att uppstå från de döda och uppenbara sig för dig inom kort, innan han far till Fadern, och att han då skall ge dig vägledning för den tid då den nya läraren kommer för att bo i era hjärtan.’” Och när Jakob hade övat in detta budskap tills Mästaren var nöjd sände han i väg honom med orden: ”Frukta inte vad någon skulle kunna göra åt dig, Jakob, ty i natt springer en osynlig budbärare vid din sida.”
182:2.6 (1967.1) Sedan vände sig Jesus till ledaren för de besökande grekerna som hade slagit läger tillsammans med dem och sade: ”Min broder, oroas inte av det som snart kommer att ske, emedan jag redan har varskott er. Människosonen kommer att dödas på anstiftan av sina fiender, översteprästerna och judarnas styresmän, men jag kommer att uppstå för att en kort tid vara hos er innan jag beger mig till Fadern. Och när du har sett allt detta ske, prisa Gud och styrk dina bröder.”
182:2.7 (1967.2) I vanliga fall brukade apostlarna personligen önska Mästaren god natt, men denna kväll var de så upptagna av den plötsliga insikten om Judas desertering och så överväldigade av Mästarens ovanliga avskedsbön att de bara lyssnade till hans avskedshälsning och avlägsnade sig under tystnad.
182:2.8 (1967.3) Jesus sade ännu detta till Andreas när han lämnade honom den kvällen: ”Andreas, gör vad du kan för att hålla dina bröder samlade tills jag kommer till er igen, efter att jag har tömt denna bägare. Stärk dina bröder, och tänk på att jag redan har sagt er allt. Frid vare med dig.”
182:2.9 (1967.4) Ingen av apostlarna väntade sig att något ovanligt skulle hända den natten, eftersom det redan var så sent. De sökte sömn för att kunna stiga upp tidigt nästa morgon och vara beredda på det värsta. De trodde att översteprästerna skulle försöka anhålla deras Mästare tidigt på morgonen, emedan inget världsligt arbete någonsin utfördes efter klockan tolv på påskens beredelsedag. Endast David Sebedaios och Johannes Markus förstod att Jesu fiender skulle komma tillsammans med Judas redan den natten.
182:2.10 (1967.5) David hade arrangerat att den natten stå vakt på den övre stigen som ledde till vägen mellan Betania och Jerusalem, medan Johannes Markus skulle hålla vakt längs vägen som vid Kidron ledde upp till Getsemane. Innan David gick för att fullgöra sin självpåtagna uppgift som utpost tog han farväl av Jesus och sade: ”Mästare, det har varit mig ett stort nöje att få tjäna dig. Mina bröder är dina apostlar, men jag har glatt mig åt att göra dessa mindre arbeten då de borde göras, och jag kommer att sakna dig av hela mitt hjärta när du är borta.” Då sade Jesus till David: ”David, min son, andra har gjort vad de blev anvisade att göra, men du har skött denna tjänst av ditt eget hjärtas önskan, och jag har inte varit blind för din tillgivenhet. Du också skall en gång tjäna tillsammans med mig i det eviga riket.”
182:2.11 (1967.6) Sedan när David skulle till att gå för att vakta den övre stigen sade han till Jesus: ”Jag vill säga dig, Mästare, att jag sände efter din familj, och jag har fått meddelande från en budbärare att de är i Jeriko ikväll. De kommer att vara här tidigt i morgon på förmiddagen, eftersom det vore farligt för dem att på natten komma upp längs den förbannade vägen.” Jesus såg på David och sade bara: ”Må så ske, David.”
182:2.12 (1967.7) När David hade vandrat upp på Olivberget började Johannes Markus sin nattvaka nära den väg som längs bäcken ledde ned till Jerusalem. Johannes skulle ha stannat på denna vaktpost, om det inte hade varit för hans stora önskan att vara nära Jesus och att få veta vad som hände. Kort efter att David lämnade honom och han såg att Jesus tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes drog sig tillbaka till en närbelägen ravin, blev han så överväldigad av både tillgivenhet och nyfikenhet att han lämnade sin vaktpost, följde efter dem och gömde sig i buskarna, varifrån han såg och hörde allt som hände under dessa sista stunder i trädgården just innan Judas och de beväpnade vakterna kom för att arrestera Jesus.
182:2.13 (1968.1) Medan allt detta pågick i Mästarens läger överlade Judas Iskariot med kaptenen för tempelvakterna. Denne hade samlat sina män i förberedelse för att under förrädarens ledning gå ut och arrestera Jesus.
182:3.1 (1968.2) Efter att allt hade blivit stilla och lugnt i lägret tog Jesus Petrus, Jakob och Johannes med sig och gick en kort bit upp till en närbelägen ravin, dit han ofta hade gått tidigare för bön och gemenskap. De tre apostlarna kunde inte undgå att se att han var smärtfyllt betryckt; aldrig tidigare hade de sett Mästaren så svårt tyngd och sorgsen. När de kom fram till hans andaktsställe bad han de tre sitta ned och vaka med honom medan han gick ett stenkast från dem för att be. När han hade fallit framstupa bad han: ”min Fader, jag kom till denna värld för att göra din vilja, och det har jag gjort. Jag vet att stunden har kommit för mig att lägga ned mitt liv i köttslig form, och jag ryggar inte tillbaka för det, men jag vill veta att det är din vilja att jag tömmer denna bägare. Sänd mig förvissningen om att jag gör dig till viljes i min död liksom jag har gjort i mitt liv.”
182:3.2 (1968.3) Mästaren förblev i en andäktig stämning, en stund och när han sedan gick över till de tre apostlarna fann han dem i djup sömn, ty deras ögon var tunga och de kunde inte hålla sig vakna. När Jesus väckte dem sade han: ”Vad! Kan ni inte vaka med mig ens i en timme? Kan ni inte se att min själ är ytterst bedrövad, ända till döds, och att jag behöver ert sällskap?” Efter att de tre hade vaknat från sin sömn gick Mästaren igen avskilt för sig själv, föll ned till marken och bad igen: ”Fader jag vet att det är möjligt att undvika denna bägare — allting är möjligt för dig — men jag har kommit för att göra din vilja, och fastän detta är en bitter bägare, vill jag tömma den om det är din vilja.” När han hade bett med dessa ord kom en mäktig ängel ned vid hans sida, talade till honom samt berörde och styrkte honom.
182:3.3 (1968.4) När Jesus kom tillbaka för att tala med de tre apostlarna fann hann dem igen djupt sovande. Han väckte dem och sade: ”I en stund som denna har jag behov av att ni vakar och ber med mig — och desto mer har ni behov av att be att ni inte råkar i frestelse — varför faller ni i sömn när jag lämnar er?”
182:3.4 (1968.5) Sedan drog sig Mästaren för tredje gången tillbaka och bad: ”Fader, du ser mina sovande apostlar; var barmhärtig mot dem. Anden är visserligen villig, men kroppen är svag. Och nu, Fader, om denna bägare inte undgås, då skulle jag vilja tömma den. Ske icke min vilja, utan din.” När han hade avslutat sin bön låg han en stund framstupa på marken. När han reste sig och gick tillbaka till sina apostlar fann han dem än en gång sovande. Han såg på dem, gjorde en medlidsam gest och sade ömt: ”Sov ni nu och vila er; avgörandets stund är förbi. Den stund är nu inne då Människosonen skall förrådas i sina fienders händer.” Medan han böjde sig ned och skakade om dem för att väcka dem sade han: ”Stig upp, låt oss gå tillbaka till lägret, ty se, den som förråder mig är nära, och nu är den stunden här då min flock skall skingras. Men jag har redan berättat för er om allt detta.”
182:3.5 (1968.6) Under de år som Jesus levde bland sina anhängare fick de sannerligen många bevis på hans gudomliga natur, men snart skulle de få bevittna nya bevis på hans mänsklighet. Just före den största av alla uppenbarelser av hans gudomlighet, uppståndelsen, måste nu de största bevisen för hans dödliga natur komma, nämligen hans förödmjukelse och korsfästelse.
182:3.6 (1969.1) För varje gång som han bad i trädgården fick hans mänsklighet ett allt starkare trosgrepp om hans gudomlighet. Hans mänskliga vilja blev mer fullständigt ett med hans Faders gudomliga vilja. Bland orden som den mäktiga ängeln sade till honom, fanns budskapet att Fadern önskade se sin Son avsluta sin jordiska utgivning genom att undergå de skapades upplevelse av döden, så som alla dödliga varelser måste uppleva det materiella sönderfallet när de övergår från tillvaron i tiden till framåtskridandet i evigheten.
182:3.7 (1969.2) Tidigare under kvällen hade det inte förefallit så svårt att tömma bägaren, men när människan Jesus tog farväl av sina apostlar och sände dem till vila blev prövningen mer förfärande. Jesus upplevde den naturliga fluktuation i sina känslor, som är gemensam för all mänsklig upplevelse, och just nu var han uttröttad av ansträngning, utmattad av de långa timmarna av ansträngande arbete och plågsam ängslan för apostlarnas säkerhet. Fastän ingen dödlig kan tro sig förstå tankarna och känslorna hos Guds inkarnerade Son vid en tid som denna, vet vi att han utstod en stor vånda och genomled en outsäglig sorg, ty svetten rullade i stora droppar nedför hans ansikte. Han var till slut övertygad om att Fadern avsåg att låta händelserna ha sin naturliga gång; han var fast besluten att inte använda något av sin suveräna makt som suprem ledare för ett universum för att rädda sig.
182:3.8 (1969.3) De församlade härskarorna från en vidsträckt skapelse svävade nu över denna skådeplats, tillfälligt underställda Gabriels och Jesu Personaliserade Riktares gemensamma befäl. Divisionshärförarna för dessa himmelska arméer hade upprepade gånger varnats för att ingripa i dessa händelser på jorden såvida inte Jesus själv skulle beordra dem att intervenera.
182:3.9 (1969.4) Att skiljas från apostlarna var en erfarenhet som innebar en stor ansträngning för Jesu mänskliga hjärta. Denna kärlekssorg tyngde ned på honom och gjorde det svårare att möta en sådan död som han mycket väl visste väntade honom. Han insåg hur svaga och okunniga hans apostlar var, och han bävade för att lämna dem. Han visste mycket väl att tiden för hans avfärd var inne, men hans mänskliga hjärta ville finna ut om det möjligen fanns något rättmätigt sätt att undfly denna förfärliga belägenhet av lidande och sorg. När hjärtat sålunda hade sökt en flyktväg, och inte funnit den, var det villigt att tömma bägaren. Mikaels gudomliga sinne visste att han hade gjort sitt bästa för de tolv apostlarna, men Jesu mänskliga hjärta önskade att mer skulle kunna göras för dem innan de lämnades ensamma i världen. Jesu hjärta höll på att krossas; han älskade sannerligen sina bröder. Han var isolerad från sin köttsliga familj; en av hans utvalda medarbetare var i färd med at förråda honom. Hans far Josefs folk hade avvisat honom och därmed förseglat sin undergång som ett folk med en speciell mission på jorden. Hans själ plågades av tillbakavisad kärlek och förkastad barmhärtighet. Det var en av dessa fruktansvärda stunder i människans liv då allting tycks falla över en med förkrossande grymhet och förfärlig pina.
182:3.10 (1969.5) Jesus var som människa inte okänslig för denna situation av enskild ensamhet, offentlig skam och ett synbarligt misslyckande av hans syfte. Alla dessa känslor störtade över honom med en obeskrivlig tyngd. I denna stora sorg återvände hans sinne till hans barndomsdagar i Nasaret och till hans tidiga verksamhet i Galiléen. I denna stora prövnings stund vällde många av de angenäma scenerna från hans jordiska verksamhet upp i hans sinne. Och det var dessa gamla minnen från Nasaret, Kafarnaum, Hermonberget och från soluppgångarna och solnedgångarna över den glittrande Galileiska sjön som lugnade honom när han gjorde sitt hjärta starkt och redo att möta förrädaren som så snart skulle förråda honom.
182:3.11 (1970.1) Innan Judas och soldaterna anlände hade Mästaren helt återvunnit sin vanliga jämvikt. Anden hade segrat över köttet; tron hade hävdat sig över alla mänskliga tendenser att frukta eller hysa tvivel. Den suprema prövningen av människonaturens fullständiga förverkligande hade mötts och acceptabelt beståtts. Än en gång var Människosonen redo att möta sina fiender lugn till sinnes och fullt förvissad om sin oövervinnlighet som en dödlig människa oreserverat ägnad åt att göra Faderns vilja.
Urantiaboken
Kapitel 183
183:0.1 (1971.1) SEDAN Jesus till slut hade fått Petrus, Jakob och Johannes att vakna föreslog han att de skulle gå till sina tält och försöka sova för att vara redo för morgonens plikter. Men vid det här laget var de tre apostlarna helt vakna. De hade vederkvickts av sina korta stunder av sömn, och dessutom stimulerades och upplivades de av att två upprörda budbärare anlände till platsen och frågade efter David Sebedaios, och då de hastigt gav sig i väg för att söka upp honom när Petrus berättade för dem var han höll vakt.
183:0.2 (1971.2) Även fast åtta av apostlarna sov djupt var då grekerna, som hade slagit läger bredvid dem, mer rädda för oroligheter, till den grad att de hade satt ut en vaktpost som skulle alarmera dem om fara uppstod. När dessa två budbärare skyndade in i lägret började den grekiske vakten väcka alla sina landsmän, som fullt påklädda och fullt beväpnade strömmade ut från sina tält. Hela lägret var nu vaket, med undantag av de åtta apostlarna. Petrus ville kalla på sina medarbetare, men Jesus förbjöd honom definitivt. Mästaren uppmanade dem milt att återvända till sina tält, men de var motvilliga att följa hans förslag.
183:0.3 (1971.3) Då Mästaren inte lyckades skingra sina anhängare lämnade han dem och vandrade ned mot olivpressen nära ingången till Getsemaneparken. Fastän de tre apostlarna, grekerna och andra som bodde i lägret tvekade att genast följa efter honom, skyndade sig Johannes Markus fram runt olivträden och gömde sig i ett litet skjul nära olivpressen. Jesus drog sig bort från lägret och från sina vänner för att hans anhållare när de kom skulle kunna arrestera honom utan att störa hans apostlar. Mästaren var rädd för att om apostlarna var vakna och på plats när han arresterades, kunde åsynen av att bli förrådd av Judas till den grad väcka deras fientlighet att de skulle göra motstånd mot soldaterna och skulle sättas i häkte tillsammans med honom. Han fruktade att om de arresterades tillsammans med honom, kunde de också förgås med honom.
183:0.4 (1971.4) Fastän Jesus visste att planen att döda honom hade sitt upphov i de judiska styresmännens råd, var han också medveten om att alla sådana skändliga ränker till fullo gillades även av Lucifer, Satan och Caligastia. Han visste mycket väl att dessa världsrebeller också gärna såg att alla apostlar gick under tillsammans med honom.
183:0.5 (1971.5) Jesus satte sig ned ensam på olivpressen, där han inväntade förrädarens ankomst, och han sågs i den stunden endast av Johannes Markus och en oräknelig skara av himmelska observatörer.
183:1.1 (1971.6) Det finns en stor fara för missförstånd när det gäller betydelsen av talrika uttalanden och många händelser i samband med avslutandet av Mästarens livsskede i köttslig gestalt. Den grymma behandling som de okunniga tjänarna och hårdhudade soldaterna utsatte Jesus för, det orättvisa genomförandet av rättegångarna mot honom och den känslolösa inställningen hos dem som gjorde anspråk på att vara religiösa ledare får inte sammanblandas med det faktum att Jesus, när han tålmodigt underkastade sig allt detta lidande och all denna förödmjukelse, uppriktigt följde Paradisfaderns vilja. Det var verkligen och sannerligen Faderns vilja att hans Son skulle tömma de dödligas erfarenhetsbägare i sin helhet, från födseln till döden, men Fadern i himlen hade inget som helst att göra med uppeggandet av det barbariska beteendet hos dessa förment civiliserade människor vilka så brutalt torterade Mästaren och så fasansfullt överöste hans person, som inte gjorde motstånd, med den ena skymfen efter den andra. Dessa omänskliga och chockerande upplevelser som Jesus fick genomlida under de sista timmarna av sitt liv som dödlig var inte i någon som helst mening en del av Faderns gudomliga vilja, vilken Jesu mänskliga natur så segerrikt hade förbundit sig att utföra när människan i honom slutligen gav sig åt Gud, såsom uttrycktes i den tredelade bön som han framförde i trädgården medan hans trötta apostlar sov den fysiska utmattningens sömn.
183:1.2 (1972.1) Fadern i himlen önskade att hans Gåvoson skulle avsluta sitt jordiska livsskede på ett naturligt sätt, precis så som alla dödliga i köttslig gestalt måste sluta sitt liv på jorden. Vanliga män och kvinnor kan inte förvänta sig att deras sista timmar på jorden och inträdande dödsepisoden skulle underlättas av någon speciell försynens skickelse. Följaktligen valde Jesus att lägga ned sitt köttsliga liv på det sätt som överensstämde med händelsernas naturliga gång, och han vägrade ståndaktigt att frigöra sig från det grymma greppet från en ondskefull sammansvärjning av omänskliga händelser som med horribel förvissning svepte fram mot hans otroliga förödmjukelse och nedriga död. Varje bit av all denna förbluffande manifestation av hat och exempellösa demonstration av grymhet var onda människors och gudlösa dödligas verk. Gud i himlen uttryckte inte sin vilja till det, inte heller dikterades det av Jesu ärkefiender, fastän de gjorde mycket för att förvissa sig om att tanklösa och ondsinta dödliga på detta sätt skulle avvisa Gåvosonen. Till och med han som är syndens fader vände bort sitt ansikte från den olidliga fasa som utspelade sig på korsfästelsescenen.
183:2.1 (1972.2) Efter att Judas så plötsligt lämnade bordet under den Sista Måltiden gick han direkt till sin kusins hem, och sedan gick de båda två raka vägen till tempelvakternas kapten. Judas bad kaptenen samla vaktmanskapet och meddelade honom att han var färdig att föra dem till Jesus. Då Judas anlände till platsen lite tidigare än väntat dröjde det något innan man kom iväg till familjen Markus hem, där Judas väntade sig att fortfarande finna Jesus i sällskap med apostlarna. Mästaren och de elva apostlarna avlägsnade sig från Elias Markus hem hela femton minuter innan förrädaren och vakterna anlände. Då anhållarna kom fram till familjen Markus hem var Jesus och de elva apostlarna redan gott och väl utanför stadens murar och på väg mot lägret vid Olivberget.
183:2.2 (1972.3) Judas blev mycket oroad av sitt misslyckande med att finna Jesus kvar i familjen Markus hus tillsammans med elva män, av vilka endast två var beväpnade för att göra motstånd. Han råkade känna till att endast Simon Petrus och Simon Seloten var utrustade med svärd när de på eftermiddagen lämnade lägret. Judas hade hoppats på att få Jesus arresterad när det var tyst och stilla i staden och då chansen till motstånd var liten. Förrädaren var rädd för att om han väntade tills de återvände till lägret skulle de stöta på ett drygt sextiotal hängivna lärjungar, och han visste också att Simon Seloten hade ett fullt tillräckligt lager av vapen i sin besittning. Judas blev allt mer nervös när han funderade på hur de elva trofasta apostlarna skulle avsky honom, och han var rädd för att de alla skulle försöka ta livet av honom. Han var inte bara illojal, utan även en riktig fegis till sinnes.
183:2.3 (1973.1) Då de inte fann Jesus i rummet på övervåningen bad Judas vaktkaptenen att återvända till templet. Vid denna tid hade styresmännen börjat samlas i den ledande översteprästens hem i förberedelse för att ta emot Jesus, emedan deras överenskommelse med förrädaren förutsatte att Jesus arresterades före midnatt den dagen. Judas förklarade för sina kumpaner att Jesus inte längre var kvar i familjen Markus hus och att det var nödvändigt att bege sig till Getsemane för att arrestera honom. Förrädaren fortsatte sedan med att säga att ett drygt sextiotal hängivna lärjungar fanns i lägret tillsammans med Jesus, och att de alla var väl beväpnade. Judarnas styresmän påminde Judas om att Jesus alltid hade predikat icke-våld, men Judas svarade att de inte kunde förlita sig på att alla Jesu anhängare följde den läran. Han var egentligen rädd för sitt eget skinn och dristade därför att be om ett följe om fyrtio beväpnade soldater. Eftersom de judiska myndigheterna inte hade någon så stor styrka av beväpnade män under sitt befäl, begav de sig genast till fästningen Antonia och anhöll om att den romerske kommendanten skulle ge dem denna vaktstyrka, men när han fick veta att de tänkte arrestera Jesus vägrade han genast att gå med på deras anhållan och hänvisade dem till sin överordnade officer. På så sätt åtgick över en timmes tid med att de gick från en myndighet till en annan tills de slutligen var tvungna att gå till Pilatus själv för att få tillstånd att använda romerska vaktsoldater. Det var sent när de kom fram till Pilatus hus, och han hade dragit sig tillbaka till sina privata rum med sin hustru. Han tvekade att ha någon som helst befattning med detta företag, i synnerhet som hans hustru bad honom att inte bevilja anhållan. Men då den ledande tjänstemannen vid judarnas råd var på plats och personligen anhöll om denna hjälp fann ståthållaren det klokt att bevilja anhållan och tänkte att han senare kunde rätta till någon orätt som de kunde vara benägna att begå.
183:2.4 (1973.2) När Judas Iskariot vid halvtolvtiden gav sig i väg från templet åtföljdes han således av över sextio personer — tempelvakter, romerska soldater och nyfikna tjänare hos översteprästerna och styresmännen.
183:3.1 (1973.3) När detta följe av beväpnade soldater och vakter, som bar facklor och lyktor, närmade sig trädgården skyndade sig Judas ett gott stycke framför truppen för att vara färdig att snabbt identifiera Jesus, så att fängslarna lätt kunde bära hand på honom innan hans följeslagare kunde komma till hans försvar. Det fanns dessutom ett annat skäl till att Judas ville hinna före Mästarens fiender: Han tänkte att det skulle se ut som om han hade anlänt före soldaterna, så att apostlarna och andra samlade kring Jesus kanske inte direkt skulle koppla ihop honom med de beväpnade vakterna som följde efter i hälarna på honom. Judas hade rentav tänkt sig att uppträda som den som hade skyndat sig ut för att varna dem för att anhållarna var i antågande, men den planen gick om intet av Jesu sätt att välkomna förrädaren. Fastän Mästaren tilltalade Judas vänligt, hälsade han honom som förrädare.
183:3.2 (1973.4) Så snart Petrus, Jakob och Johannes samt ett trettiotal av deras fränder i lägret såg den beväpnade truppen med facklor svänga runt bergskrönet visste de att soldaterna kom för att arrestera Jesus, och de rusade alla ned till nära olivpressen där Mästaren satt ensam i månskenet. Medan soldattruppen närmade sig från ena sidan kom de tre apostlarna och deras fränder från den andra sidan. När Judas steg fram för att tilltala Mästaren stod de två grupperna där, orörliga, med Mästaren mellan sig och Judas beredd att trycka förrädarens kyss på hans panna.
183:3.3 (1974.1) Det hade varit förrädarens hopp att, sedan han hade visat vakterna fram till Getsemane, bara kunna peka ut Jesus för soldaterna eller på sin höjd infria sitt löfte om att hälsa honom med en kyss och sedan snabbt dra sig tillbaka från scenen. Judas var storligen rädd för att alla apostlarna skulle vara närvarande och att de skulle koncentrera sin attack mot honom som hämnd för att han hade vågat förråda deras älskade lärare. Men när Mästaren hälsade honom som förrädare, blev han så förvirrad att han inte gjorde något försök att fly.
183:3.4 (1974.2) Jesus gjorde ett sista försök att rädda Judas från att handgripligen förråda honom, då han innan förrädaren nådde fram till honom steg åt sidan, vände sig till den främste soldaten till vänster, den romerske kaptenen, och sade: ”Vem söker ni?” Kaptenen svarade: ”Jesus från Nasaret.” Då steg Jesus fram direkt framför officeren, stod där i det lugna majestät som tillkommer hela denna skapelses Gud och sade: ”Det är jag.” Många i denna beväpnade trupp hade hört Jesus undervisa i templet, andra hade hört om hans mäktiga gärningar, och när de hörde honom så mäktigt tillkännage sin identitet ryggade de som stod i främsta leden plötsligt tillbaka. De överväldigades av häpnaden över hans lugna och majestätiska tillkännagivande av sin identitet. Det var därför inte nödvändigt för Judas att gå vidare i sitt förräderi. Mästaren hade djärvt avslöjat sig för sina fiender, och de kunde ha tagit honom utan Judas hjälp. Men förrädaren måste göra något som förklarade hans närvaro bland denna beväpnade trupp, och dessutom ville han visa att han utförde sin del av avtalet med judarnas styresmän om att förråda Jesus för att ha rätt till den stora belöning och ära som han trodde sig bli överöst med som ersättning för sitt löfte att överlämna Jesus i deras händer.
183:3.5 (1974.3) Medan vakterna samlade sig efter att först ha vacklat vid åsynen av Jesus och vid ljudet av hans ovanliga röst, och medan apostlarna och lärjungarna kom närmare, steg Judas fram till Jesus, tryckte en kyss på hans panna och sade: ”Var hälsad, Mästare och Lärare.” När Judas sålunda omfamnade sin Mästare sade Jesus: ”Vän, har du inte gjort nog? Måste du rentav förråda Människosonen med en kyss?”
183:3.6 (1974.4) Apostlarna och lärjungarna var bokstavligen förstummade av vad de såg. På en stund rörde sig ingen. Sedan lösgjorde sig Jesus från Judas svekfulla omfamning, steg fram till vakterna och soldaterna och frågade igen: ”Vem söker ni?” Igen sade kaptenen: ”Jesus från Nasaret”, och igen svarade Jesus: ”Jag har sagt dig att det är jag. Om du därför söker mig, låt dessa andra gå sin väg. Jag är redo att följa med dig.”
183:3.7 (1974.5) Jesus var färdig att följa med tillbaka till Jerusalem med vakterna, och kaptenen och soldaterna var helt villiga att låta de tre apostlarna och deras kamrater gå sin väg i fred. Men innan de hann komma iväg, och medan Jesus stod där och inväntade kaptenens order, gick en viss Malkos, den syriske livvakten till den ledande översteprästen, fram till Jesus för att binda händerna på hans rygg, fastän den romerske kaptenen inte hade gett order om att Jesus på detta sätt skulle bindas. När Petrus och hans kamrater såg sin Mästare utsättas för denna kränkning kunde de inte längre hålla sig tillbaka. Petrus drog sitt svärd och rusade tillsammans med de andra fram för att slå Malkos till marken. Men innan soldaterna hann komma till översteprästens tjänares försvar lyfte Jesus en förbjudande hand mot Petrus och sade strängt: ”Petrus, sätt tillbaka ditt svärd. De som griper till svärd skall dödas med svärd. Förstår du inte att det är Faderns vilja att jag tömmer denna bägare? Och vet du dessutom inte att jag även nu kunde ta befälet över mer än tolv legioner änglar och deras medarbetare, som kunde befria mig ur händerna på dessa få män?”
183:3.8 (1975.1) Fastän Jesus sålunda effektivt satte stopp för det fysiska motstånd som hans anhängare tillgrep, var det tillräckligt för att väcka rädslan hos vaktkaptenen, som nu med soldaternas hjälp med hårda tag hastigt band Jesus. När de band hans händer med tjocka rep sade Jesus till dem: ”Varför kommer ni emot mig med svärd och påkar som för att gripa en rövare? Dagligen var jag hos er i templet och offentligt undervisade folket, och ni gjorde inget försök att anhålla mig då.”
183:3.9 (1975.2) När Jesus hade bundits gav kaptenen, som fruktade att Mästarens anhängare kunde försöka frita honom, order om att de skulle anhållas, men soldaterna var inte tillräckligt snabba, ty när Jesu anhängare hörde kaptenen ge order om att arrestera dem flydde de hastigt tillbaka in i ravinen. Under hela denna tid hade Johannes Markus hållit sig gömd i det närbelägna skjulet. När vakterna började gå tillbaka mot Jerusalem med Jesus, försökte Johannes Markus smyga sig ut ur skjulet för att komma ifatt de flyende apostlarna och lärjungarna. Men just då han kom ut passerade en av de sista återvändande soldaterna, som hade förföljt de flyende lärjungarna, och då han fick syn på den unge mannen i sin linnekappa rusade han efter honom och kom nästan ifatt honom. I själva verket kom soldaten tillräckligt nära Johannes för att få tag i hans kappa, men den unge mannen frigjorde sig från plagget och flydde naken, medan soldaten stod där med den tomma kappan i hand. Johannes Markus tog sig i all hast till David Sebedaios på den övre stigen. När han hade berättat för David vad som hade hänt skyndade de bägge tillbaka till tälten med de sovande apostlarna och informerade alla åtta om att Mästaren hade blivit förrådd och arresterad.
183:3.10 (1975.3) Ungefär samtidigt som de åtta apostlarna väcktes började de som hade flytt upp i ravinen återvända, och de samlades alla nära olivpressen för att överlägga om vad som borde göras. Under tiden hade Simon Petrus och Johannes Sebedaios, som hade gömt sig bland olivträden, redan gett sig i väg efter hopen av soldater, vakter och tjänare som nu ledde Jesus tillbaka till Jerusalem som om de hade lett en desperat brottsling. Johannes följde nära efter folkhopen, men Petrus kom långt bakom. Efter det att Johannes Markus hade kommit loss från soldatens grepp försåg han sig med en kappa som han fann i Simon Petrus och Johannes Sebedaios tält. Han misstänkte att vakterna skulle ta Jesus till översteprästen emeritus Hannas hem. Han löpte därför en omväg genom olivlundarna, var framme före folkhopen och gömde sig nära ingången vid grinden till översteprästens palats.
183:4.1 (1975.4) Jakob Sebedaios fann sig skild Simon Petrus och sin bror Johannes sällskap, och därför förenade han sig nu vid olivpressen med de övriga apostlarna och deras fränder från lägret för att överlägga om vad som borde göras med anledning av Mästarens arrestering.
183:4.2 (1975.5) Andreas hade befriats från allt ansvar att fungera som gruppledare för sina medapostlar, och i enlighet därmed höll han sig tyst under denna största kris i deras liv. Efter en kort informell diskussion steg Simon Seloten upp på stenmuren vid olivpressen, framförde en lidelsefull vädjan om lojalitet mot Mästaren och rikets sak samt uppmanade sina medapostlar och de övriga lärjungarna att skynda efter folkhopen och frita Jesus. Majoriteten av sällskapet skulle ha varit benägen att följa hans aggressiva ledarskap om Natanael inte hade rest sig i det ögonblick Simon slutade tala och gett dem råd att fästa sin uppmärksamhet på Jesu ofta upprepade lära om icke-motstånd. Han påminde dem dessutom om att Jesus samma kväll hade instruerat dem att spara sina liv för den tid då de skulle gå ut i världen för att förkunna den goda nyheten i det himmelska rikets evangelium. Natanael understöddes i sin åsikt av Jakob Sebedaios, som nu berättade hur Petrus och andra hade dragit sina svärd för att förhindra arresterandet av Mästaren, och att Jesus hade bett Simon Petrus och de andra svärdsmännen sticka sin klinga tillbaka i skidan. Matteus och Filippos talade också, men diskussionen ledde inte till någonting definitivt förrän Tomas, som fäste deras uppmärksamhet på att Jesus hade gett Lasaros rådet att inte sätta sitt liv i fara, påpekade att de ingenting kunde göra för att rädda Mästaren emedan han vägrade att låta sina vänner försvara honom och eftersom han framhärdade i att inte använda sina gudomliga befogenheter för att hindra sina mänskliga fiender. Tomas övertalade dem att skingras var och en åt sitt håll, under förutsättning att David Sebedaios skulle stanna i lägret för att upprätthålla ett ställe för informationsutbyte och en budbärarcentral för gruppen. Vid halvtretiden den morgonen var lägret övergivet. Endast David fanns kvar med tre eller fyra budbärare efter att de andra hade sänts ut för att skaffa information om vart Jesus hade förts och vad man tänkte göra med honom.
183:4.3 (1976.1) Fem av apostlarna, nämligen Natanael, Matteus, Filippos och tvillingarna gömde sig i Betfage och Betania. Tomas, Andreas, Jakob och Simon Seloten gömde sig i staden. Simon Petrus och Johannes Sebedaios följde efter till Hannas hus.
183:4.4 (1976.2) Kort efter gryningen vandrade Simon Petrus, modlös och djupt förtvivlad, tillbaka till lägret vid Getsemane. David skickade honom tillsammans med en budbärare till hans bror Andreas, som befann sig i Nikodemos hem i Jerusalem.
183:4.5 (1976.3) Under hela den tid som Jesus hängde på korset stannade Johannes Sebedaios, såsom Jesus hade sagt till honom, ständigt i hans närhet, och det var Johannes som från timme till timme försåg Davids budbärare med information som de förde till David i lägret i trädgården och som sedan fördes vidare till apostlarna i deras gömställen och till Jesu familj.
183:4.6 (1976.4) Sannerligen, herden har slagits ned och fåren har skingrats! Fastän de alla vagt insåg att Jesus på förhand hade varnat dem för just denna situation, var de alltför svårt chockerade av Mästarens plötsliga försvinnande för att kunna använda sitt sinne på normalt sätt.
183:4.7 (1976.5) Det var kort efter att det hade börjat dagas och snart efter att Petrus hade skickats till att förena sig med sin bror då Juda, Jesu köttslige broder, anlände helt andfådd till lägret sedan han hade sprungit före resten av Jesu familj, bara för att få veta att Mästaren redan hade arresterats. Han skyndade tillbaka ned längs Jerikovägen med denna information till sin mor, sina bröder och systrar. David Sebedaios sände bud med Juda till Jesu familj att de skulle samlas i Martas och Marias hus i Betania och där invänta de nyheter som hans budbärare regelbundet skulle förse dem med.
183:4.8 (1976.6) Sådan var situationen under torsdagsnattens senare del och fredagens tidiga morgontimmar vad beträffar apostlarna, de främsta lärjungarna och Jesu familj på jorden. Alla dessa grupper och individer hölls i kontakt med varandra genom den budbärartjänst som David Sebedaios fortsättningsvis ledde från sitt högkvarter i lägret vid Getsemane.
183:5.1 (1977.1) Innan soldaterna lämnade trädgården med Jesus uppstod en dispyt mellan tempelvakternas judiske kapten och soldatkompaniets romerske kapten om vart de skulle föra Jesus. Tempelvakternas kapten gav order om att han skulle föras till Kajafas, som då var ledande överstepräst. De romerska soldaternas kapten beordrade att han skulle föras till den f.d. översteprästen och Kajafas svärfar Hannas, i dennes palats. Detta gjorde han därför att romarna hade för vana att behandla alla ärenden som gällde tillämpningen av judarnas religiösa lagar direkt med Hannas. Den romerske kaptenens order åtlyddes; de förde Jesus till Hannas för ett preliminärt förhör.
183:5.2 (1977.2) Judas höll sig under marschen nära kaptenerna och hörde allt som sades, men han tog inte del i ordväxlingen, ty varken den judiske kaptenen eller den romerske officeren ville säga ens ett ord till förrädaren — till den grad föraktade de honom.
183:5.3 (1977.3) Ungefär vid denna tid skyndade sig Johannes Sebedaios, som mindes Mästarens instruktioner om att han alltid skulle hålla sig nära till hands, fram nära Jesus där denne marscherade mellan de två kaptenerna. När tempelvakternas befälhavare såg Johannes komma upp vid sidan av dem sade han till sin medhjälpare: ”Tag denne man och bind honom. Han är en av anhängarna till den här mannen.” Men när den romerske kaptenen hörde detta, såg sig omkring och fick syn på Johannes, gav han order om att aposteln skulle komma över till hans sida och att ingen fick ofreda honom. Sedan sade den romerske kaptenen till den judiske kaptenen: ”Denne man är varken förrädare eller en feg stackare. Jag såg honom i trädgården, och han drog inte svärd mot oss. Han är modig nog att komma fram för att vara hos sin Mästare, och ingen skall lägga hand på honom. Den romerska lagen ger varje fånge rätt att ha åtminstone en vän med sig inför domarskranket, och denne man skall inte hindras från att stå vid sidan av sin Mästare, denna fånge.” När Judas hörde detta blev han så skamsen och förödmjukad att han sackade efter de andra och kom ensam fram till Hannas palats.
183:5.4 (1977.4) Detta förklarar varför Johannes Sebedaios tilläts stanna nära Jesus under alla hans prövande upplevelser den natten och nästa dag. Judarna var rädda för att säga något åt honom eller att på något sätt ofreda honom emedan han hade fått något av ställningen hos en romersk rådgivare, utsedd att verka som observatör av förfarandet vid judarnas domstol för religiösa ärenden. Johannes privilegierade ställning stärktes ytterligare när romaren, då han överlämnade Jesus till tempelvakternas kapten vid grinden till Hannas palats, vände sig till sin medhjälpare och sade: ”Följ med fången och se till att judarna inte dödar honom utan tillstånd av Pilatus. Vakta att de inte lönnmördar honom och se till att hans vän från Galiléen tillåts vara med och observera allt som sker.” På så sätt kunde Johannes vara nära Jesus ända fram till tiden för hans död på korset fastän de övriga tio apostlarna fortfarande måste hålla sig gömda. Johannes verkade under romerskt beskydd, och judarna vågade inte ofreda honom förrän efter Mästarens död.
183:5.5 (1977.5) På hela vägen till Hannas palats öppnade Jesus inte sin mun. Från den stund då han arresterades ända tills han framträdde inför Hannas, sade Människosonen inte ett ord.
Urantiaboken
Kapitel 184
184:0.1 (1978.1) REPRESENTANTER för Hannas hade i hemlighet instruerat de romerska soldaternas kapten att genast föra Jesus till Hannas palats efter att han hade arresterats. Den före detta ledande översteprästen ville bibehålla sin prestige som judarnas främsta religiösa auktoritet. Han hade också ett annat ändamål då han i flera timmar höll kvar Jesus i sitt hus, nämligen att få tid för att lagligen sammankalla det judiska rådets domstol. Det var inte lagligt för rådsdomstolen att sammanträda innan morgonoffret hade förrättats i templet, och det offret skedde vid tretiden på morgonen.
184:0.2 (1978.2) Hannas visste att en domstol bestående av det judiska rådets medlemmar väntade i hans svärson Kajafas palats. Omkring trettio medlemmar av judarnas råd hade vid midnatt samlats i den ledande översteprästens hem för att vara redo att sitta till doms över Jesus när han skulle kunna föras inför dem. Endast de medlemmar hade samlats som var kraftigt och öppet emot Jesus och hans förkunnelse, ty det behövdes endast tjugotre medlemmar för att domstolen skulle vara beslutför.
184:0.3 (1978.3) Jesus tillbringade omkring tre timmar i Hannas palats på Olivberget, inte långt från trädgården vid Getsemane där de arresterade honom. Johannes Sebedaios var fri och trygg i Hannas palats inte endast på grund av den romerska kaptenens ord, utan också därför att de äldre tjänarna kände honom och hans bror Jakob väl då de mången gång hade varit gäster i palatset, för den f.d. översteprästen var en avlägsen släkting till deras mor Salome.
184:1.1 (1978.4) Hannas, som blivit förmögen av inkomsterna från templet, med sin svärson som tjänstförrättande ledande överstepräst och med sina förbindelser till de romerska myndigheterna, var verkligen den mäktigaste enskilda individen i hela det judiska samfundet. Han var en slipad och diplomatisk organisatör och konspiratör. Han ville styra detta ärende som gällde att bli av med Jesus. Han vågade inte lämna en så viktig sak helt till sin burduse och aggressive svärsons avgörande. Hannas ville förvissa sig om att rättegången mot Jesus inte rann sadducéerna ur händerna. Han fruktade en möjlig sympati för Jesus hos somliga fariséerna, då han såg att praktiskt taget alla de medlemmar av judarnas råd som hade omfattat Jesu strävan var fariséer.
184:1.2 (1978.5) Hannas hade inte sett Jesus på flera år, inte sedan Mästaren hade gjort ett besök i hans hus och genast avlägsnat sig när han märkte hur kallt och reserverat han togs emot av Hannas. Hannas hade tänkt ta fasta på denna tidigare bekantskap och med hjälp av den försöka övertala Jesus att ta tillbaka sina påståenden och lämna Palestina. Han ville inte gärna ha del i mordet på en god man och resonerade att Jesus kanske kunde välja att lämna landet hellre än att möta döden. Men när Hannas stod inför den orubblige och beslutsamme galilén visste han genast att det vore lönlöst att komma med sådana förslag. Jesus var ännu mer majestätisk och samlad än vad Hannnas mindes att han var.
184:1.3 (1979.1) När Jesus var ung hade Hannas intresserat sig mycket för honom, men nu var hans inkomster hotade av vad Jesus helt nyligen hade gjort då han drev ut penningväxlarna och de övriga handelsmännen från templet. Denna handling hade mycket mer än Jesu läror väckt den tidigare översteprästens fientlighet.
184:1.4 (1979.2) Hannas trädde in i sin rymliga audienssal, satte sig i en stor stol och befallde att Jesus skulle föras inför honom. Sedan han hade tillbringat en liten stund att under tystnad granska Mästaren sade han: ”Du förstår väl att något måste göras åt din undervisning eftersom du stör freden och ordningen i vårt land.” Då Hannas såg frågande på Jesus såg Mästaren honom rakt in i ögonen men svarade ingenting. Hannas talade igen: ”Vilka är namnen på dina lärjungar, förutom agitatorn Simon Seloten?” Igen såg Jesus ned på honom men svarade inte.
184:1.5 (1979.3) Hannas blev avsevärt besvärad av att Jesus vägrade besvara hans frågor, så pass mycket att han sade till honom: ”Bryr du dig inte alls om huruvida jag är vänlig mot dig eller inte? Har du ingen respekt för den makt jag har att bestämma om de ärenden som tas upp i den kommande rättegången mot dig?” När Jesus hörde detta sade han: ”Hannas, du vet att du inte kunde ha någon makt över mig om det inte vore tillåtet av min Fader. En del vill förgöra Människosonen emedan de är okunniga; de vet inte bättre, men du, vän, vet vad du gör. Hur kan du därför avvisa Guds ljus?”
184:1.6 (1979.4) Det vänliga sätt på vilket Jesus talade till Hannas närapå förvirrade honom. Men han hade redan i sitt sinne bestämt att Jesus antingen måste lämna Palestina eller dö, så han samlade sitt mod och frågade: ”Vad är det egentligen som du försöker lära folket? Vad påstår du dig vara?” Jesus svarade: ”Du vet mycket väl att jag alltid har talat öppet till världen. Jag har undervisat i synagogorna och många gånger i templet, där alla judar och många icke-judar har hört mig. Jag har inte sagt något i hemlighet; varför frågar du då mig om min undervisning? Varför kallar du inte på dem som har hört mig och frågar dem? Se, hela Jerusalem har hört det som jag har talat, även om du inte själv har hört dessa läror.” Men innan Hannas hann svara slog chefshovmästaren, som stod i närheten, till Jesus i ansiktet med sin hand och sade: ”Hur vågar du svara översteprästen med sådana ord?” Hannas gav ingen tillrättavisning åt sin hovmästare, men Jesus vände sig till honom och sade: ”Min vän, om jag har sagt något ont, vittna då mot det onda, men om jag har talat sanning, varför slår du mig då?”
184:1.7 (1979.5) Fastän Hannas var fann det beklagligt att hans hovmästare hade slagit Jesus, var han alltför stolt för att uppmärksamma saken. I sin förvirring gick han in i ett annat rum och lämnade Jesus ensam med husets tjänare och tempelvakterna i nästan en timme.
184:1.8 (1979.6) När han återvände gick han fram till sidan av Mästaren och sade: ”Påstår du dig vara Messias, Israels befriare?” Jesus sade: ”Hannas, du har känt mig allt från min ungdom. Du vet att jag inte påstår mig vara något annat än det som min Fader har bestämt mig till, och att jag har sänts till alla människor, till icke-judar såväl som judar.” Då sade Hannas: ”Det har sagts mig att du har påstått dig vara Messias, är det sant?” Jesus såg på Hannas men svarade endast: ”Så har du sagt.”
184:1.9 (1980.1) Ungefär vid denna tid kom budbärare från Kajafas palats för att ta reda på vilken tid de skulle komma med Jesus inför det judiska rådets domstol, och då gryningen redan närmade sig tyckte Hannas att det var bäst att sända Jesus bakbunden och under uppsikt av tempelvakterna till Kajafas. Själv följde han efter dem inom kort.
184:2.1 (1980.2) När vakt- och soldattruppen närmade sig ingången till Hannas palats marscherade Johannes Sebedaios vid sidan av de romerska soldaternas kapten. Judas hade sackat efter en bit och Simon Petrus följde långt efter. Efter att Johannes tillsammans med Jesus och vakterna hade gått in på gården till palatset kom Judas fram till porten, men då han såg Jesus och Johannes gick han över till Kajafas hus där han visste att den verkliga rättegången mot Jesus senare skulle hållas. En stund efter det att Judas hade gått vidare anlände Simon Petrus, och när han stod vid porten såg Johannes honom just då de skulle till att leda in Jesus i palatset. Tjänsteflickan som var portvakt kände Johannes, och när han tilltalade henne och bad att hon skulle låta Petrus komma in gjorde hon det gärna.
184:2.2 (1980.3) När Petrus hade kommit in på gårdsplanen gick han över till kolelden för att värma sig, ty natten var kylig. Han kände sig avgjort på fel ställe här bland Jesu fiender, och han var minsann på fel ställe. Mästaren hade inte instruerat honom att hålla sig nära till hands, såsom han hade uppmanat Johannes. Petrus borde ha varit med de övriga apostlarna, som uttryckligen hade varnats för att inte riskera sina liv under denna tid då deras Mästare ställdes inför rätta och korsfästes.
184:2.3 (1980.4) Petrus kastade bort sitt svärd kort innan han kom fram till palatsets port och var således obeväpnad när han gick in på Hannas gårdsplan. Hans sinne snurrade runt av förvirring. Han kunde nätt och jämnt inse att Jesus hade blivit arresterad. Han kunde inte fatta situationens verklighet — att han var här på Hannas gårdsplan och värmde sig vid sidan av översteprästens tjänare. Han undrade vad de övriga apostlarna gjorde, och när han i sitt sinne vände och vred på hur det kom sig att Johannes hade fått tillträde till palatset, drog han den slutsatsen att det berodde på att han var bekant för tjänarna, eftersom han kunde be portvakten låta honom komma in.
184:2.4 (1980.5) En stund efter att flickan vid porten hade låtit Petrus komma in, och medan han värmde sig vid elden, gick hon över till honom och sade retsamt: ”Är du inte också en av den där mannens lärjungar?” Petrus borde ju inte ha blivit överraskad över att på detta sätt bli identifierad eftersom det var Johannes som hade bett flickan låta honom komma in genom palatsets grindar. Men hans nerver var så spända att denna identifiering som lärjunge försatte honom ur balans, och med en enda tanke främst i sitt sinne — nämligen att komma undan med livet i behåll — besvarade han omgående tjänsteflickans fråga och sade: ”Nej, det är jag inte.”
184:2.5 (1980.6) Snart kom en annan tjänare fram till Petrus och sade: ”Såg jag dig inte i trädgården när de arresterade denne man? Är du inte också en av hans anhängare?” Petrus blev nu grundligt alarmerad. Han såg ingen utväg att tryggt komma undan sina åklagare; därför förnekade han häftigt all förbindelse med Jesus och sade: ”Jag känner inte denne man, inte heller hör jag till hans anhängare.”
184:2.6 (1980.7) Om en stund drog portvakten Petrus åt sidan och sade: ”Jag är säker på att du är en lärjunge till denne Jesus, inte bara för att en av hans anhängare bad mig låta dig komma in på gården, utan också för att min syster här har sett dig i templet med denne man.” Varför nekar du till det?” När Petrus hörde tjänsteflickan anklaga honom förnekade han under mycket svärande och förbannande all kännedom om Jesus och sade igen: ”Jag hör inte till denne mans anhängare, jag känner honom inte ens, jag har aldrig tidigare hört talas om honom.”
184:2.7 (1981.1) Petrus lämnade brasan ett tag och vandrade omkring på gården. Han skulle ha velat fly därifrån men var rädd för att dra uppmärksamheten till sig. När han började frysa gick han tillbaka till brasan, och en av männen som stod nära honom sade: ”Visst är du en av hans lärjungar. Denne Jesus är från Galiléen, och ditt tal avslöjar dig, för du talar också så som en från Galiléen.” Igen förnekade Petrus all förbindelse med sin Mästare.
184:2.8 (1981.2) Petrus var så förvirrad att han försökte undgå kontakt med sina anklagare, genom att lämna brasan och förbli för sig själv på verandan. Efter mer än en timme av denna isolering råkade portvakten och hennes syster stöta på honom, och båda påstod igen retsamt att han var en av Jesu anhängare. Igen nekade han till anklagelsen. Just som han igen hade förnekat all förbindelse med Jesus gol tuppen, och Petrus kom ihåg de varningens ord som Mästaren tidigare denna natt hade gett honom. Medan han stod där med tungt hjärta och förkrossad av skuldkänslan öppnades dörrarna till palatset, och vakterna ledde Jesus förbi på väg till Kajafas. När Jesus passerade Petrus såg han i skenet från facklorna uttrycket av förtvivlan i ansiktet hos sin tidigare självsäkra och ytligt modiga apostel, och han vände sig och såg på Petrus. Petrus glömde aldrig den blicken så länge han levde. Det var en blick av sådant medlidande och kärlek i förening med varandra, som ingen dödlig någonsin hade sett i Mästarens ansikte.
184:2.9 (1981.3) Sedan Jesus och vakterna hade passerat ut genom palatsets grindar följde Petrus efter dem, men bara en kort bit. Han kunde inte gå längre. Han satte sig ned vid vägkanten och grät bittert, och när han hade utgjutit dessa våndans tårar vände han sina steg tillbaka till lägret, där han hoppades finna sin bror Andreas. När han kom fram till lägret fann han endast David Sebedaios, som sände honom med en vägledande budbärare till stället i Jerusalem där hans bror höll sig gömd.
184:2.10 (1981.4) Petrus hela upplevelse skedde på gården till Hannas palats på Olivberget. Han följde inte med Jesus till den ledande översteprästen Kajafas palats. Att Petrus kom till insikt om att han upprepade gånger hade förnekat sin Mästare av att en tupp gol, anger att allt detta inträffade utanför Jerusalem, då det var mot lagen att hålla fjäderfä inom själva staden.
184:2.11 (1981.5) Ända tills tuppen gol och återförde Petrus till sina sinnen hade han endast tänkt, där han vandrade fram och tillbaka på verandan för att hålla sig varm, på hur skickligt han hade undvikit tjänarnas anklagelser och hur han hade omintetgjort deras försök att sammanbinda honom med Jesus. Hittills hade han bara tänkt på att dessa tjänare inte hade någon moralisk eller laglig rätt att på detta sätt förhöra honom, och han gratulerade sig verkligen till det sätt på vilket han trodde sig ha undgått att bli identifierad och möjligen arresterad och fängslad. Inte förrän tuppen gol föll det Petrus in att han hade förnekat sin Mästare. Inte förrän Jesus såg på honom insåg han att han hade misslyckats med att leva upp till sina privilegier som en av rikets ambassadörer.
184:2.12 (1981.6) Efter att ha tagit det första steget längs kompromissens och det minsta motståndets väg såg var inget annat uppenbart för Petrus än att fortsätta med beteendesätt som han hade valt. Det fordras en stor och ädel karaktär hos den som först har börjat fel, att sedan vända om och gå den rätta vägen. Alltför ofta tenderar ens eget sinne att rättfärdiga fortsättandet på den orätta vägen när man en gång har beträtt den.
184:2.13 (1982.1) Petrus trodde aldrig helt att han skulle få förlåtelse förrän han mötte sin Mästare efter dennes uppståndelse och såg att han togs emot precis som före upplevelserna under denna tragiska natt av förnekanden.
184:3.1 (1982.2) Klockan var omkring halv fyra denna fredagsmorgon när översteprästen Kajafas öppnade mötet vid det judiska rådets undersökningsdomstol och bad att Jesus skulle föras inför dem för den formella rättegången. Vid tre tidigare tillfällen hade judarnas råd med stor majoritet avkunnat dödsdom över Jesus, beslutat att han var värd döden på basis av informella anklagelser om lagöverträdelse, hädelse och förakt för Israels fäders traditioner.
184:3.2 (1982.3) Detta var inget regelrätt sammankallat möte i judarnas råd, och det hölls inte på sin vanliga plats, i tempelsalen av huggen sten. Detta var en särskild rättegångsdomstol bestående av ungefär trettio medlemmar av judarnas råd och hölls i den ledande översteprästens palats. Johannes Sebedaios var närvarande med Jesus under hela denna så kallade rättegång.
184:3.3 (1982.4) Hur smickrade sig inte dessa präster, skriftlärda, sadducéer och några fariséer för att Jesus, som hade rubbat deras ställning och ifrågasatt deras auktoritet, nu var säkert i deras händer! Och de var fast beslutna att han inte skulle få leva och undgå deras hämndlystna klor.
184:3.4 (1982.5) I vanliga fall när judarna ställde en människa inför rätta anklagad för brott som medför dödsstraff, gick de fram med stor försiktighet och såg på alla sätt till att rättvisa och opartiskhet iakttogs vid valet av vittnen och handhavandet av hela rättegången. Men vid detta tillfälle var Kajafas mer av en åklagare än en opartisk domare.
184:3.5 (1982.6) Jesus framträdde inför domstolen klädd i sina vanliga kläder och med händerna bakbundna. Hela domstolen blev överraskad och i någon mån förvirrad av hans majestätiska framträdande. Aldrig hade de skådat en sådan fånge eller sett en man med sådan fattning fast hans liv låg i vågskålen.
184:3.6 (1982.7) Den judiska lagen krävde att åtminstone två vittnen måste vara överens på en punkt innan fången kunde åtalas i ärendet. Judas kunde inte åberopas som vittne mot Jesus emedan judarnas lag uttryckligen förbjöd vittnesmål av en förrädare. Mer än ett tjugotal falska vittnen fanns till hands för att vittna mot Jesus, men deras vittnesmål var så motsägelsefulla och uppenbart konstruerade att rådsmedlemmarna själva storligen skämdes över föreställningen. Jesus stod där och såg välvilligt på dessa menedare, och själva hans lugna sätt gjorde de ljugande vittnena förvirrade. Under alla dessa falska vittnesmål sade Mästaren inte ett ord. Han svarade ingenting på deras många falska anklagelser.
184:3.7 (1982.8) Första gången som två av deras vittnen närmade sig något som ens liknade en likartad berättelse var när två män vittnade att de hade hört Jesus säga, när han höll en av sina föreläsningar i templet, att han skulle ”riva ned detta med händer byggda tempel och inom tre dagar bygga ett nytt tempel utan att använda händer.” Det var inte exakt vad Jesus hade sagt, och dessutom hade han pekat på sin egen kropp när han fällde det yttrande som åsyftades.
184:3.8 (1982.9) Fastän den ledande översteprästen skrek åt Jesus: ”Svarar du inte på någon av dessa beskyllningar?”, öppnade Jesus inte sin mun. Han stod där tyst medan alla dessa falska vittnen gav sina vittnesmål. Hat, fanatism och hänsynslösa överdrifter kännetecknade till den grad dessa menedares ord att deras vittnesmål föll på sina egna intrasslanden. Den allra bästa vederläggningen av deras falska anklagelser var Mästarens lugna och majestätiska tystnad.
184:3.9 (1983.1) Kort efter att de falska vittnena hade börjat avge sina vittnesmål anlände Hannas och intog sin plats bredvid Kajafas. Hannas reste sig nu och hävdade att Jesu hot om att riva ned templet var tillräckligt för att åtala honom på tre punkter:
184:3.10 (1983.2) 1. Att han var en farlig bedragare av folket. Att han lärde dem omöjliga saker och i övrigt vilseledde dem.
184:3.11 (1983.3) 2. Att han var en fanatisk revolutionär då han hävdade att med våld lägga beslag på det heliga templet; hur skulle han annars kunna riva ned det?
184:3.12 (1983.4) 3. Att han undervisade i magi, eftersom han lovade att bygga ett nytt tempel, och det utan att använda händer.
184:3.13 (1983.5) Det fulltaliga judiska rådet hade redan kommit överens om att Jesus var skyldig till sådana överträdelser av den judiska lagen att de förtjänade dödsstraffet, men de var nu mer inriktade på att bygga upp sådana anklagelser beträffande hans uppträdande och läror att de skulle berättiga Pilatus att avkunna en dödsdom över deras fånge. De visste att de måste införskaffa den romerska guvernörens samtycke innan Jesus lagligen kunde dödas. Hannas ville gå till väga längs en linje som fick det att se ut som om Jesus var farlig att ha som lärare ute bland folket.
184:3.14 (1983.6) Men Kajafas kunde inte längre uthärda att se Mästaren stå där fullkomligt samlad och oavlåtet tyst. Han trodde att han visste åtminstone ett sätt att få fången att tala. Därför rusade han över till sidan av Jesus, hötte sitt anklagande finger i Mästarens ansikte och sade: ”Jag besvärjer dig i den levande Gudens namn att säga oss om du är Befriaren, Guds Son.” Jesus svarade Kajafas: ”Det är jag. Snart beger jag mig till Fadern och inom kort skall Människosonen skrudas i makt och återigen härska över himlens härskaror.”
184:3.15 (1983.7) När den ledande översteprästen hörde Jesus yttra dessa ord blev han oerhört arg, slet sönder sina ytterkläder och utropade: ”Vad behöver vi längre vittnen till? Se, nu har ni alla hört hur denne man hädar. Vad tycker ni nu bör göras med denna lagbrytare och hädare?” Och de svarade alla med en mun: ”Han har förtjänat döden; han skall korsfästas.”
184:3.16 (1983.8) Jesus visade inget intresse för de frågor som ställdes till honom när han stod inför Hannas eller rådets medlemmar, utom för denna enda fråga i förhållande till hans utgivningsmission. När han fick frågan om han var Guds Son svarade han genast och otvetydigt jakande.
184:3.17 (1983.9) Hannas begärde att behandlingen skulle gå vidare och att anklagelser av ett bestämt slag med avseende på Jesu förhållande till den romerska lagen och till de romerska institutionerna skulle formuleras för att sedan presenteras för Pilatus. Rådsmedlemmarna var angelägna om att få ett snabbt slut på dessa ärenden, inte endast för att det var påskens beredelsedag och inget världsligt arbete fick göras efter middagstiden, utan också för att de befarade att Pilatus när som helst skulle kunna återvända till Caesarea, den romerska huvudstaden i Judéen, eftersom han var i Jerusalem endast för påskfirandet.
184:3.18 (1983.10) Men Hannas lyckades inte behålla kontroll över domstolen. Efter att Jesus så oväntat hade svarat Kajafas steg den ledande översteprästen fram och slog honom i ansiktet. Hannas var verkligen chockerad då de övriga medlemmarna av domstolen, när de gick ut ur rummet spottade Jesus i ansiktet och många hånfullt gav honom örfilar. I en sådan oreda och oerhörd förvirring slutade vid halvfemtiden det första sammanträdet i rådsmedlemmarnas rättegång mot Jesus.
184:3.19 (1984.1) Trettio fördomsfulla och traditionsförblindade falska domare med sina falska vittnen tar sig till att sitta till doms över den rättfärdige Skaparen av ett universum. Dessa lidelsefulla åklagare retas till ursinne av denna Guds och människas majestätiska tystnad och storslagna hållning. Hans tystnad är förfärlig att uthärda, hans tal är oförskräckt utmanande. Han är oberörd av deras hotelser och oförfärad av deras angrepp. Människan sitter till doms över Gud, men även då älskar han dem och skulle rädda dem om han kunde.
184:4.1 (1984.2) Den judiska lagen krävde att domstolen skulle hålla två sammanträden i de fall då det gällde att avkunna dödsdom. Detta andra sammanträde skulle hållas dagen efter det första, och den mellanliggande tiden skulle domstolens medlemmar tillbringa med att fasta och sörja. Men dessa män kunde inte invänta nästa dag för att bekräfta sitt beslut att Jesus måste dö. De väntade endast en timme. Under mellantiden lämnades Jesus i audienssalen i händerna på tempelvakterna, som tillsammans med översteprästens tjänare roade sig med att överösa Människosonen med kränkningar av alla slag. De hånade honom, spottade på honom och gav honom grymma slag. De slog honom i ansiktet med ett spö och sade sedan: ”Profetera för oss, du din Befriare, vem det var som slog dig.” Så höll de på i en hel timmes tid med att skymfa och misshandla denne galilé, som inte gjorde motstånd.
184:4.2 (1984.3) Under denna tragiska timme av lidande och låtsasrättegångar inför de okunniga och känslolösa vakterna och tjänarna väntade Johannes Sebedaios i ensam ångest i ett angränsande rum. När dessa smädelser först började angav Jesus genom en nick med huvudet åt Johannes att denne skulle dra sig tillbaka. Mästaren visste mycket väl att om han lät sin apostel stanna kvar i rummet och bevittna dessa otidigheter, skulle Johannes förbittring väckas till den grad att hans utbrott av protesterande förnärmelse troligen skulle leda till hans död.
184:4.3 (1984.4) Under hela denna fasans timme yttrade Jesus inte ett ord. För denna ädla och känsliga människosjäl, förenad i personlighetsrelation med hela detta universums Gud, fanns det ingen bittrare del av denna förödmjukelsens bägare än den förfärliga timmen i händerna på dessa okunniga och grymma vakter och tjänare, vilka hade uppeggats till att misshandla honom av det exempel som medlemmarna i denna så kallade rådsdomstol hade föregått med.
184:4.4 (1984.5) Människohjärtat kan omöjligen föreställa sig den rysning av indignation som svepte ut över ett vidsträckt universum när de himmelska intelligenserna bevittnade denna syn, då deras älskade Härskare underkastade sig sina okunniga och vilseledda skapade varelsers vilja på den syndförmörkade och olyckliga sfären Urantia.
184:4.5 (1984.6) Vad är detta djuriska drag i människan som får henne att vilja skymfa och fysiskt angripa det som hon inte andligen eller intellektuellt kan uppnå? Hos den bara halvt civiliserade människan lurar en ond brutalitet som söker sitt utlopp över dem som står högre i visdom och andlig uppnåelse. Observera den ondskefulla råheten och den brutala grymheten hos dessa förment civiliserade människor när de fick en viss form av djurisk njutning från dessa fysiska angrepp på den motståndslöse Människosonen. När dessa skymfer, smädelser och slag haglade över Jesus försvarade han sig inte, men han var inte försvarslös. Jesus blev inte besegrad, han bara inte deltog i striden i materiell bemärkelse.
184:4.6 (1985.1) Under dessa stunder vinner Mästaren sina största segrar i hela sin långa och händelserika levnadsbana som ett väldigt och vidsträckt universums skapare, upprätthållare och frälsare. Efter att Jesus till fullo har levt ett liv för att uppenbara Gud för människan är han nu engagerad i att framföra en ny och exempellös uppenbarelse av människan för Gud. Jesus uppenbarar nu för världarna den slutliga segern över alla rädslor för isolering hos den skapades personlighet. Människosonen har nått den slutliga insikten om sin identitet som Guds Son. Jesus tvekar inte att hävda att han och Fadern är ett; och på basis av denna suprema och överjordiska erfarenhets faktum och sanning, uppmanar han alla rikets troende att bli ett med honom, just så som han och Fadern är ett. Den levande erfarenheten i Jesu religion blir således det osvikliga och säkra förfarande varigenom det blir möjligt för andligen isolerade och kosmiskt ensamma dödliga på jorden att undkomma personlighetens isolering med alla dess konsekvenser i form av rädsla och tillhörande känslor av hjälplöshet. I himmelrikets broderliga realiteter finner Guds trossöner slutlig frigörelse från både personlig och planetarisk isolering av jaget. Den gudsmedvetna troende upplever i allt högre grad hänförelsen och storslagenheten i det andliga fraterniserandet i universumskala — medborgarskap i höjden i förening med det eviga förverkligandet av den gudomliga ödesbestämmelsen att uppnå fulländning.
184:5.1 (1985.2) Klockan halv sex samlades domstolen på nytt, och Jesus fördes in i det angränsande rummet där Johannes väntade. Här vaktade den romerske soldaten och tempelvakterna Jesus medan domstolen började formulera de anklagelser som skulle framläggas för Pilatus. Hannas gjorde det klart för sina kompanjoner att Pilatus inte skulle tillmäta åtalet för hädelse någon betydelse. Judas var närvarande när domstolen sammanträdde till detta andra möte, men han avgav inget vittnesmål.
184:5.2 (1985.3) Detta sammanträde av domstolen varade endast en halvtimme, och när de avslutade mötet för att gå inför Pilatus hade de avfattat åtalet, enligt vilket Jesus hade gjort sig förtjänt av dödsstraff under tre huvudpunkter:
184:5.3 (1985.4) 1. Att han fördärvade den judiska nationen; han vilseledde folket och eggade upp dem till uppror.
184:5.4 (1985.5) 2. Att han lärde folket att vägra betala skatt till kejsaren.
184:5.5 (1985.6) 3. Att han, då han påstod sig vara konung och grundläggare av ett nytt slags rike, uppmanade till förräderi mot kejsaren.
184:5.6 (1985.7) Hela detta förfarande var regelstridigt och helt emot de judiska lagarna. Inga två vittnen hade varit överens på någon punkt, utom de två som vittnade angående Jesu uttalande om att riva ned templet och bygga upp det igen på tre dagar. Även på den punkten hördes inga vittnen till den åtalades försvar, inte heller bad man Jesus förklara vad han avsåg med yttrandet.
184:5.7 (1985.8) Den enda punkt på vilken domstolen följdriktigt kunde ha dömt honom var den som gällde hädelse, och även den hade vilat helt på hans egen utsago. Även beträffande hädelsen lät de bli att formellt rösta om dödsdomen.
184:5.8 (1985.9) Nu tog de sig friheten att formulera tre anklagelser med vilka de skulle gå inför Pilatus. Inga vittnen hade hörts om dessa beskyllningar, och de hade kommit överens om dem medan den åtalade fången var frånvarande. När detta var gjort avlägsnade sig tre av fariséerna. De ville få Jesus avrättad, men de var inte villiga att formulera anklagelser mot honom utan vittnen och i hans frånvaro.
184:5.9 (1986.1) Jesus framträdde inte på nytt inför judarnas rådsdomstol. De ville inte igen se hans ansikte när de satt till doms över hans oskyldiga liv. Jesus kände inte till (som människa) deras formella anklagelser förrän han hörde dem uppläsas av Pilatus.
184:5.10 (1986.2) Medan Jesus befann sig i rummet tillsammans med Johannes och vakterna, och medan domstolen sammanträdde för den andra behandlingen, kom några av kvinnorna som fanns i den ledande översteprästens palats tillsammans med sina vänner för att se på den märkliga fången, och en av dem frågade honom: ”Är du Messias, Guds Son?” Jesus svarade: ”Om jag talar om det för dig, tror du mig inte; och om jag frågar dig, svarar du mig inte.”
184:5.11 (1986.3) Kockan sex den morgonen fördes Jesus ut från Kajafas hem för att ställs inför Pilatus, för att få den dödsdom fastställd som denna judarnas rådsdomstol så orättvist och regelstridigt hade avkunnat.
Urantiaboken
Kapitel 185
185:0.1 (1987.1) STRAX efter klockan sex denna fredagsmorgon den 7 april år 30 e.Kr. fördes Jesus inför Pilatus, den romerske prokuratorn, som direkt underställd den syriske legaten styrde Judéen, Samarien och Iduméen. Tempelvakterna förde Mästaren inför den romerske ståthållaren bakbunden och åtföljd av omkring femtio av sina anklagare, bland dem rådsdomstolens medlemmar (främst sadducéer), Judas Iskariot och den ledande översteprästen Kajafas samt aposteln Johannes. Hannas infann sig inte hos Pilatus.
185:0.2 (1987.2) Pilatus var uppe och redo att ta emot denna grupp i den tidiga morgonstunden, ty de som föregående kväll hade lyckats skaffa hans samtycke till att använda romerska soldater för att arrestera Människosonen, hade meddelat honom att Jesus skulle föras inför honom tidigt på morgonen. Denna rättegång var ordnad så att den skulle ske framför pretoriet, en tillbyggnad till fästningen Antonia, där Pilatus och hans hustru vistades när de besökte Jerusalem.
185:0.3 (1987.3) Fastän Pilatus förrättade en stor del av förhöret med Jesus inne i pretoriets utrymmen, hölls den offentliga rättegången utanför på trapporna som ledde upp till huvudingången. Detta var en eftergift åt judarna, som vägrade att gå in i någon icke-judisk byggnad där jäsmedel kunde tänkas komma till användning på denna påskens beredelsedag. Om de gjorde så skulle det inte endast göra dem ceremoniellt orena och därmed hindra dem från att delta i eftermiddagens tacksägelsefest, utan dessutom göra det nödvändigt för dem att undergå reningsceremonier efter solnedgången för att vara behöriga att delta i påskkvällens måltid.
185:0.4 (1987.4) Även om dessa judar inte alls besvärades i sitt samvete när de intrigerade för att genomföra justitiemordet på Jesus, var de dock mycket samvetsgranna i alla dessa ärenden som gällde ceremoniell renlighet och traditionell regelmässighet. Dessa judar är inte de enda som har försummat att inse höga och heliga skyldigheter av gudomlig natur samtidigt som de har ägnat en minutiös uppmärksamhet åt sådant som såväl i tiden som i evigheten har föga betydelse för människans välfärd.
185:1.1 (1987.5) Om Pontius Pilatus inte hade varit en någorlunda bra ståthållare för de mindre provinserna skulle Tiberius knappast ha stått ut med att i tio års tid ha honom som prokurator för Judéen. Fastän han var en ganska bra administratör var han moraliskt feg. Han var inte tillräckligt stor som människa för att förstå arten av sin uppgift som judarnas ståthållare. Han kunde inte fatta att judarna hade en verklig religion, en tro som de var villiga att dö för, och att miljoner och åter miljoner av dem, utspridda ut över hela imperiet, såg på Jerusalem som en helgedom för sin tro och respekterade judarnas råd som den högsta domstolen på jorden.
185:1.2 (1988.1) Pilatus tyckte inte om judarna, och denna djupt liggande fientlighet började tidigt framträda. Bland alla romerska provinser fanns ingen som var svårare att styra än Judéen. Pilatus förstod aldrig riktigt de problem som innelåg i styrandet av judarna, och därför gjorde han redan tidigt under sin tid som ståthållare en serie av nästan fatala och närapå livsfarliga misstag. Det var dessa misstag som gav judarna en sådan makt över honom. När de ville påverka hans beslut behövde de bara hota med en folkresning för att Pilatus snabbt skulle kapitulera. Detta uppenbara vacklande eller brist på moraliskt mod, hos prokuratorn berodde främst på att han mindes många kontroverser med judarna och att de varje gång hade besegrat honom. Judarna visste att Pilatus var rädd för dem, att han fruktade för sin ställning inför Tiberius, och de utnyttjade vid talrika tillfällen den kunskapen till stor nackdel för ståthållaren.
185:1.3 (1988.2) Pilatus ogillande bland judarna uppkom till följd av ett antal olyckliga sammandrabbningar. För det första tog han inte allvarligt på deras djupt rotade fördomar mot alla slags avbildningar vilka de såg som symboler för avgudadyrkan. Därför lät han sina soldater tåga in i Jerusalem utan att avlägsna kejsarens avbild från sina baner, vilket hade varit de romerska soldaternas sed under hans föregångare. En stor deputation judar uppvaktade Pilatus i fem dagar och bad honom enträget att låta avlägsna dessa bilder från militärens fanor. Han vägrade bestämt att gå med på deras anhållan och hotade att ögonblickligen låta döda dem. Pilatus, som själv var skeptiker, förstod inte att människor med starka religiösa känslor inte tvekar att dö för sin religiösa övertygelse. Han blev därför förskräckt när dessa judar utmanande radade upp sig framför hans palats, böjde sina huvuden till marken och sände bud att de var redo att dö. Pilatus insåg då att han hade utslungat en hotelse som han var ovillig att göra allvar av. Han gav efter, befallde att bilderna skulle avlägsnas från soldaternas baner i Jerusalem, och fann sig från den dagen till stor del lydande under de judiska ledarnas nycker som på så sätt hade upptäckt hans svaghet i att uttala hotelser som han sedan var rädd för att sätta i verket.
185:1.4 (1988.3) Senare beslöt Pilatus att återvinna sin förlorade prestige och lät följaktligen sätta upp kejsarsköldar, sådana som allmänt användes vid kejsardyrkan, på murarna vid Herodes palats i Jerusalem. När judarna protesterade var han orubblig. När han vägrade att lyssna till deras protester vädjade de omedelbart till Rom, och kejsaren gav lika omedelbart order om att avlägsna de anstötliga sköldarna. Efter det var aktningen för Pilatus ännu lägre än innan.
185:1.5 (1988.4) En annan sak som ledde till att han råkade i stor onåd hos judarna var att han vågade ta pengar från tempelkassan för att betala för byggandet av en ny akvedukt avsedd att öka vattentillgången för de miljontals besökare som kom till Jerusalem för de stora religiösa högtiderna. Judarna ansåg att endast judarnas råd kunde besluta om tempelfondernas användning, och de upphörde aldrig att bittert klandra Pilatus för hans egenmäktiga beslut. Inte mindre än ett tjugotal upplopp och mycken blodsutgjutelse blev följden av detta beslut. Det sista av dessa allvarliga utbrott hade att göra med slaktandet av ett stort sällskap galiléer medan de som bäst utövade sin andakt vid altaret.
185:1.6 (1988.5) Det är värt att notera att fastän denne vacklande romerske härskare offrade Jesus på grund av sin rädsla för judarna och för att säkra sin personliga ställning, blev han slutligen avsatt till följd av det onödiga slaktandet av samariter i en situation då en falsk Messias med stöd av sina obefogade påståenden ledde trupper till Gerissimberget där han hävdade att tempelkärlen fanns nergrävda. Våldsamma upplopp bröt ut när han inte kunde eller ville avslöja de heliga kärlens gömställe så som han hade lovat. Till följd av denna händelse befallde den syriske legaten Pilatus att bege sig till Rom. Tiberius dog medan Pilatus var på väg till Rom, och han fick inte förnyad utnämning som prokurator för Judéen. Han återhämtade sig aldrig helt från det sorgliga domslutet att ha samtyckt till korsfästelsen av Jesus. Då han inte fann någon gunst hos den nye kejsaren drog han sig tillbaka till provinsen Lausanne, där han senare begick självmord.
185:1.7 (1989.1) Pilatus hustru, Claudia Procula, hade hört mycket om Jesus av sin kammarjungfru som var fenicier och trodde på rikets evangelium. Efter Pilatus död intog Claudia en framträdande plats vid spridandet av det goda budskapet.
185:1.8 (1989.2) Allt detta förklarar mycket av det som inträffade denna tragiska fredagsförmiddag. Det är lätt att förstå varför judarna vågade sig på att kommendera Pilatus — att få upp honom klockan sex för att förhöra Jesus — och även varför de inte tvekade att hota med att anklaga honom inför kejsaren för landsförräderi om han vågade avslå deras krav på Jesu död.
185:1.9 (1989.3) En värdig romersk ståthållare, som inte ofördelaktigt hade blivit inblandad med de judiska styresmännen, skulle aldrig ha tillåtit dessa blodtörstiga religiösa fanatiker att förorsaka en mans död, en man som han själv hade förklarat oskyldig till deras falska anklagelser och utan skuld. Rom gjorde en stor blunder, ett misstag med vidsträckta konsekvenser i jordiska sammanhang, när man skickade denne medelmåttige Pilatus att styra Palestina. Tiberius borde hellre ha skickat rikets bäste provinsadministratör till judarna.
185:2.1 (1989.4) När Jesus och hans anklagare hade samlats framför Pilatus domsal kom den romerske ståthållaren ut, vände sig till det församlade sällskapet och frågade: ”Vad anklagar ni den här mannen för?” Sadducéerna och rådsmedlemmarna, som hade tagit det till sin uppgift att göra sig av med Jesus, hade beslutat att gå inför Pilatus för att få den avkunnade dödsdomen över Jesus fastställd utan att självmant framföra någon bestämd anklagelse. Därför svarade talesmannen för rådets domstol Pilatus: ”Om denne man inte vore en illdådare, skulle vi inte ha kommit med honom till dig.”
185:2.2 (1989.5) När Pilatus märkte att de var ovilliga att ange sina anklagelser mot Jesus, fastän han visste att de hela natten hade hållit på med överläggningar angående hans skuld, svarade han dem: ”Eftersom ni inte har kommit överens om några bestämda anklagelser, varför tar ni inte mannen och dömer honom enligt era egna lagar?”
185:2.3 (1989.6) Då sade rådsdomstolens sekreterare till Pilatus: ”Det är inte lagligt för oss att döma någon till döden, och denna uppviglare av vårt folk har förtjänat att dö för vad han har sagt och gjort. Därför har vi kommit inför dig för att få detta beslut bekräftat.”
185:2.4 (1989.7) Att rådsdomstolens medlemmar kom inför Pilatus med detta försök till undanflykter avslöjar både deras illvilja och avoghet mot Jesus samt deras brist på respekt för Pilatus opartiskhet, heder och värdighet. Vilken oförskämdhet hos dessa undersåtar att framträda inför sin provinsståthållare och begära avrättningsdom för en man innan de hade gett honom en opartisk rättegång och utan att ens komma med bestämda brottsanklagelser mot honom!
185:2.5 (1990.1) Pilatus kände till något om Jesu verksamhet bland judarna, och han antog att de beskyllningar som kunde anföras mot honom hade att göra med brott mot judarnas religiösa lagar; därför försökte han återföra fallet till deras egen domstol. Samtidigt var det ett nöje för Pilatus att få dem att offentligt bekänna att de var maktlösa att avkunna och verkställa en dödsdom ens över en som hörde till deras eget folk och som de hade kommit att avsky med ett bittert och avundsjukt hat.
185:2.6 (1990.2) Några få timmar tidigare, kort före midnatt och efter att Pilatus hade gett tillstånd att använda romerska soldater till att verkställa det hemliga arresterandet av Jesus, hade han av sin hustru Claudia fått höra mer om Jesus och hans förkunnelse. Claudia hade delvis omvänt sig till judendomen och blev senare en som helhjärtat trodde på Jesu evangelium.
185:2.7 (1990.3) Pilatus hade velat skjuta upp detta förhör, men han såg att de judiska ledarna var fast beslutna att få behandlingen av fallet att fortsätta. Han visste att det inte endast var påskens förberedelsedagsmorgon, utan att den här dagen som var fredag också förberedde dem för den judiska sabbaten av vila och gudsdyrkan.
185:2.8 (1990.4) Pilatus som var pinsamt medveten om det respektlösa sätt på vilket dessa judar närmade sig honom var inte villig att samtycka till deras krav på att Jesus skulle dömas till döden utan rättegång. När han därför hade väntat någon stund på att de skulle framföra sina anklagelser mot fången vände han sig till dem och sade: ”Jag kommer inte att döma denne man till döden utan rättegång. Inte heller går jag med på att förhöra honom förrän ni skriftligen har framfört era anklagelser mot honom.”
185:2.9 (1990.5) När den ledande översteprästen och andra hörde Pilatus säga detta, gav de tecken åt rättens sekreterare som sedan överräckte de skriftliga anklagelserna mot Jesus till Pilatus. Dessa beskyllningar var:
185:2.10 (1990.6) ”Vi har i den judiska rådsdomstolen funnit att denne man är en illdådare och en uppviglare av vårt folk genom att han har gjort sig skyldig till att:
185:2.11 (1990.7) ”1. Fördärva vår nation och uppvigla vårt folk till uppror.
185:2.12 (1990.8) ”2. Förbjuda folket att betala skatt till kejsaren.
185:2.13 (1990.9) ”3. Kalla sig själv judarnas konung och undervisa om grundandet av ett nytt rike.”
185:2.14 (1990.10) Jesus hade inte förhörts enligt reglerna eller dömts enligt lagen när det gällde någon av dessa åtalspunkter. Han hörde inte ens dessa anklagelser när de först framlades, men Pilatus lät hämta honom från pretoriet, där vakterna höll honom, och krävde att anklagelserna upprepades så att Jesus fick höra dem.
185:2.15 (1990.11) När Jesus hörde dessa anklagelser visste han mycket väl att han inte hade hörts i dessa ärenden inför den judiska domstolen, och det visste också Johannes Sebedaios och de som anklagade Jesus, men han svarade ingenting på deras falska beskyllningar. Inte ens när Pilatus bad honom svara sina anklagare öppnade han sin mun. Pilatus var så förvånad över det orättvisa i hela förfarandet och så imponerad av Jesu tysta och mästerliga hållning att han beslöt att ta fången in i salen och förhöra honom enskilt.
185:2.16 (1990.12) Pilatus var förvirrad i sitt sinne, rädd för judarna i sitt hjärta och mäktigt rörd i sin ande av detta skådespel där Jesus stod majestätisk inför sina blodtörstiga anklagare och såg ned över dem, inte i tyst förakt, utan med ett uttryck av äkta medlidande och sorgsen tillgivenhet.
185:3.1 (1991.1) Pilatus tog Jesus och Johannes Sebedaios in i ett av sina privata rum, lämnade vakterna i hallen utanför, bad fången sätta sig, satte sig bredvid honom och ställde flera frågor. Pilatus började samtalet med Jesus med att försäkra honom att han inte trodde på den första åtalspunkten mot honom, nämligen att han var en som fördärvade nationen och uppviglade till folkresning. Sedan frågade han: ”Har du någonsin lärt att man inte skall betala skatt till kejsaren?” Jesus pekade på Johannes och sade: ”Fråga honom eller någon annan som har hört min undervisning.” Då förhörde Pilatus Johannes om skattefrågan, och Johannes vittnade om vad hans Mästare hade lärt och förklarade att Jesus och hans apostlar betalade skatt både till kejsaren och till templet. När Pilatus hade frågat ut Johannes sade han: ”Se till att du inte berättar för någon att jag har talat med dig.” Och inte heller avslöjade Johannes någonsin detta.
185:3.2 (1991.2) Pilatus vände sig sedan om för att fortsätta förhöret med Jesus och sade: ”Och nu, beträffande den tredje anklagelsen mot dig, är du judarnas konung?” Eftersom det fanns en ton som kunde antyda ett uppriktigt spörjande i Pilatus röst, log Jesus mot prokuratorn och sade: ”Pilatus, frågar du detta för egen del, eller tar du frågan från dessa andra, mina anklagare?” Varpå ståthållaren i en ton av viss förnärmelse svarade: ”Är jag jude?” Ditt eget folk och översteprästerna har fört dig hit och bett mig döma dig till döden. Jag ifrågasätter giltigheten av deras anklagelser och försöker endast för mig själv få klarhet i vad du har gjort. Säg mig, har du sagt att du är judarnas konung, och har du försökt grunda ett nytt rike?”
185:3.3 (1991.3) Då sade Jesus till Pilatus: ”Inser du inte att mitt rike inte är av denna värld? Om mitt rike var av denna värld, skulle mina lärjungar säkert kämpa för att jag inte skulle falla i händerna på judarna. Min närvaro här inför dig i dessa bojor är tillräcklig för att visa alla människor att mitt rike är ett andligt välde, nämligen ett brödrasamfund av människor som genom tro och med kärlek har blivit Guds söner. Och denna frälsning är för icke-juden såväl som för juden.”
185:3.4 (1991.4) ”Då är du således en kung i alla fall?” sade Pilatus. Jesus svarade: ”Ja, jag är en sådan kung, och mitt rike är en familj av trossöner till min Fader som är i himlen. För detta ändamål föddes jag till denna värld, till och med för att jag skulle visa min Fader för alla människor och vittna om Guds sanning. Och även nu säger jag dig att var och en som älskar sanningen hör min röst.”
185:3.5 (1991.5) Då sade Pilatus, halvt på spe och halvt på allvar: ”Sanning, vad är sanning — vem vet det?”
185:3.6 (1991.6) Pilatus kunde inte fatta Jesu ord, inte heller kunde han förstå det andliga rikets natur, men han var nu säker på att fången inte hade gjort något som förtjänade döden. En enda blick på Jesus, ansikte mot ansikte, var tillräckligt för att övertyga till och med Pilatus att denne ädle och uttröttade, men majestätiske och rättskaffens man inte var någon vildsint och farlig revolutionär som strävade efter att sätta sig på Israels världsliga tron. Pilatus trodde att han förstod något av vad Jesus menade när han kallade sig för kung, ty han kände till stoikernas läror, vilka deklarerade att ”den vise är kung.” Pilatus var fullkomligt övertygad om att Jesus, i stället för att vara en farlig upprorsmakare, var varken mer eller mindre än en harmlös visionär, en oskyldig fanatiker.
185:3.7 (1991.7) Efter det att Pilatus hade förhört Mästaren gick han tillbaka till översteprästerna och dem som anklagade Jesus och sade: ”Jag har förhört den här mannen, och jag finner inget fel hos honom. Jag tror inte att han är skyldig till de anklagelser ni har framfört mot honom; enligt min uppfattning bör han friges.” När judarna hörde detta blev de oerhört ilskna, till den grad att de vilt skrek att Jesus måste dö, och en av rådets medlemmar steg djärvt upp vid sidan av Pilatus och sade: ”Denne man viglar upp folket, med början i Galiléen och fortsättning ut över hela Judéen. Han är en orosstiftare och en missdådare. Du får länge ångra det om du låter denne ondsinte man gå fri.”
185:3.8 (1992.1) Pilatus var hårt pressad till att veta vad han skulle göra med Jesus. När han därför hörde dem säga att Jesus började sitt arbete i Galiléen, tänkte han att han kunde undvika ansvaret för att avgöra fallet, eller åtminstone vinna tid för eftertanke, genom att skicka Jesus inför Herodes, som då befann sig i staden för att närvara vid påskfirandet. Pilatus tänkte också att denna gest kunde hjälpa till att motverka en del av de bittra känslor som sedan någon tid existerade mellan honom själv och Herodes och som berodde på talrika missförstånd i frågor som gällde domsrätten.
185:3.9 (1992.2) Pilatus kallade på vakterna och sade: ”Denne man är från Galiléen. För honom genast till Herodes, och när han har förhört honom, meddela mig resultaten från hans undersökningar.” De tog Jesus till Herodes.
185:4.1 (1992.3) När Herodes Antipas besökte Jerusalem vistades han i Herodes den Stores gamla mackabéerpalats, och till detta hem för den tidigare kungen förde tempelvakterna nu Jesus, och efter honom följde hans anklagare och en allt större folksamling. Herodes hade länge hört talas om Jesus, och han var mycket nyfiken på honom. När Människosonen denna fredagsmorgon stod inför honom mindes den ondsinte iduméen inte för ett ögonblick den yngling från tidigare år vilken hade kommit inför honom i Sepforis och vädjat om ett rättvist beslut beträffande de pengar som hans far hade innestående då han omkom vid en olycka medan han arbetade med uppförandet av en av de offentliga byggnaderna. Så vitt Herodes visste hade han aldrig sett Jesus fastän denne hade orsakat honom en hel del oro när Jesu verksamhet hade varit koncentrerad till Galiléen. Nu när han var i Pilatus och judéernas förvar ville Herodes gärna träffa honom, då han nu kände sig tryggad emot några bekymmer från honom i framtiden. Herodes hade hört mycket om de underverk som Jesus hade gjort, och han hoppades verkligen få se honom göra något under.
185:4.2 (1992.4) När de förde Jesus inför Herodes blev tetrarken överrumplad av hans ståtliga utseende och sinneslugnet i hans ansikte. Under nästan en kvart ställde Herodes frågor till Jesus, men Mästaren svarade ingenting. Herodes hånade honom och utmanade honom till att utföra något mirakel, men Jesus svarade inte på hans många frågor och reagerade inte på hans glåpord.
185:4.3 (1992.5) Sedan vände sig Herodes till översteprästerna och sadducéerna, och när han lyssnade till deras anklagelser fick han höra allt som Pilatus hade hört om Människosonens påstådda onda gärningar, och mer därtill. Till slut, då Herodes var övertygad om att Jesus varken tänkte säga något eller utföra ett mirakel för honom, och efter att först ha drivit med honom en stund och styrt ut honom i en gammal purpurfärgad kunglig mantel sände han honom tillbaka till Pilatus. Herodes visste att han inte hade någon domsrätt över Jesus i Judéen. Fastän han var glad att tro att han slutligen skulle bli av med Jesus i Galiléen, var han tacksam för att det var Pilatus som hade ansvaret för hans avrättande. Herodes hade aldrig helt återhämtat sig från den rädsla som ansatte honom till följd av att ha låtit döda Johannes Döparen. Herodes hade vid vissa tidpunkter rentav fruktat att Jesus var Johannes uppstånden från de döda. Nu slapp han den rädslan när han observerade att Jesus var en helt annorlunda slags person än den frispråkige och eldige profeten, som hade vågat avslöja och fördöma hans privatliv.
185:5.1 (1993.1) När vakterna hade fört Jesus tillbaka till Pilatus gick denne ut på pretoriets yttertrappa, där hans domarsäte hade placerats, kallade samman översteprästerna och rådsmedlemmarna och sade: ”Ni förde den här mannen inför mig med anklagelser om att han fördärvar folket, förbjuder betalandet av skatt och påstår sig vara judarnas konung. Jag har förhört honom och finner honom inte skyldig till dessa anklagelser. I själva verket finner jag ingen skuld hos honom. Jag sände honom sedan till Herodes, och tetrarken måste ha kommit till samma slutsats eftersom han har sänt honom tillbaka till oss. Helt säkert har denne man ingenting gjort som förtjänar döden. Om ni fortfarande tycker att han behöver tuktas är jag villig att låta aga honom innan jag friger honom.”
185:5.2 (1993.2) Just då judarna skulle börja skrika ut sina protester mot frigivningen av Jesus, kom en väldig folkhop marscherande fram till pretoriet för att be Pilatus frige en fånge till påskhögtidens ära. Det hade en tid varit de romerska ståthållarnas sed att låta folket välja ut någon fängslad eller dömd man som benådades till påsken. Nu när denna folkhop kom inför honom för att be om att en fånge skulle friges, och eftersom Jesus helt nyligen hade varit så populär hos massorna, kom Pilatus att tänka på att han möjligen kunde dra sig ur sin besvärliga situation genom att för denna grupp föreslå att han som tecken på god vilja vid påsken skulle frige åt dem denne galilé, eftersom Jesus nu var en fånge inför hans domarsäte.
185:5.3 (1993.3) När folkmassan vällde upp på trappstegen som ledde upp till byggnaden hörde Pilatus dem ropa en viss Barabbas namn. Barabbas var en känd politisk agitator och en mordlysten rövare, en prästson, som nyligen hade tagits på bar gärning vid rånmord på Jerikovägen. Denne man var dömd till att dö så snart påskens högtidligheter var över.
185:5.4 (1993.4) Pilatus reste sig och förklarade för folkmassan att Jesus hade förts inför honom av översteprästerna, som ville få Jesus avrättad på basis av vissa anklagelser, men att han inte trodde att mannen hade gjort sig förtjänt av döden. Pilatus sade: ”Vem vill ni därför att jag skall frige, denne mördare Barabbas eller denne Jesus från Galiléen?” När Pilatus hade sagt detta skrek alla översteprästerna och rådsmedlemmarna så högt de kunde: ”Barabbas, Barabbas!”, och när folket såg att översteprästerna ville få Jesus avrättad förenade de sig snabbt i högljudda krav på hans liv samtidigt som de ljudligt skrek att Barabbas skulle friges.
185:5.5 (1993.5) Några dagar tidigare hade folkmassan stått i vördnad inför Jesus, men folkhopen såg inte upp till en som hade sagt sig vara Guds Son men som nu befann sig i händerna på översteprästerna och styresmännen och åtalad till livet inför Pilatus. Jesus kunde vara en hjälte i folkets ögon när han körde ut penningväxlarna och handelsmännen från templet, men inte när han var en fånge som inte gjorde motstånd och som befann sig i händerna på sina fiender och var åtalad till livet.
185:5.6 (1993.6) Pilatus ilsknade till när han såg översteprästerna ropa på benådande för en ökänd mördare samtidigt som de skrek efter Jesu blod. Han såg deras ondska och hat och varseblev deras fördomsfullhet och avundsjuka. Därför sade han till dem: ”Hur kan ni välja att spara livet på en mördare hellre än på denne man, vars största brott är att han bildligt kallar sig judarnas konung?” Men detta var inte vist av Pilatus att säga så. Judarna var ett stolt folk, som då levde under Roms politiska ok men som hoppades på ankomsten av en Messias, som med stor uppvisning av makt och härlighet skulle befria dem från främlingarnas bojor. De kände sig mer förnärmade än vad Pilatus kunde veta över antydan om att denne mildsinte lärare, med sina konstiga läror och som nu var arresterad och anklagad för brott som förtjänade döden, skulle kallas ”judarnas konung”. De betraktade ett sådant yttrande som en skymf mot allt som de höll heligt och ärofullt i sin nationella tillvaro, och därför höjde de alla sina mäktiga rop på Barabbas frigivande och Jesu död.
185:5.7 (1994.1) Pilatus visste att Jesus var oskyldig till det som de anklagade honom för, och om han hade varit en rättvis och modig domare, så skulle han ha frikänt och frigett honom. Men han var rädd för att trotsa dessa ilskna judar, och medan han tvekade att göra sin skyldighet kom en budbärare fram till honom och räckte honom ett förseglat meddelande från hans hustru Claudia.
185:5.8 (1994.2) Pilatus lät dem som hade samlats inför honom förstå att han ville läsa meddelandet som han just hade fått innan han gick vidare med ärendet ifråga. När Pilatus öppnade brevet från sin hustru stod där: ”Jag bönfaller dig att inte ha något att göra med denne oskyldige och rättfärdige man som de kallar Jesus. Jag har lidit mycket i en dröm i natt för hans skull.” Detta meddelande från Claudia inte endast upprörde Pilatus storligen, och fördröjde därmed behandlingen av ärendet, utan det gav tyvärr också de judiska styresmännen gott om tid att fritt röra sig bland folksamlingen och uppmana folket att ropa på Barabbas frigivning och Jesu korsfästelse.
185:5.9 (1994.3) Till slut tog Pilatus igen itu med att lösa det problem han hade framför sig, och han frågade den blandade samlingen av judiska styresmän och människorna som ville ha en benådning: ”Vad skall jag göra med honom som kallas judarnas konung?”, och de skrek alla med en mun: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!” Enhälligheten i detta krav från den blandade folksamlingen överraskade och alarmerade Pilatus, den orättvise och räddhågade domaren.
185:5.10 (1994.4) Då sade Pilatus ännu en gång: ”Varför vill ni korsfästa denne man? Vad ont har han gjort? Vem vill komma fram och vittna mot honom?” Men när de hörde att Pilatus talade till försvar för Jesus skrek de ännu högre: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!”
185:5.11 (1994.5) Sedan vädjade Pilatus igen till dem beträffande frigivningen av en fånge till påsken och sade: ”Än en gång frågar jag er, vilkendera av dessa fångar skall jag frige åt er, er påsk till ära?” Igen svarade folkmassan: ”Ge oss Barabbas!”
185:5.12 (1994.6) Då sade Pilatus: ”Om jag friger mördaren Barabbas, vad skall jag göra med Jesus?” Än en gång skrek folksamlingen med en mun: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!”
185:5.13 (1994.7) Pilatus terroriserades av mobbens envisa larmande under översteprästernas och rådsmedlemmarnas direkta ledning; trots det bestämde han sig för att göra åtminstone ännu ett försök att lugna folksamlingen och rädda Jesus.
185:6.1 (1994.8) I allt det som denna tidiga fredagsmorgon sker inför Pilatus deltar endast Jesu fiender. Hans många vänner vet antingen ännu inte om hans nattliga arresterande och bittida rättegång eller håller sig gömda för att inte också de blir anhållna och dömda att förtjäna döden för att de tror på Jesu läror. I den folksamling som nu ropar efter Mästarens död finns endast hans svurna fiender och den lättledda och tanklösa pöbeln.
185:6.2 (1995.1) Pilatus ville en sista gång åter vädja till deras medlidande. Då han var rädd för att sätta sig upp mot den vilseledda mobben som ropade efter Jesu blod befallde han de judiska vakterna och romerska soldaterna att ta Jesus med sig och prygla honom. Detta var i sig ett orättvist och olagligt förfarande eftersom den romerska lagen föreskrev att endast de som hade dömts till döden genom korsfästelse på detta sätt skulle pryglas. Vakterna tog Jesus till pretoriets öppna gårdsplan för denna svåra prövning. Fastän hans fiender inte bevittnade pryglandet, gjorde Pilatus det, och innan denna ondskefulla misshandel var till ända befallde han pryglarna att sluta och gav tecken att föra Jesus till honom. Innan pryglarna med sina knutpiskor gick lös på Jesus bands han vid prygelpålen, satte de på honom den purpurfärgade manteln igen, vred ihop en krona av törne och placerade den över hans panna. När de hade satt en käpp i hans hand som en låtsasspira, knäböjde de inför honom, hånade honom och sade: ”Leve judarnas konung!” De spottade på honom och slog honom med händerna i ansiktet. Innan de återlämnade honom till Pilatus tog en av dem käppen från hans hand och slog honom i huvudet med den.
185:6.3 (1995.2) Sedan ledde Pilatus fram den blödande och sargade fången, presenterade honom inför den blandade folkmassan och sade: ”Se på mannen!” Igen säger jag er att jag inte finner något brott hos honom, och efter att nu ha låtit prygla honom skulle jag vilja släppa honom fri.”
185:6.4 (1995.3) Där stod Jesus från Nasaret, iklädd en gammal purpurfärgad kunglig mantel, med en krona av törnetaggar som trängde in i hans vänliga panna. Hans ansikte var blodbesudlat och hans kropp böjd av smärta och sorg. Men ingenting kan vädja till de okänsliga hjärtana på dem som är offer för ett intensivt emotionellt hat och slavar under religiösa fördomar. Denna syn sände en väldig rysning genom ett vidsträckt universums världar, men den rörde inte hjärtana på dem som hade bestämt sig för att få Jesus avrättad.
185:6.5 (1995.4) När de hade återhämtat sig efter den första chocken över att se Mästaren i det tillståndet skrek de bara högre och längre: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom! Korsfäst honom!”
185:6.6 (1995.5) Nu förstod Pilatus att det var fåfängt att vädja till några eventuella känslor av medlidande hos dem. Han steg fram och sade: ”Jag inser att ni är fast beslutna att denne man skall dö, men vad har han gjort för att förtjäna döden? Vem kungör hans brott?”
185:6.7 (1995.6) Då steg den ledande översteprästen själv fram, gick upp till Pilatus och yttrade ilsket: ”Vi har en helig lag, och enligt den lagen måste mannen dö, därför att han har påstått sig vara Guds Son.” När Pilatus hörde detta blev han ännu räddare, inte bara för judarna, utan när han erinrade sig sin hustrus meddelande och den grekiska mytologin om gudarna som steg ned till jorden, darrade han nu vid tanken på att Jesus kunde vara en gudomlig personlighet. Han gav med handen tecken åt folkmassan att hålla sig lugn medan han tog Jesus vid armen och igen ledde honom in i byggnaden för att ytterligare förhöra honom. Pilatus var nu förvirrad av rädsla, förbryllad av vidskepelse och plågad av mobbens envisa inställning.
185:7.1 (1995.7) När Pilatus, darrande av ängslan och rädsla, satte sig ned vid Jesus sida frågade han: ”Varifrån kommer du? Vem är du egentligen? Vad betyder detta som de säger, att du är Guds Son?”
185:7.2 (1996.1) Men Jesus kunde knappast väntas besvara sådana frågor när de ställdes av en människorädd, svag och vankelmodig domare, som var så orättvis att han lät piska honom fastän han hade förklarat honom oskyldig till all brottslighet, och det innan han på vederbörligt sätt hade dömts till döden. Jesus såg Pilatus rakt i ansiktet men svarade honom inte. Då sade Pilatus: ”Vägrar du att tala med mig? Inser du inte att jag fortfarande har makt att frige dig eller att korsfästa dig?” Då sade Jesus: ”Du kunde inte ha någon makt över mig om det inte vore tillåtet från ovan. Du skulle inte kunna utöva någon myndighet över Människosonen om inte Fadern i himlen tillät det. Men du är inte så skyldig eftersom du inte känner till evangeliet. Den som förrådde mig och han som överlämnade mig till dig, de bär den större synden.”
185:7.3 (1996.2) Detta sista samtal med Jesus fyllde Pilatus helt med fruktan. Denne moraliska ynkrygg och juridiske vekling arbetade nu under den dubbla tyngden av en vidskeplig rädsla för Jesus och en dödlig bävan för judarnas ledare.
185:7.4 (1996.3) Igen trädde Pilatus fram inför folksamlingen och sade: ”Jag är säker på att denne man endast har brutit mot den religiösa lagen. Ni borde ta honom med er och döma honom enligt er egen lag. Varför väntar ni er att jag skulle samtycka till hans avrättande för att han har kommit i konflikt med era traditioner?”
185:7.5 (1996.4) Pilatus skulle just till att frige Jesus när Kajafas, den ledande översteprästen, gick fram till den räddhågade romerske domaren, hötte ett hämndens finger åt Pilatus ansikte och med ilskna ord, som hela folkmassan kunde höra, sade: ”Om du friger denne man är du inte kejsarens vän, och jag skall se till att kejsaren får veta allt.” Denna offentliga hotelse var för mycket för Pilatus. Oro för hans personliga öde överskuggade nu alla andra hänsynstaganden, och den fege ståthållaren befallde att Jesus skulle föras ut inför domarsätet. När Mästaren stod där framför dem pekade Pilatus på honom och retsamt sade: ”Beskåda er konung”, och judarna svarade: ”Bort med honom. Korsfäst honom!” Sedan sade Pilatus med mycken ironi och sarkasm: ”Skall jag korsfästa er konung?” Judarna svarade: ”Ja, korsfäst honom! Vi har ingen annan kung än kejsaren.” Då insåg Pilatus att eftersom han var ovillig att utmana judarna fanns det inte något hopp om att rädda Jesus.
185:8.1 (1996.5) Där stod Guds Son inkarnerad som Människosonen. Han arresterades utan åtal, anklagades utan bevis, dömdes utan vittnen, bestraffades utan domutslag; och nu skulle han snart dömas till döden av en orättvis domare som bekände att han inte kunde finna någon skuld hos honom. Om Pilatus hade tänkt sig att vädja till deras patriotism då han talade om Jesus som ”judarnas konung”, misslyckades han totalt. Judarna väntade inte på någon sådan kung. Översteprästernas och rådsmedlemmarnas uttalande ”vi har ingen annan kung än kejsaren” var en chock även för den tanklösa pöbeln, men nu var det för sent att rädda Jesus, även om mobben hade vågat sig på att göra Mästarens sak till sin.
185:8.2 (1996.6) Pilatus var rädd för ett upplopp eller en folkresning. Han vågade inte ta risken att få en sådan störning under påsken i Jerusalem. Han hade nyligen fått en reprimand av kejsaren, och han ville inte riskera ytterligare en. Mobben hurrade när han gav order om att frige Barabbas. Sedan beställde han fram ett tvättfat med vatten, och där inför folkmassan tvättade han sina händer och sade: ”Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni är fast beslutna att han skall dö, men jag har inte funnit någon skuld hos honom. Det får bli er sak. Soldaterna leder fram honom.” Då hurrade mobben och svarade: ”Hans blod må komma över oss och våra barn.”
Urantiaboken
Kapitel 186
186:0.1 (1997.1) NÄR Jesus och hans anklagare gav sig i väg för att träffa Herodes vände sig Mästaren till aposteln Johannes och sade: ”Johannes, du kan inte göra något mer för mig. Gå till min mor och för henne till mig innan jag dör.” När Johannes hörde sin Mästares begäran, och fastän han motvilligt lämnade honom ensam bland hans fiender, skyndade han iväg till Betania, där hela Jesu familj var samlad och väntade i Martas och Marias hem, systrar till Lasaros som Jesus hade uppväckt från de döda.
186:0.2 (1997.2) Flera gånger under morgonen hade budbärare kommit med nyheter till Marta och Maria om hur rättegången mot Jesus framskred. Men Jesu familj nådde fram till Betania endast några minuter innan Johannes anlände med Jesu begäran om att han ville träffa sin mor innan han blev dödad. Efter att Johannes Sebedaios hade berättat för dem allt som hade hänt efter arresteringen av Jesus vid midnatt hade arresterats begav sig Jesu mor Maria genast tillsammans med Johannes för att träffa sin äldste son. Då Maria och Johannes nådde fram till staden hade Jesus redan förts till Golgata av de romerska soldaterna som skulle korsfästa honom.
186:0.3 (1997.3) När Jesu mor Maria skulle ge sig i väg med Johannes för att gå till sin son vägrade Jesu syster Rut att stanna kvar tillsammans med den övriga familjen. Eftersom hon var fast besluten att följa med sin mor följde hennes bror Juda med henne. De övriga i Mästarens familj stannade i Betania under Jakobs ledning, och David Sebedaios budbärare försåg dem nästan varje timme med rapporter om hur det förfärliga företaget att ta livet av deras äldste bror, Jesus från Nasaret, framskred.
186:1.1 (1997.4) Klockan var ungefär halv nio denna fredagsmorgon när förhöret av Jesus inför Pilatus var till ända och Jesus överlämnades till de romerska soldater som skulle korsfästa honom. Så snart romarna hade tagit hand om Jesus marscherade den judiske vaktkaptenen med sina män tillbaka till deras högkvarter i templet. Den ledande översteprästen och hans kompanjoner i det judiska rådet följde genast efter vakterna och gick direkt till sin vanliga mötesplats, salen av huggen sten i templet. Här fann de många andra rådsmedlemmar som väntade på att få veta vad som hade gjorts med Jesus. Då Kajafas höll på att redogöra för rådet om rättegången mot Jesus och domen över honom, infann sig Judas inför dem för att kräva sin belöning för den roll han hade spelat i sin Mästares arrestering och dödsdom.
186:1.2 (1997.5) Alla dessa judar avskydde Judas; de såg på förrädaren endast med en känsla av yttersta förakt. Under hela den tid då Jesus förhördes inför Kajafas och medan han framträdde inför Pilatus hade Judas känt ett styng i samvetet för sitt förrädiska beteende. Han började också i någon mån förlora sina illusioner beträffande den belöning han skulle få som betalning för sina tjänster som Jesu förrädare. Han gillade inte den reserverade och kyliga hållningen hos de judiska myndigheterna; trots det väntade han sig att bli frikostigt belönad för sitt fega beteende. Han såg fram emot att bli kallad inför ett fulltaligt sammanträde av judarnas råd och att där få höra sig berömmas medan de förlänade honom lämpliga ärebetygelser för den storartade tjänst som han smickrade sig med att han hade gjort sitt folk. Föreställ er därför vilken stor överraskning det var för denne själviske förrädare när en av översteprästens tjänare klappade honom på axeln, kallade ut honom från salen och sade: ”Judas, jag har fått i uppdrag att betala dig för att du förrådde Jesus. Här är din belöning.” Då Kajafas tjänare sade så räckte han Judas en påse med trettio silvermynt — gängse pris för en bra och frisk slav.
186:1.3 (1998.1) Judas var förbluffad, förstummad. Han rusade tillbaka för att komma in i salen men hindrades av dörrvakten. Han ville vädja till rådet, men de släppte inte in honom. Judas kunde inte tro att dessa judarnas styresmän hade låtit honom förråda sina vänner och sin Mästare och sedan som belöning erbjudit honom trettio silverpengar. Han var förödmjukad, desillusionerad och ytterligt tillintetgjord. Han vandrade bort från templet som om han befann sig i trans. Automatiskt släppte han ned penningpåsen i sin djupa ficka, samma ficka där han så länge hade förvarat påsen med apostlarnas pengar. Han vandrade ut från staden efter folkmassorna som var på väg för att bevittna korsfästelserna.
186:1.4 (1998.2) På avstånd såg Judas hur de lyfte upp tvärbalken med Jesus fastspikad på den, och efter den synen rusade han tillbaka till templet, tog sig med våld förbi dörrvakten och fann sig stående inför rådet, som fortfarande satt i sammanträde. Förrädaren var helt andfådd och oerhört upprörd, men han lyckades stamma fram dessa ord: ”Jag har syndat då jag förrådde oskyldigt blod. Ni har förolämpat mig. Ni har som belöning för min tjänst erbjudit mig pengar — priset för en slav. Jag ångrar att jag har gjort detta; här är era pengar. Jag vill undkomma skulden för denna handling.”
186:1.5 (1998.3) När judarnas styresmän hörde Judas hånade de honom. En av dem som satt nära där Judas stod gjorde tecken åt honom att lämna salen och sade: ”Din Mästare har redan avrättats av romarna, och vad beträffar din skuld, vad angår den oss? Det är din sak — försvinn!”
186:1.6 (1998.4) När Judas lämnade rådssalen tog han de trettio silvermynten från påsen och kastade ut dem över tempelgolvet. När förrädaren avlägsnade sig från templet var han nästan utom sig. Judas genomgick nu erfarenheten av att inse syndens verkliga natur. Hela glansen, tjusningen och berusningen i att göra orätt hade försvunnit. Nu stod missdådaren ensam och ansikte mot ansikte med sin desillusionerade och besvikna själs domslut. Synden var tjusande och spännande när den utfördes, men nu var det tvunget att möta skörden i form av nakna och oromantiska fakta.
186:1.7 (1998.5) Denne himmelrikets före detta ambassadör på jorden vandrade nu längs gatorna i Jerusalem, övergiven och ensam. Hans förtvivlan var desperat och närapå absolut. Han färdades fram genom staden och ut förbi murarna och vidare ner i den förfärliga ödsligheten i Hinnomdalen, där han klättrade uppför de branta klipporna, tog bältet från sin slängkappa, fäste ena ändan vid ett litet träd och den andra runt sin hals och kastade sig ut för stupet. Knuten som han hade bundit med sina nervösa händer gav efter innan han var död, och förrädarens kropp slogs sönder när den föll på de spetsiga klipporna nedanför.
186:2.1 (1999.1) När Jesus blev arresterad visste han att hans arbete i dödlig, köttslig gestalt på jorden var till ända. Han förstod helt vad för slags död han skulle möta, och han intresserade sig föga för detaljerna under de så kallade rättegångarna mot honom.
186:2.2 (1999.2) Inför judarnas rådsdomstol vägrade Jesus att besvara vittnesmålen från de falska vittnena. Det fanns en enda fråga som alltid fick ett svar, vare sig den ställdes av vän eller fiende, och det var den som gällde hans jordiska missions art av och gudomlighet. När han tillfrågades om han var Guds Son gav han ofelbart ett svar. Han vägrade ståndaktigt att säga något när han stod inför den nyfikne och ondskefulle Herodes. Inför Pilatus yttrade han sig endast när han tänkte att det som han sade kunde hjälpa Pilatus eller någon annan uppriktig person till en bättre förståelse av sanningen. Jesus hade lärt sina apostlar hur lönlöst det var för dem att kasta sina pärlor för svinen, och nu tog han sig för att i praktiken tillämpa det som han hade lärt dem. Hans uppträdande vid denna tid exemplifierade människonaturens tålmodiga underkastelse i förening med den gudomliga naturens majestätiska tystnad och allvarliga värdighet. Han var helt villig att med Pilatus diskutera varje fråga som hänförde sig till de politiska anklagelser som hade riktats mot honom — varje fråga som han insåg tillhörde ståthållarens jurisdiktion.
186:2.3 (1999.3) Jesus var övertygad om att det var Faderns vilja att han underkastade sig händelsernas naturliga och vanliga gång i människornas värld, just så som alla andra dödliga varelser måste göra, och därför vägrade han att använda ens sin rent mänskliga förmåga att med övertygande vältalighet påverka resultatet av ränksmiderierna bland hans socialt närsynta och andligen förblindade meddödliga. Även fast Jesus levde och dog på Urantia var hela hans liv som människa från början till slut en föreställning avsedd att influera och instruera hela det universum som han har skapat och oupphörligt upprätthåller.
186:2.4 (1999.4) Dessa kortsynta judar ropade otillbörligt på Mästarens död medan han stod där under en fruktansvärd tystnad och såg ut över en nations dödsscen — hans jordiske faders eget folk.
186:2.5 (1999.5) Jesus hade förvärvat den typ av människokaraktär som kunde bibehålla sitt sinneslugn och hävda sin värdighet trots ett fortsatt och oförtjänt skymfande. Han lät sig inte skrämmas. När han först blev angripen av Hannas tjänare hade han bara föreslagit att det vore på sin plats att tillkalla vittnen som vederbörligen kunde vittna mot honom.
186:2.6 (1999.6) Från början till slut under hans så kallade rättegång inför Pilatus, kunde de himmelska härskarorna som följde med händelserna inte låta bli att i sina informationsutsändningar till universumet beskriva scenen som ”Pilatus till doms inför Jesus”.
186:2.7 (1999.7) När Jesus stod inför Kajafas, och när alla de falska vittnesmålen hade brutit samman, tvekade han inte att besvara den ledande översteprästens fråga och erbjöd därmed i sitt eget vittnesmål det som de ville ha som grund för att döma honom för hädelse.
186:2.8 (1999.8) Mästaren visade aldrig det minsta intresse för Pilatus välmenande men halvhjärtade försök att få till stånd hans frigivning. Han tyckte verkligen synd om Pilatus och försökte allvarligt upplysa hans förmörkade sinne. Han förhöll sig helt passiv till den romerske ståthållarens alla vädjanden till judarna att de skulle dra tillbaka sina brottsanklagelser mot honom. Genom hela den sorgliga prövningen förde han sig med enkel värdighet och flärdfritt majestät. Han ville inte så mycket som kasta en skugga av ouppriktighet över sina blivande mördare när de frågade honom om han var ”judarnas konung”. Med endast en mindre modifierande förklaring accepterade han benämningen, väl medveten om att, samtidigt som de hade valt att avvisa honom, var han den siste som skulle förse dem med verkligt nationellt ledarskap, även i andlig mening.
186:2.9 (2000.1) Jesus sade inte mycket under dessa rättegångar, men han sade tillräckligt för att visa alla dödliga vilket slags människokaraktär människan kan fullända i partnerskap med Gud, och för att uppenbara för hela universumet det sätt på vilket Gud kan komma till uttryck i den skapades liv när denna varelse verkligen väljer att göra Faderns vilja och således blir en aktiv son till den levande Guden.
186:2.10 (2000.2) Hans kärlek till ovetande dödliga framgår fullständig av hans tålamod och stora självbehärskning när han utsattes för hånandet, slagen och stötarna från de råa soldaterna och tanklösa tjänarna. Han blev inte ens arg när de band för hans ögon, hånfullt slog honom i ansiktet och skrek: ”Profetera för oss vem det var som slog dig.”
186:2.11 (2000.3) Pilatus uttalade sig mer sant än han visste när han, efter att Jesus hade pryglats, presenterade honom för folkmassan och utropade: ”Beskåda mannen!” Föga anade förvisso den räddhågade romerske ståthållaren att hela universumet just i det ögonblicket stod i givakt och såg på denna unika föreställning, då deras älskade Härskare sålunda förödmjukad underkastade sig pikarna och slagen från sina förmörkade och degraderade dödliga undersåtar. När Pilatus yttrade sig, ekade då genom hela Nebadon: ”Se, Gud och människa!” Överallt i universumet har oräkneliga miljoner sedan den dagen fortsatt att betrakta den människan, samtidigt som Havonas Gud, den supreme härskaren över universernas universum, accepterar mannen från Nasaret som det fullbordade idealet för de dödliga varelserna i detta lokala universum i tid och rymd. I sitt makalösa liv underlät han aldrig att uppenbara Gud för människan. Nu i dessa sista händelser under sitt liv som dödlig och i sin död som snart följde uppenbarade han på ett nytt och rörande sätt människan för Gud.
186:3.1 (2000.4) Kort efter att Jesus överlämnades till de romerska soldaterna då förhöret inför Pilatus var avslutat, skyndade sig en grupp tempelvakter ut till Getsemane för att upplösa eller arrestera Mästarens anhängare. Men långt innan de anlände hade anhängarna skingrat sig. Apostlarna hade dragit sig tillbaka till sina bestämda gömställen. Grekerna hade skilts åt och gått till olika hem i Jerusalem. De övriga lärjungarna hade likaså försvunnit. David Sebedaios trodde att Jesu fiender skulle återvända; därför flyttade han i ett tidigt skede fem eller sex tält upp i ravinen nära det ställe dit Mästaren så ofta drog sig tillbaka för bön och andakt. Där ämnade han gömma sig och samtidigt upprätthålla ett centrum, eller en koordineringsstation, för sin budbärartjänst. David hade knappt hunnit lämna lägret när tempelvakterna anlände. Då de inte fann någon där, nöjde de sig med att bränna lägret och skyndade sedan tillbaka till templet. När judarnas råd fick deras rapport kände sig rådet tillfreds med att Jesu anhängare var så grundligt skrämda och underkuvade att det inte fanns någon fara för ett uppror eller annat försök att rädda Jesus ur händerna på hans avrättare. De kunde äntligen andas lättare. De avslutade mötet och gick var och en till sina förberedelser för påsken.
186:3.2 (2000.5) Så snart Pilatus hade överlämnat Jesus till de romerska soldaterna för att korsfästas skyndade sig en budbärare bort till Getsemane för att informera David, och inom fem minuter var löpare på väg till Betsaida, Pella, Filadelfia, Sidon, Sikem, Hebron, Damaskus och Alexandria. Och dessa budbärare förde med sig budet om att romarna, på de judiska styresmännens enträgna begäran, var i färd med att korsfästa Jesus.
186:3.3 (2001.1) Under hela denna tragiska dag, ända tills budet om att Mästaren hade lagts i gravkammaren slutligen gick ut, sände David ungefär varje halvtimme budbärare med rapporter till apostlarna, grekerna och till Jesu jordiska familj som var samlad i Lasaros hem i Betania. När budbärarna gav sig i väg med budet om att Jesus hade lagts i graven sände David sina lokala löpare att fira påsk och vila under den kommande sabbaten, samtidigt som han instruerade dem att utan att väcka uppmärksamhet inställa sig hos honom på söndagsmorgonen i Nikodemos hem, där han ämnade gömma sig i några dagar tillsammans med Andreas och Simon Petrus.
186:3.4 (2001.2) Denne säreget sinnade David Sebedaios var den ende av Jesu ledande lärjungar som var benägen att bokstavligt och klart sakligt betrakta Mästarens försäkran att han skulle dö och ”uppstå igen på tredje dagen”. David hade en gång hört honom göra denna förutsägelse, och med sitt ordagranna tänkesätt ämnade han nu samla sina budbärare tidigt på söndagsmorgonen i Nikodemos hem, så att de fanns till hands för att sprida nyheten ifall Jesus uppsteg från de döda. David tidigt upptäckte att ingen av Jesu anhängare väntade sig att denne så snart skulle återvända från graven. Därför sade han föga om vad han trodde och inget om mobiliseringen av hela hans budbärarstyrka tidigt på söndagsmorgonen, utom till de löpare som på fredagsförmiddagen hade sänts ut till avlägsna städer och centra för troende.
186:3.5 (2001.3) Så dessa Jesu anhängare, som var spridda ut över Jerusalem och dess omgivningar, tog den kvällen del av påskmåltiden och förblev följande dag i avskildhet.
186:4.1 (2001.4) Efter att Pilatus hade tvättat sina händer inför folksamlingen och på så sätt försökt undgå skulden för överlämnandet av en oskyldig man till att korsfästas, bara för att han inte vågade sätta sig upp mot de judiska styresmännens högljudda krav, befallde han att Mästaren skulle överlämnas till de romerska soldaterna och gav order till deras kapten om att han genast skulle korsfästas. Sedan soldaterna hade tagit över ansvaret för Jesus ledde de honom tillbaka till pretoriets gårdsplan, och efter att ha tagit av honom den mantel som Herodes hade satt på honom klädde de honom i hans egna kläder. Dessa soldater bespottade och hånade honom men vållade inte någon ytterligare fysisk bestraffning. Jesus var nu ensam med dessa romerska soldater. Hans vänner höll sig gömda, hans fiender hade gett sig iväg; även Johannes Sebedaios var inte längre vid hans sida.
186:4.2 (2001.5) Klockan var något över åtta när Pilatus överlämnade Jesus till soldaterna och litet före nio när de gav sig i väg till skådeplatsen för korsfästelsen. Under denna dryga halvtimmes tid sade Jesus inte ett ord. Verkställigheten i ett stort universum stod praktiskt taget stilla. Gabriel och de främsta verkställarna i Nebadon var antingen församlade här på Urantia eller annars följde de noggrant med ärkeänglarnas rymdrapporter i strävan att hålla sig underrättade om vad som hände med Människosonen på Urantia.
186:4.3 (2001.6) När soldaterna väl var redo att bege sig med Jesus till Golgata hade de börjat bli imponerade av hans ovanliga lugn och utomordentliga värdighet, av hans tåliga tystnad.
186:4.4 (2001.7) Mycket av dröjsmålet med att ge sig iväg med Jesus till platsen för korsfästelsen berodde på kaptenens beslut att i sista minuten ta med sig två tjuvar som hade dömts till döden. Eftersom Jesus skulle korsfästas den morgonen tyckte den romerske kaptenen att dessa två lika väl kunde dö tillsammans med Jesus som att vänta tills påskfestligheterna var till ända.
186:4.5 (2002.1) Så snart tjuvarna kunde göras färdiga fördes de ut på gårdsplanen, där de stirrade på Jesus, den ena av dem för första gången, men den andra hade ofta hört honom tala både i templet och många månader tidigare i lägret vid Pella.
186:5.1 (2002.2) Det finns inget direkt samband mellan Jesu död och judarnas påsk. Det är sant att Mästaren lade ned sitt köttsliga liv på denna dag, förberedelsedagen för den judiska påsken, och ungefär vid den tid då påsklammen offrades i templet. Men detta oavsiktliga sammanfallande anger inte på något sätt att Människosonens död på jorden har något samband med judarnas offersystem. Jesus var jude, men som Människoson var han en av världarnas dödliga. De händelser som redan har redogjorts för och som ledde fram till denna stund då Mästarens korsfästelse var nära förestående, är tillräckligt för att utvisa att hans död vid ungefär denna tidpunkt var en rent naturlig och av människor styrd händelse.
186:5.2 (2002.3) Det var människan och inte Gud som planerade och satte i verket Jesu död på korset. Det är sant att Fadern vägrade att ingripa i händelseutvecklingen bland människorna på Urantia, men Fadern i Paradiset påbjöd, begärde eller krävde inte sin Sons död på korset på det sätt som den genomfördes på Urantia. Det är ett faktum att Jesus på något sätt förr eller senare hade varit tvungen att frigöra sig från sin dödliga kropp, från sin inkarnation på jorden, men han kunde ha utfört den uppgiften på otaliga sätt utan att dö på ett kors mellan två tjuvar. Allt detta var människans verk, inte Guds.
186:5.3 (2002.4) Vid tiden för sitt dop hade Mästaren redan fullbordat det förfarande som erfarenheten på jorden och i köttslig gestalt erfordrade och som var nödvändigt för att fullborda hans sjunde och sista utgivning i universumet. Vid just den tiden hade Jesus fullgjort sin plikt på jorden. Hela det liv som han därefter levde, och även det sätt på vilket han dog, var för hans del en rent personlig tjänst som gagnade välfärden för och uppbyggelsen av hans dödliga varelser i denna värld och i andra världar.
186:5.4 (2002.5) Den goda nyhetens evangelium, att människan genom tron kan bli andemedveten om att hon är en son till Gud, är inte avhängigt av Jesu död. Visst är det sant att hela detta rikets evangelium har i hög grad blivit belyst av Mästarens död, men än mer så av hans liv.
186:5.5 (2002.6) Allt vad Människosonen sade eller gjorde på jorden förskönade storligen lärdomarna om människans sonskap till Gud och om brödraskapet mellan människorna, men dessa väsentliga relationer som gäller Gud och människor är en naturlig del av de universumfakta att Gud älskar sina skapade varelser och att de gudomliga Sönerna är medfött barmhärtiga. Dessa rörande och gudomligt sköna relationer mellan människan och hennes Skapare i denna värld och i alla andra överallt i universernas universum har existerat i all evighet; och de är inte i någon bemärkelse beroende av att Guds Skaparsöner tidvis företar dessa utgivningar och sålunda iklär sig sina skapade intelligensers natur och gestalt som en del av det pris som de måste betala för att slutligt uppnå obegränsad suveränitet över sina respektive lokaluniverser.
186:5.6 (2002.7) Fadern i himlen älskade den dödliga människan på jorden precis lika mycket före Jesu liv och död på Urantia som efter denna transcendenta manifestation av partnerskapet mellan Gud och människa. Denna mäktiga bedrift då Nebadons Gud inkarnerade som människa på Urantia, kunde ju inte förhöja attributen hos den evige, infinite och universelle Fadern, men den berikade och upplyste verkligen alla andra administratörer och varelser i Nebadons universum. Fastän Fadern i himlen inte älskar oss mer på grund av Mikaels utgivning, gör alla andra himmelska intelligenser det. Det kommer sig därav att Jesus inte endast gav människan en uppenbarelse av Gud, utan att han dessutom gav Gudarna och de himmelska intelligenserna i universernas universum en ny uppenbarelse av människan.
186:5.7 (2003.1) Jesus står inte i begrepp att dö som ett offer för synd. Han kommer inte att dö för att försona människosläktets medfödda moraliska skuld. Mänskligheten har ingen sådan hela människosläktet omfattande skuld inför Gud. Skulden är enbart en fråga om personlig synd och medvetet, avsiktligt uppror mot Faderns vilja och hans Söners administration.
186:5.8 (2003.2) Synd och uppror har ingenting att göra med den fundamentala utgivningsplanen för Guds Paradissöner, även om det faktiskt förefaller oss som om frälsningsplanen vore ett tillfälligt inslag i utgivningsplanen.
186:5.9 (2003.3) Guds frälsning för de dödliga på Urantia hade varit precis lika effektiv och ofelbart säker även om Jesu död inte hade orsakats av ovetande dödligas grymma händer. Om Mästaren hade blivit gynnsamt mottagen av de dödliga på jorden och hade avlägsnat sig från Urantia genom att frivilligt ge upp sitt köttsliga liv skulle Guds kärlek och Sonens barmhärtighet — sonskapet hos Gud som faktum — inte på något sätt ha påverkats. Ni dödliga är Guds söner, och det enda som behövs för att göra denna sanning faktisk i er personliga erfarenhet är er av anden födda tro.
Urantiaboken
Kapitel 187
187:0.1 (2004.1) EFTER det att de två rövarna hade gjorts i ordning gav sig soldaterna under ledning av en centurion-officer i väg till skådeplatsen för korsfästelsen. Officeren som hade befälet över dessa tolv soldater var samma kapten som föregående natt hade anfört de romerska soldaterna vid arresteringen av Jesus i Getsemane. Det var en romersk sed att avdela fyra soldater för varje person som skulle korsfästas. De två stråtrövarna piskades ordentligt innan de togs ut för att korsfästas, men Jesus gavs inte någon mer fysisk bestraffning. Kaptenen tänkte utan tvivel att han redan hade piskats tillräckligt, och det innan han ens hade dömts.
187:0.2 (2004.2) De två tjuvarna som korsfästes samtidigt med Jesus var kumpaner till Barabbas och skulle senare ha avrättats tillsammans med sin ledare om Pilatus inte hade frigett honom som en benådning inför påsken. Jesus blev sålunda korsfäst i stället för Barabbas.
187:0.3 (2004.3) Det som Jesus nu står i begrepp att göra, att underkasta sig döden på korset, det gör han av egen fri vilja. När han förutsade denna händelse yttrade han: ”Fadern älskar och stödjer mig för att jag är villig att lägga ned mitt liv. Men jag tar upp det igen. Ingen tar ifrån mig mitt liv — jag lägger ned det av mig själv. Jag har behörigheten att lägga ned det, och jag har behörigheten att ta upp det. Jag har fått ett sådant påbud av min Fader.”
187:0.4 (2004.4) Klockan var något före nio denna morgon när soldaterna förde Jesus från pretoriet på väg mot Golgata. De följdes av många som i hemlighet sympatiserade med Jesus, men de flesta i denna grupp om tvåhundra eller mer var antingen fiender till honom eller nyfikna sysslolösa som endast sökte underhållning från chocken av att bevittna korsfästelserna. Endast några få av judarnas ledare gick ut för att se Jesus dö på korset. Då de visste att Pilatus hade överlämnat honom till de romerska soldaterna, och att han hade dömts till döden, sysselsatte de sig med sitt möte i templet för att diskutera vad som borde göras med hans anhängare.
187:1.1 (2004.5) Innan de lämnade pretoriets gårdsplan placerade soldaterna korsets tvärbalk på Jesu axlar. Det var sed att den dömde tvingades bära tvärbalken till platsen för korsfästelsen. Den dömde bar inte hela korset, endast det kortare timret. De längre upprättstående timren till de tre korsen hade redan transporterats till Golgata, och vid den tid då soldaterna och deras fångar anlände hade de grävts stadigt ned i marken.
187:1.2 (2004.6) Såsom sed var ledde kaptenen processionen, och han bar små vita trätavlor på vilka man med en kolbit hade skrivit brottslingarnas namn och arten av de brott för vilka de hade dömts. För de två tjuvarna hade officeren tavlor som angav deras namn, under vilket stod ett enda ord: ”Stråtrövare”. Det var sed, efter det att offret hade spikats fast på tvärbalken och lyfts upp till sin plats på det uppresta timret, att fästa denna tavla uppe på korset, direkt ovanför brottslingens huvud, så att alla åskådare fick veta för vilket brott den dömde blev korsfäst. Texten på den tavla som officeren bar för att sätta på Jesu kors hade Pilatus själv skrivit på latin, grekiska och arameiska, och den lydde: ”Jesus från Nasaret — judarnas konung.”
187:1.3 (2005.1) Några av de judiska styresmännen som var närvarande när Pilatus skrev texten på tavlan protesterade kraftigt mot att kalla Jesus ”judarnas konung”. Men Pilatus påminde dem om att en sådan anklagelse var en del av det åtal som ledde till att Jesus dömdes. När judarna såg att de inte kunde få Pilatus att ändra sig vädjade de om att texten åtminstone skulle ändras till att lyda: ”Han sade: ’Jag är judarnas konung.’” Men Pilatus var orubblig; han ville inte ändra texten. Alla ytterligare bevekanden besvarade han endast med: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”
187:1.4 (2005.2) I vanliga fall var det sed att färdas till Golgata längs den längsta vägen för att ett stort antal personer skulle få se den dömda brottslingen, men denna dag tog de rakaste vägen till Damaskusporten, som ledde norrut från staden, och längs den vägen kom de snart fram till Golgata, den officiella korsfästelseplatsen i Jerusalem. Bortom Golgata hade de rika sina villor, och på andra sidan av vägen fanns många förmögna judars gravkamrar.
187:1.5 (2005.3) Korsfästelse var inte en judisk bestraffningsform. Både grekerna och romarna lärde sig denna avrättningsmetod av fenicierna. Inte ens Herodes, i all sin grymhet, använde korsfästelse. Romarna korsfäste aldrig en romersk medborgare; endast slavar och underlydande folk utsattes för ett sådant vanhedrande sätt att dö. Under Jerusalems belägring, endast fyrtio år efter korsfästelsen av Jesus, täcktes hela Golgata av tusende och åter tusende kors, på vilka dag efter dag blomman av det judiska folket dog. En förfärlig skörd minsann, från sådden denna dag.
187:1.6 (2005.4) När dödsprocessionen drog fram längs de smala gatorna i Jerusalem kunde många av de godhjärtade judiska kvinnorna, som hade hört Jesu ord av uppmuntran och medkänsla och som kände till hans liv av kärleksfullt tjänande, inte låta bli att gråta när de såg honom föras ut till en sådan skamlig död. När han gick förbi klagade och jämrade sig många av dessa kvinnor. Och då några av dem rentav vågade följa med vid hans sida, vände Mästaren sitt huvud mot dem och sade: ”Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt snarare över er själva och era barn. Mitt arbete är så gott som gjort — snart far jag till min Fader — men för Jerusalem har den förfärliga plågans tider bara börjat. Se, det kommer dagar då ni skall säga: Välsignade är de ofruktsamma och de vilkas bröst aldrig har ammat några små. Då kommer ni be att bergens klippor måtte falla över er för att befria er från det förfärliga i era plågor.”
187:1.7 (2005.5) Dessa kvinnor i Jerusalem var verkligen modiga när de visade sympati för Jesus, ty det var i lag strängt förbjudet att visa vänliga känslor för någon som fördes ut till att korsfästas. Det var tillåtet för pöbeln att håna, bespotta och förlöjliga den dömde, men inte att ge uttryck åt någon sympati. Fastän Jesus uppskattade uppvisandet av sympati för honom i denna mörka stund när hans vänner höll sig gömda, ville han inte att dessa godhjärtade kvinnor skulle ådra sig myndigheternas misshag till följd av att de vågade hysa medlidande med honom. Till och med i en stund som denna tänkte Jesus föga på sig själv, endast på de förfärliga, tragiska dagar som låg framför Jerusalem och hela den judiska nationen.
187:1.8 (2006.1) När Mästaren släpade sig fram på väg till korsfästelsen var han mycket trött; han var nästan helt utmattad. Han hade fått varken mat eller vatten sedan den sista måltiden i Elias Markus hem; inte heller hade han förunnats ett enda ögonblick av sömn. Dessutom hade han utsatts för det ena förhöret efter det andra ända fram till den stund då han dömdes, för att inte nämna de skymfliga piskrappen med åtföljande fysiskt lidande och blodförlust. Och ovanpå allt detta låg hans extrema mentala vånda, hans intensiva andliga spänning och en förfärlig känsla av mänsklig ensamhet.
187:1.9 (2006.2) Kort efter att de hade kommit ut genom porten på väg ut från staden, medan Jesus stapplade fram bärande på tvärbalken, gav hans fysiska krafter tillfälligt vika och han föll under tyngden av sin tunga börda. Soldaterna skrek åt honom och sparkade honom, men han kunde inte resa sig. När kaptenen såg detta, och då han visste vad Jesus redan hade fått uthärda, befallde han soldaterna att sluta. Sedan gav han order åt en förbipasserande, en viss Simon från Kyrene, att ta tvärbalken från Jesu axlar och tvingade honom att bära den under resten av vägen till Golgata.
187:1.10 (2006.3) Denne man, Simon, hade kommit hela vägen från Kyrene i Nordafrika för att delta i påskfirandet. Han hade tillsammans med andra från Kyrene stannat just utanför stadsmurarna och var på väg till tempeltjänsterna i staden när den romerske kaptenen befallde honom att bära tvärbalken till Jesu kors. Simon dröjde kvar hela tiden under timmarna för Mästarens död på korset och talade med många av hans vänner och hans fiender. Efter uppståndelsen och innan han lämnade Jerusalem blev han en tappert troende på rikets evangelium, och när han återvände hem ledde han sin familj in i himmelriket. Hans två söner, Alexander och Rufus, blev mycket effektiva lärare för det nya evangeliet i Afrika. Men Simon fick aldrig veta att Jesus, vars börda han bar, och den judiske läraren som en gång hade hjälpt och bevisat hans skadade son vänlighet, var en och samma person.
187:1.11 (2006.4) Klockan var något över nio när dödsprocessionen anlände till Golgata och de romerska soldaterna tog sig an uppgiften att spika fast de två stråtrövarna och Människosonen på deras respektive kors.
187:2.1 (2006.5) Soldaterna band först Mästarens armar med rep till tvärbalken och spikade sedan fast hans händer i träet. När de hade lyft upp tvärbalken på sin plats och säkert spikat fast den på korsets upprättstående timmer band de hans fötter och spikade fast dem i träet, varvid de använde en enda lång spik som genomträngde bägge fötterna. Den uppresta balken hade en stor träpinne insatt på lämplig höjd, vilken fungerade som en sorts sadel som bar upp kroppsvikten. Korset var inte högt, ty Mästarens fötter var endast en knapp meter från marken. Han kunde därför höra allt som illvilligt sades om honom och kunde klart se uttrycket i ansiktet hos alla dem som så tanklöst hånade honom. De som var närvarande kunde likaså med lätthet höra allt vad Jesus sade under dessa timmar av tärande tortyr och långsam död.
187:2.2 (2007.1) Det var sed att avlägsna alla kläder från dem som skulle korsfästas, men eftersom judarna kraftigt motsatte sig ett offentligt blottande av den nakna människokroppen, tillhandahöll romarna alltid ett lämpligt höftkläde för alla personer som korsfästes i Jerusalem. Efter att Jesu kläder hade avlägsnats skyldes han följaktligen på så sätt innan han sattes på korset.
187:2.3 (2007.2) Korsfästelse tillgreps i avsikt att ge ett grymt och länge varande tärande straff, ty det tog ofta flera dagar innan offret dog. Det fanns en ansenlig känsla emot korsfästelse i Jerusalem, och där existerade ett sällskap av judiska kvinnor som alltid sände en representant till korsfästelserna för att erbjuda offret drogblandat vin och sålunda minska hans lidande. Men när Jesus smakade på detta vin med tillsats av narkotika vägrade han att dricka det, hur törstig han än var. Mästaren beslöt att bibehålla sitt mänskliga medvetande ända till själva slutet. Han ville möta döden, även i denna grymma och inhumana form, och övervinna den genom att frivilligt underkasta sig allt som hörde till människans erfarenhet.
187:2.4 (2007.3) Innan Jesus sattes på sitt kors hade de två stråtrövarna redan placerats på sina kors medan de hela tiden svor och spottade på sina bödlar. Jesu enda ord när de spikade fast honom på tvärbalken var: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Han skulle inte ha kunnat tala så barmhärtigt och kärleksfullt för sina bödlar om inte sådana tankar av öm tillgivenhet hade varit hans främsta drivfjäder under hela hans liv av osjälviskt tjänande. De livslånga idéerna, motiven och önskningarna kommer öppet i dagen vid en kris.
187:2.5 (2007.4) Efter att Mästaren hade lyfts upp på korset spikade kaptenen fast namnskylten ovanför hans huvud, och den löd på tre språk: ”Jesus från Nasaret — judarnas konung.” Judarna var ursinniga över denna förmodade förolämpning. Men Pilatus var uppretad över deras respektlösa sätt. Han kände att han hade blivit hotad och förödmjukad, och han tog till denna metod för att få en småsint hämnd. Han kunde ha skrivit: ”Jesus, en rebell.” Men han visste mycket väl hur dessa judar i Jerusalem avskydde själva namnet Nasaret, och han hade beslutat sig för att förödmjuka dem på detta sätt. Han visste att det även skulle skära dem rakt i hjärtat att se denne avrättade galilé kallas ”judarnas konung”.
187:2.6 (2007.5) När judarnas ledare fick veta hur Pilatus försökte förlöjliga dem när han placerade denna överskrift på Jesu kors, skyndade många av dem ut till Golgata, men de vågade inte försöka sig på att avlägsna den eftersom de romerska soldaterna stod på vakt. När de inte kunde ta bort namnskylten blandade sig dessa ledare med folkmassan och gjorde sitt yttersta för att uppväcka hån och åtlöje, för att ingen skulle ta överskriften på allvar.
187:2.7 (2007.6) Aposteln Johannes anlände tillsammans med Jesu mor Maria, Rut och Juda till skådeplatsen genast efter att Jesus hade lyfts på plats på korset och just då kaptenen spikade upp namnskylten ovanför Mästarens huvud. Johannes var den enda av de elva apostlarna som bevittnade korsfästelsen, och inte heller han var närvarande hela tiden, ty han sprang in till Jerusalem för att hämta sin mor och hennes vänner kort efter att ha fört Jesu mor till platsen.
187:2.8 (2007.7) Då Jesus såg sin mor tillsammans med Johannes och sin bror och syster log han men sade ingenting. Under tiden hade de fyra soldaterna, som var avdelade för Mästarens korsfästelse, som sed var delat hans kläder mellan sig, så att en tog sandalerna, en turbanen, en gördelbältet och den fjärde tog slängkappan. Tunikan blev kvar, den sömlösa klädnaden som räckte nästan till knäna, och den skulle delas i fyra delar, men när soldaterna såg vilket ovanligt plagg det var beslöt de att kasta lott om den. Jesus såg på dem medan de delade hans kläder, och den tanklösa folkhopen hånade honom.
187:2.9 (2008.1) Det var bra att de romerska soldaterna tog hand om Mästarens kläder. I annat fall, om hans anhängare hade fått dessa klädesplagg i sin besittning, skulle de ha varit frestade att hemfalla åt vidskeplig relikdyrkan. Mästaren önskade att hans efterföljare inte skulle ha någonting materiellt som kunde associeras med hans liv på jorden. Han ville lämna mänskligheten endast minnet av ett människoliv ägnat och hängivet det höga andliga idealet att vara helgat åt att göra Faderns vilja.
187:3.1 (2008.2) Klockan var ungefär halv tio denna fredagsmorgon när Jesus hängdes upp på korset. Före klockan elva hade över tusen personer samlats för att bevittna denna anblick av Människosonen på korset. Under alla dessa förskräckliga timmar stod ett universums osynliga härskaror tysta medan de oavvänt såg på denna högst ovanliga företeelse då Skaparen dog den skapades död, rentav den högst ärelösa död som tillkom en dömd brottsling.
187:3.2 (2008.3) De som stod nära korset vid en tid eller annan under korsfästelsen var Maria, Rut, Juda, Johannes, Salome (Johannes mor) och en grupp av innerligt troende kvinnor till vilka hörde Klopas hustru Maria, som var syster till Jesu mor, Maria Magdalena och Rebecka, tidigare från Sepforis. Dessa och andra vänner till Jesus höll sig tysta medan de bevittnade hans enorma tålamod och själsstyrka och stirrade på hans intensiva lidande.
187:3.3 (2008.4) Många som gick förbi skakade på huvudet, var ovettiga och sade till honom: ”Du som skulle riva ned templet och bygga upp det igen på tre dagar, rädda dig själv. Om du är Guds Son, varför kommer du inte ned från ditt kors?” På samma sätt hånade några av judarnas styresmän honom och sade: ”Andra räddade han, men sig själv kan han inte rädda.” Andra sade: ”Om du är judarnas konung, kom ned från korset, och vi skall tro på dig.” Senare hånade de honom ännu mer och sade: ”Han litade på att Gud skulle befria honom. Han påstod sig rentav vara Guds Son — se på honom nu — korsfäst mellan två tjuvar.” Även de två tjuvarna häcklade honom och överöste honom med förebråelser.
187:3.4 (2008.5) Enär Jesus inte svarade på deras glåpord, och då snart halva denna speciella förberedelsedag var förbi, hade de flesta i denna gycklande och hånande folksamling gått sin väg vid halv tolvtiden; mindre än femtio personer fanns kvar på plats. Soldaterna började nu äta sitt middagsmål och dricka sitt billiga, sura vin medan de slog sig ned för den långa dödsvakan. När de drack sitt vin höjde de hånfullt en skål för Jesus och sade: ”Hälsa och välgång åt judarnas konung!” De förvånade sig över hur tolerant Mästaren förhöll sig till deras åtlöje och hån.
187:3.5 (2008.6) När Jesus såg dem äta och dricka tittade han ned mot dem och sade: ”Jag törstar.” När vaktkaptenen hörde Jesus säga ”Jag törstar” dränkte han svampen som tillslöt hans vinflaska med lite vin, satte svampen på ändan av ett spjut och lyfte upp det till Jesus så att han fick fukta sina spruckna läppar.
187:3.6 (2008.7) Jesus hade föresatt sig att leva utan att ty sig till sin övernaturliga makt, och han valde likaså att dö som en vanlig dödlig på korset. Han hade levt som en människa, och han ville dö som en människa — han ville göra Faderns vilja.
187:4.1 (2008.8) Den ene av stråtrövarna häcklade Jesus och sade: ”Om du är Guds Son, varför räddar du inte dig själv och oss?” Men när han hade förebrått Jesus sade den andre tjuven, som många gånger hade hört Jesus undervisa: ”Fruktar du inte ens Gud? Ser du inte att vi lider med rätta för vad vi har gjort, men denne man lider orättvist? Det vore bättre för oss att söka förlåtelse för våra synder och frälsning för våra själar.” När Jesus hörde tjuven säga så vände han sitt ansikte mot honom och log gillande. När missdådaren såg Jesu ansikte vänt mot sig samlade han sitt mod, fläktade på sin flämtande troslåga och sade: ”Herre, kom ihåg mig när du kommer in i ditt rike.” Då sade Jesus: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig idag: en gång skall du vara med mig i Paradiset.”
187:4.2 (2009.1) Mästaren hade tid att mitt under sina häftiga dödssmärtor lyssna till den troende stråtrövaren som bekände sin tro. När denne tjuv sträckte sig ut efter frälsning fann han befrielse. Många gånger tidigare hade han känt sig nödgad att tro på Jesus, men först under dessa sista timmar av medvetande vände han sig av hela sitt hjärta till Mästarens lära. När denne tjuv såg det sätt på vilket Jesus mötte döden på korset kunde han inte längre motstå övertygelsen om att Människosonen verkligen var Guds Son.
187:4.3 (2009.2) Under denna episod, då tjuven omvände sig och togs emot i riket av Jesus, var aposteln Johannes frånvarande, ty han hade begett sig in till staden för att hämta sin mor och hennes vänner till platsen för korsfästelsen. Lukas hörde senare denna berättelse av den omvände romerske vaktkaptenen.
187:4.4 (2009.3) Aposteln Johannes berättade om korsfästelsen så som han kom ihåg händelsen närmare sjuttio år senare. De andra uppteckningarna byggde på redogörelsen från den tjänstgörande romerske officeren, som på grund av vad han såg och hörde senare började tro på Jesus och gick till fullo in i himmelrikets gemenskap på jorden.
187:4.5 (2009.4) Denne unge man, den botfärdige rövaren, hade förletts till ett liv av våld och missgärningar av dem som lovprisade en sådan rövarkarriär som en effektiv patriotisk protest mot politiskt förtryck och social orättvisa. Och denna typ av lära tillsammans med äventyrslusten ledde många annars välmenande ynglingar till att ta del i dessa vågade rövartåg. Den här unge mannen hade sett upp till Barabbas som till en hjälte. Nu såg han att han hade misstagit sig. Här på korset intill såg han en verklig storman, en sann hjälte. Här fanns en hjälte som tände hans iver, inspirerade hans moraliska självrespekts högsta idéer och väckte till liv alla hans ideal om mod, mandom och tapperhet. När han såg på Jesus vällde det fram i hans hjärta en överväldigande känsla av kärlek, trofasthet och äkta storhet.
187:4.6 (2009.5) Om någon annan person i den hånande folkmassan hade upplevt att tron föddes i hans själ och hade vädjat till Jesu barmhärtighet, skulle även han ha tagits emot med samma kärleksfulla omtanke som visades den troende stråtrövaren.
187:4.7 (2009.6) Just efter att den botfärdige tjuven hade hört Mästarens löfte att de en gång skulle mötas i Paradiset, kom Johannes tillbaka från staden och hade med sig sin mor och ett sällskap om nästan ett dussin troende kvinnor. Johannes ställde sig nära Jesu mor Maria och stödde henne. Hennes son Juda stod på hennes andra sida. Då Jesus tittade ned på denna scen, vid tolvtiden, sade han till sin mor: ”Kvinna, se din son!”, och vänd till Johannes sade han: ”Min son, se din mor!” Sedan vände han sig till dem båda och sade: ”Jag vill att ni beger er bort från denna plats.” Och Johannes och Juda ledde bort Maria från Golgata. Johannes tog Jesu mor till det ställe där han höll till i Jerusalem och skyndade sedan tillbaka till platsen för korsfästelsen. Efter påsken återvände Maria till Betsaida, där hon bodde i Johannes hem under resten av sitt naturliga liv. Maria levde inte fullt ett år efter Jesu död.
187:4.8 (2010.1) Då Maria hade avlägsnat sig drog sig de andra kvinnorna tillbaka en kort bit och stannade där nära Jesus tills han gav upp andan på korset, och de stod fortfarande kvar när Mästarens kropp togs ned för att läggas i graven.
187:5.1 (2010.2) Fastän det var tidigt på året för en sådan företeelse, mörknade himlen kort efter klockan tolv på grund av att luften fylldes av fin sand. Folket i Jerusalem visste att det betydde att en het sandstorm närmade sig från den Arabiska öknen. Innan klockan var ett var himlen så mörk att man inte såg solen, och återstoden av folkhopen skyndade sig tillbaka till staden. När Mästaren snart efter den timmen gav upp sitt liv fanns färre än trettio människor på platsen: endast de tretton romerska soldaterna och en grupp om ungefär femton troende. Dessa troende var alla kvinnor utom två, Jesu broder Juda och Johannes Sebedaios, som återvände till platsen just innan Mästaren gav upp andan.
187:5.2 (2010.3) En stund efter klockan ett, mitt under det tilltagande mörkret från den våldsamma sandstormen, började Jesu människomedvetande tyna bort. Hans sista ord av barmhärtighet, förlåtelse och uppmaning hade uttalats. Hans sista önskan — beträffande omsorgen om hans mor — hade uttryckts. Under denna timme när döden närmade sig tog Jesu människosinne sin tillflykt till att upprepa många ställen i de hebreiska skrifterna, i synnerhet psalmerna. Den sista medvetna tanken hos människan Jesus anslöt sig till att han i sitt sinne upprepade det avsnitt i Psaltaren som nu omfattar den tjugonde, tjugoförsta och tjugoandra psalmen. Fastän hans läppar ofta rördes var han alltför svag för att hörbart yttra orden när dessa texter, som han så väl kunde utantill passerade genom hans sinne. Bara några få gånger uppfångade de som stod i närheten något yttrande, såsom: ”Jag vet att Herren frälser sin smorde”, ”Din hand skall nå alla mina fiender”, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Jesus hyste inte för ett ögonblick minsta tvivel om att han inte skulle ha levt i enlighet med Faderns vilja, och han tvivlade aldrig på att han nu lade ned sitt köttsliga liv enligt sin Faders vilja. Han hade inte känslan av att Fadern skulle ha övergett honom. Han bara återkallade i sitt avtagande medvetande många ställen i skriften, bland dem denna tjugoandra psalm som börjar med orden ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Detta råkade vara ett av de tre textställen som uttalades tillräckligt tydligt för att uppfattas av dem som stod i närheten.
187:5.3 (2010.4) Den sista önskan, som den dödlige Jesus framförde till sina medmänniskor, uttalades vid halvtvåtiden, då han för andra gången sade: ”Jag törstar”, och samma vaktkapten fuktade igen hans läppar med samma svamp som hade dränkts i det sura vinet, på den tiden allmänt kallat vinättika.
187:5.4 (2010.5) Sandstormen växte i styrka och skyarna blev allt mörkare. Fortfarande fanns soldaterna och den lilla gruppen av troende på plats. Soldaterna hukade sig ned nära korset och tryckte sig tätt intill varandra för att skydda sig mot den bitande sanden. Johannes mor och de andra höll vakt ett stycke därifrån, där de hade ett visst skydd av en utskjutande klippa. När Mästaren till slut drog sitt sista andetag fanns vid foten av hans kors Johannes Sebedaios, hans bror Juda, hans syster Rut, Maria Magdalena, och Rebecka, tidigare från Sepforis.
187:5.5 (2011.1) Klockan var lite före tre när Jesus med hög röst ropade: ”Det är fullbordat! Fader, i dina händer anbefaller jag min ande.” När han hade sagt detta böjde han sitt huvud och gav upp livskampen. När den romerske officeren såg hur Jesus dog slog han sig för bröstet och sade: ”Han var verkligen en rättfärdig man; sannerligen måste han ha varit en Guds Son”, och från den stunden började han tro på Jesus.
187:5.6 (2011.2) Jesus dog kungligt — så som han hade levt. Han tillstod villigt sin kunglighet och förblev herre över situationen under hela den tragiska dagen. Han mötte villigt sin vanhedrande död sedan han hade sett till att hans apostlar var i säkerhet. Vist tyglade han Petrus häftighet, som ledde till bekymmer, och ordnade så att Johannes kunde vara nära honom ända fram till slutet av hans dödliga tillvaro. Han uppenbarade sin sanna natur för det mordlystna judiska rådet och påminde Pilatus om ursprunget till sin suveräna befogenhet som en Guds Son. Han började sin vandring ut till Golgata med att bära sin egen tvärbalk och avslutade sin kärleksfulla utgivning med att överlämna sin ande, som han som dödlig hade förvärvat, till Paradisfadern. Efter ett sådant liv — och vid en sådan död — kunde Mästaren sannerligen säga: ”Det är fullbordat!”
187:5.7 (2011.3) Eftersom detta var förberedelsedagen för både påsken och sabbaten ville judarna inte ha kropparna till allmänt påseende på Golgata. Därför gick de till Pilatus och bad att benpiporna på dessa tre män skulle krossas, att de skulle tas av daga, så att de kunde tas ned från korsen och kastas i gravgroparna för brottslingar före solnedgången. När Pilatus hörde denna anhållan sände han genast tre soldater för att krossa benen på Jesus och de två stråtrövarna och förgöra dem.
187:5.8 (2011.4) När soldaterna kom fram till Golgata gjorde de med de två tjuvarna enligt order, men till sin stora förvåning fann de att Jesus redan var död. För att emellertid förvissa sig om att han verkligen var död genomborrade en av soldaterna hans vänstra sida med sitt spjut. Fastän det var vanligt att offren för korsfästelsen fortlevde på korset i rentav två eller tre dagar, medförde den överväldigande emotionella våndan och det intensiva andliga kvalet hos Jesus ett slut på hans köttsliga liv som dödlig inom något under fem och en halv timme.
187:6.1 (2011.5) Mitt under mörkret i sandstormen, vid halvfyratiden, sände David Sebedaios ut de sista budbärarna med beskedet om Mästarens död. Den siste löparen skickade han till Martas och Marias hem i Betania, där han antog att Jesu mor stannade med resten av sin familj.
187:6.2 (2011.6) Efter Mästarens död skickade Johannes kvinnorna under Judas ledning till Elias Markus hem, där de dröjde kvar över sabbaten. Johannes själv, som vid det här laget var väl bekant för den romerske officeren, stannade på Golgata tills Josef och Nikodemos anlände till platsen med en order från Pilatus som berättigade dem att ta hand om Jesu kropp.
187:6.3 (2011.7) Sålunda slutade en dag av tragedi och sorg för ett vidsträckt universum, vars myriader av intelligenser hade ryst vid den chockerande anblicken av korsfästelsen av människoinkarnationen av deras älskade Härskare. De var förstummade över denna uppvisning i de dödligas känslolöshet och människornas fördärv.
Urantiaboken
Kapitel 188
188:0.1 (2012.1) DEN halvannan dag som Jesu dödliga lekamen låg i Josefs gravkammare, tiden mellan hans död på korset och hans uppståndelse, är ett kapitel i Mikaels jordiska liv som vi inte vet mycket om. Vi kan redogöra för Människosonens begravning och ta med i denna redogörelse händelserna i anslutning till hans uppståndelse, men vi kan inte tillhandhålla särskilt mycket information av autentisk natur om vad som verkligen inträffade under denna period om ungefär trettiosex timmar, från klockan tre på fredagseftermiddagen till klockan tre på söndagsmorgonen. Denna period i Mästarens livsskede började en stund innan de romerska soldaterna tog ned honom från korset. Han hängde på korset ungefär en timme efter sin död. Han skulle ha tagits ned tidigare om inte förgörandet av de två stråtrövarna hade orsakat dröjsmål.
188:0.2 (2012.2) Judarnas styresmän hade planerat att Jesu kropp skulle kastas i de öppna gravgroparna i Gehenna, söder om staden; det var sed att på så sätt göra sig av med dem som utsattes för korsfästelse. Om den planen hade fullföljts skulle Mästarens kropp ha satts ut åt vilddjuren.
188:0.3 (2012.3) Under tiden hade Josef från Arimataia i sällskap med Nikodemos gått till Pilatus och bett om att Jesu kropp skulle överlämnas till dem för en riktig begravning. Det var inte ovanligt att vänner till korsfästa personer erbjöd mutor åt de romerska myndighetspersonerna för att få rätt att ta hand om sådana kroppar. Josef hade med sig en stor summa pengar när han gick inför Pilatus, ifall det blev nödvändigt att betala för tillståndet att flytta Jesu kropp till en privat gravkammare. Men Pilatus ville inte ha några pengar för detta. När han hörde vad anhållan gällde undertecknade han snabbt ordern som gav Josef rätt att bege sig till Golgata och genast ta Mästarens kropp i sin fulla besittning. Under tiden hade sandstormen avtagit betydligt, och en grupp judar som företrädde judarnas råd hade gått ut till Golgata för att se till att Jesu kropp åtföljde med stråtrövarnas kroppar till de öppna allmänna gravgroparna.
188:1.1 (2012.4) När Josef och Nikodemos kom fram till Golgata fann de soldaterna i färd med att ta ned Jesus från korset och representanterna för judarnas råd stående bredvid för att se till att ingen av Jesu anhängare hindrade hans kropp från att följa med till brottslingarnas gravgropar. När Josef visade upp Pilatus order om Mästarens kropp för officeren ställde judarna till bråk och krävde högljutt att få ta hand om den. Under sitt rasande försökte de med våld lägga beslag på kroppen, och när de gjorde detta beordrade officeren fyra soldater till sin sida, och med dragna svärd stod de gränsle över Mästarens kropp där den låg på marken. Officeren befallde de övriga soldaterna att lämna de två tjuvarna medan de drev tillbaka den ilskna mobben av ursinniga judar. När ordningen hade återställts läste officeren upp tillståndet från Pilatus för judarna, steg åt sidan och sade till Josef: ”Denna kropp är er för att göra som ni vill med. Jag och mina soldater skall hålla oss i närheten för att se till att ingen kommer er till hinder.”
188:1.2 (2013.1) En korsfäst person kunde inte begravas på en judisk begravningsplats; det fanns en strikt lag mot ett sådant förfarande. Josef och Nikodemos kände till den lagen, och på vägen ut till Golgata hade de bestämt sig för att begrava Jesus i Josefs nya familjegrav, som hade huggits ut ur det fasta berget och som fanns på ett kort avstånd norr om Golgata på andra sidan av vägen som ledde till Samarien. Ingen hade ännu lagts i den graven, och de tyckte det var lämpligt att Mästaren skulle vila där. Josef trodde verkligen att Jesus skulle uppstå från de döda, men Nikodemos var mycket tvivlande. Dessa tidigare medlemmar av judarnas råd hade hållit sin tro på Jesus mer eller mindre hemlig, även om de övriga rådsmedlemmarna länge hade misstänkt dem redan innan de utträdde ur rådet. Efter detta hörde de till Jesu mest frimodiga lärjungar i hela Jerusalem.
188:1.3 (2013.2) Ungefär vid halvfemtiden begav sig begravningståget med Jesus från Nasaret i väg från Golgata till Josefs gravkammare på andra sidan vägen. Kroppen var svept i ett linnelakan när de fyra männen bar den, följda av de trofasta kvinnliga bevakarna från Galiléen. De dödliga som bar Jesu materiella kropp till gravkammaren var: Josef, Nikodemos, Johannes och den romerske officeren.
188:1.4 (2013.3) De bar in kroppen i gravkammaren, som till ytan var knappt tre gånger tre meter, och gjorde den hastigt i ordning för gravläggningen. Judarna begravde egentligen inte sina döda; i själva verket balsamerade de dem. Josef och Nikodemos hade fört med sig stora mängder myrra och aloe, och de lindade nu kroppen med bandage som hade dränkts i dessa lösningar. När balsameringen var slutförd band de en liten duk om hans ansikte, svepte kroppen i ett linnelakan och placerade den vördnadsfullt på en hylla i gravkammaren.
188:1.5 (2013.4) Efter att ha placerat kroppen i gravkammaren kallade officeren på sina soldater för att hjälpa till med att rulla dörrstenen framför ingången till gravkammaren. Soldaterna gick sedan till Gehenna med tjuvarnas kroppar, medan de andra återvände till Jerusalem för att i sin sorg fira påskhögtiden enligt Moses lagar.
188:1.6 (2013.5) Jesu gravläggning skedde under en ansenlig brådska och hast emedan det var förberedelsedag och sabbaten närmade sig snabbt. Männen skyndade tillbaka till staden, men kvinnorna dröjde kvar nära gravkammaren tills det var nästan helt mörkt.
188:1.7 (2013.6) Medan allt detta pågick gömde sig kvinnorna i närheten så att de såg allt och lade märke till var Mästaren hade lagts. De höll sig på detta sätt gömda därför att det inte var tillåtet för kvinnor att uppträda tillsammans med männen vid ett sådant tillfälle. Kvinnorna trodde inte att Jesus hade blivit ordentligt iordningställd för graven, och de kom sinsemellan överens om att gå tillbaka till Josefs hem, vila över sabbaten, göra i ordning kryddor och salvor och återvända på söndagsmorgonen för att på rätt sätt bereda Mästarens kropp för dödsvilan. De kvinnor som dröjde kvar vid gravkammaren denna fredagskväll var: Maria Magdalena, Klopas hustru Maria, Marta som var en annan syster till Jesu mor och Rebecka från Sepforis.
188:1.8 (2013.7) Utom David Sebedaios och Josef från Arimataia trodde eller förstod mycket få av Jesu lärjungar att han skulle stiga upp från graven på den tredje dagen.
188:2.1 (2014.1) Om Jesu anhängare inte gav akt på hans löfte att stiga upp från graven på den tredje dagen, så gjorde hade hans fiender det. Översteprästerna, fariséerna och sadducéerna kom ihåg att de hade fått rapporter om hans uttalande att han skulle stiga upp från de döda.
188:2.2 (2014.2) Denna fredagsnatt efter påskmåltiden samlades en grupp judiska ledare omkring midnatt i Kajafas hem, där de diskuterade sina farhågor beträffande Mästarens påståenden att han på tredje dagen skulle stiga upp från de döda. Detta möte slutade med att man utsåg en kommitté av rådsmedlemmar som skulle besöka Pilatus tidigt nästa morgon och överlämna en officiell anhållan från judarnas råd om att en romersk vaktstyrka skulle stationeras utanför Jesu grav för att hindra hans vänner från att göra något otillbörligt med den. Kommitténs talesman sade till Pilatus: ”Herre, vi minns att denne bedragare, Jesu från Nasaret, medan han ännu levde sade: ’Efter tre dagar stiger jag upp igen.’ Vi har därför kommit inför dig för att begära att du ger sådana order som säkrar gravkammaren mot hans anhängare, åtminstone till efter den tredje dagen. Vi är storligen rädda för att hans lärjungar kommer och stjäl bort honom om natten och sedan för folket förkunnar att han har stigit upp från de döda. Om vi låter det hända skulle det misstaget vara långt värre än om vi hade låtit honom leva.”
188:2.3 (2014.3) När Pilatus hörde rådsmedlemmarnas anhållan sade han: ”Jag skall ge er en vaktstyrka om tio soldater. Gå er väg och säkra gravkammaren.” De gick tillbaka till templet, tog med sig tio av sina egna vakter och marscherade sedan ut till Josefs gravkammare med dessa tio judiska vakter och tio romerska soldater, trots att det var sabbatsmorgon, för att ställa dessa män på vakt framför graven. Männen rullade även en sten till framför gravkammaren och satte Pilatus sigill på och runt dessa stenar, så att de inte kunde rubbas utan vakternas vetskap. Dessa tjugo män stannade på vakt ända fram till tiden för uppståndelsen, och judarna bar mat och dryck till dem.
188:3.1 (2014.4) Under hela denna sabbatsdag höll sig lärjungarna och apostlarna gömda, medan hela Jerusalem diskuterade Jesu död på korset. Det fanns vid denna tidpunkt i Jerusalem nästan en och en halv miljon judar, som hade kommit från alla delar av Romarriket och från Mesopotamien. Detta var början av påskveckan, och alla dessa pilgrimer skulle komma att vara i staden och få höra om Jesu uppståndelse samt föra budskapet med sig hem.
188:3.2 (2014.5) Sent på lördagskvällen sände Johannes Markus bud till de elva apostlarna att i hemlighet söka sig till hans fars hus, där de strax före midnatt alla samlades i samma rum på övervåningen där de två kvällar tidigare hade intagit den sista kvällsvarden tillsammans med sin Mästare.
188:3.3 (2014.6) Jesu mor Maria, tillsammans med Rut och Juda, återvände strax före solnedgången denna lördagskväll till Betsaida för att förena sig med sin familj. David Sebedaios stannade i Nikodemos hem, där han hade kommit överens med sina budbärare om att samlas tidigt på söndagsmorgonen. Kvinnorna från Galiléen, som beredde kryddor för den vidare balsameringen av Jesu kropp, vistades hemma hos Josef från Arimataia.
188:3.4 (2014.7) Vi kan inte helt förklara vad som exakt hände med Jesus från Nasaret under denna tidsperiod om en och en halv dag då man antog att han vilade i Josefs nya gravkammare. Synbarligen dog han på korset samma naturliga död som vilken dödlig som helst under lika förhållanden. Vi hörde honom säga: ”Fader, i dina händer anbefaller jag min ande.” Vi förstår inte helt betydelsen av ett sådant uttalande med beaktande av att hans Tankeriktare för länge sedan hade personaliserats och sålunda hade en egen tillvaro skilt från Jesu dödliga varelse. Mästarens Personaliserade Riktare kunde inte på något sätt påverkas av hans fysiska död på korset. Det som Jesus tills vidare lämnade i Faderns hand måste ha varit andemotsvarigheten till Riktarens tidiga arbete med att förandliga det dödliga sinnet, för att tillgodose överförandet av kopian av Jesu människoerfarenhet till mansoniavärldarna. Det måste i Jesu liv ha funnits någon andlig realitet som motsvarade andenaturen, eller själen, hos de i tro växande dödliga på sfärerna. Men detta är endast vår åsikt — i själva verket vet vi inte vad det var som Jesus anbefallde åt sin Fader.
188:3.5 (2015.1) Vi vet att Mästarens fysiska gestalt vilade i Josefs grav till ungefär kockan tre på söndagsmorgonen, men vi är helt osäkra på vilken status Jesu personlighet hade under denna period om trettiosex timmar. Vi har ibland vågat oss på att för oss själva förklara dessa saker ungefär enligt följande:
188:3.6 (2015.2) 1. Mikaels skaparmedvetande måste ha varit obundet och helt fritt från den fysiska inkarnationens dödliga sinne som var associerat med det.
188:3.7 (2015.3) 2. Vi vet att Jesu tidigare Tankeriktare var närvarande på jorden under denna tidsperiod och personligen förde befälet över de församlade himmelska härskarorna.
188:3.8 (2015.4) 3. Mannen från Nasarets förvärvade andeidentitet vilken uppbyggdes under hans köttsliga livstid — först genom hans Tankeriktares direkta bemödanden och senare till följd av hans egen fulländade anpassning mellan de fysiska nödvändigheterna och de andliga fordringarna för den ideala dödliga tillvaron som uppnåddes genom hans oupphörliga val av Faderns vilja — måste ha varit vad som anbefalldes i Paradisfaderns förvar. Huruvida denna anderealitet återvände för att bli en del av den uppståndna personligheten vet vi inte, men vi tror att så skedde. Men det finns i universumet de som anser att denna Jesu själsidentitet nu vilar i ”Faderns famn”, för att senare frigöras för ledarskap i Nebadons Finaliterkår för dess oavslöjade bestämmelse i samband med de oskapade universerna i de oorganiserade områdena i yttre rymden.
188:3.9 (2015.5) 4. Vi tror att Jesu mänskliga eller dödliga medvetande sov under dessa trettiosex timmar. Vi har skäl att tro att Jesus som människa inte visste någonting om vad som hände i universumet under denna tidsperiod. För det dödliga medvetandet föreföll det som om ingen tid hade förflutit; uppståndelsen till livet följde på dödens sömn som om det hade skett i samma ögonblick.
188:3.10 (2015.6) Detta är ungefär allt som vi kan nedteckna om Jesu ställning under tidsperioden i graven. Det finns ett antal korrelerade fakta som vi kan hänsyfta på även fast vi knappast är kompetenta att företa en tolkning av dem.
188:3.11 (2015.7) På den väldiga gårdsplanen vid uppståndelsesalarna i den första mansoniavärlden i Satania kan man nu se en magnifik materiell-morontiell struktur känd som ”Minnesmärket över Mikael”, vilken nu bär Gabriels sigill. Detta minnesmärke skapades kort efter det att Mikael avlägsnade sig från denna värld och det bär följande inskription: ”Till minnet av Jesus från Nasarets övergång som dödlig från Urantia.”
188:3.12 (2016.1) Det finns bevarade uppteckningar som visar att Salvingtons suprema råd, som består av hundra medlemmar, under denna tidsperiod och med Gabriel som ordförande höll ett verkställighetsmöte på Urantia. Det finns också uppteckningar som visar att Dagarnas Forna i Uversa under denna tid kommunicerade med Mikael om situationen i Nebadons universum.
188:3.13 (2016.2) Vi vet att åtminstone ett meddelande gick mellan Mikael och Immanuel i Salvington medan Mästarens kropp låg i graven.
188:3.14 (2016.3) Det finns goda skäl till att tro att någon personlighet satt på Caligastias plats när Planetprinsarnas systemråd sammanträdde i Jerusem medan Jesu kropp vilade i graven.
188:3.15 (2016.4) Edentias arkiv anger att Norlatiadeks Konstellationsfader befann sig på Urantia, och att han fick instruktioner från Mikael under denna tid i graven.
188:3.16 (2016.5) Och det finns också mycket annat bevismaterial som tyder på att inte Jesu hela personlighet sov och var omedveten under denna synbara fysiska dödstid.
188:4.1 (2016.6) Även om Jesus inte dog på korset för att försona människosläktets skuld eller för att erbjuda något slags effektivt närmande till en annars förolämpad och oförsonlig Gud; även om Människosonen inte erbjöd sig själv som ett offer för att stilla Guds vrede och för att öppna vägen till frälsning för den syndiga människan; trots att dessa idéer om försonande och blidkande är felaktiga, finns det emellertid sådana betydelser som är förknippade med Jesu död på korset vilka inte bör förbises. Det är ett faktum att Urantia har blivit känd bland andra bebodda närbelägna planeter som ”Korsets värld”.
188:4.2 (2016.7) Jesus ville leva ett fullt, dödligt människoliv på Urantia. Döden är i vanliga fall en del av livet. Döden är sista akten i den dödliges drama. I era välmenta försök att undfly de vidskepliga villfarelserna från feltolkningen av korsdödens betydelse, bör ni akta er för att begå det stora misstaget att inte inse den sanna betydelsen och äkta innebörden av Mästarens död.
188:4.3 (2016.8) Den dödliga människan var aldrig ärkebedragarnas egendom. Jesus dog inte för att återlösa människan från sfärernas avfälliga härskares och fallna prinsars grepp. Fadern i himlen kunde aldrig tänka sig en så grov orättvisa som att fördöma en människas själ för hennes förfäders onda gärningars skull. Inte heller var Mästarens död på korset ett offer som bestod i ett försök att betala Gud en skuld som människosläktet hade blivit skyldigt honom.
188:4.4 (2016.9) Innan Jesus levde på jorden skulle det möjligen ha varit berättigat för er att tro på en sådan Gud, men inte sedan Mästaren levde och dog bland människor som ni. Mose förkunnade en Skaparguds värdighet och rättvisa, men Jesus beskrev en himmelsk Faders kärlek och barmhärtighet.
188:4.5 (2016.10) De djuriska anlagen — benägenheten att göra onda gärningar — må vara ärftlig, men synden överförs inte från förälder till barn. Synden är en handling av medvetet och avsiktligt uppror hos en enskild viljevarelse mot Faderns vilja och Sonens lagar.
188:4.6 (2017.1) Jesus levde och dog för ett helt universum, inte enbart för släktena i den här världen. Medan det fanns frälsning för de dödliga i de olika världarna även innan Jesus levde och dog på Urantia, är det däremot ett faktum att hans utgivning på denna värld i hög grad upplyste frälsningens väg. Hans död gjorde mycket för att evigt klargöra förvissningen om de dödligas överlevnad efter den köttsliga kroppens död.
188:4.7 (2017.2) Även om det knappast är rätt att tala om Jesus som en som offrade sig, som en återlösare eller en försonare, är det helt korrekt att kalla honom frälsare. Han gjorde för alltid frälsningens väg (överlevnaden) klarare och säkrare. Han visade bättre och säkrare vägen till frälsning för alla dödliga i alla världar i universumet Nebadon.
188:4.8 (2017.3) Så snart ni fattar tanken om Gud som en sann och kärleksfull Fader, det enda begrepp som Jesus någonsin lärde måste ni för att vara konsekventa samtidigt totalt ge upp alla dessa primitiva föreställningar om Gud som en sårad monark, en sträng och allsmäktig härskare, vars främsta nöje är att ertappa sina undersåtar i missgärningar och se till att de får sitt rättmätiga straff, såvida inte någon varelse nästan jämbördig med honom själv skulle erbjuda sig att lida för dem, att dö som ersättare och i stället för dem. Hela tanken om återlösning och försoning är oförenlig med det begrepp om Gud som Jesus från Nasaret förkunnade och exemplifierade. Guds oändliga kärlek är inte underordnat någonting annat i hans gudomliga natur.
188:4.9 (2017.4) Hela detta begrepp om försoning och offerbaserad frälsning har sina rötter och sin grund i själviskhet. Jesus lärde att tjänandet av ens medmänniskor är det högsta begreppet i de andetroendes brödraskap. Frälsningen borde tas för given av dem som tror på Gud som sin Fader. Den troendes främsta angelägenhet borde inte vara den själviska längtan efter personlig frälsning utan snarare den osjälviska böjelsen att älska och därför tjäna sina medmänniskor, så som Jesus älskade och tjänade de dödliga människorna.
188:4.10 (2017.5) Äkta troende oroar sig inte heller så mycket för framtida bestraffning av synd. Den sant troende bekymrar sig endast om att för närvarande vara skild från Gud. Visserligen kan kloka fäder tukta sina söner, men de gör allt detta av kärlek och i korrigerande syfte. De straffar inte av vrede och inte heller för att hämnas.
188:4.11 (2017.6) Även om Gud vore den stränge och lagiske kungen i ett universum där rättvisan var allenarådande, skulle han säkert inte vara tillfredsställd med den barnsliga planen att byta ut en skyldig syndare mot en oskyldigt lidande.
188:4.12 (2017.7) Det stora med Jesu död, vad beträffar dess förhållande till ett berikande av människans erfarenhet och ett vidgande av frälsningsvägen, är inte det faktum att han dog, utan snarare det storartade sätt och den oförlikneliga anda med vilka han mötte döden.
188:4.13 (2017.8) Hela denna föreställning om lösen för försoning placerar frälsningen på ett overkligt plan; en sådan uppfattning är rent filosofisk. Människans frälsning är verklig. Den baserar sig på två realiteter som den skapades tro kan fatta och som i och med det kan införlivas med människans individuella erfarenhet: det faktum att Gud är en fader och den därmed korrelerade sanningen att människovarelserna är bröder med varandra. Det är trots allt sant att ni skall ”få förlåtelse för era skulder, just så som ni förlåter dem som står i skuld till er”.
188:5.1 (2017.9) Jesu kors åskådliggör den sanne herdens rågade mått av enastående tillgivenhet för även de ovärdiga medlemmarna i sin hjord. Det ställer för alltid alla förhållanden mellan Gud och människa på en familjebasis: Gud är Fadern, människan är hans barn. Kärleken, en faders kärlek till sitt barn, blir den centrala sanningen i universumrelationerna mellan Skaparen och den skapade — inte rättvisan hos en kung som söker tillfredsställelse i den ondsinta undersåtens lidanden och bestraffning.
188:5.2 (2018.1) Korset visar för alltid Jesu attityd till syndare: han varken fördömde dem eller hade överseende med dem — hans inställning var snarare evigt och kärleksfullt frälsande. Jesus är verkligen en frälsare i den bemärkelsen att hans liv och död faktiskt vinner över människor till godhet och till ett rättfärdigt överlevande. Jesus älskar människorna så mycket att hans kärlek väcker ett gensvar av kärlek i människans hjärta. Kärleken är verkligen smittsam och evigt skapande. Jesu död på korset är ett exempel på en kärlek som är tillräckligt stark och gudomlig för att förlåta synd och uppsluka alla onda gärningar. Jesus uppenbarade för denna värld en högre form av rättfärdighet än rättvisa — enbart tekniskt rätt och orätt. Den gudomliga kärleken inte endast förlåter de fel som har begåtts; den absorberar och faktiskt förstör dem. Förlåtelse som sker av kärlek överträffar fullständigt förlåtelse som sker av barmhärtighet. Barmhärtigheten skjuter skulden för onda gärningar åt sidan, men kärleken förgör för alltid synden och all den svaghet som följer av den. Jesus kom till Urantia med ett nytt sätt att leva. Han lärde oss att inte motstå ondskan utan genom honom finna en godhet som effektivt förgör ondskan. När Jesus förlåter är det inte överseende; det är frälsning från fördömelse. Frälsningen ignorerar inte missgärningar; den rättar till dem. Sann kärlek varken komprometterar eller tolererar hat — den tillintetgör det. Jesu kärlek nöjer sig aldrig enbart med att förlåta. Mästarens kärlek inbegriper rehabilitering, evigt överlevande. Det är helt riktigt att tala om frälsning som återlösning om man menar denna eviga rehabilitering.
188:5.3 (2018.2) Jesus kunde genom makten av sin personliga kärlek till människorna bryta syndens och ondskans grepp. Därigenom gjorde han människorna fria att välja bättre sätt att leva. Jesus framförde en frigörelse från det förflutna vilken i sig själv lovade en seger för framtiden. Förlåtelse förde sålunda med sig frälsning. Sedan den gudomliga kärleken en gång har tillåtits komma in i människohjärtat förstör dess skönhet för evigt syndens tjusning och ondskans makt.
188:5.4 (2018.3) Jesu lidanden var inte begränsade till korsfästelsen. I själva verket tillbringade Jesus från Nasaret över tjugofem år på ett kors av verklig och intensiv tillvaro som dödlig. Korsets sanna värde ligger i det faktum att det var det suprema och slutgiltiga uttrycket för hans kärlek, det fullbordade uppenbarandet av hans barmhärtighet.
188:5.5 (2018.4) I miljoner bebodda världar har tiotals biljoner evolverande varelser kunnat vara frestade att ge upp den moraliska striden och överge trons goda kamp — men de har än en gång kastat en blick på Jesus på korset och sedan kämpat vidare, inspirerade av åsynen av en Gud som lägger ned sitt inkarnerade liv helgat åt det osjälviska tjänandet av människan.
188:5.6 (2018.5) Den seger som döden på korset innebar sammanfattas helt i den anda som uttryckte Jesu inställning till dem som angrep honom. Han gjorde korset till en evig symbol för kärlekens triumf över hatet och sanningens seger över ondskan när han bad: ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör”. Denna hängivna kärlek smittade av sig ut över ett vidsträckt universum; lärjungarna blev smittade av sin Mästare. Den förste lärare som blev tvungen att offra sitt liv i evangeliets tjänst sade när de stenade honom till döds: ”Tillräkna dem inte denna synd”.
188:5.7 (2018.6) Korset vädjar på ett enastående sätt till det bästa inom varje människa emedan det visar en som var villig att offra sitt liv i sina medmänniskors tjänst. Större kärlek kan ingen människa ha än att hon är villig att offra sitt liv för sina vänner — och Jesus hade en sådan kärlek att han var villig att offra sitt liv för sina fiender, en kärlek som var större än vad dittills hade känts till på jorden.
188:5.8 (2019.1) I andra världar liksom på Urantia har denna sublima syn av människan Jesu död på Golgatas kors rört de dödligas känslor, samtidigt som den har uppväckt änglarnas största möjliga hängivelse.
188:5.9 (2019.2) Korset är den höga symbolen för det heliga tjänandet — att ägna sitt liv åt sina medmänniskors välfärd och frälsning. Korset är inte en symbol för offrandet av Guds oskyldige Son i skyldiga syndares ställe och för att blidka en förnärmad Guds vrede, men däremot förblir korset för alltid, både på jorden och ute i ett vidsträckt universum, en helig symbol för de goda som utger sig till de onda och därigenom frälser dem genom själva denna hängivenhet i deras kärlek. Korset står verkligen som ett kännetecken på den högsta formen av osjälviskt tjänande — att så ytterst hängivet utge ett rättfärdigt liv till att tjäna en helhjärtad omvårdnad till och med i döden, döden på korset. Blotta åsynen av denna stora symbol för Jesu gåvoliv inspirerar sannerligen oss alla till att vilja gå och göra det samma.
188:5.10 (2019.3) Då tänkande män och kvinnor betraktar Jesus när han ger sitt liv på korset kommer de knappast längre att tillåta sig att klaga över ens de allvarligaste svårigheter i livet, för att inte tala om obetydliga förtretligheter och sina många rent inbillade anledningar till missnöje. Hans liv var så strålande och hans död så triumferande att vi alla lockas till att vilja bli delaktiga i båda. Det finns verklig dragningskraft i hela Mikaels utgivning, allt från hans ungdomstid till denna överväldigande syn av hans död på korset.
188:5.11 (2019.4) Förvissa er därför om att ni, när ni betraktar korset som en uppenbarelse av Gud, inte ser med den primitiva människans ögon och inte heller ser det från senare barbarers synpunkt, vilka båda typer såg Gud som en obeveklig Härskare som höll på sträng rättvisa och strikt lagiskhet. Se snarare till att ni i korset ser den slutliga manifestationen av Jesu kärlek till och hängivenhet för sin uppgift att leva sitt utgivningsliv för människoraserna i sitt vidsträckta universum. Se i Människosonens död kulmen i uppenbarandet av Faderns gudomliga kärlek till sina barn på de dödligas sfärer. Korset åskådliggör således helgandet av en villig tillgivenhet och den frivilliga frälsningens gåva till dem som är villiga att ta emot sådana gåvor och en sådan tillgivenhet. Det fanns ingenting med korset som Fadern fordrade — bara det som Jesus så gärna gav och som han vägrade att undvika.
188:5.12 (2019.5) Om människan inte annars kan uppskatta Jesus och förstå betydelsen av hans utgivning på jorden kan hon åtminstone fatta hans delaktighet i hennes mänskliga lidanden. Ingen behöver någonsin vara rädd för att Skaparen inte skulle känna till karaktären eller omfattningen av hennes timliga sorg och lidanden.
188:5.13 (2019.6) Vi vet att döden på korset inte behövdes för att försona människan med Gud utan för att stimulera människans insikt om Faderns eviga kärlek och hans Sons ändlösa barmhärtighet, och för att sprida dessa universella sanningar till ett helt universum.
Urantiaboken
Kapitel 189
189:0.1 (2020.1) KORT efter det att Jesus hade lagts i graven på fredagseftermiddagen sammankallade ledaren för Nebadons ärkeänglar, som då befann sig på Urantia, sitt råd för uppståndelsen av de sovande viljevarelserna för att överlägga om ett möjligt förfarande för att återföra Jesus till livet. Dessa församlade söner från det lokala universumet, varelser som hade skapats av Mikael, gjorde detta på eget ansvar; Gabriel hade inte sammankallat dem. Fram mot midnatt hade de kommit till den slutsatsen att den skapade inte kunde göra någonting för att underlätta Skaparens uppståndelse. De var benägna att godta Gabriels råd, när han informerade dem att eftersom Mikael ”av egen fri vilja hade lagt ned sitt liv, hade han också makt att ta upp det igen enligt vad han själv bestämde.” Kort efter avslutandet av rådsmötet mellan dessa ärkeänglar, Livsbärare och deras olika medarbetare i arbetet med rehabilitering av skapade varelser och med morontiaskapelsen, yttrade Jesu Personaliserade Riktare, som hade befälet över de samlade himmelska härskarorna som då fanns på Urantia, dessa ord till dem som ängsligt väntande följde med händelseförloppet:
189:0.2 (2020.2) ”Ingen av er kan göra något för att hjälpa er Skaparfader att återfå livet. Som dödlig i denna värld har han erfarit de dödligas död, som Härskare över ett universum lever han fortfarande. Det som ni observerar är att Jesus från Nasaret som dödlig övergår från det köttsliga till det morontiella livet. Andeövergången för denne Jesus fullbordades vid den tid då jag skiljde mig från hans personlighet och blev er tillfälliga ledare. Er Skaparfader har valt att gå igenom sina skapade varelsers hela erfarenhet, från födseln i de materiella världarna vidare genom den naturliga döden och morontiauppståndelsen in i den sanna andetillvaron. Ni får snart observera en viss fas av denna erfarenhet, men ni får inte medverka i den. Det som ni i vanliga fall gör för den skapade får ni inte göra för Skaparen. En Skaparson har inom sig makten att utge sig i gestalt av vem som helst av sina skapade söner. Han har inom sig makten att lägga ned sitt synliga liv och att ta upp det igen. Han har denna makt enligt direkt order av Paradisfadern, och jag vet vad jag talar om.”
189:0.3 (2020.3) När de hörde den Personaliserade Riktaren säga detta, intog de alla en attityd av spänd förväntan, från Gabriel ned till den ringaste kerub. De såg Jesu människokropp i gravkammaren. De observerade tecken på universumaktivitet hos sin älskade Härskare, och då de inte förstod sådana fenomen avvaktade de tålmodigt den fortsatta utvecklingen.
189:1.1 (2020.4) Klockan två och fyrtiofem på söndagsmorgonen anlände en Paradisets inkarnationskommission, bestående av sju oidentifierade Paradispersonligheter, till skådeplatsen och placerade sig omedelbart runt gravkammaren. Tio minuter i tre började intensiva vibrationer från blandade materiella och morontiella aktiviteter utgå från Josefs nya gravkammare, och två minuter över tre denna söndagsmorgon den 9 april år 30 e.Kr. kom Jesus från Nasarets uppståndna morontiagestalt och personlighet fram från graven.
189:1.2 (2021.1) Efter det att den uppståndne Jesus hade trätt fram från sin gravkammare låg den kropp av kött och blod, i vilken han hade levt och verkat i nästan trettiosex år på jorden, fortfarande kvar där i gravkammarens nisch, orörd och lindad i linnelakanet alldeles så som Josef och hans medhjälpare hade lagt den att vila på fredagseftermiddagen. Inte heller hade stenen framför ingången till graven på något sätt rubbats. Pilatus sigill var fortfarande obrutet, och soldaterna stod alltjämt på vakt. Tempelvakterna hade hållit ständig vakt; den romerska vakstyrkan hade bytts ut vid midnatt. Ingen bland dessa väktare misstänkte att föremålet för deras vaka hade stigit upp till en ny och högre form av tillvaro, och att den kropp som de vaktade nu var ett övergivet yttre hölje som inte längre hade något samband med Jesu befriade och uppståndna morontiapersonlighet.
189:1.3 (2021.2) Människosläktet är långsamt med att inse att i allt som är personligt, är materien morontians skelett, medan bägge två är den reflekterade skuggan av en bestående andeverklighet. Hur länge dröjer det innan ni kommer att se tiden som en rörlig spegelbild av evigheten och rymden som en flyktig skugga av Paradisets verkligheter?
189:1.4 (2021.3) Så vitt vi kan bedöma hade ingen varelse i detta universum och ingen personlighet från något annat universum något att göra med morontiauppståndelsen av Jesus från Nasaret. På fredagen lade han ned sitt liv som en dödlig av denna värld. På söndagsmorgonen tog han upp det igen som en morontiavarelse av Satanias system i Norlatiadek. Det finns mycket i samband med Jesu uppståndelse som vi inte förstår. Men vi vet att den skedde så som vi har berättat och ungefär vid den angivna tiden. Vi kan också anteckna att alla kända fenomen i anslutning till denna övergång för de dödliga, dvs. morontiauppståndelsen, inträffade just där i Josefs nya gravkammare där Jesu dödliga materiella kvarlevor låg lindade i gravsvepningen.
189:1.5 (2021.4) Vi vet att ingen varelse i detta lokala universum medverkade vid detta morontiauppvaknande. Vi observerade att de sju Paradispersonligheterna placerade sig runt gravkammaren, men vi såg dem inte göra någonting i anslutning till Mästarens uppvaknande. I samma stund som Jesus blev synlig vid sidan av Gabriel strax ovanför gravkammaren gav personligheterna från Paradiset uttryck för sin avsikt att omedelbart bege sig till Uversa.
189:1.6 (2021.5) Låt oss för alltid klargöra uppfattningen beträffande Jesu uppståndelse genom att göra följande uttalanden:
189:1.7 (2021.6) 1. Hans materiella eller fysiska kropp var inte en del av den uppståndna personligheten. När Jesus kom ut ur graven förblev hans köttsliga kropp orörd kvar i gravkammaren. Han trädde fram från gravkammaren utan att flytta stenarna framför ingången och utan att rubba Pilatus sigill.
189:1.8 (2021.7) 2. Han kom inte fram ur graven som en ande eller som Mikael av Nebadon. Han framträdde inte i Skaparhärskarens gestalt, som han hade haft före sin inkarnation i de dödligas köttsliga gestalt på Urantia.
189:1.9 (2021.8) 3. Han trädde faktiskt fram från Josefs gravkammare i just sådan skepnad som morontiapersonligheterna hos dem vilka, som uppståndna morontiella uppstigna varelser, framträder i uppståndelsesalarna i den första mansoniavärlden i detta lokalsystem Satania. Existensen av minnesmärket över Mikael i mitten av den väldiga gårdsplanen vid uppståndelsesalarna i mansonia nummer ett får oss att förmoda att Mästarens uppståndelse på Urantia på något sätt främjades i denna systemets första mansoniavärld.
189:1.10 (2022.1) Det första som Jesus gjorde efter att ha stigit upp från gravkammaren var att hälsa på Gabriel och instruera honom att fortsätta som högste verkställare av universums angelägenheter under Immanuel, och sedan gav han Melkisedekarnas ledare i uppdrag att förmedla hans broderliga hälsningar till Immanuel. Därefter bad han den Högste i Edentia om Dagarnas Fornas bekräftelse av sin övergång från det dödliga. Då han vände sig till morontiagrupperna, som hade samlats här från de sju mansoniavärldarna för att hälsa och välkomna sin Skapare som en varelse av deras klass, yttrade morontia-Jesus de första orden under sitt livsskede efter döden och sade: ”Efter att jag nu har avslutat mitt köttsliga liv vill jag stanna här en kort tid i övergångsgestalt för att skaffa mig en fullständigare kunskap om mina uppstigande varelsers liv och för att ytterligare uppenbara min Paradisfaders vilja.”
189:1.11 (2022.2) Sedan Jesus hade sagt detta gav han den Personaliserade Riktaren tecken, och alla universumintelligenser som hade samlats på Urantia för att bevittna uppståndelsen sändes omedelbart tillbaka till sina respektive uppgifter i universumet.
189:1.12 (2022.3) Jesus inledde nu kontakterna på morontianivån, och han gjordes som en skapad varelse bekant med fordringarna i det liv han hade valt att en kort tid leva på Urantia. Detta införande i morontiavärlden tog över en timme av jordisk tid i anspråk och avbröts två gånger av hans önskan att kommunicera med sina tidigare dödliga medarbetare när de kom ut från Jerusalem för att undrande titta in i den tomma gravkammaren och finna vad de ansåg vara bevis på hans uppståndelse.
189:1.13 (2022.4) Nu är Jesu övergång från det dödliga — Människosonens morontiauppståndelse — slutförd. Mästarens övergående erfarenhet som en personlighet halvvägs mellan det materiella och det andliga har börjat. Han har gjort allt detta genom sin egen inneboende kraft; ingen personlighet har bistått honom. Han lever nu som morontia-Jesus, och när han börjar detta liv ligger hans materiella kropp av kött och blod ostörd kvar i gravkammaren. Soldaterna håller fortfarande vakt, och Pilatus’ sigill runt stenarna är fortfarande obrutet.
189:2.1 (2022.5) Tio minuter över klockan tre, medan den uppståndne Jesus samtalade med de församlade morontiapersonligheterna från de sju mansoniavärldarna i Satania, trädde ledaren för ärkeänglarna — uppståndelseänglarna — inför Gabriel och bad att få ta hand om Jesu människokropp. Ärkeänglarnas ledare sade: ”Vi får inte medverka i den morontiauppståndelse som är en del av vår älskade härskare Mikaels utgivningserfarenhet, men vi anhåller om att få ta hand om hans dödliga kvarlevor för att omedelbart upplösa dem. Vi avser inte att använda vår metod för dematerialisering; vi önskar endast tillgripa processen för accelererad tid. Det är tillräckligt för oss att ha sett Härskaren leva och dö på Urantia. Himlens härskaror skulle vilja besparas minnet av att behöva se den människokropp som har tillhört Skaparen och Upprätthållaren av ett universum långsamt ruttna bort. För alla himmelska intelligensers del i hela Nebadon anhåller jag om fullmakt att få ta hand om den människokropp som har tillhört Jesus från Nasaret och som berättigar oss att genast sätta igång med dess upplösning.”
189:2.2 (2023.1) När Gabriel hade överlagt med Edentias äldre Högste gavs ärkeängeln som var talesman för de himmelska härskarorna tillstånd att förfara med Jesu fysiska kvarlevor enligt eget beslut.
189:2.3 (2023.2) När ärkeänglarnas ledare hade fått anhållan beviljad kallade han till sin hjälp många av sina gelikar samt en talrik skara företrädare för alla klasser av himmelska personligheter och började sedan med bistånd av Urantias mellanvarelser ta Jesu fysiska kropp i besittning. Denna döda kropp var en rent materiell skapelse. Den var fysisk och konkret; den kunde inte flyttas från gravkammaren så som den uppståndna morontiagestalten hade kunnat komma ut från den förseglade graven. Med hjälp av vissa biträdande morontiapersonligheter kan en morontiagestalt i en stund göras andelik, så att den inte reagerar för vanlig materia, medan den i en annan stund kan ändras så att materiella varelser såsom världens dödliga kan urskilja och kontakta den.
189:2.4 (2023.3) När de gjorde sig redo att flytta Jesu kropp från gravkammaren, innan de gav den en värdig och vördnadsfull förintelse genom en nästan ögonblicklig upplösning, gavs Urantias mellanvarelser av andra graden i uppdrag att rulla bort stenarna från ingången till gravkammaren. Den större av dessa två stenar var en väldigt rund en, mycket lik en kvarnsten, och den rörde sig i en skåra som hade mejslats ut ur klippan så att den kunde rullas fram och tillbaka för att öppna eller stänga graven. När de judiska vakterna och romerska soldaterna, som höll vakt, såg i morgonskymningen hur denna väldiga sten började rulla bort från ingången till graven, synbarligen av sig själv — utan någon synlig orsak som förklaring till denna rörelse — greps de av rädsla och panik och flydde i all hast från platsen. Judarna flydde till sina hem och gick senare tillbaka till templet för att rapportera dessa händelser för sin kapten. Romarna flydde till fästningen Antonia och rapporterade vad de hade sett för officeren så snart han infann sig till tjänst.
189:2.5 (2023.4) Judarnas ledare inledde det eländiga företaget att, som de antog, bli kvitt Jesus genom att erbjuda mutor åt den svekfulle Judas, och när de nu ställdes inför denna pinsamma situation, i stället för att tänka på att straffa vakterna som hade övergett sin vaktpost, tog de sig till att muta dessa vakter och romerska soldater. De betalade åt var och en av dessa tjugo män en summa pengar och instruerade dem att säga till alla: ”Medan vi sov under natten överrumplades vi av hans lärjungar som förde bort kroppen.” De judiska ledarna lovade högtidligt att försvara de romerska soldaterna inför Pilatus ifall det någonsin skulle komma till hans kännedom att de hade tagit muta.
189:2.6 (2023.5) Den kristna tron på Jesu uppståndelse har baserat sig på den ”tomma graven”. Det var visserligen ett faktum att graven var tom, men det är inte sanningen om uppståndelsen. Gravkammaren var sannerligen tom när de första troende anlände, och detta faktum i förening med att Mästaren utan tvivel hade uppstått ledde till formulerandet av en trosföreställning som inte var sann, nämligen läran om att Jesu materiella och dödliga kropp uppväcktes från graven. Sanning som gäller andliga realiteter och eviga värden kan inte alltid uppbyggas av en kombination av uppenbara fakta. Fastän enskilda fakta kan vara materiellt sett sanna, följer därav inte att förenandet av en grupp fakta nödvändigtvis måste leda till sanningsenliga andliga slutsatser.
189:2.7 (2023.6) Josefs gravkammare var tom, inte för att Jesu kropp hade rehabiliterats eller uppväckts, utan för att de himmelska härskarorna hade fått tillstånd att låta den undergå en speciell och enastående upplösning, att låta den återvända ”från stoft till stoft” utan mellankomsten av tidens dröjsmål och utan verkan av de vanliga och synliga processerna av jordiskt förmultning och materiell förruttnelse.
189:2.8 (2024.1) Jesu dödliga kvarlevor undergick samma naturliga process av nedbrytning till sina grundämnen vilken är utmärkande för alla människokroppar på jorden, utom att denna naturliga upplösningsprocess tidsmässigt storligen försnabbades, accelerades, påskyndades till den grad att den blev närapå ögonblicklig.
189:2.9 (2024.2) De sanna bevisen för Mikaels uppståndelse är andliga till sin natur, även om denna lära bekräftas av vittnesmål från många av världens dödliga som mötte, kände igen och samtalade med morontia-Mästaren. Han blev en del av nästan ett tusen människors personliga erfarenhet innan han slutligen tog farväl av Urantia.
189:3.1 (2024.3) En stund efter klockan halv fem denna söndagsmorgon kallade Gabriel ärkeänglarna till sin sida och gjorde sig redo att öppna den allmänna uppståndelsen i anslutning till den adamiska domperiodens slut på Urantia. När den väldiga skara av serafer och keruber delaktiga i denna stora händelse hade ställts upp i rätt formation, framträdde morontia-Mikael inför Gabriel och sade: ”Så som min Fader har livet i sig själv, så har han gett det åt Sonen för denne att ha livet i sig. Fastän jag ännu inte helt har återupptagit utövandet av makten i universumet, hindrar denna självpåtagna begränsning på intet sätt utgivningen av liv till mina sovande söner; låt namnuppropet för den planetariska uppståndelsen börja.”
189:3.2 (2024.4) Ärkeänglarnas strömkrets trädde därefter för första gången i funktion från Urantia. Gabriel och ärkeänglarnas skaror förflyttade sig till platsen för planetens andliga polaritet, och när Gabriel gav tecken for ljudet av hans röst som en blixt till den första mansoniavärlden i systemet med orden: ”På Mikaels befallning — må de döda från en domperiod på Urantia uppstå!” Då framträdde alla de överlevande från människosläktena på Urantia, som hade fallit i dödens sömn sedan Adams dagar och som inte redan hade gått till doms, i mansonias uppståndelsesalar färdiga att ikläs morontiagestalt. Inom ett ögonblick var seraferna och deras medarbetare färdiga att bege sig till mansoniavärldarna. I vanliga fall hade dessa serafiska väktare, som en gång var förordnade till gruppbeskyddare för dessa överlevande dödliga, varit på plats i det ögonblick då de dödliga vaknade upp i mansonias uppståndelsesalar, men den här gången befann de sig här i denna värld då det var nödvändigt för Gabriel att vara här i samband med Jesu morontiauppståndelse.
189:3.3 (2024.5) Trots att otaliga individer som hade personliga serafväktare samt de som hade nått erforderlig andlig personlighetsutveckling hade gått vidare till mansonia under tidsåldrarna efter Adam och Eva, och trots att det hade förekommit många speciella och tusenårsuppståndelser av urantiasöner, skedde nu det tredje av de planetariska namnuppropen eller fullständiga uppståndelserna som omfattade en hel domperiod. Den första inträffade vid den tid då Planetprinsen anlände, den andra under Adams tid, och denna tredje utmärkte morontiauppståndelsen, övergången från det dödliga, för Jesus från Nasaret.
189:3.4 (2024.6) När ärkeänglarnas ledare hade fått signalen om den planetariska uppståndelsen lade Människosonens Personaliserade Riktare ned sin maktbefogenhet över de himmelska härskarorna som hade samlats på Urantia och återställde alla dessa lokaluniversumets söner under sina respektive härförares befäl. Och när han hade gjort detta begav han sig till Salvington för att hos Immanuel inregistrera avslutandet av Mikaels övergång från det dödliga. Efter honom följde genast alla de himmelska härskaror som inte behövdes i tjänst på Urantia. Men Gabriel stannade kvar på Urantia tillsammans med den morontiagestaltade Jesus.
189:3.5 (2025.1) Detta är redogörelsen för händelserna vid Jesu uppståndelse så som bevittnade av dem som såg vad som verkligen skedde utan begränsningarna i människans partiella och kringskurna syn.
189:4.1 (2025.2) Då vi närmar oss tiden för Jesu uppståndelse denna tidiga söndagsmorgon bör man dra sig till minnes att de tio apostlarna befann sig i Elias och Maria Markus hem där de sov i det övre rummet, vilande på samma divaner där de hade lutat sig under den sista kvällsvarden med sin Mästare. Denna söndagsmorgon var de alla utom Tomas församlade där. Tomas var tillsammans med dem under några minuter sent på lördagskvällen när de först kom samman, men åsynen av apostlarna i förening med tanken på vad som hade hänt Jesus var för mycket för honom. Han såg ut över sina medarbetare, lämnade genast rummet och gick till Simons hem i Betfage, där han i ensamhet tänkte sörja över sina bekymmer. Alla apostlarna led, inte så mycket av tvivel och förtvivlan som av rädsla, sorg och skam.
189:4.2 (2025.3) I Nikodemos hem var samlade, förutom David Sebedaios och Josef från Arimataia, omkring tolv till femton av Jesu mer framträdande lärjungar i Jerusalem. I hemmet hos Josef från Arimataia fanns mellan femton och tjugo av de ledande kvinnliga troende. I Josefs hus bodde endast dessa kvinnor, och de hade hållit sig inomhus under sabbatsdagen och kvällen efter sabbaten och var därför ovetande om militärvakten vid gravkammaren. Inte heller visste de att en annan sten hade rullats för ingången till graven och att båda dessa stenar hade försetts med Pilatus sigill.
189:4.3 (2025.4) En stund före klockan tre denna söndagsmorgon, när gryningens första tecken började framträda i öster, begav sig fem av dessa kvinnor i väg till Jesu grav. De hade tillrett en mängd speciella balsameringsvätskor, och de bar med sig många linnebandage. Deras avsikt var att ge Jesu kropp en grundligare dödssmörjelse och att linda den mer omsorgsfullt med de nya bandagen.
189:4.4 (2025.5) De kvinnor som gav sig i väg för att smörja Jesu kropp var: Maria Magdalena, tvillingarna Alfaios mor Maria, bröderna Sebedaios mor Salome, Kusas hustru Joanna och Susanna dotter till Esra från Alexandria.
189:4.5 (2025.6) Klockan var ungefär halv fyra när kvinnorna, lastade med sina salvor, kom fram till den tomma graven. När de var på väg ut genom Damaskusporten mötte de ett antal soldater som mer eller mindre panikslagna flydde in till staden, vilket fick dem att stanna upp i några minuter; men när ingenting mer hände fortsatte de färden.
189:4.6 (2025.7) De blev storligen förvånade när de såg att stenen hade rullats bort från ingången till graven, i synnerhet då de på vägen ut hade sagt till varandra: ”Vem skall vi få att hjälpa oss med att rulla bort stenen?” De satte ned sina bördor och började se på varandra med fruktan och stor bestörtning. Medan de stod där och darrade av rädsla vågade sig Maria Magdalena runt den mindre stenen och tordes stiga in i den öppna gravkammaren. Denna Josefs gravkammare var belägen i hans trädgård på bergsluttningen öster om vägen, och den vätte även mot öster. Vid denna tid hade den nya dagen grytt just så pass mycket att Maria kunde se bort till platsen där Mästarens kropp hade legat och urskilja att den var borta. I den fördjupning i bergväggen där de hade lagt Jesus såg Maria endast den vikta duken där hans huvud hade vilat och bandagen, i vilka han hade lindats, ligga orörda och så som de hade legat på stenhällen innan de himmelska härskarorna skaffade bort kroppen. Linnesvepningen låg i fotändan av gravnischen.
189:4.7 (2026.1) När Maria hade dröjt en stund i dörröppningen (hon såg inte tydligt när hon först kom in i gravkammaren), såg hon att Jesu kropp var borta och att på dess plats fanns endast dessa gravkläden, och hon ropade till av bestörtning och ängslan. Alla kvinnorna var oerhört nervösa. De hade varit på helspänn allt sedan de mötte de panikslagna soldaterna vid stadsporten, och när Maria nu skrek till av ängslan blev de skräckslagna och flydde i all hast. De stannade inte förrän de hade sprungit hela vägen till Damaskusporten. Då fick Joanna samvetskval över att de hade övergett Maria. Hon fick de andra att samla sig och de gick tillbaka till graven.
189:4.8 (2026.2) När de närmade sig gravkammaren rusade den skräckslagna Maria Magdalena, som hade blivit ännu mer förfärad när hon inte fann sina systrar väntande då hon kom ut från gravkammaren, fram till dem och ropade upprört: ”Han är inte där — de har fört bort honom!” Hon tog dem tillbaka till gravkammaren, och de gick alla in och såg att den var tom.
189:4.9 (2026.3) Alla de fem kvinnorna satte sig ner på stenen nära ingången och diskuterade situationen. Det hade inte ännu fallit dem in att Jesus hade uppstått. De hade varit för sig själva under sabbaten, och de gissade att kroppen hade flyttats till en annan viloplats. Men när de begrundade en sådan lösning på sitt problem kunde de inte förklara hur gravklädena var så väl ordnade. Hur kunde kroppen ha flyttats då själva de bandage som den varit lindad i fanns kvar i samma läge och synbarligen orörda på gravhyllan?
189:4.10 (2026.4) När dessa kvinnor satt där i den tidiga morgonstunden denna nya dag kastade de en blick åt sidan och såg då en tyst och orörlig främling. För ett ögonblick blev de skrämda igen, men Maria Magdalena rusade fram mot honom och tilltalade honom som om hon tänkte att han kanske var den som skötte trädgården och sade: ”Vart har ni fört Mästaren? Var har de lagt honom? Berätta för oss, så att vi kan finna honom.” När främlingen inte svarade Maria började hon gråta. Då talade Jesus till dem och sade: ”Vem söker ni?” Maria sade: ”Vi söker efter Jesus som lades till vila i Josefs gravkammare, men nu är han inte där. Vet du vart de har fört honom?” Då sade Jesus: ”Berättade inte denne Jesus för er, redan i Galiléen, att han skulle dö men att han skulle stiga upp igen?” Dessa ord fick kvinnorna att rycka till, men han var så förändrad att de ännu inte kände igen honom där han stod med ryggen mot det skumma ljuset. Medan de begrundade hans ord tilltalade han Maria Magdalena med bekant röst och sade: ”Maria”. När hon hörde detta ord av välkänd sympati och kärleksfullt välkomnande, visste hon att det var Mästarens röst, och hon rusade fram för att knäböja vid hans fötter medan hon utropade: ”Min Herre och min Mästare!” Alla de övriga kvinnorna insåg också att det var Mästaren som stod framför dem i förhärligad gestalt, och de knäböjde genast inför honom.
189:4.11 (2027.1) Dessa människoögon fick förmågan att se Jesu morontiagestalt till följd av den speciella tjänst som omvandlarna och mellanvarelserna utförde i samverkan med vissa morontiapersonligheter som då åtföljde Jesus.
189:4.12 (2027.2) När Maria sökte omfamna Jesu fötter sade han: ”Rör mig inte Maria, ty jag är inte sådan som när du kände mig i min köttsliga gestalt. I den här gestalten dröjer jag kvar en tid hos er innan jag stiger upp till Fadern. Men gå nu alla och berätta för mina apostlar — och för Petrus — att jag har uppstått och att ni har talat med mig.”
189:4.13 (2027.3) Sedan dessa kvinnor hade återhämtat sig från chocken av sin häpnad skyndade de tillbaka till staden och till Elias Markus hem, där de berättade för de tio apostlarna allt som hade hänt dem; men apostlarna var inte benägna att tro dem. De tänkte först att kvinnorna hade sett en syn, men när Maria Magdalena upprepade de ord som Jesus hade sagt till dem, och när Petrus hörde sitt namn, rusade han ut från rummet på övervåningen, tätt åtföljd av Johannes, för att i största hast nå fram till graven och se med egna ögon.
189:4.14 (2027.4) Kvinnorna upprepade för de övriga apostlarna berättelsen om hur de hade talat med Jesus, men de ville inte tro dem, och de gav sig inte av för att finna ut för sig själva, såsom Petrus och Johannes hade gjort.
189:5.1 (2027.5) När de två apostlarna rusade mot Golgata och Josefs gravkammare, växlade Petrus tankar mellan rädsla och hopp. Han var rädd för att möta Mästaren, men hans hopp väcktes av berättelsen om att Mästaren hade sänt ett särskilt bud till honom. Han var till hälften övertygad om att Jesus verkligen levde; han drog sig till minnes Jesu löfte om att han skulle uppstå på tredje dagen. Märkligt nog hade han inte sedan korsfästelsen kommit ihåg detta löfte förrän nu när han ilade norrut genom Jerusalem. När Johannes skyndade ut från staden vällde en märklig extas av glädje och hopp fram i hans själ. Han var halvt övertygad om att kvinnorna verkligen hade sett den uppståndne Mästaren.
189:5.2 (2027.6) Johannes, som var yngre än Petrus, sprang om honom och kom först fram till graven. Johannes dröjde vid dörren och såg in i gravkammaren, och det var just så som Maria hade beskrivit den. Mycket snart kom Petrus framrusande, och när han gick in såg han samma tomma grav med gravklädena så märkligt ordnade. När Petrus hade kommit ut gick också Johannes in och såg själv allt, och sedan satte de sig ned på stenen och funderade över betydelsen av som de hade sett och hört. Medan de satt där gick de igenom allt som hade berättats för dem om Jesus, men de kunde inte bilda sig en klar uppfattning om vad som hade hänt.
189:5.3 (2027.7) Petrus föreslog först att graven hade plundrats, att fienderna hade stulit kroppen, kanske mutat vakterna. Men Johannes resonerade att gravkammaren knappast skulle ha lämnats så välordnad om kroppen hade blivit stulen, och han väckte också frågan om hur det kom sig att bandagen fanns kvar och så uppenbart orörda. De gick båda på nytt in i gravkammaren för att närmare undersöka gravklädena. När de för andra gången kom ut från gravkammaren fann de att Maria Magdalena hade återvänt och grät framför ingången. Maria hade begett sig till apostlarna i tron att Jesus hade uppstått från graven, men när de alla vägrade att tro på hennes berättelse blev hon modstulen och förtvivlad. Hon längtade tillbaka till närheten av graven där hon trodde sig ha hört Jesu välbekanta röst.
189:5.4 (2027.8) När Maria dröjde kvar efter det att Petrus och Johannes hade gått därifrån uppenbarade sig Mästaren igen för henne och sade: ”Tvivla inte, var modig nog att tro det som du har sett och hört. Gå tillbaka till mina apostlar och säg till dem igen att jag har uppstått, att jag skall uppenbara mig för dem och att jag snart skall gå före dem in i Galiléen så som jag lovade.”
189:5.5 (2028.1) Maria skyndade tillbaka till familjen Markus hem och berättade för apostlarna att hon igen hade talat med Jesus, men de ville inte tro henne. Men när Petrus och Johannes återvände slutade de med sitt åtlöje och fylldes av fruktan och ängslan.
Urantiaboken
Kapitel 190
190:0.1 (2029.1) DEN uppståndne Jesus ämnar nu tillbringa en kort tid på Urantia för att uppleva morontialivsskedet så som en uppstigande dödlig från någon av världarna. Fastän denna tid i morontialivet skall tillbringas i den värld där han inkarnerade som dödlig, kommer det dock i alla avseenden att motsvara den erfarenhet som Satania-dödliga genomgår under det progressiva morontialivet i Jerusems sju mansoniavärldar.
190:0.2 (2029.2) All denna kraft som finns inneboende i Jesus — livsgåvan — som gjorde det möjligt för honom att uppstå just från de döda, är den gåva av evigt liv som han skänker rikets troende och som även i denna stund försäkrar deras uppståndelse från den naturliga dödens bojor.
190:0.3 (2029.3) Världarnas dödliga uppstiger på uppståndelsemorgonen i samma typ av övergångs- eller morontiakropp som Jesus hade när han denna söndagsmorgon uppstod från graven. Dessa kroppar har inget blodomlopp, och sådana varelser intar inte vanlig materiell föda. Det oaktat är dessa morontiagestalter verkliga. När alla de olika troende såg Jesus efter hans uppståndelse, såg de verkligen honom; de var inte självbedragna offer för syner eller hallucinationer.
190:0.4 (2029.4) En bestående tro på Jesu uppståndelse var trons främsta särdrag inom alla grenar av den tidiga evangelieförkunnelsen. I Jerusalem, Alexandria, Antiochia och Filadelfia förenades alla evangelielärare i denna obetingade tro på Mästarens uppståndelse.
190:0.5 (2029.5) När man betraktar den framträdande plats som Maria Magdalena intog vid förkunnandet av Mästarens uppståndelse, bör man notera att Maria var den främsta förespråkaren för kvinnornas kår, såsom Petrus var för apostlarna. Maria var inte ledare för de kvinnliga arbetarna, men hon var deras mest framstående lärare och offentliga förespråkare. Maria hade blivit en kvinna som iakttog stor försiktighet, så hennes djärvhet att tilltala en man som hon antog vara den som skötte Josefs trädgård, anger därför endast hur förfärad hon var att finna graven tom. Det var djupet och smärtan i hennes kärlek, fullständigheten i hennes hängivenhet, som fick henne att för ett ögonblick glömma de konventionella band som hindrade en judisk kvinna från att närma sig en främmande man.
190:1.1 (2029.6) Apostlarna ville inte att Jesus skulle lämna dem; därför hade de förringat alla hans uttalanden om att han skulle dö, liksom även hans löften om att uppstå igen. De väntade sig inte uppståndelsen så som den kom, och de vägrade att tro ända tills de ställdes inför tvånget från obestridliga bevis och den egen erfarenhetens absoluta bevis.
190:1.2 (2030.1) När apostlarna vägrade att tro på rapporten från de fem kvinnorna som påstod sig ha sett Jesus och talat med honom, återvände Maria Magdalena till gravkammaren och de andra gick tillbaka till Josefs hus där de berättade om sina erfarenheter för hans dotter och de övriga kvinnorna, och kvinnorna trodde på deras redogörelse. Kort efter klockan sex gick dottern till Josef från Arimataia och de fyra kvinnorna som hade sett Jesus över till Nikodemos hem där de redogjorde för alla dessa händelser för Josef, Nikodemos, David Sebedaios och de andra männen som hade samlats där. Nikodemos och de andra tvivlade på deras berättelse, betvivlade att Jesus hade stigit upp från de döda; de förmodade att judarna hade fört bort kroppen. Josef och David var benägna att tro på rapporten så pass mycket att de skyndade iväg för att inspektera gravkammaren, och de fann att allt var just så som kvinnorna hade beskrivit. De var de sista som såg gravkammaren sådan den var, ty den ledande översteprästen sände klockan halv åtta tempelvakternas kapten för att avlägsna gravklädena. Kaptenen lindade in dem alla i linnelakanet och kastade dem över en klippbrant i närheten.
190:1.3 (2030.2) Från gravkammaren begav sig David och Josef omedelbart till Elias Markus hem, där de höll ett möte med de tio apostlarna i rummet på övervåningen. Endast Johannes Sebedaios var böjd att tro, om än svagt, att Jesus hade uppstått från de döda. Petrus hade till en början trott, men när han inte fann Mästaren försjönk han i allvarliga tvivel. De var alla benägna att tro att judarna hade flyttat kroppen. David ville inte tvista med dem, men när han lämnade dem sade han: ”Ni är apostlar och borde förstå dessa saker. Jag vill inte gräla med er; trots det går jag nu tillbaka till Nikodemos hem där budbärarna enligt överenskommelse samlas denna morgon, och när de har samlats sänder jag ut dem på deras sista uppdrag — som härolder om Mästarens uppståndelse. Jag hörde Mästaren säga att han efter sin död skulle uppstå på tredje dagen, och jag tror honom.” När han hade sagt detta till rikets nedslagna och missmodiga ambassadörer tog denne självutnämnde ledare för kommunikations- och informationstjänsten farväl av apostlarna. På vägen ut från övervåningens rum släppte han ned Judas penningpung med apostlarnas alla pengar i knäet på Matteus Levi.
190:1.4 (2030.3) Klockan var ungefär halv tio när den siste av Davids tjugosex budbärare anlände till Nikodemos hem. David samlade dem genast på den rymliga gårdsplanen och vände sig till dem med följande ord:
190:1.5 (2030.4) ”Män och bröder, hela denna tid har ni tjänat mig enligt er ed till mig och till varandra, och jag tar er till vittnen på att jag ännu aldrig har sänt ut någon falsk information med er. Jag är i färd med att sända er ut på ert sista uppdrag som rikets frivilliga budbärare, och i samband därmed löser jag er från er ed och upplöser budbärarkåren. Män, jag förkunnar för er att vi har slutfört vårt arbete. Mästaren har inte längre behov av dödliga budbärare; han har uppstått från de döda. Han berättade för oss innan han arresterades att han skulle dö och uppstå igen på den tredje dagen. Jag har sett graven — den är tom. Jag har talat med Maria Magdalena och fyra andra kvinnor som har talat med Jesus. Jag upplöser er nu, bjuder er farväl och sänder er på era respektive uppdrag, och det budskap som ni skall bära till de troende lyder: ’Jesus har uppstått från de döda; graven är tom.’”
190:1.6 (2030.5) Majoriteten av de närvarande försökte övertala David att inte göra detta. Men de kunde inte påverka honom. Sedan försökte de avråda budbärarna, men de brydde sig inte om dessa tvivelord. Så strax före klockan tio denna söndagsmorgon gick dessa tjugosex löpare ut som de första härolderna för denna mäktiga sanning och detta mäktiga faktum om den uppståndne Jesus. De gav sig av på detta uppdrag, så som tidigare på många andra, i enlighet med sin ed till David Sebedaios och till varandra. Dessa män hade stor tillit till David. De gav sig i väg för att utföra detta uppdrag utan att ens stanna för att tala med dem som hade sett Jesus; de litade på Davids ord. Flertalet av dem trodde på vad David hade sagt dem, och även de som i någon mån tvivlade bar fram budet precis lika säkert och lika snabbt.
190:1.7 (2031.1) Apostlarna, rikets andliga kår, är denna dag församlade i rummet på övervåningen, där de uppvisar rädsla och uttrycker tvivel, medan dessa lekmän som representerar det första försöket att socialt anpassa Mästarens evangelium om människans broderskap, enligt order av sin orädde och effektive ledare ger sig ut för att förkunna en världs och ett universums uppståndne Frälsare. De engagerar sig i denna betydelsefulla tjänst innan hans utvalda representanter ens är villiga att tro hans ord eller godta ögonvittnenas utsaga.
190:1.8 (2031.2) Dessa tjugosex budbärare sändes ut till Lasaros hem i Betania och till alla centra för troende, från Beer-Seba i söder till Damaskus och Sidon i norr, och från Filadelfia i öster till Alexandria i väster.
190:1.9 (2031.3) När David hade tagit farväl av sina bröder gick han över till Josefs hem för att hämta sin mor, och de vandrade ut till Betania för att förena sig med Jesu familj som väntade där. David bodde i Betania hos Marta och Maria tills de hade avyttrat sina jordiska ägodelar och åtföljde dem sedan på färden till Filadelfia för att förena sig med sin bror Lasaros.
190:1.10 (2031.4) Om ungefär en vecka från denna tidpunkt tog Johannes Sebedaios Jesu mor Maria till sitt hem i Betsaida. Jesu äldste bror Jakob stannade med sin familj i Jerusalem. Rut stannade hos Lasaros systrar i Betania. De övriga i Jesu familj återvände till Galiléen. David Sebedaios begav sig tillsammans med Marta och Maria från Betania till Filadelfia i början av juni, dagen efter sitt giftermål med Rut, Jesu yngsta syster.
190:2.1 (2031.5) Från tiden för Jesu morontiauppståndelse till stunden för hans andeuppstigning i höjden framträdde Jesus vid nitton skilda tillfällen i synlig gestalt för sina troende på jorden. Han visade sig inte för sina fiender eller för dem som inte andligen kunde tillgodogöra sig hans manifestation i synlig form. Hans första framträdande var för de fem kvinnorna vid graven, hans andra för Maria Magdalena, också det vid graven.
190:2.2 (2031.6) Det tredje framträdandet inträffade vid mitten av denna söndag i Betania. Kort efter tolvtiden stod Jesu äldste bror Jakob i Lasaros trädgård framför den tomma graven, där Martas och Marias från döden uppväckte bror hade legat, och begrundade i sitt sinne den nyhet som en av Davids budbärare hade kommit med omkring en timme tidigare. Jakob hade alltid varit benägen att tro på sin äldste broders mission på jorden, men han hade för länge sedan förlorat kontakten med Jesu arbete och hade råkat i allvarliga tvivel angående apostlarnas senare påståenden att Jesus var Messias. Hela familjen blev bestört och nära nog förvirrad av nyheterna som budbäraren kom med. Medan Jakob fortfarande stod framför Lasaros tomma grav anlände Maria Magdalena till platsen och berättade ivrigt för familjen om sina upplevelser under de tidiga morgontimmarna vid Josefs gravkammare. Innan hon hade slutat anlände David Sebedaios och hans mor. Rut trodde naturligtvis på berättelsen, och det gjorde också Juda efter att ha talat med David och Salome.
190:2.3 (2032.1) Under tiden, medan de sökte efter Jakob och innan de fann honom, när han stod där i trädgården nära gravkammaren, blev han medveten om att någon fanns i hans närhet, som om någon hade rört vid hans axel. När han vände sig för att se efter såg han en främmande gestalt gradvis framträda vid hans sida. Han var alltför häpen för att tala och alltför skrämd för att fly. Sedan talade den främmande gestalten och sade: ”Jakob, jag kommer för att kalla dig till rikets tjänst. Allvarligt förena dina krafter med dina bröder och följ mig.” När Jakob hörde sitt namn uttalas visste han att det var hans äldste broder Jesus, som hade tilltalat honom. De hade alla mer eller mindre svårt att känna igen Mästarens morontiagestalt, men få av dem hade några svårigheter att känna igen hans röst eller annars identifiera hans charmerande personlighet så snart han började kommunicera med dem.
190:2.4 (2032.2) När Jakob insåg att Jesus tilltalade honom började han falla ned på sina knän och utropade: ”Min fader och min broder”, men Jesus bad honom stå upp medan han talade med honom. De vandrade genom trädgården och talade i nästan tre minuter, talade om upplevelser under gångna dagar och förutsåg händelserna under den närmaste framtiden. När de närmade sig huset sade Jesus: ”Farväl Jakob, tills jag möter er alla tillsammans.”
190:2.5 (2032.3) Jakob rusade in i huset medan de sökte efter honom i Betfage, och utropade: ”Jag har just sett Jesus och talat med honom, umgåtts med honom. Han är inte död; han har uppstått! Han försvann inför mina ögon och sade: ’Farväl tills jag möter er alla tillsammans.’” Han hade knappt slutat tala då Juda återvände, och han berättade på nytt för Juda hur han hade sammanträffat med Jesus i trädgården. De började alla tro på Jesu uppståndelse. Jakob tillkännagav nu att han inte tänkte återvända till Galiléen, och David utropade: ”Det är inte bara upphetsade kvinnor som ser honom; nu har även själsstarka karlar börjat se honom. Jag väntar mig att själv få se honom.”
190:2.6 (2032.4) David behövde inte vänta länge, ty Jesu fjärde framträdande för de dödligas syn inträffade strax före klockan två i själva detta Martas och Marias hem, då han uppenbarade sig synligt för sin jordiska familj och deras vänner, tjugo personer sammanlagt. Mästaren visade sig i den öppna bakdörren och sade: ”Frid vare med er. Hälsningar till dem som en gång var mina närmaste i köttslig gestalt och min samhörighet till mina bröder och systrar i himmelriket. Hur kunde ni tvivla? Varför har ni dröjt så länge innan ni valde att följa sanningens ljus av hela ert hjärta? Kom ni därför alla in i gemenskapen med Sanningens Ande i Faderns rike.” När de började återhämta sig från den första chocken av sin stora förvåning och gå fram mot honom som för att omfamna honom, försvann han ur deras åsyn.
190:2.7 (2032.5) De ville alla rusa iväg in till staden för att berätta för de tvivlande apostlarna om vad som hade hänt, men Jakob höll dem tillbaka. Endast Maria Magdalena tilläts återvända till Josefs hus. Jakob förbjöd dem att sprida nyheten om detta morontiabesök på grund av vissa saker som Jesus hade sagt till honom när de samtalade i trädgården. Men Jakob avslöjade aldrig något mer om sitt besök med den uppståndne Mästaren denna dag i Lasaros hem i Betania.
190:3.1 (2033.1) Jesu femte morontiauppenbarande, som kunde ses med dödligas ögon, inträffade ungefär femton minuter över fyra denna samma söndagseftermiddag inför omkring tjugofem kvinnliga troende som hade samlats hemma hos Josef från Arimataia. Maria Magdalena hade återvänt till Josefs hus bara några minuter före detta framträdande. Jesu bror Jakob hade begärt att ingenting skulle sägas till apostlarna om Mästarens framträdande i Betania. Han hade inte bett Maria att låta bli att berätta om händelsen för sina trossystrar. I enlighet därmed, efter att ha förpliktat alla kvinnorna till tysthetslöfte, började Maria redogöra för vad som nyss hade inträffat medan hon var hos Jesu familj i Betania. Hon var mitt i denna spännande berättelse när en plötslig och högtidlig stillhet sänkte sig över dem, och de såg mitt ibland sig den uppståndne Jesus i fullt synlig gestalt. Han hälsade dem med orden: ”Frid vare med er. I rikets gemenskap skall ingen vara jude eller främling, rik eller fattig, fri eller slav, man eller kvinna. Även ni kallas till att sprida den goda nyheten om människosläktets frihet genom evangeliet om människans sonskap hos Gud i himmelriket. Gå ut till hela världen och förkunna detta evangelium och stärk de troende i deras tro därpå. När ni gör detta, glöm inte att vårda er om de sjuka och stärka de som är klenmodiga och räddhågade. Och jag kommer alltid att vara med er, ända till jordens yttersta gränser.” När han hade sagt detta försvann han från deras åsyn, medan kvinnorna föll ner framstupa och tillbad under tystnad.
190:3.2 (2033.2) Av Jesu fem morontiaframträdanden hittills hade Maria Magdalena bevittnat fyra.
190:3.3 (2033.3) Utsändandet av budbärare mitt på förmiddagen och det oavsiktliga läckaget av antydningar om Jesu framträdande i Josefs hus resulterade i att judarnas styresmän tidigt under kvällen började få höra att det gick rykten i staden om att Jesus hade uppstått och att många personer påstod sig ha sett honom. Medlemmarna av judarnas råd blev grundligt uppjagade av dessa rykten. Sedan Kajafas i all hast hade rådgjort med Hannas sammankallade han sanhedrinen till ett möte klockan åtta den kvällen. Det var vid detta möte åtgärder vidtogs för att utesluta från synagogorna varje person som nämnde något om Jesu uppståndelse. Det föreslogs rentav att var och en som påstod sig ha sett honom skulle avrättas. Detta förslag kom emellertid inte till omröstning eftersom mötet slutade i en förvirring som gränsade till verklig panik. De hade vågat tro att de var färdiga med Jesus. De höll på att upptäcka att deras verkliga besvär med mannen från Nasaret bara hade börjat.
190:4.1 (2033.4) Ungefär vid halvfemtiden, i en viss Flavius hem, gjorde Mästaren sitt sjätte morontiaframträdande inför omkring fyrtio grekiska troende som hade samlats där. Medan de var i färd med att diskutera rapporterna om Mästarens uppståndelse uppenbarade han sig mitt ibland dem, trots att dörrarna var väl stängda, och sade till dem: ”Frid vare med er. Fastän Människosonen framträdde på jorden bland judarna, kom han för att tjäna alla människor. I min Faders rike skall ingen vara jude eller främling; ni är alla bröder — Guds söner. Gå ni därför ut till hela världen och förkunna detta frälsningens evangelium, så som ni har fått ta emot det av rikets ambassadörer, och jag skall umgås med er i Faderns tros- och sanningssöners brödraskap.” När han hade gett dem detta uppdrag tog han farväl, och de såg honom inte längre. De stannade inne i huset hela kvällen; de var alltför överväldigade av vördnad och fruktan för att våga sig ut. Inte heller sov någon av dessa greker den natten. De förblev vakna i diskussioner om dessa saker och hoppades att Mästaren kanske skulle besöka dem på nytt. I gruppen fanns många av de greker som var i Getsemane när soldaterna arresterade Jesus och Judas förrådde honom med en kyss.
190:4.2 (2034.1) Rykten om Jesu uppståndelse och rapporter om de många framträdandena inför hans anhängare sprids snabbt, och hela staden uppjagas till en höggradig upphetsning. Mästaren har redan framträtt för sin familj, för kvinnorna och för grekerna, och inom kort uppenbarar han sig mitt bland apostlarna. Judarnas råd skall snart börja överväga dessa nya problem som så plötsligt har tvingats på de judiska styresmännen. Jesus tänker mycket på sina apostlar men vill att de lämnas ensamma under ytterligare några timmar av allvarlig begrundande och tankfullt övervägande innan han besöker dem.
190:5.1 (2034.2) I Emmaus, en dryg mil väster om Jerusalem, bodde två bröder, fåraherdar, som hade tillbringat påskveckan i Jerusalem och deltagit i offrandet, ceremonierna och festandet. Den äldre brodern Kleopas trodde delvis på Jesus; åtminstone hade han blivit utesluten ur synagogan. Hans bror Jakob trodde inte, även fast han var mycket intresserad av vad han hade hört om Mästarens läror och gärningar.
190:5.2 (2034.3) När dessa två bröder denna söndagseftermiddag vandrade fram, knappt fem kilometer från Jerusalem och några minuter före klockan fem, längs vägen till Emmaus samtalade de med stort allvar om Jesus, hans läror, hans gärningar och i synnerhet om ryktena att hans grav var tom och att vissa kvinnor hade talat med honom. Kleopas var delvis sinnad att tro på dessa rapporter, men Jakob hävdade att hela saken troligen var ett bedrägeri. Medan de på detta sätt tvistade och debatterade på vägen hem kom Jesu morontiauppenbarande, hans sjunde framträdande, upp vid sidan av dem där de vandrade fram. Kleopas hade ofta hört Jesus undervisa, och han hade vid flera tillfällen ätit tillsammans med honom i hemmen hos troende i Jerusalem. Men han kände inte igen Mästaren ens när denne oförbehållsamt samtalade med dem.
190:5.3 (2034.4) När Jesus hade vandrat ett stycke tillsammans med dem sade han: ”Vad var det ni talade om så allvarligt när jag hann upp er?” När Jesus hade frågat detta stannade de upp och såg med sorgsen förvåning på honom. Kleopas sade: ”Hur kan någon vistas i Jerusalem och inte känna till vad som nyligen har hänt?” Då frågade Mästaren: ”Vad har hänt?” Kleopas svarade: ”Om du inte vet om dessa saker är du den ende i Jerusalem som inte har hört dessa rykten om Jesus från Nasaret, han som var en mäktig profet i ord och gärning inför Gud och hela folket. Våra överstepräster och styresmän överlämnade honom till romarna och krävde att de skulle korsfästa honom. Nog var det många av oss som hade hoppats på att det var han som skulle befria Israel från främlingarnas ok. Men det är inte allt. Nu är det tredje dagen sedan han korsfästes, och några kvinnor har denna dag gjort oss helt förbluffade med att förklara att de mycket tidigt denna morgon gick till hans gravkammare och fann den tom. Och samma kvinnor påstår envist att de talade med denne man; de hävdar att han har uppstått från de döda. Och när kvinnorna rapporterade detta för männen sprang två av hans apostlar till gravkammaren och fann likaså att den var tom” — och här avbröt Jakob sin bror för att säga: ”Men de såg inte Jesus.”
190:5.4 (2035.1) Då de gick vidare sade Jesus till dem: ”Hur långsamma är ni inte med att fatta sanningen! När ni berättar för mig att det är om denne mans läror och gärningar som ni diskuterar, får jag då upplysa er eftersom jag mer än väl känner till dessa läror. Kommer ni inte ihåg att denne Jesus alltid lärde att hans rike inte är av denna värld och att alla människor, eftersom de är Guds söner, borde finna frigörelse och frihet i den andliga glädjen i gemenskapen med det kärleksfulla tjänandets brödraskap i detta nya rike som bygger på sanningen om den himmelske Faderns kärlek? Minns ni inte hur denne Människoson förkunnade Guds frälsning för alla människor, vårdade sig om sjuka och lidande och befriade dem som var bundna av rädsla och förslavade av ondska? Vet ni inte att denne man från Nasaret sade till sina apostlar att han måste bege sig till Jerusalem och utlämnas till sina fiender som skulle döda honom, och att han skulle uppstå på den tredje dagen? Har ni inte fått höra allt detta? Och har ni aldrig läst i skrifterna, om denna dag av frälsning för juden och för icke-juden, stället där det står att alla familjer på jorden skall bli välsignade i honom, att han skall höra de nödlidandes rop och frälsa själen hos de fattiga som söker honom, att alla folk skall kalla honom välsignad? Att denne Frälsare skall vara som skuggan av en väldig klippa i ett utmattat land. Att han för sin hjord i bet som en riktig herde, samlar lammen i sin famn och bär dem ömt i sina armar. Att han öppnar de andligen blindas ögon och för förtvivlans fångar ut till full frihet och ljus, att alla som sitter i mörkret skall se den eviga frälsningens stora ljus. Att han skall läka dem som har ett förkrossat hjärta, förkunna frihet för de av synden fångna och öppna fängelseportarna för dem som är förslavade av fruktan och bundna av ondska. Att han skall trösta dem som sörjer och skänka dem frälsningens glädje i stället för sorg och tungsinthet. Att han skall vara alla folks hopp och den ständiga glädjen hos dem som söker rättfärdighet. Att denne sanningens och rättfärdighetens Son skall gå upp över världen med helande ljus och frälsande kraft; rentav att han skall frälsa sitt folk från deras synder; att han verkligen skall söka och frälsa dem som är vilsna och förlorade. Att han inte skall förgöra de svaga utan skänka frälsning åt alla som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Att de som tror på honom skall ha evigt liv. Att han skall utgjuta sin ande över allt kött, och att denne Sanningens Ande hos varje troende skall vara en källa av vatten som väller fram till evigt liv. Förstod ni inte hur storartat det rikets evangelium var som denne man gav er? Inser ni inte vilken storartad frälsning som har kommit er till del?”
190:5.5 (2035.2) Vid denna tid hade de kommit nära den by där dessa bröder bodde. Inte ett ord hade de två männen sagt sedan Jesus började undervisa dem medan de vandrade längs vägen. Snart kom de fram till sin enkla boning, och Jesus skulle just ta farväl av dem och fortsätta ned längs vägen, men de nästan tvingade honom att komma in och stanna hos dem. De sade att skymningen snart skulle falla och insisterade att han skulle stanna hos dem. Till slut samtyckte Jesus, och mycket snart efter att ha gått in i huset satte de sig ned för att äta. De gav honom ett bröd att välsigna, och när han började bryta det och gav åt dem öppnades deras ögon och Kleopas insåg att deras gäst var Mästaren själv. Och då han sade: ”Det är Mästaren ...”, försvann Jesus i sin morontiagestalt ur deras åsyn.
190:5.6 (2036.1) Sedan sade de till varandra: ”Inget under att våra hjärtan brann inom oss när han talade till oss medan vi vandrade vägen fram, och när han öppnade skriftens lärdomar för vårt förstånd!”
190:5.7 (2036.2) De stannade inte för att äta. De hade sett Mästaren i morontiagestalt, de rusade ut från huset och skyndade tillbaka till Jerusalem för att sprida den goda nyheten om den uppståndne Frälsaren.
190:5.8 (2036.3) Omkring klockan nio den kvällen och just innan Mästaren visade sig för de tio apostlarna, störtade dessa två upphetsade bröder in till apostlarna i övervåningens rum och förkunnade att de hade sett Jesus och talat med honom. De berättade allt vad Jesus hade sagt till dem och hur de inte hade insett vem han var förrän i den stund då han bröt brödet.
Urantiaboken
Kapitel 191
191:0.1 (2037.1) UPPSTÅNDELSESÖNDAGEN var en förfärlig dag i apostlarnas liv. Tio av dem tillbringade större delen av dagen bakom tillbommade dörrar i rummet på övervåningen. De skulle kanske ha flytt från Jerusalem, men de var rädda för att bli arresterade av det judiska rådets agenter om de påträffades utomhus. Tomas grubblade över sina bekymmer ensam i Betfage. Han skulle ha mått bättre av att stanna hos sina apostlakamrater, och han hade kunnat hjälpa dem att leda deras diskussioner i en nyttigare riktning.
191:0.2 (2037.2) Hela dagen förfäktade Johannes tanken att Jesus hade uppstått från de döda. Han relaterade inte mindre än fem olika gånger då Mästaren hade försäkrat att han skulle uppstå igen och åtminstone tre gånger då han hade hänsyftat på den tredje dagen. Johannes inställning hade ansenligt inflytande på dem, i synnerhet på hans bror Jakob och på Natanael. Johannes skulle ha haft ett större inflytande på dem om han inte hade varit den yngsta medlemmen av gruppen.
191:0.3 (2037.3) Deras svårigheter berodde mycket på att de var isolerade. Johannes Markus höll dem underrättade om vad som hände i och omkring templet och informerade dem om de många rykten som cirkulerade i staden, men det föll honom inte in att samla in nyheter från de olika grupper av troende för vilka Jesus redan hade visat sig. Det var just det slags service som Davids budbärare hittills hade stått för, men de var nu alla iväg på sitt sista uppdrag som uppståndelsens härolder till de grupper av troende som bodde långt borta från Jerusalem. För första gången under alla dessa år insåg apostlarna hur mycket de hade varit beroende av Davids budbärare för sin dagliga information om rikets angelägenheter.
191:0.4 (2037.4) Hela denna dag vacklade Petrus på sitt karakteristiska sätt emotionellt mellan tro och tvivel beträffande Mästarens uppståndelse. Petrus kunde inte komma ifrån åsynen av gravklädena som hade legat där i gravkammaren just som om Jesu kropp bara hade avdunstat ur dem. ”Men”, resonerade Petrus, ”om han har uppstått och kan visa sig för kvinnorna, varför visar han sig inte för oss, hans apostlar?” Petrus blev allt mer sorgsen när han tänkte att kanske Jesus inte kom till dem på grund av hans närvaro bland apostlarna, därför att han hade förnekat Jesus den natten på Hannas gårdsplan. Sedan gjorde han sig igen glad med de ord som kvinnorna hade framfört: ”Gå och berätta för mina apostlar — och för Petrus.” Men för att bli uppmuntrad av detta budskap måste han tro att kvinnorna verkligen hade sett och hört den uppståndne Mästaren. På detta sätt växlade Petrus mellan tro och tvivel hela dagen, ända fram till något efter klockan åtta, då han vågade sig ut på gårdsplanen. Petrus tänkte avlägsna sig från apostlarnas sällskap för att inte hindra Jesus från att komma till dem därför att han hade förnekat Mästaren.
191:0.5 (2037.5) Jakob Sebedaios förespråkade till en början att de alla skulle gå till gravkammaren. Han var starkt för att göra något för att komma till botten med mysteriet. Det var Natanael som hindrade dem från att gå ut bland allmänheten till svar på Jakobs övertalningsförsök, och det gjorde han genom att påminna dem om att Jesus hade varnat dem för att inte onödigtvis riskera sina liv under denna tid. Vid middagstiden hade Jakob slagit sig ned till ett vaksamt väntande tillsammans med de andra. Han sade inte mycket; han var obeskrivligt besviken över att Jesus inte visade sig för dem, och han visste inte om Mästarens många framträdanden för andra grupper och individer.
191:0.6 (2038.1) Andreas ägnade sig denna dag mycket åt att lyssna. Han var oerhört förbryllad över situationen och hade mer än sin andel av tvivlen, men åtminstone gladde han sig åt känslan av frihet från ansvaret att leda sina medapostlar. Han var verkligen tacksam över att Mästaren hade löst honom från ledarskapets bördor innan apostlakåren råkade ut för dessa förvirrande tider.
191:0.7 (2038.2) Mer än en gång under de långa och tröttsamma timmarna denna tragiska dag, var det enda som höll modet uppe hos gruppen Natanaels karakteristiska filosofiska råd, som han ofta bidrog med. Hans inflytande hade verkligen avgörande betydelse för de tio under hela dagen. Inte en enda gång gav han uttryck för sin egen vare sig tro eller misstro beträffande Mästarens uppståndelse. Men under dagens lopp lutade han allt mer mot att tro att Jesus hade infriat sitt löfte att uppstå.
191:0.8 (2038.3) Simon Seloten var alltför krossad för att delta i diskussionerna. Större delen av tiden lutade han sig på en dyscha med ansiktet mot väggen i en vrå i rummet; endast några få gånger sade han något under hela dagen. Hans uppfattning om riket hade gått i kras, och han kunde inte se att Mästarens uppståndelse väsentligen kunde förändra situationen. Hans besvikelse var mycket personlig och alltför smärtsam för att kunna övervinnas på kort sikt, ens inför ett så oerhört faktum som uppståndelsen.
191:0.9 (2038.4) Märkligt nog var den vanligen tystlåtne Filippos mycket pratsam under hela eftermiddagen denna dag. Under förmiddagen var han ganska tyst, men hela eftermiddagen ställde han frågor till de övriga apostlarna. Petrus var ofta irriterad över Filippos frågor, men de övriga förhöll sig godmodigt till hans förfrågningar. Filippos var särskilt intresserad av att få veta huruvida Jesu kropp, förutsatt att Jesus verkligen hade uppstått från graven, skulle uppvisa de fysiska märkena från korsfästelsen.
191:0.10 (2038.5) Matteus var högst förvirrad. Han lyssnade till sina bröders diskussioner men tillbringade det mesta av tiden med att i sitt sinne begrunda problemet med deras framtida finanser. Oberoende av Jesu förmodade uppståndelse var Judas borta, David hade utan vidare ceremonier överlämnat penningmedlen till honom och de hade ingen auktoritativ ledare. Innan Matteus kom så långt som till att ta deras diskussioner om uppståndelsen under allvarlig övervägande hade han redan sett Mästaren ansikte mot ansikte.
191:0.11 (2038.6) Tvillingarna Alfaios tog föga del i dessa allvarliga diskussioner; de var ganska väl sysselsatta med sina vanliga bestyr. Den ene av dem uttryckte bådas inställning när han som svar på en fråga av Filippos sade: ”Vi förstår oss inte på uppståndelsen, men vår mor säger att hon har talat med Mästaren, och vi tror henne.”
191:0.12 (2038.7) Tomas befann sig mitt i ett av sina typiska skov av hopplös depression. Han sov en del av dagen och vandrade resten av tiden omkring på bergskullarna. Han hade längtade efter att förena sig med sina medapostlar igen, men önskan att vara för sig själv var starkare.
191:0.13 (2038.8) Det fanns ett antal orsaker till att Mästaren sköt upp det första morontiaframträdandet för sina apostlar. För det första ville han ge dem tid efter att ha fått höra om hans uppståndelse att grundligt tänka över vad han hade sagt till dem om sin död och sin uppståndelse medan han ännu var hos dem i köttslig gestalt. Mästaren ville att Petrus skulle kämpa sig igenom en del av sina speciella svårigheter innan han uppenbarade sig för dem alla. För det andra önskade han att Tomas skulle vara hos dem när han för första gången visade sig för dem. Johannes Markus fann Tomas i Simons hem i Betfage tidigt denna söndagsmorgon och meddelade detta till apostlarna vid elvatiden. Tomas skulle när som helst under dagen ha återvänt till dem om Natanael eller vilka två apostlar som helst hade gått och hämtat honom. Han ville verkligen återvända, men då han kvällen innan hade lämnat dem så som han gjorde, var han alltför stolt för att på eget initiativ gå tillbaka så snart. Följande dag var han så deprimerad att det tog nästan en vecka för honom att besluta sig för att återvända. Apostlarna väntade på honom, och han väntade på att hans bröder skulle söka upp honom och be honom följa med tillbaka. Tomas förblev därför borta från sina medarbetare ända tills följande lördagskväll, då Petrus och Johannes efter mörkrets inbrott gick över till Betfage och förde med sig honom tillbaka. Häri ligger också orsaken till varför de inte genast begav sig till Galiléen efter det att Jesus för första gången hade visat sig för dem; de ville inte ge sig av utan Tomas.
191:1.1 (2039.1) Klockan var nära halv nio denna söndagskväll när Jesus visade sig för Simon Petrus i trädgården vid familjen Markus hem. Detta var hans åttonde morontiauppenbarelse. Petrus hade levt under en tung börda av tvivel och skuldkänsla allt sedan han förnekade Mästaren. Hela lördagen och denna söndag hade han kämpat mot rädslan att han kanske inte längre var en apostel. Han skälvde vid tanken på Judas öde och tänkte rentav att han också hade förrått sin Mästare. Hela eftermiddagen hade han tänkt att det som hindrade Jesus från att framträda för apostlarna kunde vara hans närvaro bland dem, förutsatt naturligtvis att Jesus verkligen hade uppstått från de döda. Det var för Petrus, som befann sig i en sådan sinnesstämning och ett sådant själstillstånd, som Jesus visade sig då den modlösa aposteln vandrade omkring bland blommor och buskar.
191:1.2 (2039.2) När Petrus tänkte på den kärleksfulla blick som Mästaren hade gett honom när han passerade honom på Hannas veranda, och när han vände och vred på det underbara budskap som kvinnorna tidigt den morgonen hade haft med sig till honom när de kom från den tomma graven: ”Gå och berätta för mina apostlar — och för Petrus” — när han begrundade dessa barmhärtighetstecken började hans tro övervinna hans tvivel, och han stannade upp, knöt nävarna och sade högt: ”Jag tror på att han har uppstått från de döda, jag skall gå och berätta det för mina bröder.” När han sade detta visade sig plötsligt framför honom gestalten av en man som talade till honom i bekanta tongångar och sade: ” Petrus, fienden ville ha dig, men jag ville inte avstå från dig. Jag visste att det inte var från hjärtat du förnekade mig; därför förlät jag dig redan innan du hade bett om det, men nu måste du sluta upp att tänka på dig själv och stundens bekymmer medan du gör dig redo att föra evangeliets goda nyheter till dem som sitter i mörkret. Du skall inte längre bry dig om vad du själv kan få från riket, utan snarare bekymra dig för vad du kan ge dem som lever i en förfärlig andlig fattigdom. Omgjorda dig, Simon, för en ny dags strid, för kampen mot andligt mörker och de onda tvivlen i människornas naturliga sinnen.”
191:1.3 (2039.3) Petrus och Jesus i morontiagestalt vandrade genom trädgården och samtalade i nästan fem minuter om det förflutna, det nuvarande och framtida. Sedan försvann Mästaren ur hans åsyn med orden: ”Farväl, Petrus, tills jag träffar dig tillsammans med dina bröder.”
191:1.4 (2039.4) För ett ögonblick överväldigades Petrus av insikten om att han hade talat med den uppståndne Mästaren och att han kunde vara säker på att fortfarande vara en av rikets ambassadörer. Han hade just hört den förhärligade Mästaren uppmana honom att fortsätta att predika evangeliet. Medan allt detta vällde upp i hans hjärta rusade han upp till det övre rummet, in till sina medapostlar och utropade i andlös upphetsning: ”Jag har sett Mästaren; han var i trädgården. Jag talade med honom, och han har förlåtit mig.”
191:1.5 (2040.1) Petrus kungörelse att han hade sett Mästaren i trädgården gjorde ett djupt intryck på hans medapostlar, och de var så gott som redo att överge sina tvivel när Andreas reste sig och varnade dem att inte låta sig alltför mycket påverkas av hans brors meddelande. Andreas antydde att Petrus tidigare hade sett saker som inte var verkliga. Även fast Andreas inte direkt hänsyftade på den nattliga synen ute på Galileiska sjön, då Petrus påstod sig ha sett Mästaren komma gående på vattnet till dem, sade han tillräckligt för att för avslöja för all att han hade den händelsen i sinnet. Simon Petrus blev mycket sårad av sin brors antydningar och föll genast in i en slokörad tystnad. Tvillingarna kände djupt medlidande med Petrus, och de gick båda över till honom för att uttrycka sin sympati, för att säga att de trodde honom och för att igen försäkra att deras egen mor också hade sett Mästaren.
191:2.1 (2040.2) Kort efter klockan nio den kvällen, sedan Kleopas och Jakob hade avlägsnat sig, medan tvillingarna Alfaios tröstade Petrus, medan Natanael gjorde invändningar mot Andreas och när de tio apostlarna var församlade där i övre rummet med alla dörrar tillbommade, utav rädsla för att kunna bli arresterade, framträdde plötsligt Mästaren i morontiagestalt mitt bland dem och sade: ”Frid vare med er. Varför är ni så skrämda när jag uppenbarar mig, som om ni hade sett en ande? Berättade jag inte för er om dessa saker när jag fanns hos er i köttslig gestalt? Talade jag inte om för er att översteprästerna och styresmännen skulle överlämna mig till att dödas, att en bland er skulle förråda mig och att jag skulle uppstå på tredje dagen? Varför alla dessa tvivel och all denna diskussion om de rapporter som har framförts av kvinnorna, Kleopas och Jakob, och till och med Petrus? Hur länge skall ni tvivla på mina ord och vägra att tro mina löften? Och nu när ni faktiskt ser mig, kommer ni att tro? Även nu är en av er frånvarande. När ni ännu en gång är samlade, och efter det att ni alla med säkerhet vet att Människosonen har stigit upp från graven, bege er då till Galiléen. Lita på Gud, lita på varandra, och så skall ni tillträda himmelrikets nya tjänst. Jag skall dröja kvar i Jerusalem med er tills ni är redo att bege er till Galiléen. Min frid lämnar jag er.”
191:2.2 (2040.3) När Jesus i morontiagestalt hade talat till dem försvann han genast ur deras åsyn. De föll framstupa, prisade Gud och vördade sin försvunne Mästare. Detta var Mästarens nionde morontiauppenbarelse.
191:3.1 (2040.4) Nästa dag, måndagen, tillbringades i sin helhet i sällskap med de morontiavarelser som då befann sig på Urantia. Som deltagare i Mästarens morontiaövergångserfarenhet hade det kommit över en miljon morontialedare och -medarbetare till Urantia tillsammans med övergångsdödliga av olika klasser från de sju mansoniavärldarna i Satania. Jesus morontiagestalt vistades fyrtio dagar i sällskap med dessa lysande intelligenser. Han undervisade dem och fick veta av deras ledare om morontiaövergångslivet så som det genomgås av de dödliga från de bebodda världarna i Satania på deras väg genom systemets morontiasfärer.
191:3.2 (2041.1) Omkring midnatt denna måndag anpassades Mästarens morontiagestalt för övergång till det andra stadiet i morontiaframskridandet. När han nästa gång framträdde för sina dödliga barn på jorden skedde det som en morontiavarelse av andra stadiet. Allt efter som Mästaren framskred i sitt morontialivsskede blev det tekniskt allt svårare för morontiaintelligenserna och deras transformerande medarbetare att göra Mästaren synlig för de dödligas materiella ögon.
191:3.3 (2041.2) Jesus övergick till det tredje stadiet av morontia fredagen den 14 april; till det fjärde stadiet måndagen den 17; till det femte stadiet lördagen den 22; till det sjätte stadiet torsdagen den 27; till det sjunde stadiet tisdagen den 2 maj; till medborgarskap i Jerusem söndagen den 7, och han gick in i omfamningen av de Högsta i Edentia söndagen den 14 maj.
191:3.4 (2041.3) På detta sätt fullgjorde Mikael av Nebadon sin tjänst för att skaffa sig universumerfarenhet, eftersom han redan i samband med sina tidigare utgivningar i sin helhet hade erfarit det liv som de uppstigna dödliga från tid och rymd lever allt från vistelsen i konstellationens högkvarter fram till och inklusive tjänsten i superuniversumets högkvarter. Och det var genom just dessa morontiaerfarenheter som Nebadons Skaparson faktiskt slutförde och acceptabelt avslutade sin sjunde och sista utgivning i universum.
191:4.1 (2041.4) Jesu tionde morontiauppenbarelse, som kunde urskiljas av de dödliga, inträffade en kort stund efter klockan åtta tisdagen den 11 april i Filadelfia, där han visade sig för Abner och Lasaros samt för ungefär hundrafemtio av deras medarbetare, bland dem över femtio från de sjuttios evangelistkår. Detta framträdande inträffade kort efter inledandet av ett speciellt möte i synagogan vilket Abner hade sammankallat för att diskutera Jesu korsfästelse och den nyligare rapporten om uppståndelsen, som Davids budbärare hade kommit med. Eftersom Lasaros, som hade uppväckts från de döda, numera hörde till denna grupp av troende, var det inte svårt för dem att tro på rapporten om att Jesus hade uppstått från de döda.
191:4.2 (2041.5) Mötet i synagogan höll på att inledas av Abner och Lasaros som båda stod i predikstolen, när hela skaran av troende åhörare såg Mästarens gestalt framträda plötsligt. Han steg fram från stället där han hade uppenbarat sig mellan Abner och Lasaros, av vilka ingendera hade observerat honom, saluterade sällskapet och sade:
191:4.3 (2041.6) ”Frid vare med er. Ni vet alla att vi har en ende Fader i himlen och att det finns bara ett rikets evangelium — den goda nyheten om det eviga livets gåva som människorna får genom tro. Medan ni fröjdas i er trofasthet mot evangeliet, be sanningens Fader att i era hjärtan utgjuta en ny och större kärlek till era bröder. Ni skall älska alla människor så som jag har älskat er; ni skall tjäna alla människor så som jag har tjänat er. Med förståelsefull sympati och broderlig tillgivenhet tag med i er gemenskap alla era bröder som är hängivna att förkunna den goda nyheten, vare sig de är judar eller icke-judar, greker eller romare, perser eller etiopier. Johannes förkunnade riket i förväg, ni har predikat evangeliet med kraft, grekerna undervisar redan om det goda budskapet, och jag skall snart sända Sanningens Ande in i själen hos alla dessa mina bröder som så osjälviskt har ägnat sina liv åt att upplysa sina medmänniskor som sitter i andligt mörker. Ni är alla ljusets barn; snubbla därför inte in i de förvecklingar av missförstånd som de dödligas misstänksamhet och människans bristande tolerans för med sig. Om ni tack vare tron upphöjs till att älska icke-troende, borde ni inte då också lika mycket älska dem som är era trosbröder i trons vittutbredande hushåll? Kom ihåg att när ni älskar varandra, då vet alla människor att ni är mina lärjungar.
191:4.4 (2042.1) ”Gå därför ut till hela världen och förkunna detta evangelium om Gud som vår Fader och människan som vår broder och syster till alla nationer och släkten, och följ ständigt visheten i ert val av metoder att framföra den goda nyheten för mänsklighetens olika raser och folkstammar. Som gåva har ni tagit emot detta rikets evangelium, och som gåva skall ni ge vidare den goda nyheten till alla folk. Frukta inte det ondas motstånd, ty jag är alltid med er, ända till tidernas slut. Och min frid skänker jag er.”
191:4.5 (2042.2) När han hade sagt ”min frid skänker jag er” försvann han ur deras åsyn. Med undantag för ett av hans framträdanden i Galiléen, då uppåt femhundra troende såg honom samtidigt, omfattade denna grupp i Filadelfia det största antalet dödliga som såg honom vid ett och samma tillfälle.
191:4.6 (2042.3) Tidigt nästa morgon, medan apostlarna fortfarande dröjde i Jerusalem och väntade på att Tomas skulle återhämta sig emotionellt, gick dessa troende i Filadelfia ut och förkunnade att Jesus från Nasaret hade uppstått från de döda.
191:4.7 (2042.4) Nästa dag, onsdagen, tillbringade Jesus utan avbrott i sällskap med sina morontiamedarbetare, och under eftermiddagen tog han emot besökande morontiadelegater från mansoniavärldarna i varje lokalsystem av bebodda sfärer i hela konstellationen Norlatiadek. De fröjdade sig alla över att lära känna sin Skapare som en av deras egen klass av universumintelligenser.
191:5.1 (2042.5) Tomas tillbringade en enslig vecka ensam för sig själv bland bergskullarna kring Olivberget. Under denna tid träffade han endast dem som fanns i Simons hus samt Johannes Markus. Klockan var omkring nio lördagen den 15 april när de två apostlarna fann honom och tog honom med sig tillbaka till sin samlingsplats i familjen Markus hem. Nästa dag lyssnade Tomas till berättelserna om Mästarens olika framträdanden, men han vägrade envist att tro på dem. Han hävdade att Petrus hade entusiasmerat dem till att tro att de hade sett Mästaren. Natanael resonerade med honom, men utan inverkan. Det fanns en emotionell envishet kopplad till hans vanliga tvivlande inställning, och detta sinnestillstånd i förening med hans förtret över att ha lämnat dem samverkade till att skapa en situation av sådan isolering som inte heller Tomas själv helt förstod. Han hade avlägsnat sig från sina fränder, han hade gått sin egen väg, och nu, även fast han redan var tillbaka hos dem, tenderade han omedvetet att inta en attityd av oenighet. Det tog lång tid för honom att ge upp; han ogillade att ge med sig. Utan att ha avsett det njöt han verkligen av den uppmärksamhet som visades honom. Han erhöll en omedveten tillfredsställelse av alla hans bröders försök att övertyga och omvända honom. Han hade saknat dem en hel vecka, och deras ihärdiga uppmärksamhet gav honom ett ansenligt välbefinnande.
191:5.2 (2042.6) De höll på att inta sitt kvällsmål något efter klockan sex, med Petrus sittande på ena sidan av Tomas och Natanael på den andra, när den tvivlande aposteln sade: ”Jag kommer inte att tro om jag inte med egna ögon ser Mästaren och sätter mitt finger i spikmärkena.” När de satt där vid sitt kvällsmål, och medan dörrarna var säkert stängda och reglade, visade sig Mästaren i morontiagestalt plötsligt innanför bordets krökning, och medan han stod rakt framför Tomas sade han:
191:5.3 (2043.1) ”Frid vare med er. I en hel vecka har jag väntat på att kunna framträda på nytt när ni alla var närvarande för att än en gång få höra uppdraget att gå ut till hela världen och förkunna detta rikets evangelium. Igen säger jag till er: Så som Fadern sände mig till världen, så sänder jag er. Så som jag har uppenbarat Fadern, så skall ni uppenbara den gudomliga kärleken, inte endast med ord utan i ert dagliga liv. Jag sänder ut er, inte för att älska människornas själar, utan snarare för att älska människorna. Ni skall inte endast förkunna himlens fröjder utan även i ert dagliga liv uppvisa det gudomliga livets anderealiteter, eftersom ni redan genom tron har evigt liv som gåva av Gud. När ni har tro, när kraft från höjden, Sanningens Ande, har kommit över er, gömmer ni inte ert ljus här bakom stängda dörrar, utan ni gör Guds kärlek och barmhärtighet kända för hela mänskligheten. Av rädsla flyr ni nu från en obehaglig upplevelses fakta, men när ni har blivit döpta med Sanningens Ande går ni modigt och glatt ut för att möta de nya erfarenheterna av att förkunna den goda nyheten om det eviga livet i Guds rike. Ni kan dröja här och i Galiléen för en kort tid medan ni återhämtar er från chocken av övergången från den falska trygghet som traditionalismens auktoritet medför, till den nya ordningen som bygger på auktoriteten av fakta, sanning och tro på den levande erfarenhetens suprema realiteter. Er mission till världen bygger på det faktum att jag levde ett liv som uppenbarade Gud för er, på den sanning att ni och alla andra människor är Guds söner, och den skall bestå i det liv som ni lever bland människorna — den faktiska och levande erfarenheten av att älska och tjäna människorna, så som jag har älskat och tjänat er. Låt tron uppenbara ert ljus för världen, låt sanningens uppenbarelse öppna de ögon som har förblindats av traditionen, låt ert kärleksfulla tjänande effektivt utplåna den fördomsfullhet som föds av okunskapen. När ni på så sätt med förståelsefull sympati och osjälvisk tillgivenhet närmar er era medmänniskor, leder ni dem till den frälsande kännedomen om Faderns kärlek. Judarna har prisat godheten, grekerna har upphöjt skönheten, hinduerna förkunnar hängivenhet, asketerna i fjärran lär ut vördnad, romarna kräver lojalitet, men jag fordrar av mina lärjungar liv, ett liv av kärleksfullt tjänande av era jordiska bröder.”
191:5.4 (2043.2) När Mästaren hade sagt detta såg han ned i Tomas ansikte och sade: ”Och du Tomas, som sade att du inte kommer att tro om du inte fick se mig och sätta ditt finger i spikmärkena i mina händer, nu har du sett mig och hört mina ord; och fastän du inte ser några spikmärken i mina händer, eftersom jag har uppstått i en gestalt som du också skall få när du lämnar denna värld, vad säger du nu till dina bröder? Du kommer att erkänna sanningen, ty redan hade du i ditt hjärta börjat tro fastän du så ståndaktigt hävdade din otro. Dina tvivel, Tomas, gör sig alltid mest envist gällande just när de skall till att falla sönder. Tomas, jag ber dig, var inte trolös utan troende — och jag vet att du kommer att tro, till och med av hela ditt hjärta.”
191:5.5 (2043.3) När Tomas hörde dessa ord föll han ned på sina knän inför Mästarens morontiagestalt och utropade: ”Jag tror! min Herre och min Mästare!” Då sade Jesus till Tomas: ”Du tror, Tomas, för att du verkligen har sett och hört mig. Välsignade är de som under kommande tidsåldrar tror fastän de inte har sett med den köttsliga kroppens öga och hört med den dödliga kroppens öra.”
191:5.6 (2043.4) Sedan, medan Mästarens gestalt flyttade sig nära ändan av bordet, vände han sig till dem alla och sade: ”Och nu, bege er alla i väg till Galiléen, där jag inom kort skall uppenbara mig för er.” Efter att ha sagt detta försvann han ur deras åsyn.
191:5.7 (2044.1) De elva apostlarna var nu fullt övertygade om att Jesus hade uppstått från de döda, och mycket tidigt nästa morgon, före gryningen, gav de sig i väg till Galiléen.
191:6.1 (2044.2) Medan de elva apostlarna var på väg till Galiléen och närmade sig slutet av sin färd, framträdde Jesus på tisdagskvällen den 18 april vid halvniotiden för Rodan och omkring åttio andra troende i Alexandria. Detta var Mästarens tolfte framträdande i morontiagestalt. Jesus framträdde för dessa greker och judar just då Davids budbärare avslutade sin rapport om korsfästelsen. Denne budbärare, som var den femte i kedjan av löpare från Jerusalem till Alexandria, hade sent på eftermiddagen kommit till Alexandria, och när han hade framfört sitt budskap till Rodan beslöt man att sammankalla de troende för att höra det tragiska budet från budbäraren själv. Ungefär klockan åtta steg denne budbärare, Natan från Busiris, fram inför denna grupp och berättade i detalj allt som den föregående budbäraren hade berättat för honom. Natan slutade sin rörande berättelse med dess ord: ”Men David, som sänder oss detta bud, meddelar att Mästaren när han förutsade sin död förkunnade att han skulle uppstå igen.” Medan Natan ännu talade framträdde Mästaren i morontiagestalt fullt synlig för alla, och när Natan satte sig sade Jesus:
191:6.2 (2044.3) ”Frid vare med er. Det som min Fader sände mig till denna värld för att grundlägga hör inte till en viss ras, nation eller speciell grupp av lärare eller förkunnare. Detta rikets evangelium tillhör både jude och icke-jude, rik och fattig, fri och slav, man och kvinna, ja även små barn. Och ni skall alla förkunna detta kärleken och sanningens evangelium genom det liv som ni lever i köttet. Ni skall älska varandra med en ny och förvånansvärd tillgivenhet, just så som jag har älskat er. Ni kommer att tjäna mänskligheten med en ny och häpnadsväckande hängivenhet, precis så som jag har tjänat er. Och när människorna ser hur ni älskar dem, och när de observerar hur innerligt ni tjänar dem, inser de att ni har blivit trosbröder i himmelriket, och de kommer att följa Sanningens Ande, som de ser i era liv, tills de finner evig frälsning.
191:6.3 (2044.4) ”Så som Fadern sände mig till denna värld, så sänder jag nu er. Ni är alla kallade att föra den goda nyheten till dem som sitter i mörkret. Detta rikets evangelium tillhör alla som tror på det; det skall inte överlämnas i enbart prästernas förvar. Snart kommer Sanningens Ande över er, och han skall leda er in i all sanning. Gå ni därför ut till hela världen och förkunna detta evangelium, och se, jag är alltid med er, ända till tidernas slut.”
191:6.4 (2044.5) När Mästaren hade sagt detta försvann han ur deras åsyn. Hela den natten förblev dessa troende tillsammans där och berättade om sina erfarenheter som rikets troende och lyssnade till de många ord som Rodan och hans medarbetare hade att säga. De trodde alla på att Jesus hade uppstått från de döda. Föreställ er om förvåningen hos Davids uppståndelsehärold, som anlände andra dagen efter detta, när de besvarade hans kungörelse med att säga: ”Ja vi vet, för vi har sett honom. Han uppenbarade sig för oss i förrgår.”
Urantiaboken
Kapitel 192
192:0.1 (2045.1) NÄR APOSTLARNA väl gav sig i väg från Jerusalem till Galiléen hade judarnas ledare betydligt lugnat ned sig. Eftersom Jesus uppenbarade sig endast för sin familj av rikets troende, och eftersom apostlarna höll sig gömda och inte bedrev någon offentlig förkunnelse, drog judarnas styresmän slutsatsen att när allt kom omkring hade evangelierörelsen effektivt krossats. De var givetvis oroade av den tilltagande spridningen av ryktena om att Jesus hade uppstått från de döda, men de förlitade sig på att de mutade vakterna effektivt skulle motverka alla sådana rapporter genom att de gång på gång upprepade att en grupp av hans anhängare hade avlägsnat kroppen.
192:0.2 (2045.2) Från denna tid framåt, ända tills den stigande vågen av förföljelse skingrade apostlarna, var Petrus den allmänt erkände ledaren för apostlakåren. Jesus gav honom aldrig någon sådan behörighet, och hans medapostlar valde honom aldrig formellt till en sådan ansvarsställning. Han tog naturligt på sig uppgiften och höll den genom gemensamt samtycke, och även för att han var deras främsta förkunnare. Från och med nu blev offentlig förkunnelse apostlarnas huvudsakliga verksamhet. Efter deras återkomst från Galiléen blev Mattias, som de hade valt i Judas ställe, deras skattmästare.
192:0.3 (2045.3) Under den vecka då de dröjde kvar i Jerusalem tillbringade Jesu mor Maria mycket av sin tid tillsammans med de kvinnliga troende som vistades i Josef från Arimataias hem.
192:0.4 (2045.4) Tidigt denna måndagsmorgon när apostlarna gav sig i väg till Galiléen följde Johannes Markus efter dem. Han följde dem ut från staden, och när de hade kommit ett gott stycke förbi Betania slöt han sig djärvt till deras grupp då han kände sig säker på att de inte skulle sända honom tillbaka.
192:0.5 (2045.5) Apostlarna gjorde flera uppehåll på vägen till Galiléen för att framföra berättelsen om sin uppståndne Mästare och kom därför inte fram till Betsaida förrän mycket sent på onsdagskvällen. Först vid middagstid på torsdagen hade de alla vaknat och var färdiga att inta sitt morgonmål.
192:1.1 (2045.6) Omkring klockan sex fredagsmorgonen den 21 april gjorde Mästaren i morontiagestalt sitt trettonde framträdande, det första i Galiléen, för de tio apostlarna då deras båt närmade sig stranden nära den vanliga landningsplatsen i Betsaida.
192:1.2 (2045.7) Efter att apostlarna hade tillbringat torsdagens eftermiddag och tidiga kväll i väntan hemma hos Sebedaios, föreslog Simon Petrus att de skulle bege sig ut för att fiska. När Petrus föreslog fiskefärden beslöt alla apostlarna att följa med. Hela natten arbetade de med näten men fick ingen fisk. De brydde sig inte så mycket om att fångsten misslyckades, ty de hade många intressanta erfarenheter att tala om, sådant som så nyligen hade hänt dem i Jerusalem. Men när dagen grydde beslöt de att återvända till Betsaida. När de närmade sig stranden såg de någon som stod på stranden vid en brasa nära landningsplatsen. Först tänkte de att det var Johannes Markus som hade kommit ned för att välkomna dem tillbaka med fångsten, men när de kom närmare stranden märkte de att de hade misstagit sig — mannen var för lång för att vara Johannes. Det hade inte fallit någon av dem in att personen på stranden var Mästaren. De förstod inte helt varför Jesus ville träffa dem mitt bland scenerna för deras tidigare samvaro och ute i nära kontakt med naturen, långt borta från den instängda omgivningen i Jerusalem med dess tragiska associationer av rädsla, förräderi och död. Han hade sagt dem att om de begav sig till Galiléen skulle han möta dem där, och han var i färd med att infria detta löfte.
192:1.3 (2046.1) När de kastade ankar och var på väg att stiga ned i den lilla båten för att ro i land, ropade mannen på stranden till dem: ”Karlar, fick ni någonting?” När de svarade: ”Nej”, yttrade han sig igen: ”Kasta nätet på högra sidan av båten, så får ni fisk.” Fastän de inte visste att det var Jesus som gav dem anvisningar, kastade de med gemensamma krafter nätet i sjön enligt anvisningen, och det fylldes genast till den grad att de knappt kunde dra upp det. Johannes Sebedaios var snabb i tanken, och när han såg det överfulla nätet insåg han att det var Mästaren som hade talat till dem. När detta föll honom in lutade han sig mot Petrus och viskade: ”Det är Mästaren.” Petrus var alltid den som var tanklös i sitt handlande och otålig i sin hängivelse. När Johannes viskade detta i hans öra reste han sig därför hastigt och kastade sig i vattnet för att snabbare nå fram till Mästaren. Hans bröder kom fram kort efter honom, sedan de hade kommit i land i den lilla båten och dragit nätet med fisken efter sig.
192:1.4 (2046.2) Nu hade Johannes Markus vaknat, och då han såg apostlarna komma i land med det överfulla nätet sprang han ned till stranden för att möta dem. När han såg elva män i stället för tio gissade han att den okände mannen var den uppståndne Jesus, och medan de förvånade tio stod tysta vid sidan om, rusade ynglingen fram till Mästaren, knäböjde vid hans fötter och sade: ”Min Herre och min Mästare.” Sedan talade Jesus, men inte så som han hade gjort i Jerusalem när han hälsade dem med orden ”frid vare med er”, utan han vände sig till Johannes Markus och sade med alldagligt tonfall: ”Nåväl, Johannes, jag är glad att få träffa dig igen och i det sorglösa Galiléen, där vi kan ha det trevligt tillsammans. Stanna och ät frukost med oss, Johannes.”
192:1.5 (2046.3) Medan Jesus talade med den unge mannen var de tio apostlarna så förvånade och överraskade att de försummade att dra upp nätet med fisken på stranden. Nu sade Jesus: ”Ta in er fisk och gör i ordning några till frukost. Vi har redan en brasa och mycket bröd.”
192:1.6 (2046.4) När Johannes Markus visade sin vördnad för Mästaren hade Petrus för ett ögonblick chockerats av att se kolen i brasan glöda där på stranden. Scenen påminde honom så livfullt om kolelden vid midnatt på Hannas gårdsplan där han hade förnekat Mästaren, men han skakade av sig tanken, knäböjde vid Mästarens fötter och utropade: ”Min Herre och min Mästare!”
192:1.7 (2046.5) Petrus förenade sig sedan med sina kamrater när de drog in nätet. När de hade fått i land fångsten räknade de fiskarna, och det fanns 153 stora fiskar. Igen gjordes misstaget att kalla detta en mirakulös fiskfångst. Det fanns inget mirakel i samband med denna episod. Den var endast ett uttryck för Mästarens förkunskap. Han visste att fisken fanns där och anvisade följaktligen apostlarna var de skulle kasta ut nätet.
192:1.8 (2047.1) Jesus talade till dem och sade: ”Kom nu ni alla till frukost. Även tvillingarna bör sitta ned medan jag pratar med er; Johannes Markus gör i ordning fisken.” Johannes Markus tog sju fullstora fiskar, som Mästaren satte på elden, och när de var färdiga serverade pojken dem åt de tio apostlarna. Jesus bröt sedan brödet och gav det åt Johannes, som i sin tur serverade det åt de hungriga apostlarna. När de alla hade blivit serverade bad Jesus Johannes Markus sätta sig medan han själv serverade fisken och brödet åt pojken. Medan de åt höll Jesus dem sällskap och påminde dem om deras många upplevelser i Galiléen och vid just denna sjö.
192:1.9 (2047.2) Detta var tredje gången Jesus uppenbarade sig för apostlarna som grupp. När Jesus först tilltalade dem och frågade om de hade någon fisk, anade de inte vem han var, emedan det var en vanlig företeelse för dessa fiskare på Galileiska sjön när de kom i land att tilltalas så här av fiskhandlarna från Tarikea som vanligen fanns på plats för att köpa upp de färska fångsterna för fisktorkerierna.
192:1.10 (2047.3) Jesus umgicks med de tio apostlarna och Johannes Markus i över en timme, och sedan vandrade han fram och tillbaka längs stranden och samtalade med dem två och två — men inte med samma par som han först hade sänt ut tillsammans för att undervisa. Alla elva apostlar hade kommit ned från Jerusalem tillsammans, men Simon Seloten blev allt mer nedstämd när de närmade sig Galiléen, så att när de nådde Betsaida övergav han sina bröder och återvände till sitt hem.
192:1.11 (2047.4) Innan Jesus tog farväl av dem denna morgon bad han att två av apostlarna skulle erbjuda sig att gå till Simon Seloten och ta med honom tillbaka redan den dagen, och Petrus och Andreas gjorde så.
192:2.1 (2047.5) När de hade ätit sitt morgonmål, och medan de andra satt vid brasan, tecknade Jesus åt Petrus och Johannes att komma med honom på en promenad längs stranden. Där, under deras vandring sade Jesus till Johannes: ”Johannes, älskar du mig?” Och när Johannes svarade ”ja, Mästare, av hela mitt hjärta”, sade Mästaren: ”Nåväl Johannes, överge då din ofördragsamhet och lär dig att älska människorna så som jag har älskat dig. Ägna ditt liv åt att visa att kärleken är störst av allt i världen. Det är Guds kärlek som förmår människorna att söka frälsning. Kärleken är föregångaren till all andlig godhet, det innersta väsendet i det sanna och det sköna.”
192:2.2 (2047.6) Jesus vände sig sedan till Petrus och frågade: ”Petrus, älskar du mig?” Petrus svarade: ”Herre, du vet att jag älskar dig av hela min själ.” Då sade Jesus: ”Om du älskar mig Petrus, ge mina lamm deras föda. Försumma inte att sörja för de svaga, de fattiga och de unga. Förkunna evangeliet utan rädsla eller favoriserande; minns alltid att Gud inte gör skillnad på människor. Tjäna dina medmänniskor så som jag har tjänat dig; förlåt dina meddödliga så som jag har förlåtit dig. Låt erfarenheten lära dig värdet av eftersinnande meditation och kraften av intelligent begrundande.”
192:2.3 (2047.7) När de hade gått litet längre vände sig Mästaren till Petrus och frågade: ”Petrus, älskar du mig verkligen?” Då sade Simon: ”Ja Herre, du vet att jag älskar dig”, och igen sade Jesus: ”Tag då väl hand om mina får. Var en god och sann herde åt flocken. Svik inte deras förtroende för dig. Låt dig inte överrumplas i fiendens hand. Var hela tiden på vakt — vaka och be.”
192:2.4 (2047.8) När de hade gått några steg vidare vände sig Jesus för tredje gången till Petrus och frågade: ”Petrus, har du mig sant kär?” Petrus, som blev smått bedrövad över att Mästaren föreföll att misstro honom, sade då med mycken känsla bakom orden: ”Herre, du vet allting, och därför vet du också att jag verkligen och sannerligen har dig kär.” Då sade Jesus: ”Ge mina får deras föda. Överge inte flocken. Var ett exempel och en inspiration för alla dina medherdar. Älska flocken så som jag har älskat dig, och ägna dig åt deras välgång så som jag har ägnat mitt liv åt er välgång. Och följ efter mig ända till slutet.”
192:2.5 (2048.1) Petrus tog detta sista yttrande bokstavligt — att han skulle fortsätta att vandra i hans fotspår — och han vände sig till Jesus, pekade på Johannes och frågade: ”Om jag följer efter dig, vad skall denne man göra?” Då Jesus såg att Petrus hade missförstått hans ord sade han: ”Petrus, bekymra dig inte om vad dina bröder skall göra. Om jag vill att Johannes blir kvar efter det att du har gått bort, rentav ända tills jag kommer tillbaka, vad rör det dig? Se bara till att du följer mig.”
192:2.6 (2048.2) Detta yttrande spred sig bland bröderna och togs emot som ett uttalande av Jesus enligt vilket Johannes inte skulle dö förrän Mästaren återvände, såsom många trodde och hoppades, för att etablera riket i makt och härlighet. Det var just denna tolkning av vad Jesus hade sagt som mycket bidrog till att få Simon Seloten tillbaka i tjänst och att hålla honom kvar i arbetet.
192:2.7 (2048.3) När de hade återvänt till de andra gick Jesus för att promenera och samtala med Andreas och Jakob. När de hade gått en kort bit sade Jesus till Andreas: ”Andreas, litar du på mig?” När apostlarnas tidigare ledare hörde Jesus ställa en sådan fråga stannade han och svarade: ”Ja Mästare, med säkerhet litar jag på dig, och du vet att jag gör det.” Då sade Jesus: ”Andreas, om du litar på mig, lita mer på dina bröder — även på Petrus. En gång anförtrodde jag dig ledningen av dina bröder. Nu måste du förlita dig på andra, då jag lämnar er för att bege mig till Fadern. När dina bröder till följd av bittra förföljelser börjar skingras åt alla håll, var en hänsynsfull och vis rådgivare åt min köttslige bror Jakob när de lastar på honom tunga bördor som han inte av erfarenhet är kvalificerad att bära. Och fortsätt sedan i din förtröstan, ty jag överger dig inte. När du är färdig med livet på jorden skall du komma till mig.”
192:2.8 (2048.4) Sedan vände sig Jesus till Jakob och frågade: ”Jakob, litar du på mig?”, och naturligtvis svarade Jakob: ”Ja Mästare, jag litar på dig av hela mitt hjärta.” Då sade Jesus: ”Jakob, om du litar mer på mig kommer du allt mindre att vara otålig med dina bröder. Om du litar på mig hjälper det dig att vara vänlig mot de troendes brödraskap. Lär dig att överväga konsekvenserna av vad du säger och vad du gör. Minns att som man sår, så får man skörda. Bed om lugn i anden och odla upp tålamodet. Dessa dygder skall tillsammans med den levande tron hålla dig uppe när stunden kommer för dig att dricka offerbägaren. Men förfäras aldrig; när du är färdig med livet på jorden skall också du komma och vara hos mig.”
192:2.9 (2048.5) Tomas och Natanael var följande som Jesus talade med. Till Tomas sade han: ”Tomas, tjänar du mig?” Tomas svarade: ”Ja Mästare, jag tjänar dig nu och alltid.” Då sade Jesus: ”Om du vill tjäna mig, tjäna mina jordiska bröder så som jag har tjänat er. Och förtröttas inte i detta välgörande utan håll ut som en som har förordnats av Gud till denna kärlekstjänst. När du har avslutat din tjänst hos mig på jorden skall du tjäna hos mig i härligheten. Tomas, du måste sluta att tvivla; du måste växa i tron och i kunskapen om sanningen. Tro på Gud likt ett barn, men sluta att handla så barnsligt. Var modig; var stark i tron och mäktig i Guds rike.”
192:2.10 (2049.1) Sedan sade Mästaren till Natanael: ”Natanael, tjänar du mig?”, och aposteln svarade: ”Ja Mästare, och med odelad tillgivenhet.” Då sade Jesus: ”Om du således tjänar mig av hela ditt hjärta, förvissa dig om att du med outtröttlig tillgivenhet ägnar dig åt mina bröders välfärd på jorden. Blanda in vänskap i din rådgivning och lägg till kärlek till din filosofi. Tjäna dina medmänniskor så som jag har tjänat er. Var människorna trogen, så som jag har vakat över er. Var mindre kritisk; vänta dig mindre av vissa människor och minska därmed omfattningen av din besvikelse. Och när arbetet här nere är till ända, skall du tjäna hos mig i höjden.”
192:2.11 (2049.2) Efter detta talade Mästaren med Matteus och Filippos. Till Filippos sade han: ”Filippos, lyder du mig?” Filippos svarade: ”Ja Herre, jag lyder dig till och med med mitt liv.” Då sade Jesus: ”Om du vill lyda mig, gå då till främlingarnas länder och förkunna detta evangelium. Profeterna har lärt dig att det är bättre att lyda än att offra. Genom tron har du blivit en gudsmedveten son i riket. Det finns en enda lag att lyda — budet att gå ut och förkunna rikets evangelium. Sluta upp att vara rädd för människor; var inte rädd för att predika den goda nyheten om evigt liv för dina medmänniskor som försmäktar i mörker och hungrar efter sanningens ljus. Inte längre, Filippos, skall du hålla på med pengar och varor. Du är nu fri att predika det glada budskapet just såsom dina bröder. Och jag skall gå före dig och vara hos dig ända till slutet.”
192:2.12 (2049.3) Sedan talade Mästaren till Matteus och frågade: ”Matteus, vill du i ditt hjärta lyda mig?” Matteus svarade: ”Ja Herre, jag är helt hängiven att göra din vilja.” Då sade Mästaren: ”Matteus, om du vill lyda mig gå ut och undervisa alla folk om rikets evangelium. Du skall inte längre förse dina bröder med livets materiella ting; hädanefter skall även du förkunna den goda nyheten om andlig frälsning. Inrikta dig härefter endast på att lyda ditt uppdrag att predika detta evangelium om Faderns rike. Så som jag har gjort Faderns vilja på jorden, så skall du utföra det gudomliga uppdraget. Minns att både judarna och icke-judarna är dina bröder. Frukta ingen människa när du förkunnar de frälsande sanningarna i himmelrikets evangelium. Och dit jag beger mig, dit skall du snart komma.”
192:2.13 (2049.4) Sedan vandrade och talade han med tvillingarna Alfaios, Jakob och Judas, och riktade sig till dem båda då han frågade: ”Jakob och Judas, tror ni på mig?”, och när de båda svarade ”Ja Mästare, visst gör vi det”, sade han: ”Jag kommer snart att lämna er. Ni ser att jag i köttslig gestalt redan har lämnat er. Jag dröjer kvar endast en kort tid i denna gestalt innan jag beger mig till min Fader. Ni tror på mig — ni är mina apostlar, och ni kommer alltid att vara det. Fortsätt att tro, och kom ihåg er samvaro med mig när jag är borta och ni kanske har återgått till det arbete ni brukade göra innan ni kom för att leva med mig. Låt aldrig en förändring i ert arbete i världen inverka på er trohet. Förlita er på Gud ända till slutet av era dagar på jorden. Glöm aldrig att för den som är en Guds trosson är allt ärligt arbete i världen heligt. Ingenting som en Guds son gör kan vara simpelt. Gör därför ert arbete hädanefter som åt Gud. Och när ni är färdiga i denna värld har jag andra och bättre världar där ni också skall få arbeta för mig. Och i allt detta arbete, i denna värld och i andra världar, arbetar jag tillsammans med er, och min ande skall bo i ert inre.”
192:2.14 (2049.5) Klockan var närmare tio när Jesus återvände från sitt samtal med tvillingarna Alfaios, och när han lämnade apostlarna sade han: ”Farväl tills jag träffar er alla i morgon vid middagstid på berget där ni ordinerades.” När han hade sagt detta försvann han ur deras åsyn.
192:3.1 (2050.1) Vid tolvtiden söndagen den 22 april samlades de elva apostlarna enligt överenskommelse på bergskullen nära Kafarnaum, och Jesus uppenbarade sig bland dem. Detta möte skedde på samma berg där Jesus hade utnämnt dem till sina apostlar och till ambassadörer för Faderns rike på jorden. Det var Mästarens fjortonde morontiauppenbarelse.
192:3.2 (2050.2) Denna gång knäböjde de elva apostlarna i en cirkel kring Mästaren och hörde honom upprepa instruktionerna och såg honom på nytt utföra ordinationsscenen, just så som när de först hade avskiljts för specialarbetet i riket. Allt detta var för dem som ett minne av deras tidigare invigning till Faderns tjänst, med undantag av Mästarens bön. När Mästaren — Jesus i morontiagestalt — nu bad skedde det i sådana majestätiska tongångar och mäktiga ord som apostlarna aldrig förr hade hört. Deras Mästare talade nu med härskarna i universerna så som den som i sitt eget universum hade anförtrotts all makt och auktoritet. Dessa elva män glömde aldrig denna upplevelse där de nu på nytt morontiavigdes till sina tidigare förpliktelser som ambassadörer. Mästaren tillbringade jämnt en timme med sina ambassadörer på detta berg, och när han hade tagit ett kärleksfullt farväl av dem försvann han ur deras åsyn.
192:3.3 (2050.3) Ingen såg Jesus på en hel vecka. Apostlarna hade verkligen ingen aning om vad de skulle göra, då de inte visste om Mästaren redan hade begett sig till Fadern. I detta tillstånd av osäkerhet tillbringade de tiden i Betsaida. De vågade inte ge sig ut för att fiska, ifall han skulle besöka dem och de då skulle missa honom. Under hela veckan var Jesus sysselsatt med morontiavarelserna på jorden och med frågor i anslutning till den morontiaövergång som han upplevde i denna värld.
192:4.1 (2050.4) Ryktet om Jesu framträdanden spred sig över hela Galiléen, och varje dag anlände ett allt större antal troende till Sebedaios hem för att höra sig för om Mästarens uppståndelse och ta reda på sanningen om dessa påstådda uppenbarelser. Petrus sände i början av veckan ut bud om att ett offentligt möte skulle hållas nästa sabbatsdag klockan tre på eftermiddagen nere vid sjön.
192:4.2 (2050.5) Följaktligen samlades lördagen den 29 april klockan tre över femhundra troende från trakten av Kafarnaum i Betsaida för att höra Petrus hålla sin första offentliga predikan efter uppståndelsen. Aposteln var som bäst, och när han hade avslutat sitt vädjande tal var det få av hans åhörare som tvivlade på att Mästaren hade uppstått från de döda.
192:4.3 (2050.6) Petrus avslutade sin predikan med att säga: ”Vi försäkrar att Jesus från Nasaret inte är död, vi förklarar att han har uppstått från graven, vi förkunnar att vi har sett honom och talat med honom.” Just då Petrus avslutade denna trosbekännelse, där vid has sida och fullt synlig för alla dessa människor uppenbarade sig Mästaren i morontiagestalt, och han talade till dem i bekanta tongångar och sade: ”Frid vare med er, och min frid lämnar jag hos er.” När han på detta sätt hade framträtt och så talat till dem försvann han ur deras åsyn. Detta var den femtonde morontiauppenbarelsen av den uppståndne Jesus.
192:4.4 (2051.1) På grund av vissa ord som hade sagts till de elva apostlarna när de var samlade med Mästaren på ordinationsberget, fick apostlarna det intrycket att Mästaren inom kort skulle visa sig offentligt inför en grupp av troende i Galiléen, och efter att han hade gjort detta skulle de återvända till Jerusalem. Tidigt nästa dag, söndagen den 30 april, gav sig de elva apostlarna följaktligen i väg från Betsaida mot Jerusalem. De bedrev en omfattande undervisning och förkunnelse på färden ned längs Jordanfloden, så att de först sent på onsdagen den 3 maj anlände till familjen Markus hem i Jerusalem.
192:4.5 (2051.2) Det var en sorglig hemkomst för Johannes Markus. Bara några timmar innan de nådde fram dog hans far Elias Markus plötsligt av en hjärnblödning. Fastän tanken på vissheten om de dödas uppståndelse var till stor hjälp för att trösta apostlarna i deras sorg, samtidigt sörjde de dock verkligen förlusten av sin gode vän, som stadigt hade stött dem även i tider av stor bedrövelse och besvikelse. Johannes Markus gjorde allt vad han kunde för att trösta sin mor, och som talesman för henne bad han apostlarna att fortsättningsvis betrakta hennes hus som sitt hem. De elva apostlarna gjorde rummet på övervåningen till sitt högkvarter ända fram till dagen efter pingsten.
192:4.6 (2051.3) Apostlarna hade med avsikt kommit in till Jerusalem efter mörkrets inbrott, för att de inte skulle bli sedda av de judiska myndigheterna. Inte heller visade de sig offentligt i samband med Elias Markus begravning. Hela nästa dag höll de sig i tyst avskildhet i detta händelserika rum på övervåningen.
192:4.7 (2051.4) På torsdagskvällen hade apostlarna ett utomordentligt möte i detta rum på övervåningen, och alla utom Tomas, Simon Seloten och tvillingarna Alfaios förband sig att gå ut och offentligt förkunna det nya evangeliet om den uppståndne Herren. De första stegen hade redan tagits för att börja förändra rikets evangelium — sonskap hos Gud och broderskap bland människorna — till förkunnelsen om Jesu uppståndelse. Natanael opponerade sig mot denna förskjutning av huvudtemat i deras offentliga budskap, men han kunde inte stå emot Petrus vältalighet, inte heller kunde han övervinna entusiasmen hos lärjungarna, särskilt de kvinnliga troende.
192:4.8 (2051.5) Så inledde Mästarens välmenande representanter, under Petrus energiska ledarskap och innan Mästaren hade stigit upp till Fadern, den subtila process som sakta men säkert förändrade Jesu religion till en ny och modifierad form av religion om Jesus.
Urantiaboken
Kapitel 193
193:0.1 (2052.1) JESU sextonde morontiaframträdande inträffade fredagen den 5 maj omkring klockan nio på kvällen på Nikodemos gårdsplan. Denna kväll hade de troende i Jerusalem gjort sitt första försök att samlas efter uppståndelsen. Församlade vid detta tillfälle fanns här de elva apostlarna, kvinnokårens medlemmar och deras medhjälpare samt ett femtiotal av Mästarens andra ledande lärjungar, inklusive ett antal greker. Detta sällskap av troende hade umgåtts informellt i över en halv timme när Mästaren i morontiagestalt plötsligt framträdde fullt synlig för alla och genast började undervisa dem. Jesus sade:
193:0.2 (2052.2) ”Frid vare med er. Detta är den mest representativa gruppen av troende — apostlar och lärjungar, både män och kvinnor — som jag har uppenbarat mig för sedan jag befriades från min köttsliga gestalt. Jag tar er nu till vittnen på att jag redan i förväg berättade för er att min vistelse bland er måste ta slut; jag sade er att jag inom kort måste återvända till Fadern. Och sedan sade jag er tydligt och klart hur judarnas överstepräster och styresmän skulle överlämna mig för att dödas och att jag skulle uppstå från graven. Varför tillät ni er då att bli så missmodiga av allt detta när det hände? Och varför var ni så förvånade när jag uppstod från graven på tredje dagen? Ni trodde mig inte därför att ni hörde mina ord utan att förstå deras betydelse.
193:0.3 (2052.3) ”Och nu bör ni ge akt på mina ord så att ni inte igen gör misstaget att med sinnet höra min undervisning medan era hjärtan inte fattar dess betydelse. Från början av min vistelse hos er som en av er lärde jag er att mitt enda syfte var att uppenbara min Fader i himlen för hans barn på jorden. Jag har levt en gudsuppenbarande utgivning för att ni skulle få uppleva den gudsmedvetna levnadsbanan. Jag har uppenbarat Gud som er Fader i himlen; jag har uppenbarat er som Guds söner på jorden. Det är ett faktum att Gud älskar er, sina söner. Genom tro på mitt ord blir detta faktum en evig och levande sanning i era hjärtan. När ni genom den levande tron blir gudomligt gudsmedvetna föds ni av anden som ljusets och livets barn, just det eviga livet varmed ni uppstiger i universernas universum och uppnår upplevelsen att finna Gud Fadern i Paradiset.
193:0.4 (2052.4) ”Jag uppmanar er att ständigt minnas att er mission bland människorna är att förkunna rikets evangelium — att Gud verkligen är vår Fader och att människan sannerligen är hans son. Förkunna hela sanningen i den goda nyheten, inte endast en del av det frälsande evangeliet. Ert budskap förändras inte av min uppståndelseerfarenhet. Sonskapet hos Gud, genom tron, är fortfarande den frälsande sanningen i rikets evangelium. Ni skall gå ut och förkunna Guds kärlek och tjänandet av människan. Det som världen mest behöver få veta är: Människorna är Guds söner, och genom tron kan de faktiskt inse och dagligen uppleva denna förädlande sanning. Min utgivning bör hjälpa alla människor att få veta att de är Guds barn, men en sådan vetskap är inte tillräcklig om de inte personligen i tro fattar den frälsande sanningen att de är den evige Faderns levande andesöner. Rikets evangelium har att göra med Faderns kärlek och tjänandet av hans barn på jorden.
193:0.5 (2053.1) ”Ni delar bland er här vetskapen om att jag har uppstått från de döda, men däri ligger inget märkligt. Jag har makten att lägga ner mitt liv och att ta upp det igen; Fadern ger en sådan förmåga åt sina Paradissöner. Snarare bör ni röras i era hjärtan av vetskapen att de som har dött under en tidsålder inledde sin eviga uppstigning kort efter att jag lämnade Josefs nya gravkammare. Jag levde mitt liv på jorden för att visa hur ni genom kärleksfullt tjänande kan bli de som uppenbarar Gud för era medmänniskor, så som jag genom att älska och tjäna er har blivit den som har uppenbarat Gud för er. Jag har levt bland er som Människosonen för att ni och alla andra människor skulle få veta att ni alla verkligen är Guds söner. Gå därför nu ut i världen och förkunna detta himmelrikets evangelium för alla människor. Älska alla människor så som jag har älskat er; tjäna era meddödliga så som jag har tjänat er. Fritt har ni mottagit, fritt ge vidare. Stanna här i Jerusalem endast medan jag beger mig till Fadern och tills jag sänder er Sanningens Ande. Han skall leda er in i den större sanningen, och jag skall gå ut med er till hela världen. Jag är alltid med er, och min frid lämnar jag hos er.”
193:0.6 (2053.2) När Mästaren hade talat till dem försvann han ur deras åsyn. Gryningen närmade sig innan dessa troende bröt upp; hela natten var de samlade, diskuterade allvarligt Mästarens uppmaningar och begrundade allt som hade hänt dem. Jakob Sebedaios och de övriga apostlarna berättade också för dem om sina upplevelser med Mästaren i morontiagestalt i Galiléen och redogjorde för hur han tre gånger hade uppenbarat sig för dem.
193:1.1 (2053.3) Ungefär klockan fyra på sabbatseftermiddagen den 13 maj uppenbarade sig Mästaren för Nalda och omkring sjuttiofem samariska troende nära Jakobs brunn vid Sykar. De troende hade för vana att mötas på denna plats, nära det ställe där Jesus hade talat till Nalda om livets vatten. Just när de denna dag hade avslutat sina diskussioner om den rapporterade uppståndelsen framträdde Jesus plötsligt för dem och sade:
193:1.2 (2053.4) ”Frid vare med er. Ni fröjdas över att veta att jag är uppståndelsen och livet, men det är till ingen nytta för er om ni inte först föds av den eviga anden och därmed genom tron blir delaktiga av det eviga livets gåva. Om ni är min Faders trossöner, skall ni aldrig dö; ni skall inte förgås. Av rikets evangelium har ni lärt er att alla människor är Guds söner. Och denna goda nyhet om den himmelske Faderns kärlek till sina barn på jorden måste spridas till hela världen. Den tid har kommit när ni dyrkar Gud varken på Gerissim eller i Jerusalem, utan där ni är, sådana ni är, i ande och i sanning. Det är er tro som räddar era själar. Frälsningen är Guds gåva till alla som tror att de är hans söner. Men misstag er inte; fastän frälsningen är Guds fria gåva som ges till alla som i tro tar emot den, följer därefter erfarenheten att frambära frukterna av detta andeliv så som det levs i köttslig gestalt. Att acceptera läran om Gud som er Fader innebär att ni också villigt accepterar den därmed förbundna sanningen om människan som er broder. Och om en människa är er broder är han redan mer än er granne eller nästa, som Fadern fordrar att ni älskar som er själva. Er broder, som hör till er egen familj, älskar ni inte endast med en familjetillgivenhet, utan ni tjänar honom också så som ni skulle tjäna er själv. Ni älskar och tjänar era bröder på detta sätt därför att ni, som är mina bröder, på detta sätt har älskats och tjänats av mig. Gå nu därför ut till hela världen och berätta denna goda nyhet för alla skapade varelser av varje släkte, stam och folk. Min ande skall gå före er, och jag skall alltid vara med er.”
193:1.3 (2054.1) Dessa samarier var mycket förvånade över Mästarens framträdande, och de skyndande iväg till närliggande städer och byar där de spred nyheten att de hade sett Jesus och att han hade talat till dem. Detta var Mästarens sjuttonde morontiaframträdande.
193:2.1 (2054.2) Mästarens adertonde morontiaframträdande skedde i Tyros tisdagen den 16 maj en stund före kockan nio på kvällen. Igen visade han sig vid slutet av en sammankomst av troende, då de skulle till att bryta upp, och sade:
193:2.2 (2054.3) ”Frid vare med er. Ni fröjdas över att veta att Människosonen har uppstått från de döda, ty därmed vet ni att ni och era bröder också skall överleva den fysiska döden. Men en sådan överlevnad är beroende av att ni tidigare har fötts av sanningssökandets och gudsfinnandets ande. Livets bröd och livets vatten ges endast åt dem som hungrar efter sanning och törstar efter rättfärdighet — efter Gud. Det faktum att de döda uppstår är inte rikets evangelium. Dessa stora sanningar och universumfakta står alla i relation till detta evangelium eftersom de är en del av följden av att tro på den goda nyheten och ingår i den påföljande erfarenheten hos dem som genom tro blir, i handling och sanning, den evige Gudens odödliga söner. Min Fader sände mig till världen för att för alla människor förkunna denna frälsning som sonskapet medför. Och på samma sätt sänder jag er ut för att predika denna frälsning i sonskapet. Frälsningen är Guds fria gåva, men de som föds av anden börjar omedelbart frambära andens frukter i form av ett kärleksfullt tjänande av sina medvarelser. Den gudomliga andens frukter som frambringas i de andefödda och gudsmedvetna dödligas liv är: kärleksfullt tjänande, osjälvisk hängivelse, orädd lojalitet, uppriktig rättrådighet, upplyst ärlighet, odödligt hopp, förtroendefull tillit, barmhärtig omvårdnad, osviklig godhet, förlåtande tolerans och bestående frid. Om bekännande troende inte bär dessa frukter av den gudomliga anden i sina liv, är de döda; de har inte Sanningens Ande i sig; de är onyttiga grenar på den levande vinstocken, och de kvistas snart bort. Min Fader fordrar att trons barn bär andens frukt i rikliga mått. Om ni inte bär frukt gräver han därför kring era rötter och skär bort era ofruktsamma grenar. Allt rikligare måste ni frambringa andens frukt då ni avancerar mot himlen i Guds rike. Ni får träda in i riket som ett barn, men Fadern fordrar att ni genom grace växer upp till andlig fullvuxenhet. Och när ni går utomlands för att sprida detta evangeliums goda nyheter till alla folk går jag framför er, och min Sannings-Ande skall bo i era hjärtan. Min frid lämnar jag hos er.”
193:2.3 (2054.4) Sedan försvann Mästaren ur deras åsyn. Nästa dag begav sig några ut från Tyros och förde denna berättelse till Sidon och ända till Antiochia och Damaskus. Jesus hade besökt dessa troende medan han levde i sin köttsliga gestalt, och de kände snabbt igen honom när han började undervisa dem. Fastän det inte var lätt för hans vänner att känna igen hans morontiagestalt när den gjordes synlig, tog det aldrig lång tid för dem att identifiera hans personlighet när han talade till dem.
193:3.1 (2055.1) Tidigt på torsdagsmorgonen den 18 maj uppenbarade sig Jesus sista gången som morontiapersonlighet på jorden. När de elva apostlarna just skulle sätta sig till frukost i Maria Markus rum på övervåningen framträdde Jesus för dem och sade:
193:3.2 (2055.2) ”Frid vare med er. Jag har bett er stanna här i Jerusalem tills jag stiger upp till Fadern och även tills jag sänder er Sanningens Ande, som snart skall utgjutas över allt kött och som skall begåva er med kraft från höjden.” Simon Seloten avbröt Jesus och frågade: ”Mästare, skall du då återupprätta riket, och skall vi se Guds härlighet manifesterad på jorden?” När Jesus hade lyssnat på Simons fråga svarade han: ”Simon, du klamrar dig fortfarande fast vid dina gamla idéer om judarnas Messias och det materiella riket. Men du skall få andlig kraft efter att anden har sänkt sig över dig, och då skall du snart gå ut till hela världen och förkunna rikets evangelium. Så som Fadern sände mig till världen, så sänder jag er. Och jag önskar att ni skulle älska varandra och lita på varandra. Judas är inte längre hos er därför att hans kärlek kallnade, och för att han vägrade att lita på er, sina lojala bröder. Har ni inte läst i skriften där det står: ’Det är inte gott för människan att vara ensam. Ingen lever för sin egen skull.’ Och även där det står: ’Den som vill få vänner måste visa sig vänlig’? Och sände jag inte ut er två och två för att undervisa, så att ni inte skulle känna er ensamma och falla in i isoleringens olycka och elände? Ni vet också mycket väl att när jag fanns i köttslig gestalt tillät jag mig inte att vara ensam långa tider. Allt från början av vår samvaro hade jag alltid två eller tre av er ständigt vid min sida eller annars mycket nära till hands, även när jag kommunicerade med Fadern. Lita alltså på och anförtro er åt varandra. Och detta är nu desto mer behövligt eftersom jag denna dag kommer att lämna er ensamma i världen. Stunden är inne; jag står i begrepp att bege mig till Fadern.”
193:3.3 (2055.3) När han hade talat gav han dem tecken att komma med honom, och han ledde dem ut till Olivberget där han tog farväl av dem innan han lämnade Urantia. Detta var en allvarlig vandring till Olivberget. Ingen av dem sade ett enda ord från den stund de lämnade rummet på övervåningen tills Jesus stannade upp med dem på Olivberget.
193:4.1 (2055.4) Det var under den första delen av sitt avskedsbudskap till apostlarna som Mästaren hänsyftade på förlusten av Judas och framhöll deras förrädiske medarbetares tragiska öde som en allvarlig varning för farorna av att isolera sig från samhället och sina bröder. Det kan vara nyttigt för troende under denna och framtida tidsåldrar att i korthet gå igenom orsakerna till Judas fall i ljuset av Mästarens yttranden och med hänsyn till den insikt som har samlats under senare århundraden.
193:4.2 (2055.5) När vi ser tillbaka på denna tragedi begriper vi att Judas gick vilse främst för att han var en uppenbart isolerad personlighet, en personlighet som var sluten och som tog avstånd från vanliga sociala kontakter. Han vägrade ståndaktigt att anförtro sig åt eller fritt umgås med sina apostlakamrater. Men att Judas var en isolerad typ av personlighet skulle inte i och för sig ha dragit en sådan olycka över honom, om det inte hade varit så att han också misslyckades med att växa till i kärlek och andlig älskvärdhet. Därtill, för att göra en ond sak värre, hyste han envist agg och uppammade sådana psykologiska fiender som hämndlystnad och ett allmänt begär att ”ge någon igen” för alla sina besvikelser.
193:4.3 (2056.1) Denna olyckliga kombination av individuella särdrag och mentala tendenser samverkade till att förgöra en man som hade goda avsikter men som inte lyckades besegra dessa onda ting med kärlek, tro och tillit. Att Judas inte hade behövt gå vilse visas väl av Tomas och Natanaels exempel vilka båda var drabbade av samma slags misstänksamhet och överutvecklad individualistisk läggning. Även Andreas och Matteus hade många tendenser åt det hållet; men alla dessa män började med tiden älska Jesus och sina medapostlar mer och inte mindre. De växte till i älskvärdhet och i kunskap om sanningen. De började lita allt mer på sina bröder och utvecklade så småningom förmågan att anförtro sig åt sina kamrater. Judas vägrade ståndaktigt att anförtro sig åt sina bröder. När ansamlingen av emotionella konflikter tvingade honom att söka lättnad genom att tala ut, sökte han utan undantag råd av och fick oklok tröst av sina oandliga släktingar eller av sådana tillfälliga bekanta som antingen var likgiltiga för eller direkt fientliga mot välgången och framåtskridandet för de andliga realiteterna i himmelriket, för vilket han var en av de tolv helgade ambassadörerna på jorden.
193:4.4 (2056.2) Judas led nederlag i sin kamp genom jordelivets strider på grund av följande faktorer som betecknar personliga tendenser och karaktärssvaghet:
193:4.5 (2056.3) 1. Som människotyp hörde han till dem som isolerar sig. Han var högt individualistisk och valde att utveckla sig till en ohjälpligt inbunden och osällskaplig typ av person.
193:4.6 (2056.4) 2. Som barn hade hans liv gjorts alltför lätt för honom. Han kände sig bittert sårad om han inte fick sin vilja igenom. Han förväntade sig alltid att vinna; han var en mycket dålig förlorare.
193:4.7 (2056.5) 3. Han tillägnade sig aldrig ett filosofiskt sätt att möta besvikelser. I stället för att acceptera besvikelser som ett normalt och alldagligt inslag i människans tillvaro, brukade han utan undantag att ta sin tillflykt till att skylla på någon enskild eller sina medarbetare som grupp för alla sina personliga svårigheter och besvikelser.
193:4.8 (2056.6) 4. Han var fallen för att hysa agg; han ruvade alltid på tanken om hämnd.
193:4.9 (2056.7) 5. Han ville inte förhålla sig uppriktigt till fakta; han var oärlig i sin inställning till livssituationerna.
193:4.10 (2056.8) 6. Han ogillade att diskutera sina personliga problem med sina närmaste medarbetare; han vägrade att tala om sina svårigheter med sina verkliga vänner och med dem som verkligen älskade honom. Under alla deras år tillsammans vände han sig inte en enda gång till Mästaren med ett rent personligt problem.
193:4.11 (2056.9) 7. Han lärde sig aldrig att de verkliga belöningarna för ett ädelt liv när allt kommer omkring är andliga pris, som inte alltid utdelas under ett enda kort köttsligt liv.
193:4.12 (2056.10) Till följd av att han envist isolerade sin personlighet mångfaldigades hans bekymmer, tilltog hans sorger, växte hans ängslan och fördjupades hans förtvivlan nästan till det outhärdliga.
193:4.13 (2057.1) Även om denna självcentrerade och ultraindividualistiske apostel hade många psykiska, emotionella och andliga problem, var emellertid hans främsta svårigheter följande: till sin personlighet var han isolerad, till sitt sinne var han misstänksam och hämndlysten, till sitt temperament var han tvär och hämndgirig; emotionellt var han kärlekslös och oförlåtande, socialt anförtrodde han sig inte åt någon och var nästan helt sluten inom sig; i anden blev han arrogant och själviskt ärelysten; i livet brydde han sig inte om dem som höll av honom, och i döden var han utan vänner.
193:4.14 (2057.2) Sammantagna förklarar således dessa sinnesfaktorer och onda inflytelser varför en som var välmenande och i övrigt en gång uppriktigt trodde på Jesus, ännu efter flera år av nära samvaro med dennes transformerande personlighet, övergav sina kamrater, förkastade en helgad sak, avsade sig sitt heliga kall och förrådde sin gudomliga Mästare.
193:5.1 (2057.3) Klockan var nästan halv åtta denna torsdagsmorgon den 18 maj när Jesus kom fram till Olivbergets västra sluttning tillsammans med sina elva tysta och något förvirrade apostlar. Från detta ställe, ungefär två tredjedelar av vägen upp till kullens krön, kunde de se ut över Jerusalem och ned över Getsemane. Jesus gjorde sig nu beredd att säga sina sista avskedsord till apostlarna innan han lämnade Urantia. När han stod där framför dem knäböjde de i en cirkel kring honom utan att han bad dem om det, och Mästaren sade:
193:5.2 (2057.4) ”Jag bad er stanna i Jerusalem tills ni hade begåvats med kraft från höjden. Jag står nu i begrepp att lämna er; jag är färdig att stiga upp till min Fader, och snart, mycket snart, sänder vi Sanningens Ande till denna värld där jag har vistats; och när han har kommit skall ni på nytt börja förkunna rikets evangelium, först i Jerusalem och sedan ända ut till världens mest avlägsna delar. Älska människorna med den kärlek med vilken jag har älskat er, och tjäna era meddödliga så som jag har tjänat er. Genom andens frukter i era liv skall ni förmå själar att tro sanningen att människan är en son till Gud och att alla människor är bröder. Kom ihåg allt vad jag har lärt er och det liv som jag har levt bland er. Min kärlek överskuggar er, min ande skall leva med er och min frid skall förbli över er. Farväl.”
193:5.3 (2057.5) När Mästaren i morontiagestalt hade sagt detta försvann han ur deras åsyn. Denna så kallade Jesu himmelsfärd skiljde sig på intet sätt från hans andra försvinnanden ur de dödligas åsyn under hans morontialivsskedes fyrtio dagar på Urantia.
193:5.4 (2057.6) Mästaren begav sig till Edentia via Jerusem där de Högsta, under observation av Paradissonen, löste Jesus från Nasaret från morontiatillståndet och genom uppstigningens andekanaler återbördade honom till ställningen som Paradisson och suprem härskare i Salvington.
193:5.5 (2057.7) Klockan var ungefär sju och fyrtiofem denna morgon när Jesus i morontiagestalt försvann ur sina elva apostlars åsyn för att börja uppstigningen till sin Faders högra sida, för att där få formell bekräftelse på sin fullbordade suveränitet i universumet Nebadon.
193:6.1 (2057.8) På order av Petrus gav sig Johannes Markus och andra ut för att kalla samman de ledande lärjungarna till Maria Markus hem. Klockan halv elva hade hundratjugo av Jesu främsta lärjungar samlats för att höra rapporten om Mästarens avskedsbudskap och få veta om hans himmelsfärd. Bland detta sällskap fanns Jesu mor Maria. Hon hade återvänt till Jerusalem tillsammans med Johannes Sebedaios när apostlarna kom tillbaka från sitt nyligen avslutade besök i Galiléen. Kort efter Pingsten återvände hon till Salomes hem i Betsaida. Jesu broder Jakob var också närvarande vid detta möte, det första rådslag som sammankallades för Mästarens lärjungar efter att hans planetariska livsskede var avslutat.
193:6.2 (2058.1) Simon Petrus tog till sin uppgift att tala för sina medapostlar och framförde en spännande rapport om de elvas sista möte med sin Mästare och beskrev mycket rörande Mästarens slutliga farväl och hur han försvann vid sin himmelsfärd. Det var ett möte vars like aldrig tidigare hade hållits i denna värld. Denna del av mötet varade något under en timme. Petrus förklarade sedan att de hade beslutat välja en efterträdare till Judas Iskariot, och att man skulle hålla en paus för att ge apostlarna möjlighet att välja mellan de två män som hade föreslagits till denna tjänst: Mattias och Justus.
193:6.3 (2058.2) De elva apostlarna gick sedan till nedre våningen, där de kom överens om att dra lott för att bestämma vem av dessa män som skulle bli apostel och tjäna i Judas ställe. Lotten föll på Mattias, och han förklarades vara den nye aposteln. Han insattes vederbörligen i sin tjänst och utnämndes sedan till skattmästare. Men Mattias hade ingen större del i apostlarnas senare aktiviteter.
193:6.4 (2058.3) Kort efter Pingsten återvände tvillingarna till sina hem i Galiléen. Simon Seloten drog sig tillbaka för en tid innan han gick ut och förkunnade evangeliet. Tomas oroade sig under en kortare period och återupptog sedan sin undervisning. Natanael blev allt mer oense med Petrus som ville predika om Jesus istället för att som tidigare förkunna rikets evangelium. Denna motsättning blev i mitten av följande månad så akut att Natanael drog sig tillbaka och begav sig till Filadelfia för att besöka Abner och Lasaros. Efter att ha vistats där i mer än ett år fortsatte han sin färd till länderna bortom Mesopotamien och förkunnade evangeliet så som han förstod det.
193:6.5 (2058.4) Kvar blev sålunda endast sex av de ursprungligen tolv apostlarna att bli aktörer på den scen där evangeliet till en början förkunnades i Jerusalem: Petrus, Andreas, Jakob, Johannes, Filippos och Matteus.
193:6.6 (2058.5) Ungefär vid tolvtiden återvände apostlarna till sina bröder i rummet på övervåningen och meddelade att Mattias hade valts till ny apostel. Sedan kallade Petrus alla troende att delta i bön, att be att de måtte vara redo att ta emot andens gåva som Mästaren hade lovat sända dem.
Urantiaboken
Kapitel 194
194:0.1 (2059.1) VID ettiden, när de hundratjugo troende var djupt inbegripna i bön, blev de alla medvetna om en underlig närvaro i rummet. Samtidigt blev alla dessa lärjungar medvetna om en ny och mycket djupgående känsla av andlig glädje, trygghet och tillförsikt. Den nya medvetenheten om andlig styrka efterföljdes omedelbart av en stark impuls att gå ut och offentligt förkunna rikets evangelium och den goda nyheten att Jesus hade uppstått från de döda.
194:0.2 (2059.2) Petrus reste sig och förklarade att detta måste vara ankomsten av Sanningens Ande som Mästaren hade lovat dem, han föreslog att de skulle bege sig till templet och börja förkunna den goda nyheten som nu hade anförtrotts åt dem, och de gjorde just vad Petrus föreslog.
194:0.3 (2059.3) Dessa män hade övats och instruerats i att evangeliumet som de skulle förkunna var Guds faderskap och människans sonskap, men just i denna stund av andlig extas och personlig triumf var det största budskapet och bästa nyheten som dessa människor kunde tänka sig det faktum att Mästaren hade uppstått från de döda. Så drog de ut, försedda med kraft från höjden, och förkunnade för folket glädjebudskapet — nämligen frälsning genom Jesus — men kom oavsiktligt att göra felet att ersätta själva evangeliebudskapet med vissa fakta som hade anknytning till evangeliet. Petrus satte ovetandes igång detta misstag, och andra följde efter, ända fram till Paulus som skapade en ny religion av den goda nyhetens nya version.
194:0.4 (2059.4) Rikets evangelium är: det faktum att Gud är vår Fader, i förening med den därav följande sanningen om människornas sonskap-broderskap. Kristendomen, så som den utvecklades från den dagen är: det faktum att Gud är Herren Jesu Kristi Fader, i förening med den troendes upplevelse av gemenskap med den uppståndne och förhärligade Kristus.
194:0.5 (2059.5) Det är inte märkligt att dessa ande-ingivna människor skulle gripa tag i detta tillfälle att uttrycka sina känslor av triumferande över de krafter som hade försökt förinta deras Mästare och göra slut på inflytelsen av hans förkunnelse. I en sådan stund var det lättare att minnas deras personliga förbindelse med Jesus och känna en hänförd glädje över förvissningen att Mästaren fortfarande levde, att deras vänskap inte hade upphört och att anden sannerligen hade kommit över dem just så som han hade lovat.
194:0.6 (2059.6) Dessa troende kände sig som om de plötsligt hade överflyttats till en annan värld, till en ny tillvaro av glädje, kraft och härlighet. Mästaren hade talat om för dem att riket skulle komma med makt, och några av dem trodde att de började inse vad han hade menat.
194:0.7 (2059.7) När allt detta tas i betraktande är det inte svårt att förstå hur det kom sig att dessa människor började förkunna ett nytt evangelium om Jesus i stället för deras tidigare budskap om Guds faderskap och människornas broderskap.
194:1.1 (2060.1) Apostlarna hade hållit sig gömda i fyrtio dagar. Det föll sig så att detta var dagen för den judiska pingsthögtiden, och tusentals besökare från alla delar av världen befann sig i Jerusalem. Många anlände till denna fest, men de flesta hade stannat kvar i staden sedan påsken. Nu kom dessa skrämda apostlar ut efter sina veckor av isolering för att djärvt framträda i templet där de började förkunna det nya budskapet om en uppstånden Messias. Alla lärjungar var likaledes medvetna om att ha fått något nytt slags andlig begåvning som gav insikt och kraft.
194:1.2 (2060.2) Klockan var omkring två när Petrus reste sig just på samma plats där hans Mästare senast hade undervisat i templet och framförde den passionerade vädjan som resulterade i att mer än tvåtusen själar vanns för riket. Mästaren var borta, men plötsligt upptäckte de att denna berättelse om honom hade ett mäktigt inflytande på folket. Inget under att de uppmuntrades till att fortsätta att förkunna ett budskap som rättfärdigade deras tidigare hängivelse för Jesus och samtidigt så starkt nödgade människor att tro på honom. Sex av apostlarna deltog i detta möte: Petrus, Andreas, Jakob, Johannes, Filippos och Matteus. De talade i över en och en halv timme och framförde budskap på grekiska, hebreiska och arameiska såväl som några ord på andra språk som de i någon mån kunde tala.
194:1.3 (2060.3) Judarnas ledare var förbluffade över apostlarnas djärvhet, men de var rädda för att ofreda dem eftersom så många trodde på vad apostlarna sade.
194:1.4 (2060.4) Vid halvfemtiden åtföljdes apostlarna av mer än tvåtusen nya troende ned till Siloadammen, där Petrus, Andreas, Jakob och Johannes döpte dem i Mästarens namn. När de var färdiga med att döpa denna folkmassa var det redan mörkt.
194:1.5 (2060.5) Pingsten var den stora dopfesten, den tid då proselyterna vid porten, dvs. de främlingar som ville tjäna Jahve, upptogs i gemenskapen. Därför var det så mycket lättare för ett stort antal av både judar och icke-judar att låta döpa sig på den dagen. När de gjorde detta avsade de sig på intet sätt den judiska tron. De som trodde på Jesus var ännu en tid härefter en sekt inom judendomen. De var alla, inklusive apostlarna, alltjämt lojala mot de väsentliga kraven i judarnas ceremoniella system.
194:2.1 (2060.6) Jesus levde på jorden och lärde ut ett evangelium som befriade människan från vidskepelsen att hon var ett barn till djävulen och upphöjde henne till värdigheten av en trosson till Gud. Jesu budskap, så som han förkunnade och levde det under sin tid, var då när det framfördes ett effektivt botemedel för människans andliga svårigheter. Nu när han personligen har lämnat världen sänder han i sitt ställe Sanningens Ande, som är avsedd att leva i människan och att för varje ny generation på nytt framföra Jesu budskap så att varje ny grupp av dödliga som vandrar på jorden skall få en ny och tidsenlig version av evangeliet, just en sådan personlig upplysning och gruppledning som visar sig vara ett effektivt botemedel för människans ständigt nya och varierande andliga svårigheter.
194:2.2 (2060.7) Denne andes första uppgift är naturligtvis att omhulda och personliggöra sanningen, ty det är förståelsen av sanningen som utgör den högsta formen av mänsklig frihet. Nästa uppgift för denne ande är att bryta ned den troendes känsla av föräldralöshet. Nu när Jesus har levt bland människorna skulle alla troende uppleva en känsla av ensamhet om inte Sanningens Ande hade kommit för att bo i människornas hjärtan.
194:2.3 (2061.1) Denna utgivning av Sonens ande beredde effektivt alla normala människors sinne för den efterföljande allomfattande utgivningen av Faderns ande (Riktaren) till hela människosläktet. I viss mening är denna Sanningens Ande både den Universelle Faderns och Skaparsonens ande.
194:2.4 (2061.2) Gör inte misstaget att vänta er att bli starkt intellektuellt medvetna om den utgjutne Sanningens Ande. Anden skapar aldrig en medvetenhet om sig själv, endast en medvetenhet om Mikael, Sonen. Från första början lärde Jesus att anden inte skulle tala om sig själv. Beviset för din gemenskap med Sanningens Ande står därför inte att finna i din medvetenhet om denne ande utan snarare i din erfarenhet och upplevelse av en förhöjd gemenskap med Mikael.
194:2.5 (2061.3) Anden kom också för att hjälpa människorna att minnas och förstå Mästarens ord samt för att belysa och på nytt tolka hans liv på jorden.
194:2.6 (2061.4) Därnäst kom Sanningens Ande för att hjälpa den troende att vittna om de realiteter som finns i Jesu läror och i hans liv, så som han levde det i köttslig gestalt och så som han nu igen lever det på nytt och förnyat i den enskilda troende i varje generation av Guds andeuppfyllda söner.
194:2.7 (2061.5) Sålunda framgår det att Sanningens Ande verkligen kommer för att leda alla troende in i all sanning, in i den ökande kunskapen om erfarenheten av det levande och växande andliga medvetandet om att det eviga och uppstigande sonskapet hos Gud är en realitet.
194:2.8 (2061.6) Jesus levde ett liv som är en uppenbarelse av en människan underordnad Faderns vilja, inte ett exempel för någon att bokstavligen försöka följa. Hans liv i köttslig gestalt samt hans död och efterföljande uppståndelse blev inom kort ett nytt evangelium om den lösen som sålunda hade betalts för att köpa tillbaka människan från den ondes klor — från en förnärmad Guds fördömelse. Likväl förblir det ett faktum, även om evangeliet blev mycket förvrängt, att detta nya budskap om Jesus bar med sig många av de grundläggande sanningarna och lärdomarna i hans ursprungliga evangelium om gudsriket. Och förr eller senare kommer dessa dolda sanningar om Guds faderskap och människornas broderskap att träda fram och effektivt omvandla hela mänsklighetens civilisation.
194:2.9 (2061.7) Men dessa intellektuella misstag hindrade på intet sätt de troende från att göra stora framsteg i sin andliga tillväxt. På mindre än en månad efter utgivningen av Sanningens Ande gjorde apostlarna mer individuella andliga framsteg än under sina närmare fyra år av personlig och kärleksfull förbindelse med Mästaren. Att evangeliets frälsande sanning om sonskapet hos Gud ersattes med faktumet om Jesu uppståndelse hindrade inte på något sätt den snabba spridningen av deras läror tvärtom föreföll den nya förkunnelsen om Jesu person och uppståndelse som överskuggade hans budskap att storligen underlätta predikandet av den goda nyheten.
194:2.10 (2061.8) Uttrycket ”andedop”, som vid denna tid blev mycket allmänt använt, betydde endast ett medvetet mottagande av denna gåva, Sanningens Ande, och ett personligt erkännande av denna nya andliga kraft som en förstärkning av alla andliga inflytelser som gudsmedvetna själar tidigare hade upplevt.
194:2.11 (2061.9) Sedan utgivningen av Sanningens Ande är människan mottaglig för undervisning och ledning från en trefaldig andeinverkan: Faderns ande, dvs. Tankeriktaren, Sonens ande, dvs. Sanningens Ande och Andens ande, dvs. den Heliga Anden.
194:2.12 (2062.1) På sätt och vis står människosläktet under det dubbla inflytandet av den sjufaldiga dragningskraften från universums andeinflytelser. De tidiga evolutionära raserna av dödliga påverkas i ökande grad av de sju biträdande sinnesandarna med ursprung i lokaluniversumets Moderande. Då människan höjer sig på skalan för intelligens och andlig varseblivning kommer sju högre andeinflytelser till slut att sväva över och bo i henne. Dessa sju andar i de framåtskridande världarna är:
194:2.13 (2062.2) 1. Den Universelle Faderns utgivna ande — Tankeriktarna.
194:2.14 (2062.3) 2. Den Evige Sonens andenärvaro — andegravitationen i universernas universum och den säkra kanalen för all andegemenskap.
194:2.15 (2062.4) 3. Den Oändlige Andens andenärvaro — hela skapelsens universella andesinne, den andliga källan till intellektuellt släktskap mellan alla progressiva intelligenser.
194:2.16 (2062.5) 4. Den Universelle Faderns och Skaparsonens ande — Sanningens Ande, allmänt betraktad som Universumsonens ande.
194:2.17 (2062.6) 5. Den Oändlige Andens och Universumets Moderandes ande — den Heliga Anden, allmänt betraktad som Universumandens ande.
194:2.18 (2062.7) 6. Universumets Moderandes sinnesande — lokaluniversumets sju biträdande sinnesandar.
194:2.19 (2062.8) 7. Faderns, Sönernas och Andarnas ande — det nya namnets ande som de från världarna uppstigande dödliga har efter fusionen mellan den dödligas andefödda själ och Paradisets Tankeriktare och efter det senare uppnåendet av den gudomlighet och det förhärligande som medlemskapet i Paradisets Finalitkår medför.
194:2.20 (2062.9) Så gav utgivningen av Sanningens Ande till världen och dess folk den sista av den andebegåving som är avsedd att vara till hjälp och bistånd under det uppåtgående sökandet efter Gud.
194:3.1 (2062.10) Många underliga och märkliga läror blev knutna till de tidiga berättelserna om pingstdagen. Under senare tider har händelserna denna dag då Sanningens Ande, den nye läraren, kom för att dväljas hos människosläktet, sammanblandats med löjliga utbrott av hejdlös känslosamhet. Den främsta uppgiften för Faderns och Sonens utgjutna ande är att undervisa människorna i sanningarna om Faderns kärlek och Sonens barmhärtighet. Dessa är de sanningar om gudomligheten som människorna kan fatta mer fullständigt än alla andra gudomliga karaktärsdrag. Sanningens Ande befattar sig i första hand med att uppenbara Faderns andenatur och Sonens moraliska karaktär. Skaparsonen, i köttslig gestalt, uppenbarade Gud för människorna; Sanningens Ande uppenbarar Skaparsonen i människornas hjärtan. När människan frambringar ”andens frukter” i sitt liv uppvisar hon helt enkelt de karaktärsdrag som Mästaren manifesterade i sitt eget jordiska liv. När Jesus var på jorden levde han sitt liv som en enda personlighet — som Jesus från Nasaret. I egenskap av den ”nye lärarens” ande i människans inre har Mästaren sedan den första pingsten kunnat leva sitt liv på nytt i erfarenheten hos varje sanningsundervisad troende.
194:3.2 (2062.11) Mycket av det som händer under loppet av ett människoliv är svårt att förstå, svårt att förlika med tanken att detta är ett universum där sanningen härskar och rättfärdigheten segrar. Det förefaller så ofta som om förtal, lögner, oärlighet och orättfärdighet — synden — vore förhärskande. Segrar tron ändå över det onda, över synden och fördärvelsen? Det gör den. Jesu liv och död är det eviga beviset för att godhetens sanning och tron hos den av anden ledda varelsen alltid är rättfärdigade. Folket hånade Jesus på korset och sade: ”Låt oss se om Gud kommer och befriar honom.” Det såg mörkt ut på korsfästelsens dag, men det var härligt ljust och klart på uppståndelsens morgon; på pingstdagen var det ännu ljusare och gladare. De religioner som bygger på en pessimistisk förtvivlan söker att vinna frigörelse från livets bördor; de för med sig längtan efter ett utslocknande i en ändlös slummer och vila. Dessa är den primitiva rädslans och bävans religioner. Jesu religion är ett nytt trons evangelium som skall förkunnas för en kämpande mänsklighet. Denna nya religion grundar sig på tro, hopp och kärlek.
194:3.3 (2063.1) Jesus fick i sitt liv som dödlig ta emot livets hårdaste, grymmaste och bittraste slag, och denne man mötte dessa förtvivlans gärningar med tro, mod och orubblig beslutsamhet att göra sin Faders vilja. Jesus mötte livet i all dess grymma verklighet och bemästrade det — till och med i döden. Han använde inte religionen som frigörelse från livet. Jesu religion uppmuntrar inte människan till att undfly detta liv för att njuta av den väntande saligheten i en annan tillvaro. Jesu religion erbjuder glädjen och friden från en annan och andlig tillvaro för att förhöja och förädla det liv som människorna nu lever i köttslig gestalt.
194:3.4 (2063.2) Om religionen är opium för folket är det inte Jesu religion. På korset vägrade han att dricka den dövande drogen, och hans ande, utgjuten över allt kött, är ett mäktigt världsinflytande som leder människorna uppåt och driver dem framåt. Den andliga sporren till framsteg är den mäktigaste drivkraften som finns i denna värld. Den troende som lär känna sanningen är den verkligt progressiva och energiska själen på jorden.
194:3.5 (2063.3) På pingstdagen bröt Jesu religion alla nationella skrankor och rasliga bojor. Det är för evigt sant att ”där Herrens ande är, där är frihet.” Den dagen blev Sanningens Ande den personliga gåvan från Mästaren till varje dödlig. Denne ande utgavs för att ge de troende förmågan att mer effektivt förkunna rikets evangelium, men de misstog upplevelsen att mottaga den utgjutne anden för en del av det nya evangelium som de omedvetet höll på att formulera.
194:3.6 (2063.4) Bortse inte från det faktum att Sanningens Ande utgavs till alla uppriktiga troende; denna andens gåva kom inte enbart till apostlarna. De hundratjugo män och kvinnor som hade samlats i övervåningens sal fick alla den nye läraren, och det fick också alla de som hade ett uppriktigt hjärta överallt i världen. Den nye läraren utgavs till människosläktet, och varje själ fick ta emot honom i enlighet med sin kärlek till sanningen och sin förmåga att fatta och förstå andliga realiteter. Äntligen befrias den sanna religionen från prästernas och alla heliga samhällsklassers förmyndarskap och finner sin verkliga manifestation i människornas individuella själar.
194:3.7 (2063.5) Jesu religion främjar en mänsklig civilisation av högsta slag emedan den frambringar den högsta typen av andlig personlighet och förkunnar denna persons helighet.
194:3.8 (2063.6) Sanningens Andes ankomst på pingstdagen möjliggjorde en religion som är varken radikal eller konservativ. Den är varken det gamla eller det nya; den skall inte domineras av vare sig de gamla eller de unga. Jesu jordiska liv är ett faktum som ger en fast hållpunkt för tidens ankare, medan utgivningen av Sanningens Ande sörjer för den ständiga expansionen och ändlösa tillväxten av den religion som han levde och det evangelium som han förkunnade. Anden leder in i all sanning; han är läraren som undervisar i en expanderande och ständigt växande religion som präglas av att den utvecklas evigt och att det gudomliga gradvis uppenbaras. Denna nya lärare kommer att för den sanningssökande troende ständigt allt mer uppenbara det som fanns så gudomligt inneslutet i Människosonens person och natur.
194:3.9 (2064.1) Manifestationerna i samband med utgivningen av den ”nye läraren” och det mottagande som apostlarnas förkunnelse fick av de människor av olika folkslag och nationer som hade samlats i Jerusalem ger oss en bild av hur universell Jesu religion är. Rikets evangelium skulle inte identifieras med någon särskild ras, kultur eller språktillhörighet. Denna pingstdag vittnar om andens storartade strävan att befria Jesu religion från dess nedärvda judiska bojor. Ännu efter detta utgjutande av anden över allt kött försökte apostlarna till en början förmå sina konvertiter att underkasta sig judendomens krav. Även Paulus hade svårigheter med sina bröder i Jerusalem därför att han vägrade att påtvinga icke-judarna dessa judiska seder. Ingen uppenbarelsereligion kan sprida sig till hela världen när den utsätts för det allvarliga misstaget att den genomsyras av någon nationell kultur eller förenas med etablerade rasliga, sociala eller ekonomiska seder och bruk.
194:3.10 (2064.2) Utgivningen av Sanningens Ande var oavhängig av alla former, ceremonier, heliga platser och allt särskilt beteende bland dem som fick ta emot den i hela dess manifestation. När anden kom över dem som var samlade i övervåningens rum, satt de helt enkelt bara där, efter att nyss ha varit försjunkna i tyst bön. Anden utgavs på landet såväl som i staden. Det var inte nödvändigt för apostlarna att gå ut till en enslig plats för år av meditation i ensamhet för att ta emot anden. Den första pingsten bröt för all framtid sambandet mellan tanken om den andliga upplevelsen och föreställningen om speciellt gynnsamma omgivningar.
194:3.11 (2064.3) Pingsten med sin andliga tilldelning var avsedd att för evigt lösa Mästarens religion från all avhängighet av fysisk makt; den nya religionens lärare är nu utrustade med andliga vapen. De skall gå ut för att erövra världen med osviklig förlåtelse, oöverträffad god vilja och överflödande kärlek. De är utrustade för att övervinna ondskan med godhet, att besegra hat med kärlek, att kväva rädslan med en modig och levande tro på sanningen. Jesus hade redan lärt sina efterföljare att hans religion aldrig var passiv; alltid skulle hans lärjungar vara aktiva och positiva i sin barmhärtighetstjänst och i sina kärleksmanifestationer. Dessa troende betraktade inte längre Jahve som ”Härskarornas Herre”. De såg nu den eviga Gudomen som ”Herren Jesu Kristi Gud och Fader”. De gjorde åtminstone det framsteget, även om de i viss mån inte lyckades fatta sanningen att Gud också är varje enskild individs andlige Fader.
194:3.12 (2064.4) Pingsten gav den dödliga människan förmågan att förlåta personliga påhopp, att förhålla sig vänlig mitt i den gravaste orättvisa, att förbli oberörd inför förfärande fara och att utmana hatets och raseriets ondska med orädda handlingar präglade av kärlek och tålamod. Urantia har härjats av stora och destruktiva krig under sin historia. Alla deltagare i dessa fruktansvärda strider led nederlag. Det fanns bara en segrare; det fanns bara en som klarade sig igenom dessa förbittrade strider med ett förhöjt anseende — det var Jesus från Nasaret och hans evangelium om att det onda besegras med det goda. Hemligheten med en bättre civilisation ligger gömd i Mästarens förkunnelse om människans broderskap, i kärlekens och den ömsesidiga tillitens goda vilja.
194:3.13 (2065.1) Ända fram till pingstdagen hade religionen bara uppenbarat människans sökande efter Gud. Sedan pingsten söker människan fortfarande efter Gud, men ut över världen strålar också visionen av Gud som söker efter människan och som sänder sin ande att bo inom henne när han har funnit henne.
194:3.14 (2065.2) Före Jesu förkunnelse, som kulminerade i den första pingsten, hade kvinnorna en obetydlig eller ingen andlig ställning i de äldre religionernas doktriner. Efter pingstdagen var kvinnan i rikets brödrasamfund jämställd med mannen inför Gud. Bland de hundratjugo som mottog andens speciella närvaro fanns många av de kvinnliga lärjungarna, och de fick del av dessa välsignelser i samma mån som de manliga troende. Mannen kan inte längre tro att han har monopol på de religiösa förrättningarna. Farisén kunde fortsätta att tacka Gud att han ”inte föddes som kvinna, spetälsk eller hedning”, men bland Jesu efterföljare har kvinnan för all framtid befriats från all religiös diskriminering baserad på kön. Pingsten utplånade all religiös diskriminering baserad på folkslag, kulturella olikheter, socialgrupper eller könsrelaterade fördomar. Inget under att den nya religionens troende kunde utropa: ”Där Herrens ande är, där är frihet.”
194:3.15 (2065.3) Både Jesu mor och bror fanns med bland de hundratjugo troende, och som medlemmar av denna gemensamma grupp av lärjungar mottog de också den utgjutna anden. De fick inte mer av den goda gåvan än sina vänner. Ingen särskild gåva utgavs till medlemmarna av Jesu jordiska familj. Pingsten markerade ett slut på speciella prästerskap och på all tro på heliga familjer.
194:3.16 (2065.4) Före pingsten hade apostlarna avstått från mycket för Jesu skull. De hade offrat sina hem, familjer, vänner, världsliga tillhörigheter och positioner. På pingstdagen gav de sig själva till Gud, och Fadern och Sonen svarade med att ge sig själva till människan — bägge sände de sin ande att leva i människornas inre. Denna upplevelse av att avstå från jaget och finna anden var inte någon känslomässig erfarenhet; det var en handling av intelligent självöverlåtelse och oreserverad hängivelse.
194:3.17 (2065.5) Pingsten var en kallelse till andlig enhet bland dem som trodde på evangeliet. När anden sänkte sig över lärjungarna i Jerusalem skedde detsamma i Filadelfia, Alexandria och på alla andra platser där sant troende bodde. Det var bokstavligen sant att alla ”i den stora skaran av troende var ett hjärta och en själ.” Jesu religion är det mäktigaste förenande inflytande som världen någonsin har känt till.
194:3.18 (2065.6) Pingstdagen var avsedd att minska självhävdelsen hos individer, grupper, folk och raser. Det är denna anda av självhävdelse som så ökar i spänning att den periodvis bryter ut i destruktiva krig. Mänskligheten kan förenas endast genom ett andligt närmande, och Sanningens Ande är ett världsinflytande som är universellt.
194:3.19 (2065.7) Sanningens Andes ankomst renar människohjärtat och leder mottagaren till att formulera ett livssyfte enhetligt med Guds vilja och människornas bästa. Själviskhetens materiella anda har slukats upp av denna nya andliga utgivning av osjälviskhet. Pingsten betyder, då som nu, att den historiske Jesus har blivit den levande erfarenhetens gudomlige Son. Glädjen som den utgjutna anden skänker, när den medvetet upplevs i människans liv, är ett stärkande medel för hälsan, en stimulans för sinnet och en ofelbar energikälla för själen.
194:3.20 (2065.8) Det var inte bönen som gjorde att anden kom på pingstdagen, men bönen hade mycket att göra med bestämmandet av mottaglighetskapaciteten som var utmärkande för de enskilda troende. Bönen rör inte det gudomliga hjärtat till frikostighet vid begåvandet, men den gräver så ofta ut bredare och djupare kanaler för de gudomliga begåvningarna att flyta in till deras hjärtan och själar som sålunda genom uppriktig bön och sann tillbedjan kommer ihåg att upprätthålla en obruten gemenskap med sin Skapare.
194:4.1 (2066.1) När Jesus så plötsligt greps av sina fiender och så snabbt korsfästes mellan två rövare blev apostlarna och lärjungarna helt demoraliserade. Tanken på att Mästaren hade blivit arresterad, bunden, piskad och korsfäst var för mycket även för apostlarna. De glömde hans förkunnelse och hans varningar. Han kunde för all del ha varit ”en profet, mäktig i dåd och ord inför Gud och allt folket”, men knappast den Messias som i enlighet med deras förhoppningar skulle återupprätta Israels kungarike.
194:4.2 (2066.2) Sedan kommer uppståndelsen, som befriar dem från förtvivlan och ger dem tillbaka deras tro på Mästarens gudomlighet. Gång på ser de honom och talar med honom, och han tar dem till Olivberget där han säger farväl till dem och berättar för dem att han skall bege sig tillbaka till Fadern. Han har bett dem att stanna i Jerusalem tills de utrustas med kraft — tills Sanningens Ande kommer. Och på pingstdagen kommer denne nye lärare, och de går genast ut och predikar evangeliet med ny kraft. De är djärva och tappra anhängare till en levande Herre, inte till en död och besegrad ledare. Mästaren lever i dessa evangelisters hjärtan. Gud är inte en doktrin i deras sinne; han har blivit en levande närvaro i deras själar.
194:4.3 (2066.3) ”Varje dag fortsatte de ståndaktigt och enhälligt att samlas i templet och att bryta bröd i hemmen. De intog sina måltider med glädje och redbarhet, prisade Gud och var omtyckta av alla människor. De uppfylldes alla av anden och förkunnade frimodigt Guds ord. Och i den stora skaran av dem som trodde var alla av ett hjärta och en själ; och ingen kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allting gemensamt.”
194:4.4 (2066.4) Vad har det hänt med dessa människor som Jesus hade ordinerat till att gå ut och förkunna rikets evangelium: Guds faderskap och människans broderskap? De har ett nytt evangelium. De brinner av en ny upplevelse; de är fyllda av en ny andlig energi. Deras budskap har plötsligt förändrats till förkunnelsen om den uppståndne Kristus: ”Jesus från Nasaret, en man som Gud accepterade genom mäktiga gärningar och under; den som utlämnades enligt Guds bestämda rådslut och förutvetande, honom lät ni spika fast på korset och döda. Men på så sätt lät Gud det gå i uppfyllelse som han hade förutsagt genom alla sina profeter. Denne Jesus har Gud låtit uppstå. Gud har gjort honom till både Herre och Kristus. Då Gud med sin högra hand har upphöjt honom och han av Fadern har fått löftet om anden, har han nu utgjutit den vilket ni ser och hör. Ångra er, så att era synder blir utplånade; så att Fadern kan sända Kristus, som han har utsett åt er, nämligen Jesus, som himlen dock måste behålla tills de tider då allt skall återupprättas.”
194:4.5 (2066.5) Rikets evangelium, Jesu budskap, hade plötsligt ändrats till ett evangelium om Herren Jesus Kristus. De förkunnade nu fakta om hans liv, död och uppståndelse och predikade hoppet om hans snara återkomst till denna värld för att fullfölja det arbete han hade påbörjat. Sålunda rörde det sig i de första troendes budskap om att predika fakta om hans första ankomst och att undervisa i hoppet om hans andra ankomst, en händelse som de ansåg vara mycket nära förestående.
194:4.6 (2067.1) Kristus höll på att bli själva trosbekännelsen i den snabbt framväxande kyrkan: Jesus lever, han dog för människorna, han gav anden, han kommer tillbaka. Jesus fyllde alla deras tankar och bestämde hela deras nya uppfattning om Gud och allt annat. De var alltför upprymda över den nya doktrinen att ”Gud är Herren Jesu Fader” för att befatta sig med det gamla budskapet att ”Gud är alla människors kärleksfulle Fader”, rentav varje enskild individs Fader. Det är sant att helt fantastiska uttryck för broderlig kärlek och en dittills okänd välvilja uppstod i dessa första trossamfund. Men det var ett samfund för dem som trodde på Jesus, inte ett samfund för bröder i den himmelske Faderns familjerike. Deras goda vilja flödade fram från den kärlek som föddes av deras uppfattning om Jesu utgivning, inte från insikten om de dödligas broderskap. Trots det var de uppfyllda av glädje, och de levde ett så nytt och enastående liv att alla människor attraherades till deras förkunnelse om Jesus. De gjorde det stora misstaget att ta i bruk den levande och belysande kommentaren till rikets evangelium i stället för själva evangeliet, men redan det utgjorde den bästa religion som mänskligheten någonsin hade sett.
194:4.7 (2067.2) Utan tvivel höll ett nytt brödrasamfund på att uppkomma i världen. ”Och den stora skaran av troende deltog troget i apostlarnas undervisning och gemenskap, i brödbrytandet och i bönerna.” De kallade varandra bröder och systrar; de hälsade varandra med en helig kyss; de tog sig an de fattiga. Det var ett samfund där man både levde och höll andakt tillsammans. De hade inte allt gemensamt utifrån någon bestämmelse, utan enligt sin önskan att dela sina ägodelar med sina troende kamrater. De såg med tillförsikt fram mot att Jesus skulle återvända för att fullborda etablerandet av Faderns rike under deras generation. Det hörde inte direkt till Jesu lära att människorna spontant delade sina jordiska ägodelar. Det uppkom därför att dessa män och kvinnor så uppriktigt och tillitsfullt trodde att han skulle återvända vilken dag som helst för att avsluta sitt arbete och fullborda riket. Men detta välmenade experiment i tanklös broderlig kärlek ledde bara till sorg och elände till slut. Tusentals uppriktigt troende sålde sin egendom och gjorde sig av med alla sina kapitalvaror och andra produktiva tillgångar. Med tiden tog de krympande resurserna i den kristna ”lika för alla-gemenskapen” slut — men det gjorde inte världen. Mycket snart började de troende i Antiochia ta upp kollekt för att rädda sina trosfränder i Jerusalem från att svälta.
194:4.8 (2067.3) Under denna tid firade de Herrens nattvard så som den hade etablerats, dvs. de samlades till en gemensam måltid i god samvaro och tog del av sakramentet vid slutet av måltiden.
194:4.9 (2067.4) Till en början döpte de i Jesu namn. Det gick nästan tjugo år innan de började döpa i ”Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”. Dopet var allt som fordrades för inträde i de troendes samfund. De hade tills vidare ingen organisation; de var helt enkelt Jesu broderskap.
194:4.10 (2067.5) Denna Jesus-sekt växte snabbt, och igen en gång uppmärksammade sadducéerna dem. Fariséerna var inte särskilt bekymrade över situationen, då de såg att ingen del av förkunnelsen på något sätt hindrade efterlevnaden av judarnas lagar. Men sadducéerna började kasta ledarna för Jesus-sekten i fängelse, tills de förmåddes att acceptera rekommendationen från en av de ledande rabbinerna, Gamaliel, som gav dem följande råd: ”Lämna dessa män i fred och låt dem hållas, ty om detta är ett påfund eller verk av människor så kommer det att gå över styr; men om det är från Gud, då kan ni inte tillintetgöra dem, och det kan visa sig att ni rentav kämpar mot Gud.” De beslöt att följa Gamaliels råd, och det blev för en tid lugnt och stilla i Jerusalem, under vilken tid det nya evangeliet om Jesus snabbt spreds.
194:4.11 (2068.1) Så gick allt väl i Jerusalem ända tills grekerna kom i stora skaror från Alexandria. Två av Rodans elever anlände till Jerusalem och vann många konvertiter bland hellenisterna. Bland dem som först omvände sig var Stefanos och Barnabas. Dessa duktiga greker delade just inte så mycket det judiska synsättet, och de rättade sig just inte så väl efter det judiska sättet att dyrka Gud och efter andra ceremoniella seder och bruk. Det var dessa troende grekers framfart som gjorde slut på det fredliga förhållandet mellan Jesus-broderskapet och fariséerna och sadducéerna. Stefanos och hans grekiska medarbetare började predika mer så som Jesus hade lärt, och det förde dem omedelbart i konflikt med de judiska styresmännen. När Stefanos under en av sina offentliga predikningar kom till den kontroversiella delen av sitt framträdande bortsåg de från alla rättegångsformaliteter och tog sig till att stena honom till döds på fläcken.
194:4.12 (2068.2) Stefanos, ledaren för den grekiska kolonin av dem som i Jerusalem trodde på Jesus, blev därmed den nya trons första martyr och den direkta orsaken till det formella organiserandet av den första kristna kyrkan. Inför denna nya kris konstaterades det att man inte längre kunde fortsätta som en sekt inom den judiska tron. Alla var överens om att de måste bryta med de icke-troende, och inom en månad från Stefanos död hade församlingen i Jerusalem organiserats under Petrus ledning, och Jesu broder Jakob hade installerats som dess formelle överhuvud.
194:4.13 (2068.3) Sedan bröt de nya och obevekliga förföljelserna ut från judarnas sida, så att de aktiva ledarna för den nya religionen om Jesus, som senare i Antiokia började kallas kristendom, drog ut till romarrikets alla hörn och förkunnade Jesus. Ledningen för spridandet av detta budskap var före Paulus tid i grekernas händer. De första missionärerna följde, i likhet med andra som kom senare, den väg Alexander fordom hade marscherat, via Gasa och Tyros till Antiochia och sedan över Mindre Asien till Makedonien och därifrån vidare till Rom och imperiets yttersta ändar.
Urantiaboken
Kapitel 195
195:0.1 (2069.1) PETRUS predikan på pingstdagen gav sådana resultat att de blev utslagsgivande för de framtida verksamhetsprinciperna och planerna för de flesta apostlar i deras strävan att förkunna rikets evangelium. Petrus var den kristna kyrkans egentliga grundläggare. Paulus förde det kristna budskapet till icke-judarna, och de grekiska troende förde ut det till hela romarriket.
195:0.2 (2069.2) Fastän de traditionsbundna och av prästerna behärskade hebréerna, som folk betraktat, vägrade att godta vare sig Jesu evangelium om Guds faderskap och människans broderskap eller Petrus och Paulus förkunnelse om Kristi uppståndelse och himmelsfärd (det som blev kristendomen), befanns resten av romarriket vara mottaglig för den kristna förkunnelse som utvecklade sig. Västerlandets civilisation var vid denna tid intellektuell, krigstrött och grundligt skeptisk mot alla existerande religioner och universumfilosofier. Västvärldens folk, som hade blivit delaktiga av den grekiska kulturens frukter, hade en vördad tradition från en storslagen förgången tid. De kunde yvas över ett kulturarv där mycket hade uppnåtts inom filosofi, konst, litteratur och politisk utveckling. Men trots alla dessa framgångar hade de inte någon religion som tillfredsställde själen. Deras andliga längtan förblev otillfredsställd.
195:0.3 (2069.3) På en sådan samhällsarena framträngde plötsligt Jesu lära, innesluten i det kristna budskapet. En ny levnadsordning presenterades därmed för dessa västerländska folks hungriga hjärtan. Denna situation ledde till en omedelbar konflikt mellan de äldre formerna för religionsutövning och den nya kristendomspräglade versionen av Jesu budskap till världen. Resultatet av en sådan konflikt måste bli antingen en klar seger för det nya eller för det gamla eller någon grad av kompromiss. Historien visar att kampen slutade i en kompromiss. Kristendomen tog sig friheten att omfatta mer än vad något enda folk kunde ta till sig inom loppet av en eller två generationer. Det var inte en sådan enkel andlig vädjan som Jesus hade riktat till människornas själar. Tidigt intog den en bestämd hållning till religiösa ritualer, utbildning, magi, medicin, konst, litteratur, lagstiftning, politiskt styressätt, moral, regler för sexuallivet, månggifte och i mindre grad även till slaveriet. Kristendomen kom inte bara som en ny religion — något som hela det romerska imperiet och hela Orienten väntade på — utan som en nyordning för människans samhälle. Med sådana pretentioner framkallade den snabbt alla tiders samhällsmoraliska sammanstötning. Jesu ideal, så som de omtolkades av grekisk filosofi och samhälleligt anpassades i kristendomen, nu djärvt utmanade människosläktets traditioner som ingick i den västerländska civilisationens etik, moral och religioner.
195:0.4 (2069.4) Till en början vann kristendomen proselyter endast bland de lägre sociala och ekonomiska folklagren. Men vid ingången till det andra århundradet vände sig allt fler av de allra bästa företrädarna för den grekisk-romerska kulturen till denna kristna tros nya ordning, till denna nya uppfattning om livets syfte och tillvarons mål.
195:0.5 (2070.1) Hur lyckades detta nya budskap, som var av judiskt ursprung och som nästan hade misslyckats i sitt födelseland, så snabbt och effektivt fånga de allra bästa sinnena i romarriket? Kristendomen besegrade de filosofiska religionerna och mysteriekulterna av följande orsaker:
195:0.6 (2070.2) 1. Organisationen. Paulus var en stor organisatör, och hans efterträdare höll samma takt som han hade angett.
195:0.7 (2070.3) 2. Kristendomen var alltigenom helleniserad. Den omfattade det bästa av både grekisk filosofi och det förnämsta av hebreisk teologi.
195:0.8 (2070.4) 3. Men bäst av allt, den innehöll ett nytt och stort ideal, ekot av Jesu utgivningsliv och återspeglingen av hans budskap om frälsning för hela mänskligheten.
195:0.9 (2070.5) 4. De kristna ledarna var villiga att ingå sådana kompromisser med mithraskulten att den bättre hälften av dess anhängare vanns över till kulten i Antiochia.
195:0.10 (2070.6) 5. Likaledes gjorde nästa och senare generationer av kristna ledare ytterligare sådana kompromisser med hedendomen att till och med den romerske kejsaren Konstantin vanns för den nya religionen.
195:0.11 (2070.7) De kristna träffade emellertid ett skarpsinnigt avtal med hedningarna däri att de upptog deras ritualistiska pomp och ståt medan de samtidigt fick hedningarna att godta den helleniserade versionen av paulinsk kristendom. De träffade ett bättre avtal med hedningarna än med mihtraskulten, men även vid denna tidigare kompromiss vann de mer än stort då de lyckades eliminera de grova omoraliskheterna och även talrika andra anstötliga seder och bruk från det persiska mysteriet.
195:0.12 (2070.8) Klokt eller oklokt, kompromissades Jesu ideal avsiktligt av dessa tidiga ledare inom kristendomen i strävan att rädda och främja många av Jesu idéer. Och de var utomordentligt framgångsrika. Men missförstå inte! Mästarens kompromissade ideal finns fortfarande latenta i hans evangelium, och de kommer till slut att hävda sin fulla kraft i världen.
195:0.13 (2070.9) Med detta förhednigande av kristendomen vann den gamla ordningen många mindre segrar av ritualistisk art, men de kristna fick övertaget däri att:
195:0.14 (2070.10) 1. En ny och enormt högre ton anslogs inom människans moral.
195:0.15 (2070.11) 2. Ett nytt och mycket vidgat begrepp om Gud gavs till världen.
195:0.16 (2070.12) 3. Hoppet om odödlighet blev en del av övertygelsen i en erkänd religion.
195:0.17 (2070.13) 4. Jesus från Nasaret gavs till människans hungrande själ.
195:0.18 (2070.14) Många av de stora sanningar som Jesus lärde om gick nästan förlorade i de tidiga kompromisserna, men de slumrar fortfarande i den förhednigade kristendomen, som i sin tur var den paulinska versionen av Människosonens liv och förkunnelse, och redan innan kristendomen förhednigades blev den först grundligt helleniserad. Kristendomen står i skuld, i stor skuld, till grekerna. Det var en grek, från Egypten, som så modigt stod upp fram i Nikea och så oförfärat utmanade denna konferens att den inte vågade till den grad fördunkla begreppet om Jesu natur att den verkliga sanningen om hans utgivning kunde ha råkat i fara att gå förlorad för världen. Athanasios hette denne grek, och hade det inte varit för vältaligheten och logiken hos denne troende, så skulle Arius övertygelser ha segrat.
195:1.1 (2071.1) Helleniseringen av kristendomen började på allvar den händelserika dag då aposteln Paulus stod inför areopagiska rådet i Aten och berättade för atenarna om ”den okände Guden”. Där, i skuggan av Akropolis, förkunnade denne romerske medborgare för grekerna sin version av den nya religion som hade sitt ursprung i det judiska landet Galiléen. Det fanns något märkligt likartat i den grekiska filosofin och i många av Jesu läror. De hade ett gemensamt mål — båda syftade till individens utveckling; grekerna till utveckling i samhället och i politiken, Jesus till moralisk och andlig utveckling. Grekerna framhöll det intellektuella frisinnet som leder till politisk frihet, Jesus framhöll det andliga frisinnet som leder till religiös frihet. Dessa två idéer bildade tillsammans en ny och mäktig grundstadga för människans frihet. De förebådade människans sociala, politiska och andliga frigörelse.
195:1.2 (2071.2) Kristendomen uppkom och besegrade alla konkurrerande religioner främst av två orsaker:
195:1.3 (2071.3) 1. Grekerna var till sin sinnesläggning villiga att låna in nya och goda idéer även från judarna.
195:1.4 (2071.4) 2. Paulus och hans efterträdare var villiga men klipska och kloka kompromissare; de var skarpsinniga teologiska handelsmän.
195:1.5 (2071.5) Vid den tid då Paulus steg fram i Aten och förkunnade ”Kristus, den Korsfäste”, var grekerna andligen hungrande; de var vetgiriga, intresserade och sökte verkligen andlig sanning. Glöm aldrig att det var romarna som till en början bekämpade kristendomen medan grekerna omfattade den, och att det var grekerna som bokstavligen tvingade romarna att senare anta den nya religionen i den form den då hade fått, som en del av den grekiska kulturen.
195:1.6 (2071.6) Grekerna vördade skönheten, judarna heligheten, men bägge folken älskade sanningen. I århundraden hade grekerna allvarligt begrundat och uppriktigt debatterat alla människans problem — sociala, ekonomiska, politiska och filosofiska — allt utom religion. Få greker hade nämnvärt befattat sig med religion. De tog inte ens sin egen religion riktigt på allvar. I århundraden hade judarna försummat dessa andra områden i tankevärlden medan de ägnade sig åt religion. De tog sin religion mycket allvarligt, alltför allvarligt. Det samlade resultatet av de två folkens århundraden av tankar blev nu, upplyst av innehållet i Jesu budskap, drivkraften till en ny form av mänsklig samhällsordning och, i viss mån, till en ny form av mänsklig religiös tro och praxis.
195:1.7 (2071.7) Den grekiska kulturens inflytande hade redan trängt in i länderna kring västra Medelhavet när Alexander spred den hellenistiska civilisationen över Främre Orientens värld. Grekerna klarade sig mycket väl med sin religion och sin politik så länge de levde i små stadsstater, men när den makedoniske kungen vågade sig på att utvidga Grekland till ett imperium, som sträckte sig från Adriatiska havet till Indus, började svårigheterna. Den grekiska konsten och filosofin var helt fullvärdiga uppgiften med en imperialistisk expansion, men så var inte fallet med varken den grekiska politiska administrationen eller religionen. När de grekiska stadsstaterna hade utvidgats till ett imperium föreföll deras ganska provinsiella gudar något underliga. Grekerna sökte verkligen efter en enda Gud, en större och bättre Gud, när den kristnade versionen av den äldre judiska religionen kom till dem.
195:1.8 (2072.1) Det hellenistiska världsväldet kunde inte som sådant bestå. Dess kulturella inflytande fortsatte, men själva riket bestod endast efter att man västerifrån hade lagt sig till med romarnas politiska genialitet för imperieadministration och efter att från öster ha erhållit en religion vars enda Gud ägde imperiumvärdighet.
195:1.9 (2072.2) Under det första århundradet efter Kristus hade den hellenistiska kulturen redan nått sin höjdpunkt. Tillbakagången hade börjat; lärdomen tilltog men genialitet blev det mindre av. Det var just vid denna tid Jesu idéer och ideal, som delvis ingick i kristendomen, blev en del av räddningen för den grekiska kulturen och lärdomen.
195:1.10 (2072.3) Alexander hade stormat fram på Östern med den grekiska civilisationens kulturella gåva. Paulus angrep västerlandet med den kristna versionen av Jesu evangelium. Varhelst i västerlandet den grekiska kulturen var förhärskande, där slog den helleniserade kristendomen rot.
195:1.11 (2072.4) Den östliga versionen av Jesu budskap, som trots att den förblev mer trogen hans förkunnelse, fortsatte att följa Abners kompromisslösa inställning. Den gjorde aldrig framsteg liksom den helleniserade versionen, och till slut drunknade den i den islamiska rörelsen.
195:2.1 (2072.5) Romarna tog över den grekiska kulturen i sin helhet och satte representativt styre i stället för ett styre som baserade sig på lottdragning. Snart gynnade den förändringen kristendomen såtillvida att Rom förde in en ny tolerans för främmande språk, folk och till och med religioner i hela västerlandet.
195:2.2 (2072.6) Mycket av den förföljelse som till en början drabbade de kristna i Rom berodde enbart på deras beklagliga användning av termen ”rike” i sin förkunnelse. Romarna förhöll sig tolerant till alla slags religioner men tog mycket illa upp om någonting luktade politisk rivalitet. När så dessa tidiga förföljelser, som till så stor del berodde på missförstånd, dog ut, var fältet helt öppet för religiös propaganda. Romaren var intresserad av politisk administration; han brydde sig föga om vare sig konst eller religion, men han förhöll sig ovanligt tolerant till båda.
195:2.3 (2072.7) Österländsk lag var hård och godtycklig, grekisk lag var flytande och artistisk, den romerska lagen var värdig och respektingivande. Den romerska utbildningen byggde upp en oerhörd och orubblig lojalitet. De tidiga romarna var politiskt hängivna och sublimt pliktuppfyllande individer. De var ärliga, nitiska och hängivna sina ideal men saknade en religion som var värd namnet. Inget under att deras grekiska lärare kunde övertyga dem om att acceptera Paulus kristendom.
195:2.4 (2072.8) Dessa romare var ett storartat folk. De kunde styra västerlandet därför att de verkligen styrde sig själva. En sådan oöverträffad ärlighet, hängivelse och robust självkontroll var en idealisk grogrund för kristendomen att slå rot i och växa i.
195:2.5 (2072.9) Det var lätt för dessa grek-romare att bli andligen lika hängivna en institutionell kyrka som de var politiskt hängivna staten. Romarna bekämpade kyrkan endast när de var rädda för den som en konkurrent till staten. Rom, som hade föga nationell filosofi eller egen kultur, tog över den grekiska kulturen som sin egen och tog frimodigt till sig Kristus som sin moralfilosofi. Kristendomen blev romarnas moralkultur men knappast deras religion i betydelsen att vara en individuell erfarenhet i andlig tillväxt hos dem som hade övergått till den nya religionen en masse och utan urskillning. Det är helt visst sant att många enskilda individer trängde under ytan av hela denna statsreligion och fann som näring för sina själar de verkliga värdena i de dolda betydelser som fanns i den helleniserade och förhednigade kristendomens latenta sanningar.
195:2.6 (2073.1) Stoikern och hans ståndaktiga vädjan till ”naturen och samvetet” hade endast desto bättre förberett Rom på att ta emot Kristus, åtminstone i intellektuellt avseende. Romaren var av naturen och till sin utbildning jurist. Han vördade även naturlagarna, och inom kristendomen kunde han nu i naturlagarna skönja Guds lagar. Ett folk som kunde frambringa Cicero och Vergilius var moget för Paulus helleniserade kristendom.
195:2.7 (2073.2) Så tvingade dessa romaniserade greker både judar och kristna att göra sin religion filosofisk, att samordna dess idéer och systematisera dess ideal, att anpassa religionsutövandet till det existerande levnadssättet. I allt detta var det till enorm hjälp att de hebreiska skrifterna hade översatts till grekiska och att Nya testamentet senare nedtecknades på grekiska.
195:2.8 (2073.3) Grekerna, till skillnad från judarna och många andra folk, hade under en lång tid periodvis trott på odödligheten, på en eller annan form av överlevnad efter döden. Eftersom detta var själva kärnan i Jesu förkunnelse var det givet att kristendomen kom att göra ett starkt intryck på dem.
195:2.9 (2073.4) En följd av grekiska kulturella och romerska politiska segrar hade sammansvetsat Medelhavsländerna till ett enda imperium, med ett enda språk och en enda kultur, och de hade gjort västerlandet redo för en enda Gud. Judendomen tillhandahöll denna Gud, men judendomen var inte acceptabel som religion för dessa romaniserade greker. Filon var till viss hjälp för att mildra deras invändningar, men kristendomen uppenbarade för dem en ännu bättre uppfattning om en enda Gud, och de tog villigt emot den.
195:3.1 (2073.5) Efter att Roms politiska styre hade konsoliderats och kristendomen hade spritts fann de kristna att de hade en enda Gud och en storslagen religiös idé men inget världsvälde. Det grekisk-romerska folket fann att de hade ett storartat världsvälde men ingen Gud som kunde erbjuda en lämplig religiös föreställning för tillbedjan och andligt förenande inom imperiet. De kristna accepterade imperiet. Imperiet adopterade kristendomen. Romarna tillhandahöll enheten i det politiska styret. Grekerna stod för kulturens och lärdomens enhet. Kristendomen medförde enhet i det religiösa tänkandet och utövandet.
195:3.2 (2073.6) Rom övervann nationalismens tradition med en imperieomfattande universalism och gjorde det för första gången i historien möjligt för olika raser och folk att åtminstone till namnet acceptera en och samma religion.
195:3.3 (2073.7) Kristendomen vann insteg i Rom vid en tid när det pågick en omfattande ordstrid mellan stoikernas energiska läror och mysteriekulternas frälsningslöften. Kristendomen kom med en upplivande tröst och en befriande kraft till ett andligen hungrande folk som i sitt språk inte hade något ord för ”osjälviskhet”.
195:3.4 (2073.8) Det som gav kristendomen dess största kraft var det tjänstvilliga sätt de troende levde sitt liv på och även det sätt på vilket de under den första tidens drastiska förföljelser dog för sin tro.
195:3.5 (2073.9) Förkunnelsen om Kristi kärlek till barn satte snart stopp för den allmänt utbredda seden att sätta ut barn till att dö när de var oönskade, i synnerhet flickebarn.
195:3.6 (2074.1) Den första kristna liturgin togs till stor del över från den judiska synagogan och modifierades av mithrasritualen. Senare utökades den med mycken hednisk pomp och ståt. Ryggraden i den tidiga kristna kyrkan bestod av greker som först hade omvänt sig till judendomen.
195:3.7 (2074.2) Det andra århundradet efter Kristus var den bästa tiden i hela världshistorien för en god religion att kunna göra framsteg i den västliga världen. Under det första århundradet hade kristendomen förberett sig, genom kamp och kompromisser, att slå rot och sprida sig snabbt. Kristendomen adopterade kejsaren, senare adopterade kejsaren kristendomen. Detta var en storartad tidsålder för spridningen av en ny religion. Det rådde religionsfrihet, man kunde resa överallt och tanken var obehindrad.
195:3.8 (2074.3) Den andliga impulsen till att nominellt acceptera den helleniserade kristendomen kom till Rom för sent för att förhindra det väl påbörjade moraliska förfallet eller för att kompensera den redan väl etablerade och tilltagande rasmässiga försämringen. Denna nya religion var en kulturell nödvändighet för det kejserliga Rom, och det är ytterst olyckligt att den inte blev ett medel för andlig frälsning i vidare bemärkelse.
195:3.9 (2074.4) Inte ens en god religion kunde rädda ett storartat imperium från de säkra följderna av att det individuella deltagandet saknades i skötseln av de allmänna angelägenheterna, från alltför mycket paternalism, alltför höga skatter och grova missbruk vid indrivningen, obalanserad handel med Levanten vilket tömde guldreserven, förlustelsegalenskap, romersk standardisering, nedvärdering av kvinnan, slaveri och rasmässigt förfall, fysiska farsoter och en statskyrka som blev så institutionaliserad att det gränsade till andlig ofruktsamhet.
195:3.10 (2074.5) I Alexandria var förhållandena däremot inte så dåliga. De tidiga skolorna fortsatte att hålla mycket av Jesu läror fri från kompromisser. Pantainos undervisade Clemens och gick sedan vidare i Natanaels fotspår för att förkunna Kristus i Indien. Fastän en del av Jesu ideal offrades vid uppbyggandet av kristendomen, bör det också i ärlighetens namn noteras att praktiskt taget alla de stora tänkarna i den grekisk-romerska världen vid slutet av det andra århundradet hade blivit kristna. Segern närmade sig sin fullbordan.
195:3.11 (2074.6) Detta romarrike bestod tillräckligt länge för att säkra kristendomens överlevnad även efter imperiets sammanbrott. Men vi har ofta spekulerat om vad som skulle ha skett i Rom och i världen om det hade varit rikets evangelium som hade accepterats i stället för den grekiska kristendomen.
195:4.1 (2074.7) Kyrkan, som var ett bihang till samhället och en allianspartner i politiken, var dömd till att vara med i den intellektuella och andliga tillbakagången under de så kallade ”mörka århundradena” i Europa. Under denna tid kom religionen allt mer att kännetecknas av klosterliv, asketism och lagiskhet. I andlig bemärkelse hade kristendomen gått i ide. Under hela denna period fanns det vid sidan av denna slumrande och sekulariserade religion en ständig ström av mysticism, en sällsam andlig upplevelsevärld som gränsade till det overkliga och som filosofiskt var besläktad med panteismen.
195:4.2 (2074.8) Under de mörka och hopplösa århundradena blev religionen på nytt närmast en erfarenhet i andra hand. Individen drunknade nästan i skuggan av kyrkans auktoritet, tradition och diktat. En ny andlig hotbild uppkom av att det skapades en hel galax av ”helgon”, som antogs ha ett speciellt inflytande vid de himmelska hoven och som därför, om man effektivt vädjade till dem, kunde föra människans talan inför Gudarna.
195:4.3 (2075.1) Även om kristendomen var oförmögen att avvärja de mörka århundradenas inträde var den tillräckligt samhällsanpassad och förhednigad för att desto bättre kunna överleva den långa perioden av moraliskt mörker och andlig stagnation. Den höll sig vid liv under den västliga civilisationens långa natt och fungerade fortfarande som en moralisk inflytelse i världen när renässansen grydde. Kristendomens rehabilitering, sedan de mörka århundradena var förbi, resulterade i uppkomsten av talrika sekter som byggde på den kristna läran, trosriktningar lämpade för speciella intellektuella, emotionella och andliga typer av personlighet hos människan. Många av dessa särskilda kristna grupper eller religiösa familjer existerar fortfarande när denna framställning utformas.
195:4.4 (2075.2) Kristendomens historia visar hur den uppkom av att Jesu religion oavsiktligt omformades till en religion om Jesus. Dessutom visar dess historia hur den har upplevt hellenisering, förhednigande, sekularisering, institutionalisering, intellektuell försämring, andligt förfall, moralisk dvala, hot om tillintetgörelse, senare förnyelse, uppsplittring och mer nyligen en relativ rehabilitering. En sådan härkomst vittnar om inneboende livskraft och väldiga resurser för tillfrisknande. Och just denna kristendom finns nu närvarande i de västerländska folkens civiliserade värld och står inför en överlevnadskamp som rentav är mer olycksbådande än de händelserika kriser som tidigare har kännetecknat dess kamp för dominans.
195:4.5 (2075.3) Religionen står nu inför utmaningen från en ny tidsålder som präglas av vetenskapligt tänkande och materialistiska tendenser. Denna gigantiska kamp mellan det världsliga och det andliga kommer en dag att sluta med seger för Jesu religion.
195:5.1 (2075.4) Det tjugonde århundradet har medfört nya problem som kristendomen och alla andra religioner måste lösa. Ju högre en civilisation når desto nödvändigare blir plikten att ”först söka himlens realiteter” i människans alla strävanden att stabilisera samhället och underlätta lösandet av dess materiella problem.
195:5.2 (2075.5) Sanningen blir ofta förvirrande och till och med vilseledande när den uppdelas, indelas, isoleras och alltför mycket analyseras. Den levande sanningen leder sanningssökaren rätt endast när den omfattas i sin helhet och som en levande andlig realitet, inte som ett faktum av materiell vetenskap eller som en inspiration av mellanliggande konst.
195:5.3 (2075.6) Religionen är en uppenbarelse till människan om hennes gudomliga och eviga bestämmelse. Religionen är en rent personlig och andlig erfarenhet och måste alltid särskiljas från människans andra höga former av tankar, såsom:
195:5.4 (2075.7) 1. Människans logiska inställning till det som hör hemma i den materiella verkligheten.
195:5.5 (2075.8) 2. Människans estetiska uppskattning av skönhet i motsats till det fula.
195:5.6 (2075.9) 3. Människans etiska erkännande av sociala skyldigheter och politiska förpliktelser.
195:5.7 (2075.10) 4. Människans känsla för det mänskligt moraliska är inte heller den i sig själv religiös.
195:5.8 (2075.11) Religionen är avsedd att finna de värden i universum som lockar fram tro, tillit och förvissning; religionen kulminerar i tillbedjan. Religionen upptäcker för själen de suprema värden som finns i motsats till de relativa värden som sinnet har upptäckt. En sådan övermänsklig insikt kan fås endast genom äkta religiös erfarenhet.
195:5.9 (2075.12) Ett bestående samhällssystem utan en moral som grundar sig på andliga realiteter är lika omöjligt att upprätthålla som ett solsystem utan tyngdkraften.
195:5.10 (2076.1) Försök inte tillfredsställa den nyfikenhet eller all den latenta äventyrslust, som väller fram i själen, under ett kort liv på jorden. Var tålmodiga! Frestas inte att laglöst kasta er in i billiga och tarvliga äventyr. Tämj era energier och tygla era passioner; behåll ert sinneslugn medan ni väntar på att ett ändlöst livsskede fullt av spännande äventyr och ständigt nya upptäckter skall öppna sig i allt sitt majestät.
195:5.11 (2076.2) I förvirringen över frågan om människans uppkomst, förlora inte hennes eviga bestämmelse ur sikte. Glöm inte att Jesus älskade även de små barnen, och att han för alltid gjorde det klart hur värdefull människans personlighet är.
195:5.12 (2076.3) När ni betraktar världen, minns att ondskans svarta fläckar som ni ser visas mot en vit bakgrund av maximal godhet. Det ni ser är inte bara några vita fläckar av godhet som ömkligt framträder mot en svart bakgrund av ondska.
195:5.13 (2076.4) När det finns så mycket god sanning att sprida och förkunna, varför måste människorna uppehålla sig så mycket vid ondskan i världen bara för att den framstår som ett faktum? Det vackra i sanningens andliga värden är så mycket mer angenämt och upplyftande än ondskans förekomst.
195:5.14 (2076.5) När det gällde religion talade Jesus för och utövade själv erfarenhetsmetoden, just så som den moderna vetenskapen tillämpar experimentmetoden. Vi finner Gud genom att låta oss ledas av den andliga insikten, men vi närmar oss denna själens insikt genom att älska det vackra, sträva efter det sanna, vara trogna vår plikt och dyrka den gudomliga godheten. Men av alla dessa värden är det kärleken som är den sanna guiden till verklig insikt.
195:6.1 (2076.6) Vetenskapsmännen har oavsiktligt störtat mänskligheten in i en materialistisk panik. De har utlöst ett tanklöst förbrukande av det moraliska kapital som har samlats under tidernas lopp. Men denna bank av mänsklig erfarenhet har väldiga andliga resurser; den kan borga för de krav som ställs på den. Bara tanklösa människor grips av panik vid tanken på människosläktets andliga tillgångar. När den materialistiskt världsliga paniken är över skall det visa sig att Jesu religion inte har gått i konkurs. Himmelrikets andliga bank betalar fortfarande ut tro, hopp och moralisk trygghet till alla som vänder sig till den ”i Hans namn”.
195:6.2 (2076.7) Oberoende av vad den skenbara konflikten mellan materialismen och Jesu förkunnelse må vara, kan ni vara förvissade om att Mästarens förkunnelse under framtida tidsåldrar helt kommer att segra. Sann religion kan i verkligheten inte hamna i konflikt med vetenskapen; den befattar sig på intet sätt med materiella ting. Religionen förhåller sig helt enkelt indifferent, om än positivt, till vetenskapen, medan den i högsta grad tar befattning med vetenskapsmannen.
195:6.3 (2076.8) Strävan efter enbart kunskap, utan visdomens åtföljande tolkning och utan den religiösa erfarenhetens andliga insikt leder till slut till pessimism och förtvivlan hos människan. Endast en liten kunskap är verkligen förvirrande.
195:6.4 (2076.9) När detta nedtecknas är den materialistiska tidsålderns värsta skede förbi; redan gryr den dag som medför en bättre förståelse. De bästa tänkarna i vetenskapens värld är inte längre helt materialistiska i sin filosofi, men till följd av tidigare läror lutar gemene man fortfarande åt det hållet. Men denna den fysiska realismens tidsålder är bara ett övergående skede i människans liv på jorden. Den moderna vetenskapen har lämnat den sanna religionen — Jesu förkunnelse så som den uttolkas i de människors liv som tror på honom — orörd. Allt vetenskapen har gjort är att tillintetgöra de barnsliga illusionerna som härstammar från misstolkningarna av livet.
195:6.5 (2077.1) När det gäller människans liv på jorden är vetenskapen en kvantitativ erfarenhet, religionen en kvalitativ erfarenhet. Vetenskapen behandlar företeelser; religionen handlar om ursprung, värden och mål. Att ange orsaker som förklaring till fysiska företeelser är detsamma som att erkänna okunskap om de yttersta ursprungen och målen och leder vetenskapsmannen till slut rakt tillbaka till den första stora orsaken — den Universelle Fadern i Paradiset.
195:6.6 (2077.2) Den våldsamma omsvängningen från en mirakelålder till en maskinålder har visat sig vara helt upprörande för människan. Fyndigheten och behändigheten i mekanismens falska filosofier motsäger dessas egna mekanistiska påståenden. Den fatalistiska smidigheten hos materialistens sinne motbevisar för alltid hans påståenden att universum är ett blint energifenomen utan syfte.
195:6.7 (2077.3) Den mekanistiska naturalismen bland en del förment bildade människor och den tanklösa världsligheten hos mannen på gatan befattar sig båda bara med ting. De lever i total avsaknad av alla verkliga värden, sanktioner och tillfredsställelser av en andlig natur; likaså saknas tro, hopp och eviga förvissningar. Ett av de stora problemen med det moderna livet är att människan tror sig vara alltför upptagen för att ha tid för andlig meditation och religiös andakt.
195:6.8 (2077.4) Materialismen reducerar människan till en själlös robot och förordnar henne enbart till en aritmetisk symbol som ges en hjälplös plats i den matematiska formeln för ett oromantiskt och mekanistiskt universum. Men varifrån kommer hela detta väldiga universum av matematik om det inte finns en Matematikens Mästare? Vetenskapen kan utbreda sig över materiens oförstörbarhet, men religionen bekräftar den mänskliga själens bevarande — den befattar sig med människornas upplevelse av andliga realiteter och eviga värden.
195:6.9 (2077.5) Dagens materialistiska sociolog observerar ett samhälle, sammanställer en rapport om det och lämnar människorna i den situation han fann dem. För nittonhundra år sedan var det några olärda galiléer som observerade hur Jesus gav sitt liv som ett andligt bidrag till människans inre erfarenhet, och gick sedan ut och vände upp och ned på hela romarriket.
195:6.10 (2077.6) Religiösa ledare begår emellertid ett stort misstag när de med medeltida trumpetstötar försöker kalla den moderna människan upp till andlig kamp. Religionen måste förse sig med nya och tidsenliga slagord. Varken demokrati eller något annat politiskt universalbotemedel kan ersätta andligt framåtskridande. Falska religioner kan representera en verklighetsflykt, men Jesus gjorde i sitt evangelium den dödliga människan bekänt med början på själva det andliga framåtskridandets eviga verklighet.
195:6.11 (2077.7) Att säga att sinnet ”uppkom” från materien förklarar ingenting. Om universum bara vore en mekanism och sinnet inte var skilt från materien skulle vi aldrig ha två avvikande tolkningar av någon observerad företeelse. Begreppen sanning, skönhet och godhet hör inte hemma vare sig i fysiken eller i kemin. En maskin kan inte veta, än mindre känna sanningen, hungra efter rättfärdighet och omhulda godhet.
195:6.12 (2077.8) Vetenskapen kan vara fysisk, men sinnet hos den vetenskapsman som urskiljer sanningen är genast övermateriellt. Materien känner inte sanningen, inte heller kan den älska barmhärtigheten eller fröjdas i andliga realiteter. Moraliska övertygelser som bygger på andlig upplysning och har sina rötter i människans erfarenhet är precis lika verkliga och tillförlitliga som matematiska slutledningar baserade på fysiska observationer, men på ett annat och högre plan.
195:6.13 (2077.9) Om människorna vore endast maskiner skulle de reagera någotsånär enhetligt på ett materiellt universum. Ingen individualitet, än mindre personlighet, skulle då finnas.
195:6.14 (2077.10) Det faktum att Paradisets absoluta mekanism finns i centrum av universernas universum, inom området för det Andra Ursprungets och Centrets obegränsade viljeverksamhet, garanterar för evigt att determinanterna inte är den enda lag som styr kosmos. Materialismen finns där, men den är inte allena rådande. Mekanismen finns där, men den är inte obegränsad. Determinismen finns där, men inte ensam.
195:6.15 (2078.1) Det finita universum som består av materia skulle till slut bli enhetligt och deterministiskt om det inte var för sinnets och andens kombinerade närvaro. Det kosmiska sinnets inflytande ingjuter ständigt spontanitet i även de materiella världarna.
195:6.16 (2078.2) Friheten eller initiativmöjligheten står inom varje område av tillvaron i direkt proportion till graden av andligt inflytande och graden av det kosmiska sinnets kontroll. I människans erfarenhet betyder det i vilken grad hon faktiskt gör ”Faderns vilja”, och därför, när du väl börjar söka Gud, är det ett avgörande bevis för att Gud redan har funnit dig.
195:6.17 (2078.3) En uppriktig strävan efter godhet, skönhet och sanning leder till Gud. Och varje vetenskaplig upptäckt visar att det finns både frihet och likformighet i universum. Upptäckaren var fri att göra upptäckten. Det uppdagade är verkligt och uppenbarligen likformigt; annars kunde det inte ha uppfattats som ett ting.
195:7.1 (2078.4) Hur dumt är det inte av den materiellt sinnade människan att låta sådana sårbara teorier som dem om ett mekanistiskt universum beröva henne de väldiga andliga resurser som den personliga erfarenheten av sann religion skänker. Fakta står aldrig i konflikt med verklig andlig tro; teorier kan göra det. Det vore bättre om vetenskapen ägnade sig åt att utrota vidskepelsen än att försöka kullkasta den religiösa tron — människans tro på andliga realiteter och gudomliga värden.
195:7.2 (2078.5) Vetenskapen bör göra materiellt för människan göra vad religionen gör för henne andligen: utsträcka livshorisonten och vidga hennes personlighet. Sann vetenskap kan inte ha något bestående gräl med sann religion. Den ”vetenskapliga metoden” är endast en intellektuell måttstock för att mäta materiella företeelser och fysiska prestationer. Men då den är materiell och helt intellektuell är den totalt oanvändbar vid utvärderingen av andliga realiteter och religiösa upplevelser.
195:7.3 (2078.6) Den nutida mekanisten är inkonsekvent däri, att om detta bara var ett materiellt universum och människan bara en maskin, då skulle människan vara totalt oförmögen att uppfatta sig själv som en sådan maskin, och likaså vore denna maskinmänniska helt omedveten om det faktum att det existerar ett sådant materiellt universum. Den mekanistiska vetenskapen har i sin materialistiska bestörtning och förtvivlan underlåtit att inse det faktum att vetenskapsmannen, vars övermateriella insikt formulerar dessa felaktiga och motsägelsefulla uppfattningar om ett materialistiskt universum, har ett andebebott sinne.
195:7.4 (2078.7) De eviga och infinita paradisvärdena sanning, skönhet och godhet finns gömda inom de fakta som företeelserna i tidens och rymdens universer representerar. Men det fordras ett trons öga hos en av anden född dödlig för att upptäcka och urskilja dessa andliga värden.
195:7.5 (2078.8) Det andliga framskridandets realiteter och värden är inte någon ”psykologisk projektion” — endast en förskönad dagdröm i det materiella sinnet. Sådana ting är andliga prognoser från Riktaren i människans inre, från Guds ande som bor i människans sinne. Låt inte ert sysslande med de rön som svagt har skymtat fram om ”relativiteten” störa era uppfattningar om Guds evighet och infinitet. Gör inte heller misstaget att ni i all er begäran att få uttrycka jaget underlåter att se till att Riktaren kommer till uttryck, manifestationen av ert verkliga och bättre jag.
195:7.6 (2079.1) Om detta bara var ett materiellt universum skulle den materiella människan aldrig kunna nå fram till begreppet om en sådan uteslutande materiell tillvaros mekanistiska karaktär. Själva detta mekanistiska begrepp om universum är i sig ett icke-materiellt sinnesfenomen, och allt sinne är av icke-materiellt ursprung oavsett hur grundligt materiellt betingat och mekanistiskt kontrollerat det kan förefalla.
195:7.7 (2079.2) Den delvis utvecklade sinnesmekanismen hos den dödliga människan är inte överbegåvad med konsekvens och visdom. Människans inbilskhet vinner ofta över hennes förnuft och skingrar sig undan hennes logik.
195:7.8 (2079.3) Själva pessimismen hos den mest pessimistiska materialist är i sig själv ett tillräckligt bevis på att pessimistens universum inte är helt materiellt. Både optimism och pessimism är uppfattningsreaktioner i ett sinne medvetet om såväl värden som fakta. Om universum verkligen var sådant som materialisten anser det vara, skulle det hos maskinmänniskan inte finnas någon som helst medveten insikt om själva detta faktum. Utan ett medvetande om begreppet värden i det av anden födda sinnet, skulle människan omöjligtvis kunna uppfatta universummaterialismens faktum och universumdriftens mekanistiska företeelse. En maskin kan inte vara medveten om arten eller värdet av en annan maskin.
195:7.9 (2079.4) En mekanistisk filosofi om livet och universum kan inte vara vetenskaplig, ty vetenskapen erkänner och befattar sig endast med material och fakta. Filosofin är ofrånkomligt övervetenskaplig. Människan är ett av naturens materiella fakta, men hennes liv är en företeelse som överstiger naturens materiella nivåer i och med att det ådagalägger sinnets kontrollegenskaper och andens kreativa kvaliteter.
195:7.10 (2079.5) Människans uppriktiga strävan att bli mekanist är ett uttryck för det tragiska fenomenet att denna människa gör ett fåfängt försök att begå intellektuellt och moraliskt självmord. Men hon kan inte göra det.
195:7.11 (2079.6) Om universum bara vore materiellt och människan bara en maskin skulle det inte finnas någon vetenskap som gav vetenskapsmannen frimodigheten att postulera denna mekanisering av universum. Maskiner kan inte mäta, klassificera eller evaluera sig själva. Ett sådant vetenskapligt arbete kan utföras endast av någon entitet med högre status än en maskin.
195:7.12 (2079.7) Om universums verklighet bara är en enda väldig maskin, då måste människan befinna sig utanför universum och skilt från det för att kunna inse ett sådant faktum och bli medveten om insikten om en sådan evaluering.
195:7.13 (2079.8) Om människan bara är en maskin, med hjälp av vilken metod kommer hon då till att tro eller hävda att hon vet att hon bara är en maskin? Upplevelsen av självmedveten värdering av ens eget jag är aldrig blott en maskins egenskap. En övertygad mekanist som är medveten om sig själv är det bästa möjliga bemötandet av mekanismen. Om materialismen vore ett faktum kunde det inte finnas någon mekanist medveten om sig själv. Det är också sant att man först måste vara en moralisk person innan man kan begå omoraliska handlingar.
195:7.14 (2079.9) Själva materialismen som påstående innebär att det finns ett övermateriellt medvetande i det sinne som tar sig till att hävda sådana dogmer. En mekanism kan förfalla men den kan aldrig göra framsteg. Maskiner varken tänker, skapar, drömmer, gör sig ambitioner, idealiserar, hungrar efter sanning eller törstar efter rättfärdighet. De motiverar inte sitt liv med en passion att tjäna andra maskiner, och de väljer inte som mål för sitt eviga framåtskridande det sublima värv som ligger i att finna Gud och sträva efter att bli lik honom. Maskiner är aldrig intellektuella, emotionella, estetiska, etiska, moraliska eller andliga.
195:7.15 (2079.10) Konsten är ett bevis på att människan inte är mekanistisk, men den bevisar inte att hon andligen är odödlig. Konsten är de dödligas morontia, det fält som ligger mellan människan som materiellt väsen och människan som andligt väsen. Poesin är en strävan att fly från materiella realiteter till andliga värden.
195:7.16 (2080.1) I en högtstående civilisation humaniserar konsten vetenskapen, medan den i sin tur förandligas av sann religion — insikt om andliga och eviga värden. Konsten representerar en mänsklig och tid-och-rum omfattande evaluering av verkligheten. Religionen är en gudomlig omfamning av kosmiska värden och innebär ett evigt framåtskridande i den andliga uppstigningen och expansionen. Tidens konst blir farlig bara när den är blind för de gudomliga mönstrens andliga kriterier vilka evigheten återspeglar som tidens verklighetsskuggor. Den sanna konsten är en effektiv manipulering av de materiella tingen i livet. Religionen är en förädlande omformning av livets materiella fakta, och den upphör aldrig att göra en andlig evaluering av konsten.
195:7.17 (2080.2) Hur dumt att tänka sig att en robot skulle kunna utarbeta en automatistisk filosofi, och hur löjligt att tro att den skulle ta sig till att formulera en sådan uppfattning om andra robotar, om sina medrobotar!
195:7.18 (2080.3) Varje vetenskaplig tolkning av det materiella universum är värdelös om den inte sörjer för ett behörigt erkännande av vetenskapsmannen. Ingen uppskattning av konsten är äkta om inte konstnären får sin del av erkänslan. Ingen evaluering av moralen har något värde om den inte också inkluderar moralens utövare. Inget erkännande som gäller filosofin är uppbyggande om det ignorerar filosofen, och religionen kan inte existera utan en verklig erfarenhet hos religionsutövaren, som i och genom själva denna erfarenhet försöker finna Gud och lära känna honom. Likaså är universernas universum utan betydelse åtskilt från JAG ÄR, den infinita Gud som skapade det och oupphörligt förvaltar det.
195:7.19 (2080.4) Mekanister — humanister — tenderar att driva med de materiella strömmarna. Idealister och andeister vågar använda sina åror intelligent och kraftfullt för att påverka energiströmmarnas till synes rent materiella lopp.
195:7.20 (2080.5) Vetenskapen lever av sinnets matematik, musiken uttrycker känslornas tempo. Religionen är själens andliga rytm i tid-rymd-harmoni med Infinitetens högre och eviga melodiutformningar. Den religiösa erfarenheten i människans liv är något som verkligen är övermatematiskt.
195:7.21 (2080.6) I språket är det alfabetet som representerar materialismens mekanism, medan orden som uttrycker betydelsen i tusende tankar, storslagna idéer och nobla ideal — om kärlek och hat, om feghet och mod — representerar sinnets prestationer inom ramen definierad av både materiella och andliga lagar, dirigerad av den personlighetens vilja och begränsad av den givna situationens inverkande faktorer.
195:7.22 (2080.7) Universum är inte likt de lagar, mekanismer och likformigheter som vetenskapsmannen upptäcker och som han kommer att betrakta som vetenskap, utan snarare likt den vetgiriga, tänkande, väljande, skapande, kombinerande och särskiljande vetenskapsmannen som på detta sätt observerar företeelserna i universum och klassificerar de matematiska fakta som är inbyggda i de mekanistiska faserna av skapelsens materiella sida. Inte heller är universum likt konstnärens konst, utan snarare likt den stävande, drömmande, aspirerande och avancerande konstnären som söker överskrida de materiella tingens värld i en strävan att nå ett andligt mål.
195:7.23 (2080.8) Det är vetenskapsmannen, inte vetenskapen, som uppfattar verkligheten i ett universum av energi och materia under framskridande utveckling. Det är konstnären, inte konsten, som demonstrerar existensen av den flyktiga morontiavärlden mellan den materiella tillvaron och den andliga friheten. Det är religionsutövaren, inte religionen, som bevisar existensen av de andliga realiteter och gudomliga värden som man möter under evighetens lopp.
195:8.1 (2081.1) Ännu efter att materialismen och mekanismen mer eller mindre har besegrats kommer den förödande inverkan från det tjugonde århundradets sekularism att fortsättningsvis fördärva den andliga erfarenheten hos miljoner intet ont anande själar.
195:8.2 (2081.2) Den moderna sekularismen har uppammats av två världsvida inflytelser. Sekularismens fader var den trångsynta och gudlösa inställningen hos det nittonde och tjugonde århundradets så kallade vetenskap — den ateistiska vetenskapen. Moder till den nutida sekularismen var den totalitära medeltida kristna kyrkan. Sekularismen uppkom som en stigande protest mot den institutionaliserade kristna kyrkans nästan fullständiga dominans av västerlandets civilisation.
195:8.3 (2081.3) Vid tillkomsten av denna uppenbarelse är det förhärskande intellektuella och filosofiska klimatet som präglar både det europeiska och amerikanska livet avgjort sekulärt — humanistiskt. I trehundra år har det västerländska tänkesättet blivit allt mer sekulariserat. Religionen har mer och mer blivit ett nominellt inflytande, till stor del ett rituellt utförande. Majoriteten av bekännande kristna i den västerländska civilisationen är faktiskt omedvetet sekularister.
195:8.4 (2081.4) Det behövdes en stor kraft, en mäktig inflytelse, för att befria tänkandet och levnadssätet hos västerlandets folk från den totalitära kyrkliga dominansens kvävande grepp. Sekularismen sprängde förvisso den kyrkliga kontrollens bojor, och nu hotar den i sin tur att etablera en ny och gudlös typ av herravälde över den nutida människans hjärta och sinne. Den tyranniska och diktatoriska politiska staten är en direkt avkomma till den vetenskapliga materialismen och den filosofiska sekularismen. Sekularismen har knappt hunnit befria människan från den institutionaliserade kyrkans dominans förrän den säljer henne till en slavisk bundenhet under den totalitära staten. Sekularismen befriar människan från det kyrkliga slaveriet bara för att lura in henne i det politiska och ekonomiska slaveriets tyranni.
195:8.5 (2081.5) Materialismen förnekar Gud, sekularismen helt enkelt ignorerar honom; åtminstone var detta den tidigare inställningen. Under senare tid har sekularismen intagit en mer militant hållning och dristat sig till att träda i stället för religionen, vars totalitära slaveri den en gång bekämpade. Sekularismen i det tjugonde århundradet tenderar att hävda att människan inte behöver Gud. Men akta er! Denna gudlösa samhällsfilosofi kommer bara att leda till oro, fiendskap, förtvivlan, krig och världsomfattande förödelse.
195:8.6 (2081.6) Sekularismen kan aldrig medföra fred för mänskligheten. Ingenting kan ersätta Gud i människans samhälle. Men se upp! Var inte snabba i att ge bort de välgörande vinningarna från det sekulära upproret mot den kyrkliga totalitarismen. Civilisationen i västländerna åtnjuter idag många friheter och förmåner till följd av den sekulära revolten. Sekularismens stora misstag var detta: när sekularisterna revolterade mot den religiösa auktoritetens nästan totala kontroll över folks liv, och sedan de hade vunnit frigörelse från detta kyrkliga tyranni, gick de vidare och inledde ett uppror mot Gud själv — ibland i tysthet, ibland öppet.
195:8.7 (2081.7) Det är den sekularistiska revolten ni har att tacka för den amerikanska industrialismens förbluffande kreativitet och det enastående materiella framåtskridandet i den västerländska civilisationen, och därför att den sekularistiska revolten gick för långt och förlorade Gud och sann religion ur sikte, fick man också en oförutsedd skörd i form av världskrig och internationell oro.
195:8.8 (2081.8) Det är inte nödvändigt att offra tron på Gud för att njuta välsignelserna av nutidens sekularistiska revolt: tolerans, socialtjänster, demokratiskt styre och medborgarrättigheter. Det var inte nödvändigt för sekularisterna att ställa sig på kollisionskurs med den sanna och verkliga religionen för att främja vetenskapen och förbättra utbildningen.
195:8.9 (2082.1) Men sekularismen är inte den enda föräldern till alla dessa nyvunna förbättringar av livskvaliteten. Det tjugonde århundradets landvinningar framspringer inte bara från vetenskapen och sekularismen utan också de obemärkta och föga erkända andliga inflytelserna av Jesus från Nasarets liv och läror.
195:8.10 (2082.2) Utan Gud, utan religion, kan den vetenskapliga sekularismen aldrig samordna sina krafter, finna harmoni mellan sina divergerande och rivaliserande intressen, folkslag och nationalistiska idéer. Detta sekularistiska samhälle är, trots sina oöverträffade materiella vinningar, långsamt i färd med att upplösas. Den främsta sammanhållande kraften, som motverkar den upplösning som antagonismen orsakar, är nationalism - och nationalismen är det främsta hindret för världsfred.
195:8.11 (2082.3) Sekularismens inneboende svaghet är att den överger etik och religion till förmån för politik och makt. Man kan helt enkelt inte etablera broderskap mellan människorna om man samtidigt frånser eller förnekar Guds faderskap.
195:8.12 (2082.4) Sekulär social och politisk optimism är en illusion. Utan Gud leder varken fri- och rättigheter eller egendom och välstånd till fred.
195:8.13 (2082.5) En fullständig sekularisering av vetenskap, utbildning, näringsliv och samhälle kan endast leda till katastrof. Under den första tredjedelen av det tjugonde århundradet dödade urantiaborna fler människor än vad som dittills hade dödats under hela den kristna epoken. Och detta är bara början på materialismens och sekularismens gruvliga skörd; ännu mer fruktansvärd förödelse är att vänta.
195:9.1 (2082.6) Förbise inte värdet av ert andliga arv, den flod av sanning som rinner ned genom århundradena även till materialismens och sekularismens ofruktsamma tider. I alla era värdiga försök att befria er från gångna tidsåldrars vidskepliga trosföreställningar glöm inte att hålla fast vid den eviga sanningen. Men var tålmodiga! När det nuvarande upproret mot vidskepelsen är över kommer sanningarna i Jesu evangelium att leva kvar för att i all sin härlighet lysa upp en ny och bättre väg.
195:9.2 (2082.7) Den förhednigade och samhällsanpassade kristendomen har emellertid behov av ny kontakt med Jesu okomprometterade förkunnelse; den försmäktar av brist på en ny syn på Mästarens liv på jorden. En ny och mer fullständig uppenbarelse av Jesu religion skall ofrånkomligt erövra ett rike av materialistisk sekularism och omstörta ett en världsinflytande av mekanistisk naturalism. Urantia skälver nu på själva tröskeln till en av dess mest häpnadsväckande och spännande epoker av social omställning, moraliskt uppvaknande och andlig upplysning.
195:9.3 (2082.8) Jesu förkunnelse, även om den blev starkt modifierad, överlevde både sin egen samtids mysteriekulter och de mörka århundradenas okunskap och vidskepelse, och redan nu håller den långsamt på att segra över materialismen, mekanismen och sekularismen i det tjugonde århundradet. En sådan tid av stor prövning och hotande nederlag är alltid en tid av stor uppenbarelse.
195:9.4 (2082.9) Religionen behöver verkligen nya ledare, andliga män och kvinnor som vågar sätta sin tillit enbart till Jesus och hans ojämförliga förkunnelse. Om kristendomen framhärdar i att försumma sin andliga mission medan den fortsätter att sysselsätta sig med sociala och materiella problem, måste den andliga renässansen invänta ankomsten av dessa nya lärare i Jesu religion, vilka uteslutande kommer att ägna sig åt människornas andliga förnyelse. Och sedan tillhandahåller dessa av anden födda själar snabbt det ledarskap och den inspiration som behövs för världens sociala, moraliska, ekonomiska och politiska omorganisering.
195:9.5 (2083.1) Den moderna tiden kommer inte att acceptera en religion som motsäger fakta och som inte harmoniserar med samtidens högsta uppfattningar om sanning, skönhet och godhet. Tiden är inne för en nyupptäckt av de sanna och ursprungliga grundpelarna för dagens förvrängda och komprometterade kristendom — Jesu verkliga liv och förkunnelse.
195:9.6 (2083.2) Den primitiva människan levde ett liv i vidskeplig bundenhet till religiös fruktan. Civiliserade nutidsmänniskor avskräcks av tanken på att underkasta sig starka religiösa övertygelser. Den tänkande människan har alltid varit rädd för att hållas fången av en religion. När en stark och gripande religion hotar att dominera henne försöker hon alltid att rationaliserande förklara, traditionalisera och institutionalisera den, i hopp om att därmed vinna kontroll över den. Med ett sådant förfarande blir även en uppenbarad religion något människogjort och människodominerat. Moderna män och kvinnor undviker Jesu religion därför att de är rädda för vad den kommer att göra för dem — och med dem. Och alla sådana rädslor är väl grundade. Jesu religion dominerar och omvandlar sannerligen sina egna troende, fordrar att människorna ägnar sina liv åt att söka vetskap om vad som är den himmelske Faderns vilja och kräver att livsenergierna helgas åt ett osjälviskt tjänande av människornas broderskap.
195:9.7 (2083.3) Själviska män och kvinnor vill helt enkelt inte betala ett sådant pris ens för den största andliga skatt som någonsin har erbjudits den dödliga människan. Först när människan har blivit tillräckligt desillusionerad av de sorgliga besvikelser som följer på själviskhetens dåraktiga och bedrägliga strävanden, och sedan hon har upptäckt hur ofruktsam den formaliserade religionen är, först då är hon villig att helhjärtat vända sig till rikets evangelium, Jesus från Nasarets religion.
195:9.8 (2083.4) Världen behöver mer förstahandsreligion. Även kristendomen — den bästa av det tjugonde århundradets religioner — är inte bara en religion om Jesus utan också en religion som människor i så stor utsträckning upplever förmedlad i andra hand. De tar emot sin religion helt sådan som den ges dem av deras accepterade religionslärare. Vilket uppvaknande skulle inte världen erfara om den bara kunde se Jesus så som han verkligen levde på jorden och få förstahandskunskap om hans livgivande förkunnelse! Beskrivande ord om något vackert kan inte entusiasmera så som att faktiskt se det; inte heller kan orden i trossatser inspirera människors själar så som upplevelsen av att känna Guds närvaro. Men en förväntansfull tro håller alltid hoppets dörr i människans själ öppen för att släppa in de eviga andliga realiteterna i form av gudomliga värden från världarna bortom.
195:9.9 (2083.5) Kristendomen har understått sig att sänka sina ideal inför utmaningen från människans girighet, krigsgalenskap och maktlystnad. Men Jesu religion står som den obefläckade och allt överstigande andliga maningen, som kallar på det bästa som finns hos människan att höja sig över alla dessa arv från djurens utveckling och genom nåd uppnå den sanna mänskliga ödesbestämmelsens moraliska höjder.
195:9.10 (2083.6) Kristendomen hotas av en långsam död på grund av sin formalism, överorganisation, intellektualism och andra icke-andliga trender. Den moderna kristna kyrkan är inte det broderskap av dynamiska troende som Jesus gav i uppdrag att kontinuerligt sörja för den andliga omvandlingen av varje ny generation av människosläktet.
195:9.11 (2083.7) Den så kallade kristendomen har blivit både en social och kulturell rörelse såväl som ett religiöst trossystem och bruk. Den nutida kristendomens vattendrag har fått tillskott från mången forntida hednisk sumpmark och månget barbariskt moras. Vattnen från många forna kulturers flodområden får sitt utlopp i denna nutida kulturström likväl som vattnen från de galileiska högländerna vilka förmodas vara dess enda källa.
195:10.1 (2084.1) Kristendomen har förvisso gjort denna värld en stor tjänst, men det som nu mest behövs är Jesus. Världen har behov av att få se Jesus levande igen på jorden i erfarenheten hos de av anden födda dödliga som effektivt uppenbarar Mästaren för alla människor. Det är fåfängt att tala om ett återupplivande av urkristendomen; ni måste gå vidare från var ni nu befinner er. Den moderna kulturen måste bli andligen döpt med en ny uppenbarelse om Jesu liv och upplyst med en ny förståelse av hans evangelium om evig frälsning. När Jesus på detta sätt upplyfts drar han alla människor till sig. Jesu lärjungar bör vara mer än erövrare, rentav överflödande källor till inspiration och ett bättre liv för alla människor. Religionen är endast en form av upphöjd humanism tills den görs gudomlig genom upptäckten av Guds närvaro i ens personliga erfarenhet.
195:10.2 (2084.2) Det vackra och det sublima, det mänskliga och det gudomliga, det enkla och det unika i Jesu liv på jorden ger en så slående och tilltalande bild av människofrälsande och gudsuppenbarande att den effektivt borde hindra teologer och filosofer i alla tider från att våga formulera trossatser och skapa teologiska system som medför andligt slaveri utav en sådan transcendent utgivning av Gud i människogestalt. I Jesus frambringade universum en dödlig människa hos vilken kärlekens ande segrade över de materiella hindren i tiden och övervann det fysiska ursprungets faktum.
195:10.3 (2084.3) Kom alltid ihåg att Gud och människan behöver varandra. De är ömsesidigt nödvändiga för varandra för fullständig och slutlig uppnåelse av evig personlighetserfarenhet i universumfinalitetens gudomliga ödesbestämmelse.
195:10.4 (2084.4) ”Guds rike är inom er” var antagligen det största uttalande som Jesus någonsin gjorde, näst efter kungörelsen att hans Fader är en levande och kärleksfull ande.
195:10.5 (2084.5) När det gäller att vinna själar för Mästaren är det inte den första milen av tvång, plikt och konvention som omformar människan och hennes värld, utan snarare den andra milen av otvunget tjänande och frihetsälskande hängivelse som utmärker en äkta Jesu lärjunge när han sträcker ut sin hand för att med kärlek ta tag i sin broder och under andlig vägledning föra honom fram mot det högre och gudomliga målet för den dödliga tillvaron. Även nu vandrar kristendomen villigt den första milen, men mänskligheten försmäktar och stapplar fram i moraliskt mörker därför att det finns så få som är äkta andra-milare — så få bekännande anhängare till Jesus som verkligen lever och älskar så som han lärde sina lärjungar att leva, älska och tjäna.
195:10.6 (2084.6) Kallelsen till äventyret att bygga ett nytt och omdanat människosamhälle genom den andliga pånyttfödelsen av Jesu brödrasamfund i gudsriket som medel, borde få alla som tror på honom att skälva av spänning så som människor inte har hänförts sedan tiden då några av dem vandrade omkring på jorden som hans köttsliga följeslagare.
195:10.7 (2084.7) Inget samhällssystem och ingen politisk regim som förnekar Guds realitet kan bidra på ett konstruktivt och bestående sätt till att föra människans civilisation framåt. Men kristendomen, så som den idag är uppsplittrad och sekulariserad, utgör det största enskilda hindret för civilisationen att utvecklas vidare; särskilt gäller detta för Orienten.
195:10.8 (2084.8) Klerikalism är nu och för alltid oförenlig med den levande tron, växande anden och förstahandserfarenheten hos Jesu troskamrater i broderskapet mellan människorna inom himmelrikets andliga samfund. Den berömvärda önskan att bevara traditioner från tidigare vinningar leder ofta till ett försvar för urvuxna system av gudsdyrkan. Den välmenade önskan att omhulda uråldriga tankesystem förhindrar effektivt främjandet av nya och lämpliga medel och metoder avsedda att tillfredsställa den andliga längtan i det expanderande och avancerande sinnet hos den moderna människan. Likaså står de kristna kyrkorna i det tjugonde århundradet som stora men helt omedvetna hinder för den omedelbara spridningen av det verkliga evangeliet — Jesus från Nasarets förkunnelse.
195:10.9 (2085.1) Många uppriktiga personer som med glädje skulle ställa sig lojala till evangeliets Kristus finner det mycket svårt att stödja en kyrka som uppvisar så litet av andan i hans liv och förkunnelse och som de felaktigt har blivit lärda att han grundade. Jesus grundade inte den så kallade kristna kyrkan, men han har på alla sätt förenliga med hans natur främjat den som det bästa existerande uttrycket för hans livsverk på jorden.
195:10.10 (2085.2) Om den kristna kyrkan bara hade mod att omfatta Mästarens program skulle tusende till synes likgiltiga ungdomar strömma till för att engagera sig i ett sådant andligt företag, och de skulle inte tveka att gå hela vägen igenom med detta stora äventyr.
195:10.11 (2085.3) Kristendomen hotas allvarligt av den dom som kommer till uttryck i ett av dess egna slagord: ”Ett hus som råkar i strid med sig själv kan inte bestå.” Den icke-kristna delen av världen kommer knappast att kapitulera för en kristendom uppdelad i sekter. Den levande Jesus är det enda hoppet om ett möjligt enande av kristendomen. Den sanna kyrkan — det samfund som bildas av Jesus-broderskapet — är osynlig, andlig, och kännetecknas av enhet, inte nödvändigtvis av likformighet. Likformighet är kännetecknet för den fysiska världen som är av mekanistisk art. Andlig enhet är frukten av trossamhörighet med den levande Jesus. Den synliga kyrkan borde vägra att längre hindra framåtskridandet för rikets osynliga och andliga brödrasamfund. Detta brödrasamfund är bestämt att bli en levande organism i motsats till en institutionaliserad social organisation. Brödrasamfundet kan mycket väl använda sig av sådana sociala organisationer men får inte ersättas av dem.
195:10.12 (2085.4) Men inte ens det tjugonde århundradets kristendom bör föraktas. Den är en produkt av sammanfattningen av den moraliska genialiteten hos många folkslags gudsmedvetna människor under många tidsåldrar, och den har verkligen varit en av de största krafterna i det godas tjänst på jorden; därför borde ingen människa ta lätt på den, trots dess medfödda och förvärvade brister. Kristendomen lyckas fortfarande röra tänkande människors sinne med mäktiga moraliska känslor.
195:10.13 (2085.5) Men det finns ingen ursäkt för kyrkans inblandning i handel och politik. Sådana oheliga allianser är ett flagrant förräderi av Mästaren. De äkta sanningsälskarna glömmer inte lätt att denna mäktiga institutionaliserade kyrka ofta har dristat sig till att kväva en nyfödd tro och förfölja sanningsbärare som råkade uppträda i en icke-renlärig dräkt.
195:10.14 (2085.6) Det är blott alltför sant att en sådan kyrka inte skulle ha fortbestått om det inte hade funnits människor i världen som föredrog en gudsdyrkan av sådant slag. Många andligt slöa själar önskar sig en uråldrig och auktoritativ religion fylld av ritual och heliga traditioner. Människans utveckling och det andliga framåtskridandet är knappast tillräckliga för att få alla människor att reda sig utan en religiös auktoritet. Rikets osynliga brödraskap kan mycket väl inkludera dessa familjegrupper av olika samhälls- och temperamentsklasser om medlemmarna bara är villiga att verkligen bli Guds andeledda söner. Men i detta Jesu brödraskap finns det plats varken för sekteristisk rivalisering, bitterhet mellan grupperna eller för självutnämnd moralisk överlägsenhet eller andlig ofelbarhet.
195:10.15 (2086.1) Dessa olika grupperingar av kristna kan tjäna till att hysa talrika skilda typer av potentiella troende bland de olika folken i den västra civilisationen, men en sådan uppdelning av kristendomen utgör en allvarlig svaghet när kristendomen försöker föra Jesu evangelium till Orientens folk. Dessa raser förstår ännu inte att det finns en Jesu religion, skilt från och något avvikande från kristendomen, som mer och mer har blivit en religion om Jesus.
195:10.16 (2086.2) Det stora hoppet för Urantia ligger i den möjligheten att en ny uppenbarelse om Jesus med en ny och vidgad presentation av hans frälsande budskap skulle andligen förena i kärleksfull tjänst de talrika familjerna bland hans nuvarande bekännande anhängare.
195:10.17 (2086.3) Även den sekulariserade utbildningen kunde vara till hjälp i denna stora andliga renässans om det fäste mer uppmärksamhet vid uppgiften att lära de unga hur man engagerar sig i att planlägga livet och utveckla karaktären. Ändamålet med all utbildning borde vara att fostra och främja det suprema syftet med livet, nämligen utvecklandet av en majestätisk och välbalanserad personlighet. Det finns stort behov av en undervisning som betonar moralisk disciplin i stället för en överdriven tillfredsställelse av de egna behoven. På en sådan grund kan religionen bidra med sitt andliga incitament till att vidga och berika det jordiska livet, rentav till att trygga och förhöja det eviga livet.
195:10.18 (2086.4) Kristendomen är en improviserad religion, och därför måste den köra på låg växel. Andliga prestationer på hög växel måste vänta på den nya uppenbarelsen av Jesu verkliga religion och på ett mer allmänt accepterande av den. Men kristendomen är en mäktig religion när man betänker att de alldagliga lärjungarna till en korsfäst snickare satte i rörelse de läror som på trehundra år erövrade den romerska världen och sedan fortsatte med att segra över barbarerna som hade störtat Rom. Denna samma kristendom erövrade — upptog och upphöjde — hela flödet av hebreisk teologi och grekisk filosofi. Sedan när denna kristna religion i över tusen år hade legat i koma till följd av en överdos av mysterier och hedendom, väckte den sig själv till liv och praktiskt taget återerövrade hela västvärlden. Kristendomen innehåller tillräckligt med Jesu förkunnelse för att göra den odödlig.
195:10.19 (2086.5) Om kristendomen bara kunde fatta mer av vad Jesus lärde skulle den kunna göra så mycket mer för att hjälpa den moderna människan att lösa sina nya och allt mer invecklade problem.
195:10.20 (2086.6) Kristendomen lider under ett stort handikapp därför att den av alla tänkande människor i världen har blivit identifierad som en del av den västra civilisationens samhällssystem, näringsliv och moralnormer; och således har kristendomen ovetandes tyckts stå för och gynna ett samhälle som vacklar under skuldbördan av att tolerera vetenskap utan idealism, politik utan principer, välstånd utan arbete, nöjesnjutning utan återhållsamhet, kunskap utan karaktär, makt utan samvete och näringsverksamhet utan moral.
195:10.21 (2086.7) Den moderna kristendomens hopp ligger däri, att den skulle upphöra att stödja samhällssystemen och näringslivets verksamhetsprinciper i den västra civilisationen medan den ödmjukt böjer sig inför det kors den så tappert höjer till skyarna, för att där på nytt av Jesus från Nasaret höra de största sanningar som den dödliga människan någonsin kan få höra — det levande evangeliet om Guds faderskap och människans broderskap.
Urantiaboken
Kapitel 196
196:0.1 (2087.1) JESUS hade en ädel och helhjärtad tro på Gud. Han upplevde de vanliga med- och motgångarna i de dödligas tillvaro, men han tvivlade aldrig i religiöst avseende på Guds omsorg och ledning. Hans tro hade vuxit fram av den insikt som föddes av den gudomliga närvarons aktivitet, Riktaren i hans inre. Hans tro var varken traditionell eller bara intellektuell; den var helt personlig och rent andlig.
196:0.2 (2087.2) Människan Jesus såg Gud som helig, rättfärdig och stor såväl som sann, vacker och god. Alla dessa gudomlighetens attribut fokuserade han i sitt sinne som ”den Himmelske Faderns vilja”. Jesu Gud var på samma gång ”Israels Helige” och ”den levande och kärleksfulle Fadern i himlen”. Begreppet om Gud som en Fader uppkom inte med Jesus, men han förädlade och upphöjde denna idé till en sublim erfarenhet genom att ernå en ny uppenbarelse av Gud och genom att förkunna att varje dödlig varelse är ett barn till denne kärlekens Fader, en Guds son.
196:0.3 (2087.3) Jesus klamrade sig inte fast vid sin tro på Gud såsom en kämpande själ i krig mot universum och i kamp på liv och död mot en fientlig och syndig värld. Han tydde sig inte till tron bara för att få tröst mitt i alla svårigheter eller för lindring och lättnad när förtvivlan hotade; tron var inte bara en illusorisk kompensation för livets obehagliga realiteter och sorger. Ställd inför alla de naturliga svårigheterna och timliga motsättningarna i den dödliga tillvaron upplevde han det lugn som en suprem och obestridlig tillit till Gud ger, och han kände den enorma hänförelsen och väldiga inspirationen av att i tro leva som inför den himmelske Fadern. Denna segerrika tro var en levande erfarenhet av faktisk andeuppnåelse. Jesu stora bidrag till värdena i människans erfarenhet var inte att han uppenbarade så många nya idéer om Fadern i himlen, utan snarare att han på ett så storartat och mänskligt sätt demonstrerade en ny och högre form av levande tro på Gud. Aldrig i någon enda dödligs liv i någon av världarna i detta universum, har Gud någonsin blivit en sådan levande realitet som han blev i det människoliv som Jesus från Nasaret levde.
196:0.4 (2087.4) I Mästarens liv på Urantia finner denna värld, och alla andra världar i den lokala skapelsen, ett nytt och högre slags religion, en religion baserad på personliga andliga relationer med den Universelle Fadern och helt bekräftad av den äkta personliga erfarenhetens suprema auktoritet. Denna levande tro hos Jesus var mer än en intellektuell begrundan och den var ingen mystisk betraktelse.
196:0.5 (2087.5) Teologin kan fixera, formulera, definiera och dogmatisera tron, men i Jesu liv som människa var tron personlig, levande, ursprunglig, spontan och rent andlig. Denna tro var inte vördnad för traditionen eller bara en intellektuell trosföreställning som han höll för att vara en helig trossats, utan i stället en sublim erfarenhet och en djup övertygelse som höll honom i ett tryggt grepp. Hans tro var så verklig och allomfattande att den absolut sopade undan varje andligt tvivel och effektivt tillintetgjorde varje motstridande längtan. Ingenting förmådde slita loss honom från den andliga förankring som denna brinnande, sublima och orubbliga tro gav. Även inför ett synbarligt nederlag eller mitt i våndan över besvikelser och en överhängande förtvivlan stod han lugnt i den gudomliga närvaron fri från fruktan och fullt medveten om sin andliga oövervinnlighet. Jesus stärktes av förvissningen om att han hade en orubblig tro, och i var och en av livets prövningar visade han ofelbart en obetingad trohet mot Faderns vilja. Denna ypperliga tro lät sig inte rubbas ens av det grymma och förkrossande hotet om en skändlig död.
196:0.6 (2088.1) Hos ett religiöst geni leder den starka andliga tron så ofta direkt till en katastrofal fanatism, till en uppförstoring av det religiösa egot, men så förhöll det sig inte med Jesus. Han påverkades inte ogynnsamt i sitt praktiska liv av sin osedvanliga tro och uppnådda andenivå, ty denna andliga upphöjelse var ett helt omedvetet och spontant själsligt uttryck för hans personliga erfarenhet av Gud.
196:0.7 (2088.2) Den alltuppslukande och okuvliga andliga tron hos Jesus blev aldrig fanatisk, ty den försökte aldrig få övertaget över hans välbalanserade intellektuella omdömen om de proportionella värdena i praktiska och alldagliga sociala, ekonomiska och moraliska livssituationer. Människosonen var en ypperligt enad mänsklig personlighet. Han var en fullkomligt utrustad gudomlig varelse. Han var också storartat samordnad som en kombinerad mänsklig och gudomlig varelse som verkade på jorden som en enda personlighet. Alltid samordnade Mästaren sin själsliga tro med de visdomsvärderingar som byggde på mogen erfarenhet. Personlig tro, andligt hopp och moralisk hängivenhet korrelerades alltid i en ojämförlig religiös enighet av harmonisk förbindelse med den klara insikten om hur verkliga och heliga alla mänskliga lojalitetsförpliktelser var — personlig ära, familjekärlek, religiösa påbud, sociala plikter och ekonomiska nödvändigheter.
196:0.8 (2088.3) Jesu tro såg alla andliga värden som något man finner i Guds rike; därför sade han: ”Sök först himmelriket.” Jesus såg ”Guds vilja” uppnådd och uppfylld i den avancerade och idealiska gemenskapen i Guds rike. Själva kärnan i den bön han lärde sina lärjungar var: ”Må ditt rike komma; må din vilja ske.” Sedan han sålunda hade bildat sig uppfattningen om riket som något som innefattar Guds vilja, hängav han sig åt att förverkliga det med häpnadsväckande förmåga att glömma sig själv och med gränslös entusiasm. Men under hela hans intensiva mission och hela hans ovanliga liv visade sig aldrig något av fanatikerns raseri eller den religiösa egocentrikerns ytliga svammel.
196:0.9 (2088.4) Hela Mästarens liv var konsekvent bestämt av denna levande tro, denna sublima religiösa erfarenhet. Denna andliga inställning dominerade helt hans tankar och känslor, hans tros- och böneliv, hans undervisning och förkunnelse. Denna sonens personliga tro på vissheten och tryggheten i den himmelske Faderns ledning och beskydd försåg hans unika liv med en djupgående utrustning av andlig verklighet. Likväl, fastän denne galilé, Guds galilé, var djupt medveten om sin nära förbindelse med det gudomliga, svarade han genast när han tilltalades som gode lärare: ”Varför kallar du mig god?” Ställda inför en sådan lysande förmåga att glömma sig själv börjar vi förstå hur den Universelle Fadern fann det möjligt att så fullt manifestera sig för honom och uppenbara sig genom honom för världarnas dödliga.
196:0.10 (2088.5) Jesus kom som en människa av denna värld till Gud med den största av alla offergåvor: att helga och ägna sin egen vilja åt den majestätiska tjänsten att utföra den gudomliga viljan. Jesus tolkade religionen alltid och konsekvent med utgångspunkt i Faderns vilja. När ni studerar Mästarens livslopp beträffande bön eller någon annan del av hans religiösa liv, fäst er inte så mycket vid vad han undervisade som vid vad han gjorde. Jesus bad aldrig utifrån en religiös pliktkänsla. För honom var bönen ett uppriktigt uttryck för den andliga hållningen, ett tillkännagivande av själslig lojalitet, ett framförande av personlig hängivelse, ett uttryck för tacksägelse, ett sätt att undvika emotionell spänning, ett sätt att förhindra konflikt, ett upphöjande av tankeverksamheten, ett förädlande av begären, ett rättfärdigande av moraliska beslut, ett berikande av tanken, ett upplivande av högre böjelser, ett helgande av en impuls, ett klarläggande av en synpunkt, en trohets förklaring, en transcendent överlåtelse av viljan, en sublim tillitsförsäkran, en uppenbarelse av mod, en kungörelse om en upptäckt, en bekännelse om suprem hängivenhet, en bekräftelse av helgelse, en metod för problemjämkning och en mäktig mobilisering av själens kombinerade krafter för att stå emot alla mänskliga tendenser till själviskhet, ondska och synd. Han levde just ett sådant liv i bön, vigd till att göra sin Faders vilja, och hans liv slutade segerrikt med just en sådan bön. Hemligheten med hans enastående religiösa liv var denna medvetenhet om Guds närvaro; och han uppnådde den med hjälp av intelligent bön och uppriktig tillbedjan — obruten gemenskap med Gud — inte genom ingivelser, röster, visioner, eller märkvärdiga religiösa övningar.
196:0.11 (2089.1) I Jesu liv på jorden var religionen en levande erfarenhet, ett direkt och personligt steg från andlig vördnad till praktisk rättfärdighet. Jesu tro frambringade den gudomliga andens överjordiska frukter. Hans tro var inte omogen och lättrogen som ett barns, men på många sätt påminde den om den omisstänksamma tilliten i barnasinnet. Jesus litade på Gud mycket så som ett barn litar på sin förälder. Han hade en djup tillit till universum — just en sådan förtröstan som barnet har till uppväxtmiljön hos föräldrarna. Jesu helhjärtade tro på universums fundamentala godhet påminde mycket om barnets tilltro till tryggheten i dess jordiska omgivningar. Han litade på den himmelske Fadern så som ett barn förlitar sig på sin jordiska förälder, och hans brinnande tro tvivlade aldrig för ett ögonblick på vissheten om den himmelske Faderns omsorg. Han stördes inte allvarligt av rädslor, tvivel och skepsis. Han hindrades inte av otro från att uttrycka sitt liv fritt och originellt. Han förenade det orubbliga och intelligenta modet hos en vuxen man med den uppriktiga och tillitsfulla optimismen hos ett troende barn. Hans tro växte till sådana höjder av förtröstan att den inte hade plats för någon rädsla.
196:0.12 (2089.2) Jesu tro nådde den renhet som kännetecknar ett barns förtröstan. Hans tro var så absolut och tvivellös att den reagerade både på charmen i kontakten med medvarelser och på undren i universum. Hans känsla av förtröstan till det gudomliga var så fullständig och så tillitsfull att den frambringade fröjden och förvissningen om absolut personlig trygghet. Det fanns inget tveksamt låtsande i hans religiösa erfarenhet. I den vuxne mannens jätteintellekt härskade barnatron suveränt i allt som hade med det religiösa medvetandet att göra. Det är inget under att han en gång sade: ”Om ni inte blir som små barn, kommer ni inte in i riket.” Även om Jesu tro var som ett barns, var den i ingen mening barnslig.
196:0.13 (2089.3) Jesus fordrar inte att hans lärjungar skall tro på honom, utan att de skall tro med honom, tro att Guds kärlek är en realitet och med full tillförsikt ta emot den trygghet som kommer av förvissningen om att de är söner till den himmelske Fadern. Mästaren önskar att alla som följer honom, helt skall dela hans överjordiska tro. Jesus utmanade på ett högst rörande sätt sina anhängare att inte bara tro vad han trodde, utan att också tro som han trodde. Detta är den fullständiga betydelsen av hans enda och suprema krav: ”följ mig”.
196:0.14 (2090.1) Jesu jordeliv tjänade ett enda stort syfte: att göra Faderns vilja, att leva människolivet religiöst och genom tro. Jesu tro var tillitsfull, som hos ett barn, men den var helt fri från övermod. Han fattade robusta och manliga beslut, tog modigt emot många slags besvikelser, övervann beslutsamt otroliga svårigheter och mötte utan att vackla pliktens stränga krav. Det krävde en stark vilja och en osviklig tillförsikt att tro vad Jesus trodde och som han trodde.
196:1.1 (2090.2) Jesu hängivelse för Faderns vilja och tjänandet av människan var något mer än en dödligs beslut och en människas beslutsamhet; han vigde sig helhjärtat till en sådan oreserverad utgivning av kärlek. Oberoende av hur storartat faktum Mikaels överhöghet är, bör ni inte ta ifrån människorna Jesus som människa. Mästaren har stigit upp i höjden både som människa och som Gud; han tillhör människorna, människorna tillhör honom. Hur olyckligt att själva religionen skulle bli så misstolkad att den tar ifrån de kämpande dödliga människan Jesus! Låt inte diskussionerna om Kristi mänsklighet eller gudomlighet förmörka den frälsande sanningen att Jesus från Nasaret var en religiös man som genom tro nådde fram till att lära känna och att göra Guds vilja; han var den mest sant religiösa människa som någonsin har levt på Urantia.
196:1.2 (2090.3) Tiden är mogen att bevittna den symboliska uppståndelsen av människan Jesus från hans gravkammare bland de teologiska traditionerna och religiösa dogmerna från nitton århundraden. Jesus från Nasaret får inte längre offras ens för den lysande uppfattningen om den förhärligade Kristus. Vilken överjordisk bragd vore det inte om Människosonen genom denna uppenbarelse skulle kunna återuppväckas från den traditionella teologins gravkammare och presenteras som den levande Jesus för den kyrka som bär hans namn och för alla andra religioner! Inte skall väl den kristna gemenskapen av troende tveka att göra sådana anpassningar i sin tro och sina levnadssätt vilka gör det möjligt för medlemmarna att ”följa efter” Mästaren i en uppvisning av hans verkliga liv av religiös hängivenhet att göra sin Faders vilja och av helgande åt att osjälviskt tjäna människan. Fruktar de som bekänner sig som kristna att bli avslöjade som en självtillräcklig och ohelgad gemenskap av social respektabilitet och självisk ekonomisk missanpassning? Fruktar den institutionella kristendomen att den traditionella kyrkliga auktoriteten eventuellt skulle råka i fara eller rentav avskaffas om Jesus från Galiléen skulle återinsättas i de dödliga människornas sinnen och själar som idealet för det personliga religiösa livet? De sociala återanpassningarna, ekonomiska omvandlingarna, moraliska vitaliseringarna och religiösa omvärderingarna i den kristna civilisationen skulle sannerligen bli drastiska och revolutionerande om Jesu levande religion plötsligt skulle ersätta den teologiska religionen om Jesus.
196:1.3 (2090.4) Att ”följa Jesus” betyder att personligen dela hans religiösa tro och att inträda in i Mästarens livs-anda av osjälviskt tjänande av människan. Något av det viktigaste i livet som människa är att få kännedom om vad Jesus trodde på, att upptäcka hans ideal och att sträva efter uppnåelsen av hans höga livsändamål. Det som är mest värdefullt bland all mänsklig kunskap är att känna till Jesu religiösa liv och hur han levde det.
196:1.4 (2090.5) Det vanliga folket lyssnade gärna till Jesus, och en presentation av hans uppriktiga människoliv av helgad religiös motivation kommer igen att vinna genklang hos folket om sådana sanningar igen skulle förkunnas för världen. Folk lyssnade gärna på honom därför att han var en av dem, en anspråkslös lekman; världens största religionslärare var faktiskt en lekman.
196:1.5 (2091.1) Det bör inte vara målet för dem som tror på Guds rike att bokstavligen efterlikna Jesu yttre liv i köttslig gestalt, utan hellre att dela hans tro; att lita på Gud så som han litade på Gud, och att tro på människorna så som han trodde på dem. Jesus argumenterade aldrig om vare sig Guds faderskap eller människornas broderskap; han var en levande illustration av det förra och en grundlig demonstration av det senare.
196:1.6 (2091.2) Just så som människorna måste ta stegen från medvetandet om det mänskliga till insiktsförverklingandet av det gudomliga, så höjde sig också Jesus från människonaturen upp till medvetandet om Guds natur. Mästaren förverkligade denna stora uppstigning från det mänskliga till det gudomliga genom den förenade prestationen av tron i hans dödliga intellekt och Riktarens verksamhet i hans inre. Till faktainsikten om uppnåelsen av gudomlighetens totalitet (under hela tiden fullt medveten om det mänskligas realitet) hörde sju stadier av trosmedvetenhet om hans tilltagande gudomligande. Dessa sju stadier av ökande självförverkling utmärktes av följande sju särskilda händelser i Mästarens utgivningserfarenhet:
196:1.7 (2091.3) 1. Tankeriktarens ankomst.
196:1.8 (2091.4) 2. Immanuels budbärare som uppenbarade sig för honom i Jerusalem när han var ungefär tolv år gammal.
196:1.9 (2091.5) 3. Manifestationerna i samband med hans dop.
196:1.10 (2091.6) 4. Upplevelserna på Härlighetens berg.
196:1.11 (2091.7) 5. Morontiauppståndelsen.
196:1.12 (2091.8) 6. Andeuppstigningen.
196:1.13 (2091.9) 7. Paradisfaderns slutliga omfamning, som gav honom obegränsad överhöghet i sitt universum.
196:2.1 (2091.10) En dag kan en reformation i den kristna kyrkan gripa in tillräckligt djupt för att leda tillbaka till Jesu oförfalskade religiösa förkunnelse, upphovsmannen till och fullbordaren av vår tro. Ni kan predika en religion om Jesus, men ni måste nödvändigtvis leva enligt Jesu religion. I entusiasmen på pingstdagen gav Petrus oavsiktligt upphov till en ny religion, religionen om den uppståndne och förhärligade Kristus. Aposteln Paulus senare omformade detta nya evangelium till kristendomen, en religion som innehåller hans egna teologiska åsikter och som uttrycker hans egen personliga erfarenhet av den Jesus han mötte på vägen till Damaskus. Rikets evangelium bygger på den personliga religiösa erfarenheten hos Jesus, galilén; kristendomen bygger nästan uteslutande på aposteln Paulus personliga religiösa erfarenhet. Så gott som hela Nya testamentet ägnas inte åt en beskrivning av Jesu betydelsefulla och inspirerande religiösa liv, utan åt en diskussion om Paulus religiösa erfarenheter och en beskrivning av hans personliga religiösa övertygelser. De enda betydande undantagen från det nyss nämnda utgör, förutom vissa delar av evangelierna enligt Matteus, Markus och Lukas, Hebreerbrevet och Jakobs brev. Till och med Petrus i sina brev återvände endast en gång till sin Mästares personliga religiösa liv. Nya testamentet är ett superbt kristet dokument, men det är endast magert jesusoniskt.
196:2.2 (2091.11) Jesu liv i köttslig gestalt skildrar en enastående religiös tillväxt, från de tidigaste uppfattningarna om primitiv bävan och mänsklig vördnad upp genom åren av personlig andlig gemenskap tills han till slut nådde det avancerade och upphöjda tillståndet av medvetande om att han var ett med Fadern. Sålunda genomgick Jesus under ett enda kort liv den erfarenhet av religiöst andligt framåtskridande som människan påbörjar på jorden och vanligen uppnår först vid slutet av sin långa vistelse i skolorna för andeträning på de successiva nivåerna under livsskedet före Paradiset. Jesus avancerade från ett rent mänskligt medvetande om de trosförvissningar som hör till en personlig religiös erfarenhet till de sublima andliga höjderna av en bestämd insikt om sin gudomliga natur och till medvetandet om sin nära förbindelse med den Universelle Fadern vid skötseln av ett universum. Han avancerade från den anspråkslösa statusen av dödligt beroende, vilket fick honom att spontant säga till en som kallade honom Gode Lärare ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud”, till det sublima medvetandet om uppnådd gudomlighet som fick honom att utropa: ”Vem av er dömer mig för synd?” Denna avancerande uppstigning från det mänskliga till det gudomliga var något som han uppnådde som en rent dödlig, och när han på detta sätt hade uppnått gudomligheten var han fortfarande samma människa Jesus, en Människoson såväl som en Gudsson.
196:2.3 (2092.1) Markus, Matteus och Lukas bevarar något av bilden av människan Jesus engagerad i den ädla kampen att utröna Guds vilja och att följa den. Johannes tecknar en bild av den segerrike Jesus vandrande på jorden fullt medveten om sin gudomlighet. Det stora misstag som har gjorts av dem som har studerat Mästarens liv är att en del har föreställt sig honom som helt mänsklig, medan andra har tänkt sig honom som enbart gudomlig. Under hela sin livserfarenhet var han förvisso både mänsklig och gudomlig, vilket han fortfarande är.
196:2.4 (2092.2) Men det största misstaget gjordes däri, att fastän det insågs att människan Jesus hade en religion, blev den gudomlige Jesus (Kristus) nästan över en natt en religion. Paulus kristendom säkrade dyrkan av den gudomlige Kristus men förlorade nästan helt ur sikte den kämpande och tappra människan Jesus från Galiléen som tack vare oförvägenheten i sin personliga religiösa tro och heroismen hos Riktaren i hans inre höjde sig från det mänskligas låga nivåer till att bli ett med det gudomliga; och sålunda blev han den nya och levande väg längs vilken alla dödliga på samma sätt kan stiga upp från det mänskliga till det gudomliga. Dödliga på alla stadier av andlighet och i alla världar kan i Jesu personliga liv finna det som stärker och inspirerar dem medan de avancerar från de lägsta andenivåerna upp till de högsta gudomliga värdena, från början och ända till slutet av den personliga religiösa erfarenheten.
196:2.5 (2092.3) När Nya testamentet skrevs hade författarna inte bara den djupaste tro på gudomligheten hos den uppståndne Kristus, utan de trodde också hängivet och uppriktigt på att han omedelbart skulle komma tillbaka för att fullborda etablerandet av himmelriket. Denna starka tro på Herrens omedelbara återkomst hade mycket att göra med tendensen att från texterna utelämna de omnämnanden som beskrev Mästarens rent mänskliga erfarenheter och egenskaper. Hela den kristna rörelsen tenderade att vända sig bort från den mänskliga bilden av Jesus från Nasaret mot upphöjandet av den uppståndne Kristus, den förhärligade och snart återvändande Herren Jesus Kristus.
196:2.6 (2092.4) Jesus grundade den personliga erfarenhetens religion som går ut på att göra Guds vilja och att tjäna människornas brödrasamfund; Paulus grundade en religion i vilken den förhärligade Kristus blev föremål för dyrkan och brödrasamfundet bestod av dem som trodde på den gudomlige Kristus. I utgivningen av Jesus fanns båda dessa föreställningar som potentialer i hans gudomliga och mänskliga liv, och det är verkligen synd att hans efterföljare inte lyckades skapa en enhetlig religion som på behörigt sätt kunde ha erkänt både den mänskliga och den gudomliga naturen hos Mästaren så som de oskiljaktigt var sammanbundna i hans liv på jorden och så som de ypperligt framfördes i rikets ursprungliga evangelium.
196:2.7 (2093.1) Ni skulle varken chockeras eller oroas av en del av Jesu starka uttalanden om ni bara mindes att han var världens mest helhjärtade och hängivne religionsutövare. Han var en dödlig som helt hade helgat sig, oreserverat hade hängett sig åt att göra sin Faders vilja. Många av hans till synes hårda uttalanden var mer av en personlig trosbekännelse och en försäkran om hängivenhet än befallningar till hans anhängare. Det var själva denna fokusering på ett enda syfte och denna osjälviska hängivenhet som gjorde det möjligt för honom att under ett enda kort liv göra så otroligt stora framsteg i erövrandet av människosinnet. Många av hans uttalanden bör betraktas som en bekännelse av vad han krävde av sig själv snarare än vad han fordrade av alla sina efterföljare. I sin hängivelse för riket brände Jesus alla broar bakom sig; han offrade allt som hindrade honom från att göra sin Faders vilja.
196:2.8 (2093.2) Jesus välsignade de fattiga för att de vanligen var uppriktiga och fromma. Han fördömde de rika för att de vanligen var lättfärdiga och irreligiösa. Likaså fördömde han den irreligiöse fattige och berömde den hängivne och andäktige rikemannen.
196:2.9 (2093.3) Jesus fick människorna att känna sig hemma i världen. Han befriade dem från slaveriet under tabun och lärde dem att världen i grunden inte är ond. Han längtade inte efter att fly från sitt jordiska liv. Han lärde sig ett sätt att helt väl göra Faderns vilja medan han levde i köttslig gestalt. Han uppnådde ett idealistiskt religiöst liv mitt i en realistisk värld. Jesus delade inte Paulus pessimistiska syn på mänskligheten. Mästaren betraktade människorna som Guds söner och förutsåg en strålande och evig framtid för dem som valde att överleva. Han var ingen moralisk skeptiker; han såg positivt på människan, inte negativt. Han såg de flesta människor som svaga snarare än onda, mer förvirrade än fördärvade. Men oavsett deras status var de alla Guds barn och hans bröder.
196:2.10 (2093.4) Han lärde människorna att värdesätta sig högt i tiden och i evigheten. På grund av detta höga värde som Jesus tillskrev människorna var han villig att offra sina krafter på att outtröttligt tjäna mänskligheten. Det var detta infinita värde hos det finita som gjorde den gyllene regeln till en väsentlig faktor i hans religion. Vem bland de dödliga kan undgå att bli upplyft av den utomordentligt starka tro som Jesus har på honom?
196:2.11 (2093.5) Jesus föreskrev inga regler för socialt framåtskridande; hans mission var religiös, och religionen är en rent individuell erfarenhet. Det finns inget hopp om att det slutliga målet för samhällets mest avancerade framsteg någonsin skulle kunna överstiga Jesu broderskap mellan människorna, vilket bygger på erkännandet av Guds faderskap. Idealet för all social uppnåelse kan förverkligas endast i detta gudomliga rikes ankomst.
196:3.1 (2093.6) Den personliga andliga religiösa upplevelsen är ett effektivt lösningsmedel för de flesta av de dödligas svårigheter; den sorterar, värderar och anpassar effektivt alla mänskliga problem. Religionen avlägsnar eller förintar inte människans bekymmer, men den upplöser, absorberar, upplyser och stiger över dem. Sann religion samlar personligheten så att den effektivt anpassar sig till de krav som ställs på den dödlige. Religiös tro — den positiva ledningen av den inneboende gudomliga närvaron — ger ofelbart den gudsmedvetna människan förmågan att överbrygga den klyfta som existerar mellan den intellektuella logiken som erkänner den Universella Första Orsaken som Den och de positiva bekräftelserna från själen som försäkrar att denna Första Orsak är Han, den himmelske Fadern i Jesu evangelium, den personliga Gud som frälser människan.
196:3.2 (2094.1) I den universella verkligheten finns endast tre element: faktum, idé och relation. Det religiösa medvetandet identifierar dessa realiteter som vetenskap, filosofi och sanning. Filosofin skulle vara benägen att se dessa aktiviteter som förnuft, visdom och tro — fysisk verklighet, intellektuell verklighet och andlig verklighet. Vi har för vana att beteckna dessa realiteter som ting, mening och värde.
196:3.3 (2094.2) Att förstå allt mer av verkligheten är att närma sig Gud. Att finna Gud, medvetenheten om identitet med verkligheten, är att erfara självfullbordan — självhelhet, självtotalitet. Att uppleva den totala verkligheten är att fullständigt inse Gud, gudsmedvetandeerfarenhetens slutlighet.
196:3.4 (2094.3) Kunskapen om att människan utbildas av fakta, förädlas av visdom och blir frälst — rättfärdigas — av religiös tro, utgör en fullständig summering av människolivet.
196:3.5 (2094.4) Fysisk förvissning bygger på vetenskapens logik, moralisk förvissning på filosofins visdom, andlig förvissning på den äkta religiösa erfarenhetens sanning.
196:3.6 (2094.5) Människosinnet kan nå höga nivåer av andlig insikt och motsvarande gudomlighetssfärer av värden därför att det inte är helt materiellt. Det finns en kärna av ande i människans sinne — den gudomliga närvarons Riktare. Det finns tre skilda bevis på att denna ande bor i människans sinne:
196:3.7 (2094.6) 1. Humanitär gemenskap — kärlek. Det rent animala sinnet kan förvisso söka gruppgemenskap för självbevarelsens skull, men bara det intellekt som bebos av anden är osjälviskt altruistiskt och obetingat kärleksfullt.
196:3.8 (2094.7) 2. Tolkning av universum — visdom. Endast det av anden bebodda sinnet kan begripa att universum är vänligt inställt till individen.
196:3.9 (2094.8) 3. Andlig värdering av livet — gudsdyrkan. Endast den av anden bebodda människan kan inse den gudomliga närvaron och försöka nå en fullständigare erfarenhet i och med denna försmak av gudomligheten.
196:3.10 (2094.9) Människosinnet skapar inte verkliga värden; mänsklig erfarenhet frambringar inte insikt om universum. När det gäller insikt, uppfattandet av moraliska värden och urskiljandet av andliga betydelser, är allt vad människosinnet kan göra att upptäcka, uppfatta, tolka och välja.
196:3.11 (2094.10) Universums moralvärden blir intellektuell egendom vid utövandet av tre fundamentala bedömningar eller val företas i den dödliges sinne:
196:3.12 (2094.11) 1. Självbedömande — moraliskt val.
196:3.13 (2094.12) 2. Socialt bedömande — etiskt val.
196:3.14 (2094.13) 3. Gudsbedömande — religiöst val.
196:3.15 (2094.14) Således framgår det att allt mänskligt framåtskridande sker genom ett förfarande som förenar uppenbarelse och evolution.
196:3.16 (2094.15) Om det inte bodde en gudomlig älskare i människan skulle hon inte kunna älska osjälviskt och andligt. Om det inte bodde en tolk i människans sinne skulle människan inte sanningsenligt kunna inse universums enhet. Om det inte fanns en utvärderare i människan skulle hon omöjligen kunna uppskatta moraliska värden och uppfatta andliga betydelser. Denna älskare kommer från själva den infinita kärlekens källa, denna tolk är en del av den Universella Enheten, denna utvärderare är ett barn till Centret för och Ursprunget till alla absoluta värden i den gudomliga och eviga verkligheten.
196:3.17 (2095.1) Moralisk värdering med en religiös betydelse — andlig insikt — innebär att individen väljer mellan gott och ont, sanning och villfarelse, materiellt och andligt, mänskligt och gudomligt, tid och evighet. Människans överlevnad är i stor utsträckning beroende av att hon viger sin mänskliga vilja åt att välja de värden som denna sorterare av andevärdena, denna tolk och förenare i människans inre, har utvalt. Den personliga religiösa erfarenheten består i två faser: upptäckten i människosinnet och uppenbarelsen av den gudomliga anden i dess inre. Genom översofistikering eller till följd av irreligiöst beteende hos dem som ger sig ut för att vara religionsutövare kan en människa, eller till och med en hel generation av människor, välja att uppskjuta sina strävanden att finna den Gud som bor i dem; deras framsteg i den gudomliga uppenbarelsen och uppnåendet av densamma kan utebli. Men Tankeriktarens närvaro och inflytande i människans inre gör att sådana attityder av uteblivet andligt framåtskridande inte länge kan bestå.
196:3.18 (2095.2) Denna djupgående erfarenhet av den gudomliga verkligheten i ens inre höjer sig för alltid över den grova materialistiska metoden i samband med de fysiska vetenskaperna. Man kan inte placera andlig glädje under mikroskop, man kan inte väga kärlek på våg, man kan inte ta mått på moraliska värden. Inte heller kan man värdera den andliga tillbedjans kvalitet.
196:3.19 (2095.3) Hebréerna hade en religion av moralisk sublimitet, grekerna utvecklade en religion av skönhet, Paulus och hans medlikar grundade en religion av tro, hopp och välgörenhet. Jesus uppenbarade och exemplifierade en religion av kärlek: trygghet i Faderns kärlek samt glädjen och tillfredsställelsen av att dela denna kärlek i tjänandet av mänsklighetens brödraskap.
196:3.20 (2095.4) Varje gång människan träffar ett övervägt moraliskt val upplever hon omedelbart en ny gudomlig invasion i sin själ. Ett moraliskt val gör religionen till motivet för den inre reaktionen på yttre omständigheter. Men en sådan verklig religion är inte någon rent subjektiv erfarenhet. Den uttrycker subjektivitetshelheten hos den individ som är engagerad i ett meningsfullt och intelligent svar på den totala objektiviteten — universum och dess Skapare.
196:3.21 (2095.5) Den utsökta och överjordiska upplevelsen att älska och att vara älskad är inte endast en psykisk illusion fastän den är så rent subjektiv. Den enda verkligt gudomliga och objektiva realitet som är anknuten till dödliga varelser, Tankeriktaren, förefaller för människans iakttagelse att verka som en enbart subjektiv företeelse. Människans kontakt med den högsta objektiva verkligheten, Gud, sker endast genom den rent subjektiva erfarenheten att lära känna honom, att dyrka honom och att inse sitt sonskap hos honom.
196:3.22 (2095.6) Sann religiös dyrkan är inte en fåfäng monolog av självbedrägeri. Gudsdyrkan är en personlig gemenskap med det som är gudomligt verkligt, med det som är själva källan till verkligheten. Med hjälp av gudsdyrkan strävar människan efter att vara bättre och når därmed till slut det bästa.
196:3.23 (2095.7) Idealiserandet av det sanna, det sköna och det goda och försöken att tjäna dem är inte en ersättning för äkta religiös erfarenhet — andlig verklighet. Psykologi och idealism motsvarar inte den religiösa verkligheten. Projektionerna från människans intellekt kan förvisso ge upphov till falska gudar — gudar till människans avbild — men det sanna gudsmedvetandet har inte den uppkomsten. Gudsmedvetandet har sitt säte i den inneboende anden. Många av människans religiösa system har sitt upphov i människointellektets formuleringar, men gudsmedvetandet har inte nödvändigtvis någon del i dessa groteska system av religiöst slaveri.
196:3.24 (2095.8) Gud är inte bara något som människans idealism har uppfunnit; han är själva källan till alla sådana superanimala insikter och värden. Gud är inte en hypotes som har formulerats för att förena människans uppfattningar av det sanna, det goda och det sköna; han är den kärlekspersonlighet som alla dessa manifestationer i universum härstammar från. Sanningen, skönheten och godheten i människans värld förenas av den tilltagande andligheten i erfarenheten hos de dödliga som stiger uppåt mot Paradisets realiteter. Sanningens, skönhetens och godhetens enhet kan inses endast i den gudsmedvetna personlighetens andliga erfarenhet.
196:3.25 (2096.1) Moraliskhet är den väsentliga pre-existerande grogrunden för en personlig gudsmedvetenhet, den personliga insikten om Riktarens närvaro i ens inre, men en sådan moraliskhet är inte källan till religiös erfarenhet och därav följande andlig insikt. Den moraliska naturen ligger ovanför djurens men under andens nivå. Moraliskhet innebär ett erkännande av plikten, en insikt om förekomsten av rätt och fel. Moralens område ligger mellan djurens och människans typ av sinne, så som morontia fungerar mellan de materiella och andliga sfärerna av personlighetsuppnående.
196:3.26 (2096.2) Det evolutionära sinnet kan upptäcka lag, moral och etik; men den utgivna anden, den inneboende Riktaren, uppenbarar för det evolverande människosinnet själva lagstiftaren, Fader-källan till allt som är sant, vackert och gott. En sådan upplyst människa har en religion och är andligen utrustad att börja det långa och äventyrliga sökandet efter Gud.
196:3.27 (2096.3) Moraliskheten är inte nödvändigtvis något andligt. Den kan vara helt och enbart mänsklig, även om verklig religion höjer alla moraliska värden, gör dem mer meningsfyllda. Moraliskhet utan religion kan inte uppenbara den slutliga godheten, och den kan inte ens sörja för överlevnaden av sina egna moralvärden. Religionen ombesörjer upphöjandet, förhärligandet och den garanterade överlevnaden av allt som moraliskheten erkänner och godkänner.
196:3.28 (2096.4) Religionen står ovanför vetenskap, konst, filosofi, etik och moral men är inte oberoende av dem. De är alla oupplösligt sammanbundna i människans erfarenhet, både den personliga och den sociala. Religionen är människans högsta upplevelse som dödlig, men det finita språket gör det för alltid omöjligt för teologin att nöjaktigt beskriva verklig religiös erfarenhet.
196:3.29 (2096.5) Den religiösa insikten har förmågan att vända ett nederlag till högre strävanden och ny beslutsamhet. Kärleken är den högsta motivation som människan kan använda under sin uppstigning i universum. Men kärlek utan sanning, skönhet och godhet är bara en känsla, en filosofisk förvrängning, en psykisk illusion, ett andligt bedrägeri. Kärleken måste alltid omdefinieras på varje ny nivå under morontia- och andeprogressionen.
196:3.30 (2096.6) Konsten är ett resultat av människans försök att undfly bristen på skönhet i hennes materiella omgivning; den är en gest i riktning mot morontianivån. Vetenskapen är en strävan hos människan att lösa de gåtor som synbarligen finns i det materiella universum. Filosofin är människans försök till enandet av den mänskliga erfarenheten. Religionen är människans suprema gest, hennes storartade strävan efter den slutliga verkligheten, hennes beslutsamhet att finna Gud och efterlikna honom.
196:3.31 (2096.7) I den religiösa erfarenhetens värld är det som är andligt möjligt detsamma som potentiell verklighet. Människans andliga impuls framåt är ingen psykisk illusion. Allt som människan romantiserar om i universum representerar inte nödvändigtvis fakta, men mycket, väldigt mycket, är sanning.
196:3.32 (2096.8) En del människors liv är alltför storslaget och ädelt för att sänka sig till den låga nivån av att bara vara framgångsrikt. Djuret måste anpassa sig till omgivningen, men den religiösa människan höjer sig över sin omgivning och undgår genom denna insikt om den gudomliga kärleken begränsningarna i den nuvarande materiella världen. Detta begrepp om kärleken genererar i människans själ den superanimala stävan att finna det sanna, det sköna och det goda; och när hon finner dem förhärligas hon i deras omfamning; hon brinner av en önskan att leva ut dem, att göra det som är rättfärdigt.
196:3.33 (2097.1) Bli inte modfällda; människans evolution fortgår alltjämt, och uppenbarelsen av Gud till världen, i och genom Jesus, kommer inte att misslyckas.
196:3.34 (2097.2) Den stora utmaningen till den moderna människan är att få bättre kontakt med den gudomliga Ledsagaren som bor i människosinnet. Människans största äventyr i köttslig gestalt består i en välbalanserad och sund strävan att förskjuta jagmedvetandets gränser ut genom det embryoartade själsmedvetandets dunkla områden i en helhjärtad strävan att nå gränslandet till andemedvetandet — kontakt med den gudomliga närvaron. En sådan erfarenhet innebär gudsmedvetande, en upplevelse som mäktigt bekräftar den pre-existerande sanningen i den religiösa erfarenheten av att känna Gud. Ett sådant andemedvetande är detsamma som vetskap om att man faktiskt är Guds son. Annars utgör troserfarenheten denna försäkran om sonskap.
196:3.35 (2097.3) Gudsmedvetande vill säga att integrera jaget med universum, och på dess högsta nivåer av andlig verklighet. Endast andeinnehållet i något värde är oförgängligt. Inte heller kan det som är sant, vackert och gott försvinna från människans erfarenhet. Om människan inte väljer att överleva, då bevarar den överlevande Riktaren de realiteter som föddes i kärlek och fostrades i tjänande. Och allt detta är en del av den Universelle Fadern. Fadern är levande kärlek, och detta Faderns liv finns i hans Söner, och Faderns ande finns i hans Söners söner — de dödliga människorna. När allt kommer omkring utgör fadersidén alltjämt människans högsta uppfattning om Gud.