Urantiaboken
DEL III
Dessa kapitel avfattades under beskydd af en kår av personligheter i lokaluniversumet med bemyndigande av Gabriel i Salvington.
Urantiaboken
Kapitel 57
57:0.1 (651.1) DÅ VI presenterar utdrag ur arkiven i Jerusem om uppgifterna för Urantia beträffande dess förstadier och tidiga historia har vi anmodats att ange tiden enligt nu gällande bruk — enligt den nuvarande skottårskalendern med 365¼ dagar i året. Som regel strävar vi inte efter att ange exakta årtal fastän de är registrerade. Vi använder de närmaste hela talen som en bättre metod för att framföra dessa historiska fakta.
57:0.2 (651.2) När vi anger att någon händelse inträffade för en eller två miljoner år sedan avser vi att en sådan tilldragelse inträffade detta antal år bakåt räknat från de första decennierna av det kristna tidsskedets tjugonde århundrade. Vi beskriver på detta sätt dessa långt avlägsna händelser i jämna perioder om tusende, miljoner och miljarder år.
57:1.1 (651.3) Urantia har sitt ursprung i er sol, och er sol är en av de mångfaldiga avkommorna till nebulosan Andronover, som en gång organiserades som en beståndsdel av den fysiska styrkan och materiella substansen i lokaluniversumet Nebadon. Denna storslagna nebulosa hade själv sitt ursprung i rymdens universella kraftladdning i superuniversumet Orvonton för länge, länge sedan.
57:1.2 (651.4) Vid den tid då denna berättelse börjar hade Första gradens Ledande Kraftorganisatörer från Paradiset länge haft full kontroll över de rymdenergier som senare organiserades som nebulosan Andronover.
57:1.3 (651.5) För 987.000.000.000 år sedan rapporterade den biträdande kraftsorganisatören och dåvarande inspektören, i Orvontons serie nummer 811.307, som reste ut från Uversa, till Dagarnas Forna att rymdförhållandena var gynnsamma för igångsättandet av materialisationsfenomen i en viss sektor av det då östliga segmentet i Orvonton.
57:1.4 (651.6) Arkiven i Uversa utvisar att det för 900.000.000.000 år sedan registrerades ett av Jämviktsrådet i Uversa utfärdat tillstånd som bemyndigade superuniversumstyret att sända iväg en kraftorganisatör jämte stab till den region som tidigare hade angetts av inspektör nummer 811.307. Myndigheterna i Orvonton gav den ursprungliga upptäckaren av detta potentiella universum i uppdrag att verkställa Dagarnas Fornas mandat som uppfordrade till att organisera en ny materiell skapelse.
57:1.5 (652.1) Registreringen av detta utfärdade tillstånd anger att kraftorganisatören med sin stab redan hade avrest från Uversa på den långa färden till denna östra rymdsektor, där deras uppgift sedan var att påbörja de tidskrävande aktiviteter som till slut skulle resultera i uppkomsten av en ny fysisk skapelse i Orvonton.
57:1.6 (652.2) För 875.000.000.000 år sedan igångsattes den enorma nebulosan Andronover nummer 876.926 på vederbörligt sätt. Endast kraftsorganisatörens och hans förbindelsestabs närvaro fordrades för att sätta igång denna energivirvel som så småningom växte till denna väldiga rymdcyklon. Efter att de levande kraftorganisatörerna har satt igång dessa nebulosarotationer drar de sig helt enkelt tillbaka i rät vinkel till den roterande skivans plan, och från den tiden framåt garanterar de inneboende egenskaperna i energin den progressiva och ordnade evolutionen i ett sådant nytt fysiskt system.
57:1.7 (652.3) Ungefär vid denna tid övergår berättelsen till att beskriva superuniversumpersonligheters verksamhet. I verkligheten tar berättelsen sin egentliga början vid denna punkt — just vid den tid då Paradisets kraftorganisatörer gör sig beredda att dra sig tillbaka efter att ha gjort rymdenergiförhållandena redo för Orvontons styrkeledares och fysiska övervakares verksamhet.
57:2.1 (652.4) Alla evolutionära materiella skapelser föds av cirkulära och gasformiga nebulosor, och alla sådana första stadiets nebulosor är runda under det tidigare skedet av sin gasformiga existens. Då de blir äldre blir de vanligen spiralformade, och när deras funktion att bilda solar är till ända slutar de ofta som stjärnhopar eller som enorma solar omgivna av ett varierande antal planeter, satelliter och mindre grupper av materia och påminner sålunda på många sätt om ert eget diminutiva solsystem.
57:2.2 (652.5) För 800.000.000.000 år sedan var Andronover-skapelsen väl etablerad som en av de magnifika första stadiets nebulosor i Orvonton. När astronomerna i de närbelägna universerna observerade detta fenomen i rymden såg de mycket litet som skulle ha dragit till sig deras uppmärksamhet. Gravitationsuppskattningar som gjordes i angränsande skapelser antydde att rymdmaterialisationer höll på att ske i Andronovers regioner, men det var allt.
57:2.3 (652.6) För 700.000.000.000 år sedan antog Andronover-systemet gigantiska proportioner, och ytterligare fysiska övervakare sändes iväg till nio omgivande materiella skapelser för att ge stöd och erbjuda samarbete åt styrkecentren i detta nya materiella system som så snabbt utvecklades. Vid denna avlägsna tidpunkt fanns allt det material som lämnades i arv till de senare uppkomna skapelserna inom gränserna för detta jättelika rymdhjul som ständigt fortsatte att snurra och som, sedan det hade uppnått sin största diameter, snurrade allt snabbare medan det fortsatte att kondenseras och sammandras.
57:2.4 (652.7) För 600.000.000.000 år sedan nåddes höjdpunkten i Andronovers period av energimobilisering; nebulosan hade nått sin maximala massa. Vid denna tid var den ett jättelikt runt gasmoln, till formen något av en tillplattad sfäroid. Detta var det tidiga skedet av differentierad formation av massa och varierande rotationshastighet. Gravitationen och andra inflytelser var redo att påbörja sitt arbete med att omvandla rymdgaser till organiserad materia.
57:3.1 (653.1) Den enorma nebulosan började så småningom anta spiralform och bli klart synlig för astronomerna till och med i avlägsna universer. Detta är de flesta nebulosors naturliga historia; innan de börjar kasta av sig solar och påbörjar universumbyggandet observeras dessa andra stadiets rymdnebulosor vanligen som spiralfenomen.
57:3.2 (653.2) De stjärnforskare som befann sig i närheten under detta avlägsna tidsskede såg, då de iakttog omformningen av nebulosan Andronover, exakt det som astronomerna i det tjugonde århundradet ser när de vänder sina teleskop mot rymden och betraktar den nuvarande tidsålderns spiralnebulosor i den närliggande yttre rymden.
57:3.3 (653.3) Ungefär vid den tid då den maximala massan uppnåddes började gravitationskontrollen av det gasformade innehållet försvagas, och då följde gasflyktens stadium i och med att gasen strömmade ut i två jättelika och åtskilda armar som utgick från de motsatta sidorna av modermassan. Den enorma centralkärnans snabba rotationer gav snart ett spiralformat utseende åt dessa två utskjutande gasströmmar. Avkylningen och den senare kondenseringen av delar av dessa utskjutande armar åstadkom till slut deras knottriga utseende. Dessa tätare delar var vidsträckta system och undersystem av fysisk materia som virvlade genom rymden inne i nebulosans gasmoln samtidigt som de hölls stadigt i moderhjulets gravitationsgrepp.
57:3.4 (653.4) Nebulosan hade emellertid börjat sammandras, och den ökade rotationshastigheten minskade ytterligare gravitationsgreppet; inom kort började de yttre gasområdena faktiskt frigöra sig från nebulosakärnans omedelbara omfamning och drog sig ut i rymden i banor med oregelbundet omlopp, med återkomst till kärnregionerna för att fullfölja sitt omlopp, och så vidare. Men detta var endast ett tillfälligt stadium i nebulosans utveckling. Den ständigt tilltagande rotationshastigheten skulle snart kasta ut enorma solar i självständiga omloppsbanor i rymden.
57:3.5 (653.5) Och det är vad som hände i Andronover för många, många tidsåldrar sedan. Energihjulet växte och växte tills det nådde sitt expansionsmaximum, och då sammandragningen började snurrade det snabbare och snabbare tills det kritiska centrifugalstadiet slutligen nåddes och den stora sönderbrytningen började.
57:3.6 (653.6) För 500.000.000.000 år sedan föddes Andronovers första sol. Denna blossande strimma bröt sig loss från sin moders gravitationsgrepp och begav sig ut i rymden på ett eget äventyr i det skapade världsalltet. Dess bana bestämdes av dess flyktväg. Sådana unga solar blir snabbt klotformade och påbörjar sitt långa och händelserika karriär som rymdens stjärnor. Om man frånser det sista stadiets nebulosakärnor har det stora flertalet av Orvontons solar haft en likadan födelse. Dessa flyende solar genomgår olika perioder av evolution och därpå följande universumtjänst.
57:3.7 (653.7) För 400.000.000.000 år sedan började den infångande perioden i nebulosan Andronover. Många av de närliggande och mindre solarna infångades som resultat av moderkärnans gradvisa förstoring och fortsatta kondensering. Mycket snart började slutfasen av nebulosans kondensering, det skede som alltid föregår den slutliga upplösningen av dessa enorma rymdansamlingar av energi och materia.
57:3.8 (654.1) Det var knappt en miljon år efter denna epok då Mikael av Nebadon, en Skaparson från Paradiset, utvalde denna sönderfallande nebulosa som platsen för sitt äventyr i universumbyggande. Nästan omedelbart påbörjades arbetet med Salvingtons arkitektoniska världar och de ett hundra konstellationshögkvarterens planetgrupper. Det fordrade nästan en miljon år att fullborda dessa klungor av speciellt skapade världar. Lokalsystemens högkvartersplaneter byggdes under en period som sträckte sig från den tiden till för omkring fem miljarder år sedan.
57:3.9 (654.2) För 300.000.000.000 år sedan var solarnas omloppsbanor i Andronover väl etablerade, och nebulosasystemet genomgick en övergående period av relativ fysisk stabilitet. Ungefär vid denna tid anlände Mikaels stab till Salvington, och Orvontons styre i Uversa erkände lokaluniversumet Nebadons fysiska existens.
57:3.10 (654.3) För 200.000.000.000 år sedan bevittnades en fortgående sammandragning och kondensering jämte en enorm värmeutveckling i Andronovers centrala anhopning eller kärnmassa. Relativt tom rymd uppträdde rentav i områdena nära modersolshjulet i centrum. De yttre regionerna höll på att bli mera stabiliserade och bättre organiserade; en del planeter som kretsade kring de nyfödda solarna hade avkylts tillräckligt för att lämpa sig för inplantering av liv. De äldsta bebodda planeterna i Nebadon härstammar från dessa tider.
57:3.11 (654.4) Nu börjar Nebadons fullbordade universummekanism för första gången att fungera, och Mikaels skapelse registreras i Uversa som ett universum med invånare och progressiv uppstigning för de dödliga.
57:3.12 (654.5) För 100.000.000.000 år sedan nåddes höjdpunkten för nebulosans kondenseringsspänning; punkten för den maximala värmespänningen var nådd. Detta kritiska stadium av kamp mellan gravitation och värme pågår ibland under tidsålder efter annan, men förr eller senare vinner värmen kampen med gravitationen och det spektakulära solutspridningskedet. Och detta anger slutet av det andra livsskedet för en rymdnebulosa.
57:4.1 (654.6) I det första stadiet är en nebulosa rund, i det andra spiralformad; det tredje stadiet kännetecknas av den första utspridningen av solar, medan det fjärde omfattar det andra och sista skedet av solutspridning, varvid moderkärnan slutar antingen som en klotformad klunga eller som en ensam sol. Denna ensamma sol är centrum för det sista solsystemet.
57:4.2 (654.7) För 75.000.000.000 år sedan hade denna nebulosa uppnått höjdpunkten i sitt solfamiljstadium. Detta var den högsta punkten under den första perioden av solförluster. Majoriteten av dessa solar har sedan dess lagt sig till med omfattande system av planeter, satelliter, mörka öar, kometer och moln av kosmiskt damm.
57:4.3 (654.8) För 50.000.000.000 år sedan var denna första period av solutspridning fullbordad; nebulosan höll på att snabbt avsluta sin tredje existenscykel, under vilken den gav upphov till 876.926 solsystem.
57:4.4 (654.9) För 25.000.000.000 år sedan bevittnades avslutningen av den tredje cykeln i nebulosans liv, och det förde med sig organiseringen och den relativa stabiliseringen av de vidsträckta stjärnsystem som härstammade från denna föräldranebulosa. Processen av fysisk sammandragning och ökad värmeproduktion fortsatte emellertid i den centrala massan av det som fanns kvar av nebulosan.
57:4.5 (655.1) För 10.000.000.000 år sedan började Andronovers fjärde cykel. Den maximala temperaturen i kärnans massa hade uppnåtts; kondenseringens kritiska punkt närmade sig. Den ursprungliga moderkärnan skakade av krampryckningar under det kombinerade trycket från kondenseringsspänningen av dess egen interna värme och den tilltagande tidvattenliknande gravitationsdragningen från den omgivande svärmen av frigjorda solsystem. De utbrott från kärnan vilka skulle inleda nebulosans andra solcykel var förestående. Den fjärde cykeln i nebulosans existens höll på att börja.
57:4.6 (655.2) För 8.000.000.000 år sedan började det förfärliga avslutande utbrottet. Endast de yttre systemen går säkra vid tiden för en sådan kosmisk omvälvning. Detta var början till slutet för nebulosan. Detta slutliga utslungande av solar sträckte sig över en period på nästan två miljarder år.
57:4.7 (655.3) För 7.000.000.000 år sedan bevittnades höjdpunkten i Andronovers slutliga sönderbrytning. Under denna period föddes de sista större solarna och inträffade de största lokala fysiska störningarna.
57:4.8 (655.4) För 6.000.000.000 år sedan avslutades den sista sönderbrytningen, och då föddes er sol, den femtiosjätte från slutet räknat i Andronovers andra solfamilj. Detta slutliga utbrott av nebulosans kärna födde 136.702 solar, de flesta av dem ensamma himlakroppar. Det totala antalet solar och solsystem med ursprung i nebulosan Andronover var 1.013.628. Numret för solen i ert solsystem är 1.013.572.
57:4.9 (655.5) Nu finns den storslagna nebulosan Andronover inte längre, men den lever vidare i de många solar och deras planetfamiljer, som uppkom ur detta modermoln i rymden. Den sista resten av kärnan i denna magnifika nebulosa brinner fortfarande med ett rödaktigt sken och fortsätter att ge ut måttligt med ljus och värme till sin återstående planetfamilj om hundrasextiofem världar, som nu roterar kring denna ärevördiga moder till två mäktiga generationer av ljusmonarker.
57:5.1 (655.6) För 5.000.000.000 år sedan var er sol ett förhållandevis isolerat blossande klot som hade samlat till sig det mesta av det rymdmaterial som cirkulerade i närheten, rester från den nyligen inträffade omvälvningen i samband med dess egen födelse.
57:5.2 (655.7) Numera har er sol uppnått en relativ stabilitet, men dess elva och ett halvt års perioder av solfläckar avslöjar att den i sin ungdom var en variabel stjärna. Under er sols första tider ledde den fortgående sammandragningen och den därav följande gradvisa ökningen av temperaturen till enorma konvulsioner på dess yta. Dessa jättelika hävningar tog tre och en halv dag för att fullfölja en cykel av varierande ljusstyrka. Detta föränderliga stadium, denna periodiska pulsering, gjorde er sol högeligen mottaglig för vissa yttre inflytanden som den snart kom att möta.
57:5.3 (655.8) Sålunda var scenen i den lokala rymden färdig för den unika uppkomsten av Monmatia, som är namnet på er sols planetfamilj, det solsystem som er värld hör till. Mindre än en procent av planetsystemen i Orvonton har ett liknande ursprung.
57:5.4 (655.9) För 4.500.000.000 år sedan började det enorma systemet Angona närma sig grannskapet till denna ensamma sol. Centrum för det stora systemet var en mörk jätte i rymden, solid, starkt laddad och med en enorm gravitationskraft.
57:5.5 (656.1) Då Angona kom allt närmare solen, i de stunder då solen var maximalt expanderad under sina pulseringar, sköt strömmar av gasformigt material ut i rymden som jättelika soltungor. Till en början föll dessa flammande gastungor utan undantag tillbaka till solen, men då Angona kom allt närmare blev gravitationsdraget från den gigantiska besökaren så stort att dessa gastungor började brista på vissa ställen, varvid rötterna föll tillbaka till solen medan de yttre delarna avskiljdes och bildade självständiga materiakroppar, solmeteoriter, som omedelbart började rotera kring solen i sina egna elliptiska banor.
57:5.6 (656.2) Då systemet Angona kom närmare blev solens utstötningar allt större; allt mera materia drogs ut från solen för att bli till självständiga cirkulerande kroppar i den omgivande rymden. Denna situation fortsatte under cirka femhundratusen år tills Angona gjorde sitt största närmande till solen; då upplevde solen i samband med en av sina periodiska interna konvulsioner en partiell sönderslitning; från motsatta sidor och samtidigt stöttes enorma mängder av materia ut. Från Angonas sida drogs en väldig pelare av solgaser ut, en pelare som var ganska spetsig i båda ändarna med en betydande ansvällning i mitten, och den blev permanent avsöndrad från solens omedelbara gravitationsgrepp.
57:5.7 (656.3) Denna stora pelare av solgaser som på detta sätt avskiljdes från solen utvecklade sig senare till de tolv planeterna i ert solsystem. Utstötningen av gas från solens motsatta sida, som en återverkan och i tidvattenliknande samklang med utdrivningen av denna jättelika anfader till solsystemet, har senare kondenserats till meteorer och rymddamm i solsystemet, fastän väldigt mycket av denna materia senare infångades av solens gravitation, då Angona-systemet försvann i fjärran ut i rymden.
57:5.8 (656.4) Fastän Angona lyckades dra ut det material som gav upphov till solsystemets planeter och den enorma mängd av materia som nu kretsar runt solen som asteroider och meteorer fick den inte för sig själv någonting av denna solmateria. Systemet som var på besök kom inte nära nog för att faktiskt ta åt sig något av solens substans, men den svängde tillräckligt nära för att till den mellanliggande rymden dra ut allt det material som det nuvarande solsystemet består av.
57:5.9 (656.5) De fem inre och de fem yttre planeterna bildades snart i miniatyr av de svalnande och kondenserande kärnorna i de mindre massiva och avsmalnande ändarna av den jättelika gravitationsförorsakade ansvällning som Angona hade lyckats avskilja från solen, medan Saturnus och Jupiter bildades av de mera massiva och utbuktande centrala delarna. Den starka dragningskraften från Jupiter och Saturnus fångade tidigt in det mesta av det material som hade tagits från Angona, såsom vissa av deras satelliters rörelse motsols vittnar om.
57:5.10 (656.6) Jupiter och Saturnus som uppkom från själva centrum av den enorma pelaren av överhettade solgaser innehöll så mycket högt upphettat solmaterial att de lyste med ett strålande ljus och avgav enorma mängder värme; de var i verkligheten andra gradens solar under en kort period efter det att de hade bildats som skilda rymdkroppar. Dessa två största bland solsystemets planeter har till stor del förblivit gasformiga till den dag som är och har inte ännu ens kylts av till den punkt då de skulle vara fullt kondenserade eller fasta.
57:5.11 (656.7) De övriga tio planeternas kärnor av gas som har sammandragit sig nådde snart det stadium då de blev fasta och började så dra till sig allt större mängder av den meteormateria som cirkulerade i den närbelägna rymden. Solsystemets världar hade sålunda ett dubbelt ursprung: kärnor av kondenserad gas, senare förstorade av enorma mängder meteorer som infångades. Visserligen fortsätter de att fånga in meteorer, men i betydligt mindre antal.
57:5.12 (657.1) Planeterna kretsar inte runt solen i sin solmoders ekvatorialplan, vilket de skulle göra om de hade blivit utkastade av solens rotation. Istället färdas de i planet för den utstötning ur solen som förorsakades av Angona och som existerade i en ansenlig vinkel mot solens ekvatorialplan.
57:5.13 (657.2) Medan Angona var oförmögen att fånga in något av solens massa lyckades er sol fylla på sin planetfamilj, som befann sig under omvandling, med en del av det cirkulerande rymdmaterialet från det besökande systemet. På grund av Angonas intensiva gravitationsfält följde dess tillhörande planetfamilj banor på ett ansenligt avstånd från den mörka jätten; och snart efter utstötningen av den massa ur vilken solsystemet uppkom, och medan Angona ännu var i närheten av solen, svängde tre av de större planeterna i Angonas system så nära solsystemets massiva anfader att dennas dragningskraft, förstärkt av dragningen från solen, var tillräcklig för att uppväga gravitationsgreppet från Angona och att därifrån permanent lösgöra dessa tre bihang till den himmelska vandraren.
57:5.14 (657.3) Allt det material i solsystemet som härstammar från solen hade ursprungligen enhetlig riktning för sitt omlopp, och utan dessa tre främmande rymdkroppars intrång skulle allt material i solsystemet fortfarande ha samma riktning på sin omloppsbana. Som det var införde verkan av de tre Angonabihangen nya och främmande omloppskrafter i det uppkommande solsystemet, och som följd därav uppkom rörelse i motsatt riktning. Retrograd rörelse i ett astronomiskt system är alltid oavsiktlig och uppträder alltid som ett resultat av främmande rymdkroppars kollisionsinverkan. Sådana kollisioner behöver inte alltid medföra rörelse i motsatt riktning, men ingen retrograd rörelse förekommer någonsin annat än i system som består av massor med olika ursprung.
57:6.1 (657.4) Efter solsystemets födelse följde en period av avtagande utbrott från solen. Med förminskad kraft fortsatte solen under ytterligare fem hundra tusen år att spruta ut allt mindre mängder av materia i den omgivande rymden. Under dessa första tider med oregelbundna omloppsbanor kunde emellertid solmodern, när de omgivande kropparna kom närmast till solen, fånga in stora delar av detta meteormaterial.
57:6.2 (657.5) Planeterna närmast solen var de första som fick sin rotation minskad av den tidvattensartade friktionen. Sådana gravitationsinverkningar bidrar också till stabiliseringen av planeternas banor, samtidigt som de verkar som en broms på planeternas axiala rotationshastighet och får en planet att rotera allt långsammare tills rotationen kring axeln upphör, vilket lämnar den ena halvan av planeten alltid vänd mot solen eller en större himlakropp, så som illustreras av planeten Merkurius och av månen, som alltid visar samma ansikte mot Urantia.
57:6.3 (657.6) När friktionen förorsakad av månens och jordens tidvattenfenomen utjämnas kommer jorden alltid att visa samma halva mot månen, och dag och månad är då detsamma — en period om cirka fyrtiosju dagar. När en sådan stabilitet i omloppsbanorna uppnås börjar den periodiska friktionen ha motsatt verkan, så att den inte längre driver månen längre bort från jorden utan så småningom drar satelliten mot planeten. Och sedan, i den långt avlägsna framtiden då månen närmar sig till ett avstånd på omkring sjutton tusen sju hundra kilometer från jorden, får jordens gravitationsinverkan månen att sprängas sönder. Denna flodvågs-gravitations-explosion kommer att sönderdela månen till små partiklar, som kan samla sig runt världen som ringar av materia påminnande om Saturnus ringar eller så småningom dras ned till jorden som meteorer.
57:6.4 (658.1) Om rymdkropparna är lika till sin storlek och täthet kan kollisioner inträffa. Men om två rymdkroppar med samma täthet är relativt olika till storleken, och om den mindre kommer allt närmare den större, då sprängs den mindre kroppen sönder när radien av dess bana blir mindre än två och en halv gånger den större kroppens radie. Kollisioner mellan rymdens jättar är verkligen sällsynta, men dessa explosioner av mindre kroppar förorsakade av flodvågs-gravitations-företeelsen är mycket vanliga.
57:6.5 (658.2) Stjärnfallen förekommer i svärmar därför att de är fragment av större materiakroppar som har sprängts sönder av flodvågsgravitationen som åstadkoms av närbelägna och ännu större rymdkroppar. Saturnus ringar är fragmenten av en söndersprängd satellit. En av Jupiters månar närmar sig nu farligt nära den kritiska zonen för söndersprängning, och inom några miljoner år kommer den antingen att dras in till planeten eller att sprängas sönder av flodvågsgravitationen. Den femte planeten i solsystemet färdades för länge, länge sedan i en oregelbunden bana och kom periodvist allt närmare Jupiter, tills den var inne i den kritiska zonen för söndersprängning som följd av gravitatationsflodvågen, snabbt fragmenterades och blev till den nuvarande klungan av asteroider.
57:6.6 (658.3) För 4.000.000.000 år sedan bevittnades organiseringen av Jupiters och Saturnus system, i stort sett så som de idag kan observeras med undantag för deras månar som fortsatte att växa i storlek under flera miljarder år. I själva verket växer alla planeter och satelliter i solsystemet fortfarande som följd av det fortgående infångandet av meteorer.
57:6.7 (658.4) För 3.500.000.000 år sedan var de övriga tio planeternas kondenserade kärnor väl formade, och de flesta månars innersta stomme var välbehållen fast en del av de mindre satelliterna senare förenades och bildade dagens större månar. Denna tidsålder kan anses vara det skede då planeterna byggdes upp.
57:6.8 (658.5) För 3.000.000.000 år sedan fungerade solsystemet i stort sett så som idag. Dess medlemmar fortsatte att växa i storlek då rymdmeteorer i en ofantlig mängd ständigt regnade ned på planeterna och deras satelliter.
57:6.9 (658.6) Ungefär vid denna tid upptogs ert solsystem i Nebadons fysiska register och gavs sitt namn: Monmatia.
57:6.10 (658.7) För 2.500.000.000 år sedan hade planeterna vuxit enormt i storlek. Urantia var en välutvecklad sfär, omkring en tiondedel av sin nuvarande massa, och den fortsatte att växa snabbt som följd av ansamlingen av meteorer.
57:6.11 (658.8) All denna väldiga aktivitet är en normal del av uppbyggandet av en evolutionär planet av Urantias klass och utgör astronomiska förberedelser för att färdigställa scenen för den fysiska evolutionen i sådana världar i rymden som förberedelse för livets äventyr i tiden.
57:7.1 (658.9) Under dessa första tider svärmade små sönderfallande och kondenserande kroppar omkring i solsystemets rymdregioner, och då en skyddande förbränningsatmosfär saknades kraschade sådana rymdkroppar direkt ned på Urantias yta. Dessa oupphörliga nedslag höll planetens yta mer eller mindre upphettad, och detta, tillsammans med den ökade påverkan av gravitationen, i och med att sfären blev större, började sätta igång de influenser vilka så småningom fick de tyngre grundämnena, såsom järn, att söka sig allt mera mot planetens kärna.
57:7.2 (659.1) För 2.000.000.000 år sedan började jorden bli avgjort större än månen. Alltid hade planeten varit större än sin satellit, men skillnaden i storlek var inte så stor förrän ungefär vid denna tid då enorma rymdkroppar infångades av jorden. Urantia var då ungefär en femtedel av sin nuvarande storlek och hade blivit tillräckligt stor för att hålla kvar den primitiva atmosfär som hade börjat uppkomma som ett resultat av grundämnenas interna kamp mellan det upphettade inre och den svalnande skorpan.
57:7.3 (659.2) Verksamhet som tydligt kan klassificeras som vulkanisk kan dateras från dessa tider. Hettan i jordens inre fortfor att stegras av att de radioaktiva eller tyngre grundämnen som meteorerna hade haft med sig från rymden begravdes allt djupare. Studiet av dessa radioaktiva grundämnen avslöjar att Urantias yta är över en miljard år gammal. Radiumklockan är er mest tillförlitliga tidmätare då ni gör vetenskapliga uppskattningar av planetens ålder, men alla dessa uppskattningar visar för kort tid, därför att de radioaktiva material som ni har möjlighet att undersöka alla kommer från jordens ytskikt och således representerar Urantias förhållandevis nyliga anskaffningar av dessa grundämnen.
57:7.4 (659.3) För 1.500.000.000 år sedan var jorden två tredjedelar av sin nuvarande storlek, medan månen närmade sig sin nuvarande massa. Jordens snabba ökning i storlek över månen gjorde det möjligt för den att långsamt börja röva till sig den knappa atmosfär som satelliten ursprungligen hade.
57:7.5 (659.4) Den vulkaniska verksamheten var nu som störst. Hela jorden var ett veritabelt glödande inferno, och ytan påminde om dess tidigare smälta stadium innan de tyngre metallerna graviterade mot centrum. Detta är den vulkaniska tidsåldern. Trots det bildas så småningom en skorpa bestående i huvudsak av den jämförelsevis lättare graniten. Scenen håller på att göras i ordning för en planet som en dag förmår uppehålla liv.
57:7.6 (659.5) En primitiv planetarisk atmosfär utvecklar sig långsamt, och den innehåller nu en del vattenånga, kolmonoxid, koldioxid och väteklorid, men det finns föga eller inget fritt kväve eller fritt syre. Atmosfären i en värld under den vulkaniska tidsåldern erbjuder ett sällsamt skådespel. Förutom de nämnda gaserna var den starkt fylld av talrika vulkaniska gaser och, efterhand som luftskiktet blev äldre, av förbränningsprodukterna från de kraftiga meteorskurar som ständigt störtar ned mot planetens yta. Denna förbränning av meteorer håller atmosfären nästan tömd på syre, och meteorbombardemangets takt är fortfarande enorm.
57:7.7 (659.6) Så småningom blev atmosfären mera stadgad och avkyldes tillräckligt för regn att börja falla på planetens heta klippiga yta. Under tusentals år var Urantia innesluten i ett enda väldigt och enhetligt hölje av ånga. Under dessa tider sken solen aldrig på jordens yta.
57:7.8 (659.7) Mycket av kolet i atmosfären bands till karbonater av de olika metaller, som det fanns gott om i planetens ytskikt. Senare konsumerades mycket större mängder av dessa kolgaser av det tidiga och frodiga växtlivet.
57:7.9 (660.1) Även under senare tidsperioder hölls luften nästan helt tömd på syre av de fortsatta lavaströmmarna och de inkommande meteorerna. Inte heller innehåller de tidiga avlagringarna i de primitiva oceaner, som snart uppkom, några färgade stenar eller lerskiffer. Och under en lång tid efter det att denna ocean hade uppkommit fanns det praktiskt taget inget fritt syre i atmosfären; det började förekomma syre i betydande mängder först när det senare producerades av havsalger och andra former av växtliv.
57:7.10 (660.2) Den primitiva planetariska atmosfären under den vulkaniska tidsåldern erbjöd föga skydd mot meteorsvärmarnas kollisionsnedslag. Miljoner och åter miljoner meteorer förmår tränga igenom detta luftlager och slår ner på planetens yta som fasta kroppar. Men med tiden visar det sig att allt färre meteorer är tillräckligt stora för att övervinna det allt starkare friktionsskydd som den syrerikare atmosfären under senare tidsskeden utgör.
57:8.1 (660.3) Den tid då Urantias historia egentligen börjar är för 1.000.000.000 år sedan. Planeten hade uppnått ungefär sin nuvarande storlek. Ungefär vid denna tid upptogs den i Nebadons fysiska register och gavs sitt namn: Urantia.
57:8.2 (660.4) Atmosfären underlättade avkylningen av jordskorpan tillsammans med fuktighetens ständiga utfall. Den vulkaniska verksamheten bragte tidigt det inre värmetrycket och jordskorpans sammandragning i jämvikt; och när antalet vulkaner snabbt minskade började jordbävningar förekomma allteftersom denna jordskorpans avkylnings- och anpassningsepok framskred.
57:8.3 (660.5) Urantias egentliga geologiska historia börjar med att jordskorpan avkyls tillräckligt för att den första oceanen kan bildas. Vattenångans kondensering på jordens svalnande yta fortsatte, då den en gång hade börjat, tills den var så gott som slutförd. Vid slutet av denna period var oceanen världsomfattande och täckte hela planeten med ett genomsnittligt djup om över en och en halv kilometer. Tidvattensföreteelserna fungerade då i stort sett så som de nu kan iakttas, men denna primitiva ocean var inte salt; den var praktiskt taget ett sötvattenstäcke över hela världen. Dåförtiden var största delen av kloret förenat med olika metaller, men det fanns tillräckligt av det för att i förening med väte göra vattnet en aning syrligt.
57:8.4 (660.6) När detta avlägsna tidsskede börjar bör Urantia ses som en vattenbunden planet. Senare kom djupare liggande och därför tyngre lavaströmmar upp på bottnen av den nuvarande Stilla Oceanen, och denna del av den vattentäckta ytan blev ansenligt nedtryckt. Den första kontinentala landmassan steg upp från världsoceanen för att återställa jämvikten i den så småningom allt tjockare jordskorpan.
57:8.5 (660.7) För 950.000.000 år sedan presenterade Urantia panoramat av en enda stor kontinent och en enda vidsträckt vattenmassa, Stilla Oceanen. Vulkaner fanns fortfarande i stor utsträckning, och jordbävningarna var både ofta förekommande och svåra. Meteorerna fortsatte att bombardera jorden, men de höll på att minska både i fråga om frekvens och storlek. Atmosfären klarnade upp, men mängden av koldioxid var fortfarande stor. Jordskorpan håller på att stabiliseras.
57:8.6 (660.8) Det var ungefär vid denna tid som Urantia hänfördes till systemet Satania för planetarisk administration och upptogs i Norlatiadeks livsregister. Från och med den tidpunkten har den lilla och obetydliga sfären tagits administrativt i beaktande. Denna sfär skulle bli den planet där Mikael skulle ta itu med det oerhörda företaget att utge sig som dödlig, att ta del av de erfarenheter som senare har haft som följd att Urantia lokalt har blivit känd som ”korsets värld”.
57:8.7 (661.1) För 900.000.000 år sedan bevittnades den första rekognosceringspatrullens ankomst från Satania till Urantia, utsänd från Jerusem för att undersöka planeten och rapportera om dess lämplighet som en sfär för livsexperiment. Denna kommission bestod av tjugofyra medlemmar och omfattade Livsbärare, Lanonandeksöner, Melkisedekar, serafer och andra av det himmelska livets klasser som har att göra med de första tiderna av planetarisk organisation och administration.
57:8.8 (661.2) Efter en noggrann undersökning av planeten återvände denna kommission till Jerusem och rapporterade i fördelaktiga ordalag till Systemhärskaren att de rekommenderade att Urantia upptas i registret för livsexperiment. Er värld registrerades i Jerusem i enlighet därmed som en decimalplanet, och Livsbärarna meddelades att de skulle få tillstånd att inrätta nya mönster för mekanisk, kemisk och elektrisk mobilisering vid den senare tid då de skulle anlända med mandat att överföra och inplantera liv.
57:8.9 (661.3) I vederbörlig ordning fullbordade en blandkommission om tolv medlemmar i Jerusem arrangemangen för att ta planeten i besittning, och dessa godkändes av den planetariska kommissionen om sjuttio medlemmar i Edentia. Dessa planer som hade utarbetats av de handledande rådgivarna till Livsbärarna godkändes slutligt i Salvington. Snart därefter innehöll Nebadons informationsutsändningar ett tillkännagivande om att Urantia skulle bli den scen där Livsbärarna skulle komma att utföra sitt sextionde experiment i Satania, avsett att utveckla och förbättra den typ av Nebadons livsmönster som förekommer i Satania.
57:8.10 (661.4) Kort efter det att Urantia för första gången hade tillkännagivits genom universumets informationsutsändningar till hela Nebadon beviljades den fullvärdig status i universumet. Snart därefter infördes den i registren på de mindre och större sektorernas högkvartersplaneter i superuniversumet; och innan denna tidsålder var till ända hade Urantia kommit in i Uversas register över planetariskt liv.
57:8.11 (661.5) Hela denna tidsålder kännetecknades av ofta förekommande och våldsamma stormar. Den tidiga jordskorpan befann sig i ett stadium av ständig förändring. Ytans avkylande alternerade med enorma lavaströmmar. Ingenstans på jordytan kan man finna något av denna ursprungliga planetskorpa. Allting har alltför många gånger blandats ihop med lava som har sprutat upp ur djupet och med senare avlagringar från den tidiga världsvida oceanen.
57:8.12 (661.6) Ingenstans på jordytan finner man mera av de modifierade resterna av denna urgamla berggrund, som fanns före oceanen, än i nordöstra Kanada runt Hudsonviken. Denna omfattande granithöjning består av sten som hör till tiderna före oceanen. Dessa bergslager har blivit upphettade, böjda, hopknycklade, krossade, och gång på gång har de genomgått dessa förvrängande metamorfosa förändringar.
57:8.13 (661.7) Under alla oceantidsåldrar lade sig enorma fossilfria skiktade stenlager på denna forntida oceans botten. (Kalksten kan bildas som resultat av kemisk utfällning; all äldre kalksten uppkom inte av det marina livets avlagringar.) I inga av dessa forntida bergsformationer finner man tecken på liv; de innehåller inga fossiler, såvida inte senare avlagringar från vattentidsåldrarna av någon tillfällighet har blandats med dessa äldre lager från tiden före livet.
57:8.14 (662.1) Den tidiga jordskorpan var högst instabil, men berg höll ännu inte på att bildas. Planeten sammandrogs under gravitationstrycket medan den formades. Berg är inte ett resultat av att den svalnande skorpan på en sfär som drar sig samman skulle falla ihop; bergen uppkommer senare som ett resultat av regnets, gravitationens och erosionens inverkan.
57:8.15 (662.2) Den kontinentala landmassan växte under detta skede tills den omfattade nästan tio procent av jordens yta. Svåra jordbävningar uppkom först då den kontinentala landmassan hade höjt sig en god bit över vattnet. Då de en gång hade börjat tilltog de i frekvens och omfattning från tidsålder till tidsålder. Under loppet av miljoner och åter miljoner år har jordbävningarna avtagit, men Urantia har fortfarande i medeltal femton jordbävningar om dagen.
57:8.16 (662.3) För 850.000.000 år sedan började den första verkliga epok då jordskorpan stabiliserades. Största delen av de tyngre metallerna hade sjunkit ned mot globens centrum; den svalnande skorpan hade upphört att falla ihop i samma stora utsträckning som under tidigare tidsåldrar. En bättre balans uppkom mellan det uppstigande landet och den tyngre oceanbottnen. Lavamassans strömningar under jordskorpan omfattade närapå hela världen, och detta utjämnade och stabiliserade fluktuationerna som kom sig av avkylning, sammandragning och förskjutning i ytskikten.
57:8.17 (662.4) Vulkanutbrotten och jordbävningarna fortfor att avta i frekvens och styrka. Atmosfären renades så småningom från vulkaniska gaser och vattenånga, men koldioxidmängden var fortfarande stor.
57:8.18 (662.5) De elektriska störningarna i luften och i jorden var också i avtagande. Lavaströmmarna hade tagit upp till ytan en blandning av grundämnen som diversifierade jordskorpan och bättre isolerade planeten från vissa rymdenergier. Allt detta gjorde mycket för att underlätta kontrollen av jordens energi och att reglera dess flöde, såsom de magnetiska polernas funktion påvisar.
57:8.19 (662.6) För 800.000.000 år sedan började den första stora landepoken, den tidsålder då landkontinenten allt mera höjde sig.
57:8.20 (662.7) Sedan jordens hydrosfär först hade kondenserats till världsoceanen och senare till Stilla Oceanen bör man förstå att denna senare vattenmassa då täckte nio tiondedelar av jordens yta. Meteorer som föll i havet samlades på oceanens botten; meteorerna består allmänt taget av tunga material. De som föll på land oxideras till stor del, nöttes senare ned av erosionen och spolades ut i oceanens djup. På detta sätt blev oceanens botten allt tyngre, och till detta kom vikten av en vattenmassa som på vissa ställen var cirka sexton kilometer djup.
57:8.21 (662.8) Det tilltagande nedtyngandet av Stilla Oceanen verkade så att den kontinentala landmassan ytterligare sköts upp. Europa och Afrika började stiga upp ur Stilla Oceanens djup tillsammans med de landmassor som nu kallas Australien, Nord- och Sydamerika och kontinenten Antarktis, samtidigt som Stilla Oceanens botten ytterligare sjönk för att uppväga landhöjningen. Vid slutet av denna period bestod nästan en tredjedel av jordens yta av land, allt som en enda kontinent.
57:8.22 (662.9) Med denna ökade landhöjning uppkom de första olikheterna i planetens klimat. Landhöjning, kosmiska moln och oceanernas inverkan är de viktigaste faktorerna vid klimatväxlingen. Den asiatiska landmassans ryggrad nådde en höjd om nästan fjorton och en halv kilometer då landhöjningen var som störst. Om det hade funnits mycket fukt i den luft som svävade över dessa högt uppstigna regioner skulle enorma istäcken ha bildats; istiden skulle ha kommit långt innan den gjorde det. Det tog flera hundra miljoner år innan lika mycket land igen framträdde ovanför vattnet.
57:8.23 (663.1) För 750.000.000 år sedan började de första brytningarna i den kontinentala landmassan som en stor spricka från norr till söder, vilken senare släppte in oceanens vatten och beredde vägen för den västliga driften av kontinenterna Nord- och Sydamerika, inklusive Grönland. Den långa klyvningen i öst-västlig riktning skiljde Afrika från Europa och lösgjorde landmassorna Australien, Stillahavsöarna och Antarktis från den asiatiska kontinenten.
57:8.24 (663.2) För 700.000.000 år sedan närmade sig Urantia den punkt då förhållandena blev lämpliga för uppehållandet av liv. Kontinentaldriften fortsatte; oceanen trängde som långa fingerliknande hav allt mera in i landet och bildade dessa grunda vatten och skyddade vikar som är så lämpliga som hemvist för det marina livet.
57:8.25 (663.3) För 650.000.000 år sedan bevittnades en fortsatt separering av landmassorna och som en följd därav en ytterligare utbredning av de kontinentala haven. Och dessa vatten uppnådde snabbt den salthalt som var nödvändig för livet på Urantia.
57:8.26 (663.4) Det var dessa hav och deras efterföljare som förde livets register på Urantia, vilket man senare har funnit i välbevarade stensidor, volym efter volym, medan skede följde på skede och tidsålder på tidsålder. Dessa forna tiders inlandshav var i sanning evolutionens vagga.
57:8.27 (663.5) [Framfört av en Livsbärare, medlem av den ursprungliga Urantiakåren och nu här bosatt som observatör.]
Urantiaboken
Kapitel 58
58:0.1 (664.1) I HELA Satania finns det endast sextioen världar liknande Urantia, planeter för livsmodifiering. Majoriteten av de bebodda världarna befolkas i enlighet med etablerade förfaranden; på sådana sfärer ges Livsbärarna ringa möjlighet till avvikelse i sina planer för livets inplanterande. Ungefär en värld av tio betecknas emellertid som decimalplanet och införs i Livsbärarnas speciella register; och på dessa planeter tillåts vi åta oss vissa livsexperiment i syfte att modifiera eller eventuellt förbättra universumets standardtyper av levande varelser.
58:1.1 (664.2) För 600.000.000 år sedan anlände Livsbärarnas kommission, som hade sänts ut från Jerusem, till Urantia och påbörjade studiet av de fysiska förhållandena som förberedelse för att införa liv till värld nummer 606 i systemet Satania. Detta skulle bli vår sexhundrasjätte erfarenhet av att etablera Nebadons livsmönster i Satania och vår sextionde möjlighet att göra förändringar och införa modifikationer i lokaluniversumets grund- och standardlivsmönster.
58:1.2 (664.3) Det bör göras klart att Livsbärarna inte kan sätta igång livet förrän en sfär är mogen för det evolutionära utvecklingsskedet. Inte heller kan vi arrangera en snabbare livsutveckling än vad som kan uppehållas och ackommoderas av planetens fysiska framåtskridande.
58:1.3 (664.4) Livsbärarna i Satania hade planerat ett livsmönster baserat på natriumklorid; därför kunde intet steg tas för att plantera livet förrän oceanens vatten hade blivit tillräckligt salt. Urantias typ av protoplasma kan fungera endast i en lämplig saltlösning. Allt förstadieliv — växt- och djurliv — utvecklades i en salt omgivning. Även de högre utvecklade landdjuren kunde inte fortsätta att leva om inte denna samma livsviktiga saltlösning cirkulerade överallt i deras kroppar i den ström av blod som frikostigt sköljer, bokstavligen sänker varje liten cell i detta ”salta hav”.
58:1.4 (664.5) Era primitiva förfäder flöt fritt omkring i den salta oceanen; idag flyter denna samma oceanliknande saltlösning omkring i er kropp och sköljer varje enskild cell med en kemisk vätska som i allt väsentligt är jämförbar med det salta vatten som stimulerade de första protoplasmareaktionerna i de första levande celler som fungerade på planeten.
58:1.5 (664.6) Då detta skede tog sin början höll Urantia på att utvecklas på alla sätt mot ett stadium som var gynnsamt för att uppehålla de första formerna av marint liv. Sakta men säkert beredde den fysiska utvecklingen på jorden och i de närbelägna rymdregionerna scenen för de senare försöken att etablera sådana livsformer som vi hade beslutat att bäst skulle vara anpassade till den uppkommande fysiska omgivningen — både på jorden och i rymden.
58:1.6 (665.1) Efter detta återvände Satanias Livsbärarkommission till Jerusem, då den föredrog att invänta en ytterligare sönderbrytning av den kontinentala landmassan, vilket skulle erbjuda ännu flera inlandshav och skyddade vikar, innan den faktiskt påbörjade inplanteringen av liv.
58:1.7 (665.2) På en planet där livet har ett marint ursprung erbjuder ett stort antal inlandshav, en lång strandlinje vid grunda vatten och skyddade vikar idealiska förhållanden för inplantering av liv; och just en sådan fördelning av jordens vatten höll snabbt på att uppkomma. Dessa forntida inlandshav var sällan mer än ett hundra femtio till ett hundra åttio meter djupa, och solljuset kunde tränga igenom oceanens vatten till över ett hundra åttio meter.
58:1.8 (665.3) Och det var från sådana kuster som växtlivet, under en senare tidsålder med ett milt och jämnt klimat, sökte sig upp på land. Där erbjöd den höga kolhalten i atmosfären livets nya landbaserade varieteter möjlighet till en snabb och frodig tillväxt. Fastän atmosfären då var idealisk för växtlivet bestod den i så hög grad av koldioxid att inget djur, än mindre människan, kunde ha levt på jordens yta.
58:2.1 (665.4) Planetens atmosfär filtrerar igenom till jorden ungefär två miljarddelar av solens totala utstrålning av ljus. Om det ljus som faller på Nordamerika skulle betalas enligt en taxa om femton öre per kilowattimme skulle den årliga ljusräkningen stiga till över sex triljoner kronor. Chicagos räkning för solsken skulle stiga till betydligt över 700 miljoner kronor om dagen. Man bör komma ihåg att ni också får andra former av energi från solen — ljus är inte den enda gåva som når er atmosfär från solen. Väldiga solenergier strömmar in till Urantia och omfattar våglängder både över och under det område som människans syn kan uppfatta.
58:2.2 (665.5) Jordens atmosfär är nästan helt ogenomtränglig för en stor del av den solstrålning som hör till den yttersta ultravioletta ändan av spektret. De flesta av dessa korta våglängder absorberas av ett ozonlager som finns överallt på en nivå om cirka sexton kilometer ovanför jordens yta och som sträcker sig mot rymden ytterligare sexton kilometer. Det ozon som genomsyrar denna region skulle enligt förhållandena vid jordens yta bilda endast ett två och en halv millimeter tjockt lager; det oaktat skyddar denna relativt ringa och till synes betydelselösa mängd ozon Urantias invånare från ett övermått av de farliga och förödande ultravioletta strålningskomponenter som finns i solljuset. Men om detta ozonlager vore endast obetydligt tjockare skulle ni berövas de i högsta grad viktiga och hälsosamma ultravioletta strålar som nu når jordens yta och som utgör ett förstadium till ett av era mest nödvändiga vitaminer.
58:2.3 (665.6) Trots detta insisterar dock en del av era mindre fantasirika dödliga mekanister på att betrakta den materiella skapelsen och människans evolution som en tillfällighet. Urantias mellanvarelser har från fysikens och kemins område samlat över femtiotusen fakta, som de anser vara oförenliga med slumpens lagar och som de hävdar att ovillkorligen utvisar närvaron av ett intelligent syfte i den materiella skapelsen. Allt detta tar inte med i räkningen deras katalog av över ett hundra tusen fynd utanför fysikens och kemins område, vilka de vidhåller bevisar närvaron av sinne i planerandet, skapandet och upprätthållandet av det materiella världsalltet.
58:2.4 (666.1) Från er sol strömmar en veritabel flod av dödsbringande strålar ut, och ert angenäma liv på Urantia beror på den ”slumpmässiga” inverkan av över fyrtio till synes oavsiktliga skyddsmekanismer som fungerar på liknande sätt som verkan av detta unika ozonlager.
58:2.5 (666.2) Vore det inte för atmosfärens verkan som ”täcke” om natten, skulle värmen så snabbt gå förlorad genom strålning att det vore omöjligt att uppehålla livet annat än på konstgjord väg.
58:2.6 (666.3) De lägre åtta eller nio kilometrarna av jordens atmosfär är troposfären; det är den region där vindar och luftströmmar åstadkommer väderleksfenomen. Ovanför denna region ligger den inre jonosfären och genast ovanför denna stratosfären. Från jordens yta uppåt räknat faller temperaturen stadigt under nio till tretton kilometer, vid vilken höjd den är cirka -57 grader (C). Denna temperaturvariation mellan -54 och -57 grader (C) är oförändrad under de följande sextiofyra kilometrarna uppåt; detta område med konstant temperatur är stratosfären. På en höjd av sjuttiotvå till åttio kilometer börjar temperaturen stiga, och denna stegring fortsätter tills, på den nivå där norrskenet uppträder, en temperatur på +650 grader (C) uppnås, och det är denna intensiva hetta som joniserar syret. Temperaturen i en sådan uttunnad atmosfär kan knappast jämföras med de temperaturer som uppmäts vid jordens yta. Kom ihåg att hälften av all er atmosfär finns inom de första fem kilometrarna. Höjden av jordens atmosfär anges av de högsta norrskensflammorna — omkring sexhundrafyrtio kilometer.
58:2.7 (666.4) Norrskensfenomenen har ett direkt samband med solfläckarna, dessa solcykloner som virvlar i motsatt riktning ovanför och nedanför solens ekvator, precis som de tropiska orkanerna på jorden. Sådana atmosfäriska störningar virvlar i motsatt riktning när de inträffar ovanför eller under ekvatorn.
58:2.8 (666.5) Solfläckarnas förmåga att ändra ljusets frekvenser visar att dessa centra för solstormar fungerar som enorma magneter. Sådana magnetiska fält kan slunga laddade partiklar från solfläckarnas kratrar ut genom rymden till jordens yttre atmosfär, där deras joniserande inverkan åstadkommer dessa praktfulla uppvisningar som norrsken. Därför har ni de mest omfattande norrskensfenomen när antalet solfläckar är som störst — eller kort därefter — vid vilken tid fläckarna mera allmänt är ekvatorialt belägna.
58:2.9 (666.6) Även kompassnålen reagerar för denna inverkan från solen eftersom den vänder sig en aning mot öster då solen går upp och en aning mot väster då solnedgången närmar sig. Detta sker varje dag, men under toppen av solfläcksperioderna är denna avvikelse i kompassen dubbelt så stor. Dessa dagliga rörelser i kompassen är en reaktion på en ökad jonisering av den övre atmosfären som solljuset åstadkommer.
58:2.10 (666.7) Det är närvaron av två olika nivåer av elektriskt ledande regioner i den övre stratosfären som möjliggör fjärröverföringen av era radioutsändningar på lång- och kortvåg. Era utsändningar störs ibland av de fruktansvärda stormar som tidvis rasar i dessa yttre jonosfärområden.
58:3.1 (666.8) Under universummaterialiseringens tidiga epoker finns väldiga vätemoln utströdda i rymdregionerna, just sådana astronomiska anhopningar av stoft som nu kännetecknar många regioner överallt i den avlägsna rymden. Mycket av den organiserade materia som de flammande solarna bryter ned och sprider ut som strålenergi byggdes ursprungligen upp i dessa tidigt uppkommande vätemoln i rymden. Under vissa ovanliga förhållanden förekommer sprängning av atomer också i kärnan av större vätemassor. Alla dessa fenomen av atomuppbyggnad och -upplösning, som sker till exempel i de starkt upphettade nebulosorna, åtföljs av uppkomsten av flodvågor av strålningsenergins korta rymdstrålar. I samband med dessa olika strålningar förekommer en form av rymdenergi som är okänd på Urantia.
58:3.2 (667.1) Energiladdningen i dessa korta strålar i universumets rymd är fyra hundra gånger större än i alla andra former av strålenergi som existerar i de organiserade rymddomänerna. Produktionen av korta rymdstrålar, vare sig de kommer från de flammande nebulosorna, de spända elektriska fälten, yttre rymden, eller de väldiga stoftmolnen av väte, modifieras kvalitativt och kvantitativt av fluktuationer och plötsliga spänningsförändringar i temperatur, gravitation och elektrontryck.
58:3.3 (667.2) Dessa eventualiteter i fråga om rymdstrålarnas ursprung bestäms av många kosmiska tilldragelser samt av den cirkulerande materians banor, som varierar från modifierade cirklar till extrema ellipser. De fysiska förhållandena kan också storligen förändras emedan elektronen ibland roterar i motsatt riktning mot den grövre materiens rotation, till och med i samma fysiska zon.
58:3.4 (667.3) De väldiga vätemolnen är verkliga kosmiska kemilaboratorier, där det förekommer alla former av evolverande energi och av materia i omvandling. Omfattande energiprocesser förekommer också i de gaser som finns i de stora dubbelstjärnornas utkanter och som ofta delvis överlappar varandra och därför i hög grad blandas. Men ingen av dessa enorma och vidsträckta energiaktiviteter i rymden utövar det minsta inflytande på det organiserade livets fenomen — på groddplasman hos levande ting och varelser. Dessa energiförhållanden i rymden är en del av den omgivning som är väsentlig för etablerandet av liv, men de har inte del i de senare förändringarna i arvsmassans faktorer, vilket är fallet med en del av de längre strålarna i strålenergin. Det liv som Livsbärarna inplanterar är fullt motståndskraftigt mot hela detta häpnadsväckande flöde av universumenergins korta rymdstrålar.
58:3.5 (667.4) Alla dessa väsentliga kosmiska förhållanden måste utvecklas till ett fördelaktigt stadium innan Livsbärarna faktiskt kunde påbörja etablerandet av liv på Urantia.
58:4.1 (667.5) Det att vi kallas Livsbärare bör inte förvirra er. Vi kan bära liv till planeterna, och vi gör det också, men vi tog inget liv med oss till Urantia. Livet på Urantia är unikt, det har sitt ursprung på planeten. Denna sfär är en värld för livsmodifikation; allt liv som framträder här formulerades av oss här på planeten; det finns ingen annan värld i Satania, inte ens i hela Nebadon, där livet förekommer i precis samma form som på Urantia.
58:4.2 (667.6) För 550.000.000 år sedan återvände Livsbärarkåren till Urantia. I samverkan med andliga styrkor och överfysiska krafter organiserade och införde vi de ursprungliga livsmönstren för denna värld och planterade dem i världens gästvänliga vatten. Allt planetariskt liv (med undantag för utomplanetariska personligheter) ända fram till Planetprinsen Caligastias dagar hade sitt ursprung i våra tre ursprungliga, identiska och samtidiga inplanteringar av marint liv. Dessa tre inplanteringar av liv har betecknats som: den mellersta eller eurasisk-afrikanska, den östra eller australisk-asiatiska och den västra omfattande Grönland samt Nord- och Sydamerika.
58:4.3 (668.1) För 500.000.000 år sedan hade ett primitivt marint växtliv etablerat sig väl på Urantia. Grönland och den arktiska landmassan började tillsammans med Nord- och Sydamerika sin långa och långsamma drift mot väster. Afrika rörde sig en aning söderut och skapade en öst-västlig ränna, medelhavsbassängen mellan sig och moderkroppen. Antarktis, Australien och det land som anges av öarna i Stilla Oceanen bröt sig loss i söder och öster och har drivit långt bort sedan den dagen.
58:4.4 (668.2) Vi hade planterat de primitiva formerna av marint liv i de skyddade tropiska vikarna i de centralt belägna haven i den öst-västliga sprickan i den kontinentala landmassan som höll på att brytas upp. Vårt syfte med att göra tre inplanteringar av marint liv var att säkra att varje stor landmassa skulle föra detta liv med sig i sina varmvattenhav då landet senare skiljde på sig. Vi förutsåg att vida oceaner under det senare skede då landbaserat liv framträdde skulle komma att skilja dessa drivande kontinentala landmassor från varandra.
58:5.1 (668.3) Landkontineneternas drift fortsatte. Jordens kärna hade blivit så tät och fast som stål, då den var utsatt för ett tryck om nästan 3500 ton per kvadratcentimeter, och på grund av det enorma gravitationstrycket var den, och är det fortfarande, mycket het i djupet av dess inre. Temperaturen stiger från ytan nedåt tills den i centrum är en aning över solens yttemperatur.
58:5.2 (668.4) De yttre ett-tusensexhundra kilometrarna av jordens massa består huvudsakligen av olika stenarter. Därunder finns de tätare och tyngre metalliska grundämnena. Under alla de tidiga och föratmosfäriska tidsåldrarna var världen så närapå flytande i sitt smälta och högt upphettade stadium att de tyngre metallerna sjönk djupt ned i jordens inre. De som man idag finner nära ytan representerar utstötningar från forntida vulkaner, senare och omfattande lavaströmmar och nyare avlagringar av meteorer.
58:5.3 (668.5) Den yttre jordskorpan var omkring sextiofyra kilometer tjock. Det yttre skalet hölls uppe av och vilade direkt på ett smält basalthav av varierande tjocklek, ett rörligt lager av smält lava som hölls under högt tryck men alltid tenderade att flyta hit och dit för att utjämna de skiftande planetariska trycken, vilket tenderade att stabilisera jordskorpan.
58:5.4 (668.6) Ännu idag fortsätter kontinenterna att flyta ovanpå detta icke-kristalliserade, kuddliknande hav av smält basalt. Om inte detta skyddande förhållande fanns skulle de kraftigare jordbävningarna bokstavligen skaka världen i stycken. Jordbävningar förorsakas av glidningar och förskjutningar i den fasta yttre jordskorpan och inte av vulkaner.
58:5.5 (668.7) När lavalagren i jordskorpan avkyls bildar de granit. Urantias genomsnittliga täthet är något mer än fem och en halv gånger vattnets; granitens täthet är mindre än tre gånger vattnets. Jordens kärna är tolv gånger så tät som vattnet.
58:5.6 (668.8) Havsbottnarna är tätare än landmassorna, och det är vad som håller kontinenterna ovanför vattnet. När havsbottnarna skjuts upp ovanför havsytan finner man att de till stor del består av basalt, en form av lava som är betydligt tyngre än landmassornas granit. Om kontinenterna inte vore lättare än oceanernas botten skulle gravitationen dra oceanernas kanter upp på land, men sådana fenomen står inte att observera.
58:5.7 (668.9) Oceanernas vikt är också en faktor som ökar trycket på havsbottnarna. De djupareliggande men i jämförelse tyngre havsbottnarna, plus vikten av vattnet ovanpå, uppgår i vikt till ungefär detsamma som vikten av de tjockare men mycket lättare kontinenterna. Alla kontinenter tenderar ändå att glida ned i oceanerna. Kontinenetaltrycket vid oceanbottens nivå är omkring 1.300 kilogram per kvadratcentimeter. Det betyder att detta vore trycket från en kontinentalmassa som höjer sig cirka 4.500 meter över havsbottnen. Vattentrycket på oceanbottnen är endast omkring 350 kilogram per kvadratcentimeter. Dessa olika tryck tenderar att orsaka kontinenternas nerglidande mot oceanernas botten.
58:5.8 (669.1) Oceanbottnens nedsjunkande under tidsåldrarna före livets inplanterande hade tryckt upp en ensam kontinental landmassa till en sådan höjd att dess tryck i sidled tenderade att få de östra, västra och södra kanterna att glida utförsbacke, över de underliggande halvt stelnade lavabäddarna, ned i vattnen i den omgivande Stilla Oceanen. Detta utjämnade så fullständigt trycket från kontinenten att en vid spricka inte uppstod vid den östra kusten av denna uråldriga asiatiska kontinent, men allt sedan dess har den östra kustlinjen hängt över branten till sina angränsande havsdjup och hotat att glida ned i en vattengrav.
58:6.1 (669.2) För 450.000.000 år sedan inträffade övergången från växtriket till djurriket. Denna metamorfos ägde rum i de grunda vattnen i de skyddade tropiska vikarna och lagunerna längs de separerande kontinenternas långa kuster. Och denna utveckling, som i sin helhet fanns inbyggd i de ursprungliga livsmönstren, skedde så gradvist. Det fanns många övergångsstadier mellan de tidiga primitiva växtformerna av liv och de senare väldefinierade djurorganismerna. Ännu idag lever övergångsperiodens slemsvampar kvar, och de kan knappast klassificeras som vare sig växter eller djur.
58:6.2 (669.3) Fastän evolutionen av växtlivet kan ledas fram till uppkomsten av djurlivet, och fastän man har funnit graderade serier av växter och djur som efterhand leder vidare från de allra enklaste till de mest komplexa och avancerade organismer, kommer ni inte att kunna finna sådana förenande länkar mellan de stora grupperna i djurriket och inte heller mellan de högsta djuren före människan och den första tidens människor bland människoraserna. Dessa så kallade ”felande länkar” kommer alltid att förbli felande av den enkla orsaken att de aldrig existerade.
58:6.3 (669.4) Från ett tidsskede till ett annat uppkommer radikalt nya djurarter. De utvecklas inte som resultat av att små variationer så småningom ackumuleras; de framträder som fullt utvecklade och nya klasser av liv, och de framträder plötsligt.
58:6.4 (669.5) Den plötsliga uppkomsten av nya arter och diversifierade klasser av levande organismer är helt biologisk, strängt naturenlig. Det finns ingenting övernaturligt i samband med dessa genetiska mutationer.
58:6.5 (669.6) Då salthalten i oceanerna var lämplig utvecklades djurlivet, och det var jämförelsevis enkelt att låta det salta vattnet cirkulera i det marina livets djurkroppar. Men när oceanerna krympte och salthalten steg kraftigt utvecklade dessa samma djur förmågan att minska salthalten i sina kroppsvätskor just så som de organismer som lärde sig att leva i sötvatten skaffade sig förmågan att, genom genialiska sätt att ta vara på saltet, upprätthålla den rätta halten av natriumklorid i sina kroppsvätskor.
58:6.6 (669.7) Studium av de fossil som bergen innehåller av det marina livet avslöjar den tidiga anpassningskampen hos dessa primitiva organismer. Växter och djur upphör aldrig att göra dessa anpassningsexperiment. Ständigt förändras omgivningen och alltid strävar de levande organismerna efter att anpassa sig till dessa oupphörliga fluktuationer.
58:6.7 (670.1) Den fysiologiska utrustningen och den anatomiska strukturen hos alla nya livsklasser är i enlighet med den fysiska lagens verkan, men den senare utrustningen i form av sinne är en utgivning av de biträdande sinnesandarna i enlighet med den medfödda hjärnkapaciteten. Fastän sinnet inte är en fysisk evolutionsprodukt är det helt beroende av den hjärnkapacitet som den rent fysiska och evolutionära utvecklingen har gett upphov till.
58:6.8 (670.2) Genom nästan ändlösa skeden av vinster och förluster, anpassningar och återanpassningar, pendlar alla levande organismer fram och tillbaka från tidsålder till tidsålder. De som uppnår kosmisk samstämmighet består, medan de som inte når detta mål upphör att existera.
58:7.1 (670.3) Den stora grupp av bergsformationer som bildade världens yttre skorpa vid tiden för livets gryning eller det proterozoiska tidsskedet kommer inte numera i dagen på särskilt många ställen av jordytan. Och där det träder fram under allt som har samlats ovanpå under senare tidsåldrar, kommer man att finna endast fossila lämningar av växtliv och tidigt primitivt djurliv. Några av dessa äldre bergarter som har avlagrats i vattnet har uppblandats med senare lager, och ibland finner man i dem fossila rester av en del av de tidigare formerna av växtliv medan man i de översta skikten då och då kan hitta några av de mera primitiva formerna av den tidiga marina faunans organismer. På många ställen kan man hitta dessa äldsta skiktade bergsformationer som innehåller fossil av det tidiga marina livet, både av djur och av växter, direkt ovanpå den äldre odifferentierade stenarten.
58:7.2 (670.4) Fossilen från detta skede uppvisar alger, koralliknande växter, primitiva protozoer och svampliknande övergångsorganismer. Avsaknaden av sådana fossil i de tidiga bergsskikten bevisar emellertid nödvändigtvis inte att levande ting inte kunde ha existerat annanstans vid den tid då dessa skikt uppkom. Liv förekom sparsamt under dessa första tider och endast långsamt bredde det ut sig över jordens yta.
58:7.3 (670.5) Bergen från denna forna tidsålder finns nu vid jordens yta, eller mycket nära ytan, utöver ungefär en åttondedel av det nuvarande landområdet. Den genomsnittliga tjockleken av denna övergångstidens stenart, de äldsta skiktade berglagren, är omkring två och en halv kilometer. På vissa ställen är dessa uråldriga bergsformationer så mycket som sex och en halv kilometer tjocka, men många av de lager som har hänförts till detta skede hör till senare perioder.
58:7.4 (670.6) I Nordamerika kommer detta uråldriga stenlager, som innehåller primitiva fossil, till ytan i de östra, mellersta och norra regionerna av Kanada. Det finns också en ofta avbruten öst-västlig kam av detta berg som sträcker sig från Pennsylvania och de uråldriga Adirondackbergen västerut genom Michigan, Wisconsin och Minnesota. Andra bergsryggar löper från Newfoundland till Alabama och från Alaska till Mexiko.
58:7.5 (670.7) Bergen från denna tid träder i dagen här och var över hela världen, men inga av dem är så lätta att tolka som de som finns kring Lake Superior och i Coloradoflodens Grand Canyon, där dessa berg, som förekommer i flera lager och innehåller primitiva fossil, vittnar om omvälvningarna och fluktuationerna i ytan under dessa avlägsna tider.
58:7.6 (670.8) Detta stenlager, det äldsta fossilbärande skiktet i jordskorpan, har tillknycklats, vikts och vridits på ett groteskt sätt som resultat av omvälvningarna förorsakade av jordbävningar och de tidiga vulkanerna. Lavaströmmarna under denna tidsålder tog med sig mycket järn, koppar och bly upp nära ytan av planeten.
58:7.7 (670.9) Det finns få platser på jorden där sådana aktiviteter visas mera åskådligt än i St. Croix-dalen i Wisconsin. I denna region inträffade efter varandra hundratjugosju lavautflöden till lands, med efterföljande nedsjunkande i vattnet och därav följande avlagring i form av berg. Fastän mycket av de övre bergsavlagringarna och ofta avbrutna lavautflödena numera är borta, och fastän bottnen av denna formation är begravd djupt inne i jorden, är dock omkring sextiofem eller sjuttio av dessa skiktade register över förgångna tidsåldrar synliga.
58:7.8 (671.1) Under dessa tidiga tidsåldrar, när det fanns mycket land nära havsytan, inträffade många sänkningar och höjningar efter varandra. Jordskorpan höll då på att gå in i sin senare förhållandevis stabiliserade period. Vågrörelserna, höjningarna och sänkningarna från den tidigare kontinentaldriften bidrog till frekvensen av de tidvisa sänkningarna av de stora landmassorna.
58:7.9 (671.2) Under dessa tider av primitivt marint liv sjönk omfattande områden vid kontinenternas kuster ned i havet till mellan en knapp meters och närmare en kilometers djup. Mycket av den äldre sandstenen och av konglomeraten representerar sedimentavlagringar från dessa forna kuster. De sedimentära berg som hör till denna tidiga skiktning vilar direkt på dessa lager som daterar sig till långt före livets uppkomst, till den tidiga tid då den världsomfattande oceanen uppkom.
58:7.10 (671.3) En del av de övre lagren i dessa bergavlagringar från övergångstiden innehåller små mängder av mörkfärgade ler- eller stenskiffer, vilket anger närvaron av organiskt kol och vittnar om tillvaron av föregångarna till de former av växtliv som spridde ut sig över jorden under den efterföljande karbonperioden eller kolåldern. Mycket av kopparn i dessa berglager är ett resultat av avlagring under vatten. En mindre del finner man i sprickorna i de äldre bergen, och då är det ett koncentrat från det trögrörliga sumpmarksvattnet vid någon forntida skyddad kust. Järngruvorna i Nordamerika och Europa är belägna i avlagringar och utstötningar som till en del ligger i de äldre oskiktade bergen och till en del i dessa senare skiktade berg från övergångsperioderna av livets utformande.
58:7.11 (671.4) Under denna tidsålder bevittnas livets utbredning till världens alla vatten; det marina livet har etablerat sig väl på Urantia. De grunda och omfattande inlandshavens bottnar täcks så småningom av en riklig och frodig flora, medan strandvattnen myllrar av faunans enkla former.
58:7.12 (671.5) Hela denna berättelse är åskådligt framställd på fossilsidorna i världsregistrets väldiga ”stenbok”. Sidorna i detta jättelika biogeologiska register berättar ofelbart sanningen, om ni blott förvärvar konsten att tolka dem. Många av dessa forntida havsbottnar ligger nu högt på land, och avlagringarna i dem från tidsålder efter tidsålder berättar historien om livets kamp under dessa första tider. Det är bokstavligen sant vad en av era poeter har sagt: ”Stoftet vi går på var en gång levande.”
58:7.13 (671.6) [Framfört av en medlem av Urantias Livsbärarkår nu bosatt på planeten.]
Urantiaboken
Kapitel 59
59:0.1 (672.1) VI RÄKNAR att Urantias historia började för omkring en miljard år sedan och att den omspänner fem större skeden:
59:0.2 (672.2) 1. Skedet före livet sträcker sig över de första fyrahundrafemtio miljoner åren, från ungefär den tid då planeten nådde sin nuvarande storlek till tiden för livets etablerande. Era forskare har betecknat denna period som den arkeozoiska.
59:0.3 (672.3) 2. Livets gryningsskede sträcker sig över de följande hundrafemtio miljoner åren. Denna epok ligger mellan den föregående tiden före livet eller naturkatastrofernas tidsålder och den följande perioden med högre utvecklat marint liv. Detta skede är känt för era forskare som det proterozoiska.
59:0.4 (672.4) 3. Det marina livets skede täcker de följande tvåhundrafemtio miljoner åren och är bäst känt för er som det paleozoiska skedet.
59:0.5 (672.5) 4. Det tidiga landbaserade livets skede sträcker sig över de följande hundra miljoner åren och är känt som det mesozoiska skedet.
59:0.6 (672.6) 5. Däggdjurens skede omfattar de senaste femtio miljoner åren. Denna sentida epok är känd som det kenozoiska skedet.
59:0.7 (672.7) Det marina livsskedet täcker sålunda omkring en fjärdedel av er planets historia. Det kan underindelas i sex långa perioder, som var och en kännetecknas av vissa väldefinierade utvecklingsskeden såväl på det geologiska som på det biologiska området.
59:0.8 (672.8) När detta skede börjar är havsbottnarna, de omfattande kontinentalsocklarna och de talrika grunda bassängerna nära stränderna täckta av en frodig vegetation. De enklare och primitivare formerna av djurliv har redan utvecklats från föregående växtorganismer, och de tidiga djurorganismerna har så småningom banat sin väg längs de olika landmassornas omfattande kuststräckor tills de många inlandshaven kryllar av primitivt marint liv. Emedan så få av dessa tidiga organismer hade skal är det inte många av dem som har bevarats som fossil. Scenen är emellertid färdig för de första kapitlen i den stora ”stenboken” som bevarar livsregistret och som så metodiskt skrevs under de efterföljande tidsåldrarna.
59:0.9 (672.9) Den nordamerikanska kontinenten är underbart rik på fossilbärande avlagringar från hela det marina livsskedet. De allra första och äldsta lagren avskiljs från den föregående periodens senare skikt av omfattande erosionsavlagringar som klart åtskiljer dessa två stadier i den planetariska utvecklingen.
59:1.1 (673.1) Vid gryningen av denna period av relativt lugn på jordens yta, var livet begränsat till de olika inlandshaven och oceanernas kustvatten; hittills hade ingen form av landorganism utvecklats. De primitiva havsdjuren var väl etablerade och beredda för nästa evolutionära utveckling. Amöborna, som framträdde mot slutet av den föregående övergångsperioden, var typiska överlevande från detta första stadium av djurliv.
59:1.2 (673.2) För 400.000.000 år sedan var det marina livet i form av både växter och djur ganska väl utspritt över hela världen. Världens klimat blev en aning varmare och jämnare. Det förekom en allmän översvämning av de olika kontinenternas kustområden, i synnerhet i Nord- och Sydamerika. Nya oceaner uppkom, och de äldre vattenområdena utvidgades mycket.
59:1.3 (673.3) Vegetationen klättrade nu för första gången upp på land och gjorde snart snabba framsteg i att anpassa sig till en icke-marin omgivning.
59:1.4 (673.4) Plötsligt och utan gradvisa förstadier framträdde de första mångcelliga djuren. Trilobiterna hade uppkommit, och under många tidsåldrar dominerade de haven. Från det marina livets synvinkel var detta trilobiternas tidsålder.
59:1.5 (673.5) Under senare delen av detta tidssegment höjde sig stora delar av Nordamerika och Europa från havet. Jordskorpan var temporärt stabiliserad; berg, eller hellre höga landupphöjningar reste sig längs Atlantens och Stilla Havets kust, i Västindien och i södra Europa. Hela den karibiska regionen reste sig betydligt.
59:1.6 (673.6) För 390.000.000 år sedan var landet fortfarande upphöjt. I delar av östra och västra Amerika samt västra Europa kan man finna stenavlagringar som bildades under dessa tider, och de är de äldsta berg som innehåller fossil av trilobiter. Det fanns många långa fingerlika havsvikar som sträckte sig in i landmassorna och där dessa fossilbärande berg bildades genom avlagring.
59:1.7 (673.7) Inom några få miljoner år började Stilla Oceanen invadera de amerikanska kontinenterna. Landsänkningen orsakades i huvudsak av anpassningar i jordskorpan fastän landets utbredning i sidled, eller kontinentalförskjutningen, också var en faktor.
59:1.8 (673.8) För 380.000.000 år sedan höll Asien på att sjunka, och alla andra kontinenter upplevde en kortlivad höjning. Men då denna epok framskred erövrade den nyligen uppkomna Atlantiska Oceanen omfattande områden längs alla angränsande kuster. Nordatlanten eller de arktiska haven var då förenade med de sydliga vattnen vid Mexikobukten. När detta sydliga hav trängde in i Appalachernas dalsänka slog dess vågor i öst mot berg så höga som Alperna, men i allmänhet var kontinenterna ointressanta lågländer, helt utan landskapsskönhet.
59:1.9 (673.9) De sedimentära avlagringarna från dessa tider är av fyra slag:
59:1.10 (673.10) 1. Konglomerat — materia som har avlagrats nära strandlinjen.
59:1.11 (673.11) 2. Sandsten — avlagringar som skedde i grunt vatten, men där vågorna var tillräckliga för att hindra gyttja från att sätta sig.
59:1.12 (673.12) 3. Lerskiffer — avlagringar som har skett i djupare och lugnare vatten.
59:1.13 (673.13) 4. Kalksten — inkluderande avlagringarna av trilobitskal på djupt vatten.
59:1.14 (673.14) Trilobitfossilerna från dessa tider uppvisar vissa grundliggande likformigheter tillsammans med vissa väl markerade variationer. De första djur som utvecklades från de tre ursprungliga inplanteringarna av liv hade sina särdrag; de som framträdde på den västra hemisfären var något annorlunda än de som fanns i den eurasiska gruppen och de som hörde till den australasiatiska eller australisk-antarktiska typen.
59:1.15 (674.1) För 370.000.000 år sedan inträffade Nord- och Sydamerikas omfattande och nästan totala nedsjunkande i havet, varefter Afrika och Australien sjönk. Endast vissa delar av Nordamerika förblev ovanför dessa grunda kambriska hav. Fem miljoner år senare höll haven på att dra sig tillbaka inför det stigande landet. Alla dessa företeelser då landet sjönk och steg var odramatiska och försiggick långsamt över miljoner år.
59:1.16 (674.2) De skikt som innehåller trilobitfossil från denna epok förekommer här och var på alla kontinenter utom i Centralasien. I många regioner är dessa berglager horisontala, men i bergskedjorna har trycket och veckningen ställt dem på kant och förvridit dem. Och detta tryck har på många ställen ändrat den ursprungliga karaktären av dessa avlagringar. Sandsten har blivit kvarts, lerskiffer har förändrats till stenskiffer, medan kalksten har omvandlats till marmor.
59:1.17 (674.3) För 360.000.000 år sedan höll landet fortfarande på att höja sig. Nord- och Sydamerika var väl uppe. Västra Europa och de Brittiska öarna höjde sig, med undantag för vissa delar av Wales som var djupt under vatten. Det fanns inga stora istäcken under dessa tidsåldrar. De avlagringar som har antagits härröra från istider och som framträder i samband med dessa skikt i Europa, Afrika, Kina och Australien har förorsakats av enskilda bergsglaciärer eller av förskjutningen av istidsgrus av senare ursprung. Hela världen hade ett havsklimat, inget inlandsklimat. De sydliga haven var varmare då än nu, och de sträckte sig norrut över Nordamerika upp till polarregionerna. Golfströmmen gick över den mittersta delen av Nordamerika och vek sedan av mot öster för att skölja över och värma Grönlands kuster, vilket gjorde denna nu isbeklädda kontinent till ett verkligt tropiskt paradis.
59:1.18 (674.4) Det marina livet var mycket likartat världen över och bestod av havsalger, encelliga organismer, enkla svampdjur, trilobiter och andra kräftdjur — räkor, kräftor och humrar. Tre tusen olika slags av armfotingar uppkom vid slutet av denna period, men endast tvåhundra av dem har överlevt. Dessa djur representerar ett urval av tidigt liv som finns kvar i våra dagar i praktiskt taget oförändrad form.
59:1.19 (674.5) Trilobiterna var ändå de dominerande levande varelserna. De var könsliga djur och existerade i många former; då de var dåliga simmare flöt de långsamt omkring i vattnet eller krälade fram längs havsbottnarna, och i självförsvar rullade de ihop sig då deras senare framträdande fiender anföll dem. Deras längd varierade från fem till trettio centimeter, och de utvecklade sig till fyra skilda grupper: köttätande, växtätande, allätande och ”gyttjeätande”. Den sistnämnda gruppens förmåga att till största del livnära sig på oorganisk materia — det sista mångcelliga djuret som kunde det — förklarar deras stora förökning och deras långa fortbestånd.
59:1.20 (674.6) Detta var den biogeologiska bilden av Urantia vid slutet av den långa period i världens historia, omfattande femtio miljoner år, som av era geologer har betecknats som den kambriska perioden.
59:2.1 (674.7) De periodiskt förekommande landhöjningarna och landsänkningarna, som kännetecknade dessa tider, skedde alla gradvist och odramatiskt, och de åtföljdes av ringa eller ingen vulkanisk verksamhet. Under hela denna följd av landhöjningar och -sänkningar sammanföll den asiatiska moderkontinentens historia inte helt med de övriga världsdelarnas. Kontinenten upplevde många översvämningar och doppade sig först i en riktning och sedan i en annan, i synnerhet under sin tidigare historia, men den uppvisar inte de enhetliga bergsavlagringar som man kan upptäcka på de övriga kontinenterna. Under de senaste tidsåldrarna har Asien varit den mest stabila av alla landmassor.
59:2.2 (675.1) För 350.000.000 år sedan upplevdes början av den stora översvämningsperioden på alla kontinenter utom i Centralasien. Landmassorna täcktes upprepade gånger av vatten; endast kusternas högländer förblev ovanför dessa grunda men vidsträckta inlandshav som turvis höjde och sänkte sig. Tre större översvämningar karakteriserade denna period, men innan den var över steg kontinenterna upp igen, så att det totala landet ovanför vattnet var femton procent större än det som nu finns. Karibiens område hade stigit högt upp. Denna period är inte särskilt väl markerad i Europa, eftersom landfluktuationerna var mindre medan den vulkaniska verksamheten var mera ihållande.
59:2.3 (675.2) För 340.000.000 år sedan inträffade en annan omfattande landsänkning, utom i Asien och Australien. Vattnen i världens oceaner blandades i allmänhet med varandra. Detta var en stor tidsålder för kalkstenen, och mycket av denna sten avlagrades av kalkavsöndrande alger.
59:2.4 (675.3) Några miljoner år senare började stora delar av de amerikanska kontinenterna och Europa att höja sig från vattnet. På det västra halvklotet förblev endast en arm av Stilla Oceanen över Mexiko och de nuvarande Klippiga Bergens region, men mot slutet av denna epok började atlantkusten och stillahavskusten sjunka på nytt.
59:2.5 (675.4) För 330.000.000 år sedan började en tidsperiod av relativt lugn över hela världen, med mycket land igen ovanför vattnet. Det enda undantaget från detta lugnets välde på jorden var den stora nordamerikanska vulkanens utbrott i östra Kentucky, en av de mest omfattande vulkaniska aktiviteter som någonsin har förekommit i världen. Askan från denna vulkan täckte tusen tre hundra kvadratkilometer till ett djup av mellan fem och sju meter.
59:2.6 (675.5) För 320.000.000 år sedan inträffade den tredje större översvämningen under denna period. Vattnen vid denna översvämning täckte allt det land som hade dränkts av de föregående vattenmassorna, samtidigt som den sträckte sig längre i många riktningar över de amerikanska kontinenterna och Europa. Östra Nordamerika och västra Europa var från 3.000 till 4.500 meter under vatten.
59:2.7 (675.6) För 310.000.000 år sedan hade landmassorna stigit högt upp igen, med undantag för de södra delarna av Nordamerika. Mexiko höjde sig och skapade på så sätt Mexikanska golfhavet, som allt sedan dess har bibehållit sin identitet.
59:2.8 (675.7) Livet under denna period fortsatte att utvecklas. Världen var igen lugn och relativt fridfull; klimatet var fortsättningsvis milt och jämnt; landväxterna förflyttade sig allt längre från kusterna. Livsmönstren var väl utvecklade fastän få växtfossiler från dessa tider står att finna.
59:2.9 (675.8) Detta var den stora tidsåldern för de enskilda djurorganismernas evolution, fastän många av de fundamentala förändringarna såsom övergången från växter till djur hade skett tidigare. Den marina faunan utvecklade sig till den grad att varje typ av liv under ryggradsdjurens huvudklass finns representerad i fossilen från de berg som avlagrades under dessa tider. Alla dessa djur var emellertid marina organismer. Inga landdjur hade ännu framträtt utom några typer av maskar som grävde sina gångar längs stränderna, inte heller hade landväxterna ännu spritt sig helt över kontinenterna; det fanns ännu för mycket koldioxid i luften för att tillåta existensen av varelser som andas luft. I första hand är alla djur utom vissa av de mera primitiva direkt eller indirekt beroende av växtlivet för sin existens.
59:2.10 (676.1) Trilobiterna var fortfarande framträdande. Dessa små djur existerade i tiotusentals olika mönster, och de var föregångare till de moderna kräftdjuren. En del av trilobiterna hade från tjugofem till fyra tusen småsmå ögon; andra hade förkrympta ögon. Då denna period var till ända delade trilobiterna herraväldet i haven med många andra former av ryggradslöst liv. Men de gick totalt under i början av nästa period.
59:2.11 (676.2) De kalkavsöndrande algerna hade en stor utbredning. Det fanns tusentals arter av de tidiga föregångarna till korallerna. Det fanns rikligt med havsmaskar, och många varianter av maneter som sedan dess har dött ut. Korallerna och de senare typerna av svampdjur utvecklades. Huvudfotingarna var väl utvecklade, och de har överlevt som nu existerande pärlbåtar samt åtta-, tioarmade och andra bläckfiskar.
59:2.12 (676.3) Det fanns många arter av skaldjur, men deras skal behövdes inte då lika mycket för försvarsändamål som under senare tidsåldrar. Snäckdjur fanns i de forntida havens vatten, och de inkluderade enskaliga drillar, strandsnäckor och sniglar. De tvåskaliga snäckdjuren har bibehållits under de mellanliggande miljontals åren fram till våra dagar i stort sett så som de då var omfattande musslor, havssnäckor, ostron och kammusslor. De enskaliga skaldjursorganismerna utvecklades också, och dessa armfotingar levde i dessa forntida vatten i stort sett så som de existerar idag; de hade redan ”gångjärns”-försedda, naggade och andra slags skyddande mekanismer på sina skal.
59:2.13 (676.4) Så slutar berättelsen om den evolutionära utvecklingen under den andra stora perioden av marint liv, vilken är känd för era geologer som den ordovikiska perioden.
59:3.1 (676.5) För 300.000.000 år sedan började en annan stor landsänkningsperiod. Utbredningen av silurperiodens forna hav mot söder och norr förberedde uppslukandet av det mesta av Europa och Nordamerika. Landet låg inte mycket över havsytan, och avlagringarna nära kusten var därför obetydliga. Haven myllrade av kalkskaliga smådjur, och då dessa skal föll ned på havsbottnen bildades så småningom mycket tjocka lager av kalksten. Detta är den första vittutbredda avlagringen av kalksten, och den täcker praktiskt taget hela Europa och Nordamerika men uppträder vid jordytan endast på några få ställen. Tjockleken av detta forntida bergslager är i medeltal omkring tre hundra meter, men många av dessa avlagringar har sedan dess blivit mycket deformerade av kantringar, uppskjutningar och veckningar, och många har omvandlats till kvarts, lerskiffer och marmor.
59:3.2 (676.6) Inga vulkaniska bergarter eller lava förekommer i stenlagren från denna period, utom de som härstammar från de stora vulkanerna i södra Europa och östra Maine och från utflödena av lava i Quebec. Den vulkaniska verksamheten var i stort sett över. Detta var högsäsong för avlagringarna i vattnet; det bildades obetydligt med bergskedjor eller inte alls.
59:3.3 (676.7) För 290.000.000 år sedan hade havet till stor del dragit sig tillbaka från kontinenterna, och bottnen i de omgivande oceanerna höll på att sjunka. Landmassorna förändrades föga innan de igen sjönk under vatten. De första rörelserna som ledde till bergskedjor började på alla kontinenter, och de största av dessa höjningar av jordskorpan var Himalayabergen i Asien och den stora Kaledoniska bergskedjan, som sträcker sig från Irland genom Skottland och vidare till Spetsbergen.
59:3.4 (677.1) Bland avlagringarna från denna tidsålder finner man mycket gas, olja, zink och bly; gasen och oljan härstammar från de enorma anhopningar av växt- och djurmateria som fördes ned vid tiden för den föregående landsänkningen, medan mineralavlagringarna representerar sediment från långsamt flytande vattensamlingar. Många avlagringar av bergssalt hör till denna period.
59:3.5 (677.2) Trilobiterna gick snabbt tillbaka och scenens mitt intogs av de större blötdjuren eller huvudfotingarna. Dessa djur blev ända till fem meter långa och cirka trettio centimeter i diameter, och de blev havens herrar. Denna djurart uppkom plötsligt och tog herraväldet över livet i haven.
59:3.6 (677.3) Den stora vulkaniska verksamheten under denna tidsålder skedde i Europa. Inte på miljontals år hade sådana våldsamma och omfattande vulkanutbrott förekommit, som de som nu inträffade runt medelhavsbassängen och i synnerhet i närheten av de Brittiska öarna. Detta utflöde av lava över de Brittiska öarnas område framträder idag som ett cirka 8.000 meter tjockt lager av alternerande lava och sten. Dessa berg bildades av de återkommande lavaflöden som bredde ut sig över den grunda havsbottnen och sålunda blandades in i bergsavlagringarna, och allt detta höjdes senare högt över havet. Våldsamma jordbävningar förekom i norra Europa, i synnerhet i Skottland.
59:3.7 (677.4) Havsklimatet var fortfarande milt och enhetligt, och de varma haven sköljde in över polarländernas kuster. Fossil av armfotingar och andra havsorganismer kan hittas i dessa avlagringar ända upp till Nordpolen. Populationen av snäckdjur, armfotingar, svampdjur och revbyggande koraller fortsatte att växa.
59:3.8 (677.5) Vid slutet av denna epok bevittnades det andra framträngandet av Silurhaven med en ny sammanblandning av vattnen i de södra och norra oceanerna. Huvudfotingarna dominerade det marina livet, medan tillhörande livsformer gradvis utvecklades och differentierades.
59:3.9 (677.6) För 280.000.000 år sedan hade kontinenterna till största delen höjt sig från den andra översvämningen från Silurhaven. Bergsavlagringarna från denna nedsänkning kallas i Nordamerika Niagaras kalksten, därför att dessa är de bergsskikt över vilka Niagaras vattenfall nu flödar. Detta lager av berg sträcker sig från de östra bergen till Mississippidalens område men inte längre västerut utom i söder. Flera lager sträcker sig över Kanada, delar av Sydamerika, Australien och största delen av Europa, och i medeltal är detta lager av Niagaras kalksten omkring två hundra meter tjockt. Genast ovanför Niagaraavlagringen kan man i många regioner hitta en anhopning av konglomerat, lerskiffer och bergsalt. Detta är en samling från sekundära sänkningar. Saltet avsatte sig i stora laguner som turvis var öppna för havet och turvis avskurna därifrån så att avdunstning förekom med avlagring av salt tillsammans med annan materia som fanns i lösningen som följd. I en del regioner är dessa lager av bergsalt över tjugo meter tjocka.
59:3.10 (677.7) Klimatet var jämnt och milt, och marina fossiler avlagrades i de arktiska regionerna. Vid slutet av denna epok var haven dock så höggradigt salta att inte mycket liv överlevde.
59:3.11 (677.8) Mot slutet av den sista siluröversvämningen ökade tagghudingarna — stenliljorna — kraftigt, såsom framgår av kalkstensavlagringarna som innehåller stenliljor. Trilobiterna hade nästan försvunnit, och blötdjuren fortsatte som havens monarker; korallrev bildades i allt större utsträckning. Under denna tidsålder utvecklades på gynnsammare platser för första gången de primitiva vattenskorpionerna. Snart därefter och plötsligt gjorde de äkta skorpionerna — djur som verkligen andas luft — sitt framträdande.
59:3.12 (678.1) Dessa företeelser i utvecklingen avslutar det marina livets tredje period, som omfattar tjugofem miljoner år och är känd för era forskare som silurperioden.
59:4.1 (678.2) Under den tidsålderslånga kampen mellan land och vatten har havet under långa perioder varit förhållandevis segerrikt, men tider då landet segrade låg just framför. Kontinentaldriften har inte gått längre än att allt land i världen tidvis är förenat av snäva näs och smala landbryggor.
59:4.2 (678.3) Då landet höjde sig från den sista siluröversvämningen nådde en viktig period i världens utveckling och livets evolution sitt slut. Nu började gryningen till en ny tidsålder på jorden. Tidigare tiders nakna och inattraktiva landskap höll på att bekläs med en frodig grönska, och de första magnifika skogarna började snart framträda.
59:4.3 (678.4) Det marina livet under denna tidsålder var mycket brokigt som följd av den tidiga artbildningen, men senare förekom en fri blandning och förening mellan dessa olika typer. Armfotingarna nådde tidigt sin höjdpunkt och efterföljdes av ledfotingarna, och långhalsmusslorna gjorde sitt första framträdande. Men den största händelsen av alla var det plötsliga framträdandet av fiskarnas familj. Detta blev fiskarnas tidsålder, den period i världens historia som kännetecknades av ryggradsdjurens uppkomst.
59:4.4 (678.5) För 270.000.000 år sedan var alla kontinenter ovan vatten. Under miljontals år hade inte så mycket land varit samtidigt ovan vatten; det var en av de största landhöjningsepokerna i hela världshistorien.
59:4.5 (678.6) Fem miljoner år senare översvämmades landområdena i Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika, norra Asien och Australien för en kort tid, och i Nordamerika var översvämningen vid en eller annan tid nästan total; och de kalkstenslager som blev följden har en tjocklek mellan 150 och 1.500 meter. Dessa olika devoniska hav sträckte sig först i en riktning och sedan i en annan, så att det enorma arktiska nordamerikanska inlandshavet fann ett utlopp genom norra Kalifornien till Stilla Oceanen.
59:4.6 (678.7) För 260.000.000 år sedan, mot slutet av denna landsänkningsperiod, var Nordamerika delvis täckt av hav som stod i samtidig förbindelse med vattnen i Stilla Oceanen, Atlanten, de arktiska områdena och Mexikanska golfen. Avlagringarna från de senare skedena av denna första devoniska översvämning har en tjocklek av i medeltal omkring tre hundra meter. De korallrev som kännetecknar dessa tider anger att inlandshaven var klara och grunda. Sådana avlagringar av koraller kommer i dagen i flodbankarna vid Ohiofloden nära Louisville i Kentucky, där de är omkring trettio meter tjocka och omfattar mer än två hundra olika varianter. Dessa korallformationer sträcker sig genom Kanada och norra Europa till de arktiska regionerna.
59:4.7 (678.8) Efter dessa sänkningar under vatten höjde sig många kustområden betydligt, så att de tidigare avlagringarna täcktes av gyttja eller lerskiffer. Det finns också ett skikt av röd sandsten som är utmärkande för en av de devoniska avlagringarna, och detta röda lager sträcker sig över en stor del av jordens yta, så att man finner det i Nord- och Sydamerika, Europa, Ryssland, Kina, Afrika och Australien. Sådana röda avlagringar antyder torra eller nästan torra förhållanden, men klimatet under denna epok var fortfarande milt och jämnt.
59:4.8 (679.1) Under hela denna period förblev landet sydost om ön Cincinnati väl ovan vatten. Men en mycket stor del av västra Europa, medräknat de Brittiska öarna var nedsänkt i havet. I Wales, i Tyskland och på andra ställen i Europa är de devoniska bergen cirka 6.000 meter tjocka.
59:4.9 (679.2) För 250.000.000 år sedan framträdde fiskarnas familj, djur med ryggrad, ett av de viktigaste stegen i all evolution före människan.
59:4.10 (679.3) Ledfotingarna eller kräftdjuren var de första ryggradsdjurens förfäder. Föregångarna till fiskarnas familj var två modifierade ledfotingsanfäder: den ena hade en lång kropp som förenade huvud och stjärt, medan den andra var en ryggradslös förfisk utan käkar. Dessa preliminära typer gick dock snabbt under när fiskarna, de första ryggradsdjuren i djurvärlden, plötsligt uppenbarade sig norrifrån.
59:4.11 (679.4) Många av de största egentliga fiskarna hör till denna tidsålder, och en del av de tandförsedda varianterna blev åtta till tio meter långa; dagens hajar är nu levande efterkommande till dessa forntida fiskar. Lung- och pansarfiskarna nådde sin evolutionära höjdpunkt, och innan denna epok var till ända hade fiskarna anpassat sig till både sött och salt vatten.
59:4.12 (679.5) Verkliga benbäddar av fisktänder och -skelett kan hittas i de avlagringar som bildades mot slutet av denna period, och rika fossilbäddar förekommer längs Kaliforniens kust emedan många skyddade vikar i Stilla oceanen sträckte sig in i landet i detta område.
59:4.13 (679.6) Jorden höll på att snabbt täckas av nya former av landvegetation. Hittills växte få växter på land, utom vid vattenranden. Nu framträdde plötsligt ormbunkarnas familj, och den spred sig kvickt över det snabbt stigande landet i alla delar av världen. Trädtyper som var sextio centimeter tjocka och tolv meter höga utvecklades snart; senare utvecklades löv, men dessa tidiga varianter hade endast ett rudimentärt lövverk. Det fanns många mindre växter, men fossil av dem hittas inte då de vanligen förstördes av de ännu tidigare uppkomna bakterierna.
59:4.14 (679.7) Då landet höjde sig förenades Nordamerika med Europa av landbroar som sträckte sig till Grönland. Idag håller Grönland resterna av dessa tidiga landväxter under sitt istäcke.
59:4.15 (679.8) För 240.000.000 år sedan började delar av landet i både Europa och Nord- och Sydamerika att sjunka. Denna sänkning innebar början av den sista och minst omfattande av den devoniska periodens översvämningar. De arktiska haven rörde sig igen söderut över stora delar av Nordamerika, Atlanten översköljde en stor del av Europa och västra Asien, medan södra Stilla Havet täckte det mesta av Indien. Denna översvämning uppkom långsamt och drog sig lika långsamt tillbaka. Catskillbergen längs Hudsonflodens västbank är från denna epok ett av de största geologiska monument som man kan finna på Nordamerikas yta.
59:4.16 (679.9) För 230.000.000 år sedan fortsatte haven sin reträtt. Nordamerika var till stora delar ovan vatten, och omfattande vulkanverksamhet förekom i St. Lawrence- regionen. Mount Royal i Montreal är den eroderade halsen av en av dessa vulkaner. Avlagringarna från hela denna epok kommer väl till synes i Nordamerika i Appalachernas bergskedja, där Susquehannafloden har skurit ut en dal som uppvisar dessa på varandra följande skikt som nådde en tjocklek av över 4.000 meter.
59:4.17 (680.1) Höjningen av kontinenterna framskred och atmosfären började berikas med syre. Jorden var täckt av vidsträckta, trettio meter höga skogar av ormbunksväxter och av de säregna träden under dessa dagar, de tysta skogarna; inte ett ljud hördes, inte ens prasslet från ett löv, ty dessa träd saknade löv.
59:4.18 (680.2) Och sålunda led en av de längsta perioderna i det marina livets evolution mot sitt slut, fiskarnas tidsålder. Denna period i världens historia varade nästan femtio miljoner år; den har blivit känd av era forskare som den devoniska perioden.
59:5.1 (680.3) Fiskarnas framträdande under den föregående perioden betecknar höjdpunkten i det marina livets evolution. Hädanefter blir livets evolution till lands allt viktigare. Denna period öppnas med scenen nästan idealiskt förberedd för de första landdjurens uppträdande.
59:5.2 (680.4) För 220.000.000 år sedan var många av de kontinentala landområdena, inklusive största delen av Nordamerika, ovan vatten. Landet var täckt av en frodig vegetation; detta var verkligen ormbunkarnas tidsålder. Koldioxid fanns fortfarande i atmosfären, men i avtagande grad.
59:5.3 (680.5) Kort efter denna tid kom den mellersta delen av Nordamerika under vatten, vilket skapade två stora inlandshav. Högländerna vid kusten av såväl Atlanten som Stilla Oceanen var belägna nära bakom de nuvarande strandlinjerna. Dessa två hav förenades rätt snabbt och blandade sina olika former av liv, och föreningen av dessa marina faunor betecknade början till den snabba och världsomfattande tillbakagången av det marina livet och öppnade samtidigt den efterföljande perioden av landbaserat liv.
59:5.4 (680.6) För 210.000.000 år sedan täckte de varma arktiska haven det mesta av Nordamerika och Europa. Vattnen vid sydpolen översvämmade Sydamerika och Australien, medan både Afrika och Asien var mycket upphöjda.
59:5.5 (680.7) När haven var som störst inträffade plötsligt en ny evolutionär utveckling. Hastigt framträdde de första landdjuren. Det fanns talrika arter av dessa djur som kunde leva på land eller i vatten. Dessa groddjur som andades luft utvecklades från ledfotingarna, vilkas simblåsa hade utvecklats till lungor.
59:5.6 (680.8) Från havens salta vatten kravlade sig sniglar, skorpioner och grodor upp på land. Grodorna lägger än idag sin rom i vattnet, och deras yngel existerar först som små fiskar, grodyngel. Denna period kunde med all orsak kallas grodornas tidsålder.
59:5.7 (680.9) Mycket snart därefter framträdde insekterna för första gången, och tillsammans med spindlar, skorpioner, kackerlackor, syrsor och gräshoppor spred de sig snart över världens kontinenter. Det fanns trollsländor som mätte 75 centimeter mellan vingspetsarna. Ett tusen arter av kackerlackor utvecklades, och en del blev tio centimeter långa.
59:5.8 (680.10) Två grupper av tagghudingar utvecklades särskilt väl, och de är i själva verket ledfossilen för denna epok. De stora skaldjursätande hajarna var också välutvecklade, och under mer än fem miljoner år dominerade de haven. Klimatet var fortfarande milt och jämnt; det marina livet hade inte förändrats mycket. Sötvattensfiskar höll på att utvecklas, och trilobiterna närmade sig utdöende. Koraller fanns det få av, och stora delar av kalkstenen bildades av havsliljorna. Den finare byggnadskalkstenen bildades under denna epok.
59:5.9 (681.1) Vattnet i många av inlandshaven var så starkt bemängt med kalk och andra mineraler att det storligen störde många marina arters framsteg och utveckling. Till slut klarnade haven upp som resultat av en omfattande stenavlagring som på en del platser innehåller zink och bly.
59:5.10 (681.2) Avlagringarna från denna tidiga kolförande tidsålder är mellan 150 och 600 meter tjocka och består av sandsten, lerskiffer och kalksten. De äldsta skikten innehåller fossil av både land- och havsdjur och av växter, tillsammans med mycket grus och bäckensediment. Föga brukbart kol hittas i dessa äldre skikt. Överallt i Europa är dessa avlagringar mycket likartade de som hade bildats i Nordamerika.
59:5.11 (681.3) Mot slutet av denna epok började landet i Nordamerika höja sig. Det blev ett kort avbrott, och havet återvände för att täcka omkring hälften av sin tidigare botten. Detta var en kort översvämningsperiod, och det mesta av landet var snart igen väl ovan vatten. Sydamerika var fortfarande förbundet med Europa via Afrika.
59:5.12 (681.4) Denna epok bevittnade början till Vosges-, Schwarzwald- och Uralbergen. Stumpar av andra och äldre bergskedjor kan man finna över hela Storbritannien och i Europa.
59:5.13 (681.5) För 200.000.000 år sedan började de verkligt aktiva skedena under kolbildningens period. Under tjugo miljoner år före denna tid hade de tidigare kolavlagringarna bildats, men nu pågick de mera omfattande aktiviteterna för bildandet av kol. Längden av den egentliga kolavlagringsperioden var något över tjugofem miljoner år.
59:5.14 (681.6) Landet steg tidvis upp och sjönk tidvis ned som följd av fluktuationer i havsytan, förorsakade av aktiviteter på oceanernas botten. Denna jordskorpans orolighet — landets sänkning och höjning — i samverkan med den frodiga vegetationen i kusternas sumpmarker bidrog till att det bildades omfattande kolavlagringar, vilket har fått denna period att bli känd som kolperioden. Och klimatet var fortfarande milt världen över.
59:5.15 (681.7) Kollagren alternerar med lerskiffer, sten och konglomerat. Dessa kolbäddar över centrala och östra Förenta Staterna varierar i tjocklek från tolv till femton meter. Men många av dessa avlagringar sköljdes bort under senare landhöjningar. I några delar av Nordamerika och Europa är de kolförande skikten 5.400 meter tjocka.
59:5.16 (681.8) Närvaron av trädrötter såsom de växte i leran under de nuvarande kolbäddarna påvisar att kolet bildades exakt där man nu finner det. Kol är resterna av den frodiga vegetation som växte i träsken och kusternas sumpmarker under denna avlägsna tidsålder och som har konserverats i vattnet och modifierats av trycket. Kollagren innehåller ofta både gas och olja. Torvbäddar, resterna av tidigare vegetation, skulle omvandlas till en typ av kol om de utsattes för lämpligt tryck och rätt hetta. Antracit har utsatts för mera tryck och hetta än annat kol.
59:5.17 (681.9) I Nordamerika varierar kollagren i de olika bäddarna, vilket anger antalet gånger landet sjönk och steg, från tio i Illinois, tjugo i Pennsylvania, trettiofem i Alabama, till sjuttiofem gånger i Kanada. Både söt- och saltvattenfossiler hittas i kolbäddarna.
59:5.18 (682.1) Under hela denna epok var bergskedjorna i Nord- och Sydamerika aktiva, och både Anderna och Klippiga bergens föregångare i söder höjde sig. De vidsträckta höglandsregionerna vid kusterna av Atlanten och Stilla Oceanen började sjunka och blev till slut så eroderade och nedsjunkna att kustlinjerna vid båda oceanerna drog sig tillbaka ungefär till sina nuvarande lägen. Avlagringarna från denna sänkning har i medeltal en tjocklek om cirka tre hundra meter.
59:5.19 (682.2) För 190.000.000 år sedan bevittnades det nordamerikanska kolperiodhavets utbredning västerut över de nuvarande Klippiga bergens region, med ett utlopp genom norra Kalifornien till Stilla Oceanen. Kol fortsatte att bildas lager på lager överallt på de amerikanska kontinenterna och i Europa, då kustområdena steg och sjönk under dessa tider av turvisa förändringar av kuster.
59:5.20 (682.3) För 180.000.000 år sedan slutade kolperioden, under vilken kol hade bildats över hela världen — i Europa, Indien, Kina, Nordafrika och på de amerikanska kontinenterna. Vid slutet av den kolbildande perioden höjde sig Nordamerika öster om Mississippidalen, och det mesta av denna del har allt sedan dess stannat ovan havet. Denna landhöjningsperiod anger början av den tid då de nuvarande bergen bildades i Nordamerika, både i Appalachernas område och i väst. Det fanns aktiva vulkaner i Alaska och Kalifornien och i de regioner där bergskedjor bildades i Europa och Asien. Östra Amerika och västra Europa var förenade av Grönlands fastland.
59:5.21 (682.4) Landhöjningen började förändra havsklimatet, som hade varit rådande under föregående tidsåldrar, och ersätta det med förstadier till det mindre milda och mera varierande inlandsklimatet.
59:5.22 (682.5) Växterna under dessa tider var sporväxter, och vinden kunde sprida dem vitt omkring. Kolperiodens trädstammar var vanligen över två meter i diameter och ofta närmare fyrtio meter höga. Nutidens ormbunkar är verkligen kvarlevor från dessa svunna tider.
59:5.23 (682.6) I allmänhet utgjorde dessa tider utvecklingsepoker för sötvattenorganismer; få förändringar inträffade i det tidigare marina livet. Men det viktiga kännetecknet för denna period var det plötsliga framträdandet av grodorna och deras många kusiner. Livets speciella inslag under kolperioden var ormbunkar och grodor.
59:6.1 (682.7) Denna period betecknar slutet på den huvudsakliga evolutionära utvecklingen av det marina livet och början till den övergångsperiod som leder till landdjurens senare tidsåldrar.
59:6.2 (682.8) Detta var en tidsålder då livet blev mycket fattigare. Tusentals marina arter gick under, och livet hade ännu inte ordentligt etablerat sig till lands. Detta var en tid av biologisk prövning, den tidsålder då livet nästan försvann från jordens yta och från oceanernas djup. Mot slutet av det marina livets långa tidsskede fanns det mer än etthundratusen arter på jorden. Vid slutet av denna övergångsperiod återstod mindre än femhundra av dem.
59:6.3 (682.9) Denna nya periods säregenheter berodde inte så mycket på jordskorpans avkylning eller den långa avsaknaden av vulkanisk verksamhet som på en ovanlig kombination av vanliga och från förut existerande inflytelser — inskränkningar av haven och tilltagande höjning av enorma landmassor. Det milda havsklimatet från tidigare tider höll på att försvinna, och den hårdare fastlandstypen av väder utvecklade sig snabbt.
59:6.4 (683.1) För 170.000.000 år sedan skedde stora evolutionära förändringar och anpassningar över hela jordens yta. Landet höjde sig över hela världen då oceanernas botten sjönk. Enstaka bergskammar uppkom. Den östra delen av Nordamerika var högt ovan havet; den västra höll långsamt på att stiga. Kontinenterna var täckta av stora och små saltsjöar och av talrika inlandshav som via smala sund var förenade med oceanerna. Avlagringarna från denna övergångsperiod varierar i tjocklek från 300 till över 2.000 meter.
59:6.5 (683.2) Jordskorpan veckade sig i omfattande utsträckning under dessa landhöjningar. Detta var en tid då kontinenterna steg upp ur havet, med undantag för vissa landbryggor som försvann och som inkluderade de kontinenter som länge hade bundit samman Sydamerika med Afrika och Nordamerika med Europa.
59:6.6 (683.3) Långsamt höll insjöarna och inlandshaven på att torka ut överallt i världen. Enstaka fjäll- och regionala glaciärer började framträda, i synnerhet på södra halvklotet, och i många regioner kan man hitta de glaciära avlagringarna från dessa lokala isformationer till och med bland en del av de övre och senare kolavlagringarna. Två nya klimatfaktorer framträdde — nedisning och torka. Många av jordens högre regioner hade blivit torra och kala.
59:6.7 (683.4) Under alla dessa tider av klimatförändring inträffade också stora förändringar bland landväxterna. De första fröväxterna framträdde, och de erbjöd en bättre tillgång på föda för det senare tilltagande djurlivet till lands. Insekterna undergick en radikal förändring. Vilostadierna utvecklades för att möta kravet på ett upphörande av livsfunktionerna under vinter och torka.
59:6.8 (683.5) Bland landdjuren nådde grodorna sin högsta punkt i utvecklingen under föregående tidsålder och gick nu snabbt tillbaka, men de klarade sig för att de länge kunde leva även i uttorkande vattendammar och -pölar under dessa avlägsna och ytterst prövande tider. Under denna tidsålder då grodorna gick tillbaka inträffade i Afrika det första steget mot en utveckling av grodan till kräldjur. Då landmassorna fortfarande var sammanbundna spred sig denna kräldjurens föregångare, som andades luft, över hela världen. Vid denna tid hade atmosfären förändrats så mycket att den lämpade sig utmärkt för djuren att andas. Snart efter uppkomsten av dessa grodor, som var föregångare till kräldjuren, blev Nordamerika temporärt isolerat, avskuret från Europa, Asien och Sydamerika.
59:6.9 (683.6) Det gradvisa avkylandet av oceanernas vatten bidrog mycket till förintelsen av liv i oceanerna. De marina djuren under dessa tider sökte en temporär tillflykt i tre gynnsamma fristäder: den nuvarande Mexikanska buktens område, Gangesviken i Indien och den Sicilianska viken i Medelhavsbassängen. Från dessa tre regioner strömmade de nya, till prövningar födda marina arterna senare ut för att på nytt fylla haven.
59:6.10 (683.7) För 160.000.000 år sedan var landet till stor del täckt av vegetation som var anpassad till att uppehålla landdjurens liv, och atmosfären hade blivit idealisk för djuren att andas. Så slutar perioden för det marina livets beskärning och de biologiska motgångarnas prövande tider, som eliminerade alla former av liv utom dem som hade överlevnadsvärde och som därför var berättigade att fungera som stamfäder för det snabbare evolverande och långt differentierade livet under de följande tidsåldrarna i den planetariska evolutionen.
59:6.11 (684.1) Slutet på denna period av biologiska prövningar, känd för era forskare som den permiska, anger också slutet på det långa paleozoiska skedet som omfattar en fjärdedel av planetens historia, tvåhundrafemtio miljoner år.
59:6.12 (684.2) Oceanernas väldiga barnkammare för livet på Urantia har tjänat sitt ändamål. Under de långa tidsperioder då landet inte lämpade sig för livets uppehåll, innan atmosfären innehöll tillräckligt med syre för de högre landdjurens liv, födde och fostrade havet det tidiga livet i världen. Gradvist avtar nu havets biologiska betydelse då det andra stadiet i evolutionen börjar utvecklas till lands.
59:6.13 (684.3) [Framfört av en Livsbärare i Nebadon, medlem av den ursprungliga kår som förordnades till Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 60
60:0.1 (685.1) DET allena rådande marina livets skede är till ända. Landhöjning, svalnande jordskorpa, kyligare oceaner, havens tillbakadragande med åtföljande fördjupning samt den stora ökningen av landområdena på de norra breddgraderna samverkade alla storligen till att förändra världens klimat i alla regioner som låg långt borta från ekvatorialzonen.
60:0.2 (685.2) De avslutande epokerna under föregående skede var verkligen grodornas tidsålder, men dessa stamformer för de landbaserade ryggradsdjuren var inte längre dominerande då de hade överlevt starkt reducerade till sitt antal. Mycket få arter klarade sig igenom de rigorösa prövningarna under den föregående perioden av biologiska vedermödor. Även sporväxterna var nästan utdöda.
60:1.1 (685.3) Avlagringarna från erosionen under denna period var mestadels konglomerat, lerskiffer och sandsten. Lagren av gips och de röda lagren överallt i dessa sediment både i Amerika och i Europa anger att klimatet på dessa kontinenter var torrt. Dessa torra områden var utsatta för stor erosion förorsakad av de häftiga och periodiskt återkommande skyfallen över de omgivande högländerna.
60:1.2 (685.4) Få fossil hittas i dessa lager, men i sandstenen kan man se talrika fotavtryck av landreptiler. I många regioner innehåller de över tre hundra meter tjocka avlagringarna av röd sandsten inga fossil. Landdjurens liv fortgick utan avbrott endast i vissa delar av Afrika.
60:1.3 (685.5) Dessa avlagringar varierar i tjocklek från 1.000 till 3.000 meter, på Stilla Oceanens kust rentav till över 5.000 meter. Lava trängde senare in mellan många av dessa lager. Palissaderna vid Hudsonfloden bildades av utstötningen av basaltlava mellan dessa skikt från triasperioden. Det förekom omfattande vulkanverksamhet i olika delar av världen.
60:1.4 (685.6) I Europa, i synnerhet i Tyskland och Ryssland, kan man finna avlagringar från denna period. I England hör den nya röda sandstenen till denna epok. Kalksten bildades i de södra delarna av Alperna då havet gjorde en invasion och kan nu beskådas som de säregna bergsväggarna, -topparna och -pelarna av dolomitkalksten i dessa regioner. Detta lager förekommer överallt i Afrika och Australien. Marmorn från Carrara utgörs av sådan modifierad kalksten. Ingenting från denna period står att finna i de södra delarna av Sydamerika, då den delen av kontinenten förblev nedsjunken och därför endast uppvisar en vatten- eller marinavlagring som fortsätter från föregående och under efterföljande epoker.
60:1.5 (686.1) För 150.000.000 år sedan började de tidiga perioderna av livet till lands i världens historia. Livet gick det allmänt taget inte så bra för, men det klarade sig bättre än under det stränga och ogästvänliga slutet av det marina livets skede.
60:1.6 (686.2) När detta skede började var de östra och mellersta delarna av Nordamerika, den norra halvan av Sydamerika, det mesta av Europa och hela Asien väl ovan vatten. Nordamerika var för första gången geografiskt isolerat, men inte länge, emedan landbryggan vid Berings sund snart igen höjde sig och förenade kontinenten med Asien.
60:1.7 (686.3) Stora dalsänkor uppkom i Nordamerika parallellt med Atlantens och Stilla Havets kuster. Den stora bristningen i östra Connecticut inträffade, och den ena sidan sjönk till slut över tre kilometer. Många av dessa nordamerikanska dalsänkor fylldes senare av erosionsavlagringar, såsom även många av söt- och saltvattensjöarnas sänkor i bergsregionerna. Senare höjdes dessa utfyllda landsänkor högt upp av lavautflöden som inträffade under jorden. De förstenade skogarna i många regioner hör till denna epok.
60:1.8 (686.4) Stilla Havets kust, som vanligen var ovan vatten under översvämningarna av kontinenten, sjönk nu under vatten utom den södra delen av Kalifornien och en stor ö som då fanns i det som nu är Stilla Oceanen. Detta forntida Kalifornienhav var rikt på marint liv och sträckte sig österut till förbindelse med den gamla havssänkan i mellanvästerns region.
60:1.9 (686.5) För 140.000.000 år sedan framträdde plötsligt kräldjuren i fullt utvecklad form, med en enda tidigare antydan i form av två stamfäder som var föregångare till reptilerna och som uppkom i Afrika under föregående epok. Kräldjuren utvecklade sig snabbt och bestod snart av krokodiler, reptiler beklädda med fjäll och till slut både sjöormar och flygande reptiler. Deras övergångsförfäder försvann hastigt.
60:1.10 (686.6) Dessa snabbt evolverande dinosauriereptiler blev snart denna tidsålders monarker. De var äggläggande och skiljde sig från alla andra djur genom sina små hjärnor; de hade en hjärna som vägde mindre än ett halvt kilogram, och den fick behärska en kropp som senare vägde så mycket som fyrtio ton. De tidigare kräldjuren var dock mindre, köttätande och de gick likt känguruer på bakbenen. De hade ihåliga ben likt fåglar och utvecklade senare endast tre tår på sina bakfötter, och många av deras fossila fotavtryck har misstagits för att höra till jättefåglar. Senare utvecklades växtätande dinosaurier. De gick på alla fyra, och en gren av denna grupp utvecklade ett skyddande pansar.
60:1.11 (686.7) Flera miljoner år senare framträdde de första däggdjuren. De saknade placenta och visade sig snabbt vara misslyckade; ingen överlevde. Detta var ett experimentellt försök att förbättra djuren av däggdjurstyp, men på Urantia lyckades det inte.
60:1.12 (686.8) Det marina livet under denna period var magert, men det förbättrades snabbt av havets nya inbrytning som igen förde med sig omfattande grunda strandvatten längs kusterna. Eftersom det fanns mera grunda vatten runt Europa och Asien finner man de rikaste fossilbäddarna kring dessa kontinenter. Om ni idag vill studera livet så som det var under denna tidsålder, undersök då områdena i Himalaja, Sibirien och vid Medelhavet samt i Indien och på öarna i södra Stilla havets sänka. Ett framträdande inslag i det marina livet var förekomsten av mängder av vackra ammoniter, vilkas fossila lämningar påträffas över hela världen.
60:1.13 (686.9) För 130.000.000 år sedan hade haven förändrats mycket litet. Sibirien och Nordamerika var förenade med en landbrygga vid Berings sund. Ett rikt och unikt marint liv förekom vid Stilla havets kust i Kalifornien, där över ett tusen arter av ammoniter utvecklades från de högrestående typerna av huvudfotingar. Förändringarna i livet under denna period var verkligen revolutionära trots att de var övergående och skedde stegvis.
60:1.14 (687.1) Denna period sträckte sig över tjugofem miljoner år och är känd som triasperioden.
60:2.1 (687.2) För 120.000.000 år sedan började en ny fas i kräldjurens tidsålder. Den stora händelsen under denna tidsålder var dinosauriernas evolution och tillbakagång. Livet i form av landdjur nådde sin högsta utveckling, när det gäller själva storleken, och de hade praktiskt taget försvunnit från jordens yta vid slutet av denna tidsålder. Dinosaurierna utvecklades i alla storlekar, från en art som var under 60 centimeter lång ända till de väldiga icke-köttätande jätteödlorna, som blev närmare 23 meter långa och vilkas storlek sedan dess aldrig har uppnåtts av någon levande varelse.
60:2.2 (687.3) De största av dinosaurierna uppkom i västra Nordamerika. Dessa enorma reptiler ligger begravna överallt i trakterna av Klippiga bergen, längs hela Atlantkusten i Nordamerika, i västra Europa, Sydafrika och Indien, men inte i Australien.
60:2.3 (687.4) Dessa massiva varelser blev mindre aktiva och svagare allteftersom de växte och blev större och större; men de behövde en sådan enorm mängd föda och landet blev så överlupet av dem att de bokstavligen svalt ihjäl och dog ut — de saknade den nödvändiga intelligensen att handskas med situationen.
60:2.4 (687.5) Vid denna tid hade största delen av östra Nordamerika, som länge hade varit upphöjd, utjämnats och sköljts ut i Atlanten, så att kusten sträckte sig många hundra kilometer längre ut än nu. Västra delen av kontinenten var fortfarande ovan vatten, men även dessa regioner invaderades senare av både det norra havet och av Stilla havet, som sträckte sig österut till Black Hills -området i Dakota.
60:2.5 (687.6) Detta var en sötvattentidsålder som kännetecknades av många insjöar, såsom framgår av de rikliga sötvattenfossilen i de så kallade Morrison-bäddarna i Colorado, Montana och Wyoming. Tjockleken av de sammanlagda salt- och sötvattenavlagringarna varierar från 600 till 1.500 meter; men mycket litet kalksten förekommer i dessa lager.
60:2.6 (687.7) Samma polarhav som sträckte sig så långt ned över Nordamerika täckte likaså hela Sydamerika utom Andernas bergskedja som snart uppkom. Största delen av Kina och Ryssland var översvämmade, men vattnets invasion var mest omfattande i Europa. Under denna översvämning bildades den vackra litografiska stenen i södra Tyskland, dessa skikt i vilka fossil, sådana som de sköraste vingar av forntida insekter, har bevarats som från igår.
60:2.7 (687.8) Floran under denna tidsålder var mycket lik den som fanns under föregående period. Ormbunkarna höll ut, samtidigt som kottbärande och andra barrträd allt mer började likna de nu existerande varianterna. Kol bildades fortfarande i någon mån längs Medelhavets norra kuster.
60:2.8 (687.9) Havens återkomst förbättrade vädret. Koraller spred sig till vattnen i Europa, vilket visar att klimatet fortfarande var milt och jämnt, men de uppträdde aldrig mer i de långsamt svalnande polarhaven. Det marina livet stärktes och utvecklades mycket under dessa tider, i synnerhet i de europeiska vattnen. Både koraller och sjöliljor framträdde temporärt i större antal än tidigare, men ammoniterna dominerade det ryggradslösa livet i oceanerna, och deras genomsnittliga storlek varierade från sju till tio centimeter, fastän en art nådde en diameter om två och en halv meter. Svampdjur fanns överallt, och bläckfiskarna och ostronen utvecklades vidare.
60:2.9 (688.1) För 110.000.000 år sedan fortsatte det marina livets potentialer sitt förverkligande. Sjöborren var en av de betydande mutationerna under denna epok. Krabbor, humrar och de nuvarande typerna av kräftdjur höll på att bli som de är idag. Betydande förändringar inträffade i fiskarnas familj; en typ av stör framträdde först, men de rovlystna sjöormarna som härstammade från reptilerna på land härjade fortfarande i alla hav och hotade att utrota hela fiskarnas familj.
60:2.10 (688.2) Detta var fortfarande framförallt dinosauriernas tidsålder. Jorden var så överlupen av dem att två arter för sitt uppehälle hade tagit sin tillflykt till vattnet under den föregående perioden då havet inkräktade på landet. Dessa sjöormar representerar ett steg bakåt i evolutionen. Medan en del nya arter går framåt, förblir vissa stammar oförändrade medan andra graviterar bakåt och återvänder till ett tidigare stadium. Detta är vad som hände när dessa två typer av reptiler övergav landet.
60:2.11 (688.3) Med tiden växte sig sjöormarna så stora att de blev mycket långsamma, och till slut gick de under för att de inte hade tillräckligt stor hjärna för att åstadkomma skydd för sin väldiga kropp. Deras hjärna vägde mindre än sextio gram, trots att dessa enorma fisködlor ibland blev över femton meter långa och flertalet var över tio meter. Havskrokodilerna var också en tillbakagång från landtyperna av reptiler, men i motsats till sjöormarna återvände dessa djur alltid till land för att lägga sina ägg.
60:2.12 (688.4) Snart efter det att två arter av dinosaurier i ett fåfängt försök till självbevarelse hade tagit sin tillflykt till vattnet, drevs två andra typer i luften av den bittra kampen bland livet till lands. Men dessa flygande fågelödlor var inte stamfäder till de äkta fåglarna under senare tidsåldrar. De utvecklades från de hoppande dinosaurierna med ihåliga ben, och deras vingar var formade likt fladdermössens med ett avstånd om sex till över sju meter mellan spetsarna. Dessa forntida flygande reptiler blev över tre meter långa, och de hade skiljbara käkar i stort sett så som nutidens ormar. För en tid såg dessa flygande reptiler ut att vara en framgång, men de utvecklades inte enligt linjer som hade gjort det möjligt för dem att överleva som navigatörer i luften. De representerar icke-överlevande stamformer bland fåglarnas föregångare.
60:2.13 (688.5) Sköldpaddorna, som först framträdde i Nordamerika, ökade under denna period. Deras förfäder kom över från Asien längs den nordliga landbryggan.
60:2.14 (688.6) För hundra miljoner år sedan närmade sig kräldjurens tidsålder sitt slut. Dinosaurierna var trots sin enorma massa nästan utan hjärna, och de saknade behövlig intelligens för att skaffa tillräckligt med föda för att nära en sådan enorm kropp. Och så gick dessa långsamma landreptiler under i ständigt ökat antal. Härefter följer evolutionen hjärnans, inte den fysiska massans tillväxt, och hjärnans utveckling kommer att karakterisera varje efterföljande epok i djurens evolution och planetens framåtskridande.
60:2.15 (688.7) Denna period, som omfattade kräldjurens höjdpunkt och begynnande tillbakagång, räckte närmare tjugofem miljoner år och är känd som juraperioden.
60:3.1 (688.8) Den stora kritperioden har fått sitt namn av att de rikligt förekommande kalkbildande pordjuren var förhärskande i haven. Denna period förde Urantia fram till nära slutet av kräldjurens långa dominans och bevittnade framträdandet av blomväxter och fågelliv till lands. Under denna tid upphörde också kontinentaldriften mot väster och söder, åtföljd av väldiga förvridningar av jordskorpan och i samband därmed omfattande utflöden av lava och kraftig vulkanverksamhet.
60:3.2 (689.1) Nära slutet av den föregående geologiska perioden var stora delar av kontinenternas landområden ovan vatten, fastän det ännu inte fanns några bergstoppar. Men när den kontinentala landmassan fortsatte att driva stötte den på det första stora hindret djupt nere på bottnen av Stilla oceanen. Denna kamp mellan de geologiska krafterna gav upphov till formandet av hela den vidsträckta bergskedja som sträcker sig i nord-sydlig riktning från Alaska ned genom Mexiko till Kap Horn.
60:3.3 (689.2) Denna period blev sålunda de moderna bergens uppbyggnadsskede i den geologiska historien. Före denna tid fanns det få bergstoppar, endast upphöjda och mycket breda landåsar. Nu började stillahavskustens bergsrygg höja sig, men den var belägen över 1.100 kilometer väster om den nuvarande strandlinjen. Sierrabergen började formas, och deras guldförande kvartsskikt är resultat av lavautflöden under denna epok. I de östra delarna av Nordamerika verkade havets tryck från Atlanten till att åstadkomma landhöjning.
60:3.4 (689.3) För 100.000.000 år sedan var den nordamerikanska kontinenten och en del av Europa väl ovan vatten. Förvridningen av de amerikanska kontinenterna fortfor och resulterade i en omformning av Anderna i Sydamerika samt en gradvis höjning av de västra slätterna i Nordamerika. Det mesta av Mexiko sjönk i havet, och södra Atlanten inkräktade på Sydamerikas östkust för att till slut nå den nuvarande strandlinjen. Atlanten och Indiska oceanen såg då ut ungefär som idag.
60:3.5 (689.4) För 95.000.000 år sedan började de amerikanska och europeiska landmassorna igen sjunka. De södra haven påbörjade invasionen av Nordamerika, sträckte sig så småningom norrut till förbindelse med Ishavet och innebar den näst största översvämningen på kontinenten. När detta hav slutligen drog sig tillbaka lämnade det kontinenten ungefär som den nu är. Innan denna stora översvämning började hade Appalachernas högländer i öster nästan helt slitits ned till vattennivån. De många färgade lagren av ren lera, som nu används för framställning av lergods, bildades under denna tidsålder i Atlantens kustområden, och deras tjocklek är i medeltal omkring 600 meter.
60:3.6 (689.5) Kraftig vulkanverksamhet förekom söder om Alperna och längs sträckningen av den nuvarande bergskedjan vid Kaliforniens kust. Den största förvrängningen av jordskorpan på miljontals år skedde i Mexiko. Stora förändringar inträffade också i Europa, Ryssland, Japan och södra Sydamerika. Klimatet blev allt mer olikartat.
60:3.7 (689.6) För 90.000.000 år sedan trädde de gömfröiga växterna fram från den tidiga kritperiodens hav och spred sig snart till alla kontinenter. Dessa landväxter framträdde plötsligt tillsammans med fikonträd, magnolior och tulpanträd. Kort efter denna tid spred sig fikonträd, brödfruktträd och palmer över Europa och Nordamerikas västra slätter. Inga nya landdjur framträdde.
60:3.8 (689.7) För 85.000.000 år sedan tillslöt sig Berings sund och stängde ut de norra havens avkylande vatten. Dittills hade det marina livet i Atlantens och Mexikobuktens vatten, och i Stilla oceanens vatten varit mycket olika på grund av temperaturskillnaderna mellan dessa två vattenmassor, där temperaturen nu blev enhetlig.
60:3.9 (689.8) Avlagringarna av krita och grön märgelsand ger namnet åt denna period. Sedimenten från dessa tider är mångskiftande och består av krita, lerskiffer, sandsten och små mängder av kalksten tillsammans med låggradigt kol eller lignit, och i många regioner innehåller de olja. Dessa lager varierar i tjocklek från 60 meter på en del ställen till 3.000 meter i västra Nordamerika och i talrika europeiska förekomster. Längs Klippiga bergens östra kanter kan dessa avlagringar ses i de uppvälta kullarna vid bergskedjans fot.
60:3.10 (690.1) Över hela världen är dessa skikt impregnerade med krita, och dessa lager av poröst halvberg tar upp vatten där de sticker upp till jordytan, leder det nedåt och på så vis ombesörjer vattentillförseln till stora delar av jordens för närvarande torra regioner.
60:3.11 (690.2) För 80.000.000 år sedan inträffade stora störningar i jordskorpan. Kontinentaldriftens rörelse mot väster höll på att upphöra, och den enorma energi som fanns i den bakomliggande kontinentalmassans fortsatta långsamma rörelse veckade och sköt upp Stillahavets kustlinje både i Nord- och Sydamerika och satte som följdverkan igång djupgående förändringar längs stillahavskusterna i Asien. Denna landhöjning runt Stillahavet, vilken kulminerade i de nuvarande bergskedjorna, är över fyrtio tusen kilometer lång. De omvälvningar som anslöt sig till dess födelse var de största förvrängningar av jordytan som hade inträffat sedan livet framträdde på Urantia. Utflödena av lava både ovan och under markytan var omfattande och vidsträckta.
60:3.12 (690.3) För 75.000.000 år sedan noteras kontinentaldriftens upphörande. Från Alaska till Kap Horn hade de långa bergskedjorna längs Stillahavets kust bildats, men tills vidare fanns det endast få bergstoppar.
60:3.13 (690.4) Bakstöten från den avstannade kontinentaldriften lyfte ytterligare upp de västra slätterna i Nordamerika, medan i öster de nedslitna Appalacherna i atlantkustens område stöttes rakt upp med ringa eller ingen kantring.
60:3.14 (690.5) För 70.000.000 år sedan skedde de förvridningar i jordskorpan som hade samband med den maximala höjningen av Klippiga bergens område. Ett vidsträckt bergssegment stöttes ut över tjugofyra kilometer av ytan i Brittiska Kolumbia; här är den kambriska periodens klippblock snett utstötta över kritperiodens lager. På den östra sluttningen av Klippiga bergen nära gränsen till Kanada skedde en annan fantastisk förskjutning; här kan man finna stenlager från tiden före livet utslungade över det som då var nyligen bildade avlagringar från kritperioden.
60:3.15 (690.6) Detta var en tidsålder med vulkanisk aktivitet över hela världen, vilket gav upphov till talrika små, enskilda vulkaniska kraterkäglor. Undervattensvulkaner hade utbrott i den nedsänkta Himalaya-regionen. En stor del av det övriga Asien inklusive Sibirien var fortfarande under vatten.
60:3.16 (690.7) För 65.000.000 år sedan inträffade ett av alla tiders största utflöden av lava. Avlagringar från dessa och tidigare lavautflöden står att finna överallt på de amerikanska kontinenterna, över Nord- och Sydafrika, Australien och delar av Europa.
60:3.17 (690.8) Landdjuren förändrades inte mycket, men emedan en större del av kontinenterna var ovan havet, i synnerhet i Nordamerika, förökades de snabbt. Nordamerika var landdjurens stora utvecklingsområde under dessa tider, då största delen av Europa var under vatten.
60:3.18 (690.9) Klimatet var fortfarande varmt och enhetligt. I de arktiska regionerna var vädret i stort sett så som klimatet nu är i de mellersta och södra delarna av Nordamerika.
60:3.19 (690.10) Växtlivet utvecklades storligen. Bland landväxterna var de gömfröiga växterna förhärskande, och många av dagens träd framträdde för första gången, bland dem bok, björk, ek, valnöt, sykomor, lönn och de nutida palmerna. Frukt-, gräs- och sädesslag fanns det rikligt av, och dessa fröbärande gräs och träd var för växtvärlden detsamma som människans föregångare var för djurvärlden — deras evolutionära betydelse överträffas endast av uppkomsten av människan själv. Plötsligt och utan föregående mellanstadier uppkom den stora familjen av blomväxter genom mutation. Denna nya flora spred sig snabbt över hela världen.
60:3.20 (691.1) För 60.000.000 år sedan fortsatte dinosaurierna, fastän landreptilerna var på tillbakagång, som monarker till lands, och ledningen togs nu av de kvickare och aktivare typerna bland de mindre, hoppande känguruliknande varianterna av köttätande dinosaurier. Men någon tid tidigare hade nya typer av växtätande dinosaurier framträtt, och deras snabba förökning berodde på gräsfamiljens uppkomst bland landväxterna. En av dessa gräsätande dinosaurier var en äkta fyrbent varelse med två horn och en kraglikande skulderfläns. Sköldpaddans landart, cirka sex meter i diameter, framträdde såsom även den nutida krokodilen och äkta ormar av modern typ. Stora förändringar skedde också bland fiskar och andra former av marint liv.
60:3.21 (691.2) De vadande och simmande föregångarna till fåglar under tidigare tidsåldrar hade inte haft framgång i luften, inte heller de flygande dinosaurierna. Det var en kortlivad art som snart dog ut. Också de delade dinosauriernas öde, undergång, emedan de hade för litet hjärnsubstans i förhållande till kroppsstorleken. Detta andra försök att åstadkomma djur som kunde navigera i atmosfären misslyckades, såsom även det fruktlösa försöket att åstadkomma däggdjur under denna och en föregående tidsålder.
60:3.22 (691.3) För 55.000.000 år sedan markerades evolutionens gång av att den första av de äkta fåglarna plötsligt framträdde, en liten duvliknande varelse som blev stamform för allt fågelliv. Detta var den tredje typen av flygande varelse som framträdde på jorden, och den uppkom direkt från kräldjurens grupp, inte från de samtidiga flygande dinosaurierna eller de tidigare typerna av tandade landfåglar. Så blir denna tid känd som fåglarnas tidsålder såväl som tidsåldern för kräldjurens tillbakagång.
60:4.1 (691.4) Den stora kritperioden närmade sig slutet, och dess slut innebar att de omfattande havsinvasionerna över kontinenterna upphörde. Detta gällde i synnerhet Nordamerika, där det hade förekommit exakt tjugofyra stora nedsänkningar i havet. Fastän det senare förekom mindre översvämningar kan ingen av dem jämföras med de omfattande och långvariga marina invasionerna under denna och tidigare tidsåldrar. Dessa skeden då havet och landet turvis dominerade hade pågått i perioder om en miljon år. Det har förekommit en tidsålderslång rytm i förening med oceanbottnens och landkontineneternas stigande och sjunkande nivå. Dessa samma rytmiska rörelser i jordskorpan kommer att fortsätta allt framgent under jordens historia, men med avtagande frekvens och omfattning.
60:4.2 (691.5) Denna period bevittnade också slutet på kontinentaldriften och uppbyggnaden av de nutida bergskedjorna på Urantia. Men trycket från fastlandsmassorna och den hindrade rörelseenergin från deras tidsålderslånga drift är inte de enda faktorerna av betydelse för bergskedjornas uppbyggande. Den främsta och underliggande faktorn, som bestämmer var en bergskam uppkommer, är det från tidigare existerande låglandet eller dalsänkan som har blivit fylld av de förhållandevis lättare avlagringarna från landerosionen och havslämningarna under de föregående tidsåldrarna. Dessa lättare landområden är ibland från 4.500 till 6.000 meter tjocka; när därför jordskorpan av någon orsak utsätts för tryck är dessa lättare områden de första som knycklas ihop, veckas och stiger uppåt för att möjliggöra en utjämnande anpassning för de kämpande och motstridiga krafter och tryck som verkar i jordskorpan eller under den. Ibland sker dessa landuppskjutningar utan veckning. Men i samband med Klippiga bergens höjning inträffade en omfattande veckning och kantring, i förening med enorma förskjutningar av de olika skikten både under jorden och på ytan.
60:4.3 (692.1) De äldsta bergen i världen finns i Asien, på Grönland och i norra Europa bland de äldre öst-västliga bergskedjorna. De medelålders bergen finns i gruppen runt Stilla havet och i den andra europeiska öst-västliga bergskedjan som uppkom ungefär vid samma tid. Denna väldiga landupphöjning är nästan sextontusen kilometer lång och sträcker sig från Europa över till de Västindiska landhöjningarna. De yngsta bergen finns i Klippiga bergens system, där under tidsåldrarnas förlopp landet hade höjt sig endast för att varje gång igen täckas av havet, fastän en del av det högre belägna landet blev kvar som öar. Efter det att de medelålders bergen hade bildats höjde sig ett verkligt bergshögland, som senare skulle skulpteras till de nuvarande Klippiga bergen av naturelementens samverkande konstnärlighet.
60:4.4 (692.2) Klippiga bergens nuvarande område i Nordamerika är inte det land som ursprungligen höjdes; den höjningen hade för länge sedan utjämnats av erosionen, och därefter hade landet höjts på nytt. Den nuvarande främre bergskammen är vad som finns kvar av den ursprungliga kammen som höjdes på nytt. Pikes Peak och Longs Peak är utmärkta exempel på denna bergsaktivitet som sträckte sig över två eller flera bergsgenerationers liv. Dessa två bergstoppar höll sina huvud ovan vatten under flera av de föregående översvämningarna.
60:4.5 (692.3) I biologiskt såväl som geologiskt avseende var detta en händelserik och aktiv tidsålder till lands och under vatten. Sjöborrarna tilltog medan korallerna och havsliljorna avtog. Ammoniterna, som hade varit en dominerande faktor under en tidigare tidsålder, gick också snabbt tillbaka. Till lands ersattes ormbunksskogarna till stor del av tallar och andra nutida träd, inklusive de jättelika rödvedsträden. Fastän däggdjuren med placenta ännu inte hade utvecklats vid denna periods slut, var den biologiska scenen helt färdig för framträdandet, under en senare tidsålder, av de tidiga förfäderna till de framtida däggdjurstyperna.
60:4.6 (692.4) Sålunda slutar ett långt skede i världens evolution, ett skede som sträcker sig från livets första framträdande på land fram till de mera nyligen timade tiderna för de omedelbara föregångarna till människosläktet och dess sidogrenar. Denna kritperiod täcker femtio miljoner år och avslutar det landbaserade livets skede före däggdjuren, vilket sträcker sig över en period om hundra miljoner år och är känt som den mesozoiska världsperioden.
60:4.7 (692.5) [Framfört av en till Satania förordnad Livsbärare som nu verkar på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 61
61:0.1 (693.1) DÄGGDJURENS skede sträcker sig från den tid då däggdjur med placenta uppkom till slutet av istiden, och det täcker något under femtio miljoner år.
61:0.2 (693.2) Under denna kenozoiska tidsålder hade världens landskap ett attraktivt utseende — böljande kullar, breda dalgångar, vida floder och stora skogar. Två gånger under denna tidsperiod höjde sig Panamanäset och sjönk igen; tre gånger skedde samma sak med Berings sund. Djurtyperna var både många och olikartade. Träden svärmade av fåglar, och hela världen var ett paradis för djuren trots den ständiga kampen för övervälde bland de evolverande djurarterna.
61:0.3 (693.3) De samlade avlagringarna från de fem perioderna under detta femtio miljoner år långa skede innehåller fossilregistren över de efter varandra följande dynastierna av däggdjur och leder rakt upp till de tider då människan själv faktiskt trädde fram.
61:1.1 (693.4) För 50.000.000 år sedan var världens landområden mycket allmänt ovan vatten eller endast obetydligt översvämmade. Formationerna och avlagringarna från denna period har skett både till lands och till havs, men huvudsakligen till lands. Under en ansenlig tid höjde sig landet så småningom men sköljdes samtidigt ned till de lägre nivåerna och ut mot haven.
61:1.2 (693.5) Tidigt under denna period framträdde i Nordamerika plötsligt en däggdjurstyp med placenta, och dessa djur utgjorde det viktigaste evolutionära utvecklingssteget fram till denna tid. Det hade funnits tidigare arter av däggdjur utan moderkaka, men denna nya typ uppkom direkt och plötsligt från den tidigare existerande reptila stamformen, vars efterkommande hade klarat livet under hela tiden för dinosauriernas tillbakagång. Stamfadern för däggdjuren med placenta var en liten, mycket aktiv, köttätande och hoppande typ av dinosaurie.
61:1.3 (693.6) Däggdjurens grundinstinkter började framträda redan i dessa primitiva däggdjurstyper. Däggdjuren har en enorm fördel när det gäller att fortleva, jämfört med alla andra former av djurliv, emedan de kan:
61:1.4 (693.7) 1. Föda fram relativt fullgången och välutvecklad avkomma.
61:1.5 (693.8) 2. Nära, fostra och skydda sin avkomma med tillgiven omsorg.
61:1.6 (693.9) 3. Använda sin överlägsna hjärnstyrka för att trygga artens fortbestånd.
61:1.7 (693.10) 4. Utnyttja den större vigheten för att fly fiender.
61:1.8 (693.11) 5. Tillämpa sin högre intelligens för att forma omgivningen och anpassa sig till den.
61:1.9 (694.1) För 45.000.000 år sedan höjdes kontinenternas landryggar i förening med att kustområdena mycket allmänt sjönk. Däggdjurslivet utvecklades snabbt. Ett litet kräldjur, en äggläggande typ av däggdjur, frodades, och föregångarna till de senare känguruerna strövade omkring i Australien. Snart fanns det små hästar, snabbfotade noshörningar, tapirer med snabel, primitiva svin, ekorrar, lemurer, opossumar och många stammar av apliknande djur. De var alla små, primitiva och bäst lämpade att leva i bergsområdenas skogar. En stor strutsliknande fågel utvecklades till en höjd av tre meter, och den lade ett ägg som var tjugotvå gånger trettiotre centimeter. Dessa fåglar var föregångare till de senare jättelika passagerarfåglarna, som var högeligen intelligenta och som en gång i tiden transporterade människor genom luften.
61:1.10 (694.2) Däggdjuren under den tidiga kenozoiska perioden levde på land, under vattnet, i luften och bland trädtopparna. De hade från ett till elva par mjölkkörtlar, och alla hade en ansenlig hårbeklädnad. Såsom även de senare framträdande arterna utvecklade de två efter varandra följande tanduppsättningar och hade stora hjärnor i förhållande till kroppsstorleken. Men bland dem fanns inga av de nutida arterna.
61:1.11 (694.3) För 40.000.000 år sedan började landområdena på norra halvklotet höja sig, och därefter följde nya omfattande landavlagringar och andra jordaktiviteter, såsom utflöden av lava, veckningar, bildandet av sjöar och erosion.
61:1.12 (694.4) Under senare delen av denna epok var det mesta av Europa översvämmat. Efter en liten landhöjning blev kontinenten täckt av sjöar och vikar. Ishavet sträckte sig genom Uralsänkan söderut och förenades med Medelhavet som då var utvidgat mot norr, medan högländerna i Alperna, Karpaterna, Apenninerna och Pyrenéerna var ovan vatten som öar i havet. Panamanäset var uppe; Atlantiska och Stilla oceanerna var åtskilda. Nordamerika var förenat med Asien via landbryggan vid Berings sund och med Europa via Grönland och Island. Jordens landkrets på de norra breddgraderna bröts endast av Uralsundet som förenade de arktiska haven med det förstorade Medelhavet.
61:1.13 (694.5) Ansenliga mängder kalksten som hade bildats av pordjur avsattes i vattnen i Europa. Idag är denna samma sten upplyft till en höjd av 3.000 meter i Alperna, 4.800 meter i Himalajabergen och 6.000 meter i Tibet. Kritavlagringarna från denna period finner man längs Afrikas och Australiens kuster, på Sydamerikas västkust och kring de Västindiska öarna.
61:1.14 (694.6) Under hela denna så kallade eocenperiod fortgick evolutionen av däggdjuren och dem närstående livsformer så gott som utan avbrott. Nordamerika stod då i landförbindelse med varje kontinent utom Australien, och en primitiv däggdjursfauna av olika typer spred sig så småningom över hela världen.
61:2.1 (694.7) Denna period kännetecknades av den fortgående och snabba evolutionen av däggdjuren med placenta, och de mera progressiva formerna bland däggdjuren utvecklades under dessa tider.
61:2.2 (694.8) Fastän de första däggdjuren med placenta uppkom från köttätande föregångare utvecklades växtätande typer mycket snart, och inom kort uppkom även allätande däggdjursfamiljer. De gömfröiga växterna var huvudfödan för de snabbt tilltagande däggdjuren, ty den nutida landfloran, inklusive flertalet av dagens växter och träd, hade uppkommit redan under tidigare perioder.
61:2.3 (695.1) För 35.000.000 år sedan infaller början av den tidsålder då däggdjuren med placenta behärskade världen. Den södra landbryggan var bred och förenade på nytt den då väldiga kontinenten Antarktis med Sydamerika, Sydafrika och Australien. Trots att stora landmassor hade samlat sig närmare polerna förblev klimatet i världen relativt milt emedan de tropiska haven hade vuxit till sig enormt, och landet hade inte heller stigit tillräckligt högt för att åstadkomma glaciärer. Omfattande utflöden av lava inträffade på Grönland och Island, och en del kol avlagrades mellan dessa skikt.
61:2.4 (695.2) Betydande förändringar skedde i planetens fauna. Livet i havet undergick stora modifikationer; de flesta av det marina livets nutida klasser förekom redan då, och pordjuren fortsatte att spela en viktig roll. Insekstlivet var mycket likt den föregående periodens. Florissant-fossilbäddarna i Colorado är från de senare åren av dessa långt avlägsna tider. De flesta nu levande insektsfamiljer härstammar från denna period, men många som då existerade är nu utdöda fastän fossilen av dem återstår.
61:2.5 (695.3) På land var detta framför allt den tidsålder då däggdjuren undergick förnyelse och expansion. Av de tidigare och mera primitiva däggdjuren hade över ett hundra arter dött ut innan denna period var till ända. Även stora däggdjur med liten hjärna gick snart under. Hjärna och rörlighet hade ersatt pansar och storlek när det gällde utvecklingen av djurens fortbestånd. Med dinosauriernas familj på tillbakagång tog däggdjuren långsamt herraväldet på jorden och förintade snabbt och fullständigt återstoden av sina reptila förfäder.
61:2.6 (695.4) Tillsammans med dinosauriernas försvinnande inträffade andra och stora förändringar i de olika förgreningarna av ödlornas familj. De överlevande medlemmarna av kräldjurens tidiga familjer är sköldpaddor, ormar och krokodiler samt den ärevördiga grodan, den enda återstående grupp som representerar människans tidigare anfäder.
61:2.7 (695.5) Olika grupper av däggdjur hade sitt ursprung i ett unikt djur som nu är utdött. Denna köttätande varelse var något av en korsning mellan en katt och en säl; den kunde leva på land eller i vattnet, var i hög grad intelligent och mycket aktiv. I Europa uppkom stamformen för hunddjurens familj, vilket snart gav upphov till många arter av små hundar. Ungefär vid samma tid framträdde gnagarna, inklusive bävrar, ekorrar, jordekorrar, möss och kaniner; de blev snart en betydande livsform, och mycket små förändringar har senare inträffat i denna familj. De senare avlagringarna från denna period innehåller fossila lämningar av stamformerna för hundar, katter, tvättbjörnar och mårddjur.
61:2.8 (695.6) För 30.000.000 år sedan började de moderna typernas däggdjur framträda. Tidigare hade däggdjuren till större delen levt uppe på höjderna, då de var bergsanpassade typer; plötsligt började evolutionen av slätt- eller hovdjurstypen, de gräsätande arterna, till åtskillnad från de klobeväpnade köttätarna. Dessa gräsätare uppkom från en odifferentierad förfader som hade fem tår och fyrtiofyra tänder och som gick under före denna tidsålders slut. Utvecklingen av tårna framskred inte under denna period längre än till stadiet med tre tår.
61:2.9 (695.7) Hästen, som är ett utomordentligt exempel på evolutionen, levde under dessa tider både i Nordamerika och i Europa fastän dess utveckling inte var fullt avslutad före den senare istiden. Fastän noshörningarnas familj framträdde vid slutet av denna period fick den sin största utbredning något senare. En liten svinliknande varelse utvecklades också, och den blev stamfader för många arter av svin, peckarier och flodhästar. Kameler och lamor uppkom i Nordamerika ungefär i mitten av denna period och utbredde sig över de västra slätterna. Senare migrerade lamorna till Sydamerika, kamelerna till Europa och snart var båda utdöda i Nordamerika, fastän några kameler fortlevde ända fram till istiden.
61:2.10 (696.1) Ungefär vid denna tid inträffade en betydande händelse i västra Nordamerika: De tidiga anfäderna till de forntida lemurerna framträdde för första gången. Fastän denna familj inte kan anses vara äkta lemurer markerade deras uppkomst etablerandet av den släktlinje som senare gav upphov till de äkta lemurerna.
61:2.11 (696.2) Likt landormarna, som under en föregående tidsålder tog sin tillflykt till haven, övergav nu en hel stam av däggdjur med placenta landet och tog sin boning i oceanerna. De har allt sedan dess stannat i havet, och från dem härstammar de nutida valarna, delfinerna, tumlarna, sälarna och sjölejonen.
61:2.12 (696.3) Fågellivet på planeten fortfor att utvecklas, men medförde endast få viktiga evolutionära förändringar. Flertalet av de nutida fåglarna fanns redan då, bland dem måsar, storkar, flamingor, hökar, falkar, örnar, ugglor, vaktlar och strutsar.
61:2.13 (696.4) Vid slutet av denna oligocenperiod, som omfattade tio miljoner år, hade växtlivet samt det marina livet och landdjuren i mycket stor utsträckning utvecklats och fanns på jorden i stort sett sådana de är idag. En ansenlig specialisering har senare inträffat, men stamformerna för de flesta levande ting fanns redan då.
61:3.1 (696.5) Landhöjningen och havens åtskiljande från varandra höll långsamt på att förändra världens väder och så småningom göra det kallare, men klimatet var fortfarande milt. Mammutfuror och magnolior växte på Grönland, men de subtropiska växterna började förflytta sig söderut. Vid slutet av denna period hade dessa växter och träd, som var anpassade för ett varmt klimat, till stor del försvunnit från de norra breddgraderna, och deras platser hade intagits av härdigare växter och av lövträd.
61:3.2 (696.6) Antalet varianter av gräs ökade kraftigt, och tänderna hos många däggdjursarter förändrades så småningom till att motsvara den nuvarande typen hos gräsätare.
61:3.3 (696.7) För 25.000.000 år sedan förekom en mindre landsänkning efter den långa epoken av landhöjning. Klippiga bergens område förblev högt uppe, så att avlagringen av erosionsmaterial fortgick över hela låglandet i öster. Sierrabergen steg igen högt upp; i själva verket har de fortsatt att stiga allt sedan dess. Den stora sex och en halv kilometer lodräta förkastningen i Kalifornienregionen härrör från denna tid.
61:3.4 (696.8) För 20.000.000 år sedan rådde verkligen däggdjurens gyllene tidsålder. Landbryggan vid Berings sund var ovan vatten, och många djurgrupper migrerade till Nordamerika från Asien, bland dem fyrbetade mastodonter, kortbenta noshörningar och många varianter av kattfamiljen.
61:3.5 (696.9) De första hjortarna framträdde, och Nordamerika var snart överlupet av idisslare — hjortar, vildoxar, kameler, bisonoxar och flera arter av noshörningar — men de närmare två meter höga jättesvinen dog ut.
61:3.6 (697.1) De väldiga elefanterna under denna och efterföljande perioder hade såväl en stor hjärna som en stor kropp, och de utbredde sig snart över hela världen utom Australien. För en gångs skull dominerades världen av ett väldigt djur med en hjärna som var tillräckligt stor för att trygga dess fortbestånd. Inget djur som var så stort som en elefant kunde vid mötet med det högst intelligenta livet under dessa tidsåldrar ha fortlevt om det inte hade haft en stor och högklassig hjärna. När det gäller intelligens och anpassningsförmåga kommer endast hästen nära elefanten, som överträffas endast av människan själv. Men av de femtio arter av elefanter som existerade vid början av denna period har trots det endast två fortlevt.
61:3.7 (697.2) För 15.000.000 år sedan var Eurasiens bergsregioner stigande, och det förekom en viss vulkanverksamhet överallt i dessa områden men ingenting i jämförelse med lavautflödena på västra halvklotet. Sådana instabila förhållanden rådde över hela världen.
61:3.8 (697.3) Sundet vid Gibraltar försvann, och Spanien förenades med Afrika av den gamla landbryggan, men Medelhavet hade utlopp i Atlanten genom en smal kanal som sträckte sig tvärs över Frankrike; bergstopparna och högländerna höjde sig som öar i detta forntida hav. Senare började dessa europeiska hav dra sig tillbaka. Ännu senare förenades Medelhavet med Indiska Oceanen, medan mot slutet av denna period Suezområdet höjdes så att Medelhavet för en tid blev ett salt inlandshav.
61:3.9 (697.4) Landbryggan via Island sjönk i havet och de arktiska vattnen blandades med vattnen i Atlantiska Oceanen. Nordamerikas Atlantkust avkyldes snabbt, men Stillahavskusten förblev varmare än idag. De stora havsströmmarna var verksamma och påverkade klimatet i stort sett så som idag.
61:3.10 (697.5) Däggdjurslivet fortsatte att utvecklas. Enorma hjordar av hästar förenade sig med kamelerna på de västra slätterna i Nordamerika; detta var verkligen hästarnas och elefanternas tidsålder. När det gäller en kvalitetsindelning av djuren kommer hästens hjärna näst efter elefantens, men i ett avseende är den avgjort underlägsen, ty hästen övervann aldrig helt den djupt rotade benägenheten att fly när den blir skrämd. Hästen saknar den emotionella kontroll som elefanten har, men elefanten är avsevärt handikappad av sin storlek och bristande vighet. Under denna tid utvecklades ett djur som i viss mån liknade både elefanten och hästen, men det utplånades snart av den snabbt ökande familjen av kattdjur.
61:3.11 (697.6) Då Urantia nu går in i den så kallade ”hästlösa tidsåldern” borde ni stanna upp och betänka vad detta djur betydde för era förfäder. Först använde människorna hästar till föda, sedan för att färdas, och senare i jordbruk och krig. Hästen har länge tjänat människan och spelat en viktig roll vid utvecklingen av människans civilisation.
61:3.12 (697.7) Den biologiska utvecklingen under denna period bidrog mycket till att ställa i ordning scenen för människans senare framträdande. I Centralasien utvecklades de äkta primitiva typerna av både den egentliga apan och gorillan, vilka hade en gemensam, nu utdöd anfader. Ingendera av dessa arter har emellertid anknytning till den släktlinje av levande varelser som senare skulle bli människosläktets förfäder.
61:3.13 (697.8) Hunddjurens familj var representerad av flera grupper, i synnerhet vargar och rävar; kattdjurens släkte av pantrar och storvuxna sabeltandade tigrar, av vilka de senare utvecklades i Nordamerika. De nuvarande katt- och hunddjursfamiljerna växte till i antal över hela världen. Vesslor, mårdar, uttrar och tvättbjörnar trivdes och utvecklades överallt på de norra breddgraderna.
61:3.14 (698.1) Fåglarna fortfor att utvecklas, fastän få betydande förändringar inträffade. Reptilerna påminde om de nutida typerna — ormar, krokodiler och sköldpaddor.
61:3.15 (698.2) Sålunda avslutades en mycket händelserik och intressant period i världshistorien. Denna elefantens och hästens tidsålder är känd som miocenperioden.
61:4.1 (698.3) Detta är den period före istiderna då landet höjde sig i Nordamerika, Europa och Asien. Det skedde stora förändringar i landområdenas topografi. Bergskedjor föddes, floder ändrade sin riktning och enskilda vulkaner hade utbrott överallt i världen.
61:4.2 (698.4) För 10.000.000 år sedan började en tidsålder av omfattande lokala landavlagringar på kontinenternas lågländer, men de flesta av dessa sediment förflyttades senare. Mycket av Europa var vid denna tid ännu under vatten, bland annat delar av England, Belgien och Frankrike, och Medelhavet täckte en stor del av norra Afrika. I Nordamerika bildades omfattande avlagringar vid foten av bergskedjor, i sjöar och i de vidsträckta landsänkorna. Dessa avlagringar är i medeltal endast sextio meter tjocka, mer eller mindre färgade, och fossil är sällsynta i dem. Två stora sötvattensjöar existerade i västra Nordamerika. Sierrabergen höll på att höja sig; Shasta-, Hood-, och Rainierbergen började sin utveckling till bergskedjor. Men det var inte förrän den efterföljande istiden som Nordamerika började sin långsamma förskjutning mot fördjupningen i Atlanten.
61:4.3 (698.5) För en kort tid var allt land i världen förenat igen, utom Australien, och den sista stora världsomfattande migrationen av djur inträffade. Nordamerika var förenat både med Sydamerika och Asien, och ett fritt utbyte av djurliv kunde förekomma. Asiatiska trögdjur, bältdjur, antiloper och björnar kom över till Nordamerika, medan nordamerikanska kameler vandrade till Kina. Noshörningar migrerade till hela världen utom Australien och Sydamerika. De hade emellertid dött ut på västra halvklotet vid slutet av denna period.
61:4.4 (698.6) I allmänhet fortsatte livet från föregående period att utvecklas och spridas. Kattdjurens familj dominerade djurlivet, och det marina livets utveckling stod nästan stilla. Många av hästarna var fortsättningsvis tretåade, men de nutida typerna var på väg; lamor och giraffliknande kameler rörde sig bland hästarna på betesslätterna. Giraffen framträdde i Afrika, och den hade en lika lång hals då som nu. I Sydamerika utvecklades trögdjur, bältdjur, myrslokar och den sydamerikanska typen av primitiva apor. Innan kontinenterna blev slutligt isolerade från varandra migrerade mastodonterna, dessa tunga och stora djur, överallt utom till Australien.
61:4.5 (698.7) För 5.000.000 år sedan utvecklades hästen sådan den nu är, och från Nordamerika migrerade den till hela världen. Hästen hade dock dött ut på sin födelsekontinent långt före den röda människans ankomst.
61:4.6 (698.8) Klimatet blev så småningom kyligare; landväxterna förflyttade sig långsamt söderut. Till en början hindrade den tilltagande kölden i norr djurens migrationer över de norra näsen; senare sjönk dessa Nordamerikas landbryggor i havet. Snart därefter sjönk landförbindelsen mellan Afrika och Sydamerika slutligen under vatten, och västra halvklotet blev isolerat i stort sett så som det är idag. Från denna tid framåt började tydligt skilda livsformer utvecklas på östra och västra halvkloten.
61:4.7 (699.1) Sålunda går denna period som räckt nästan tio miljoner år mot sitt slut, och ännu har inte människans förfader framträtt. Detta är den tid som vanligen betecknas som pliocenperioden.
61:5.1 (699.2) Vid slutet av den föregående perioden var landet i den nordöstra delen av Nordamerika och i norra Europa högt uppe inom vidsträckta områden, så att stora arealer i Nordamerika låg på en höjd av 9.000 meter eller mera. Ett milt klimat hade tidigare varit förhärskande i dessa norra regioner och alla de arktiska vattnen kunde fritt avdunsta, och de fortfor att vara isfria nästan ända till slutet av istiden.
61:5.2 (699.3) Samtidigt med dessa landhöjningar ändrade havsströmmarna och säsongvindarna sin riktning. Dessa förhållanden medförde till slut en nästan ständig nederbörd av fuktighet från den tungt mättade atmosfärens rörelse över de nordliga högländerna. Snön började falla i dessa höga och därför kyliga regioner, och fortfor att falla tills snön hade uppnått ett djup på 6.000 meter. De områden som hade mest snö och deras höjd över havet blev bestämmande för utgångspunkterna för de senare flöden som glaciärernas tryck åstadkom. Istiden fortgick just så länge som denna omåttliga nederbörd fortfor att täcka de nordliga högländerna med detta enorma snötäcke, som snart omvandlades till fast men långsamt krypande is.
61:5.3 (699.4) De stora istäckena under denna period fanns alla på högt belägna högländer, inte i bergsområden där man finner dem idag. Hälften av glaciärisen fanns i Nordamerika, en fjärdedel i Eurasien och en fjärdedel annanstans, huvudsakligen i Antarktis. Afrika berördes föga av isen, men Australien var nästan täckt av det antarktiska istäcket.
61:5.4 (699.5) I denna världs nordliga regioner har upplevt sex separata och tydligt avgränsade nedisningar, fastän det förekom flertaliga framryckningar och tillbakadraganden i samband med varje enskilt istäckes rörelse. Isen i Nordamerika samlade sig i två, senare tre centra. Grönland var istäckt och Island fullständigt begravt under isflödet. I Europa täckte isen vid olika tider de Brittiska öarna, utom kusten i södra England, och den spred sig över västra Europa ned till Frankrike.
61:5.5 (699.6) För 2.000.000 år sedan började den första glaciären i Nordamerika sin framryckning mot söder. Istiden var nu på gång, och denna glaciär tog nästan en miljon år för sin framryckning från och tillbakagång till de nordliga tryckcentra. Det mellersta istäcket sträckte sig i söder så långt som till Kansas; de östra och västra iscentra var inte då så omfattande.
61:5.6 (699.7) För 1.500.000 år sedan var den första stora glaciären på tillbakagång mot norr. Under tiden hade enorma mängder snö fallit på Grönland och i nordöstra delen av Nordamerika, och inom kort började denna östra ismassa röra sig söderut. Detta var den andra isinvasionen.
61:5.7 (699.8) Dessa två första nedisningar var inte omfattande i Eurasien. Under istidens tidiga skeden var Nordamerika överlupet av mastodonter, ullbeklädda mammutar, hästar, kameler, hjortar, myskoxar, bisonoxar, sengångare, jättebävrar, sabeltandade tigrar, trögdjur stora som elefanter och många grupper från katt- och hunddjurens familjer. Men från denna tid framåt minskades deras antal snabbt av den tilltagande kölden under glaciärperioden. Mot slutet av istiden var flertalet av dessa djurarter utdöda i Nordamerika.
61:5.8 (700.1) Längre bort från isen förändrades världens land- och vattenliv inte mycket i världen. Mellan isinvasionerna var klimatet ungefär lika milt som för närvarande, kanske något varmare. Glaciärerna var trots allt lokala fenomen, fastän de spred ut sig och täckte enorma områden. Klimatet vid kusterna varierade mycket mellan de tider då glaciärerna var inaktiva och de tider då enorma isberg kanade ned från Maines kust uti Atlanten, gled ut genom Pudgets sund till Stillahavet och dundrade nedför norska fjordar till Nordsjön.
61:6.1 (700.2) Den största händelsen under denna istidsperiod var evolutionen av den primitiva människan. Något västerut från Indien, på land som nu är under vatten, bland de efterkommande till de äldre nordamerikanska typerna av lemurer som hade migrerat till Asien, framträdde nu plötsligt de första däggdjuren i människans utveckling. Dessa små djur gick mestadels på bakbenen, och de hade en stor hjärna i förhållande till sin storlek och i jämförelse med hjärnan hos andra djur. I den sjuttionde generationen av denna nya klass av levande varelser differentierades plötsligt en ny och högrestående grupp av djur. Dessa nya mellandäggdjur — som var nästan dubbelt så stora och höga som sina förfäder och med en i samma proportion ökad hjärnförmåga — hade endast hunnit etablera sig väl då primaterna, den tredje avgörande mutationen, plötsligt framträdde. (Vid denna samma tid gav en tillbakagång i utvecklingen inom mellandäggdjurens släkte upphov till apornas förfäder; och från den dagen till idag har människogrenen gått framåt på den progressiva evolutionens väg, medan apornas släkten har stått stilla eller rentav gått bakåt.)
61:6.2 (700.3) För 1.000.000 år sedan registrerades Urantia som en bebodd värld. En mutation inom de progressiva primaternas släkte resulterade plötsligt i två primitiva människovarelser, människosläktets egentliga förfäder.
61:6.3 (700.4) Denna händelse inträffade ungefär vid tiden för glaciärisens tredje framryckning; det framgår sålunda att era tidiga förfäder föddes och växte upp i en stimulerande, stärkande och svår omgivning. Och de enda som fortlever av dessa ursprungliga infödingar på Urantia, eskimåerna, föredrar även nu att bo i isiga nordliga trakter.
61:6.4 (700.5) Det fanns inga människor på västra halvklotet förrän nära slutet av istiden. Men under perioderna mellan istiderna drog de västerut runt Medelhavet och spred sig snart över den europeiska kontinenten. I grottorna i västra Europa kan man finna människoben bland rester av både tropiska och arktiska djur, vilket visar att människan levde i dessa områden under alla de senare epokerna av glaciärisens framryckning och tillbakagång.
61:7.1 (700.6) Under hela istidens period var även andra aktiviteter på gång, men isens verkan överskuggar alla andra fenomen på de nordliga breddgraderna. Inga andra jordaktiviteter har en sådan karakteristisk inverkan på topografin. De säregna rullstenarna och sådana söndringar i jordytan som jättegrytor, sjöar, flyttblock och krossten finner man inte i samband med något annat fenomen i naturen. Isen är också orsaken till de mjuka kullar eller vågor i jordytan, vilka är kända som moränåsar. När en glaciär tränger fram flyttar den floder och förändrar hela jordens yta. Endast glaciärer lämnar efter sig dessa avslöjande drivor — botten-, sido- och ändmoräner. Dessa drivor av grus, i synnerhet bottenmoränerna, sträcker sig från den östra havskusten i Nordamerika mot norr och väster och förekommer i Europa och Sibirien.
61:7.2 (701.1) För 750.000 år sedan var det fjärde istäcket, Nordamerikas mellersta och östra isfält i förening, en god bit på väg söderut; när det var som störst sträckte det sig till södra Illinois, flyttade Mississippifloden åttio kilometer västerut och sträckte sig i öster så långt söderut som till Ohiofloden och mellersta Pennsylvania.
61:7.3 (701.2) I Asien gjorde det sibiriska istäcket sin längsta framryckning söderut, medan den avancerande isen i Europa hejdade sig just innan Alpernas bergshinder.
61:7.4 (701.3) För 500.000 år sedan, under den femte framryckningen av isen, påskyndade en ny utvecklingshändelse gången av människans evolution. Plötsligt och i en enda generation uppkom de sex färgade raserna genom mutation från det ursprungliga människosläktets infödingar. Detta är en dubbelt så viktig tidpunkt, då den också anger Planetprinsens ankomst.
61:7.5 (701.4) I Nordamerika utgjorde den avancerande femte glaciären en kombinerad framryckning av alla tre iscentra. Den östra fliken sträckte sig emellertid endast ett kort stycke nedanför St. Lawrencedalen, och det västra istäcket förflyttade sig endast obetydligt söderut. Men den mellersta fliken sträckte sig mot söder så att den täckte det mesta av delstaten Iowa. I Europa var denna framryckning av isen inte lika omfattande som den föregående.
61:7.6 (701.5) För 250.000 år sedan började den sjätte och sista nedisningen. Trots att de nordliga högländerna hade börjat sjunka något var detta en period då det samlades mest snö på de norra isfälten.
61:7.7 (701.6) Under denna framryckning sammansmälte de tre stora istäckena till en enda vidsträckt ismassa, och alla de västra bergskedjorna ingick i denna glaciärbildning. Detta var isens mest omfattande framryckning i Nordamerika; isen rörde sig över två tusen fyra hundra kilometer från sina tryckcentra söderut, och Nordamerika upplevde sina lägsta temperaturer.
61:7.8 (701.7) För 200.000 år sedan, under den sista fastlandsisens framryckning, inträffade en episod som hade stor betydelse för händelsernas gång på Urantia — Lucifers uppror.
61:7.9 (701.8) För 150.000 år sedan nådde den sjätte och sista landisen sin största utbredning söderut; det västra istäcket kom bara en bit över gränsen mot Kanada, det mellersta sträckte sig ned till Kansas, Missouri och Illinois, medan det östra täcket trängde söderut och täckte större delen av Pennsylvania och Ohio.
61:7.10 (701.9) Detta är den fastlandsis som sträckte ut de många tungor eller isflikar som urholkade marken för de nutida sjöarna, stora och små. När den drog sig tillbaka åstadkom den de Stora Sjöarnas system i Nordamerika. Urantias geologer har mycket noggrant härlett de olika stadierna i denna utveckling och alldeles riktigt antagit att dessa vattendrag hade olika utlopp vid olika tider, först till Mississippidalen, sedan österut till Hudsondalen och till sist längs en nordlig led till St. Lawrence. Det är trettio sju tusen år sedan de Stora Sjöarnas förenade vattendrag började rinna ut längs den nuvarande leden över Niagara.
61:7.11 (702.1) För 100.000 år sedan under den sista fastlandsisens tillbakagång började de väldiga polarglaciärerna bildas, och centrum för isens ackumulering förflyttades betydligt norrut. Så länge polarregionerna fortsätter att vara täckta av is är det knappast möjligt för en ny istid att uppkomma, oberoende av framtida landhöjningar eller förändringar i havsströmmarna.
61:7.12 (702.2) Denna sista fastlandsis kröp fram under ett hundra tusen år, och lika lång tid tog det för den att fullfölja sitt återtåg mot norr. De tempererade regionerna har varit isfria något över femtio tusen år.
61:7.13 (702.3) Den stränga istidsperioden förintade många arter och förändrade radikalt talrika andra. Många blev svårt utgallrade av flyttningsrörelserna till och från, som blev nödvändiga av isens framryckande och återtåg. De djur som följde glaciärerna fram och tillbaka över landet var björnen, bisonoxen, renen, myskoxen, mammuten och mastodonten.
61:7.14 (702.4) Mammuten sökte sig till de öppna prärierna, men mastodonten föredrog skogsområdenas skyddade utkanter. Mammuten förekom intill sena tider från Mexiko till Kanada; den sibiriska varianten fick ullpäls. Mastodonten levde kvar i Nordamerika tills den utrotades av den röda mannen i stort sett så som den vita mannen senare tog död på bisonoxen.
61:7.15 (702.5) I Nordamerika dog hästen, tapiren, laman och den sabeltandade tigern ut under den sista nedisningen. I deras ställe kom trögdjur, bältdjur och flodsvin upp från Sydamerika.
61:7.16 (702.6) Livets tvångsmässiga förflyttning framför den avancerande isen ledde till en säregen blandning av växter och av djur, och då isens sista framryckning inledde sitt återtåg blev många arktiska arter av både växter och djur strandade högt uppe på vissa bergstoppar, dit de hade sökt sig för att inte förintas av glaciären. Därför kan man idag finna dessa missplacerade växter och djur högt uppe i Alperna i Europa och även på de Appalckiska bergen i Nordamerika.
61:7.17 (702.7) Istiden är den senaste avslutade geologiska perioden, den så kallade pleistocenperioden med en längd av över två miljoner år.
61:7.18 (702.8) För 35.000 år sedan noteras avslutningen av den stora istiden med undantag för planetens polarregioner. Denna tidpunkt är också då betydelsefull den ungefärligen anger en Materiell Sons och Dotters ankomst och begynnelsen av den adamiska domperioden, vilket grovt taget motsvarar början av holocenperioden eller perioden efter istiden.
61:7.19 (702.9) Denna berättelse, som sträcker sig från däggdjurslivets uppkomst till inlandsisens återtåg och vidare till historisk tid, omspänner en tidsrymd av närmare femtio miljoner år. Detta är den sista — den pågående — geologiska perioden, känd för era forskare som den kenozoiska eller sentida perioden.
61:7.20 (702.10) [Avfattat under beskydd av en här bosatt Livsbärare.]
Urantiaboken
Kapitel 62
62:0.1 (703.1) FÖR omkring en miljon år sedan framträdde människosläktets omedelbara förfäder genom tre efter varandra följande och plötsliga mutationer som utgick från ett tidigt släkte av lemurer bland däggdjuren med placenta. De dominerande arvsfaktorerna hos dessa tidiga lemurer härstammade från den västra, eller senare amerikanska gruppen av evolverande livsplasma. Innan denna arvsmassa bildade en direkt släktlinje till människans förfäder förstärktes den av bidrag från den mellersta livsinplanteringen som har utvecklats i Afrika. Den östra livsgruppen bidrog föga eller intet till den egentliga uppkomsten av människosläktet.
62:1.1 (703.2) De första lemurerna som har anknytning till människosläktets förfäder, var inte direkt besläktade med de från tidigare existerande gibbon- och apsläktena som då levde i Eurasien och norra Afrika och vilkas avkomma har fortlevt till nutiden. Inte heller var de efterkommande till den nutida typen av lemur, fastän de uppkom från en för båda gemensam men för länge sedan utdöd stamform.
62:1.2 (703.3) Medan dessa första lemurer utvecklades på västra halvklotet uppkom människans direkta däggdjursförfäder i sydvästra Asien i det område där den mellersta inplanteringen av liv ursprungligen hade skett, men mot gränsen till områdena i öster. För flera miljoner år sedan hade den nordamerikanska typen av lemurer migrerat västerut över Berings landbrygga och långsamt sökt sig mot sydväst längs den asiatiska kusten. Dessa migrerande grupper nådde till slut den hälsosamma region som låg mellan det då utvidgade Medelhavet och de uppstigande bergsområdena på den Indiska halvön. I dessa landområden väster om Indien förenade de sig med bärare av andra och gynnsamma arvsanlag och lade sålunda grunden till människosläktets anor.
62:1.3 (703.4) Med tiden sjönk Indiens havskust sydväst om bergstrakterna så småningom i havet och helt isolerade livet i denna region. Det fanns ingen väg för tillträde till eller flykt från denna Mesopotamiska eller Persiska halvö utom i norr, och den vägen blev upprepade gånger avskuren av glaciärerna som trängde fram mot söder. I detta då nästan paradisiska område och från de högrestående ättlingarna till denna däggdjurslemur uppkom två stora grupper, de nutida apornas familjer och det nuvarande människosläktet.
62:2.1 (703.5) För något över en miljon år sedan framträdde plötsligt de mesopotamiska tidiga däggdjuren, de direkta efterkommande till den nordamerikanska typen av lemur som hörde till däggdjuren med placenta. De var aktiva små varelser, något under en meter långa; och fastän de inte hade för vana att gå på bakbenen kunde de med lätthet stå upprätt. De var håriga och rörliga och snattrade som apor, men i motsats till aporna var de köttätare. De hade en primitiv motsatt tumme samt en mycket användbar greppande stortå. Från denna tid framåt utvecklade de arter som föregick människan efterhand den motsatta tummen, medan de gradvis förlorade den greppande styrkan i stortån. De senare apsläktena bibehöll den greppande stortån men utvecklade aldrig människans typ av tumme.
62:2.2 (704.1) Dessa tidiga däggdjur var fullvuxna vid tre eller fyra års ålder, och de hade en potentiell livslängd om i medeltal tjugo år. Som regel föddes deras avkommor en åt gången, fastän tvillingar ibland förekom.
62:2.3 (704.2) Av alla djur som dittills hade existerat på jorden hade medlemmarna av denna nya art den största hjärnan i förhållande till kroppsstorleken. De hade många sådana känslor och många sådana instinkter som senare kännetecknade den primitiva människan; de var mycket nyfikna och visade en avsevärd upprymdhet när de lyckades i något företag. Hungern efter föda och den sexuella åtrån var väl utvecklade, och ett definitivt sexuellt utväljande kom till uttryck i en primitiv form av uppvaktning och val av partner. De kämpade våldsamt för att försvara de sina, de var mycket ömma i sina förhållanden inom familjen, och de visade en självförnedring som gränsade till skam och ånger. De var mycket tillgivna och rörande trogna sina makor och makar, men om de blev åtskilda av omständigheterna valde de sig en ny partner.
62:2.4 (704.3) Då de var små till växten och hade ett gott förstånd för att inse farorna i sitt hemvist i skogen utvecklade de en stor rädsla som ledde till sådana kloka försiktighetsåtgärder vilka så enormt bidrog till deras fortlevnad; till dessa åtgärder hörde byggandet av primitiva kojor högt uppe i trädtopparna, vilket eliminerade många av farorna med livet på marken. Människosläktets tendenser till rädsla daterar sig särskilt från dessa tider.
62:2.5 (704.4) Dessa tidiga däggdjur utvecklade mera gruppkänsla än vad någonsin tidigare hade förekommit. De var verkligen mycket sällskapliga men det oaktat ytterst stridslystna alltid när de på något sätt stördes i sin vanliga rutinmässiga livsföring, och de visade ett hetlevrat temperament när deras ilska blev till fullo väckt. Deras krigiska natur tjänade emellertid ett gott syfte; högrestående grupper tvekade inte att gå i krig mot sina lägrestående grannar, och sålunda förbättrades arten så småningom genom selektivt urval. Mycket snart dominerade de livet bland de mindre varelserna i denna region, och mycket få av de äldre icke-köttätande apliknande grupperna överlevde.
62:2.6 (704.5) Dessa aggressiva små djur förökade sig och spred sig ut över Mesopotamiens halvö under mer än ett tusen år, samtidigt som de till sin fysiska typ och allmänna intelligens ständigt förbättrades. Och jämnt sjuttio generationer efter att denna nya grupp hade fått sin början med den högsta typen av lemur som stamfader, inträffade nästa epokgörande händelse i utvecklingen — den plötsliga differentieringen av förfäderna till nästa vitala steg i människans evolution på Urantia.
62:3.1 (704.6) I början av de tidiga däggdjurens utveckling, till ett högrestående par bland dessa kvicka varelser i deras trädtoppsboning föddes tvillingar, en hane och en hona. I jämförelse med sina förfäder var de verkligen vackra små varelser. De hade endast litet hår på kroppen, men det var ingen nackdel då de levde i ett varmt och jämnt klimat.
62:3.2 (705.1) Dessa barn växte till en längd av något över ett hundratjugo centimeter. De var i alla avseenden större än sina föräldrar, och de hade längre ben och kortare armar. Deras tummar var nästan helt motsatta i förhållande till handflatan och lämpade sig nästan lika bra som den nutida människans tumme för olika slag av arbete. De gick upprätt och hade fötter som var nästan lika väl lämpade för gång som de senare människorasernas fötter.
62:3.3 (705.2) I jämförelse med människorna var deras hjärna underlägsen och mindre, men mycket överlägsen och förhållandevis mycket större än deras förfäders hjärna. Tvillingarna visade tidigt prov på en högre intelligens och erkändes snart som ledare för hela de tidiga däggdjurens grupp; de införde faktiskt en primitiv form av samhällsorganisation och en enkel ekonomisk arbetsfördelning. Denna bror och syster parade sig och snart hade de ett samhälle om tjugoett barn, mycket lika dem själva, alla mer än ett hundratjugo centimeter långa och i alla avseenden överlägsna sina förfäders art. Denna nya grupp bildade mellandäggdjurens kärna.
62:3.4 (705.3) När denna nya och överlägsna grupp växte sig stor till antalet utbröt krig, oförsonligt krig; och när den fruktansvärda striden var över fanns inte längre en enda individ av förfädernas tidigare släkte av däggdjur vid liv. Denna mindre talrika men kraftfullare och intelligentare sidogren av arten hade överlevt på bekostnad av sin stam.
62:3.5 (705.4) Och nu blev denna varelse under närmare femtontusen års tid (sexhundra generationer) en skräck i denna del av världen. Alla de stora och vildsinta djuren från tidigare tider hade gått under. De stora djuren som hörde hemma i dessa trakter var inte köttätare, och de större arterna av kattdjurens familj, lejon och tigrar, hade ännu inte invaderat denna egendomligt skyddade vrå på jordens yta. Därför blev dessa mellandäggdjur djärva och slog under sig hela sitt hörn av skapelsen.
62:3.6 (705.5) Jämfört med sin stamart var mellandäggdjuren i varje avseende en förbättring. Även deras potentiella livstid var längre, nämligen omkring tjugofem år. Ett antal rudimentära människodrag framträdde i denna nya art. Förutom de medfödda fallenheter som fanns hos deras förfäder hade dessa mellandäggdjur förmågan att i vissa motbjudande situationer visa avsky. De hade vidare en tydlig samlarinstinkt; de gömde föda för att användas senare och var mycket begivna på att samla jämna runda kiselstenar och vissa typer av runda stenar som lämpade sig som ammunition vid försvar eller anfall.
62:3.7 (705.6) Dessa mellandäggdjur var de första som uppvisade en klar benägenhet för byggande, såsom framgår av deras inbördes tävlan i att bygga både hem i trädtopparna och underjordiska gömställen med många tunnlar; de var den första arten av däggdjur som någonsin sörjde för sin säkerhet genom att bygga skydd både i trädtoppar och under jorden. Till stor del övergav de träden som vistelseställen och levde på marken under dagen samt sov i trädtopparna om nätterna.
62:3.8 (705.7) Med tiden resulterade slutligen den naturliga ökningen i antal till allvarlig tävlan om födan och kamp om sexualpartner, vilket allt kulminerade i en serie förödande strider som nästan förintade hela arten. Dessa strider fortsatte tills endast en grupp om mindre än ett hundra individer fanns kvar i livet. Men fred rådde än en gång, och denna ensamma överlevande stam byggde på nytt sina sovrum i trädtopparna och återgick igen en gång till en normal och halvt fredlig tillvaro.
62:3.9 (705.8) Ni kan knappast inse hur nära det var att era anfäder före människan från tid till annan inte hade blivit utrotade. Hade den groda, som var en föregångare till hela mänskligheten, vid ett visst tillfälle gjort ett fem centimeter kortare hopp, så hade hela evolutionens gång förändrats avsevärt. Den omedelbara lemurliknande stammodern till de tidiga däggdjursarterna undgick döden endast med en hårsmån inte mindre än fem gånger innan hon födde fadern till den nya och högre däggdjursklassen. Det farligaste tillfället av alla var emellertid då blixten slog ned i det träd där den blivande modern till primattvillingarna sov. Båda dessa mellandäggdjursföräldrar blev allvarligt chockerade och svårt brända; tre av deras sju barn dödades av denna blixt från skyn. Dessa evolverande djur var närapå vidskepliga. Detta par i vars trädtoppshem blixten hade slagit ned var de egentliga ledarna för den mera progressiva gruppen inom mellandäggdjurens art; och i enlighet med deras exempel flyttade mer än hälften av stammen, de mera intelligenta familjerna, över tre kilometer bort från denna plats och började bygga nya boningar i trädtopparna och nya skyddsrum under jorden — tillfälliga gömställen vid tider av plötslig fara.
62:3.10 (706.1) Snart efter det att deras hem hade blivit färdigt fann sig detta par, veteraner från så många strider, vara stolta föräldrar till tvillingar, de intressantaste och viktigaste djur som någonsin hade fötts till världen fram till den tiden, ty de var de första av den nya arten primater, som utgjorde nästa livsviktiga steg i evolutionen före människan.
62:3.11 (706.2) Samtidigt med födseln av dessa primattvillingar föddes tvillingar också åt ett annat par — en säreget efterbliven hane och hona av mellandäggdjurens grupp, ett par som var både mentalt och fysiskt underlägset. Dessa tvillingar, en hane och en hona, var inte intresserade av erövringar; de sysslade endast med att söka föda, och då de inte gärna åt kött förlorade de snart allt intresse för att fånga byte. Dessa efterblivna tvillingar blev grundläggare av de nutida familjerna av apor. Deras efterkommande sökte sig till de varmare sydligare områdena med sitt milda klimat och sin rikliga förekomst av tropiska frukter; där har de fortsatt att leva i stort sett så som då, med undantag för de grenar som parade sig med de från tidigare existerande typerna av gibboner och apor och vilka till följd därav har gått avsevärt bakåt.
62:3.12 (706.3) Sålunda kan man klart se att människan och apan är besläktade endast såtillvida att de uppkom från mellandäggdjuren, en grupp inom vilken den samtidiga födseln och senare segregeringen av två tvillingpar inträffade. Det lägrestående parets bestämmelse blev att ge upphov till de nutida typerna av apor, babianer, schimpanser och gorillor; det högrestående parets bestämmelse blev att fortsätta den uppåtgående linje som utvecklades fram till människan själv.
62:3.13 (706.4) Nutidsmänniskan och aporna uppkom från samma grupp och art, men inte från samma föräldrar. Människans förfäder härstammar från de högrestående anlagsbärarna bland den utvalda återstoden av en grupp av mellandäggdjur, medan de nutida aporna (med undantag för vissa tidigare existerande typer av lemurer, gibboner, apor och andra apliknande varelser) är efterkommande till det lägst stående paret i denna grupp av mellandäggdjur, ett par som överlevde endast genom att gömma sig i ett underjordiskt matförråd i över två veckors tid under stammens sista rasande strid och som kom fram först när fientligheterna var gott och väl överståndna.
62:4.1 (706.5) För att gå tillbaka till de högrestående tvillingarna, en hane och en hona, som föddes åt de två ledande medlemmarna av mellandäggdjurens grupp. Dessa djurbarn var av ett ovanligt slag: de hade ännu mindre hår på sin kropp än sina föräldrar, och redan som mycket unga insisterade de på att gå upprätt. Deras förfäder hade alltid lärt sig att gå på bakbenen, men dessa primattvillingar stod upprätta från början. De blev över en och en halv meter långa, och deras huvud växte sig större än hos gruppens andra medlemmar. Fastän de tidigt lärde sig att kommunicera med varandra med hjälp av tecken och ljud, kunde de aldrig få de andra att förstå dessa nya symboler.
62:4.2 (707.1) Vid ungefär fjorton års ålder flydde de från stammen och begav sig västerut för att bilda egen familj och sålunda lägga grunden till primaternas nya art. Dessa nya varelser kallas mycket träffande för primater, emedan de var de direkta och omedelbara djurförfäderna till själva människosläktet.
62:4.3 (707.2) Sålunda kom primaterna att ta i besittning ett område på västkusten av Mesopotamiens halvö som då sträckte sig in i det södra havet, medan de mindre intelligenta och nära besläktade grupperna levde runt halvöns spets och upp längs den östra kusten.
62:4.4 (707.3) Primaterna var mera som människor och mindre som djur i jämförelse med sina föregångare, mellandäggdjuren. Skelettets proportioner hos denna nya art var mycket likt motsvarande proportioner hos de primitiva människoraserna. Människans typ av hand och fot hade till fullo utvecklats, och dessa varelser kunde gå och rentav springa lika bra som någon av sina senare tiders människoefterkommande. De övergav till stor del livet i träden, fastän de fortsatte att dra sig tillbaka till trädtopparna som en säkerhetsåtgärd nattetid, ty i likhet med sina tidigare förfäder var de mycket rädda av sig. Den ökade användningen av händerna bidrog mycket till att utveckla deras inneboende hjärnförmåga, men de hade ännu inte ett sinne som verkligen kunde kallas människosinne.
62:4.5 (707.4) Fastän primaterna till sin emotionella natur skilde sig föga från sina föregångare, uppvisade de mera av människoinriktning i alla sina benägenheter. De var sannerligen ypperliga och högtstående djur; de blev fullvuxna vid omkring tio år och hade en naturlig livslängd på cirka fyrtio år. Det vill säga att de kunde ha levt så länge om de hade dött en naturlig död, men under dessa tidiga tider var det få djur som någonsin dog en naturlig död; kampen för tillvaron var på det hela taget alltför intensiv.
62:4.6 (707.5) Och nu, efter nästan niohundra generationer av utveckling som omspann cirka tjugoett tusen år från uppkomsten av de tidiga däggdjuren, föddes bland primaterna plötsligt två anmärkningsvärda varelser, de första egentliga människovarelserna.
62:4.7 (707.6) Sålunda kom det sig att de tidiga däggdjuren, som hade uppkommit från den nordamerikanska typen av lemur, gav upphov till mellandäggdjuren och dessa däggdjur i sin tur producerade de högrestående primaterna, som blev de omedelbara förfäderna till den primitiva människorasen. Primaternas grupper var den sista livsviktiga länken i människans evolution, men efter mindre än fem tusen år fanns inte en enda individ kvar av dessa utomordentliga grupper.
62:5.1 (707.7) Räknat från år 1934 e.Kr. är det exakt 993.419 år sedan de två första människorna föddes.
62:5.2 (707.8) Dessa två anmärkningsvärda varelser var verkliga människor. De hade såsom många av sina förfäder fulländade människotummar, samtidigt som deras fötter var lika fulländade som fötterna hos människoraserna av idag. De var gångare och springare, inte klättrare; stortåns greppande funktion saknades fullständigt. När faror drev dem upp i trädtopparna klättrade de precis på samma sätt som dagens människor. De klättrade upp längs stammen av ett träd likt en björn och inte så som en schimpans eller gorilla som svingar sig upp från gren till gren.
62:5.3 (708.1) Dessa första människovarelser (och deras efterkommande) blev fullvuxna vid tolv års ålder och hade en potentiell livslängd om cirka sjuttiofem år.
62:5.4 (708.2) Många nya emotioner framträdde tidigt hos dessa människotvillingar. De hyste beundran för både föremål och andra varelser och uppvisade en ansenlig fåfänga. Men det mest anmärkningsvärda framsteget i den emotionella utvecklingen var det plötsliga framträdandet av en ny grupp av riktigt mänskliga känslor: vördnadskänslornas grupp, omfattande respektfylld fruktan, vördnad, ödmjukhet och rentav en primitiv form av tacksamhet. Rädslan i förening med okunnighet om naturfenomenen höll på att ge upphov till en primitiv religion.
62:5.5 (708.3) Hos dessa primitiva människor manifesterades inte endast sådana människokänslor, utan många högutvecklade känslor fanns också redan i rudimentär form. De var i någon mån medvetna om medlidande, skam och förebråelse, och de var starkt medvetna om kärlek, hat och hämnd samt även i betydande grad benägna för känslor av avund.
62:5.6 (708.4) Dessa två första människor, tvillingarna, var en stor prövning för sina primatföräldrar. De var så nyfikna och äventyrslystna att de närapå förlorade livet vid talrika tillfällen innan de var åtta år gamla. Därför hade de också redan vid tolv års ålder kroppen full av ärr.
62:5.7 (708.5) Mycket tidigt lärde de sig att kommunicera med ord; vid tio års ålder hade de utarbetat ett förbättrat språk av tecken och ord för nästan ett halvt hundratal idéer samt betydligt förbättrat och utvidgat sina förfäders primitiva kommunikationsförfarande. Men hur de än försökte kunde de inte lära sina föräldrar mer än några få av sina nya tecken och symboler.
62:5.8 (708.6) När de var ungefär nio år gamla gav de sig en vacker dag iväg ned längs floden och höll en viktig överläggning. Varje himmelsk varelse som var stationerad på Urantia, inklusive jag själv, var närvarande för att observera vad som hände vid detta möte mitt på dagen. Denna händelserika dag nådde de samförstånd om att leva med och för varandra, och detta var den första i en serie av sådana överenskommelser som slutligen kulminerade i beslutet att fly från sina lägrestående djurkamrater och bege sig norrut, utan att de hade en aning om att de på så sätt kom att grunda människosläktet.
62:5.9 (708.7) Fastän vi alla var mycket bekymrade över vad dessa två små vildar höll på att planera, var vi maktlösa att kontrollera deras sinnesverksamhet; vi influerade inte — kunde inte influera — deras beslut på ett godtyckligt sätt. Men inom de tillåtna gränserna för planetarisk funktion samverkade vi Livsbärare tillsammans med alla våra medarbetare för att leda människotvillingarna norrut och långt bort från deras håriga och delvis i träden boende stamfränder. Sålunda enligt sitt intelligenta val migrerade faktiskt tvillingarna, och på grund av vårt överinseende migrerade de norrut till ett ensligt område där de undgick möjligheten till biologisk tillbakagång genom beblandning med sina lägrestående släktingar bland primaternas stammar.
62:5.10 (708.8) Kort före sin avfärd från hemskogarna förlorade de sin mor i ett anfall av gibboner. Fastän modern inte hade deras intelligens hyste hon en hög grad av värdig däggdjurstillgivenhet för sin avkomma, och oförskräckt gav hon sitt liv i försöket att rädda det underbara paret. Hennes offer var inte förgäves, ty hon höll stånd mot fienden tills fadern anlände med förstärkning och körde iväg inkräktarna.
62:5.11 (709.1) Snart efter det att detta unga par hade övergett sina fränder för att lägga grunden till människosläktet blev deras primatfar tröstlös — hans hjärta brast. Han vägrade äta fastän hans övriga barn skaffade mat åt honom. Då han hade förlorat sin lysande avkomma föreföll livet bland de vanliga stamfränderna inte värt att leva; så vandrade han iväg in i skogen, anfölls av fientliga gibboner och blev ihjälslagen.
62:6.1 (709.2) Vi Livsbärare på Urantia hade genomlevt en lång vaka av uppmärksamt väntande sedan dagen då vi först planterade livsplasman i planetens vatten, och naturligtvis medförde framträdandet av de första verkligen intelligenta och med vilja utrustade varelserna stor glädje och suprem tillfredsställelse för oss.
62:6.2 (709.3) Vi iakttog hur tvillingarna utvecklades mentalt, genom att observera hur de sju biträdande sinnesandarna, som hade förordnats till Urantia vid tiden för vår ankomst till planeten, fungerade. Under hela den långa evolutionära utvecklingen av det planetariska livet hade dessa outtröttliga sinnesomvårdare ständigt registrerat sin tilltagande förmåga till kontakt med den successivt expanderande hjärnkapaciteten hos de allt högrestående djurvarelserna.
62:6.3 (709.4) Till en början kunde endast intuitionens ande inverka på det urtida djurlivets instinkt- och reflexbaserade beteende. Med differentieringen i form av högre typer kunde förståndets ande ge dessa varelser förmågan att spontant associera idéer. Något senare observerade vi modets ande i funktion; de evolverande djuren utvecklade faktiskt en primitiv form av beskyddande självmedvetande. Efter att däggdjursgrupperna hade framträtt såg vi hur kunskapens ande i allt högre grad manifesterades. Evolutionen av de högrestående däggdjuren medförde att rådets ande kunde fungera, vilket resulterade i hjordinstinktens utveckling och början till en primitiv social utveckling.
62:6.4 (709.5) I allt högre grad hade vi under den långa utvecklingen av de tidiga däggdjuren, mellandäggdjuren och primaterna observerat de biträdande sinnesandarnas tilltagande verksamhet. Men aldrig hade de återstående två, de högsta sinnesomvårdarna, kunnat fungera i det evolutionära sinnet av urantiatyp.
62:6.5 (709.6) Föreställ er vår glädje en dag — tvillingarna var omkring tio år gamla — då dyrkans ande fick sin första kontakt med den kvinnliga tvillingens sinne och kort därefter med den manligas sinne. Vi visste att någonting som var nära besläktat med människosinnet höll på att närma sig sin kulmination; och när de ungefär ett år senare efter meditativt tankearbete och målmedveten beslutsamhet slutligen bestämde sig för att fly hemifrån och bege sig norrut, då började visdomens ande fungera på Urantia och i dessa två nu erkända människosinnen.
62:6.6 (709.7) Det skedde en omedelbar och ny form av mobilisering av de sju biträdande sinnesandarna. Vi var fulla av förväntan; vi insåg att den stund vi länge hade väntat på närmade sig. Vi visste att vi var på tröskeln till förverkligandet av vår långt utdragna strävan att utveckla viljevarelser på Urantia.
62:7.1 (709.8) Vi behövde inte vänta länge. Vid middagstid, dagen efter det att tvillingarna hade rymt sin väg, mottogs den första provsändningen då universumströmkretsarnas signaler för första gången testades vid den planetariska mottagningsfokusen på Urantia. Vi var naturligtvis alla upphetsade av insikten om att en stor händelse var förestående, men eftersom denna värld var en livets försöksstation hade vi inte den ringaste aning om exakt hur vi skulle bli underrättade om erkännandet av det intelligenta livet på planeten. Men vår spänning varade inte länge. På tredje dagen efter tvillingarnas flykt, och innan kåren av Livsbärare reste iväg, anlände en nebadonsk ärkeängel för att etablera den första planetariska strömkretsen.
62:7.2 (710.1) Det var en betydelsefull dag på Urantia då vår lilla grupp samlades runt den planetariska polen för rymdkommunikation och tog emot det första budskapet från Salvington över planetens sinnesströmkrets som just hade etablerats. Detta första budskap, dikterat av ledaren för ärkeänglarnas kår, lydde:
62:7.3 (710.2) ”Till Livsbärarna på Urantia — Hälsningar! Vi sänder vår försäkran om att det råder stor fröjd i Salvington, Edentia och Jerusem med anledning av att signalen om att det existerar sinne av viljevärdighet på Urantia har registrerats i Nebadons högkvarter. Tvillingarnas målmedvetna beslut att fly norrut och avskilja sina efterkommande från deras lägrestående förfäder har noterats. Detta är det första beslut som har fattats av sinne — människotypen av sinne — på Urantia, och det etablerar automatiskt den strömkrets för kommunikation över vilken detta första budskap om erkännande överförs.”
62:7.4 (710.3) Därefter kom över denna nya strömkrets hälsningarna från de Högsta i Edentia, och de innehöll instruktioner för de bofasta Livsbärarna med förbud för oss att påverka det livsmönster som vi hade etablerat. Vi anvisades att inte ingripa i sådant som gällde människans framåtskridande. Man bör inte dra den slutsatsen att Livsbärarna ibland godtyckligt och mekaniskt skulle ingripa i de planetariska evolutionära planernas naturliga förverkligande, ty det gör vi inte. Men fram till denna tid hade vi haft tillåtelse att manipulera omgivningen och skydda livsplasman på ett speciellt sätt, och det var denna speciella men helt naturliga övervakning som skulle avbrytas.
62:7.5 (710.4) Knappt hade de Högsta slutat tala förrän det vackra budskapet från Lucifer, som då var härskare i systemet Satania, började komma in till planeten. Nu hörde Livsbärarna välkomstorden från sin egen ledare och fick hans tillstånd att återvända till Jerusem. Detta budskap från Lucifer innehöll ett officiellt godkännande av Livsbärarnas arbete på Urantia och fritog oss från all framtida kritik beträffande alla våra strävanden att förbättra Nebadons livsmönster så som de hade etablerats i Satanias system.
62:7.6 (710.5) Dessa budskap från Salvington, Edentia och Jerusem innebar formellt att Livsbärarnas tidsålderslånga övervakning av planeten upphörde. Under tidsålder efter annan hade vi varit i tjänst, assisterade endast av de sju biträdande sinnesandarna och de Ledande Fysiska Övervakarna. Nu när viljan, förmågan att välja dyrkan och uppstigning, hade framträtt i de evolutionära varelserna på planeten insåg vi att vårt arbete var färdigt, och vår grupp förberedde sig för avfärd. Emedan Urantia är en värld för livsmodifikation gavs tillstånd att lämna kvar två äldre Livsbärare med tolv assistenter, och jag blev vald som en av denna grupp och har allt sedan dess varit på Urantia.
62:7.7 (710.6) Det är exakt 993.408 år (räknat från år 1934 e.Kr.) sedan Urantia formellt erkändes som en planet bebodd av människor i universumet Nebadon. Den biologiska evolutionen hade åter igen uppnått människonivåerna av viljans värdighet; människan hade framträtt på planet 606 i Satania.
62:7.8 (710.7) [Avfattat under beskydd av en av Nebadons Livsbärare bosatt på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 63
63:0.1 (711.1) URANTIA registrerades som en bebodd planet när de två första människovarelserna — tvillingarna — var elva år gamla och innan de hade blivit föräldrar till den förstfödde av andra generationen av de egentliga människorna. Ärkeängelns budskap från Salvington, vid detta tillfälle av formellt planetariskt erkännande, avslutades med följande ord:
63:0.2 (711.2) ”Människosinne har framträtt på 606 i Satania, och dessa föräldrar till den nya rasen skall kallas Andon och Fonta. Och alla ärkeänglar framför en bön om att dessa varelser snart måtte begåvas med att personligen indväljas av den Universelle Faderns ande.”
63:0.3 (711.3) Andon är det namn som i Nebadon anger ”den första Fader-lika varelse som uppvisar mänsklig längtan efter fulländning”. Fonta anger ”den första Son-lika varelse som uppvisar mänsklig längtan efter fulländning”. Andon och Fonta kände inte till dessa namn innan de utgavs till dem vid tiden då de fusionerade med sina Tankeriktare. Under hela sin vistelse som dödliga på Urantia kallade de varandra Sonta-an och Sonta-en; Sonta-an betydde ”älskad av mor” och Sonta-en ”älskad av far”. De gav varandra dessa namn, och namnens betydelse är betecknande för deras ömsesidiga aktning och tillgivenhet.
63:1.1 (711.4) I många avseenden var Andon och Fonta det mest betydelsefulla människopar som någonsin har levt på jorden. Detta underbara par, de egentliga föräldrarna till hela människosläktet, var i varje avseende överlägsna många av sina närmaste efterkommande, och de avvek radikalt från alla sina förfäder, både omedelbara och avlägsna.
63:1.2 (711.5) Föräldrarna till detta första människopar föreföll att föga avvika från genomsnittet i sin stam, fastän de hörde till de intelligentare medlemmarna, den grupp som först lärde sig att kasta stenar och använda klubbor vid strid. De använde också vassa små piggar av sten, flinta och ben.
63:1.3 (711.6) Medan Andon ännu levde med sina föräldrar hade han fäst en vass bit av flintsten i ändan av en klubba, användande djursenor för detta ändamål, och vid inte mindre än ett dussin tillfällen hade han god användning för ett sådant vapen för att rädda både sitt eget liv och livet på sin lika äventyrslystna och nyfikna syster, som ofelbart gjorde honom sällskap på alla hans upptäcktsfärder.
63:1.4 (711.7) Andons och Fontas beslut att fly från primaternas stammar anger en sinneskvalitet långt ovan den lägre intelligens som kännetecknade så många av deras senare efterkommande, som förnedrade sig till att para sig med sina efterblivna kusiner bland apornas stammar. Deras obestämda känsla av att vara någonting mera än enbart djur kom sig av att de hade personlighet och förhöjdes av Tankeriktarens inre närvaro.
63:2.1 (712.1) Sedan Andon och Fonta hade beslutat att fly norrut överväldigades de för en tid av sina rädslor, i synnerhet rädslan för att förarga sin far och sina närmaste familjemedlemmar. De såg framför sig hur deras fientliga släktingar skulle ge sig ut efter dem och insåg sålunda möjligheten att möta döden i händerna på sina redan från förut avundsjuka stamfränder. I sina unga år hade tvillingarna mest vistats i varandras sällskap, och av den orsaken hade de aldrig varit särskilt populära bland sina kusiner i primaternas stam. Inte heller hade de förbättrat sin ställning inom stammen genom att bygga ett avskilt och mycket överlägset trädtoppshem.
63:2.2 (712.2) Det var i detta nya hem bland trädtopparna som de, en natt sedan de hade väckts av en våldsam storm, och medan de ängsligt och ömt omfamnade varandra, slutligt och helhjärtat beslöt sig för att fly från stammens boplatser och hemmets trädtoppar.
63:2.3 (712.3) De hade redan gjort i ordning en primitiv fristad i trädtopparna ungefär en halv dags färd norrut. Detta var deras hemliga och säkra gömställe under den första dagen borta från hemskogarna. Trots att tvillingarna likt primaterna var dödsförskräckta för att nattetid vistas på marken gav de sig kort före mörkrets inbrott iväg på sin färd mot norr. Fastän det krävdes ett ovanligt mod av dem att företa denna nattliga färd, även fast det var fullmåne, drog de helt riktigt den slutsatsen att det var mindre troligt att de då skulle saknas och förföljas av sina stamfränder och släktingar. De kom tryggt fram till sitt tidigare färdigställda gömställe kort efter midnatt.
63:2.4 (712.4) På sin färd norrut upptäckte de en blottad förekomst av flintsten, och då de fann många stenar som var lämpligt formade för olika ändamål samlade de ihop ett förråd för framtiden. Då Andon försökte spjälka dessa flintstenar så att de bättre skulle lämpa sig för vissa ändamål, upptäckte han deras egenskap att ge ifrån sig gnistor och fick idén om att göra upp eld. Men tanken fick den gången inget fast grepp om honom, då klimatet fortfarande var angenämt och det fanns föga behov av eld.
63:2.5 (712.5) Höstsolen blev emellertid allt lägre på himlen, och medan de färdades norrut blev nätterna allt kyligare. Redan hade de blivit tvungna att använda djurskinn för att hålla sig varma. Innan de ens hade varit borta hemifrån en måne antydde Andon för sin maka att han trodde sig kunna göra eld med flinta. De försökte under två månaders tid att göra upp eld med hjälp av gnistan från flintstenen men misslyckades hela tiden. Varje dag brukade detta par slå gnistor från flintorna och försöka få veden att tända. Slutligen en dag ungefär vid solnedgången löstes hemligheten med förfarandet när det föll Fonta in att klättra upp i ett träd nära intill för att hämta ett övergivet fågelbo. Boet var torrt och lätt antändligt och flammade följaktligen genast upp i full låga i samma ögonblick som det träffades av gnistan. De blev så överraskade och skrämda av sin framgång att elden nästan slocknade för dem, men de räddade den med att lägga på lämpligt bränsle, och sedan började det första sökandet efter brännved för föräldrarna till hela mänskligheten.
63:2.6 (712.6) Detta var en av de mest glädjefyllda stunderna i deras korta men händelserika liv. Hela natten satt de uppe och såg på sin eld som brann, samtidigt som de något obestämt insåg att de hade gjort en upptäckt som skulle göra det möjligt för dem att trotsa klimatet och sålunda för evigt vara oberoende av sina djursläktingar i de södra landområdena. Efter att ha vilat i tre dagar och njutit av elden fortsatte de färden.
63:2.7 (712.7) Andons förfäder bland primaterna hade ofta hållit igång eld som hade tänts av blixten, men aldrig tidigare hade jordens varelser haft en metod för att tända eld efter eget behag. Men det tog lång tid innan tvillingarna lärde sig att torr mossa och andra material tog eld lika lätt som fågelbon.
63:3.1 (713.1) Det gick nästan två år från tvillingarnas avfärd hemifrån innan deras första barn föddes. De gav honom namnet Sontad; och Sontad var den första på Urantia födda varelse som vid födseln lindades i skyddande höljen. Människosläktet hade fått sin början, och med denna nya utveckling framträdde instinkten att på lämpligt sätt ta vård om de allt mera hjälplösa nyfödda, vilket skulle komma att känneteckna den progressiva utvecklingen av den intellektuella klassen av sinne i motsats till den mera rent animala typen av sinne.
63:3.2 (713.2) Andon och Fonta fick sammanlagt nitton barn och levde så länge att de hade sällskap av närmare ett femtiotal barnbarn och ett halvt dussin barnbarnsbarn. Familjen bodde i fyra intill varandra belägna bergsskydd eller halvgrottor, av vilka tre var sinsemellan förenade med gångar som hade urholkats i den mjuka kalkstenen med flintstensverktyg som Andons barn hade utvecklat.
63:3.3 (713.3) Dessa tidiga andoniter visade prov på en mycket tydlig klananda; de jagade i grupp och färdades aldrig särskilt långt från hemstället. De föreföll att inse att de var en isolerad och unik grupp av levande varelser och skulle därför undvika att bli åtskilda. Denna känsla av nära släktskap berodde utan tvivel på de biträdande sinnesandarnas ökade verksamhet i deras sinnen.
63:3.4 (713.4) Andon och Fonta arbetade ständigt för klanens välfärd och förkovran. De levde till fyrtiotvå års ålder, då båda dödades vid en jordbävning av ett överhängande klippblock som föll ned. Fem av deras barn och elva barnbarn dukade under med dem, och nästan ett tjugotal av deras efterkommande fick allvarliga skador.
63:3.5 (713.5) Då Sontads föräldrar hade dött tog han, trots en allvarligt skadad fot, genast ledningen för klanen, och han fick god hjälp av sin hustru som var hans äldsta syster. Deras första uppgift var att rulla ihop stenar för att ordentligt begrava sina döda föräldrar, bröder, systrar och barn. Man bör inte tillmäta denna begravningsåtgärd överdriven betydelse. Deras uppfattningar om livets fortsättning efter döden var mycket vaga och obestämda och härstammade främst från deras fantasifulla och brokiga drömvärld.
63:3.6 (713.6) Andons och Fontas släkt höll ihop ända till den tjugonde generationen, då kampen om födan i förening med sociala slitningar ledde till att spridningen började.
63:4.1 (713.7) Den primitiva människan — andoniterna — hade svarta ögon och mörk hudfärg, något av en blandning mellan gult och rött. Melanin är ett färgämne som finns i alla människors hud. Det är det ursprungliga andoniska hudpigmentet. Till sitt allmänna utseende och sin hudfärg påminde dessa tidiga andoniter mera om de nutida eskimåerna än om någon annan nu levande människotyp. De var de första varelserna som använde djurskinn som skydd mot kölden; de hade inte mycket mera hår på kroppen än dagens människor.
63:4.2 (713.8) Stamlivet som djurförfäderna till dessa tidiga människor levde hade förebådat början till talrika sociala konventioner, och med det expanderande känslolivet och den ökade hjärnstyrkan följde en omedelbar utveckling av den sociala organisationen och en ny arbetsfördelning inom klanen. De var utomordentligt skickliga i att imitera, men lekinstinkten var endast obetydligt utvecklad, och sinnet för humor saknades nästan totalt. Den primitiva människan log ibland, men han skrattade aldrig av hjärtans lust. Humorn kom som ett arv från den senare adamitiska rasen. Dessa tidiga människor var inte så känsliga för smärta och reagerade heller inte så starkt vid obehagliga situationer som många av de dödliga som senare utvecklades. Barnfödsel var inte en smärtsam och uttröttande prövning för Fonta och hennes närmaste efterkommande.
63:4.3 (714.1) Det var en härlig stam! Männen kämpade alltid med hjältemod för sina makars och efterkommandes trygghet; kvinnorna var kärleksfullt tillgivna sina barn. Deras samhörighet begränsades dock helt till den egna klanen av närastående. De var mycket trogna sina familjer; de gav utan tvekan sitt liv vid försvaret av sina barn, men de kunde inte fatta idén om att försöka göra världen till ett bättre ställe för sina barnbarn. Altruismen hade inte ännu fötts i människohjärtat, fastän alla de emotioner som är väsentliga för religionens uppkomst redan fanns hos dessa infödingar på Urantia.
63:4.4 (714.2) Dessa forntida män hade en rörande tillgivenhet för sina kamrater och för visso en verklig om än primitiv uppfattning om vänskap. Det var en vanlig syn under senare tider, under deras ständigt återkommande strider med de lägrestående stammarna, att se en av dessa primitiva män tappert fortsätta striden med en hand samtidigt som han kämpade med att skydda och rädda en sårad krigarkamrat. Många av de ädlaste och förnämsta mänskliga drag som evolutionen senare utvecklade förebådades på ett rörande sätt hos dessa primitiva folk.
63:4.5 (714.3) Den ursprungliga andoniska klanen hade en obruten släktlinje av ledare ända till den tjugosjunde generationen då det inte fanns någon manlig arvtagare bland Sontads direkta efterkommande, och två rivaler som ville bli härskare över klanen började en strid om herraväldet.
63:4.6 (714.4) Innan de andoniska klanerna spridde sig i större utsträckning hade ett välutvecklat språk uppkommit från deras tidiga strävan att kommunicera med varandra. Detta språk utvecklades fortsättningsvis, och det förekom nästan dagliga tillägg som följd av de nya uppfinningar och anpassningar till omgivningen vilka dessa aktiva, rastlösa och nyfikna människor gjorde. Detta språk blev det talade ordet på Urantia, det tidiga människosläktets mål ända tills de färgade raserna senare framträdde.
63:4.7 (714.5) När tiden framskred växte antalet andoniska klaner, och kontakten mellan de expanderande familjerna ledde till slitningar och missförstånd. Endast två saker började uppta sinnet hos dessa folk: jakten för att skaffa föda och krigandet för att hämnas någon verklig eller inbillad orättvisa eller kränkning som de angränsande stammarna hade gjort sig skyldiga till.
63:4.8 (714.6) Släktfejderna tilltog, stamkrig bröt ut, och allvarliga förluster uppstod bland de bästa elementen i de mera dugliga och avancerade grupperna. Några av dessa förluster var oersättliga; en del av de värdefullaste arvsanlagen i fråga om duglighet och intelligens gick för evigt förlorade för världen. Denna första ras och dess primitiva civilisation hotades att utplånas av detta ständiga krig mellan klanerna.
63:4.9 (714.7) Det är omöjligt att förmå sådana primitiva varelser att länge leva tillsammans i fred. Människan härstammar från stridande djur, och när okultiverade människor kommer i nära beröring med varandra irriterar och förnärmar de varandra. Livsbärarna känner till denna tendens hos de evolutionära varelserna och vidtar därför åtgärder för att till slut skilja åt människorna i deras utveckling i åtminstone tre, men oftast sex, olika och särskilda raser.
63:5.1 (715.1) De första andoniterna trängde inte särskilt långt in i Asien, och till en början kom de inte alls till Afrika. De geografiska förhållandena under dessa tider styrde dem mot norr, och allt längre norrut begav sig dessa människor tills de hindrades av den långsamt avancerande isen under den tredje istiden.
63:5.2 (715.2) Innan detta omfattande istäcke nådde Frankrike och de Brittiska öarna hade Andons och Fontas efterkommande trängt vidare västerut över Europa och etablerat över ett tusen skilda bosättningar längs de stora floderna som rann ut i den tidens varma vatten i Nordsjön.
63:5.3 (715.3) Dessa andoniska stammar var de första invånarna vid floderna i Frankrike; de bodde längs floden Somme under tiotusentals år. Somme är den enda flod som inlandsisen inte förändrade; den rann ut i havet då i stort sett som idag. Detta förklarar varför man finner så mycket bevis för den andoniska bosättningen längs denna floddals sträckning.
63:5.4 (715.4) Dessa Urantias urinvånare bodde inte i träden, fastän de vid nödsituationer fortfarande tog sin tillflykt till trädtopparna. Normalt bodde de i skyddet av överskjutande klippor längs floderna och i backsluttningarnas grottor som erbjöd god uppsikt över tillträdet och skyddade dem från naturens element. På detta sätt kunde de njuta av komforten från sina eldar utan att alltför mycket besväras av röken. De var egentligen inte heller grottinvånare, fastän de sista istäckena under senare tider sträckte sig längre söderut och drev deras efterkommande in i grottorna. De föredrog att slå läger nära en skogskant och intill rinnande vatten.
63:5.5 (715.5) De blev mycket tidigt anmärkningsvärt skickliga i att kamouflera sina delvis skyddade boningar och uppvisade stor skicklighet i att bygga sovkamrar av sten, välvda stenhyddor som de kröp in i för natten. Ingången till en sådan hydda stängdes med en sten som rullades framför den, en stor sten som för detta ändamål hade placerats på insidan innan takstenarna slutligt sattes på plats.
63:5.6 (715.6) Andoniterna var orädda och framgångsrika jägare, och med undantag för vilda bär och vissa frukter från träden levde de uteslutande av kött. Så som Andon hade uppfunnit stenyxan, så upptäckte hans efterkommande tidigt bumerangen och harpunen och använde dem effektivt. Ett sinne som skapade verktyg fungerade slutligen i samverkan med en hand som använde verktyg, och dessa urmänniskor blev mycket skickliga i att utforma verktyg av flintsten. De for vitt och brett för att söka flinta, i stort sett så som nutidens människor reser till världens ände för att leta efter guld, platina och diamanter.
63:5.7 (715.7) På många andra sätt uppvisade dessa Andons stammar en grad av intelligens som deras tillbakagående efterkommande inte nådde upp till på en halv miljon år, fastän de om och om igen återupptäckte olika metoder att göra upp eld.
63:6.1 (715.8) Då andoniternas spridning sträckte sig allt längre gick den kulturella och andliga nivån bakåt under närmare tio tusen år, ända fram till Onagars dagar. Onagar tog över ledarskapet för dessa stammar, åstadkom fred bland dem och ledde dem alla för första gången till dyrkan av ”människornas och djurens Givare av Andan”.
63:6.2 (716.1) Andons filosofi hade varit högst förvirrad; han var nära att bli elddyrkare som följd av den stora komfort som hans oväntade upptäckt av elden medförde. Förnuftet förde honom emellertid från hans egen upptäckt till solen som en högrestående och mera vördnadsvärd källa till värme och ljus, men den var alltför avlägsen, och så blev han inte heller soldyrkare.
63:6.3 (716.2) Andoniterna utvecklade tidigt en rädsla för naturelementen — åska, blixt, regn, snö, hagel och is. Hungern var dock den ständigt återkommande driften under dessa första tider, och då de till största delen livnärde sig av djur utvecklade de till slut en form av djurdyrkan. För Andon var de större födodjuren symboler för skapande kraft och upprätthållande styrka. Från tid till annan blev det sed att utse något av dessa större djur till föremål för dyrkan. Då ett speciellt djur var på modet ritade man enkla konturer av det på grottväggarna, och senare då man gjorde fortsatta framsteg inom konsterna ingraverades en sådan djurgud på olika prydnadsföremål.
63:6.4 (716.3) Mycket tidigt utformade de andoniska folken vanan att avstå från att äta köttet av det djur som stammen vördade. För att på bästa sätt göra intryck på de unga utvecklade de snart en vördnadsceremoni som utfördes kring kroppen av ett av dessa vördade djur; och ännu senare utvecklades denna primitiva kulthandling till mera omfattande offerceremonier hos deras efterkommande. Detta är ursprunget till offrandet som en del av gudsdyrkan. Denna idé utarbetades vidare av Mose som en del av hebréernas ritual, och den bibehölls i princip av aposteln Paulus som doktrinen om försoning av synden genom ”utgjutande av blod”.
63:6.5 (716.4) Hur födan var det allra viktigaste i livet för dessa primitiva människor framgår av den bön som deras stora lärare Onagar lärde dessa enkla människor. Bönen lyder:
63:6.6 (716.5) ”O, Livets Ande, giv oss idag vår dagliga föda, fräls oss från isens förbannelse, bevara oss från våra fiender i skogen, och tag oss barmhärtigt emot i det Stora Bortom.”
63:6.7 (716.6) Onagar hade sitt högkvarter på norra kusten av det dåtida Medelhavet i trakten av det nuvarande Kaspiska havet vid en bosättning kallad Oban, ett rastställe där färdleden från södra Mesopotamien mot norr tog av åt väster. Från Oban sände han ut lärare till de avlägsna bosättningarna för att sprida sina nya läror om en enda Gudom och sin uppfattning om livet efter detta, vilket han kallade det Stora Bortom. Dessa Onagars sändebud var världens första missionärer; de var också de första människor som förvällde köttet, de första som regelbundet använde eld vid tillredandet av födan. De stekte kött på spetsen av käppar och även på heta stenar; senare rostade de stora bitar i elden, men deras efterkommande återgick nästan helt till att använda rått kött.
63:6.8 (716.7) Onagar föddes för 983.323 år sedan (räknat från 1934 e.Kr.), och han levde till sextionio års ålder. Uppteckningarna över vad som åstadkoms av detta mästerliga sinne och denna andliga ledare från tiden före Planetprinsen är en spännande berättelse om hur dessa primitiva folk organiserades till ett verkligt samhälle. Han införde ett effektivt stamstyre vars like de efterkommande generationerna inte uppnådde på många tusen år. Före Planetprinsens ankomst fanns det aldrig mer en lika högtstående andlig civilisation på jorden. Dessa enkla människor hade en verklig fastän primitiv religion, men den gick senare förlorad för deras degenererande efterkommande.
63:6.9 (717.1) Fastän både Andon och Fonta hade fått Tankeriktare, såsom även många av deras efterkommande, var det först under Onagars dagar som Riktare och serafväktare i stort antal anlände till Urantia. Detta var verkligen den primitiva människans gyllene tidsålder.
63:7.1 (717.2) Andon och Fonta, människosläktets lysande grundläggare, fick sitt erkännande vid tiden för domens avkunnande över Urantia efter Planetprinsens ankomst, och i sinom tid trädde de fram från mansoniavärldarnas regim med ställningen som medborgare i Jerusem. Fastän Andon och Fonta aldrig har tillåtits återvända till Urantia är de medvetna om historien om den ras de grundade. De var bedrövade över Caligastias förräderi, sörjde över det adamiska misslyckandet, men fröjdades i allra högsta grad när meddelandet kom att Mikael hade utvalt deras värld som scen för sin sista utgivning.
63:7.2 (717.3) I Jerusem fusionerade både Andon och Fonta med sina Tankeriktare, såsom även flera av deras barn, inklusive Sontad, men flertalet av till och med deras direkta efterkommande uppnådde endast fusion med Anden.
63:7.3 (717.4) Kort efter sin ankomst till Jerusem fick Andon och Fonta tillstånd av Systemhärskaren att återvända till den första mansoniavärlden för att tjäna tillsammans med de morontiapersonligheter som hälsar tidens pilgrimer från Urantia välkomna till de himmelska sfärerna. De har förordnats till denna tjänst på obestämd tid. De anhöll om att få sända hälsningar till Urantia i samband med dessa uppenbarelser, men deras begäran blev visligen avslagen.
63:7.4 (717.5) Detta är redogörelsen för det mest heroiska och fascinerande kapitlet i Urantias hela historia, berättelsen om utvecklingen, livskampen, döden, och den eviga överlevnaden för de unika urföräldrarna till hela människosläktet.
63:7.5 (717.6) [Framfört av en Livsbärare bosatt på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 64
64:0.1 (718.1) DETTA är berättelsen om de evolutionära raserna på Urantia från Andons och Fontas dagar, för nästan en miljon år sedan, vidare genom Planetprinsens tid ända till slutet av istiden.
64:0.2 (718.2) Människosläktet är nästan en miljon år gammalt, och första hälften av denna berättelse motsvarar i stort sett tiden före Planetprinsen på Urantia. Den senare hälften av människosläktets historia börjar vid tiden för Planetprinsens ankomst och de sex färgade rasernas framträdande, och den motsvarar i stort sett den period som vanligen anses som den äldre paleolitiska stenåldern.
64:1.1 (718.3) Den primitiva människan gjorde sitt evolutionära framträdande på jorden för något under en miljon år sedan och det blev en strävsam erfarenhet för henne. Instinktivt försökte hon undvika faran av att beblanda sig med de lägrestående apstammarna. Hon kunde inte flytta österut på grund av de torra tibetanska högländerna som låg nio tusen meter ovan havsytan; inte heller kunde hon bege sig söder- eller västerut på grund av det expanderade Medelhavet, som då sträckte sig i öster ända till Indiska Oceanen, och när hon färdades mot norr mötte hon den framträngande isen. Även då en fortsatt flyttning blockerades av isen, och fastän stammarna, när de spridde sig, blev allt fientligare mot varandra, övervägde de intelligentare grupperna aldrig tanken att bege sig söderut för att leva bland sina kusiner som var håriga, hade ett underlägset intellekt och bodde i träden.
64:1.2 (718.4) Många av människans tidigaste religiösa emotioner hade sin grund i hennes känsla av hjälplöshet i den instängda omgivningen i detta geografiska läge — bergskedjor till höger, vatten till vänster, och is rakt fram. Men dessa progressiva andoniter ville inte vända tillbaka till sina lägrestående släktingar som bodde i träden i söder.
64:1.3 (718.5) I motsats till sina icke-mänskliga släktingars vanor undvek dessa andoniter skogarna. I skogarna har människan alltid gått bakåt; människans utveckling har gått framåt endast i det öppna landskapet och på de högre breddgraderna. Kölden och hungern på de öppna fälten stimulerar till verksamhet, uppfinningar och rådighet. Medan dessa andoniska stammar bland svårigheterna och försakelserna i dessa bistra nordliga trakter utvecklade sig till pionjärer för det nutida människosläktet, levde deras efterblivna kusiner i överflöd i de södra tropiska skogarna i det land där de en gång hade sitt gemensamma ursprung.
64:1.4 (718.6) Dessa händelser inträffade under tiden för den tredje nedisningen, den första enligt geologernas sätt att räkna. De två första nedisningarna var inte särskilt omfattande i norra Europa.
64:1.5 (718.7) Under största delen av istiden stod England i landförbindelse med Frankrike, medan Afrika senare förenades med Europa av landbryggan vid Sicilien. Vid tiden för de andoniska flyttningsrörelserna fanns det en obruten landförbindelse från England i väster genom Europa och Asien till Java i öster; men Australien var igen isolerat, vilket ytterligare förstärkte utvecklingen av dess säregna fauna.
64:1.6 (719.1) För 950.000 år sedan hade de efterkommande till Andon och Fonta spritt sig långt österut och långt västerut. Västerut färdades de över Europa till Frankrike och England. Under senare tider trängde de österut så långt som till Java, där man helt nyligen fann deras ben — den så kallade Java-människan — och därifrån vidare till Tasmanien.
64:1.7 (719.2) De grupper som färdades västerut blev mindre förorenade av de försämrade arvsanlagen hos efterkommande till deras gemensamma förfäder än de som begav sig österut och som så fritt blandade sig med sina efterblivna kusiner bland djuren. Dessa individer som inte gjorde några framsteg drev söderut och parade sig snart med de lägrestående stammarna. Senare återvände deras efterkommande av blandras i allt större antal norrut för att para sig med de snabbt expanderande andoniska folken, och dessa olyckliga föreningar försämrade ofelbart de högrestående raselementen. I allt färre av de primitiva bosättningarna upprätthölls dyrkan av Andens Givare. Denna tidiga urcivilisation hotades av undergång.
64:1.8 (719.3) Så har det alltid varit på Urantia. Civilisationer som har varit mycket lovande har den ena efter den andra förfallit och slutligen utplånats av dårskapen att låta de högrestående fritt avla efterkommande med de lägrestående.
64:2.1 (719.4) För 900.000 år sedan höll Andons och Fontas färdigheter och Onagars kultur på att försvinna från jordens yta; kulturen, religionen och även flintstensutformandet nådde sin lägsta nivå.
64:2.2 (719.5) Det var under dessa tider då lägrestående blandrasgrupper i stort antal anlände till England från södra Frankrike. Dessa stammar var i så stor utsträckning uppblandade med de apliknande skogsvarelserna att de knappast längre var människor. De hade ingen religion, men de kunde bearbeta flintsten på ett grovt sätt och hade tillräckligt med intelligens för att göra upp eld.
64:2.3 (719.6) Deras efterföljare i Europa var ett något högrestående och fruktsamt folk, vars efterkommande snart spred sig över hela kontinenten från isen i norr till Alperna och Medelhavet i söder. Dessa stammar utgör den så kallade Heidelberg-rasen.
64:2.4 (719.7) Under denna långa period av kulturellt sönderfall fortsatte Foxhall-folken i England och Badonans stammar nordväst om Indien att hålla fast vid en del av traditionerna från Andon och vid vissa rester av kulturen från Onagar.
64:2.5 (719.8) Foxhall-folken bodde längst västerut och lyckades bibehålla mycket av den andoniska kulturen; de bevarade också kunskapen om att bearbeta flintsten och överförde den till sina efterkommande, de forntida förfäderna till eskimåerna.
64:2.6 (719.9) Fastän lämningarna av Foxhall-folken var de som sist upptäcktes i England var dessa andoniter i själva verket de första människor som levde i dessa trakter. På den tiden förenade landbryggan fortfarande Frankrike med England; och eftersom de flesta av de tidiga bosättningarna av Andons efterkommande var belägna längs floderna och kusterna under denna tidiga tid finns de nu under Engelska kanalens och Nordsjöns vatten, men tre eller fyra finns fortfarande ovan vatten vid Englands kust.
64:2.7 (720.1) Många av de mera intelligenta och andliga av Foxhall-folken bibehöll sin rasliga förträfflighet och förde vidare sina primitiva religiösa seder. Dessa människor, som senare fick tillskott av efterföljande raselement, färdades efter en senare hemsökelse av isen vidare västerut från England och har fortlevt som dagens eskimåer.
64:3.1 (720.2) Förutom Foxhall-folken i väster fanns det i öster kvar ett annat kämpande centrum för kultur. Denna grupp höll till på sluttningarna mot högländerna i nordvästra Indien bland Badonans stammar. Badonan var sonson till Andons sonson. Dessa människor var de enda bland Andons efterkommande som inte hade för sed att offra människor.
64:3.2 (720.3) Dessa höglandets badoniter höll i sin besittning en omfattande platå omgiven av skogar, genomkorsad av vattendrag och rik på villebråd. Likt en del av sina kusiner i Tibet bodde de i enkla stenhyddor, i grottor i backsluttningarna och i gångar halvt under jorden.
64:3.3 (720.4) Medan de norra stammarnas rädsla för isen blev allt starkare, blev de som bodde nära det ursprungliga hemlandet allt räddare för vattnet. De lade märke till att den mesopotamiska halvön så småningom sjönk ned i oceanen, och fastän den igen höjde sig flera gånger växte folktron hos dessa primitiva släkten upp kring havets faror och rädslan för återkommande nedsjunkande i havet. Denna rädsla i förening med deras erfarenhet av flodernas översvämningar förklarar varför de sökte sig till högländerna för att finna en säker boplats.
64:3.4 (720.5) Österut från de platser där Badonans folk bodde, på Siwalik-höjderna i norra Indien, kan man finna fossil som kommer närmare övergångstyperna mellan människan och de olika djurgrupperna före människan än några andra på jorden.
64:3.5 (720.6) För 850.000 år sedan började de högrestående badonanstammarna ett utrotningskrig mot sina lägrestående och djurliknande grannar. Inom mindre än ett tusen år hade de flesta grupper som bestod av individer på gränsen mellan människa och djur i dessa trakter antingen förintats eller drivits tillbaka till skogarna i söder. Denna kampanj att utrota de lägrestående medförde en viss förbättring av höglandets dåtida stammar. De blandade efterkommande till detta förbättrade badoniska släkte framträdde på handlingsscenen som ett till synes nytt folk: Neandertalrasen.
64:4.1 (720.7) Neandertalarna var utmärkta stridsmän, och de företog omfattande färder. De spred sig så småningom från sina centra i högländerna i nordvästra Indien till Frankrike i väster, Kina i öster, och även ned till norra Afrika. De dominerade världen under nästan en halv miljon år, ända till de tider då migrationen av de färgade evolutionära raserna började.
64:4.2 (720.8) För 800.000 år sedan fanns det gott om villebråd: många arter av hjortdjur samt elefanter och flodhästar strövade omkring i Europa. Nötdjur förekom i stora mängder, hästar och vargar fanns överallt. Neandertalarna var utmärkta jägare, och stammarna i Frankrike var de första som införde seden att låta de skickligaste jägarna välja sig hustrur bland kvinnorna.
64:4.3 (721.1) Renen var mycket nyttig för dessa neandertalfolk, då den kunde användas till föda, för klädnad och till verktyg, emedan de på olika sätt utnyttjade dess horn och ben. De hade föga kultur, men de förbättrade arbetet med flintstenen tills de nästan nådde den nivå som fanns under Andons dagar. Stora flintor fastsatta på träskaft kom igen i användning och tjänade som yxor och hackor.
64:4.4 (721.2) För 750.000 år sedan var det fjärde istäcket på god väg mot söder. Med sina förbättrade verktyg gjorde neandertalarna hål i isen, som täckte de nordliga floderna, och kunde sålunda spetsa fiskar som kom upp till dessa lufthål. Ständigt måste dessa stammar dra sig tillbaka för den framträngande isen som vid denna tid hade sin största utbredning i Europa.
64:4.5 (721.3) Vid den här tiden gjorde den sibiriska glaciären sin största framryckning mot söder och tvingade urmänniskan tillbaka söderut, tillbaka mot de trakter där hon hade sitt ursprung. Men människan som art hade redan differentierats så långt att risken för ytterligare beblandning med människans släktingar, de icke-progressiva aporna, hade minskat betydligt.
64:4.6 (721.4) För 700.000 år sedan höll den fjärde glaciären, den största av alla i Europa, på att dra sig tillbaka; människor och djur återvände mot norr. Klimatet var kyligt och fuktigt, och den primitiva människan klarade sig igen bra i Europa och västra Asien. Så småningom spred sig skogarna norrut över land som helt nyligen hade täckts av glaciären.
64:4.7 (721.5) Däggdjurens liv hade föga förändrats av den stora glaciären. Dessa djur fortlevde i det smala landbälte som låg mellan isen och Alperna, och då glaciären hade dragit sig tillbaka spred de sig igen snabbt ut över hela Europa. Längs landbryggan vid Sicilien kom från Afrika elefanter med raka betar, noshörningar med breda nosar, hyenor och afrikanska lejon, och dessa nya djur utrotade praktiskt taget de sabeltandade tigrarna och flodhästarna.
64:4.8 (721.6) För 650.000 år sedan bevittnades en fortsättning av det milda klimatet. Vid mitten av den interglaciära perioden hade det blivit så varmt att Alperna var så gott som bara från is och snö.
64:4.9 (721.7) För 600.000 år sedan hade isen nått sin dåvarande nordligaste reträttpunkt, och efter en paus på några tusen år började den igen röra sig söderut, nu på sin femte framryckning. Under femtio tusen år ändrades klimatet endast obetydligt. Människan och djuren i Europa förändrades föga. Den torka som i någon mån hade förekommit under föregående period avtog, och alpglaciärerna sträckte sig långt ned i floddalarna.
64:4.10 (721.8) För 550.000 år sedan trängde den avancerande glaciären igen människan och djuren söderut. Denna gång fanns det dock gott om utrymme för människan i det vida landbälte som sträckte sig mot nordost in i Asien och som låg mellan istäcket och det då stort utvidgade Svarta havet, som var ett bihang till Medelhavet.
64:4.11 (721.9) Under tiden för den fjärde och femte nedisningen spred sig neandertalrasernas primitiva kultur ytterligare. Men det förekom ett så obetydligt framåtskridande att det faktiskt såg ut som om försöket att åstadkomma en ny och modifierad typ av intelligent liv på Urantia höll på att misslyckas. Under närmare en kvarts miljon år drev dessa primitiva folk omkring, jagade och stred, uppvisande för korta perioder förbättringar i vissa avseenden, men i stort sett gick de stadigt bakåt i jämförelse med sina högrestående andoniska förfäder.
64:4.12 (721.10) Under dessa andligen mörka tidsåldrar nådde det vidskepliga människosläktets kultur sin lägsta nivå. Neandertalarna hade i själva verket ingen annan religion än en skamlig vidskepelse. De var livrädda för moln, och i synnerhet för dis och dimma. En primitiv religion baserad på fruktan för naturkrafterna utvecklades så småningom, medan dyrkan av djur avtog då förbättringen av verktygen och den rikliga tillgången på villebråd gjorde det möjligt för dessa människor att leva med mindre bekymmer för födan; de sexuella belöningarna för jakten tenderade att storligen förbättra jägarnas skicklighet. Denna nya på fruktan baserade religion ledde till försök att blidka de osynliga krafterna bakom dessa naturfenomen och kulminerade senare i offrandet av människor för att lugna dessa osynliga och okända fysiska krafter. Denna förfärliga sed att offra människor har bevarats av de mera efterblivna folken på Urantia ända fram till det tjugonde århundradet.
64:4.13 (722.1) Dessa tidiga neandertalare kunde knappast kallas soldyrkare. De levde snarare i rädsla för mörkret; de var livrädda för mörkrets inbrott. Så länge det fanns litet månsken kunde de klara sig, men i mörkret utan månsken råkade de i panik och började offra sina bästa individer av man- och kvinnokön i ett försök att få månen att skina igen. Tidigt lärde de sig att solen återkom regelbundet, men de antog att månen återkom endast för att de offrade sina stamfränder. Då rasen gjorde framsteg förändrades föremålet för och ändamålet med offrandet efterhand, men människooffer som en del av det religiösa ceremonielet kvarstod länge.
64:5.1 (722.2) För 500.000 år sedan blev badonanstammarna i Indiens nordvästra högländer invecklade i en ny stor rasstrid. I över hundra år pågick detta obarmhärtiga krig, och när den långa kampen var över återstod endast omkring hundra familjer. Dessa överlevande var emellertid de intelligentaste och mest önskvärda av alla de då levande efterkommande till Andon och Fonta.
64:5.2 (722.3) Och nu inträffade bland dessa höglandsbadoniter en ny och märklig händelse. En man och en kvinna som levde i den nordöstra delen av den då bebodda höglandsregionen började plötsligt producera en familj med ovanligt intelligenta barn. Detta var sangik-familjen, stamformen för alla de sex färgade raserna på Urantia.
64:5.3 (722.4) Dessa sangikbarn, nitton till antalet, var inte endast mera intelligenta än sina stamfränder, utan deras hud uppvisade en unik tendens att anta olika färg när den blev utsatt för solljus. Bland dessa nitton barn var fem röda, två orangefärgade, fyra gula, två gröna, fyra blå och två indigofärgade. Dessa färger blev mera framträdande när barnen blev äldre, och när ungdomarna senare parade sig med sina stamfränder tenderade alla deras efterkommande att få sangikförälderns hudfärg.
64:5.4 (722.5) Nu avbryter jag den kronologiska berättelsen, sedan jag har fäst er uppmärksamhet vid Planetprinsens ankomst ungefär vid denna tid, medan vi behandlar de sex sangikraserna på Urantia var för sig.
64:6.1 (722.6) På en genomsnittlig evolutionär planet framträder de sex färgade evolutionära raserna en åt gången; den röda människan är den första som utvecklas, och under långa tidsåldrar strövar hon omkring i världen innan de följande färgade raserna uppträder. Den samtidiga uppkomsten av alla sex raser på Urantia, och i en enda familj, var i högsta grad ovanligt.
64:6.2 (723.1) De tidigare uppkomna andoniternas framträdande på Urantia var också någonting nytt i Satania. I ingen annan värld i det lokala systemet har en sådan ras av viljevarelser utvecklats före de evolutionära färgade raserna.
64:6.3 (723.2) 1. Den röda människan. Dessa folkstammar var utmärkta företrädare för människosläktet, på många sätt överlägsna Andon och Fonta. De var en högst intelligent grupp och de första bland sangikbarnen som utvecklade en stamcivilisation och stamförvaltning. De var alltid monogama; även deras uppblandade efterkommande parade sig sällan med flera partner.
64:6.4 (723.3) Under senare tider hade de allvarliga och utdragna svårigheter med sina gula bröder i Asien. De hade stor fördel av att tidigt ha uppfunnit bågen och pilen, men olyckligtvis hade de ärvt mycket av sina förfäders tendens till inbördes strider, och detta försvagade dem till den grad att de gula stammarna kunde fördriva dem från den asiatiska kontinenten.
64:6.5 (723.4) För ungefär åttiofem tusen år sedan gick den förhållandevis renrasiga återstoden av den röda rasen som en grupp över till Nordamerika, och kort därefter sjönk Berings landnäs och isolerade dem. Ingen röd människa återvände någonsin till Asien. Över hela Sibirien, Kina, Centralasien, Indien och Europa lämnade de emellertid efter sig mycket av sina raselement blandade med de övriga färgade raserna.
64:6.6 (723.5) När den röda människan flyttade över till Amerika förde hon med sig mycket av lärdomarna och traditionerna från sitt tidiga ursprung. Hennes närmaste förfäder hade haft kontakt med de senare aktiviteterna vid Planetprinsens världshögkvarter. Men inom en kort tid efter ankomsten till de amerikanska kontinenterna började den röda människan förlora dessa lärdomar ur sikte, och det skedde en stor nedgång i den intellektuella och andliga kulturen. Mycket snart förföll dessa människor igen till så rasande inbördes strider att det föreföll som om dessa stamkrig skulle leda till en snabb förintelse av det som återstod av den förhållandevis rena röda rasen.
64:6.7 (723.6) På grund av denna stora tillbakagång verkade de röda människorna att vara dömda till undergång, då för ungefär sextiofem tusen år sedan Onamonalonton framträdde som deras ledare och andliga frigörare. Han åstadkom tillfällig fred bland de röda människorna i Amerika och återupplivade deras dyrkan av den ”Stora Anden”. Onamonalonton levde till nittiosex års ålder och hade sitt högkvarter bland de stora mammutträden i Kalifornien. Många av hans senare ättlingar finns i modern tid bland svartfotindianerna.
64:6.8 (723.7) Under tidens gång förvandlades Onamonalontons lärdomar till dimmiga traditioner. Förödande krig bröt ut igen, och efter denne store lärares tid lyckades ingen annan ledare någonsin få till stånd en allmän fred bland dem. I allt större utsträckning gick de intelligentare raselementen förlorade i dessa stamstrider; i annat fall skulle dessa dugliga och intelligenta röda människor ha byggt upp en stor civilisation på den nordamerikanska kontinenten.
64:6.9 (723.8) Sedan den röda människan i norr hade flyttat över till Amerika från Kina kom hon aldrig mera i kontakt med andra inflytelser i världen (utom eskimåerna) förrän hon senare upptäcktes av den vita människan. Det var högst olyckligt att den röda människan nästan helt förlorade möjligheten till uppgradering genom tillskott från de senare adamiska raselementen. Situationen blev nu den att den röde mannen inte kunde härska över den vite mannen, och han var inte heller villig att tjäna honom. I ett sådant fall är den ena eller andra rasen dömd till undergång om de två raserna inte blandar sig.
64:6.10 (723.9) 2. Den orangefärgade människan. Det mest framträdande draget hos denna ras var deras säregna behov av att bygga, att bygga vad som helst och allt tänkbart, till och med att stapla upp väldiga stenhögar bara för att se vilken stam som kunde bygga upp den största högen. Fastän de inte var ett progressivt folk hade de stor nytta av Prinsens skolor och sände representanter dit för att få undervisning.
64:6.11 (724.1) Den orangefärgade rasen var den första som följde kustlinjen söderut mot Afrika då Medelhavet drog sig tillbaka mot väster. Rasen fick dock aldrig ett gott fotfäste i Afrika och den utplånades av den gröna rasen som anlände senare.
64:6.12 (724.2) Innan slutet kom förlorade detta folk mycken kulturell och andlig terräng. Men det skedde ett stort återupplivande av ett högre levnadssätt som resultat av Porshuntas kloka ledarskap; han var ett mästerligt sinne från denna olycksdrabbade ras och hade omsorg om den när den hade sitt högkvarter vid Harmageddon för ungefär trehundra tusen år sedan.
64:6.13 (724.3) Den sista stora striden mellan de orangefärgade och de gröna människorna utkämpades i trakten av den nedre Nildalen i Egypten. Denna långt utdragna kamp pågick i närmare ett hundra år, och när den var över fanns det mycket få från den orangefärgade rasen kvar i livet. Den skingrade återstoden av dessa folkstammar absorberades av de gröna och de senare anländande indigofärgade människorna. Som ras upphörde den orangefärgade människan emellertid att existera för ungefär etthundratusen år sedan.
64:6.14 (724.4) 3. Den gula människan. De primitiva gula stammarna var de första som övergav jagandet, etablerade fasta bosättningar och utvecklade ett hemliv baserat på åkerbruk. Intellektuellt stod de något lägre än den röda människan, men socialt och kollektivt visade de sig vara överlägsna alla sangikfolk när det gällde att främja rasens civilisation. Emedan de utvecklade en anda av broderskap, och de olika stammarna lärde sig att leva tillsammans relativt fredligt, kunde de driva den röda rasen framför sig då de så småningom bredde ut sig i Asien.
64:6.15 (724.5) De färdades långt bort ifrån inflytelserna från världens andliga högkvarter och råkade in i ett stort mörker efter det att Caligastia hade avfallit; men detta folk hade en lysande tidsålder när Singlangton för ungefär etthundra tusen år sedan övertog ledningen för dessa stammar och förkunnade dyrkan av den ”Enda Sanningen”.
64:6.16 (724.6) Det faktum att den gula rasen har fortlevt i förhållandevis stort antal kommer sig av fredligheten i förhållandet mellan stammarna. Allt från Singlangtons dagar till det moderna Kinas tider har den gula rasen räknats till de fredligare nationerna på Urantia. Denna ras fick en liten men kraftfull del av den senare importerade adamiska arvsmassan.
64:6.17 (724.7) 4. Den gröna människan. Den gröna rasen var en av de mindre dugliga grupperna av primitiva människor, och de försvagades mycket av sina omfattande flyttningsrörelser i olika riktningar. Innan de spriddes upplevde dessa stammar för ungefär trehundrafemtio tusen år sedan ett betydande återupplivande av kulturen under ledning av Fantad.
64:6.18 (724.8) Den gröna rasen splittrades i tre större grupper. De norra stammarna underkuvades, förslavades och absorberades av de gula och blå raserna. Den östra gruppen uppblandades med de dåtida folken i Indien, och rester av den lever fortfarande bland folken i Indien. Den södra folkstammen tog sig till Afrika, där de utrotade sina nästan lika lågt stående orangefärgade kusiner.
64:6.19 (724.9) På många sätt var båda grupperna jämnstarka i denna strid, emedan det i arvsmassan hos båda fanns anlag till jätteväxt, och många av deras ledare var över två och en halv meter långa. Dessa jättesläktdrag hos den gröna människan fanns främst hos denna södra eller egyptiska folkstam.
64:6.20 (725.1) Återstoden av de segerrika gröna människorna absorberades senare av den indigofärgade rasen, den sista av de färgade folken som utvecklades och emigrerade från det ursprungliga sangikcentret från vilket raserna spred sig.
64:6.21 (725.2) 5. Den blå människan. De blå människorna var ett storartat folk. De uppfann tidigt spjutet och lade senare grunden till många av de färdigheter som finns i den moderna civilisationen. Den blå människan hade den röda människans hjärnstyrka i förening med den gula människans själfullhet och känsla. Adams efterkommande föredrog dem bland alla de färgade raser som senare återstod.
64:6.22 (725.3) De forna blå människorna var lättpåverkade då lärarna i prins Caligastias stab övertalade dem, och de råkade i stor förvirring av dessa förrädiska ledares senare förvrängda läror. Likt andra primitiva raser återhämtade de sig aldrig till fullo från den omvälvning som Caligastias förräderi åstadkom, inte heller övervann de någonsin helt sin tendens till inbördes strid.
64:6.23 (725.4) Omkring fem hundra år efter Caligastias fall inträffade ett utbrett återupplivande av en primitiv, men icke desto mindre verklig och nyttig, form av lärdom och religion. Orlandof blev en stor lärare inom den blå rasen och ledde många av stammarna tillbaka till dyrkan av den sanne Guden under namnet den ”Högste Hövdingen”. Detta var den blå människans största framsteg före de senare tider då denna ras i så hög grad förbättrades av tillskottet från den adamiska arvsmassan.
64:6.24 (725.5) Undersökningarna och utforskningarna av den äldre stenåldern i Europa gäller till stor del framgrävandet av verktyg, ben och konstföremål som hörde till dessa forna blå människor, ty de fortlevde i Europa ända tills ganska nyligen. De så kallade vita raserna på Urantia är efterkommande till dessa blå människor, så som dessa först hade modifierats av att i någon mån ha uppblandats med gula och röda människor, och så som de senare avsevärt förbättrades av att assimilera större delen av den violetta rasen.
64:6.25 (725.6) 6. Den indigofärgade rasen. Så som de röda människorna var de mest avancerade av alla sangikfolk, så var de svarta människorna de minst progressiva. De var de sista som flyttade bort från sitt urhem i högländerna. De vandrade till Afrika, tog kontinenten i besittning och har allt sedan dess stannat kvar där, utom när de från tid till annan med tvång har förts bort som slavar.
64:6.26 (725.7) Isolerade i Afrika blev de indigofärgade folken, likt den röda människan, föga eller inte alls delaktiga av den rasförbättring som hade varit följden av ett tillskott från den adamiska arvsmassan. Ensam för sig i Afrika gjorde den indigofärgade rasen föga framsteg före Orvonons dagar, då de upplevde ett stort andligt uppvaknande. Fastän de senare nästan helt glömde den ”Gudarnas Gud” som Orvonon förkunnade, förlorade de inte helt önskan att dyrka den Okända; åtminstone upprätthöll de en form av gudsdyrkan ända till för några tusen år sedan.
64:6.27 (725.8) Trots sin efterblivenhet har dessa indigofärgade folk exakt samma ställning inför de himmelska makterna som varje annan ras på jorden.
64:6.28 (725.9) Detta var tidsåldrar då intensiva strider mellan de olika raserna pågick, men närmare Planetprinsens högkvarter levde de mera upplysta och nyligen undervisade grupperna i relativ harmoni med varandra, fastän inget omfattande kulturellt genombrott bland världens raser hade åstadkommits fram till den tid då denna regim allvarligt bröts sönder i samband med Lucifers uppror.
64:6.29 (726.1) Från tid till annan upplevde alla dessa olika folk kulturella och andliga förnyelser. Mansant var den store läraren under tiderna efter Planetprinsen. Vi nämner endast de utomordentliga ledare och lärare som i betydande grad influerade och inspirerade en hel ras. Under tidernas gång framträdde i olika regioner mången mindre betydelsefull lärare, och sammantaget bidrog de mycket till den totala summan av de frälsande inflytanden som förhindrade den kulturella civilisationen från att helt falla samman, i synnerhet under de långa och mörka tidsåldrarna mellan Caligastias uppror och Adams ankomst.
64:6.30 (726.2) Det finns många goda och tillräckliga orsaker till bruket att utveckla antingen tre eller sex färgade raser i världarna i rymden. Även då de dödliga på Urantia kanske inte har möjlighet att till fullo värdesätta alla dessa orsaker, vill vi fästa uppmärksamheten på följande:
64:6.31 (726.3) 1. Mångfald är oundgänglig för att det naturliga urvalet, åtskiljande fortbestånd av de högrestående arvsanlagen, skall ha möjlighet att fungera på bred basis.
64:6.32 (726.4) 2. Starkare och bättre raser kan fås från korsningen av olika folk när dessa olika raser är bärare av högrestående arvsfaktorer. Urantias raser skulle ha haft nytta av en sådan tidig sammansmältning, förutsatt att ett sådant förenat folk senare effektivt hade kunnat förbättras av en genomgående uppblandning med det överlägsna adamiska släktet. Ett försök att göra ett sådant experiment på Urantia, med de rasförhållanden som nu råder, vore i hög grad förödande.
64:6.33 (726.5) 3. Tävlan stimuleras på ett hälsosamt sätt av rasernas differentiering.
64:6.34 (726.6) 4. Olikheterna i status mellan raserna och mellan grupper inom varje ras är väsentliga för att utveckla tolerans och altruism hos människan.
64:6.35 (726.7) 5. Homogenitet inom människosläktet är inte önskvärd förrän folken i en evolverande värld uppnår förhållandevis höga nivåer av andlig utveckling.
64:7.1 (726.8) När sangikfamiljens färgade efterkommande började föröka sig, och när de sökte möjlighet att breda ut sig till närliggande områden, hade den femte glaciären — den tredje enligt geologisk räkning — framträngt långt på sin färd söderut över Europa och Asien. Dessa färgade raser blev ovanligt hårt testade av den bisterhet och de svårigheter som förorsakades av istiden vid deras uppkomst. Denna glaciär var så omfattande i Asien att migrationen till östra Asien blev avskuren för tusentals år. Först när Medelhavet senare drog sig tillbaka, som en följd av att Arabien höjde sig ur havet, var det möjligt för dem att nå Afrika.
64:7.2 (726.9) Sålunda kom det sig att dessa sangikfolk för en tid av närmare etthundra tusen år spred sig runt höjderna vid bergskedjorna och mer eller mindre blandades trots den säregna men naturliga antipati som tidigt manifesterade sig mellan de olika raserna.
64:7.3 (726.10) Under tiderna mellan Planetprinsen och Adam blev Indien hemlandet för den mest kosmopolitiska befolkning som någonsin har levt på jorden. Det var dock olyckligt att denna blandning kom att innehålla så mycket av de gröna, orange- och indigofärgade raserna. Dessa andra gradens sangikfolk fann tillvaron lättare och angenämare i sydländerna, och många av dem migrerade senare till Afrika. Sangikfolken av första graden, de högrestående raserna, undvek tropikerna; den röda människan färdades mot nordost till Asien, nära följd av den gula människan, medan den blå människan flyttade mot nordväst in i Europa.
64:7.4 (727.1) De röda människorna började tidigt förflytta sig mot nordost, i hälarna på den retirerande isen. De gick runt Indiens högländer och tog hela nordöstra Asien i besittning. Nära efter dem följde de gula stammarna som senare drev ut dem från Asien till Nordamerika.
64:7.5 (727.2) När de relativt renrasiga resterna av den röda rasen övergav Asien bestod de av elva stammar och uppgick till något över sju tusen män, kvinnor och barn. Dessa stammar åtföljdes av tre små grupper av blandat ursprung, och den största av dessa utgjorde en blandning av de orangefärgade och blå raserna. Dessa tre grupper stod aldrig på helt vänskaplig fot med den röda människan, och de vandrade i ett tidigt skede söderut till Mexiko och Centralamerika, där en liten grupp av sinsemellan blandade gula och röda senare förenade sig med dem. Alla dessa folk förenade sig med varandra genom giftermål och grundade en ny och sammansmält ras, en ras som var mycket mindre krigisk än de renrasiga röda människorna. Inom fem tusen år bröts denna sammansmälta ras upp i tre grupper som etablerade civilisationerna i respektive Mexiko, Centralamerika och Sydamerika. Den sydamerikanska grenen fick i själva verket en liten anstrykning av Adams blod.
64:7.6 (727.3) I viss utsträckning blandades de tidiga röda och gula i Asien, och de efterkommande från denna förening vandrade vidare österut och längs den södra havskusten; till sist drevs de iväg av den snabbt tilltagande gula rasen till halvöarna och de närliggande öarna i havet. De är nutidens bruna människor.
64:7.7 (727.4) Den gula rasen har fortsatt att hålla de mellersta regionerna av östra Asien i sin besittning. Av alla de sex färgade raserna har de fortlevt i största antal. Fastän de gula människorna då och då hängav sig åt raskrig, drev de inte sådana oupphörliga och obarmhärtiga utrotningskrig som de röda, gröna och orangefärgade människorna. Dessa tre raser förintade praktiskt taget sig själva innan de slutligen så gott som utplånades av sina fiender av annan ras.
64:7.8 (727.5) Emedan den femte landisen inte sträckte sig särskilt långt söderut i Europa var vägen delvis öppen för dessa sangikfolk att förflytta sig mot nordväst. Då isen hade dragit sig tillbaka migrerade de blå människorna tillsammans med några få andra små rasgrupper västerut längs andonstammarnas gamla spår. De invaderade Europa i successiva vågor och tog det mesta av kontinenten i sin besittning.
64:7.9 (727.6) I Europa mötte de snart neandertalavkomlingarna till deras forna gemensamma förfader Andon. Dessa äldre europeiska neandertalar hade drivits mot söder och öster av landisen, och sålunda kunde de snabbt möta och absorbera sina invaderande kusiner från sangikstammarna.
64:7.10 (727.7) Sangikstammarna var i allmänhet intelligentare till en början och i de flesta avseenden långt högrestående än de försvagade avkomlingarna till de forna andoniska slättlandsmänniskorna. Blandningen av dessa sangikstammar med neandertalfolken ledde till en omedelbar förbättring av den äldre rasen. Det var denna tillförsel av sangiskt blod, i synnerhet från den blå mannen, som åstadkom den märkbara förbättringen av neandertalfolken vilken framgick av de efter varandra följande vågorna av allt intelligentare stammar som sköljde över Europa österifrån.
64:7.11 (727.8) Under den följande perioden mellan istiderna hade denna nya neandertalras sin utbredning från England till Indien. Den återstod av den blå rasen som blev kvar på den gamla persiska halvön sammansmälte senare med vissa andra, främst gula raselement; och den blandning som uppkom, senare något uppgraderad av Adams violetta ras, har fortlevt som de nutida arabernas mörkhyade nomadstammar.
64:7.12 (728.1) Alla försök att identifiera de nutida folkens sangikursprung måste ta i beaktande den förbättring av de rasliga arvsfaktorerna som det senare tillskottet av adamiskt blod medförde.
64:7.13 (728.2) De högrestående raserna sökte sig till de nordliga eller tempererade trakterna, medan de orangefärgade, gröna och indigofärgade raserna en efter annan drogs till Afrika över den nyligen uppstigna landbryggan som skiljde det västerut retirerande Medelhavet från Indiska Oceanen.
64:7.14 (728.3) Det sista sangikfolket som migrerade från det centrum där rasen hade haft sitt ursprung var den indigofärgade människan. Ungefär vid den tid då den gröna människan höll på att ta död på den orangefärgade rasen i Egypten, och därvid storligen försvagade sig själv, började den stora svarta utvandringen längs kusten söderut genom Palestina. Senare när dessa fysiskt starka indigofärgade folk invaderade Egypten förintade de den gröna människan med sitt blotta antal. Dessa indigofärgade raser absorberade återstoden av den orangefärgade människan och mycket av den gröna människans raselement, och vissa av de indigofärgade stammarna förbättrades ansenligt av denna rassammansmältning.
64:7.15 (728.4) Sålunda framgår det att Egypten först dominerades av den orangefärgade människan, sedan av den gröna, som följdes av den indigofärgade (svarta) människan och ännu senare av en blandras av indigofärgade, blå och modifierade gröna människor. Men långt före Adams ankomst hade de blå människorna från Europa och de blandade raserna från Arabien drivit den indigofärgade rasen ut från Egypten och långt söderut på den afrikanska kontinenten.
64:7.16 (728.5) När sangikmigrationerna närmade sig sitt slut hade den gröna och den orangefärgade rasen försvunnit, den röda människan höll Nordamerika i sin besittning, den gula människan östra Asien, den blå människan Europa, och den indigofärgade rasen hade dragits till Afrika. Indien hyste en blandning av sangikraserna av andra graden, och den bruna människan, som är en blandning av röda och gula, hade öarna utanför den asiatiska kusten. En sammansmält ras med ganska högtstående potential besatt högländerna i Sydamerika. De renrasigare andoniterna levde i de alla nordligaste områdena i Europa och på Island och Grönland samt i nordöstra Nordamerika.
64:7.17 (728.6) Under de perioder då landisen bredde ut sig som mest kom de västligaste Andon-stammarna mycket nära att drivas i havet. De levde i åratal på en smal landremsa i söder på det som numera är ön England. Det var sägnerna om de återkommande framryckningarna av landisen som fick dem att ta sin tillflykt till havet när den sjätte och sista glaciären slutligen trängde fram. De var de första äventyrarna till havs. De byggde båtar och gav sig iväg för att söka nya land som de hoppades skulle vara fria från de förskräckliga framryckningarna av isen. En del av dem nådde Island, andra Grönland, men stora flertalet gick under av hunger och törst på öppna havet.
64:7.18 (728.7) För något mera än åttio tusen år sedan, kort efter det att den röda människan hade anlänt till nordvästra Nordamerika, drev tillfrysningen av de norra havsvidderna och framryckningen av de lokala isfälten på Grönland dessa eskimåavkomlingar till Urantias urinvånare att söka sig ett bättre land, ett nytt hem. De lyckades, sedan de med framgång hade kommit över de smala sund som då skiljde Grönland från Nordamerikas nordöstra landmassor. De kom över till kontinenten ungefär två tusen ett hundra år efter det att den röda människan hade anlänt till Alaska. Senare färdades en del uppblandade släkten av den blå människan västerut och sammansmälte med senare tiders eskimåer, och denna förening var i någon mån gynnsam för eskimåstammarna.
64:7.19 (728.8) För omkring fem tusen år sedan inträffade av en tillfällighet ett möte mellan en indianstam och en ensam eskimågrupp på den sydöstra stranden av Hudsonviken. Dessa två stammar fann det svårt att kommunicera med varandra, men mycket snart gifte de in sig hos varandra med det resultatet att dessa eskimåer till slut absorberades av de talrikare röda människorna. Och detta var den enda kontakt som Nordamerikas röda människor hade med några andra människosläkten ända fram till för ungefär ett tusen år sedan, då den vita människan för första gången råkade stiga i land på Atlantkusten.
64:7.20 (729.1) Kampen under dessa forna tidsåldrar kännetecknades av mod, tapperhet och rentav heroism. Alla beklagar vi att så många av dessa gedigna och kärva drag hos era tidiga förfäder har gått förlorade för senare tiders raser. Fastän vi uppskattar värdet av många av den avancerande civilisationens förbättringar, saknar vi den storartade uthållighet och utomordentliga hängivelse som era tidiga förfäder uppvisade och som ofta gränsade till storslagenhet och sublimitet.
64:7.21 (729.2) [Framfört av en Livsbärare bosatt på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 65
65:0.1 (730.1) DET grundläggande evolutionära materiella livet — livet före sinnets utgivande — är resultatet av de Ledande Fysiska Övervakarnas utformning och de Sju Härskarandarnas livsöverföringsomvårdnad i förening med de tillförordnade Livsbärarnas aktiva verksamhet. Som resultat av den jämställda verkan av denna trefaldiga skaparverksamhet utvecklas hos organismerna fysisk kapacitet för sinne — materiella mekanismer för intelligent reaktion på retningar från den yttre omgivningen, och senare på inre retningar, incitament som uppkommer i organismens eget sinne.
65:0.2 (730.2) Det finns sålunda tre särskilda nivåer för livets frambringande och utvecklande:
65:0.3 (730.3) 1. Det fysiska och energimässiga området — åstadkommandet av sinneskapacitet.
65:0.4 (730.4) 2. Sinnesomvårdnaden som de biträdande andarna ombesörjer — vilken inverkar på andekapaciteten.
65:0.5 (730.5) 3. Andeutrustningen som de dödligas sinnen besitter — kulminerande i tilldelandet av Tankeriktare.
65:0.6 (730.6) De mekaniska, icke-lärbara nivåerna för organismernas omgivningsreaktion är de fysiska övervakarnas verksamhetsfält. De biträdande sinnesandarna aktiverar och reglerar de anpassningsbara eller icke-mekaniska, lärbara typerna av sinne — de reaktionsmekanismer hos organismerna som har förmågan att lära sig av erfarenheten. Så som andehjälparna på detta sätt behandlar sinnespotentialer, så utövar även Livsbärarna i enlighet med sitt eget omdöme en ansenlig kontroll av de evolutionära processernas omgivningsaspekter ända fram till den tid då människans vilja framträder — kapaciteten att lära känna Gud och förmågan att välja dyrka Gud.
65:0.7 (730.7) Det är Livsbärarnas, de fysiska övervakarnas och andehjälparnas integrerade verksamhet som bestämmer riktningen för den organiska evolutionen i de bebodda världarna. Därför är evolutionen — på Urantia eller annorstädes — alltid målmedveten och aldrig oavsiktlig.
65:1.1 (730.8) Livsbärarna är utrustade med potentialer för personlighetsomvandling, vilket endast få klasser av skapade varelser har. Dessa lokaluniversumets Söner har förmågan att fungera i tre olika tillvarofaser. Vanligen utför de sina uppgifter som mellanfasens Söner, vilket är deras ursprungsstadium. Men en Livsbärare på ett sådant existensplan kunde omöjligen fungera inom de elektrokemiska domänerna med att bygga upp fysiska energier och materiella partiklar till enheter av levande tillvaro.
65:1.2 (730.9) Livsbärarna kan fungera, och de fungerar, på följande tre nivåer:
65:1.3 (730.10) 1. Elektrokemins fysiska nivå.
65:1.4 (730.11) 2. Den vanliga mellanfasen av kvasimorontiell existens.
65:1.5 (730.12) 3. Den avancerade halvt andliga nivån
65:1.6 (731.1) När Livsbärarna förbereder sig för att utföra en inplantering av liv, och efter att ha utvalt platserna för ett sådant företag, kallar de på ärkeänglarnas kommission för omvandling av Livsbärare. Denna grupp består av tio olika klassers personligheter, inklusive fysiska övervakare och deras medarbetare, och den förestås av ärkeänglarnas ledare, som verkar i denna egenskap på uppdrag av Gabriel och med tillstånd av Dagarnas Forna. När dessa varelser är rätt inkopplade kan de åstadkomma sådana modifikationer i Livsbärarna som gör det möjligt för dessa att omedelbart verka på elektrokemins fysiska nivåer.
65:1.7 (731.2) Efter det att livsmönstren har formulerats och de materiella arrangemangen vederbörligen slutförts träder de övermateriella krafter som ombesörjer livets fortplantning genast i funktion, och livet finns till. Därefter återförs Livsbärarna omedelbart till sin normala mellanfas för personlighetens existens, i vilket tillstånd de kan behandla de levande enheterna och styra de evolverande organismerna, fastän de har fråntagits all förmåga att organisera — skapa — nya mönster för levande materia.
65:1.8 (731.3) Då den organiska evolutionen har nått en viss punkt och fri vilja av människotyp har framträtt i de högsta evolverande organismerna, måste Livsbärarna antingen lämna planeten eller avlägga en avsägelseed; dvs. de måste förbinda sig att avstå från alla försök att vidare påverka den organiska evolutionens gång. När en sådan ed frivilligt avläggs av de Livsbärare som väljer att stanna kvar på planeten, som framtida rådgivare till dem som skall anförtros fostrandet av de viljevarelser som nyligen har uppkommit, då sammankallas en kommission om tolv, vilken förestås av ledaren för Aftonstjärnorna med fullmakt av Systemhärskaren och tillstånd av Gabriel. Strax omvandlas dessa Livsbärare till den tredje fasen av personlighetsexistens — den halvt andliga nivån av tillvaro. Jag har tjänstgjort på Urantia i denna tredje fas av existens allt sedan Andons och Fontas tider.
65:1.9 (731.4) Vi ser fram emot en tid, då universumet kanske är etablerat i ljus och liv, mot ett eventuellt fjärde stadium av tillvaro där vi kommer att vara helt andliga, men det har aldrig uppenbarats för oss genom vilken teknik vi kan tänkas uppnå detta önskvärda och avancerade tillstånd.
65:2.1 (731.5) Berättelsen om människans uppstigning från havsalg till herre över den jordiska skapelsen är verkligen en äventyrsroman om biologisk kamp och sinnets fortlevnad. Människans urtida förstadier var bokstavligen slemmet och gyttjan på havsbottnen i de orörliga varmvattenvikarna och -lagunerna längs de långa stränderna i de forna inlandshaven, desamma vatten där Livsbärarna utförde de tre av varandra oberoende inplanteringarna av liv på Urantia.
65:2.2 (731.6) Mycket få arter av de tidiga typer av havsvegetation som hade del i de epokgörande förändringar som resulterade i djurliknande gränslandsorganismer existerar idag. Svampdjuren är en form som fortlever av dessa tidiga mellantyper, dessa organismer genom vilka den gradvisa övergången från växt till djur skedde. Fastän dessa tidiga övergångsformer inte var identiska med de moderna svampdjuren, påminde de mycket om dessa; de var verkligen gränslandsorganismer — varken växter eller djur — men de ledde slutligen till utvecklingen av genuina djurformer av liv.
65:2.3 (732.1) Bakterierna, enkla växtorganismer av en mycket primitiv natur, har förändrats mycket litet från livets första gryningstider. I sitt parasitiska beteende uppvisar de rentav en viss tillbakagång. Många av svamparna representerar också en bakåtsträvande rörelse i evolutionen, då de utgörs av växter som har förlorat sin förmåga att producera klorofyll och blivit mer eller mindre parasiterande. Flertalet av de sjukdomsalstrande bakterierna och deras virusmedhjälpare hör i själva verket till denna grupp av parasiterande svampar som har avfallit från att utvecklas. Under de gångna tidsåldrarna har hela det väldiga växtriket utvecklats från samma urformer som även gett upphov till bakterierna.
65:2.4 (732.2) Den högrestående protozoatypen av djurliv framträdde snart, och den framträdde plötsligt. Från dessa avlägsna tider har amöban, den typiska encelliga organismen, fortlevt ganska oförändrad. Idag tumlar den om i stort sett så som när den var den senaste och största uppnåelsen i livets utveckling. Detta lilla kryp och dess protozoakusiner betyder i djurvärlden detsamma som bakterierna i växtriket; de representerar fortlevnaden av de första evolutionära stegen vid livets differentiering tillsammans med utebliven vidareutveckling.
65:2.5 (732.3) Mycket snart förenade sig de första encelliga djurtyperna i samhällen, först på flagellaternas sätt och snart så som polyper och maneter. Ännu senare utvecklades sjöstjärnor, stenliljor, sjöborrar, sjögurkor, tusenfotingar, insekter, spindlar, kräftdjur och de sinsemellan nära besläktade daggmaskarnas och blodiglarnas grupper, som snart följdes av blötdjur: ostron, bläckfiskar och sniglar. Mellan dem uppkom och förintades hundrade och åter hundrade arter; vi nämner endast dem som överlevde den långa, långa kampen. Dessa icke-progressiva arter representerar idag, tillsammans med fiskarnas senare framträdande familj, den stationära typen av tidiga lägrestående djur, sådana grenar på livets träd vilka inte utvecklades vidare.
65:2.6 (732.4) Scenen var sålunda färdig för de första ryggradsdjuren, fiskarna, att framträda. Från denna fiskarnas familj uppkom två unika modifikationer, grodan och salamandern. Det var grodan som började den serie av progressiva differentieringar inom djurlivet vilka slutligen kulminerade i människan själv.
65:2.7 (732.5) Grodan är ett av de äldsta fortlevande förstadierna till människosläktet, men den utvecklades inte heller vidare utan existerar idag i stort sett så som under dessa för länge sedan svunna tider. Grodan är den enda på jorden nu levande artföregångaren till de tidigaste människoraserna. Människosläktet har ingen fortlevande stamform mellan grodan och eskimån.
65:2.8 (732.6) Grodorna gav upphov till kräldjuren, en stor familj i djurriket som är praktiskt taget utdöd, men som innan den försvann gav upphov till fåglarnas hela familj och till de talrika klasserna av däggdjur.
65:2.9 (732.7) Det troligen största enskilda språnget i evolutionen före människan togs när kräldjuret blev fågel. De nutida typerna av fåglar — örnar, ankor, duvor och strutsar — härstammar alla från de enorma kräldjuren som fanns för länge, länge sedan.
65:2.10 (732.8) Kräldjuren med sin härstamning från grodornas familj representeras idag av fyra fortlevande grupper: två icke-progressiva, ormar och ödlor samt deras kusiner alligatorer och sköldpaddor; en delvis progressiv, fåglarnas familj, och den fjärde, föregångarna till däggdjuren och den arvslinje från vilken människosläktet direkt härstammar. Fastän det är länge sedan de skiljdes åt fann de utdöende kräldjurens massiva kroppshydda eko i elefanten och mastodonten, medan deras säregna form bevarades i de skuttande känguruerna.
65:2.11 (733.1) På Urantia har endast fjorton huvudgrupper framträtt, av vilka fiskarna är den senaste, och inga nya klasser har utvecklats efter fåglar och däggdjur.
65:2.12 (733.2) Det var från en kvick liten kräldjursdinosaurie, som var köttätande men hade en förhållandevis stor hjärna, som placentadäggdjuren plötsligt uppkom. Däggdjuren utvecklades snabbt och på många olika sätt, och de gav inte endast upphov till de vanliga nutida varianterna utan evolverade också till marina typer såsom valar och sälar och till flygande varelser såsom fladdermössens familj.
65:2.13 (733.3) Människan utvecklades sålunda från de högrestående däggdjuren som huvudsakligen härstammade från den västra inplanteringen av liv i de forntida skyddade haven som sträckte sig i öst-västlig riktning. De östliga och mellersta grupperna av levande organismer utvecklades tidigt i gynnsam riktning mot förmänskliga nivåer av djurtillvaro. Under tidernas gång framgick det emellertid att den östra fokusen för livsinplantering inte lyckades nå en tillfredsställande nivå av förmänsklig intelligens, emedan den upprepade gånger och oåterkalleligt hade förlorat så mycket av sina högsta former av arvsmassa att den för alltid hade mist förmågan att rehabilitera potentialerna för människans uppkomst.
65:2.14 (733.4) Emedan kvaliteten av sinnets utvecklingskapacitet i denna östra grupp var så definitivt underlägsen de två övriga gruppernas, manipulerade Livsbärarna omgivningen med sina överordnades tillstånd så att dessa lägrestående förmänskliga raselement inom det evolverande livet ytterligare beskars. Till det yttre såg det helt ut som om eliminerandet av dessa lägrestående grupper av varelser berodde på tillfälligheter, men i verkligheten var det allt igenom avsiktligt.
65:2.15 (733.5) Senare under den evolutionära utvecklingen av intelligensen var lemurerna som föregångare till människosläktet långt mera avancerade i Nordamerika än i de andra regionerna. De leddes därför att migrera från området för den västra inplanteringen över Berings landbrygga och ned längs kusten till sydvästra Asien, där de fortfor att evolvera och att dra nytta av tillskottet av vissa raselement från den mellersta livsgruppen. Människan evolverade sålunda från vissa av de västra och mellersta livsformerna, men i området från den mellersta till nästan den östra inplanteringen.
65:2.16 (733.6) På detta sätt utvecklades det liv, som planterades på Urantia, ända till istiden då människan själv först framträdde och påbörjade sitt händelserika planetariska livsskede. Den primitiva människans framträdande på jorden under istiden var inte bara en tillfällighet; det var planerat. Istidens bisterhet och stränga klimat var på allt sätt lämpat för ändamålet att främja uppkomsten av en härdig typ av människovarelse med en oerhörd förmåga till överlevnad.
65:3.1 (733.7) Det är knappast möjligt att förklara för människans sinne av idag många av de underliga och till synes groteska tilldragelserna under det tidiga evolutionära framskridandet. En målinriktad plan fungerade under hela denna skenbart märkliga evolution av levande ting, men vi får inte godtyckligt ingripa i utvecklingen av livsmönstren efter det att de en gång har satts i funktion.
65:3.2 (733.8) Livsbärarna får använda varje tänkbar naturresurs och utnyttja alla tillfälliga omständigheter som är ägnade att gynna det evolutionära framskridandet av livsexperimentet, men vi har inte tillåtelse att mekaniskt ingripa i eller godtyckligt manipulera evolutionens riktning och gång då det gäller både växter och djur.
65:3.3 (733.9) Ni har blivit informerade om att de dödliga på Urantia evolverade via utvecklingen av en primitiv groda, och att detta uppåtförande arvsanlag som fanns som potential i en enda groda, med knapp marginal undgick att utplånas vid ett visst tillfälle. Men man bör inte dra den slutsatsen att människosläktets evolution skulle ha avbrutits av en eventuell olycka i detta skede. Vid detta samma tillfälle höll vi på att observera och vårda oss om inte mindre än tusen olika och långt från varandra belägna mutationsframbringande livsformer som kunde ha styrts in till olika utvecklingsmönster på väg mot människan. Denna speciella stamgroda representerade vårt tredje urval, sedan de två tidigare livsformerna hade gått under trots alla våra bemödanden att bevara dem.
65:3.4 (734.1) Även om Andon och Fonta hade gått förlorade innan de hade fått efterkommande skulle detta visserligen ha fördröjt människans evolution men inte förhindrat den. Efter det att Andon och Fonta hade framträtt och innan de mutationsframbringande människopotentialerna i djurlivet uttömdes utvecklades inte mindre än sju tusen gynnsamma stamformer som kunde ha nått upp till någon form av människoartad utveckling. Många av de bättre bland dessa stamformer sammansmälte senare med olika grenar av det expanderande människosläktet.
65:3.5 (734.2) Långt innan den Materiella Sonen och Dottern, de biologiska förbättrarna, anländer till en planet har människopotentialerna bland de evolverande djurarterna uttömts. Detta djurlivets biologiska tillstånd framgår för Livsbärarna av fenomenet med den tredje fasen av de biträdande andarnas mobilisering, vilken automatiskt inträffar samtidigt med upphörandet av förmågan hos allt djurliv att ge upphov till mutationspotentialer hos förmänskliga individer.
65:3.6 (734.3) Människosläktet på Urantia måste lösa sina problem beträffande de dödligas utveckling utgående från det människomaterial som finns — under all framtid utvecklas inga flera raser från källor före människan. Detta faktum utesluter inte möjligheten att uppnå betydligt högre nivåer av mänsklig utveckling genom att intelligent ta vara på de evolutionära potentialer som fortfarande finns i de dödligas släkten. Det som vi Livsbärare gör för att främja och bevara livsformerna innan den mänskliga viljan framträder måste människan göra efter denna händelse och sedan vi har dragit oss tillbaka från aktivt deltagande i evolutionen. Allmänt taget är människans evolutionära bestämmelse i hennes egna händer, och vetenskaplig insikt måste förr eller senare träda i stället för den slumpvisa verkan av det okontrollerade naturliga urvalet och den chansartade fortlevnaden.
65:3.7 (734.4) I en diskussion om främjandet av evolutionen är det kanske på sin plats att påpeka att i framtiden, i den långa tid som ligger framöver, när ni en gång kan tänkas vara knutna till en kår av Livsbärare, då kommer ni att ha möjligheter i överflöd att komma med förslag och att göra alla tänkbara förbättringar i de planer och förfaranden som gäller skötseln och överflyttningen av livet. Var tålmodiga! Om ni har goda idéer, om ert sinne är fullt av bättre metoder att administrera någon del av universumets områden kommer ni förvisso att få en möjlighet att under kommande tidsåldrar framföra dem för era medarbetare och administrativa följeslagare.
65:4.1 (734.5) Förbise inte det faktum att Urantia anvisades oss som en värld för livsexperiment. På denna planet gjorde vi vårt sextionde försök att modifiera och om möjligt förbättra sataniatillämpningen av Nebadons livsmönster, och det är påvisbart att vi åstadkom talrika gynnsamma modifikationer i de gängse livsmönstren. Närmare bestämt utarbetade och demonstrerade vi tillfredsställande på Urantia inte mindre än tjugoåtta inslag av livsmodifikation som under all framtid kommer att vara till nytta för hela Nebadon.
65:4.2 (735.1) Etablerandet av liv är emellertid inte någonsin i någon värld experimentellt i den mening att man skulle försöka sig på någonting oprövat och okänt. Evolverandet av liv är ett förfarande som ständigt går framåt, differentieras och varieras, men det är aldrig planlöst, okontrollerat eller helt experimentellt i den mening att det vore slumpmässigt.
65:4.3 (735.2) Många drag i människans liv erbjuder rikligt med bevis för att den dödliga existensen planerades förnuftsmässigt, att den organiska evolutionen inte endast är en kosmisk slump. När en levande cell skadas har den förmågan att frambringa vissa kemiska substanser som förmår stimulera och aktivera de närliggande friska cellerna så att dessa omedelbart börjar avsöndra vissa substanser som underlättar de processer som får såret att läkas; och samtidigt börjar dessa normala och oskadade celler föröka sig — de börjar i själva verket arbeta med att skapa nya celler för att ersätta varje granncell som eventuellt har gått förlorad vid olyckan.
65:4.4 (735.3) Denna kemiska verkan och motverkan, som det rör sig om när sår läks och celler förökar sig, är uttryck för en formel som har utvalts av Livsbärarna och som innehåller över hundra tusen faser och inslag av möjliga kemiska reaktioner och biologiska återverkningar. Mer än en halv miljon specifika experiment utfördes av Livsbärarna i deras laboratorier innan de slutligen valde denna formel för livsexperimentet på Urantia.
65:4.5 (735.4) När vetenskapsmännen på Urantia vet mera om dessa läkande kemikalier blir de effektivare i att behandla olika skador, och indirekt får de mera kunskap om hur vissa allvarliga sjukdomar fås under kontroll.
65:4.6 (735.5) Efter det att livet etablerades på Urantia har Livsbärarna förbättrat detta läkningsförfarande, i samband med att det har introducerats i en annan värld i Satania, såtillvida att det erbjuder mera lindring av smärtan och utövar bättre kontroll över de normala granncellernas förmåga att föröka sig.
65:4.7 (735.6) Det fanns många unika inslag i livsexperimentet på Urantia, men de två mest uppseendeväckande händelserna var den andoniska rasens framträdande innan de sex färgade raserna hade utvecklats och det senare samtidiga framträdandet av sangikmutationerna inom en enda familj. Urantia är den första värld i Satania där de sex färgade raserna uppkom i samma människofamilj. Normalt uppkommer de i form av diversifierade arvslinjer från självständiga mutationer inom djurformerna före människan, och vanligen uppträder de på jorden en åt gången i följd under långa tidsperioder, börjande med den röda människan och vidare ned längs färgskalan till den indigofärgade.
65:4.8 (735.7) En annan uppseendeväckande avvikelse från det vanliga förfarandet var Planetprinsens sena ankomst. Som regel framträder prinsen på en planet ungefär vid den tid då viljan har utvecklats; och om en sådan plan hade följts kunde Caligastia ha kommit till Urantia rentav under Andons och Fontas livstid i stället för nästan fem hundra tusen år senare, samtidigt med de sex sangikrasernas framträdande.
65:4.9 (735.8) I en vanlig bebodd värld skulle en Planetprins ha blivit förordnad på anhållan av Livsbärarna, då Andon och Fonta framträdde eller någon tid därefter. Men då Urantia hade blivit bestämd till en planet för livsmodifikation var det på förhand överenskommet att Melkisedek-observatörer, tolv till antalet, skulle sändas som rådgivare till Livsbärarna och som övervakare av planeten tills Planetprinsen senare anlände. Dessa Melkisedekar kom vid den tid då Andon och Fonta fattade de beslut som gjorde det möjligt för Tankeriktare att ta sin boning i deras dödliga sinnen.
65:4.10 (736.1) På Urantia ledde Livsbärarnas strävan att förbättra livsmönstren i Satania nödvändigtvis till uppkomsten av många till synes onödiga former av övergångsliv. Men de fördelar som redan har uppnåtts är tillräckliga för att rättfärdiga modifieringarna av livets standardmönster på Urantia.
65:4.11 (736.2) Det var vår avsikt att få viljan att framträda tidigt i det evolutionära livet på Urantia, och vi lyckades. Vanligen uppkommer viljan inte förrän de färgade raserna redan länge har existerat, och den framträder vanligen först bland de högrestående typerna av den röda människan. Er värld är den enda planeten i Satania där vilja av människotyp har framträtt i en ras före de färgade raserna.
65:4.12 (736.3) I vår strävan att åstadkomma den kombination och association av arvsfaktorer som slutligen gav upphov till däggdjursföregångarna till människosläktet, möttes vi av nödvändigheten att tillåta ett förverkligande av hundrade och tusende andra och jämförelsevis onödiga kombinationer och associationer av arvsfaktorer. Många av dessa till synes egendomliga biprodukter av våra strävanden kommer säkert att fästa er uppmärksamhet när ni gräver er bakåt i planetens förgångna, och jag kan mycket väl förstå hur förbryllande en del av dessa ting måste te sig för er begränsade människosyn.
65:5.1 (736.4) Det var en källa till besvikelse för Livsbärarna att våra speciella strävanden att modifiera det intelligenta livet på Urantia blev så handikappade av tragiska förvrängningar utanför vår kontroll: Caligastias förräderi och Adams misslyckande.
65:5.2 (736.5) Under hela detta biologiska äventyr kom sig emellertid vår största besvikelse av vissa primitiva växtformers tillbakagång före klorofyllstadiet till de parasiterande bakteriernas nivå i så omfattande och oväntad utsträckning. Denna tilldragelse i växtlivets evolution gav upphov till många bedrövliga sjukdomar hos de högre däggdjuren, i synnerhet hos det mera sårbara människosläktet. När vi ställdes inför denna förbryllande situation underskattade vi i viss mån de svårigheter som det medförde, då vi visste att det senare tillskottet av Adams livsplasma till den grad skulle stärka motståndskraften hos den sålunda uppkommande blandade rasen, att den praktiskt taget skulle bli immun mot alla sjukdomar förorsakade av organismer av växttyp. Våra förhoppningar var dock dömda till besvikelse som följd av oturen med Adams misslyckande.
65:5.3 (736.6) Universernas universum, inklusive denna lilla värld kallad Urantia, förvaltas inte bara för att vi skall vara nöjda eller endast för att fylla det som passar oss, än mindre för att uppfylla våra nyckfulla önskemål eller tillfredsställa vår nyfikenhet. De visa och allsmäktiga varelser som ansvarar för universums skötsel vet otvivelaktigt exakt vad de gör; och därför klär det Livsbärarna och anstår det de dödligs sinne att engagera sig i tålmodig tjänst för och helhjärtad samverkan med visdomens regel, maktens styre och framåtskridandets gång.
65:5.4 (736.7) Det finns naturligtvis vissa belöningar för vedermödorna, såsom Mikaels utgivning på Urantia. Men oberoende av alla sådana överväganden uttrycker de senare tidernas himmelska övervakare av denna planet fullt förtroende för människosläktets slutliga evolutionära seger och det slutgiltiga berättigandet av våra ursprungliga planer och livsmönster.
65:6.1 (737.1) Det är omöjligt att samtidigt noggrant bestämma det exakta läget och hastigheten för ett objekt i rörelse; vid varje försök att mäta någondera förändras oundvikligen den andra. Samma slag av paradox möter den dödliga människan när hon gör en kemisk analys av protoplasman. Kemisten kan belysa den döda protoplasmans kemi, men han kan inte urskilja vare sig den fysiska organisationen eller den dynamiska funktionen hos levande protoplasma. Vetenskapsmannen kommer allt närmare hemligheterna med livet, men aldrig kommer han att finna dem, av den enkla orsaken att han måste döda protoplasman för att analysera den. Död protoplasma väger lika mycket som levande protoplasma, men är inte detsamma.
65:6.2 (737.2) Det finns en inbyggd förmåga till anpassning i alla levande ting och varelser. I varje levande växt- eller djurcell, i varje levande organism — materiell eller andlig — finns en omättlig längtan efter att uppnå allt större fulländning när det gäller anpassning till omgivningen, bearbetning av organismen och vidgande av livsförverkligandet. Dessa oupphörliga strävanden hos alla levande ting visar klart att det inom dem finns en medfödd strävan efter fulländning.
65:6.3 (737.3) Det viktigaste steget i växternas evolution var att växterna utvecklade förmågan att alstra klorofyll, och det näststörsta framsteget var sporens utveckling till det komplexa fröet. Sporen är mycket effektiv för att ombesörja förökningen, men den saknar de potentialer för variation och mångsidighet som finns inbyggda i fröet.
65:6.4 (737.4) En av de nyttigaste och mest invecklade tilldragelserna i evolutionen av de högre typerna av djur var utvecklingen av förmågan hos järnet i blodomloppets celler att fungera i den dubbla rollen som bärare av syre och avlägsnare av koldioxid. Detta uppträdande hos de röda blodkropparna illustrerar hur evolverande organismer kan anpassa sina funktioner till variationer eller förändringar i omgivningen. De högre djuren, inklusive människan, syrsätter sina vävnader med hjälp av järnet i de röda blodkropparna som transporterar syre till de levande cellerna och lika effektivt avlägsnar koldioxiden. Andra metaller kan emellertid fås att tjäna samma ändamål. Bläckfisken använder koppar för denna funktion och sjötungan använder vanadium.
65:6.5 (737.5) Det faktum att sådana biologiska anpassningar fortfarande sker framgår av evolutionen av de högre däggdjurens tanduppsättning på Urantia; människans avlägsna förfäder hade trettiosex tänder, och sedan började en anpassningsprocess till trettiotvå hos den första människan och hennes nära släktingar. Nu är människosläktet långsamt på väg mot tjugoåtta tänder. Evolutionsprocessen är fortfarande aktivt och med strävan till anpassning på gång på denna planet.
65:6.6 (737.6) Många levande organismers till synes gåtfulla anpassningar är rent kemiska, helt fysikaliska. I varje ögonblick existerar i varje människas blodomlopp möjligheten till mer än 15.000.000 kemiska reaktioner mellan de hormoner som avsöndras av ett dussin inresekretoriska körtlar.
65:6.7 (737.7) De lägre formerna av växtliv reagerar fullständigt för den fysiska, kemiska och elektriska omgivningen. När man går uppåt längs livets stege träder de sju biträdande sinnesandarna den ena efter den andra i funktion med sin sinnesomvårdnad, och sinnet blir allt mera anpassande, skapande, koordinerande och dominerande. Djurens förmåga att anpassa sig till att leva i luften, i vattnet och på land är inte en övernaturlig gåva, men det är en överfysisk anpassning.
65:6.8 (738.1) Fysiken och kemin kan inte ensamma förklara hur en människovarelse utvecklades från den urtida protoplasman i de första haven. Förmågan att lära sig, minnet och en särskiljande reaktion på omgivningen, är en egenskap hos sinnet. Fysikens lagar reagerar inte för övning; de är oåterkalleliga och oföränderliga. De kemiska reaktionerna förändras inte av undervisning; de är ensartade och pålitliga. Bortsett från närvaron av det Okvalificerade Absolutet är elektriska och kemiska reaktioner förutsägbara. Sinnet kan emellertid tillgodogöra sig erfarenhet, det kan lära sig av reaktiva beteendemönster som följer av upprepade retningar.
65:6.9 (738.2) Organismer på det förintelligenta stadiet reagerar för retningar från omgivningen, men de organismer som reagerar för sinnesomvårdnad kan anpassa och bearbeta själva omgivningen.
65:6.10 (738.3) Den fysiska hjärnan med dess associerade nervsystem har en inneboende förmåga att reagera för sinnesomvårdnad, alldeles så som det sinne som utvecklar sig hos en personlighet har en viss inneboende förmåga till andemottaglighet och därför innehåller potentialerna för andliga framsteg och resultat. Den intellektuella, sociala, moraliska och andliga evolutionen är beroende av sinnesomvårdnaden som de sju biträdande andarna och deras överfysiska medarbetare utövar.
65:7.1 (738.4) De sju biträdande sinnesandarna är mångsidiga sinnesomvårdare för de lägre intelligenta existenserna i ett lokaluniversum. Omvårdnaden av denna sinnesklass sker från lokaluniversumets högkvarter eller från någon därmed länkad värld, men det förekommer en inflytelserik påverkan av det lägre sinnets funktion från systemhuvudstäderna.
65:7.2 (738.5) I en evolutionär värld är mycket, väldigt mycket, beroende av dessa sju sinneshjälpares arbete. De är sinnesomvårdare; de har inget att göra med den fysiska evolutionen vilken är Livsbärarnas område. Den fulländade integreringen av dessa andegåvor med det föreskrivna och naturliga förfarandet enligt Livsbärarnas progressiva och inbyggda ordning, är emellertid orsaken till de dödligas oförmåga att i sinnesfenomenen upptäcka någonting annat än naturens hand och resultatet av naturliga processer, fastän ni ibland är något förbryllade då det gäller att förklara allt det som är förenat med sinnets naturliga reaktioner i dess förbindelse med materia. Om Urantia fungerade mera i enlighet med de ursprungliga planerna skulle ni observera ännu mindre sådant som skulle dra er uppmärksamhet till sinnesfenomenet.
65:7.3 (738.6) De sju biträdande andarna påminner mera om strömkretsar än om entiteter, och i normala världar är de inkopplade tillsammans med andra biträdande verksamhetsformer över hela lokaluniversumet. På planeter för livsexperiment är de emellertid relativt isolerade. På grund av livsmönstrens unika natur upplevde de lägre sinneshjälparna på Urantia mycket större svårigheter att få kontakt med de evolutionära organismerna än vad som hade varit fallet vid en mera standardiserad typ av liv.
65:7.4 (738.7) Vidare är de sju biträdande sinnesandarna i en genomsnittlig evolutionär värld mycket bättre synkroniserade med de avancerande stadierna i djurens utveckling än de var på Urantia. Med undantag av ett enda fall upplevde sinneshjälparna på Urantia den största svårighet som de någonsin hade haft i sin verksamhet i hela Nebadons universum, när det gällde att få kontakt med organismernas evolverande sinne. I denna värld uppkom många gränsfall — virriga kombinationer av mekaniska icke-lärbara typer och icke-mekaniska lärbara typer av reaktion hos organismerna.
65:7.5 (739.1) De sju biträdande sinnesandarna tar inte kontakt med de rent mekaniska klasserna av organismer som reagerar för omgivningen. Sådana förintelligenta reaktioner hos levande organismer hör enbart till styrkecentrens, till de fysiska övervakarnas och deras medarbetares energidomäner.
65:7.6 (739.2) Uppkomsten av potentialen för förmågan att lära sig av erfarenhet anger att sinnesandarna har påbörjat sin verksamhet, och de fungerar från de lägsta sinnena i primitiva och osynliga existenser upp till de högsta typerna på människans evolutionära skala. De är källan till och mönstret för sinnets annars mer eller mindre gåtfulla beteende och till sinnets ofullständigt förstådda snabba reaktioner för den materiella omgivningen. Länge måste dessa trogna och alltid tillförlitliga påverkare fortsätta sin förberedande omvårdnad innan det animala sinnet når upp till människonivåerna för andemottaglighet.
65:7.7 (739.3) Sinneshjälparna fungerar som enda inflytelser i evolutionen av det erfarande sinnet upp till nivån för den sjätte fasen, dyrkans ande. Vid denna nivå inträffar en oundgänglig överlappning av omvårdnaden — det högre sträcker sig ned för koordinering med det lägre i förväntan på en senare uppnåelse av avancerade utvecklingsnivåer. Ytterligare en annan andeomvårdnad åtföljer verkan av det sjunde och sista sinnesbiträdet, visdomens ande. Under all omvårdnad från andevärlden upplever individen aldrig abrupta övergångar i andesamarbetet; alltid är dessa förändringar gradvisa och ömsesidiga.
65:7.8 (739.4) Alltid bör man göra skillnad mellan de fysiska (elektrokemiska) områdena och den mentala reaktionen på retningar från omgivningen, och dessa måste alla i sin tur igenkännas som fenomen åtskilda från andliga aktiviteter. Den fysiska, den mentala och den andliga gravitationens områden är klart avgränsade riken inom den kosmiska verkligheten, trots den intima växelverkan mellan dem.
65:8.1 (739.5) Tid och rymd är oupplösligt förenade; det finns en inneboende relation mellan dem. Dröjsmål i tiden är oundvikliga vid vissa förhållanden i rymden.
65:8.2 (739.6) Om det förorsakar huvudbry att så mycket tid används för att åstadkomma de evolutionära förändringarna i livsutvecklingen, vill jag säga att vi inte kan få livsprocesserna att utvecklas snabbare än vad de fysiska omvandlingarna på en planet tillåter. Vi måste vänta på den naturliga fysiska utvecklingen av en planet; vi har absolut ingen kontroll över den geologiska evolutionen. Om de fysiska förhållandena tillät det, kunde vi arrangera livets evolution från början till slut inom avsevärt mindre än en miljon år. Men vi hör alla till de Suprema Paradishärskarnas jurisdiktion, och tiden existerar inte i Paradiset.
65:8.3 (739.7) Individens måttstock för att mäta tiden är längden av hans liv. Alla skapade varelser är sålunda tidsbetingade, och därför anser de evolutionen vara en långt utdragen process. För dem av oss vilkas livslängd inte begränsas av en tidsbunden existens förefaller evolutionen inte att vara en sådan utdragen process. I Paradiset där tiden inte existerar är allt detta närvarande i Infinitetens sinne och Evighetens gärningar.
65:8.4 (739.8) Så som sinnesevolutionen är beroende av, och försenas av, den långsamma utvecklingen av de fysiska förhållandena, så är andligt framåtskridande beroende av mental expansion och försenas ofelbart av intellektuell efterblivenhet. Men detta betyder inte att den andliga evolutionen är beroende av utbildning, kultur eller visdom. Själen kan utvecklas oberoende av mental kultur men inte i avsaknad av mental kapacitet och längtan — valet av överlevnad och beslutet att nå en allt större fulländning — att göra det som är Faderns vilja i himlen. Även fast överlevnaden inte är beroende av innehavet av kunskap och visdom, är framåtskridandet förvisso det.
65:8.5 (740.1) I de kosmiska evolutionära laboratorierna dominerar sinnet alltid över materien, och anden är alltid korrelerad med sinnet. Avsaknad av synkronisering och koordinering mellan dessa olika förmögenheter kan orsaka dröjsmål, men om individen verkligen känner Gud, önskar finna honom och bli lik honom, då är överlevnaden säkrad trots tidens hinder. Det fysiska tillståndet kan vara ett handikapp för sinnet, och mental förvändhet kan försena andlig uppnåelse, men inget av dessa hinder kan övervinna det viljeval som någon gör av hela sin själ.
65:8.6 (740.2) När de fysiska omständigheterna är mogna kan det ske en plötslig mental utveckling; när sinnestillståndet är gynnsamt kan det inträffa plötsliga andliga omvandlingar; när andliga värden erhåller riktigt erkännande och uppskattning, då blir kosmiska betydelser urskiljbara, och allt mera löses personligheten från olägenheterna i tiden och befrias den från begränsningarna i rymden.
65:8.7 (740.3) [Avfattat under beskydd av en av Nebadons Livsbärare bosatt på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 66
66:0.1 (741.1) EN LANONANDEKSONS ankomst till en genomsnittlig värld anger att viljan, förmågan att välja vägen till evig överlevnad, har utvecklats i den primitiva människans sinne. Men till Urantia anlände Planetprinsen nästan en halv miljon år efter det att människans vilja hade uppstått.
66:0.2 (741.2) För ungefär fem hundra tusen år sedan och samtidigt med de sex färgade sangikrasernas framträdande anlände Planetprinsen Caligastia till Urantia. Det fanns nästan en halv miljard primitiva människor på jorden vid tiden för Prinsens ankomst, och de var väl utbredda över Europa, Asien och Afrika. Prinsens högkvarter, som etablerades i Mesopotamien, låg ungefär i mitten av världens bosättning.
66:1.1 (741.3) Caligastia var en Lanonandekson, nummer 9.344 av andra gradens klass. Han hade erfarenhet av lokaluniversumets administrativa angelägenheter i allmänhet och, under senare tidsåldrar, av skötseln av lokalsystemet Satania i synnerhet.
66:1.2 (741.4) Före Lucifers regeringstid i Satania hade Caligastia varit knuten till Livsbärarnas rådgivande församling i Jerusem. Lucifer befordrade Caligastia till en plats i sin personliga stab, var han acceptabelt utförde fem successiva heders- och förtroendeuppdrag.
66:1.3 (741.5) Caligastia sökte mycket tidigt ett förordnande som Planetprins, men när hans anhållan kom upp för godkännande i konstellationsråden blev den upprepade gånger utan Konstellationsfädernas samtycke. Caligastia föreföll att ha en speciell önskan att bli sänd som planethärskare till en decimal- eller livsmodifikationsplanet. Hans anhållan hade flera gånger blivit avslagen innan han slutligen förordnades till Urantia.
66:1.4 (741.6) Caligastia for iväg från Jerusem till sitt förtroendeuppdrag som världshärskare utrustad med avundsvärda meriter av lojalitet och hängivelse för välfärden i universumet för sin födelse och hemvist, trots att en viss rastlöshet var kännetecknande för honom i förening med en tendens att ogilla den gängse ordningen för vissa mindre ärenden.
66:1.5 (741.7) Jag var närvarande i Jerusem när den lysande Caligastia avreste från systemhuvudstaden. Ingen av planeternas prinsar började någonsin sitt livsskede som världshärskare med en rikare förberedande erfarenhet eller med bättre utsikter för framtiden än Caligastia denna betydelsefulla dag för en halv miljon år sedan. En sak är säker: När jag utförde mitt uppdrag att införa berättelsen om denna händelse i lokaluniversumets informationsutsändning hade jag inte för ett enda ögonblick ens den minsta aning om att denne noble Lanonandek så snart skulle svika sitt heliga förtroende som vårdare av planeten och så förfärligt befläcka det goda namnet för hans ädla klass av universumsöner. Jag ansåg verkligen att Urantia hörde till de fem eller sex mest lyckosamma planeterna i hela Satania, emedan den skulle få ett så erfaret, lysande och egenartat sinne i ledningen för världens angelägenheter. Jag förstod inte då att Caligastia höll på att lömskt förälska sig i sig själv; jag förstod inte då så klart den försåtlighet som ligger i personlighetens stolthet.
66:2.1 (742.1) Urantias Planetprins sändes inte ensam ut på sitt uppdrag utan åtföljdes av den vanliga kåren av assistenter och administrativa medhjälpare.
66:2.2 (742.2) Ledare för denna grupp var Daligastia, medarbetare och assistent till Planetprinsen. Daligastia var också en andra gradens Lanonandekson, nummer 319.407 av den klassen. Han hade ställningen som assistent då han förordnades till Caligastias medarbetare.
66:2.3 (742.3) Till den planetariska staben hörde ett stort antal änglamedhjälpare och en stor skara andra himmelska varelser som hade förordnats att främja människorasernas intressen och gynna deras välgång. Men från er synpunkt sett var den allra intressantaste gruppen de kroppsliga medlemmarna av Prinsens stab — ibland kallade Caligastias ett hundra.
66:2.4 (742.4) Dessa ett hundra ånyo materialiserade medlemmar av Prinsens stab utvaldes av Caligastia bland över 785.000 uppstigna medborgare i Jerusem vilka anmälde sig som frivilliga för att delta i äventyret på Urantia. Alla de utvalda ett hundra var från olika planeter, och ingen av dem var från Urantia.
66:2.5 (742.5) Dessa frivilliga från Jerusem hämtades med seraftransport direkt från systemhuvudstaden till Urantia, och efter ankomsten hölls de serafomslutna tills de kunde förses med personlighetsgestalt av tvåfaldig natur för speciell planetarisk tjänst, en materiell kropp av kött och blod men också anpassad till systemets livsströmmar.
66:2.6 (742.6) Någon tid före ankomsten av dessa Jerusems ett hundra medborgare anhöll de två på Urantia bosatta övervakande Livsbärarna, som tidigare hade utarbetat sina planer, om tillstånd från Jerusem och Edentia att överföra livsplasma från ett hundra utvalda återstående efterkommande till Andons och Fontas släktlinje till de materiella kroppar som skulle projiceras för de kroppsliga medlemmarna av Prinsens stab. Anhållan beviljades i Jerusem och godkändes i Edentia.
66:2.7 (742.7) Sålunda utvalde Livsbärarna bland Andons och Fontas efterkommande femtio män och femtio kvinnor som representerade de bästa fortlevande arvsanlagen från denna unika ras. Med ett eller två undantag var dessa andoniter som bidrog till rasens förbättring främlingar för varandra. Från vitt skilda platser samlades de med samordnade Tankeriktarnas styrning och serafernas ledning just utanför Prinsens planetariska högkvarter. Här omhändertogs dessa ett hundra människovarelser av en mycket skicklig kommission av frivilliga från Avalon. Kommissionen ledde den materiella uttagningen av en del av livsplasman som dessa efterkommande till Andon hade. Detta levande material överfördes sedan till de materiella kroppar som hade konstruerats för att användas av de ett hundra jerusemiska medlemmarna av Prinsens stab. Under tiden hölls systemhuvudstadens nyligen anlända medborgare kvar i sömnen efter seraftransporten.
66:2.8 (742.8) Dessa händelser gav, tillsammans med det materiella skapandet av de speciella kropparna för Caligastias ett hundra, upphov till talrika legender av vilka många senare sammanblandades med de senare sägnerna om den planetariska installationen av Adam och Eva.
66:2.9 (743.1) Hela återpersonaliseringsprocessen, från den tid då seraftransporterna anlände med de ett hundra frivilliga från Jerusem tills dessa frivilliga vaknade till medvetande som trefaldiga varelser i denna värld, tog exakt tio dagar.
66:3.1 (743.2) Planetprinsens högkvarter var beläget i trakten av den dåtida Persiska viken, i det område som motsvarar det senare Mesopotamien.
66:3.2 (743.3) Klimatet och landskapet i Mesopotamien var dåförtiden på allt sätt gynnsamt för de projekt som Prinsens personal och deras medhjälpare ägnade sig åt, och skiljde sig mycket från de förhållanden som någon gång senare har varit rådande där. Det var nödvändigt med ett sådant gynnsamt klimat som en del av den naturliga omgivningen avsedd att locka primitiva urantiabor till några första framsteg på kulturens och civilisationens område. Den främsta uppgiften under dessa tider var att omdana människan från jägare till boskapsherde, med hopp om att hon senare skulle utvecklas till en fredsälskande jordbrukare med kärlek till hemmet.
66:3.3 (743.4) Planetprinsens högkvarter på Urantia var typiskt för sådana stationer på unga sfärer under utveckling. Kärnan i Prinsens bosättningsområde var en enkel men vacker stad, omgiven av en tolv meter hög mur. Detta världscentrum för kultur fick till Daligastias ära namnet Dalamatia.
66:3.4 (743.5) Staden var indelad i tio stadsdelar, med högkvartersgårdarna för de kroppsliga stabsmedlemmarnas tio råd belägna i mitten av varje stadsdel. I stadens centrum fanns den osedde Faderns tempel. Prinsens och hans medhjälpares administrativa högkvarter var ordnat i tolv kammare grupperade omedelbart kring själva templet
66:3.5 (743.6) Byggnaderna i Dalamatia var alla en våning höga, utom rådshögkvarteren som var i två våningar och det centralt belägna templet för allas Fader som var litet men tre våningar högt.
66:3.6 (743.7) Staden representerade det bästa som fanns vid dessa tidiga tider vad beträffar byggnadsmaterial — tegel. Sten eller trä användes inte nämnvärt. Husbyggandet och byarkitekturen bland de omgivande folken förbättrades avsevärt av exemplet från Dalamatia.
66:3.7 (743.8) Nära Prinsens högkvarter bodde människor av alla färger och alla skikt. Och det var från dessa närbelägna stammar som de första eleverna rekryterades till Prinsens skolor. Fastän dessa första skolor i Dalamatia var mycket enkla erbjöd de allt som kunde göras för denna primitiva tidsålders män och kvinnor.
66:3.8 (743.9) Prinsens kroppsliga stabsmedlemmar samlade fortgående kring sig de högrestående individerna från de omgivande stammarna, och efter att ha tränat och inspirerat dessa elever sände de dem tillbaka till deras respektive folk som lärare och ledare.
66:4.1 (743.10) Ankomsten av Prinsens stab hade en djupgående inverkan. Fastän det tog nästan tusen år för nyheten att spridas över hela världen, blev stammarna nära högkvarteret i Mesopotamien oerhört påverkade av Urantias ett hundra nya invånares undervisning och uppförande. Och mycket av er senare mytologi växte fram ur de vanställda sägnerna från dessa första dagar, då dessa medlemmar av Prinsens stab återpersonaliserades som supermänniskor på Urantia.
66:4.2 (744.1) Det allvarliga hindret för det goda inflytandet från sådana utomplanetariska lärare är de dödligas tendens att hålla dem för gudar, men bortsett från förfarandet vid deras framträdande på jorden anlitade Caligastias ett hundra — femtio män och femtio kvinnor — inte övernaturliga metoder eller övermänskliga manipulationer.
66:4.3 (744.2) De kroppsliga stabsmedlemmarna var ändå lika fullt övermänniskor. De började sitt uppdrag på Urantia som speciella trefaldiga varelser:
66:4.4 (744.3) 1. De var kroppsliga och relativt människolika, ty de var bärare av verklig livsplasma från en av människoraserna, Urantias andoniska livsplasma.
66:4.5 (744.4) Dessa ett hundra medlemmar av Prinsens stab var jämnt fördelade enligt kön och enligt sin tidigare ställning som dödliga. Varje person i denna grupp hade förmågan att bli medförälder till en fysisk varelse av någon ny klass, men de hade noggrant instruerats att ty sig till föräldraskap endast under vissa förhållanden. Det är brukligt att Planetprinsens kroppsliga stabsmedlemmar avlar sina efterföljande någon tid innan de drar sig tillbaka från den speciella planetariska tjänsten. Vanligen sker detta vid den tid då de Planetariska Adam och Eva anländer eller kort därefter.
66:4.6 (744.5) Dessa speciella varelser hade därför föga eller ingen uppfattning om vilken typ av materiell varelse som skulle bli resultatet av deras sexuella förening. De fick inte heller någonsin veta det; innan tiden var inne för ett sådant steg i det arbete som de utförde i världen omstörtades hela regimen av uppror, och de som senare fungerade i föräldrarollen hade blivit isolerade från systemets livsströmmar.
66:4.7 (744.6) Till hudfärg och språk följde dessa materialiserade medlemmar av Caligastias stab den andoniska rasen. De intog föda så som de dödliga i världen, med en skillnad: de återskapade kropparna hos denna grupp nöjde sig helt med en köttfri diet. Detta var ett av de överväganden som bestämde deras boplats till en varm trakt, rik på frukter och nötter. Bruket att livnära sig på en köttfri diet daterar sig från tiderna för Caligastias ett hundra, ty denna sed spred sig när och fjärran och påverkade matvanorna hos många omgivande stammar, grupper som hade sitt ursprung i de en gång uteslutande köttätande evolutionära raserna.
66:4.8 (744.7) 2. De ett hundra var materiella men övermänskliga varelser som på Urantia hade återskapats som unika män och kvinnor av en hög och speciell klass.
66:4.9 (744.8) Fastän medlemmarna av denna grupp hade provisoriskt medborgarskap i Jerusem hade de ännu inte fusionerat med sin Tankeriktare; och när de anmälde sig som frivilliga och accepterades till planetarisk tjänst i förbindelse med de nedstigande klassernas Söner, avskiljdes deras Riktare. Men dessa jerusembor var övermänskliga varelser — de hade själar som hade vuxit till sig som uppstigna. Under de dödligas liv i köttet är själen i fosterstadiet; den föds (uppstår) i morontialivet och växer till sig under följden av morontiavärldar. Själarna hos Caligastias ett hundra hade sålunda, genom de progressiva erfarenheterna i de sju mansoniavärldarna, expanderat till en status av medborgarskap i Jerusem.
66:4.10 (744.9) I överensstämmelse med sina instruktioner inlät sig stabens medlemmar inte i sexuell reproduktion, men de undersökte omsorgsfullt sin personliga uppbyggnad och utforskade noggrant varje tänkbar fas av intellektuell (sinnes-) och morontiell (själs-) förbindelse. Det var under det trettiotredje året av deras vistelse i Dalamatia, långt innan muren var fullbordad, som nummer två och nummer sju i Dans grupp av en tillfällighet upptäckte ett fenomen i anslutning till förbindelsen (förmodligen icke-sexuell och icke-materiell) av deras morontia-jag med varandra; och resultatet av detta äventyr visade sig vara den första av mellanvarelserna av första graden. Denna nya varelse var fullt synlig för medlemmarna av den planetariska staben och för deras himmelska medarbetare men osynlig för männen och kvinnorna från de olika människostammarna. Med bemyndigande av Planetprinsen inledde hela den kroppsliga staben åstadkommandet av liknande varelser, och alla lyckades då de följde instruktionerna från pionjärparet i Dans grupp. Sålunda gav Prinsens stab till slut tillvaro åt hela den ursprungliga kåren om 50.000 första gradens mellanvarelser.
66:4.11 (745.1) Dessa varelser av mellantyp var till stor nytta för skötsel av ärendena vid världens högkvarter. De var osynliga för människorna, men de primitiva besökarna i Dalamatia undervisades om dessa osedda halvandar, som sedan under tidsålder efter annan utgjorde hela andevärlden för dessa evolverande dödliga.
66:4.12 (745.2) 3. Caligastias ett hundra var personligen odödliga, eller icke-döende. Genom deras materiella kroppar cirkulerade de antidotiska komplementen till systemets livsströmmar; och hade de inte genom uppror förlorat kontakten med livsströmmarna skulle de ha levt vidare en obestämd tid tills en senare Guds Son anlände eller tills de någon gång senare befriades från sitt uppdrag för att återuppta den avbrutna färden till Havona och Paradiset.
66:4.13 (745.3) Dessa antidotiska komplement till Satanias livsströmmar härstammade från frukten från livets träd, en buske från Edentia vilken de Högste i Norlatiadek sände till Urantia vid tiden för Caligastias ankomst. Under tiderna i Dalamatia växte detta träd på gårdsplanen till den osedde Faderns tempel i stadens centrum, och det var frukten från livets träd som gjorde det möjligt för de materiella och i övrigt dödliga varelserna i Prinsens stab att leva vidare utan ände så länge de hade tillgång till frukten.
66:4.14 (745.4) Fastän denna supernäring inte var av något värde för de evolutionära raserna, var den helt tillräcklig för att ge fortsatt liv åt Caligastias ett hundra och även åt de ett hundra modifierade andoniter som var associerade med dem.
66:4.15 (745.5) Det bör i detta sammanhang förklaras att vid den tid då de ett hundra andoniterna bidrog med sin människolivsplasma åt medlemmarna av Prinsens stab, införde Livsbärarna i deras dödliga kroppar komplementet till systemets strömkretsar; och sålunda gjordes det möjligt för dem att leva vidare samtidigt med staben, århundrade efter århundrade trotsande den fysiska döden.
66:4.16 (745.6) Slutligen gjordes dessa ett hundra andoniter medvetna om sitt bidrag till sina överordnades nya yttre gestalt, och dessa samma ett hundra barn av Andons stam stannade i högkvarteret som personliga följeslagare till de kroppsliga medlemmarna av Prinsens stab.
66:5.1 (745.7) De ett hundra organiserades för tjänst i tio autonoma råd om tio medlemmar var. När två eller flera av dessa råd höll sammanträde leddes dessa förbindelsemöten av Daligastia. Dessa tio grupper var inrättade enligt följande:
66:5.2 (745.8) 1. Rådet för föda och materiell välfärd. Denna grupp förestods av Ang. Födan, vattnet, beklädnaden och människosläktets materiella framåtskridande hade denna dugliga kår hand om. De lärde ut grävning av brunnar, reglering av källor och bevattning. De lärde dem som kom från de högre belägna trakterna och från norr förbättrade metoder att bereda skinn för användning som klädesplagg, och vävning introducerades senare av lärarna i konst och vetenskap.
66:5.3 (746.1) Stora framsteg gjordes i metoderna att förvara föda. Födan bevarades genom kokning, torkning och rökning; den blev sålunda den tidigaste formen av egendom. Människan lärdes att rusta sig mot faran av hungersnöd som allt emellan härjade i världen.
66:5.4 (746.2) 2. Nämnden för tämjandet och nyttjandet av djur. Detta råd ägnade sig åt uppgiften att välja ut och föda upp de djur som var bäst lämpade att hjälpa människorna att bära bördor och att transportera människorna, att förse människan med föda, och att senare vara till nytta vid brukandet av jorden. Denna dugliga kår leddes av Bon.
66:5.5 (746.3) Flera typer av nyttiga, nu utdöda djur tämjdes, tillika med en del som hade fortfarit som tamdjur till denna dag. Hunden hade länge levt med människan, och den blå människan hade redan lyckats tämja elefanten. Kon förbättrades genom omsorgsfull avel så att den blev en värdefull näringskälla; smör och ost blev en vanlig del av människans diet. Människorna lärdes att använda oxar för att bära bördor, men hästen tämjdes först senare. Medlemmarna av denna kår lärde för första gången människan att använda hjulet för att underlätta dragningsarbete.
66:5.6 (746.4) Det var under dessa tider som brevduvor för första gången användes. De togs med på långa färder för att man skulle kunna sända meddelanden eller kalla på hjälp. Bons grupp lyckades träna upp de storartade fandorerna till passagerarfåglar, men de dog ut för över trettio tusen år sedan.
66:5.7 (746.5) 3. Rådgivarna för underkuvandet av rovdjuren. Det var inte tillräckligt att den tidiga människan försökte tämja vissa djur, utan hon måste också lära sig att skydda sig mot att bli byte åt resten av den fientliga djurvärlden. Denna grupp leddes av Dan.
66:5.8 (746.6) Avsikten med en forntida stadsmur var att ge skydd mot rovlystna vilddjur samt att förhindra fientliga människors överraskande anfall. De som levde utan murar och i skogarna var beroende av boplatser i träden, av stenhyddor och av att underhålla natteldar. Det var därför helt naturligt för dessa lärare att ägna mycket tid åt att instruera sina elever i att förbättra människoboningarna. Med tillämpning av förbättrade metoder och användning av fällor gjordes stora framsteg i att underkuva djuren.
66:5.9 (746.7) 4. Lärarkåren för spridandet och bevarandet av kunskap. Denna grupp organiserade och styrde de rent utbildningsmässiga projekten under dessa tidiga tider. Den leddes av Fad. Fads undervisningsmetoder bestod av arbetsövervakning i förening med instruktion i förbättrade arbetsmetoder. Fad utarbetade det första alfabetet och introducerade ett skrivsystem. Detta alfabet hade tjugofem skrivtecken. Som skrivmaterial använde dessa första tiders folk trädbark, lertavlor, stenplattor, en form av pergament tillverkat av uthamrade hudar, och en primitiv form av pappersliknande material gjort av getingbon. Dalamatias bibliotek, som förstördes snart efter Caligastias avvikande, omfattade mer än två miljoner olika uppteckningar och var känt som ”Fads hus”.
66:5.10 (746.8) Den blå människan visade förkärlek för att använda alfabetet vid skrivande och gjorde härvidlag de största framstegen. Den röda människan föredrog bildskrift, medan de gula raserna tenderade mot användningen av ord- och tankesymboler, i mångt och mycket lika dem de nu använder. Men alfabetet och mycket annat gick senare förlorat för världen under den förvirring som följde på upproret. Då Caligastia avföll tillintetgjordes värdens hopp om ett gemensamt världsomfattande språk, åtminstone för oräkneliga tider.
66:5.11 (747.1) 5. Kommissionen för tillverkning och handel. Detta råd hade i uppgift att utveckla produktionen inom stammarna och att främja handeln mellan de olika fredliga grupperna. Rådets ledare var Nod. Varje form av primitiv tillverkning uppmuntrades av denna kår. Den bidrog direkt till att höja levnadsstandarden genom att föra fram många nya produkter som tilltalade de primitiva människorna. Kåren expanderade avsevärt handeln med det förbättrade salt som rådet för vetenskap och konst hade frambragt.
66:5.12 (747.2) Det var bland dessa upplysta grupper som hade undervisats i skolorna i Dalamatia som den första kommersiella krediten kom i bruk. Från en centralkassa för kredit fick de kontramärken som accepterades i stället för de egentliga bytesobjekten. Bättre affärsmetoder kom världen inte fram till under hundratusentals år.
66:5.13 (747.3) 6. Kollegiet för uppenbarad religion. Detta organ fungerade långsamt. Civilisationen på Urantia smiddes bokstavligen fram mellan nödvändighetens städ och fruktans hammare. Men denna grupp hade gjort avsevärda framsteg i sina försök att ersätta fruktan för skapade varelser (dyrkan av vålnader) med fruktan för Skaparen, innan deras strävanden avbröts av den senare förvirring som följde på omvälvningarna i samband med utbrytningen. Ledare för detta råd var Hap.
66:5.14 (747.4) Ingen av Prinsens stab ville föra fram en uppenbarelse på ett sätt som skulle komplicera evolutionen; de framförde uppenbarelsen endast som en höjdpunkt sedan de hade uttömt evolutionens krafter. Men Hap gav efter för en önskan hos stadens invånare om att etablera en form av religiös tjänst. Hans grupp försåg dalamatierna med sju gudstjänstsånger och gav dem också den dagliga tacksägelseversen samt lärde dem slutligen ”Faderns bön”, som lydde:
66:5.15 (747.5) ”Allas Fader, vars Son vi ärar, se ned till oss med välvilja. Gör oss fria från fruktan för alla utom dig. Gör oss till behag för våra gudomliga lärare och lägg ständigt sanningen på våra läppar. Befria oss från våld och ilska; giv oss respekt för våra äldre och för det som tillhör våra grannar. Giv oss denna säsong gröna betesmarker och fruktsamma hjordar för att glädja våra hjärtan. Vi ber för den snara ankomsten av den utlovade förbättraren, och vi vill göra din vilja i denna värld så som andra gör i världarna långt borta.”
66:5.16 (747.6) Fastän Prinsens stab fick använda endast naturliga medel och vanliga metoder för att förbättra raserna, framhöll de löftet om den adamiska gåvan i form av en ny ras som målet för den senare evolutionära tillväxten, efter det att den biologiska utvecklingen hade nått sin höjdpunkt.
66:5.17 (747.7) 7. Väktarna av liv och hälsa. Detta råd var sysselsatt med att introducera hälsovård och främja en enkel hygien, och det leddes av Lut.
66:5.18 (747.8) Dess medlemmar lärde ut mycket som gick förlorat under de efterföljande tidsåldrarnas förvirring, för att återupptäckas först under nittonhundratalet. De lärde människosläktet att tillredning av maten, kokandet och stekandet, var ett sätt att undvika sjukdomar; också att denna tillredning avsevärt minskade dödligheten bland småbarn och underlättade en tidig avvänjning.
66:5.19 (747.9) Många av de tidiga lärdomarna från Luts hälsoväktare fortlevde bland stammarna på jorden ända fram till Mose dagar, även om de blev mycket förvrängda och avsevärt förändrade.
66:5.20 (748.1) Det stora hindret vid främjandet av hygienen bland dessa ovetande folk bestod däri, att de verkliga orsakerna till många sjukdomar var för små för att ses med blotta ögat, och även däri att de alla hyste en vidskeplig högaktning för elden. Det krävdes tusentals år av övertalning för att få dem att bränna avfallet. Till dess uppmanades de att gräva ned sitt ruttnande skräp. Det stora sanitära framsteget under denna epok utgjordes av spridningen av kunskapen om solljusets hälsobringande och sjukdomsdödande egenskaper.
66:5.21 (748.2) Före Prinsens ankomst hade badandet varit en uteslutande religiös ceremoni. Det var verkligen svårt att övertala primitiva människor att tvätta sin kropp enbart för hälsans skull. Lut förmådde till slut religionslärarna att inkludera rengöring med vatten som en del av de reningsceremonier som skulle utföras i samband med andakten vid middagstid en gång i veckan vid dyrkan av allas Fader.
66:5.22 (748.3) Dessa hälsoväktare försökte också införa bruket att skaka hand, som ett sätt att befästa personlig vänskap och som tecken på grupplojalitet, i stället för utbyte av saliv eller bloddrickande. Men när dessa primitiva folk kände sig fria från det tvingande trycket av lärdomarna från sina högrestående ledare, tog det inte länge för dem att återgå till sina tidigare hälsodödande och sjukdomsalstrande seder av okunskap och vidskepelse.
66:5.23 (748.4) 8. Det planetariska rådet för konst och vetenskap. Denna kår gjorde mycket för att förbättra produktionstekniken för den forna människan och för att höja hennes skönhetsuppfattning. Kårens ledare var Mek.
66:5.24 (748.5) Konst och vetenskap fanns det inte mycket av i hela världen, men dalamatierna lärdes de enklaste grunderna av fysik och kemi. Krukmakeriet gick framåt, alla dekorativa konstarter förbättrades och människoskönhetens ideal lyftes ansenligt. Men musiken gjorde föga framsteg innan den violetta rasen anlände.
66:5.25 (748.6) Dessa primitiva människor gick inte med på att experimentera med ångkraft, trots sina lärares upprepade maningar; aldrig kunde de övervinna sin stora rädsla för explosionskraften i innesluten ånga. De övertalades emellertid till sist att arbeta med metaller och eld, fastän ett stycke glödande metall var ett skräckinjagande objekt för dessa tidiga människor.
66:5.26 (748.7) Mek gjorde en hel del för att höja andoniternas kultur och förbättra den blå människans konst. En förening mellan den blå människan och Andons arvslinje resulterade i en artistiskt begåvad typ, och många av dem blev mästerliga skulptörer. De arbetade inte i sten eller marmor, men deras lerarbeten, härdade i ugn, prydde trädgårdarna i Dalamatia.
66:5.27 (748.8) Stora framsteg gjordes i hemmets konstfärdigheter, av vilka de flesta gick förlorade under upprorets långa och mörka tidsåldrar. De återupptäcktes först i modern tid.
66:5.28 (748.9) 9. Styrelsen för avancerade stamrelationer. Denna grupp var anförtrodd arbetet med att föra människosamfundet upp till statsbildandets nivå. Deras ledare var Tut.
66:5.29 (748.10) Dessa ledare bidrog mycket till att åstadkomma giftermål mellan människor från olika stammar. De främjade frieri och giftermål efter moget övervägande och full möjlighet för parterna att bli bekanta. De rent militära krigsdanserna förfinades och sattes att tjäna värdefulla samhälleliga ändamål. Många tävlingslekar introducerades, men dessa forntida människor var ett allvarligt folk; föga humor prydde de tidiga stammarna. Få av sederna överlevde den senare upplösningen under det planetariska myteriet.
66:5.30 (749.1) Tut och hans medarbetare arbetade för att främja fredliga förbindelser mellan grupper, för att reglera och humanisera kriget, för att koordinera förbindelserna mellan stammarna och för att förbättra styrandet av stammarna. I Dalamatias omgivning utvecklades en mera avancerad kultur, och dessa förbättrade samhällsrelationer inverkade mycket gynnsamt på mera avlägsna stammar. Det civilisationsmönster som var förhärskande vid Prinsens högkvarter avvek emellertid mycket från det barbariska samhälle som utvecklade sig annanstans, alldeles så som nittonhundratalets samhälle i Kapstaden i Sydafrika är helt annorlunda än de småväxta bushmännens primitiva kultur norröver.
66:5.31 (749.2) 10. Högsta domstolen för koordinering mellan stammarna och samverkan mellan raserna. Detta högsta råd leddes av Van och utgjorde appellationsdomstolen för alla de övriga nio speciella kommissionerna som hade i uppdrag att övervaka människornas angelägenheter. Detta råd hade en vittomfattande funktion, då det hade anförtrotts alla sådana ärenden av jordisk betydelse vilka inte uttryckligen hade anvisats de andra grupperna. Denna utvalda kår hade godkänts av Konstellationsfäderna i Edentia innan dess medlemmar befullmäktigades att ta på sig de uppgifter som ankom på Urantias högsta domstol.
66:6.1 (749.3) Graden av kultur i en värld mäts med dess infödda varelsers samhälleliga arv, och kulturens spridningshastighet bestäms helt av dess invånares förmåga att förstå nya och avancerade idéer.
66:6.2 (749.4) Slaveri under traditionerna åstadkommer stabilitet och samverkan genom att emotionellt binda samman det förgångna med nuet, men likaså kväver det initiativet och förslavar personlighetens skapande krafter. Hela världen hade fastnat i ett dödläge av traditionsbundna seder och bruk när Caligastias ett hundra anlände och började förkunna evangeliet om det individuella initiativet till den tidens sociala grupper. Detta välgörande styre blev emellertid så snart avbrutet att människoraserna aldrig har blivit helt fria från sedvänjornas slaveri; Urantia domineras fortfarande oskäligt av modet och det allmänt brukliga.
66:6.3 (749.5) Caligastias ett hundra — graduerade från mansoniavärldarna i Satania — var väl förtrogna med konstarterna och kulturen i Jerusem, men sådan kunskap är nästan värdelös på en barbarisk planet befolkad av primitiva människor. Dessa kloka varelser visste bättre än att påbörja ett plötsligt omformande eller ett massomfattande förhöjande av den tidens primitiva människoraser. De förstod så väl att människan som art utvecklas långsamt, och de klokt avstod från alla radikala försök att modifiera människans sätt att leva på jorden.
66:6.4 (749.6) Var och en av de tio planetariska kommissionerna satte igång med att långsamt och naturenligt främja de intresseområden som hade anförtrotts den. Kommissionernas plan gick ut på att dra till sig de bästa sinnena från de omgivande stammarna och efter utbildning sända dem tillbaka till sina folk som sändebud för samhällelig förbättring.
66:6.5 (749.7) Främmande sändebud sändes aldrig till någon rasgrupp, utom på uttrycklig anhållan från det folket. De som arbetade för upplyftandet och framåtskridandet av en viss stam eller ras var alltid infödda medlemmar av den stammen eller rasen. De ett hundra försökte inte påtvinga en annan stam vanorna och sederna ens hos en högrestående rasgrupp. Alltid arbetade de tålmodigt med att förhöja och förbättra de tidstestade sederna hos varje rasgrupp. De enkla människorna på Urantia förde med sig sina sociala sedvänjor till Dalamatia, inte för att byta ut dem mot nya och bättre sätt, utan för att få dem upplyfta av kontakten med en högre kultur och av ungänget med högrestående sinnen. Processen var långsam men mycket verksam.
66:6.6 (750.1) Lärarna i Dalamatia sökte lägga till ett medvetet socialt urval till det rent naturliga urvalet i den biologiska evolutionen. De rubbade inte människosamhället, men de försnabbade betydligt dess normala och naturliga utveckling. Deras avsikt var att åstadkomma framåtskridande genom evolution, inte revolution genom uppenbarelse. Människosläktet hade använt tidsåldrar för att skaffa sig det lilla av religion och moral som det hade, och dessa supermänniskor förstod bättre än att beröva människan dessa få framsteg genom den förvirring och bestörtning som alltid blir följden när upplysta och högrestående varelser tar sig till att försöka upplyfta de efterblivna rasgrupperna med för mycket undervisning och för mycket upplysning.
66:6.7 (750.2) När kristna missionärer beger sig till hjärtat av Afrika, där söner och döttrar förutsätts förbli under sina föräldrars övervakning och ledning under föräldrarnas hela livstid, åstadkommer de endast förvirring och nedbrytning av all auktoritet när de under en enda generation försöker undantränga denna sed genom att undervisa att dessa barn borde vara fria från allt föräldratvång efter att ha uppnått tjugoettårsåldern.
66:7.1 (750.3) Även om Prinsens högkvarter var utsökt vackert och utformat för att väcka respekt hos den tidens primitiva människor, var det alltigenom anspråkslöst. Byggnaderna var inte särskilt stora emedan det var dessa importerade lärares avsikt att genom att introducera boskapsskötsel uppmuntra till en senare utveckling av jordbruket. Innanför stadsmuren hade tillräckligt med mark reserverats för betesmark och trädgårdsskötsel för att livnära en befolkning om ungefär tjugo tusen personer.
66:7.2 (750.4) Interiören i templet för dyrkan i stadens centrum och i de tio rådsbyggnaderna för de övervakande grupperna av övermänniskor var verkligen ett vackert konstverk. Fastän bostadsbyggnaderna var förebilder av prydlighet och renlighet, var allting mycket enkelt och alltigenom primitivt i jämförelse med senare tiders utveckling. Vid detta kulturens högkvarter användes inga metoder som inte naturligt hörde till Urantia.
66:7.3 (750.5) Prinsens kroppsliga stab rådde över enkla och exemplariska boningar som de upprätthöll som hem avsedda att inspirera och gynnsamt påverka de studerande iakttagare som vistades vid världens sociala centrum och utbildningshögkvarter.
66:7.4 (750.6) Familjelivets bestämda ordning och att bo familjevis i en enskild och jämförelsevis stadigvarande bostad daterar sig från dessa tider i Dalamatia och berodde främst på de ett hundras och deras elevers exempel och på den undervisning som de gav. Hemmet som en enhet i samhället blev ingen framgång förrän supermännen och superkvinnorna i Dalamatia ledde människan till att älska och planera för sina barnbarn och sina barnbarnsbarn. Vilden älskar sitt barn, men den civiliserade människan älskar också sitt barnbarn.
66:7.5 (750.7) Medlemmarna av Prinsens stab levde tillsammans som far och mor. De hade visserligen inga egna barn, men de femtio mönsterhemmen i Dalamatia gav alltid skydd åtminstone åt fem hundra adopterade småbarn samlade från de högrestående familjerna bland de andoniska och sangiska rasgrupperna; många av dessa barn var föräldralösa. De hade lyckan att komma i åtnjutande av dessa förträffliga föräldrars fostran och träning; och senare, efter tre år i Prinsens skolor (från tretton till femton års ålder), var de redo för giftermål och färdiga att erhålla sitt uppdrag som Prinsens sändebud till de behövande stammarna inom sina respektive rasgrupper.
66:7.6 (751.1) Fad ansvarade för den undervisningsplan i Dalamatia som verkställdes i form av en yrkesskola där eleverna lärde sig genom att göra och arbetade sig vidare genom att dagligen utföra nyttiga uppgifter. Denna undervisningsplan förbisåg inte tänkandet och känslorna vid utveckling av karaktären, men den prioriterade den manuella träningen. Undervisningen var både individuell och kollektiv. Eleverna undervisades av både män och kvinnor och av båda två tillsammans. Den ena hälften av denna gruppundervisning var delad enligt kön, den andra hälften var gemensam. Eleverna fick individuell undervisning i handens färdigheter och vandes vid umgänge i grupper eller klasser. De tränades i att umgås med grupper av yngre, grupper av äldre, och med fullvuxna, samt i att göra grupparbete med dem som var i samma ålder. De bekantades också med sådana sammanslutningar som familjegrupper, spellag och skolklasser.
66:7.7 (751.2) Bland de senare eleverna som tränades i Mesopotamien för arbete bland sina respektive raser fanns andoniter från högländerna i västra Indien tillsammans med företrädare för de röda människorna och de blå människorna: Ännu senare intogs också ett litet antal av den gula rasen.
66:7.8 (751.3) Hap gav dessa tidiga människoraser en morallag. Denna kod var känd som ”Faderns väg” och omfattade följande sju bud:
66:7.9 (751.4) 1. Du skall inte frukta eller tjäna någon annan Gud än allas Fader.
66:7.10 (751.5) 2. Du skall inte vara olydig mot Faderns Son, världens härskare, eller visa vanvördnad för hans övermänskliga medarbetare.
66:7.11 (751.6) 3. Du skall inte tala lögn när du kallas inför folkets domare.
66:7.12 (751.7) 4. Du skall inte döda män, kvinnor eller barn.
66:7.13 (751.8) 5. Du skall inte stjäla din grannes varor eller boskap.
66:7.14 (751.9) 6. Du skall inte röra din väns hustru.
66:7.15 (751.10) 7. Du skall inte visa vanvördnad för dina föräldrar eller för stammens äldste.
66:7.16 (751.11) Sådan var Dalamatias lag under nästan tre hundra tusen år. Många av de stenar på vilka denna lag inristades ligger nu under vattnen utanför Mesopotamiens och Persiens kust. Det blev sed att var dag i veckan hålla ett av dessa bud i sinnet och använda det för hälsning och för tacksägelse vid måltiderna.
66:7.17 (751.12) Tidmätningen under denna tid byggde på månens kretslopp om tjugoåtta dagar. Förutom indelningen i dag och natt var detta den enda tideräkning som dessa forna folk kände till. Veckan om sju dagar infördes av lärarna i Dalamatia och uppkom därav att sju var en fjärdedel av tjugoåtta. Betydelsen av talet sju i superuniversumet gav dem otvivelaktigt möjlighet att lägga in en andlig påminnelse i den alldagliga tideräkningen. Det finns inget naturenligt ursprung till veckan som period.
66:7.18 (751.13) Landet runt staden var väl befolkat inom en radie av cirka etthundrasextio kilometer. Omedelbart runt staden var hundratals graduerade från Prinsens skolor sysselsatta med boskapsskötsel och utförde i övrigt de instruktioner som de hade fått av hans stab och dess talrika människomedhjälpare. Några få ägnade sig åt jordbruk och trädgårdsskötsel.
66:7.19 (751.14) Människan sändes inte ut till mödan med att odla jorden som straff för förment synd. ”I ditt anletes svett skall du äta åkrarnas frukt” var inte en straffdom uttalad på grund av människans delaktighet i dåraktigheterna vid Lucifers uppror under ledning av den förrädiske Caligastia. Att odla jorden ingår som en naturlig del i etablerandet av en framåtskridande civilisation i de evolutionära världarna, och detta åläggande var det centrala i all undervisning som meddelades av Planetprinsen och hans stab under alla de tre hundra tusen år som förflöt mellan deras ankomst till Urantia och de tragiska dagar då Caligastia förenade sitt öde med rebellen Lucifers öde. Arbetet med jorden är inte en förbannelse; snarare är det den högsta välsignelsen för alla som sålunda tillåts ägna sig åt den mest mänskliga av alla människoaktiviteter.
66:7.20 (752.1) Då upproret bröt ut hade Dalamatia en bofast befolkning om nästan sex tusen personer. Detta antal inkluderar de reguljära eleverna men omfattar inte besökare och observatörer, som alltid uppgick till mer än ett tusen. Men ni kan knappt ha någon uppfattning om de fantastiska framstegen under dessa länge sedan svunna tider; praktiskt taget alla de underbara resultat som människorna hade uppnått under dessa tider sopades bort av den förfärliga förvirring och det förödande andliga mörker som följde på villfarelsens och upproriskhetens katastrof under Caligastia.
66:8.1 (752.2) När vi blickar tillbaka över Caligastias långa karriär finner vi i hans beteende endast ett utmärkande drag som kanske hade krävt uppmärksamhet: han var ultraindividualistisk. Han var benägen att ta parti för nästan varje protestgrupp, och han sympatiserade vanligen med dem som milt uttryckte en underförstådd kritik. Vi observerar ett tidigt framträdande av denna tendens att vara otålig under auktoritet, att i någon mån ta illa upp av alla former av övervakning. Även om en aning förnärmad över de äldres råd och något rastlös under överordnad auktoritet, hade han dock alltid i prövningens stund visat sig vara lojal mot härskarna i universumet och hörsam mot Konstellationsfädernas påbud. Inget verkligt fel hittades någonsin hos honom förrän han skamligt förrådde Urantia.
66:8.2 (752.3) Det bör observeras att både Lucifer och Caligastia hade blivit tålmodigt instruerade och kärleksfullt varnade beträffande sina kritiska tendenser och den lömska utvecklingen av stoltheten över det egna jaget och den tillhörande överdrivna känslan av ens egen betydelse. Alla dessa försök att hjälpa hade dock misstolkats som obefogad kritik och som oberättigat inkräktande på deras personliga frihet. Både Caligastia och Lucifer ansåg att deras vänliga rådgivare drevs av just dessa förkastliga motiv som hade börjat dominera deras eget förvrängda tänkande och missriktade planering. De bedömde sina osjälviska rådgivare enligt sin egen växande själviskhet.
66:8.3 (752.4) Från Prins Caligastias ankomst räknat framskred den planetariska civilisationen på ett ganska normalt sätt under närmare tre hundra tusen års tid. Frånsett att Urantia var en sfär för livsmodifikation och därför utsatt för den evolutionära variationens många oregelbundenheter och ovanliga händelser, framskred världen mycket tillfredsställande i sin planetariska utveckling ända fram till Lucifers uppror och Caligastias samtidiga förräderi. All historia därefter har definitivt modifierats av denna katastrofala blunder, såväl som av Adams och Evas senare misslyckande att fullfölja sin planetariska mission.
66:8.4 (752.5) Prinsen av Urantia gick in i mörkret vid tiden för Lucifers uppror och störtade sålunda planeten in i en långvarig förvirring. Han fråntogs senare sin suveräna ställning genom en gemensam handling av konstellationshärskarna och andra universummyndigheter. Han delade den isolerade Urantias oundvikliga svårigheter ända till tiden för Adams vistelse på planeten och bidrog delvis till misslyckandet av planen att förbättra de dödligas raser genom tillskott av livsblodet från den nya violetta rasen — Adams och Evas efterkommande.
66:8.5 (753.1) Den fallne Prinsens förmåga att bringa oordning i människors angelägenheter blev enormt beskuren av Makiventa Melkisedeks inkarnation i dödlig gestalt under Abrahams dagar; och senare under Mikaels liv i köttslig gestalt fråntogs denne förrädiske Prins slutligen all sin makt på Urantia.
66:8.6 (753.2) Fastän lärorna om en personlig djävul på Urantia hade en viss grund i den förrädiske och förhärdade Caligastias närvaro på planeten, var den dock helt fingerad i sin förkunnelse att en sådan ”djävul” kunde påverka det normala människosinnet mot dess fria och naturliga val. Inte ens före Mikaels utgivning på Urantia kunde vare sig Caligastia eller Daligastia någonsin förtrycka de dödliga eller tvinga någon normal individ att göra någonting mot människans egen vilja. Människans fria vilja är suprem i moraliska angelägenheter; även Tankeriktaren i människans inre vägrar tvinga människan att tänka en enda tanke eller utföra en enda handling mot vad människans egen vilja väljer.
66:8.7 (753.3) Fråntagen all förmåga att skada sina forna undersåtar inväntar nu denne världens rebell den slutliga dom som avkunnas av Dagarnas Forna i Uversa över alla som deltog i Lucifers uppror.
66:8.8 (753.4) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 67
67:0.1 (754.1) DE PROBLEM som är förenade med människans existens på Urantia är omöjliga att förstå utan kunskap om vissa stora epoker i det förgångna, i synnerhet det planetariska upproret och dess konsekvenser. Fastän denna omvälvning inte allvarligt störde den organiska evolutionens framskridande, modifierade den betydligt den sociala evolutionens och den andliga utvecklingens gång. Denna förödande olycka hade en djupgående inverkan på planetens hela överfysiska historia.
67:1.1 (754.2) Under tre hundra tusen år hade Caligastia haft ansvaret för Urantia när Satan, Lucifers assistent, kom på ett av sina periodiska inspektionsbesök. När Satan anlände till planeten påminde hans utseende på intet sätt om era karikatyrer av hans skändliga majestät. Han var, och är fortfarande, en lysande Lanonandekson. ”Och icke att undra på, ty Satan själv är en lysande varelse av ljus.”
67:1.2 (754.3) Under förloppet av denna inspektion informerade Satan Caligastia om Lucifers föreslagna ”frihetsdeklaration”, och som vi numera vet samtyckte Prinsen till att förråda planeten efter det att upproret hade kungjorts. De lojala personligheterna i universumet hyser ett speciellt förakt för Prins Caligastia emedan han på detta sätt överlagt svek sitt förtroende. Skaparsonen uttryckte detta förakt när han sade: ”Du är lik din ledare Lucifer, och du har syndfullt beständigat hans förhärdade ondska. Han var en förfalskare från början av sin självupphöjelse, ty han förblev ej i sanningen.”
67:1.3 (754.4) Av allt administrativt arbete i ett lokaluniversum anses inget högt förtroendeuppdrag vara heligare än det som har anförtrotts en Planetprins som axlar ansvaret för de evolverande dödligas välfärd och ledning i en värld som nyligen har blivit bebodd. Av alla former av ondska bryter ingen ned personlighetens ställning mer än svikandet av förtroende och illojalitet mot ens tillitsfulla vänner. Då Caligastia begick denna överlagda synd förvred han så fullständigt sin personlighet att hans sinne sedan dess aldrig helt har kunnat återvinna sin jämvikt.
67:1.4 (754.5) Det finns många sätt att se på synden, men från universumfilosofins synpunkt är synd attityden hos en personlighet som medvetet motsätter sig den kosmiska verkligheten. Villfarelse kan ses som en missuppfattning eller förvanskning av verkligheten. Ondska är ett ofullständigt förverkligande av, eller missanpassning till, universumrealiteter. Men synd är ett avsiktligt motstånd mot gudomlig verklighet — ett medvetet val att motsätta sig andligt framåtskridande — medan förhärdelse utgör ett öppet och envist trotsande av en insedd verklighet och anger en sådan grad av personlighetsupplösning att den gränsar till kosmiskt vansinne.
67:1.5 (755.1) Villfarelse antyder avsaknad av intellektuell skärpa; ondska bristande visdom; synd en usel andlig fattigdom; men förhärdelse är tecken på försvinnande personlighetskontroll.
67:1.6 (755.2) När synden så många gånger har valts och så ofta upprepats kan den bli en vana. Vanemässiga syndare kan lätt bli förhärdade, bli helhjärtade rebeller mot universum och alla dess gudomliga realiteter. Fastän alla former av synd kan förlåtas, tvivlar vi på att den inrotade förhärdade syndaren någonsin uppriktigt skulle känna sorg över sina missgärningar eller ta emot förlåtelse för sina synder.
67:2.1 (755.3) Kort efter Satans inspektion och medan den planetariska administrationen stod inför att förverkliga stora ting på Urantia, höll Caligastia en dag, midvintertid på de nordliga kontinenterna, en långt utdragen överläggning med sin medarbetare Daligastia, varefter den senare kallade samman de tio råden på Urantia till extra möte. Denna sammankomst öppnades med tillkännagivandet att Prins Caligastia hade för avsikt att utropa sig själv till oinskränkt härskare över Urantia och krävde att alla administrativa grupper skulle upplösa sig genom att överföra alla sina funktioner och befogenheter till Daligastia, som skulle verka som förvaltare i avvaktan på omorganiseringen av det planetariska styret och den senare omfördelningen av dessa ämbeten med administrativ befogenhet.
67:2.2 (755.4) Framförandet av denna högst förvånande uppfordran följdes av en mästerlig vädjan från Van, ordförande för det högsta rådet för koordinering. Denna utmärkta administratör och dugliga rättslärare betecknade det förfarande som Caligastia hade föreslagit, som en handling gränsande till planetariskt uppror, och han vädjade till konferensdeltagarna att avstå från allt deltagande tills man kunde hänföra ärendet till Lucifer, Systemhärskaren i Satania; och han fick medhåll av hela staben. Följaktligen sändes en appell till Jerusem, och snabbt kom tillbaka de order som utnämnde Caligastia till suprem härskare på Urantia och som krävde absolut och obetingad lydnad för hans påbud. Det var som svar på detta häpnadsväckande budskap som den ädle Van höll sitt minnesvärda sju timmar långa anförande i vilket han formellt anklagade Daligastia, Caligastia och Lucifer för att visa förakt för den högsta makten i Nebadons universum. Han vädjade till de Högsta i Edentia för understöd och bekräftelse.
67:2.3 (755.5) Under tiden hade systemets strömkretsar brutits; Urantia var isolerat. Varje grupp av himmelskt liv på planeten fann sig själv plötsligt och utan varning isolerad, totalt avskuren från alla råd och all handledning utifrån.
67:2.4 (755.6) Daligastia utropade Caligastia formellt till ”Gud över Urantia och den högste över alla”. I och med denna kungörelse var det klart vad det rörde sig om, och varje grupp drog sig tillbaka till sina egna överläggningar, diskussioner som till slut kom att avgöra ödet för varje övermänsklig personlighet på planeten.
67:2.5 (755.7) Serafer, keruber och andra himmelska varelser var med om besluten i denna bittra kamp, denna långvariga och syndfulla konflikt. Många övermänskliga grupper som råkade befinna sig på Urantia vid tiden för dess isolering blev strandsatta här och måste, likt seraferna och deras medarbetare, välja mellan synd och rättfärdighet — mellan Lucifers vägar och den osedde Faderns vilja.
67:2.6 (756.1) Under mer än sju år fortgick denna kamp. Inte förrän varje personlighet som berördes hade fattat sitt slutliga avgörande ville myndigheterna i Edentia träda emellan, och först då ingrep de. Inte tidigare fick Van och hans lojala medarbetare sitt rättfärdigande och sin befrielse från den långvariga oron och outhärdliga spänningen.
67:3.1 (756.2) Meddelandet om att uppror hade brutit ut i Jerusem, huvudstaden i Satania, gavs i en informationsutsändning från Melkisedekarnas råd. Nödfalls-Melkisedekarna sändes omedelbart till Jerusem, och Gabriel erbjöd sig som frivillig att verka som representant för Skaparsonen vars auktoritet hade ifrågasatts. Med denna informationsutsändning om upproret i Satania sattes samtidigt systemet i karantän, isolerades från sina systersystem. Nu rådde ”krig i himlen”, högkvarteret i Satania, och det spred sig till varje planet i det lokala systemet.
67:3.2 (756.3) På Urantia vägrade fyrtio medlemmar av de ett hundras kroppsliga stab (inklusive Van) att ansluta sig till resningen. Många av stabens människoassistenter (modifierade och övriga) var också tappra och ädla försvarare av Mikael och hans universumstyre. Det blev en förfärlig förlust av personligheter bland seraferna och keruberna. Nästan hälften av de administratör- och övergångsserafer som hade förordnats till planeten förenade sig med sin ledare och Daligastia till stöd för Lucifers sak. Fyrtiotusenetthundranitton av mellanvarelserna av första graden gjorde gemensam sak med Caligastia, men återstoden av dessa varelser förblev trogna sitt förtroendeuppdrag.
67:3.3 (756.4) Den förrädiske Prinsen rättade till leden bland de illojala mellanvarelserna och andra grupper av rebellpersonligheter och organiserade dem att utföra hans befallningar, medan Van samlade de lojala mellanvarelserna och andra trogna grupper och inledde den stora kampen för att rädda den planetariska staben och andra strandsatta himmelska personligheter.
67:3.4 (756.5) Medan denna kamp pågick bodde lojalisterna i en dåligt skyddad koloni utan murar några kilometer österut från Dalamatia, men deras boningar vaktades dag och natt av de vakna och ständigt uppmärksamma lojala mellanvarelserna, och de hade i sin besittning det oersättliga livets träd.
67:3.5 (756.6) Då upproret hade brutit ut tog lojala keruber och serafer med hjälp av tre trogna mellanvarelser hand om livets träd, och de tillät endast stabens fyrtio lojalister och de med dem associerade modifierade dödliga att ta del av frukten och bladen från denna energiväxt. Det fanns femtiosex av dessa modifierade andonitmedarbetare till staben, emedan sexton andonitföljeslagare till den illojala staben vägrade att gå med i upproret med sina överordnade.
67:3.6 (756.7) Under alla de sju avgörande åren av Caligastias uppror ägnade sig Van helt åt arbetet att ta vård om sin lojala armé av människor, mellanvarelser och änglar. Den andliga insikt och moraliska ståndaktighet som gjorde det möjligt för Van att upprätthålla en sådan orubblig inställning av lojalitet gentemot universumets styrelse var en produkt av klart tänkande, klokt övervägande, logiskt omdöme, uppriktig motivation, osjälviskt syfte, intelligent lojalitet, erfarenhetsbaserat minne, disciplinerad karaktär och en obetingad hängivenhet i hans person att göra Paradisfaderns vilja.
67:3.7 (756.8) Denna sjuårsväntan var en tid av hjärtats begrundan och själens tuktan. Sådana kriser i ett universums ordning utvisar det väldiga inflytandet av sinnet som en faktor vid andliga val. Utbildning, träning och erfarenhet är faktorer av betydelse vid de flesta väsentliga beslut som alla evolutionära dödliga varelser fattar. Det är dock helt möjligt för den inre anden att ta direkt kontakt med de krafter i människans personlighet som bestämmer besluten och sålunda ge den helt helgade viljan hos den skapade varelsen förmåga att utföra häpnadsväckande gärningar av lojal hängivenhet för Paradisfaderns vilja och väg. Detta är just vad som hände i Amadons liv, han som var modifierad människomedarbetare till Van.
67:3.8 (757.1) Amadon är den främste människohjälten under Lucifers uppror. Denna manliga efterkommande till Andon och Fonta var en av de ett hundra som bidrog med livsplasma till Prinsens stab, och allt sedan dess hade han varit knuten till Van som dennes medarbetare och människoassistent. Amadon valde att stå vid sin mästares sida under hela den långa och prövande kampen. Det var en inspirerande syn att se detta barn av de evolutionära raserna stå oberörd av Daligastias sofisterier, samtidigt som han och hans lojala medarbetare under hela den sjuåriga kampen med obeveklig sinnesstyrka stod emot den lysande Caligastias alla bedrägliga läror.
67:3.9 (757.2) Caligastia, med ett maximum av intelligens och en omfattande erfarenhet av universumets angelägenheter, gick vilse — valde synden. Amadon, med ett minimum av intelligens och helt utan erfarenhet från universumet, förblev orubblig i universumets tjänst och i lojalitet mot sin medarbetare. Van använde både sinne och ande i en storartad och effektiv kombination av intellektuell beslutsamhet och andlig insikt och uppnådde därmed en erfarenhetsmässig nivå av personlighetsförverkligande av högsta uppnåeliga klass. När sinnet och anden är helt förenade har de förmågan att skapa övermänskliga värden, rentav morontiarealiteter.
67:3.10 (757.3) Berättelsen om de upprörande händelserna under dessa tragiska dagar tycks aldrig ta slut. Men till slut hade den sista personligheten gjort sitt slutliga beslut, och då, men först då, anlände en av de Högste från Edentia tillsammans med nödfalls-Melkisedekarna för att överta makten på Urantia. Panoramaregistren över Caligastias välde förstördes i Jerusem, och prövotiden för planetarisk återhämtning förklarades inledd.
67:4.1 (757.4) När det slutliga uppropet hölls befanns de kroppsliga medlemmarna av Prinsens stab ha valt sida enligt följande: Van och hela hans koordineringsdomstol hade förblivit lojala. Ang och tre medlemmar av födorådet hade klarat sig. Nämnden för boskapsskötsel hade i sin helhet dragits med i upproret, såsom även alla rådgivare för underkuvandet av vilddjuren. Fad och fem medlemmar av undervisningskåren räddades. Nod och hela kommissionen för tillverkning och handel förenade sig med Caligastia. Hap och hela kollegiet för uppenbarad religion förblev lojala tillsammans med Van och hans ädla grupp. Lut och hela hälsovårdsnämnden förlorades. Rådet för konst och vetenskap förblev i sin helhet lojalt, men Tut och kommissionen för stamstyret gick alla vilse. Av de ett hundra räddades sålunda fyrtio, som senare överfördes till Jerusem där de återupptog sin färd mot Paradiset.
67:4.2 (757.5) De sextio medlemmar av den planetariska staben som gick med i upproret valde Nod till sin ledare. De arbetade helhjärtat för rebellprinsen men upptäckte snart att de hade fråntagits uppehället från systemets livsströmmar. De vaknade upp till det faktum att de hade blivit degraderade till ställningen som dödliga varelser. De var förvisso övermänskliga, men samtidigt materiella och dödliga. I en strävan att öka deras antal gav Daligastia omedelbart order om att de skulle ty sig till sexuell reproduktion, ty han visste mycket väl att de ursprungliga sextio och deras modifierade andonitmedarbetare var dömda att förr eller senare dö bort. Efter Dalamatias fall flyttade den illojala staben mot norr och öster. Deras efterkommande var länge kända som noditerna och platsen där de bodde som ”Nods land”.
67:4.3 (758.1) Närvaron av dessa märkvärdiga supermän och superkvinnor, strandade här som följd av upproret och inom kort parande sig med jordens söner och döttrar, gav med lätthet upphov till dessa sägner om gudarna som kom ned till jorden för att para sig med de dödliga. Så uppstod de tusen och en legender, mytiska till sin natur men baserade på fakta från tiderna efter upproret, som senare blev del av folksägnerna och traditionerna hos de olika folk vilkas förfäder hade stått i kontakt med noditerna och deras efterkommande.
67:4.4 (758.2) Stabsrebellerna som hade fråntagits det andliga uppehället dog till slut en naturlig död. Mycket av den senare avgudadyrkan hos människoraserna kom sig av önskan att föreviga minnet av dessa högt ärade varelser från Caligastias dagar.
67:4.5 (758.3) När de ett hundras stab kom till Urantia avskiljdes dess medlemmar temporärt från sina Tankeriktare. Omedelbart efter de konkursförvaltande Melkisedekarnas ankomst återbördades de lojala personligheterna (utom Van) till Jerusem och återförenades med sina väntande Riktare. Vi känner inte till de sextio stabsrebellernas öde; deras Riktare dröjer fortfarande kvar i Jerusem. Saker och ting förblir utan tvivel som de nu är tills domen slutligen faller beträffande hela Lucifers uppror och alla deltagares öde avgörs.
67:4.6 (758.4) Det var mycket svårt för sådana varelser som änglar och mellanvarelser att föreställa sig att lysande och betrodda härskare som Caligastia och Daligastia kunde gå vilse — kunde begå svekfull synd. De varelser som förföll till synd — de gjorde inte uppror avsiktligt eller överlagt — förleddes av sina överordnade, bedrogs av sina betrodda ledare. Likaså var det lätt att vinna stöd av de evolutionära dödliga med deras primitiva sinne.
67:4.7 (758.5) Den överväldigande majoriteten av alla mänskliga och övermänskliga varelser som var offer för Lucifers uppror i Jerusem och på de olika förledda planeterna har för länge sedan av hjärtat ångrat sin dårskap; och vi tror förvisso att alla sådana uppriktigt ångerfulla på något sätt kommer att rehabiliteras och återinsättas i någon fas av universumtjänst när Dagarnas Forna slutligen avslutar domstolsbehandlingen av upproret i Satania, vilken de så nyligen har påbörjat.
67:5.1 (758.6) Stor förvirring rådde i Dalamatia och däromkring i nästan femtio år efter upprorets utbrott. Man försökte fullständigt och radikalt omorganisera hela världen; revolution ersatte evolution som förfaringssätt för främjandet av kulturen och förbättrandet av raserna. Bland de högrestående och till en del utbildade människorna som vistades i och nära Dalamatia inträffade en plötslig uppgång i den kulturella nivån, men när man försökte tillämpa dessa nya och radikala metoder på de mera avlägsna folken var den omedelbara följden en obeskrivlig förvirring och ett rasligt pandemonium. Frihet uppfattades snabbt som tygellöshet av dessa tiders halvt utvecklade primitiva människor.
67:5.2 (758.7) Mycket snart efter upproret var hela den upproriska staben engagerad i ett energiskt försvar av staden mot horder av halvvildar som belägrade dess murar som följd av de frihetsläror som de alltför tidigt hade undervisats i. Många år innan det vackra högkvarteret sjönk ned under vågorna i söder hade de förledda och fellärda stammarna från Dalamatias uppland redan vällt ned i ett halvvilt anfall över den förnäma staden och kört upprorsstaben och dess medarbetare norrut.
67:5.3 (759.1) Caligastias plan för ett omedelbart omformande av människosamhället enligt hans idéer om individuell frihet och grupprivilegier visade sig innebära ett snabbt och mer eller mindre fullständigt misslyckande. Samhället sjönk snabbt tillbaka till sin tidigare biologiska nivå, och kampen för att komma framåt började på nytt, inte långt framför den punkt där den tog vid i början av Caligastias regim, emedan denna omvälvning hade lämnat världen värre förvirrad.
67:5.4 (759.2) Etthundrasextiotvå år efter upproret sköljde en flodvåg upp över Dalamatia, och det planetariska högkvarteret sjönk i havets vågor. Och detta land steg inte upp igen förrän så gott som varje spår av den nobla kulturen under dessa lysande tider hade utplånats.
67:5.5 (759.3) När världens första huvudstad uppslukades av havet bodde där endast de lägsta typerna av sangikraserna på Urantia, avfällingar som redan hade omvandlat Faderns tempel till ett rum helgat åt Nog, ljusets och eldens avgud.
67:6.1 (759.4) Vans anhängare drog sig tidigt tillbaka till högländerna väster om Indien, där de var fria från attackerna från de förvirrade rasgrupperna i lågländerna. Och från denna reträttplats gjorde de upp planer för rehabilitering av världen, så som deras tidiga föregångare, badoniterna, en gång helt omedvetet hade arbetat för människosläktets bästa kort före sangikstammarnas uppkomst.
67:6.2 (759.5) Innan de konkursförvaltande Melkisedekarna anlände överförde Van skötseln av människornas angelägenheter till tio kommissioner om fyra medlemmar var, grupper motsvarande dem som fanns under Prinsens regim. De äldre bofasta Livsbärarna övertog temporärt ledningen för detta fyrtio medlemmars råd som verkade under alla de sju åren av väntan. Liknande grupper av amadoniter övertog dessa skyldigheter när de trettionio lojala stabsmedlemmarna återvände till Jerusem.
67:6.3 (759.6) Dessa amadoniter härstammade från den grupp av 144 lojala andoniter till vilken Amadon hörde och som har blivit kända enligt hans namn. Denna grupp omfattade trettionio män och etthundrafem kvinnor. Femtiosex av detta antal hade odödlighetsstatus, och alla (utom Amadon) omvandlades tillsammans med stabens lojala medlemmar. Återstoden av denna ädla grupp fortsatte under ledning av Van och Amadon sitt liv på jorden tills deras dagar som dödliga tog slut. De var den biologiska surdeg som förökade sig och fortsatte att förse världen med ledare under alla de långa mörka tidsåldrarna efter upproret.
67:6.4 (759.7) Van lämnades kvar på Urantia ända till Adams tid, och han förblev titulärt överhuvud för alla övermänskliga personligheter som verkade på planeten. Han och Amadon uppehöll livet under mer än hundra femtio tusen år genom förfarandet med livets träd i förening med Melkisedekarnas speciella livsomvårdnad.
67:6.5 (759.8) Urantias angelägenheter administrerades under en lång tid av ett råd av planetariska konkursförvaltare, tolv Melkisedekar, som hade utnämnts med mandat från den äldste konstellationshärskaren, den Högste Fadern i Norlatiadek. För att bistå de konkursförvaltande Melkisedekarna fanns ett rådgivande organ som bestod av: en av de lojala medhjälparna till den fallne Prinsen, de två bofasta Livsbärarna, en Treenigad Son i lärlingskapsträning, en frivillig Undervisande Son, en Lysande Aftonstjärna från Avalon (periodvis), ledarna för seraferna och keruberna, rådgivare från två grannplaneter, verkställande ledaren för det underordnade änglalivet och Van, överbefälhavare för mellanvarelserna. Och på detta sätt styrdes och administrerades Urantia ända tills Adam anlände. Det är inte förvånande att den modige och lojale Van förordnades till en plats i de planetariska konkursförvaltarnas råd som under så lång tid administrerade ärendena på Urantia.
67:6.6 (760.1) De tolv konkursförvaltande Melkisedekarna på Urantia utförde ett hjältemodigt arbete. De bevarade det som fanns kvar av civilisationen, och deras planetariska verksamhetsprogram verkställdes troget av Van. Inom ett tusen år efter upproret hade han över trehundrafemtio avancerade grupper utspridda i världen. Dessa civilisationens utposter bestod till stor del av efterkommande till de lojala andoniterna i någon mån uppblandade med sangikraserna, i synnerhet de blå människorna, och med noditerna.
67:6.7 (760.2) Trots den förfärliga tillbakagång som upproret förorsakade fanns det många biologiskt lovande arvslinjer på jorden. Under övervakning av de konkursförvaltande Melkisedekarna fortsatte Van och Amadon arbetet med att främja den naturliga evolutionen av människosläktet, och de förde människans fysiska evolution framåt ända tills den nådde den höjdpunkt som berättigade till att sända en Materiell Son och Dotter till Urantia.
67:6.8 (760.3) Van och Amadon stannade på jorden till kort efter Adams och Evas ankomst. Några år därefter omvandlades och överfördes de till Jerusem, där Van återförenades med sin väntande Riktare. Van verkar nu till förmån för Urantia medan han inväntar order om att fortsätta på den långa, långa vägen till fulländningen i Paradiset och den ouppenbarade bestämmelsen för de Dödligas Finalitkår som håller på att samlas.
67:6.9 (760.4) Det bör noteras att när Van vädjade till de Högste i Edentia, efter det att Lucifer hade stött Caligastia på Urantia, sände Konstellationsfäderna ett omedelbart avgörande som stödde Van på varje punkt i hans anklagelse. Detta domslut nådde honom inte emedan de planetariska strömkretsarna för kommunikation bröts medan det var på väg. Först nyligen upptäcktes själva detta utslag i ett energiöverförande relä, där det hade suttit allt sedan Urantia isolerades. Utan denna upptäckt, som gjordes som resultat av undersökningar utförda av mellanvarelserna på Urantia, hade offentliggörandet av detta beslut fått invänta Urantias återförande till konstellationens strömkretsar. Denna uppenbara olyckshändelse i den interplanetariska kommunikationen var möjlig därför att energiöverförare kan ta emot information och sända den vidare, men de kan inte ta initiativet till kommunikation.
67:6.10 (760.5) I teknisk bemärkelse fastställdes Vans ställning i Satanias domstolsregister faktiskt och slutligt först då detta utslag från Fäderna i Edentia registrerades i Jerusem.
67:7.1 (760.6) De personliga (centripetala) följderna av den skapades överlagda och ihållande avvisande av ljuset är både oundvikliga och individuella, och de berör endast Gudomen och denna personliga varelse. En sådan själsdödande gröda av förhärdad ondska är den inre skörden hos den förhärdade viljevarelsen.
67:7.2 (761.1) Inte så med de yttre påföljderna av synden. De opersonliga (centrifugala) följderna av den synd som har omfattats är både oundvikliga och kollektiva, och de berör varje skapad varelse som fungerar inom verkningsområdet för en sådan händelse.
67:7.3 (761.2) När femtio tusen år hade förflutit från sammanbrottet av den planetariska administrationen var jordens angelägenheter i sådan oordning och så försummade att människosläktet hade vunnit mycket litet utöver den allmänna evolutionära status som existerade vid tiden för Caligastias ankomst tre hundra femtio tusen år tidigare. I vissa avseenden hade framsteg gjorts, men på andra områden hade mycken terräng förlorats.
67:7.4 (761.3) Synden är aldrig rent lokal till sin effekt. Universernas administrativa sektorer är som organismer; den belägenhet som en enskild person befinner sig i måste i viss utsträckning delas av alla. Synden, som är en personsattityd till verkligheten, kommer nödvändigtvis att ge sin inneboende negativistiska skörd på alla besläktade nivåer av universumvärden. De fulla konsekvenserna av oriktigt tänkande, ondskefullt handlande eller syndfullt planerande erfars endast på den nivå där detta faktiskt sker. Överträdandet av universums lag kan vara ödesdigert på det fysiska området utan att allvarligt dra med sig sinnet eller skada den andliga erfarenheten. Synden är åtföljd av ödesdigra konsekvenser för personlighetens överlevnad endast när den är ett uttryck för attityden hos hela varelsen, när den står för sinnets val och själens vilja.
67:7.5 (761.4) Ondska och synd har sina konsekvenser på materiella och samhälleliga områden och kan ibland även fördröja det andliga framåtskridandet på vissa nivåer av universumverklighet, men aldrig berövar synden hos en varelse en annan varelse möjligheten att förverkliga den gudomliga rätten till personlighetens överlevnad. Evig överlevnad kan äventyras endast av sinnets beslut och själens val hos individen själv.
67:7.6 (761.5) Synden på Urantia fördröjde endast obetydligt den biologiska evolutionen, men den hade den inverkan att den berövade de dödligas raser den fulla nyttan av Adams arvsmassa. Synden fördröjer enormt den intellektuella utvecklingen, den moraliska tillväxten, det samhälleliga framåtskridandet och en massomfattande andlig förhöjning. Den hindrar dock inte den högsta andliga uppnåelsen hos den individ som väljer att lära känna Gud och att uppriktigt göra hans gudomliga vilja.
67:7.7 (761.6) Caligastia gjorde uppror, Adam och Eva var försumliga, men ingen dödlig som har fötts på Urantia sedan dess har blivit lidande i sin personliga andliga erfarenhet som följd av dessa missgrepp. Varje dödlig som har fötts på Urantia sedan Caligastias uppror har på något sätt blivit tidsbestraffad, men den framtida välfärden för sådana själar har aldrig på minsta sätt evighetsriskerats. Ingen person utsätts någonsin för livsviktigt andligt berövande som följd av en annans synd. Synden är helt personlig när det gäller moralisk skuld eller andliga konsekvenser, trots dess vittomfattande återverkningar på administrativa, intellektuella och samhälleliga områden.
67:7.8 (761.7) Fastän vi inte kan utgrunda den visdom som tillåter sådana katastrofer, kan vi alltid urskilja den fördelaktiga inverkan av dessa lokala störningar när de reflekteras ut till universumet i dess helhet.
67:8.1 (761.8) Många modiga varelser i Satanias olika världar gjorde motstånd mot Lucifers uppror, men uppteckningarna i Salvington framställer Amadon som hela systemets mest framträdande karaktär i hans storartade avvisande av upprorsflödet och hans orubbliga tillgivenhet för Van — de stod tillsammans oberörda i sin lojalitet inför överhögheten hos den osynlige Fadern och hans Son Mikael.
67:8.2 (762.1) Vid tiden för dessa ödesdigra händelser var jag stationerad i Edentia, och jag är fortfarande medveten om den fröjd jag kände när jag granskade Salvingtons informationsutsändningar som från dag till dag berättade om den otroliga ståndaktigheten, överjordiska tillgivenheten och utomordentliga lojaliteten hos denna tidigare halvvilde som härstammade från den andoniska rasens experimentella och ursprungliga släkte.
67:8.3 (762.2) Från Edentia upp till Salvington och rentav ända till Uversa var den första frågan som alla underordnade himmelska varelser ställde beträffande upproret i Satania under dessa sju långa år ständigt och jämnt: ”Hur står det till med Amadon på Urantia, står han ännu oberörd?”
67:8.4 (762.3) Om Lucifers uppror har handikappat det lokala systemet och dess fallna världar, om förlusten av denne Son och hans förledda medarbetare temporärt har hindrat framåtskridandet i konstellationen Norlatiadek, väg då effekten av den vittomfattande presentationen av det inspirerade uppträdandet hos detta enda naturbarn och hans beslutsamma grupp om 143 kamrater, som trofast tog ställning för de högre uppfattningarna om universumskötsel och -administration trots det väldiga och fientliga tryck som utövades av deras illojala överordnade. Låt mig försäkra er, att detta redan har åstadkommit mera gott i universumet Nebadon och superuniversumet Orvonton än vad den totala summan av den ondska och sorg, som Lucifers uppror förorsakade, någonsin kan uppväga.
67:8.5 (762.4) Allt detta belyser på ett överdådigt rörande och superbt storartat sätt visdomen i Faderns universella plan att mobilisera de Dödligas Finalitkår i Paradiset och att rekrytera denna väldiga grupp av framtidens hemlighetsfulla tjänare i stor utsträckning från den vanliga massan av uppstigande, framåtskridande dödliga — just sådana dödliga som den oövervinnelige Amadon.
67:8.6 (762.5) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 68
68:0.1 (763.1) DETTA är början till berättelsen om människosläktets långa, långa framåtriktade kamp från en ställning som var föga bättre än djurens tillvaro, genom de mellanliggande tidsåldrarna ända fram till senare tider då en verklig, fastän ofullständig, civilisation hade utvecklats bland människosläktets högrestående raser.
68:0.2 (763.2) Civilisationen är människosläktets eget verk; den är inte biologiskt inbyggd; därför måste alla barn fostras i en kulturmiljö, och varje efterföljande ungdomsgeneration måste ånyo få sin utbildning. Civilisationens högre kvaliteter — vetenskapliga, filosofiska och religiösa — överförs inte från en generation till en annan som ett direkt arv. Dessa kulturella resultat bibehålls endast genom att det samhälleliga arvet bevaras på ett upplyst sätt.
68:0.3 (763.3) Samhällsutveckling baserad på samarbete infördes av lärarna i Dalamatia, och under tre hundra tusen år fostrades människan med tanke på gruppaktiviteter. Den blå människan drog den allra största nyttan av dessa tidiga samhällsläror, den röda människan i någon mån, och den svarta människan minst av alla. Under senare tider har den gula rasen och den vita rasen uppvisat den mest avancerade samhällsutvecklingen på Urantia.
68:1.1 (763.4) När människorna kommer i nära kontakt med varandra lär de sig ofta att tycka om varandra, men den primitiva människan överflödade inte av naturen av de broderliga känslornas ande eller av önskan om social kontakt med sina medmänniskor. Snarare lärde sig de tidiga släktena av bitter erfarenhet att ”enighet ger styrka”; och det är denna avsaknad av naturlig broderlig tillgivenhet som nu står i vägen för ett omedelbart förverkligande av människans broderskap på Urantia.
68:1.2 (763.5) Samgång blev tidigt priset för att fortleva. En ensam människa var hjälplös om hon inte bar ett stamtecken som intygade att hon hörde till en grupp som säkert skulle hämnas varje angrepp på henne. Ännu under Kains dagar var det ödesdigert att bege sig ut i världen ensam utan något tecken på grupptillhörighet. Civilisationen har blivit människans försäkring mot en våldsam död, och premierna betalas i form av underkastelse till de krav som samhällets talrika lagar ställer.
68:1.3 (763.6) Det primitiva samhället byggde sålunda på en ömsesidighet orsakad av nödvändigheten och av en ökad säkerhet som följd av samgång. Människans samhälle har under tidsåldrarnas perioder utvecklats som resultat av denna rädsla för isolering och med hjälp av en motvillig samverkan.
68:1.4 (763.7) De primitiva människorna lärde sig tidigt att grupper är betydligt större och starkare än blotta summan av deras enskilda enheter. Ett hundra förenade män som arbetar i samklang kan flytta en väldig sten; ett tjugotal vältränade ordningsvakter kan hålla tillbaka en ilsken folkhop. Och sålunda föddes samhället inte endast som en samgång mellan ett större antal individer utan snarare som resultat av organiseringen av intelligenta samverkare. Samverkan är emellertid inte någonting som faller sig naturligt för människan; hon lär sig att samarbeta först av fruktan och senare av upptäckten att samverkan är bästa sättet att möta svårigheterna i tiden och att gardera sig mot de förmenta farorna i evigheten.
68:1.5 (764.1) De folk som sålunda tidigt organiserade sig till ett primitivt samhälle blev framgångsrikare både i att övervinna naturen och i att försvara sig mot andra folk; de hade större möjligheter till fortlevnad; därför har civilisationen stadigt gått framåt på Urantia, trots sina många bakslag. Det är endast därför att överlevnadsvärdet stiger vid samgång som människans många dumheter hittills inte har lyckats stoppa eller förstöra människans civilisation.
68:1.6 (764.2) Det faktum att kultursamhället av idag är ett ganska sentida fenomen framgår klart av att sådana samhällsförhållanden som är utmärkande för infödingarna i Australien och bushmännen och pygméerna i Afrika har fortgått till nutiden. Bland dessa efterblivna folk kan man observera någonting av den tidiga gruppfientlighet, personliga misstänksamhet och andra högst asociala drag som var så karakteristiska för alla primitiva raser. Dessa miserabla rester av forna tiders icke-sociala folk utgör ett vältaligt vittnesbörd för det faktum att människans naturliga individualistiska tendens inte med framgång kan tävla med det sociala framåtskridandets effektivare och starkare organisationer och sammanslutningsformer. Dessa efterblivna och misstänksamma asociala raser, som talar olika dialekter för var femtionde eller hundrade kilometer, belyser vilken slags värld ni nu kunde leva i om det inte vore för kombinationen av undervisningen som förmedlades av Planetprinsens kroppsliga stab och det arbete som Adams grupp av rasförbättrare senare utförde.
68:1.7 (764.3) Den moderna frasen ”tillbaka till naturen” är en villfarelse baserad på okunskap, en tro på att den uppdiktade ”gyllene tidsåldern” verkligen en gång har funnits. Den enda grunden för legenden om den gyllene tidsåldern är det historiska faktum att Dalamatia och Eden har funnits. Men dessa förbättrade samhällen var långt från ett förverkligande av utopiska drömmar.
68:2.1 (764.4) Det civiliserade samhället är ett resultat av människans tidiga strävan att övervinna sin motvilja mot isolering. Men detta anger inte nödvändigtvis ömsesidig tillgivenhet, och det nuvarande oroliga tillståndet bland vissa primitiva grupper illustrerar väl vad de första tidernas stammar fick genomgå. Fastän individerna i en civilisation kan råka i kollision med varandra och kan kämpa mot varandra, och fastän själva civilisationen kan förefalla att vara ett motsägelsefullt sammelsurium av strävan och kamp, bevisar den dock förekomsten av allvarlig strävan, inte stillaståendets dödliga enformighet.
68:2.2 (764.5) Även om intelligensnivån har betytt ansenligt för det kulturella framskridandets hastighet, är samhället främst avsett att minska riskelementet i individens sätt att leva, och samhället har gått framåt just så snabbt som det har lyckats minska smärtan och öka välbefinnandet i livet. Sålunda rör sig hela samhällskroppen långsamt mot sin ödesbestämmelse — förintelse eller överlevnad — beroende på om målet är självbevarelse eller egen njutning. Självbevarelsen ger upphov till samhället, medan överdriven självtillfredsställelse förstör civilisationen.
68:2.3 (764.6) Samhället intresserar sig för människans fortbestånd, uppehälle och tillfredsställelse, men människans självförverkligande är värdigt att bli det omedelbara målet för många kulturella grupper.
68:2.4 (765.1) Hjordinstinkten hos naturmänniskan är knappast tillräcklig för att förklara utvecklingen av en sådan samhällsorganisation som nu existerar på Urantia. Fastän denna medfödda benägenhet att leva i flock ligger undertill i människosamhället är mycket av människans sällskaplighet en förvärvad egenskap. Två betydelsefulla faktorer, som bidrog till att människorna tidigt associerade sig med varandra, var behovet av föda och sexkärlek; människan delar dessa instinktiva drifter med djurvärlden. Två andra emotioner som drog människorna samman och höll dem samman var fåfänga och fruktan, i synnerhet fruktan för andar.
68:2.5 (765.2) Historien är endast berättelsen om människans kamp för födan från den ena tidsåldern till den andra. Den primitiva människan tänkte endast när hon var hungrig; sparandet av föda var hennes första form av självförsakelse, självdisciplin. Då samhället växte upphörde behovet av föda att vara den enda sporren till ömsesidig samgång. Talrika andra former av hunger, medvetenheten om olika behov, ledde alla till att människosläktet slöt sig närmare samman. Men idag är samhället övertungt av överflödet av förmenta mänskliga behov. Nittonhundratalets västerländska civilisation stönar trött under den oerhörda övervikten av lyx och det omåttliga mångfaldigandet av människans önskningar och begär. Det moderna samhället genomlider påfrestningen från en av dess farligaste faser, som kännetecknas av vittomfattande inbördes förbindelser och mycket komplicerat ömsesidigt beroende.
68:2.6 (765.3) Hungern, fåfängan och rädslan för andar orsakade ett ständigt socialt tryck, men den sexuella tillfredsställelsen var tillfällig och oregelbunden. Sexualdriften ensam tvingade inte de primitiva männen och kvinnorna att axla de tunga bördorna med att upprätthålla ett hem. De första tidernas hem byggde på den sexuella rastlösheten hos mannen då han inte tillräckligt ofta hade möjlighet att tillfredsställa sig, och på den tillgivna moderskärleken hos kvinnan, vilken hon i viss mån delar med honorna bland alla högrestående djur. Närvaron av en hjälplös baby bestämde tidigt uppdelningen i manliga och kvinnliga göromål; kvinnan måste upprätthålla en fast boplats där hon kunde odla jorden. Från tidigaste tider har den plats där kvinnan fanns alltid ansetts vara hem.
68:2.7 (765.4) Kvinnan blev sålunda tidigt oundgänglig för den samhällsordning som utvecklade sig, inte så mycket på grund av den flyktiga sexuella passionen utan som en följd av behovet av föda; hon var en väsentlig partner för det egna uppehället. Hon var en anskaffare av föda, en bärare av bördor, och en följeslagare som stod ut med mycket dålig behandling utan våldsam förtrytelse, och förutom att hon hade alla dessa önskvärda drag var hon ett ständigt närvarande medel för sexuell tillfredsställelse.
68:2.8 (765.5) Nästan allting av bestående värde i civilisationen har sina rötter i familjen. Familjen var den första framgångsrika fredliga gruppen, då mannen och kvinnan lärde sig att komma till rätta med sina motsättningar, samtidigt som de lärde sina barn fredliga värv.
68:2.9 (765.6) Äktenskapets funktion i evolutionen är att säkerställa rasens fortlevnad, inte endast förverkligandet av personlig lycka; människans uppehälle och fortbestånd är hemmets verkliga syften. Den egna tillfredsställelsen är tillfällig och inte nödvändig utom som ett incitament som säkrar den sexuella förbindelsen. Naturen kräver fortlevnad, men civilisationens frukter ökar fortgående äktenskapets fröjder och den tillfredsställelse som familjelivet ger.
68:2.10 (765.7) Om fåfängan utvidgas till att omfatta stolthet, ärelystnad och värdighet kan vi urskilja inte endast hur dessa egenskaper bidrar till uppkomsten av människors sammanslutningar utan också hur de håller människor samman, emedan sådana emotioner är meningslösa utan en publik att paradera inför. Snart fick fåfängan sällskap av andra emotioner och impulser som behövde en samhällsarena för sitt framträdande och sin uppfyllelse. Denna grupp av emotioner gav upphov till den första början av all konst, all ceremoniel och alla former av livfulla lekar och tävlingar.
68:2.11 (766.1) Fåfängan bidrog i hög grad till samhällets uppkomst; men vid tiden för dessa uppenbarelser hotar en uppblåst generations villsamma strävanden att försumpa och dränka hela den komplicerade strukturen hos en långt specialiserad civilisation. Njutningslystnaden har redan för länge sedan trätt i stället för behovet av föda; de berättigade samhällsmål, som främjats av människans behov att skaffa sig sitt uppehälle, håller snabbt på att omvandla sig till låga och hotande former av njutningar. Självbevarelsen bygger upp samhället; otyglad njutningslystnad bryter ofelbart ned civilisationen.
68:3.1 (766.2) Primitiva behov ledde till det ursprungliga samhällets uppkomst, men fruktan för spöken höll det samman och gav dess tillvaro en utommänsklig aspekt. Vanlig rädsla hade ett fysiologiskt ursprung: rädsla för fysisk smärta, otillfredsställd hunger eller någon jordisk olycka; men fruktan för spöken var ett nytt och sublimare slag av fasa.
68:3.2 (766.3) Den största enskilda faktorn i evolutionen av människans samhälle var troligen spökdrömmarna. Fastän de flesta drömmar storligen förvirrade det primitiva sinnet terroriserade spökdrömmarna faktiskt de första tidernas människor, och drev dessa vidskepliga drömmare i varandras famn i en villig och allvarlig förening för ömsesidigt skydd mot de vaga, osedda och inbillade farorna från andevärlden. Spökdrömmarna var en av de tidigast framträdande skillnaderna mellan djurens och människans typ av sinne. Djur skapar sig inte föreställningar om överlevnad efter döden.
68:3.3 (766.4) Med undantag för denna spökfaktor var hela samhället byggt på grundläggande behov och elementära biologiska drifter. Men fruktan för spöken införde en ny faktor i civilisationen, en fruktan som sträcker sig ut och bort från individens elementära behov och som stiger högt ovanför till och med kampen för att hålla ihop gruppen. Fasan för de dödas hädangångna andar förde fram en ny och förvånande form av rädsla, en förfärande och mäktig skräck, som bidrog till att piska samman den lösa samhällsordningen under de tidigaste tidsåldrarna till de mera grundligt disciplinerade och bättre kontrollerade primitiva grupperna i forna tider. Denna oförnuftiga vidskepelse, som till en del fortfarande existerar, förberedde människans sinne, genom vidskeplig rädsla för det overkliga och det övernaturliga, för den senare upptäckten av ”Herrens fruktan som är vishetens begynnelse”. De grundlösa rädslorna som hör till evolutionen är avsedda att ersättas av den av uppenbarelsen inspirerade vördnaden för Gudomen. De tidiga tidernas kult som byggde på fruktan för spöken blev ett starkt socialt band, och allt sedan denna länge sedan svunna tid har människosläktet mer eller mindre strävat efter det att uppnå andlighet.
68:3.4 (766.5) Hunger och kärlek förde människorna samman, fåfänga och fruktan för spöken höll dem samman. Men ensamma förmår inte dessa emotioner, utan inflytandet från fredsbefrämjande uppenbarelser, uthärda påfrestningen förorsakad av de misstankar och irritationsmoment som uppkommer i samband med människors inbördes förhållanden. Utan övermänskliga källors hjälp brister samhällets hållhakar när en viss gräns nås, och dessa samma krafter som bygger upp samhället — hunger, kärlek, fåfänga och fruktan — samverkar för att störta människosläktet i krig och blodsutgjutelse.
68:3.5 (766.6) Människosläktets strävan efter fred är inte en naturlig egenskap; den härstammar från den uppenbarade religionens lärdomar, från de progressiva rasernas samlade erfarenhet, men alldeles särskilt från det som Jesus, Fredsfursten, lärde.
68:4.1 (767.1) Alla moderna samhällsinstitutioner är ett resultat av sedernas utveckling hos era vilda förfäder; dagens konventioner är de modifierade och utvidgade sederna från igår. Vad vanan är för individen, det är seden för gruppen; och gruppseder utvecklas till folkseder eller stamtraditioner — de breda folklagrens konventioner. Från dessa forna tiders groddar har alla institutioner i det nutida människosamhället fått sin ringa början.
68:4.2 (767.2) Man måste hålla i minnet att sedvänjorna uppkom som resultat av en strävan att anpassa grupplivet till masstillvarons förhållanden; sedvänjorna var människans första samhällsinstitution. Alla dessa reaktioner hos folkstammarna uppkom av strävan att undvika smärta och förödmjukelse samtidigt som man försökte komma i åtnjutande av nöje och makt. Folksedernas ursprung är, likt språkens ursprung, alltid omedvetet och oavsiktligt och därför alltid höljt i ett mysterium.
68:4.3 (767.3) Fruktan för spöken fick den primitiva människan att visualisera det övernaturliga och lade sålunda stadigt grunden till etikens och religionens starka inflytelser, som i sin tur bevarade samhällets sedvänjor och vanor oförändrade från generation till generation. Det som i ett tidigt skede främst etablerade och kristalliserade sedvänjorna var tron att de döda misstroget bevakade de sätt enligt vilka de hade levt och dött; därför skulle de utmäta hemska straff för de levande dödliga som vågade visa vårdslöst förakt för de levnadsregler som de hade hållit i ära under sitt köttsliga liv. Allt detta illustreras bäst av den vördnad som den gula rasen ännu idag visar sina förfäder. Den primitiva religion som senare utvecklades förstärkte i och med stabiliserandet av sedvänjorna storligen fruktan för spöken, men den avancerande civilisationen har allt mera befriat människosläktet från fruktans bojor och vidskepelsens slaveri.
68:4.4 (767.4) Före den befriande och liberaliserande undervisning som lärarna i Dalamatia gav var den forntida människan ett hjälplöst offer för sedvänjornas ritualer; den primitiva vilden var omgiven av ett ändlöst ceremoniel. Allt vad han gjorde från det han vaknade på morgonen tills han somnade in för natten i sin grotta måste göras just på ett visst sätt — i enlighet med stammens invanda seder. Han var slav under kutymens tyranni; hans liv innehöll ingenting obundet, spontant eller ursprungligt. Det förekom inget naturligt framåtskridande mot en högre mental, moralisk eller samhällelig existens.
68:4.5 (767.5) De första tidernas människa hölls i ett stadigt grepp av vanan; vilden var en sannskyldig slav under det som var brukligt; men från tid till annan uppkom dock sådana som avvek från den vanliga typen och som vågade införa nya sätt att tänka och bättre metoder att leva. Det oaktat utgör trögheten hos den primitiva människan den biologiska säkerhetsbroms som hindrar henne från att störta sig alltför plötsligt in i den ruinerande missanpassning som följer av en alltför snabbt avancerande civilisation.
68:4.6 (767.6) Dessa vanor är då inte enbart av ondo; deras utveckling borde fortgå. Det är närapå ödesdigert för civilisationens fortbestånd att med en radikal omvälvning börja ändra på dem i stor skala. Vanan har varit den kontinuitetens tråd som har hållit civilisationen samman. Vägen genom människans historia är beströdd med resterna av övergivna vanor och föråldrade samhällsbruk; men ingen sådan civilisation har bestått som övergivit sina sedvänjor utan att lägga sig till med bättre och lämpligare vanor.
68:4.7 (767.7) Ett samhälles fortbestånd beror huvudsakligen på den progressiva utvecklingen av dess sedvänjor. Vanornas utvecklingsprocess växer till sig av önskan att experimentera; nya idéer förs fram — det uppkommer tävlan. En framåtskridande civilisation tar till sig de progressiva idéerna och består; tiden och omständigheterna utväljer slutligen den bättre anpassade gruppen till fortlevnad. Detta betyder dock inte att varje enskild förändring i sammansättningen av människans samhälle har varit till det bättre. Nej! Verkligen inte, ty det har förekommit många, många tillbakagångar i den långa framåtriktade kamp som civilisationen på Urantia har utkämpat.
68:5.1 (768.1) Marken är samhällets scen; människorna är aktörerna. Människan måste ständigt anpassa sitt uppträdande till att motsvara marksituationen. Sedvänjornas utveckling är alltid beroende av relationstalet mellan mark och människa. Detta är sant trots att det är svårt att urskilja. Människans markanvändning, eller medlen för uppehället, plus hennes levnadsstandard är lika med totalsumman av folksederna, sedvänjorna. Summan av människans anpassning till livets krav är lika med hennes kulturella civilisation.
68:5.2 (768.2) Människans tidigaste kulturer uppkom längs floderna på östra halvklotet, och det fanns fyra stora steg i civilisationens frammarsch:
68:5.3 (768.3) 1. Samlarstadiet. Födotvånget, hungern, ledde till den första formen av industriell organisation, de primitiva födosamlande leden. Ibland kunde ledet i en sådan hungermarsch vara tio till tjugo kilometer långt där det drog fram över landet för att samla in föda. Detta var det primitiva nomadiska kulturstadiet, och är det levnadssätt som de afrikanska bushmännen idag håller sig till.
68:5.4 (768.4) 2. Jägarstadiet. Uppfinnandet av vapenverktyg gjorde det möjligt för människan att bli jägare och sålunda vinna en ansenlig frihet från födoslaveriet. En eftertänksam andonit som hade fått sin näve illa tilltygad i en hård strid återupptäckte idén att använda en käpp i stället för sin arm och en bit hård flintsten fastbunden med senor i ändan av käppen i stället för sin näve. Många stammar gjorde detta slag av upptäckten oberoende av varandra, och dessa olika former av hammare representerade ett av de stora stegen framåt i civilisationen. Den dag som är har en del av urinvånarna i Australien avancerat föga längre än detta stadium.
68:5.5 (768.5) De blå människorna blev framstående jägare och snärjare. Genom att bygga stängsel i floderna fångade de fisk i stora mängder och torkade överflödet för vinterbruk. Många former av sinnrika snaror och fällor användes i viltfångsten, men de mera primitiva människoraserna jagade inte de större djuren.
68:5.6 (768.6) 3. Herdestadiet. Denna fas i civilisationen blev möjlig då man började tämja djur. Araberna och infödingarna i Afrika hör till de mera sentida herdefolken.
68:5.7 (768.7) Herdelivet gav ytterligare lättnad från födoslaveriet; människan lärde sig att leva av räntan på sitt kapital, ökningen av sina hjordar, och detta gav mera tid för kultur och framsteg.
68:5.8 (768.8) Samhället före herdestadiet kännetecknades av samverkan mellan könen, men boskapsskötselns spridning sänkte kvinnorna till slaveriets djup i samhället. Under tidigare tider var det mannens skyldighet att skaffa fram födan från djurriket och kvinnans uppgift att tillhandahålla det ätbara från växtriket. Därför sjönk kvinnans människovärde betydligt då människan inträdde i herdestadiet i sin tillvaro. Hon var fortfarande tvungen att slita och släpa för att producera de vegetabiliska livsförnödenheterna, medan mannen endast behövde gå till sin hjord för att få fram animalisk föda i överflöd. Mannen blev sålunda relativt oberoende av kvinnan; under hela herdestadiets tidsålder sjönk kvinnans ställning stadigt. Vid slutet av detta skede var hon föga mer än ett människodjur, vars uppgift det var att arbeta och föda människoefterkommande, i stort sett så som hjordens djur förutsattes arbeta och föda avkomma. Männen under herdetidsåldrarna hyste en stor kärlek till sin boskap; därför är det desto mera beklagligt att männen inte kunde utveckla en djupare tillgivenhet för sina hustrur.
68:5.9 (769.1) 4. Jordbruksstadiet. Detta skede tog sin början av att man började odla växter, och det representerar den högsta typen av materiell civilisation. Både Caligastia och Adam bemödade sig om att lära ut trädgårdsskötsel och jordbruk. Adam och Eva var trädgårdsodlare, inte herdar, och trädgårdsskötsel var på den tiden en avancerad kultur. Odlandet av växter har en förädlande inverkan på människosläktets alla raser.
68:5.10 (769.2) Jordbruket mer än fyrdubblade relationstalet mellan mark och människa i världen. Jordbruket kan kombineras med herdeverksamheten från föregående kulturstadium. När de tre stadierna delvis täcker varandra jagar männen och kvinnorna odlar jorden.
68:5.11 (769.3) Det har alltid förekommit slitningar mellan boskapsägarna och odlarna. Jägaren och boskapsägaren var militanta, krigiska; jordbrukaren är en mera fredsälskande typ. Arbete med djur för tanken till kamp och kraft, arbete med växter inger tålamod, lugn och frid. Jordbruk och industriell verksamhet är fredens aktiviteter. Som samhällsaktiviteter i världen har bägge emellertid den svagheten att de inte innehåller spänning och äventyr.
68:5.12 (769.4) Människans samhälle har utvecklats från jägarstadiet genom boskapsskötselns skede till det fasta jordbrukets stadium. Till varje stadium i denna framskridande civilisation hörde allt mindre kringvandrande; allt mera började människan leva hemma.
68:5.13 (769.5) Nu kompletterar industrin jordbruket, varav följer ökad urbanisering och ett mångfaldigande av de medborgarklasser som inte sysslar med jordbruk. Ett industriellt tidsskede kan ändå inte hoppas på att fortgå om dess ledare inte inser att även de högsta formerna av samhällsutveckling alltid måste bygga på en sund jordbruksbas.
68:6.1 (769.6) Människan är en jordens varelse, ett barn av naturen. Hur allvarligt hon än må försöka undfly marken är hon i sista hand dömd att misslyckas. ”Av stoft är du kommen, till stoft skall du åter varda” är bokstavligen sant för hela människosläktet. Människans främsta kamp gällde alltid, gäller nu, och kommer alltid att gälla land. De primitiva människornas första samhälleliga sammanslutningar bildades för att vinna dessa strider om land. Relationstalet mellan land och människa ligger som grund för all samhällscivilisation.
68:6.2 (769.7) Med sin intelligens, med sitt kunnande och vetande, ökade människan markens avkastning; samtidigt fick man i någon mån den naturliga tillväxten av efterkommande under kontroll, och sålunda åstadkoms uppehället och fritiden för att bygga en kulturell civilisation.
68:6.3 (769.8) Människans samhälle kontrolleras av en lag enligt vilken befolkningsmängden måste variera i direkt proportion till markanvändningsmetoderna och i omvänd proportion till en viss levnadsstandard. Under alla dessa forna tidsåldrar avgjorde lagen om tillgång och efterfrågan när det gällde människor och land, rentav mera än för närvarande, det uppskattade värdet av bägge. Under tider då det fanns gott om land — obebodda områden — var behovet av människor stort, och därför steg människovärdet mycket; därför var förlusten av liv mera förskräckande. Under perioder då det fanns ont om land och det därför uppstod överbefolkning sjönk människolivets värde i motsvarande mån så att krig, hungersnöd och farsoter sågs med mindre oro och bekymmer.
68:6.4 (770.1) När markens avkastning minskar eller folkmängden ökar återupptas den oundvikliga kampen; de allra värsta dragen i människans natur kommer upp till ytan. Förbättrandet av markens avkastning, spridningen av de mekaniska jordbruksmetoderna och befolkningsminskningen tenderar alla att främja utvecklingen av de bättre sidorna av människans natur.
68:6.5 (770.2) Nybyggarsamhället utvecklar mänsklighetens outbildade sida. De sköna konsterna och det egentliga vetenskapliga framåtskridandet samt den andliga kulturen har alla frodats bäst i livets större centra när de stötts av en jordbruks- och industribefolkning något under relationstalet mellan land och människa. Städerna mångfaldigar alltid sina invånares förmåga till gott eller ont.
68:6.6 (770.3) Familjens storlek har alltid påverkats av levnadsstandarden. Ju högre levnadsstandard desto mindre familj, ända till den etablerade nivån eller till ett gradvist utdöende.
68:6.7 (770.4) Under alla tidsåldrar har levnadsstandarden varit bestämmande för den fortlevande befolkningens kvalitet, i motsats till blotta kvantiteten. Olikartad lokal levnadsstandard ger upphov till nya kaster i samhället, nya sedvänjor. När levnadssättet blir för komplicerat eller för luxuöst blir det snabbt självfördärvande. Kaster är det direkta resultatet av det samhälleliga trycket från hård konkurrens som förorsakas av stor befolkningstäthet.
68:6.8 (770.5) De forna människoraserna tog ofta till metoder avsedda att begränsa folkmängden: alla primitiva stammar dödade missbildade och sjukliga barn. Det var vanligt att flickebarn dödades så länge hustruköp inte förekom. Barn stryptes ibland vid födseln, men den mest använda metoden var utsättande. Fadern till tvillingar fordrade vanligen att den ena skulle dödas, ty om flera barn föddes på en gång trodde man att det berodde på magi eller otrohet. Som regel sparades dock tvillingar av samma kön. Fastän dessa tabun som gällde tvillingar en gång fanns så gott som över hela världen, var de aldrig en del av andoniternas sedvänjor; dessa folk ansåg alltid tvillingar vara ett omen som betydde god tur.
68:6.9 (770.6) Många raser lärde sig abortförfarandet, och abort blev mycket vanligt sedan barnsbörd hade blivit tabubelagd för de ogifta. Det var länge sed för en jungfru att döda sin avkomma, men bland de mera civiliserade grupperna blev dessa utomäktenskapliga barn skyddslingar hos flickans mor. Många primitiva klaner blev praktiskt taget utrotade av att man praktiserade både abort och dödande av nyfödda. Men oberoende av vad sedvänjorna föreskrev dödades mycket få barn efter det att de en gång hade ammats — moderskärleken är för stark för det.
68:6.10 (770.7) Även på nittonhundratalet lever rester kvar av dessa primitiva sätt att reglera folkmängden. I Australien finns en stam där mödrarna vägrar att fostra mer än två eller tre barn. För inte länge sedan fanns det en kannibalstam som åt vart femte barn som föddes. På Madagaskar dödar fortfarande en del stammar alla barn som föds på vissa olycksdagar, vilket resulterar i döden för omkring tjugofem procent av alla nyfödda.
68:6.11 (770.8) I ett världsomfattande perspektiv har överbefolkning aldrig varit ett allvarligt problem i det förgångna, men om krigandet minskar och vetenskapen allt mera får människans sjukdomar under kontroll kan det bli ett allvarligt problem i en nära framtid. Då kommer visdomen hos världens ledarskap att ställas inför ett stort prov. Kommer ledarna på Urantia att ha insikten och modet att främja förökningen av den genomsnittliga eller stadgade människan i stället för ytterligheterna av övernormala och de enormt växande grupperna av undernormala? Den normala människan är den som borde omhuldas; hon är civilisationens ryggrad och källan till de genier som rasen frambringar genom mutationer. Den undernormala människan borde hållas under samhällets kontroll; det borde inte framfödas flera än vad som fordras för att sköta de lägre nivåerna inom näringslivet, de uppgifter som fordrar en intelligens ovanför djurens nivå men som kräver så litet att de visar sig vara ett sannskyldigt slaveri och en fångenskap för de högrestående typerna av människosläktet.
68:6.12 (771.1) [Framfört av en Melkisedek, en gång stationerad på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 69
69:0.1 (772.1) EMOTIONELLT överträffar människan sina djurförfäder i sin förmåga att uppskatta humor, konst och religion. Samhälleligt visar människan sin överlägsenhet däri att hon förfärdigar verktyg, ägnar sig åt att kommunicera och bygger upp institutioner.
69:0.2 (772.2) När människorna länge samlas i grupper i samhället leder sådana sammanslutningar alltid till att det skapas vissa verksamhetstrender som kulminerar i institutionalisering. De flesta av människans institutioner har visat sig vara arbetsbesparande, samtidigt som de i viss mån har bidragit till att höja gruppens trygghet.
69:0.3 (772.3) Den civiliserade människan är mycket stolt över karaktären, stabiliteten och kontinuiteten i sina etablerade institutioner, men alla människans institutioner är endast de samlade sedvänjorna från det förgångna, så som de har bevarats av tabun och beklätts med värdighet av religionen. Sådana arv blir traditioner, och traditionerna omvandlas till slut till konventioner.
69:1.1 (772.4) Alla människans institutioner tjänar något samhälleligt behov, tidigare eller nuvarande, trots att en överutveckling av dem ofelbart minskar individens betydelse genom att personligheten kommer i skuggan och initiativkraften avtar. Människan borde behärska sina institutioner hellre än att låta sig domineras av dessa skapelser av den framåtskridande civilisationen.
69:1.2 (772.5) Människans institutioner hör till någon av tre allmänna klasser:
69:1.3 (772.6) 1. Institutionerna för uppehället. Dessa institutioner omfattar de verksamheter som växer fram av hungern efter föda och de därmed sammanhängande självbevarelseinstinkterna. Dessa institutioner inkluderar produktionsverksamhet, egendom, erövringskrig och samhällets hela regleringsmekanism. Förr eller senare sörjer den instinktiva rädslan för att dessa fortlevnadens institutioner etableras med hjälp av tabun, konventioner och religiösa sanktioner. Rädsla, okunskap och vidskepelse har spelat en framträdande roll för den tidiga uppkomsten och senare utvecklingen av alla människans institutioner.
69:1.4 (772.7) 2. Institutionerna för fortplantningen. Dessa är de samhälleliga etablissemang som växer fram av hungern efter sex, modersinstinkten och de högre ömma känslorna hos människosläkterna. De innefattar de samhälleliga säkerhetsåtgärderna för hemmet, skolan, familjelivet, utbildningen, etiken och religionen. De inkluderar giftermålsseder, försvarskrig och byggande av hus och hem.
69:1.5 (772.8) 3. Institutionerna för njutning och välbefinnande. Dessa är de seder och bruk som växer fram av böjelser för fåfänga och känslor av stolthet. De omfattar seder som gäller klädedräkt och personlig utsmyckning, umgängesseder, krig för ärans skull, dans, förströelse, tävlingar och andra faser av sensuell tillfredsställelse. Men civilisationen har aldrig utvecklat klart angivna institutioner enbart för njutning och välbefinnande.
69:1.6 (773.1) Dessa tre grupper av seder och bruk i samhället är intimt sammanflätade och i detalj beroende av varandra. På Urantia bildar de en invecklad organisation som fungerar som en enda mekanism i samhället.
69:2.1 (773.2) En primitiv produktionsekonomi växte långsamt fram som en försäkring mot hungersnödens fasor. Tidigt under sin tillvaro började människan ta lärdom av vissa djur, som under tider av riklig tillgång lagrar föda för knappare tider.
69:2.2 (773.3) Innan den tidiga sparsamhetens och den primitiva produktionsverksamhetens tider fick sin början var armod och verkligt lidande den genomsnittliga stammens lott. Urmänniskorna var tvungna att tävla med hela djurvärlden om sin föda. Konkurrensgravitationen drar alltid ned människan mot vilddjurens nivå; fattigdomen är hennes naturliga och tyranniserande tillstånd. Rikedom är inte en naturens gåva; det är ett resultat av arbete, kunskap och organisering.
69:2.3 (773.4) Den primitiva människan insåg snabbt fördelarna av att sluta sig samman. Samgången ledde till organisering, och det första resultatet av organiseringen var arbetsfördelning med dess omedelbara inbesparing av arbete och material. Denna specialisering av arbetsinsatsen uppkom som en tvångsmässig anpassning — man följde minsta motståndets lag. De primitiva vildarna gjorde aldrig något verkligt arbete glatt och villigt. De fogade sig i det på grund av nödvändighetens tvång.
69:2.4 (773.5) Den primitiva människan ogillade hårt arbete, och hon var inte villig att skynda på om inte allvarlig fara hotade. Tidselementet i arbetet, idén att utföra en given uppgift inom en viss tidsgräns, är enbart en modern föreställning. De forntida människorna hade aldrig bråttom. Det var de dubbla kraven från den intensiva kampen för tillvaron och den ständigt stigande levnadsstandarden som drev den tidiga människans av naturen inaktiva raser in på produktionsverksamhetens väg.
69:2.5 (773.6) Arbetet, planerade strävanden, skiljer människan från djuren vilkas ansträngningar är till stor del instinktiva. Nödvändigheten att arbeta är människans främsta välsignelse. Medlemmarna av Prinsens stab arbetade alla; de gjorde mycket för att höja värdet av fysiskt arbete på Urantia. Adam var trädgårdsodlare; hebréernas Gud arbetade — han var alltings skapare och upprätthållare. Hebréerna var den första stam som högt värderade arbetsamheten; de var det första folket som förkunnade att ”den som inte arbetar, han skall heller inte äta”. Men många av världens religioner återgick till den forna sysslolöshetens ideal. Jupiter var en frossare, och Buddha blev en reflekterande anhängare av sysslolösheten.
69:2.6 (773.7) Sangikstammarna var ganska arbetsamma när de inte bodde i tropikerna. Men det utkämpades en lång, lång kamp mellan de lata anhängarna av magi och arbetets apostlar — de som praktiserade framsynthet.
69:2.7 (773.8) Människans första framsynthet inriktade sig på att ta hand om elden, vattnet och födan. Den primitiva människan var en medfödd spelare; hon ville alltid få någonting för ingenting, och alltför ofta under dessa tidiga tider ansågs den framgång som kom sig av tålmodigt arbete vara ett resultat av trollmedel. Magin var sen att ge vika för framsynthet, självförsakelse och arbetsamhet.
69:3.1 (773.9) Arbetsfördelningen i det primitiva samhället bestämdes först av naturliga och sedan av samhälleliga omständigheter. Den första ordning enligt vilken arbetskraftens specialisering skedde var följande:
69:3.2 (774.1) 1. Specialisering enligt kön. Kvinnans arbete härstammar från den utväljande närvaron av barnet; av naturen älskar kvinnor spädbarn mer än vad män gör. På så sätt blev kvinnan en rutinarbetare medan mannen blev en jägare och kämpe som hade klart skilda perioder av arbete och vila.
69:3.3 (774.2) Under alla tider har det funnits tabun som har hållit kvinnan hårt bunden till hennes eget område. Mannen har högst själviskt valt det angenämare arbetet och lämnat det mödosamma rutinarbetet åt kvinnan. Mannen har alltid skämts för att göra kvinnoarbete, men kvinnan har aldrig visat någon motvilja mot att göra mannens arbete. Det är dock sällsamt att notera att mannen och kvinnan alltid har arbetat tillsammans med att bygga och inreda sitt hem.
69:3.4 (774.3) 2. Modifiering som följd av ålder och sjukdom. Dessa olikheter bestämde den följande uppdelningen av arbetet. Gamla män och krymplingar sattes tidigt till att göra verktyg och vapen. Senare anvisades de till att bygga bevattningsanordningar.
69:3.5 (774.4) 3. Differentiering baserad på religion. Medicinmännen var de första människorna som befriades från fysiskt slit och släp; de var pionjärer för de fria yrkesutövarnas klass. Smederna var en liten grupp som tävlade med medicinmännen som magiker. Deras skicklighet att arbeta med metaller gjorde människorna rädda för dem. Talet om ”vitsmeder” och ”svartsmeder” gav upphov till de forna trosföreställningarna om vit och svart magi. Denna tro blandades senare in i vidskepelsen om goda och onda spöken, goda och onda andar.
69:3.6 (774.5) Smederna var den första icke-religiösa gruppen som åtnjöt speciella privilegier. De hölls för neutrala vid krig, och denna extra fritid ledde till att de som klass blev det primitiva samhällets politiker. Som följd av grovt missbruk av dessa privilegier blev emellertid smederna allmänt hatade, och medicinmännen var inte sena att elda under hatet mot sina medtävlare. I denna första sammanstötning mellan vetenskap och religion vann religionen (vidskepelsen). Sedan smederna hade blivit utkörda från byarna upprätthöll de de första värdshusen, allmänna natthärbärgen i bosättningens utkanter.
69:3.7 (774.6) 4. Herre och slav. Följande differentiering av arbetet växte fram av segrarens förhållande till den besegrade, och det innebar början till människans förslavande.
69:3.8 (774.7) 5. Differentiering baserad på olika fysiska och mentala förmögenheter. Ytterligare uppdelning av arbetet gynnades av de inneboende olikheterna mellan människor; alla människor föds inte likvärdiga.
69:3.9 (774.8) De första specialisterna inom produktionen var flintspjälkarna och stenhuggarna; därefter kom smederna. Senare utvecklades specialisering av grupper; hela familjer och klaner hängav sig åt vissa slag av arbeten. Uppkomsten av en av de tidigaste prästkasterna, förutom stammarnas medicinmän, kom sig av det vidskepliga upphöjandet av en familj av särskilt skickliga svärdtillverkare.
69:3.10 (774.9) De första gruppspecialisterna inom produktionen var exportörerna av bergssalt och krukmakarna. Kvinnorna gjorde de osmyckade och männen de smyckade krukorna. Bland en del stammar var det kvinnorna som sydde och vävde, bland andra var det männen.
69:3.11 (774.10) De första köpmännen vid bytet av varor var kvinnor; de användes som spioner och skötte handeln vid sidan om. Snart expanderade byteshandeln, och kvinnorna verkade som förmedlare — mellanhänder. Sedan kom köpmannaklassen som tog en kommission, vinst, för sina tjänster. Tillväxten av varuutbytet mellan grupper utvecklades till egentlig handel; och efter utbytet av varor kom utbytet av yrkesarbetare.
69:4.1 (775.1) Alldeles så som giftermål enligt överenskommelse följde på kvinnorov, så följde byteshandel på plundringståg. Det fanns en lång period av piratverksamhet mellan de tidiga sederna med ett tyst byte av varor och den senare handeln med dess moderna utbytesmetoder.
69:4.2 (775.2) Den tidigaste byteshandeln bedrevs av beväpnade handelsmän som brukade lämna sina varor på en neutral plats. Kvinnorna höll de första marknaderna; de var de första köpmännen, vilket berodde på att de bar bördorna; männen var krigare. Mycket tidigt utvecklades försäljningsdisken, en mur som var tillräckligt bred för att hindra parterna från att nå varandra med vapen.
69:4.3 (775.3) En fetisch användes för att hålla vakt över de varor som hade avlämnats för tyst byte. Sådana marknadsplatser var skyddade mot stöld; ingenting fördes bort utom genom byte eller köp; med en fetisch som vaktade var varorna alltid säkra. Forna tiders handelsmän var strikt ärliga inom sin egen stam men ansåg det vara helt på sin plats att lura avlägsna främlingar. Även de forna hebréerna hade en separat moralkod för sitt handlande med andra än judar.
69:4.4 (775.4) Under tidsålder efter annan fortsatte det tysta bytet av varor, innan människorna kunde mötas obeväpnade på den heliga marknadsplatsen. Dessa samma marknadstorg blev de första asylställena, och de var i en del länder senare kända som ”fristäder”. Varje flyende som nådde marknadsplatsen var säker och skyddad mot anfall.
69:4.5 (775.5) De första vikterna var sädeskorn av vete och andra sädesslag. Det första betalningsmedlet var en fisk eller en get. Senare blev kon en bytesenhet.
69:4.6 (775.6) Den moderna skriften fick sin början i de första handelsanteckningarna; människans första litterära verk var ett affärsfrämjande dokument, en reklam för salt. Många av de tidigaste krigen utkämpades om naturrikedomar såsom flintsten, salt och metaller. Det första formella avtalet mellan olika stammar gällde en saltförekomst som gjordes tillgänglig för flera stammar. Dessa avtalplatser gav möjlighet till vänskapligt och fredligt utbyte av idéer och umgänge mellan olika stammar.
69:4.7 (775.7) Skriften utvecklades genom stadierna för ”budkavel”, rep med knutar, bildskrift, hieroglyfer och vampumbälten till de tidigaste symbolalfabetena. Överförandet av meddelanden utvecklades från den primitiva röksignalen vidare genom löpare, ryttare, järnvägar och flygplan till telegraf, telefon och trådlös kommunikation.
69:4.8 (775.8) Nya idéer och bättre metoder förmedlades överallt till den bebodda världen av de forntida handelsmännen. Handel i förening med äventyr ledde till forskningsfärder och upptäckter. Alla dessa gav upphov till transportväsendet. Handeln har varit den stora civiliseraren genom att främja växelverkan mellan kulturerna.
69:5.1 (775.9) Kapital är arbete som man har avstått från att använda i nuet till förmån för framtiden. Besparingar representerar en form av försäkring för att trygga uppehälle och fortlevnad. Upplagring av föda utvecklade självkontroll och skapade de första problemen mellan kapital och arbete. Om den människa som hade föda kunde skydda den från rövare hade hon en klar fördel framför den människa som inte hade någon föda.
69:5.2 (775.10) Den första bankiren var en av stammens dristiga män. Han höll gruppens skatter deponerade hos sig, och hela klanen brukade försvara hans hydda i händelse av anfall. Sålunda ledde samlandet av enskilt ägt kapital och förmögenhet som ägdes av en hel grupp omedelbart till en militär organisation. Till en början var sådana försiktighetsmått avsedda att skydda egendom mot räder utifrån, men senare blev det sed att hålla den militära organisationen vältränad genom att företa räder mot grannstammarnas egendom och rikedomar.
69:5.3 (776.1) De grundbehov som ledde till samlandet av kapital var:
69:5.4 (776.2) 1. Hunger — i förening med framsynthet. Sparandet och förvarandet av föda betydde makt och komfort för dem som var tillräckligt framsynta för att på detta sätt trygga framtida behov. Ett lager av föda var en bra försäkring mot hungersnöd och svåra olyckor. Alla de primitiva sedvänjorna var i själva verket avsedda att hjälpa människan att underordna nuet till förmån för framtiden.
69:5.5 (776.3) 2. Kärlek till familjen — önskan att trygga deras behov. Kapitalet representerar ett sparande av egendom, trots trycket från dagens behov, i syfte att trygga de krav som framtiden ställer. En del av detta framtida behov kan tänkas beröra ens efterkommande.
69:5.6 (776.4) 3. Fåfänga — önskan att visa upp den egendom man har samlat. Klädesplagg utöver det vanliga var ett av de första kännetecknen på utmärkelse. Samlarfåfängan tilltalade tidigt människans stolthet.
69:5.7 (776.5) 4. Position — ivern att köpa sig samhällelig och politisk prestige. Det uppkom tidigt en kommersialiserad överklass, till vilken tillträde berodde på att man utförde någon speciell tjänst för kungligheterna, eller öppet beviljades tillträde mot betalning i pengar.
69:5.8 (776.6) 5. Makt — begäret att vara herre över andra. Att låna ut förmögenhet praktiserades som ett sätt till förslavande, då låneräntan var hundra procent per år under dessa forna tider. Utlånarna gjorde sig till kungar genom att skapa en stående armé av gäldenärer. Gäldslavar hörde till det tidigaste slaget av egendom som samlades, och i forna tider sträckte sig gäldslaveriet rentav till bestämmandet över kroppen efter döden.
69:5.9 (776.7) 6. Fruktan för de avlidnas andar — skyddsavgifter åt prästerna. Människorna började tidigt ge dödsgåvor åt prästerna i avsikt att deras egendom skulle användas för att underlätta deras färd genom nästa liv. Prästerskapet blev sålunda mycket rikt; de var de främsta bland forntidens kapitalister.
69:5.10 (776.8) 7. Sexualdriften — önskan att köpa en eller flera hustrur. Människans första form av byteshandel gällde kvinnor; den fanns långt före hästhandeln. Aldrig har handeln med sexualslavar fört samhället framåt. Ett sådant geschäft var och är en rasförnedring, ty på samma gång både hindrade den utvecklingen av familjelivet och förorenade den biologiska konstitutionen hos högrestående folk.
69:5.11 (776.9) 8. Talrika former av njutning. En del ville vinna rikedom för att den gav makt; andra slet för att samla egendom därför att den förde med sig bekvämlighet. De första tidernas människor (och en del senare tiders) tenderade att förslösa sina tillgångar på lyx. Rusdrycker och droger var fängslande för de primitiva släkterna.
69:5.12 (776.10) Då civilisationen utvecklades fick människorna nya incitament till sparande; i snabb takt lades nya behov till den ursprungliga hungern efter föda. Fattigdomen blev så avskydd att endast de rika ansågs fara direkt till himlen när de dog. Egendom började värderas så högt att en pretentiös festmåltid kunde lösa ens namn från en besudlande vanära.
69:5.13 (777.1) Samlade rikedomar blev tidigt ett tecken på en värderad ställning i samhället. Hos vissa stammar brukade enskilda individer samla tillgångar i åratal bara för att göra intryck genom att på någon högtidsdag bränna upp dem eller fritt ge dem till sina stamfränder. Detta gjorde dem till stormän. Även nutida folk frossar i att dela ut frikostigt med julklappar, medan rika människor förser stora välgörenhets- och lärdomsinstitutioner med rikliga donationsmedel. Människans förfaranden ändras, men hennes läggning förblir så gott som oförändrad.
69:5.14 (777.2) I rättvisans namn bör det dock noteras att mången forntida rik man gav bort mycket av sin förmögenhet på grund av rädslan för att dödas av dem som traktade efter hans skatter. Det var vanligt att förmögna män offrade tjogtals slavar för att visa sitt förakt för rikedomen.
69:5.15 (777.3) Fastän kapitalet har tenderat att befria människan har det storligen komplicerat hennes samhälleliga och produktionsekonomiska organisation. Det missbruk av kapital som orättmätiga kapitalister gör sig skyldiga till kullkastar inte det faktum att det utgör grunden för det moderna industriella samhället. Tack vare kapital och uppfinningar åtnjuter den nuvarande generationen en högre grad av frihet än någon annan som tidigare har funnits på jorden. Detta noteras som ett faktum och inte som ett försvar för de många missbruk av kapital som tanklösa och själviska förvaltare har förorsakat.
69:6.1 (777.4) Det primitiva samhället med dess fyra verksamhetsgrenar — den produktionsekonomiska, den reglerande, den religiösa och den militära — uppkom genom medverkan av eld, djur, slavar och egendom.
69:6.2 (777.5) Uppgörandet av eld skiljde i ett enda språng människan från djuren; det är människans grundläggande uppfinning eller upptäckt. Elden gjorde det möjligt för människan att vistas på marken under natten, då alla djur är rädda för elden. Elden uppmuntrade till sällskapligt umgänge om kvällarna; den skyddade inte bara mot köld och vilddjur utan användes också som säkerhet mot spöken. Till en början användes den mera för ljus än för värme. Många efterblivna stammar vägrar att sova om inte en låga brinner hela natten.
69:6.3 (777.6) Elden var en stor civiliserare, och den gav människan den första möjligheten att vara altruistisk utan att förlora något, då hon kunde ge glödande kol åt en granne utan att själv bli fattigare. Elden i hushållet, som vaktades av modern eller äldsta dottern, var den första utbildaren då den fordrade uppmärksamhet och tillförlitlighet. Hemmet under de första tiderna var inte en byggnad utan familjen samlades runt elden, familjehärden. När en son grundade ett nytt hem tog han med sig en eldfackla från familjehärden.
69:6.4 (777.7) Fastän Andon, eldens upptäckare, undvek att behandla den som ett föremål för dyrkan, höll många av hans efterkommande lågan för att vara en fetisch eller ande. De gick miste om de sanitära fördelarna av elden emedan de inte ville bränna avfall. Den primitiva människan fruktade elden och försökte alltid hålla den på gott humör, därav utströendet av rökelse. Under inga omständigheter skulle de forntida människorna ha spottat i elden, inte heller skulle de någonsin ha gått mellan någon och en brinnande eld. Även de bitar av pyrit och flintsten som användes för att slå eld hölls heliga av de första tidernas människosläkte.
69:6.5 (777.8) Det var en synd att släcka en låga; om en hydda tog eld lät man den brinna. Eldarna i templen och de heliga rummen var heliga och tilläts aldrig att slockna, utom att det var sed att tända nya lågor en gång om året eller efter någon stor olycka. Kvinnor valdes till präster därför att de var väktare av hemmets eld.
69:6.6 (778.1) De gamla myterna om hur elden kom ned från gudarna växte fram av iakttagelserna om eld som orsakades av blixten. Dessa uppfattningar om ett övernaturligt ursprung ledde direkt till dyrkan av elden, och elddyrkan ledde till seden att ”gå genom eld”, ett bruk som fortgick ända fram till Moses tid. Fortfarande består föreställningen om att gå genom elden efter döden. Eldmyten var ett starkt förenande band i forna tider, och den lever fortfarande kvar i parsernas symbolik.
69:6.7 (778.2) Elden ledde till kokkonst, och ”råätare” blev ett hånande uttryck. Kokandet av maten minskade åtgången av den livsenergi som behövdes för matsmältningen och lämnade så någon kraft kvar för den forna människans umgängeskultur, medan boskapsskötseln, då den minskade den ansträngning som behövdes för att skaffa föda, gav tid för samhällsaktiviteter.
69:6.8 (778.3) Man bör komma ihåg att elden öppnade dörrarna till bearbetningen av metaller och ledde till den senare upptäckten av ångkraften och dagens användning av elektricitet.
69:7.1 (778.4) Till en början var hela djurvärlden människans fiende; människorna var tvungna lära sig att söka skydd mot vilddjuren. Först åt människan endast upp djuren men lärde sig senare att tämja dem och få dem att tjäna människan.
69:7.2 (778.5) Tämjandet av djur fick sin början slumpartat. Vilden brukade jaga hjordar i stort sett så som indianerna jagade bison. Genom att omringa hjorden fick de kontroll över djuren och kunde så döda dem efterhand som de behövdes till föda. Senare byggdes inhägnader och hela hjordar stängdes in i dem.
69:7.3 (778.6) Det var lätt att tämja vissa djur, men likt elefanten var det många av dem som inte förökade sig i fångenskap. Ännu senare upptäckte man att vissa djur underkastade sig människans närvaro och att de förökade sig i fångenskap. Djurtämjandet främjades därmed av selektiv avel, en konst som har gått mycket framåt sedan tiden i Dalamatia.
69:7.4 (778.7) Hunden var det första djur som tämjdes, och den svåra uppgiften att tämja den började när en viss hund, som hade följt efter en jägare hela dagen, faktiskt sprang hem med honom. Under tidsåldrar användes hundar till föda, för jakt, transport och som sällskap. Till en början ylade hundarna, men senare lärde de sig att skälla. Hundens fina luktsinne ledde till uppfattningen att den kunde se andar, och så uppstod kulterna kring hunden som fetisch. Vakthundar gjorde det för första gången möjligt för hela klanen att sova om natten. Sedan blev det sed att använda vakthundar för att skydda hemmet mot andar såväl som mot materiella fiender. När hunden skällde var det en människa eller ett vilddjur som närmade sig, men när hunden ylade fanns det andar i närheten. Ännu idag tror mången fortfarande att hundens ylande om natten förebådar död.
69:7.5 (778.8) När mannen var jägare var han tämligen vänlig mot kvinnan, men sedan tämjandet av djuren hade börjat, i förening med förvirringen efter Caligastia, behandlade många stammar sina kvinnor skamligt. De behandlade dem alltför mycket så som de behandlade sina djur. Mannens brutala behandling av kvinnan utgör ett av de mörkaste kapitlen i människans historia.
69:8.1 (778.9) Den primitiva människan tvekade aldrig att förslava sina medmänniskor. Kvinnan var den första slaven, en familjeslav. Herdetidens man förslavade kvinnan som sin lägrestående sexualpartner. Detta slag av sexuellt slaveri växte direkt fram från mannens minskade beroende av kvinnan.
69:8.2 (779.1) För inte länge sedan var slaveriet ödet för de krigsfångar som vägrade att övergå till erövrarens religion. Under tidigare tider blev fångarna antingen uppätna, torterade till döds, satta att kämpa mot varandra, offrade åt andar eller förslavade. Slaveriet var ett stort framsteg från massaker och kannibalism.
69:8.3 (779.2) Förslavandet var ett steg framåt på vägen mot en barmhärtigare behandling av krigsfångar. Bakhållet vid Ai, med masslakten av män, kvinnor och barn med endast kungen sparad för att tillfredsställa erövrarens fåfänga, ger en trogen bild av det barbariska slaktande som praktiserades av till och med förment civiliserade folk. Överfallet på Og, kungen av Bashan, var lika brutalt och totalt. Hebréerna ”vigde åt förintelse” sina fiender och tog all deras egendom som krigsbyte. De satte alla städer att betala tribut med hot om att annars ”viga alla männen åt förintelse”. Men många samtidiga stammar, där stamegoismen var mindre, hade för länge sedan börjat praktisera upptagandet av högrestående krigsfångar i den egna stammen.
69:8.4 (779.3) Jägaren, likt den röda människan i Amerika, tog inte slavar. Antingen upptog han sina fångar i stammen eller dödade dem. Slaveri var inte vanligt bland herdefolken, ty de hade föga behov av arbetskraft. Vid krig brukade herdefolken döda alla manliga fångar och ta endast kvinnor och barn som slavar. Moses lag innehöll särskilda anvisningar om hur dessa kvinnofångar kunde tas till hustrur. Om de var otillfredsställande kunde de köras iväg, men hebréerna hade inte tillåtelse att sälja sådana övergivna makar som slavar — det var åtminstone ett framsteg i civilisationen. Fastän hebréernas beteendenormer för samhället var grova stod de långt högre än normerna hos de omgivande stammarna.
69:8.5 (779.4) Boskapsägarna var de första kapitalisterna; deras hjordar representerade kapital, och de levde av räntan — den naturliga tillökningen. De var ovilliga att anförtro denna rikedom att skötas av vare sig slavar eller kvinnor. I ett senare skede tog de emellertid manliga krigsfångar och tvingade dem att odla jorden. Detta är ursprunget till livegenskapen — träldomen där människan är bunden vid torvan. Afrikanerna kunde lätt läras att odla jorden; därför kom de att bli den stora slavrasen.
69:8.6 (779.5) Slaveriet var en ofrånkomlig länk i människans civilisationskedja. Det var den brygga över vilken samhället passerade från kaos och overksamhet till ordning och civiliserade aktiviteter; det tvingade efterblivna och lata folk att arbeta och sålunda förse sina överordnade med rikedom och fritid för framåtskridandet i deras samhälle.
69:8.7 (779.6) Slaveriinstitutionen tvingade människan att uppfinna en regleringsmekanism i det primitiva samhället; den gav upphov till en begynnande administration. Slaveriet kräver att en sträng ordning upprätthålls, och det praktiskt taget upphörde i Europa under medeltiden emedan feodalherrarna inte kunde ha kontroll över slavarna. De efterblivna stammarna i forna tider, likt infödingarna i Australien idag, hade aldrig slavar.
69:8.8 (779.7) Helt visst var slaveriet förtryckande, men det var i förtryckets skolor som människan lärde sig arbetsamhet. Till slut blev slavarna delaktiga av välsignelserna i det högrestående samhälle som de så ovilligt hade hjälpt till att skapa. Slaveriet skapar en organisation av kultur och framåtskridande i samhället men lömskt angriper snart samhället inifrån som det allvarligaste av alla nedbrytande samhällslidanden.
69:8.9 (779.8) De moderna mekaniska uppfinningarna gjorde slaven gammalmodig. Slaveriet försvinner, likt månggifte, därför att det inte lönar sig. Men det har alltid visat sig förödande att plötsligt frige stora mängder slavar; det blir mindre problem när de friges gradvis.
69:8.10 (780.1) Idag är människorna inte slavar i samhället, men tusentals människor låter sig bli skuldsatta slavar under ambition och ärelystnad. Ofrivilligt slaveri har gett vika för en ny och förbättrad form av modifierad industriell livegenskap.
69:8.11 (780.2) Fastän samhällets ideal är universell frihet, borde sysslolöshet aldrig tolereras. Alla arbetsföra personer borde tvingas att utföra åtminstone så mycket arbete som behövs för deras eget uppehälle.
69:8.12 (780.3) Det moderna samhället gör en helomvändning. Slaveriet har nästan upphört; tamdjurens tid är också snart förbi. Civilisationen sträcker sig bakåt mot elden — den oorganiska världen — för sin energi. Människan höjde sig från barbariet med hjälp av eld, djur och slaveri; nu sträcker hon sig bakåt och överger hjälpen som slavar och djur kan ge, medan hon försöker komma över nya hemligheter och källor till rikedom och energi från naturelementens skattkammare.
69:9.1 (780.4) Fastän nästan all egendom i det primitiva samhället var gemensam, var den primitiva människan inte någon anhängare av den nutida kommunismens läror. Kommunismen under dessa tidiga tider var inte endast en teori eller samhällsdoktrin; den var en enkel och praktisk automatisk anordning. Kommunismen förhindrade fattigdom och nöd; tiggeri och prostitution var nästan okända bland dessa forntida stammar.
69:9.2 (780.5) Den primitiva kommunismen var inte speciellt ägnad att trycka ned människorna till samma nivå, inte heller premierade den medelmåttan, men då den lockade helt visst till inaktivitet och sysslolöshet undertryckte den arbetsamheten och kvävde ambitionen. Kommunismen var en nödvändig stödkonstruktion för det primitiva samhällets tillväxt, men den gav vika för utvecklingen av en högre samhällsordning därför att den gick emot fyra starka böjelser hos människan:
69:9.3 (780.6) 1. Familjen. Människan har inte endast ett behov av att samla egendom; hon önskar också lämna sin förmögenhet i arv till sina efterkommande. Men i det tidiga kommunala samhället konsumerades en människas kapital vid hennes död antingen omedelbart eller fördelades inom gruppen. Det förekom inget arv i form av egendom — arvsskatten var hundra procent. De sedvänjor som senare utvecklades för kapitalansamling och egendomsarv var ett klart framsteg i samhället. Detta är sant trots de senare stora missförhållanden som åtföljde missbruk av kapitalet.
69:9.4 (780.7) 2. Religiösa tendenser. Den primitiva människan ville också samla tillgångar som en grundplåt för att börja livet i nästa tillvaro. Detta motiv förklarar varför det så länge var sed att sätta en människas personliga tillhörigheter i graven med henne. Forna tiders människor trodde att endast de rika överlevde döden till en tämligen angenäm och värdig fortsättning. Den uppenbarade religionens lärare, i synnerhet de kristna lärarna, var de första som förkunnade att de fattiga kunde få del av frälsningen på samma villkor som de rika.
69:9.5 (780.8) 3. Längtan efter fritid och frihet. Under de tidigare tiderna i samhällsutvecklingen var utportionerandet av den enskilda individens inkomster bland gruppens medlemmar praktiskt taget en form av slaveri; den arbetande blev en slav under den sysslolöse. Den självfördärvande svagheten i kommunismen låg däri, att det blev vanligt att den slösaktige levde på den sparsammes bekostnad. Även i modern tid förlitar de slösaktiga sig på att staten (sparsamma skattebetalare) skall ta hand om dem. De som inte har något kapital förväntar sig fortfarande att de som har skall ge dem deras bröd.
69:9.6 (780.9) 4. Längtan efter trygghet och makt. Kommunismen bröts till slut sönder av framåtsträvande och framgångsrika individers svekfulla förfaranden. Dessa använde sig av olika omvägar i en strävan att undgå slaveriet under stammens oföretagsamma lättingar. Till en början var allt samlande av egendom hemligt; otryggheten i det primitiva samhället förhindrade ett utåt synligt samlande av kapital. Även senare var det mycket farligt att samla alltför mycket rikedomar; man kunde vara säker på att kungen skulle hitta på någon beskyllning för att få en rik mans egendom konfiskerad, och när en rik man dog fördröjdes begravningen tills familjen donerade en stor summa till det allmänna bästa eller till kungen — en arvsskatt.
69:9.7 (781.1) Under de tidigaste tiderna var kvinnorna samhällets egendom, och modern dominerade familjen. De forna hövdingarna ägde allt land och var ägare till alla kvinnor; äktenskap fordrade stamhövdingens tillstånd. Då kommunismen försvann blev kvinnorna enskild egendom, och fadern tog så småningom kontroll över hemmet. Så fick hemmet sin uppkomst, och det förhärskande bruket av månggifte ersattes så småningom av engifte. (Månggifte är en kvarleva av kvinnoslaveriets element i äktenskapet. Engifte är det slaverifria idealet om en oförliknelig förening av en man och en kvinna i den nobla uppgiften att bilda ett hem, fostra efterkommande, skapa en gemensam kultur och utveckla sig själva.)
69:9.8 (781.2) Till en början var all egendom, inklusive verktyg och vapen, i stammens gemensamma ägo. Privategendomen bestod först av alla de tillhörigheter som man personligen hade rört vid. Om en främling drack ur en kopp var koppen därefter hans. Senare blev varje plats där blod hade utgjutits den sårade personens eller gruppens egendom.
69:9.9 (781.3) Privategendomen respekterades sålunda ursprungligen därför att den antogs vara laddad med någon del av ägarens personlighet. Ärligheten, när det gällde egendom, vilade tryggt på denna typ av vidskepelse; ingen polis behövdes för att vakta personliga tillhörigheter. Det förekom ingen stöld inom gruppen, fastän människorna inte drog sig för att lägga sig till med saker och ting från andra stammar. Förhållandet till egendomen upphörde inte med döden. Till en början brändes de personliga tillhörigheterna, sedan sattes de i graven med den döda, och senare ärvdes de av den återstående familjen eller av stammen.
69:9.10 (781.4) Smyckestypen av personliga föremål uppkom av bruket att bära amuletter. Fåfängan i förening med rädslan för spöken fick den tidiga människan att motstå alla försök att ta ifrån henne hennes älsklingsamulett, då denna egendom värderades högre än nödvändighetsartiklar.
69:9.11 (781.5) Sovplatsen var en av människans tidigaste tillgångar. Senare utdelades hemtomter av stammens hövding, som för gruppens del hade hand om all fast egendom. Snart gav en eldstad äganderätt; och ännu senare medförde en brunn rätten till marken i dess omgivning.
69:9.12 (781.6) Vattenhål och brunnar hörde till de första privata tillgångarna. Hela fetischsystemet användes för att vakta vattenhål, brunnar, träd, grödor och honung. Sedan man hade förlorat tron på fetischer utvecklades lagar för att skydda privata tillhörigheter. Viltlagar, som gällde rätten att jaga, fanns långt före marklagarna. Den röde mannen i Amerika förstod aldrig den enskilda äganderätten till marken; han kunde inte fatta den vita mannens sätt att se på saken.
69:9.13 (781.7) Privat egendom utmärktes tidigt med familjens insignier, och detta är det forntida upphovet till släktvapen. Fastigheter kunde också sättas att vaktas av andar. Prästerna kunde ”helga” ett jordstycke, och det vilade då under beskydd av de magiska tabun som det hade belagts med. Ägarna till jorden sades ha ett ”prästbevis”. Hebréerna hade stor respekt för dessa råmärken mellan familjerna: ”Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke”. Dessa stenrösen bar prästens initialer. Även träd som utmärktes med initialer blev privat egendom.
69:9.14 (782.1) Under de första tiderna var endast grödan privat, men flera skördar i följd gav besittningsrätt; jordbruket var sålunda ursprunget till det privata jordägandet. Enskilda individer fick först besittningsrätt endast för livstiden; efter döden återgick marken till stammen. Det allra första jordägande som stammarna beviljade enskilda individer var för gravar — familjegravgårdar. Under senare tider tillhörde marken dem som inhägnade den. Städerna reserverade alltid vissa landområden till allmän betesmark och att användas i händelse av belägring; dessa ”allmänningar” representerar en kvarleva av den tidigare formen av kollektivt ägande.
69:9.15 (782.2) Till slut förlänade staten enskilda individer jordegendom, men förbehöll sig beskattningsrätten. Då jordägarna på detta sätt hade fått sin äganderätt säkrad kunde de uppbära arrenden, och marken blev en inkomstkälla — kapital. Till sist blev marken en verklig handelsvara som kunde säljas eller annars överföras, intecknas och bli föremål för exekutivauktion.
69:9.16 (782.3) Privat äganderätt medförde större frihet och ökad stabilitet, men samhället gav sin tillåtelse till privat jordägande först sedan den gemensamma kontrollen och ledningen hade misslyckats, och det ledde snart till en följd av slavar, livegna och jordlösa klasser. Förbättrad maskinell utrustning håller så småningom på att frigöra människorna från trälandets slit och släp.
69:9.17 (782.4) Rätten till egendom är inte absolut; den är enbart samhällelig. Men hela administrationssystemet, lagen, ordningen, de medborgerliga rättigheterna, fri- och rättigheterna i samhället, konventionerna, freden och lyckan, så som de nutida folken kommer i åtnjutande av dem, har vuxit upp kring den privata äganderätten till egendom.
69:9.18 (782.5) Den nuvarande samhällsordningen är inte nödvändigtvis den rätta — inte gudomlig eller helig — men människosläktet gör väl i att ta tid på sig med att göra förändringar. Det som ni har är vida bättre än något system som var bekant för era förfäder. När ni ändrar på samhällsordningen, försäkra er då om att ni byter till det bättre. Låt er inte övertalas att experimentera med de formler som era förfäder övergav. Gå framåt, inte bakåt! Låt utvecklingen framskrida! Tag inte ett steg bakåt.
69:9.19 (782.6) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 70
70:0.1 (783.1) MÄNNISKAN hade knappt till en del löst problemen med att skaffa sig sitt uppehälle förrän hon stod inför uppgiften att reglera förhållandet mellan människor. Näringslivets utveckling fordrade lag, ordning och social anpassning; privat egendom gjorde det nödvändigt att ha administration.
70:0.2 (783.2) I en evolutionär värld är motsättningar naturliga; freden kan upprätthållas endast med någon form av reglerande system i samhället. Regleringen i samhället kan inte skiljas från samhällets organisation; samgång förutsätter någon övervakande myndighet. Statsstyret framtvingar en koordinering av motsättningarna mellan stammar, klaner, familjer och individer.
70:0.3 (783.3) Statsskicket är resultatet av en omedveten utveckling; det utvecklas genom försök och misstag. Det har ett fortlevnadsvärde, därför blir det traditionsbundet. Anarkin ökade eländet. Så småningom uppkom eller uppkommer därför statsskicket, någon form av lag och ordning. De tvingande kraven i kampen för tillvaron bokstavligen drev människosläktet fram längs den progressiva vägen till civilisation.
70:1.1 (783.4) Krig är den evolverande människans naturliga tillstånd och arvedel. Freden är den måttstock i samhället som mäter hur långt civilisationen har framskridit. Innan människoraserna under utvecklingens gång delvis anpassade sig till samhällslivet var människan oerhört individualistisk, ytterst misstänksam och otroligt grälsjuk. Våldet är naturens lag, fientlighet den automatiska reaktionen hos naturens barn, medan krig endast är dessa samma aktiviteter kollektivt utförda. När och var civilisationens väv än råkar ut för påfrestningen från komplikationerna i samhällets framåtskridande, sker det alltid en omedelbar och förödande återgång till dessa tidiga tiders metoder att med våld jämka irritationsfaktorerna bland dessa sammanslutningar av människor.
70:1.2 (783.5) Krig är en animalisk reaktion på missförstånd och irritationsmoment; fred följer av det civiliserade lösandet av alla sådana problem och svårigheter. Sangikraserna samt de senare försämrade adamiterna och noditerna var alla krigiska. Andoniterna lärdes tidigt den gyllene regeln, och ännu idag lever deras efterkommande, eskimåerna, i stort sett enligt den regeln. Sedvänjorna är starka bland dem, och de besväras inte i högre grad av våldsamma motsättningar.
70:1.3 (783.6) Andon lärde sina barn att lösa sina tvister så att varje part piskade ett träd med en käpp och samtidigt öste svordomar över trädet; den vars käpp först brast var segrare. De senare andoniterna brukade avgöra tvister genom att arrangera ett offentligt uppträdande där de stridande förlöjligade och gjorde narr av varandra, medan publiken avgjorde vinnaren med sina applåder.
70:1.4 (783.7) Det kunde inte finnas något sådant som krig förrän samhället hade utvecklats tillräckligt långt för att faktiskt uppleva perioder av fred och för att kunna sanktionera krigsartade tillvägagångssätt. Själva kriget som begrepp förutsätter någon grad av organisation.
70:1.5 (784.1) Då grupperingar uppkom i samhället började de individuella irritationsmomenten sjunka ned under gruppkänslorna, och detta främjade friden inom stammen men på bekostnad av freden mellan stammarna. Freden kunde sålunda först njutas av den inre kretsen, eller stammen som alltid ogillade och hatade den yttre kretsen, främlingarna. De första tidernas människa ansåg det vara en dygd att spilla främmande blod.
70:1.6 (784.2) Inte ens detta fungerade dock till en början. När tidiga tiders hövdingar försökte förlika missförstånd fann de det ofta nödvändigt att åtminstone en gång om året tillåta stenkrig inom stammen. Klanen brukade då dela sig i två läger och började en dagslång kamp. Och detta endast för att det var roligt; de verkligen njöt av att slåss.
70:1.7 (784.3) Krigföringen fortsätter för att människan är människa, utvecklad från ett djur, och alla djur är krigiska. Bland de tidigaste orsakerna till krig fanns följande:
70:1.8 (784.4) 1. Hunger, som ledde till födorov. Knapphet på mark har alltid medfört krig, och under dessa strider blev de tidigaste fredliga stammarna praktiskt taget utrotade.
70:1.9 (784.5) 2. Knapphet på kvinnor — ett försök att avhjälpa bristen på hushållshjälp. Kvinnorov har alltid orsakat krig.
70:1.10 (784.6) 3. Fåfänga — önskan att visa upp stammens mannamod. Högrestående stammar brukade kämpa för att tvinga sitt levnadssätt på lägrestående folk.
70:1.11 (784.7) 4. Slavar — behov av att skaffa arbetsfolk.
70:1.12 (784.8) 5. Hämnd var motivet till ett krig när en stam trodde att en grannstam var skyldig till en stamfrändes död. Sörjandet fortgick tills ett huvud bars hem. Krig för hämndens skull stod högt i kurs ända fram till ganska nyligen.
70:1.13 (784.9) 6. Rekreation — krig betraktades av de unga männen som rekreation under dessa tidiga tider. Om det inte uppkom någon bra och tillräcklig förevändning för krig brukade angränsande stammar, när freden blev alltför betungande, bege sig ut till en halvt vänskaplig kamp, ta sig en ledig dag i form av ett plundringståg, eller ägna sig åt nöjet av en låtsad batalj.
70:1.14 (784.10) 7. Religion — önskan att skaffa proselyter till kulten. Alla de primitiva religionerna sanktionerade krig. Endast under senaste tider har religionen börjat se bistert på krig. De forna prästerskapen var olyckligtvis vanligen allierade med den militära makten. En av alla tiders mest fredsbefrämjande åtgärder har varit strävan att skilja kyrka och stat från varandra.
70:1.15 (784.11) Dessa forna tiders stammar drog alltid ut i krig på order av sina gudar, på befallning av sina hövdingar eller medicinmän. Hebréerna trodde på en sådan ”stridens Gud”; och berättelsen om deras överfall på midianiterna är en typisk berättelse om de forna stamkrigens förfärliga grymhet. Detta angrepp med dess slaktande av alla män och senare dödande av alla gossebarn och alla kvinnor som inte var jungfrur skulle ha inneburit en ära enligt en stamhövdings seder för tvåhundratusen år sedan. Allt detta utfördes i ”Herrens, Israels Guds, namn”.
70:1.16 (784.12) Detta är en berättelse om samhällets utveckling — naturens sätt att lösa rasgruppernas problem — om människan, som mejslar ut sitt eget öde på jorden. Sådana gräsligheter sker inte på anstiftan av Gudomen, fastän människan har en tendens att överföra ansvaret på sina gudar.
70:1.17 (784.13) Barmhärtighet i krig har människosläktet endast så småningom börjat acceptera. Även då en kvinna, Deborah, härskade över hebréerna fortsatte samma grymhet i stor skala. När hennes general hade vunnit seger över främlingarna satte han ”hela hären att falla för svärdsegg; icke en enda kom undan”.
70:1.18 (785.1) Mycket tidigt i människosläktets historia kom giftvapen till användning. Allt slags stympande praktiserades. Saul tvekade inte att fordra ett hundra förhudar av filistéerna som den hemgift David skulle betala för hans dotter Mikal.
70:1.19 (785.2) Under de första tiderna utkämpades krigen mellan stammarna i sin helhet, men om två individer från olika stammar hade en tvist under senare tider utkämpade dessa antagonister en duell, i stället för att bägge stammarna skulle ha krigat. Det blev också sed att två arméer lämnade avgörandet till utgången av kampen mellan två representanter, en från vardera sidan, såsom i fallet med David och Goliat.
70:1.20 (785.3) Den första förbättringen i krigförandet var seden att ta krigsfångar. Därefter undantogs kvinnorna från fientligheterna, och sedan kom erkännandet av sådana som inte deltog i striden. Snart uppkom krigarkaster och stående arméer för att hålla takten med stridsverksamhetens tilltagande komplexitet. Sådana krigare förbjöds tidigt att ha förbindelser med kvinnor, och kvinnorna upphörde för länge sedan att delta i striderna, fastän de alltid har försett soldaterna med mat och sjukvård och manat på dem till strid.
70:1.21 (785.4) Bruket att förklara krig representerade ett stort framsteg. Sådana deklarationer om avsikt att inleda krig var ett tecken på att en känsla för rättvisa hade anlänt, och efter detta följde så småningom utvecklandet av reglerna för ”civiliserad” krigföring. Mycket tidigt blev det sed att inte utkämpa strider nära religiösa platser, och ännu senare att inte kriga på vissa heliga dagar. Härnäst kom det allmänna erkännandet av rätten till asyl; politiska flyktingar gavs beskydd.
70:1.22 (785.5) Sålunda utvecklades krigföringen så småningom från den primitiva människojakten till det något mera ordnade systemet i senare tiders ”civiliserade” nationer. Men endast långsamt träder vänskapligheten i stället för fientligheten som attityd i samhället.
70:2.1 (785.6) Under gångna tidsåldrar kunde ett häftigt krig ge upphov till samhällsförändringar och underlätta accepterandet av nya idéer som annars inte på naturlig väg skulle ha skett eller kommit i bruk på tio tusen år. Det fruktansvärda pris som betalades för dessa fördelar, som kriget i vissa avseenden medförde, var att samhället för en tid sjönk tillbaka till barbariet. Den civiliserade förnuftsmässigheten måste ge vika. Krig är en stark medicin, mycket kostsam och högst farlig. Fastän den ofta botar vissa störningar i samhället, tar den ibland kol på patienten, raserar samhället.
70:2.2 (785.7) Den ständiga nödvändigheten av ett nationellt försvar skapar många nya avancerade tillämpningar i samhället. Samhället drar idag fördel av en lång rad nyttiga innovationer som först var enbart militära; det har rent av kriget att tacka för dansen, av vilken en tidig form var en militär drillövning.
70:2.3 (785.8) Kriget har haft ett samhälleligt värde för gångna civilisationer emedan det:
70:2.4 (785.9) 1. Påtvingade disciplin, framtvingade samverkan.
70:2.5 (785.10) 2. Premierade tapperhet och mod.
70:2.6 (785.11) 3. Främjade och stärkte nationalkänslan.
70:2.7 (785.12) 4. Förintade svaga och odugliga folk.
70:2.8 (785.13) 5. Upplöste illusionen om primitiv jämlikhet och skiktade samhället selektivt.
70:2.9 (785.14) Kriget har haft ett visst evolutionärt och selektivt värde, men likt slaveriet måste det en gång överges då civilisationen sakta framskrider. Forna tiders krig befrämjade resande och kulturella förbindelser. Nu betjänas dessa ändamål bättre av de moderna transport- och kommunikationsmetoderna. Forna tiders krig stärkte nationerna, men nutida strider sliter sönder den civiliserade kulturen. De forntida krigen resulterade i en decimering av de lägrestående folken; nettoresultatet av nutida konflikter är ett selektivt förintande av det bästa människomaterialet. Forna krig främjade organisering och effektivitet, men dessa har nu blivit det moderna näringslivets målsättningar. Under gångna tidsåldrar var krig ett samhälleligt jäsämne som förde civilisationen framåt; detta resultat uppnås nu bättre med hjälp av ambition och uppfinningar. Forntida krigföring vidmakthöll uppfattningen om en stridens Gud, men den moderna människan har fått lära sig att Gud är kärlek. Kriget har tjänat många värdefulla syften i det förgångna, det har varit en oundgänglig byggnadsställning vid civilisationens uppbyggande, men nu håller det snabbt på att gå i kulturmässig konkurs — oförmöget att i form av samhällsnytta dela ut dividender som skulle stå i någon rimlig proportion till de förfärliga förluster som dess åkallande medför.
70:2.10 (786.1) En gång i tiden trodde läkarna på åderlåtning som ett bot för många sjukdomar, men de har sedan dess upptäckt bättre botemedel för de flesta av dessa krämpor. Så måste den internationella åderlåtningen i form av krig för visso ge vika för upptäckten av bättre metoder att bota det onda hos nationerna.
70:2.11 (786.2) Nationerna på Urantia har redan börjat den gigantiska kampen mellan den nationalistiska militarismen och industrialismen, och på många sätt är denna konflikt jämförbar med den tidsålderslånga kampen mellan herden-jägaren och odlaren. Men om industrialismen skall segra över militarismen måste den undvika de faror som den hotas av. Farorna för den gryende industrin på Urantia är:
70:2.12 (786.3) 1. Den starka driften mot materialism, andlig blindhet.
70:2.13 (786.4) 2. Dyrkan av rikedom-makt, värdeförvrängning.
70:2.14 (786.5) 3. Överflödets laster, kulturell omogenhet.
70:2.15 (786.6) 4. De ökande farorna av sysslolöshet, tjänstvillighetens avtagande.
70:2.16 (786.7) 5. Tillväxten av ovälkommen raslig eftergivenhet, biologisk försämring.
70:2.17 (786.8) 6. Hotet från normerat industriellt slaveri, personlighetsstagnation. Arbete förädlar, men slavgöra förlamar.
70:2.18 (786.9) Militarismen är enväldig och grym — barbarisk. Den främjar samhällsorganisationen bland erövrarna men upplöser den besegrade sidan. Industrialismen är mera civiliserad, och den borde utvecklas så att den främjar initiativtagandet och gynnar individualismen. Samhället borde på alla möjliga sätt omhulda originaliteten.
70:2.19 (786.10) Gör inte misstaget att förhärliga kriget; det är bättre att inse vad det har gjort för samhället, så att ni mera noggrant kan föreställa er vad dess substitut måste erbjuda för att fortsättningsvis föra samhället framåt. Om sådana lämpliga substitut inte står till buds, då kan ni vara förvissade om att krigandet länge kommer att fortsätta.
70:2.20 (786.11) Människan kommer aldrig att godta freden som ett normalt levnadssätt förrän hon har blivit grundligt och upprepade gånger övertygad om att fred är bäst för hennes materiella välfärd, och tills samhället visligen har tillhandahållit fredliga substitut för att tillfredsställa denna inneboende tendens att periodvis utlösa den kollektiva drift som avser att frigöra de ständigt ackumulerande emotioner och energier som ansluter sig till självbevarelsereaktionerna hos människan som art.
70:2.21 (786.12) Även i förbigående borde kriget värdesättas som den erfarenhetens skola som tvingade en ras av arroganta individualister att underkasta sig en starkt koncentrerad myndighet — överbefälhavaren. Forna tiders krig valde verkligen ut de naturliga stormännen till ledarskap, men det nutida kriget gör inte detta längre. För att upptäcka ledare måste samhället nu vända sig till de fredliga erövringarna: näringslivet, vetenskapen och det samhälleliga resultatområdet.
70:3.1 (787.1) I det primitivaste samhället är hjorden allting; till och med barnen hör till dess gemensamma egendom. Då familjen utvecklades undanträngde den hjorden i fråga om barnens fostran, medan de uppkommande klanerna och stammarna tog dess plats som samhällsenhet.
70:3.2 (787.2) Sexuell hunger och moderskärlek lade grunden till familjen. Men inget verkligt styre uppkommer förrän grupper större än familjerna har börjat bildas. I hjorden under tiden före familjens uppkomst utövades ledarskapet av informellt valda individer. De afrikanska bushmännen har aldrig framskridit längre än till detta primitiva stadium; de har inga hövdingar i hjorden.
70:3.3 (787.3) Familjerna förenades av blodsband till klaner, anhopningar av släktingar. Senare utvecklades klanerna till stammar, territoriella sammanslutningar. Krigföring och yttre tryck tvingade stamorganisationen på släktklanerna, men det var handel och varuutbyte som höll dessa första och primitiva grupper samman med åtminstone någon mån av fred dem emellan.
70:3.4 (787.4) Freden på Urantia främjas långt mera av internationella handelsorganisationer än av de visionära fredsprojektens känslomässiga spetsfundigheter. Handelsrelationerna har underlättats av språkets utveckling och av förbättrade kommunikationsmetoder jämte bättre transportmedel.
70:3.5 (787.5) Avsaknaden av ett gemensamt språk har alltid hindrat utvecklingen av fredliga grupper, men pengar har blivit den moderna handelns gemensamma språk. Det nutida samhället hålls till stor del samman av marknaden för den industriella produktionen. Vinstmotivet är en mäktig civiliserare när det utökas med önskan att tjäna.
70:3.6 (787.6) Under de tidiga tidsåldrarna omgavs varje stam av koncentriska cirklar av tilltagande rädsla och misstänksamhet, därför var det en gång sed att döda alla främlingar, senare att ta dem till slavar. Vänskap betydde förr i tiden upptagande i klanen, och medlemskapet i klanen troddes fortsätta efter döden — en av de första föreställningarna om evigt liv.
70:3.7 (787.7) Upptagningsceremonin bestod i att dricka varandras blod. Inom en del grupper utbytte man saliv i stället för att dricka blod, och detta är det forntida ursprunget till kyssandet som sed i umgängeslivet. Alla ceremonier som innebar ett förenande, vare sig giftermål eller upptagning i stammen, avslutades alltid med festande.
70:3.8 (787.8) Under senare tider användes blod utspätt med rödvin, och till slut dracks enbart vin för att besegla upptagningsceremonin, som tillkännagavs med att man stötte ihop vinbägarna och fullbordades med att man svalde drycken. Hebréerna använde en modifierad form av denna upptagningsceremoni. Deras arabiska förfäder använde sig av en ed som avgavs medan kandidatens hand vilade på en infödd stammedlems könsorgan. Hebréerna behandlade upptagna främlingar vänligt och broderligt. ”Främlingen som bor hos er skall räknas såsom en infödd bland er, och ni skall älska honom såsom er själva.”
70:3.9 (787.9) ”Gästvänskap” var ett förhållande som angav tillfällig gästfrihet. När besökande gäster avlägsnade sig var det sed att bryta ett matfat i två delar och ge den ena delen åt den vän som tog avsked, så att den kunde fungera som lämplig introduktion för en tredje part som senare kunde tänkas komma på visit. Det var sedvanligt att gäster betalade för sig med att berätta historier från sina resor och äventyr. Historieberättarna i forna tider blev så populära att sedvänjan till slut förbjöd deras verksamhet under antingen jakt- eller skördetiderna.
70:3.10 (788.1) De första fredsfördragen var ”blodsband”. Fredsmäklarna från två krigande stammar möttes, hälsade hövligt och stack sig sedan i skinnet tills det blödde; därefter sög de blod av varandra och kungjorde fred.
70:3.11 (788.2) De första fredsmissionerna bestod av delegationer av män som förde med sig sina utvalda jungfrur till sexuell förnöjelse för sina tidigare fiender, varvid den sexuella aptiten användes för att motverka krigsdriften. Den stam som på detta sätt ärades brukade göra en svarsvisit och bjöd då på sina jungfrur; freden var då stadigt befäst. Och snart tilläts giftermål mellan hövdingarnas familjer.
70:4.1 (788.3) Den första fredliga gruppen var familjen, sedan klanen, stammen, och senare folket, som till slut blev den moderna territoriala staten. Det faktum att dagens fredliga grupper för länge sedan har expanderat vidare från blodsband till att omfatta hela nationer är mycket uppmuntrande, trots att folken på Urantia fortfarande använder väldiga belopp för krigsförberedelser.
70:4.2 (788.4) Klanerna var grupper förenade av blodsband inom stammen, och deras existens berodde på vissa gemensamma intressen såsom:
70:4.3 (788.5) 1. Härstamning från en gemensam förfader.
70:4.4 (788.6) 2. Vördnad för samma religiösa totem.
70:4.5 (788.7) 3. Samma dialekt.
70:4.6 (788.8) 4. Samma boplats.
70:4.7 (788.9) 5. Rädsla för samma fiender.
70:4.8 (788.10) 6. Gemensamma krigserfarenheter.
70:4.9 (788.11) Klanernas huvudmän var alltid underordnade stamhövdingen, och de tidiga stamstyrena var lösa förbund mellan klanerna. Infödingarna i Australien utvecklade aldrig ett styre för hela stammen.
70:4.10 (788.12) Klanernas fredstida huvudmän härskade vanligen enligt arvsordningen på mödernet; stammarnas krigshövdingar lade grunden till arvsordningen på fädernet. Stamhövdingarnas och de första kungarnas hov bestod av klanernas huvudmän, som det var brukligt att invitera till kungs flera gånger om året. Detta gav kungen möjlighet att hålla ett öga på dem och att bättre försäkra sig som deras samarbete. Klanerna tjänade ett värdefullt syfte i det lokala självstyret, men de fördröjde storligen uppkomsten av omfattande och starka nationer.
70:5.1 (788.13) Människans varje institution hade en början, och civiladministrationen är en produkt av den gradvis framskridande evolutionen lika väl som äktenskapet, näringslivet och religionen. Från de första klanerna och primitiva stammarna utvecklades så småningom följden av olika former av mänskligt styre, som har kommit och gått ända fram till de regelverk för samhället och medborgarna som kännetecknar den andra tredjedelen av nittonhundratalet.
70:5.2 (788.14) Då familjeenheterna så småningom uppkom lades grunden till styret i klanorganisationen, grupperna av familjer som var blodsförvanter. Det första egentliga regeringsorganet var de äldstas råd. Denna styrande grupp bestod av gamla män som hade utmärkt sig på något dugligt sätt. Visdom och erfarenhet uppskattades tidigt även av barbaren, och nu följde en lång tidsålder då de äldsta dominerade. Detta styre i form av de gamlas oligarki utvecklades så småningom till den patriarkaliska idén.
70:5.3 (789.1) I de äldstas råd i forna tider fanns potentialen till alla styresfunktioner: verkställande, lagstiftande och dömande. När rådet tolkade gällande sedvänjor var det domstol; när det skapade nya former av samhällsbruk var det lagstiftande organ; i den utsträckning sådana beslut genomfördes var det verkställare. Rådets ordförande var en av föregångarna till de senare stamhövdingarna.
70:5.4 (789.2) En del stammar hade råd som bestod av kvinnor, och från tid till annan hade många stammar kvinnliga härskare. Vissa av den röda människans stammar bevarade Onamonalontons undervisning och följde ”sjumannarådets” enhälliga avgöranden.
70:5.5 (789.3) Det har varit svårt för människosläktet att lära sig att varken fred eller krig kan skötas av en diskussionsklubb. De primitiva ”palavrerna” var sällan till nytta. Människorasen lärde sig tidigt att en armé som kommenderades av en grupp klanledare inte hade någon chans mot en stark armé som leddes av en enda man. Kriget har alltid varit en kungamakare.
70:5.6 (789.4) Till en början valdes krigshövdingarna endast för de militära operationerna, och de avstod från en del av sin makt i fredstid, då deras uppgifter var av en mera samhällelig art. Men så småningom började de inkräkta på fredsintervallerna och tenderade att fortsätta att härska från ett krig till ett annat. Ofta såg de till att det inte tog alltför lång tid tills följande krig började. Dessa tidiga krigsherrar var inte förtjusta i freden.
70:5.7 (789.5) Under senare tider valdes en del hövdingar för annat än krigstjänst, och de valdes då på grund av ovanlig fysik eller utomordentliga personliga talanger. De röda människorna hade ofta två uppsättningar av hövdingar — sachems eller fredstida hövdingar, och de ärftliga krigshövdingarna. De fredstida styresmännen var också domare och lärare.
70:5.8 (789.6) En del tidiga samhällen styrdes av medicinmän, som ofta fungerade som hövdingar. En enda man kunde verka som präst, läkare och högste verkställare. Mycket ofta hade de kungliga insignierna under de första tiderna varit symboler eller emblem som hörde till den prästerliga dräkten.
70:5.9 (789.7) Det var via dessa steg som den verkställande grenen av civilstyret så småningom uppkom. Klanen och stamråden fortsatte med rådgivande uppgifter och som föregångare till de senare uppkommande lagstiftande och dömande grenarna. I Afrika förekommer idag faktiskt alla dessa primitiva styresformer bland de olika stammarna.
70:6.1 (789.8) Ett effektivt statsstyre uppkom först då man fick en hövding med full verkställande makt. Människan fann att man kunde åstadkomma ett effektivt styre endast genom att överföra makt till någon personlighet, inte genom att omfatta en idé.
70:6.2 (789.9) Härskandet växte fram ur idén om familjeauktoritet eller rikedom. När en patriarkalisk småkung blev en riktig kung kallades han ibland ”sitt folks fader”. Senare tänkte man sig att kungarna härstammade från hjältar. Och ännu senare började härskandet gå i arv, då man trodde att kungarna hade gudomligt ursprung.
70:6.3 (789.10) Med ärftlig kungamakt undvek man den anarki som tidigare hade åstadkommit så mycket förödelse under tiden mellan kungens död och valet av hans efterträdare. Familjen hade ett biologiskt överhuvud; klanen hade en vald naturlig ledare. Stammen och senare staten hade ingen naturlig ledare, och det var ytterligare ett skäl till att låta hövdingarnas och kungarnas ställning bli ärftlig. Idén om kungliga familjer och aristokrati byggde också på de konventionella reglerna om ”namnägande” inom klanerna.
70:6.4 (790.1) Kungarnas tronföljd ansågs till slut vara övernaturlig, och man tänkte sig att det kungliga blodet sträckte sig bakåt ända till tiden för Prins Caligastias materialiserade stab. Sålunda blev kungarna fetischpersonligheter och omåttligt fruktade, och man utvecklade ett speciellt sätt att tala, vilket användes vid hovet. Ännu helt nyligen trodde man att kungars beröring botade sjukdom, och en del av folken på Urantia anser fortfarande att deras härskare har haft ett gudomligt ursprung.
70:6.5 (790.2) Forna tiders fetischkung hölls ofta avskild från världen. Han ansågs vara alltför helig för att bli sedd annat än på högtidsdagar och heliga dagar. Vanligen valdes en representant för att personifiera honom, och detta är uppkomsten till statsministrar. Den första medlemmen av kungens kabinett var en födoadministratör, och andra följde snart efter. Härskarna utnämnde snart representanter med ansvar för handel och religion. Utvecklandet av ett kabinett var ett direkt steg mot en avpersonifiering av den verkställande makten. Dessa assistenter till de forntida kungarna bildade den allmänt erkända adeln, och kungens hustru steg så småningom till en drottnings värdighet då kvinnorna började värdesättas högre.
70:6.6 (790.3) Hänsynslösa härskare skaffade sig stor makt vid upptäckten av gift. Den tidiga hovmagin var diabolisk; kungens fiender dog snart. Men även den mest despotiska tyrannen var underkastad vissa begränsningar; han hölls åtminstone tillbaka av den ständigt närvarande rädslan för lönnmord. Medicinmännen, häxdoktorerna och prästerna har alltid effektivt hållit kungarna i schack. Senare hade jordägarna, aristokratin, en återhållande inverkan. Allt emellan gjorde också klanerna och stammarna helt enkelt uppror och störtade sina despoter och tyranner från makten. Avsatta härskare som dömdes till döden gavs ofta möjligheten att begå självmord, vilket gav upphov till det forntida samhällets modefluga att begå självmord i vissa situationer.
70:7.1 (790.4) Blodsband bestämde de första grupperna i samhället. Sammanslutningar utvidgade den på släktskap baserade klanen. Giftermål mellan klanerna var nästa steg vid utvidgandet av gruppen, och den mångförgrenade stammen som detta ledde till var den första egentliga politiska enheten. Följande framsteg i samhällsutvecklingen var uppkomsten av religiösa kulter och politiska klubbar. De uppkom först som hemliga sällskap och var ursprungligen enbart religiösa; senare blev de normgivande. Till en början var de klubbar för män; senare uppkom klubbar för kvinnor. Snart delades de i två klasser: samhällspolitiska och religiöst mystiska.
70:7.2 (790.5) Det fanns många skäl till varför dessa sällskap var hemliga:
70:7.3 (790.6) 1. Rädsla för att hamna i onåd hos härskarna på grund av brott mot något tabu.
70:7.4 (790.7) 2. Utövande av riterna i en minoritetsreligion.
70:7.5 (790.8) 3. Bevarande av värdefulla ”ande”- eller yrkeshemligheter.
70:7.6 (790.9) 4. Deltagande i någon speciell förtrollning eller magi.
70:7.7 (790.10) Själva det hemlighetsfulla kring dessa sällskap gav deras medlemmar mysteriets makt över resten av stammen. Det hemlighetsfulla tilltalar också fåfängan; de invigda var sin egen tids aristokrati i samhället. Efter invigningen jagade pojkarna med männen, medan de tidigare hade samlat ätliga växter med kvinnorna. Det var den största förödmjukelse, en skam i hela stammens ögon, att inte klara av pubertetsproven och sålunda tvingas stanna med kvinnor och barn utanför männens boning, att anses vara feminiserad. Dessutom hade de oinvigda inte tillåtelse att gifta sig.
70:7.8 (791.1) De första tidernas människor lärde mycket tidigt sina uppväxande ungdomar sexuell behärskning. Det blev sed att hålla pojkarna borta från sina föräldrar från puberteten tills de gifte sig, och deras undervisning och träning anförtroddes männens hemliga sällskap. En av huvuduppgifterna för dessa klubbar var att hålla ynglingarna under kontroll och på så sätt förhindra tillkomsten av utomäktenskapliga barn.
70:7.9 (791.2) Kommersialiserad prostitution uppkom när dessa klubbar för män betalade för att använda kvinnor från andra stammar. Men de tidigaste grupperna var anmärkningsvärt fria från sexuell lössläppthet.
70:7.10 (791.3) Pubertetstidens invigningsceremonier sträckte sig över en period om fem år. Mycket självplågeri och smärtsamt skärande ingick i dessa ceremonier. Omskärelse praktiserades först som en invigningsrit vid ett av dessa hemliga brödraskap. Stammens kännetecken skars in på kroppen som en del av pubertetsinvigningen; tatueringen uppkom från ett sådant tecken på medlemskap. Sådan tortyr i förening med mycken försakelse var avsedd att härda dessa ynglingar, att inpränta hos dem livets verklighet och dess ofrånkomliga påfrestningar. Dessa syften uppnås bättre med de idrottstävlingar och fysiska kraftprov som senare uppkom.
70:7.11 (791.4) De hemliga sällskapen strävade verkligen efter att förbättra ungdomarnas moral; en av huvudavsikterna med pubertetsceremonierna var att inpränta hos ynglingen att han måste lämna andra mäns hustrur i fred.
70:7.12 (791.5) Efter dessa år av hård disciplin och träning släpptes de unga männen vanligtvis fria, just före giftermålet, för en kort period av fritid och frihet, varefter de återvände för att gifta sig och underkasta sig stammens tabun för hela livet. Och denna forntida sed har fortlevt till nutid som den löjliga föreställningen om att ”så sin vildhavre”.
70:7.13 (791.6) Många senare stammar godkände bildandet av hemliga klubbar för kvinnor, och avsikten med dessa klubbar var att förbereda uppväxande flickor för livet som hustru och mor. Efter invigningen var flickorna giftasvuxna och fick delta i ”brudvisningen”, den tidens inledning till sällskapslivet. Kvinnoordnar vilkas medlemmar hade förbundit sig att avstå från giftermål uppkom tidigt.
70:7.14 (791.7) Snart uppkom klubbar som inte var hemliga, när grupper av ogifta män och grupper av ogifta kvinnor bildade sina skilda organisationer. Dessa sammanslutningar var i själva verket de första skolorna. Då männens och kvinnornas klubbar ofta hade en tendens att råka i luven på varandra experimenterade en del avancerade stammar, sedan de hade varit i kontakt med lärarna i Dalamatia, med samundervisning i internatskolor som de upprätthöll för bägge könen.
70:7.15 (791.8) De hemliga sällskapen bidrog till uppkomsten av samhällskaster huvudsakligen på grund av den hemlighetsfulla karaktären av deras invigningar. Medlemmarna av dessa sällskap bar till en början masker för att skrämma bort de nyfikna från sina sorgeriter — dyrkan av förfäder. Senare utvecklades denna ritual till något av en seans vid vilken andar sades ha framträtt. De forntida sällskapen för ”den nya födelsen” använde tecken och nyttjade ett speciellt hemligt språk. De avsvor sig också vissa sortens mat och dryck. De verkade som nattpoliser och fungerade för övrigt inom ett vidsträckt område av samhällsaktiviteter.
70:7.16 (792.1) Alla hemliga sammanslutningar avkrävde en ed, föreskrev förtroende och framhöll bevarandet av hemligheter. Dessa ordnar ingav folkmassorna en respektfylld fruktan och höll dem under kontroll. De fungerade också som sällskap för brottsövervakning och tillämpade därvid lynchlag. De var de första spionerna när stammarna var i krig och den första hemliga polisen i fredstid. Det bästa var att de höll hänsynslösa kungar osäkra om sin makt. Som motvikt höll sig kungarna med sin egen hemliga polis.
70:7.17 (792.2) Dessa sällskap gav upphov till de första politiska partierna. Det första partistyret i samhället bestod av ”de starka”, med ”de svaga” i opposition. I forna tider följde ett regeringsbyte endast på inbördeskrig — tillräckligt med bevis för att de svaga hade blivit de starka.
70:7.18 (792.3) Dessa klubbar användes av köpmän för att kassera in fordringar och av härskare för att bära upp skatter. Beskattningen har inneburit en lång kamp, och en av dess tidigaste former var tiondet, en tiondedel av jakt- eller krigsbytet. Skatter ålades ursprungligen för att upprätthålla kungens hushåll, men man fann snart att skatterna var lättare att uppbära när de maskerades som offergåvor för upprätthållandet av tempeltjänsten.
70:7.19 (792.4) Så småningom växte dessa hemliga sammanslutningar ut till de första välgörenhetsorganisationerna och utvecklades senare till tidigare tiders religiösa sällskap — kyrkornas föregångare. Till slut kom en del av dessa sällskap att omfatta flera stammar, de första internationella brödraskapen.
70:8.1 (792.5) Den mentala och fysiska olikheten hos människor garanterar att samhällsklasser uppkommer. De enda världarna utan samhällsskikt är de mest primitiva och de mest avancerade. I en gryende civilisation har inte differentieringen i samhällsnivåer ännu börjat, medan i en värld som har stabiliserats i ljus och liv dessa uppdelningar av människosläktet, som är så typiska för alla mellanliggande evolutionära stadier, i det stora hela har utplånats.
70:8.2 (792.6) Då samhället höjde sig från vildarnas till barbarernas nivå tenderade de människor som det bestod av att grupperas i klasser av följande allmänna orsaker:
70:8.3 (792.7) 1. Naturliga — närkontakt, släktskap och giftermål; de första skillnaderna i samhället byggde på kön, ålder och blodsband — släktskap med hövdingen.
70:8.4 (792.8) 2. Personliga — erkännandet av duglighet, uthållighet, skicklighet och tapperhet; snart efter kom erkännandet av språkkunskap, vetande och allmän intelligens.
70:8.5 (792.9) 3. Slumpartade — krig och emigration ledde till åtskillnad av människogrupper. Klassutvecklingen influerades kraftigt av erövringar, segrarens förhållande till den besegrade, medan slaveriet medförde den första allmänna indelningen av samhället i fria och ofria.
70:8.6 (792.10) 4. Ekonomiska — rika och fattiga. Rikedom och slavägande var den inneboende orsaken till uppkomsten av en av klasserna i samhället.
70:8.7 (792.11) 5. Geografiska — klasser uppkom som följd av bosättning i städer eller på landsbygden. Stad och land har var för sig bidragit till differentieringen i herde-jordbrukare och köpman-industriidkare, med deras olika synsätt och reaktioner.
70:8.8 (792.12) 6. Sociala — klasser har så småningom formats enligt den allmänna uppfattningen om olika gruppers sociala värde. Bland de tidigaste indelningarna av detta slag var skiljelinjerna mellan präster-lärare, härskare-krigare, kapitalister-köpmän, vanliga arbetare, och slavar. En slav kunde aldrig bli kapitalist, fastän en löntagare ibland kunde välja att sluta sig till kapitalisternas led.
70:8.9 (793.1) 7. Yrkesbaserade — då yrkena mångfaldigades tenderade de att bilda kaster och gillen. Arbetarna delade sig i tre grupper: de fria yrkesutövarna, inklusive medicinmännen, sedan yrkesarbetarna, och efter dem diversearbetarna.
70:8.10 (793.2) 8. Religiösa — de tidiga kultsällskapen skapade sina egna klasser inom klanerna och stammarna, och fromheten och mysticismen hos prästerna har länge gjort dem till en skild grupp i samhället.
70:8.11 (793.3) 9. Rasliga — närvaron av två eller flera raser inom en viss nation eller territorial enhet skapar vanligen kaster enligt hudfärg. Det ursprungliga kastsystemet i Indien var baserat på hudfärg, vilket även var fallet i det forna Egypten.
70:8.12 (793.4) 10. Åldersbaserade — ungdom och mogen ålder. Bland stammarna förblev pojken under sin fars tillsyn så länge fadern levde, medan flickan förblev i sin mors vård tills hon gifte sig.
70:8.13 (793.5) Flexibla och föränderliga samhällsklasser är oundgängliga för en civilisation som utvecklas, men när klass blir kast, när de sociala nivåerna förstenas, köps den ökade stabiliteten i samhället till priset av en minskning av det personliga initiativet. Kaster i samhället löser problemet hur var och en skall finna sin plats i arbetslivet, men de begränsar också starkt den individuella utvecklingen och så gott som förhindrar samhällelig samverkan.
70:8.14 (793.6) Samhällsklasserna, som har uppkommit på naturlig väg, består tills människan så småningom åstadkommer ett evolutionärt utplånande av dem genom att intelligent behandla de biologiska, intellektuella och andliga resurserna i en framåtgående civilisation, såsom:
70:8.15 (793.7) 1. Biologiskt förnyande av rasbestånden — selektivt eliminerande av lägrestående raselement. Detta är ägnat att utplåna många former av ojämlikhet bland de dödliga.
70:8.16 (793.8) 2. Utbildningsmässig träning av den ökade hjärnkapaciteten, som en sådan biologisk förbättring leder till.
70:8.17 (793.9) 3. Religiöst upplivande av känslan för släktskap och broderskap mellan människorna.
70:8.18 (793.10) Dessa åtgärder kan bära verklig frukt endast under avlägsna årtusenden i framtiden, även om många förbättringar i samhället blir det omedelbara resultatet av en intelligent, vis och tålmodig tillämpning av dessa accelerationsfaktorer för kulturellt framåtskridande. Religionen är den mäktiga hävstång som lyfter civilisationen från kaos, men den är kraftlös utan en stödjepunkt i form av ett sunt och normalt sinne som tryggt vilar på en sund och normal ärftlighet.
70:9.1 (793.11) Naturen ger människan inga rättigheter; endast livet och en värld där det kan levas. Naturen ger inte ens rätten att leva, vilket man kan sluta sig till genom att betänka vad som troligen skulle hända om en obeväpnad människa mötte en hungrig tiger ansikte mot ansikte i urskogen. Samhällets främsta gåva till människan är trygghet.
70:9.2 (793.12) Så småningom hävdade samhället sina rättigheter, och för närvarande är de:
70:9.3 (793.13) 1. Säkerhet beträffande tillgången till föda.
70:9.4 (793.14) 2. Militärt försvar — säkerhet genom rustning.
70:9.5 (793.15) 3. Samhällsfredens bevarande — förhindrande av personligt våld och oordning i samhället.
70:9.6 (794.1) 4. Sexuell kontroll — äktenskap, familjeinstitutionen.
70:9.7 (794.2) 5. Egendom — rätten att äga.
70:9.8 (794.3) 6. Främjande av tävlan mellan individer och mellan grupper.
70:9.9 (794.4) 7. Föranstaltningar för ungdomens utbildning och träning.
70:9.10 (794.5) 8. Främjande av varuutbyte och handel — industriell utveckling.
70:9.11 (794.6) 9. Förbättrande av arbetsförhållanden och arbetsbelöning.
70:9.12 (794.7) 10. Garanterad frihet till religionsutövning, vilket medför att alla dessa andra samhällsaktiviteter kan förädlas genom att bli andligt motiverade.
70:9.13 (794.8) När rättigheter är så gamla att man inte känner till deras ursprung kallas de ofta naturliga rättigheter. Men människans rättigheter är faktiskt inte naturliga; de är i sin helhet samhälleliga. De är relativa och ständigt föränderliga, ingenting mer än spelets regler — erkända anpassningar av förhållanden som styr de ständigt växlande företeelserna i tävlan mellan människorna.
70:9.14 (794.9) Det som anses rätt under en tidsålder kanske inte anses så i en annan tid. Fortlevnaden av ett stort antal defekta och degenererade beror inte på att de har någon naturlig rätt att sålunda betunga civilisationen under nittonhundratalet, utan helt enkelt på att samhället i denna tidsålder, sedvänjorna, så bestämmer.
70:9.15 (794.10) Få mänskliga rättigheter erkändes under medeltiden i Europa. Då hörde varje människa till någon annan, och rättigheterna var endast privilegier eller ynnest bevis som beviljades av stat eller kyrka. Och revolten mot denna villfarelse var lika vilsefarande då den ledde till tron att alla människor föds jämlika.
70:9.16 (794.11) De svaga och underlägsna har alltid kämpat för jämlika rättigheter; de har alltid insisterat på att staten tvingar de starka och överlägsna att tillgodose deras behov och i övrigt gottgöra de brister som alltför ofta är det naturliga resultatet av deras egen likgiltighet och lättja.
70:9.17 (794.12) Detta jämlikhetsideal är dock ett barn av civilisationen; man finner det inte i naturen. Även kulturen själv demonstrerar på ett övertygande sätt människors inneboende ojämlikhet i och med deras ojämlika förmåga att ta del av den. Ett plötsligt och icke-evolutionärt förverkligande av en förment naturlig jämlikhet skulle snabbt kasta den civiliserade människan tillbaka till de primitiva tidsåldrarnas grova seder och bruk. Samhället kan inte erbjuda jämlika rättigheter åt alla, men det kan förbinda sig att rättvist och opartiskt slå vakt om vars och ens olika rättigheter. Det är samhällets uppgift och skyldighet att förse naturens barn med en rättvis och fredlig möjlighet att skaffa sig sitt uppehälle, ta del i fortplantningen, och samtidigt bli delaktig av något mått av njutning och välbehag; och summan av alla tre utgör mänsklig lycka.
70:10.1 (794.13) Naturrätten är en teori som människan har konstruerat; den motsvaras inte av verkligheten. I naturen är rättvisan rent teoretisk, enbart en fiktion. Naturen erbjuder endast en form av rätt — att följderna oundvikligt rättar sig efter orsakerna.
70:10.2 (794.14) Rättvisan, så som människan uppfattar den, innebär att man får sina rättigheter förverkligade, och den har därför undergått en progressiv utveckling. Uppfattningen om rättvisa kan mycket väl ingå som en beståndsdel i ett andeförsett sinne, men den framträder inte plötsligt färdigt utvecklad i världarna i rymden.
70:10.3 (794.15) Den primitiva människan hänförde alla fenomen till en person. Vid dödsfall frågade vilden inte vad som dödade människan, utan vem. Dödande utan avsikt, olycksmässigt, erkändes därför inte som en möjlighet, och vid bestraffningen av brott tog man inte alls hänsyn till brottslingens motiv; domen avkunnades enligt den skada som hade förorsakats.
70:10.4 (795.1) I det tidigaste primitiva samhället verkade den allmänna opinionen direkt; rättstjänare behövdes inte. Det fanns inget privatliv under den primitiva tiden. En människas grannar var ansvariga för hennes beteende; därför hade de rätt att snoka i hennes personliga angelägenheter. Samhället reglerades enligt teorin att gruppens medlemmar borde vara intresserade av varje individs beteende och därför borde ha en viss kontroll över det.
70:10.5 (795.2) Mycket tidigt trodde man att andarna skipade rättvisa genom medicinmännen och prästerna; detta gjorde dessa klasser till de första brottsutredarna och rättstjänarna. Deras tidigaste metoder för att upptäcka brott bestod av att pröva de misstänkta med gift, eld och pina. Dessa grymma prövningar var ingenting mer än grova skiljemannaförfaranden; de avgjorde inte nödvändigtvis en tvist på ett rättvist sätt. Om till exempel den anklagade spydde när han tog gift, då var han oskyldig.
70:10.6 (795.3) Gamla testamentet berättar om en av dessa prövningar, ett test för äktenskapsbrott: Om en man misstänkte att hans hustru hade varit otrogen tog han henne till prästen och framförde sina misstankar, varefter prästen tillredde en blandning bestående av heligt vatten och sopor från tempelgolvet. Efter tillhörande ceremonier, som innehöll hotande besvärjelser, tvingades den anklagade hustrun dricka den otäcka drycken. Om hon var skyldig ”skall vattnet som hon har fått i sig bli henne till en plåga, så att hennes buk sväller upp och hennes länd förvissnar, och kvinnans namn skall bli en förbannelse bland hennes folk”. Om någon kvinna händelsevis kunde svälja denna otäcka dryck utan att få symptom på kroppslig sjukdom frikändes hon från de anklagelser som hennes svartsjuke man hade ställt.
70:10.7 (795.4) Dessa grymma metoder för att utreda brott användes vid en eller annan tid av nästan alla evolverande stammar. Duellerandet är en nutida kvarleva av rättegång enligt gudsdom.
70:10.8 (795.5) Det är inte att förvåna sig över att hebréerna och andra halvciviliserade stammar praktiserade sådana primitiva förfaranden för att skipa rättvisa för tretusen år sedan, men det är högst förvånande att tänkande människor senare har bibehållit en sådan kvarleva från barbariet inom sidorna för en samling heliga skrifter. En eftersinnande tanke borde göra det klart att ingen gudomlig varelse någonsin gav de dödliga sådana orättvisa instruktioner beträffande utredningen och dömandet av misstänkt otrohet i äktenskapet.
70:10.9 (795.6) Samhället omfattade tidigt attityden att hämnas genom att betala tillbaka med samma mått: öga för öga, liv för liv. Alla evolverande stammar erkände denna rätt till blodshämnd. Hämnden blev målet för det primitiva livet, men religionen har sedan dess i avsevärd grad modifierat dessa tidiga stamseder. Lärarna av uppenbarad religion har alltid förkunnat: ”’Hämnden är min’, säger Herren.” Dödande för hämndens skull i forna tider var inte helt olikt dagens mord, som sker med oskriven lag som förevändning.
70:10.10 (795.7) Självmord var ett vanligt sätt att hämnas. Den som inte kunde hämnas sin oförrätt i livet, dog i tron att han som ande kunde återvända och utgjuta sin vrede över sin fiende. Eftersom denna tro var mycket allmän räckte det vanligen med att hota med självmord på fiendens dörrtrappa för att få honom att gå med på en uppgörelse. Urtidsmänniskan höll inte livet särskilt kärt; självmord på grund av småsaker var vanligt, men dalamatiernas undervisning inskränkte avsevärt denna sed, medan under mera nyliga tider fritid, komfort, religion och filosofi tillsammans har alla gjort livet angenämare och mera uppskattat. Hungerstrejker är emellertid en modern motsvarighet till denna forna tiders metod att hämnas.
70:10.11 (796.1) En av de tidigaste utformningarna av en avancerad stamlag gällde överförandet av blodsfejden till en angelägenhet för stammen. Märkligt nog, även då kunde en man döda sin hustru utan att bli straffad, förutsatt att han hade erlagt hela betalningen för henne. De nutida eskimåerna lämnar emellertid fortfarande straffet för ett brott, även för mord, till att avgöras och verkställas av den förorättade familjen.
70:10.12 (796.2) Ett annat framsteg var åläggandet av vite för brott mot tabun, stadganden om böter. Dessa böter utgjorde de första offentliga inkomsterna. Bruket att betala ”blodspengar” kom också på modet i stället för blodshämnd. Dessa skadestånd betalades vanligen i kvinnor eller boskap; det tog lång tid innan egentliga böter, betalning i pengar, utdömdes som straff för brott. Och eftersom idén med bestraffningen i huvudsak var ett ersättande av skadan, kom allting, inklusive människoliv, till slut att ha ett pris som kunde betalas som skadestånd. Hebréerna var de första som frångick seden att betala blodspengar. Mose lärde att de inte skulle ”taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig till döden, utan han skall straffas med döden.”
70:10.13 (796.3) Rättvisa skipades sålunda först av familjen, sedan av klanen och senare av stammen. Den verkliga rättskipningen får sin början då hämnden tas ifrån enskilda individer och grupper av släktingar och överförs att handhas av samhällsgruppen, staten.
70:10.14 (796.4) Bestraffning genom att bränna levande var en gång en allmän sed. Den var bekant för många forntida härskare, bland dem Hammurabi och Mose, och den senare föreskrev att många brott, i synnerhet allvarliga sexualbrott, skulle bestraffas med att den skyldiga brändes på bål. Om ”dottern till en präst” eller någon annan framträdande medborgare hängav sig åt offentlig prostitution var det sed hos hebréerna att ”bränna henne i eld”.
70:10.15 (796.5) Förräderi — att ”sälja ut” eller förråda sina stamfränder — var det första brottet som belades med dödsstraff. Boskapsstöld bestraffades allmänt summariskt med döden, och även nyligen har häststöld bestraffats på samma sätt. Men när tiden gick insåg man att straffets stränghet inte hade en lika effektivt avskräckande inverkan som ett säkert och snabbt utmätande av straffet.
70:10.16 (796.6) När samhället lämnar brott obestraffade, då tar gruppens förbittring vanligen ut sin rätt enligt lynchlagen; stadgandet om fristad var ett sätt att undfly denna plötsliga gruppilska. Lynchning och duellering är uttryck för individens ovillighet att överlåta den egenhändiga gottgörelsen till staten.
70:11.1 (796.7) Det är precis lika svårt att göra en skarp åtskillnad mellan sedvänjor och lagar som att ange exakt när i gryningen natten följs av dagen. Sedvänjor är lagar och ordningsföreskrifter som håller på att formas. När de inte närmare definierade reglerna har varit länge i bruk tenderar de att kristalliseras till exakta lagar, konkreta bestämmelser och väldefinierade samhällskonventioner.
70:11.2 (796.8) Lagen är alltid till en början negativ och förbjudande; i framåtskridande civilisationer blir den allt mera positiv och riktgivande. Det tidiga samhället fungerade med förbud, det gav individen rätt att leva genom att ålägga alla andra budet ”du skall icke döda”. Varje rätt eller frihet som ges åt individen innebär en inskränkning i alla andras friheter och rättigheter, och detta åstadkoms med tabun, primitiv lag. Hela den inneliggande tanken i ett tabu är att förbjuda, ty det primitiva samhället var i sin organisation helt baserat på förbud, och den forna rättskipningen bestod i att hålla tabuna i kraft. Men ursprungligen gällde dessa lagar endast stamfränder, såsom framgår av att de senare tidernas hebréer hade en annorlunda etisk kod för sitt handlingssätt mot icke-judar.
70:11.3 (797.1) Avläggandet av ed fick sitt ursprung under Dalamatias tider, i ett försök att göra vittnesmålen mera sanningsenliga. Sådana eder bestod i ett uttalande av en besvärjelse över en själv. Tidigare skulle ingen individ ha vittnat mot sin infödda grupp.
70:11.4 (797.2) Brott var ett angrepp på stammens sedvänjor, synd var en överträdelse av de tabun som hade bekräftats av andarna, och det rådde länge förvirring då man inte gjorde åtskillnad mellan brott och synd.
70:11.5 (797.3) Egenintresset var grunden till att dödandet blev tabubelagt, samhället förstärkte tabut som en del av sedvanerätten, medan religionen helgade bruket som moralisk lag, och sålunda samverkade alla tre till att göra människolivet mera säkert och heligt. Samhället kunde inte ha hållit samman under dessa tidiga tider om inte rättigheterna hade sanktionerats av religionen; vidskepelsen var den moraliska och samhälleliga polismakten under de långa evolutionära tidsåldrarna. Alla de forntida folken gjorde anspråk på att deras urgamla lagar, deras tabun, hade givits till deras förfäder av gudarna.
70:11.6 (797.4) Lagen är en kodifierad uppteckning av lång mänsklig erfarenhet, den allmänna opinionen kristalliserad och legaliserad. Sedvanerätten var det råmaterial av ackumulerad erfarenhet från vilket senare härskarsinnen formulerade de skrivna lagarna. Forntidens domare hade inga lagar. När han fällde sitt utslag sade han helt enkelt: ”Sådan är seden.”
70:11.7 (797.5) Hänvisning till prejudikat vid domstolsavgöranden är ett uttryck för domarnas strävan att anpassa de skrivna lagarna till förändrade förhållanden i samhället. Detta ger möjlighet till en progressiv anpassning till föränderliga samhällsförhållanden i kombination med den verkningsfullhet som förlänas av traditionens kontinuitet.
70:11.8 (797.6) Egendomstvister behandlades på många sätt, såsom:
70:11.9 (797.7) 1. Genom att förstöra den omtvistade egendomen.
70:11.10 (797.8) 2. Genom våld — parterna avgjorde saken genom strid.
70:11.11 (797.9) 3. Genom skiljemannaförfarande — en tredje part fällde avgörandet.
70:11.12 (797.10) 4. Genom vädjan till de äldsta — senare till domstolarna.
70:11.13 (797.11) De första domstolarna var knytnävsslagsmål där man följde vissa regler; domarna var endast ringdomare eller tävlingsdomare. De såg till att slagsmålet utkämpades enligt godkända regler. Vid ankomsten till domstolskampen gjorde vardera parten en deposition hos domaren för att betala kostnaderna och böterna sedan den ena hade förlorat mot den andra. ”Den starkares rätt” gällde fortfarande. Senare ersatte verbala argument fysiska slag.
70:11.14 (797.12) Hela idén med den forntida rättvisan var inte så mycket att vara rättvis som att få tvisten ur världen och sålunda förhindra allmän oordning och enskilt våld. Den primitiva människan blev dock inte så förbittrad över vad som nu skulle anses som en orättvisa; man tog för givet att de som hade makt använde den själviskt. Men en civilisations utvecklingsnivå kan mycket noggrant bestämmas på basis av den grundlighet och rättvisa som är utmärkande för dess domstolar och av den integritet som kännetecknar dess domare.
70:12.1 (797.13) Den stora kampen vid regeringsmaktens utveckling har gällt maktkoncentrationen. Universumets administratörer har av erfarenhet lärt sig att de evolutionära folken i bebodda världar bäst regleras av den representativa typen av civilstyre när en lämplig maktbalans upprätthålls mellan de sinsemellan väl koordinerade verkställande, lagstiftande och dömande grenarna.
70:12.2 (798.1) Medan den primitiva makten byggde på styrka, fysisk makt, utgörs det ideala styressättet av det representativa systemet där ledarskap baseras på duglighet. Men under barbariets dagar förekom det alltför många krig för att en representativ regeringsmakt skulle ha kunnat fungera effektivt. I den långa kampen mellan maktens delning och befälets odelbarhet var det diktatorn som vann. De forna obestämda befogenheter, som de äldstes råd i historiens gryning hade, koncentrerades så småningom kring den enväldige monarkens person. Sedan verkliga kungar hade uppkommit kvarstod de äldstes grupper närmast för syns skull som rådgivande organ för lagstiftnings- och domstolsärenden; senare uppkom lagstiftande församlingar jämställda med monarken, och till slut grundades högre domstolar som fungerade oberoende av de lagstiftande organen.
70:12.3 (798.2) Kungen var verkställare av sedvänjorna, den ursprungliga eller oskrivna lagen. Senare genomförde han lagstiftningsbestämmelserna, den allmänna opinionen så som den hade utkristalliserat sig. En allmän folkförsamling som ett uttryck för den allmänna opinionen betydde ett stort framsteg i samhället, fastän det tog lång tid innan den uppkom.
70:12.4 (798.3) Forna tiders kungar begränsades storligen av sedvänjorna — traditionerna eller den allmänna opinionen. Under senare tider har en del nationer på Urantia kodifierat dessa konventionella regler till en skriftlig grund för statsstyret.
70:12.5 (798.4) De dödliga på Urantia har rätt till frihet. De borde skapa sina egna styresformer; de borde anta sina konstitutioner eller andra grundstadganden för regeringsmakten och de administrativa förfarandena. Sedan de har gjort detta borde de välja sina mest kompetenta och värderade medborgare till högsta verkställare. Till representanter i de lagstiftande organen borde de välja endast dem som är intellektuellt och moraliskt kvalificerade att fullgöra sådana helgade skyldigheter. Till domare i deras högre och högsta domstolar borde väljas endast dem som har en naturlig fallenhet för det och vilkas visdom har sin källa i erfarenhetens fullhet.
70:12.6 (798.5) Om människorna vill bibehålla sin frihet måste de, sedan de har fattat beslut om grundstadgan för sina friheter och rättigheter, se till att den tolkas med vishet, intelligens och utan fruktan, för att förhindra följande:
70:12.7 (798.6) 1. Usurpering av obefogad makt utförd av den verkställande eller lagstiftande grenen.
70:12.8 (798.7) 2. Ränker smidda av okunniga och vidskepliga agitatorer.
70:12.9 (798.8) 3. Efterblivenhet i det vetenskapliga framåtskridandet.
70:12.10 (798.9) 4. Stillastående som följd av medelmåttighetens dominans.
70:12.11 (798.10) 5. Illvilliga minoriteters dominans.
70:12.12 (798.11) 6. Ärelystna och sluga diktatorsaspiranters övervälde.
70:12.13 (798.12) 7. Utbrott av ödesdiger panik.
70:12.14 (798.13) 8. Exploatering utövad av de hänsynslösa
70:12.15 (798.14) 9. Medborgarnas skatteslaveri under staten.
70:12.16 (798.15) 10. Bristande social och ekonomisk rättvisa.
70:12.17 (798.16) 11. Förening av kyrka och stat.
70:12.18 (798.17) 12. Förlust av personlig frihet.
70:12.19 (798.18) Dessa är författningsdomstolarnas syften och ändamål då de fungerar som regulatorer för det representativa styrets maskineri i en evolverande värld.
70:12.20 (799.1) Människans kamp för att göra regeringsmakten på Urantia mera fulländad innebär att man förbättrar administrationskanalerna, att man anpassar dem till ständigt växlande löpande behov, att man förbättrar maktfördelningen inom statsförvaltningen, och sedan att man väljer sådana administrativa ledare som är verkligt visa. Fastän det finns en gudomlig och idealisk form av statsstyre, kan en sådan inte uppenbaras, utan den måste långsamt och mödosamt upptäckas av männen och kvinnorna på varje planet överallt i universerna i tid och rymd.
70:12.21 (799.2) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 71
71:0.1 (800.1) STATEN är en nyttig produkt av civilisationen. Den representerar samhällets nettovinst från de förödelser och lidanden som krigen har förorsakat. Även statskonst är endast den ackumulerade förmågan att kunna reglera den våldsbetonade tävlingskampen mellan de stridande stammarna och folken.
71:0.2 (800.2) Den moderna staten är den institution som överlevde i den långa kampen om makt för gruppen. Den starkaste vann till slut, och det ledde till en faktisk skapelse — staten — och till den moraliska myten om medborgarens absoluta skyldighet att leva och dö för staten. Staten är emellertid inte av gudomligt ursprung, och den åstadkoms inte ens genom viljemässigt intelligent mänsklig handling. Den är enbart en evolutionär institution och dess uppkomst var helt automatisk.
71:1.1 (800.3) Staten är en territorial organisation som reglerar samhället, och den starkaste, effektivaste och mest bestående staten utgörs av en enda nation vars folk har ett gemensamt språk samt gemensamma sedvänjor och institutioner.
71:1.2 (800.4) De första staterna var små och de var alla en följd av erövring. De uppkom inte som frivilliga sammanslutningar. Många grundades av erövrande nomader som slog ned på fredliga boskapsherdar och bofasta jordbrukare för att övermanna och förslava dem. Sådana stater som hade uppkommit som en följd av erövring var av nödtvång skiktade; samhällsklasser var oundvikliga, och klasskamperna har alltid varit selektiva.
71:1.3 (800.5) I Amerika nådde de röda människornas norra stammar aldrig fram till verkligt statsbildande. De framskred aldrig längre än till ett löst förbund av stammar, en mycket primitiv statsform. Närmast en statsbildning kom irokesernas federation, men denna grupp av sex folk fungerade aldrig riktigt som en stat, och den blev inte bestående därför att den saknade vissa element som är väsentliga för det nutida nationella livet, såsom:
71:1.4 (800.6) 1. Möjlighet att förvärva och ärva privat egendom.
71:1.5 (800.7) 2. Städer samt jordbruk och industri.
71:1.6 (800.8) 3. Arbetsunderlättande husdjur.
71:1.7 (800.9) 4. Ändamålsenlig familjeorganisation. Dessa röda människor höll sig till den modersbaserade familjen med arvsrätt för syskonbarnen.
71:1.8 (800.10) 5. Klart avgränsat territorium.
71:1.9 (800.11) 6. En stark verkställande hövding.
71:1.10 (800.12) 7. Förslavande av fångar — de antingen upptog dem i stammen eller dödade dem.
71:1.11 (800.13) 8. Målmedvetna erövringar.
71:1.12 (800.14) De röda människorna var alltför demokratiska; de hade en bra styresform, men den gick under. Till slut skulle de ha utvecklat en stat om de inte alltför tidigt hade mött den vita mannens mera avancerade civilisation, som följde grekernas och romarnas regeringsmetoder.
71:1.13 (801.1) Den framgångsrika romerska staten baserade sig på:
71:1.14 (801.2) 1. Den fadersbaserade familjen.
71:1.15 (801.3) 2. Jordbruk och tämjandet av djur.
71:1.16 (801.4) 3. Koncentrering av befolkningen — städer.
71:1.17 (801.5) 4. Privat äganderätt till egendom och jord.
71:1.18 (801.6) 5. Slaveri — medborgarklasser.
71:1.19 (801.7) 6. Erövring och omorganisation av svaga och efterblivna folk.
71:1.20 (801.8) 7. Klart avgränsat territorium med vägar.
71:1.21 (801.9) 8. Personliga och starka härskare.
71:1.22 (801.10) Den stora svagheten i den romerska civilisationen, och en faktor av betydelse för det slutliga sönderfallet av imperiet, var den förment liberala och avancerade bestämmelsen om att pojken var myndig vid tjugoett års ålder och den villkorslösa frigörelsen av flickan, så att det stod henne fritt att gifta sig med den man hon själv valde eller att bege sig ut i världen och leva osedligt. Den skada samhället åsamkades berodde inte på dessa reformer som sådana, utan närmast på att de började tillämpas så plötsligt och i en så vidsträckt omfattning. Roms sönderfall antyder vad man kan vänta sig när en stat genomgår en alltför snabb utvidgning i förening med inre degenerering.
71:1.23 (801.11) Den embryoniska statens uppkomst blev möjlig då blodsbanden försvagades till förmån för de territoriella bindningarna, och vanligen befästes sådana stamförbund med erövringar. Fastän en suveränitet som transcenderar alla mindre stridigheter och meningsskiljaktigheter mellan olika grupper är kännetecknande för den verkliga staten, återstår fortfarande i de senare statsorganisationerna många klasser och kaster som kvarlevor av klanerna och stammarna från tidigare tider. De senare och större territorialstaterna fick utkämpa en lång och bitter kamp med dessa mindre klangrupper av blodsförvanter, och stamstyret visade sig värdefullt vid övergången från familjens makt till statens makt. Under senare tider växte många klaner fram av yrkes- och andra näringssammanslutningar.
71:1.24 (801.12) Misslyckad statsintegration leder till en återgång till de styresförfaranden som var rådande före statens uppkomst, vilket feodalismen under medeltiden i Europa var ett exempel på. Under dessa mörka århundraden föll territorialstaten samman, och det skedde en återgång till de små borgsamhällena, en återkomst av klan- och stamstadierna i utvecklingen. Liknande halvstater finns även nu i Asien och Afrika, men alla representerar inte en återgång till tidigare utvecklingsstadier; många är outvecklade förstadier till framtida stater.
71:2.1 (801.13) Samtidigt som demokratin är ett ideal är den en produkt av civilisationen, inte av evolutionen. Gå långsamt fram! Välj omsorgsfullt! Demokratin medför nämligen följande faror:
71:2.2 (801.14) 1. Förhärligande av medelmåttigheten.
71:2.3 (801.15) 2. Val av usla och okunniga makthavare.
71:2.4 (801.16) 3. Utebliven insikt om samhällsutvecklingens grundsanningar.
71:2.5 (801.17) 4. Faran av allmän rösträtt i händerna på outbildade och slöa majoriteter.
71:2.6 (801.18) 5. Slaveri under allmänna opinionen; majoriteten har inte alltid rätt.
71:2.7 (802.1) Den offentliga opinionen, den allmänna opinionen, har alltid fördröjt samhället; den är trots det värdefull, för även då den håller tillbaka samhällsutvecklingen så bevarar den civilisationen. Bearbetning av den allmänna opinionen är det enda säkra och trygga sättet att accelerera civilisationen. Våld är endast en tillfällig utväg, och den kulturella tillväxten accelererar allteftersom kulorna ger vika för röstsedlarna. Den allmänna opinionen, sedvänjorna, är den grundläggande och väsentliga energin för samhällets evolution och statens utveckling, men för att vara av värde för staten måste den komma till uttryck utan våld.
71:2.8 (802.2) Måttet på samhällets framsteg bestäms direkt av den grad till vilken den allmänna opinionen kan kontrollera det personliga uppförandet och den statliga regleringen utan att tillgripa våld. Ett verkligt civiliserat regeringssätt hade anlänt när den allmänna opinionen kläddes med den personliga rösträttens befogenheter. Allmänna val avgör inte nödvändigtvis ärenden på rätt sätt, men de företräder det rätta sättet att göra även felaktiga beslut. Evolutionen medför inte genast en höggradig fulländning utan närmast en relativ och framåtskridande praktisk anpassning.
71:2.9 (802.3) Det finns tio steg eller skeden i utvecklandet av en praktisk och effektiv form av representationsstyre, och de är:
71:2.10 (802.4) 1. Personlig frihet. Slaveri, livegenskap och alla former av mänsklig träldom måste försvinna.
71:2.11 (802.5) 2. Tankefrihet. Om inte ett fritt folk får utbildning — lärs att tänka intelligent och planera klokt — gör friheten vanligen mera skada än nytta.
71:2.12 (802.6) 3. Laglighet. Frihet kan åtnjutas endast när de mänskliga makthavarnas vilja och nycker ersätts av lagbestämmelser som bygger på antagen grundlag.
71:2.13 (802.7) 4. Yttrandefrihet. Representationsstyre är otänkbart utan frihet att i alla former uttrycka mänskliga strävanden och åsikter.
71:2.14 (802.8) 5. Trygghet till egendom. Inget statsstyre kan länge bestå om det inte kan trygga rätten till privategendom i någon form. Människan kräver rätten att använda, förvalta, skänka, sälja, hyra och testamentera sin personliga egendom.
71:2.15 (802.9) 6. Rätten att göra framställningar. Representationsstyret förutsätter medborgarnas rätt att bli hörda. Petitionsrätten är ett naturligt privilegium för de fria medborgarna.
71:2.16 (802.10) 7. Rätten att delta i styrandet. Det är inte tillräckligt att bli hörd; petitionsrätten måste utvidgas till ett faktiskt deltagande i regeringsverksamheten.
71:2.17 (802.11) 8. Allmän rösträtt. Representationsstyre förutsätter en intelligent, effektiv och allomfattande valmanskår. Karaktären av ett sådant statsstyre bestäms alltid av karaktären och förmågan hos dem som det består av. När civilisationen framskrider sker en effektiv modifiering, omgruppering och annan differentiering av rösträtten, medan den förblir allomfattande för båda könen.
71:2.18 (802.12) 9. Övervakning av innehavarna av offentliga ämbeten. Inget medborgarstyre är ändamålsenligt och effektivt om inte medborgarna har tillgång till och utnyttjar insiktsfulla sätt att leda och övervaka ämbetsinnehavare och tjänstemän.
71:2.19 (802.13) 10. Intelligent och utbildat representantskap. Demokratins fortbestånd är beroende på ett framgångsrikt representationsstyre, och det i sin tur bestäms av bruket att till offentliga ämbeten välja endast de individer som är fackmässigt tränade och intellektuellt kompetenta, samhälleligt lojala och moraliskt oförvitliga. Endast under sådana förutsättningar kan folkets styre genom folket och för folket bevaras.
71:3.1 (803.1) Den politiska eller administrativa formen för statsstyret har föga betydelse förutsatt att den erbjuder det väsentliga för samhällsutvecklingen — frihet, trygghet, utbildning och samhällelig koordinering. Det är inte vad staten är utan vad den gör som bestämmer riktningen för samhällsutvecklingen. I sista hand kan ingen stat transcendera sina medborgares moraliska värden så som dessa värden exemplifieras hos de valda ledarna. Okunnighet och själviskhet garanterar att även den högsta formen av statsstyre bryts ned.
71:3.2 (803.2) Fastän det är att beklaga har den nationella egoismen dock varit nödvändig för samhällets fortbestånd. Läran om det utvalda folket har ända fram till nutiden varit en huvudsaklig faktor när det har gällt att svetsa samman stammar och bygga upp nationer. Men ingen stat kan uppnå idealiska nivåer i sin verksamhet förrän varje form av intolerans har övervunnits. Intoleransen är ständigt fientlig mot människans framåtskridande. Den bekämpas bäst med en kombination av vetenskap, handel, tävlingslekar och religion.
71:3.3 (803.3) Den idealiska staten fungerar under påverkan av tre mäktiga och koordinerade drivkrafter:
71:3.4 (803.4) 1. Kärlekslojalitet, som kommer sig av insikten om människornas broderskap.
71:3.5 (803.5) 2. Förnuftig patriotism, som baserar sig på visa ideal.
71:3.6 (803.6) 3. Kosmisk insikt, som tolkas i termer av planetariska fakta, behov och mål.
71:3.7 (803.7) Lagarna i den idealiska staten är få till antalet, och de är inte längre ett uttryck för den negativistiska tabutidsåldern utan företräder den individuella frihetens positiva utvecklingsskede som har blivit en följd av ökad självkontroll. Den högt utvecklade staten inte endast tvingar sina medborgare att arbeta utan lockar dem även att på ett nyttigt och uppbyggande sätt använda den tilltagande fritiden, som blir följden av att den framskridande maskintidsåldern befriar människan från hårt arbete. Fritiden måste nyttjas för produktion såväl som för konsumtion.
71:3.8 (803.8) Inget samhälle har framskridit särskilt långt då det tillåter sysslolöshet och tolererar fattigdom. Fattigdom och beroende kan emellertid aldrig elimineras om de defekta och degenererade raselementen fritt får sitt uppehälle och tillåts föröka sig utan hinder.
71:3.9 (803.9) Ett moraliskt samhälle borde sträva efter att bevara självrespekten hos sina medborgare och erbjuda varje normal individ tillräckliga möjligheter att förverkliga sig själv. En sådan plan för framgång i samhället skulle åstadkomma ett kultursamhälle av högsta klass. Samhällsutvecklingen borde uppmuntras av en statlig övervakning som utövar ett minimum av reglerande kontroll. Den staten är bäst som koordinerar mest och reglerar minst.
71:3.10 (803.10) Statsbildningens ideal måste uppnås genom evolution, genom en långsam tillväxt av medborgarmedvetandet, insikten om skyldigheten och rättigheten till en samhällsinsats. Till en början tar människorna på sig regerandets bördor som en plikt, efter det att de politiska lycksökarnas administration har nått sin ände, men senare söker de sådan verksamhet som ett privilegium, som den största äran. Civilisationsnivån avspeglas troget av kvaliteten hos de medborgare som är villiga att åta sig ansvarsuppgifter i staten.
71:3.11 (803.11) I ett verkligt samvälde ombesörjs styrandet av städer och provinser av experter, och det sköts alldeles så som i alla andra former av ekonomiska och kommersiella sammanslutningar av människor.
71:3.12 (803.12) I avancerade stater värderas politisk tjänst som ett uttryck för den högsta hängivenheten hos dess medborgare. De klokaste och ädlaste medborgarnas största ambition är att bli uppskattade som medborgare, att bli valda eller utnämnda till någon förtroendepost inom statsstyret, och sådana stater utdelar sina högsta ärebetygelser för samhällsinsatser till sina förvaltnings- och samhällstjänare. Ärebetygelser tilldelas därefter i denna ordning: filosofer, utbildare, vetenskapsmän, industrialister och militärer. Föräldrar belönas vederbörligen för sina barns förträfflighet, och de rent religiösa ledarna, som är det andliga rikets ambassadörer, får sin egentliga belöning i en annan värld.
71:4.1 (804.1) Ekonomin, samhället och förvaltningen måste utvecklas om de skall bestå. Statiska förhållanden i en evolutionär värld är tecken på förfall; endast de institutioner som rör sig framåt med den evolutionära strömmen består.
71:4.2 (804.2) Det progressiva programmet i en expanderande civilisation omfattar:
71:4.3 (804.3) 1. Bevarandet av de individuella friheterna och rättigheterna.
71:4.4 (804.4) 2. Hemmets beskyddande.
71:4.5 (804.5) 3. Främjandet av ekonomisk trygghet.
71:4.6 (804.6) 4. Förebyggandet av sjukdomar.
71:4.7 (804.7) 5. Obligatorisk utbildning.
71:4.8 (804.8) 6. Obligatorisk arbetsinsats.
71:4.9 (804.9) 7. Nyttig användning av fritiden.
71:4.10 (804.10) 8. Omvårdnad av de olycksdrabbade.
71:4.11 (804.11) 9. Rasförbättring.
71:4.12 (804.12) 10. Främjandet av vetenskapen och konsten.
71:4.13 (804.13) 11. Främjandet av filosofin — visheten.
71:4.14 (804.14) 12. Utvidgandet av den kosmiska insikten — andligheten.
71:4.15 (804.15) Detta framåtskridande inom områdena för civilisationens färdigheter leder direkt till förverkligandet av de högsta mänskliga och gudomliga målen som de dödliga strävar efter — uppnåendet av människornas broderskap i samhället och det personliga tillståndet av gudsmedvetenhet, som uppenbaras i den högsta önskan hos varje individ att göra den himmelske Faderns vilja.
71:4.16 (804.16) Då ett genuint broderskap mellan människorna framträder anger detta att en sådan samhällsordning har uppkommit där alla människor med glädje bär varandras bördor; de har en faktisk önskan att tillämpa den gyllene regeln. Men ett sådant idealsamhälle kan inte förverkligas när antingen de svaga eller de ondsinta ligger på lur för att orättvist och oheligt utnyttja dem som främst drivs av hängivenheten att tjäna det sanna, det sköna och det goda. I en sådan situation finns det endast en praktisk utväg: De som tillämpar den gyllene regeln kan etablera ett eget progressivt samhälle där de lever enligt sina ideal samtidigt som de upprätthåller ett tillräckligt försvar mot sina medmänniskor som lever i mörkret och som kan tänkas antingen utnyttja deras fredliga disposition eller förstöra deras framåtskridande civilisation.
71:4.17 (804.17) Idealismen kan aldrig fortleva på en evolverande planet om idealisterna i varje generation låter sig utrotas av människosläktets lägrestående grupper. Häri ligger den stora prövningen av idealismen: Kan ett avancerat samhälle upprätthålla den militära beredskap som gör det tryggt mot alla anfall från dess krigsälskande grannar utan att ge efter för frestelsen att använda denna militära styrka för offensiva operationer mot andra folk för självisk vinning eller för att betona den nationella storheten? Nationell fortlevnad kräver beredskap, och endast religiös idealism kan förhindra beredskapens missbrukande för anfallsändamål. Endast kärlek, broderskap, kan hindra de starka från att förtrycka de svaga.
71:5.1 (805.1) Konkurrensen är nödvändig för att samhället skall gå framåt, men oreglerad konkurrens föder våld. I det nuvarande samhället håller konkurrensen långsamt på att ersätta kriget såtillvida att den bestämmer individens plats i arbetslivet samt avgör vilka näringsgrenar som kan fortleva. (Mord och krig behandlas olika av sedvanerätten, ty mord har varit olagligt sedan samhällets första tider medan krig ännu aldrig har förklarats olagligt av mänskligheten i sin helhet.)
71:5.2 (805.2) Idealstaten ser som sin uppgift att reglera det samhälleliga beteendet endast så mycket att våldet elimineras från konkurrensen mellan individerna och att orättvisor förhindras när det gäller personliga initiativ. Häri ligger ett stort problem för staten: Hur kan man garantera lugn och ro i näringslivet, betalningen av skatterna för att upprätthålla statsmakten, och samtidigt hindra beskattningen från att handikappa näringslivet och förhindra staten från att bli parasitisk eller tyrannisk?
71:5.3 (805.3) Under de tidigare tidsåldrarna i en värld är konkurrensen nödvändig för att civilisationen skall gå framåt. Då evolutionen av människan framskrider blir samverkan allt effektivare. I avancerade civilisationer är samverkan mera effektiv än konkurrens. Människan under de första tiderna stimuleras av konkurrens. Den tidiga evolutionen kännetecknas av att de biologiskt livsdugliga fortlever, men senare civilisationer främjas mera av intelligent samverkan, förståelsefull broderlighet och andligt broderskap.
71:5.4 (805.4) För visso är konkurrensen i näringslivet ytterst slösaktig och i hög grad ineffektiv, men inga försök att eliminera denna ekonomiska tomgång borde uppmuntras om sådana anpassningar medför ens den minsta inskränkning i någon av individens grundläggande friheter och rättigheter.
71:6.1 (805.5) Dagens vinstdrivna ekonomier är dömda till undergång om inte vinstmotiven kan utvidgas med servicemotiv. Skoningslös konkurrens baserad på trångsynt egennytta förstör till slut även allt det som den försöker upprätthålla. Ett egennyttigt vinstbegär som utesluter allt annat är oförenligt med kristendomens ideal — och mycket mera oförenligt med Jesu läror.
71:6.2 (805.6) I ekonomin är vinstmotivationen i jämförelse med servicemotivationen detsamma som fruktan i jämförelse med kärleken i religionen. Vinstmotivet får dock inte plötsligt brytas ned eller avskaffas; det håller många annars slöa dödliga i träget arbete. Det är emellertid inte nödvändigt för denna upplivare av energin i samhället att ständigt förbli självisk till sina syften.
71:6.3 (805.7) Vinstmotivet för de ekonomiska aktiviteterna är alltigenom lågt och helt ovärdigt ett avancerat samhälle; det oaktat är det en nödvändig faktor under alla de tidigare skedena i en civilisation. Vinstbegäret bör inte tas ifrån människorna förrän de säkert har tillägnat sig högrestående slag av motiv för sin ekonomiska strävan och samhällsinsats, motiv som inte är vinstdominerade — de transcendenta sporrar som ypperlig visdom, fängslande broderskap och förträfflig andlig uppnåelse innebär.
71:7.1 (806.1) Den bestående staten grundar sig på kultur, domineras av ideal och drivs av servicementalitet. Utbildningens syfte borde vara att eleven förvärvar färdigheter, strävar efter visdom, förverkligar jaget och uppnår andliga värden.
71:7.2 (806.2) I den ideala staten fortgår utbildningen under hela livet, och filosofi blir en dag det främsta intresset för dess medborgare. Medborgarna i ett sådant samvälde eftersträvar visdom för att öka insikten om människorelationernas betydelse, verklighetens betydelser, värdenas ädelhet, livets mål och den kosmiska bestämmelsens härlighet.
71:7.3 (806.3) Urantiaborna borde få en vision av ett nytt och högre kultursamhälle. Utbildningen kommer att snabbt stiga till nya värdenivåer då det rent vinstmotiverade ekonomiska systemet försvinner. Utbildningen har alltför länge varit lokalpatriotisk, militaristisk, egoförhärligande och inriktad på framgång; den måste till slut bli världsomfattande och idealistisk, leda till självförverkligande och kosmisk insikt.
71:7.4 (806.4) Utbildningen har nyligen övergått från prästerskapets kontroll till att övervakas av jurister och affärsmän. Till slut måste den ges över till filosoferna och vetenskapsmännen. Lärarna måste vara fria varelser, verkliga ledare, så att filosofin, sökandet efter visdom, kan bli den främsta strävan i utbildningen.
71:7.5 (806.5) Utbildningen är en livsomspännande verksamhet; den måste fortgå under hela livet så att människosläktet så småningom får uppleva de stigande nivåerna i de dödligas visdom, nämligen:
71:7.6 (806.6) 1. Kunskapen om ting.
71:7.7 (806.7) 2. Insikten om betydelser.
71:7.8 (806.8) 3. Uppskattningen av värden.
71:7.9 (806.9) 4. Arbetets ädelhet — plikten.
71:7.10 (806.10) 5. Målens motivation — moral.
71:7.11 (806.11) 6. Kärleken till tjänandet — karaktär.
71:7.12 (806.12) 7. Kosmisk insikt — andligt urskiljande.
71:7.13 (806.13) Och sedan, med hjälp av dessa framgångar, stiger mången upp till den högsta nivå som de dödligas sinne kan uppnå, gudsmedvetande.
71:8.1 (806.14) Det enda heliga inslaget i något av människans statsskick är statsmaktens indelning i verkställande, lagstiftande och dömande funktioner. Universumet administreras i enlighet med en sådan plan för åtskillnad av funktioner och behörighet. Med undantag för denna gudomliga idé om en effektiv samhällsreglering eller civilförvaltning har det föga betydelse vilken statsform ett folk väljer att ha, förutsatt att medborgarna ständigt framskrider mot målet av större självkontroll och ökad samhällsinsats. Ett folks intellektuella skärpa, ekonomiska visdom, samhälleliga förnuft och moraliska styrka återspeglas alla troget i statsbildningen.
71:8.2 (806.15) Statsbildningens utveckling innebär ett framåtskridande från nivå till nivå enligt följande:
71:8.3 (806.16) 1. Skapandet av ett tredelat statsskick bestående av verkställande, lagstiftande och dömande grenar.
71:8.4 (806.17) 2. Frihet för samhälleliga, politiska och religiösa aktiviteter.
71:8.5 (807.1) 3. Avskaffandet av alla former av slaveri och mänskligt förslavande.
71:8.6 (807.2) 4. Förmågan hos medborgarna att övervaka påförandet av skatter.
71:8.7 (807.3) 5. Etablerandet av en allomfattande utbildning — inlärning som sträcker sig från vaggan till graven.
71:8.8 (807.4) 6. Lämplig avvägning mellan lokal och nationell förvaltning.
71:8.9 (807.5) 7. Främjandet av vetenskap och övervinnandet av sjukdom.
71:8.10 (807.6) 8. Vederbörligt erkännande av jämställdheten mellan könen samt koordinerad verksamhet för män och kvinnor i hemmet, skolan och kyrkan, med specialiserad tjänst för kvinnor i näringsliv och förvaltning.
71:8.11 (807.7) 9. Eliminering av det hårda arbetets slaveri genom uppfinnandet av maskiner och det därpå följande behärskandet av maskinernas tidsålder.
71:8.12 (807.8) 10. Övervinnandet av dialekterna — ett världsomfattande språk segrar.
71:8.13 (807.9) 11. Krigens upphörande — internationell domstolsbehandling av nationella och rasliga meningsskiljaktigheter i kontinentala domstolar, som företräder folken inom olika världsdelar och som leds av en högsta planetarisk domstol, vars medlemmar automatiskt rekryteras från de periodvist avgående ordförandena för de världsdelsomfattande domstolarna. De kontinentala domstolarna har domsrätt; världsdomstolens uppgift är rådgivande — moralisk.
71:8.14 (807.10) 12. Det världsvida intresset att eftersträva visdom — filosofins upphöjelse. Evolutionen av en världsreligion, vilket förebådar planetens inträde i de tidigare faserna av etableringen i ljus och liv.
71:8.15 (807.11) Dessa är förutsättningarna för ett progressivt statsstyre och kännetecknen på en idealisk statsbildning. Urantia är långt från ett förverkligande av dessa höga ideal, men de civiliserade folken har gjort en början — människosläktet är på väg mot högre evolutionära bestämmelser.
71:8.16 (807.12) [Avfattat under beskydd av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 72
72:0.1 (808.1) MED tillstånd av Lanaforge och godkännande från Edentia s Högste är jag bemyndigad att berätta något om det samhälleliga, moraliska och politiska liv som levs av den mest avancerade människorasen på en närbelägen planet som hör till Satanias system.
72:0.2 (808.2) Av alla de planeter som blev isolerade på grund av delaktighet i Lucifers uppror har denna planet upplevt en historia mest lik Urantias. Likheten mellan de två sfärerna förklarar utan tvivel varför tillstånd gavs att lämna denna ovanliga redogörelse, ty det är högst sällsynt att systemhärskarna samtycker till att det på en planet berättas om förhållandena på en annan planet.
72:0.3 (808.3) Denna planet, likt Urantia, blev vilseledd av sin Planetprins illojalitet i samband med Lucifers uppror. Planeten fick en Materiell Son kort efter det att Adam kom till Urantia, och denne Son gjorde sig också skyldig till försummelse, och planeten förblev isolerad emedan en Administratörson aldrig har blivit utgiven till dess dödliga släkten.
72:1.1 (808.4) Trots alla dessa planetariska handikapp håller en mycket högtstående civilisation på att utvecklas på en isolerad kontinent av ungefär Australiens storlek. Befolkningen i denna nation uppgår till cirka 140 miljoner människor. Folket är en blandad ras, bestående främst av blå och gula, med en aning större andel violett än den så kallade vita rasen på Urantia. Dessa olika raser är ännu inte fullt blandade, men de umgås och kommer till rätta med varandra på ett mycket tillfredsställande sätt. Livslängden är nu i medeltal nittio år på denna kontinent, femton procent högre än hos något annat folk på planeten.
72:1.2 (808.5) Produktionsmaskineriet i denna nation har en viss stor fördel som kommer sig av kontinentens unika topografi. De höga bergen, som får häftiga regn åtta månader av året, ligger alldeles i mitten av landet. Detta naturens arrangemang gynnar användningen av vattenkraft och underlättar avsevärt bevattningen av den torrare västra fjärdedelen av kontinenten.
72:1.3 (808.6) Dessa människor är självförsörjande, dvs. de kan leva vidare på obestämd tid utan att importera någonting från de omgivande folken. De har gott om naturtillgångar, och med vetenskapliga förfaranden har de lärt sig att kompensera bristerna i fråga om nödvändighetsvaror. De har en livlig inrikeshandel, men deras utrikeshandel är liten som följd av den allmänna fientligheten hos deras mindre progressiva grannar.
72:1.4 (808.7) Denna kontinentomfattande nation följde allmänt taget planetens evolutionära trend: Utvecklingen från stamstadiet till uppkomsten av starka härskare och kungar tog tusentals år i anspråk. De enväldiga monarkerna följdes av många olika slag av statsskick — misslyckade republiker, kommunstater och diktatorer kom och gick i en ändlös ymnighet. Utvecklingen fortsatte på detta sätt tills för omkring fem hundra år sedan, under en politisk jäsningsperiod, då en av medlemmarna i nationens starka diktatorstriumvirat undergick en sinnesförändring. Han erbjöd sig frivilligt att avgå på villkor att den ena av de andra härskarna, den sämre av de två återstående, också avsade sig diktatorskapet. Sålunda lades den högsta makten över kontinenten i en enda härskares händer. Den förenade staten gick framåt under ett starkt monarkiskt styre i mer än ett hundra år, under vilken tid en mästerlig frihetsurkund utvecklades.
72:1.5 (809.1) Den senare övergången från monarki till en form av representationsstyre skedde så småningom, och kungarna stannade kvar endast som samhälleliga eller känslomässiga galjonsfigurer tills de till slut försvann då den manliga arvslinjen dog ut. Den nuvarande republiken har nu existerat i jämnt två hundra år, och under den tiden har det skett fortgående framsteg mot det styressätt som i följande skall beskrivas; de sista förändringarna inom det ekonomiska och politiska livet har genomförts under det senaste decenniet.
72:2.1 (809.2) Denna kontinentnation har nu ett representationsstyre och en centralt belägen nationell huvudstad. Centralstyret består av en stark federation av hundra relativt fria stater. Dessa stater väljer sina guvernörer och lagstiftare för en tioårsperiod, och ingen kan omväljas. Delstaternas domare utses på livstid av guvernörerna, och utnämningarna stadfästs av de lagstiftande församlingarna, som består av en representant för varje hundra tusen medborgare.
72:2.2 (809.3) Det finns fem olika slag av styresformer för storstäderna, beroende på stadens storlek, men ingen stad tillåts ha mer än en miljon invånare. På det hela taget är dessa styressystem i städerna mycket enkla, direkta och ekonomiska. De fåtaliga ämbetena i stadsadministrationen är ivrigt eftersökta av de mest högststående medborgarna.
72:2.3 (809.4) Federationsstyret omfattar tre jämställda områden: verkställande, lagstiftande och dömande. Den federala ledande verkställaren utses vart sjätte år genom allmänna territoriella val. Han kan inte omväljas utom på anhållan av minst sjuttiofem lagstiftande församlingar och med stöd av motsvarande delstatsguvernörer, och då endast för en period. Som hans rådgivare verkar ett superkabinett bestående av alla levande tidigare ledande verkställare.
72:2.4 (809.5) Det lagstiftande området omfattar tre kamrar:
72:2.5 (809.6) 1. Överhuset väljs av industri-, yrkes-, jordbruks- och andra gruppers arbetare, som röstar enligt sin ekonomiska funktion.
72:2.6 (809.7) 2. Underhuset väljs av vissa samhällsorganisationer som omfattar de samhälleliga, politiska och filosofiska grupper som inte hör till industriella eller professionella grupperna. Alla respektabla medborgare deltar i valet av båda representantklasserna, men de grupperas olika beroende på om valet gäller över- eller underhuset.
72:2.7 (809.8) 3. Tredje huset — de äldre statsmännens hus — omfattar samhällsinsatsens veteraner och inkluderar många meriterade personer som har nominerats av den ledande verkställaren, av de regionala (subfederala) verkställarna, av ledaren för högsta domstolen och av ordförandena i de båda andra lagstiftande kamrarna. Denna grupp är begränsad till hundra personer och dess medlemmar väljs med majoritetsbeslut av de äldre statsmännen själva. Medlemskapet är livstida, och när befattningar blir lediga blir den person vederbörligen vald som får det högsta röstetalet på listan över nominerade. Detta organs verksamhet är enbart rådgivande, men det påverkar starkt den allmänna opinionen och utövar ett mäktigt inflytande på statsstyrets alla områden.
72:2.8 (810.1) Väldigt mycket av det federala administrativa arbetet utförs av de tio regionala (subfederala) myndigheterna, som var och en består av en förening av tio stater. Dessa regionala organ är enbart verkställande och administrativa, och de har varken lagstiftande eller dömande funktioner. De tio regionala verkställarna utnämns personligen av den federala ledande verkställaren, och deras ämbetsperiod sammanfaller med hans — sex år. Den federala högsta domstolen godkänner utnämningen av dessa tio regionala verkställare, och fastän de inte kan få förnyat mandat blir den avgående verkställaren automatiskt medarbetare och rådgivare till sin efterträdare. I övrigt utser dessa regionala ledare sina egna kabinett av administrativa tjänstemän.
72:2.9 (810.2) Rättskipningen i denna nation sköts av två stora domstolssystem — de allmänna domstolarna och de socioekonomiska domstolarna. De allmänna domstolarna fungerar på följande tre nivåer:
72:2.10 (810.3) 1. Underrätter med domsrätt i städer och lokala områden; besvär över deras utslag kan anföras hos de höga delstatsdomstolarna.
72:2.11 (810.4) 2. Delstaternas högsta domstolar, vilkas avgöranden är slutliga i alla ärenden som inte berör det federala styret eller äventyrar medborgarnas friheter och rättigheter. De regionala verkställarna har makt omedelbart att föra vilket som helst fall till behandling inför den federala högsta domstolen.
72:2.12 (810.5) 3. Den federala högsta domstolen — den högsta domstolen för avgörande av nationella tvister och fall som besvärsvägen kommer upp från delstatsdomstolarna. Denna högsta domstol består av tolv män som är över fyrtio och under sjuttiofem år och som har tjänat i två eller flera år i någon delstatsdomstol; de har fått sin utnämning till denna höga post av den ledande verkställaren med godkännande från majoriteten i superkabinettet och den lagstiftande församlingens tredje kammare. Alla avgöranden i detta högsta juridiska organ fattas med minst två tredjedelars röstmajoritet.
72:2.13 (810.6) De socioekonomiska domstolarna fungerar enligt följande tredelning:
72:2.14 (810.7) 1. Föräldradomstolar, i anslutning till hem- och socialsystemets lagstiftande och verkställande organ.
72:2.15 (810.8) 2. Utbildningsdomstolar — de juridiska organ som är knutna till delstaternas och regionernas skolsystem och förenade med de verkställande och lagstiftande grenarna av utbildningsförvaltningens mekanism.
72:2.16 (810.9) 3. Näringslivsdomstolar — de jurisdiktionsdomstolar som har givits full behörighet att avgöra alla fall av ekonomiska missförstånd.
72:2.17 (810.10) Den federala högsta domstolen tar inte socioekonomiska fall till behandling utom enligt beslut med trefjärdedelars röstmajoritet i det nationella styrets tredje lagstiftande gren, de äldre statsmännens kammare. I övrigt är alla avgöranden i föräldra-, utbildnings- och näringslivsdomstolarna slutliga.
72:3.1 (811.1) På denna kontinent är det olagligt för två familjer att bo under samma tak. Och då gruppbostäderna har förklarats olagliga har de flesta byggnader av höghustyp rivits. De ogifta lever fortfarande i klubbar, på hotell och i andra gruppbostäder. Den minsta tillåtna bostadstomten måste omfatta minst fyratusenfemhundra kvadratmeter markområde. All mark och annan egendom som används för hemändamål är befriad från skatt upp till tio gånger värdet av den minsta tomtstorleken.
72:3.2 (811.2) Hemlivet bland detta folk har avsevärt förbättrats under det senaste århundradet. Det är obligatoriskt för föräldrarna, för både fäderna och mödrarna, att delta i föräldraskolorna för barnkultur. Även de som är sysselsatta inom jordbruket, och de som bor i små bostadsområden på landet, tar del i denna verksamhet per korrespondens och far in till närmaste centrum för muntlig undervisning en gång var tionde dag — varannan vecka, ty deras vecka omfattar fem dagar.
72:3.3 (811.3) Varje familj har i medeltal fem barn, och deras tillsyn handhas helt av föräldrarna, eller — vid den enas eller bådas frånfälle — av de förmyndare som föräldradomstolen har utsett. Det anses vara en stor ära för en familj att få bli förmyndare för ett barn som har förlorat både far och mor. Tävlingsprov ordnas bland föräldrarna, och den fader- och moderlösa ges till det hem där föräldrarna uppvisar de bästa föräldrakvalifikationerna.
72:3.4 (811.4) Dessa människor anser hemmet vara grundinstitutionen i sin civilisation. Det förväntas att den värdefullaste delen av ett barns utbildning och karaktärsträning skall fås från barnets föräldrar och i hemmet, och fäderna ägnar sig nästan lika mycket åt barnkulturen som mödrarna.
72:3.5 (811.5) All sexualundervisning ges i hemmet av föräldrarna eller de legala förmyndarna. Moralundervisning ges av lärarna under vilopauserna i skolornas verkstäder, men detta gäller inte religionsundervisningen som anses vara ett privilegium uteslutande för föräldrarna emedan religionen betraktas som en integrerad del av livet i hemmet. Religionsundervisning ges offentligt endast i filosofins tempel, ty inga sådana uteslutande religiösa institutioner som kyrkorna på Urantia har utvecklats bland detta folk. I deras filosofi utgörs religionen av strävan att lära känna Gud och av att visa kärlek till sina medmänniskor genom att tjäna dem, men detta är inte typiskt för det religiösa tillståndet i de övriga nationerna på denna planet. Religionen är för dessa människor till den grad en familjeangelägenhet att det inte finns några offentliga utrymmen avsedda enbart för religiösa samlingar. Politiskt är kyrka och stat — så som urantiaborna brukar säga — helt åtskilda, men det förekommer en säregen överlappning mellan religion och filosofi.
72:3.6 (811.6) De andliga lärarna (jämförbara med pastorer på Urantia), som vid vissa tider besöker varje familj för att förhöra barnen i syfte att utröna om föräldrarna har undervisat dem på rätt sätt, stod ännu för tjugo år sedan under myndigheternas övervakning. Dessa andliga rådgivare och examinatorer är nu underställda den nyligen grundade Stiftelsen för andligt framåtskridande, en institution som upprätthålls med frivilliga bidrag. Det är möjligt att denna institution inte utvecklas vidare förrän efter det att en Paradisets Administratörson har anlänt.
72:3.7 (811.7) Barnen förblir legalt underställda sina föräldrar tills de är femton år, då den första invigningen till medborgaransvar sker. Därefter hålls för dessa åldersgrupper, vart femte år i fem på varandra följande perioder, liknande offentliga högtidligheter vid vilka deras skyldigheter i förhållande till föräldrarna minskas medan de åtar sig nya medborgerliga och samhälleliga ansvarsuppgifter i förhållande till staten. Rösträtt ges vid tjugo år, rätten att gifta sig utan föräldrarnas samtycke ges vid tjugofem, och barnen måste lämna hemmet innan de fyller trettio år.
72:3.8 (812.1) Äktenskaps- och skilsmässolagarna är likartade i hela nationen. Äktenskap före tjugoårsålder — medborgarrättsåldern — är inte tillåtet. Tillstånd till äktenskap ges endast efter ett års lysningstid och sedan både bruden och brudgummen har presenterat intyg som utvisar att de vederbörligen har blivit instruerade i föräldraskolorna beträffande skyldigheterna i äktenskapslivet.
72:3.9 (812.2) Skilsmässobestämmelserna är i någon mån slappa, men skilsmässobesluten som utfärdas av föräldradomstolarna kan inte fås tidigare än ett år efter registrering av en ansökan, och ett år på denna planet är betydligt längre än på Urantia. Trots deras lindriga skilsmässolagar är den nuvarande skilsmässofrekvensen endast en tiondedel av motsvarande bland de civiliserade folken på Urantia.
72:4.1 (812.3) Utbildningssystemet i denna nation bygger på obligatorisk och gemensam undervisning för pojkar och flickor i de skolor som föregår universitetsstadiet. Eleverna går i dessa skolor från fem till aderton års ålder. Skolorna skiljer sig mycket från dem som finns på Urantia. Det finns inga klassrum, endast ett läroämne studeras åt gången, och efter de tre första åren blir alla elever hjälplärare som instruerar dem som ännu inte har hunnit lika långt. Böcker används endast för att skaffa fram information som behövs för att lösa problem som uppkommer i skolornas verkstäder och på skolfarmerna. En stor del av de möbler som används på kontinenten och många av de mekaniska apparaterna — detta är uppfinningarnas och mekaniseringens stora tidsålder — produceras i dessa verkstäder. I anslutning till varje verkstad finns ett handbibliotek där eleven kan konsultera behövliga uppslagsverk. Jordbruk och trädgårdsskötsel undervisas också under hela utbildningsperioden på de vidsträckta farmerna som finns i anslutning till varje skola.
72:4.2 (812.4) De svagsinta utbildas endast i jordbruk och boskapsskötsel och omhändertas för livstiden i speciella skyddskolonier, där de åtskiljs enligt kön för att förhindra föräldraskap, vilket förvägras alla debila. Dessa restriktiva bestämmelser har varit i kraft i sjuttiofem års tid; besluten om omhändertagning fattas av föräldradomstolarna.
72:4.3 (812.5) Var och en tar en månad semester varje år. Skolorna före universitetet pågår nio av årets tio månader, och ledigheten används för resor tillsammans med föräldrar eller vänner. Detta resande är en del av vuxenutbildningsprogrammet, och det fortgår under hela livet. Medlen för att täcka dessa kostnader samlas med samma metoder som för ålderdomsförsäkringen.
72:4.4 (812.6) En fjärdedel av skoltiden används till lek — tävlingsidrott — och eleverna går vidare i dessa kamper från de lokala tävlingarna genom delstats- och regiontävlingarna till de nationella prövningarna i skicklighet och tapperhet. Likaså upptar tävlingarna i vältalighet och musik samt i vetenskap och filosofi elevernas intresse från de lägre divisionerna i samhället vidare upp till tävlingarna om nationella utmärkelser.
72:4.5 (812.7) Skolstyret är en kopia av det nationella styret med dess tre korrelerade förgreningar, varvid undervisningspersonalen fungerar som det tredje eller rådgivande lagstiftningsorganet. Utbildningens huvudsyfte på denna kontinent är att göra varje elev till en självförsörjande medborgare.
72:4.6 (813.1) Varje elev som vid arton års ålder gradueras från skolsystemet före universitetet är en skicklig artisan. Sedan börjar studiet av böcker och inhämtandet av specialkunskaper antingen i vuxenskolorna eller vid universitet och högskolor. När en begåvad studerande blir färdig med sitt arbete i förtid ges han som belöning tid och medel att genomföra något favoritprojekt som han själv har tänkt ut. Hela utbildningssystemet är planerat för att ge individen en tillräcklig träning.
72:5.1 (813.2) Situationen i näringslivet hos detta folk är långt ifrån deras ideal. Det förekommer alltjämt slitningar mellan kapital och arbete, men vardera håller på att anpassa sig till en plan för uppriktigt samarbete. På denna unika kontinent blir arbetarna i allt större utsträckning delägare i alla industriella företag; varje förnuftig arbetare håller så småningom på att bli en småkapitalist.
72:5.2 (813.3) Motsättningarna i samhället håller på att minska, och den goda viljan växer snabbt. Inga allvarliga ekonomiska problem har uppkommit efter slaveriets avskaffande (för över hundra år sedan), emedan denna förändring genomfördes gradvis genom att två procent av slavarna befriades varje år. De slavar som godkändes vid mentala, moraliska och fysiska tester gavs medborgarskap; många av dessa högrestående slavar var krigsfångar eller barn till dessa fångar. För ungefär femtio år sedan deporterade de sina sista lägrestående slavar, och under senaste tiden har de tagit itu med uppgiften att minska antalet av sina degenererade och moraliskt fördärvade befolkningsgrupper.
72:5.3 (813.4) Dessa människor har nyligen utvecklat nya förfaranden för att utjämna meningsskiljaktigheter i näringslivet och stävja ekonomiska missbruk; dessa förfaranden innebär betydande förbättringar jämfört med deras tidigare sätt att lösa sådana problem. Våldet har förklarats olagligt som ett sätt att avgöra såväl personliga tvister som meningsskiljaktigheter i näringslivet. Löner, vinster och andra ekonomiska problemområden är inte strikt reglerade, men de övervakas i allmänhet av näringslivets lagstiftande organ, medan alla tvister som uppkommer i näringslivet avgörs av näringslivsdomstolarna.
72:5.4 (813.5) Näringslivsdomstolarna är endast trettio år gamla, men de fungerar mycket tillfredsställande. Den allra senaste utvecklingen innebär att näringslivsdomstolarna härefter skall se till att lagenlig kompensation ges på tre områden:
72:5.5 (813.6) 1. Laglig ränta på investerat kapital.
72:5.6 (813.7) 2. Rimlig ersättning för skicklighet utövad i näringslivet.
72:5.7 (813.8) 3. Rättvis och skälig lön för arbete.
72:5.8 (813.9) Dessa ersättningar skall först betalas enligt avtal, men om företagets resultat ser ut att minska skall de tillfälligt delta i minskningen i samma proportion. Sedan skall all vinst som uppkommer utöver dessa fastställda kostnader anses vara utdelning som skall fördelas proportionsvis till alla tre områden: kapital, skicklighet och arbete.
72:5.9 (813.10) Vart tionde år justerar och bestämmer de regionala verkställarna den lagenliga dagliga arbetstiden vid förtjänstarbete. Näringslivet fungerar nu med en fem dagars vecka, fyra dagar arbete och en dag avkoppling. Dessa människor arbetar sex timmar varje arbetsdag och, likt skolelever och studerande, nio av årets tio månader. Semestern används vanligen för resor, och då nya transportmetoder helt nyligen har utvecklats är hela nationen ivrig att resa. Klimatet gynnar resande omkring åtta månader av året, och folket utnyttjar till fullo sina möjligheter.
72:5.10 (813.11) För två hundra år sedan var vinstmotivet helt dominerande inom näringslivet, men idag håller det snabbt på att ersättas av andra och högre drivkrafter. Konkurrensen är hård på denna kontinent, men mycket av den har överförts från näringslivet till andra områden som sport, yrkesskicklighet, vetenskapliga framsteg och intellektuella färdigheter. Konkurrensen framträder mest när det gäller samhällsinsatser och plikttrohet mot statsstyret. Bland detta folk håller den offentliga tjänsten snabbt på att bli det främsta målet för deras ambition. Den rikaste mannen på kontinenten arbetar sex timmar om dagen på kontoret i sin mekaniska verkstad och skyndar sedan över till den lokala avdelningen av statskonsthögskolan, där han strävar efter att kvalificera sig för offentlig tjänst.
72:5.11 (814.1) Arbetet håller på att bli mera aktningsvärt på denna kontinent, och alla arbetsföra medborgare över aderton år arbetar antingen i hemmet och på farmer, på något erkänt industriföretag, i allmänna arbeten där de tillfälligt arbetslösa sysselsätts, eller annars i kåren för tvångsarbete i gruvorna.
72:5.12 (814.2) Dessa människor börjar också hysa en ny form av samhällelig motvilja — motvilja mot både sysslolöshet och oförtjänt rikedom. Långsamt men säkert får de övertaget över sina maskiner. En gång kämpade också de för politisk frihet och senare för ekonomisk frigörelse. Nu kommer de in i en tid då de kan njuta av båda, samtidigt som de dessutom börjar uppskatta sin välförtjänta fritid som kan ägnas åt ökat självförverkligande.
72:6.1 (814.3) Denna nation går nu beslutsamt in för att ersätta den typ av välgörenhet som förstör självrespekten med statsgaranterade försäkringar för ålderdomstrygghet. Denna nation förser varje barn med en utbildning och varje människa med ett arbete; därför kan den med framgång upprätthålla ett sådant försäkringssystem till skydd för de orkeslösa och gamla.
72:6.2 (814.4) Bland detta folk måste alla personer dra sig tillbaka från förtjänstverksamhet vid sextiofem, om de inte får tillstånd av statens arbetskommissionär att fortsätta arbetet till sjuttio års ålder. Denna åldersgräns gäller inte regeringstjänstemän eller filosofer. De fysiskt oförmögna eller bestående handikappade kan oberoende av ålder överföras till pensionssystemet med domstolsbeslut som har undertecknats även av regionförvaltningens pensionskommissionär.
72:6.3 (814.5) Medlen för ålderspensionerna fås från fyra källor:
72:6.4 (814.6) 1. En dags lön varje månad rekvireras för detta ändamål av den federala regeringen; i detta land arbetar alla.
72:6.5 (814.7) 2. Testamenten — många förmögna medborgare förordnar medel för detta ändamål.
72:6.6 (814.8) 3. Förtjänsten från tvångsarbetet i statens gruvor. Efter det att de tvångsanställda arbetarna har betalt för sitt uppehälle och satt undan sina egna pensionsavgifter överförs alla ytterligare vinster av deras arbete till denna pensionsfond.
72:6.7 (814.9) 4. Inkomsten från naturtillgångar. Alla naturrikedomar på denna kontinent förvaltas som en samhällsfond av den federala regeringen, och inkomsten därifrån används för samhällsändamål: man förebygger sjukdomar, utbildar genier, och täcker utgifterna för speciellt lovande individer i statskonsthögskolorna. Den ena hälften av inkomsterna från naturtillgångarna går till ålderspensionsfonden.
72:6.8 (814.10) Fastän försäkringsstiftelser i delstaterna och regionerna erbjuder många former av försäkringsskydd, administreras ålderspensionerna uteslutande av den federala regeringen genom de tio regionala departementen.
72:6.9 (814.11) Dessa statens fonder har länge förvaltats hederligt. Näst efter landsförräderi och mord gäller de strängaste straff som domstolarna utmäter svek mot offentligt förtroende. Samhällelig och politisk illojalitet betraktas nu som de skändligaste av alla brott.
72:7.1 (815.1) Den federala regeringen har en förmyndarroll endast vid administrationen av ålderspensionerna och vid främjandet av genialitet och skapande originalitet; delstatsregeringarna tar en aning mera befattning med de enskilda medborgarna, medan de lokala styrelserna är mycket mera förmyndarbetonade eller socialistiska. Staden (eller någon underavdelning inom den) handlägger sådana ärenden som hälsovård, renhållning, byggnadsbestämmelser, utsmyckning och förskönande, vattentillförsel, belysning, uppvärmning, rekreation, musik och trafikförbindelser.
72:7.2 (815.2) Inom all produktionsverksamhet ägnas den främsta uppmärksamheten åt hälsan. Näringslivet och samhället anses ha privilegiet att ansvara för vissa faser av det fysiska välbefinnandet, men individens och familjens hälsoproblem är enbart personliga angelägenheter. Det är regeringens avsikt att allt mera avstå från inblandning i medicinska och alla andra rent personliga angelägenheter.
72:7.3 (815.3) Städerna har ingen beskattningsrätt, inte heller kan de skuldsätta sig. De får bidrag från statskassan enligt antalet invånare och måste öka dessa inkomster med vinster från sina samhällsägda företag och med koncessionsavgifter från olika kommersiella aktiviteter.
72:7.4 (815.4) Pendeltrafikens kommunikationsnät, som gör det praktiskt att betydligt utvidga stadsgränserna, ansvarar städerna för. Städernas brandstationer upprätthålls av stiftelserna för brandskydd och -försäkring, och alla byggnader i städer eller på landsbygden är brandsäkra — har varit det redan i över sjuttiofem års tid.
72:7.5 (815.5) Städerna har inga avlönade ordningsövervakare. Polisstyrkorna upprätthålls av delstatsregeringarna. Polisinrättningens personal rekryteras nästan uteslutande bland de ogifta männen mellan tjugofem och femtio år. De flesta delstater uppbär en ganska tung ungkarlsskatt, som återbetalas till alla män som ansluter sig till delstatens polisstyrka. I den genomsnittliga delstaten är polisstyrkan nu endast en tiondedel så stor som den var för femtio år sedan.
72:7.6 (815.6) Det finns ingen eller föga överensstämmelse mellan beskattningssystemen i de hundra jämförelsevis fria och suveräna delstaterna, emedan de ekonomiska och andra förhållandena varierar betydligt i olika delar av kontinenten. Varje delstat har tio grundlagsbestämmelser som inte kan ändras utom med den federala högsta domstolens samtycke, och en av dessa bestämmelser förhindrar uttaxering över en procent av värdet av egendom under ett år, förutom bostadstomter i städerna eller på landet vilka är skattefria.
72:7.7 (815.7) Den federala regeringen kan inte skuldsätta sig, och tre fjärdedels majoritet i en folkomröstning krävs innan någon delstat kan ta upp lån utom för krigsändamål. Eftersom den federala regeringen inte kan försätta sig i skuld är det Nationella Försvarsrådet i händelse av krig behörigt att av delstaterna uttaxera pengar samt manskap och materiel enligt behov. Men ingen skuld får ha en löptid om mer än tjugofem år.
72:7.8 (815.8) Inkomster för att upprätthålla den federala regeringen fås från följande fem källor:
72:7.9 (815.9) 1. Importtullar. All import är underkastad en tulltariff avsedd att skydda den levnadsstandard som råder på denna kontinent och som är mycket högre än i någon annan nation på planeten. Dessa tariffer bestäms av den högsta näringslivsdomstolen sedan näringslivskongressens båda kamrar har ratificerat rekommendationerna från den ledande verkställaren för ekonomiska angelägenheter, vilken utnämnts gemensamt av dessa båda lagstiftningsorgan. Näringslivets överhus väljs av arbetstagarna, underhuset av företrädarna för kapitalet.
72:7.10 (816.1) 2. Royalties. Den federala regeringen uppmuntrar människor till uppfinningar och originella skapelser i tio regionala laboratorier och hjälper sålunda alla slags genier — konstnärer, författare och vetenskapsmän — och skyddar deras patent. Som ersättning tar regeringen hälften av de vinster som uppkommer från alla dessa uppfinningar och skapelser, det må gälla maskiner, böcker, konstverk, växter eller djur.
72:7.11 (816.2) 3. Arvsskatt. Den federala regeringen uppbär en graderad arvsskatt som varierar från en till femtio procent beroende på storleken av kvarlåtenskapen och på andra förhållanden.
72:7.12 (816.3) 4. Militärutrustning. Regeringen förtjänar en ansenlig summa av att hyra ut arméns och flottans utrustning för kommersiella ändamål och rekreationsbruk.
72:7.13 (816.4) 5. Naturtillgångar. När inkomsterna från naturtillgångarna inte i sin helhet behövs för de specifika ändamål som anges i den federala grundstadgan, överförs de till statskassan.
72:7.14 (816.5) Med undantag för de krigsskatter som uttaxeras av det Nationella Försvarsrådet, uppställs de federala budgetanslagen först i det lagstiftande överhuset, omfattas av underhuset, godkänns av den ledande verkställaren, och ges slutligen laga kraft av den federala budgetkommissionen om ett hundra medlemmar. Medlemmarna i denna kommission nomineras av delstatsguvernörerna och väljs av de lagstiftande församlingarna i delstaterna för en period om tjugofyra år, så att en fjärdedel väljs vart sjätte år. Vart sjätte år väljer detta organ med tre fjärdedelars röstmajoritet en i sin krets till ordförande, och han blir därmed den som leder och övervakar det federala finansdepartementet.
72:8.1 (816.6) Förutom det grundläggande obligatoriska utbildningsprogrammet, som omfattar åldern fem till arton år, upprätthålls följande specialhögskolor:
72:8.2 (816.7) 1. Statskonsthögskolorna. Det finns tre klasser av dessa skolor: nationella, regionala och delstatsomfattande. Nationens offentliga ämbeten är indelade i fyra grupper. Den första gruppen av offentliga förtroendeuppdrag hänför sig främst till den nationella administrationen, och alla tjänsteinnehavare i denna grupp måste vara graduerade både från regional och från nationell statskonsthögskola. Politiska ämbeten, som tillsätts i val eller genom utnämning, kan de enskilda individerna acceptera sedan de har graduerats från någon av de tio regionala statskonsthögskolorna. Deras tjänster gäller ansvarsuppgifter i den regionala administrationen och delstatsregeringarna. Till den tredje gruppen hör förtroendeuppdrag på delstatsnivå, och av dessa tjänsteinnehavare fordras endast examen från statskonsthögskolan i en delstat. Av den fjärde och sista gruppen av tjänsteinnehavare fordras inte examen i statskonst, och dessa tjänster fylls enbart genom utnämning. De representerar lägre anställningar för assistenter, sekreterare och verkställare av tekniska uppgifter, och de sköts av de olika fria yrkesutövare som verkar i statens administrativa uppgifter.
72:8.3 (816.8) Domarna i underrätterna och delstatsdomstolarna har examen från delstaternas statskonsthögskolor. Domarna i jurisdiktionsdomstolarna för samhälls-, utbildnings- och näringslivsärenden har examen från de regionala högskolorna. Domarna i den federala högsta domstolen måste ha examen från alla dessa statskonsthögskolor.
72:8.4 (817.1) 2. Högskolorna för filosofi. Dessa högskolor verkar i anslutning till filosofins tempel, och de har mer eller mindre att göra med religion som en form av offentlig verksamhet.
72:8.5 (817.2) 3. Institutionerna för vetenskap. Dessa tekniska högskolor är koordinerade med näringslivet mera än med utbildningssystemet, och de administreras indelade i femton grupper.
72:8.6 (817.3) 4. Högskolorna för de fria yrkena. Dessa specialinstitutioner erbjuder teknisk undervisning för de olika fria yrkena, som är tolv till antalet.
72:8.7 (817.4) 5. Högskolorna för armén och flottan. Nära det nationella högkvarteret och vid de tjugofem militära centren vid kusten upprätthålls de institutioner som ägnar sig åt den militära utbildningen av frivilliga medborgare mellan aderton och trettio år. Föräldrarnas tillstånd fordras för inträde i dessa högskolor om den sökande är under tjugofem år.
72:9.1 (817.5) Fastän kandidaterna till offentliga tjänster kan utgöras endast av graduerade från delstaternas, regionernas eller federationens statskonsthögskolor, upptäckte de progressiva ledarna för denna nation en allvarlig svaghet i planen för allmän rösträtt, och för omkring femtio år sedan gjorde de en grundlagsändring som medförde en modifierad rösträttsplan som innehåller följande inslag:
72:9.2 (817.6) 1. Varje man eller kvinna som är tjugo år eller över har en röst. När medborgarna uppnår denna ålder måste alla acceptera medlemskap i två röstningsgrupper: De ansluter sig till den första i enlighet med sin ekonomiska funktion — industri, fria yrken, jordbruk eller handel; i den andra gruppen inträder de enligt sina politiska, filosofiska och samhälleliga preferenser. Alla som arbetar hör sålunda till någon ekonomisk rösträttsgrupp, och dessa gillen har, likt de icke-ekonomiska föreningarna, stadgar som i stort sett följer samma principer som det nationella styret med dess tredelning av makten. Registreringen i dessa grupper är bindande i tolv år.
72:9.3 (817.7) 2. På förslag av delstaternas guvernörer eller de regionala verkställarna och med beslut av de regionala högsta råden kan individer som har gjort samhället stora tjänster eller som har ådagalagt utomordentlig visdom i statens tjänst få sig tilldelat ytterligare röster, men inte oftare än vart femte år och inte mera än nio extra röster. Det maximala antalet röster för den som har flera röster är tio. Vetenskapsmän, uppfinnare, lärare, filosofer och andliga ledare ges också erkänsla och ärebetygelser i form av ökad politisk makt. Dessa utökade medborgarprivilegier förlänas av delstaternas och regionernas högsta råd i stort sett så som specialhögskolorna beviljar sina lärdomsgrader, och mottagarna av dem nämner i sin personliga meritförteckning med stolthet symbolerna för sådant medborgarerkännande vid sidan av sina andra grader.
72:9.4 (817.8) 3. Alla individer som har dömts till tvångsarbete i gruvorna och alla statstjänare som upprätthålls med skattemedel saknar rösträtt under den tid tjänsten pågår. Detta gäller inte de äldre personer som kan gå i pension vid sextiofem års ålder.
72:9.5 (817.9) 4. Det finns fem rösträttsklasser baserade på de skatter som en medborgare i medeltal har betalt årligen under de senaste fem åren. Stora skattebetalare ges extra röster, ända upp till fem röster. Denna förmån är oberoende av alla andra uttryck för erkänsla, men i inget fall kan en person avge flera än tio röster.
72:9.6 (818.1) 5. Vid den tid då denna rösträttsplan antogs övergavs den territoriella röstningsmetoden till förmån för det ekonomiska eller funktionella systemet. Alla medborgare röstar nu som medlemmar av produktions-, samhälls- eller yrkesgrupperna oberoende av sin bostadsort. Valkåren består sålunda av starka, enhetliga och förnuftiga grupper som endast väljer sina bästa medlemmar till förtroende- och ansvarsuppgifter inom förvaltningen. Det finns ett undantag från detta system med funktions- eller gruppbaserad rösträtt: Valet av den federala ledande verkställaren vart sjätte år förrättas med en riksomfattande omröstning där ingen medborgare avger mer än en röst.
72:9.7 (818.2) Med undantag för valet av den ledande verkställaren utövas rösträtten sålunda av ekonomiska, yrkesbaserade, intellektuella och samhälleliga grupperingar av medborgarna. Idealstaten är organisk, och varje fri och intelligent grupp av medborgare representerar ett väsentligt och fungerande organ inom den större förvaltningsorganismen.
72:9.8 (818.3) Statskonsthögskolorna har behörighet att inleda rättsprocesser vid delstaternas domstolar för att frånta rösträtten från varje sinnesslö, arbetsskygg, likgiltig eller kriminell individ. Dessa människor inser att när femtio procent av befolkningen i en nation är mindervärdig eller sinnesslö, och har rätt att rösta, är en sådan nation dömd till undergång. De tror att medelmåttighetens dominans betyder ett sönderfall för varje sådan nation. Röstandet är obligatoriskt, stora böter åläggs alla som inte röstar.
72:10.1 (818.4) Fastän detta folks metoder att handskas med brottslighet, sinnessjukdom och degenerering i vissa avseenden kan tyckas tilltalande, förefaller de utan tvivel i andra avseenden chockerande för de flesta urantianer. Vanliga brottslingar och svagsinta placeras uppdelade enligt kön i olika jordbrukskolonier och är mer än självförsörjande. De svåraste vanebrottslingarna och de obotligt sinnessjuka döms av domstolarna till döden i gaskamrar. Dödsstraff är också följden av talrika andra brott än mord, bland dem svek mot statsmakten — och rätt skipas säkert och snabbt.
72:10.2 (818.5) Dessa människor håller på att förflytta sig från lagstiftningens negativa till dess positiva skede. Nyligen har de gått så långt som att försöka förhindra brott genom att döma dem som tros vara potentiella mördare och svårare brottslingar till livstidstjänst i interneringskolonierna. Om sådana fångar senare visar att de har blivit mera normala kan de antingen friges villkorligt eller benådas. Antalet mord eller dråp på denna kontinent är endast en procent av motsvarande i de övriga nationerna.
72:10.3 (818.6) Åtgärder för att förhindra avlandet av brottslingar och efterblivna påbörjades för över hundra år sedan och har redan gett tillfredsställande resultat. Det finns inga fängelser eller sjukhus för de sinnessjuka. En orsak härtill är att det endast finns tio procent så många i dessa grupper som på Urantia.
72:11.1 (818.7) De graduerade från de federala militära högskolorna kan av presidenten för det Nationella Försvarsrådet utnämnas till ”civilisationens väktare” inom sju militärgrader i enlighet med förmåga och erfarenhet. Detta råd består av tjugofem medlemmar som har nominerats av de högsta föräldra-, utbildnings- och näringslivsdomstolarna och vilkas utnämning har fastställts av den federala högsta domstolen; som ordförande verkar å tjänstens vägnar stabschefen för de koordinerade militära angelägenheterna. Dessa medlemmar är i tjänst till sjuttio års ålder.
72:11.2 (819.1) De studier som dessa kommissionerade officerare bedriver är fyra år långa och utan undantag korrelerade med inlärningen av något praktiskt eller intellektuellt yrke. Militär träning ges aldrig utan sammankoppling med denna industriella, vetenskapliga eller yrkesinriktade utbildning. När den militära utbildningen är avslutad har individen under sina fyra års studier fått hälften av sin utbildning i någon av specialhögskolorna, där studierna likaså är fyra år långa. På detta sätt undviker man att skapa en klass av yrkesmilitärer, då man erbjuder denna möjlighet för ett stort antal män att få sitt uppehälle samtidigt som de får den första hälften av en teknisk eller yrkesinriktad utbildning.
72:11.3 (819.2) Militärtjänsten är i fredstid helt frivillig, och värvningen till alla vapenslag sker för en fyra års period, under vilken varje man förutom militär taktik studerar något specialområde. Musikutbildning är en av huvudsysselsättningarna vid de militära centralhögskolorna och vid de tjugofem träningsläger som finns utspridda runt kontinentens periferi. Under perioder då det går trögt för industrin anlitas flera tusen arbetslösa automatiskt för att bygga upp kontinentens militära försvarsanordningar på land, till havs och i luften.
72:11.4 (819.3) Fastän dessa människor upprätthåller ett kraftfullt krigsmaskineri som försvar mot invasion från de omgivande fientliga folken, måste det noteras till deras fördel att de inte på över ett hundra år har använt dessa militära resurser för ett anfallskrig. De har blivit tillräckligt civiliserade för att energiskt kunna försvara civilisationen utan att falla för frestelsen att använda sina krigsstyrkor till att anfalla andra. Det har inte förekommit några inbördeskrig sedan den förenade fastlandsstaten bildades, men under de senaste två hundra åren har dessa människor inkallats till att föra nio hårda försvarskrig, av vilka tre var mot mäktiga förbund av världsmakter. Fastän denna nation upprätthåller ett tillräckligt försvar mot anfall från fientliga grannar, fäster man mycket mera uppmärksamhet på utbildningen av statsmän, vetenskapsmän och filosofer.
72:11.5 (819.4) När fred råder med omvärlden är all rörlig försvarsutrustning fullt utnyttjad för varutransporter och inom handel och rekreationsverksamhet. När krig förklaras mobiliseras hela nationen. Under hela den period då fientligheterna pågår är krigslön i kraft inom alla produktionsinrättningar, och ledarna för alla militära förvaltningsgrenar blir medlemmar av den ledande verkställarens kabinett.
72:12.1 (819.5) Fastän samhället och statsstyret hos detta unika folk i många avseenden står på en högre nivå än motsvarande i nationerna på Urantia, bör det nämnas att regeringarna på de övriga kontinenterna (det finns elva på denna planet) är avgjort underlägsna i jämförelse med de mera avancerade nationerna på Urantia.
72:12.2 (819.6) Just nu planerar denna förträffliga regering att etablera diplomatiska förbindelser med de lägrestående folken, och för första gången har en stor religiös ledare framträtt som talar för att man skulle sända missionärer till dessa omgivande nationer. Vi är rädda för att de håller på att göra samma misstag som så många andra har gjort när de har försökt tvinga sin egen högrestående kultur och religion på andra folkslag. Vilka storartade resultat kunde man inte få i denna värld om denna kontinentala nation med sin avancerade kultur endast skulle bege sig ut och föra till sig de bästa individerna bland grannfolken och sedan, efter att ha utbildat dem, skulle sända dem tillbaka som kulturemissarier till sina oupplysta bröder! Och naturligtvis, om en Administratörson snart skulle komma till denna avancerade nation kunde stora ting ske snabbt i denna värld.
72:12.3 (820.1) Denna beskrivning av förhållandena på en grannplanet har lämnats med specialtillstånd i syfte att föra civilisationen framåt och sporra utvecklingen av statsförvaltningen på Urantia. Mycket mera kunde berättas som utan tvivel skulle intressera och fängsla urantianerna, men avslöjandena i det föregående når gränserna för vad vårt mandat tillåter.
72:12.4 (820.2) Urantiaborna borde emellertid observera att deras systersfär i Satanias familj inte har haft fördelen av vare sig administratör- eller utgivningsmissioner från Paradissöner. Inte heller skiljs de olika folken på Urantia åt av sådana kulturskillnader som skiljer kontinentalnationen från dess planetariska följeslagare.
72:12.5 (820.3) Utgjutandet av Sanningens Ande bildar den andliga grundvalen för förverkligandet av stora framsteg i det som är i människosläktets intresse i utgivningsvärlden. Urantia är därför långt bättre förberett för ett mera omedelbart förverkligande av ett planetariskt styre med dess lagar, mekanismer, symboler, konventioner och språk — vilka alla så starkt kunde bidra till att åstadkomma en världsomfattande fred byggd på lag, och kunde leda till att en tidsålder av verklig andlig strävan en gång skulle gry. En sådan tidsålder är den planetariska tröskeln till ljusets och livets utopiska tidsåldrar.
72:12.6 (820.4) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 73
73:0.1 (821.1) DET kulturella förfall och den andliga fattigdom som blev resultatet av Caligastias fall och den förvirring som därav följde i samhället hade föga inverkan på det fysiska eller biologiska tillståndet bland folken på Urantia. Den organiska evolutionen framskred med god fart helt oberoende av det kulturella och moraliska bakslag som så snabbt blev följden av Caligastias och Daligastias fientliga inställning. Det kom en tid i den planetariska historien, för nästan fyrtio tusen år sedan, då de tjänstgörande Livsbärarna lade märke till att urantiarasernas utveckling rent biologiskt sett närmade sig sin höjdpunkt. De konkursförvaltande Melkisedekarna, som var av samma åsikt, samtyckte villigt till att gemensamt med Livsbärarna göra en framställning till Edentias Högste och be om att Urantia måtte inspekteras för ett godkännande att sända hit biologiska förbättrare, en Materiell Son och Dotter.
73:0.2 (821.2) Denna anhållan adresserades till de Högste i Edentia, emedan de hade utövat direkt beslutanderätt i många urantiaärenden allt sedan Caligastias fall och det temporära upphävandet av makten i Jerusem.
73:0.3 (821.3) Tabamantia, suverän övervakare av decimal- eller experimentvärldarnas serie kom för att inspektera planeten, och efter att ha undersökt rasutvecklingen rekommenderade han vederbörligen att Urantia beviljas Materiella Söner. Inom något under hundra år från tiden för hans inspektion anlände Adam och Eva, en Materiell Son och Dotter från det lokala systemet, och påbörjade den svåra uppgiften att försöka reda ut det förvirrade läget på en planet som var efterbliven till följd av upproret och bannlyst till andlig isolering.
73:1.1 (821.4) På en normal planet skulle den Materielle Sonens ankomst vanligen förkunna att en storartad tidsålder kännetecknad av uppfinningar, materiellt framåtskridande och intellektuell upplysning var i antågande. Tidsskedet efter Adam är en storartad vetenskaplig tidsålder i de flesta världar, men så var det inte på Urantia. Fastän planeten var befolkad av människoraser som var fysiskt dugliga, försmäktade folkstammarna i djupet av barbari och moralisk stagnation.
73:1.2 (821.5) Tio tusen år efter upproret hade praktiskt taget alla vinningar som Prinsens administration hade medfört utplånats. Världens människoraser hade det föga bättre än de hade haft det om denne vilseförde Son aldrig hade kommit till Urantia. Endast bland noditerna och amadoniterna fortlevde traditionerna från Dalamatia och Planetprinsens kultur.
73:1.3 (821.6) Noditerna var efterkommande till rebellmedlemmarna i Prinsens stab. Deras namn kom sig av namnet på deras förste ledare Nod, en gång ordförande för kommissionen för hantverk och handel i Dalamatia. Amadoniterna var efterkommande till de andoniter som valde att förbli lojala mot Van och Amadon. ”Amadonit” är mera en kulturell och religiös beteckning än en rasterm; i avseende på ras var amadoniterna främst andoniter. ”Nodit” är både en kulturell och raslig term, ty noditerna själva bildade den åttonde rasen på Urantia.
73:1.4 (822.1) Det rådde en traditionell fientlighet mellan noditerna och amadoniterna. Denna fejd blossade ständigt upp när de efterkommande till dessa två grupper försökte påbörja något gemensamt projekt. Även senare i samband med angelägenheterna i Eden var det ytterst svårt för dem att arbeta tillsammans i fred.
73:1.5 (822.2) Kort efter förstörelsen av Dalamatia delades Nods efterföljare i tre större grupper. Den mellersta gruppen stannade kvar i den omedelbara närheten av sitt ursprungliga hem nära Persiska vikens källfloder. Den östra gruppen begav sig till Elams höglandsregioner, något österut från Eufratdalen. Den västra gruppen bosatte sig vid den nordöstra syriska kusten av Medelhavet och i angränsande områden.
73:1.6 (822.3) Dessa noditer hade villigt parat sig med sangikraserna och hade lämnat efter sig duglig avkomma. En del av de efterkommande till de upproriska dalamatierna förenade sig senare med Van och hans lojala efterföljare i områdena norr om Mesopotamien. Här i trakten av Vansjön och i områdena söder om Kaspiska havet umgicks och blandade sig noditerna med amadoniterna, och de hörde till dessa ”forntidens väldiga män, som var så namnkunniga”.
73:1.7 (822.4) Före Adams och Evas ankomst var dessa grupper — noditerna och amadoniterna — de mest avancerade och civiliserade släktena på jorden.
73:2.1 (822.5) Under närmare hundra år före Tabamantias inspektion hade Van och hans medarbetare utgående från sitt höglandshögkvarter för världens etik och kultur förkunnat ankomsten av en utlovad Guds Son, en rasförbättrare, en sanningslärare och en värdig efterträdare till förrädaren Caligastia. Fastän majoriteten av världens invånare vid den tiden visade föga eller inget intresse för en sådan förutsägelse, tog de som stod i omedelbar kontakt med Van och Amadon denna undervisning på allvar och började planera för det faktiska mottagandet av den utlovade Sonen.
73:2.2 (822.6) Van berättade för sina närmaste medarbetare om de Materiella Sönerna i Jerusem, det han visste om dem innan han en gång i tiden kom till Urantia. Han visste mycket väl att dessa adamiska Söner alltid bodde i enkla men förtjusande lustgårdshem och föreslog, åttiotre år innan Adam och Eva anlände, att de skulle ägna sig åt att förkunna deras ankomst och att förbereda ett lustgårdshem för deras mottagande.
73:2.3 (822.7) Från sitt höglandshögkvarter och från sextioen vittutspridda bosättningar rekryterade Van och Amadon en kår av över tre tusen villiga och entusiastiska arbetare, som vid en högtidlig samling vigde sig åt denna uppgift att vidta förberedelser för den utlovade — åtminstone väntade — Sonen.
73:2.4 (822.8) Van indelade de frivilliga i hundra kompanier med en kapten för vart och ett och en medarbetare som tjänstgjorde i hans personliga stab som förbindelseofficer. Amadon behöll han som sin egen medarbetare. Dessa kommissioner började alla på allvar sitt förberedande arbete, och lokaliseringskommittén gav sig iväg för att söka den idealiska platsen för lustgården.
73:2.5 (822.9) Fastän Caligastia och Daligastia hade fråntagits mycket av sin onda makt, gjorde de allt de kunde för att omintetgöra och hindra arbetet med att förbereda lustgården. Men deras onda anslag uppvägdes till stor del av de nästan tiotusen lojala mellanvarelsernas plikttrogna verksamhet, vilka så outtröttligt arbetade för att främja företaget.
73:3.1 (823.1) Lokaliseringskommittén var borta i nästan tre år. Den lämnade en gynnsam rapport beträffande tre möjliga platser: Den första var en ö i Persiska viken; den andra var det flodområde som senare togs i bruk som den andra lustgården; den tredje platsen var en lång smal halvö — nästan en ö — som sträckte sig västerut från Medelhavets östra kust.
73:3.2 (823.2) Kommittén föredrog nästan enhälligt det tredje alternativet. Detta läge valdes, och det tog två år att överflytta världens kulturella högkvarter, inklusive livets träd, till denna halvö i Medelhavet. Alla utom en enda grupp av dem som bodde på halvön flyttade fredligt bort när Van och hans sällskap anlände.
73:3.3 (823.3) Denna halvö i Medelhavet hade ett hälsosamt klimat och en jämn temperatur. Det stabila klimatet berodde på de omgivande bergen och det faktum att området praktiskt taget var en ö i ett inlandshav. Fastän det regnade ymnigt på de omgivande högländerna, regnade det sällan i själva Eden. Från det omfattande nätverket av konstgjorda bevattningskanaler ”steg en dimma upp” varje natt för att friska upp växtligheten i lustgården.
73:3.4 (823.4) Kusten kring landmassan var ganska hög, och näset från halvön till fastlandet var endast fyrtiotre kilometer brett på det smalaste stället. Den stora floden som vattnade lustgården rann upp i halvöns högre områden och rann österut genom halvöns näs till fastlandet och därifrån vidare genom Mesopotamiens lågland till det bortomliggande havet. Den fick tillskott av fyra bifloder som hade sin upprinnelse i kusthöjderna på Edens halvö, och dessa är de ”fyra grenar” som ”gick ut ur Eden”, och som senare förväxlades med sidogrenarna av de floder som omgav den andra lustgården.
73:3.5 (823.5) Bergen som omgav lustgården var rika på ädelstenar och metaller, men de ägnades föga uppmärksamhet. Den dominerande tanken var att åstadkomma ett lovprisande av trädgårdsskötsel och en upphöjelse av jordbruket.
73:3.6 (823.6) Den plats som hade valts för lustgården var antagligen den vackraste i sitt slag i hela världen, och klimatet var då idealiskt. Ingen annanstans fanns det ett ställe som så väl hade lämpat sig för att bli ett sådant paradis av botanisk uttrycksfullhet. Till denna mötesplats började gräddan av Urantias civilisation samlas. Utanför och bakom låg världen i mörker, okunnighet och barbari. Eden var den enda ljuspunkten på Urantia; den var av naturen en dröm av ljuvlighet, och snart blev den ett poem av utsökt och fulländad landskapsprakt.
73:4.1 (823.7) När Materiella Söner, de biologiska förbättrarna, inleder sin vistelse i en evolutionär värld kallas deras boningsplats ofta Edens lustgård därför att den kännetecknas av blomsterprakten och den botaniska storslagenheten i Edentia, konstellationshuvudstaden. Van var väl förtrogen med dessa seder och såg till i enlighet därmed att hela halvön blev till trädgård. Bete och boskapsskötsel planerades till det angränsande fastlandet. Av djurlivet stod endast fåglarna och de olika tama arterna att finna i parken. Vans instruktioner var att Eden skulle vara en trädgård och endast en trädgård. Inga djur slaktades någonsin innanför dess råmärken. Allt kött som arbetarna i lustgården åt under hela byggnadstiden togs in från hjordarna som vaktades på fastlandet.
73:4.2 (824.1) Den första uppgiften var att bygga en tegelmur tvärs över halvöns näs. Så snart den var färdig kunde det egentliga arbetet med att försköna landskapet och bygga hus och hem fortgå obehindrat.
73:4.3 (824.2) En zoologisk trädgård skapades genom att bygga en mindre mur en bit utanför huvudmuren; det mellanliggande utrymmet, som hyste alla slags vilddjur, tjänade som ett ytterligare försvar mot fientliga anfall. Denna djurpark var indelad i tolv stora avdelningar, och stigar med murar längs sidorna ledde mellan dessa grupper till de tolv portarna i lustgården. Floden och dess angränsande betesmarker upptog det mellersta området.
73:4.4 (824.3) Då lustgården byggdes upp anlitades endast frivilliga arbetare; ingen betald arbetskraft användes någonsin. De odlade lustgården och såg till sina boskapshjordar för sitt uppehälle. Bidrag i form av föda mottogs också från troende som bodde i närheten. Detta stora företag genomfördes och slutfördes trots de svårigheter som kom sig av det förvirrade tillståndet i världen under dessa oroliga tider.
73:4.5 (824.4) Men det förorsakade en stor besvikelse när Van, som inte visste hur snart den efterlängtade Sonen och Dottern kunde tänkas komma, föreslog att den yngre generationen också skulle tränas i att fortsätta projektet ifall deras ankomst skulle fördröjas. Detta såg ut som ett medgivande från Vans sida att han vacklade i tron, och det ledde till ansenliga bekymmer och fick mången att överge arbetet, men Van gick vidare i sin förberedelseplan och han fyllde under tiden desertörernas platser med yngre frivilliga.
73:5.1 (824.5) I centrum av Edens halvö fanns den Universelle Faderns utsökta stentempel, lustgårdens helgedom. Norröver uppfördes det administrativa högkvarteret, söderut byggdes hemmen för arbetarna och deras familjer och västerut reserverades ett markområde för de skolor som den efterlängtade Sonens utbildningssystem förutsatte, medan ”öster om Eden” byggdes bostäderna avsedda för den utlovade Sonen och hans direkta efterkommande. De arkitektoniska planerna för Eden omfattade hus och hem samt rikligt med landområde för en miljon människor.
73:5.2 (824.6) Fastän lustgården endast till en fjärdedel var färdig då Adam anlände, fanns där tusentals kilometer bevattningskanaler och närmare tjugo tusen kilometer stenlagda stigar och vägar. Det fanns något över fem tusen tegelbyggnader i de olika sektorerna, och träden och växterna var nästan oräkneliga. Varje husgrupp i parken bestod av högst sju hus. Fastän konstruktionerna i lustgården var enkla var de högst konstnärliga. Vägarna och stigarna var väl anlagda, och landskapets utformning var utsökt.
73:5.3 (824.7) De sanitära arrangemangen i lustgården stod högt över allt vad man dittills hade försökt åstadkomma på Urantia. Dricksvattnet i Eden hölls friskt genom att man noggrant iakttog de sanitära föreskrifter som hade bestämts för att bevara dess renhet. Många besvärligheter uppstod under dessa tidiga tider av att dessa regler inte följdes, men Van inpräglade så småningom i sina medarbetare vikten av att inte låta någonting falla ned i lustgårdens vattentillförsel.
73:5.4 (825.1) Innan de senare byggde ett avloppssystem brukade edeniterna omsorgsfullt gräva ned allt avfall eller ruttnande material. Amadons inspektörer gick sina dagliga ronder för att upptäcka möjliga sjukdomsalstrare. Urantianerna vaknade inte på nytt upp till betydelsen av att förhindra sjukdomarnas uppkomst hos människan förrän mot slutet av adertonhundra- och början av nittonhundratalet. Innan den adamiska regimen bröt samman hade man av tegel byggt ett täckt avloppssystem som gick under murarna och utmynnade i floden från Eden halvannan kilometer utanför lustgårdens yttre eller mindre mur.
73:5.5 (825.2) Vid den tid då Adam anlände växte de flesta av de växter som fanns i denna del av världen i Eden. Man hade redan fått fram avsevärt förbättrade arter av växter som producerade frukt, säd och nötter. Många av de nutida grönsakerna och sädesslagen odlades för första gången här, men tjogtals arter av näringsväxter gick senare förlorade för världen.
73:5.6 (825.3) Omkring fem procent av lustgården utnyttjades för intensivodling, femton procent var delvis odlad, medan resten lämnades mer eller mindre i sitt naturliga tillstånd i väntan på att Adam skulle komma, då man tänkte att det var bäst att slutföra arbetena i parken i enlighet med hans idéer.
73:5.7 (825.4) Och så här gjordes Edens lustgård färdig att ta emot den utlovade Adam och hans maka. Denna lustgård hade varit en ära även för en värld med fulländad administration och normal övervakning. Adam och Eva var mycket nöjda med den allmänna uppbyggnaden av Eden, fastän de gjorde många förändringar i inredningen av sin egen personliga bostad.
73:5.8 (825.5) Fastän arbetet med utsmyckandet egentligen inte var avslutat vid den tid då Adam anlände var platsen redan som ett smycke av botanisk skönhet. Under den första tiden av Adams vistelse i Eden fick hela lustgården en ny gestalt och nya dimensioner av skönhet och storslagenhet. Aldrig före eller efter denna tid har Urantia hyst ett lika utsökt vackert och ymnigt exempel på trädgårdsskötsel och jordbruk.
73:6.1 (825.6) I mitten av lustgårdstemplet planterade Van det länge vaktade livets träd, vars blad var ”till läkedom för folken” och vars frukter så länge hade hållit honom vid liv på jorden. Van visste mycket väl att Adam och Eva för sitt livsuppehälle också var beroende av denna gåva från Edentia efter det att de hade framträtt på Urantia i materiell form.
73:6.2 (825.7) I systemens huvudstäder behöver de Materiella Sönerna inte livets träd för sitt uppehälle. Endast då de är återpersonaliserade på planeterna är de beroende av denna tillsats för fysisk odödlighet.
73:6.3 (825.8) ”Kunskapens träd på gott och ont” kan vara ett bildligt uttryck, en symbolisk beteckning som omfattar en mängd mänskliga erfarenheter, men ”livets träd” var ingen myt; det var verkligt och fanns under en lång tid på Urantia. När Edentias Högste godkände Caligastias förordnande till Planetprins på Urantia och de ett hundra medborgarna i Jerusem till hans administrativa stab, sände de med Melkisedekarna en buske från Edentia till planeten, och denna planta växte till livets träd på Urantia. Denna form av icke-intelligent liv härstammar från konstellationernas högkvarterssfärer och förekommer också i högkvartersvärldarna i lokal- och superuniverserna samt på sfärerna i Havona, men inte i systemhuvudstäderna.
73:6.4 (826.1) Denna superväxt upplagrade vissa rymdenergier som motverkade de element i den animala tillvaron som ledde till åldrande. Frukten från livets träd var som en superkemisk ackumulator från vilken den livsförlängande universumkraften på ett mystiskt sätt frigjordes när man åt av frukten. Denna form av uppehälle saknade helt betydelse för de vanliga evolutionära varelserna på Urantia, men den var uttryckligen till nytta för de ett hundra materialiserade medlemmarna av Caligastias stab och för de ett hundra modifierade andoniterna som hade bidragit med sin livsplasma till Prinsens stab och som i gengäld hade fått det livskomplement som gjorde det möjligt för dem att utnyttja frukten från livets träd för att på obestämd tid förlänga sin annars dödliga tillvaro.
73:6.5 (826.2) Under Prinsens regeringstid växte trädet från marken på den centrala cirkelformade gården i Faderns tempel. Efter det att upproret hade brutit ut odlades det upp på nytt från huvudroten av Van och hans medarbetare i deras tillfälliga läger. Denna buske från Edentia flyttades senare till deras tillflyktsort i högländerna, där den tjänade både Van och Amadon i över hundra femtio tusen år.
73:6.6 (826.3) När Van och hans medarbetare gjorde i ordning lustgården för Adam och Eva flyttade de Edentia-trädet till Edens lustgård, där det än en gång växte på den cirkelformade centrumgården till ett annat tempel som var helgat åt Fadern. Och Adam och Eva åt med jämna mellanrum av dess frukt för att upprätthålla sin tvåfaldiga form av fysiskt liv.
73:6.7 (826.4) När den Materiella Sonens planer gick på avväg tilläts inte Adam och hans familj att föra bort trädets rot från lustgården. När noditerna invaderade Eden fick de veta att de skulle bli ”såsom gudar om de åt av trädets frukt”. Till sin stora förvåning fann de trädet obevakat. De åt frikostigt av frukten i åratal, men den hade ingen verkan för dem; de var alla materiella dödliga av denna värld. De saknade den tillsats som verkade som komplement till frukten från livets träd. De blev rasande över sin oförmåga att dra nytta av livets träd, och i samband med ett av deras inbördeskrig förstördes både templet och trädet av eld. Endast stenmuren stod kvar tills lustgården senare sjönk i havet. Detta var det andra templet till Faderns ära som gick förlorat.
73:6.8 (826.5) Nu måste alla köttsliga varelser på Urantia vandra livets och dödens naturliga väg. Adam, Eva, deras barn och barnbarn jämte medarbetare dukade alla under i sinom tid och blev sålunda underkastade uppstigningsplanen i lokaluniversumet enligt vilken uppståndelse i mansoniavärldarna följer på den materiella döden.
73:7.1 (826.6) Sedan Adam hade flyttat bort från den första lustgården togs den under olika tider i besittning av noditer, kutiter och suntiter. Senare blev den boplats för de norra noditerna som ställde sig avvisande till samarbete med adamiterna. Halvön hade invaderats av dessa lägrestående noditer i närmare fyra tusen års tid efter det att Adam lämnade lustgården, när Medelhavets östra botten sjönk — i samband med våldsam aktivitet i områdets vulkaner och sänkningen av den sicilianska landbryggan till Afrika — vilket förde ned hela Edens halvö i djupet. I samband med denna omfattande nedsänkning i havet höjdes Medelhavets östra kust betydligt. Detta var slutet på den vackraste naturliga skapelse som någonsin hade funnits på Urantia. Sänkningen skedde inte plötsligt, utan det tog flera hundra år innan hela halvön helt hade sjunkit i havet.
73:7.2 (827.1) Vi kan inte anse detta lustgårdens försvinnande vara på något sätt ett resultat av de gudomliga planernas misslyckande eller av Adams och Evas misstag. Vi anser det inte vara något annat än en naturlig händelse att Eden sjönk i havet, men nog tycks det oss som om lustgårdens sjunkande var bestämt att inträffa ungefär vid den tid då det hade ackumulerats tillräckligt med reserver av den violetta rasen för att påbörja rehabiliteringen av världens folk.
73:7.3 (827.2) Melkisedekarna rådde Adam att inte påbörja programmet för rasförbättring och -blandning förrän hans egen släkt uppgick till en halv miljon individer. Det var aldrig avsikten att lustgården skulle vara adamiternas bestående hemvist. De skulle bli sändebud för ett nytt liv till hela världen; de skulle mobiliseras för att osjälviskt utge sig till de behövande raserna på jorden.
73:7.4 (827.3) De instruktioner som Melkisedekarna gav Adam innebar att han skulle etablera ras-, kontinent- och områdeshögkvarter att ledas av hans direkta söner och döttrar, medan han och Eva skulle fördela sin tid mellan dessa olika världshuvudstäder som rådgivare för och koordinatorer av den världsomfattande verksamhet som innebar biologisk förbättring, intellektuellt framåtskridande och moralisk rehabilitering.
73:7.5 (827.4) [Framfört av Solonia, den seraf som var ”rösten i lustgården”.]
Urantiaboken
Kapitel 74
74:0.1 (828.1) ADAM OCH EVA anlände till Urantia för 38.848 år sedan, räknat från år 1934 e.Kr. De kom i mitten av den årstid då lustgården stod i full blom. När solen stod som högst och oanmälda sänkte sig de två seraftransportörerna, tillsammans med den personal från Jerusem som hade anförtrotts transporterandet av de två biologiska förbättrarna till Urantia, långsamt ned till ytan av den roterande planeten i närheten av den Universelle Faderns tempel. Allt arbete med att ånyo materialisera Adams och Evas kroppar utfördes inom området för denna nyligen uppförda helgedom. Från tiden för deras ankomst åtgick tio dagar tills de var återskapade i tvåfaldig människogestalt och färdiga att presenteras som världens nya härskare. De återfick medvetandet samtidigt. De Materiella Sönerna och Döttrarna tjänar alltid tillsammans. Det är själva kärnan i deras tjänst att aldrig under någon tid eller på någon plats vara åtskilda. De är avsedda att arbeta i par; sällan verkar de ensamma.
74:1.1 (828.2) Urantias planetariska Adam och Eva var medlemmar av den äldre kåren av Materiella Söner i Jerusem, och deras gemensamma nummer var 14.311. De hörde till den tredje fysiska serien och var ungefär två och en halv meter långa.
74:1.2 (828.3) Vid den tid då Adam valdes att bege sig till Urantia arbetade han tillsammans med sin maka i de fysikaliska försöks‑ och testlaboratorierna i Jerusem. I över femton tusen år hade de varit ledare för avdelningen för tillämpningen av experimentell energi för modifiering av levande organismers utformning. Länge dessförinnan hade de varit lärare i medborgarskolorna för nyanlända till Jerusem. Allt detta är det skäl att minnas i samband med berättelsen om deras senare beteende på Urantia.
74:1.3 (828.4) När den kungörelse utfärdades där man sökte frivilliga till det adamiska äventyrsuppdraget på Urantia anmälde sig hela den äldre kåren av Materiella Söner och Döttrar. Med godkännande av Lanaforge och de Högste i Edentia utvalde de examinerande Melkisedekarna till slut den Adam och Eva som senare kom att fungera som biologiska förbättrare på Urantia.
74:1.4 (828.5) Adam och Eva hade förblivit lojala mot Mikael under Lucifers uppror; det oaktat kallades paret inför Systemhärskaren och hela hans kabinett för att examineras och få instruktioner. Detaljerna beträffande Urantias angelägenheter presenterades till fullo; de fick uttömmande instruktioner om de planer som skulle följas då de tog emot härskaransvaret i en sådan av stridigheter uppriven värld. De måste avlägga gemensam trohetsed till de Högste i Edentia och till Mikael i Salvington. De blev vederbörligen anvisade att anse sig underlyda de konkursförvaltande Melkisedekarnas kår på Urantia tills detta regerande organ ansåg det lämpligt att avstå från makten i den värld där de hade fått sitt uppdrag.
74:1.5 (829.1) Detta jerusempar lämnade kvar i Satanias huvudstad och annanstans ett hundra efterkommande — femtio söner och femtio döttrar — storartade varelser som hade undgått fallgroparna i framåtskridandet och som alla hade uppgifter som trogna förvaltare av olika förtroendeuppdrag i universumet vid den tid då deras föräldrar avreste till Urantia. De var alla närvarande i de Materiella Sönernas vackra tempel vid avskedstillfället i anslutning till de avslutande ceremonierna vid mottagandet av utgivningsuppdraget. Dessa barn följde sina föräldrar till dematerialisationshögkvarteret för deras klass och var de sista som tog farväl av dem och önskade dem gudomlig välgång, då föräldrarna somnade in till personlighetens medvetslöshet som föregår förberedelsen för seraftransport. Barnen stannade för en tid tillsammans på familjens samlingsplats och gladde sig åt att deras föräldrar snart skulle bli de synliga ledarna, i verkligheten de enda härskarna, på planet 606 i systemet Satania.
74:1.6 (829.2) Sålunda lämnade Adam och Eva Jerusem åtföljda av bifallsrop och välgångsönskningar från stadens medborgare. De for iväg till sina nya ansvarsuppgifter lämpligt utrustade och till fullo instruerade beträffande alla de plikter och faror som väntade dem på Urantia.
74:2.1 (829.3) Adam och Eva föll i sömn i Jerusem, och när de vaknade upp i Faderns tempel på Urantia inför den väldiga folkmassa som hade samlats för att välkomna dem, stod de ansikte mot ansikte med två varelser som de hört mycket om: Van och hans trogne medarbetare Amadon. Dessa två hjältar sedan Caligastias uppror var de första som välkomnade dem i deras nya lustgårdshem.
74:2.2 (829.4) Språket i Eden var en andonisk dialekt, sådan den talades av Amadon. Van och Amadon hade betydligt förbättrat detta språk genom att skapa ett nytt alfabet med tjugofyra bokstäver, och de hade hoppats att få se att det bli Urantias språk då Edens kultur spridde sig över hela världen. Adam och Eva hade lärt sig att till fullo behärska denna människodialekt innan de lämnade Jerusem, och denne Andons efterkommande fick sålunda höra sin världs ädla härskare tilltala honom på hans eget språk.
74:2.3 (829.5) Den dagen rådde stor uppståndelse och fröjd i hela Eden medan löparna hastigt skyndade till förvaringsstället för de brevduvor som hade samlats från när och fjärran och ropade: ”Släpp lös fåglarna, låt dem föra budet att den utlovade Sonen har kommit.” Hundratals bosättningar av troende hade troget år efter år sett till att det fanns tillräckligt med dessa hemuppfödda duvor för just ett sådant tillfälle.
74:2.4 (829.6) Då nyheten om Adams ankomst spred sig ute i världen, accepterade tusentals av de närliggande stammarnas medlemmar Vans och Amadons undervisning, medan pilgrimer månad efter månad strömmade in i Eden för att välkomna Adam och Eva och visa sin vördnad för deras osedde Fader.
74:2.5 (829.7) Snart efter sitt uppvaknande eskorterades Adam och Eva till den formella mottagningen på den stora höjden norr om templet. Denna naturliga kulle hade förstorats och gjorts i ordning för installationen av världens nya härskare. Här välkomnade Urantias mottagningskommitté vid middagstid denne Son och Dotter från systemet Satania. Amadon var ordförande i denna kommitté, som bestod av tolv medlemmar och omfattade en representant för var och en av de sex sangikraserna; mellanvarelsernas tjänstgörande ledare; Annan, en lojal dotter till och representant för noditerna; Noah, sonen till lustgårdens arkitekt och byggmästare som verkställde sin avlidne fars planer; och de två här bosatta Livsbärarna.
74:2.6 (830.1) I programmet följde nu överlåtelsen av ansvaret för planetens omvårdnad till Adam och Eva av den äldre Melkisedek, som var ledare för konkursförvaltningsrådet på Urantia. Den Materiella Sonen och Dottern avlade trohetseden till Norlatiadeks Högsta och till Nebadons Mikael och utropades till härskare över Urantia av Van, som därmed avsade sig den titulära behörighet som han i över ett hundra femtio tusen år hade innehaft i enlighet med de konkursförvaltande Melkisedekarnas beslut.
74:2.7 (830.2) Adam och Eva ikläddes kunglig kröningsskrud vid detta tillfälle, då de formellt installerades som världens härskare. All konstfärdighet från Dalamatia hade inte gått förlorad för världen; vävnadskonsten utövades ännu under dagarna i Eden.
74:2.8 (830.3) Sedan hördes ärkeängelns tillkännagivande, och Gabriels röst i en utsändning kungjorde Urantias andra domsupprop och uppståndelsen av de sovande överlevande från den andra domperioden av nåd och barmhärtighet på 606 i Satania. Prinsens världsordning är avslutad, och Adams tidsålder, den tredje planetariska epoken, tar sin början bland scener av enkel storslagenhet. Urantias nya härskare börjar sitt styre under synbarligen gynnsamma förhållanden, trots den världsvida förvirring orsakad av att deras föregångare vid makten på planeten har vägrat att samarbeta.
74:3.1 (830.4) Nu, efter den formella installationen, blev Adam och Eva smärtsamt medvetna om sin planetariska isolering. Tystnad rådde i stället för de bekanta informationsutsändningarna, och alla strömkretsar för utomplanetarisk kommunikation saknades. Deras kollegor i Jerusem hade farit till världar där allt löpte obehindrat, med en väletablerad Planetprins och en erfaren stab färdig att ta emot dem och kompetent att samarbeta med dem under deras tidiga erfarelse i en sådan värld. På Urantia hade upproret emellertid förändrat allting. Här var Planetprinsen i högsta grad närvarande, och fastän han hade fråntagits det mesta av sin makt till ondska kunde han fortfarande göra Adams och Evas uppgift svår och i någon mån riskfylld. Det var en allvarsam och desillusionerad Son och Dotter från Jerusem vilka den kvällen vandrade i lustgården i fullmånens sken och diskuterade planerna för nästa dag.
74:3.2 (830.5) Så slutade den första dagen för Adam och Eva på den isolerade Urantia, planeten som hade bragts i oordning av Caligastias förräderi. De vandrade och pratade långt in på natten, deras första natt på jorden — och det var så ensamt.
74:3.3 (830.6) Adams andra dag på jorden åtgick till sammanträde med de planetariska konkursförvaltarna och det rådgivande organet. Av Melkisedekarna och deras medarbetare fick Adam och Eva höra mera detaljer om Caligastias uppror och den inverkan omvälvningen hade haft på världens framåtskridande. Det var i det stora hela en nedslående berättelse, denna långa redogörelse om misskötseln av världens angelägenheter. De fick veta alla fakta om det totala sammanbrottet av Caligastias plan för att påskynda den sociala evolutionsprocessen. De fick också en klar insikt i hur dåraktigt det var att försöka åstadkomma ett planetariskt framåtskridande skilt från den gudomliga framstegsplanen. Sålunda slutade en sorglig men upplysande dag — deras andra på Urantia.
74:3.4 (831.1) Den tredje dagen användes för en inspektion av lustgården. Från de stora passagerarfåglarna — fandorerna — såg Adam och Eva ned över lustgårdens vida vyer medan de bars genom luften över detta jordens vackraste ställe. Denna inspektionsdag slutade med en enorm festmåltid till ära för alla som hade arbetat för att skapa denna Edens sköna och storslagna lustgård. Igen vandrade Sonen och hans maka i lustgården sent in på natten under sin tredje dag och talade om hur enorma deras problem var.
74:3.5 (831.2) På den fjärde dagen höll Adam och Eva tal till det församlade folket i lustgården. Från installationshöjden talade de till folket om sina planer för att rehabilitera världen och skisserade de metoder med vilka de ville upprätta den sociala kulturen från de låga nivåer som den hade fallit till som följd av synd och uppror. Detta var en stor dag, och den slutade med en fest för det råd av män och kvinnor som hade valts för ansvarsuppgifter i den nya förvaltningen av världens angelägenheter. Observera att såväl kvinnor som män fanns i denna grupp! Det var första gången någonting sådant inträffade på jorden sedan tiden i Dalamatia. Det var en förbluffande nyhet att se Eva, en kvinna, delande äran och plikterna med en man vid skötseln av världsangelägenheterna. Så slutade den fjärde dagen på jorden.
74:3.6 (831.3) Den femte dagen gick åt att organisera det temporära styret, den administration som skulle fungera tills de konkursförvaltande Melkisedekarna lämnade Urantia.
74:3.7 (831.4) Den sjätte dagen ägnades åt en inspektion av de talrika människo‑ och djurtyperna. Adam och Eva eskorterades hela dagen längs murarna österut från Eden; de besåg djurlivet på planeten och fick en bättre uppfattning om vad som måste göras för att skapa ordning ur förvirringen i en värld som beboddes av en sådan mångfald av levande varelser.
74:3.8 (831.5) Det storligen förvånade dem som åtföljde Adam på denna färd att observera hur fullständigt han förstod de tusende och åter tusende djurens natur och funktion vilka förevisades honom. I samma ögonblick som han kastade sin blick på ett djur kunde han ange dess natur och beteende. Adam kunde ge namn åt alla materiella varelser som syntes till, namn som beskrev deras ursprung, natur och funktion. De som ledde honom på denna inspektionstur visste inte att världens nye härskare var en av de främsta experterna på anatomi i hela Satania; och Eva var lika framstående. Adam förvånade sina följeslagare med att beskriva skaror av levande ting som var för små för att kunna ses med människoögon.
74:3.9 (831.6) När den sjätte dagen av deras vistelse på jorden var över vilade de för första gången ut i sitt nya hem ”österut i Eden”. De första sex dagarna av deras äventyr på Urantia hade varit mycket hektiska, och de såg med stort nöje fram mot en hel dag fri från alla aktiviteter.
74:3.10 (831.7) Men omständigheterna ville annorlunda. Erfarenheterna från den dag som just hade gått, då Adam så intelligent och så uttömmande hade diskuterat djurlivet på Urantia samt hans mästerliga installationstal och hans charmerande sätt, hade så vunnit lustgårdens invånares hjärtan och fängslat deras intellekt att de inte endast var villiga att helhjärtat acceptera den nyligen anlända Sonen och Dottern från Jerusem som härskare, utan majoriteten var så gott som färdig att falla till marken och dyrka dem som gudar.
74:4.1 (832.1) Den natten, natten efter den sjätte dagen medan Adam och Eva slumrade, inträffade märkliga händelser i närheten av Faderns tempel i den centrala delen av Eden. Där i det milda månskenet lyssnade ett hundratal entusiastiska och upphetsade män och kvinnor i timmar till sina ledares lidelsefulla inlägg. De menade väl, men de kunde helt enkelt inte förstå enkelheten i sina nya härskares broderliga och demokratiska sätt. Långt före gryningen kom de nya och tillfälliga funktionärerna för skötseln av världens angelägenheter praktiskt taget enhälligt till den slutsatsen att Adam och hans maka var alldeles för anspråkslösa och blygsamma. De bestämde sig för att Gudomligheten hade sänkts sig till jorden i kroppslig gestalt, att Adam och Eva i verkligheten var gudar eller annars så nära en sådan ställning att de var värda att dyrkas med vördnad.
74:4.2 (832.2) De häpnadsväckande händelserna under Adams och Evas sex första dagar på jorden var alldeles för mycket även för de bästa människorna i världen och för deras oförberedda sinnen. Det gick runt i huvudet på dem; de rycktes med av förslaget att ta detta ädla par upp till Faderns tempel vid middagstiden så att var och en kunde buga sig i respektfylld dyrkan inför dem och kasta sig i stoftet i ödmjuk underkastelse. Lustgårdens invånare var verkligen allvarligt menade i allt detta.
74:4.3 (832.3) Van protesterade. Amadon var frånvarande, då han hade ansvaret för hedersvakten som stannade kvar för natten hos Adam och Eva. Vans protest sopades emellertid undan. Han fick höra att han likaså var alltför anspråkslös, alltför blygsam, att han inte själv var långt från att vara en gud. Hur hade han annars levt så länge på jorden, och hur hade han fått till stånd en sådan stor händelse som Adams ankomst? Då de upphetsade edeniterna tänkte ta i honom och bära honom upp till höjden för att tillbedjas banade Van sin väg genom folkmassan, och då han kunde kommunicera med mellanvarelserna sände han deras ledare i stor hast till Adam.
74:4.4 (832.4) Det var nära gryningen till deras sjunde dag på jorden då Adam och Eva hörde den överraskande nyheten om förslaget från dessa välmenande men vilseledda dödliga. När passagerarfåglarna redan snabbt sträckte sina vingar för att ta dem till templet, transporterade mellanvarelserna — som kan göra sådana saker — Adam och Eva till Faderns tempel. Det var tidig morgon denna sjunde dag, då Adam från höjden där de så nyligen hade blivit mottagna höll en utläggning om de olika klasserna av gudomliga Söner och gjorde det klart för dessa jordiska sinnen att endast Fadern och de som han anvisar får dyrkas. Adam gjorde det också klart att han var villig att ta emot varje hedersbetygelse och all respekt, men aldrig gudsdyrkan!
74:4.5 (832.5) Det var en betydelsefull dag, och just före middagstid, ungefär samtidigt som serafbudbäraren anlände med Jerusems erkännande av installationen av världens härskare, flyttade sig Adam och Eva ut från folkmassan, pekade på Faderns tempel och sade: ”Gå ni nu till den materiella symbolen för Faderns osynliga närvaro, och böj er ned i dyrkan av honom som har skapat oss alla och som håller oss i livet. Låt denna handling vara ett högtidligt löfte att ni aldrig mera skall frestas att dyrka någon annan än Gud.” De gjorde alla så som Adam föreskrev. Den Materiella Sonen och Dottern stod ensamma med böjda huvuden uppe på höjden medan folket kastade sig till jorden runt templet.
74:4.6 (832.6) Detta var ursprunget till sabbatsdagens tradition. I Eden ägnades alltid den sjunde dagen åt att man vid middagstid församlades i templet; länge var det sed att man ägnade denna dag åt att utveckla sig själv. Förmiddagen ägnades åt fysisk träning, middagstiden åt andlig dyrkan, eftermiddagen åt sinneskultur, medan kvällen användes för sällskapligt fröjdande. Detta var aldrig någon lag i Eden, men det var den sed som gällde så länge den adamiska administrationen var rådande på jorden.
74:5.1 (833.1) Under närmare sju år efter Adams ankomst stannade de konkursförvaltande Melkisedekarna kvar i tjänst, men till slut kom den tid då de förde över förvaltningen av världens angelägenheter till Adam och återvände till Jerusem.
74:5.2 (833.2) Avskedstagandet av konkursförvaltarna upptog en hel dag, och under kvällen gav de enskilda Melkisedekarna Adam och Eva sina avskedsråd och önskade dem allt gott. Adam hade flera gånger bett sina rådgivare att stanna på jorden med honom, men dessa framställningar hade alltid avslagits. Den tid var inne då de Materiella Sönerna måste ta fullt ansvar för skötseln av världens angelägenheter. Så vid midnatt lämnade så Satanias seraftransportörer planeten med fjorton varelser till Jerusem; omvandlingen av Van och Amadon skedde samtidigt med de tolv Melkisedekarnas avfärd.
74:5.3 (833.3) Allt gick för en tid tämligen bra på Urantia, och det föreföll som om Adam till slut skulle kunna utveckla en plan för att främja den gradvisa utbredningen av Edens civilisation. I enlighet med Melkisedekarnas råd började han främja de olika slagen av hantverk med tanke på att utveckla handelsförbindelser med världen utanför. När Eden upplöstes fanns det över ett hundra primitiva hantverksföretag i drift där, och omfattande handelsförbindelser hade etablerats med stammarna i närområdet.
74:5.4 (833.4) Under förloppet av tidsåldrar hade Adam och Eva instruerats i metoderna att förbättra en värld som var redo för deras specialiserade bidrag till den evolutionära civilisationens framåtskridande; men nu stod de ansikte mot ansikte med pressande problem, såsom att etablera lag och ordning i en värld av vildar, barbarer och halvt civiliserade människovarelser. Utom gräddan av jordens befolkning, som hade samlats i lustgården, var endast några få grupper här och var alls redo att ta emot den adamiska kulturen.
74:5.5 (833.5) Adam gjorde ett hjältemodigt och beslutsamt försök att etablera en världsregering, men han stötte på envist motstånd från alla håll. Adam hade redan satt i gång ett system med gruppkontroll överallt i Eden, och av alla dessa kompanier hade han bildat Edens förbund. Men svårigheter, allvarliga svårigheter, uppstod då han gick utanför lustgården och försökte tillämpa dessa idéer på de stammar som levde där ute. I samma ögonblick som Adams medarbetare började arbeta utanför lustgården mötte de Caligastias och Daligastias direkta och välplanerade motstånd. Den fallne Prinsen hade avsatts som världshärskare, men han hade inte avlägsnats från planeten. Han var fortfarande närvarande på jorden och kunde, åtminstone i någon mån, stå emot Adams alla planer för rehabilitering av människosamfundet. Adam försökte varna folken för Caligastia, men det var en mycket svår uppgift då hans ärkefiende var osynlig för de dödligas ögon.
74:5.6 (833.6) Även bland edeniterna fanns det dessa förvirrade sinnen som lutade åt Caligastias läror om otyglad personlig frihet, och de orsakade Adam besvärligheter utan ände. Alltid var de färdiga att kullkasta de mest omsorgsfulla planer för ett ordnat framåtskridande och en solid utveckling. Adam blev till slut tvungen att dra tillbaka sitt program för en omedelbar samhällsutveckling. Han återgick till Vans organisationsmetod och delade upp edeniterna i kompanier om ett hundra människor med en kapten för varje kompani och en löjtnant med ansvar för varje grupp om tio personer.
74:5.7 (834.1) Adam och Eva hade kommit för att införa representationsstyre i stället för monarki, men de fann inget styre värdigt detta namn på hela jordens yta. Adam avstod tills vidare från alla försök att etablera representationsstyre, och innan regimen i Eden föll samman lyckades han etablera närmare ett hundra utspridda handels‑ och samhällscentra där starka individer styrde i hans namn. De flesta av dessa centra hade på förhand organiserats av Van och Amadon.
74:5.8 (834.2) Utväxlandet av ambassadörer mellan olika stammar daterar sig från Adams tider. Det var ett stort steg framåt i utvecklingen av statsstyret.
74:6.1 (834.3) Markområdet för Adams familj omfattade drygt ett tusen tre hundra hektar. Omedelbart kring denna hemgård hade åtgärder vidtagits för att ordna uppehället för mer än tre hundra tusen av de renrasiga efterkommande. Men endast den första enheten av de projekterade byggnaderna uppfördes någonsin. Innan förökningen i Adams familj växte ur dessa första förberedelser hade hela planen för Eden gått om intet och lustgården utrymts.
74:6.2 (834.4) Adamsson var den förstfödde av den violetta rasen på Urantia, och efter honom föddes hans syster och Evasson, Adams och Evas andre son. Eva var mor till fem barn innan Melkisedekarna avreste — tre söner och två döttrar. De två följande var tvillingar. Hon fick sextiotre barn, trettiotvå döttrar och trettioen söner före försumligheten. När Adam och Eva lämnade lustgården bestod deras familj av fyra generationer och sammanlagt 1.647 renrasiga efterkommande. De fick fyrtiotvå barn sedan de hade lämnat lustgården, förutom de två efterkommande vilkas andra förälder hörde till de dödligas släkte på jorden. Detta inkluderar inte Adams föräldraskap till barn bland noditerna och de evolutionära raserna.
74:6.3 (834.5) Adams barn fick inte mjölk från djur när de slutade dia sin mors bröst vid ett års ålder. Eva hade tillgång till mjölk från en mångfald av nötter och till juice från många frukter, och då hon väl kände till dessa födoämnens kemi och energiinnehåll kombinerade hon dem på lämpligt sätt till näring för sina barn tills dessa fick sina tänder.
74:6.4 (834.6) Fastän maten kokades överallt utanför Adams direkta bostadsområde, förekom inget kokande i Adams hushåll. För dem var födan — frukter, nötter och olika sädesslag — färdigt tillredd då den hade mognat. De åt en gång om dagen, kort efter middagstiden. Adam och Eva tillägnade sig också ”ljus och energi” direkt från vissa rymdutstrålningar i samverkan med gåvorna från livets träd.
74:6.5 (834.7) Adams och Evas kroppar avgav ett ljusskimmer, men de bar alltid klädesplagg i överensstämmelse med deras medarbetares sed. Fastän de var mycket lätt klädda under dagen, svepte de sig i natthöljen till kvällen. Ursprunget till den traditionella glorian kring huvudet på förment fromma och heliga människor daterar sig bakåt till Adams och Evas dagar. Då ljusstrålningen från deras kroppar till så stor del skymdes av klädesplaggen kunde endast utstrålningen från deras huvud urskiljas. Adamssons efterkommande gav alltid på detta sätt uttryck för sin uppfattning om individer som ansågs vara exceptionella i sin andliga utveckling.
74:6.6 (834.8) Adam och Eva kunde kommunicera med varandra och med sina egna barn inom ett avstånd på omkring åttio kilometer. Detta tankeutbyte åstadkoms med hjälp av känsliga gasfyllda ihåligheter i nära anslutning till deras hjärnstrukturer. Med denna mekanism kunde de sända och ta emot tankevibrationer. Men denna förmåga upphörde omedelbart då sinnet hängav sig åt ondskans dissonans och splittring.
74:6.7 (835.1) Adams barn gick i sina egna skolor tills de var sexton år, och de äldre barnen undervisade de yngre. De yngre bytte sysselsättning var halv timme, de äldre var timme. Det var förvisso en ny syn på Urantia att se hur dessa Adams och Evas barn lekte — glad och upprymd aktivitet bara för det rena nöjets skull. Leken och humorn hos de nuvarande raserna härstammar till stor del från det adamiska släktet. Alla adamiter högt uppskattade musik, och de hade alla ett fint sinne för humor.
74:6.8 (835.2) Förlovningsåldern var i medeltal aderton år, och dessa ungdomar påbörjade då en två års instruktionskurs som förberedde dem att åta sig äktenskapets ansvarsuppgifter. Vid tjugo års ålder stod det dem fritt att ingå äktenskap, och efter giftermålet började de sitt livsarbete eller påbörjade någon speciell förberedelse för det.
74:6.9 (835.3) En del senare nationers sed att tillåta de kungliga familjerna, som antogs härstamma från gudarna, att gifta bort systrarna med deras bröder, daterar sig från traditionerna hos Adams efterkommande — som av nödtvång måste gifta sig med varandra. Vigselakten för medlemmarna av den första och andra generationen i lustgården förrättades alltid av Adam och Eva.
74:7.1 (835.4) Med undantag för fyra år i de västra skolorna levde och arbetade Adams barn ”österut i Eden”. De tränades intellektuellt tills de var sexton år enligt metoderna i skolorna i Jerusem. Från sexton till tjugo år undervisades de i urantiaskolorna i andra ändan av lustgården; de verkade där också som lärare i de lägre klasserna.
74:7.2 (835.5) Hela syftet med det västra skolsystemet i lustgården var social anpassning. Förmiddagsrasterna ägnades åt praktisk trädgårdsskötsel och jordbruk, eftermiddagsrasterna åt tävlingslekar. Kvällarna upptogs av socialt umgänge och odlandet av personliga vänskapsförbindelser. Religiös och sexuell fostran ansågs vara en uppgift för hemmet, en skyldighet för föräldrarna.
74:7.3 (835.6) Undervisningsprogrammet i dessa skolor omfattade undervisning beträffande:
74:7.4 (835.7) 1. Hälsa och kroppsvård.
74:7.5 (835.8) 2. Den gyllene regeln, normen för socialt umgänge.
74:7.6 (835.9) 3. Individens rättigheter i förhållande till gruppens rättigheter och till samhällsförpliktelser.
74:7.7 (835.10) 4. Jordens olika rasers historia och kultur.
74:7.8 (835.11) 5. Metoder för att främja och utveckla världshandeln.
74:7.9 (835.12) 6. Koordinering av sinsemellan motstridiga plikter och känslor.
74:7.10 (835.13) 7. Lekar, humor och tävlingssubstitut för fysiska slagsmål.
74:7.11 (835.14) Skolorna, och i själva verket alla aktiviteter i lustgården, var alltid öppna för besökare. Obeväpnade observatörer hade för korta besök fritt tillträde till Eden. För att vistas en längre tid i lustgården måste en urantian ”adopteras”. Han blev instruerad i planen för och syftet med Adams utgivning. Han uttryckte sin avsikt att ta del i detta arbete och förklarade sig därefter lojal med Adams samhällsstyre och den Universelle Faderns andliga suveränitet.
74:7.12 (836.1) Lagarna i lustgården byggde på de tidigare föreskrifterna i Dalamatia, och de gällde för sju områden:
74:7.13 (836.2) 1. Lagarna om hälsa och renhållning.
74:7.14 (836.3) 2. De sociala bestämmelserna i lustgården.
74:7.15 (836.4) 3. Bestämmelserna om varuutbyte och handel.
74:7.16 (836.5) 4. Lagarna om ren och ärlig lek och tävlan.
74:7.17 (836.6) 5. Lagarna för hemlivet.
74:7.18 (836.7) 6. De civilrättsliga bestämmelserna enligt den gyllene regeln.
74:7.19 (836.8) 7. De sju buden för supremt moraliskt beteende.
74:7.20 (836.9) Edens morallag skiljde sig föga från de sju buden i Dalamatia. Men adamiterna lärde ut ytterligare många andra skäl för dessa påbud. Till exempel när det gällde förbudet att mörda framhölls Tankeriktaren i människans inre som ett ytterligare skäl för att inte utsläcka människoliv. De lärde att ”den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild".
74:7.21 (836.10) Tidpunkten för den offentliga gudstjänsten i Eden var middagstid; solnedgången var tiden för gudstjänst inom familjen. Adam gjorde sitt bästa för att motverka användningen av färdiga böneformler och undervisade om att bönen för att vara effektiv måste vara helt individuell, att den måste vara ”själens trängtan”. Edeniterna fortsatte ändå att använda de böner och formler som hade gått i arv från tiderna i Dalamatia. Adam försökte också ersätta blodsoffren i de religiösa ceremonierna med offer av jordens frukter, men han hade gjort endast små framsteg innan lustgården gick under.
74:7.22 (836.11) Adam försökte lära människoraserna jämställdhet mellan könen. Det sätt enligt vilket Eva arbetade vid sidan av sin man gjorde ett djupt intryck på alla som vistades i lustgården. Adam lärde dem bestämt att kvinnan likvärdigt med mannen bidrar med de livsfaktorer som förenar sig och bildar den nya varelsen. Dittills hade människosläktet antagit att allt livsalstrande hade sitt upphov i ”faderns länd”. De hade ansett moderns funktion endast vara att nära den ofödde och sköta den nyfödde.
74:7.23 (836.12) Adam lärde sina samtida allt de kunde förstå, men det var relativt sett inte särskilt mycket. I alla fall såg de mera intelligenta människoraserna ivrigt fram mot den tid då de skulle tillåtas gifta sig med de högrestående barnen från den violetta rasen. Vilken annorlunda värld hade inte Urantia blivit om denna storartade plan för rasernas förbättring hade förverkligats! Fastän det gick som det gick, blev resultatet väldiga vinningar från den lilla mängd av blodet från denna importerade ras vilket händelsevis kom de evolutionära folken till del.
74:7.24 (836.13) Sålunda arbetade Adam för välgången och förbättringen i den värld där han vistades. Det var emellertid en svår uppgift att leda dessa uppblandade och allt annat än renrasiga folk på bättre vägar.
74:8.1 (836.14) Berättelsen om att Urantia skapades på sex dagar baserade sig på traditionen om att Adam och Eva hade använt jämnt sex dagar för sin första översyn av lustgården. Denna omständighet gav nästan en helig stämpel åt veckan som tidsperiod. Veckan hade ursprungligen tagits i bruk av dalamatierna. Det var inte på förhand bestämt att Adam skulle använda sex dagar för att inspektera lustgården och uppgöra preliminära organisationsplaner; programmet utarbetades från dag till dag. Det faktum att den sjunde dagen valdes till gudstjänstdag var enbart en tillfällighet som följde av de omständigheter som här har redogjorts för.
74:8.2 (837.1) Legenden om att världen skapades på sex dagar var en tanke som föddes senare, i själva verket mer än trettio tusen år senare. En del i berättelsen — solens och månens plötsliga framträdande — kan ha uppkommit från sägnerna om att världen en gång plötsligt kom ut ur ett tätt rymdmoln av små materiapartiklar som länge hade skymt både solen och månen.
74:8.3 (837.2) Berättelsen om att Eva skapades av Adams revben är en förvirrad hopgyttring av Adams ankomst och den himmelska kirurgin i samband med utbytet av levande substans när Planetprinsens kroppsliga stabsmedlemmar anlände mer än fyra hundra femtio tusen år tidigare.
74:8.4 (837.3) Majoriteten av världens folk har tagit intryck av traditionen om att fysiska kroppar skapades för Adam och Eva då de hade anlänt till Urantia. Tron att människan hade skapats av lera var spridd över så gott som hela det östra halvklotet. Denna tradition kan spåras från de Filippinska öarna världen runt ända till Afrika. Många grupper accepterade denna berättelse om att människan uppkom av lera genom någon speciell slags skapelse i stället för de tidigare trosuppfattningarna om en fortgående skapelse — evolution.
74:8.5 (837.4) Utanför inflytandet från Dalamatia och Eden lutade människosläktet åt uppfattningen att människosläktet hade utvecklats så småningom. Evolutionens faktum är inte en modern upptäckt. Forntidens människor förstod den långsamma och evolutionära karaktären av människans utveckling. De tidiga grekerna hade klara idéer om detta, trots sin närhet till Mesopotamien. Fastän de olika raserna på jorden blev illa förvirrade i sina föreställningar om evolutionen, trodde och lärde ändå många av de primitiva stammarna att de härstammade från olika djur. Primitiva folk tog för sed att till sina ”totem” utvälja de djur som de trodde sig härstamma från. Vissa nordamerikanska indianstammar trodde att de härstammade från bävrar och prärievargar. Vissa afrikanska stammar hävdar att de härstammar från hyenan, en malajstam att de kommer från en lemur, och en grupp på Nya Guinea att deras anfader var en papegoja.
74:8.6 (837.5) Babylonierna, som följd av sin omedelbara kontakt med resterna av den adamitiska civilisationen, utvidgade och förskönade berättelsen om människans skapelse; de påstod att människan härstammade direkt från gudarna. De höll sig till ett aristokratiskt ursprung för människan, vilket var oförenligt även med läran om att människan hade skapats av lera.
74:8.7 (837.6) Gamla testamentets skapelseberättelse daterar sig från en tid långt efter Mose; han gav aldrig hebréerna en sådan förvrängd berättelse. Men han presenterade förvisso en enkel och förkortad skapelseberättelse för israeliterna i hopp om att därmed förstärka lockelsen att dyrka Skaparen, den Universelle Fadern, som han kallade Herren, Israels Gud.
74:8.8 (837.7) I sin tidigaste undervisning försökte Moses klokt nog inte gå bakåt från Adams tid, och då Mose var hebréernas supreme lärare blev berättelserna om Adam intimt förknippade med skapelseberättelserna. Det faktum att de tidigare traditionerna kände till en civilisation före Adam framgår tydligt av att senare bearbetare av texten, i sin avsikt att utradera alla hänvisningar till människornas liv före Adams tid, försummade att avlägsna den avslöjande hänvisningen till Kains flyttning till ”landet Nod”, där han tog sig en hustru.
74:8.9 (838.1) Hebréerna hade under en lång tid efter sin ankomst till Palestina inget allmänt använt skriftspråk. De lärde sig att använda ett alfabet av sina grannar filistéerna, som var politiska flyktingar från den högrestående civilisationen på Kreta. Hebréerna ägnade sig föga åt att skriva före ungefär år 900 f.Kr., och då de inte hade något skriftspråk före denna sena tid cirkulerade flera olika skapelseberättelser bland dem, men efter fångenskapen i Babylonien lutade de mera åt att acceptera en modifierad mesopotamisk version.
74:8.10 (838.2) Den judiska traditionen utkristalliserades kring Mose, och då han försökte leda Abrahams härkomst tillbaka till Adam antog judarna att Adam var den förste av hela människosläktet. Jahve var skaparen, och eftersom Adam antogs vara den första människan, måste Jahve ha skapat världen just innan han skapade Adam. Sedan blev traditionen om Adams sex dagar invävd i berättelsen, med den påföljd att närmare ett tusen år efter Moses vistelse på jorden nedskrevs traditionen om skapelsen på sex dagar; och senare tillskrevs denna berättelse Mose.
74:8.11 (838.3) När de judiska prästerna återvände till Jerusalem hade de redan skrivit färdig sin berättelse om hur allting började. Snart gjorde de anspråk på att denna redogörelse var en nyligen upptäckt skapelseberättelse skriven av Mose. Men de samtida hebréerna omkring år 500 f.Kr. höll inte dessa skrifter för gudomliga uppenbarelser; de såg på dem i stort sett så som senare folk betraktar mytologiska berättelser.
74:8.12 (838.4) Detta falska dokument, som ansågs vara Moses läror, bragtes till Ptolemaios’ kännedom. Han var en grekisk kung i Egypten, och för sitt nya bibliotek i Alexandria lät han översätta dokumentet till grekiska av sjuttio lärda män. Så fann denna redogörelse sin plats bland de skrifter som efteråt blev en del av de senare samlingarna av ”heliga skrifter” i hebréernas och i de kristnas religion. En identifiering med dessa teologiska system ledde till att sådana uppfattningar under en lång tid hade en djupgående inverkan på filosofin hos många av västerlandets folk.
74:8.13 (838.5) De kristna lärarna höll uppe tron på att människosläktet hade skapats på befallning, och allt detta ledde direkt till uppkomsten av hypotesen om att det en gång fanns en gyllene tid av utopisk salighet och till teorin om människans eller övermänniskans fall som en förklaring till den icke‑utopiska situationen i samhället. Denna syn på livet och på människans plats i universum var i bästa fall nedslående, emedan den byggde på en tro på tillbakagång hellre än på framåtskridande, samtidigt som den antydde en hämndlysten Gudom som hade utgjutit sin vrede över människosläktet som vedergällning för de fel som vissa tidigare planetariska administratörer hade begått.
74:8.14 (838.6) Den ”gyllene tiden” är en myt, men Eden var ett faktum, och lustgårdens civilisation bröt verkligen samman. Adam och Eva verkade i lustgården i ett hundrasjutton år, tills de på grund av Evas otålighet och Adams felbedömningar tog sig friheten att avvika från den föreskrivna vägen och sålunda hastigt drog olycka över sig själva och en ruinerande efterblivenhet över hela Urantias utvecklingsmässiga framåtskridande.
74:8.15 (838.7) [Berättat av Solonia, den seraf som var ”rösten i lustgården”.]
Urantiaboken
Kapitel 75
75:0.1 (839.1) EFTER mer än ett hundra år av mödosamma ansträngningar på Urantia kunde Adam se mycket litet framåtskridande utanför lustgården; världen i stort såg inte ut att bli mycket bättre. Förverkligandet av rasförbättringen föreföll att ligga långt i framtiden, och situationen såg så hopplös ut som om dess upphjälpande hade fordrat någonting som inte ingick i de ursprungliga planerna. Det är åtminstone en tanke som ofta rann Adam i hågen, och han uttryckte den även ofta för Eva. Adam och hans maka var lojala, men de var isolerade från sina gelikar, och de var mycket bekymrade över det eländiga tillstånd som deras värld befann sig i.
75:1.1 (839.2) Adams uppdrag på det experimentella, av uppror svedda och isolerade Urantia var ett överväldigande företag. Den Materiella Sonen och Dottern blev tidigt medvetna om hur svårt och komplext deras planetariska uppdrag var. Det oaktat tog de sig djärvt an uppgiften att lösa sina mångahanda problem. När de skulle ta itu med det synnerligen viktiga arbetet att eliminera de defekta och degenererade från människoraserna blev de emellertid helt bestörta. De kunde inte se någon väg ut ur dilemmat, och de kunde inte rådgöra med sina överordnade vare sig i Jerusem eller i Edentia. Här var de isolerade, och dag för dag möttes de av något nytt och komplicerat trassel, något problem som föreföll omöjligt att lösa.
75:1.2 (839.3) Under normala förhållanden är det första arbetet för en planetarisk Adam och Eva att samordna och blanda raserna. På Urantia föreföll ett sådant projekt tämligen hopplöst, ty fastän människoraserna var biologiskt livsdugliga hade de aldrig blivit rensade från sina efterblivna och defekta släktdrag.
75:1.3 (839.4) Adam och Eva märkte att de befann sig på en sfär som var helt oförberedd för en förkunnelse om broderskap mellan människorna, en värld som famlade omkring i ett eländigt andligt mörker och som plågades av en förvirring som hade blivit bara värre av att den föregående administrationens uppdrag hade gått snett. Sinne och moral befann sig på en låg nivå, och i stället för att ta sig an uppgiften att åstadkomma religiös enighet måste de ta om från början arbetet med att omvända invånarna till de enklaste formerna av religiös tro. I stället för att finna ett enda språk färdigt för att tas i bruk möttes de av en världsvid förvirring av hundrade och åter hundrade lokala dialekter. Ingen Adam i planetarisk tjänst sattes någonsin ned i en svårare värld. Hindren verkade oöverstigliga och problemen omöjliga för skapade varelser att lösa.
75:1.4 (839.5) De var isolerade, och den enorma känslan av ensamhet som tyngde dem förstärktes ytterligare av att de konkursförvaltande Melkisedekarna avreste i ett tidigt skede. Endast indirekt med hjälp av änglaklasserna kunde de kommunicera med någon varelse utanför planeten. Så småningom avtog modet hos dem, deras humör sjönk, och ibland var deras tro nära att vackla.
75:1.5 (840.1) Detta är den sanna bilden av dessa två nobla själars bestörtning då de övervägde de uppgifter som de stod inför. De var båda starkt medvetna om vilket enormt företag det var att genomföra deras planetariska uppdrag.
75:1.6 (840.2) Troligen hade inga Materiella Söner i Nebadon någonsin stött på en så svår och till synes hopplös uppgift som den som Adam och Eva mötte i Urantias sorgliga belägenhet. De skulle emellertid till slut ha fått uppleva framgång om de hade varit mera framsynta och tålmodiga. De var båda, och i synnerhet Eva, alltför otåliga. De var inte villiga att slå sig ner för det långa, långa uthållighetstestet. De ville se några omedelbara resultat, och det gjorde de, men de resultat som på så sätt nåddes visade sig högst förödande både för dem själva och för deras värld.
75:2.1 (840.3) Caligastia besökte ofta lustgården och förde många underhandlingar med Adam och Eva, men de var orubbliga inför alla hans förslag till kompromisser och våghalsiga genvägar. De hade inför sina ögon tillräckligt med upprorets följder för att utveckla en effektiv motståndskraft mot alla sådana inställsamma förslag. Även den unga generationen bland Adams efterkommande var oberörd av Daligastias försök till närmanden. Naturligtvis hade varken Caligastia eller hans kumpan makt att påverka någon individ mot dennes vilja, än mindre att förmå Adams barn att göra orätt.
75:2.2 (840.4) Man måste komma ihåg att Caligastia fortfarande var den titulära Planetprinsen på Urantia, en vilseförd men dock högt uppsatt Son i lokaluniversumet. Han blev slutligt avsatt först under Kristus Mikaels tid på Urantia.
75:2.3 (840.5) Men den fallne Prinsen var ihärdig och målmedveten. Han gav snart upp sitt bearbetande av Adam och beslöt att listigt försöka ett kringgående anfall på Eva. Den onde drog den slutsatsen att den enda chansen att lyckas låg i att skickligt utnyttja lämpliga personer inom de högre skikten bland noditerna, de efterkommande till dem som en gång var hans kroppsliga stabsmedarbetare. I enlighet därmed uppgjordes planerna för att snärja modern till den violetta rasen.
75:2.4 (840.6) Eva hade inte någonsin den minsta avsikt att göra någonting som skulle ha stridit mot Adams planer eller äventyrat deras planetariska förtroende. Med kännedom om tendensen hos kvinnan att önska sig omedelbara resultat hellre än att planera långsiktigt för mera avlägsna effekter, hade Melkisedekarna före sin avresa speciellt inskärpt hos Eva de särskilda faror som var förenade med deras isolerade ställning på planeten, och i synnerhet hade de varnat henne för att aldrig avlägsna sig från sin makes sida, dvs. att inte försöka sig på någon personlig eller hemlig metod att främja deras gemensamma projekt. Eva hade högst samvetsgrant följt dessa instruktioner i över ett hundra år, och det föll henne inte in att någon fara vore förknippad med de allt mer privata och förtroliga besök som hon hade från en viss noditledare kallad Serapatatia. Hela ärendet utvecklade sig så gradvis och naturligt att hon blev överrumplad.
75:2.5 (840.7) Lustgårdens invånare hade varit i kontakt med noditerna sedan de första tiderna i Eden. De hade fått mycken värdefull hjälp från dessa uppblandade efterkommande till de försumliga medlemmarna av Caligastias stab och hade haft omfattande samarbete med dem, och genom dem skulle regimen i Eden nu komma att gå mot sin fullständiga upplösning och slutliga undergång.
75:3.1 (841.1) Adam hade just avslutat sina första ett hundra år på jorden när Serapatatia vid sin fars död blev ledare för noditstammarnas västra eller syriska förbund. Serapatatia var en brunhyad man, en lysande ättling till den forna ledaren för hälsokommissionen i Dalamatia i dennes giftermål med en av den blå rasens mästerliga kvinnliga begåvningar under dessa länge sedan svunna tider. I alla tider därefter hade denna ätt varit vid makten och utövat ett stort inflytande bland de västra noditstammarna.
75:3.2 (841.2) Serapatatia hade besökt lustgården flera gånger och hade blivit djupt imponerad av det rättfärdiga i Adams sak. Kort efter det att han hade övertagit ledarskapet för de syriska noditerna kungjorde han sin avsikt att etablera en filialförbindelse med Adams och Evas arbete i lustgården. Majoriteten av hans folk förenade sig med honom i detta program, och Adam gladdes åt nyheten att den mäktigaste och intelligentaste av alla stammar i grannskapet nästan i sin helhet hade gått över till att understödja programmet för världens förbättrande; det var avgjort uppmuntrande. Kort efter denna stora händelse ordnade Adam och Eva i sitt eget hem en mottagning för Serapatatia och hans nya stab.
75:3.3 (841.3) Serapatatia blev en av de dugligaste och effektivaste av Adams alla medhjälpare. Han var absolut ärlig och alltigenom uppriktig i alla sina aktiviteter; han var aldrig — inte heller senare — medveten om att han utnyttjades som ett för situationen lämpligt verktyg av den listige Caligastia.
75:3.4 (841.4) Snart blev Serapatatia viceordförande för Edens kommission för stamrelationer, och många planer utarbetades för att mera kraftfullt bedriva arbetet med att vinna de avlägsna stammarna för lustgårdens sak.
75:3.5 (841.5) Han höll många överläggningar med Adam och Eva — i synnerhet med Eva — och de diskuterade många planer för att förbättra sina metoder. En dag under ett samtal med Eva föll det Serapatatia in att det skulle vara till stor nytta om man, medan man väntade på att det skulle samlas ett stort antal av den violetta rasen, i mellantiden omedelbart kunde göra någonting för att föra de nödställda och väntande stammarna framåt. Serapatatia hävdade att om noditerna som den mest progressiva och samarbetsvilliga stammen kunde få en ledare som föddes med en del av sitt ursprung i det violetta släktet, så skulle det utgöra ett starkt band för att knyta dessa folk närmare till lustgården. Allt detta betraktades nyktert och ärligt vara till fördel för världen eftersom detta barn, som skulle uppfostras och utbildas i lustgården, skulle utöva ett stort och fördelaktigt inflytande över sin fars folk.
75:3.6 (841.6) Det bör igen betonas att Serapatatia var alltigenom ärlig och fullt uppriktig i allt vad han föreslog. Han misstänkte aldrig för en stund att han spelade i händerna på Caligastia och Daligastia. Serapatatia var absolut lojal mot planen att bygga upp en stark reserv av den violetta rasen innan man försökte sig på en världsomfattande förbättring av de förvirrade folken på Urantia. Det skulle dock ta hundratals år att förverkliga, och han var otålig; han ville se några omedelbara resultat — någonting under sin egen livstid. Han gjorde det klart för Eva att Adam ofta var modfälld av att så litet hade åstadkommits för att förbättra världen.
75:3.7 (841.7) I över fem års tid fick dessa planer mogna i hemlighet. Till sist hade de utvecklats så långt att Eva samtyckte till att hålla en hemlig överläggning med Cano, den aktiva ledaren för den närbelägna kolonin av vänligt sinnade noditer, och den mest skarpsinnige bland dem. Cano var mycket positivt inställd till Adams regim; i själva verket var han den uppriktige andlige ledaren för de närområdenas noditer som ville ha vänskapliga relationer med lustgården.
75:3.8 (842.1) Det ödesdigra mötet inträffade i höstkvällens skymning inte långt från Adams hem. Eva hade aldrig förut träffat den vackre och entusiastiske Cano — och han var ett utomordentligt exemplar av den överlägsna fysik och det utmärkta intellekt som hade gått i arv från hans avlägsna förfäder bland Prinsens stab. Cano var också fast övertygad om rättfärdigheten i Serapatatias projekt. (Utanför lustgården var sexuella förbindelser med många partner allmän sed.)
75:3.9 (842.2) Påverkad av smicker, entusiasm och stor personlig övertygelseförmåga samtyckte Eva då och där till att inlåta sig i det mycket diskuterade företaget, att lägga till sin egen lilla plan för att rädda världen till den större och mera långtgående gudomliga planen. Innan hon helt insåg vad som höll på att hända hade det fatala steget tagits. Det var gjort.
75:4.1 (842.3) Det himmelska livet på planeten var i rörelse. Adam förstod att någonting var fel, och han bad Eva komma avsides med honom i lustgården. Nu hörde Adam för första gången hela berättelsen om den länge närda planen att accelerera världsförbättringen genom att verka samtidigt på två håll: fullföljandet av den gudomliga planen samtidigt med genomförandet av Serapatatias projekt.
75:4.2 (842.4) När den Materiella Sonen och Dottern sålunda samtalade i den månbelysta lustgården förebrådde ”rösten i lustgården” dem för olydnad. Den rösten var inget annat än mitt eget meddelande till paret i Eden att de hade brutit mot lustgårdsfördraget, att de inte hade åtlytt Melkisedekarnas instruktioner, att de hade gjort sig skyldiga till försumlighet i sin verksamhet enligt den uppdragsed som de hade svurit universumets härskare.
75:4.3 (842.5) Eva hade samtyckt till att delta i en verksamhet om både gott och ont. Det goda är att genomföra de gudomliga planerna; synd är att avsiktligt bryta mot den gudomliga viljan; det onda är att missanpassa planer och feltillämpa förfaranden med åtföljande disharmoni i universumet och förvirring på planeten.
75:4.4 (842.6) Varje gång paret i lustgården hade tagit del av frukten från livets träd hade de varnats av den vaktande ärkeängeln att inte ge efter för Caligastias förslag att kombinera gott och ont. De hade förmanats sålunda: ”Den dag då ni sammanblandar gott och ont, skall ni förvisso bli så som de dödliga i världen; ni skall för visso dö.”
75:4.5 (842.7) Eva hade berättat för Cano om denna ofta upprepade varning vid det ödesdigra tillfället då de träffades i hemlighet, men Cano som inte förstod vikten eller betydelsen av sådana förmaningar hade försäkrat henne att män och kvinnor med goda motiv och sanna avsikter inte kunde göra något ont; att hon för visso inte skulle dö utan snarare leva på nytt i den person som blev deras efterkommande och som skulle växa upp till att välsigna och stabilisera världen.
75:4.6 (842.8) Även fastän detta projekt att modifiera den gudomliga planen hade planerats och verkställts med fullkomlig uppriktighet och utgående från endast de högsta motiven för världens bästa, var det ett uttryck för det som var ont därför att det representerade fel sätt att nå rättfärdiga mål, därför att det avvek från den rätta vägen, från den gudomliga planen.
75:4.7 (843.1) Det är sant att Cano i Evas ögon hade varit angenäm att se på, och hon insåg allt som hennes förförare lovade i fråga om ”ny och ökad kunskap om människors angelägenheter och en påskyndad förståelse av människans natur som ett tillägg till förståelsen av den adamiska naturen.”
75:4.8 (843.2) Jag talade med den violetta rasens far och mor den natten i lustgården, vilket under de sorgliga omständigheterna blev min skyldighet. Jag lyssnade till hela berättelsen om allt som ledde till moder Evas försumlighet och gav dem båda råd och anvisningar beträffande den omedelbara situationen. En del av dessa råd följde de, andra följde de inte. Denna överläggning uppträder i era skrifter som ”Herren Gud kallade på Adam och Eva i lustgården och sade: ´Var är ni?´” Det var brukligt hos senare generationer att anse allting ovanligt och speciellt, antingen naturligt eller andligt, vara Gudarnas personliga ingripande.
75:5.1 (843.3) Evas tillstånd, sedan hennes illusioner hade skingrats, var verkligen gripande att se. Adam insåg hela situationens allvar, och fastän hans hjärta hade brustit och han var nedslagen hyste han endast medlidande och sympati för sin vilsefarna maka.
75:5.2 (843.4) I sin förtvivlan då han insåg deras misslyckande sökte Adam dagen efter Evas felsteg upp Laotta, den briljanta noditkvinnan som var ledare för de västra skolorna i lustgården, och begick avsiktligt samma dårskap som Eva. Missförstå inte, Adam blev inte tjusad. Han visste exakt vad han gjorde; han valde avsiktligt att dela Evas öde. Han älskade sin maka med en övermänsklig tillgivenhet, och tanken på möjligheten till en ensam vaka på Urantia utan henne var mer än han kunde uthärda.
75:5.3 (843.5) När de fick höra vad som hade hänt Eva blev de ursinniga invånarna i lustgården oregerliga. De förklarade krig mot det närbelägna noditsamhället. De störtade ut genom Edens portar, slog ned på dessa oförberedda människor och förintade dem fullständigt — inga män, kvinnor eller barn sparades. Cano, far till den ännu ofödde Kain, omkom även han.
75:5.4 (843.6) När Serapatatia insåg vad som hade hänt blev han överväldigad av ytterlig bestörtning och utom sig av rädsla och ånger. Nästa dag dränkte han sig i den stora floden.
75:5.5 (843.7) Adams barn försökte trösta sin mor som var utom sig, medan deras far vandrade i ensamhet i trettio dagar. Vid den tidens slut hävdade sug omdömesförmågan, och Adam återvände hem och började planera den framtida inriktningen för deras verksamhet.
75:5.6 (843.8) Följderna av vilseförda föräldrars dårskaper delas så ofta av deras oskyldiga barn. Adams och Evas ärliga och ädla söner och döttrar överväldigades av den outsägliga sorgen över den ofattbara tragedi som så plötsligt och skoningslöst hade kastats över dem. Det tog mer än femtio år för de äldre av dessa barn att återhämta sig från sorgen och bedrövelsen från dessa tragiska dagar, och i synnerhet från ångesten under de trettio dagar då deras far var frånvarande hemifrån samtidigt som deras förvirrade mor levde i fullkomlig ovetskap om hans tillhåll eller öde.
75:5.7 (843.9) Dessa samma trettio dagar var för Eva som långa år av sorg och lidande. Aldrig återhämtade sig denna ädla själ helt från verkan av denna olidliga period av mentalt lidande och andlig sorg. Ingen del av deras senare försakelser och materiella svårigheter kunde i Evas minne någonsin jämföras med dessa förskräckliga dagar och förfärliga nätter av ensamhet och outhärdlig ovisshet. Hon fick höra om Serapatatias överilade handling och visste inte om hennes make i sorgen hade tagit sitt liv eller om han hade tagits bort från världen som vedergällning för hennes felsteg. När Adam återvände upplevde Eva en sådan känsla av glädje och tacksamhet som aldrig fördunklades av deras långa och svåra livstida kompanjonskap fyllt av mödosam tjänst.
75:5.8 (844.1) Tiden gick, men Adam var inte säker på arten av deras överträdelse förrän sjuttio dagar efter Evas försumlighet hade gått, då de konkursförvaltande Melkisedekarna återvände till Urantia och tog över förvaltningsrätten över världens angelägenheter. Då visste han att de hade misslyckats.
75:5.9 (844.2) Ytterligare flera svårigheter var i antågande: Nyheten om förintandet av noditsamhället nära Eden nådde snart Serapatatias hemstammar norröver, och snart samlade sig en stor härskara för att marschera mot lustgården. Detta var början till en lång och bitter krigföring mellan adamiterna och noditerna, ty dessa fientligheter fortsatte länge efter det att Adam och hans följeslagare hade flyttat till den andra trädgården i Eufrat-dalen. Det rådde en intensiv och bestående ”fiendskap mellan den mannen och kvinnan, mellan hans säd och hennes säd”.
75:6.1 (844.3) När Adam fick veta att noditerna var i antågande ville han rådgöra med Melkisedekarna, men de vägrade att ge honom några råd utan bad honom endast göra såsom han fann bäst och lovade vänligt stödja honom så långt som möjligt oberoende vilken väg han valde. Melkisedekarna hade förbjudits att ingripa i Adams och Evas personliga planer.
75:6.2 (844.4) Adam visste att han och Eva hade misslyckats; närvaron av de konkursförvaltande Melkisedekarna sade honom detta, fastän han fortfarande inte visste någonting om deras personliga ställning eller framtida öde. Han höll natten igenom en överläggning med omkring tolv hundra lojala följeslagare som hade förbundit sig att följa sin ledare, och följande dag vid middagstid begav sig dessa pilgrimer iväg från Eden för att söka ett nytt hem. Adam hade ingen lust till krig och valde följaktligen att lämna den första lustgården utan motstånd till noditerna.
75:6.3 (844.5) Karavanen från Eden stannades på den tredje dagen av sin färd från lustgården av att seraftransportörerna från Jerusem anlände. För första gången informerades Adam och Eva om vad som skulle hända med deras barn. Medan transportörerna väntade gavs de barn som hade nått valrättsåldern (tjugo år) alternativet att stanna på Urantia med sina föräldrar eller att bli skyddslingar hos de Högsta i Norlatiadek. Två tredjedelar valde att bege sig till Edentia; omkring en tredjedel valde att stanna hos sina föräldrar. Alla barn under valrättsåldern togs till Edentia. Ingen hade kunnat betrakta det sorgefyllda avskedet mellan denne Materiella Son och denna Materiella Dotter och deras barn utan att inse att lagöverträdarens lott är hård. Dessa ättlingar till Adam och Eva är nu i Edentia; vi vet inte vad som skall ske med dem.
75:6.4 (844.6) Det var en bedrövad, ack så bedrövad karavan som beredde sig att fortsätta färden. Kunde någonting ha varit mer tragiskt! Att ha kommit till en värld med så stora förhoppningar, att ha blivit så gynnsamt mottagen, och att sedan i vanära bege sig iväg från Eden endast för att förlora mer än tre fjärdedelar av sina barn innan de ens hade hittat ett nytt ställe att bosätta sig på!
75:7.1 (845.1) Det var medan karavanen från Eden gjorde uppehälle som Adam och Eva informerades om arten av sina överträdelser och underrättades om sitt öde. Gabriel uppenbarade sig för att avkunna dom. Detta var utslaget: De planetariska Adam och Eva döms för försumlighet; de har brutit mot överenskommelsen om sitt förtroendeuppdrag som härskare över denna bebodda värld.
75:7.2 (845.2) Fastän de var nedslagna av skuldkänslorna gladdes de storligen åt underrättelsen att deras domare i Salvington hade friat dem från alla åtal för att de skulle ha visat ”förakt för universumets styre”. De hade inte ansetts skyldiga till uppror.
75:7.3 (845.3) Paret från Eden informerades om att de hade degraderat sig själva till samma ställning som de dödliga i världen, att de härefter måste leva som en man och kvinna på Urantia och inrikta sig på framtiden för världens människoraser för sin egen framtid.
75:7.4 (845.4) Långt före Adam och Eva lämnade Jerusem hade deras instruktörer ingående förklarat för dem konsekvenserna av varje väsentlig avvikelse från de gudomliga planerna. Jag hade personligen och upprepade gånger varnat dem, både före och efter deras ankomst till Urantia, att en sänkning till de köttsliga varelsernas ställning skulle vara det säkra resultatet, det ofrånkomliga straffet, som ofelbart skulle följa på försumlighet i utförandet av deras planetariska mission. Det är emellertid väsentligt att förstå att Sönerna av den materiella klassen är odödliga, för att få en klar uppfattning om de konsekvenser som anslöt sig till Adams och Evas försumlighet.
75:7.5 (845.5) 1. Adam och Eva, liksom sina likar i Jerusem, upprätthöll sin ställning som odödliga genom intellektuell förbindelse med Andens sinnesgravitationsströmkrets. När detta livsviktiga stöd bryts av mental söndring, då förloras odödlighetsställningen oberoende av på vilken andlig nivå den skapade varelsen befinner sig. Ställning som dödlig med åtföljande fysisk upplösning var den ofrånkomliga konsekvensen av Adams och Evas intellektuella försumlighet.
75:7.6 (845.6) 2. Emedan den Materiella Sonen och Dottern på Urantia också var personaliserade till avbilder av de köttsliga varelserna i denna värld, var de dessutom beroende av att ha ett dubbelt cirkulationssystem, det ena orsakat av deras fysiska natur, det andra av den superenergi som lagrades i frukten från livets träd. Alltid hade den vaktande ärkeängeln förmanat Adam och Eva att försumlighet i förtroendeuppdraget skulle komma att kulminera i degraderad ställning, och tillgång till denna energikälla nekades dem efter deras försumlighet.
75:7.7 (845.7) Caligastia lyckades med att få Adam och Eva i fällan, men han nådde inte sitt syfte att leda dem till öppet uppror mot universumets styre. Det de hade gjort var för visso ont, men de gjorde sig aldrig skyldiga till förakt för sanningen, inte heller engagerade de sig med vett och vilja i uppror mot den Universelle Faderns och hans Skaparsons rättfärdiga styre.
75:8.1 (845.8) Adam och Eva föll förvisso från de Materiella Sönernas höga tillstånd ned till den dödliga människans ringa ställning, men det innebar inte människans syndafall. Människosläktet har förbättrats trots de omedelbara följderna av den adamiska försumligheten. Fastän den gudomliga planen att ge den violetta rasen till folken på Urantia misslyckades, har de dödligas släkten haft en enorm fördel av det begränsade bidrag som Adam och hans efterkommande lämnade åt människoraserna på Urantia.
75:8.2 (846.1) Det har inte förekommit något ”människans syndafall”. Människosläktets historia utgör en progressiv evolution, och efter den adamiska utgivningen var världens folk storligen förbättrade jämfört med sitt tidigare biologiska tillstånd. De högrestående släktena på Urantia är nu bärare av arvsfaktorer som härstammar från så många som fyra olika källor: andoniter, sangikraser, noditer och adamiter.
75:8.3 (846.2) Adam bör inte ses som orsaken till en förbannelse över människosläktet. Fastän han misslyckades med att föra den gudomliga planen framåt, fastän han bröt mot sitt fördrag med Gudomen, och fastän det inte råder något tvivel om att han och hans maka degraderades i sin ställning som skapade varelser, gjorde deras bidrag till människosläktet trots allt detta mycket för att föra civilisationen på Urantia framåt.
75:8.4 (846.3) Vid en bedömning av resultaten från den adamiska missionen i en värld, fordrar rättvisan att man tar hänsyn till förhållandena på planeten. Adam mötte en närapå hopplös uppgift när han tillsammans med sin vackra maka transporterades från Jerusem till denna mörka och förvirrade planet. Om de hade låtit sig ledas av Melkisedekarnas och deras medarbetares råd, och om de hade varit mera tålmodiga, då skulle de till slut ha mötts av framgång. Men Eva lyssnade till den försåtliga propagandan om personlig obundenhet och planetarisk handlingsfrihet. Hon förleddes att experimentera med livsplasman hos den materiella klassen av Söner då hon tillät denna livsförvaltning att i ett för tidigt skede blandas med den då uppblandade formen av Livsbärarnas ursprungliga livsmönster, vilket hade tidigare kombinerats med livsmönstret hos de reproducerande varelserna som en gång var knutna till Planetprinsens stab.
75:8.5 (846.4) Aldrig under hela er uppstigning till Paradiset vinner ni någonting på att otåligt försöka kringgå den etablerade och gudomliga planen genom att ta till genvägar, personliga uppfinningar och andra påhitt för att förbättra fulländningens väg som för till fulländning och är till för evig fulländning.
75:8.6 (846.5) Allt som allt har det troligen aldrig funnits en planet i hela Nebadon där visdomen har lidit ett mera nedslående skeppsbrott. Det är emellertid inte förvånande att dessa felsteg inträffar i samband med angelägenheterna i de evolutionära universerna. Vi är en del av en gigantisk skapelse, och det är inte underligt att inte allting fungerar perfekt; vårt universum skapades inte fulländat. Fulländningen är vårt eviga mål, inte vårt ursprung.
75:8.7 (846.6) Om detta vore ett mekanistiskt universum, om det Första Stora Ursprunget och Centret vore endast en kraft och inte också en personlighet, om hela skapelsen vore en väldig ansamling av fysisk materia som styrdes av exakta lagar karakteriserade av oföränderliga energifunktioner, då kunde fulländning vara rådande även om universumstatusen är ofullständig. Det skulle inte förekomma några meningsskiljaktigheter; det skulle inte finnas någon friktion. I vårt evolverande universum av relativ fulländning och relativ ofullständighet gläds vi emellertid åt att meningsskiljaktigheter och missförstånd är möjliga, ty därav framgår personlighetens förekomst och verkan i universum. Om vår skapelse är en tillvaro som styrs av personlighet, då kan ni vara förvissade om möjligheterna för personligheten att överleva, avancera och segra; vi kan förlita oss på personlighetens tillväxt, erfarenhet och fortsatta äventyr. Vilket härligt universum som är personligt och progressivt, inte endast mekaniskt eller ens passivt fulländat!
75:8.8 (846.7) [Framfört av Solonia, den seraf som var ”rösten i lustgården”.]
Urantiaboken
Kapitel 76
76:0.1 (847.1) NÄR Adam valde att lämna den första lustgården till noditerna utan motstånd kunde han och hans följeslagare inte bege sig västerut, ty edeniterna hade inga båtar som lämpade sig för ett sådant äventyr till havs. De kunde inte färdas mot norr; de norra noditerna var redan i antågande mot Eden. De fruktade att färdas söderut; höjderna i den regionen vimlade av fientliga stammar. Endast vägen mot öster var öppen, så de färdades österut mot de då angenäma trakterna mellan floderna Tigris och Eufrat. Många av dem som hade stannat kvar begav sig senare österut för att förena sig med adamiterna i deras nya hem i floddalen.
76:0.2 (847.2) Kain och Sansa föddes båda innan Adams karavan hade nått sin bestämmelseort mellan floderna i Mesopotamien. Laotta, Sansas mor, dog vid dotterns födsel. Eva led mycket men klarade sig tack vare sin överlägsna styrka. Eva tog Sansa, Laottas barn, till sitt bröst och hon växte upp tillsammans med Kain. Sansa växte upp till en kvinna med stor begåvning. Hon blev hustru till Sargan, ledare för de norra folken av den blå rasen, och hon bidrog till framåtskridandet hos den tidens blå människor.
76:1.1 (847.3) Det tog nästan ett helt år för Adams karavan att nå floden Eufrat. De kom fram vid översvämningstiden och stannade i läger på slätterna väster om floden i nästan sex veckor innan de tog sig över till landet mellan floderna, vilket skulle bli den andra lustgården.
76:1.2 (847.4) När budet hade nått inbyggarna i området för den andra lustgården att kungen och översteprästen från Edens lustgård var på marsch mot dem hade de i en hast flytt till bergen i öster. Adam fann allt önskat territorium övergivet när han anlände. Här på denna nya plats tog Adam och hans medhjälpare itu med arbetet att bygga nya hem och att etablera ett nytt centrum för kultur och religion.
76:1.3 (847.5) Adam kände till denna plats som ett av de tre ursprungliga ställen som hade utvalts av den kommitté som hade tillsatts för att utvälja möjliga platser för den lustgård som hade föreslagits av Van och Amadon. Själva de två floderna utgjorde på den tiden ett gott naturligt försvar, och en kort väg norröver från den andra lustgården var Eufrates och Tigris så nära varandra att en nittio kilometers försvarsmur kunde byggas som skydd för området i söder och mellan floderna.
76:1.4 (847.6) Sedan de hade slagit sig ned i det nya Eden blev det nödvändigt att tillägna sig primitiva sätt att leva. Det föreföll förvisso som om marken hade förbannats. Naturen tog åter igen sin gång. Nu var adamiterna tvungna att skaffa sig sitt levebröd från en oberedd mark och att klara av livets realiteter inför de naturliga fientligheter och oförenligheter som ansluter sig till de dödligas tillvaro. Den första lustgården hade varit delvis förberedd för dem, men den andra måste de skapa med sina egna händer och ”i sitt anletes svett”.
76:2.1 (848.1) Mindre än två år efter Kains födelse föddes Abel, det första av Adams och Evas barn som föddes i den andra lustgården. När Abel växte upp och blev tolv år gammal beslutade han att bli boskapsuppfödare. Kain hade valt att ägna sig åt jordbruk.
76:2.2 (848.2) Dåförtiden var det brukligt att ge offergåvor till prästerskapet av vad man hade till hands. Boskapsuppfödarna brukade föra djur från sin hjord, jordbrukarna förde av åkrarnas skörd; och i enlighet med denna sed gav också Kain och Abel regelbundet offergåvor till prästerna. De två pojkarna hade många gånger trätat om de relativa fördelarna av sina yrken. Abel lade snart märke till att hans djuroffer uppskattades mera. Förgäves hänvisade Kain till traditionerna från det första Eden, till att man tidigare hade föredragit åkrarnas skörd. Men detta ville Abel inte medge, och han hånade sin äldre broder i dennes besvikelse.
76:2.3 (848.3) Under tiden i det första Eden hade Adam förvisso försökt motarbeta offrandet av djuroffer, så att Kain som stöd för sina påståenden med rätta kunde hänvisa till tidigare förfarande. Det var emellertid svårt att organisera det religiösa livet i det andra Eden. Adam tyngdes av otaliga detaljer i samband med byggnadsarbete, försvar och jordbruk. Då han andligen var mycket deprimerad överlät han organiserandet av gudsdyrkan och utbildning åt dem som var av noditiskt ursprung och som hade tjänat i dessa uppgifter i den första lustgården. Redan inom en så kort tid höll de tjänstgörande noditiska prästerna på att återgå till normerna och reglerna från tiden före Adam.
76:2.4 (848.4) De två pojkarna hade aldrig kommit väl överens, och denna sak beträffande offergåvorna bidrog ytterligare till det växande hatet mellan dem. Abel visste att han var son till både Adam och Eva och underlät aldrig att påpeka för Kain att Adam inte var hans far. Kain var inte rent violett, då hans far hörde till noditernas ras som senare hade uppblandats med den blå och den röda människan och med det ursprungliga andoniska släktet. Allt detta i förening med Kains av naturen krigiska arv fick honom att nära ett ständigt ökat hat mot sin yngre bror.
76:2.5 (848.5) Pojkarna var aderton respektive tjugo år gamla när spänningen mellan dem slutligen utlöstes en dag då Abels hån gjorde hans stridslystna bror Kain så rasande att denne i sin vrede gick lös på honom och slog ihjäl honom.
76:2.6 (848.6) En granskning av Abels uppträdande visar omgivningens och utbildningens värde för karaktärsutvecklingen. Abel hade ett idealiskt arv, och arvsfaktorerna ligger till grund för all karaktär, men den mindervärdiga omgivningens inverkan praktiskt taget neutraliserade detta storartade arv. Abel påverkades mycket, i synnerhet under sina yngre år, av sin ogynnsamma omgivning. Han skulle ha blivit en helt annan person om han hade levt till tjugofem eller trettio år. Hans ypperliga arvsfaktorer hade då gjort sig gällande. Medan en god omgivning inte kan göra mycket för att överbrygga de karaktärsbrister som orsakas av dåliga arvsfaktorer, kan en dålig omgivning mycket effektivt förstöra ett utmärkt arv, åtminstone under de tidigare levnadsåren. En god social omgivning och en välanpassad utbildning är den jordmån och den atmosfär som är nödvändiga för att få mest ut av en god arvsmassa.
76:2.7 (849.1) Abels död kom till hans föräldrars kännedom när hans hundar förde hem boskapshjordarna utan sin husse. För Adam och Eva höll Kain på att allt mera bli en grym påminnelse om deras dårskap, och de uppmuntrade honom i hans beslut att lämna lustgården.
76:2.8 (849.2) Kains liv i Mesopotamien hade inte precis varit lyckligt då han på ett så säreget sätt var en symbol för försumligheten. Det var inte så att hans kamrater var ovänliga mot honom, men han hade inte varit omedveten om deras undermedvetna harm över hans närvaro. Kain visste att eftersom han inte hade något stammärke skulle han dödas av någon grannstams första bästa män som råkade möta honom. Fruktan och i någon mån samvetskval fick honom att ångra sig. Kain hade aldrig fått en Riktare, han hade alltid motsatt sig familjedisciplinen och föraktat sin fars religion. Han gick nu till sin mor Eva och bad om andlig hjälp och ledning, och när han ärligt sökte gudomlig hjälp tog en Riktare sin boning i honom. Denna Riktare, som fanns i Kains inre och såg ut därifrån, gav honom en klart överlägsen fördel och försatte honom i samma klass som Adams starkt fruktade stam.
76:2.9 (849.3) Så begav sig Kain iväg till landet Nod öster om det andra Eden. Han blev en stor ledare bland en grupp av sin fars folk och uppfyllde verkligen i viss mån Serapatatias förutsägelser, ty han främjade freden mellan denna del av noditerna och adamiterna under hela sin livstid. Kain gifte sig med sin avlägsna kusin Remona, och deras första son Enok blev ledare för noditerna i Elam. I hundratals år rådde fred mellan elamiterna och adamiterna.
76:3.1 (849.4) Då tiden gick i den andra lustgården blev följderna av försumligheten allt mera uppenbara. Adam och Eva saknade mycket både sitt tidigare vackra och lugna hem och sina barn som hade förts till Edentia. Det var verkligen gripande att se detta magnifika par degraderade till samma ställning som världens vanliga köttsliga varelser; men de bar sin reducerade ställning med älskvärdhet och tapperhet.
76:3.2 (849.5) Adam använde klokt nog den mesta tiden till att träna sina barn och deras medarbetare i civilförvaltning, undervisningsmetoder och andaktsövningar. Utan hans framsynthet hade en våldsam förvirring brutit ut efter hans död. Som det nu var betydde Adams död föga förändring i skötseln av hans folks angelägenheter. Långt innan Adam och Eva gick bort märkte de att deras barn och anhängare med tiden hade lärt sig att glömma sina härliga dagar i Eden. Det var bättre för flertalet av deras efterföljare att de glömde Edens storslagenhet; de var då inte lika benägna att känna sig onödigt otillfredsställda med sin mindre gynnsamma omgivning.
76:3.3 (849.6) Adamiternas civilregenter härstammade enligt arvsordningen från sönerna från den första lustgården. Adams första son Adamsson (Adam ben Adam) grundade ett andra centrum för den violetta rasen norrut från det andra Eden. Adams andre son Evasson blev en mästerlig ledare och administratör; han var sin fars storartade medhjälpare. Evasson levde inte fullt så länge som Adam, och hans äldste son Jansad blev Adams efterföljare som ledare för de adamitiska stammarna.
76:3.4 (849.7) De religiösa ledarna eller prästerskapet fick sin början med Set, Adams och Evas äldste överlevande son föddes i den andra lustgården. Han föddes hundratjugonio år efter Adams ankomst till Urantia. Set fördjupade sig i arbetet med att förbättra det andliga tillståndet hos sin fars folk, och han blev ledare för det nya prästerskapet i den andra lustgården. Hans son Enos lade grunden till den nya gudstjänstordningen och hans sonson Kenan påbörjade den yttre missionen till stammarna i omgivningen, nära och fjärran.
76:3.5 (850.1) Sets prästerskap hade en trefaldig uppgift som omfattade religion, hälsovård och utbildning. Prästerna i denna orden tränades att tjänstgöra vid religiösa högtidligheter, att tjäna som läkare och hälsoinspektörer och att verka som lärare i lustgårdens skolor.
76:3.6 (850.2) Adams karavan hade fört med sig frön och lökar från hundratals växter och sädesslag från den första lustgården till landet mellan floderna. De hade också tagit med sig stora boskapshjordar och några av alla tamdjur. Därför hade de det mycket bättre ställt än stammarna i de omgivande trakterna. De kunde glädjas åt många av fördelarna från den tidigare kulturen i den ursprungliga lustgården.
76:3.7 (850.3) Fram till den tid då Adam och hans familj lämnade den första lustgården hade de alltid levt på frukter, sädeskorn och nötter. Under färden till Mesopotamien hade de för första gången intagit örter och grönsaker. Köttätandet infördes tidigt i den andra lustgården, men Adam och Eva åt aldrig kött som en del av sin reguljära diet. Inte heller blev Adamsson, Evasson eller de andra av första generationens barn från den första lustgården köttätare.
76:3.8 (850.4) Adamiterna i hög grad överträffade de omgivande folken i fråga om kulturella bedrifter och intellektuell utveckling. De skapade det tredje alfabetet och lade i övrigt grunden till mycket av det som föregick den moderna konsten, vetenskapen och litteraturen. Här i landet mellan Tigris och Eufrat upprätthöll de färdigheterna i att skriva, bearbeta metaller, tillverka krukor och väva, och de skapade en arkitektur som inte överträffades på tusentals år.
76:3.9 (850.5) De violetta folkens hemliv var för sin tid idealiskt. Barnen fick genomgå träningskurser i jordbruk, hantverk och boskapsskötsel, eller alternativt utbildas till en setits trefaldiga uppgifter: att vara präst, läkare och lärare.
76:3.10 (850.6) När ni tänker er setiternas prästerskap, förväxla inte dessa högsinta och ädla lärare i hälsovård och religion, dessa sanna fostrare, med de senare stammarnas och omgivande nationernas degenererade och kommersiella prästerskap. Setiternas religiösa uppfattningar om Gudomen och universum var avancerade och något så när riktiga, deras hälsovårdsarrangemang var för sin tid utmärkta, och deras utbildningsmetoder har aldrig överträffats.
76:4.1 (850.7) Adam och Eva var grundare av den violetta rasen, den nionde människorasen som framträdde på Urantia. Adam och hans efterkommande hade blå ögon, och de violetta folken kännetecknades av ljus hy och ljust hår — gult, rött och brunt.
76:4.2 (850.8) Det var inte smärtsamt för Eva att föda barn, och inte heller för de tidiga evolutionära raserna. Endast hos de blandade raserna, som uppkom av föreningen mellan den evolutionära människan och noditerna, och senare adamiterna, förekom svåra förlossningsvåndor.
76:4.3 (851.1) Adam och Eva fick, likt sina bröder i Jerusem, sin energi av två sorters näring: de livnärde sig på både föda och ljus, kompletterade med vissa superfysiska energier som inte har uppenbarats på Urantia. Deras efterkommande på Urantia ärvde inte denna föräldrarnas förmåga till energiupptagning och ljuscirkulation. De hade ett enda blodomlopp, människans typ av blodförsörjning. De var till sin byggnad dödliga fastän de levde länge. Livslängden för varje efterföljande generation tenderade dock att förkortas i riktning mot människans norm.
76:4.4 (851.2) Adam och Eva och den första generationen av deras barn använde inte kött av djur till föda. De levde enbart av ”trädens frukter”. Efter den första generationen började alla ättlingar till Adam använda mjölkprodukter, men många av dem fortsatte att följa en köttfri diet. Många av de södra stammarna, som de senare förenade sig med, åt inte heller kött. Senare flyttade de flesta av dessa vegetariska stammar österut och fortlever numera uppblandade med folken i Indien.
76:4.5 (851.3) Adams och Evas såväl fysiska som andliga syn var mycket överlägsen synen hos nutida folk. Deras speciella sinnen var mycket skarpare, och de kunde se mellanvarelserna och änglaskarorna, Melkisedekarna och den fallne prins Caligastia, som ofta kom för att överlägga med sin ädle efterträdare. De bibehöll förmågan att se dessa himmelska varelser i över hundra år efter försumligheten. Dessa speciella sinnen var inte längre lika framträdande hos deras barn, och de tenderade att avta med varje efterföljande generation.
76:4.6 (851.4) De adamiska barnen var vanligen i sitt inre försedda med Riktare, emedan de alla hade en obestridd överlevnadskapacitet. Dessa högrestående ättlingar var inte så utsatta för rädsla som evolutionens barn. Så mycken rädsla finns kvar hos de nutida människoraserna på Urantia därför att era förfäder fick så litet av Adams livsplasma, då planerna för fysisk rasförbättring så tidigt gick om intet.
76:4.7 (851.5) De Materiella Sönernas och deras efterkommandes kroppsceller är mycket mera motståndskraftiga mot sjukdom än cellerna hos de evolutionära varelserna som har uppkommit på planeten. De infödda människorasernas kroppsceller är besläktade med de levande sjukdomsalstrande mikroskopiska och ultramikroskopiska organismerna i världen. Dessa fakta förklarar varför folken på Urantia måste lägga ned så mycken vetenskaplig möda på att stå emot så många slags fysiska störningar. Ni skulle ha mycket större motståndskraft mot sjukdomar om era raser hade mera adamiskt liv i sig.
76:4.8 (851.6) Sedan Adam hade etablerat sig i sin andra lustgård vid Eufrat beslöt han att lämna efter sig så mycket som möjligt av sin livsplasma till nytta för världen efter hans död. I enlighet därmed blev Eva ledare för en rasförbättringskommision om tolv personer, och innan Adam dog hade denna kommission utvalt 1.682 av de högsta typerna av kvinnor på Urantia, och dessa kvinnor befruktades med Adams livsplasma. Av deras barn blev alla utom 112 fullvuxna, så att världen på detta sätt fick fördelen av ett tillägg om 1.570 ypperliga män och kvinnor. Fastän dessa moderskandidater utvaldes från alla stammar i trakten och representerade de flesta av jordens raser, valdes flertalet från noditernas bästa ätter och de bildade begynnelsen till anditernas mäktiga ras. Dessa barn föddes och växte upp i sina respektive mödrars stamförhållanden.
76:5.1 (851.7) Inte länge efter etablerandet av det att det andra Eden informerades Adam och Eva vederbörligen om att deras ånger hade godtagits och att fastän de var dömda att lida samma öde som de dödliga i deras värld skulle de med säkerhet bli berättigade till inträde i de sovande överlevandes led på Urantia. De trodde helt på detta evangelium om uppståndelse och rehabilitering som Melkisedekarna på ett så rörande sätt förkunnade för dem. Deras överträdelse hade varit ett omdömesfel, inte det medvetna och överlagda upprorets synd.
76:5.2 (852.1) Som medborgare i Jerusem hade Adam och Eva inte Tankeriktare, inte heller hade de en Riktare i sitt inre när de verkade på Urantia i den första lustgården. Kort efter det att de hade degraderats till dödliga blev de emellertid medvetna om en ny närvaro inom sig och vaknade till insikten om att ställningen som människa i förening med uppriktig ånger hade gjort det möjligt för en Riktare att ta sin boning i dem. Denna vetskap om att de var utrustade med Riktare i sitt inre var en stor glädje för Adam och Eva under hela återstoden av deras liv; de visste att de hade misslyckats som Materiella Söner i Satania, men de visste också att det livsskede som för till Paradiset fortfarande var öppet för dem som uppstigande söner i universumet.
76:5.3 (852.2) Adam visste om den domperiodsomfattande uppståndelse som inträffade samtidigt med hans ankomst till planeten, och han trodde att han och hans maka antagligen skulle bli återpersonaliserade i samband med att en representant för nästa klass av Söner anlände. Han visste inte att Mikael, härskaren i detta universum, så snart skulle framträda på Urantia; han väntade sig att nästa Son som skulle komma skulle höra till Avonalernas klass. Likväl var det alltid en tröst för Adam och Eva — och samtidigt någonting som var svårt att förstå — att begrunda det enda personliga budskap som de någonsin fick från Mikael. Detta budskap, förutom att dess andra uttryck för vänskap och tröst, lydde: ”Jag har beaktat omständigheterna vid er försumlighet, jag har ihågkommit ert hjärtas önskan att alltid vara lojala mot min Faders vilja, och ni skall kallas från dödsslummerns omfamning när jag kommer till Urantia, om inte de lägre Sönerna i mitt rike kallar på er före den tiden.”
76:5.4 (852.3) Detta var ett stort mysterium för Adam och Eva. De kunde förstå det beslöjade löftet i detta budskap om en möjlig speciell återuppståndelse, och en sådan möjlighet gladde dem storligen, men de kunde inte förstå meningen med antydan om att de kanske skulle vila till tiden för en uppståndelse i samband med Mikaels personliga framträdande på Urantia. Så paret i Eden förkunnade alltid att en Guds Son en dag skulle komma, och för sina närmaste berättade de om sin tro eller åtminstone sitt längtansfulla hopp att världen för deras blunder och bedrövelser möjligen kunde tänkas vara den värld i vilken detta universums härskare skulle välja att verka som Paradisets Gåvoson. Det föreföll för bra för att vara sant, men Adam underhöll faktiskt tanken att, när allt kommer omkring, kanske den av tvister sargade Urantia skulle visa sig vara den mest lyckosamma världen i Satanias system, den mest avundsvärda planeten i hela Nebadon.
76:5.5 (852.4) Adam levde i 530 år; han dog av vad man kunde kalla hög ålder. Hans fysiska mekanism blev helt enkelt utsliten; nedbrytningsprocessen fick så småningom övertaget över förnyelseprocessen, och så kom det oundvikliga slutet. Eva hade dött nitton år tidigare av försvagat hjärta. De begravdes bägge i mitten av gudstjänsttemplet som hade byggts enligt deras planer snart efter det att kolonins mur hade blivit färdig. Detta var ursprunget till seden att begrava bemärkta och fromma män och kvinnor under gudstjänstplatsernas golv.
76:5.6 (852.5) Det övermateriella styret på Urantia fortsatte under ledning av Melkisedekarna, men den direkta fysiska kontakten med de evolutionära raserna hade brutits. Från de länge sedan svunna tider då Planetprinsens kroppsliga stab anlände, fram till Vans och Amadons tider och vidare till Adams och Evas ankomst, hade fysiska representanter för universumstyret varit stationerade på planeten. Men med den adamiska försumligheten upphörde denna regim, som hade omfattat en period om mer än fyra hundra femtio tusen år. Inom de andliga verksamhetsområdena fortsatte de hjälpande änglarna att kämpa tillsammans med Tankeriktarna, vardera hjältemodigt arbetande för att rädda individen, men ingen omfattande plan för en långtgående välfärd för hela världen förkunnades för de dödliga på jorden förrän Makiventa Melkisedek anlände under Abrahams tid och med styrkan, tålamodet och auktoriteten hos en Guds Son lade grundvalarna för det fortsatta upplyftandet och den andliga rehabiliteringen av olycksdrabbade Urantia.
76:5.7 (853.1) Missöde har emellertid inte varit Urantias enda lott. Denna planet har också varit den mest lyckosamma i lokaluniversumet Nebadon. Urantiaborna borde räkna allt som vinst, om deras förfäders blundrar och deras tidiga världshärskares misstag störtade planeten i ett så hopplöst tillstånd av förvirring, ytterligare förvärrat av ondska och synd, att själva denna bakgrund av mörker så tilltalade Mikael från Nebadon att han utvalde denna värld till arena för att uppenbara den himmelske Faderns kärleksfulla personlighet. Det är inte så att Urantia behövde en Skaparson för att reda ut sina trassliga affärer. Det är snarare så att ondskan och synden på Urantia erbjöd Skaparsonen en mera slående bakgrund mot vilken han kunde uppenbara Paradisfaderns ojämförliga kärlek, barmhärtighet och tålamod.
76:6.1 (853.2) Adam och Eva gick in i dödens vila med en fast tro på de löften som Melkisedekarna hade gett dem att de en gång skulle vakna upp från dödens sömn för att återuppta livet i mansoniavärldarna, världar som alla var så bekanta för dem under tiderna före deras mission i den violetta rasens köttsliga kroppar på Urantia.
76:6.2 (853.3) De vilade inte länge i den medvetslösa sömnens glömska som gäller för världens dödliga. På tredje dagen efter Adams död, den andra efter hans vördnadsfulla begravning, gavs Lanaforges order, bekräftad av den tjänstgörande Högste i Edentia och godkänd i Salvington av Dagarnas Förenande som handlade på uppdrag av Mikael, till Gabriel med beslut om att anordna ett speciellt namnupprop för de meriterade överlevande från den adamiska försumligheten på Urantia. I enlighet med detta mandat om en speciell uppståndelse, nummer tjugosex i urantiaserien, återpersonaliserades Adam och Eva och konstituerades på nytt i uppståndelsehallarna i Satanias mansoniavärldar tillsammans med 1.316 av deras medarbetare från livet i den första lustgården. Många andra lojala själar hade redan omvandlats vid tiden för Adams ankomst, till vilken anslöt sig en domperiodsomfattande domedag för både sovande överlevande och levande kvalificerade uppstigande.
76:6.3 (853.4) Adam och Eva färdades snabbt genom den gradvisa uppstigningens världar tills de uppnådde medborgarskap i Jerusem och återigen en gång var invånare på den planet där de hade sitt ursprung, men denna gång som medlemmar av en annan klass av universumpersonligheter. De lämnade Jerusem som stadigvarande medborgare — som Gudssöner; de återvände som uppstigna medborgare — som människosöner. De knöts omedelbart till urantiatjänsten i systemets huvudstad och anvisades senare medlemskap bland de tjugofyra rådgivarna som bildar det nuvarande rådgivande och övervakande organet för Urantia.
76:6.4 (854.1) Så slutar berättelsen om den planetariska Adam och Eva på Urantia, en berättelse om prövning, tragedi och seger, åtminstone personlig seger för era välmenande men vilseledda Materiella Son och Dotter, och utan tvivel i sista hand också en berättelse om slutlig seger för deras värld och dess invånare som har skakats av uppror och pinats av ondska. Allt som allt bidrog Adam och Eva mäktigt till det snabba civiliserandet och den accelererade biologiska utvecklingen av människosläktet. De lämnade en storartad kultur på jorden, men det var inte möjligt för en sådan avancerad civilisation att fortleva med beaktande av att det adamiska arvet tidigt utspäddes och till slut dränktes. Det är folket som gör civilisationen; civilisationen gör inte folket.
76:6.5 (854.2) [Framfört av Solonia, den seraf som en gång var ”rösten i lustgården”.]
Urantiaboken
Kapitel 77
77:0.1 (855.1) I DE flesta bebodda världar i Nebadon finns en eller flera grupper av unika varelser som har sin tillvaro på en funktionsnivå för levande varelser ungefär mitt emellan dessa världars dödliga och änglaklasserna; därför kallas de mellanvarelser. De förefaller att vara en tillfällighet i tiden, men de förekommer i en så omfattande utsträckning och är så värdefulla som medhjälpare att vi alla för länge sedan har accepterat dem som en väsentlig varelseklass i vår gemensamma planetariska omvårdnad.
77:0.2 (855.2) På Urantia verkar två olika klasser av mellanvarelser: första gradens eller den äldre kåren som uppkom långt tillbaka i tiden i Dalamatia, och andra gradens eller den yngre gruppen vars ursprung daterar sig från Adams tid.
77:1.1 (855.3) Första gradens mellanvarelser uppkom av en unik förening mellan materiellt och andligt på Urantia. Vi känner till existensen av liknande varelser i andra världar och andra system, men de uppkom med annorlunda metoder.
77:1.2 (855.4) Det är bra att alltid hålla i minnet att de efter successiva utgivningarna av Guds Söner till en evolverande planet åstadkommer tydliga förändringar i världens andliga struktur och ibland modifierar samspelet mellan de andliga och materiella krafterna på en planet så att det uppstår situationer som verkligen är svåra att förstå. Prins Caligastias ett hundra kroppsliga stabsmedlemmars ställning illustrerar just ett sådant unikt samspel: Som uppstigna morontiamedborgare i Jerusem var de övermateriella varelser utan förmånen att föröka sig. Som nedstigna planetariska omvårdare på Urantia var de materiella sexualvarelser med förmåga att avla materiella efterkommande (vilket en del av dem senare gjorde). Det som vi inte tillfredsställande kan förklara är hur dessa ett hundra kunde fungera i föräldrarollen på en övermateriell nivå, men det är exakt vad som skedde. En övermateriell (icke-sexuell) förbindelse mellan en manlig och en kvinnlig medlem av den kroppsliga staben resulterade i uppkomsten av den förstfödda bland första gradens mellanvarelser.
77:1.3 (855.5) Det upptäcktes genast att en varelse av denna klass, mitt emellan de dödligas och änglarnas nivå, vore till stor nytta vid skötseln av uppgifterna i Prinsens högkvarter, och i enlighet därmed gavs varje par tillstånd att åstadkomma en liknande varelse. Detta projekt resulterade i den första gruppen om femtio mellanvarelser.
77:1.4 (855.6) Efter att i ett års tid ha observerat denna unika grupps arbete gav Planetprinsen sitt godkännande till att mellanvarelser producerades utan begränsning. Denna plan förverkligades så länge skaparkraften fanns tillgänglig, och sålunda fick den ursprungliga kåren om 50.000 mellanvarelser att existera.
77:1.5 (856.1) En period på ett och ett halvt år förlöpte mellan åstadkommandet av varje mellanvarelse, och när ett tusen sådana varelser hade fötts åt varje par blev det aldrig några fler. Det finns ingen tillgänglig förklaring till varför denna förmåga tog slut då den ett tusende efterkommande hade framträtt. Ihärdigt fortsatt experimenterande ledde endast till misslyckande.
77:1.6 (856.2) Dessa varelser bildade underrättelsekåren för Prinsens administration. De strövade omkring vitt och brett, studerade och observerade världens raser och utförde andra ovärderliga tjänster för Prinsen och hans stab i arbetet med att påverka människosamhället långt borta från det planetariska högkvarteret.
77:1.7 (856.3) Denna regim fortgick fram till de tragiska tiderna för det planetariska upproret som förledde något över fyra femtedelar av första gradens mellanvarelser. Den lojala kåren trädde i tjänst hos de konkursförvaltande Melkisedekarna och fungerade under Vans titulära ledning fram till Adams tid.
77:2.1 (856.4) Fastän detta är berättelsen om mellanvarelsernas ursprung, väsen och funktion på Urantia gör släktskapet mellan de två klasserna — första och andra gradens — det nödvändigt att för en stund avbryta berättelsen om första gradens mellanvarelser för att följa släktlinjen från rebellmedlemmarna i prins Caligastias kroppsliga stab från tiden för det planetariska upproret fram till Adams tid. Det var denna arvslinje som under de första tiderna i den andra lustgården bidrog med ena hälften av anorna till mellanvarelserna av andra gradens klass.
77:2.2 (856.5) De fysiska medlemmarna av Prinsens stab hade gjorts till sexualvarelser för att de skulle ta del i planen att alstra efterkommande som skulle förkroppsliga de gemensamma egenskaperna hos deras speciella klass i förening med egenskaperna hos utvalda medlemmar av Andons stammar, och allt detta som förberedelse för det senare förväntade framträdandet av Adam. Livsbärarna hade planerat en ny typ av dödliga som skulle bestå av en förening mellan dessa förenade efterkommande till Prinsens stab och den första generationens ättlingar till Adam och Eva. De hade sålunda utarbetat en plan som avsåg att skapa en ny klass av planetariska varelser som de hoppades att skulle bli lärare och ledare för människosamfundet. Dessa varelser var avsedda att i socialt avseende ha en högre ställning, inte i medborgarrättsligt avseende. Men då detta projekt nästan helt misslyckades får vi aldrig veta vilken aristokrati av välvilligt ledarskap och storartad kultur Urantia sålunda gick miste om. Ty när de kroppsliga stabsmedlemmarna senare skaffade sig efterkommande skedde detta efter upproret och efter det att de hade avskurits från sin förbindelse med systemets livsströmmar.
77:2.3 (856.6) Tidsskedet efter upproret var vittne till många ovanliga händelser på Urantia. En stor civilisation — den dalamatiska kulturen — var i upplösning. ”Vid den tiden levde det jättar (noditerna) på jorden, och när dessa söner till gudarna begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, blev dessa barn `forntidens väldiga män som var så namnkunniga`.” Fastän stabsmedlemmarna och deras tidiga efterkommande knappast var ”söner till gudarna” ansågs de som sådana av de evolutionära dödliga under dessa länge sedan svunna tider; även deras kroppsstorlek blev av traditionen uppförstorad. Detta är således ursprunget till den nästan över hela världen förekommande folksägnen om gudarna som kom ned till jorden och här med människornas döttrar avlade en forntida ras av hjältar. Hela denna legend blev vidare hopblandad med berättelserna om de senare framträdande adamiternas rasblandningar i den andra lustgården.
77:2.4 (857.1) Eftersom de ett hundra kroppsliga medlemmarna av Prinsens stab var bärare av det andoniska människosläktets livsplasma, hade man naturligtvis väntat sig att om de började föröka sig sexuellt skulle deras ättlingar alltigenom likna de efterkommande till andra andonitföräldrar. Men när de sextio stabsrebellerna, Nods anhängare, faktiskt inlät sig på sexuell förökning visade sig deras barn vara i nästan alla avseenden långt överlägsna i jämförelse med både andonit- och sangikfolken. Denna oväntade överlägsenhet var utmärkande inte endast för de fysiska och intellektuella egenskaperna utan gällde även den andliga kapaciteten.
77:2.5 (857.2) Dessa mutanta drag som framträdde i den första noditgenerationen var resultatet av vissa förändringar som hade formats i gestaltningen och i de kemiska beståndsdelarna av den andoniska livsplasmans arvsfaktorer. Dessa förändringar hade orsakats av att sataniasystemets starka livsuppehållande strömmar cirkulerade i stabsmedlemmarnas kroppar. Dessa livsströmmar fick kromosomernas speciella urantiamönster att omorganisera sig mera enligt den standardiserade sataniainriktningen av den ordinerade livsmanifestationen i Nebadon. Förfarandet vid denna omvandling av livsplasman genom inverkan av systemets livsströmmar är inte olikt de förfaranden med vilka vetenskapsmän på Urantia modifierar livsplasman från växter och djur med användning av röntgenstrålar.
77:2.6 (857.3) Sålunda uppkom noditfolken av vissa säregna och oväntade modifikationer som inträffade i den livsplasma som kirurgerna från Avalon hade överfört från de bidragande andoniternas kroppar till de kroppsliga stabsmedlemmarnas kroppar.
77:2.7 (857.4) Man bör minnas att de ett hundra andoniterna som bidrog med livsplasma in sin tur gjordes delaktiga av det organiska komplementet till livets träd, så att Satanias livsströmmar likaledes genomströmmade deras kropp. De fyrtiofyra modifierade andoniter som följde med staben i upproret parade sig också med varandra och lämnade ett betydande bidrag till de bättre släktena bland noditernas folk.
77:2.8 (857.5) Dessa två grupper, omfattande etthundrafyra individer som var bärare av den modifierade andonitlivsplasman, utgör förfäderna till noditerna, den åttonde rasen som framträdde på Urantia. Detta nya inslag i människolivet på Urantia representerar en annan fas i förverkligandet av den ursprungliga planen att utnyttja denna planet som en livsmodifikationsvärld, utom att detta var en av de oförutsedda händelserna.
77:2.9 (857.6) De renrasiga noditerna var en storartad ras, men de blandades så småningom upp med de evolutionära folken på jorden, och snart hade en stor försämring inträffat. Tio tusen år efter upproret hade de förlorat grund till den grad att deras genomsnittliga livslängd endast var obetydligt längre än de evolutionära rasernas.
77:2.10 (857.7) När arkeologerna gräver upp arkiven av lertavlor från de senare tidernas sumeriska ättlingar till noditerna, finner de sumeriska kungalängder som sträcker sig flera tusen år bakåt; och ju längre bakåt dessa uppteckningar sträcker sig dess längre blir också regeringstiden för de enskilda kungarna, från tjugofem eller trettio år ända till etthundrafemtio år och längre. Denna längre regeringstid för de äldre kungarna anger att en del av de tidiga nodithärskarna (direkta efterkommande till Prinsens stab) verkligen levde längre än deras efterträdare under senare tider, och det anger även en strävan att sträcka dynastierna ända till Dalamatia.
77:2.11 (857.8) Anteckningarna om sådana långlivade individer beror också på en sammanblandning av månader och år som tidsperioder. Detta kan man se även i Abrahams släkttavla i Bibeln och i kinesernas tidiga uppteckningar. Förväxlingen av tjugoåttadagarsmånaden eller -perioden med det senare i bruk tagna året om mer än trehundrafemtio dagar är orsaken till traditionerna om dessa långa människoliv. Det finns anteckningar om en man som levde över nio hundra ”år”. Denna period utgör i verkligheten inte fullt sjuttio år, och sådana livstider ansågs länge vara mycket långa, ”tre och ett halvt tjog år”, som en sådan livslängd senare angavs.
77:2.12 (858.1) Tideräkningen i månader med tjugoåtta dagar bestod länge efter Adams tid. Men när egyptierna för omkring sju tusen år sedan företog sig att reformera kalendern gjorde de det med stor noggrannhet och tog i bruk ett år med 365 dagar.
77:3.1 (858.2) Sedan Dalamatia hade sjunkit i havet flyttade noditerna norr- och österut och grundade snart en ny stad, Dilmun, som sitt rasliga och kulturella högkvarter. Omkring femtio tusen år efter Nods död, då de efterkommande till Prinsens stab hade blivit alltför talrika för att finna sitt uppehälle i trakterna närmast omkring sin nya stad Dilmun, och efter det att de hade börjat ingå äktenskap utåt med de angränsande andonit- och sangikstammarna, kom deras ledare att tänka på att någonting borde göras för att bevara deras rasenhet. Följaktligen sammankallades ett stamråd, och efter mycket diskuterande omfattades den plan som föreslogs av Bablot, en ättling till Nod.
77:3.2 (858.3) Bablot föreslog att man skulle uppföra ett pretentiöst tempel till rasens ära i mitten av det territorium som de då hade i sin besittning. Detta tempel skulle ha ett torn vars like världen aldrig hade skådat. Det skulle vara ett monumentalt minnesmärke över deras avtagande storhet. Det fanns många som ville ha detta monument uppfört i Dilmun, men andra hävdade att en sådan storslagen byggnad borde placeras på ett tryggt avstånd från havets faror; de kom ihåg traditionerna om hur deras första huvudstad Dalamatia hade hamnat under vatten.
77:3.3 (858.4) Enligt Bablots planer skulle de nya byggnaderna bli kärnan i ett framtida centrum för noditernas kultur och civilisation. Hans åsikt blev till slut rådande, och byggandet påbörjades enligt hans planer. Den nya staden skulle kallas Bablot efter tornets arkitekt och konstruktör. Denna plats blev senare känd som Bablod och slutligen som Babel.
77:3.4 (858.5) Noditerna var emellertid fortfarande något delade i sina känslor beträffande planerna och avsikterna med detta företag. Inte heller var deras ledare helt överens om vare sig konstruktionsplanerna för eller användningen av byggnaderna sedan de skulle stå färdiga. Efter fyra och ett halvt års arbete uppkom en väldig dispyt om ändamålet med och motivet för att uppföra tornet. Stridigheterna blev så bittra att allt arbete upphörde. Matbärarna spred nyheten om motsättningarna, och stammarna började i stora skaror samlas på byggnadsplatsen. Tre olika åsikter framfördes beträffande avsikten med att bygga tornet.
77:3.5 (858.6) 1. Den största gruppen, närmare hälften, ville se tornet byggas som ett minnesmärke över noditernas historia och rasliga överlägsenhet. De tyckte att det borde vara en storslagen och imponerande konstruktion som skulle väcka beundran hos alla framtida generationer.
77:3.6 (858.7) 2. Den näst största fraktionen ville ha tornet planerat som ett minnesmärke över kulturen i Dilmun. De förutsåg att Bablot skulle bli ett stort centrum för handel, konst och hantverk.
77:3.7 (859.1) 3. Den minsta grupperingen, minoriteten, ansåg att uppförandet av tornet erbjöd ett tillfälle att försona deras stamfäders dårskap då dessa deltog i Caligastias uppror. De hävdade att tornet borde ägnas åt dyrkan av allas Fader, att hela syftet med den nya staden borde vara att träda i stället för Dalamatia — att fungera som det kulturella och religiösa centret för de omgivande barbarerna.
77:3.8 (859.2) Den religiösa gruppen röstades genast ned. Majoriteten avvisade läran om att deras förfäder hade gjort sig skyldiga till uppror; de kände sig förnärmade av ett sådant rasligt stigma. Efter att ha avfärdat en av de tre infallsvinklarna till dispyten, och då de misslyckades att genom debatt avgör de två övriga, tog de till strid. Religionisterna, som inte deltog i striden, flydde till sina hem i söder medan deras fränder kämpade tills de var så gott som utplånade.
77:3.9 (859.3) För omkring tolv tusen år sedan gjordes ett nytt försök att bygga upp tornet. Anditernas blandade raser (noditer och adamiter) började bygga ett nytt tempel på ruinerna från den första konstruktionen, men det fanns inte tillräckligt med understöd för företaget; det föll på sin egen anspråksfullhet. Denna trakt var länge känd som Babels land.
77:4.1 (859.4) Skingringen av noditerna blev den omedelbara följden av den förödande konflikten om Babels torn. Detta inbördeskrig minskade storligen antalet av de mer renrasiga noditerna och var på många sätt orsaken till att de inte lyckades etablera en stor civilisation före Adam. Från denna tid gick den noditiska kulturen bakåt i över ett hundra tjugo tusen år tills den lyftes upp av det adamiska tillskottet. Så sent som under Adams tid var noditerna fortfarande ett dugligt folk. Många av deras blandade efterkommande hörde till dem som byggde upp lustgården, och flera av Vans gruppkaptener var noditer. En del av de bästa sinnena som tjänade i Adams stab var av denna ras.
77:4.2 (859.5) Tre av fyra stora noditcenter grundades omedelbart efter konflikten i Bablot:
77:4.3 (859.6) 1. De västra eller syriska noditerna. Återstoden av nationalisterna, anhängarna av ett rasminnesmärke, drog norrut och förenade sig med andoniterna för att grunda de senare noditcentren nordväst om Mesopotamien. Detta var den största noditgruppen, som nu spred sig åt olika håll, och den bidrog mycket till det assyriska folkslaget som framträdde senare.
77:4.4 (859.7) 2. De östra eller elamitiska noditerna. De som hade talat för kultur och handel flyttade i stort antal österut till Elam och förenade sig där med de blandade sangikstammarna. Elamiterna hade för trettio eller fyrtio tusen år sedan blivit i det stora hela sangiska till sin natur, fastän de fortsättningsvis upprätthöll en civilisation som stod högre än de omgivande barbarernas.
77:4.5 (859.8) Sedan den andra lustgården hade etablerats blev det brukligt att tala om denna närbelägna noditbosättning som ”landet Nod”, och under den långa period då det i stort sett rådde fred mellan denna grupp av noditer och adamiterna blandades de två raserna i stor utsträckning med varandra, ty det blev mer och mer sed för Guds Söner (adamiterna) att söka sig en hustru bland människornas döttrar (noditerna).
77:4.6 (860.1) 3. De mellersta eller för-sumeriska noditerna. En liten grupp vid mynningen av floderna Tigris och Eufrat bibehöll mera av sin rasliga integritet. Den bestod i tusentals år och gav slutligen upphov till de noditiska förfäder som blandade sig med adamiterna till att grunda de sumeriska folken i historisk tid.
77:4.7 (860.2) Allt detta förklarar hur sumererna så plötsligt och hemlighetsfullt framträdde på handlingsscenen i Mesopotamien. Forskarna kommer aldrig att kunna spåra och följa dessa stammar bakåt till sumerernas uppkomst. De fick sitt ursprung för två hundra tusen år sedan efter det att Dalamatia sjönk i havet. Utan några spår av uppkomst annanstans i världen dyker dessa forntida stammar plötsligt upp på civilisationens horisont med en fullt utvecklad och överlägsen kultur till vilken hörde tempel, bearbetning av metaller, jordbruk, husdjur, krukmakeri, vävnadskonst, handelsrätt, civilregler, religiöst ceremoniel och ett gammalt skrivsystem. Vid den historiska tidens början hade de för länge sedan förlorat alfabetet från Dalamatia och tagit i bruk det säregna skrivsystem som uppkom i Dilmun. Det sumeriska språket, som praktiskt taget har gått förlorat för världen, var inte semitiskt. Det hade mycket gemensamt med de så kallade ariska språken.
77:4.8 (860.3) De noggranna anteckningar som sumererna lämnade efter sig beskriver området för den betydande bosättning som fanns vid Persiska vikens kust nära den tidigare staden Dilmun. Egyptierna kallade denna forntida praktfulla stad Dilmat, medan de senare adamiserade sumererna förväxlade både den första och den andra noditstaden med Dalamatia och kallade dem alla tre Dilmun. Arkeologerna har redan funnit dessa forntida sumeriska lertavlor som berättar om detta jordiska paradis ”där gudarna för första gången välsignade människosläktet med ett exempel på civiliserat och kulturellt liv”. Dessa tavlor som beskriver Dilmun, människornas och Guds paradis, vilar nu tyst och stilla på de dammiga hyllorna i månget museum.
77:4.9 (860.4) Sumererna kände väl till det första och det andra Eden, men trots omfattande ömsesidigt ingifte med adamiterna fortfor de att hålla invånarna i lustgården norrut för en främmande ras. Sumerernas stolthet över den mera forntida noditiska kulturen fick dem att ignorera dessa senare ärofulla uttryck till förmån för staden Dilmuns storslagenhet och paradisiska traditioner.
77:4.10 (860.5) 4. De norra noditerna och amadoniterna — vaniterna. Denna grupp uppstod tidigare än konflikten i Bablot. Dessa nordligaste noditer var efterkommande till dem som hade övergett Nods och hans efterträdares ledarskap och valt att följa Van och Amadon.
77:4.11 (860.6) En del av Vans första medarbetare bosatte sig senare längs stränderna av den sjö som fortfarande bär hans namn, och deras traditioner växte fram kring denna plats. Ararat blev deras heliga berg och hade i stort sett samma betydelse för senare tiders vaniter som Sinai hade för hebréerna. För tio tusen år sedan undervisade assyriernas vanitförfäder om att deras morallag om sju bud hade givits till Van av Gudarna på Araratberget. De hade en fast tro på att Van och hans medarbetare Amadon togs levande bort från planeten när dessa var uppe på berget försjunkna i tillbedjan.
77:4.12 (860.7) Berget Ararat var norra Mesopotamiens heliga berg, och eftersom mycket av er tradition om dessa forna tider uppkom i samband med den babyloniska berättelsen om översvämningen, är det inte förvånande att Araratberget och dess omgivning vävdes in i den senare judiska berättelsen om Noak och den världsomfattande översvämningen.
77:4.13 (860.8) Omkring 35.000 år f.Kr. besökte Adamsson en av de östligaste av vaniternas gamla bosättningar för att grunda sitt civilisationscentrum.
77:5.1 (861.1) Sedan vi har skildrat noditerna som föregångare till förfäderna till andra gradens mellanvarelser bör vi i denna berättelse nu ta till behandling den adamiska hälften av deras anor, ty andra gradens mellanvarelser är också barnbarn till Adamsson, den förstfödde av den violetta rasen på Urantia.
77:5.2 (861.2) Adamsson hörde till den grupp bland Adams och Evas barn som valde att stanna på jorden med sin far och mor. Denne äldste son till Adam hade ofta hört av Van och Amadon berättelsen om deras höglandshem i norr, och någon tid efter det att den andra lustgården hade etablerats beslöt han att ge sig iväg för att söka efter detta land som han hade drömt om i sin ungdom.
77:5.3 (861.3) Adamsson var vid denna tid 120 år gammal och far till trettiotvå renrasiga barn från den första lustgården. Han ville stanna hos sina föräldrar och hjälpa dem att bygga upp den andra lustgården, men han var mycket besvärad av att ha förlorat sin maka och deras barn som alla hade valt att bege sig till Edentia tillsammans med de övriga adamiska barn som valde att bli skyddslingar hos de Högsta.
77:5.4 (861.4) Adamsson ville inte överge sina föräldrar på Urantia, och han var obenägen att fly från svårigheter eller faror, men han fann umgänget i den andra lustgården långt ifrån tillfredsställande. Han gjorde mycket för att främja den första tidens försvars- och byggnadsaktiviteter, men han beslöt att dra sig norrut vid första lägliga tillfälle. Fastän hans avfärd skedde på ett helt angenämt sätt var Adam och Eva mycket sorgsna över att förlora sin äldste son, att se honom ge sig ut i en främmande och fientlig värld för att som de fruktade aldrig återvända.
77:5.5 (861.5) Ett sällskap om tjugosju personer följde med Adam norrut för att söka efter dessa människor från hans barndoms fantasier. Efter något över tre år fann faktiskt Adamssons sällskap målet för sitt äventyr. Bland dessa människor fann han en underbar och vacker kvinna, tjugo år gammal, som påstod sig vara den sista renrasiga ättlingen till Prinsens stab. Denna kvinna, Ratta, sade att hennes förfäder alla var efterkommande till två medlemmar av Prinsens fallna stab. Hon var den sista av sin ras och hade inga bröder eller systrar i livet. Hon hade närapå bestämt sig för att inte gifta sig, hade nästan bestämt sig att dö utan efterkommande, men hon förlorade sitt hjärta till den majestätiske Adamsson. När hon hörde berättelsen om Eden, om hur Vans och Amadons förutsägelser verkligen hade försannats, och när hon hörde redogörelsen för försumligheten i lustgården, greps hon av en enda tanke — att gifta sig med denne son och arvinge till Adam. Snabbt slog tanken rot hos Adamsson. Efter något över tre månader var de gifta.
77:5.6 (861.6) Adamsson och Ratta hade en familj med sextiosju barn. De gav upphov till en storartad släkt av ledare i världen, men de gjorde mer än så. Man bör komma ihåg att båda dessa varelser i själva verket var övermänniskor. Vart fjärde barn som föddes åt dem var av enastående klass. Det var ofta osynligt. Aldrig i världens historia hade något sådant inträffat. Ratta var mycket oroad — rentav vidskeplig — men Adamsson kände väl till existensen av första gradens mellanvarelser, och han drog den slutsatsen att någonting liknande höll på att ske inför hans ögon. När den andra ättlingen som betedde sig egendomligt föddes beslöt han att para dem, då den ena var av manligt och den andra av kvinnligt kön, och detta är ursprunget till andra gradens mellanvarelser. Inom ett hundra år, innan detta fenomen upphörde, uppkom närmare två tusen av dessa varelser.
77:5.7 (862.1) Adamsson levde 396 år. Många gånger återvände han för att besöka sin far och mor. Vart sjunde år färdades han och Ratta söderut till den andra lustgården, och under tiden höll mellanvarelserna honom informerad om välfärden hos hans folk. Under Adamssons livstid var de till stor nytta vid uppbyggandet av ett nytt och självständigt världscentrum för sanning och rättfärdighet.
77:5.8 (862.2) Adamsson och Ratta hade sålunda under sitt kommando denna kår av underbara medhjälpare, som arbetade med dem under deras långa liv för att hjälpa till med utbredningen av avancerad sanning och spridningen av en högre andlig, intellektuell och fysisk levnadsstandard. Resultatet av denna strävan att förbättra världen kom aldrig helt i skuggan av en senare tillbakagång.
77:5.9 (862.3) Adamssoniterna upprätthöll en hög kultur i nästan sju tusen år efter Adamsson och Ratta. Senare blev de uppblandade med de angränsande noditerna och andoniterna och inkluderades även bland ”forntidens mäktiga män”. En del av framstegen under den tidsåldern bevarades och blev en latent del av den kulturpotential som senare slog ut i blom som den europeiska civilisationen.
77:5.10 (862.4) Detta civilisationscentrum var beläget i området öster om den södra ändan av Kaspiska havet, nära Kopet Dagh. En kort väg upp på kullarna vid foten av bergen i Turkestan finns spåren av det som en gång var adamssoniternas högkvarter för den violetta rasen. På dessa boplatser i höglandet, belägna i ett smalt och urgammalt fruktbart bälte längs de lägre kullarna vid Kopets bergskedja, uppkom vid skilda tider fyra olika på varandra följande kulturer utvecklade av motsvarande fyra olika grupper av ättlingar till Adamsson. Det var den andra av dessa grupper som migrerade västerut till Grekland och öarna i Medelhavet. Återstoden av Adamssons efterkommande flyttade mot norr och väster och trängde in i Europa tillsammans med det blandade folket från den sista anditvågen som kom ut från Mesopotamien, och de fanns också med bland de andit-arier som invaderade Indien.
77:6.1 (862.5) Medan första gradens mellanvarelser hade ett närapå övermänskligt ursprung är den andra klassen efterkommande till det rena adamiska släktet förenat med en människobliven ättling till de förfäder som var gemensamma för den äldre kårens föräldrar.
77:6.2 (862.6) Bland Adamssons barn fanns det endast sexton av de säregna stamfäderna till andra gradens mellanvarelser. Dessa unika barn fördelade sig jämnt enligt kön, och varje par kunde, med ett kombinerat förfarande av sexuell och icke-sexuell förbindelse, frambringa en andra gradens mellanvarelse var sjuttionde dag. Ett sådant fenomen var aldrig möjligt på jorden före den tiden, inte heller har det någonsin inträffat sedan dess.
77:6.3 (862.7) Dessa sexton barn levde och dog (om man inte beaktar deras egendomligheter) så som världens dödliga, men deras med elektrisk energi laddade ättlingar lever vidare, då de inte är underkastade de begränsningar som köttsligheten medför hos de dödliga.
77:6.4 (862.8) Vart och ett av de åtta paren frambragte till slut 248 mellanvarelser, och sålunda fick den ursprungliga andra klassens kår — till antalet 1.984 — sin tillvaro. Det finns åtta undergrupper av andra gradens mellanvarelser. De betecknas som a-b-c den första, andra, tredje o.s.v. Sedan följer d-e-f den första, andra, tredje o.s.v.
77:6.5 (862.9) Efter Adams försumlighet återvände första gradens mellanvarelser till tjänsten hos de konkursförvaltande Melkisedekarna, medan andra gradens grupp var knuten till Adamssons centrum fram till hans död. Trettiotre av dessa andra gradens mellanvarelser, ledarna för deras organisation vid Adamssons död, försökte föra över hela klassen till Melkisedekarnas tjänst och sålunda åstadkomma ett förbund med första gradens kår. Men då de inte lyckades med detta, lämnade de sina följeslagare och gick som grupp över till de planetariska konkursförvaltarnas tjänst.
77:6.6 (863.1) Efter Adamssons död blev de återstående andra gradens mellanvarelserna en märklig, oorganiserad och obunden kraft på Urantia. Från den tiden fram till Makiventa Melkisedeks dagar levde de i en oregelbunden och oorganiserad tillvaro. Denna Melkisedek fick delvis ordning på dem, men de åstadkom fortfarande mycket ofog ända fram till Kristus Mikaels tid. Under hans vistelse på jorden träffade de alla sitt slutliga avgörande om sitt framtida öde; den lojala majoriteten underordnade sig då ledningen av första gradens mellanvarelser.
77:7.1 (863.2) Majoriteten av första gradens mellanvarelser valde syndens väg vid tiden för Lucifers uppror. När förödelsen från det planetariska upproret kartlades upptäckte man bland andra förluster att av de ursprungligen 50.000 mellanvarelserna hade 40.119 förenat sig med Caligastias utbrytning.
77:7.2 (863.3) Det ursprungliga antalet andra gradens mellanvarelser var 1.984, och av dessa ställde 873 inte upp för Mikaels styre. De internerades vederbörligen i samband med den planetariska domen över Urantia på den första pingsten. Ingen kan förutsäga framtiden för dessa fallna varelser.
77:7.3 (863.4) Båda grupperna av upproriska mellanvarelser hålls nu i förvar i väntan på den slutliga domen i systemupprorets angelägenheter; men de gjorde mångt och mycket underligt på jorden innan den nuvarande planetariska domperioden inleddes.
77:7.4 (863.5) Dessa illojala mellanvarelser hade förmågan att under vissa omständigheter göra sig synliga för de dödligas ögon, och detta gällde i synnerhet medarbetarna till Belsebub, ledaren för andra gradens avfallna mellanvarelser. Men dessa unika varelser skall inte förväxlas med vissa rebellkeruber och -serafer som också fanns på jorden upp till tiden för Kristi död och uppståndelse. En del av de äldre författarna betecknade dessa upproriska mellanvarelser som onda andar och demoner och de fallna seraferna som onda änglar.
77:7.5 (863.6) I ingen värld kan onda andar hålla något dödligt sinne i sin besittning efter det att en Paradisets Gåvoson har levt sitt liv i världen. Men före Kristus Mikaels dagar på Urantia — före Tankeriktarnas världsomfattande ankomst och utgjutandet av Mästarens ande över allt kött — kunde dessa upproriska mellanvarelser faktiskt påverka vissa lägrestående dödligas sinne och i någon mån kontrollera deras handlingar. Detta skedde i stort sett på samma sätt som de lojala mellanvarelserna fungerar då de tjänar som effektiva kontaktväktare av människosinnet hos medlemmarna av ödets reservkår på Urantia, då Riktaren i själva verket är avskiljd från personligheten under en period av kontakt med övermänskliga intelligenser.
77:7.6 (863.7) Det är inte endast fråga om ett bildligt uttryck när skriften säger: ”Och man förde till Honom alla slags sjuka, de som var besatta av demoner och de som var vansinniga.” Jesus visste om och kände igen skillnaden mellan sinnessjukdom och demonisk besatthet, fastän uppfattningarna om dessa tillstånd var mycket förvirrade hos hans samtida.
77:7.7 (863.8) Även före den första pingsten kunde inte någon upprorisk ande dominera ett normalt människosinne, och sedan den dagen är även de lägrestående dödligas svaga sinne skyddat från sådana möjligheter. Vid det förmenta utdrivandet av demoner sedan Sanningens Ande anlände har det rört sig om en sammanblandning av tron på demonisk besatthet med hysteri, sinnesjukdom och svagsinthet. Mikaels utgivning har för evigt befriat alla mäniskosinnen på Urantia från möjligheten att bli besatta av demoner, men ni skall inte tro att det inte var en realitet under tidigare tidsåldrar.
77:7.8 (864.1) Hela gruppen av upproriska mellanvarelser hålls för närvarande fångna, enligt order av de Högste i Edentia. De strövar inte längre omkring i denna värld för att ställa till med ofog. Oberoende av Tankeriktarnas närvaro så gjorde utgjutandet av Sanningens Ande över allt kött, det för alltid omöjligt för illojala andar av varje slag eller form att någonsin mera invadera ens de svagaste människosinnena. Sedan den första pingsten kan det aldrig mera förekomma något sådant som demonisk besatthet.
77:8.1 (864.2) Vid den senaste domen över denna värld, då Mikael förde bort de sovande överlevande från tiden, lämnades mellanvarelserna kvar för att hjälpa till med det andliga och delvis andliga arbetet på planeten. De fungerar nu som en enda kår som omfattar båda klasserna och uppgår till 10.992 individer. De förenade mellanvarelserna på Urantia styrs för närvarande turvis av den äldsta medlemmen i vardera klassen. Denna regim har varit rådande sedan de sammansmältes till en enda grupp kort efter den första pingsten.
77:8.2 (864.3) Medlemmarna av den äldre eller första gradens klass är vanligen kända enligt siffertal. De har ofta sådana namn som 1-2-3 den första, 4-5-6 den första o.s.v. På Urantia betecknas de adamiska mellanvarelserna alfabetiskt för att skilja dem från första gradens mellanvarelser med sifferbeteckning.
77:8.3 (864.4) Båda klassernas varelser är icke-materiella när det gäller föda och upptagning av energi, men de har många drag gemensamma med människorna och kan uppskatta och förstå er humor såväl som er gudsdyrkan. När de har uppgifter som anknyter till dödliga är de i anden med i människans arbete, vila och avkoppling. Mellanvarelserna sover emellertid inte, inte heller har de förmågan att föröka sig. I viss mening är andra gradens grupp differentierad enligt manlighet och kvinnlighet, och man talar ofta om dem som ”han” eller ”hon”. De arbetar också ofta tillsammans i sådana par.
77:8.4 (864.5) Mellanvarelserna är inte människor, inte heller änglar, men mellanvarelserna av andra graden är till sin natur närmare människa än ängel; de hör på sätt och vis till era raser och är därför mycket förståelsefulla och sympatiska i sin kontakt med människovarelser. De är ovärderliga för seraferna i dessas arbete för och med människosläktets olika raser, och bägge klasserna är oundgängliga för de serafer som tjänar som dödligas personliga väktare.
77:8.5 (864.6) De Förenade Mellanvarelserna på Urantia är enligt medfödda fallenheter och förvärvade färdigheter organiserade för tjänst tillsammans med de planetariska seraferna i följande grupper:
77:8.6 (864.7) 1. Mellanbudbärare. Medlemmarna av denna grupp har namn. Det är en liten kår och är till stor hjälp i en evolutionär värld i den tjänst som fordrar snabb och pålitlig personlig kommunikation.
77:8.7 (864.8) 2. Planetariska väktare. Mellanvarelserna fungerar som väktare, som bevakare i rymdens världar. De utför viktiga uppgifter som observatörer av alla de talrika fenomen och typer av kommunikation som är av betydelse för de övernaturliga varelserna i området. De patrullerar planetens osynliga anderike.
77:8.8 (865.1) 3. Kontaktpersonligheter. I de kontakter som tas med dödliga varelser i de materiella världarna, liksom med den person genom vilken dessa meddelanden överfördes, används alltid mellanvarelserna. De är en väsentlig faktor vid sådana förbindelser mellan den andliga och den materiella nivån.
77:8.9 (865.2) 4. Framstegsmedhjälpare. Dessa är de mera andliga bland mellanvarelserna, och de är fördelade som assistenter till de olika klasserna av serafer som verkar i speciella grupper på planeten.
77:8.10 (865.3) Det är stor skillnad mellan mellanvarelsernas förmåga att få kontakt med seraferna ovan och med sina människokusiner nedan. Det är till exempel ytterst svårt för första gradens mellanvarelser att få direkt kontakt med materiella medverkare. De står betydligt närmare änglarnas varelsetyp och förordnas därför vanligen till att arbeta med och ta hand om de andliga krafter som är stationerade på planeten. De verkar som följeslagare till och guider för himmelska besökare och studerande som vistas här, medan andra gradens mellanvarelser nästan uteslutande är knutna till att ta hand om världens materiella varelser.
77:8.11 (865.4) De 1.111 lojala mellanvarelserna av andra graden utför viktiga uppgifter på jorden. I jämförelse med sina medarbetare av första graden är de avgjort materiella. De existerar just utanför den mänskliga synvidden, och de har en tillräckligt vid anpassningsförmåga för att när de så vill kunna ta fysisk kontakt med det som människorna kallar ”materiella ting”. Dessa unika varelser har vissa bestämda maktbefogenheter över tingen i tid och rymd, djuren i världen inte undantagna.
77:8.12 (865.5) Många av de mera konkreta företeelser som har tillskrivits änglar har utförts av andra gradens mellanvarelser. När de första lärarna av Jesu evangelium kastades i fängelse av den tidens okunniga religiösa ledare, så var det en verklig ”Herrens ängel” som ”om natten öppnade fängelsets portar och förde ut dem”. Men i fallet då Petrus befriades efter att Jakob hade dödats på order av Herodes, var det en andra gradens mellanvarelse som utförde det arbete som tillskrevs en ängel.
77:8.13 (865.6) Deras huvudsakliga arbete idag består i att vara obemärkta personliga förbindelsemedarbetare till de män och kvinnor som bildar den planetariska ödesreservkåren. Det var arbetet som denna andra gradens grupp utförde, med gott stöd av vissa från första gradens kår, som åstadkom den koordinering av personligheter och omständigheter på Urantia vilken slutligen förmådde planetens himmelska övervakare att inleda det ansökningsförfarande som resulterade i att de befogenheter beviljades, som möjliggjorde den serie av uppenbarelser av vilka denna presentation är en del. Det bör emellertid göras klart att mellanvarelserna inte är inblandade i de tarvliga föreställningar som sker under den allmänna beteckningen ”spiritualism”. De mellanvarelser som för närvarande finns på Urantia, och som alla har en hedervärd ställning, har inget att göra med de fenomen som är förknippade med så kallade ”medier”. De låter i vanliga fall inte människor bevittna sina ibland nödvändiga fysiska aktiviteter eller andra kontakter med den materiella världen, så som dessa uppfattas av människans sinnen.
77:9.1 (865.7) Mellanvarelserna kan anses vara den första gruppen av de stadigvarande invånare som man kan finna i de olika klasserna av världar överallt i universerna, i motsats till de evolutionära uppstigande, såsom de dödliga varelserna och änglaskarorna. Sådana stadigvarande medborgare möter man på olika ställen under uppstigningen till Paradiset.
77:9.2 (866.1) Till skillnad från de olika klasser av himmelska varelser som har förordnats att utföra omvårdnad på en planet, lever mellanvarelserna i en bebodd värld. Seraferna kommer och går, men mellanvarelserna stannar och kommer att stanna, ty fastän de är infödda på planeten har de också omvårdnad om den, och de bildar den enda fortgående regim som harmoniserar och binder samman de serafiska skarornas växlande administrationer.
77:9.3 (866.2) Som Urantias egentliga medborgare har mellanvarelserna ett släktskapsintresse för denna sfärs öde. De är ett beslutsamt samfund som ihärdigt arbetar för utvecklingen av sin födelseplanet. Deras beslutsamhet antyds av mottot för deras orden: ”Vad de förenade mellanvarelserna åtar sig, det utför de.”
77:9.4 (866.3) Fastän deras förmåga att färdas längs energiströmkretsarna gör det möjligt för varje mellanvarelse att bege sig iväg från planeten, har de individuellt förbundit sig att inte lämna planeten förrän de en gång befrias från sitt uppdrag av universumets myndigheter. Mellanvarelserna är förankrade på en planet ända till tidsåldrarna av stadgat ljus och liv. Med undantag för 1-2-3 den förste har inga lojala mellanvarelser någonsin avlägsnat sig från Urantia.
77:9.5 (866.4) 1-2-3 den förste, den äldste av första gradens klass, befriades från direkta planetariska uppgifter kort efter den första pingsten. Denna nobla mellanvarelse stod stadigt vid sidan av Van och Amadon under det planetariska upprorets tragiska dagar, och hans djärva ledarskap bidrog till att minska förlusterna i hans klass. Han tjänar för närvarande i Jerusem som en av de tjugofyra rådgivarna och har redan en gång, efter den första pingsten, verkat som generalguvernör för Urantia.
77:9.6 (866.5) Mellanvarelserna är bundna till planeten, men i stort sett så som dödliga talar med långväga resande och sålunda lär sig om avlägsna platser på planeten, så konverserar mellanvarelserna med himmelska resande för att få veta om universums avlägsna ställen. Så blir de förtrogna med detta system och universum, rentav med Orvonton och dess systerskapelser, och så förbereder de sig för medborgarskap på de högre nivåerna av de skapade varelsernas tillvaro.
77:9.7 (866.6) Fastän mellanvarelserna kom till som fullt utvecklade — utan att uppleva någon period av uppväxt eller utveckling från omogenhet — upphör de aldrig att växa i visdom och erfarenhet. Likt de dödliga är de evolutionära varelser, och de har en kultur som är ett äkta evolutionärt förvärv. Det finns många stora sinnen och mäktiga andar bland mellanvarelsernas kår på Urantia.
77:9.8 (866.7) I vidare bemärkelse har civilisationen på Urantia åstadkommits gemensamt av Urantias dödliga och Urantias mellanvarelser, och detta är sant trots att de två kulturnivåerna för närvarande är åtskilda, och denna åtskillnad upphävs inte före ljusets och livets tidsålder.
77:9.9 (866.8) Mellanvarelsernas kultur, som har byggts upp av en odödlig planetarisk medborgargrupp, är relativt immun mot de världsliga växlingar som ansätter människans civilisation. Människans generationer glömmer; mellanvarelsernas kår minns, och det minnet är skattkammaren för er bebodda världs traditioner. Sålunda förblir en planets kultur alltid närvarande på den planeten, och vid lämpliga förhållanden görs sådana bevarade minnen från gångna händelser tillgängliga, just så som berättelsen om Jesu liv och lära har givits av Urantias mellanvarelser till deras köttsliga kusiner.
77:9.10 (867.1) Mellanvarelserna är skickliga omvårdare som fyller ut klyftan mellan de materiella och andliga områdena på Urantia vilken uppkom efter Adams och Evas död. De är också era äldre bröder, kamrater i den långa kampen för att uppnå en etablerad ställning av ljus och liv på Urantia. De förenade mellanvarelserna är en upprorstestad kår, och de kommer troget att spela sin roll i den planetariska utvecklingen tills världen når tidsåldrarnas mål, till den avlägsna dag då fred verkligen råder på jorden och god vilja i sanning existerar i människornas hjärtan.
77:9.11 (867.2) På grund av det värdefulla arbete som dessa mellanvarelser utför har vi slutit oss till att de verkligen är en väsentlig del av världarnas andliga struktur. Där uppror inte har fördärvat en planets angelägenheter, där är de till ännu större hjälp för seraferna.
77:9.12 (867.3) Hela organisationen bestående av höga andar, änglaskaror och mellanvarelser ägnar sig entusiastiskt åt att främja Paradisets plan för den gradvisa uppstigningen av de evolutionära dödliga och deras uppnåelse av fulländning, en av universums gudomliga uppgifter — den storartade överlevnadsplanen som för Gud ned till människan och sedan i ett sublimt kompanjonskap för människan upp till Gud, och vidare till evighet fylld av tjänst och gudomlighet fylld av uppnåelse — lika för de dödliga som för mellanvarelserna.
77:9.13 (867.4) [Framfört av en Ärkeängel i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 78
78:0.1 (868.1) DET andra Eden var civilisationens vagga i nästan trettio tusen år. Här i Mesopotamien höll de adamiska folken till, och härifrån sände de ut sina ättlingar till jordens ände. På sista tiden, då de hade sammansmält med noditerna och de sangiska stammarna, var de kända som anditerna. Från denna trakt utgick de män och kvinnor som påbörjade det som skedde under historisk tid och som så enormt accelererade det kulturella framåtskridandet på Urantia.
78:0.2 (868.2) Detta kapitel beskriver den violetta rasens planetariska historia som börjar snart efter Adams försumlighet, från omkring år 35.000 f.Kr, och sträcker sig fram tills rasen sammansmälte med nodit- och sangikraserna cirka år 15.000 f.Kr. vilket innebar anditfolkens uppkomst, och vidare tills rasen slutligen försvann från de mesopotamiska hemtrakterna omkring år 2000 f.Kr.
78:1.1 (868.3) Fastän människorasernas sinne och moral stod på en låg nivå vid den tid då Adam anlände, hade den fysiska evolutionen fortgått helt opåverkad av de svårigheter som Caligastias uppror hade medfört. Adams bidrag till rasernas biologiska ställning förbättrade enormt Urantias människor, trots att företaget delvis misslyckades.
78:1.2 (868.4) Adam och Eva bidrog också med mycket som var av värde för människosläktets samhälleliga, moraliska och intellektuella framåtskridande; civilisationen påskyndades enormt av deras efterkommandes närvaro. För trettiofem tusen år sedan fanns det emellertid inte mycket kultur i världen i stort. Vissa civilisationscentra existerade här och var, men största delen av Urantia försmäktade i barbari. Rasernas och kulturens utbredning var följande:
78:1.3 (868.5) 1. Den violetta rasen — adamiter och adamssoniter. Den adamitiska kulturens huvudcentrum fanns i den andra lustgården, i triangeln mellan floderna Tigris och Eufrat. Detta var verkligen den västerländska och den indiska civilisationens vagga. Det andra eller norra centret för den violetta rasen var adamssoniternas högkvarter, öster om den södra kusten av Kaspiska havet nära Kopetbergen. Från dessa två centra utbredde sig till länderna i de omgivande länderna den kultur och livsplasma som så kvickt stimulerade alla raser.
78:1.4 (868.6) 2. För-sumererna och andra noditer. Det fanns också i Mesopotamien nära flodernas mynning rester av den forntida kulturen från tiden i Dalamatia. Under årtusendenas gång blev denna grupp helt uppblandad med adamiterna norröver, men den förlorade aldrig helt sina nodittraditioner. Olika andra noditgrupper som hade bosatt sig i Levanten absorberades i allmänhet av den senare expanderande violetta rasen.
78:1.5 (869.1) 3. Andoniterna upprätthöll fem eller sex rätt representativa bosättningar norr och öster om Adamssons högkvarter. De fanns också utspridda över hela Turkestan, medan enskilda öar av dem fanns kvar över hela Eurasien, i synnerhet i bergstrakterna. Dessa urinvånare höll fortfarande i sin besittning de nordliga områdena av den eurasiska kontinenten samt Island och Grönland, men de hade för länge sedan fördrivits från slätterna i Europa av den blå människan och från floddalarna längre bort i Asien av den expanderande gula rasen.
78:1.6 (869.2) 4. Den röda människan höll de amerikanska kontinenterna i sin besittning, sedan hon hade drivits bort från Asien över femtiotusen år före Adams ankomst.
78:1.7 (869.3) 5. Den gula rasen. De kinesiska folken hade etablerat sig väl med kontroll över östra Asien. Deras mest avancerade bosättningar fanns nordväst om det moderna Kina, i områden som gränsade till Tibet.
78:1.8 (869.4) 6. Den blå rasen. De blå människorna fanns utspridda över hela Europa, men deras bättre kulturcentra låg i de på den tiden bördiga dalarna vid Medelhavssänkan och i nordvästra Europa. Absorberandet av neandertalar hade betydligt dragit ned den blå människans kultur, men i övrigt var hon den mest energiska, äventyrslystna och utforskande av alla evolutionära folk i Eurasien.
78:1.9 (869.5) 7. Indien före dravidafolken. Den komplicerade blandningen av raser i Indien — omfattande varje ras på jorden, men i synnerhet den gröna, den orangefärgade och den svarta — upprätthöll en kultur något högre än de avsides belägna trakternas.
78:1.10 (869.6) 8. Civilisationen i Sahara. Den indigofärgade rasens högrestående element hade sina mest progressiva bosättningar i det som nu är den stora öknen Sahara. Denna indigosvarta grupp hade omfattande inslag av de orangefärgade och gröna raserna som hade gått under.
78:1.11 (869.7) 9. Medelhavssänkan. Den mest blandade rasen utanför Indien hade som sitt område det som nu är Medelhavssänkan. Här mötte blå människor norrifrån och saharabor från söder noditer och adamiter från öster och blandade sig med dem.
78:1.12 (869.8) Detta var bilden av världen innan den violetta rasens omfattande utbredning började för omkring tjugo fem tusen år sedan. Hoppet för den framtida civilisationen låg i den andra lustgården mellan floderna i Mesopotamien. Här i sydvästra Asien fanns potentialen till en stor civilisation, möjligheten för de idéer och ideal som hade bärgats från dagarna i Dalamatia och tiden i Eden att sprida sig till världen.
78:1.13 (869.9) Adam och Eva hade lämnat efter sig en begränsad men mäktig skara ättlingar, och de himmelska observatörerna på Urantia väntade ivrigt för att se hur dessa efterkommande till den felande Materiella Sonen och Dottern skulle sköta sig.
78:2.1 (869.10) I tusentals år arbetade Adams söner längs floderna i Mesopotamien, löste sina problem i anslutning till bevattning och kontroll av översvämningar i söder, förbättrade sina försvarsanordningar i norr och försökte bevara sina traditioner från glansdagarna i det första Eden.
78:2.2 (869.11) Det hjältemod som ledarskapet i den andra lustgården uppvisade utgör en av de mest häpnadsväckande och inspirerande episka berättelserna i Urantias historia. Dessa ädla själar förlorade aldrig helt ur sikte syftet med den adamiska missionen, och därför kämpade de tappert emot inflytandena från de omgivande och lägrestående stammarna samtidigt som de villigt sände ut sina bästa söner och döttrar i en ständig ström som emissarier till människoraserna på jorden. Ibland höll denna expansion på att tömma hemlandet på dess kultur, men alltid lyckades dessa högrestående folk rehabilitera sig.
78:2.3 (870.1) Adamiternas civilisation, samhälle och kulturella ställning stod högt ovanför den allmänna nivån som de evolutionära raserna på Urantia befann sig på. Endast Vans och Amadons gamla bosättningar och adamssoniterna hade ens en jämförbar civilisation. Men civilisationen i det andra Eden var en konstgjord skapelse — den var inte ett resultat av evolutionen — och därför var den dömd att urarta tills den nådde en naturlig evolutionär nivå.
78:2.4 (870.2) Adam lämnade en storartad intellektuell och andlig kultur efter sig, men den var inte avancerad i fråga om mekaniska tillämpningar, ty varje civilisation begränsas av de naturtillgångar som finns tillgängliga, av den medfödda genialitet som finns, och av att det finns tillräckligt med fritid för uppfinningar. Den violetta rasens civilisation grundade sig på Adams närvaro och traditionerna från det första Eden. Efter Adams död och när dessa traditioner under årtusendenas gång blev dimmiga, sjönk adamiternas kulturella nivå stadigt tills den nådde en nivå av ömsesidig balans med de omgivande folkens ställning och med den kulturella förmåga som på naturlig väg utvecklade sig bland den violetta rasen.
78:2.5 (870.3) Men adamiterna var en verklig nation omkring år 19.000 f.Kr., till antalet fyra och en halv miljoner, och redan hade de sänt ut miljoner av sina efterkommande till de omgivande folken.
78:3.1 (870.4) Den violetta rasen bibehöll i många tusen år fredlighetens traditioner från Eden, vilket förklarar deras långa dröjsmål med att erövra nya områden. När befolkningstrycket blev för stort sände de ut sin överskottsbefolkning som lärare till de övriga raserna, i stället för att inleda krig för att skaffa mera mark. Den kulturella effekten av dessa tidiga migrationer var inte bestående, men absorberingen av de adamitiska lärarna, handelsmännen och utforskarna var biologiskt stimulerande för de omgivande folken.
78:3.2 (870.5) En del av adamiterna färdades tidigt västerut till Nildalen; andra trängde österut in i Asien, men de utgjorde en minoritet. Massflyttningen under senare tider skedde i stor utsträckning norrut och därifrån västerut. Det var i huvudsak en gradvis men ständigt pågående framstöt mot norr, så att flertalet tog sig fram norrut och sedan vände av mot väster runt Kaspiska havet och in i Europa.
78:3.3 (870.6) För omkring tjugo fem tusen år sedan var många av adamiternas renrasigare element en god bit på väg mot norr. När de trängde längre norrut blev de allt mindre adamitiska tills de, vid den tid då de hade tagit Turkestan i sin besittning, hade blivit grundligt uppblandade med de övriga raserna, i synnerhet med noditerna. Mycket få av de renrasiga violetta folken trängde någonsin långt in i Europa eller Asien.
78:3.4 (870.7) Från cirka år 30.000 till år 10.000 f.Kr. skedde epokgörande rasblandningar över hela sydvästra Asien. Invånarna i Turkestans högländer var ett virilt och kraftfullt folk. Nordväst om Indien levde mycket av kulturen från Vans dagar kvar. Ännu längre mot norr från dessa bosättningar hade de bästa av de tidiga andoniterna bevarats. Bägge dessa raser, som till sin kultur och karaktär var högrestående, absorberades av adamiterna som flyttade norrut. Denna sammansmältning ledde till att många nya idéer kom i omlopp: den underlättade civilisationens framåtskridande och främjade betydligt alla former av konst, vetenskap och samhällskultur.
78:3.5 (871.1) När den tidiga adamitiska migrationsperioden slutade, omkring år 15.000 f.Kr., fanns det redan mera av Adams ättlingar i Europa och Centralasien än någon annanstans i världen, till och med mera än i Mesopotamien. De europeiska blå rasgrupperna hade i stor utsträckning infiltrerats. Längs hela den södra sträckningen av de länder som nu kallas Ryssland och Turkestan fanns en stor ansamling av adamiter uppblandade med noditer, andoniter samt röda och gula sangikmänniskor. Södra Europa och Medelhavets randområden beboddes av en blandad ras av andoniter och sangikfolk — orangefärgade, gröna och indigofärgade — med inströdda adamiska raselement. Mindre Asien och de mellersta delarna av östra Europa hölls av stammar som till övervägande del bestod av andoniter.
78:3.6 (871.2) En blandad färgad ras, som vid denna tid kraftigt förstärktes av nyanlända från Mesopotamien, höll till i Egypten och beredde sig på att ta över den kultur som höll på att försvinna från Eufratdalen. De svarta folken flyttade längre söderut i Afrika, och likt den röda rasen var de praktiskt taget isolerade.
78:3.7 (871.3) Civilisationen i Sahara hade upp lösts av torka, och översvämningar hade brutit ned Medelhavssänkans civilisation. De blå rasgrupperna hade hittills inte lyckats utveckla en avancerad kultur. Andoniterna var fortfarande spridda över de arktiska och centralasiatiska regionerna. De gröna och orangefärgade raserna hade som sådana blivit utrotade. Den indigofärgade rasen höll på att flytta söderut i Afrika, för att där påbörja sitt långsamma men länge fortsatta rasliga förfall.
78:3.8 (871.4) Folken i Indien hade stagnerat med en civilisation som inte utvecklades; den gula människan höll på att stärka sina positioner i Centralasien; den bruna människan hade ännu inte påbörjat sitt civilisationsbygge på de närbelägna öarna i Stilla havet.
78:3.9 (871.5) Denna rasernas fördelning i förening med omfattande klimatförändringar formade världsscenen för öppnandet av anditernas era i Urantias civilisation. Dessa tidiga migrationer sträckte sig över en period på tiotusen år, från år 25.000 till år 15.000 f.Kr. De senare eller anditernas migrationer pågick från omkring år 15.000 till år 6000 f.Kr.
78:3.10 (871.6) Det tog så lång tid för de tidigare vågorna av adamiter att färdas fram över Eurasien att deras kultur till stor del gick förlorad på vägen. Endast de senare anditerna förflyttade sig tillräckligt snabbt för att bibehålla kulturen från Eden även på ett längre avstånd från Mesopotamien.
78:4.1 (871.7) Anditernas rasgrupper bestod av den ursprungliga blandningen av den rena violetta rasen och noditerna samt de evolutionära folken. I allmänhet bör man tänka på anditerna som bärare av en betydligt högre procent adamiskt blod än de nutida raserna. I huvudsak används termen andit för att beteckna de folk vilkas rasliga arv var från en åttondedel till en sjättedel violett. De nutida urantianerna, till och med de nordliga vita rasgrupperna, har mycket mindre än denna procent av Adams blod.
78:4.2 (871.8) De tidigaste anditfolken fick sin början för mer än tjugofem tusen år sedan i de områden som gränsade till Mesopotamien, och de bestod av en blandning av adamiter och noditer. Den andra lustgården omgavs av koncentriska cirklar av avtagande violetta raselement, och det var i periferin av denna rasernas smältdegel som anditrasen uppkom. Senare när de migrerande adamiterna och noditerna anlände till de då bördiga trakterna i Turkestan blandade de sig snart med de högrestående invånarna, och den rasblandning som uppstod utsträckte anditernas rastyp norrut.
78:4.3 (872.1) Anditerna var det överlag bästa människosläkte som framträdde på Urantia efter de renrasiga violetta folkens dagar. De omfattade de flesta av de högsta typerna bland de fortlevande resterna av adamit- och noditraserna och senare en del av de bästa släktdragen från de gula, blå och gröna människorna.
78:4.4 (872.2) Dessa tidiga anditer var inte arier; de var föregångare till arierna. De var inte vita; de var de vitas föregångare. De var varken ett västerländskt eller österländskt folk. Men det är arvet från anditerna som ger de vita rasgruppernas mångspråkiga blandning den generaliserade enhetlighet som har kallats kaukasoid.
78:4.5 (872.3) De mera renrasiga släktena av den violetta rasen hade bibehållit den adamiska fredsökande traditionen, vilket förklarar varför rasens tidigare rörelser hade varit mer i stil med fredliga migrationer. Men när adamiterna förenade sig med noditfolken, som vid denna tid var en krigisk ras, blev deras anditefterkommande för sin tidsålder de skickligaste och skarpsinnigaste militarister som någonsin har levt på Urantia. Härefter blev mesopotamiernas rörelser allt mera militära till sin natur och liknade mera egentliga erövringar.
78:4.6 (872.4) Dessa anditer var äventyrslystna; deras läggning kännetecknades av vandringslust. En tillförsel av raselement från antingen sangikraser eller andoniter tenderade att stadga dem. Men det oaktat stannade deras senare efterkommande inte upp förrän de hade seglat jorden runt och upptäckt även den sista avlägsna kontinenten.
78:5.1 (872.5) Den andra lustgårdens kultur bestod i tjugo tusen år men upplevde en stadig nedgång till omkring år 15.000 f.Kr. då förnyelsen av det setiska prästerskapet och Amosads ledarskap blev inledningen till ett strålande tidsskede. De mäktiga civilisationsvågor som senare spred sig över Eurasien var en direkt följd av lustgårdens storslagna renässans som följde på adamiternas omfattande förening med de omgivande blandade noditerna, vilket innebar anditernas uppkomst.
78:5.2 (872.6) Dessa anditer påbörjade nya framryckningar över hela Eurasien och Nordafrika. Från Mesopotamien upp till och inklusive Sinkiang där anditernas kultur dominerande, och den stadiga förflyttningen mot Europa uppvägdes ständigt av nyanlända från Mesopotamien. Det är dock knappast korrekt att tala om anditerna som en ras i själva Mesopotamien förrän nära den tid då de sista utvandringarna av Adams blandade efterkommande började. Då hade även rasgrupperna i den andra lustgården blivit så blandade att de inte längre kunde anses vara adamiter.
78:5.3 (872.7) Civilisationen i Turkestan blev ständigt förnyad och uppfriskad av nykomlingarna från Mesopotamien, i synnerhet av de senare anditerna som kom till häst. Det så kallade ariska urspråket höll på att formas i Turkestans högländer; det var en blandning av den traktens andoniska dialekt med adamssoniternas och de senare anditernas språk. Många moderna språk härstammar från detta tidiga språk som talades av dessa centralasiatiska stammar som erövrade Europa, Indien och de norra delarna av Mesopotamiens slätter. Detta forntida språk gav de västerländska språken all den likhet som kallas arisk.
78:5.4 (872.8) Omkring år 12.000 f.Kr. var tre fjärdedelar av världens anditfolk bosatta i norra och östra Europa, och när den senare slutliga utvandringen skedde från Mesopotamien nådde sextiofem procent av dessa sista emigrationsvågor in i Europa.
78:5.5 (873.1) Anditerna migrerade inte endast till Europa utan även till norra Kina och Indien, samtidigt som många grupper banade sig väg till världens ände som missionärer, lärare och handelsmän. De utgjorde ett ansenligt tillskott till de norra grupperna av sangikfolk i Sahara. Men endast få lärare och handelsmän trängde någonsin längre söderut i Afrika än till Nilens källor. Blandade anditer och egyptier färdades senare ned längs Afrikas kust en god bit nedanför ekvatorn både på östra och västra sidan, men de nådde inte till Madagaskar.
78:5.6 (873.2) Dessa anditer var de så kallade dravidiska och senare ariska erövrarna av Indien, och deras närvaro i Centralasien ledde till en stor förbättring av förfäderna till turanerna. Många av denna ras begav sig till Kina, både via Sinkiang och Tibet, och tillförde de senare kinesiska folken önskvärda egenskaper. Från tid till annan banade små grupper sig väg in till Japan, Formosa, Bortre Indien och södra Kina, fastän mycket få anlände till södra Kina längs kusten.
78:5.7 (873.3) Hundratrettiotvå medlemmar av denna ras som gav sig iväg från Japan med en flotta av småbåtar nådde slutligen Sydamerika, och genom ingifte med de infödda i Anderna blev de förfäder till de senare inkahärskarna. De korsade Stilla havet i små etapper och vistades en tid på de många öar de fann på vägen. Öarna i Polynesien var både flera och större då än nu, och dessa anditsjömän, samt en del som följde efter dem, modifierade biologiskt infödingsgrupperna under sin resa. Många blomstrande civilisationscentra växte upp som resultat av anditernas inträngande i dessa länder som nu har sjunkit i havet. Påskön var länge ett religiöst och administrativt centrum för en av dessa försvunna grupper. Men av de anditer som för länge sedan navigerade på Stilla havet nådde inga andra än dessa hundratrettiotvå någonsin de amerikanska kontinenterna.
78:5.8 (873.4) Anditernas utvandringserövringar fortgick ända fram till deras slutliga spridningar från år 8000 till år 6000 f.Kr. Då de strömmade ut från Mesopotamien tömde de ständigt de biologiska reserverna i sitt hemland samtidigt som de betydligt stärkte de omgivande folken. Till varje folk som de färdades bidrog de med humor, konst, äventyr, musik och hantverk. De var skickliga tämjare av djur och framstående jordbrukare. Deras närvaro förbättrade vanligen, åtminstone för en tid, den äldre rasens religiösa trosföreställningar och moralseder. Så spred sig kulturen från Mesopotamien så småningom ut över Europa, Indien, Kina, Nordafrika och Stillahavsöarna.
78:6.1 (873.5) De sista tre vågorna av anditer strömmade ut från Mesopotamien mellan åren 8000 och 6000 f.Kr. Dessa tre stora kulturvågor tvingades ut från Mesopotamien av trycket från höglandsstammarna i öster och av trakassering från slättlandsfolken i väster. Invånarna i Eufratdalen och dess närområden drog under sin slutliga exodus fram i flera riktningar:
78:6.2 (873.6) Sextiofem procent anlände till Europa längs Kaspiska havets vät för att besegra och blanda sig med de nyligen uppkomna vita rasgrupperna — en blandning av de blå människorna och de tidigare anditerna.
78:6.3 (873.7) Tio procent inklusive en stor grupp av de setiska prästerna flyttade österut genom Elams högländer till den iranska högplatån och Turkestan. Många av deras efterkommande drevs senare till Indien tillsammans med sina ariska bröder från trakterna norröver.
78:6.4 (874.1) Tio procent av mesopotamierna vände österut på sin färd mot norr och trängde in i Sinkiang, där de blandade sig med de andit-gula invånarna. Majoriteten av de dugliga efterkommande som denna rasförening gav upphov till invandrade senare till Kina och bidrog mycket till att den gula rasens nordliga del omedelbart förbättrades.
78:6.5 (874.2) Tio procent av de flyende anditerna banade sig väg över Arabien och trängde in i Egypten.
78:6.6 (874.3) De fem procent av anditerna som representerade den mycket högtstående kulturen i kustområdet vid Tigris’ och Eufrats mynningar och som hade avhållit sig från ingifte med de lägrestående stammarna i omgivningen, vägrade att lämna sina hem. Denna grupp representerade fortlevnaden av många av noditernas och adamiternas överlägsna arvsanlag.
78:6.7 (874.4) Anditerna hade nästan helt evakuerat denna region fram till år 6000 f.Kr., fastän deras ättlingar, till stor del uppblandade med omgivningens sangikgrupper och med andoniter från Mindre Asien, fanns på plats för att kämpa mot inkräktarna från norr och öster vid en mycket senare tidpunkt.
78:6.8 (874.5) Den tilltagande infiltreringen av lägrestående folk gjorde slut på den andra lustgårdens kulturella tidsålder. Civilisationen flyttade västerut till Nilen och öarna i Medelhavet, där den fortsatte att blomstra och utvecklas länge efter att dess urkälla i Mesopotamien hade sinat. Denna okontrollerade tillströmning av lägrestående folk beredde vägen för de nordliga barbarerna att senare erövra hela Mesopotamien, och de drev ut de återstående begåvade släktdragen. Även under senare år kände sig den bildade återstoden av befolkningen förnärmad över närvaron av dessa okunniga och ohyfsade inkräktare.
78:7.1 (874.6) Floddalens invånare var vana vid att floderna svämmade över sina bankar vid vissa årstider. Dessa periodiska översvämningar var återkommande händelser i deras liv. Men nya faror hotade dälden i Mesopotamien som följd av fortsatta geologiska förändringar i norr.
78:7.2 (874.7) I tusentals år efter det att det första Eden hade sjunkit i havet fortsatte bergen kring Medelhavets östra kust och bergen i nordväst och nordost om Mesopotamien att höja sig. Denna höjning av högländerna accelererades avsevärt omkring år 5000 f.Kr., och detta i förening med ökade snöfall på bergen i norr orsakade varje vår översvämningar i aldrig skådad omfattning över hela Eufratdalen. Dessa vårflöden blev allt värre, så att flodtrakternas invånare till slut drevs till de östra högländerna. I närmare tusen år var mängder av städer praktiskt taget öde på grund av dessa omfattande översvämningar.
78:7.3 (874.8) Nästan femtusen år senare när de hebreiska prästerna under fångenskapen i Babylonien försökte spåra det judiska folket tillbaka till Adam, visade det sig mycket svårt för dem att foga samman berättelsens olika bitar. Då föll det en av dem in att ge upp hela försöket, att låta hela världen drunkna i sin ondska vid tiden för Noaks översvämning och att sålunda få ett bättre utgångsläge för att spåra Abrahams härstamning rakt bakåt till en av Noaks tre överlevande söner.
78:7.4 (875.1) Traditionerna om en tid då vatten täckte hela jordens yta finns över hela världen. Många raser har en berättelse om en världsomfattande översvämning en gång i forna tider. Den bibliska berättelsen om Noak, arken och syndafloden är en uppdiktning av det hebreiska prästerskapet under den babyloniska fångenskapen. Det har aldrig förekommit en världsomfattande översvämning sedan livet etablerades på Urantia. Den enda tid då jordens yta var helt täckt av vatten var under de arkeozoiska tidsåldrarna innan landet hade börjat framträda.
78:7.5 (875.2) Men Noak levde faktiskt; han var en vinodlare i Aram, en bosättning vid floden nära Uruk. Han förde bok från år till år över de dagar då floden steg. Han gick till mycket åtlöje då han gjorde sig upp och ned längs floddalen och förespråkade för att alla hus skulle byggas av trä, enligt båtmodell, och att familjens djur skulle tas ombord varje natt då översvämningssäsongen närmade sig. Han brukade fara till de angränsande bosättningarna vid floden varje år och varna dem att om så och så många dagar skulle översvämningarna börja. Slutligen kom ett år då de årliga översvämningarna blev betydligt mera omfattande, som följd av ovanligt häftiga regn, så att vattnet som plötsligt steg svepte bort hela byn; endast Noak och hans närmaste familjemedlemmar räddades i sin husbåt.
78:7.6 (875.3) Dessa översvämningar ledde till att anditernas civilisation slutligt upplöstes. Då denna översvämningsperiod var till ända fanns den andra lustgården inte längre. Endast i söder och bland sumererna fanns några spår kvar av den forna glansen.
78:7.7 (875.4) Resterna av denna civilisation, en av de äldsta, står att finna i dessa trakter i Mesopotamien och därifrån mot nordost och nordväst. Men ännu äldre lämningar från tiderna i Dalamatia existerar under vattnen i Persiska viken, och det första Eden ligger sjunket under havet i östra änden av Medelhavet.
78:8.1 (875.5) När den sista spridningen av anditerna knäckte den mesopotamiska civilisationens biologiska ryggrad, stannade en liten minoritet av denna högrestående ras kvar i sitt hemland nära flodernas mynningar. Detta var sumererna, och fram till år 6000 f.Kr. hade de till sin härkomst blivit övervägande anditiska, fastän deras kultur var mera exklusivt noditisk till sin karaktär och de höll fast vid de forna traditionerna från Dalamatia. Det oaktat var dessa sumerer i kustregionerna de sista anditerna i Mesopotamien. Men raserna i Mesopotamien var vid denna sena tidpunkt redan genomgående blandade, såsom framgår av de skalltyper man har funnit i gravarna från detta skede.
78:8.2 (875.6) Det var under översvämningstiderna som Susa blomstrade upp. Den första och lägre staden kom under vatten, så att den andra eller högre staden trädde i stället för den lägre som högkvarter för den tidens säregna konsthantverk. När översvämningarna senare minskade blev Ur centrum för tillverkningen av lerkärl. För cirka sjutusen år sedan låg Ur vid Persiska viken. Flodavlagringarna har sedan dess byggt upp landet till dess nuvarande utsträckning. Dessa bosättningar led mindre av översvämningarna för att de hade bättre regleringssystem och för att flodmynningarna vidgade sig.
78:8.3 (875.7) De fredliga sädesodlarna i dalarna vid Eufrat och Tigris hade länge trakasserats av räderna från Turkestans och den iranska högplatåns barbarer. Men nu ledde betesmarkernas tilltagande torka i högländerna till en samlad invasion av Eufratdalen. Denna invasion var så mycket allvarligare då dessa boskapsskötare och jägare i de omgivande områdena hade tamhästar i stora mängder. Det var innehavet av hästar som gav dem ett enormt stort militärt övertag över deras rika grannar i söder. Inom en kort tid invaderade de hela Mesopotamien, vilket drev fram de sista kulturvågorna som spred sig ut över hela Europa, västra Asien och norra Afrika.
78:8.4 (876.1) Dessa erövrare av Mesopotamien bar i sina led på många av anditernas bättre arvsanlag från de blandade norra rasgrupperna i Turkestan, inklusive en del från Adamssons släktlinje. Dessa mindre avancerade men mera energiska stammar norrifrån tillägnade sig snabbt och gärna det som fanns kvar av civilisationen i Mesopotamien, och inom kort utvecklades från dem de blandade folk som man finner i Eufratdalen när de historiska uppteckningarna börjar. De återupplivade snabbt många faser av den försvinnande civilisationen i Mesopotamien, tillägnade sig dalstammarnas kunnande och mycket av sumerernas kultur. De försökte rentav bygga ett tredje Babels torn och tog senare denna term som namn för sin nation.
78:8.5 (876.2) När dessa barbariska ryttare från nordost invaderade hela Eufratdalen besegrade de inte återstoden av de anditer som levde kring flodmynningen vid Persiska viken. Dessa sumerer kunde försvara sig på grund av högre intelligens, bättre vapen och sitt omfattande system av militära kanaler som anslöt sig till deras bevattningssystem av sinsemellan förenade dammar. De var ett enat folk emedan de hade en enhetlig gruppreligion. De kunde sålunda bibehålla sin rasliga och nationella integritet länge efter det att deras grannar i nordväst hade delats upp i isolerade stadsstater. Ingen av dessa stadsgrupper förmådde övervinna de förenade sumererna.
78:8.6 (876.3) Inkräktarna från norr lärde sig snart att lita på och värdesätta dessa fredsälskande sumerer som skickliga lärare och administratörer. De var mycket respekterade och eftersökta som lärare i konsthantverk och produktionsverksamhet, som ledare för handelsföretag och som samhällsadministratörer av alla folk norrut och från Egypten i väster till Indien i öster.
78:8.7 (876.4) Sedan sumerernas första statsförbund hade upplösts styrdes de senare stadsstaterna av de avfälliga efterkommande till de setiska prästerna. Endast när dessa präster gav sig ut för att erövra grannstäder kallade de sig kungar. De senare stadskungarna lyckades inte bilda starka statsförbund före Sargons dagar, på grund av ett svartsjukt fasthållande vid de egna gudarna. Varje stad trodde att dess stadsgud var överlägsen alla andra gudar, och därför vägrade de att underordna sig en gemensam ledare.
78:8.8 (876.5) Denna långa period av stadsprästernas svaga styre bragtes till ett slut av Sargon, prästen i Kish, som utropade sig till kung och påbörjade erövringen av hela Mesopotamien och dess angränsande områden. För en tid blev detta slutet för stadsstaterna, styrda och nedtyngda av prästerna, varje stad med sin egen stadsgud och sina egna ceremoniella seder.
78:8.9 (876.6) Sedan detta Kish’ statsförbund hade upplösts följde en lång period av ständig krigföring mellan dalstäderna om överhögheten. Härskarmakten skiftade under olika tider mellan Sumer, Ackad, Kish, Uruk, Ur och Susa.
78:8.10 (876.7) Omkring år 2500 f.Kr. led sumererna allvarliga bakslag i händerna på suiterna och guiterna som kom norrifrån. Lagash, sumerernas huvudstad, som var byggt på avlagringar från översvämningarna, föll. Uruk höll ut i trettio år efter Ackads fall. Vid den tid då Hammurabis regeringstid började hade sumererna absorberats i de nordliga semiternas led, och anditerna i Mesopotamien försvann från historiens sidor.
78:8.11 (877.1) Från år 2500 till år 2000 f.Kr. härjade nomaderna vilt över hela området från Atlanten till Stilla havet. Neriterna utgjorde den sista eruptionen från den kaspiska gruppen av mesopotamiska efterkommande till de blandade rasgrupperna av andoniter och anditer. Det som barbarerna inte lyckades med för att ruinera Mesopotamien, det åstadkom senare klimatförändringar.
78:8.12 (877.2) Detta är berättelsen om den violetta rasen efter Adams dagar och om det öde som drabbade dess hemland mellan Tigris och Eufrat. Den forntida civilisationen föll slutligt samman på grund av de högrestående folkens emigration och immigrationen av deras lägrestående grannar. Men långt innan barbarernas ryttare erövrade dalen hade mycket av kulturen från lustgården spritt sig till Asien, Afrika och Europa för att där åstadkomma de jäsämnen som har resulterat i nittonhundratalets civilisation på Urantia.
78:8.13 (877.3) [Framfört av en Ärkeängel i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 79
79:0.1 (878.1) ASIEN är människosläktets hemland. Det var på en halvö i söder på denna kontinent som Andon och Fonta föddes. I högländerna av det nuvarande Afghanistan grundade deras efterkommande Badonan ett primitivt kulturcentrum som bestod i över en halv miljon år. Här i detta människosläktets östliga centrum differentierade sig sangikfolken från den andoniska släktlinjen, och Asien var deras första hem, deras första jaktmark och deras första slagfält. Sydvästra Asien bevittnade dalamatiernas, noditernas, adamiternas och anditernas på varandra följande civilisationer, och från dessa trakter spridde sig den moderna civilisationens potentialer till världen.
79:1.1 (878.2) I över tjugofemtusen år, nästan ända fram till år 2000 f.Kr. var hjärtat av Eurasien övervägande, fastän i avtagande grad anditiskt. Från Turkestans lågländer vände anditerna av mot väster in i Europa runt inlandssjöarna, medan de från denna regions högländer trängde österut. Östturkestan (Sinkiang) och i mindre utsträckning Tibet var de forntida portar genom vilka dessa folk från Mesopotamien tog sig över bergen till de gula människornas länder i norr. Anditernas infiltrering av Indien utgick från Turkestans högländer in i Punjab och från betesmarkerna i Iran vidare genom Belutshistan. Dessa tidigare migrationer var inte i något avseende erövringar; snarare var det fråga om att anditstammar fortgående drev in i västra Indien och Kina.
79:1.2 (878.3) I närmare femton tusen år bestod centra av blandad anditkultur i Tarimflodens dal i Sinkiang och söderut i Tibets höglandstrakter, där anditerna och andoniterna i stor utsträckning hade blandat sig. Tarimdalen var den östligaste utposten för den egentliga anditkulturen. Här byggde de upp sina bosättningar och trädde i handelsförbindelser med de progressiva kineserna i öster och andoniterna i norr. På den tiden var Tarim-regionen ett bördigt land; det föll rikligt med regn. I öster var Gobi en öppen betesmark där herdefolken så småningom höll på att övergå till jordbruk. Denna civilisation gick under när de regnförande vindarna skiftade till sydost, men på sin tid tävlade den med självaste Mesopotamien.
79:1.3 (878.4) Omkring år 8000 f.Kr. började den tilltagande torkan i Centralasiens höglandsregioner driva anditerna till floddalarna och havskusterna. Denna torka som blev allt svårare inte endast drev dem till dalsänkorna vid Nilen, Eufrat, Indus och Gula floden, utan den medförde en ny utveckling i anditernas civilisation. En ny människoklass, handelsmännen, började förekomma i stort antal.
79:1.4 (879.1) När klimatförhållandena gjorde jagandet olönsamt för de migrerande anditerna följde de inte de äldre rasernas evolutionära gång genom att bli boskapsuppfödare. Handel och stadsliv uppkom. Från Egypten genom Mesopotamien och Turkestan till floderna i Kina och Indien började de högre civiliserade stammarna samlas i städer som koncentrerade sig på hantverk och handel. Adonia blev Centralasiens handelsmetropol, och den låg nära den nuvarande staden Asjkhabad. Handeln med sten, metaller, trä och lerkärl blev allt livligare både till lands och till sjöss.
79:1.5 (879.2) Den ständigt tilltagande torkan ledde så småningom till anditernas stora exodus från länderna söder och öster om Kaspiska havet. Flyttningsströmmen började svänga från nordlig till sydlig riktning, och de babyloniska ryttarna började tränga in i Mesopotamien.
79:1.6 (879.3) Den ökande torkan i Centralasien ledde dessutom till att befolkningen minskade och till att dessa människor blev mindre krigiska. När de avtagande regnen i norr tvingade de andonitiska nomaderna söderut blev det en enorm utvandring av anditer från Turkestan. Detta är de så kallade ariernas sista flyttning till Levanten och till Indien. Den utgjorde kulmen i den spridning av Adams blandade ättlingar som hade pågått så länge och under vilken varje asiatiskt folk och de flesta av folken på öarna i Stilla havet i någon utsträckning förbättrades av dessa högrestående raser.
79:1.7 (879.4) Samtidigt som anditerna spridde sig över det östra halvklotet förlorade de sålunda sitt hemland i Mesopotamien och i Turkestan, ty det var denna omfattande flyttning av andoniter söderut som spädde ut anditerna i Centralasien tills de nästan försvann.
79:1.8 (879.5) Ännu under det nittonhundratalet e.Kr. finner man bland de turanska och tibetanska folken spår av arvet från anditerna, vilket framgår av de blonda människotyper som då och då påträffas i dessa trakter. De tidigaste kinesiska krönikorna noterar närvaron av rödhåriga nomader norr om de fredliga bosättningarna vid Gula floden, och det existerar ännu målningar som troget återger närvaron av både blonda anditer och brunhåriga mongoler under forna tider i Tarimsänkan.
79:1.9 (879.6) Den sista stora manifestationen av de centralasiatiska anditernas militära genialitet, som fanns där under ytan, skedde år 1200 e.Kr. då mongolerna under Djingis khan inledde erövringen av större delen av den asiatiska kontinenten. Likt de forna anditerna förkunnade dessa krigare existensen av ”en Gud i himlen”. Den tidiga upplösningen av deras imperium fördröjde länge det kulturella utbytet mellan västerlandet och österlandet och försvårade mycket den monoteistiska trons utbredning i Asien.
79:2.1 (879.7) Indien är det enda ställe där alla raser på Urantia blandades, och anditernas invasion tillförde de sista raselementen. I högländerna nordväst om Indien fick sangikraserna sin början, och utan undantag, under sina första tider trängde medlemmar av alla dessa raser in på den indiska delkontinenten och lämnade efter sig den mest heterogena rasblandning som någonsin har funnits på Urantia. Det forntida Indien fungerade som en fångstbassäng för de migrerande raserna. Halvöns bas var fordom något smalare än nu, ty mycket av Ganges’ och Indus’deltan har uppkommit under de senaste femtio tusen åren.
79:2.2 (879.8) De tidigaste rasblandningarna i Indien uppkom av att de inflyttade röda och gula rasgrupperna blandade sig med de ursprungliga andoniterna. Denna grupp försvagades senare av att den absorberade större delen av de numera utdöda gröna folken samt ett stort antal av den orangefärgade rasen. Gruppen förbättrades något av ett begränsat tillskott av den blå människan, men blev avsevärt lidande av assimileringen av ett stort antal av den indigofärgade rasen. De så kallade urinvånarna i Indien är knappast representativa för dessa tidiga folk. De utgör snarare den lägststående befolkningen i det södra och östra randområdet, och de absorberades aldrig helt av vare sig de tidiga anditerna eller dessas ariska kusiner som uppträdde senare.
79:2.3 (880.1) Vid 20.000 år f.Kr. hade befolkningen i västra Indien redan fått en anstrykning av det adamiska blodet, och aldrig i Urantias historia har det funnits ett folk som var sammansatt av så många raser. Det var ändå beklagligt att andra gradens sangiska rasgrupper övervägde och en verklig olycka att både den blå och den röda människan i så stor utsträckning saknades från denna rasernas forntida smältdegel. Ett större tillskott av första gradens sangikfolk skulle i högsta grad ha bidragit till att bygga upp en civilisation som kunde ha varit ännu mera storartad. Det som nu hände var att den röda människan förintade sig på Amerikas kontinenter, den blå människan tumlade om i Europa, och de tidiga ättlingarna till Adam (och de flesta av de senare) visade föga intresse av att beblanda sig med de mera mörkhyade av de färgade folken vare sig i Indien, Afrika eller annanstans.
79:2.4 (880.2) Omkring år 15.000 f.Kr. ledde det tilltagande befolkningstrycket över hela Turkestan och Iran till anditernas första verkligt omfattande flyttningsrörelse mot Indien. I över femton decennier strömmade dessa högrestående folk in genom Belutshistans högländer, spridde sig ut över Indus- och Gangesdalarna och flyttade långsamt in i Deccan. Detta tryck från anditerna i nordväst drev många av de lägrestående i söder och öster in i Burma och södra Kina, men inte tillräckligt många för att hindra inkräktarna från att utplånas som ras.
79:2.5 (880.3) Det var till stor del topografin som gjorde att Indien inte lyckades bli den ledande makten i Eurasien. Befolkningstrycket från norr endast trängde majoriteten av folket söderut in i Deccans allt trängre territorium, som på alla sidor omslöts av havet. Om det hade funnits angränsande områden att flytta till, då skulle de lägrestående ha trängts ut i alla riktningar och de högrestående skulle ha uppnått en högre civilisation.
79:2.6 (880.4) Sådan situationen var gjorde dessa tidigare anditiska erövrare ett desperat försök att bevara sin identitet och stämma den flodvåg som hotade att uppsluka dem som ras genom att införa stränga restriktioner mot blandäktenskap. Omkring 10.000 år f.Kr. hade emellertid anditerna försvunnit i folkhavet, men hela folkmassan hade avsevärt förbättrats av denna absorption.
79:2.7 (880.5) Rasblandningen är alltid till fördel då den gynnar en mångsidighet i kulturen och leder till en progressiv civilisation, men om rasernas lägrestående element överväger blir dessa resultat kortlivade. En mångspråkig kultur kan upprätthållas endast om de högrestående elementen förökar sig med en trygg marginal över de lägrestående. En obegränsad reproduktion av lägrestående i förening med avtagande reproduktion av högrestående tar ofelbart död på den kulturella civilisationen.
79:2.8 (880.6) Om de anditiska erövrarna hade till antalet varit tre gånger så många, eller om de hade drivit ut eller förintat den minst önskvärda tredjedelen av de orange-grön-indigofärgade invånarna, då skulle Indien ha blivit ett av världens ledande centrum för kulturcivilisation och skulle utan tvivel ha attraherat mera av de senare vågorna av mesopotamier som strömmade in i Turkestan och därifrån vidare norrut till Europa.
79:3.1 (881.1) Blandningen mellan de anditiska erövrarna av Indien och den infödda befolkningen resulterade till slut i det blandfolk som har kallats dravider. De tidigare och renrasigare draviderna hade en stor förmåga till kulturell uppnåelse, men den försvagades kontinuerligt då deras anditiska arv allt mera uttunnades. Detta är vad som dömde Indiens gryende civilisation till undergång för nästan tolv tusen år sedan. Tillskottet av även denna lilla mängd av det adamiska blodet åstadkom en betydande acceleration av samhällsutvecklingen. Dessa blandade släkten byggde omedelbart upp den tidens mest mångsidiga civilisation på jorden.
79:3.2 (881.2) Snart efter att de dravidiska anditerna hade erövrat Indien förlorade de sin rasliga och kulturella kontakt med Mesopotamien, men då sjölederna och karavanvägarna senare öppnades återupprättades dessa förbindelser. Under de senaste tio tusen åren har Indien aldrig helt saknat förbindelse med Mesopotamien i väster eller Kina i öster, fastän bergshindren avsevärt gynnade umgänget västerut.
79:3.3 (881.3) De indiska folkens högrestående kultur och de religiösa böjelserna i Indien härstammar från de forna tiderna av dravidernas herravälde och beror delvis på att så många av det setiska prästerskapet anlände till Indien, både under de tidigare anditiska och under de senare ariska invasionerna. Den tråd av monoteism som löper genom Indiens religiösa historia har sålunda sin upprinnelse i adamiternas lära i den andra lustgården.
79:3.4 (881.4) Så tidigt som 16.000 år f.Kr. anlände ett sällskap om ett hundra setiska präster till Indien och var mycket nära att i religiöst avseende erövra hela den västra hälften av detta mångspråkiga folk. Men deras religion blev inte bestående. Inom fem tusen år hade deras läror om Paradistreenigheten förfallit till eldgudens trefaldiga symbol.
79:3.5 (881.5) Men i mer än sju tusen år, ända fram till slutet av anditernas flyttningsrörelser, låg den indiska befolkningens religiösa nivå långt över nivån i världen i allmänhet. Under dessa tider såg Indien ut att kunna åstadkomma en ledande kulturell, religiös, filosofisk och kommersiell civilisation i världen. Om anditerna inte så fullständigt hade dränkts av folkhavet i söder, skulle detta mål troligen ha uppnåtts.
79:3.6 (881.6) Dravidernas kulturcentra låg i floddalarna, främst längs Indus och Ganges, och i Deccan längs de tre stora floder som rinner ut i havet genom de östliga Ghatbergen. Bosättningarna längs havskusten vid de västliga Ghatbergen var högtstående till följd av sina havsförbindelser med Sumerien.
79:3.7 (881.7) Draviderna var bland de första folken som byggde städer och engagerade sig i omfattande export- och importhandel både till lands och till havs. Redan omkring år 7000 f.Kr. gjorde kamelkaravaner regelbundna färder till det avlägsna Mesopotamien. Dravidernas sjöfart gick längs kusten över Arabiska havet till sumerernas städer vid Persiska viken och vågade sig ut på Bengaliska vikens vatten ända till Bortre Indien. Ett alfabet med tillhörande skrivkonst importerades från Sumerien av dessa sjöfarare och köpmän.
79:3.8 (881.8) Dessa kommersiella förbindelser bidrog mycket till att ytterligare diversifiera den kosmopolitiska kulturen, vilket ledde till att många av stadslivets förbättringar och rentav lyxartiklar uppkom i ett tidigt skede. När arierna, som uppträdde senare, anlände till Indien kände de inte i draviderna igen sina anditkusiner som hade sjunkit in i sangikrasernas folkhav, men de fann faktiskt en långt avancerad civilisation. Trots sina biologiska begränsningar grundade draviderna en förträfflig civilisation. Den var väl utspridd över hela Indien och har i Deccan fortlevt ända fram till våra dagar.
79:4.1 (882.1) Den andra gången då anditerna trängde in i Indien var den ariska invasionen under en period om nästan fem hundra år vid mitten av det tredje årtusendet f. Kr. Denna flyttningsrörelse innebar anditernas sista utvandring från sina hemtrakter i Turkestan.
79:4.2 (882.2) De första ariska centren var utspridda över den norra hälften av Indien, särskilt över den nordvästra delen. Dessa inkräktare fullföljde aldrig erövringen av landet, och denna försummelse blev senare deras undergång då deras mindre antal utsatte dem för absorbering av söderns dravider, som senare spred sig över hela halvön utom områdena i Himalaya.
79:4.3 (882.3) Ariernas rasliga inverkan i Indien var mycket liten utom i de norra provinserna. I Deccan var deras inverkan mera kulturell och religiös än raslig. Det faktum att det så kallade ariska blodet i större utsträckning har bevarats i norra Indien beror inte endast på att arierna fanns i större antal i dessa regioner utan också på att de förstärktes av senare erövrare, handelsmän och missionärer. Ända fram till det första århundradet f.Kr. pågick en ständig infiltrering av ariskt blod till Punjab, och det sista tillskottet kom i anslutning till de hellenistiska folkens krigsoperationer.
79:4.4 (882.4) På slätterna vid Ganges blandade sig arier och dravider slutligen och skapade en hög kultur, och detta centrum förstärktes senare av tillskott från nordost, från Kina.
79:4.5 (882.5) I Indien blomstrade från tid till annan många typer av samhällsorganisationer, från ariernas halvt demokratiska system till despotiska och monarkiska styresformer. Samhällets mest karakteristiska särdrag var dock att den stora kastindelningen bestod. Kasterna hade införts av arierna i ett försök att bevara deras rasliga identitet. Detta invecklade kastsystem har fortgått ända fram till nuvarande tid.
79:4.6 (882.6) Av de fyra stora kasterna inrättades alla utom den första i ett fåfängt försök att hindra de ariska erövrarna från att rasligt sammansmälta med sina lägrestående underlydande. Den högsta kasten, lärarprästerna, härstammar från seterna. Braminerna i det tjugonde århundradet e.Kr. är kulturättlingar i rakt nedstigande led till prästerna i den andra lustgården, fastän deras läror storligen skiljer sig från vad deras lysande föregångare lärde.
79:4.7 (882.7) När arierna anlände till Indien förde de med sig sina gudomsuppfattningar så som de hade bevarats i de långvariga traditionerna om religionen i den andra lustgården. Men braminprästerna kunde aldrig stå emot den hedniska kraftladdning som byggdes upp av den plötsliga kontakten med de lägrestående religionerna i Deccan sedan arierna hade utplånats som ras. Sålunda blev det stora flertalet av befolkningen bundet av de lägrestående religionernas förslavande vidskepligheter; och detta är varför Indien inte lyckades frambringa den höga civilisation som tidigare hade förebådats.
79:4.8 (882.8) Det allmänna andliga uppvaknandet under det sjätte århundradet f.Kr. blev inte bestående i Indien, och det hade dött ut redan före muhammedanernas invasion. En dag kan det emellertid uppstå en större Gautama som leder hela Indien i att söka den levande Guden, och då får världen observera hur de kulturella potentialerna förverkligas hos ett mångkunnigt folk som så länge har legat i koma under det bedövande inflytandet av en andlig vision i stagnation.
79:4.9 (883.1) Visst vilar kulturen på en biologisk grund, men kastväsendet ensamt kunde inte bevara den ariska kulturen, ty religionen, sann religion, är den oundgängliga källan till den högre energi som driver människorna att bygga upp en högrestående civilisation baserad på broderskap mellan människorna.
79:5.1 (883.2) Medan berättelsen om Indien redogör för hur anditerna erövrade landet och till slut försvann i de äldre evolutionära folkens hav, gäller berättelsen om Ostasien närmast första gradens sangikraser, i synnerhet den röda människan och den gula människan. Dessa två raser undgick till stor del att uppblandas med neandertalarnas försämrade släktdrag som i så stor utsträckning fördröjde den blå människans utveckling i Europa, och bevarade sålunda den högrestående potentialen hos första gradens sangiktyp.
79:5.2 (883.3) Fastän de tidiga neandertalarna var utspridda över hela Eurasiens bredd, var den östra flanken mera fördärvad av försämrade inslag från djurvärlden. Dessa typer av undermänniskor drevs söderut av den femte glaciären, samma istäcke som så länge blockerade sangikernas inflyttning till östra Asien. När den röda människan flyttade mot nordost och kringgick de indiska högländerna fann hon nordöstra Asien fritt från dessa typer av undermänniskor. De röda rasgrupperna uppnådde stamorganisation tidigare än något annat folk, och de var de första som flyttade bort från sangikernas centralasiatiska centrum. Neandertalarnas lägrestående raselement förintades eller fördrevs från fastlandet av de gula stammarna som emigrerade senare. Den röda människan hade haft herraväldet i Ostasien i nästan hundra tusen år innan de gula stammarna anlände.
79:5.3 (883.4) För över tre hundra tusen år sedan anlände huvuddelen av den gula rasen till Kina söderifrån längs kusten. Varje årtusende trängde de allt längre in i landet, men de kom inte i kontakt med sina migrerande tibetanska bröder förrän relativt nyligen.
79:5.4 (883.5) Det växande befolkningstrycket fick den gula rasen på dess väg norrut att tränga in på den röda människans jaktmarker. Detta inkräktande i förening med naturlig raslig fiendskap ledde till tilltagande fientligheter, och sålunda började den avgörande kampen om de bördiga markerna i Bortre Asien.
79:5.5 (883.6) Berättelsen om denna tidsålderslånga kamp mellan den röda och den gula rasen är ett epos i Urantias historia. I över två hundra tusen år utkämpade dessa två högrestående raser ett bittert och oupphörligt krig. I de tidigare striderna hade de röda människorna vanligen framgång, och deras krigares räder spred förödelse bland de gula bosättningarna. Den gula människan var emellertid en god elev när det gällde krigskonsten, och hon uppvisade tidigt en märkbar förmåga att leva i fred med sina landsmän. Kineserna var de första som lärde sig att enighet ger styrka. De röda stammarna fortsatte sina inbördes konflikter, och snart började de lida upprepade nederlag vid de aggressiva anfallen från de obarmhärtiga kineserna som fortsatte sin obevekliga marsch mot norr.
79:5.6 (883.7) För hundra tusen år sedan kämpade den röda rasens decimerade stammar med ryggen mot den retirerande isen från den sista glaciären, och när landpassagen österut över Berings näs blev framkomlig var dessa stammar inte sena att överge den asiatiska kontinentens ogästvänliga kuster. Det är åttiofem tusen år sedan de sista av de renrasiga röda människorna avlägsnade sig från Asien, men den långa kampen lämnade sin genetiska prägel på den segrande gula rasen. Folken i norra Kina samt andoniterna i Sibirien assimilerade mycket av det röda släktet och fick en avsevärd fördel därav.
79:5.7 (884.1) Indianerna i Nordamerika kom aldrig i kontakt med ens anditättlingarna till Adam och Eva, då de hade förlorat sina hemtrakter i Asien ungefär femtio tusen år före Adams ankomst. Under tiden för anditernas migrationer höll det renrasiga röda släktet på att sprida sig ut över Nordamerika som nomadstammar, jägare som i någon mån bedrev jordbruk. Dessa släkten och grupper med sin egen kultur förblev nästan helt isolerade från den övriga världen, från sin ankomst till de amerikanska kontinenterna ända fram till slutet av den kristna tidens första årtusende då de upptäcktes av representanter för den vita rasen från Europa. Fram till den tiden var eskimåerna det närmaste till de vita människor som de röda människornas norra stammar någonsin hade sett.
79:5.8 (884.2) Den röda och den gula rasen är de enda delar av människosläktet som någonsin nådde en höggradig civilisation utan inflytelser från anditerna. Indianernas äldsta kultur i Amerika representerades av Onamonalontons center i Kalifornien, men ungefär 35.000 år f.Kr. hade det för länge sedan försvunnit. I Mexiko, Centralamerika och bergsområdena i Sydamerika byggdes de senare och mera bestående civilisationerna upp av en ras som var övervägande röd men som innehöll ett ansenligt tillskott av de gula, de orangefärgade och de blå människorna.
79:5.9 (884.3) Dessa civilisationer var evolutionära skapelser av sangikerna, även om spår av anditernas blod nådde Peru. Med undantag för eskimåerna i Nordamerika och några få polynesiska anditer i Sydamerika hade folken på det västra halvklotet ingen kontakt med resten av världen förrän vid slutet av det första årtusendet e.Kr. I Melkisedekarnas ursprungliga plan för att förbättra raserna på Urantia hade det stipulerats att en miljon av de renrasiga efterkommande till Adam skulle ge sig av för att förbättra de röda människorna på de amerikanska kontinenterna.
79:6.1 (884.4) Någon tid efter det att de expanderande kineserna hade drivit den röda människan över till Nordamerika röjde de undan andoniterna från floddalarna i Ostasien och drev dem mot norr in i Sibirien och mot väster in i Turkestan, där de snart skulle komma i kontakt med anditernas högrestående kultur.
79:6.2 (884.5) I Burma och på Indokinas halvö blandades och förenades den indiska och den kinesiska kulturen och åstadkom de civilisationer som följde på varandra i dessa regioner. Här hade den försvunna gröna rasen bevarats i större proportion än någon annanstans i världen.
79:6.3 (884.6) Många olika raser bodde på öarna i Stilla havet. I allmänhet upptogs de södra och då mera omfattande öarna av folk som hade en stor procent av de gröna och indigofärgade rasernas blod. De norra öarna hölls av andoniter och senare av släkten med en stor proportion gula och röda raselement. Det japanska folkets förfäder fördrevs från fastlandet först omkring år 12.000 f.Kr., då en kraftig utbredning av de norra kinesiska stammarna längs kusten söderut fördrev dem från deras boplatser. Deras slutliga utvandring berodde inte så mycket på befolkningstrycket som på initiativ av en hövding som de började anse vara en gudomlig person.
79:6.4 (885.1) Likt folken i Indien och Levanten grundade den gula människans segerrika stammar sina första center längs kusten och upp längs floderna. Bosättningarna vid kusten klarade sig dåligt under senare år då tilltagande översvämningar och flodernas skiftande utflöden gjorde låglandets städer obeboeliga.
79:6.5 (885.2) För tjugo tusen år sedan hade kinesernas förfäder byggt upp ett dussin starka center för en enkel kultur och lärdom, i synnerhet längs Gula floden och Jangtse. Nu började dessa center få förstärkning av att det anlände en jämn ström av högrestående blandade folk från Sinkiang och Tibet. Flyttningen från Tibet till Jangtsedalen var inte så omfattande som den i norr, inte heller var de tibetanska centren lika avancerade som de centren som fanns i Tarim-sänkan. Men bägge flyttningsrörelserna förde en viss mängd av det anditiska blodet österut till bosättningarna vid floderna.
79:6.6 (885.3) Den forntida gula rasens överlägsenhet kom sig av fyra viktiga faktorer:
79:6.7 (885.4) 1. Genetiska. Olikt sina blå kusiner i Europa hade både den röda och den gula rasen till stor del undgått att uppblandas med odugliga människoelement. De norra kineserna, som redan hade förstärkts av små mängder högrestående röda och andoniska raselement, skulle snart få fördelen av ett ansenligt tillskott av anditiskt blod. Kineserna i söder var inte lika lyckosamma i detta avseende, och de hade länge lidit av att ha absorberat mycket av den gröna rasen, medan de senare skulle komma att ytterligare försvagas av att lägrestående folk, som hade trängts ut från Indien av dravida-anditernas invasion, i stora skaror trängde in i landet. I dagens Kina finns en avgjord skillnad mellan raserna i norr och i söder.
79:6.8 (885.5) 2. Samhälleliga. Den gula rasen lärde sig tidigt värdet av inbördes fred. Den interna fredligheten främjade folkökningen tillräckligt för att garantera att deras civilisation spred sig till många miljoner människor. Från år 25.000 till 5000 f.Kr. fanns den högsta masscivilisationen på Urantia i mellersta och norra Kina. Den gula människan var den första som uppnådde raslig solidaritet — den första som åstadkom en kulturell, samhällelig och politisk civilisation i stor skala.
79:6.9 (885.6) Kineserna omkring år 15.000 f.Kr. var aggressiva militarister; de hade inte försvagats av en överdriven vördnad för det förgångna, och då de till antalet var under tolv miljoner bildade de en kompakt helhet och talade samma språk. Under denna tidsålder byggde de upp en verklig nation, mycket mera enad och homogen än deras politiska unioner under historisk tid.
79:6.10 (885.7) 3. Andliga. Under den tidsålder då anditernas flyttningsrörelser pågick hörde kineserna till de mera andliga folken på jorden. Då de så länge hade hållit fast vid dyrkan av den Enda Sanningen, som Singlangton hade förkunnat, höll detta dem före de flesta andra raser. Stimulansen från en progressiv och avancerad religion är ofta den avgörande faktorn i den kulturella utvecklingen; medan Indien tynade av kämpade sig Kina fram under den livgivande stimulansen av en religion som omhuldade sanningen som den högsta Gudomen.
79:6.11 (885.8) Denna dyrkan av sanningen uppmuntrade till att undersöka och utan fruktan utforska naturens lagar och människosläktets potentialer. Kineserna var ännu för sex tusen år sedan ivriga utforskare och energiska i sin strävan efter sanning.
79:6.12 (885.9) 4. Geografiska. Kina skyddas av bergen i väster och Stilla havet i öster. Endast i norr var vägen öppen för anfall, och från den röda människans tid ända till ankomsten av anditernas senare efterkommande fanns det inga aggressiva rasgrupper i norr.
79:6.13 (886.1) Hade det inte varit för bergshindren och den senare nedgången i den andliga kulturen, skulle den gula rasen utan tvivel ha dragit till sig större delen av anditernas migrationer från Turkestan och skulle otvivelaktigt snart ha dominerat världscivilisationen.
79:7.1 (886.2) För omkring femton tusen år sedan kom ett ansenligt antal anditer genom bergspasset Ti Tao och spred sig ut över dalen vid Gula flodens övre lopp bland de kinesiska bosättningarna i Kansu. Snart trängde de österut till Honan där de mest progressiva bosättningarna fanns. Denna infiltrering västerifrån var ungefär till hälften andonitisk och till hälften anditisk.
79:7.2 (886.3) De norra kulturcentren längs Gula floden hade alltid varit mera progressiva än de södra bosättningarna vid Jangtse. Inom några tusen år efter det att till och med detta lilla antal av dessa högrestående dödliga hade anlänt, hade bosättningarna längs Gula floden kämpat sig förbi byarna vid Jangtse och uppnått en avancerad ställning i förhållande till bröderna i söder, en ställning som de har bibehållit allt sedan dess.
79:7.3 (886.4) Det var inte det att det fanns så många anditer eller att deras kultur var så överlägsen, utan det att sammansmältningen med dem gav upphov till ett mera mångsidigt folk. De nordliga kineserna fick just tillräckligt med anditernas arvsmassa för att milt stimulera deras naturligt dugliga sinne, men inte så mycket att det skulle ha tänt i dem den rastlösa, utforskningsinriktade nyfikenheten som är så karakteristisk för de nordliga vita släktena. Detta mera begränsade tillskott av anditiska arvsanlag störde inte mycket sangiktypens medfödda stabilitet.
79:7.4 (886.5) De senare vågorna av anditer förde med sig vissa av de kulturella framstegen från Mesopotamien. Detta är i synnerhet sant beträffande de sista migrationsvågorna från väster. De förbättrade avsevärt förfarandena inom ekonomi och undervisning bland de nordliga kineserna. Fastän deras inflytande på den gula rasens religiösa kultur var kortlivat, bidrog deras efterkommande mycket till ett senare andligt uppvaknande. Men anditernas traditioner om Edens och Dalamatias skönhet influerade helt visst de kinesiska traditionerna; tidiga kinesiska legender lokaliserar ”gudarnas land” i väster.
79:7.5 (886.6) Det kinesiska folket började inte bygga städer och ägna sig åt hantverksproduktion förrän efter år 10.000 f.Kr., sedan klimatförändringarna i Turkestan hade inträffat och de senare anditimmigranterna hade anlänt. Tillskottet av detta nya blod medförde inte så mycket nytt för den gula människans civilisation, men det stimulerade den snabba vidareutvecklingen av de latenta tendenserna hos de högrestående kinesiska släktena. Från Honan till Shensi började potentialerna till en avancerad civilisation bära frukt. Metallbearbetning och alla hantverksfärdigheter daterar sig från dessa tider.
79:7.6 (886.7) Likheterna mellan vissa av de tidiga kinesiska och mesopotamiska metoderna i fråga om tideräkning, astronomi och offentlig förvaltning kommer sig av handelsförbindelserna mellan dessa två långt från varandra belägna center. Kinesiska handelsmän färdades redan på sumerernas tid längs landvägarna genom Turkestan till Mesopotamien. Detta utbyte var inte ensidigt — Eufratdalen hade ansenlig nytta av det, liksom även folken på slättlandet vid Ganges. Men klimatförändringarna och nomadernas invasioner under det tredje årtusendet f.Kr. minskade betydligt volymen av den handel som gick längs karavanvägarna i Centralasien.
79:8.1 (887.1) Det är inte helt fel att säga att medan den röda människan fick lida av för mycket krigande, fördröjdes statsutvecklingen bland kineserna av deras grundliga tillvägagångssätt vid erövringen av Asien. De hade en stor potential för solidaritet inom rasen, men den utvecklades inte ordentligt emedan den ständiga drivkraften från en alltid överhängande fara av anfall utifrån saknades.
79:8.2 (887.2) När erövringen av Ostasien var slutförd föll den urgamla militärstaten så småningom sönder — forna krig glömdes bort. Av den episka kampen med den röda rasen återstod endast den dimmiga traditionen om en forntida kamp med bågskyttefolken. Kineserna började i ett tidigt skede ägna sig åt jordbruksnäringar, vilket ytterligare ökade deras fredliga tendenser, medan en befolkning som låg klart under relationstalet mellan land och människa för jordbruk ytterligare bidrog till den växande fredligheten i landet.
79:8.3 (887.3) Medvetandet om forna bragder (något förbleknade i nuet), konservatismen hos ett folk som till största del ägnade sig åt jordbruk, och ett välutvecklat familjeliv ledde till vördnad för förfäderna och kulminerade i seden att till den grad ära den gångna tidens människor att det gränsade till dyrkan. En mycket liknande attityd var rådande bland de vita släktena i Europa i ungefär fem hundra år efter den grekisk-romerska civilisationens upplösning.
79:8.4 (887.4) Tron på och dyrkan av den ”Enda Sanningen” i enlighet med Singlangtons läror dog aldrig helt ut. Med tiden kom sökandet efter ny och högre sanning i skuggan av den växande tendensen att vörda det som redan fanns etablerat. Så småningom avleddes den gula rasens genialitet från att söka det okända till att bevara det kända. Detta är orsaken till stagnationen av vad som hade varit världens snabbast framåtskridande civilisation.
79:8.5 (887.5) Mellan åren 4000 och 500 f.Kr. slutfördes den politiska återföreningen av den gula rasen, men den kulturella föreningen mellan centren vid Jangtse och Gula floden hade redan genomförts. Denna politiska återförening av de senare stamgrupperna var inte utan konflikter, men den allmänna opinionen om krig var fortsättningsvis låg. Dyrkandet av förfäderna, det ökande antalet dialekter och inga krav på militär verksamhet under tusende och åter tusende år hade gjort detta folk ultrafredligt.
79:8.6 (887.6) Fastän den gula rasen inte uppfyllde löftet om en tidig utveckling av en avancerad statsbildning, gick rasen ändå hela tiden framåt i förverkligandet av civilisationens färdigheter, i synnerhet inom områdena för jordbruk och trädgårdsodling. De vattenbyggnadsproblem som jordbrukarna i Shensi och Honan mötte fordrade samverkan för att kunna lösas. Sådana bevattnings- och jordbevaringssvårigheter bidrog i betydande grad till att utveckla ett inbördes beroende, och som följd därav gynnades freden mellan de odlande grupperna.
79:8.7 (887.7) Snart bidrog utvecklingen inom skrivkonsten och grundandet av skolor till en spridning av kunskap i en aldrig tidigare skådad omfattning. Det ideografiska skrivsättets besvärligheter begränsade dock de lärda klassernas tillväxt trots tryckningskonstens tidiga uppkomst. Det var framförallt den sociala standardiseringens och religionsfilosofiska dogmatiseringens process som fortgick med god fart. Den religiösa utvecklingen av vördnaden för förfäderna komplicerades ytterligare av en uppsjö av vidskepligheter som involverade naturdyrkan, men kvardröjande rester av en verklig uppfattning om Gud fanns bevarade i den kejserliga dyrkan av Shang-ti.
79:8.8 (888.1) Den stora svagheten i vördandet av förfäderna ligger däri att det främjar en bakåtblickande filosofi. Hur klokt det än må vara att samla visdom från det förgångna, är det dåraktigt att anse det förgångna vara sanningens enda källa. Sanningen är relativ och expanderande; den lever alltid i nuet och kommer alltid till nya uttryck i varje människogeneration — rentav i varje människoliv.
79:8.9 (888.2) Den stora styrkan i vördnaden för förfäderna består i det värde en sådan attityd fäster vid familjen. Den förvånansvärda stabiliteten och uthålligheten i den kinesiska kulturen är en följd av den dominerande ställning som familjen har getts, ty civilisationen är direkt beroende av att familjen fungerar effektivt. I Kina fick familjen en sådan samhällelig betydelse, rentav en sådan religiös innebörd, som få andra folk har nått upp till.
79:8.10 (888.3) Den tillgivenhet till föräldrarna och den familjelojalitet som den växande kulten om dyrkan av förfäderna förutsatte, garanterade uppbyggnaden av överlägsna familjerelationer och bestående familjegrupper; allt detta gjorde det lättare för följande faktorer att inverka på civilisationens fortbestånd:
79:8.11 (888.4) 1. Bevarandet av egendom och rikedom.
79:8.12 (888.5) 2. Sammanförandet av erfarenheter från mer än en generation.
79:8.13 (888.6) 3. Effektiv utbildning av barnen i det förgångnas färdigheter och kunskaper.
79:8.14 (888.7) 4. Utveckling av en stark pliktkänsla, förhöjning av moralen, och ökning av den etiska känsligheten.
79:8.15 (888.8) Den kinesiska civilisationens formativa period, som börjar med anditernas ankomst, fortsätter ända fram till den stora etiska, moraliska och semireligiösa uppväckelsen under sjätte århundradet f. Kr. Den kinesiska traditionen bevarar en dimmig berättelse om det evolutionära förgångna; övergången från moders- till fadersfamiljen, etableringen av jordbruket, utvecklingen av arkitekturen, inledandet av industriell verksamhet — alla dessa skeden redogörs för i en följd. Denna berättelse, med större noggrannhet än någon annan liknande redogörelse, presenterar bilden av ett högrestående folks storartade uppstigning från barbariets nivåer. Under denna tid övergick kineserna från ett primitivt jordbrukssamhälle till en högre samhällsorganisation som omfattade städer, industriell verksamhet, metallbearbetning, handelsutbyte, offentlig förvaltning, skrivkonst, matematik, konst, vetenskap och boktryckande.
79:8.16 (888.9) Så har den gula rasens urgamla civilisation bevarats under århundradenas lopp. Det är nästan fyrtio tusen år sedan de första viktiga framstegen gjordes i den kinesiska kulturen, och fastän det har förekommit mången tillbakagång kommer civilisationen under sönerna till Han närmast av alla till att presentera en oavbruten skildring av ständigt framåtskridande ända fram till nittonhundratalets tid. Den mekaniska och den religiösa utvecklingen hos de vita rasgrupperna har varit av en högre klass, men de har aldrig överträffat kineserna i fråga om familjesamhörighet, gruppetik eller personlig moral.
79:8.17 (888.10) Denna urgamla kultur har bidragit mycket till människans lycka; miljoner människovarelser har levt och dött, välsignade av dess bedrifter. I århundraden har denna stora civilisation vilat på sina lagrar från det förgångna, men den håller igen på att vakna upp för att ånyo bilda sig en uppfattning om de överjordiska målen för de dödligas tillvaro, för att igen en gång ta upp den oupphörliga kampen för ett framåtskridande utan slut.
79:8.18 (888.11) [Framfört av en Nebadons ärkeänglar.]
Urantiaboken
Kapitel 80
80:0.1 (889.1) FFASTÄN den blå människan i Europa inte av sig själv uppnådde en stor kulturell civilisation, erbjöd hon dock den biologiska grund som, när rasens adamiserade släktdrag blandades med de senare anditiska inkräktarnas, åstadkom ett av de mäktigaste släkten som någonsin uppkommit på Urantia för uppnåendet av en energisk och expansiv civilisation sedan den violetta rasens och deras anditiska efterträdares tider.
80:0.2 (889.2) I de nutida vita folken förenas de fortlevande adamiska raselementen som blev uppblandade med sangikraserna, en del av de röda och de gula, men i synnerhet med de blå. Det finns en ansenlig procent av det ursprungliga andonitsläktet i alla de vita rasgrupperna och ännu mera av de tidiga noditinslagen.
80:1.1 (889.3) Innan de sista anditerna drevs ut från Eufratdalen hade många av deras bröder anlänt till Europa som äventyrare, lärare, handelsmän och krigare. Under den violetta rasens första tider skyddades Medelhavsbassängen av Gibraltarnäset och Siciliens landbrygga. En del av den tidigaste sjöfartshandeln tog sin början vid dessa insjöar, där blå människor från norr och saharabor från söder mötte noditer och adamiter från öster.
80:1.2 (889.4) I den östra Medelhavessänkan hade noditerna byggt upp en av sina mest omfattande kulturer, och från dessa centra hade de i någon mån trängt in i södra Europa, men särskilt in i norra Afrika. De bredskalliga nodit-andonitiska syrierna började mycket tidigt ägna sig åt krukmakeri och åkerbruk i samband med sina bosättningar på det långsamt stigande Nildeltat. De importerade också får, getter, nötkreatur och andra tamdjur samt införde mycket förbättrade metoder för metallbearbetning, ty Syrien var då centrum för denna industri.
80:1.3 (889.5) Under mer än trettio tusen år tog Egypten emot en jämn ström av mesopotamier som förde med sig sin konst och sin kultur för att berika Nildalens kultur. En omfattande inflyttning av folk från Sahara försämrade emellertid storligen den tidiga civilisationen vid Nilen, och Egypten nådde sin lägsta kulturella nivå för ungefär femton tusen år sedan.
80:1.4 (889.6) Under forna tider fanns det föga hinder för adamiternas migration västerut. Sahara var en öppen betesmark som upptogs av herde- och jordbruksfolk. Dessa saharabor ägnade sig aldrig åt hantverksindustri, inte heller var de stadsbyggare. De var en indigosvart grupp med omfattande inslag från de utdöda gröna och orangefärgade raserna. De fick en mycket begränsad mängd av det violetta arvet innan landhöjningen och de skiftande regnförande vindarna skingrade resterna av denna välmående och fredliga civilisation.
80:1.5 (890.1) De flesta människoraser har fått del av Adams blod, men en del fick mer än andra. De blandade raserna i Indien och de mörkare folken i Afrika var inte attraktiva för adamiterna. De skulle villigt ha blandat sig med de röda människorna om inte dessa hade funnits så långt borta på de amerikanska kontinenterna, och de var gynnsamt inställda till de gula människorna, men dessa var likaså svåra att nå långt borta i Asien. När adamiterna därför gav sig iväg, drivna av antingen äventyrslust eller altruism, eller när de blev utdrivna från Eufratdalen, var det mycket naturligt för dem att välja en förening med de blå rasgrupperna i Europa.
80:1.6 (890.2) De blå människorna, som då var dominerande i Europa, hade inga religiösa bruk som skulle ha varit motbjudande för de tidigast migrerande adamiterna, och det fanns en stark sexuell dragning mellan den violetta och den blå rasen. De bästa bland de blå människorna höll det för en stor ära att få forma par med adamiterna. Varje blå man hade ambitionen att bli så skicklig och konstnärlig att han vann någon adamitisk kvinnas tillgivenhet, och det var den högsta strävan hos varje högrestående blå kvinna att bli föremål för en adamits uppvaktning.
80:1.7 (890.3) Så småningom förenade sig dessa Edens migrerande söner med den blå rasens högre typer och gav nytt liv åt deras kulturella seder och bruk, samtidigt som de skoningslöst utrotade neandertalrasens kvarlevande släkten. Denna metod för rasblandning i kombination med eliminering av de lägrestående elementen ledde till uppkomsten av ett dussintal livskraftiga och progressiva grupper av högrestående blå människor, av vilka ni har betecknat en som Cro-Magnonmänniskorna.
80:1.8 (890.4) Av dessa och andra orsaker, av vilka de gynnsammare färdvägarna inte hörde till de minst betydande, vällde de tidiga mesopotamiska kulturvågorna nästan uteslutande in i Europa. Det var dessa omständigheter som blev avgörande för de skeden som föregick den moderna europeiska civilisationen.
80:2.1 (890.5) Den violetta rasens tidiga utbredning till Europa avbröts av vissa ganska plötsliga förändringar i klimatet och geologin. Då de norra isfälten drog sig tillbaka skiftade de regnförande vindarna från väster mot norr och förvandlade så småningom de stora öppna betesmarkerna i Sahara till en ofruktsam öken. Denna torka skingrade de till växten mindre, brunhåriga, mörkögda men långskalliga människor, som bodde på Saharas stora högplatå.
80:2.2 (890.6) De mera renrasiga indigofärgade släktena flyttade söderut till skogarna i Centralafrika, där de stannat allt sedan dess. De mera blandade grupperna spridde sig i tre riktningar: De högrestående stammarna i väster migrerade till Spanien samt därifrån till angränsande områden i Europa, och de bildade kärnan i de senare långskalliga brunhåriga grupperna av medelhavsrasen. Den minst progressiva delen som bodde öster om Saharaplatån migrerade till Arabien och därifrån genom norra Mesopotamien och Indien till det avlägsna Ceylon. Den mellersta gruppen flyttade norr- och österut till Nildalen och Palestina.
80:2.3 (890.7) Det är detta underliggande andra gradens sangiska drag som antyder en viss grad av släktskap mellan de nutida folk som finns spridda från Deccan genom Iran till Mesopotamien och längs Medelhavets bägge kuster.
80:2.4 (890.8) Ungefär vid den tid då dessa klimatförändringar inträffade i Afrika skiljde sig England från kontinenten och Danmark höjde sig ur havet, medan näset vid Gibraltar, som hade skyddat den västra Medelhavssänkan, gav efter till följd av en jordbävning och vattenytan i denna insjö steg snabbt till Atlantiska oceanens nivå. Snart sjönk också landbryggan vid Sicilien i havet, vilket förvandlade Medelhavet till ett enda hav och förenade det med Atlantiska oceanen. Denna naturens omstörtning översvämmade massvis med människobosättningar och orsakade den största förlusten av liv genom översvämning i hela världshistorien.
80:2.5 (891.1) Då havet uppslukade Medelhavssänkan begränsade detta omedelbart adamiternas flyttningar västerut, medan den stora inflyttningen av saharabor ledde dem att söka utlopp för sin växande befolkning norr- och österut från Eden. När Adams efterkommande färdades norrut från dalarna vid Tigris och Eufrat mötte de bergshinder och det då utvidgade Kaspiska havet. Under många generationer jagade adamiterna, vallade sina hjordar och odlade jorden kring sina bosättningar utspridda över hela Turkestan. Långsamt utvidgade detta storslagna folk sitt territorium mot Europa. Då adamiterna anlände till Europa österifrån fann de att den blå människans kultur låg tusentals år efter kulturen i Asien, ty denna region hade varit nästan helt utan kontakt med Mesopotamien.
80:3.1 (891.2) Den blå människans forntida kulturcentra var belägna längs Europas alla floder, men endast Somme flyter nu fram i samma fåra som före istiderna.
80:3.2 (891.3) Då vi säger att den blå människan dominerade den europeiska kontinenten, fanns det dock massor av olika folkslag. Redan för trettiofem tusen år sedan var Europas blå rasgrupper ett mycket blandat folk som bar på arvsanlag från både röda och gula, medan de i kustländerna vid Atlanten och i det nuvarande Rysslands regioner hade absorberat en ansenlig mängd andonitiskt blod och i söder var i kontakt med folken i Sahara. Det vore fruktlöst att försöka räkna upp de många rasgrupperna.
80:3.3 (891.4) Den europeiska civilisationen under denna tidiga period efter Adam, var en unik blandning av de blå människornas livskraft och konstfärdighet med adamiternas skapande föreställningsförmåga. De blå människorna var en ras med stor livskraft, men de drog avsevärt ned adamiternas kulturella och andliga nivå. Det var mycket svårt för adamiterna att få sin religion att slå rot bland Cro-Magnonmänniskorna på grund av tendensen hos så många av dem att lura och förföra jungfrur. I tio tusen år stod religionen i Europa på en låg nivå jämfört med utvecklingen i Indien och Egypten.
80:3.4 (891.5) De blå människorna var fullkomligt ärliga i allt sitt handlande och helt fria från de uppblandade adamiternas sexuella laster. De respekterade jungfrudomen och tillämpade månggifte endast då krig ledde till en brist på män.
80:3.5 (891.6) Dessa Cro-Magnonfolk var ett tappert och framsynt släkte. De hade ett effektivt system för barnuppfostran. Bägge föräldrarna tog del i detta arbete, och de äldre barnens tjänster utnyttjades till fullo. Varje barn tränades omsorgsfullt i grottornas skötsel, i konstfärdighet och i att göra flintverktyg. Från tidig ålder var kvinnorna väl förtrogna med hushållsgöromål och enkelt åkerbruk, medan männen var skickliga jägare och modiga krigare.
80:3.6 (891.7) De blå människorna var jägare, fiskare och insamlare av föda; de var skickliga båtbyggare. De tillverkade stenyxor, högg ned träd och uppförde stockhyddor som var delvis under marken och hade hudar till tak. Det finns folk som fortfarande bygger liknande hyddor i Sibirien. Cro-Magnonmänniskorna i söder bodde vanligen i hålor och grottor.
80:3.7 (892.1) Det var inte ovanligt under bistra vinternätter att de som stod som stod nattvakt vid grottmynningarna frös ihjäl. De var modiga, men framför allt var de konstnärer; uppblandningen med adamiter satte fart på den skapande fantasin. Den blå människans konst nådde sin höjdpunkt för omkring femton tusen år sedan, före den tid då de mera mörkhyade rasernas folk kom norrut från Afrika genom Spanien.
80:3.8 (892.2) För omkring femton tusen år sedan höll de alpina skogarna på att sprida sig över stora områden. Jägarna i Europa drevs till floddalarna och havskusterna av samma klimatologiska tryck som hade förvandlat världens sälla jaktmarker till torra och ofruktsamma öknar. När regnvindarna vände mot norr blev de stora öppna betesmarkerna i Europa täckta av skogar. Dessa omfattande och relativt plötsliga klimatförändringar drev människoraserna i Europa till att ställa om sig från de öppna slätternas jägare till boskapsherdar och i någon mån till fiskare och jordbrukare.
80:3.9 (892.3) Fastän dessa förändringar resulterade i kulturella framsteg, medförde de också vissa biologiska tillbakagångar. Under den föregående jägartiden hade de högrestående stammarna tagit de bättre krigsfångarna till makar och ofelbart förintat dem som de ansåg vara lägrestående. När de började grunda bosättningar och ägna sig åt jordbruk och handel tog de sig till att spara många av de medelmåttiga fångarna som slavar. Det var avkomman av dessa slavar som senare i så hög grad försämrade hela Cro-Magnontypen. Denna tillbakagång av kulturen fortgick tills den fick en frisk injektion från öster när mesopotamiernas sista massinvasion svepte fram över Europa och snabbt absorberade Cro-Magnonmänniskan och deras kultur samt lade grunden till de vita rasgruppernas civilisation.
80:4.1 (892.4) Fastän anditerna strömmade in i Europa i en jämn ström, förekom det sju större invasioner, varvid de sista kom på hästryggen i tre stora vågor. En del anlände till Europa via öarna i Egeiska havet och upp längs Donaudalen, men majoriteten av de tidigare och renrasigare elementen migrerade till nordvästra Europa längs den norra rutten över betesmarkerna vid Volga och Don.
80:4.2 (892.5) Mellan den tredje och fjärde invasionen trängde en hord andoniter norrifrån in i Europa efter att ha kommit från Sibirien via de ryska floderna och Baltikum. De assimilerades omedelbart av de norra anditstammarna.
80:4.3 (892.6) Den relativt rena violetta rasens tidigare utbredningar var långt fredligare än expansionerna av deras senare halvmilitära och erövringsglada anditefterkommande. Adamiterna var fredsälskande, noditerna var krigiska. Föreningen av dessa folk, så som de senare blandades med sangikraserna, gav upphov till de dugliga, aggressiva anditerna som gjorde egentliga militära erövringar.
80:4.4 (892.7) Hästen var emellertid den evolutionära faktor som avgjorde anditernas dominans i västerlandet. Hästen gav anditerna vid deras spridning fördelen av en rörlighet som inte hittills hade funnits och som gjorde det möjligt för anditernas sista ryttargrupper att snabbt färdas runt Kaspiska havet och välla in över hela Europa. Alla tidigare vågor av anditer hade rört sig så långsamt att de tenderade att upplösas på ett större avstånd från Mesopotamien. Dessa senare vågor rörde sig så snabbt att de nådde Europa som enhetliga grupper som fortfarande hade kvar något mått av högre kultur.
80:4.5 (893.1) Hela den bebodda världen utanför Kina och Eufrattrakten hade under tio tusen år gjort mycket begränsade kulturella framsteg när de hårt ridande anditiska ryttarna framträdde under sjätte och sjunde årtusendet f.Kr. När de rörde sig västerut över de ryska slätterna, absorberande de bästa av de blå människorna och utrotande de sämsta, blandades de till ett enda folk. Dessa var stamfäderna till de så kallade nordiska släktena, förfäderna till de skandinaviska, tyska och anglosaxiska folken.
80:4.6 (893.2) Det tog inte lång tid förrän de högrestående blå släktdragen helt hade absorberats av anditerna över hela norra Europa. Endast i Lappland (och i viss utsträckning i Bretagne) hade andoniterna, som var en äldre ras, kvar ens en tillstymmelse av sin tidigare identitet.
80:5.1 (893.3) Stammarna i norra Europa blev ständigt förstärkta och förbättrade av den jämna flyttningsströmmen från Mesopotamien via Turkestans och södra Rysslands områden, och när den sista vågen av anditer till häst sköljde över Europa fanns det redan i denna region flera människor med arvsanlag från anditerna än i hela den övriga världen.
80:5.2 (893.4) I tre tusen år hade de norra anditerna sitt militära högkvarter i Danmark. Från denna medelpunkt utgick en följd av erövringsvågor som blev allt mindre anditiska och allt mera vita när de mesopotamiska erövrarna under århundradenas lopp slutligt blandades med de erövrade folken.
80:5.3 (893.5) Medan den blå människan hade absorberats i norr och till slut dukade under för anfallen från de vita kavalleristerna som trängde in i söder, mötte de framryckande stammarna av den blandade vita rasen ett ihärdigt och långvarigt motstånd från Cro-Magnonmänniskorna, men högre intelligens och ständigt ökande biologiska reserver gjorde det möjligt för dem att utplåna den äldre rasen.
80:5.4 (893.6) De avgörande slagen mellan den vita människan och den blå människan utkämpades i dalen vid Sommefloden. Här gjorde den blå rasens bästa folk bittert motstånd mot de söderut drivande anditerna, och i över fem hundra år försvarade dessa Cro-Magnonmänniskor med framgång sina territorier innan de dukade under för de vita inkräktarnas överlägsna militära strategi. Tor, den segerrika befälhavaren för de norra arméerna i det sista slaget vid Somme, blev de norra vita stammarnas hjälte och vördades senare som en gud av vissa bland dem.
80:5.5 (893.7) De av den blå människans fästen som längst höll ut fanns i södra Frankrike, men det sista stora militära motståndet övervanns vid Somme. Den senare erövringen fortgick genom kommersiell penetrering, befolkningstryck längs floderna och ständigt ingifte med de högrestående, i förening med ett skoningslöst utrotande av de lägrestående.
80:5.6 (893.8) När stamrådet bestående av anditernas äldste hade bedömt en lägrestående krigsfånge som oduglig överlämnades han under omfattande ceremonier till schamanprästerna som följde honom till floden och utförde invigningsriterna för färden till de ”sälla jaktmarkerna” — nedsänkning till döds. På detta sätt utrotade de vita inkräktarna i Europa alla folk som de mötte som inte snabbt upptogs i deras egna led, och sålunda fick den blå rasen sitt slut — och det gick fort.
80:5.7 (893.9) De blå Cro-Magnonmänniskorna bildade den biologiska grundvalen för de nutida europeiska raserna, men de har fortlevt endast som de absorberades av de senare och manbara erövrarna av deras hemländer. Den blå rasen bidrog med många robusta och stadiga drag och mycken fysisk styrka till de vita raserna i Europa, men de blandade europeiska folkens humor och skapande fantasi härstammar från anditerna. Denna förening av anditer och blå människor, som gav upphov till de norra vita raserna, ledde till en omedelbar försämring av anditernas civilisation, en tillbakagång av övergående natur. Till slut manifesterade sig den latenta överlägsenheten hos dessa barbarer från norr och kulminerade i dagens europeiska civilisation.
80:5.8 (894.1) Omkring år 5000 f.Kr. hade de evolverande vita rasgrupperna blivit dominerande över hela norra Europa, medräknat norra Tyskland, norra Frankrike och de Brittiska öarna. Centraleuropa behärskades för en tid av de blå människorna och de rundskalliga andoniterna. De senare bodde främst i Donaudalen och undanträngdes aldrig helt av anditerna.
80:6.1 (894.2) Från tiden för anditernas sista utvandringar började kulturen i Eufratdalen förfalla, och det direkta civilisationscentret överflyttade till Nildalen. Egypten efterträdde Mesopotamien som högkvarter för den mest avancerade gruppen på jorden.
80:6.2 (894.3) Nildalen började lida av översvämningar något tidigare än dalarna i Mesopotamien men klarade sig mycket bättre. Dessa tidiga motgångar uppvägdes mer än väl av den ständiga strömmen av anditimmigranter, så att kulturen i Egypten, fastän den härstammade från Eufratområdet, såg ut att få övertaget. År 5000 f.Kr. under översvämningsperioden i Mesopotamien fanns det emellertid sju klart avgränsade grupper av människor i Egypten; alla utom en hade kommit från Mesopotamien.
80:6.3 (894.4) När den sista utvandringen från Eufratdalen skedde hade Egypten fördelen att få så många av de skickligaste konstnärerna och hantverkarna. Dessa anditiska konstnärer fann sig väl till rätta då de var alltigenom bekanta med flodlivet, dess översvämningar, bevattningssystem och torra perioder. De gladde sig åt Nildalens skyddade läge; de var där mycket mindre utsatta för fientliga räder och attacker än längs Eufrat. De ökade avsevärt egyptiernas skicklighet i att bearbeta metaller. Här arbetade de med järnmalm som kom från Sinaiberget i stället för från trakterna vid Svarta havet.
80:6.4 (894.5) Egyptierna samlade i ett mycket tidigt skede sina stadsgudar till ett utstuderat nationellt system av gudar. De utvecklade en omfattande teologi och hade ett lika omfattande men betungande prästerskap. Flera olika ledare försökte återuppliva det som återstod av seternas forna religiösa läror, men dessa försök blev kortlivade. Anditerna byggde de första stenstrukturerna i Egypten. Den första och mest utsökta av stenpyramiderna uppfördes av Imhotep, en andit som var ett arkitektgeni, medan han tjänade som statsminister. Tidigare byggnader hade uppförts av tegel, och fastän många stenstrukturer hade byggts i olika delar av världen var detta den första i Egypten. Byggnadskonsten gick stadigt bakåt från denne store arkitekts dagar.
80:6.5 (894.6) Denna lysande kulturepok fick ett snabbt slut på grund av inbördeskrig längs Nilen, och landet invaderades snart, i likhet med Mesopotamien tidigare, av lägrestående stammar från det ogästvänliga Arabien och av svarta från söder. Följden blev att samhällets utveckling i mer än fem hundra år gick stadigt bakåt.
80:7.1 (895.1) Under kulturens nedgång i Mesopotamien bestod för en tid en högrestående civilisation på öarna i östra Medelhavet.
80:7.2 (895.2) Omkring år 12.000 f.Kr. migrerade en framstående stam av anditer till Kreta. Detta var den enda ö som så tidigt befolkades av en sådan högrestående grupp, och det tog nästan två tusen år innan ättlingarna till dessa sjöfarare spred sig till öarna i närheten. Denna grupp bestod av smalskalliga, relativt småväxta anditer som hade ingift sig med Van-delen av de norra noditerna. De var till sin längd alla under etthundraåttio centimeter och hade bokstavligen fördrivits från fastlandet av sina större och lägrestående fränder. Dessa emigranter till Kreta var mycket skickliga i textil- och metallarbete, i tillverkning av lergods och i rörarbete, och i att använda sten som byggnadsmaterial. De hade ett skriftspråk och bedrev boskapsskötsel och jordbruk.
80:7.3 (895.3) Nästan två tusen år efter koloniseringen av Kreta tog sig en grupp av de långväxta ättlingarna till Adamsson över de norra öarna till Grekland, och de kom nästan direkt från sitt höglandshem norr om Mesopotamien. Dessa stamfäder till grekerna leddes västerut av Sato, en efterkommande i rätt nedstigande led till Adamsson och Ratta.
80:7.4 (895.4) Den grupp som slutligen bosatte sig i Grekland bestod av trehundrasjuttiofem utvalda och högrestående människor som utgjorde de sista från adamssoniternas andra civilisation. Dessa senare söner till Adamsson var bärare av de då mest värdefulla arvsanlagen till de vita raser som höll på att uppkomma. De var intellektuellt högstående och i fysiskt avseende de vackraste människorna sedan det första Edens tider.
80:7.5 (895.5) Inom kort efterträdde Grekland och öregionen i Egeiska havet Mesopotamien och Egypten som centrum för handel, konst och kultur i västerlandet. Såsom i Egypten, härstammade igen praktiskt taget all konst och vetenskap i den egeiska världen från Mesopotamien, med undantag för kulturen hos de adamssonitiska föregångarna till grekerna. All konst och genialitet hos detta senare folk är ett direkt arv från de efterkommande till Adamsson, Adams och Evas förste son, och hans säregna andra hustru, en dotter som i en obruten släktlinje härstammade från medlemmar av Prins Caligastias renrasiga noditstab. Inte att undra på att grekerna hade mytologiska sägner om att de härstammade direkt från gudar och övermänskliga varelser.
80:7.6 (895.6) Den egeiska regionen genomgick fem klart skilda kulturella stadier, vart och ett mindre andligt än det föregående, och snart dukade konstens sista lysande tid under för tyngden av slavars medelmåttiga avkommor som snabbt hade förökat sig. Dessa ursprungliga slavar hade importerats från Donau-området av senare generationer greker.
80:7.7 (895.7) Det var under denna tidsålder på Kreta som moderkulten bland Kains efterkommande nådde sin största popularitet. Denna kult förhärligade Eva i dyrkan av den ”stora modern”. Avbildningar av Eva fanns överallt. Tusentals allmänna helgedomar uppfördes över hela Kreta och Mindre Asien. Denna moderkult bestod ända fram till Kristi tid och blev senare införlivad i den tidiga kristna religionen i form av förhärligandet och dyrkan av Maria, Jesu moder på jorden.
80:7.8 (895.8) Fram till omkring år 6500 f.Kr. hade det skett en stor minskning i anditernas andliga arv. Adams efterkommande var vittutspridda och hade praktiskt taget slukats upp av de äldre och talrikare människoraserna. Detta förfall av anditernas civilisation i förening med att deras religiösa normer försvann lämnade världens andligen utarmade raser i ett bedrövligt tillstånd.
80:7.9 (896.1) Omkring år 5000 f.Kr. fanns de tre mest renrasiga grupperna av Adams efterkommande i Sumerien, norra Europa och Grekland. Hela Mesopotamien höll långsamt på att försämras av strömmen av blandade och mörkare raser som trängde in från Arabien. Ankomsten av dessa lägrestående folk bidrog ytterligare till att skingra anditernas biologiska och kulturella återstod åt olika håll. Från hela det bördiga halvmåneområdet strömmade de mera äventyrslystna folken västerut till öarna. Dessa utvandrare odlade både säd och grönsaker, och de förde husdjur med sig.
80:7.10 (896.2) Cirka år 5000 f.Kr. flyttade en stor skara progressiva mesopotamier ut från Eufratdalen och bosatte sig på ön Cypern; denna civilisation sopades bort cirka två tusen år senare av barbarhorder från norr.
80:7.11 (896.3) En annan stor koloni bosatte sig vid Medelhavets kust, nära det ställe där Kartago senare fanns. Från Nordafrika kom ett stort antal anditer till Spanien och blandade sig senare i Schweiz med sina bröder som tidigare hade kommit till Italien från öarna i Egeiska havet.
80:7.12 (896.4) När kulturen i Egypten förföll, liksom tidigare i Mesopotamien, flydde många av de dugligare och mera avancerade familjerna till Kreta och sålunda avsevärt höjde nivån på denna civilisation som redan var avancerad. När ankomsten av lägrestående grupper från Egypten senare hotade civilisationen på Kreta flyttade de mera bildade familjerna vidare västerut till Grekland.
80:7.13 (896.5) Grekerna var inte endast stora lärare och konstnärer, de var också världens främsta handelsmän och kolonisatörer. Innan de dukade under för den översvämning av lägrestående element, vilken till slut uppslukade deras konst och handel, lyckades de etablera så många kulturella utposter västerut att väldigt många av framstegen i den tidiga grekiska civilisationen bevarades bland de senare folken i södra Europa, och många av de blandade efterkommande till dessa adamssoniter uppgick i de stammar som bodde i de angränsande fastlandsområdena.
80:8.1 (896.6) Anditfolken från Eufratdalen flyttade mot norr till Europa för att där blanda sig med de blå människorna och mot väster till Medelhavstrakterna för att blanda sig med återstoden av de sinsemellan blandade saharaborna och södra blå människorna. Dessa två grenar av den vita rasen var, och är fortfarande, vitt åtskilda från varandra av de bredskalliga bergsborna som härstammar från de tidigare andonitstammarna som länge hade bott i dessa mellaneuropeiska trakter.
80:8.2 (896.7) Dessa efterkommande till Andon var utspridda över de flesta av bergstrakterna i mellersta och sydöstra Europa. De fick ofta förstärkningar från Mindre Asien, där de hade ett starkt fotfäste. De forna hettiterna härstammade direkt från det andonitiska släktet; deras bleka hy och breda huvuden var typiska för den rasen. Detta släktdrag fanns företrätt i Abrahams förfäder och bidrog mycket till de karakteristiska ansiktsdragen hos hans senare judiska efterkommande som, fastän de hade en kultur och religion som härstammade från anditerna, talade ett mycket annorlunda språk. Deras språk var klart andonitiskt.
80:8.3 (897.1) De stammar som bodde i hus uppförda på pålar eller stockbryggor i sjöarna i Italien, Schweiz och södra Europa representerade de sista utposterna av migrationerna från Afrika, Egeiska havet, och särskilt från Donauområdet.
80:8.4 (897.2) Donauborna var andoniter, jordbrukare och herdar som hade kommit till Europa genom Balkanhalvön och som långsamt flyttade norrut längs Donaudalen. De tillverkade lerkärl och odlade jorden samt föredrog att leva i dalarna. Donaubornas nordligaste bosättning fanns i Liège i Belgien. Dessa stammar försämrades snart när de flyttade bort från centret och ursprunget för sin kultur. Det bästa lergodset härstammar från deras tidigaste bosättningar.
80:8.5 (897.3) Donauborna blev modersdyrkare som resultat av de missionärers arbete som kom från Kreta. Dessa stammar sammansmälte senare med grupper av andonitiska sjöfarare som kom i båtar från Mindre Asiens kust och som också var modersdyrkare. Mycket av Centraleuropa koloniserades sålunda tidigt av dessa bredskalliga blandtyper som hörde till de vita raserna och som praktiserade modersdyrkan och den religiösa riten att kremera de döda, ty det var sed hos anhängarna av modersklulten att bränna sina döda i stenhyddor.
80:9.1 (897.4) Rasblandningarna i Europa utkristalliserade sig mot slutet av anditernas flyttningsrörelser allmänt uttryckt i de tre vita raserna enligt följande:
80:9.2 (897.5) 1. Den norra vita rasen. Denna så kallade nordiska ras bestod främst av blå människor och anditer, men i den ingick också en ansenlig mängd andonitiskt blod tillsammans med mindre mängder från de röda och gula sangikerna. Den norra vita rasen var sålunda sammansatt av de fyra mest önskvärda människoraserna. Det största arvet var från den blå människan. Den typiska tidiga nordbon var långskallig, långväxt och blond. Redan för länge sedan blev denna ras grundligt uppblandad med alla förgreningar av de vita folken.
80:9.3 (897.6) Europas primitiva kultur, som de invaderande nordborna mötte, var kulturen hos de tillbakagående donauborna uppblandade med de blå människorna. Den nordisk-danska och den donau-andonitiska kulturen möttes och blandades vid Rhenfloden, vilket visas av att det i dagens Tyskland finns två olika rasgrupper.
80:9.4 (897.7) Nordborna drev fortgående handel med bärnsten från Östersjökusten och byggde via Brennerpasset upp ett omfattande handelsutbyte med bredskallarna i Donaudalen. Genom denna långvariga kontakt med Donauborna leddes dessa nordbor till modersdyrkan, och under flera tusen år var kremering av de döda nästan allena rådande över hela Skandinavien. Detta förklarar varför lämningar av de tidigaste vita raserna inte står att finna fastän de finns begravda över hela Europa — endast deras aska kan man finna i sten- och lerurnor. Dessa vita människor byggde också bostäder; de bodde aldrig i grottor. Igen förklarar detta varför det finns så få bevis för den vita människans tidiga kultur, fastän den föregående Cro-Magnontypen finns väl bevarad där den varit säkert instängd i hålor och grottor. Som det nu ser ut har man i norra Europa den ena dagen de nedåtgående donaubornas och de blå människornas primitiva kultur och följande dag den plötsligt framträdande och väldigt överlägsna vita människans kultur.
80:9.5 (897.8) 2. Den mellersta vita rasen. Fastän denna grupp innehåller blå, gula och anditiska släktdrag är den till övervägande del andonitisk. Dessa människor är bredskalliga, mörka och satta. De finns indrivna som en kil mellan den nordiska rasen och medelhavsrasen, med den breda basen vilande i Asien och spetsen inträngande i östra Frankrike.
80:9.6 (898.1) I nästan tjugo tusen års tid hade andoniterna av anditerna trängts allt längre och längre mot norr i Centralasien. Omkring år 3000 f.Kr. drev en tilltagande torka dessa andoniter tillbaka in i Turkestan. Detta andonitiska tryck söderut fortgick i över tusen år. Andoniterna delade sig vid Kaspiska och Svarta havet i två delar och trängde in i Europa både via Balkan och via Ukraina. Denna invasion inkluderade de återstående grupperna av Adamssons efterkommande och förde under den senare hälften av invasionsperioden med sig ett ansenligt antal anditer från Iran samt många efterkommande till de setiska prästerna.
80:9.7 (898.2) Omkring 2500 år f.Kr. nådde andoniternas framstöt västerut Europa. Denna utbredning över hela Mesopotamien, Mindre Asien och Donausänkan av barbarerna från bergen i Turkestan utgjorde det mest allvarliga och bestående av alla kulturella bakslag fram till den tiden. Dessa inkräktare andoniserade definitivt karaktären hos den mellaneuropeiska rasgruppen, som allt sedan dess har förblivit karakteristiskt alpin.
80:9.8 (898.3) 3. Den södra vita rasen. Denna mörkhåriga medelhavsras bestod av en blandning av anditer och blå människor, med ett mindre tillskott av andoniter än i norr. Denna grupp absorberade också en ansenlig mängd av andra gradens sangikblod från Saharaborna. Under senare tider fick denna södra del av den vita rasen ett tillskott av kraftfulla anditiska inslag från östra Medelhavet.
80:9.9 (898.4) Medelhavets kustländer blev emellertid inte befolkade av anditer förrän vid tiden för de stora nomadinvasionerna omkring 2500 f.Kr. Trafiken och handeln till lands var närapå avbrutna under dessa århundraden när nomaderna invaderade områdena vid östra Medelhavet. Denna störning av samfärdseln till lands medförde en stor expansion av trafiken och handeln till sjöss; den havsburna handeln på Medelhavet var i full gång för cirka fyra tusen fem hundra år sedan. Denna utveckling av sjöfarten ledde till en plötslig utbredning av anditernas efterkommande över hela kustområdet vid Medelhavssänkan.
80:9.10 (898.5) Dessa rasblandningar lade grunden till den sydeuropeiska rasen, den mest blandade av alla. Sedan den tiden har denna ras ytterligare uppblandats, i synnerhet med de blå-gula-anditiska folken från Arabien. Denna medelhavsras är i själva verket så väl uppblandad med de omgivande folken att den praktiskt taget inte kan urskiljas som en särskild typ, men i allmänhet är dess medlemmar kortväxta, långskalliga och mörkhåriga.
80:9.11 (898.6) I norr utplånade anditerna de blå människorna genom krig och giftermål, men i söder fortlevde dessa i större antal. Baskerna och berberna representerar fortlevnaden av två grenar av denna ras, men även dessa folk har uppblandats grundligt med saharaborna.
80:9.12 (898.7) Detta var bilden av rasblandningen i Mellaneuropa omkring år 3000 f.Kr. Trots den partiella adamiska försummelsen blandade sig dock de högre typerna.
80:9.13 (898.8) Detta var den tid då den neolitiska stenåldern delvis täcker den uppkommande bronsåldern. I Skandinavien var det bronsåldern i förening med modersdyrkan. I södra Frankrike och Spanien var det den neolitiska stenåldern i förening med soldyrkan. Detta var den tid då de cirkelformade soltemplen utan tak byggdes. De europeiska vita raserna var energiska byggare, som gladde sig åt att resa stora stenar till solens ära, ungefär som deras senare efterkommande vid Stonehenge. Soldyrkans popularitet anger att det var en tid då jordbruket blomstrade i Sydeuropa.
80:9.14 (899.1) Vidskepligheterna från detta relativt sena skede av soldyrkan är fortfarande en del av folksederna i Bretagne. Fastän dessa Bretagnebor har varit kristna i över tusen femhundra år, håller de sig fortfarande med den neolitiska stenålderns trollmedel för att avvända det onda ögat. I skorstenen har de alltjämt åskstenar som skydd mot blixten. Folket i Bretagne blandade sig aldrig med de skandinaviska nordborna. De är en kvarleva av de ursprungliga andonitiska invånarna i västra Europa, uppblandade med medelhavssläktet.
80:9.15 (899.2) Men det är en villfarelse om man tror sig kunna klassificera de vita folken som tillhörande nordisk, alpin eller medelhavsras. Det har helt enkelt förekommit alltför mycket uppblandning för att tillåta en sådan gruppering. Det fanns en tid då den vita rasen ganska väl kunde uppdelas i dessa klasser, men en omfattande sammansmältning har skett sedan dess, och det är inte längre möjligt att klart urskilja dessa olikheter. Även år 3000 f.Kr. var de forna grupperna i samhället längre mer av en och samma ras än de nuvarande invånarna i Nordamerika är det.
80:9.16 (899.3) Den europeiska kulturen fortfor att växa till sig i fem tusen år, och det förekom en viss blandning inom den. Språkbarriärerna hindrade en fullständig växelverkan mellan de olika västerländska nationerna. Under det senaste århundradet har denna kultur upplevt sin bästa möjlighet att blandas i den kosmopolitiska befolkningen i Nordamerika; och den kontinentens framtid bestäms av kvaliteten hos de rasfaktorer som tillåts ingå i dess nuvarande och framtida befolkning, liksom också av den nivå av samhällskultur som upprätthålls.
80:9.17 (899.4) [Framfört av en av Nebadons Ärkeänglar.]
Urantiaboken
Kapitel 81
81:0.1 (900.1) OBEROENDE av de upp- och nedgångar från misslyckandet med de planer som hade uppgjorts för världens förbättrande i samband med Caligastias och Adams missioner, fortfor den underliggande organiska evolutionen av människosläktet att föra raserna framåt på skalan för mänskliga framsteg och raslig utveckling. Evolutionen kan fördröjas, men den kan inte stoppas.
81:0.2 (900.2) Fastän den violetta rasen till antalet var mindre än planerat, åstadkom dess inverkan ett sådant framåtskridande av civilisationen att det sedan Adams dagar långt har överträffat människosläktets framsteg under hela dess tidigare tillvaro på nästan en miljon år.
81:1.1 (900.3) I omkring trettiofem tusen år efter Adams dagar låg civilisationens vagga i sydvästra Asien inom ett område som sträckte sig från Nildalen öster- och något norrut över norra Arabien genom Mesopotamien och vidare till Turkestan. Klimatet var den avgörande orsaken till att civilisationen etablerades i detta område.
81:1.2 (900.4) Det var de stora förändringarna i klimatet och geologin i norra Afrika och västra Asien som satte stopp för adamiternas tidiga flyttningsrörelser genom att det utvidgade Medelhavet utestängde dem från Europa och vände flyttningsströmmen mot norr och öster till Turkestan. Vid den tid då dessa landhöjningar och klimatförändringarna i samband med dem var avslutade, omkring år 15.000 f.Kr., hade civilisationen kommit till ett världsomfattande stillastående, med undantag för de kulturella jäsämnena och biologiska reserverna hos anditerna som fortfarande var instängda av bergen i Asien i öster och av skogarna som utbredde sig i Europa i väster.
81:1.3 (900.5) Klimatets utveckling höll nu på att åstadkomma det som alla andra försök hade misslyckats med, nämligen att tvinga den eurasiska människan att överge jagandet till förmån för de mera avancerade näringsfången boskapsskötsel och jordbruk. Evolutionen kan vara långsam, men den är oerhört effektiv.
81:1.4 (900.6) Emedan de tidigaste jordbrukarna så allmänt använde slavar såg både jägaren och boskapsherden ned på jordbrukaren förr i tiden. Under många och långa tidsåldrar ansågs det vara ett tarvligt göra att odla jorden; därav idén att arbete med jorden är en förbannelse, fastän det är den största av alla välsignelser. Till och med under Kains och Abels tid ansågs offren från boskapsskötseln värdefullare än offergåvorna från jordbruket.
81:1.5 (900.7) Människan utvecklades vanligen från jägare till jordbrukare via ett övergångsskede som boskapsuppfödare, och detta gällde också för anditerna, men oftare var det den av klimatet orsakade nödvändigheten som utgjorde det evolutionära tvång som fick hela stammar att övergå från att vara jägare till att bli framgångsrika jordbrukare. En sådan direkt övergång från jakt till jordbruk förekom endast i de regioner där rasblandningen innehöll en stor proportion av det violetta släktet.
81:1.6 (901.1) De evolutionära folken (i synnerhet kineserna) lärde sig tidigt att så frön och odla grödor av att iaktta hur frön grodde som av en händelse hade blivit fuktade eller som hade placerats i gravarna som föda för de avlidna. Över hela sydvästra Asien i de bördiga floddalarna och på de angränsande slätterna tillämpade anditerna de förbättrade jordbruksmetoder som de hade ärvt från sina förfäder, som hade gjort jordbruk och trädgårdsskötsel till huvudsysselsättningen inom den andra lustgårdens område.
81:1.7 (901.2) I tusentals år hade Adams efterkommande odlat vete och korn, som hade förädlats i lustgården, överallt i högländerna vid Mesopotamiens övre gräns. Adams och Adamssons efterkommande möttes här, bedrev handel och idkade socialt umgänge.
81:1.8 (901.3) Det var dessa påtvungna förändringar i levnadsförhållandena som fick en så stor del av människosläktet att bli allätare till sina matvanor. Kombinerandet av vete-, ris- och grönsaksdieten med kött från boskapshjordarna betydde ett stort steg framåt för hälsan och vigören hos dessa forntida folk.
81:2.1 (901.4) Kulturens tillväxt bygger på utvecklingen av de verktyg som civilisationen förutsätter. De verktyg som människan använde vid sin uppstigning från barbariet var effektiva i den utsträckning som de frigjorde mänsklig arbetskraft till att utföra högre uppgifter.
81:2.2 (901.5) Ni som nu lever i senare tiders förhållanden med en kultur som håller på att slå ut i blom och vid början till ett framåtskridande i samhällsutvecklingen, ni som verkligen har litet tid till övers att tänka på samhället och civilisationen, skall inte förbise det faktum att era tidiga förfäder hade föga eller ingen fritid som kunde ägnas åt eftersinnande betraktelser och samhälleligt tänkande.
81:2.3 (901.6) De fyra första stora framstegen i människans civilisation var:
81:2.4 (901.7) 1. Eldens tämjande.
81:2.5 (901.8) 2. Tämjandet av djur.
81:2.6 (901.9) 3. Förslavandet av tillfångatagna.
81:2.7 (901.10) 4. Privategendom.
81:2.8 (901.11) Fastän elden, den första stora upptäckten, till slut öppnade dörrarna till vetenskapens värld, hade den i detta avseende föga värde för den primitiva människan. Hon vägrade att veta av naturliga orsaker som förklaring till alldagliga fenomen.
81:2.9 (901.12) När man frågade sig varifrån elden kom, ersattes den enkla berättelsen om Andon och flintstenen snart av legenden om hur någon Prometheus stal den från himlen. De forntida människorna sökte en övernaturlig förklaring till alla sådana naturliga fenomen som inte rymdes inom deras personliga fattningsförmåga; och många nutida människor gör fortfarande så. Avpersonifieringen av så kallade naturliga fenomen har tagit tidsåldrar i anspråk, och den är ännu inte avslutad. Det uppriktiga, ärliga och orädda sökandet efter sanna orsaker gav emellertid upphov till den moderna vetenskapen: astrologin blev astronomi, alkemin blev kemi och magin blev medicin.
81:2.10 (901.13) Före maskinernas tidsålder var det enda sättet för människan att utföra ett arbete utan att själv göra det, att använda djur. Tämjandet av djur satte levande verktyg i människans händer, och en intelligent användning av dem beredde vägen för både jordbruk och samfärdsel. Utan dessa djur kunde människan inte ha höjt sig från sitt primitiva stadium till följande civilisationsnivåer.
81:2.11 (902.1) De flesta av de djur som bäst lämpade sig för att tämjas hittades i Asien, i synnerhet i de mellersta och sydvästra regionerna. Detta var en av orsakerna till varför civilisationen framskred snabbare i detta område än annanstans i världen. Många av dessa djurarter hade tämts två gånger tidigare, och under anditernas tidsålder tämdes de än en gång. Hunden hade emellertid stannat med jägarna allt sedan den blå människan tog den till sig för länge, länge sedan.
81:2.12 (902.2) Anditerna i Turkestan var det första folk som i stor omfattning tämde hästen, och detta är en annan orsak till att deras kultur var förhärskande så länge. Vid 5000 år f.Kr. hade jordbrukarna i Mesopotamien, Turkestan och Kina börjat föda upp får, getter, kor, kameler, hästar, fjäderfä och elefanter. Som lastdjur använde de oxar, kameler, hästar och jakar. Människan var själv en tid lastdjur. En härskare bland den blå rasen hade en gång hundra tusen män i sin koloni av bärare.
81:2.13 (902.3) Slaveriets och det privata jordägandets institutioner kom med jordbruket. Slaveriet höjde ägarens levnadsstandard och gav mera tid för samhällskultur.
81:2.14 (902.4) Vilden är slav under naturen, men en vetenskaplig civilisation ger människosläktet så småningom allt mera frihet. Med hjälp av djur, eld, vind, vatten, elektricitet och andra ännu oupptäckta energikällor har människan befriat sig, och kommer fortsättningsvis att befria sig, från nödvändigheten att ständigt slita och släpa. Oberoende av de övergående svårigheter som orsakas av det omfattande uppfinnandet av maskiner, är de slutliga fördelar som sådana mekaniska uppfinningar medför ovärderliga. Civilisationen kan aldrig blomstra, än mindre etableras, förrän människan har fritid att tänka, planera och föreställa sig nya och bättre sätt att göra saker och ting.
81:2.15 (902.5) Till en början sökte sig människan bara ett skydd, levde under klipputsprång och bodde i grottor. Sedan tog hon i bruk sådana naturliga material som trä och sten för att göra hyddor åt familjen. Till sist tog hon steget in i husbyggandets skapande skede, lärde sig att tillverka tegel och andra byggnadsmaterial.
81:2.16 (902.6) Folken i Turkestans högländer var de första av de mera nutida raserna som byggde sina hem av trä, hus som ganska mycket påminde om de tidiga timmerstugor som de amerikanska nybyggarna uppförde. Överallt på slätterna byggdes människobostäderna av tegel, senare av brända tegel.
81:2.17 (902.7) De äldre släktena vid floderna byggde sina hyddor genom att slå långa störar i en cirkel i marken. Störarnas övre ändar drogs sedan samman för att bilda hyddans stomme som flätades igenom med tvärgående vasstrå, varvid hela skapelsen påminde om en väldig uppochnedvänd korg. Denna konstruktion kunde sedan täckas med lera, och efter att den hade torkat i solen blev den en mycket användbar och vattentät bostad.
81:2.18 (902.8) Det var från dessa tidiga tiders hyddor som den senare idén till alla slag av korgflätande självständigt uppkom. Bland en grupp uppstod tanken på att göra lerkärl från att ha observerat vad som hände då man smetade våt lera över dessa grundstommar av störar. Lerkärlens härdande genom att bränna dem upptäcktes när en av dessa lertäckta primitiva hyddor av misstag fattade eld. Forna tiders färdigheter uppkom ofta av tillfälligheter som inträffade i de tidiga folkens dagliga liv. Åtminstone gällde detta nästan helt människosläktets evolutionära framåtskridande fram till tiden för Adams ankomst.
81:2.19 (903.1) Fastän krukmakeriet först hade introducerats av Prinsens stab för cirka en halv miljon år sedan, hade tillverkningen av lerkärl praktiskt taget upphört under de senaste drygt hundrafemtio tusen åren. Endast de försumeriska noditerna vid Persiska vikens kust fortsatte att göra lerkärl. Krukmakeriets konst återupplivades under Adams tid. Denna konst spred sig samtidigt med utbredningen av ökenområdena i Afrika, Arabien och Centralasien, och den spred sig från Mesopotamien ut över östra halvklotet i en följd av vågor som representerade en allt bättre tillverkningsteknik.
81:2.20 (903.2) Dessa civilisationer under anditernas tidsålder kan inte alltid spåras enligt utvecklingsstadiet för deras lerkärl eller andra konstföremål. Det jämna förloppet av människans evolution komplicerades enormt både av regimen i Dalamatia och i Eden. Det händer ofta att vaser och verktyg från senare tid är av sämre kvalitet än de tidigare produkterna från de mera renrasiga anditiska folken.
81:3.1 (903.3) Klimatförstöringen av de frodiga, öppna gräsbeklädda jakt- och betesmarkerna i Turkestan, med början omkring år 12.000 f.Kr., tvingade människorna i dessa regioner att ty sig till nya former av näringar och enkelt hantverk. En del började föda upp hjordar av tamdjur, andra blev jordbrukare eller insamlare av vattenbaserad föda, men de högrestående typerna av intellekt bland anditerna valde att ägna sig åt handel och hantverk. Det blev rentav brukligt att hela stammar ägnade sig åt att utveckla en enda näringsgren. Från Nildalen till Hindukush och från Ganges till Gula floden blev de högrestående stammarnas huvudsakliga verksamhet att odla jorden, med handel som binäring.
81:3.2 (903.4) Ökningen i handeln och i förädlandet av råmaterial till olika handelsvaror hade en direkt inverkan på uppkomsten av dessa tidiga och halvfredliga samhällen som hade så stor betydelse för spridningen av kulturen och civilisationsfärdigheterna. Före den tid då en omfattande världshandel uppkom baserade sig samhällets enheter på stammen — de var utvidgade familjegrupper. Handeln medförde umgänge med olika sorters människor och bidrog sålunda till en snabbare korsbefruktning av kulturen.
81:3.3 (903.5) För ungefär tolv tusen år sedan grydde de självständiga städernas tidsskede. Dessa primitiva handels- och hantverksstäder omgavs alltid av zoner av jordbruk och boskapsuppfödning. Fastän det är sant att produktionen främjades av att levnadsstandarden steg, är det skäl för er att inte hysa några missuppfattningar om det tidiga stadslivets förfining. De tidiga raserna var inte särskilt snygga och rena, och det genomsnittliga primitiva samhället höjde sig några tiotal centimeter för varje tjugofem år endast som följd av den smuts och det avfall som samlades. Vissa av dessa forna städer höjde sig också mycket snabbt över den omgivande marken emedan deras hyddor av obränd lera var kortlivade, och det var sed att bygga nya bostäder direkt ovanpå ruinerna av de gamla.
81:3.4 (903.6) En vittomfattande användning av metaller var kännetecknande för de tidiga hantverks- och handelsstädernas skede. Ni har redan funnit en bronskultur i Turkestan som daterar sig från före 9000 år f.Kr., och anditerna lärde sig också tidigt att arbeta med järn, guld och koppar. Förhållandena var emellertid mycket annorlunda längre bort från de mera avancerade civilisationscentren. Det har inte funnits några klart åtskilda perioder, sådana som sten-, brons- och järnåldern; alla tre existerade samtidigt men på olika håll.
81:3.5 (904.1) Guld var den första metallen som människan sökte efter. Den var lätt att bearbeta och användes till en början endast för prydnadsändamål. Sedan togs koppar i bruk, men inte i någon större utsträckning förrän den blandades med tenn och man fick den hårdare bronsen. Upptäckten att blanda koppar och tenn för att få brons gjordes av en av Turkestans adamssoniter vars koppargruva i bergsbygden råkade finnas vid sidan av en tennförekomst.
81:3.6 (904.2) Då ett enkelt hantverk och en begynnande industri uppkom fick handeln snabbt den största betydelse för den kulturella civilisationens spridning. Öppnandet av handelsvägar till lands och till havs underlättade betydligt resandet, kontakten mellan kulturer och blandningen av civilisationer. Omkring 5000 år f.Kr. var hästen i allmän användning i alla civiliserade och halvciviliserade länder. Dessa senare släkten hade inte endast tamhästar utan också olika slags vagnar och kärror. För tidsåldrar sedan hade hjulet varit i bruk, men nu började fordon med hjul användas allmänt både vid handel och i krig.
81:3.7 (904.3) Den resande handelsmannen och den kringströvande upptäcktsresanden gjorde mer för att främja den civilisation som historien känner än alla andra inflytelser tillsammans. Militära erövringar, kolonisation och den missionsverksamhet som de senare religionerna bedrev var även faktorer vid kulturens spridning; men dessa var alla av sekundär betydelse jämfört med handelsförbindelserna som ständigt ökade av att kunnandet och vetandet inom produktionsverksamheten snabbt utvecklades.
81:3.8 (904.4) Tillskottet från det adamiska släktet till människoraserna satte inte endast fart på civilisationsutvecklingen utan stimulerade också avsevärt människans lust till äventyr och utforskande, med den följd att största delen av Eurasien och norra Afrika snart fylldes av anditernas blandade efterkommande som snabbt förökade sig.
81:4.1 (904.5) När vi kommer fram till den historiska tidens gryning är hela Eurasien, norra Afrika och öarna i Stilla havet översållade av människosläktets sammansatta raser. Dessa nuvarande raser har uppkommit av att människans fem grundraser på Urantia har blandats och åter blandats med varandra.
81:4.2 (904.6) Var och en av Urantias raser kännetecknades av vissa utmärkande fysiska drag. Adamiterna och noditerna var långskalliga, andoniterna bredskalliga. Sangikrasernas skallar var av mellanform, men de gula och blå hade en tendens till bredskallighet. När de blå rasgrupperna blandades med andonitsläkten blev de avgjort bredskalliga. Andra gradens sangiker var mellan- till långskalliga.
81:4.3 (904.7) Fastän dessa skalldimensioner är användbara för att utreda rasliga ursprung, är skelettet som helhet mycket mera tillförlitligt. I den tidigaste utvecklingen av urantiaraserna förekom ursprungligen fem klart skilda typer av skelettbyggnad:
81:4.4 (904.8) 1. Andonisk, Urantias ursprungliga befolkning.
81:4.5 (904.9) 2. Första gradens sangisk, röd, gul och blå.
81:4.6 (904.10) 3. Andra gradens sangisk, orange, grön och indigo.
81:4.7 (904.11) 4. Noditisk, Dalamatiernas efterkommande.
81:4.8 (904.12) 5. Adamitisk, den violetta rasen.
81:4.9 (904.13) Då dessa fem stora rasgrupper i omfattande utsträckning blandades med varandra, tenderade den sangiska arvsdominansen att vid den fortgående blandningen överskugga den andonitiska typen. Lapparna och eskimåerna är blandningar av andoniter och sangiska blå rasgrupper. I deras skelettbyggnad har den ursprungliga andoniska typen bevarats bäst. Adamiterna och noditerna har blivit så uppblandade med de andra raserna att de kan igenkännas endast i vad man generellt kan kalla en kaukasid klass.
81:4.10 (905.1) När man blottlägger rester av människor från de senaste tjugo tusen åren är det därför i allmänhet omöjligt att klart särskilja de fem ursprungliga typerna. Studiet av skelettbyggnaden i dessa fynd utvisar att människosläktet numera fördelar sig på ungefär tre klasser:
81:4.11 (905.2) 1. Den kaukasida — den anditiska blandningen av noditiska och adamiska släkten, ytterligare modifierad av tillskott av första gradens och (en del) andra gradens sangikfolk och av en omfattande korsning med andoniter. De vita raserna i västerlandet och en del indiska och turanska folk hör till denna grupp. Den förenande faktorn inom denna grupp är den större eller mindre andelen anditiskt arv.
81:4.12 (905.3) 2. Den mongolida — första gradens sangiktyp, omfattande den ursprungliga röda, gula och blå rasen. Kineserna och indianerna hör till denna grupp. I Europa har den mongolida typen modifierats av blandning med andra gradens sangiker och andoniter, och ännu mera av tillskottet från anditerna. Malajerna och andra indonesiska folk inkluderas i denna klass, fastän de har en hög procent andra gradens sangikblod.
81:4.13 (905.4) 3. Den negrida — andra gradens sangiktyp, som ursprungligen bestod av den orangefärgade, den gröna och den indigofärgade rasen. Denna typ illustreras bäst av negrerna, och den finns överallt i Afrika, Indien och Indonesien, varhelst andra gradens sangikraser slog sig ned.
81:4.14 (905.5) I norra Kina förekommer en viss blandning av kaukasida och mongolida typer. I Levanten har de kaukasida och negrida typerna blandats. I Indien samt i Sydamerika finns alla tre typer företrädda. Skelettets karakteristika hos de tre fortlevande typerna kan fortfarande iakttas och underlättar identifieringen av de senare förfäderna till de nuvarande människoraserna.
81:5.1 (905.6) Den biologiska evolutionen och den kulturella civilisationen är inte nödvändigtvis korrelerade; den organiska evolutionen under en tidsålder kan fortgå obehindrat mitt bland ett kulturellt förfall. När man granskar människans historia under längre perioder finner man att evolutionen och kulturen i sista hand förhåller sig till varandra som orsak och verkan. Evolutionen kan framskrida utan kultur, men en kulturcivilisation blomstrar inte utan en tillräcklig bakgrund i form av en föregående raslig utveckling. Adam och Eva införde inga sådana civilisationsföreteelser som skulle ha varit främmande för människosamfundets framåtskridande, men det adamiska blodet ökade rasernas inneboende förmåga och försnabbade den ekonomiska utvecklingen och det industriella framåtskridandet. Adams utgivning förbättrade rasernas hjärnförmåga och påskyndade därmed avsevärt den naturliga evolutionens processer.
81:5.2 (905.7) Genom jordbruk, tämjandet av djur och bättre byggnadskonst frigjorde sig människan så småningom från det värsta i den ständiga kampen för livet och började se sig om efter någonting som skulle ge sötma åt livsprocessen. Detta var början till strävan efter allt högre, ständigt högre nivåer av materiell komfort. Genom hantverk och industri höjer människan så småningom det nöjes- och njutningsinnehållet i det jordiska livet.
81:5.3 (906.1) Kultursamhället är dock inte någon storsint välgörenhetsklubb med ärvda privilegier till vilken alla människor föds med gratis medlemskap och fullkomlig jämlikhet. Snarare är det ett upphöjt och ständigt framåtskridande gille av jordiska arbetare som i sina led upptar endast de främsta av de arbetsmyror som strävar efter att göra världen till en bättre plats för sina barn och barnbarn att leva och avancera i under kommande tider. Detta civilisationens gille uppbär dyra inträdesavgifter, kräver en sträng och rigorös disciplin, ålägger stränga straff för alla oliktänkande och separatister, medan det ger få personliga rättigheter eller privilegier annat än ökat skydd mot gemensamma faror och rasliga hot.
81:5.4 (906.2) Samhällelig förening är en form av livförsäkring som människorna har lärt sig är lönsam; därför är de flesta individer villiga att betala de premier, i form av självuppoffring och begränsning av den personliga friheten, som samhället utkräver av sina medlemmar i utbyte mot detta ökade gruppskydd. Kort sagt är den nuvarande samhällsmekanismen en försäkringsplan som har uppkommit genom försök och misstag och som är avsedd att ge något mått av säkerhet och skydd mot en återgång till de förfärliga och antisociala förhållanden som kännetecknade människosläktets erfarenheter under de första tiderna.
81:5.5 (906.3) Samhället blir sålunda ett samarbetssystem för att trygga medborgarfrihet genom institutioner, ekonomisk frihet genom kapital och uppfinningar, social frihet genom kultur och frihet från våld genom polisreglering.
81:5.6 (906.4) Makt ger inte rätt, men den upprätthåller de allmänt erkända rättigheterna hos varje på varandra följande generation. Statsmaktens främsta uppgift är att definiera rättigheterna, att rättvist och opartiskt reglera klasskillnader och att trygga lika möjligheter för alla i enlighet med lagens bestämmelser. Varje mänsklig rättighet är förenad med någon skyldighet i samhället. Ett privilegium som en grupp har är en försäkringsmekanism som ofelbart kräver full betalning av de premier som utgår för gruppens tjänster. Gruppens rättigheter måste skyddas, lika väl som individens, medräknat reglerandet av sexualdriften.
81:5.7 (906.5) Frihet som en grupp reglerar är det rättmätiga målet för den samhälleliga utvecklingen. Frihet utan restriktioner är en fåfäng och fantasifull dröm hos instabila och ytliga människor.
81:6.1 (906.6) Medan den biologiska evolutionen hela tiden har fortsatt uppåt, gick mycket av den kulturella evolutionen ut från Eufratdalen i vågor som under tidens gång efter hand försvagades tills slutligen hela det renrasiga släktet av ättlingar till Adam hade dragit ut för att berika civilisationerna i Asien och Europa. Raserna sammansmälte inte helt, men deras civilisationer blandades i betydande utsträckning. Kulturen spred sig långsamt ut över världen. Denna civilisation måste upprätthållas och omhuldas, ty idag finns det inga nya kulturkällor, inga anditer som kunde stärka och stimulera civilisationsutvecklingens långsamma framskridande.
81:6.2 (906.7) Den civilisation som nu utvecklas på Urantia uppkom av och bygger på följande faktorer:
81:6.3 (906.8) 1. Naturförhållanden. Den materiella civilisationens art och utsträckning bestäms i hög grad av de naturresurser som står till buds. Klimatet, vädret och många andra fysiska förhållanden är faktorer av betydelse för kulturens utveckling.
81:6.4 (907.1) I början av anditernas era fanns det endast två omfattande och bördiga öppna jaktområden i hela världen. Det ena fanns i Nordamerika, och där var indianerna utspridda; det andra fanns norr om Turkestan och upptogs delvis av en andonisk-gul rasgrupp. De avgörande faktorerna för utvecklingen av en högrestående kultur i sydvästra Asien var ras och klimat. Anditerna var ett storartat folk, men den faktor som blev bestämmande för inriktningen av deras civilisation var den tilltagande torkan i Iran, Turkestan och Sinkiang som tvingade dem att uppfinna och tillägna sig nya och avancerade metoder för att skaffa sig sitt levebröd från de allt mindre bördiga markerna.
81:6.5 (907.2) Kontinenternas gestaltning och andra förhållanden som gäller landarrangemangen har mycket stor betydelse för frågan om krig och fred. Mycket få urantiafolk har någonsin haft ett lika gynnsamt tillfälle till fortsatt och ostörd utveckling som folken i Nordamerika — skyddade som de är från praktiskt taget alla sidor av vida oceaner.
81:6.6 (907.3) 2. Kapitalvaror. Kulturen utvecklas aldrig under fattiga förhållanden; fritiden är väsentlig för civilisationens framåtskridande. Individen kan utveckla en karaktär av moraliskt och andligt värde utan materiella tillgångar, men en kulturcivilisation uppkommer endast i sådana förhållanden av materiell välmåga vilka främjar fritid i förening med ambition.
81:6.7 (907.4) Under de primitiva tiderna var livet på Urantia allvarligt och krävande. Det var för att undvika denna ständiga kamp och detta oupphörliga slit som människosläktet hela tiden tenderade att dras till det angenäma klimatet i tropikerna. Fastän dessa varmare boendezoner erbjöd en viss lättnad från den intensiva kampen för tillvaron, använde de raser och stammar som på detta sätt sökte sig till ett lättare liv sällan sin oförtjänta fritid till att föra civilisationen framåt. Framåtskridandet i samhället har ofelbart kommit från tankarna och planerna hos de släkten som med sina intelligenta bemödanden har lärt sig att få sitt levebröd från jorden med mindre ansträngning och kortare arbetsdagar och sålunda har kunnat njuta av en välförtjänt och givande extra fritid.
81:6.8 (907.5) 3. Vetenskapligt kunnande. Civilisationens materiella aspekter måste alltid invänta ackumuleringen av vetenskapliga data. Det tog lång tid efter att människan hade uppfunnit bågen och pilen och börjat använda djur som kraftkällor innan hon lärde sig att ta i anspråk vind och vatten och senare utnyttja ånga och elektricitet. Men med tiden förbättrades civilisationens verktyg. Vävningen, keramiktillverkningen, tämjandet av djur och metallbearbetningen följdes av skrivandets och tryckningens tidsålder.
81:6.9 (907.6) Kunskap är makt. Uppfinnandet föregår alltid påskyndandet av den kulturella utvecklingen i världsomfattande utsträckning. Vetenskapen och uppfinnandet drog den största nyttan av tryckpressen, och den ömsesidiga växelverkan mellan alla dessa kultur- och uppfinningsaktiviteter har enormt accelererat hastigheten i det kulturella framåtskridandet.
81:6.10 (907.7) Vetenskapen lär människan att tala matematikens nya språk och tränar hennes tankar i banor av sträng precision. Vetenskapen stabiliserar också filosofin genom att eliminera fel, medan den renar religionen genom att ta död på vidskepelse.
81:6.11 (907.8) 4. Mänskliga resurser. Ett visst befolkningsunderlag är nödvändigt för civilisationens spridning. Om allt annat väger jämnt dominerar det talrikare folket det mindre släktets civilisation. Om befolkningen sålunda inte ökar upp till en viss punkt förhindras det fullständiga förverkligandet av det nationella ändamålet, men det kommer en punkt i befolkningsökningen då ytterligare tillväxt är självfördärvande. En ökning av antalet utöver det optimum, som det normala relationstalet mellan människa och land utgör, betyder antingen en sänkning av levnadsstandarden eller en omedelbar utvidgning av territorialgränserna med hjälp av fredlig penetrering eller militär erövring, tvångsmässig ockupation.
81:6.12 (908.1) Ni chockeras ibland av krigets härjningar, men ni borde inse att det är nödvändigt att frambringa dödliga i stort antal för att ge rikligt med möjligheter till samhällelig och moralisk utveckling. Med en sådan planetarisk fruktsamhet uppkommer snart ett allvarligt överbefolkningsproblem. De flesta bebodda världar är små. Urantia är medelstor, kanske en aning under medeltalet. Stabiliseringen av nationens befolkning vid optimum höjer kulturen och förhindrar krig. Den nation är vis som vet när den skall sluta växa.
81:6.13 (908.2) Även den kontinent som är rikast på naturtillgångar och har den mest avancerade mekaniska utrustningen gör föga framsteg om folkets intelligens är i avtagande. Kunskap kan inhämtas genom utbildning, men visdom, som är oundgänglig för en verklig kultur, kan uppnås endast genom erfarenhet och av män och kvinnor som är medfött intelligenta. Ett sådant folk kan lära sig av erfarenheten; de kan bli verkligen visa.
81:6.14 (908.3) 5. De materiella resursernas effektivitet. Mycket är beroende av den visdom med vilken naturresurser, vetenskapligt kunnande, kapitalvaror och människopotentialer utnyttjas. Den viktigaste faktorn i forna tiders civilisation var tvånget som utövades av visa härskare i samhället. Den primitiva människan fick civilisationen bokstavligen prackad på sig av sina högrestående samtida. Välorganiserade och högrestående minoriteter har till stor del regerat denna värld.
81:6.15 (908.4) Makt ger inte rätt, men makten åstadkommer det som finns och som har funnits i historien. Först nyligen har Urantia nått den punkt där samhället är villigt att diskutera maktens och rättens etik.
81:6.16 (908.5) 6. Språkets effektivitet. Civilisationens spridning måste vänta på språket. Levande språk som utvecklas garanterar en spridning av civiliserat tänkande och planerande. Under de forna tidsåldrarna gjordes viktiga framsteg när det gäller språket. Idag finns ett stort behov av en lingvistisk vidareutveckling för att underlätta uttryckandet av den evolverande tanken.
81:6.17 (908.6) Språket utvecklades av grupprelationer, och varje lokal grupp utvecklade sitt eget system för ordväxling. Språket uppkom genom gester, tecken, rop, imiterade ljud, intonation och accent till ljudsystem som senare betecknades med alfabet. Språket är människans bästa och nyttigaste tankeredskap, men det kunde inte blomstra förrän olika samhällsgrupper hade en viss fritid. Tendensen att leka med språket utvecklar nya ord — slang. Om majoriteten tillägnar sig slangen, då gör dess användning slangen till en del av språket. Uppkomsten av dialekter illustreras av hur man i familjekretsen hänger sig åt att tala ”barnspråk”.
81:6.18 (908.7) Språkskillnader har alltid varit ett stort hinder för fredens utbredning. Dialekterna måste underkuvas innan kulturen kan sprida sig till en hel ras, över en hel kontinent eller till en hel värld. Ett världsomfattande språk gynnar freden, tryggar kulturen och ökar lyckan. Redan när språken i en värld reduceras till några få, och de ledande kulturfolken behärskar dessa, inverkar detta kraftigt till förmån för världsomfattande fred och välstånd.
81:6.19 (908.8) Fastän mycket små framsteg har gjorts på Urantia för att utveckla ett internationellt språk, har mycket åstadkommits genom etablerandet av internationellt handelsutbyte. Alla dessa internationella förbindelser bör omhuldas, vare sig de berör språk, handel, konst, vetenskap, idrottstävlingar eller religion.
81:6.20 (909.1) 7. De mekaniska anordningarnas effektivitet. Civilisationens framåtskridande står i ett direkt förhållande till utvecklingen och innehavet av verktyg, maskiner och distributionskanaler. Allt bättre arbetsredskap, sinnrika och effektiva maskiner, bestämmer vem av de konkurrerande grupperna som överlever på den avancerande civilisationens arena.
81:6.21 (909.2) Under de första tiderna var mänsklig arbetskraft den enda formen av energi som utnyttjades i jordbruket. Det fordrade en lång kamp att ersätta människor med oxar, ty det gjorde människor arbetslösa. Under senare tider har maskiner börjat tränga ut människor, och varje sådant framsteg bidrar direkt till samhällets framåtskridande emedan det frigör mänsklig arbetskraft till att utföra värdefullare uppgifter.
81:6.22 (909.3) Vetenskapen kan om den styrs av visdom bli människans stora samhälleliga befriare. En maskinell tidsålder kan visa sig förödande endast för en nation vars intellektuella nivå är alltför låg för att finna de visa metoder och sunda förfaranden som fordras för en framgångsrik anpassning till de övergångssvårigheter som uppkommer av att ett stort antal människor plötsligt förlorar arbetet som följd av ett alltför snabbt uppfinnande av nya typer av arbetsbesparande maskiner.
81:6.23 (909.4) 8. Fackelbärarnas karaktär. Det samhälleliga arvet gör det möjligt för människan att stå på skuldrorna till alla dem som har levt före henne och som har bidragit med någonting till summan av kulturen och kunskapen. I detta arbete med att föra kulturens fackla vidare till nästa generation kommer hemmet alltid att vara grundinstitutionen. Lek- och umgängeslivet kommer därnäst och skolan sist, men den är lika nödvändig i ett komplicerat och långt organiserat samhälle.
81:6.24 (909.5) Insekterna föds fullt utbildade och utrustade för livet — för visso en mycket inskränkt och rent instinktiv tillvaro. Människobarnet föds utan utbildning. Därför har människan förmågan, genom att kontrollera den yngre generationens utbildningsträning, att avsevärt modifiera civilisationens evolutionära inriktning.
81:6.25 (909.6) De faktorer som under det tjugonde århundradet mest har bidragit till civilisationens främjande och kulturens framåtskridande är det betydligt ökade resandet i världen och de enastående förbättringarna i kommunikationsmetoderna. Förbättringarna inom utbildningen har emellertid inte hållit takten med den expanderande samhällsstrukturen; inte heller har den moderna värdesättningen av etiken utvecklats i överensstämmelse med tillväxten inom de mera rent intellektuella och vetenskapliga områdena. Den moderna civilisationen står stilla i fråga om andlig utveckling och säkerställandet av hemmet som institution.
81:6.26 (909.7) 9. Rasens ideal. En generations ideal formar ödets kanaler för det släkte som följer genast efter. Kvaliteten hos samhällets fackelbärare avgör huruvida civilisationen går framåt eller bakåt. Hemmen, kyrkorna och skolorna i en generation bestämmer på förhand karaktärstrenden hos den följande generationen. Den moraliska och andliga energin hos en ras eller nation bestämmer till stor del den kulturella utvecklingens hastighet i den civilisationen.
81:6.27 (909.8) Idealen höjer den samhälleliga strömmens källa. Inget flöde kan stiga högre än sin källa oberoende av vilken tryckreglering eller vilka styrmedel man använder. Drivkraften för även de mest materiella aspekterna av en kulturcivilisation ligger i det minst materiella av samhällets åstadkommanden. Intellektet kan övervaka civilisationsmekanismen, visdomen kan styra den, men andlig idealism är den energi som verkligen lyfter och för framåt människans kultur från en uppnåelsenivå till en annan.
81:6.28 (910.1) Först var livet en kamp för tillvaron; nu är det en kamp för levnadsstandarden; därefter blir det en kamp för tankekvaliteten, det kommande jordiska målet för människans tillvaro.
81:6.29 (910.2) 10. Koordineringen av specialister. Civilisationen har förts enormt framåt av den tidiga arbetsfördelningen och dess senare naturliga följd, specialiseringen. Civilisationen är nu beroende av en effektiv koordinering av specialisterna. Då samhället expanderar måste man finna någon metod att föra samman de olika specialisterna.
81:6.30 (910.3) Samhälls-, konst-, teknik- och industrispecialisterna fortsätter att öka i antal och växa i skicklighet och kunnande. Denna diversifiering av förmåga och kunnande samt olikhet i verksamheten kommer till slut att försvaga och upplösa människosamfundet om inte effektiva metoder för koordinering och samarbete utvecklas. Den intelligens som kan åstadkomma så många uppfinningar och en sådan specialisering borde också vara fullt kompetent att tänka ut tillräckliga metoder för att behärska och reglera alla problem som uppkommer av den snabba ökningen av uppfinningarna och den ökade hastigheten i den kulturella expansionen.
81:6.31 (910.4) 11. Metoder för arbetsförmedling. Samhällsutvecklingens nästa tidsålder kommer att ge uttryck för en bättre och effektivare samverkan och koordinering inom den ständigt ökande och expanderande specialiseringen. När arbetet blir allt mera specialiserat måste man finna på något förfarande för att styra individerna till en lämplig arbetsplats. Maskinerna är inte den enda orsaken till arbetslösheten bland de civiliserade folken på Urantia. Det ekonomiska livets invecklade beskaffenhet och den stadiga ökningen av den industriella och yrkesinriktade specialiseringen bidrar till problemen med arbetskraftens placering.
81:6.32 (910.5) Det är inte tillräckligt att utbilda människor för arbete. I ett invecklat samhälle måste det också finnas effektiva sätt att finna en arbetsplats. Innan medborgarna utbildas i långt specialiserade förfaranden att tjäna sitt levebröd borde de ges utbildning i ett eller flera sätt att utföra mera vanliga arbeten, yrken eller kall som de kunde utnyttja medan de tillfälligt är arbetslösa inom sitt specialiserade arbetsområde. Ingen civilisation kan fortbestå om den under långa tider måste hysa omfattande grupper av arbetslösa. Med tiden förvrängs och demoraliseras även de bästa medborgare av att ta emot understöd från allmänna medel. Även privat välgörenhet blir fördärvlig när arbetsföra medborgare under lång tid kommer i åtnjutande av den.
81:6.33 (910.6) Ett sådant långt specialiserat samhälle ställer sig inte positivt till de tidigare folkens urgamla kommunala och feodala förfaranden. Visserligen kan många allmänna tjänster mycket väl och med fördel socialiseras, men högt utbildade och ytterst specialiserade människor kan bäst styras med någon metod som innebär ett intelligent samarbete. En modern form av koordinering och en broderlig reglering leder till ett mera långlivat samarbete än de äldre och primitivare metoder som används av kommunismen eller av diktatoriskt reglerande institutioner baserade på tvång.
81:6.34 (910.7) 12. Villigheten att samarbeta. Ett av de stora hindren för människosamfundets framsteg är konflikten mellan intressena och välfärden hos de större, mera samhällsinriktade grupperna och de mindre, motsträviga asociala sammanslutningarna av människosläktet, för att inte nämna samhällsfientliga enskilda individer.
81:6.35 (910.8) Ingen nationell civilisation blir långvarig om inte dess utbildningsmetoder och religiösa ideal inspirerar till en högtstående intelligent patriotism och nationell hängivenhet. Utan detta slag av intelligent patriotism och kulturell solidaritet tenderar alla nationer att falla sönder som följd av provinsiell avundsjuka och lokalt egenintresse.
81:6.36 (911.1) Upprätthållandet av en världsomfattande civilisation är beroende av att människorna lär sig hur de kan leva tillsammans i fred och broderskap. Utan effektiv koordinering hotas den industriella civilisationen av farorna som är förknippade med ultraspecialisering: enformighet, inskränkthet och en tendens att väcka misstro och avundsjuka.
81:6.37 (911.2) 13. Effektivt och klokt ledarskap. I en civilisation beror mycket, väldigt mycket, på att det finns en entusiastisk och effektiv gruppanda. Tio män är inte till nämnvärt större nytta än en för att lyfta en stor tyngd, om de inte lyfter tillsammans — alla på samma gång. Ett sådant grupparbete — samverkan i samhället — är beroende av ledarskap. Tidigare och nuvarande kulturcivilisationer har baserats på medborgarnas intelligenta samverkan med kloka och framstegsvänliga ledare. Innan människan utvecklas till högre nivåer kommer civilisationen fortsättningsvis att vara beroende av ett klokt och energiskt ledarskap.
81:6.38 (911.3) Högt utvecklade civilisationer föds av en skarpsinnig korrelering av materiellt välstånd, intellektuell storhet, moralisk värdighet, samhällelig skicklighet och kosmisk insikt.
81:6.39 (911.4) 14. Samhällsförändringar. Samhället är inte en gudomlig institution, utan en företeelse som hör till den fortgående evolutionen. Civilisationens framåtskridande fördröjs alltid när dess ledare dröjer med att göra de förändringar i samhällsorganisationen som är nödvändiga för att hålla takten med den tidens vetenskapliga framsteg. Trots allt detta bör man inte nedvärdera någonting bara för att det är gammalt, inte heller bör en idé omfattas utan förbehåll bara för att den är ny.
81:6.40 (911.5) Människan borde inte vara rädd för att experimentera med samhällets mekanismer. Emellertid bör sådana experiment med kulturell omställning alltid ske under övervakning av dem som är fullt förtrogna med samhällsutvecklingens historia. Dessa förnyare borde alltid låta sig ledas av visdomen hos dem som har haft praktisk erfarenhet inom områdena för det tilltänkta samhälleliga eller ekonomiska experimentet. Man bör inte försöka genomföra någon stor samhällelig eller ekonomisk förändring plötsligt. Tiden är väsentlig för all sorts omställning hos människan — fysisk, samhällelig eller ekonomisk. Endast moraliska och andliga omställningar kan göras på ögonblickets ingivelse, och även de fordrar tidens gång för att deras materiella och samhälleliga följdverkningar helt skall förverkligas. Rasens ideal är det främsta stödet och skyddet under de kritiska tider då civilisationen befinner sig i övergång från en nivå till en annan.
81:6.41 (911.6) 15. Förhindrandet av sammanbrott under övergångstiden. Samhället är ett resultat av försök och misstag under tidsålder efter annan. Samhället är vad som blev kvar av de selektiva omställningarna och återanpassningarna under följden av de olika stadierna i människosläktets tidsålderslånga höjning från djurens till människans nivåer i fråga om planetarisk ställning. Den stora faran för varje civilisation — i varje enskilt ögonblick — är hotet om sammanbrott vid tiden för övergång från det förgångnas etablerade metoder till framtidens nya och bättre men oprövade förfaranden.
81:6.42 (911.7) Ledarskap är livsviktigt för framåtskridande. Visdom, insikt och framsynthet är nödvändiga för nationernas fortbestånd. Civilisationen är aldrig på allvar hotad förrän det börjar råda brist på dugligt ledarskap. Mängden av sådana kloka ledare har aldrig överstigit en procent av befolkningen.
81:6.43 (911.8) Det var längs dessa pinnar på den evolutionära stegen som civilisationen höjde sig till den nivå där sådana mäktiga inflytelser kunde igångsättas som har kulminerat i det tjugonde århundradets snabbt expanderande kultur. Endast genom att hålla fast vid dessa väsentliga grunddrag kan människan hoppas på att kunna bibehålla sina nuvarande civilisationer och samtidigt trygga deras fortsatta utveckling och säkra fortbestånd.
81:6.44 (912.1) Detta är huvuddragen i folkens långa, långa kamp på jorden för att etablera civilisationer allt sedan Adams tid. Den nuvarande kulturen är ett nettoresultat av denna ihärdiga evolution. Innan boktryckarkonsten uppfanns var framåtskridandet relativt långsamt, då en generation inte så snabbt kunde dra nytta av de resultat som dess föregångare hade uppnått. Nu störtar människosamfundet framåt under kraften av den samlade energin från alla de tidsåldrar som civilisationen har kämpat sig igenom.
81:6.45 (912.2) [Avfattat under beskydd av en Nebadons Ärkeänglar.]
Urantiaboken
Kapitel 82
82:0.1 (913.1) ÄKTENSKAPET — parförhållandet — uppkommer av att människan är tvåkönad. Äktenskapet är människans reaktionsmässiga anpassning till att det finns två kön, medan familjelivet är det slutresultat som uppkommer av alla dessa evolutionära och adaptiva anpassningar. Äktenskapet är en bestående företeelse. Det är inte en naturlig del av den biologiska evolutionen, men det utgör grunden för all social evolution och kommer därför med säkerhet att alltid finnas i någon form. Äktenskapet har gett människan hemmet, och hemmet är den ärofulla kronan på hela den långa och mödosamma evolutionära kampen.
82:0.2 (913.2) Religions-, samhälls- och utbildningsinstitutionerna är alla väsentliga för kulturcivilisationens fortbestånd, men familjen är den främsta civiliseraren. Ett barn lär sig det mesta av det som är viktigt i livet av sin familj och av grannarna.
82:0.3 (913.3) Människorna i forna tider hade inte någon särskilt rik samhällelig civilisation, men det som fanns förde de troget och effektivt vidare till nästa generation. Ni borde observera att de flesta av dessa gångna civilisationer fortfor att utvecklas med endast ett minimum av andra institutionella inflytelser emedan hemmet fungerade effektivt. Idag har människoraserna ett rikt samhälls- och kulturarv, och det borde på ett vist och effektivt sätt föras vidare till följande generationer. Familjen måste bibehållas som en utbildningsinstitution.
82:1.1 (913.4) Trots personlighetsklyftan mellan män och kvinnor är sexualdriften tillräcklig för att garantera att de kommer samman för artens fortplantning. Denna instinkt fungerade effektivt långt innan människorna upplevde just något av det som senare kallades kärlek, tillgivenhet och äktenskaplig trohet. Parningen är en medfödd benägenhet, och äktenskapet är dess evolutionära samhälleliga följdverkan.
82:1.2 (913.5) Sexuellt intresse och sexuell lust var inte dominerande passioner bland primitiva folk. De togs helt enkelt för givna. Hela fortplantningshändelsen saknade fantasirik försköning. Den allt absorberande sexuella passionen bland de mera civiliserade folken beror främst på rasblandningen, i synnerhet där den evolutionära människonaturen har stimulerats av noditernas och adamiternas associativa fantasi och skönhetssinne. Detta arv från anditerna absorberades emellertid av de evolutionära raserna i så begränsade mängder att det inte medförde tillräcklig självkontroll över de animala passionerna som sålunda hade stimulerats och uppväckts av att människorna hade fått ett mera vaket sexuellt medvetande och starkare parningsdrifter. Av de evolutionära raserna hade den röda människan den högsta sexualkoden.
82:1.3 (913.6) Den sexuella regleringen i förhållande till äktenskapet anger:
82:1.4 (913.7) 1. Hur långt civilisationen har framskridit. Civilisationen har allt mera krävt att den sexuella tillfredsställelsen får ett lämpligt utlopp och sker i överensstämmelse med accepterade seder och bruk.
82:1.5 (914.1) 2. Hur mycket anditiskt arv ett folk har. Bland sådana grupper har sexualiteten blivit ett uttryck för såväl det högsta som det lägsta i både den fysiska och den emotionella naturen.
82:1.6 (914.2) Sangikraserna hade en normal animal åtrå, men föga föreställde de sig om eller hyste uppskattning för skönheten eller det fysiska behaget hos det motsatta könet. Det som kallas sex appeal saknas praktiskt taget även hos de nutida primitiva raserna. Dessa ouppblandade folk har en definitiv parningsinstinkt men känner inte en så stark sexuell dragning att det skulle skapa allvarliga problem som fordrar social kontroll.
82:1.7 (914.3) Parningsinstinkten är en av människans dominerande drivkrafter. Den är den enda emotionen som, förklädd i den individuella tillfredsställelsens lockelse, effektivt lurar den själviska människan till att sätta människosläktets välfärd och fortvaro högt ovanför individuellt välbehag och personlig frihet från ansvar.
82:1.8 (914.4) Som institution beskriver äktenskapet från sin första början fram till våra dagar den biologiska fortplantningsdriftens sociala utveckling. Det evolverande människosläktets fortsättning säkerställs av existensen av denna parningsimpuls hos raserna, en drift som löst kallas sexuell attraktion. Denna starka biologiska drift blir impulscentrum för alla slags associerade instinkter, emotioner och beteendeformer — fysiska, intellektuella, moraliska och sociala.
82:1.9 (914.5) Hos vilden var behovet av föda den tvingande motivationen, men när civilisationen försäkrar ett överflöd av föda blir sexualdriften ofta den dominerande impulsen och är därför i ständigt behov av att regleras av samhället. Hos djuren kontrollerar den instinktiva periodiciteten parningslusten, men då människan till så stor del är en varelse som reglerar sig själv, är den sexuella lusten inte helt periodisk. Därför blir det nödvändigt för samhället att ålägga individen självkontroll.
82:1.10 (914.6) Ingen av människans emotioner eller impulser kan åstadkomma så mycket skada och sorg som denna starka sexualdrift då otyglad och alltför hängiven åt. Det förnuftiga underställandet av denna impuls under samhällets regler är det suprema test som anger hur verklig en civilisation är. Självbehärskning, allt mera självbehärskning, är det ständigt stigande kravet på den framåtskridande mänskligheten. Förtegenhet, ouppriktighet och skenhelighet kan skyla över sexuella problem, men de erbjuder inga lösningar, och de främjar inte etiken.
82:2.1 (914.7) Berättelsen om äktenskapets utveckling är helt enkelt historien om sexuallivets reglering genom trycket från sociala, religiösa och medborgerliga restriktioner. Naturen beaktar inte individerna; den tar ingen befattning med så kallad moral. Naturen är endast och uteslutande intresserad av arternas fortplantning. Naturen kräver oemotståndligt fortplantning men lämnar obekymrat de problem som uppkommer att lösas av samhället och skapar sålunda ett ständigt närvarande och betydande problem för det evolutionära människosläktet. Denna sociala konflikt består i det oupphörliga kriget mellan grundinstinkterna och den evolverande etiken.
82:2.2 (914.8) Bland de tidiga raserna existerade föga eller ingen reglering av förhållandet mellan könen. På grund av detta sexuella tillstånd fanns det ingen prostitution. Pygméerna och andra efterblivna folkgrupper har ännu idag ingen äktenskapsinstitution. Ett studium av dessa folk visar de primitiva rasernas enkla parningsseder. Alla forntida folk borde alltid studeras och bedömas i ljuset av de moralnormer som gällde enligt sedvänjorna under deras egen tid.
82:2.3 (915.1) Fri kärlek har emellertid aldrig haft gott anseende ovanför det råa barbariets nivå. I samma stund som samhälleliga grupper började bildas, började också giftermålsbestämmelser och äktenskapliga restriktioner utvecklas. Parbildningen har sålunda utvecklats under otaliga övergångar från ett tillstånd av nästan fullständig sexuell tygellöshet till det tjugonde århundradets normer av relativt fullständiga sexuella restriktioner.
82:2.4 (915.2) Under folkstammarnas tidigaste utveckling var sedvänjorna och de restriktiva tabuna mycket enkla, men de höll könen ifrån varandra — vilket främjade lugn, ordning och arbetsamhet — och så började äktenskapets och hemmets långa utveckling. De könsbaserade sederna beträffande klädsel, utsmyckande och religionsutövande hade sitt ursprung i dessa forna tabun som bestämde gränserna för de sexuella friheterna och sålunda till slut gav upphov till begreppen last, brott och synd. Länge var det brukligt att upphäva alla sexuella bestämmelser på stora högtidsdagar, i synnerhet på första maj.
82:2.5 (915.3) Kvinnorna har alltid varit underställda mer restriktiva tabun än männen. De äldsta sedvänjorna gav de ogifta kvinnorna samma grad av sexuell frihet som männen, men av makorna har alltid krävts att de är sina makar trogna. Det primitiva äktenskapet begränsade inte nämnvärt mannens sexuella frihet, men det gjorde en fortsatt sexuell lössläppthet till tabu för hustrun. Gifta kvinnor har alltid burit något tecken som särskiljer dem som en klass för sig, tecken som håruppsättning, klädsel, slöja, tillbakadragenhet, utsmyckning och ringar.
82:3.1 (915.4) Äktenskapet är samhällsorganismens institutionella svar på den ständiga biologiska spänningen från människans oavlåtliga drift till reproduktion — fortplantning. Parningen är överallt en naturlig företeelse, och då samhället utvecklades från det enkla till det allt mer komplicerade, skedde en motsvarande utveckling av parbildningssederna, ursprunget till äktenskapsinstitutionen. Varhelst samhällsutvecklingen har framskridit till det stadium då sedvänjor uppkommer finner man äktenskapet som en evolverande institution.
82:3.2 (915.5) Äktenskapet har alltid berört och kommer alltid att beröra två helt skilda områden: sedvänjorna, de lagar som reglerar de yttre aspekterna av parningen, och det i övrigt hemliga och personliga förhållandet mellan män och kvinnor. Alltid har individerna varit upproriska mot de sexualföreskrifter som samhället har påtvingat dem. Orsaken till detta sexualproblem, som har fortgått tidsålder efter tidsålder, ligger däri att individens självförsörjning är en individuell angelägenhet, men den bedrivs av gruppen; medan individens fortplantning av sig själv är en samhällelig angelägenhet, men den säkras av den individuella impulsen.
82:3.3 (915.6) När sedvänjorna respekteras är de tillräckligt starka för att tygla och kontrollera sexualdriften, vilket har visat sig bland alla raser. Äktenskapsnormerna har alltid varit en sann indikator på sedvänjornas gängse styrka och på samhällsstyrets funktionella integritet. De första sedvänjorna som gällde sexualliv och parning var emellertid en mängd av motsägelsefulla och primitiva föreskrifter. Föräldrar, barn, släktingar och samhälle hade alla sinsemellan stridiga intressen när det gällde föreskrifterna om äktenskap. Men trots allt detta evolverade de raser som höll äktenskapet i ära och levde i äktenskap på ett naturligt sätt till högre nivåer och fortlevde i större antal.
82:3.4 (915.7) Under de första tiderna var äktenskapet priset för en ställning i samhället; att äga en hustru var ett tecken på anseende. För vilden betydde bröllopsdagen början till ansvar och mandom. Under någon tidsålder har äktenskapet betraktats som en samhällsplikt, under någon annan som en religiös skyldighet, och under ytterligare någon annan tid som ett politiskt krav på att förse staten med medborgare.
82:3.5 (916.1) Många forna stammar fordrade bedrifter i form av stölder som villkor för äktenskap. Senare folk ersatte sådana plundringståg med atletiska kamper och tävlingslekar. Vinnarna i dessa tävlingskamper fick första pris — fritt val bland säsongens ungmör. Bland huvudjägarna fick en yngling gifta sig först då han hade skaffat sig åtminstone ett huvud, men ibland kunde man köpa sig dessa skallar. Då seden att köpa sig hustrur avtog kunde de vinnas genom att gissa gåtor, ett förfarande som ännu fortlever bland många grupper av den svarta människan.
82:3.6 (916.2) Då civilisationen avancerade överlät vissa stammar de stränga äktenskapstesten av mannens uthållighet till kvinnorna, som då kunde gynna de män som de gillade. Dessa äktenskapstest gällde skickligheten att jaga och strida samt förmågan att försörja en familj. Länge krävdes det att brudgummen anslöt sig till brudens familj i åtminstone ett år för att, genom att leva och arbeta där, visa att han var värd den hustru han eftertraktade.
82:3.7 (916.3) Till hustruns kvalifikationer hörde förmågan att utföra tungt arbete och att föda barn. Det krävdes att hon kunde utföra ett visst jordbruksarbete inom en bestämd tid. Om hon hade fött ett barn före äktenskapet var hon desto värdefullare; hennes fruktsamhet var då garanterad.
82:3.8 (916.4) Då forntida folk höll det för en skam eller rentav synd att inte vara gift förklarar detta uppkomsten av barnäktenskap; ju förr dess bättre, eftersom man måste vara gift. Det var också en allmänt omfattad tro att ogifta personer inte kunde komma in i andelandet, och detta var ett ytterligare motiv till barnäktenskap rentav från födseln och ibland före födseln, beroende på kön. Forntidens människor trodde att även de döda måste vara gifta. De ursprungliga äktenskapsmäklarna användes för att förhandla fram giftermål för avlidna individer. Någon av föräldrarna brukade avtala med dessa mellanhänder att ombesörja giftermålet mellan en avliden son med en avliden dotter från en annan familj.
82:3.9 (916.5) Bland de senare folken var puberteten den vanliga åldern för äktenskap, men denna ålder har framskjutits i direkt proportion till civilisationens framåtskridande. Redan tidigt under samhällets utveckling uppkom säregna samfund för såväl män som kvinnor som levde i celibat. De startades och upprätthölls av individer som mer eller mindre saknade en normal sexualdrift.
82:3.10 (916.6) Många stammar tillät medlemmar av den härskande gruppen att ha sexuella förbindelser med fästmön just innan hon skulle ges till sin äkta man. Var och en av dessa män brukade ge flickan en present, och detta var ursprunget till seden att ge bröllopspresenter. Bland en del grupper förväntade man sig att en ung kvinna skulle förtjäna sin hemgift, som bestod av de presenter hon hade fått som ersättning för sina sexuella tjänster i fästmörnas utställningshall.
82:3.11 (916.7) I en del stammar giftes de unga männen bort med änkorna och de äldre kvinnorna, och senare när de blev änklingar tilläts de gifta sig med de unga flickorna. Sålunda försäkrade man sig om — såsom de uttryckte det — att inte båda föräldrarna var dåraktiga, vilket de tänkte sig vore fallet om två ungdomar tilläts gifta sig med varandra. Andra stammar begränsade giftermålet till personer i samma åldersgrupp. Det var begränsningen av äktenskapet till vissa åldersgrupper som först gav upphov till idéer om incest. (I Indien finns inte ens nu några åldersrestriktioner för äktenskap.)
82:3.12 (916.8) Enligt vissa sedvänjor fanns det skäl att i högsta grad frukta änkeståndet, emedan änkorna antingen dödades eller tilläts begå självmord på sin mans grav, för det var meningen att de skulle gå över till andelandet med sin make. Den efterlevande änkan anklagades nästan undantagslöst för sin mans död. En del stammar brände dem levande. Om en änkas liv fortsatte bestod det av ett ständigt sörjande och av outhärdliga sociala restriktioner emedan omgifte vanligen inte godkändes.
82:3.13 (917.1) I forna tider uppmuntrades många sådana seder som nu anses omoraliska. Hustrurna under de primitiva tiderna var ofta mycket stolta över sin makes förhållanden med andra kvinnor. Kyskhet hos flickor var ett stort hinder för äktenskap. Ett havandeskap före äktenskapet gjorde flickan mera eftertraktad som hustru då mannen var säker på att få en fruktsam livskamrat.
82:3.14 (917.2) Många primitiva stammar godkände äktenskap på prov tills kvinnan blev havande, då den regelmässiga giftermålsceremonin utfördes. Bland andra grupper firades inte bröllopet förrän det första barnet hade fötts. Om en hustru var ofruktsam måste hon återlösas av sina föräldrar och giftermålet annullerades. Sedvänjorna fordrade att varje par skulle ha barn.
82:3.15 (917.3) Dessa primitiva proväktenskap hade ingenting att göra med tygellöshet. De var helt enkelt uppriktiga fruktsamhetstester. Parterna gifte sig permanent så snart fruktsamheten hade konstaterats. När moderna par gifter sig och parterna i sitt sinne har baktanken om en lättillgänglig skilsmässa ifall de inte är helt nöjda med sitt äktenskapliga liv, ingår de i själva verket en form av äktenskap på prov och ett äktenskap som ligger långt under nivån för de uppriktiga försöken bland deras mindre civiliserade förfäder.
82:4.1 (917.4) Äktenskapet har alltid varit nära anknutet till både egendom och religion. Egendomen har gett äktenskapet stabilitet, religionen har gett moral.
82:4.2 (917.5) Äktenskapet under de första tiderna var en investering, en ekonomisk spekulation; det var mera en affärsangelägenhet än ett kurtisförhållande. Forntidens människor gifte sig med tanke på gruppens fördel och välfärd; därför planerades och arrangerades deras äktenskap av gruppen, deras föräldrar och de äldste. Att egendomsbestämmelserna effektivt stabiliserade äktenskapsinstitutionen framgår därav att äktenskapen var mera bestående bland forna tiders stammar än de är bland många nutida folk.
82:4.3 (917.6) Då civilisationen framskred och privategendomen fick större betydelse för sedvänjorna, blev stöld ett stort brott. Äktenskapsbrott ansågs vara en form av stöld, ett inkräktande på makens egendomsrättigheter. Därför nämns det inte separat i äldre lag och sedvanerätt. Kvinnan började sitt liv som sin fars egendom, han överförde äganderätten till hennes make och alla legaliserade sexuella förhållanden uppkom ur dessa förutvarande egendomsrättigheter. I Gamla Testamentet behandlas kvinnor som en form av egendom; enligt Koranens undervisning är de lägrestående. Mannen hade rätt att låna sin hustru till en vän eller gäst, och denna sed finns fortfarande kvar bland vissa folk.
82:4.4 (917.7) Nutidens sexuella svartsjuka är inte medfödd; den är en produkt av sedvänjorna som har utvecklat sig. Mannen under de första tiderna vakade inte misstänksamt över sin hustru; han vaktade bara sin egendom. Orsaken till att de sexuella reglerna var strängare för hustrun än för mannen kom sig av att hennes sexuella otrohet involverade frågorna om härstamning och arv. Mycket tidigt under civilisationens gång råkade det utomäktenskapliga barnet i vanrykte. Till en början straffades endast kvinnan för äktenskapsbrott. Senare föreskrev sedvänjorna också tuktan av hennes partner, och under långa tidsåldrar hade den förolämpade maken eller beskyddande fadern full rätt att döda den manliga inkräktaren. Nutida folk har kvar dessa sedvänjor som enligt oskriven lag tillåter brott enligt så kallad hederskod.
82:4.5 (917.8) Eftersom kyskhetstabut hade sin uppkomst som en del av egendomsföreskrifterna gällde det först endast gifta kvinnor men inte ogifta flickor. Under senare år var det mera fadern än friaren som krävde kyskhet. En jungfru var en kommersiell tillgång för fadern — man fick ett högre pris för henne. Då kyskheten blev mer efterfrågad blev det brukligt att betala fadern en brudpenning som erkänsla för att han vederbörligen hade uppfostrat en orörd dotter för den blivande äkta mannen. När denna idé om kvinnans kyskhet väl hade fått sin början fick den ett sådant grepp om människosläktena att det blev brukligt att bokstavligen sätta flickorna i bur, att faktiskt hålla dem fängslade i åratal för att garantera deras jungfrulighet. Så gav dessa nyare normer och jungfrutester automatiskt upphov till de professionella klasserna av prostituerade. De var de förkastade brudarna, kvinnor som av brudgummarnas mödrar inte befanns vara jungfrur.
82:5.1 (918.1) Mycket tidigt märkte vilden att rasblandning förbättrade de efterkommandes kvalitet. Inte så att avel inom gruppen alltid skulle ha varit illa, men avel utom gruppen gav alltid ett jämförelsevis bättre resultat. Därför tenderade sedvänjorna att utkristallisera restriktioner för sexuella förhållanden mellan nära släktingar. Man insåg att avel utom gruppen avsevärt ökade den selektiva möjligheten till variation och framsteg för evolutionen. De utom gruppen avlade individerna var mångsidigare och hade större förmåga att överleva i en fientlig värld; de som gifte sig inom gruppen försvann så småningom tillsammans med sina sedvänjor. Allt detta var en långsam utveckling. Vilden funderade inte medvetet på sådana problem. De senare, framåtskridande folken gjorde det, och de gjorde också den iakttagelsen att allmän svaghet ibland blev resultatet av långt driven inavel.
82:5.2 (918.2) Fastän inavel bland goda ätter ibland ledde till uppbyggandet av starka stammar, gjorde de särskilt slående fallen av dåliga resultat från inavel mellan ärftligt svaga individer ett kraftigare intryck på människans sinne, vilket ledde till att sedvänjorna när de utvecklade sig allt mera föreskrev tabun för alla giftermål mellan nära släktingar.
82:5.3 (918.3) Religionen har länge varit en effektiv barriär mot äktenskap utanför det egna samfundet. Många religiösa läror har förbjudit äktenskap utanför tron. Kvinnan har vanligen gynnat seden att gifta sig inom den egna gruppen, mannen utanför gruppen. Egendomen har alltid inverkat på äktenskapet, och ibland när man har försökt hålla egendomen inom klanen har sedvänjor uppkommit som har krävt att kvinnorna väljer sin man från sin fars stam. Regler av detta slag ledde till att äktenskapen mellan kusiner ökade kraftigt. Giftermål inom den egna gruppen praktiserades också i ett försök att bevara yrkeshemligheter. Skickliga yrkesmän försökte hålla sitt yrkeskunnande inom familjen.
82:5.4 (918.4) När högrestående grupper blev isolerade återgick de alltid till giftermål med blodsförvanter. Noditerna var i över hundrafemtio tusen år en av de stora grupper som gifte sig inom den egna rasen. Senare tiders seder att gifta sig inom den egna kretsen påverkades mycket av traditionerna hos den violetta rasen, där giftermålen till en början av nödtvång måste ske mellan bror och syster. Äktenskap mellan bror och syster var vanliga i det forna Egypten, Syrien, Mesopotamien och överallt i de länder där anditerna en gång bodde. Egyptierna praktiserade länge äktenskap mellan bror och syster i ett försök att hålla det kungliga blodet rent, en sed som levde kvar ännu längre i Persien. Bland mesopotamierna var kusinäktenskap före Abrahams tid obligatoriska. Kusiner hade förstahandsrätt att gifta sig med kusiner. Abraham själv gifte sig med sin halvsyster, men sådana förbund var inte tillåtna enligt judarnas senare sedvänjor.
82:5.5 (919.1) Det första steget bort från giftermål mellan bror och syster kom med de sedvänjor som godkände flera hustrur, emedan systerhustrun vanligen övermodigt dominerade den andra eller de andra hustrurna. En del stamseder förbjöd giftermål med en avliden brors änka men krävde att den bror som var vid liv skulle avla barn åt sin bortgångne bror. Det finns ingen biologisk instinkt mot någon grad av gifte inom släkten. Dessa restriktioner är helt en fråga om tabun.
82:5.6 (919.2) Att gifta sig utanför det egna samfundet blev slutligen förhärskande emedan mannen föredrog det. Att få en hustru utifrån garanterade större frihet från hustruns släktingar. Nära bekantskap leder till ringaktning. När det individuella valet började dominera parbildningen blev det därför sed att välja sin partner utanför stammen.
82:5.7 (919.3) Många stammar förbjöd till slut äktenskap inom klanen. Andra begränsade parbildningen till vissa kaster. Tabut mot giftermål med en kvinna som hörde till ens egen totem gav impuls till bruket att stjäla kvinnor från grannstammarna. Senare reglerades giftermålen mera enligt bostadsort än släktskap. Det fanns många steg i de endogama äktenskapens utveckling till det nutida bruket av exogami. Ännu efter det att tabut vilade över endogama äktenskap för vanligt folk tilläts hövdingar och kungar gifta sig med nära släktingar för att hålla det kungliga blodet outspätt och rent. Sedvänjorna har vanligen tillåtit suveräna härskare vissa friheter i sexuella sammanhang.
82:5.8 (919.4) Anditfolkens senare framträdande på scenen påverkade betydligt viljan hos sangikrasernas människor att gifta sig utanför sin egen stam. Det var emellertid inte möjligt för äktenskap utanför den egna stammen att bli vanligt förekommande förrän grupper som levde i närheten av varandra hade lärt sig att leva någotsånär i fred.
82:5.9 (919.5) Exogama äktenskap var i sig ägnade att främja freden. Giftermål mellan stammarna minskade fientligheterna. Äktenskap utanför stammen ledde till samverkan mellan stammarna och till militärallianser. Sådana äktenskap blev förhärskande emedan de medförde ökad styrka; de byggde upp nationen. De exogama äktenskapen gynnades också avsevärt av ökade handelskontakter. Äventyr och upptäcktsfärder bidrog till att utvidga parningsgränserna och underlättade avsevärt korsbefruktningen mellan rasernas kulturer.
82:5.10 (919.6) De annars oförklarliga inkonsekvenserna bland de olika rasernas giftermålsföreskrifter beror till stor del på denna sed att gifta sig utanför stammen med därtill hörande stölder och köp av hustrur från främmande stammar, vilket allt ledde till en sammanblandning av de skilda stamsederna. Att dessa tabun beträffande endogama äktenskap var sociologiska och inte biologiska illustreras väl av tabut mot äktenskap inom hela den släkt som omfattade många slag av släktskap via giftermål och som inte representerade några som helst blodsband.
82:6.1 (919.7) Det finns inga rena raser i världen av idag. De tidiga och ursprungliga evolutionära färgade folken representeras endast av två återstående raser i världen, nämligen den gula människan och den svarta människan. Även dessa två raser är mycket uppblandade med de utdöda färgade folken. Fastän den så kallade vita rasen till övervägande del härstammar från den forntida blå människan är den uppblandad mer eller mindre med alla andra raser, i stort sett så som även den röda människan på de amerikanska kontinenterna.
82:6.2 (919.8) Av de sex färgade sangikraserna var tre av första graden och tre av andra graden. Fastän raserna av första graden — den blå, den röda och den gula — i många avseenden var överlägsna de tre folken av andra graden, bör man komma ihåg att dessa andra gradens raser hade många önskvärda drag som skulle ha förbättrat folken av första graden betydligt om deras bättre arvsanlag kunde ha absorberats av dessa.
82:6.3 (920.1) De nutida fördomarna mot ”halvblod”, ”hybrider” och ”bastarder” uppkommer därav att den nu förekommande rasblandningen till största del sker mellan de sämsta släktdragen av ifrågavarande raser. Man får också otillfredsställande efterkommande när degenererade släktdrag från samma ras förenas i äktenskap.
82:6.4 (920.2) Om dagens raser på Urantia kunde befrias från plågan av sina lägsta skikt av fördärvade, samhällsfientliga, svagsinta och utstötta individer, så skulle det inte finnas mycket att invända mot en begränsad sammansmältning av raserna. Om sådana rasblandningar kunde ske mellan de högsta typerna från olika raser, så skulle det finnas ännu mindre att invända.
82:6.5 (920.3) Korsningen av högrestående och olikartade härstamningar med varandra är hemligheten med att få fram nya och mera livskraftiga arvsanlag. Detta gäller såväl växter som djur och människor. Korsning ger mera livskraft och ökar fruktsamheten. Rasblandning mellan genomsnittliga eller högrestående skikt av olika folk ökar avsevärt den skapande potentialen, såsom framgår av den nuvarande befolkningen i Nordamerikas Förenta Stater. När en sådan förening sker mellan de lägre eller lägrestående skikten avtar skaparkraften, såsom framgår av de nuvarande folken i södra Indien.
82:6.6 (920.4) Rasblandningen bidrar avsevärt till uppkomsten av nya karakteristika, och om en sådan korsning innebär en förening av högrestående släktdrag då är dessa nya karakteristika också högrestående egenskaper.
82:6.7 (920.5) Så länge de nuvarande raserna är så överbelastade med odugliga och degenererades släktdrag vore en rasblandning i stor skala högst fördärvlig, men de flesta invändningarna mot sådana experiment bygger mera på sociala och kulturella fördomar än på biologiska överväganden. Även bland lägrestående släkten innebär hybriderna ofta en förbättring jämförda med sina föregångare. Korsning leder till en förbättring av arten på grund av den roll som de dominanta generna spelar. Då raserna blandas med varandra ökar sannolikheten för att ett större antal önskvärda dominanter uppträder hos hybriden.
82:6.8 (920.6) Under de senaste hundra åren har det förekommit en mer omfattande korsning mellan raserna på Urantia än vad som har skett tidigare under tusentals år. Faran för svåra misshälligheter som resultat av korsbefruktning mellan människoraser har betydligt överdrivits. De flesta besvärligheter som förorsakas av ”halvblod” kommer sig av sociala fördomar.
82:6.9 (920.7) Pitcairn-experimentet att blanda den vita och den polynesiska rasen avlöpte rätt väl emedan de vita männen och de polynesiska kvinnorna företrädde ganska goda släktdrag. En korsning mellan de högsta typerna av den vita, röda och gula rasen skulle omedelbart ge upphov till många nya och biologiskt effektiva egenskaper. Dessa tre folk hör till sangikraserna av första graden. Blandningar av den vita och den svarta rasen är inte lika önskvärda med tanke på de omedelbara resultaten. Inte heller är sådana mulatt- efterkommande lika misshagliga som sociala och rasliga fördomar försöker få dem att se ut. Fysiskt är sådana hybrider mellan vita och svarta ypperliga människoexemplar trots att de är en aning underlägsna i en del andra avseenden.
82:6.10 (920.8) När en sangikras av första graden sammansmälter med en andra gradens sangikras förbättras den senare avsevärt på bekostnad av den första. I liten skala — utsträckt över en lång tidsperiod — kan det inte finnas mycket allvarligt att invända mot ett sådant uppoffrande bidrag från första gradens raser för att förbättra andra gradens grupper. I biologiskt avseende var andra gradens sangiker i vissa avseenden överlägsna första gradens raser.
82:6.11 (921.1) När allt kommer omkring finns den verkliga faran som hotar människosläktet i den ohämmade förökningen bland de lägrestående och fördärvade släktdragen hos de olika civiliserade folken, snarare än i någon förment fara från korsningar mellan raserna.
82:6.12 (921.2) [Framfört av serafernas ledare på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 83
83:0.1 (922.1) DETTA är redogörelsen för hur äktenskapsinstitutionen fick sin början. Äktenskapet har utvecklats stadigt från de lösa och tillfälliga parningsförbindelserna inom flocken genom många variationer och tillämpningar ända tills de äktenskapsnormer uppkom som till slut kulminerade i ett förverkligande av egentliga parförhållanden, föreningen mellan endast en man och en kvinna för att etablera ett hem av högsta sociala ordning.
83:0.2 (922.2) Äktenskapet har mången gång varit i fara, och de sedvänjor som har gällt äktenskapet har i hög grad utnyttjat både egendom och religion för att få stöd, men den verkliga faktor som ständigt skyddar äktenskapet och den familj som det leder till, är det enkla och medfödda biologiska faktum att män och kvinnor avgjort inte vill leva utan varandra — må de vara de primitivaste vildar eller de mest kulturella dödliga.
83:0.3 (922.3) Det är tack vare sexualdriften som den själviska människan lockas till att göra någonting förmer än ett djur av sig själv. Det sexuella förhållandet som är inriktat på ens eget jag och dess tillfredsställelse för med sig säkra följder i form av självförsakelse och garanterar att människan tillägnar sig altruistiska plikter samt talrika skyldigheter som gäller hemmet och som gagnar släkte och ras. Härvidlag har sexualiteten varit den obemärkta och oanade civiliseraren av vilden; ty denna samma sexualdrift tvingar automatiskt och ofelbart människan att tänka och leder henne till slut till att älska.
83:1.1 (922.4) Äktenskapet är samhällets mekanism som avser att reglera och kontrollera de många människorelationer som uppkommer till följd av att människan fysiskt är en tvåkönad varelse. Som en sådan institution fungerar äktenskapet i två avseenden:
83:1.2 (922.5) 1. För att reglera de personliga sexuella förhållandena.
83:1.3 (922.6) 2. För att reglera härstamning, arv, tronföljd och samhällsklass, vilket är den äldre och ursprungliga funktionen.
83:1.4 (922.7) Familjen som växer fram av äktenskapet är själv, tillsammans med de sedvänjor som gäller egendomen, en stabiliserare av äktenskapet. Andra betydande faktorer för äktenskapets stabilitet är stolthet, fåfänga, ridderlighet, plikt och religiösa övertygelser. Fastän äktenskapen kan få ett godkännande eller ett underkännande från ovan, görs de knappast upp i himlen. Människofamiljen är en klart mänsklig institution, ett resultat av evolutionen. Äktenskapet är en samhällsinstitution, inte en kyrklig avdelning. Visserligen bör religionen ha ett mäktigt inflytande på äktenskapet, men den bör inte företa sig att allenarådande kontrollera och reglera det.
83:1.5 (922.8) Äktenskapet under forna tider hade främst en produktionsekonomisk betydelse. Även i modern tid är det ofta en social eller ekonomisk angelägenhet. Under inverkan av uppblandningen med anditfolken och som resultat av sedvänjorna i den framåtskridande civilisationen blir äktenskapet så småningom ömsesidigt, romantiskt, inriktat på föräldraskap, poetiskt, kärleksfullt, etiskt och rentav idealistiskt. Medvetet urval och så kallad romantisk kärlek förekom emellertid endast minimalt vid den primitiva parbildningen. Under de första tiderna var mannen och hustrun inte mycket tillsammans; ofta åt de inte ens tillsammans. Bland de forntida människorna var den personliga tillgivenheten inte starkt kopplad till den sexuella attraktionen. De började tycka om varandra till stor del därför att de levde och arbetade tillsammans.
83:2.1 (923.1) Äktenskapen under de primitiva tiderna var alltid planerade av pojkens och flickans föräldrar. Övergångsstadiet mellan denna sed och det fria valets tider behärskades av äktenskapsmäklaren eller den professionella talmannen. Som äktenskapsmäklare fungerade först barberarna, senare prästerna. Äktenskapet var ursprungligen ett gruppärende, sedan en familjeangelägenhet, och först nyligen har det blivit ett personligt vågspel.
83:2.2 (923.2) Tvång, inte attraktion, ledde till giftermål under de primitiva tiderna. I forna tider var kvinnan inte sexuellt reserverad, endast av sedvänjorna invaggad i sexuell underlägsenhet. Liksom rövandet föregick byteshandeln, så föregick giftermål genom bortrövande giftermål enligt överenskommelse. En del kvinnor brukade överse med bortrövandet för att undgå att behärskas av de äldre männen i sin stam. De föredrog att falla i händerna på män i sin egen ålder från en annan stam. Denna skenrymning representerade ett övergångsstadium mellan tvångsmässigt bortrövande och uppvaktning genom tjusning.
83:2.3 (923.3) En av de tidigaste formerna av bröllopsceremoni var den låtsade flykten, ett slags repetition av rymningen som en gång var allmän kutym. Senare blev det låtsade bortrövandet en del av den normala bröllopsceremonin. En nutida flickas låtsade motstånd mot att bli ”fångad”, att vara förtegen inför giftermålet, är allt rester av forna seder. Bruket att bära bruden över tröskeln erinrar om ett antal forna seder, bland annat om den tid då hustrustöld var vanlig.
83:2.4 (923.4) Kvinnan förvägrades länge full frihet att själv bestämma om sitt äktenskap, men de mera intelligenta kvinnorna har alltid kunnat kringgå denna begränsning genom att skickligt utnyttja sitt förnuft. Mannen har vanligtvis tagit initiativ till sällskapandet, men inte alltid. Kvinnan tar ibland formellt, såväl som förtäckt, initiativet till äktenskapet. Då civilisationen har framskridit har kvinnan fått en allt större del i alla faser av sällskapandet och äktenskapet.
83:2.5 (923.5) Kärlekens, romantikens och det personliga valets större betydelse vid sällskapandet före äktenskapet är anditernas bidrag till världens människoraser. Förhållandet mellan könen håller på att utvecklas gynnsamt. Många progressiva folk ersätter gradvis de tidigare nytto- och ägarmotiven med i någon mån idealiserade uppfattningar om attraktionen mellan könen. Sexuell ingivelse och känslor av tillgivenhet börjar åsidosätta det kalla beräknandet vid valet av livskamrat.
83:2.6 (923.6) Förlovningen var ursprungligen detsamma som giftermål. Bland forntida folk var sexuella förhållanden sedvanliga under förlovningstiden. Relativt nyligen har religionen infört ett sexualtabu för perioden mellan förlovning och äktenskap.
83:3.1 (923.7) Forntidens människor litade inte på kärlek och löften. De tänkte att bestående förbund måste garanteras av någon handgriplig säkerhet, av egendom. Av den orsaken blev inköpspriset för en hustru ansett som en pant eller deposition, som den äkta mannen var dömd att förlora om han skiljde sig från hustrun eller övergav henne. Då köpesumman för en brud hade erlagts tillät många stammar att mannens ägomärke brändes in på henne. Afrikaner köper fortfarande sina hustrur. En kärlekshustru eller vit mans hustru jämför de med en katt då hon ingenting kostar.
83:3.2 (924.1) Bruduppvisningarna var tillfällen att klä upp och smycka ut döttrarna för offentlig uppvisning med avsikt att få ett högre pris för dem som hustrur. De såldes inte såsom djur — bland de senare stammarna kunde en sådan hustru inte överföras till en ny ägare. Inte heller var köpet av henne alltid en kallblodig penningtransaktion. Tjänst var likvärdig med kontanter vid köp av hustru. Om en annars önskvärd man inte kunde betala för sin hustru kunde han av flickans far adopteras som en son och kunde sedan gifta sig med henne. Om en fattig man ville ha en hustru och inte kunde betala det pris som en girig far fordrade brukade de äldste ofta utöva påtryckning på fadern, vilket kunde resultera i en modifiering av hans krav, ty annars kunde det bli fråga om en rymning.
83:3.3 (924.2) Då civilisationen framskred ville fäderna inte förefalla att sälja sina döttrar, och så införde de seden att, samtidigt som de fortsatte att ta emot brudpenningen, ge paret värdefulla gåvor som ungefär motsvarade köpesumman. Då brudpenningen senare föll bort blev dessa presenter brudens hemgift.
83:3.4 (924.3) Tanken med hemgiften var att ge ett intryck av brudens självständighet, att antyda att man hade kommit långt från de tider då hustrurna var slavar och livskamraterna egendom. En man kunde inte skilja sig från en hustru med hemgift utan att betala hela hemgiften tillbaka. Bland vissa stammar gjordes en ömsesidig deposition hos både brudens och brudgummens föräldrar vilken gick förlorad om någondera övergav den andra, i själva verket en äktenskapspant. Under övergångsperioden från köp till hemgift hörde barnen till fadern om hustrun var köpt; annars tillhörde de hustruns familj.
83:4.1 (924.4) Bröllopsfirandet uppkom därav att äktenskapet ursprungligen var en samhällsangelägenhet, inte endast höjdpunkten i ett beslut av två individer. Giftermålet angick gruppen samtidigt som det hade en personlig funktion.
83:4.2 (924.5) Magi, ritualer och ceremonier omgav hela livet hos forntidens människor, och giftermålet var inget undantag. Då civilisationen framskred, då äktenskapet började betraktas mer allvarligt, blev bröllopsceremonin allt mer anspråksfull. Äktenskapet var i forna tider en faktor av betydelse för egendomsintressena, såsom det även är idag, och det behövdes därför en rättslig ceremoni, medan samhällsställningen för de barn som blev följden krävde en så vidsträckt publicitet som möjligt. Den primitiva människan hade inga register, därför måste bröllopsceremonin bevittnas av många personer.
83:4.3 (924.6) Till en början var bröllopsceremonin mera som en förlovning och bestod endast av ett offentligt tillkännagivande av att man ville leva tillsammans. Senare bestod ceremonin av en formell gemensam måltid. Bland en del stammar förde föräldrarna helt enkelt bara sin dotter till hennes man; i andra fall var den enda ceremonin ett formellt utbytande av presenter, varefter brudens far överlämnade bruden till brudgummen. Bland många folk i Mellanöstern var det brukligt att avstå från alla formaliteter; äktenskapet fullbordades med ett sexuellt förhållande. Den röda människan var den första att utveckla ett mera utstuderat bröllopsfirande.
83:4.4 (924.7) Barnlöshet var man mycket rädd för, och eftersom ofruktsamhet tillskrevs andeintriger ledde försöken att säkra fruktsamheten till att vissa magiska och religiösa ceremonier förenades med äktenskapet. I denna strävan att garantera ett lyckligt och fruktsamt äktenskap användes många trollmedel. Även astrologerna konsulterades för att utröna de avtalande parternas lyckliga stjärnor. En tid ingick ett människooffer regelbundet som en del av alla bröllop bland förmögna människor.
83:4.5 (925.1) Lyckodagar valdes ut, torsdagen ansågs vara den gynnsammaste, och bröllop som firades vid fullmåne troddes vara särskilt lyckosamma. Det var sed bland många folk i Främre Orienten att kasta sädeskorn på de nygifta; detta var en magisk rit som antogs säkra fruktsamheten. Vissa orientaliska folk använde ris för detta ändamål.
83:4.6 (925.2) Eld och vatten ansågs alltid vara de bästa medlen för att avvärja spöken och onda andar; därför förekom vanligen altareldar och tända ljus, samt dopmässigt bestänkande med heligt vatten, vid bröllopen. Under en lång tid var det brukligt att bestämma bröllopsdagen till fel dag och sedan plötsligt framskjuta den för att vilseleda spökena och andarna.
83:4.7 (925.3) Att retas med de nygifta och att spela smekmånadsfirarna spratt är allt kvarlevor från de för länge sedan svunna tider då man tänkte att det var bäst att förefalla eländig och illa till mods inför andarna för att inte väcka deras avund. Att bära brudslöja är en kvarleva från de tider då det ansågs nödvändigt att bruden var förklädd för att spökena inte skulle känna igen henne och även för att dölja hennes skönhet från de annars svartsjuka och avundsjuka andarnas blickar. Brudens fötter fick aldrig röra vid marken just före bröllopsceremonin. Även under det tjugonde århundradet är det fortfarande brukligt enligt de kristna sedvänjorna att lägga ut en matta från brudens ankomstvagn till kyrkans altare.
83:4.8 (925.4) En av de äldsta formerna av vigselceremoni var att ha en präst som välsignade bröllopssängen för att säkra en fruktsam förening. Detta gjordes långt innan någon formell bröllopsritual var etablerad. Under denna period i giftermålssedernas utveckling förväntades bröllopsgästerna tåga genom sängkammaren om kvällen, för att sålunda rättsligt bevittna äktenskapets fullbordande.
83:4.9 (925.5) Det slumpartade element som gjorde att vissa äktenskap trots alla föräktenskapliga tester visade sig dåliga, ledde den primitiva människan till att söka försäkringsskydd mot äktenskapets misslyckande, ledde henne att vända sig till präster och magi. Denna utveckling kulminerade direkt i nutidens kyrkbröllop. Under en lång tid ansågs emellertid äktenskapet i allmänhet ha ingåtts när föräldrarna — senare paret — som avtalsparter hade kommit överens om det, medan under de senaste fem hundra åren kyrkan och staten har tagit över den rättsliga beslutanderätten och nu tar sig friheten att utfärda förklaringar om ingående av äktenskap.
83:5.1 (925.6) Under äktenskapets tidiga historia hörde de ogifta kvinnorna till stammens män. Senare hade en kvinna endast en man åt gången. Detta bruk att ha en man åt gången var det första steget bort från lössläpptheten inom flocken. Medan en kvinna tilläts ha endast en man kunde hennes man bryta dessa tillfälliga förbindelser efter eget gottfinnande. Dessa löst reglerade förbund var emellertid det första steget till att leva parvis till skillnad från flockvis. Under detta stadium av äktenskapets utveckling hörde barnen vanligen till modern.
83:5.2 (925.7) Nästa steg i giftermålsutvecklingen var gruppäktenskapet. Denna kollektiva fas i äktenskapet måste ingå som en mellanform i familjelivets utveckling emedan äktenskapssedvänjorna ännu inte var tillräckligt starka för att göra parförhållandena bestående. Äktenskapen mellan bror och syster hörde till denna grupp; fem bröder från en familj kunde gifta sig med fem systrar från en annan familj. Över hela världen utvecklades de lösare formerna av kommunala äktenskap så småningom till olika typer av gruppäktenskap. Dessa gruppförbund reglerades till stor del av totemsedvänjorna. Familjelivet utvecklades långsamt och säkert emedan reglerandet av sexuallivet och äktenskapet gynnade fortbeståndet av stammen själv genom att garantera att ett större antal barn överlevde.
83:5.3 (926.1) Bland de mera avancerade stammarna gav gruppäktenskapen så småningom vika för de uppkommande formerna av månggifte som blev vanliga — äktenskap med många hustrur och äktenskap med många män. Äktenskap med många män var dock aldrig vanliga och begränsade sig vanligen till drottningar och rika kvinnor. Dessutom var det vanligen ett arrangemang inom familjen, en hustru för flera bröder. Kastbaserade och ekonomiska begränsningar gjorde det ibland nödvändigt för flera män att nöja sig med en enda hustru. Även då var det sed att hustrun gifte sig med en enda, medan de övriga tolererades obestämt som ”farbröder” till de gemensamma efterkommande.
83:5.4 (926.2) Den judiska seden, som krävde att en man förenade sig med sin avlidne brors änka för att ”skaffa avkomma åt sin broder”, var sed i mer än hälften av den forntida världen. Detta var en kvarleva från den tid då giftermålet var en angelägenhet som gällde släkten hellre än en förening mellan individer.
83:5.5 (926.3) Inom äktenskapet som en institution omfattande flera hustrur har man under olika tider känt till fyra olika slag av hustrur:
83:5.6 (926.4) 1. De ceremoniella eller legala hustrurna.
83:5.7 (926.5) 2. Hustrur tagna enligt tillgivenhet och tillåtelse.
83:5.8 (926.6) 3. Konkubiner, kontraktshustrur.
83:5.9 (926.7) 4. Slavhustrur.
83:5.10 (926.8) Egentliga äktenskap med många hustrur, där alla hustrur har samma ställning och alla barn är jämlika, har varit mycket sällsynta. Även vid månggifte dominerades hemmet vanligen av den främsta hustrun, statuspartnern. Hon ensam fick den rituella bröllopsceremonin, och endast en sådan köpt eller med hemgift utrustad makas barn kunde ärva, om ej annorlunda hade överenskommits med statushustrun.
83:5.11 (926.9) Statushustrun var inte nödvändigtvis kärlekshustru. Under forna tider var hon det vanligen inte. Kärlekshustrun eller hjärtevännen framträdde först efter det att raserna hade utvecklats ansenligt och särskilt sedan de evolutionära raserna hade blandats med noditerna och adamiterna.
83:5.12 (926.10) Tabuhustrun — en enda hustru med legal ställning — gav upphov till konkubinseder. Enligt dessa sedvänjor kunde en man ha endast en hustru, men han kunde upprätthålla sexuella förbindelser med ett godtyckligt antal konkubiner. Konkubinatet var ett trappsteg mot engifte, det första steget bort från äktenskapet med regelmässigt många hustrur. Bland judar, romare och kineser var konkubinerna ofta hustruns tjänarinnor. Senare betraktades den legala hustrun, såsom hos judarna, som mor till alla barn som föddes åt den äkta mannen.
83:5.13 (926.11) De forna tabuna mot sexuella förhållanden med en havande eller ammande hustru tenderade storligen att främja äktenskapet med många hustrur. De primitiva tidernas kvinnor åldrades mycket tidigt på grund av täta födslar i förening med hårt arbete. (Dessa överansträngda kvinnor lyckades hålla sig vid liv endast därför att de sattes i avskildhet en vecka varje månad, då de inte väntade barn.) En sådan hustru blev ofta trött på att föda barn och brukade be sin man att ta en andra och yngre hustru, en som kunde hjälpa till både genom att föda barn och i hushållsarbetet. De nya hustrurna hälsades därför vanligen med glädje av de äldre makorna. Det fanns ingenting som liknade sexuell svartsjuka.
83:5.14 (926.12) Antalet hustrur begränsades endast av mannens förmåga att försörja dem. Förmögna och dugliga män önskade sig ett stort antal barn, och då barnadödligheten var mycket stor krävdes en hel samling av hustrur för att bygga upp en stor familj. Många av dessa tilläggsmakor var endast arbetare, slavhustrur.
83:5.15 (927.1) Människans seder utvecklas, men mycket långsamt. Avsikten med ett harem var att bygga upp en stark och talrik grupp blodsförvanter som stöd för tronen. En viss hövding blev en gång övertygad om att han inte skulle hålla sig med ett harem, utan nöja sig med en enda hustru. Därför upplöste han genast sitt harem. De missnöjda makorna begav sig till sina föräldrahem, och deras sårade släktingar drog i vredesmod ut mot hövdingen och gjorde sig genast av med honom.
83:6.1 (927.2) Engifte är monopol. Det är bra för dem som uppnår denna önskvärda ställning, men det tenderar att förorsaka ett biologiskt lidande för dem som inte är lika lyckosamma. Helt oberoende av hur individen påverkas är engifte avgjort bäst för barnen.
83:6.2 (927.3) I det tidigaste skedet berodde engiftet på omständigheternas tvång, på fattigdom. Engiftet är kultur- och samhällsbundet, konstlat och onaturligt, dvs. onaturligt för den evolutionära människan. Det var helt naturligt för de mera renrasiga noditerna och adamiterna, och det har haft ett stort kulturellt värde för alla avancerade folk.
83:6.3 (927.4) De kaldeiska stammarna erkände en hustrus rätt att före äktenskapet avkräva sin make ett löfte om att inte ta sig en andra hustru eller konkubin. Både grekerna och romarna uppmuntrade till engifte. Dyrkan av förfäderna har alltid främjat engiftet, liksom även de kristnas misstag att hålla äktenskapet för ett sakrament. Även höjningen av levnadsstandarden har konsekvent motverkat månggifte. Fram till den tid då Mikael anlände till Urantia hade praktiskt taget hela den civiliserade världen i teorin uppnått engiftetsnivå. Denna passiva form av engifte betydde ändå inte att människosläktet hade vant sig att leva i verkliga paräktenskap.
83:6.4 (927.5) Då samhället eftersträvar engifte som målet för det idealiska paräktenskapet, vilket egentligen är något av ett monopolistiskt sexualförbund, bör det inte bortse från den föga avundsvärda situationen för de missgynnade män och kvinnor som inte lyckas finna sin plats i denna nya och förbättrade samhällsordning, inte ens fastän de har gjort sitt bästa för att inordna sig enligt dess krav och fungera enligt dem. Misslyckande med att finna en make eller maka på sällskapslivets tävlingsarena kan bero på oöverkomliga svårigheter eller mångahanda restriktioner som gällande sedvänjor påtvingat. Sannerligen, engifte är idealiskt för dem som befinner sig i det, men det ger ofrånkomligt upphov till mycket lidande för dem som lämnas utanför i den ensamma tillvarons köld.
83:6.5 (927.6) Alltid har den missgynnade minoriteten fått lida för att majoriteten skall kunna avancera enligt de sedvänjor som utvecklas av den evolverande civilisationen; men alltid borde den gynnade majoriteten förhålla sig vänligt och hänsynsfullt till sina mindre lyckosamma medmänniskor som måste betala priset för att de inte har lyckats bli medlemmar av den grupp som lever i ett idealiskt sexuellt partnerskap, som ger möjlighet att tillfredsställa alla biologiska drifter i överensstämmelse med den avancerande samhällsutvecklingens högsta beteendenormer.
83:6.6 (927.7) Engifte har alltid varit, är för närvarande, och kommer alltid att förbli det idealistiska målet för människans sexuella utveckling. Det verkliga paräktenskapets ideal medför självförsakelse, och därför misslyckas det så ofta emedan den ena eller båda avtalsparter är bristfälliga när det gäller denna människans högsta dygd, sträng självbehärskning.
83:6.7 (927.8) Engiftet är den måttstock som mäter den samhälleliga civilisationens framåtskridande till åtskillnad från den rent biologiska evolutionen. Engiftet är inte nödvändigtvis biologiskt eller naturligt, men det är oundgängligt för att omedelbart upprätthålla och vidareutveckla den samhälleliga civilisationen. Det bidrar till en förfining av känslan, en förädling av den moraliska karaktären, och en andlig tillväxt som är omöjliga vid månggifte. En kvinna kan aldrig bli en idealisk mor när hon ständigt måste tävla om sin mans tillgivenhet.
83:6.8 (928.1) Paräktenskapet gynnar och främjar den nära förståelse och det effektiva samarbete som är bäst för föräldrarnas lycka, barnens välfärd och samhällets effektivitet. Äktenskapet, som fick sin början under omständigheter av grovt tvång, håller successivt på att utvecklas till en storartad institution för parternas egenbildning, självbehärskning, självförverkligande och fortplantning.
83:7.1 (928.2) Under den tidiga utvecklingen av äktenskapssederna var giftermålet ett löst förbund som kunde upplösas efter behag, och barnen följde alltid med modern. Bandet mellan mor och barn är instinktivt och har fungerat oberoende av sedvänjornas utvecklingsstadium.
83:7.2 (928.3) Bland de primitiva folken visade sig endast omkring hälften av äktenskapen vara tillfredsställande. Den vanligaste orsaken till skilsmässa var ofruktsamhet, som alltid skylldes på hustrun. Barnlösa hustrur troddes bli ormar i andevärlden. Enligt de mera primitiva sedvänjorna hade endast mannen möjlighet att välja skilsmässa, och dessa normer har bestått till det tjugonde århundradet bland vissa folk.
83:7.3 (928.4) Då sedvänjorna förändrades utvecklade vissa stammar två former av äktenskap: det vanliga som tillät skilsmässa, och prästäktenskapet som inte tillät att parterna skiljde sig. Införandet av hustruköp och hustrur med hemgift gjorde mycket för att minska skilsmässorna genom att introducera ett egendomsstraff för äktenskapets misslyckande. I själva verket stabiliseras även många nutida förbund av denna forntida egendomsfaktor.
83:7.4 (928.5) Det sociala tryck som samhällsställning och egendomsförmåner utövar har alltid kraftigt påverkat upprätthållandet av äktenskapstabuna och -sederna. Äktenskapet har under tidsåldrarnas lopp gått stadigt framåt och befinner sig i den moderna världen på en avancerad nivå, trots hotande anfall från det utbredda missnöjet bland de folk där det personliga valet, som är en ny frihet, har fått den största betydelsen. Medan dessa omvälvningar i anpassningen framträder bland de mera progressiva folken som resultat av den plötsligt försnabbade sociala evolutionen, fortsätter äktenskapet bland de mindre avancerade folken att blomstra och långsamt förbättras under inflytande av de äldre sedvänjorna.
83:7.5 (928.6) Då det nya och mera idealistiska men ytterst individualistiska kärleksmotivet för äktenskapet plötsligt har ersatt det äldre och länge etablerade egendomsmotivet, har detta oundvikligt lett till att äktenskapsinstitutionen temporärt har blivit instabil. Människans äktenskapsmotiv har alltid legat mycket högre än den verkliga äktenskapsmoralen, och under det nittonde och tjugonde århundradet har de västerländska äktenskapsidealen plötsligt kommit att stå långt ovanför de självcentrerade och endast delvis behärskade sexuella impulserna hos folken. Förekomsten av ett stort antal ogifta personer i ett samhälle anger att sedvänjorna temporärt har brutit samman eller är under omvandling.
83:7.6 (928.7) Den verkliga prövostenen för äktenskapet har i alla tider varit den ständiga närheten till varandra som är ofrånkomlig i allt familjeliv. Två bortklemade och bortskämda ungdomar, uppfostrade att förvänta sig varje nöje och lyx samt full tillfredsställelse för sin fåfänga och sitt jag, kan knappast hoppas på att göra en stor succé av sitt äktenskap och sitt uppbyggande av hemmet — ett livslångt kompanjonskap av självförsakelse, kompromisser, tillgivenhet och osjälvisk hängivelse för fostran av barnen.
83:7.7 (929.1) Den höga grad av fantasirika föreställningar och fantastisk romantik som fyller sällskapstiden före äktenskapet är till stor del skuld till de ökande tendenserna till skilsmässa bland nutida västerländska folk. Allt detta kompliceras ytterligare av kvinnans större personliga frihet och ökade ekonomiska självständighet. En enkel skilsmässa, när den är en följd av bristande självkontroll eller oförmåga till normal anpassning av personligheten, leder endast direkt bakåt till de primitiva samhällsstadier från vilka människan så nyligen har höjt sig och som ett resultat av så mycken personlig vånda och släktets lidande.
83:7.8 (929.2) Just så länge som samhället underlåter att utbilda barnen och ungdomarna ordentligt, så länge samhällsordningen inte erbjuder tillräcklig undervisning före äktenskapet, och så länge den okloka och omogna ungdomliga idealismen skall avgöra inträdet i äktenskapet, just så länge kommer skilsmässorna att vara vanliga. Till den grad den sociala gruppen försummar att förbereda de unga för äktenskapet, till den grad måste skilsmässan fungera som den sociala säkerhetsventil som förhindrar ännu värre situationer under de tider då de evolverande sedvänjorna utvecklas snabbt.
83:7.9 (929.3) Forntidens människor ser ut att ha förhållit sig till äktenskapet ungefär lika allvarligt som en del av dagens människor. Det förefaller inte som om många av de oöverlagda och misslyckade äktenskapen i modern tid vore mycket av en förbättring jämfört med de forntida sätten att förbereda de unga männen och kvinnorna redo för att bilda par. Den stora inkonsekvensen i det moderna samhället består i att det förhärligar kärleken och idealiserar äktenskapet men samtidigt ogillar att bägge utsätts för en fullständig granskning.
83:8.1 (929.4) Äktenskapet som kulminerar i hemmet är verkligen människans mest förhärligade institution, men det är i själva verket en mänsklig institution; det borde aldrig ha börjat kallas sakrament. De setiska prästerna gjorde giftermålet till en religiös ritual, men under tusentals år efter Eden fortfor parbildningen som en rent samhällelig och medborgerlig institution.
83:8.2 (929.5) Det är högst olyckligt att likna mänskliga förbund vid gudomliga föreningar. Föreningen mellan man och hustru i ett förhållande för äktenskap och hem är en materiell funktion bland de dödliga i de evolutionära världarna. Det är visserligen sant att mycket andligt framåtskridande kan bli följden av mannens och hustruns uppriktiga mänskliga strävanden att göra framsteg, men det betyder inte att äktenskapet nödvändigtvis är heligt. Andligt framåtskridande följer av ett uppriktigt och flitigt nyttjande av andra vägar för mänsklig strävan.
83:8.3 (929.6) Inte heller kan äktenskapet rätteligen jämföras med Riktarens förhållande till människan, inte heller med broderskapet mellan Kristus Mikael och hans människobröder. På nästan ingen punkt kan dessa relationer jämföras med förbundet mellan man och hustru. Det är i högsta grad olyckligt att människans missuppfattningar om dessa relationer har lett till så mycken förvirring beträffande äktenskapets ställning.
83:8.4 (929.7) Det är också olyckligt att vissa grupper av dödliga har fått den uppfattningen att äktenskapet fullbordas genom en gudomlig handling. Sådana trosföreställningar leder direkt till uppfattningen om äktenskapstillståndets oupplöslighet oberoende av avtalsparternas förhållanden eller önskemål. Själva det faktum att äktenskapet kan upplösas anger i sig att Gudomen inte är en deltagande part i dessa förbund. Om Gud en gång har förenat två ting eller personer förblir de sålunda förenade ända tills den gudomliga viljan förklarar dem åtskilda. När det gäller äktenskapet, som är en mänsklig institution, vem skall ta sig friheten att sitta till doms, att säga vilka äktenskap är sådana förbund som universums övervakare kan tänkas godkänna, i motsats till de som är rent mänskliga till sin natur och sitt ursprung?
83:8.5 (930.1) Det finns i alla fall ett äktenskapsideal på sfärerna i höjden. I varje lokalt systems huvudstad uttrycker Guds Materiella Söner och Döttrar verkligen de högsta idealen för föreningen mellan man och kvinna i äktenskapets band och i syfte att avla och fostra efterkommande. När allt kommer omkring är det idealiska äktenskapet mellan dödliga mänskligt helgat.
83:8.6 (930.2) Äktenskapet har alltid varit och är fortfarande människans högsta dröm om en världslig idealitet. Fastän denna vackra dröm sällan förverkligas i sin helhet, består den som ett storslaget ideal som ständigt lockar det progressiva människosläktet vidare till större strävanden efter mänsklig lycka. Unga män och kvinnor borde läras någonting om äktenskapets realiteter innan de kastas in bland de krävande fordringar som familjelivets inbördes förhållanden ställer. Den ungdomliga idealiseringen borde dämpas med något mått av förlorade illusioner före äktenskapet.
83:8.7 (930.3) Den ungdomliga idealiseringen av äktenskapet bör emellertid inte motarbetas. Dessa drömmar utgör en visualisering av det framtida målet för familjelivet. Denna attityd är både stimulerande och nyttig förutsatt att den inte leder till en okänslighet när det gäller att uppfatta de praktiska och alldagliga krav som äktenskapet och senare familjelivet ställer.
83:8.8 (930.4) Äktenskapsidealen har blivit mycket bättre under senare tider; bland en del folk har kvinnan praktiskt taget samma rättigheter som hennes make. Till sitt begreppsinnehåll åtminstone håller familjen på att bli ett lojalt kompanjonskap för att fostra efterkommande, åtföljt av sexuell trohet. Även denna nyare version av äktenskapet bör dock inte ta sig friheten att gå så långt till ytterlighet som att förläna ett ömsesidigt monopol på all personlighet och individualitet. Äktenskapet är inte endast ett individualistiskt ideal. Det är ett evolverande socialt kompanjonskap mellan en man och en kvinna, och det existerar och fungerar under gällande sedvänjor, begränsas av tabun och upprätthålls av samhällets lagar och bestämmelser.
83:8.9 (930.5) Äktenskapen under det tjugonde århundradet står högt i jämförelse med forna tider, trots att hemmet som institution nu är hårt prövat på grund av de problem som så plötsligt har tvingats på den sociala organisationen av den brådstörtade ökningen av kvinnans friheter och rättigheter, rättigheter som så länge har förvägrats henne under den långsamma utvecklingen av sedvänjorna under gångna generationer.
83:8.10 (930.6) [Framfört av serafernas ledare stationerad på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 84
84:0.1 (931.1) MATERIELL nödvändighet lade grunden till äktenskapet, sexualbehovet förskönade det, religionen sanktionerade och upphöjde det, staten krävde och reglerade det, medan under senare tider den uppkommande kärleken börjar rättfärdiga och förhärliga äktenskapet som ursprunget till och skaparen av civilisationens nyttigaste och ädlaste institution: hemmet. Hemmets uppbyggnad borde vara det centrala och väsentliga i all fostran och undervisning.
84:0.2 (931.2) Parningen är endast en funktion som avser fortplantning i förening med olika grader av egen njutning. Äktenskapet, hemmets uppbyggande, är till stor del en fråga om självförsörjning, och förutsätter samhällets utveckling. Samhället självt är uppbyggt av de sammanlagda familjeenheterna. Individer är mycket tillfälliga som planetariska faktorer — endast familjer är fortgående enheter i den samhälleliga utvecklingen. Familjen är den kanal genom vilken kulturen och kunskapen flyter från en generation till en annan.
84:0.3 (931.3) Hemmet är i grunden en sociologisk institution. Äktenskapet uppkom av samverkan med att livnära sig och av kompanjonskap som behövdes för ens fortplantning, medan den egna njutningen till stor del var ett tillfälligt element. Det oaktat omsluter hemmet alla dessa tre basfunktioner i människans tillvaro, medan fortplantning av livet gör det till människans grundläggande institution och sexuallivet skiljer det från alla andra samhälleliga aktiviteter.
84:1.1 (931.4) Äktenskapet grundades inte på sexuella förhållanden; de var förbundna därtill. Äktenskapet behövdes inte av den primitiva mannen, som tillfredsställde sitt sexuella behov fritt utan att betunga sig med de plikter som hustru, barn och hem medförde.
84:1.2 (931.5) Emedan kvinnan fysiskt och emotionellt är knuten till sina barn är hon beroende av samverkan med mannen, och detta driver henne in till äktenskapets skyddande hägn. Det var ingen direkt biologisk drift som ledde mannen in i äktenskapet — än mindre höll honom kvar där. Det var inte kärlek som gjorde äktenskapet lockande för mannen, utan hungern som först drog vilden till kvinnan och till det primitiva härbärge som hon delade med sina barn.
84:1.3 (931.6) Äktenskapet uppkom inte ens av en medveten insikt om de skyldigheter som sexuella förbindelser medförde. Den primitiva människan förstod inte att det fanns ett samband mellan den sexuella tillfredsställelsen och den senare födseln av ett barn. En gång troddes det allmänt att en jungfru kunde bli gravid. Vilden kom tidigt till den uppfattningen att småbarnen gjordes i andelandet. Havandeskapet troddes vara följden av att en ande, ett evolverande spöke, hade gått in i kvinnan. Även dieten eller det onda ögat troddes kunna leda till att en jungfru eller ogift kvinna blev havande, medan senare trosuppfattningar sammankopplade livets början med andningen och med solljuset.
84:1.4 (932.1) Bland många tidiga folk hörde spöken ihop med havet, därför fanns det många begränsningar för jungfrurnas badande. Unga kvinnor var mycket mer rädda för att bada i havet vid högvatten än för att ha sexuella förhållanden. Deformerade eller för tidigt födda spädbarn ansågs vara djurungar som hade funnit sin väg in i kvinnans kropp som följd av vårdslöst badande eller genom ondsint andeverksamhet. Vildar tvekade naturligtvis inte att strypa sådan avkomma vid födseln.
84:1.5 (932.2) Det första steget mot upplysning kom med tron att sexuella förhållanden öppnade vägen för det befruktande spöket att tränga in i kvinnan. Människan har sedan dess upptäckt att fadern och modern bidrar med lika mycket av de levande arvsfaktorerna som ger upphov till avkomman. Ännu i det tjugonde århundradet försöker många föräldrar hålla sina barn mer eller mindre okunniga om hur människolivet uppkommer.
84:1.6 (932.3) Uppkomsten av en familj av något enkelt slag garanterades av det faktum att fortplantningsfunktionen för med sig ett förhållande mellan mor och barn. Moderskärleken är instinktiv; den har inte sitt ursprung i sedvänjorna såsom äktenskapet. All moderskärlek hos däggdjuren är en medfödd gåva av lokaluniversumets biträdande sinnesandar, och till sin styrka och tillgivenhet är den alltid direkt proportionell mot hur länge artens avkomma är hjälplös.
84:1.7 (932.4) Förhållandet mellan mor och barn är naturligt, starkt och instinktivt, och ett förhållande som därför tvingade primitiva tiders kvinnor att underkasta sig många märkliga förhållanden och utstå omätliga lidanden. Denna tvingande moderskärlek är den handikappande emotion som alltid har gett kvinnan ett så oerhört mycket sämre utgångsläge i all hennes kamp med mannen. Modersinstinkten hos människosläktet är dock inte oemotståndlig. Den kan omintetgöras av ärelystnad, själviskhet och religiös övertygelse.
84:1.8 (932.5) Fastän förhållandet mellan mor och barn varken innebär ett äktenskap eller ett hem, var det dock denna kärna som gav upphov till båda. Det stora framsteget i parningens utveckling kom när dessa temporära parförhållanden varade tillräckligt länge för att uppfostra den uppkomna avkomman, ty då byggde man upp ett hem.
84:1.9 (932.6) Oberoende av motsättningarna som dessa forna tiders par hade, och trots att dessa förbund var så lösa, förbättrades chanserna att fortleva avsevärt av dessa kompanjonskap mellan man och kvinna. Även bortsett från familj och avkomma är en man och en kvinna, som samarbetar, i de flesta avseenden vida överlägsna såväl två män som två kvinnor. Denna parbildning mellan könen ökade fortlevnaden och utgjorde själva början till människans samhälle. Arbetsfördelningen mellan könen medförde också ökat välstånd och större lycka.
84:2.1 (932.7) Kvinnans periodiska blödningar och ytterligare blodförlust vid barnafödandet gav tidigt anledning att tro att det var blodet som skapade barnet (och att det även var själens säte), och detta gav upphov till uppfattningen om blodsband i människors släktförhållanden. Under de forna tiderna räknades all härkomst enligt kvinnolinjen, då man endast kunde vara säker på denna del av härstamningen.
84:2.2 (932.8) Den ursprungliga familj som växte fram av det instinktiva biologiska blodsbandet mellan mor och barn var oundvikligen en modersfamilj, och många stammar höll sig länge till detta arrangemang. Modersfamiljen utgjorde den enda möjliga övergången från stadiet av gruppgiftermål inom flocken till det senare och förbättrade hemliv som de polygama eller monogama fadersfamiljerna representerade. Modersfamiljen var naturlig och biologisk; fadersfamiljen är social, ekonomisk och politisk. Modersfamiljens fortbestånd bland Nordamerikas röda människor är en av huvudorsakerna till att de i övrigt progressiva irokeserna aldrig bildade en verklig stat.
84:2.3 (933.1) Enligt sedvänjorna under modersfamiljens tid hade hustruns mor i själva verket den högsta makten i familjen. Till och med hustruns bröder och deras söner var mer aktiva i att övervaka familjen än den äkta mannen. Fäderna gavs ofta ett nytt namn efter sina egna barn.
84:2.4 (933.2) De tidigaste folken satte inte mycket värde på faderns insats, ty de ansåg att barnet uppkom endast från modern. De trodde att barnen påminde om fadern för att de vistades i hans närhet, eller att de var ”märkta” på detta sätt för att modern önskade att de skulle se ut som fadern. Senare när man övergick från moders- till fadersfamilj tog fadern all ära för barnet, och många av de tabun som gällde en havande kvinna utsträcktes därefter till att gälla även hennes man. Den blivande fadern slutade arbeta när tiden för nedkomsten närmade sig, och vid barnafödandet gick han till sängs tillsammans med hustrun och stannade där för att vila från tre till åtta dagar. Hustrun kunde stiga upp följande dag till hårt arbete, men den äkta mannen stannade i sängen för att ta emot gratulationer. Detta var allt en del av de forna sedvänjor som avsåg att befästa faderns rätt till barnet.
84:2.5 (933.3) Till en början var det sed att mannen förenade sig med hustruns folk, men under senare tider kunde mannen ta hustrun och barnen tillbaka till sitt eget folk sedan han hade betalt eller arbetat ihop brudpriset. Övergången från moders- till fadersfamilj förklarar de annars meningslösa förbuden mot vissa typer av kusinäktenskap medan andra med samma släktskapsförhållande godkänns.
84:2.6 (933.4) När jägarstadiets sedvänjor började försvinna, när boskapsskötseln gav mannen kontroll över den främsta födokällan, fick modersfamiljen ett snabbt slut. Den försvann helt enkelt för att den inte med framgång kunde tävla med den nyare, fadersdominerade familjen. Den makt som låg hos moderns manliga släktingar kunde inte tävla med den makt som koncentrerades hos den äkta mannen och fadern. Kvinnan klarade inte av de sammanlagda uppgifterna med att föda barn, att utöva en ständig auktoritet och att utöka sin makt i hemmet. Då hustrustöld och senare hustruköp blev allt vanligare påskyndade detta modersfamiljens försvinnande.
84:2.7 (933.5) Denna väldiga förändring från moders- till fadersfamilj är en av de mest radikala och fullständiga helomvändningomställningar som människosläktet någonsin har företagit sig. Denna förändring ledde genast till större samhälleliga yttringar och ökade familjens lust att pröva nya vägar.
84:3.1 (933.6) Må så vara att modersinstinkten förde kvinnan in i äktenskapet, men det var mannens större styrka som tillsammans med sedvänjornas inflytande praktiskt taget tvingade henne att stanna kvar i äktenskapet. Herdelivet tenderade att skapa ett nytt system av sedvänjor, den patriarkaliska typen av familjeliv, och grunden för familjens samhörighet enligt sedvänjorna under herdelivets och det tidiga jordbrukets tid var faderns obestridda och egenmäktiga auktoritet. Hela samhället, allt från nationell till familjenivå, genomgick ett stadium som representerade en patriarkalisk ordning av enväldig auktoritet.
84:3.2 (934.1) Den ringa uppmärksamhet som visades kvinnan under det gammaltestamentliga tidsskedet avspeglar sanningsenligt sedvänjorna bland boskapsherdarna. Hebréernas patriarker var alla boskapsherdar såsom framgår av utsagon ”Herren är min herde”.
84:3.3 (934.2) Mannen kunde lika lite klandras för sin låga uppfattning om kvinnan under gångna tider än kvinnan själv. Hon lyckades inte skaffa sig samhällelig erkänsla under de primitiva tiderna emedan hon inte deltog i en nödsituation. Hon var ingen spektakulär ledare eller hjälte i krissituationer. Moderskapet var en avgjord svaghet i kampen för tillvaron; moderskärleken handikappade kvinnorna vid stammens försvar.
84:3.4 (934.3) De primitiva tidernas kvinnor skapade sig också oavsiktligt ett beroende av mannen genom att beundra och prisa hans stridslystnad och manlighet. Detta förhärligande av krigaren höjde mannens ego medan det i samma mån sänkte kvinnans och gjorde henne mer beroende. En militäruniform väcker fortfarande starka känslor hos kvinnan.
84:3.5 (934.4) Bland de mera avancerade folken är kvinnorna inte lika storväxta och starka som männen. Kvinnan som är den svagare blev därför den mera taktfulla; hon lärde sig tidigt att utnyttja sin sexuella charm. Hon blev mera vaken och mera konservativ än mannen, men en aning mindre djupsinnig. Mannen var överlägsen kvinnan på slagfältet och vid jakten, men i hemmet har kvinnan vanligen utmanövrerat även de mest primitiva män.
84:3.6 (934.5) Boskapsuppfödaren fick sitt uppehälle från sina hjordar, men under alla dessa herdetider måste kvinnan fortfarande skaffa fram vegetabilierna. Den primitiva mannen skydde arbetet med jorden; det var alltför fredligt, alltför oäventyrligt. Det fanns också en gammal vidskepelse att kvinnorna kunde odla bättre växter, då de var mödrar. Bland många efterblivna stammar tillreder männen än idag köttet och kvinnorna vegetabilierna. När de primitiva stammarna i Australien befinner sig på vandring jagar kvinnorna aldrig villebråd, medan mannen inte skulle nedlåta sig till att gräva upp en rot.
84:3.7 (934.6) Kvinnan har alltid varit tvungen att arbeta, åtminstone ända fram till nutiden har kvinnan varit den verkliga producenten. Mannen har vanligen valt den lättare vägen, och denna bristande jämställdhet har funnits under människosläktets hela historia. Kvinnan har alltid burit bördorna, burit familjens ägodelar och tagit hand om barnen, så att mannens händer har varit fria för strid eller jakt.
84:3.8 (934.7) Kvinnans första frigörelse kom när mannen gick med på att odla jorden, samtyckte till att göra det som dittills hade ansetts vara kvinnoarbete. Det innebar ett stort steg framåt när manliga krigsfångar inte längre dödades utan togs som slavar till jordbruksarbete. Detta medförde frigörelse för kvinnan så att hon kunde ägna mer tid åt att sköta hemmet och fostra barnen.
84:3.9 (934.8) När barnen började få mjölk ledde det till tidigare avvänjning av de små och som följd därav till att fler barn föddes, då mödrarna sålunda befriades från den tillfälligt förekommande ofruktsamheten, samtidigt som användningen av ko- och getmjölk avsevärt minskade småbarnsdödligheten. Före herdestadiet i samhället brukade mödrarna amma sina barn tills de var fyra eller fem år gamla.
84:3.10 (934.9) Då krigandet under de primitiva tiderna avtog minskade detta betydligt skillnaden i den könsbaserade arbetsfördelningen. Kvinnorna var dock fortfarande tvungna att göra det verkliga arbetet, medan männen gjorde vakttjänst. Ingen lägerplats eller by kunde lämnas obevakad om dagen eller om natten, men tämjandet av hunden underlättade även denna uppgift. Jordbrukets införande har i allmänhet höjt kvinnans anseende och samhällsställning; åtminstone gällde detta fram till den tid då mannen själv började odla jorden. Så snart mannen tog sig an att odla jorden följde omedelbart stora förbättringar i jordbruksmetoderna, förbättringar som gick vidare till följande generationer. Vid jakten och i kriget hade mannen lärt sig värdet av organisation, han införde dessa förfaranden i näringsverksamheten, och senare när han tog över mycket av kvinnans arbete förbättrade han avsevärt hennes något lösa arbetsmetoder.
84:4.1 (935.1) Allmänt taget är kvinnans ställning under en tidsålder ett ganska bra mått på hur långt äktenskapet som samhällsinstitution har framskridit på den evolutionära vägen, medan själva äktenskapets framåtskridande är en någotsånär noggrann mätare av framstegen i den mänskliga civilisationen.
84:4.2 (935.2) Kvinnans ställning har alltid varit en social paradox. Hon har alltid varit skicklig i att styra männen. Hon har alltid dragit nytta av mannens starkare sexualdrift för att främja sina egna intressen och sin egen ställning. Genom att subtilt utnyttja sin sexuella dragningskraft har hon ofta kunnat utöva ett dominerande inflytande över mannen, till och med då hon har hållits av honom i ett förnedrande slaveri.
84:4.3 (935.3) Den forntida kvinnan var inte en vän, älskling, älskarinna eller kompanjon för mannen, utan närmast en form av egendom, en tjänare eller slav, och senare en ekonomisk partner, en leksak och en barnaföderska. Riktiga och tillfredsställande sexuella förhållanden har emellertid alltid innefattat ett element av fritt val och kvinnans medverkan, och detta har alltid gett intelligenta kvinnor ett ansenligt inflytande över sin direkta, personliga ställning, oberoende av deras sociala position som kön. Mannens misstro och misstänksamhet blev inte bättre av att kvinnorna hela tiden var tvungna att ty sig till list i sina försök att underlätta sitt slaveri.
84:4.4 (935.4) Könen har haft svårt att förstå varandra. Mannen fann det svårt att förstå kvinnan och förhöll sig till henne med en märklig blandning av okunnig misstro och räddhågad tjusning, om inte med misstänksamhet och förakt. Många stam- och rastraditioner hänför svårigheterna till Eva, Pandora eller någon annan representant för kvinnan. Dessa berättelser förvrängdes alltid så att det såg ut som om kvinnan förde in det onda över människan, och allt detta anger att misstron mot kvinnan en gång var allmän. Bland de orsaker som framfördes till stöd för prästerskapets celibat var den främsta kvinnans lågsinthet. Då de flesta som antogs vara häxor var kvinnor, förbättrade detta inte det forna rykte som hon hade.
84:4.5 (935.5) Männen har länge ansett kvinnorna vara besynnerliga, rentav onormala. De har till och med trott att kvinnorna inte hade någon själ, därför fick de heller inte något namn. Under de forna tiderna fanns det en stor rädsla för det första sexuella förhållandet med en kvinna, därför blev det sed att en präst hade det första samlaget med en jungfru. Till och med en kvinnas skugga troddes vara farlig.
84:4.6 (935.6) En gång ansåg man allmänt att barnafödandet gjorde en kvinna farlig och oren. Många stamseder föreskrev att en mor måste genomgå omfattande reningsceremonier efter det att hon hade fött ett barn. Med undantag för de grupper där den äkta mannen också låg i barnsäng skyddes den väntande modern, lämnades ensam. Forntidens människor undvek till och med att ett barn föddes inne i huset. Till slut gavs de gamla kvinnorna rätt att hjälpa modern vid förlossningen, och denna sed gav upphov till barnmorskans yrke. Under förlossningsvärkarna sades och gjordes en massa löjligheter för att underlätta nedkomsten. Det var sed att bestänka den nyfödda med heligt vatten för att förhindra störningar från spöken.
84:4.7 (935.7) Bland de ouppblandade stammarna var barnafödandet jämförelsevis lätt och upptog endast två eller tre timmar. Det är sällan lika lätt bland de blandade raserna. Om en kvinna dog vid barnafödandet, i synnerhet vid förlossningen av tvillingar, trodde man att hon hade gjort sig skyldig till äktenskapsbrott med andarna. Senare betraktade de högrestående stammarna döden i barnsäng som himlens vilja. Sådana mödrar ansågs ha omkommit för en ädel saks skull.
84:4.8 (936.1) Kvinnornas så kallade försynthet beträffande sin klädsel och blottandet av sin person uppkom av den dödliga rädslan för att bli iakttagen vid tiden för en menstruationsperiod. Att bli upptäckt i det sammanhanget var en allvarlig synd, en tabuöverträdelse. Enligt forna tiders sedvänjor var varje kvinna från ungdomen till slutet av barnafödandets tid utsatt för en fullständig isolering från familjen och samhället en hel vecka varje månad. Allt vad hon rörde vid, satt på eller låg på blev ”förorenat”. Det var länge sed att brutalt piska en flicka efter varje månadsperiod i ett försök att driva ut den onda anden från hennes kropp. När en kvinna kom över barnafödandets tid behandlades hon vanligen mer hänsynsfullt och gavs mera rättigheter och privilegier. Med beaktande av allt detta var det inte märkligt att man såg ned på kvinnorna. Till och med grekerna höll en menstruerande kvinna för en av de tre stora orsakerna av orenhet; de två andra var svinkött och vitlök.
84:4.9 (936.2) Hur dåraktiga dessa forntida uppfattningar än var förde de något gott med sig eftersom de gav de överansträngda kvinnorna, åtminstone som unga, välkommen vila och nyttigt begrundande en vecka varje månad. De kunde sålunda skärpa sitt förstånd för att handskas med sina manliga partner resten av tiden. Denna isolering av kvinnorna skyddade också männen från övermåttan av sexuell tillfredsställelse och bidrog därmed indirekt till att begränsa folkökningen och höja självbehärskningen.
84:4.10 (936.3) Ett stort framsteg gjordes när mannen fråntogs rätten att döda sin hustru efter eget gottfinnande. Likaså var det ett steg framåt när kvinnan fick rätt att äga bröllopsgåvorna. Senare fick hon laglig rätt att äga, disponera och även avyttra egendom, men mycket länge saknade hon rätten att inneha ämbete inom vare sig kyrkan eller staten. Kvinnan har alltid behandlats mer eller mindre som egendom, ända fram till och under det tjugonde århundradet e.Kr. Hon har inte ännu över hela världen vunnit frihet från instängdheten under mannens kontroll. Även bland avancerade folk har mannens försök att skydda kvinnan alltid varit ett tyst förfäktande av överlägsenheten.
84:4.11 (936.4) De primitiva tidernas kvinnor tyckte inte synd om sig själva, så som deras mera nyligen befriade systrar är benägna att göra. De var trots allt ganska lyckliga och nöjda; de vågade inte föreställa sig ett bättre eller annorlunda levnadssätt.
84:5.1 (936.5) När det gäller att fortplanta sig är kvinnan jämställd med mannen, men i kompanjonskapet för livsuppehället arbetar kvinnan från ett klart underläge, och detta handikapp som moderskapet av nödtvång innebär kan endast utjämnas av den avancerande civilisationens upplysta seder och av mannens tilltagande sinne för förvärvad rättvisa.
84:5.2 (936.6) Då samhället utvecklades höjdes de sexuella normerna mer bland kvinnorna emedan de led mera av följderna av brott mot de sexuella sedvänjorna. Mannens sexuella normer förbättras endast långsamt och endast som resultat av det sinne för rättvisa som civilisationen kräver. Naturen känner ingen rättvisa — kvinnan får ensam bära födslovåndorna.
84:5.3 (936.7) Den moderna idén om sexuell jämställdhet är vacker och värdig en expanderande civilisation, men den står inte att finna i naturen. När makten avgör rätten är mannen herre över kvinnan; när mera av rätt, fred och rättvisa råder träder kvinnan så småningom fram från slaveriet och obetydligheten. Kvinnans sociala ställning har i allmänhet varierat i omvänd proportion mot graden av militarism i en nation eller tidsålder.
84:5.4 (937.1) Mannen lade inte medvetet och avsiktligt beslag på kvinnans rättigheter för att sedan så småningom och motvilligt ge dem tillbaka åt henne. Allt detta var en omedveten och oplanerad händelseutveckling i den sociala evolutionen. När tiden verkligen var inne för kvinnan att åtnjuta större rättigheter fick hon dem, och rentav helt oberoende av mannens medvetna inställning. Långsamt men säkert förändras sedvänjorna så att de möjliggör sådana sociala anpassningar som är en del av den ständigt pågående utvecklingen av civilisationen. Sedvänjornas utveckling medförde långsamt en bättre behandling för kvinnorna. De stammar som fortsatte med grymheterna mot kvinnorna fortlevde inte.
84:5.5 (937.2) Adamiterna och noditerna visade kvinnorna en större uppskattning, och de grupper som influerades av de migrerande anditerna har tenderat att påverkas av Edens läror om kvinnornas plats i samhället.
84:5.6 (937.3) De forntida kineserna och grekerna behandlade kvinnorna bättre än de flesta av de omgivande folken. Hebréerna hyste ett väldigt misstroende mot dem. I västerlandet har kvinnan haft det besvärligt att höja sig under Paulus’ läror som blev en del av kristendomen, även om kristendomen också förde sederna framåt genom att ålägga mannen striktare sexuella normer. Kvinnans ställning är nästan hopplös under den säregna förnedring som hon är utsatt för inom muhammedanismen. Hon har det rentav ännu sämre under de läror som flera andra österländska religioner företräder.
84:5.7 (937.4) Vetenskapen, inte religionen, befriade faktiskt kvinnan. Det var den moderna fabriken som till stor del gjorde henne fri från hemmets bojor. Mannens fysiska krafter var inte längre en livsviktig nödvändighet i den nya mekanismen för livsuppehället. Vetenskapen förändrade levnadsförhållandena så att mannakraften inte längre var lika överlägsen kvinnokraften.
84:5.8 (937.5) Dessa förändringar har tenderat att befria kvinnan från hushållsslaveriet och medfört en sådan förändring i hennes ställning att hon nu åtnjuter en personlig frihet och sexuell bestämmanderätt som praktiskt taget motsvarar mannens. En gång bestämdes kvinnans värde av hennes förmåga att producera föda, men uppfinningar och välstånd har gjort det möjligt för henne att skapa en ny värld att fungera i — behagets och charmens sfärer. På så sätt har industrin vunnit sin omedvetna och oavsiktliga kamp för kvinnans samhälleliga och ekonomiska frigörelse. Igen har evolutionen lyckats åstadkomma det som till och med uppenbarelsen misslyckades med.
84:5.9 (937.6) Reaktionen bland upplysta folk på de sedvänjor av ojämställdhet som har styrt kvinnans plats i samhället har i sin ytterlighet svängt som en pendel. Bland de industrialiserade folken har hon fått nästan alla rättigheter och befriats från många skyldigheter, såsom från militärtjänst. Varje lättnad i kampen för tillvaron har gynnat kvinnans frigörelse, och hon har direkt haft nytta av varje framsteg mot engifte. Den svagare gör alltid oproportionerliga vinningar vid varje korrigering av sedvänjorna i samband med samhällets progressiva utveckling.
84:5.10 (937.7) Paräktenskapets ideal har medfört att kvinnan slutligen har vunnit erkänsla, värdighet, oberoende, jämställdhet och utbildning, men kommer hon att visa sig värd alla dessa nya och exempellösa erövringar? Kommer den moderna kvinnan att reagera på denna stora sociala frigörelse med sysslolöshet, likgiltighet, ofruktsamhet och otrohet? Idag, under det tjugonde århundradet, genomgår kvinnan det avgörande provet för sin långa tillvaro i världen!
84:5.11 (938.1) Kvinnan är mannens jämställda partner vid rasens fortplantning och sålunda alldeles lika viktig för den rasliga evolutionens utveckling. Därför har evolutionen allt mer arbetat för ett förverkligande av kvinnans rättigheter. Kvinnans rättigheter är ingalunda desamma som mannens rättigheter. Kvinnan kan inte blomstra på basis av mannens rättigheter lika litet som mannen kan leva upp på kvinnans rättigheter.
84:5.12 (938.2) Vartdera könet har sin egen karakteristiska livssfär och sina egna rättigheter inom den sfären. Om kvinnan eftersträvar att bokstavligen åtnjuta alla mannens rättigheter, då kommer förr eller senare en skoningslös och känslolös tävlan helt säkert att ersätta den ridderlighet och det speciella hänsynstagande som många kvinnor nu åtnjuter och som de så nyligen har tillvunnit sig av männen.
84:5.13 (938.3) Civilisationen kan aldrig utplåna beteendeklyftan mellan könen. Sedvänjorna förändras från tidsålder till annan, men aldrig instinkten. Den medfödda moderliga tillgivenheten kommer aldrig att tillåta kvinnan att bli en allvarlig rival till mannen inom näringslivet. För evigt kommer vartdera könet att stå högst inom sitt eget område, områden som bestäms av biologisk differentiering och mental olikhet.
84:5.14 (938.4) Vartdera könet kommer alltid att ha sin egen speciella sfär, även fast de från tid till annan delvis sammanfaller. Endast socialt tävlar män och kvinnor på lika villkor.
84:6.1 (938.5) Fortplantningsdriften för ofelbart män och kvinnor samman för att fortplanta släktet, men den garanterar inte ensam att de också stannar tillsammans i ömsesidig samverkan — för att grunda ett hem.
84:6.2 (938.6) I varje framgångsrik mänsklig institution finns motsättningar mellan personliga intressen som har anpassats till en praktisk harmoni i arbetet. Uppbyggandet av ett hem är inget undantag. Äktenskapet, som är grunden för hemmets uppbyggnad, är den högsta manifestationen av denna motsättningsfyllda samverkan som så ofta kännetecknar kontakterna mellan naturen och samhället. Konflikten är oundviklig. Parbildningen är någonting medfött, naturligt. Äktenskapet är dock inte en biologisk utan en sociologisk företeelse. Passionen garanterar att mannen och kvinnan kommer samman, men föräldrainstinkten, som är svagare, och samhällets sedvänjor håller dem kvar tillsammans.
84:6.3 (938.7) Mannen och kvinnan är från praktisk synpunkt sett två olika varianter av samma art, vilka lever nära och intimt förenade. Deras synsätt och alla reaktioner inför livet är väsentligt olika; de är helt oförmögna att fullt och riktigt förstå varandra. En fullständig förståelse mellan könen kan inte uppnås.
84:6.4 (938.8) Kvinnorna ser ut att ha mera intuition än männen, men kvinnorna förefaller också att vara något mindre logiska. Kvinnan har emellertid alltid varit den moraliska banérföraren och människosläktets andliga ledare. Den hand som gungar vaggan umgås fortfarande med ödet.
84:6.5 (938.9) Skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller deras natur, reaktion, synsätt och tänkande borde ingalunda inge bekymmer utan anses vara till stor fördel för mänskligheten, både individuellt och kollektivt. Många klasser av universums varelser har skapats med en tvåfaldig aspekt för personlighetsmanifestation. Hos dödliga, Materiella Söner och midsoniter betecknas denna skillnad som manlig och kvinnlig; hos serafer, keruber och Morontiaföljeslagare har den kallats positiv eller aktiv och negativ eller passiv. Sådana tvåfaldiga kombinationer ger en mycket större mångsidighet och övervinner inbyggda begränsningar, vilket även gäller vissa trefaldiga kombinationer i Paradis-Havona-systemet.
84:6.6 (939.1) Män och kvinnor behöver varandra under sina morontiella och andliga livsskeden lika väl som under sin tid som dödliga. Skillnaderna i synsätt mellan man och kvinna består ännu efter det första livet och under hela uppstigningen i lokaluniversumet och i superuniversumet. Även i Havona hjälper de pilgrimer som en gång var män och kvinnor fortfarande varandra vid uppstigningen till Paradiset. Aldrig, inte ens i Finalitkåren, omvandlas den skapade varelsen så att de personlighetsdrag som människor kallar manliga och kvinnliga skulle utplånas. Alltid kommer dessa två grundvarianter av människosläktet att förbrylla, stimulera, uppmuntra och hjälpa varandra; alltid kommer de att vara ömsesidigt beroende av samarbete för att lösa invecklade problem i universum och för att övervinna mångahanda kosmiska svårigheter.
84:6.7 (939.2) Fastän könen aldrig kan hoppas på att fullt förstå varandra kompletterar de varandra effektivt, och fastän samarbetet ofta mer eller mindre behäftas av personliga motsättningar förmår det dock upprätthålla samhället och reproducera det. Äktenskapet är en institution som är avsedd att jämka samman skillnaderna mellan könen och samtidigt åstadkomma en fortsättning av civilisationen och säkerställa släktets fortplantning.
84:6.8 (939.3) Äktenskapet är alla mänskliga institutioners moder, ty det leder direkt till ett grundande och upprätthållande av hemmet, som utgör samhällets strukturella bas. Familjen är på ett livsviktigt sätt knuten till självbevarelsemekanismen. Den utgör det enda hoppet om släktets fortlevnad enligt civilisationens sedvänjor samtidigt som den på ett mycket effektivt sätt erbjuder vissa högst tillfredsställande former att tillgodose de egna behoven. Familjen är människans största rent mänskliga bedrift, ty den kombinerar evolutionen av det biologiska förhållandet mellan man och kvinna med det sociala förhållandet mellan äkta man och hustru.
84:7.1 (939.4) Parbildningen mellan könen är instinktiv, barnen är den naturliga följden, och familjen får sålunda automatiskt sin tillvaro. Sådana som familjerna i en ras eller nation är, sådant är dess samhälle. Om familjerna är goda är samhället likaså gott. Den stora kulturella stabiliteten bland de judiska och de kinesiska folken beror på styrkan i deras familjegrupper.
84:7.2 (939.5) Kvinnans instinkt att älska och vårda barnen bidrog till att göra henne till den part som var intresserad av att främja äktenskap och en primitiv form av familjeliv. Mannen tvingades att bygga upp ett hem endast av trycket från de senare sedvänjorna och sociala konventionerna; det tog länge för honom att intressera sig för äktenskapet och hemmet då den sexuella akten inte medför några biologiska följder för honom.
84:7.3 (939.6) Det sexuella förhållandet hör till naturens ordning, men äktenskapet är en samhällelig företeelse och har alltid reglerats av sedvänjorna. Sedvänjorna (religiösa, moraliska och etiska) stabiliserar tillsammans med egendom, stolthet och ridderlighet äktenskaps- och familjeinstitutionerna. Närhelst sedvänjorna vacklar, vacklar också stabiliteten i hem- och äktenskapsinstitutionen. Äktenskapet är nu på väg ut från egendomsstadiet och in i det personliga skedet. Fordom skyddade mannen kvinnan för att hon var hans egendom, och hon lydde av samma orsak. Utan hänsyn till systemets meriter i övrigt gav det åtminstone stabilitet. Nu betraktas kvinnan inte längre som egendom, och nya sedvänjor avsedda att stabilisera äktenskaps- och heminstitutionen håller på att uppkomma:
84:7.4 (939.7) 1. Religionens nya roll — undervisningen om att föräldraerfarenheten är väsentlig, idén om att avla kosmiska medborgare, en utvidgad förståelse av avlandets privilegium — att ge söner åt Fadern.
84:7.5 (940.1) 2. Vetenskapens nya roll — avlandet blir allt mera frivilligt, underställt människans kontroll. I forna tider garanterade bristen på insikt att det föddes barn utan att man alls önskade sig dem.
84:7.6 (940.2) 3. Den nya inverkan av njutningslockelser — här kommer en ny faktor in i folkens fortlevnad; forntidens människa satte oönskade barn ut till att dö, nutida människor vägrar att skaffa sig dem.
84:7.7 (940.3) 4. Föräldrainstinktens stärkande. Varje generation tenderar nu att från släktets fortplantande ström av individer avlägsna dem hos vilka föräldrainstinkten inte är tillräckligt stark för att garantera avlandet av barn, blivande föräldrar till följande generation.
84:7.8 (940.4) Hemmet som institution, ett kompanjonskap mellan man och kvinna, daterar sig närmare bestämt från tiderna i Dalamatia, för omkring en halv miljon år sedan. Andons och hans närmaste efterkommandes monogama levnadssätt hade övergetts långt tidigare. Familjelivet var emellertid inte mycket att skryta med före noditernas och senare adamiternas tider. Adam och Eva utövade ett bestående inflytande på hela mänskligheten: för första gången i världens historia såg man nämligen i lustgården män och kvinnor som arbetade sida vid sida. Edens ideal, hela familjen som trädgårdsmästare, var en ny idé på Urantia.
84:7.9 (940.5) Den tidiga familjen omfattade en besläktad arbetsgrupp, inklusive slavarna, där alla levde i en och samma bostad. Äktenskap och familjeliv har inte alltid motsvarat varandra, men de har av nödvändighet varit nära sammanbundna. Kvinnan har alltid velat ha en enskild familj, och till slut fick hon sin vilja igenom.
84:7.10 (940.6) Kärlek till avkomman är nästan universell, och den har ett avgjort värde för fortlevnaden. Forntidens människor offrade alltid moderns intresse för barnets välfärd. En eskimåmor slickar till och med fortfarande sin baby i stället för att tvätta den. Primitiva tiders mödrar matade och skötte sina barn endast när barnen var mycket unga; likt djuren övergav de dem så snart barnen växte upp. Bestående och fortgående mänskliga sammanslutningar har aldrig grundats på enbart biologisk tillgivenhet. Djuren älskar sina ungar; människan — den civiliserade människan — älskar även sina barnbarn. Ju högre civilisation desto större är föräldrarnas glädje över sina barns framåtskridande och framgång; på så sätt uppkommer den nya och högre stoltheten över namnet.
84:7.11 (940.7) De stora familjerna bland forntida folk byggde inte nödvändigtvis på tillgivenhet. Man önskade sig många barn emedan:
84:7.12 (940.8) 1. De var värdefulla som arbetare.
84:7.13 (940.9) 2. De var en ålderdomstrygghet.
84:7.14 (940.10) 3. Döttrar kunde säljas.
84:7.15 (940.11) 4. Familjestoltheten krävde större spridning åt namnet.
84:7.16 (940.12) 5. Söner innebar skydd och försvar.
84:7.17 (940.13) 6. Fruktan för spöken orsakade en skräck för att vara ensam.
84:7.18 (940.14) 7. Vissa religioner fordrade efterkommande.
84:7.19 (940.15) Dyrkare av förfäderna ser avsaknaden av söner som den största olyckan i tid och evighet. Mer än allt annat önskar de sig söner som kan tjänstgöra vid högtidligheterna efter deras död, som kan offra de offergåvor som krävs för andens färd genom andelandet.
84:7.20 (941.1) Bland forntida vildar påbörjades barnens disciplinerande mycket tidigt. Barnet insåg tidigt att olydnad betydde olycklig utgång eller rentav döden, precis som för djuren. Det är civilisationens beskyddande av barnet från de naturliga följderna av ett dumt beteende som bidrar så mycket till den nutida upproriskheten.
84:7.21 (941.2) Eskimåbarnen utvecklas väl med så litet disciplin och tuktan helt enkelt för att de av naturen är fogliga små djur. Både de röda och gula människornas barn är nästan lika lätthanterliga. Bland de folk som har arv från anditerna är barnen inte lika lugna. Dessa mera fantasirika och äventyrslystna ungar behöver mera undervisning och disciplin. De nutida problemen vid barnuppfostran har allt mer förvärrats av följande omständigheter:
84:7.22 (941.3) 1. Den höggradiga blandningen av raserna.
84:7.23 (941.4) 2. Konstgjord och ytlig utbildning.
84:7.24 (941.5) 3. Barnets oförmåga att tillägna sig kultur genom att imitera föräldrarna — föräldrarna är borta från familjekretsen en så stor del av tiden.
84:7.25 (941.6) Forna tiders idéer om familjedisciplin var biologiska och uppkom av insikten om att det var föräldrarna som skapade barnets existens. Familjelivets avancerade ideal håller på att leda till uppfattningen att det att paret ställer barn till värden medför, istället för vissa föräldrarättigheter, det största ansvaret i människans tillvaro.
84:7.26 (941.7) Civilisationen anser att föräldrarna tar på sig alla skyldigheter och att barnet har alla rättigheter. Barnets respekt för sina föräldrar uppkommer inte av vetskapen om att barnets födsel medför skyldigheter för föräldrarna, utan barnets respekt växer naturligt till sig som resultat av den skötsel, undervisning och tillgivenhet som kärleksfullt ges för att hjälpa barnet att vinna livets kamp. Den sanna föräldern är inbegripen i ett ständigt tjänande och vårdande som det förnuftiga barnet lär sig att inse och uppskatta.
84:7.27 (941.8) Under det nuvarande industriella och urbana tidsskedet utvecklas äktenskapsinstitutionen längs nya ekonomiska riktlinjer. Familjelivet har blivit allt dyrare, och barnen som förr var en tillgång har blivit en ekonomisk belastning. Själva civilisationens trygghet vilar dock fortfarande på den växande villigheten hos en generation att investera i välfärden för följande och framtida generationer. Varje försök att överföra föräldraansvaret till stat eller kyrka kommer att visa sig ödesdigert för civilisationens välgång och framåtskridande.
84:7.28 (941.9) Äktenskapet, inklusive barn och därav följande familjeliv, stimulerar människonaturens högsta potentialer och erbjuder samtidigt en idealisk kanal för att uttrycka dessa upplivade egenskaper hos den dödligas personlighet. Familjen ombesörjer den biologiska fortplantningen av människosläktet. Hemmet är den naturliga sociala arena där etiken i det broderskap som bygger på blodsband kan begripas av de uppväxande barnen. Familjen är den grundenhet för broderskapet där föräldrar och barn lär sig de tålamodets, altruismens, toleransens och överseendets läxor som är så väsentliga för att förverkliga broderskapet bland alla människor.
84:7.29 (941.10) Människosamhället skulle bli mycket bättre om de civiliserade folken mera allmänt återgick till anditernas sed att hålla familjerådslag. De tillämpade inte den patriarkaliska eller enväldiga formen av familjestyre. De var mycket broderliga och sällskapliga och diskuterade fritt och öppet alla förslag och regleringar som gällde familjen. De var idealiskt broderliga i allt sitt familjestyre. I en idealisk familj höjs den ömsesidiga tillgivenheten mellan barn och föräldrar av den broderliga hängivenheten.
84:7.30 (942.1) Familjelivet är uppammaren av en äkta moralitet, upphovet till medvetandet om pliktskyldigheten. Familjelivets ofrivilliga personförhållanden stabiliserar personligheten och stimulerar dess tillväxt genom tvånget av nödvändig anpassning till andra och olikartade personligheter. Av ännu större betydelse är det att en verklig familj — en god familj — avslöjar för de barnalstrande föräldrarna attityden hos Skaparen till hans barn, samtidigt som sådana sanna föräldrar ger sina barn den första uppfattningen, i en lång serie av allt mer himmelska avslöjanden, om Paradisförälderns kärlek till alla barn i universum.
84:8.1 (942.2) Det stora hotet mot familjelivet är njutningslystnadens hotfullt stigande flod, den moderna nöjesmanin. Det främsta motivet till äktenskapet var förr ekonomiskt; den sexuella dragningen kom i andra hand. Detta äktenskap som grundade sig på självbevarelsedriften ledde till släktets fortplantning och erbjöd samtidigt ett av de mest önskvärda sätten att tillfredsställa det egna njutningsbehovet. Äktenskapet är människosamfundets enda institution som i sig innesluter alla tre stora motiv till att leva.
84:8.2 (942.3) Ursprungligen var egendomen basinstitutionen för självbevarelsen, medan äktenskapet fungerade som den allenarådande institutionen för fortplantningen. Fastän tillfredsställandet av hungern, lek och humor samt sexuell tillfredsställelse vid vissa tider var njutningsformer, är det ett faktum att de evolverande sedvänjorna inte har lyckats bygga upp någon särskild njutningsinstitution. Då man inte har lyckats utveckla specialiserade förfaranden att åstadkomma angenäma njutningar är följden den att människans alla institutioner är så fullständigt genomsyrade av denna nöjeslystnad. Samlandet av egendom håller på att bli ett medel för att kunna öka alla former av njutningar, medan äktenskapet ofta ses endast som ett medel att förlusta sig. Denna överdrivna hängivelse åt njutningar, denna vitt spridda nöjesmani, utgör nu det största hot som någonsin har riktats mot familjelivets samhälleliga och evolutionära institution, hemmet.
84:8.3 (942.4) Den violetta rasen förde in ett nytt och endast ofullständigt förverkligat särdrag i människosläktets liv — spelinstinkten i förening med sinnet för humor. Sangikerna och andoniterna hade i någon mån denna instinkt, men det adamiska inslaget höjde denna outvecklade benägenhet till en njutningspotential, en ny och upphöjd njutningsform. Grundtypen av njutning, frånsett tillfredsställandet av hungern, är den sexuella njutningen, och denna form av sinnlig njutning blev enormt mycket starkare då sangikerna och anditerna blandades.
84:8.4 (942.5) Det ligger en verklig fara i kombinationen av rastlöshet, nyfikenhet, äventyrslust och nöjeslystnad som kännetecknar människoraserna efter anditernas tid. Själens hunger kan inte tillfredsställas av fysiska njutningar. Kärleken till hem och barn ökar inte av en oförnuftig nöjeslystnad. Fastän man uttömmer de möjligheter som finns i konst, färg, ljud, rytm, musik och utsmyckandet av sig själv, kan man inte därmed hoppas på att höja sin själ eller nära sin ande. Fåfänga och mode kan inte bidra till hemmets uppbyggnad och barnens fostran. Stolthet och rivalitet är oförmögna att höja kommande generationers överlevnadsegenskaper.
84:8.5 (942.6) Alla uppåtgående himmelska varelser åtnjuter vila samt omväxlingsledarnas omvårdnad. All strävan efter hälsosam omväxling och upplyftande tävlingar är sunt. Uppfriskande sömn, vila, rekreation och att delta i alla tidsfördriv som förhindrar ledan i det enformiga är värda mödan. Tävlingsspel, berättandet av historier och även smaken av god mat kan tjäna som njutningsformer. (När ni använder salt till att smaksätta maten, stanna då upp och begrunda att människan under nästan en miljon år kunde få salt endast genom att doppa sin föda i askan.)
84:8.6 (943.1) Låt människan roa, låt människorasen finna nöje på otaliga sätt, låt det evolutionära människosläktet utforska alla former av legitima njutningar, frukterna från den långa uppåtgående biologiska kampen. Människan har väl förtjänat vissa av sina nutida glädjekällor och nöjen. Håll blicken väl riktad mot målet för den slutliga bestämmelsen! Nöjena är verkligen ödesdigra om de lyckas förinta egendom, som har blivit institutionen för självbevarandet. Njutningarna har verkligen kostat ett fatalt pris om de leder till äktenskapets kollaps, familjelivets förfall och hemmets förintelse — hemmet, som är människans högsta evolutionära förvärv och civilisationens enda hopp om fortbestånd.
84:8.7 (943.2) [Framfört av serafernas ledare stationerad på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 85
85:0.1 (944.1) DEN PRIMITIVA religionen hade ett biologiskt ursprung, en naturlig evolutionär utveckling, förutom moraliska associationer och bortsett från alla andliga inflytelser. De högre djuren har rädslor men de har inga förhoppningar, och därför ingen religion. Människan skapar sina primitiva religioner av sina rädslor och med hjälp av sina förhoppningar.
85:0.2 (944.2) I människosläktets utveckling framträder dyrkan i sina primitiva former långt innan människans sinne har förmågan att bilda de mera invecklade uppfattningarna om livet nu och livet efter detta, som förtjänar att kallas religion. Den tidiga religionen var helt intellektuell till sin natur och byggde enbart på omständigheter som gav upphov till idéassociationer. Föremålen för dyrkan var alltigenom resultatet av tankeinfall. De bestod av naturens ting som fanns nära till hands eller som hade en framträdande plats bland de dagliga händelserna i dessa enkla primitiva urantiabors liv.
85:0.3 (944.3) När religionen en gång hade utvecklat sig vidare från naturdyrkan, fick den rötter med andeursprung men den betingades det oaktat alltid av den sociala omgivningen. Då naturdyrkan utvecklades föreställde sig människan i sina tankar en arbetsfördelning i världen ovanför de dödliga. Det fanns naturandar för sjöar, träd, vattenfall, regn och hundratals andra vanliga jordiska fenomen.
85:0.4 (944.4) Vid en tid eller annan har den dödliga människan dyrkat allt som finns på jorden, inklusive sig själv. Hon har också dyrkat närmast allt som man kan föreställa sig att det finns i skyn och under jorden. Den primitiva människan fruktade alla kraftyttringar. Hon dyrkade varje naturfenomen som hon inte kunde förstå. Iakttagandet av mäktiga naturkrafter såsom stormar, översvämningar, jordbävningar, jordskred, vulkaner, eld, hetta och köld gjorde ett stort intryck på människans expanderande sinne. De oförklarliga händelserna i livet betecknas fortfarande som ”Guds verk” och ”Försynens obegripliga ingivelser”.
85:1.1 (944.5) Det första föremål som dyrkades av den evolverande människan var en sten. Ännu idag dyrkar katerifolket i södra Indien en sten, så även talrika stammar i norra Indien. Jakob sov på en sten för att han vördade den; han till och med smorde den. Rakel gömde ett antal heliga stenar i sitt tält.
85:1.2 (944.6) Stenar gjorde först intryck på forntidens människa som någonting ovanligt på grund av det sätt på vilket de plötsligt blev synliga på en åker eller betesmark. Människorna tog inte med i räkningen vare sig erosionen eller följderna av att jorden vändes. Stenar imponerade också stort på tidiga folk emedan de ofta påminde om djur. Den civiliserade människans uppmärksamhet dras till talrika i bergen förekommande stenformationer som mycket påminner om olika djurs och även människors ansikten. Det djupaste intrycket gjorde emellertid meteorstenarna, som de primitiva människorna såg störta ståtligt flammande genom atmosfären. Ett stjärnfall fyllde forntidens människa med bävan, och det var lätt för henne att tro att sådana lysande strimmor angav färden av en ande på väg till jorden. Inte att undra på att människorna kom att dyrka dessa fenomen, i synnerhet när de senare hittade meteorerna. Detta ledde till större vördnad för alla stenar. I Bengalen dyrkar många en meteor som föll till jorden år 1880 e.Kr.
85:1.3 (945.1) Alla forntida klaner och stammar hade sina heliga stenar, och de flesta moderna folk visar någon mån av vördnad för vissa typers stenar — för sina juveler. En grupp om fem stenar vördades i Indien, I Grekland var det en samling om trettio stenar, bland de röda människorna var det vanligen stenar som bildade en cirkel. Romarna kastade alltid en sten i luften när de åkallade Jupiter. I Indien kan ännu i denna dag en sten användas som vittne. I vissa trakter kan en sten användas som en lagens talisman, och genom dess prestige kan en förbrytare fås inför rätta. De enkla dödliga identifierar dock inte alltid Gudomen med föremålet för den vördnadsfulla dyrkan. Sådana fetischer är mången gång endast symboler för det verkliga föremålet för dyrkan.
85:1.4 (945.2) Forntidens människor kände en säregen dragning till stenar som hade hål. Sådana porösa stenar ansågs vara särskilt effektiva för att bota sjukdomar. Man gjorde inte hål i öronsnibbarna för att bära stenar, utan stenar sattes in för att hålla öronhålen öppna. Ännu i modern tid gör vidskepliga personer hål i mynt. I Afrika för infödingarna mycket väsen om sina fetischstenar. Bland alla efterblivna stammar och folk är stenar i själva verket fortfarande föremål för en vidskeplig vördnad. Stendyrkan är även nu vitt utbredd överallt i världen. Gravstenen är en kvarlevande symbol för de avbilder och avgudar som höggs ut i sten i anslutning till tron på spöken och avlidna medmänniskors andar.
85:1.5 (945.3) Bergsdyrkan följde på stendyrkan, och de första höjder som vördades var stora stenformationer. Det blev snart brukligt att tro att gudarna bodde i bergen, så att höga landupphöjningar dyrkades också av denna extra orsak. Med tiden associerades vissa berg med vissa gudar och blev därför heliga. De okunniga och vidskepliga urinvånarna trodde att grottor ledde till den undre världen, med dess onda andar och demoner, i motsats till bergen som identifierades med de senare uppkommande uppfattningarna om goda andar och gudomligheter.
85:2.1 (945.4) Först var människan rädd för växterna och sedan dyrkade hon dem på grund av de berusande drycker som erhölls från dem. Den primitiva människan trodde att berusningen gjorde en gudomlig. Man ansåg att någonting ovanligt och heligt anslöt sig till en sådan upplevelse. Även i modern tid är alkoholen känd som ”spiritus”.
85:2.2 (945.5) Den första tidens människa såg med rädsla och vidskeplig vördnad på sädeskorn som grodde. Aposteln Paulus var inte den förste som härledde djupsinniga andliga lärdomar från det groende sädeskornet och byggde religiösa trosuppfattningar på det.
85:2.3 (945.6) Träddyrkans kulter hör till de äldsta religiösa grupperna. Alla forntida giftermål ingicks under träd, och när kvinnor önskade sig barn kunde de ibland ses i skogen ömt omfamnande en kraftig ek. Många växter och träd vördades på grund av deras verkliga eller inbillade medicinska egenskaper. Vilden trodde att alla kemiska verkningar berodde på övernaturliga krafters direkta inverkan.
85:2.4 (945.7) Föreställningarna om trädandar varierade mycket bland olika stammar och raser. En del träd beboddes av vänliga andar, andra hyste bedrägliga och grymma. Finnarna trodde att vänliga andar bebodde de flesta träd. Schweizarna ställde sig länge misstänksamma till träden och trodde att de innehöll lömska andar. Invånarna i Indien och östra Ryssland ansåg trädandarna vara grymma. Patagonierna dyrkar fortfarande träd; det gjorde även de forna semiterna. Länge efter det att hebréerna hade upphört att dyrka träd fortfor de att vörda sina olika gudomligheter i lundarna. Förutom i Kina fanns det en gång över hela världen en kult kring livets träd.
85:2.5 (946.1) Tron att vatten eller ädla metaller under jorden kan upptäckas med en slagruta av trä är en kvarleva från forntidens trädkulter. Majstången, julgranen och det vidskepliga bruket att knacka mot trä är en fortsättning på vissa av de forntida seder som hörde ihop med träddyrkan och med senare tiders trädkulter.
85:2.6 (946.2) Många av dess tidigaste former av naturvördnad blev uppblandade med de senare utvecklande sätten att dyrkan, men de tidigaste typerna av dyrkan som var aktiverade av sinnesandarna var i bruk långt innan den nya uppvaknande religiösa naturen hos människosläktet blev fullt mottaglig för stimulansen från andliga inflytelser.
85:3.1 (946.3) Den primitiva människan hade en säregen och kamratlig känsla gentemot de högre djuren. Hennes förfäder hade levt tillsammans med dem och till och med parat sig med dem. I södra Asien trodde man tidigt att människosjälarna kom tillbaka till jorden i djurgestalt. Denna tro hade sitt ursprung i den ännu äldre seden att dyrka djur.
85:3.2 (946.4) De första tidernas människor vördade djuren för deras styrka och slughet. De tänkte sig att vissa djurvarelsers fina luktsinne och skarpa syn vittnade om andeledning. Djuren har alla dyrkats någon gång av en eller annan ras. Bland dem som var föremål för dyrkan fanns varelser som till hälften ansågs vara människa och till hälften djur, sådana som kentaurer och sjöjungfrur.
85:3.3 (946.5) Hebréerna dyrkade ormar ända fram till kung Hiskias tid, och hinduerna upprätthåller fortfarande vänliga förhållanden till sina husormar. Kinesernas dyrkan av draken är en kvarleva från ormkulterna. Ormens visdom var en symbol för den grekiska läkekonsten och används fortfarande som ett emblem av de nutida läkarna. Ormtjusandets konst härstammar från tiden för de kvinnliga schamanerna i ormkärlekskulten, vilka som följd av de dagliga ormbetten blev immuna. I själva verket blev de faktiskt beroende av ormgiftet och kunde inte klara sig utan detta gift.
85:3.4 (946.6) Dyrkan av insekter och andra djur gynnades av ett senare missförstånd av den gyllene regeln — att bemöta andra (varje form av liv) så som man själv önskar bli bemött. En gång trodde de forntida människorna att alla vindar åstadkoms av fåglarnas vingar, och därför både fruktade och dyrkade de alla bevingade varelser. De forntida nordborna trodde att förmörkelser orsakades av en varg som slukade en del av solen eller månen. Hinduerna avbildar ofta Vishnu med hästhuvud. Många gånger står en djursymbol för en bortglömd gud eller försvunnen kult. I ett tidigt skede i den evolutionära religionen blev lammet det typiska offerdjuret och duvan symbolen för fred och kärlek.
85:3.5 (946.7) I religionen kan symbolismen vara bra eller illa alldeles beroende på i vilken utsträckning symbolen undantränger eller inte undantränger den ursprungliga andäktiga idén. Symbolism får inte förväxlas med direkt avgudadyrkan, varvid det materiella föremålet direkt och faktiskt dyrkas.
85:4.1 (946.8) Människan har dyrkat jorden, luften, vattnet och elden. De primitiva folken vördade källor och dyrkade floder. Ännu i vår tid blomstrar en inflytelserik flodkult i Mongoliet. Dopet blev en religiös ceremoni i Babylon, och creek-indianerna hade det årliga rituella badet. Forntidens människor inbillade sig lätt att andarna vistades i de bubblande källorna, forsande källsprången, rinnande floderna och skummande forsarna. Vatten som var i rörelse inpräntade i dessa enkla sinnen på ett livfullt sätt trosuppfattningar om andebesjälande och övernaturliga krafter. Ibland kunde en drunknande människa förvägras hjälp av rädsla för att man skulle stöta sig med någon flodgud.
85:4.2 (947.1) Många ting och talrika händelser har under olika tider fungerat som religiösa stimuli för olika folk. Regnbågen dyrkas fortfarande av många bergsstammar i Indien. Både i Indien och i Afrika föreställer sig människorna att regnbågen är en jättelik himmelsk orm; hebréerna och kristna anser den vara ”löftesbågen”. Likaså kan inflytelser som anses välgörande i en del av världen ses som olycksbringande i andra trakter. Ostanvinden är en gud i Sydamerika, ty den medför regn; i Indien är den en djävul då den för med sig sandstoft och orsakar torka. Forntidens beduiner trodde att en naturande åstadkom sandvirvlarna, och ännu under Mose tid var tron på naturandar tillräckligt stark för att säkra deras fortlevnad i hebréernas teologi som eldens, vattnets och luftens änglar.
85:4.3 (947.2) Moln, regn och hagel har alla fruktats och dyrkats av talrika primitiva stammar och av många av de tidiga naturkulterna. Oväder med åska och blixtar förskräckte forntidens människa. Hon var så imponerad av dessa naturelementens rasande att åskan ansågs vara rösten från en arg gud. Dyrkan av elden och fruktan för blixten hörde ihop och hade en stor spridning bland många forntida grupper.
85:4.4 (947.3) Elden blandades ihop med magi av de primitiva räddhågade dödliga. En anhängare av magi kommer livligt ihåg ett positivt slumpartat resultat vid tillämpningen av sina magiska formler, medan han utan att bekymra sig glömmer tiotals negativa resultat, fullständiga misslyckanden. Vördnaden för elden nådde sin höjdpunkt i Persien, där den länge levde kvar. En del stammar dyrkade elden som en gudomlighet i sig själv, andra vördade den som en flammande symbol för den renande och försonande anden hos de gudomligheter som de dyrkade. Vestaliska jungfrur ålades plikten att vaka över de heliga eldarna, och under det tjugonde århundradet brinner ljus fortfarande som en del av ritualen vid många religiösa förrättningar.
85:5.1 (947.4) Dyrkan av stenar, höjder, träd och djur utvecklade sig naturligt vidare upp genom en ängslig vördnad för naturens element till ett gudifierande av solen, månen och stjärnorna. I Indien och annanstans ansågs stjärnorna vara stormännens förhärligade själar som hade tagit farväl av det köttsliga livet. De kaldeiska utövarna av stjärnkulten ansåg sig själva vara himmelsfaderns och jordmoderns barn.
85:5.2 (947.5) Dyrkan av månen föregick dyrkan av solen. Vördandet av månen stod som högst under jägarstadiet, medan dyrkan av solen blev den främsta religiösa ceremonin under de senare tidsåldrar som kännetecknades av jordbruk. Soldyrkan slog i större omfattning först rot i Indien, och där levde den också längst kvar. I Persien gav vördandet av solen upphov till den senare Mithraskulten. Bland många folk ansågs solen vara stamfader till deras kungar. Kaldéerna placerade solen i mitten av ”universums sju cirklar”. Senare civilisationer ärade solen med att ge dess namn åt veckans första dag.
85:5.3 (947.6) Solguden antogs vara den gåtfulla fadern till de jungfrufödda försynens söner, som man trodde att då och då utgavs som frälsare till favoriserade folk. Dessa övernaturliga småbarn sattes alltid ut att driva nedför någon helig flod, varifrån de räddades på ett ovanligt sätt, varefter de brukade växa upp till undergörande personligheter och sitt folks befriare.
85:6.1 (948.1) Efter det att människan hade dyrkat allt annat på jorden och uppe i rymden tvekade hon inte att ära sig själv med en sådan dyrkan. Den enfaldige vilden gör ingen klar åtskillnad mellan djur, människor och gudar.
85:6.2 (948.2) Den tidiga människan höll alla ovanliga personer för övermänniskor, och hon fruktade så dessa varelser att hon hyste en vördnadsfull bävan för dem; till en viss grad dyrkade hon dem bokstavligen. Även det att ha tvillingar ansågs vara antingen mycket lyckosamt eller mycket olyckligt. Sinnessjuka, epileptiker och svagsinta dyrkades ofta av sina normalt sinnade medmänniskor, som trodde att gudarna hade tagit sin boning i dessa onormala varelser. Präster, kungar och profeter dyrkades; forna tiders heliga män ansågs vara inspirerade av gudomligheterna.
85:6.3 (948.3) Stamhövdingarna dog och upphöjdes till gudar. Senare när högt uppskattade själar dog förklarades de för helgon. Utan hjälp kunde evolutionen aldrig ge upphov till gudar som stod högre än avlidna människors förhärligade, upphöjda och utvecklade andar. Under den tidiga evolutionens gång skapar religionen sina egna gudar. Under uppenbarelsens gång formulerar Gudarna religionen. Den evolutionära religionen skapar sina gudar till den dödliga människans avbild och likhet. Uppenbarelsereligionen söker utveckla och omforma den dödliga människan till Guds avbild och likhet.
85:6.4 (948.4) Vålnadsgudarna, som antas ha ett människoursprung, bör särskiljas från naturgudarna, ty naturdyrkan utvecklade en familj av gudar — naturandar som hade upphöjts till ställningen som gudar. Naturkulterna fortfor att utvecklas jämsides med de senare framträdande vålnadskulterna, och vardera utövade ett inflytande på den andra. Många religionssystem omfattade en tvåfaldig uppfattning om gudomen: naturgudar och vålnadsgudar; i en del teologier blev dessa uppfattningar förvirrande sammanflätade, såsom framgår av Tor, en vålnadshjälte som också var blixtens herre.
85:6.5 (948.5) Människans människodyrkan nådde sin höjdpunkt när jordiska härskare krävde en sådan vördnad från sina undersåtar och som grund för sådana krav hävdade en gudomlig härstamning.
85:7.1 (948.6) Naturdyrkan kan förefalla att ha uppkommit naturligt och spontant i primitiva mäns och kvinnors sinnen, och så uppkom den verkligen, men hela denna tid verkade i dessa samma primitiva sinnen den sjätte biträdande anden, som hade utgivits till dessa folk som ett styrande inflytande över denna fas i människans evolution. Denna ande stimulerade ständigt människosläktets behov av dyrkan, oberoende av hur primitiva dess första yttringar än var. Dyrkans ande gav en definitiv början åt människans impuls till gudsdyrkan, trots att djurisk rädsla motiverade det uttryck som andakten fick och att dess tidigaste utövande riktade sig mot naturens föremål.
85:7.2 (948.7) Man måste komma ihåg att känslan, inte tanken, var den styrande och kontrollerande faktorn i all evolutionär utveckling. För det primitiva sinnet fanns det inte stor skillnad mellan att vara rädd, att undvika, att ära och att dyrka.
85:7.3 (948.8) När den starka längtan att dyrka tillrättavisas och styrs av visdom — begrundande och erfarenhetsbaserat tänkande — då börjar det utvecklas till verklig religion. När den sjunde biträdande anden, visdomens ande, uppnår full effekt, då börjar människan i sin dyrkan vända sig bort från naturen och naturens föremål till naturens Gud och den evige Skaparen av allting naturligt.
85:7.4 (949.1) [Framfört av en Lysande Aftonstjärna i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 86
86:0.1 (950.1) RELIGIONENS utveckling från det tidigare och primitiva behovet att dyrka är inte beroende av uppenbarelse. Människosinnets normala verksamhet under det styrande inflytandet som kommer från den universella andeutgivningens sjätte och sjunde sinneshjälpare är helt tillräcklig för att säkra en sådan utveckling.
86:0.2 (950.2) Människans tidigaste förreligiösa rädsla för naturens krafter blev gradvis religiös då naturen blev personifierad, förandligad och slutligen upphöjd till gud i människans medvetande. Religion av en primitiv typ var därför en naturlig biologisk följd av den psykologiska trögheten i de evolverande djursinnena, efter det att dessa sinnen först hade bildat sig uppfattningar om det övernaturliga.
86:1.1 (950.3) Förutom i den naturliga dyrkningsdriften hade den tidiga evolutionära religionen sina uppkomströtter i människans erfarenhet av slumpen — av så kallad tur, alldagliga händelser. Den primitiva människan jagade för att få föda. Resultaten vid jakt varierar nödvändigtvis alltid, och detta ger förvisso upphov till de erfarenheter som människan tolkar som god tur och dålig tur. Otur hade en stor betydelse i livet för de män och kvinnor som ständigt levde på den ruggiga kanten av en osäker och plågad tillvaro.
86:1.2 (950.4) Vildens begränsade intellektuella horisont koncentrerar till den grad hans uppmärksamhet på chansen, att turen blir en ständigt närvarande faktor i hans liv. De primitiva tidernas urantiabor kämpade för tillvaron, inte för levnadsstandarden. De levde farofyllda liv där slumpen spelade en viktig roll. Den ständiga rädslan för en okänd och osedd olycka hängde över dessa vildar som ett förtvivlans moln som effektivt förmörkade varje glädjeämne. De levde i ständig skräck för att göra någonting som skulle föra med sig dålig tur. De vidskepliga vildarna fruktade alltid en tid av god tur. De såg en sådan tur som ett säkert förebud om olycka.
86:1.3 (950.5) Denna ständigt närvarande rädsla för dålig tur var förlamande. Varför arbeta hårt och skörda dålig tur — ingenting för någonting — när man bara kunde fördriva tiden och möta god tur — någonting för ingenting? Tanklösa människor glömmer sin goda tur — tar den för given — men kommer pinsamt ihåg sin dåliga tur.
86:1.4 (950.6) Forntidens människa levde i osäkerhet och ständig rädsla för slumpen — den dåliga turen. Livet var ett spännande chansartat spel; tillvaron var ett hasardspel. Det är ingenting att förundra sig över att delvis civiliserade människor fortfarande tror på slumpen och visar en kvardröjande benägenhet för hasardspel. Den primitiva människan vacklade mellan två starka intressen: passionen att få någonting för ingenting och rädslan att få ingenting för någonting. Detta hasardspel i tillvaron var det främsta intresset och den högsta tjusningen för den forntida vildens sinne.
86:1.5 (951.1) Herdefolken under senare tider hade samma syn på slumpen och turen, medan ännu senare tiders jordbrukare i allt högre grad var medvetna om att grödorna direkt påverkades av många ting som människan hade föga eller ingen kontroll över. Jordbrukaren fann sig vara ett offer för torka, översvämningar, hagel, stormar, skadedjur och växtsjukdomar samt hetta och köld. Då alla dessa krafter i naturen påverkade den enskildes välfärd ansågs de vara god tur och dålig tur.
86:1.6 (951.2) Denna uppfattning om slumpens och turens betydelse genomsyrade starkt alla forntida folks filosofi. Ännu så sent som i Salomons visdomsbok står det: ”Jag återvände och såg att det icke beror av de snabba hur de lyckas i löpandet, icke av de starka hur striden utfaller, icke av de visa hur de får sitt bröd, icke av de kloka vad rikedom de förvärvar eller av de skickliga vad ynnest de vinner, utan att allt för dem beror av ödet och tillfälligheten. Ty människan känner icke sitt öde; så som fiskarna som fångas i olycksnätet eller fåglarna som fastnar i snaran, så snärjs ock människors barn på olyckans tid när ofärd plötsligt faller över dem.”
86:2.1 (951.3) Ängslan var ett naturligt sinnestillstånd hos vilden. När män och kvinnor faller offer för en överdriven ängslan återgår de helt enkelt till det tillstånd som var naturligt för deras avlägsna förfäder. När ängslan blir verkligt smärtsam lamslår den aktiviteten och åstadkommer ofelbart evolutionära förändringar och biologiska anpassningar. Smärta och lidande är väsentliga för evolutionens framåtskridande.
86:2.2 (951.4) Livskampen är så smärtsam att vissa efterblivna stammar alltjämt tjuter och jämrar sig över varje ny soluppgång. Den primitiva människan frågade sig ständigt: ”Vem plågar mig?” Då han inte fann en materiell orsak till sina lidanden tog han till andarna som en förklaring. Så föddes religionen av rädslan för det mystiska, vördnaden för det osynliga och skräcken för det okända. Naturrädslan blev sålunda en faktor i kampen för tillvaron, först på grund av slumpen och sedan på grund av hemlighetsfullheten.
86:2.3 (951.5) Det primitiva sinnet var logiskt men innehöll få idéer som kunde associeras på ett intelligent sätt; vildens sinne var outbildat, helt naivt. Om en händelse följde på en annan ansåg vilden dem vara orsak och verkan. Det som den civiliserade människan anser för vidskepelse var hos vilden endast ren och skär okunskap. Människosläktet har endast långsamt lärt sig att det inte nödvändigtvis finns ett samband mellan målsättningar och resultat. Människorna börjar först nu inse att tillvarons reaktioner inträder mellan handlingarna och deras följder. Vilden strävar efter att personifiera allt ogripbart och abstrakt, och sålunda personifieras både naturen och slumpen som vålnader — andar — och senare som gudar.
86:2.4 (951.6) Människan tenderar av naturen att tro det som hon anser vara bäst för sig själv, det som omedelbart eller senare är till fördel för henne; egennyttan fördunklar till stor del logiken. Skillnaden mellan vildens och den civiliserade människans sinne gäller mera innehållet än arten; det är mera en gradskillnad än en kvalitetsskillnad.
86:2.5 (951.7) Om svårförståeliga ting fortsättningsvis tillskrivs övernaturliga orsaker är det ingenting annat än ett lättjefullt och bekvämt sätt att undvika alla former av hårt intellektuellt arbete. Tur är endast en term som har myntats för att täcka det som i någon tidsålder är oförklarligt i människans tillvaro. Den betecknar de fenomen som människan är oförmögen eller ovillig att klarlägga. Slump är ett ord som anger att människan är för okunnig eller för slö för att bestämma orsakerna. Människorna håller en naturlig händelse för en olycka eller dålig tur endast när de inte har någon vetgirighet och fantasi, när folken saknar initiativ och sinne för äventyr. Utforskandet av livsfenomenen utplånar förr eller senare människans tro på slump, tur och så kallade olyckor och ersätter dem med ett universum där lag och ordning råder och där alla följder föregås av bestämda orsaker. Så blir rädslan för tillvaron ersatt av glädjen över livet.
86:2.6 (952.1) Vilden betraktade allt i naturen som levande, som besatt av någonting. Den civiliserade människan sparkar och förbannar fortfarande de livlösa föremål som kommer i hennes väg och stöter till henne. Den primitiva människan ansåg ingenting vara en tillfällighet; allting var alltid avsiktligt. För den primitiva människan var ödets domän, turens funktion, andevärlden, alldeles lika oorganiserad och slumpmässig som det primitiva samhället. Turen betraktades som andevärldens nyckfulla och temperamentsfulla reaktion; senare som gudarnas humor.
86:2.7 (952.2) Alla religioner utvecklades inte från animism. Andra uppfattningar om det övernaturliga fanns samtidigt med animismen, och dessa trosföreställningar ledde också till dyrkan. Naturalismen är inte en religion — den är en följdföreteelse till religionen.
86:3.1 (952.3) Döden var den yttersta chocken för den evolverande människan, den mest förbryllande kombinationen av slump och hemlighetsfullhet. Inte livets helighet utan den chock som döden medförde ingav rädsla och främjade sålunda effektivt religionens utveckling. Bland naturfolken orsakades döden vanligen av våld, så att en icke-våldsam död blev mer gåtfull. Döden som ett naturligt och förutsebart slut på livet var inte en självklarhet i de primitiva människornas medvetande, och det har krävt tidsålder efter annan för människosläktet att inse dess oundviklighet.
86:3.2 (952.4) Människan under de första tiderna accepterade livet som ett faktum, medan hon ansåg döden som en hemsökelse av något slag. Alla folkslag har sina legender om människor som inte dog, kvardröjande traditioner från forna tiders inställning till döden. I människans sinne fanns då redan en dimmig uppfattning om en dunkel och oorganiserad andevärld, ett område varifrån allt det oförklarliga i människans liv kom, och döden lades till till denna långa lista över oförklarade fenomen.
86:3.3 (952.5) Först troddes det att alla människans sjukdomar och den naturliga döden berodde på andeinverkan. Än idag anser en del civiliserade folk att sjukdom har orsakats av ”fienden” och litar till religiösa ceremonier för att åstadkomma helande. Senare och mera invecklade teologiska system betraktar fortfarande döden som ett resultat av inverkan från andevärlden, vilket allt har lett till sådana doktriner som läran om arvsynden och människans syndafall.
86:3.4 (952.6) Det var insikten om maktlösheten inför naturens mäktiga krafter tillsammans med insikten om människans svaghet inför hemsökelserna i form av sjukdom och död som tvingade vilden att söka hjälp i den övermateriella världen, som han vagt föreställde sig som ursprunget till dessa gåtfulla växlingar i livet.
86:4.1 (952.7) Uppfattningen om att de dödligas personlighet har en övermateriell fas uppkom av det omedvetna och rent tillfälliga associerandet av alldagliga händelser och spökdrömmar. Om flera medlemmar av en stam samtidigt drömde om en avliden hövding föreföll detta vara ett övertygande bevis för att den gamla hövdingen verkligen hade återvänt i någon form. Allt detta var mycket verkligt för vilden som ofta vaknade ur sådana drömmar drypande av svett, skälvande och skrikande.
86:4.2 (953.1) Då tron på en framtida tillvaro hade sitt ursprung i drömmens värld förklarar detta tendensen att alltid försöka gestalta det osynliga i det synligas termer. Snart började denna spökdrömsuppfattning om det kommande livet effektivt motverka dödsskräcken som ansluter sig till den biologiska självbevarelseinstinkten.
86:4.3 (953.2) Människan under de första tiderna var också mycket mån om sin andedräkt, andan, särskilt på kalla breddgrader där den syntes som ett moln vid utandning. Livsandan ansågs vara det speciella fenomen som skiljde de levande från de döda. Människan visste att andan kunde lämna kroppen, och då hon i sina drömmar gjorde allt möjligt märkligt medan hon sov övertygade detta henne om att det fanns någonting immateriellt hos människan. Den primitivaste idén om människans själ, vålnaden, härleddes från tankesystemet kring andedräkt och dröm.
86:4.4 (953.3) Till slut uppfattade vilden sig som tvåfaldig — kropp och andedräkt. Andedräkten minskad med kroppen motsvarade en ande, en vålnad. Även om vålnaderna eller andarna hade ett mycket tydligt mänskligt ursprung ansågs de vara övermänskliga. Denna tro på förekomsten av andar som hade förlorat sin kropp föreföll att förklara varför det ovanliga, det märkvärdiga, det sällsynta och det oförklarliga inträffade.
86:4.5 (953.4) Den primitiva läran om överlevnad efter döden var inte nödvändigtvis en tro på odödlighet. Varelser som inte kunde räkna längre än till tjugo kunde knappast föreställa sig oändlighet och evighet; de tänkte sig snarare återkommande inkarnationer.
86:4.6 (953.5) Den orangefärgade rasen var särskilt benägen att tro på själavandring och reinkarnation. Denna reinkarnationstanke uppkom av att det hos efterkommande observerades ärftliga drag och egenskaper som påminde om deras förfäder. Seden att ge barnen namn efter deras mor- och farföräldrar och andra förfäder kom sig av tron på reinkarnation. En del senare tiders folk trodde att människan dog mellan tre och sju gånger. Denna trosföreställning (en kvarleva från Adams undervisning om mansoniavärldarna) och många andra rester av uppenbarad religion, står att finna bland de i övrigt absurda lärorna hos barbarerna i det tjugonde århundradet.
86:4.7 (953.6) Under de första tiderna hade människan inga föreställningar om ett helvete eller ett kommande straff. Vilden betraktade det kommande livet som precis likadant som detta liv, men utan all dålig tur. Senare uppkom föreställningen om skilda öden för goda och onda vålnader — himmel och helvete. Eftersom många primitiva folk trodde att människan gick in i nästa liv precis sådan som hon lämnade detta liv var de inte särskilt förtjusta i tanken på att bli gamla och skröpliga. Åldringarna fann det mycket bättre att bli dödade innan de blev alltför svaga.
86:4.8 (953.7) Nästan varje grupp hade sin egen tanke om vålnadssjälens öde. Grekerna trodde att svaga människor också måste ha en svag själ, därför uppfann de Hades som en lämplig plats för mottagning av sådana anemiska själar. Dessa kraftlösa individer ansågs också ha kortare skugga. De tidigaste anditerna tänkte sig att deras vålnad återvände till förfädernas hemtrakter. Kineserna och egyptierna trodde en gång att själen och kroppen förblev tillsammans. Bland egyptierna ledde detta till ett omsorgsfullt gravbyggande och till en strävan att bevara kroppen. Även moderna folk försöker hindra sönderfallet av den dödas kropp. Hebréerna föreställde sig att en vålnadskopia av individen for ned till Sheol. Den kunde inte återvända till de levandes land. De gjorde verkligen detta viktiga framsteg i läran om själens utveckling.
86:5.1 (953.8) Den icke-materiella delen av människan har haft många namn, såsom vålnad, ande, skugga, spöke, chimär, och senare själ. Själen var den forntida människans dubbelgångare i drömmen. Den var på alla sätt likadan som den dödliga själv utom att den inte reagerade för beröring. Tron på dubbelgångare i drömmen ledde direkt till föreställningen att alla ting, levande såväl som livlösa, hade en själ såsom människan. Denna uppfattning tenderade att länge hålla trosföreställningarna om naturandar vid liv. Eskimåerna tänker sig fortfarande att allting i naturen har en ande.
86:5.2 (954.1) Vålnadssjälen kunde höras och ses men inte beröras. Så småningom utvecklade och utvidgade folkets drömliv aktiviteterna i denna andevärld så att döden till slut ansågs innebära ”att ge upp andan”. Alla primitiva stammar, utom de som stod endast obetydligt högre än djuren, har utvecklat något slags uppfattning om själen. Då civilisationen framskrider förintas denna vidskepliga uppfattning om själen, och människan är helt beroende av uppenbarelse och personlig religiös erfarenhet för sin nya uppfattning om själen som en gemensam skapelse av det gudsmedvetna dödliga sinnet och dess inneboende gudomliga ande, Tankeriktaren.
86:5.3 (954.2) Forna tiders dödliga kunde vanligen inte göra skillnad mellan uppfattningen om anden som bodde i människan och själen som är av evolutionär natur. Vilden var mycket förvirrad när det gällde frågan huruvida vålnadssjälen hade sitt ursprung i kroppen eller var en utomstående inflytelse som hade tagit kroppen i besittning. Avsaknaden av förnuftigt tänkande inför detta förbryllande fenomen förklarar de grova ologiskheterna i vildens uppfattning om själar, vålnader och andar.
86:5.4 (954.3) Man tänkte sig att själen förhöll sig till kroppen såsom doften till blomman. Forntidens människor tänkte sig att själen kunde lämna kroppen i olika situationer, såsom vid:
86:5.5 (954.4) 1. Vanlig och övergående svimning.
86:5.6 (954.5) 2. Sömn, naturligt drömmande.
86:5.7 (954.6) 3. Koma och medvetslöshet i samband med sjukdom och olycksfall.
86:5.8 (954.7) 4. Dödsfall, slutligt avsked.
86:5.9 (954.8) Vilden betraktade nysandet som ett misslyckat försök av själen att rymma från kroppen. Då kroppen var vaken och på sin vakt kunde den omintetgöra själens flyktförsök. Senare åtföljdes en nysning alltid av något religiöst uttryck, såsom ”prosit”.
86:5.10 (954.9) I ett tidigt skede av evolutionen ansågs sömnen vara ett bevis för att vålnadssjälen kunde vara borta från kroppen, och man trodde att den kunde kallas tillbaka genom att säga eller ropa den sovandes namn. Vid andra former av medvetslöshet tänkte man sig att själen var längre borta och kanske försökte fly för gott — överhängande dödshot. Drömmar betraktades som själens upplevelser under sömnen då den tillfälligt var borta från kroppen. Vilden trodde att hans drömmar var precis lika verkliga som varje del av hans erfarenhet i vaket tillstånd. Forntidens människor hade för sed att väcka de sovande långsamt så att själen fick tid att återvända till kroppen.
86:5.11 (954.10) Under alla tider har människorna hyst en skräckblandad vördnad för de nattliga synerna, och hebréerna var inget undantag härvidlag. De trodde uppriktigt att Gud talade till dem i drömmarna, trots att Mose i sina föreskrifter underkände denna uppfattning. Mose hade rätt, ty vanliga drömmar är inte den metod som används av personligheterna i den andliga världen när de vill kommunicera med materiella varelser.
86:5.12 (954.11) De forntida människorna trodde att själarna kunde gå in i djur eller till och med i livlösa föremål. Denna uppfattning kulminerade i föreställningarna om varulvar som en form av djuridentifikation. En person kunde vara en laglydig medborgare om dagen, men när han somnade kunde hans själ gå in i en varg eller något annat djur för att stryka omkring på nattliga härjningar.
86:5.13 (955.1) De primitiva människorna tänkte sig att själen var associerad med andningen och att dess egenskaper kunde förlänas eller överföras genom utandningen. Den tappra hövdingen brukade andas på det nyfödda barnet och därmed ge barnet mod. Bland de första kristna ingick i den förrättning som innebar utgivning av den Heliga Anden att man andades på kandidaterna. Psalmisten sade: ”Himlen är gjord genom Herrens ord och all dess här genom hans muns anda.” Det var länge sed att den äldste sonen försökte fånga upp sin döende fars sista andetag.
86:5.14 (955.2) Skuggan kom senare att bli lika fruktad och vördad som andedräkten. Ens avspegling i vattnet sågs också ibland som bevis på det dubbla jaget, och speglar betraktades med vidskeplig bävan. Ännu idag vänder många civiliserade personer spegeln mot väggen då ett dödsfall inträffar. En del efterblivna stammar tror fortfarande att det avlägsnar hela själen eller en del av den från kroppen om man gör bilder, teckningar, modeller eller statyer av någon; därför är det förbjudet.
86:5.15 (955.3) I allmänhet tänkte man sig att själen var identifierad med andedräkten, men olika folk lokaliserade också själen till huvudet, håret, hjärtat, levern, blodet och kroppsfettet. ”Abels blod ropar till mig från marken” ger uttryck för den trosföreställning som en gång rådde, att själen fanns i blodet. Semiterna lärde att själen höll till i kroppsfettet, och bland många grupper var det tabubelagt att äta djurfett. Huvudskallejakten var en metod för att fånga in en fiendes själ, vilket även skalperandet var. Under senaste tider har ögonen ansetts vara själens fönster.
86:5.16 (955.4) De som höll sig till läran om tre eller fyra själar trodde att förlusten av en själ betydde obehag, förlusten av två själar sjukdom och tre själar döden. En själ levde i anden, en i huvudet, en i håret och en i hjärtat. De sjuka råddes att vandra omkring ute i det fria i hopp om att de kunna återfånga sina förirrade själar. De främsta medicinmännen antogs kunna byta ut en insjuknad persons sjuka själ mot en ny själ, det var ”pånyttfödelsen”.
86:5.17 (955.5) Badonans barn utvecklade en tro på två själar, andedräkten och skuggan. De tidiga noditfolken ansåg att människan bestod av två personer: själ och kropp. Denna filosofi om människans tillvaro återspeglades senare i grekernas synsätt. Grekerna själva trodde på tre själar; växtsjälen höll till i magen, djursjälen i hjärtat och den intellektuella själen i huvudet. Eskimåerna tror att människan har tre delar: kropp, själ och namn.
86:6.1 (955.6) Människan ärvde en naturomgivning, förvärvade en social omgivning och föreställde sig en vålnadsomgivning. Staten är människans reaktion på hennes naturomgivning, hemmet på hennes sociala omgivning och kyrkan på hennes overkliga vålnadsomgivning.
86:6.2 (955.7) Mycket tidigt i människosläktets historia började man allmänt tro på realiteter i en inbillad värld av vålnader och andar, och denna nyligen i fantasin skapade andevärld blev en maktfaktor i det primitiva samhället. Uppkomsten av denna nya faktor i människans tänkande och handlande modifierade för all framtid hela människosläktets mentala och moraliska liv.
86:6.3 (955.8) In under denna huvudpremiss av illusion och okunskap har de dödligas rädsla fört all senare vidskepelse och religion bland primitiva folk. Detta var människans enda religion ända fram till uppenbarelsetiderna, och ännu idag har många av världens folk endast denna primitiva evolutionsreligion.
86:6.4 (955.9) Då evolutionen framskred började man associera god tur med goda andar och dålig tur med onda andar. Den olägenhet som en tvingad anpassning till förändringar i omgivningen medförde ansågs vara dålig tur, ett uttryck för andevålnadernas misshag. Från sin medfödda dyrkningsdrift och från sin missuppfattning av slumpen utvecklade den primitiva människan så småningom religionen. Den civiliserade människan tillhandahåller försäkringsarrangemang för att komma över dessa slumpmässiga tilldragelser. Den moderna vetenskapen sätter en aktuarie med matematiska beräkningar i inbillade andars och nyckfulla gudars ställe.
86:6.5 (956.1) Varje generation småler åt sina förfäders dumma vidskepelser samtidigt som den fortsättningsvis i sitt tänkande och sin dyrkan hyser sådana villfarelser som ger upphov till mera småleende hos en upplyst eftervärld.
86:6.6 (956.2) Men slutligen upptogs den primitiva människans sinne av tankar som översteg alla hennes medfödda biologiska drifter. Till sist höll människan på att utveckla ett levnadssätt som byggde på någonting mer än en reaktion på materiella retningar. Början till en primitiv filosofisk livshållning höll på att uppkomma. En övernaturlig livsnorm var på väg att framträda, ty om andevålnaden i sin ilska ger dålig tur och vid gott humör god tur då måste människans beteende regleras därefter. Uppfattningen om rätt och fel hade slutligen utvecklats, och allt detta skedde långt innan någon uppenbarelse hade förekommit på jorden.
86:6.7 (956.3) Med uppkomsten av dessa uppfattningar började den långa och slösaktiga kampen att blidka de ständigt missnöjda andarna, den slaviska bundenheten till den evolutionära religiösa rädslan, detta långvariga slöseri med mänskliga krafter på gravar, tempel, offer och prästerskap. Det var ett förfärligt och fruktansvärt pris att betala, men det var värt allt vad det kostade, ty människan förvärvade därigenom ett naturligt medvetande om vad som i olika förhållanden är rätt och fel; människans etik hade fötts!
86:7.1 (956.4) Vilden kände att han hade ett behov av försäkring och därför betalade han villigt sina betungande premier i form av rädsla, vidskepelse, skräck och gåvor till prästerna för sitt magiska försäkringsavtal mot dålig tur. Den primitiva religionen var helt enkelt en premiebetalning för en försäkring mot skogarnas faror. Den civiliserade människan betalar materiella premier mot olyckor i näringslivet och för nödsituationer i samband med nutida levnadssätt.
86:7.2 (956.5) Det moderna samhället håller på att överföra försäkringsverksamheten från prästernas och religionens rike till ekonomins område. Religionen befattar sig allt mera med att försäkra livet efter graven. Nutida människor, åtminstone de som tänker, betalar inte längre onödiga premier för att söka kontrollera turen. Religionen håller långsamt på att höja sig till högre filosofiska nivåer i motsats till dess tidigare funktion som en försäkringsplan mot dålig tur.
86:7.3 (956.6) Men dessa forntida religionsuppfattningar hindrade människorna från att bli fatalistiska och hopplöst pessimistiska. De trodde att de kunde göra åtminstone någonting för att påverka ödet. Den religion som byggde på rädslan för vålnader inpräglade i människornas sinne att de måste reglera sitt beteende, att det fanns en övermateriell värld som hade kontroll över människans öde.
86:7.4 (956.7) De nutida civiliserade folken håller just på att lämna rädslan för vålnaderna som förklaring till tur och tillvarons alldagliga olikheter. Människosläktet håller på att uppnå frigörelse från slaveriet till vålnadsandar som förklaring till dålig tur. Samtidigt som människorna ger upp den felaktiga läran om en andeorsak till livets skiftande öden visar de en förvånande villighet att acceptera en nästan lika felaktig lära vilken ber dem hänföra alla ojämlikheter mellan människorna till politisk missanpassning, samhällelig orättvisa och industriell tävlan. Ny lagstiftning, ökande välgörenhet och tilltagande industriell omorganisering ändrar dock inte, hur bra de än är i och för sig, de fakta som ansluter sig till födseln och de slumpmässiga händelser som hör livet till. Endast förståelsen av fakta och en vis manipulering inom naturlagarna gör det möjligt för människan att få vad hon vill och undvika det hon inte vill. Vetenskaplig insikt som leder till vetenskapsbaserad verksamhet är det enda motgiftet mot så kallade slumpartade motgångar.
86:7.5 (957.1) Produktionsverksamhet, krig, slaveri och civilstyre uppkom som följd av människans sociala evolution i hennes naturliga omgivning. Religionen uppkom på liknande sätt som en följd av den inbillade vålnadsvärldens illusoriska omgivning. Religionen var en evolutionär utveckling av självbevarelsen, och den har fungerat trots att den ursprungligen byggde på en felaktig uppfattning och trots att den var helt ologisk.
86:7.6 (957.2) Den primitiva religionen beredde, genom den falska rädslans mäktiga och vördnadsbjudande kraft, det mänskliga sinnets mark för utgivningen av en äkta andlig kraft av övernaturligt ursprung, Tankeriktaren. De gudomliga Riktarna har allt sedan dess arbetat för att omvandla fruktan för Gud till kärlek till Gud. Evolutionen må vara långsam, men den är ofelbart effektiv.
86:7.7 (957.3) [Framfört av en Lysande Aftonstjärna i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 87
87:0.1 (958.1) VÅLNADSKULTEN utvecklades som en motvikt mot den dåliga turens faror. Dess primitiva religiösa seder var ett resultat av ängslan för dålig tur och den oerhörda rädslan för de döda. Ingen av dessa tidiga religioner hade nämnvärt att göra med erkännandet av Gudomen eller med vördnad för det övermänskliga. Deras riter var för det mesta negativa, avsedda att undvika, driva ut eller underkuva vålnader. Vålnadskulten var ingenting mer eller mindre än en försäkring mot olyckor. Den hade inget att göra med en investering för högre och framtida vinningar.
87:0.2 (958.2) Människan har haft en lång och bitter kamp med vålnadskulten. Ingenting i människans historia är ägnat att väcka mera medlidande än denna bild av människans eländiga slaveri under rädslan för vålnadsandar. Med uppkomsten av denna samma rädsla startade människan på den religiösa evolutionens väg uppåt. Människans fantasi kastade loss från jagets stränder och kommer inte igen att finna en ankarplats förrän hon kommer fram till uppfattningen om en sann Gudom, en verklig Gud.
87:1.1 (958.3) Man fruktade döden för att den betydde frigörelse av ytterligare en vålnad från dess fysiska kropp. Forntidens människor gjorde sitt bästa för att förhindra döden, för att undvika besväret att vara tvungen att brottas med en ny vålnad. De var alltid angelägna om att förmå vålnaden att lämna dödsplatsen, att ge sig av på sin färd till de dödas land. Man fruktade vålnaden framför allt under den övergångsperiod som antogs ligga mellan dess framträdande vid dödsögonblicket och dess senare avfärd till vålnadernas hemland, en obestämd och primitiv föreställning om en skenhimmel.
87:1.2 (958.4) Fastän vilden tillskrev vålnaderna övernaturliga krafter tänkte han sig knappast att de hade en övernaturlig intelligens. Många trick och knep utövades i ett försök att lura och bedra vålnaderna. Den civiliserade människan sätter fortfarande mycken tro till hoppet att en yttre manifestation av fromhet på något sätt skulle lyckas vilseleda till och med en allvetande Gudom.
87:1.3 (958.5) De primitiva människorna fruktade sjukdom emedan de lade märke till att den ofta var ett förebud till döden. Om stammens medicinman inte lyckades bota en lidande individ fördes den sjuka vanligen bort från familjehyddan och sattes i en mindre hydda eller lämnades under bar himmel för att dö ensam. Ett hus där ett dödsfall hade inträffat revs vanligen. Om inte, undvek man det alltid, och denna rädsla hindrade den forntida människan att bygga solida bostäder. Det motverkade också grundandet av bestående byar och städer.
87:1.4 (958.6) Vildarna satt uppe hela natten och pratade när en medlem av klanen hade dött. De var rädda för att de också skulle dö om de somnade i närheten av ett lik. Smittan som man kunde få från liket underbyggde rädslan för de döda, och alla folk har vid en eller annan tid utövat omfattande reningsceremonier avsedda att rena en individ efter kontakten med den döda. Forntidens människor trodde att ett lik måste få ljus; en död kropp fick aldrig lämnas i mörkret. I det tjugonde århundradet har man fortfarande tända ljus i dödsrummen och människorna vakar fortfarande med de döda. Den så kallade civiliserade människan har knappast ännu helt eliminerat rädslan för döda kroppar från sin livsfilosofi.
87:1.5 (959.1) Trots all denna rädsla försökte människorna fortfarande lura vålnaderna. Om dödshyddan inte förstördes togs liket ut genom ett hål i väggen, aldrig genom dörren. Dessa åtgärder vidtogs för att förvirra vålnaden, för att hindra den från att stanna kvar och för att skydda sig mot dess återkomst. De sörjande återvände också från begravningen längs en annan väg för att inte vålnaden skulle följa efter. Omkastning av färdriktningen och tiotals andra knep tillämpades för att garantera att vålnaden inte kom tillbaks från graven. Könen bytte ofta kläder för att föra vålnaden bakom ljuset. Sorgedräkter skapades för att förkläda de efterlevande; senare för att visa respekt för den döda och på så sätt blidka vålnaderna.
87:2.1 (959.2) Inom religionen förekom det negativa verksamhetsprogrammet för att blidka vålnaderna långt före det positiva programmet som avsåg att betvinga och åkalla andarna. Människans dyrkan tog sig först uttryck i handlingar som hörde till försvarets, inte vördnadens område. Nutidens människa anser det klokt att teckna en brandförsäkring. På samma sätt ansåg vilden det vara klokt att skaffa sig en försäkring mot dålig tur orsakad av vålnader. Försöken att säkra detta skydd utgjordes av vålnadskultens förfaranden och ritualer.
87:2.2 (959.3) En gång trodde man att en vålnads högsta önskan var att bli kvickt ”lagd”, så att den obehindrat kunde fortsätta till de dödas land. Varje fel i förrättningen eller de levandes försummelse i ritualen då vålnaden lades till ro fördröjde ofelbart dess färd till spöklandet. Detta troddes misshaga vålnaden, och en förargad vålnad antogs vara en källa till olycka, missöde och olycklighet.
87:2.3 (959.4) Begravningsakten uppkom av människans försök att förmå vålnadssjälen att bege sig till sitt framtida hem, och likpredikan var ursprungligen avsedd att instruera den nya vålnaden om vägen dit. Det var sed att förse vålnaden med mat och kläder för resan, och dessa förnödenheter placerades i graven eller nära intill. Vilden trodde att det tog från tre dagar till ett år att ”bilägga vålnaden” — att få den bort från gravens närhet. Eskimåerna tror fortfarande att själen stannar tre dagar hos kroppen.
87:2.4 (959.5) Tystnad eller sorgetid iakttogs efter ett dödsfall så att vålnaden inte skulle dras tillbaka hem. Självtortyr — att sarga kroppen — var en vanlig form av sörjande. Många avancerade lärare försökte få seden att upphöra men misslyckades. Fastande och andra former av självförsakelse troddes behaga vålnaderna, som gladde sig åt människornas obehag under den övergångsperiod då de smög omkring före sin faktiska avfärd till de dödas land.
87:2.5 (959.6) Långa och ofta förekommande sysslolösa sorgeperioder var ett av de stora hindren för civilisationens framåtskridande. Veckor och rentav månader slösades varje år bort på detta improduktiva och onyttiga sörjande. Anställandet av professionella sörjare för begravningarna anger att sörjandet var en ritual, inte ett tecken på sorg. Nutidens människor kan tänkas sörja den döda av respekt och på grund av saknad, men forntidens människor gjorde det av rädsla.
87:2.6 (959.7) De dödas namn uttalades aldrig. I själva verket avlägsnades de ofta från språket. Dessa namn blev tabu, och på detta sätt utarmades språken ständigt. Detta ledde slutligen till en mångfaldig användning av symboliska talesätt och bildliga uttryck, sådana som ”det namn eller den dag som man aldrig nämner”.
87:2.7 (960.1) Forntidens människor var så ivriga att få iväg en vålnad att de erbjöd den allt som den hade kunnat önska sig i livet. Vålnaderna behövde hustrur och tjänare. En förmögen vilde väntade sig att åtminstone en av slavhustrurna skulle begravas levande vid hans död. Senare blev det sed för änkan att begå självmord på sin mans grav. När ett barn dog ströps ofta modern, en moster eller mormodern ihjäl för att en vuxen vålnad skulle kunna följa med och ta vård om barnvålnaden. De som sålunda gav upp sitt liv gjorde det vanligen villigt. Om de hade brutit mot seden och stannat kvar i livet skulle deras rädsla för vålnadens vrede minsann ha berövat deras liv de få glädjeämnen som de primitiva människorna hade.
87:2.8 (960.2) Det var brukligt att döda ett stort antal undersåtar som sällskap åt en avliden hövding. Slavar dödades när deras herre dog för att de skulle kunna tjäna honom i spöklandet. Infödingarna på Borneo ombesörjer fortfarande en färdkamrat. En slav genomborras med spjut för att göra spökresan tillsammans med sin avlidne herre. Mördade personers vålnader troddes vara glada att få vålnaderna från sina mördare till slavar. Denna föreställning motiverade människorna till huvudskallejakt.
87:2.9 (960.3) Vålnaderna antogs njuta av matdoft. Matoffer vid begravningsfester förekom en gång över hela världen. Den primitiva formen för bordsbön var att före måltiden kasta en bit mat i elden i syfte att blidka andarna, samtidigt som man mumlade en magisk formel.
87:2.10 (960.4) De döda antogs använda vålnaderna från de verktyg och vapen som var deras under livstiden. Att söndra ett föremål var att ”döda det” och sålunda befria dess vålnad för färd till tjänst i spöklandet. Egendomsoffer förrättades också genom att bränna eller begrava. Det forntida begravningsslöseriet var enormt. Senare folk gjorde pappersmodeller och ersatte de verkliga föremålen och personerna med teckningar vid dessa dödsoffer. Det var ett stort framsteg i civilisationen när släktingars arvsrätt trädde i stället för brännandet och begravandet av egendom. Irokesindianerna genomförde många reformer mot begravningsslöseriet. Detta tillvaratagande av egendomen gjorde dem till de starkaste av de röda människorna i norr. Den moderna människan antas inte vara rädd för vålnader, men sedvänjan är stark och mycken jordisk rikedom förbrukas fortfarande på begravningsritualer och -ceremonier.
87:3.1 (960.5) Vålnadskultens fortsatta utveckling gjorde dyrkan av förfäderna oundviklig då denna dyrkan blev den förenande länken mellan vanliga vålnader och de högre andarna, vilka utvecklades till gudar. De tidigaste gudarna var helt enkelt förhärligade avlidna människor.
87:3.2 (960.6) Dyrkan av förfäderna var ursprungligen mera rädsla än dyrkan, men dessa trosföreställningar bidrog definitivt till ytterligare spridning av vålnadsfruktan och dyrkan. Anhängare till de tidiga förfaders- och vålnadskulterna var till och med rädda för att gäspa, för att inte en ondsint vålnad vid ett sådant tillfälle skulle kunna gå in i deras kropp.
87:3.3 (960.7) Seden att adoptera barn uppkom för att säkra att det fanns någon som ombesörjde offren för själens frid och framåtskridande efter ens död. Vilden levde i fruktan för sina medmänniskors vålnader och använde sin fritid till att planera en trygg färd för sin egen vålnad efter döden.
87:3.4 (960.8) De flesta stammar anordnade åtminstone en gång per år en alla själars fest för de döda. Romarna hade varje år tolv vålnadsfester med åtföljande ceremonier. Hälften av årets dagar var vigda för något slag av ceremoni som anslöt sig till dessa uråldriga kulter. En av de romerska kejsarna försökte reformera dessa seder genom att reducera antalet festdagar till 135 per år.
87:3.5 (961.1) Vålnadskulten undergick en ständig evolution. Då man började föreställa sig att vålnaderna flyttade från den ofullständiga till den högre fasen i tillvaron, så utvecklades även kulten slutligen till dyrkan av andar och rentav gudar. Oberoende av att stammarna och folken hade olika trosföreställningar om mera avancerade andar trodde de alla en gång på vålnader.
87:4.1 (961.2) Rädslan för vålnader var ursprungskällan till all religion i världen. Under tidsålder efter annan höll många stammar fast vid den gamla tron på en enda klass av vålnader. De påstod att människan hade god tur när vålnaden var nöjd och dålig tur när den var förargad.
87:4.2 (961.3) När kulten som byggde på rädslan för vålnader utvecklades, uppkom erkännandet av högre typers andar, andar som inte klart kunde identifieras med någon enskild människa. De var graduerade eller förhärligade vålnader som hade avancerat bortom spöklandets område till de högre rikena i andelandet.
87:4.3 (961.4) Föreställningen om två slags andevålnader spred sig långsamt men säkert över hela världen. Denna nya dualistiska spiritism behövde inte sprida sig från stam till stam; den uppkom självständigt över hela världen. En idés förmåga att påverka det expanderande evolutionära sinnet beror inte på hur realistisk eller förnuftig idén är, utan snarare hur livfull den är och hur färdig och enkel för en världsomfattande tillämpning.
87:4.4 (961.5) Ännu senare skapade människan i sin fantasi uppfattningen om både goda och onda övernaturliga påverkare. En del vålnader utvecklade sig aldrig till de goda andarnas nivå. Den tidiga monistiska spiritismen i form av fruktan för vålnader utvecklade sig så småningom till en dualistisk spiritism, en ny uppfattning om den osynliga kontrollen över de jordiska angelägenheterna. Slutligen ansågs den goda turen och den dåliga turen ha sina respektive övervakare. Av dessa två klasser troddes den grupp som förde med sig dålig tur vara aktivare och talrikare.
87:4.5 (961.6) När läran om de goda och de onda andarna slutligen hade mognat blev den av alla religiösa trosföreställningar den mest vittutbredda och ståndaktiga. Denna dualism representerade ett stort religionsfilosofiskt framsteg, ty det gav människan en möjlighet att finna en förklaring till både god tur och dålig tur samtidigt som hon trodde på varelser som stod ovanför de dödliga och som i viss mån var konsekventa i sitt beteende. Man kunde räkna med att andarna var antingen goda eller onda; man tänkte sig inte längre att de var helt nyckfulla såsom man hade föreställt sig de tidigaste vålnaderna enligt den monistiska spiritismen i de flesta primitiva religioner. Människan kunde slutligen föreställa sig sådana krafter som stod över de dödliga och som var konsekventa i sitt uppträdande, och detta var en av de mest betydelsefulla upptäckter av sanningen i hela religionsutvecklingens historia och i den mänskliga filosofins expansion.
87:4.6 (961.7) Den evolutionära religionen har emellertid betalt ett förfärligt pris för den dualistiska spiritismens begrepp. Människans tidigaste filosofi kunde överbrygga motsättningen mellan andekonstansen och tidens skiftande öden endast genom att förutsätta två slags andar, de goda och de onda. Fastän denna tro gjorde det möjligt för människan att förena slumpens växlingar med uppfattningen om oföränderliga överjordiska krafter, har denna lära allt sedan dess gjort det svårt för religionsutövare att fatta den kosmiska enheten. Den evolutionära religionens gudar har i allmänhet motarbetats av mörkrets krafter.
87:4.7 (962.1) Tragedin i allt detta ligger däri att när dessa idéer slog rot i människans primitiva sinne fanns det faktiskt inga onda eller disharmoniska andar i hela världen. En sådan olycklig situation uppkom först efter Caligastias uppror, och den bestod endast till den första pingsten. Uppfattningen om gott och ont som kosmiska jämlika storheter är ännu i det tjugonde århundradet mycket levande i människans filosofi. De flesta av världens religioner bär fortfarande detta kulturella födelsemärke från de länge sedan svunna tider då vålnadskulterna uppkom.
87:5.1 (962.2) Den primitiva människan ansåg att andarna och vålnaderna hade nästan obegränsade rättigheter men inga skyldigheter. Andarna, tänkte man sig, ansåg att människan hade mångahanda skyldigheter men inga rättigheter. Andarna troddes se ned på människan och tycka att hon ständigt misslyckades med att utföra sina andliga skyldigheter. Människosläktet hade en allmänt omfattad tro att vålnaderna krävde en ständig tribut i form av tjänster som priset för att inte blanda sig i människornas angelägenheter, och minsta otur räknades som en följd av vålnadernas aktiviteter. Människorna under de första tiderna var så rädda för att förbise någon vördnadsbetygelse som tillkom gudarna att de, sedan de hade offrat till alla kända andar, för säkerhets skull tog ytterligare en omgång till de ”okända gudarna”.
87:5.2 (962.3) Nu efterföljs den enkla vålnadskulten av de seder som hör till den mera avancerade och relativt komplicerade ande-vålnadskulten, tjänandet och dyrkan av de högre andarna, så som de utvecklades i människans primitiva fantasi. Det religiösa ceremonielet måste hålla jämna steg med andarnas utveckling och framåtskridande. Den utvidgade kulten var endast självbevarelseverksamhet utövad i relation till en tro på övernaturliga varelser, det egna jagets anpassning till andeomgivningen. De produktionsekonomiska och militära organisationerna var anpassningar till natur- och samhällsomgivningen. Så som äktenskapet uppkom för att fylla de behov som härrör av att människorna är av två kön, så utvecklades den religiösa organisationen för att svara mot tron på högre andekrafter och andliga varelser. Religionen representerar människans anpassning till hennes illusioner om slumpens mysterium. Rädslan för andar, och senare dyrkan av dem, togs i bruk som försäkring mot olycka, som framgångsförsäkring.
87:5.3 (962.4) Vilden föreställde sig att de goda andarna skötte sina egna angelägenheter och inte fordrar just någonting av människorna. Det är de onda vålnaderna och andarna som måste hållas på gott humör. Följaktligen fäste de primitiva folken mera uppmärksamhet på sina ondsinta vålnader än vid sina välvilliga andar.
87:5.4 (962.5) Människans framgång antogs vara speciellt ägnad att väcka avund hos onda andar, och deras sätt att hämnas var att slå tillbaka genom någon människorepresentant och genom att ty sig till det onda ögats metod. Den fas av kulten som hade att göra med undvikandet av andar befattade sig mycket med stämplingar från det onda ögat. Rädslan för det blev nästan världsomfattande. Vackra kvinnor beslöjades för att de skulle skyddas från det onda ögat; senare upptogs denna sed av många kvinnor som önskade bli ansedda som vackra. På grund av denna rädsla för onda andar fick barnen sällan vara ute efter mörkrets inbrott, och forna tiders böner innehöll alltid en anhållan ”fräls oss från det onda ögat”.
87:5.5 (962.6) Koranen innehåller ett helt kapitel som handlar om det onda ögat och magiska trollformler, och judarna trodde helt på dem. Hela falloskulten växte upp som ett försvar mot det onda ögat. Man tänkte sig att könsorganen var den enda fetisch som kunde göra det maktlöst. Det onda ögat gav upphov till de första vidskepligheterna beträffande märkning av barnen före födseln, modersintryck, och denna kult var en gång så gott som världsomfattande.
87:5.6 (963.1) Avunden är ett djupt rotat mänskligt drag, därför tillskrev den primitiva människan även sina första gudar denna egenskap. Eftersom människan tidigare hade lurat vålnaderna började hon snart bedra också andarna. Hon sade: ”Om andarna är avundsjuka på vår skönhet och välmåga skall vi vanställa oss och förringa vår framgång.” Forna tiders ödmjukhet var därför inte en självförnekelse utan hellre ett försök att gäcka och bedra de avundsjuka andarna.
87:5.7 (963.2) Den metod som togs i bruk för att hindra andarna från att bli avundsjuka på människans framgång var att ösa smädelser över något lyckobringande eller högt älskat föremål eller någon sådan person. Seden att nedvärdera smickrande uttalanden om en själv eller ens familj fick sin början på detta sätt, och den utvecklades slutligen till den civiliserade anspråkslösheten, återhållsamheten och artigheten. I överensstämmelse med samma motiv blev det på mode att se ful ut. Skönhet väckte andarnas avund; den vittnade om syndfull stolthet hos människan. Vilden sökte sig ett fult namn. Detta kultdrag var ett stort handikapp för konstens utveckling, och det höll länge världen dyster och ful.
87:5.8 (963.3) Under andekulten var livet i bästa fall ett hasardspel, ett resultat av andekontrollen. Ens framtid var inte en följd av ansträngningar, arbetsamhet eller talang, med undantag för hur de kunde användas för att påverka andarna. Ceremonierna för att blidka andarna utgjorde en tung börda och gjorde livet tråkigt och så gott som outhärdligt. Från tidsålder till tidsålder och från generation till generation har det ena folkslaget efter det andra försökt förbättra denna supervålnadsdoktrin, men ingen generation har ännu någonsin vågat helt förkasta den.
87:5.9 (963.4) Andarnas avsikt och vilja studerades med användande av omen, orakel och tecken. Dessa andebudskap tolkades med hjälp av förutsägelser, spådomar, magi, eldprov och astrologi. Hela kulten var ett system som avsåg att blidka, tillfredsställa och köpa sig fri från andarna genom dessa förtäckta mutor.
87:5.10 (963.5) Sålunda växte det fram en ny och mera omfattande världsåskådning som bestod av:
87:5.11 (963.6) 1. Plikt — det som måste göras för att hålla andarna gynnsamt eller åtminstone neutralt stämda.
87:5.12 (963.7) 2. Rätt — rätt beteende och rätta ceremonier avsedda att vinna andarna att aktivt främja ens intressen.
87:5.13 (963.8) 3. Sanning — den rätta förståelsen av och inställningen till andarna och därmed även till livet och döden.
87:5.14 (963.9) Det var inte endast av nyfikenhet som forntidens människor ville veta framtiden; de ville undvika dålig tur. Spådomar var helt enkelt ett försök att undvika besvärligheter. Under dessa tider ansågs drömmarna vara profetiska, medan allt som avvek från det vanliga ansågs vara ett omen. Ännu idag gisslas de civiliserade folken av tron på tecken, tydor och andra vidskepliga kvarlevor från forna tiders evolverande vålnadskult. Långsamt, mycket långsamt, överger människan de metoder med vilka hon så småningom och mödosamt höjde sig på livets evolutionära stege.
87:6.1 (963.10) Så länge människan trodde enbart på vålnader var den religiösa ritualen mera personlig, mindre organiserad, men erkännandet av högre andars existens gjorde det nödvändigt att använda ”högre andliga metoder” vid kontakten med dem. Denna strävan att förbättra och utarbeta sättet att blidka andarna ledde direkt till skapandet av försvarsmekanismer mot andarna. Människan kände sig faktiskt hjälplös inför de okontrollerbara krafter som verkade i jordelivet, och denna känsla av underlägsenhet drev henne till att försöka finna någon kompenserande justering, något sätt att utjämna oddsen i människans ensidiga kamp mot kosmos.
87:6.2 (964.1) Under kultens första tider inskränkte sig människans försök att påverka vålnadernas verksamhet till att blidka dem, till försök att med mutor köpa sig fri från dålig tur. Då evolutionen av vålnadskulten hade framskridit så långt att man tänkte sig förekomsten av såväl goda som onda andar fick dessa ceremonier en mer positiv natur; de blev försök att vinna god tur. Människans religion var inte längre helt negativistisk, inte heller nöjde hon sig med försöken att vinna god tur. Snart började hon fundera ut system för att tvinga andarna till samarbete med sig. Religionsutövaren står inte längre försvarslös inför de ständiga kraven från de andefantomer som han själv hade skapat. Vilden började uppfinna vapen med vilka han kunde tygla andeverksamheten och tvinga fram andemedverkan.
87:6.3 (964.2) Människans första försvarssträvanden riktade sig mot vålnaderna. Under tidsåldrarnas lopp började de levande finna på metoder för att stå emot de döda. Många förfaranden utvecklades för att skrämma vålnaderna och driva bort dem, bl.a. följande:
87:6.4 (964.3) 1. Att hugga av huvudet och binda ihop kroppen i graven.
87:6.5 (964.4) 2. Att stena dödshuset.
87:6.6 (964.5) 3. Att kastrera liket eller söndra dess ben.
87:6.7 (964.6) 4. Att begrava under stenar, ett av ursprungen till nutida gravstenar.
87:6.8 (964.7) 5. Att kremera, en senare tiders uppfinning för att förhindra krångel med vålnaderna.
87:6.9 (964.8) 6. Att kasta kroppen i sjön.
87:6.10 (964.9) 7. Att sätta ut kroppen att ätas av vilddjuren.
87:6.11 (964.10) Vålnaderna antogs bli störda och skrämda av oväsen; att ropa, ringa i klockor och slå på trummor drev bort dem från de levande. Dessa urgamla metoder är fortfarande på modet vid ”vakor” för de döda. Illaluktande hopkokningar användes för att fördriva ovälkomna andar. Otäcka bildstoder av andarna gjordes för att de skulle fly i en hast när de såg sig själva. Man trodde att hundar kunde upptäcka andar som närmade sig och att de varnade genom att yla; och att tupparna gol när andarna var nära. Tuppens användning som vindflöjel är ett bevarande av denna vidskepelse.
87:6.12 (964.11) Vatten ansågs vara det bästa skyddet mot vålnader. Heligt vatten var överlägset alla andra former, vatten i vilket prästerna hade tvättat sina fötter. Både eld och vatten troddes bilda ogenomträngliga hinder för vålnaderna. Romarna bar vatten tre gånger runt liket; ännu i det tjugonde århundradet bestänks kroppen med heligt vatten, och att tvätta händerna på gravgården är alltjämt en judisk ritual. Dopet var ett inslag i en senare vattenritual. De primitiva tidernas badande var en religiös ceremoni. Först under senaste tider har badandet blivit ett hygieniskt bruk.
87:6.13 (964.12) Människan nöjde sig inte med att tygla vålnaderna. Med religiösa ritualer och andra metoder försökte hon snart tvinga andarna till verksamhet. Besvärjelse var att använda en ande för att behärska eller fördriva en annan ande, och dessa metoder användes också för att skrämma vålnader och andar. Den dualistiska spiritismens uppfattning om goda och onda krafter gav människan gott om tillfälle att försöka ställa en påverkare mot en annan, ty om en kraftfull man kunde besegra en svagare så kunde en stark ande helt säkert behärska en lägrestående vålnad. Svordomarna under de primitiva tiderna var ett betvingande förfarande som avsåg att överväldiga mindre andar. Senare utvidgades denna sed till att omfatta uttalandet av förbannelser över fiender.
87:6.14 (965.1) Länge trodde man att om man återgick till mer ålderdomliga seder och bruk, så kunde andarna och halvgudarna tvingas till önskvärt handlande. Den moderna människan gör sig skyldig till samma förfarande. Ni tilltalar varandra med ett vanligt alldagligt språk, men när ni ägnar er åt bön tar ni till den äldre stil som en tidigare generation använde, till så kallad högtidlig stil.
87:6.15 (965.2) Denna lära förklarar också mången religiöst rituell återgång av sexuell natur, såsom tempelprostitution. Dessa former av återgång till primitiva seder ansågs vara ett säkert skydd mot mångahanda olyckor. Bland dessa enkelt sinnade människor var allt sådant beteende helt fritt från det som den moderna människan skulle kalla promiskuitet.
87:6.16 (965.3) Härnäst kom bruket av rituella löften, snart följda av religiösa utfästelser och heliga eder. De flesta av dessa eder åtföljdes av självtortyr och stjälvstympande, senare av fasta och bön. Självförsakelse betraktades senare som en säker form av betvingande; detta gällde i synnerhet sexualdriftens undertryckande. På så sätt utvecklade den primitiva människan tidigt en utpräglad stränghet i sina religiösa övningar, en tro på effektiviteten av självtortyr och självförsakelse som ritualer som kunde tvinga de ovilliga andarna att reagera gynnsamt inför alla sådana lidanden och försakelser.
87:6.17 (965.4) Den moderna människan försöker inte längre att öppet betvinga andarna, fastän hon fortfarande uppvisar en benägenhet att köpslå med Gudomen. Alltjämt svär hon, knackar i trä, korsar fingrarna och uttalar någon utnött fras efter en nysning; en gång var det en magisk formel.
87:7.1 (965.5) Kulten som en typ av social organisation bestod emedan den tillhandahöll en symbolism för bevarandet och stimulerandet av moraliska uppfattningar och religiösa lojaliteter. Kulten växte fram av traditionerna i ”gamla familjer” och blev bestående som en etablerad institution; alla familjer har något slags kult. Varje inspirerande ideal griper efter någon förevigande symbolism — söker något kulturellt manifestationsförfarande som säkrar dess fortlevnad och ökar dess förverkligande — och kulten når detta mål genom att främja och tillfredsställa känslolivet.
87:7.2 (965.6) Allt från civilisationens gryning har varje tilltalande rörelse inom den sociala kulturen eller det religiösa framåtskridandet utvecklat en ritual, ett symboliskt ceremoniel. Ju mer denna ritual har varit en omedveten utveckling desto starkare har den gripit sina anhängare. Kulten bevarade känslosamheten och tillfredsställde känslolivet, men den har alltid varit det största hindret för samhällelig nyorientering och andlig tillväxt.
87:7.3 (965.7) Trots att kulten alltid har fördröjt det samhälleliga framåtskridandet är det beklagligt att så många moderna människor med tro på moraliska normer och andliga ideal inte har någon passande symbolism — ingen kult för ömsesidigt stöd — ingenting att höra till. En religiös kult kan emellertid inte tillverkas; den måste växa fram. Två kultgrupper blir inte likadana om inte deras ritualer egenmäktigt standardiseras av någon auktoritet.
87:7.4 (965.8) Den första tidens kristna kult var den mest effektiva, tilltalande och bestående ritual som någonsin har uttänkts eller utformats, men mycket av dess värde har i en vetenskaplig tidsålder gått förlorat av att så många av dess underliggande lärosatser har brutits sönder. Den kristna kulten har förlorat livskraft av att många av dess grundläggande idéer har gått förlorade.
87:7.5 (965.9) I det förgångna har sanningen vuxit snabbt och expanderat fritt när kulten har varit elastisk, symbolismen tänjbar. En överflödande sanning och en anpassningsbar kult har gynnat ett snabbt samhälleligt framåtskridande. En meningslös kult fördärvar religionen när den försöker undantränga filosofin och förslava förnuftet. En genuin kult växer.
87:7.6 (966.1) Varje ny uppenbarelse av sanningen har, oberoende av de olägenheter och hinder som det har medfört, gett upphov till en ny kult, och även det förnyade framförandet av Jesu religion måste utveckla en ny och ändamålsenlig symbolism. Den moderna människan måste finna någon passande symbolism för sina nya och expanderande idéer, ideal och lojaliteter. Denna högre symbolik måste växa fram av ett religiöst liv, av andlig erfarenhet. Denna högre symbolism, som representerar en högre civilisation, måste grunda sig på uppfattningen om Gud som vår Fader och den måste genomsyras av det mäktiga idealet om människan som vår broder.
87:7.7 (966.2) De gamla kulterna var alltför självcentrerade; den nya måste vara följden av tillämpad kärlek. Den nya kulten måste, likt den gamla, gynna känslosamheten, tillfredsställa känslolivet och främja lojaliteten; men den måste göra mer än så: den måste underlätta det andliga framåtskridandet, förhöja de kosmiska betydelserna, öka de moraliska värdena, uppmuntra till samhällelig utveckling och stimulera ett högtstående personligt religiöst liv. Den nya kulten måste erbjuda suprema livsmål som är både tidsmässiga och eviga — både sociala och andliga.
87:7.8 (966.3) Ingen kult kan bestå och bidra till framåtskridandet av den samhälleliga civilisationen och den individuella andliga uppnåelsen om den inte bygger på hemmets biologiska, sociologiska och religiösa betydelse. För att fortbestå måste en kult symbolisera det som i den oupphörliga förändringen är bestående; den måste förhärliga det som förenar den ständigt föränderliga sociala omvandlingens ström. Den måste upptäcka sanna betydelser, upphöja vackra förhållanden och förhärliga den sanna ädelhetens goda värden.
87:7.9 (966.4) Men den stora svårigheten med att finna en ny och tillfredsställande symbolism ligger däri att nutidens människor, som grupp, tyr sig till en vetenskaplig inställning, skyr vidskepelse och fasar för okunnighet, medan de som individer alla längtar efter det mystiska och vördar det okända. Ingen kult kan fortbestå om den inte är ett uttryck för något mästerligt mysterium och gömmer något värdefullt ouppnåeligt. Den nya symbolismen bör inte endast vara betydelsefull för gruppen utan också meningsfull för individen. Formerna för en användbar symbolism måste vara sådana att individen kan utföra dem på eget initiativ och att han också kan glädjas åt dem tillsammans med sina likasinnade. Om den nya kulten blott kunde vara dynamisk i stället för statisk kunde den faktiskt bidra med någonting av värde för människosläktets framåtskridande, i både tidsmässigt och andligt avseende.
87:7.10 (966.5) En kult — en symbolism av ritualer, slogans eller mål — fungerar inte om den är alltför invecklad. Den måste innehålla kravet på hängivelse, lojalitetens gensvar. Varje verksam religion utvecklar ofelbart en värdig symbolism, och dess anhängare skulle göra klokt i att förhindra att en sådan ritual kristalliseras till förlamande, förvrängande och förstelnande slentrianmässiga ceremonier, som endast kan förhindra och fördröja allt socialt, moraliskt och andligt framåtskridande. Ingen kult kan fortleva om den hämmar den moraliska tillväxten och inte främjar det andliga framåtskridandet. Kulten är den skelettkonstruktion runt vilken den personliga andliga erfarenhetens — den sanna religionens — levande och dynamiska kropp växer.
87:7.11 (966.6) [Framfört av en Lysande Aftonstjärna i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 88
88:0.1 (967.1) UPPFATTNINGEN om att en ande kan ta sin boning i ett livlöst föremål, i ett djur eller i en människa är en mycket gammal och ärevördig tro; den har funnits sedan religionens utveckling började. Denna lära om andebesatthet är varken mer eller mindre än fetischism. Vilden dyrkar inte nödvändigtvis fetischen. Helt logiskt dyrkar och vördar han anden som bor i den.
88:0.2 (967.2) Till en början trodde man att anden i en fetisch var en död människas vålnad, senare antogs de högre andarna ha sin boning i fetischer. Så småningom införlivade fetischkulten alla de primitiva föreställningarna om vålnader, själar, andar och besatthet av demoner, onda andar.
88:1.1 (967.3) Den primitiva människan ville alltid göra allting ovanligt till en fetisch; slumpen gav därför upphov till många. En människa är sjuk, någonting händer och hon blir frisk. Detsamma gäller många mediciners rykte och de slumpartade metoderna för behandling av sjukdomar. Föremål med anknytning till drömmar omvandlades lätt till fetischer. Vulkaner men inte berg blev fetischer, likaså kometer men inte stjärnor. Människan under de forna tiderna ansåg att stjärnfall och meteorer betydde att speciella andar kom på besök till jorden.
88:1.2 (967.4) De första fetischerna var säreget märkta småstenar, och allt sedan dess har människan sökt efter ”heliga stenar”. Ett pärlband var en gång en samling heliga stenar, ett batteri av trollmedel. Många stammar hade fetischstenar, men få finns kvar så som Kaba-stenen och Scone-stenen. Eld och vatten hörde också till de tidiga fetischerna, och elddyrkan samt tron på heligt vatten förekommer fortfarande.
88:1.3 (967.5) Trädfetischerna representerade en senare utveckling, men bland en del stammar ledde den ihållande naturdyrkan till en tro på trollmedel som beboddes av något slag av naturande. När växter och frukter blev fetischer var de tabu som föda. Äpplet var bland de första som föll inom denna kategori. Folken i Främre Orienten åt aldrig äpplen.
88:1.4 (967.6) Om ett djur åt människokött blev det en fetisch. På detta sätt blev hunden ett heligt djur bland parserna. Om fetischen är ett djur och vålnaden har sitt stadigvarande hemvist i djuret, då kan fetischismen snudda vid reinkarnationstanken. På många sätt avundades vildarna djuren; de kände sig inte överlägsna djuren, och ofta fick de namn efter sina favoritdjur.
88:1.5 (967.7) När djur blev fetischer blev det tabu att äta köttet av fetischdjuret. Apor och markattor som påminde om människan blev tidigt fetischdjur, senare ansågs ormar, fåglar och svin också som sådana. En tid var kon fetisch och mjölken tabu medan avföringen var mycket uppskattad. Ormen vördades i Palestina, i synnerhet av fenicierna som liksom judarna ansåg den vara språkrör för onda andar. Även många nutida människor tror på reptilernas trollkraft. Från Arabien vidare genom Indien till de röda människornas moqui-stam med sin ormdans har ormen vördats.
88:1.6 (968.1) Vissa veckodagar var fetischer. Under långa tider har fredagen ansetts vara en olycklig dag och nummer tretton ett ont tal. Lyckonumren tre och sju kom från senare uppenbarelser; fyra var den primitiva människans lyckotal, och det kom sig av att man tidigt lärde känna de fyra väderstrecken. Det ansågs olycksbådande att räkna boskap eller annan egendom; forntidens människor motsatte sig alltid en folkräkning, ”att numrera folket”.
88:1.7 (968.2) De primitiva tidernas människa gjorde inte någon onödig fetisch av sexuallivet; förökningsfunktionen fick endast begränsad uppmärksamhet. Vilden var naturligt sinnad, inte oanständig eller liderlig.
88:1.8 (968.3) Saliv var en kraftfull fetisch; djävlar kunde drivas ut genom att spotta på en person. Om en äldre eller överordnad person spottade på en, var detta den största komplimang. Delar av människokroppen betraktades som potentiella fetischer, i synnerhet håret och naglarna. Hövdingarnas långa fingernaglar prisades högt, och nagelbitar av dem var en kraftfull fetisch. Tron på skallfetischer förklarar mycket av senare tiders huvudskallejakt. Navelsträngen var en högt prisad fetisch; ännu idag anses den vara det i Afrika. Människosläktets första leksak var en tillvaratagen navelsträng. Ofta trädde man pärlor på den, och det var människans första halsband.
88:1.9 (968.4) Puckelryggiga och lytta barn betraktades som fetischer; vansinniga troddes vara mångalna. Den primitiva människan kunde inte skilja mellan genialitet och vansinne; idioter slogs antingen ihjäl eller vördades som fetischpersonligheter. Hysteri bekräftade ytterligare den allmänna tron på trolldom; epileptikerna var ofta präster och medicinmän. Fylleri sågs som en form av andebesatthet. När en vilde gick ut för att rumla satte han ett blad i sitt hår för att meddela att han inte tog ansvar för sina handlingar. Gift och berusningsmedel blev fetischer, ty de tycktes vara besatta.
88:1.10 (968.5) Många människor såg genier som fetischpersonligheter besatta av en vis ande. Dessa talangfulla människor lärde sig snart att ty sig till bedrägeri och trick för att främja sina själviska intressen. En fetischmänniska tänktes vara mer än människa; hon var gudomlig, rentav ofelbar. Sålunda fick hövdingar, kungar, präster, profeter och kyrkofurstar till slut en stor makt och utövade en obegränsad auktoritet.
88:2.1 (968.6) Vålnaderna antogs föredra att ta sin boning i något föremål som hade tillhört dem under jordelivet. Denna tro förklarar många nutida relikers verkande kraft. Forntidens människor vördade alltid sina ledares ben, och mången ser fortfarande med vidskeplig bävan på skelettresterna av helgon och hjältar. Ännu idag görs pilgrimsfärder till stormäns gravar.
88:2.2 (968.7) Tron på reliker är en utväxt av den forntida fetischkulten. De moderna religionernas reliker utgör ett försök att göra vildens fetisch förnuftsmässig och sålunda upphöja den till en värdig och respektabel plats i de nutida religiösa systemen. Det är hedniskt att tro på fetischer och magi men det antas vara acceptabelt att godta reliker och mirakel.
88:2.3 (969.1) Härden — eldstaden — blev mer eller mindre en fetisch, ett heligt ställe. Helgedomarna och templen var till en början fetischplatser emedan de döda var begravna där. Hebréernas fetischhydda lyftes av Mose upp till den plats där den hyste en superfetisch, den då existerande uppfattningen om Guds lag. Israeliterna gav emellertid aldrig upp den säregna kananitiska tron på stenaltaret: ”Denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett Guds hus.” De trodde uppriktigt att deras Guds ande bodde i sådana stenaltaren, som i verkligheten var fetischer.
88:2.4 (969.2) De tidigaste avbildningarna gjordes för att bevara utseendet och minnet av framstående avlidna; de var i själva verket minnesmärken. Avgudabilderna representerade en förfinad form av fetischism. De primitiva människorna trodde att en helgelseceremoni fick anden att bosätta sig i avbildningen; på samma sätt blev vissa föremål trollmedel när de välsignades.
88:2.5 (969.3) Då Mose lade till det andra budet till den urtida morallagen från Dalamatia gjorde han ett försök att begränsa fetischdyrkan bland hebréerna. Han gav omsorgsfulla anvisningar om att de inte fick göra något slags avbildning som kunde helgas för att bli en fetisch. Han uttryckte sig klart: ”Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden, eller av det som är i vattnen på jorden.” Fastän detta bud bidrog mycket till att fördröja konsten bland judarna minskade det avgjort fetischdyrkan. Mose var alltför vis för att plötsligt försöka undantränga de urgamla fetischerna, och han samtyckte därför till att sätta upp vissa reliker vid sidan av lagen i den kombination av krigsaltare och religiös helgedom som arken var.
88:2.6 (969.4) Ord blev till slut fetischer, i synnerhet de som ansågs vara Guds ord. På detta sätt har många religioners heliga böcker blivit fetischlika fängelser som spärrar in människans andliga föreställningsförmåga. Själva Moses försök att bryta ned fetischerna blev en suprem fetisch; hans budord användes senare för att misstänkliggöra konsten och hämma glädjen över och beundran för det vackra.
88:2.7 (969.5) I forna tider var fetischordet med auktoritet en doktrin som ingav fruktan, och det var den mest förfärliga av alla tyranner som förslavar människan. En lärosats som är en fetisch får den dödlige att förleda sig till bigotteri, fanatism, vidskepelse, intolerans och de mest fasansfulla barbariska grymheter. Den moderna respekten för visdom och sanning är endast en sentida flykt från benägenheten att skapa fetischer ända upp till tankens och förnuftets högre nivåer. När det gäller de samlade fetischskrifter som utövare av olika religioner anser vara heliga böcker, så tror man inte endast att det som står i boken är sant, utan även att varje sanning finns i den boken. Om en av dessa heliga böcker händelsevis nämner att jorden är flat, så vägrar annars förnuftiga män och kvinnor under många generationers tid att acceptera klara bevis för att planeten är rund.
88:2.8 (969.6) Bruket att öppna en av dessa heliga böcker för att låta ögat slumpmässigt stanna för ett ställe, vars efterlevnad kan avgöra viktiga livssituationer eller företag, är inget annat än rena fetischismen. Att avlägga en ed med handen på en ”helig bok” eller att svära vid något supremt vördat föremål är en form av förädlad fetischism.
88:2.9 (969.7) Det representerar helt visst ett verkligt evolutionärt framåtskridande att avancera från den fetischbundna rädslan för vildehövdingens nagelkanter till en vördnad för en ypperlig samling brev, lagar, legender, allegorier, myter, poem och krönikor, som i varje fall återspeglar den sållade moraliska visdomen från många århundraden, åtminstone fram till den tid och händelse då de sammanställdes till en ”helig bok”.
88:2.10 (970.1) För att orden skulle bli fetischer måste man anse dem vara inspirerade, och åkallan av skrifter som antogs vara gudomligt inspirerade ledde direkt till etablerandet av kyrkans auktoritet, medan utvecklingen av civilsamhällets former ledde till uppkomsten av statens auktoritet.
88:3.1 (970.2) Fetischismen löpte genom alla de primitiva kulterna, från den tidigaste tron på heliga stenar genom avgudadyrkan, kannibalism och naturdyrkan till totemism.
88:3.2 (970.3) Totemismen är en kombination av samhälleliga och religiösa riter. Ursprungligen tänkte man att respekt för det totemdjur från vilket man trodde sig biologiskt härstamma säkrade tillgången på föda. Totem var på en och samma gång symboler för gruppen och dess gud. En sådan gud var detsamma som klanen personifierad. Totemismen var en fas i försöken till samhällsanpassning av den i övrigt personliga religionen. Totemen utvecklade sig slutligen till de olika nutida folkens flaggor eller nationella symboler.
88:3.3 (970.4) En fetischväska, en medicinväska, var en påse som innehöll ett värdefullt urval vålnadsimpregnerade artiklar, och forna tiders medicinman lät aldrig sin påse, sin maktsymbol, röra vid marken. Civiliserade folk i det tjugonde århundradet ser till att deras flagga, det nationella medvetandets emblem, likaså aldrig rör vid marken.
88:3.4 (970.5) Insignierna för ställningen som präst eller kung betraktades till slut som fetischer, och den högsta statsmaktens fetisch har genomgått många utvecklingsstadier, från klaner till stammar, från feodal överhöghet till suveränitet, från totem till flaggor. Fetischkungar har styrt med ”gudomlig rätt”, och många andra styresformer har förekommit. Människorna har också gjort en fetisch av demokratin, upphöjandet av och vördnaden för den vanliga människans idéer, kollektivt tagna och kallade ”den allmänna opinionen”. En enda människas åsikt, tagen skilt för sig, anses inte vara mycket värd, men när många människor kollektivt fungerar som en demokrati får detta samma medelmåttiga omdöme avgöra vad som är rätt och normera vad som är rättfärdigt.
88:4.1 (970.6) Den civiliserade människan angriper problemen i en reell omgivning med sin vetenskap; vilden försökte lösa de reella problemen i en illusorisk vålnadsomgivning med magi. Magin var det förfarande med vilket man manipulerade en förmodad andeomgivning vars intriger ändlöst förklarade det oförklarliga. Det var konsten att få till stånd frivilligt samarbete med andarna och att tvinga dem till ofrivillig hjälp genom att använda fetischer eller andra och mera kraftfulla andar.
88:4.2 (970.7) Magins, trolldomens och andebesvärjelsens syfte var tvåfaldigt:
88:4.3 (970.8) 1. Att få insyn i framtiden.
88:4.4 (970.9) 2. Att inverka gynnsamt på omgivningen.
88:4.5 (970.10) Vetenskapens syften är desamma som magins. Människosläktet framskrider från magi till vetenskap, inte genom meditation och resonemang, utan snarare genom lång erfarenhet, så småningom och mödosamt. Människan kommer efterhand och med ryggen före in i sanningen. Hon börjar i villfarelsen, går vidare i villfarelsen och når slutligen tröskeln till sanningen. Först med den vetenskapliga metodens uppkomst har hon vänt sig framåt. De primitiva tidernas människa måste experimentera eller gå under.
88:4.6 (970.11) Tjusningen i forna tiders vidskepelse var moder till den senare vetenskapliga vetgirigheten. Det fanns en progressiv, dynamisk känsloladdning — rädsla och nyfikenhet — i dessa primitiva vidskepelser. Det fanns en drivkraft som förde framåt i den forna magin. Dessa vidskepelser representerade ett framträdande av människans önskan att lära känna och behärska den planetariska omgivningen.
88:4.7 (971.1) Magin fick ett så starkt grepp om vilden för att han inte kunde fatta tanken om en naturlig död. Den senare uppfattningen om arvssynd bidrog mycket till att försvaga magins grepp om människosläktet då den innebar en förklaring till den naturliga döden. Det var en tid inte alls ovanligt att tio oskyldiga personer dödades för att de antogs vara ansvariga för en persons naturliga död. Detta är en av orsakerna till varför de forntida folken inte förökade sig snabbare, och det är alltjämt sant för en del afrikanska stammars del. Den anklagade individen erkände sig vanligen skyldig, även då han hade att vänta sig döden.
88:4.8 (971.2) Magin är naturlig för vilden. Han tror att en fiende faktiskt kan dödas av att man utsätter hårtestar från hans huvud eller nagelkanter från hans fingrar för trolldom. Ormbettens ödesdigra följder tillskrevs trollkarlens magi. Svårigheten i att kämpa mot magi kommer sig av att rädsla kan döda. Primitiva folk var så rädda för magi att den faktiskt dödade, och sådana följder var tillräckliga för att underbygga denna felaktiga tro. Ifall av misslyckande fanns det alltid någon rimlig förklaring; botemedlet mot brister i magin var mera magi.
88:5.1 (971.3) Emedan allt som hörde ihop med kroppen kunde bli en fetisch hade den tidigaste magin att göra med hår och naglar. Förtegenhet i samband med kroppsavsöndringar uppkom av rädsla för att en fiende kunde få tag på någonting från kroppen och använda det till skadlig magi; allt exkret från kroppen begravdes därför omsorgsfullt. Offentligt spottande avhöll man sig från då man var rädd att saliv kunde användas till förgörande magi; spottet täcktes alltid över. Även matrester, klädesplagg och prydnader kunde bli magiska instrument. Vilden lämnade aldrig några måltidsrester på bordet. Allt detta gjordes av rädsla för att ens fiender kunde tänkas använda dessa ting vid magiska riter, inte av någon uppskattning för det hygieniska värdet av sådana seder och bruk.
88:5.2 (971.4) Magiska trollmedel lagades till av ett stort antal olika ingredienser: människokött, tigerklor, krokodiltänder, frön av giftiga växter, ormgift och människohår. De dödas ben var mycket magiska. Till och med stoftet från fotavtryck kunde användas i magin. Forntidens människor trodde mycket på kärlekstrolleri. Blod och andra former av utsöndringar från kroppen kunde säkra kärlekens magiska inverkan.
88:5.3 (971.5) Avbildningar ansågs vara effektiva i magin. Avbilder gjordes, och när de behandlas illa eller väl trodde man att det hade samma inverkan på den verkliga personen. Vid köptillfällen brukade vidskepliga personer tugga på en bit hårt trä för att mjuka upp säljarens hjärta.
88:5.4 (971.6) Mjölken från en svart ko var högeligen magisk; det var också svarta katter. Vandringsstaven eller trollstaven var magisk liksom trummor, klockor och knutar. Alla urgamla föremål var magiska trollmedel. En ny eller högre civilisations seder och bruk betraktades med ogillande emedan de antogs vara av ond magisk art. Skrivandet, boktryckandet och bilderna var länge offer för denna inställning.
88:5.5 (971.7) Den primitiva människan trodde att namn måste behandlas med respekt, i synnerhet gudarnas namn. Namnet behandlades som en entitet, som en faktor med inverkan skilt från den fysiska personligheten. Det värderades lika som själen och skuggan. Namn sattes som pant för lån; en människa kunde inte använda sitt namn förrän hon hade löst ut det genom att betala tillbaka lånet. Nuförtiden skriver man sitt namn under en förbindelse. En individs namn blev snart viktigt i magin. Vilden hade två namn: det viktiga namnet ansågs alltför heligt att användas vid vanliga tillfällen, därför hade han ett andra eller alldagligt namn — ett öknamn. Han sade aldrig sitt riktiga namn till främlingar. Varje ovanlig händelse fick honom att byta sitt namn. Ibland skedde det i ett försök att bota sjukdom eller sätta stopp för dålig tur. Vilden kunde få ett nytt namn genom att köpa det från stammens hövding. Fortfarande investerar människorna i titlar och grader. Bland de mest primitiva stammarna, såsom de afrikanska bushmännen, förekommer inga personnamn.
88:6.1 (972.1) Magi utövades med hjälp av trollstavar, ”svartkonster” och besvärjelser, och det var vanligt att utövaren arbetade utan kläder. Kvinnorna var talrikare än männen bland de primitiva tidernas magiker. Inom magin betyder ”medicin” mysterium, inte behandling. Vilden behandlade aldrig sig själv; han använde aldrig mediciner annat än på inrådan av specialisterna på magi. Voodoodoktorerna i det tjugonde århundradet är typiska forna tiders magiker.
88:6.2 (972.2) Det fanns både en offentlig och en privat fas i magin. Det som medicinmannen, schamanen eller prästen utförde antogs vara till fördel för hela stammen. Häxor, trollkarlar och magiker utövade privat magi, personlig och självisk magi som användes som en tvingande metod för att bringa ont över ens fiender. Uppfattningen om en dualistisk spiritism, goda och onda andar, gav upphov till senare trosuppfattningar om vit och svart magi. När religionen utvecklades var magi den term som användes för andeverksamhet utanför ens egen kult, och därmed avsågs även äldre vålnadsföreställningar.
88:6.3 (972.3) Ordkombinationer, sång- och besvärjelseritualen, var högeligen magisk. En del forna tiders besvärjelser utvecklades till slut till böner. Snart började imiterande magi utövas. Bönerna framfördes som handling; magiska danser var endast dramatiserade böner. Bönen ersatte så småningom magin som en del vid offrandet.
88:6.4 (972.4) Gesterna, som var äldre än talet, var mer heliga och magiska, och imiterandet troddes ha en stark magisk kraft. De röda människorna uppförde ofta en buffeldans där en av dem spelade buffeln, och då man fick fatt i honom säkrade detta framgången i den förestående jakten. Sexualfestligheterna på första maj var helt enkelt efterhärmande magi, en suggestiv vädjan till växtvärldens sexuella passioner. Dockan användes först som en magisk talisman av den barnlösa hustrun.
88:6.5 (972.5) Magin var den gren i utvecklingsreligionens träd som slutligen bar frukt i form av en vetenskaplig tidsålder. Tron på astrologi ledde till astronomins utveckling; tron på de vises sten ledde till skickligheten med metaller, medan tron på magiska tal lade grunden till matematiken som vetenskap.
88:6.6 (972.6) En värld som var så full av trollmedel bidrog mycket till att förinta all personlig ambition och initiativkraft. Frukterna av arbete utöver det vanliga eller av flit betraktades som magiska. Om en man hade mera säd på sitt fält än sin granne kunde han bli dragen inför hövdingen och anklagad för att han hade lockat denna tilläggssäd från den lata grannens fält. Under barbariets dagar var det sannerligen farligt att veta särskilt mycket. Det fanns alltid en risk för att bli avrättad för svartkonster.
88:6.7 (972.7) Så småningom avlägsnar vetenskapen hasardelementet från livet. Om de moderna utbildningsmetoderna misslyckades skulle det ske en nästan omedelbar återgång till de primitiva magiska trosföreställningarna. Dessa vidskepelser dröjer fortfarande kvar i sinnet hos många så kallade civiliserade människor. Språket innehåller många fossiler som visar att människosläktet länge har varit i den magiska vidskepelsens våld, ord och uttryck sådana som trollbunden, olycksfödd, besatthet, hänförelse, trolla bort, förtrollande, som slagen av åskan. Intelligenta människor tror fortfarande på god tur, det onda ögat, och på astrologi.
88:6.8 (973.1) Forntidens magi var den moderna vetenskapens kokong, nödvändig på sin tid, men den är inte längre till någon nytta. Sålunda satte den ignoranta vidskepelsens fantasifoster människornas primitiva sinnen i svallning tills vetenskapens idéer och begrepp kunde födas. Idag befinner sig Urantia i gryningen till denna intellektuella utveckling. Halva världen griper ivrigt efter sanningens ljus och de vetenskapliga upptäckternas fakta, medan den andra halvan försmäktar fången i urgammal vidskepelse och endast tunt maskerad magi.
88:6.9 (973.2) [Framfört av en Lysande Aftonstjärna i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 89
89:0.1 (974.1) MÄNNISKAN under de primitiva tiderna ansåg sig stå i skuld till andarna, ha behov av återlösning. Så som vildarna såg det kunde andarna med rätta ha överöst dem med mycket mera dålig tur. Med tiden utvecklades denna uppfattning till läran om synd och frälsning. Själen ansågs komma in i världen belagd med skuld — arvsynden. Själen måste återlösas; en syndabock måste tillhandahållas. Huvudskallejägaren, förutom att han ägnade sig åt dyrkan enligt huvudskallekulten, kunde tillhandahålla en ersättare för sitt eget liv, ett ställföreträdande människooffer.
89:0.2 (974.2) Vilden blev tidigt besatt av uppfattningen att andarna får sin största tillfredsställelse av att se människans elände, lidande och förödmjukelse. Till en början var människan bekymrad endast för synderna i det som hon hade gjort, men senare blev hon oroad även över synderna i det ogjorda. Hela det senare offersystemet växte fram kring dessa två idéer. Denna nya ritual hängde samman med iakttagandet av offerceremonierna för att blidka andarna. Den primitiva människan trodde att någonting speciellt måste göras för att vinna gudarnas gunst. Det är först en avancerad civilisation som inser att det finns en konsekvent jämnmodig och välvillig Gud. Blidkandet var en försäkring mot omedelbar dålig tur snarare än en investering för framtida salighet. Ritualerna för att undvika, driva ut, tvinga och blidka andarna flyter alla in i varandra.
89:1.1 (974.3) Att följa ett tabu var människans försök att undgå ond tur, att låta bli att såra andevålnaderna genom att undvika någonting. Tabuna var till en början icke-religiösa, men de blev tidigt vålnads- eller andesanktionerade, och sålunda förstärkta blev de lagstiftande och institutionsbyggande. Tabut är källan till ceremoniella normer och ursprunget till primitiv självbehärskning. Det var den tidigaste formen av samhällsreglering och under långa tider den enda. Det är fortfarande en grundläggande enhet inom den sociala regleringsstrukturen.
89:1.2 (974.4) Den respekt som dessa förbud åstadkom i vildens sinne motsvarade exakt hans rädsla för de krafter som antogs upprätthålla dem. Tabun uppkom först som följd av slumpmässigt erfaren ond tur; senare bestämdes de av hövdingar och schamaner — fetischmänniskor som troddes stå under ledning av en andevålnad eller rentav en gud. Rädslan för andevedergällning är så stor hos en primitiv människa att hon ibland dör av rädsla när hon har brutit mot ett tabu, och en sådan dramatisk händelse stärker enormt tabuts grepp om dem som lever vidare.
89:1.3 (974.5) Bland de tidigaste förbuden var restriktionerna mot att tillskansa sig kvinnor och annan egendom. Då religionen började spela en större roll i tabunas utveckling började det som var tabubelagt anses som orent, senare som oheligt. Hebréernas uppteckningar är fulla av uttalanden om rent och orent, heligt och oheligt, men deras trosföreställningar härvidlag var inte alls lika besvärliga och omfattande som bland många andra folk.
89:1.4 (975.1) De sju påbuden i Dalamatia och Eden samt hebréernas tio bud var definitiva tabun, alla uttryckta i samma negativa form som de allra äldsta forntida förbuden. Dessa nyare lagföreskrifter var avgjort befriande då de trädde i stället för tusentals tidigare existerande tabun. Vad mera, dessa senare bud lovade definitivt något i gengäld för åtlydnad.
89:1.5 (975.2) De första födotabuna hade sitt ursprung i fetischism och totemism. Svinet var heligt för fenicierna, kon för hinduerna. Egyptiernas tabu mot svinkött har förts vidare inom den hebreiska och den islamiska tron. En variant av födotabuna var tron att en havande kvinna kunde tänka så mycket på en viss föda att barnet när det föddes var ett eko av den födan. Sådan mat blev tabu för barnet.
89:1.6 (975.3) Vissa sätt att äta blev snart tabu, och så uppkom forntida och nutida bordsskick. Kastsystem och sociala nivåer är rudimentära kvarlevor av gamla förbud. Tabuna var högst effektiva i att organisera samhället, men de var förfärligt betungande. Det negativa förbudssystemet inte endast upprätthöll nyttiga och konstruktiva föreskrifter utan också föråldrade, urväxta och onödiga tabun.
89:1.7 (975.4) Det skulle emellertid inte finnas något civiliserat samhälle som kunde ta sig för att kritisera den primitiva människan om inte dessa vittomfattande och mångahanda tabun hade funnits, och tabuna skulle aldrig ha hållits i kraft utan de upprätthållande sanktionerna från den primitiva religionen. Många av de väsentliga faktorerna i människans evolution har varit ytterst kostsamma, de har kostat en väldig förmögenhet i form av möda, uppoffring och försakelse, men dessa resultat i form av större självkontroll var de verkliga stegpinnarna längs vilka människan klev upp på civilisationens uppåtgående stege.
89:2.1 (975.5) Rädslan för slumpen och skräcken för otur bokstavligen drev människan till att uppfinna den primitiva religionen som en förmodad försäkring mot dessa olyckor. Från magi och vålnader utvecklades religionen genom andar och fetischer till tabun. Varje primitiv stam hade sitt träd med förbjuden frukt, egentligen ett äppelträd men bildligt ett träd med tusende grenar som dignade fulla av alla slags tabun. Det förbjudna trädet sade alltid: ”Du skall icke”.
89:2.2 (975.6) Då vildens sinne utvecklades till den punkt där det föreställde sig både goda och onda andar, och när tabuna högtidligen sanktionerades av den evolverande religionen, då var scenen färdig för att en ny tanke att framträda: uppfattningen om synd. Synden som idé fanns etablerad över hela världen innan den uppenbarade religionen först gjorde sitt inträde. Det var endast genom uppfattningen om synd som den naturliga döden blev logisk för det primitiva sinnet. Synd var överträdelse av tabun, och döden var straffet för synden.
89:2.3 (975.7) Synden var rituell, inte rationell; en handling, inte en tanke. Hela denna uppfattning om synden främjades av de fortlevande traditionerna från Dilmun och tiderna i ett litet paradis på jorden. Traditionen om Adam och Edens lustgård gav också stoff till drömmen om att det en gång fanns en ”gyllene tid” i människorasernas morgonstund. Allt detta förstärkte de tankar som senare uttrycktes i tron på att människan uppkom vid en särskild skapelse, att hon började sin vandring i fulländning och att överträdelsen av tabuna — synden — störtade henne ned till hennes senare sorgliga belägenhet.
89:2.4 (976.1) Den vanemässiga överträdelsen av ett tabu blev en last; den primitiva lagen gjorde lasten till ett brott, religionen gjorde den till en synd. Bland de tidiga stammarna var överträdelsen av ett tabu en kombination av brott och synd. En olycka som drabbade samhället sågs alltid som straff för stammens synd. För dem som trodde att framgång och rättfärdighet gick hand i hand orsakade den synbarliga välmågan hos de orättfärdiga så mycket bekymmer att det var nödvändigt att uppfinna helveten för att straffa dem som bröt mot tabun. Antalet sådana platser för framtida straff har varierat från en till fem.
89:2.5 (976.2) Tanken om bekännelse och förlåtelse framträdde tidigt i den primitiva religionen. Människor brukade vid ett allmänt möte be om förlåtelse för synder som de hade för avsikt att begå följande vecka. Bekännelsen var endast en rit för efterskänkande av straffet, också ett offentligt meddelande om förorenande, en ritual för att ropa ”oren, oren!” Sedan följde alla de reningsceremonier som ritualen fordrade. Alla forntida folk utövade dessa meningslösa ceremonier. Många till synes hygieniska seder bland de tidiga stammarna var till stor del ceremoniella.
89:3.1 (976.3) Avsägelse kom som nästa steg i den religiösa utvecklingen; fastandet var allmän sed. Snart blev det sed att avstå från många former av fysiskt välbehag, i synnerhet av sexuell natur. Fasteritualen var djupt rotad i många forntida religioner, och den har gått vidare till praktiskt taget alla nutida teologiska tankesystem.
89:3.2 (976.4) Ungefär vid den tid då den barbariska människan började återhämta sig från det slösaktiga bruket att bränna och begrava egendom tillsammans med de avlidna, just när människorasernas ekonomiska struktur började ta form, framträdde denna nya lära om avsägelse, och tiotusentals uppriktiga själar började eftersträva fattigdom. Egendom ansågs vara ett andligt handikapp. Dessa uppfattningar om de andliga farorna av materiella ägodelar hade en stor spridning under Filons och Paulus tid, och de har satt betydande spår i den europeiska filosofin allt sedan dess.
89:3.3 (976.5) Fattigdomen var endast en del i den ritual som avsåg att döda köttet och som olyckligtvis blev inkorporerad i många religioners — särskilt kristendomens — skrifter och läror. Botgöring är den negativa formen av denna ofta enfaldiga avsägelseritual. Allt detta lärde emellertid vilden självbehärskning, och det var ett värdefullt framsteg i den sociala utvecklingen. Självförsakelse och självbehärskning var två av de största sociala vinningarna från de tidiga utvecklingsreligionerna. Självbehärskningen gav människan en ny livsfilosofi; den lärde henne konsten att förstora livets bråktal genom att minska de personliga kravens nämnare i stället för att alltid försöka öka den själviska tillfredsställelsens täljare.
89:3.4 (976.6) Till dessa forna idéer om självdisciplin hörde piskande och alla slag av fysisk tortyr. Moderkultens präster var särskilt aktiva i att lära ut det fysiska lidandets dygd, och de föregick med exempel genom att låta sig själva kastreras. Hebréerna, hinduerna och buddisterna var ivriga anhängare av denna lära om fysisk förödmjukelse.
89:3.5 (976.7) Under hela forntiden försökte människorna på dessa sätt skaffa sig extra poäng i de självförsakelseböcker som deras gudar förde. Det var en gång vanligt för den som stod under något emotionellt tryck att avlägga löften om självförsakelse och -tortyr. Med tiden fick dessa löften formen av kontrakt med gudarna och, i den bemärkelsen, representerade ett verkligt evolutionärt framsteg att gudarna förmodades göra någonting definitivt i gengäld för denna självtortyr och detta dödande av köttet. Det förekom både negativa och positiva löften. Utfästelser av denna skadliga och extrema natur kan idag främst iakttas bland vissa grupper i Indien.
89:3.6 (977.1) Det var endast naturligt att avsägelse- och förödmjukelsekulten skulle fästa uppmärksamhet på den sexuella tillfredsställelsen. Avhållsamhetskulten uppkom som en ritual bland soldater före en drabbning. Under senare tider blev den en sed hos ”helgon”. Denna kult tolererade äktenskapet endast som ett mindre ont än otukt. Många av världens stora religioner har påverkats ofördelaktigt av denna forntida kult, men ingen mer avgjort än kristendomen. Aposteln Paulus var en anhängare av denna kult, och hans personliga åsikter återspeglas i de läror som han fogade till den kristna teologin. ”En man gör väl i att inte alls röra någon kvinna.” ”Helst ville jag att alla människor levde såsom jag.” ”Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de gör väl, om de förblir vad de är, liksom jag.” Paulus visste mycket väl att sådana läror inte var en del av Jesu evangelium, och att han erkänner detta framgår av hans uttalande: ”Detta säger jag likväl som ett medgivande, inte såsom en befallning.” Denna kult ledde Paulus att se ned på kvinnorna. Det är att beklaga att hans personliga åsikter så länge har influerat en stor världsreligions lära. Om tältmakaren och lärarens råd ordagrant och allmänt följdes, skulle människosläktet få ett snabbt och föga ärofullt slut. När en religion invecklar sig med den forntida avhållsamhetskulten leder det dessutom direkt till en strid mot äktenskapet och hemmet, själva grundvalen för samhället och basinstitutionen för människans framåtskridande. Det är inte att förvåna sig över att alla sådana trosföreställningar bland de många religionerna hos olika folk gynnade uppkomsten av celibata prästerskap.
89:3.7 (977.2) En dag borde människan lära sig att ägna sig åt frihet utan lättsinne, föda utan frosseri och njutning utan måttlighet. Självbehärskning är en bättre mänsklig princip för att reglera beteendet än extrem självförsakelse. Inte heller lärde Jesus någonsin ut dessa oskäliga synsätt till sina efterföljare.
89:4.1 (977.3) Offrandet som en del av de religiösa andaktsövningarna hade likt många andra andäktiga ritualer inget enkelt och enda ursprung. Tendensen att buga sig djupt inför makten och att kasta sig till jorden i andäktig tillbedjan inför mysteriet förebådas redan i hundens svansande inför sin herre. Det är bara ett steg från impulsen att dyrka till handlingen att offra. Den primitiva människan mätte värdet av sitt offer med den smärta hon led. När offeridén först fick anknytning till det religiösa ceremonielet kunde man inte tänka sig något offrande som inte medförde smärta. De första offren var sådana handlingar som att rycka loss hår, skära sig i köttet, stympa sig, slå ut tänder och hugga av fingrar. När civilisationen framskred upphöjdes dessa grovhuggna offerbegrepp till ritualnivån för självförnekelse, asketism, fastande, försakelse och den senare kristna läran om helgelse genom sorg, lidande och köttets dödande.
89:4.2 (977.4) Tidigt under religionens utveckling existerade två uppfattningar om offrandet: idén om gåvooffret som innebar en attityd av tacksägelse, och skuldoffret som innehöll idén om återlösande. Senare utvecklades föreställningen om ställföreträdande offer.
89:4.3 (977.5) Ännu senare föreställde sig människan att hennes offer, oberoende av vilket slags offer det var, kunde fungera som budbärare till gudarna; det kunde vara som en ljuvlig doft i gudomens näsborrar. Detta ledde till rökelse och andra estetiska drag i offerritualerna, som utvecklades till offerfester, och dessa blev med tiden allt mer invecklade och utsirade.
89:4.4 (978.1) När religionen utvecklades ersatte offerriterna för förlikning och blidkande de äldre metoderna för undvikande, lugnande och utdrivande av andar.
89:4.5 (978.2) Den tidigaste idén med offrandet var att förfädernas andar utmätte en ersättning för sin neutralitet; först senare utvecklades idén om försoning. Då människan förlorade uppfattningen om människosläktets evolutionära ursprung, då traditionerna om Planetprinsens tider och Adams vistelse på jorden filtrerades ned genom tiden, spred sig idén om synden och arvsynden vida omkring, så att offrandet för tillfällig och personlig synd utvecklades till läran om offer som försoning för hela släktets synd. Den försoning som offrandet medförde var ett heltäckande försäkringsarrangemang som täckte även en okänd guds harm och avund.
89:4.6 (978.3) Omgiven av så många känsliga andar och snikna gudar stod den primitiva människan ansikte mot ansikte med en sådan härskara av borgenärsgudar att hon behövde alla präster, ritualer och offer under hela sin livstid för att klara av den andliga skulden. Läran om arvsynd eller släktomfattande skuld gjorde varje person från livets början svårt skuldsatt hos andemakterna.
89:4.7 (978.4) Gåvor och mutor ges åt människor, men när de erbjuds åt gudarna beskrivs de som tillägnade, helgade, eller kallas för offer. Avsägelse var den negativa formen av blidkande; offrandet blev den positiva formen. Till blidkandet hörde prisande, ärande, smicker och även underhållning. Det är resterna från de positiva sätten att utöva den forntida försoningskulten som utgör de nutida formerna för gudsdyrkan. Dagens former för dyrkan är helt enkelt ritualiserandet av de forna offermetoder som hörde till den positiva formen av blidkande.
89:4.8 (978.5) Djuroffer betydde mycket mera för den primitiva människan än vad det någonsin skulle kunna betyda för nutida släkten. Dessa barbarer höll djuren för sina faktiska och nära släktingar. Med tiden blev människan slug i sitt offrande och slutade att offra sina arbetsdjur. Till en början offrade hon det bästa av allting, inklusive sina husdjur.
89:4.9 (978.6) Det var inget tomt skryt av en viss egyptisk härskare när han meddelade att han hade offrat 113.433 slavar, 493.386 nötboskap, 88 båtar, 2.756 gyllene bildstoder, 331.702 krukor honung och olja, 228.380 krukor vin, 680.714 gäss, 6.744.428 bröd och 5.740.352 säckar säd. För att kunna göra detta måste han ha beskattat sina trälande undersåtar till det yttersta.
89:4.10 (978.7) Rena nödvändigheten tvingade till slut dessa halvvildar att äta den materiella delen av sina offergåvor, sedan gudarna avnjutit gåvornas själ. Denna sed fick sitt berättigande under förevändningen av forntidens heliga måltid, en nattvardstjänst enligt nutida bruk.
89:5.1 (978.8) De moderna idéerna om den tidiga kannibalismen är helt felaktiga; kannibalism var en del av sedvänjorna i det tidiga samhället. Fastän kannibalismen traditionellt är horribel för den nutida civilisationen, var den en del av den sociala och religiösa strukturen i det primitiva samhället. Gruppens intressen dikterade utövandet av kannibalism. Den utvecklades av nödvändighetens tvång och bestod på grund av slaveriet under vidskepelse och okunskap. Det var fråga om en social, ekonomisk, religiös och militär sed.
89:5.2 (979.1) Människan under de första tiderna var kannibal; hon gillade människokött och därför offrade hon det som en födogåva till andarna och till sina primitiva gudar. Eftersom vålnadsandarna endast var modifierade människor, och eftersom föda var det som människan mest hade behov av, så måste föda likaså vara det som en ande hade det största behovet av.
89:5.3 (979.2) Kannibalism förekom en gång så gott som överallt bland de evolverande raserna. Sangikerna var alla människoätare, men ursprungligen var andoniterna det inte, inte heller noditerna och adamiterna; inte heller var anditerna människoätare förrän de hade blivit storligen uppblandade med de evolutionära raserna.
89:5.4 (979.3) Smaken för människokött ökar. Sedan ätandet av människokött hade fått sin början av hunger, vänskap, hämnd eller religiös ritual fortgick det och blev till vanemässig kannibalism. Människoätandet hade fått sin början av brist på föda, fastän detta sällan var den underliggande orsaken. Eskimåerna och de första andoniterna var emellertid sällan kannibaler, utom i tider av hungersnöd. De röda människorna — i synnerhet i Centralamerika — var kannibaler. Det var en gång allmän sed för mödrarna under de primitiva tiderna att döda och äta sina egna barn för att återvinna de krafter de hade förlorat vid barnafödandet, och i Queensland dödas och uppäts det första barnet fortfarande ofta. Helt nyligen har många afrikanska stammar avsiktligt tillgripit kannibalism som en krigsåtgärd, ett slags förskräcklighet att terrorisera sina grannar med.
89:5.5 (979.4) En del kannibalism uppkom av att en gång högrestående släkten degenererade, men den förekom främst bland de evolutionära raserna. Människoätandet började vid en tid då människorna hyste intensiva och bittra känslor mot sina fiender. Att äta människokött blev del av en högtidlig hämndceremoni. Man trodde att en fiendes vålnad på detta sätt kunde förintas eller förenas med ätarens vålnadssjäl. Det var en gång en utbredd tro att trollkarlarna fick sina krafter av att äta människokött.
89:5.6 (979.5) Vissa grupper av människoätare brukade konsumera endast medlemmar av sin egen stam, en föregiven andlig inavel som antogs stärka samhörigheten inom stammen. De åt också fiender som hämnd, för att lägga beslag på deras styrka. Det ansågs vara en ära för en väns eller stamfrändes själ om hans kropp åts upp, medan det endast var ett rättvist straff för en fiende att sålunda sluka honom. Vildens sinne gjorde inga anspråk på att vara konsekvent.
89:5.7 (979.6) Bland vissa stammar önskade de ålderstigna föräldrarna att deras barn åt upp dem. Bland andra var det sed att avstå från att äta nära släktingar; deras kroppar såldes eller byttes mot främlingars. Det fanns en betydande handel med kvinnor och barn som hade götts för att slaktas. När sjukdom eller krig inte lyckades begränsa folkmängden åts överskottet helt enkelt upp.
89:5.8 (979.7) Kannibalismen har så småningom försvunnit på grund av följande omständigheter:
89:5.9 (979.8) 1. Den blev ibland en samhällelig ceremoni, ett erkännande av det kollektiva ansvaret för att en stamfrände hade fått dödsstraffet. Blodskulden upphör att vara ett brott när alla — hela samhället — har del i den. Den sista kannibalismen i Asien bestod av detta ätande av avrättade brottslingar.
89:5.10 (979.9) 2. Den blev mycket tidigt en religiös ritual, men ökad rädsla för vålnaderna ledde inte alltid till en minskning av människoätandet.
89:5.11 (979.10) 3. Slutligen utvecklades kannibalismen till den punkt där endast vissa delar eller organ av kroppen åts, de delar som antogs innehålla själen eller delar av anden. Att dricka blod blev vanligt, och det var brukligt att blanda de ”ätliga” delarna av kroppen med mediciner.
89:5.12 (980.1) 4. Den blev tillåten endast för männen; kvinnorna var förbjudna att äta människokött.
89:5.13 (980.2) 5. Därefter blev den tillåten endast för hövdingar, präster och schamaner.
89:5.14 (980.3) 6. Sedan blev kannibalism tabubelagd bland de högrestående stammarna. Tabut som gällde människoätandet fick sin början i Dalamatia och spred sig långsamt ut över världen. Noditerna befrämjade kremering som ett sätt att bekämpa kannibalismen, ty det var en gång allmän sed att gräva upp begravda kroppar för att äta upp dem.
89:5.15 (980.4) 7. Människooffren gav dödsstöten åt kannibalismen. Efter det att människokött först hade blivit föda för överordnade människor, hövdingarna, reserverades det till slut för de ännu mer överordnade andarna. Sålunda gjorde människooffren effektivt slut på kannibalismen, utom bland de lägsta stammarna. När människooffrandet hade blivit allmän sed blev människoätandet tabubelagt. Människokött var föda endast för gudarna. Människan fick äta endast en liten ceremoniell bit, ett sakrament.
89:5.16 (980.5) Till slut blev det allmän sed att vid offrandet använda djur i stället för människor, och även bland de mer efterblivna stammarna minskade ätandet av hundar avsevärt människoätandet. Hunden var det första djur som tämjdes till husdjur, och värderades högt både som sådan och som föda.
89:6.1 (980.6) Människooffrandet var ett indirekt resultat av kannibalismen såväl som dess botemedel. Att förse andeledsagare för färden till andelandet ledde också till en minskning av människoätandet, då det aldrig var sed att äta dessa som offrades vid dödsfall. Ingen ras har varit helt fri från bruket av människooffer i någon form och vid någon tid, även om andoniterna, noditerna och adamiterna var minst hemfallna åt kannibalism.
89:6.2 (980.7) Offrandet av människor har förekommit över praktiskt taget hela världen: det ingick i de religiösa sederna hos kineser, hinduer, egyptier, hebréer, mesopotamier, greker, romare och många andra folk, ända fram till senaste tid bland de efterblivna stammarna i Afrika och Australien. Senare tiders indianer hade en civilisation som hade vuxit fram från kannibalism och därför var stöpt i människooffrandet, i synnerhet i Central- och Sydamerika. Kaldéerna var bland de första som avstod från att offra människor vid vanliga tillfällen; de offrade djur i stället. För omkring två tusen år sedan införde en ömhjärtad japansk kejsare lerstoder i stället för människor som offer, men det är mindre än tusen år sedan människooffrandet dog ut i norra Europa. Bland vissa efterblivna stammar fortsätter frivilliga att offra sig, ett slags religiös eller rituell form av självmord. En schaman gav en gång order om att en mycket respekterad gammal man i en viss stam skulle offras. Folket revolterade, de vägrade att lyda. Då bad den gamla mannen sin son att ta livet av honom. Forntidens människor hade en verklig tro på denna sed.
89:6.3 (980.8) Det finns inte upptecknat någon mer tragisk och patetisk erfarenhet, som skulle illustrera de hjärtskärande striderna mellan forntida hävdvunna religiösa seder och de motsatta kraven från en avancerande civilisation, än hebréernas berättelse om Jefta och hans enda dotter. Som allmän sed var hade denne välmenande man gett ett dåraktigt löfte, köpslagit med ”stridens gud” och förbundit sig att betala ett visst pris för seger över sina fiender. Detta pris var att offra det som först kom ut från hans hus för att möta honom när han återvände hem. Jefta tänkte att en av hans trogna slavar skulle finnas till hands för att välkomna honom, men det gick så att hans dotter och enda barn kom ut för att välkomna honom. Så kom det sig att, ännu så pass sent och bland ett folk som antogs vara civiliserat, denna vackra jungfru efter det att hon hade fått sörja över sitt öde i två månader faktiskt offrades som ett människooffer av sin far och med godkännande av hans stamfränder. Allt detta gjordes trots Moses strikta föreskrifter mot människooffer. Män och kvinnor är begivna på att avlägga dåraktiga och onödiga löften, och forntidens människor höll alla sådana utfästelser för i högsta grad heliga.
89:6.4 (981.1) I forna tider när en ny byggnad av någon betydelse påbörjades var det brukligt att slå ihjäl en människa som ”grundoffer”. Detta gav en vålnadsande att vaka över och skydda byggnadsverket. När kineserna gjorde sig redo att gjuta en klocka fordrade sedvänjan att åtminstone en jungfru offrades för att förbättra klangen. Den utvalda flickan kastades levande i den smälta metallen.
89:6.5 (981.2) Det var länge sed bland många grupper att mura in slavar levande i viktiga murar. Under senare tider ersatte de nordeuropeiska stammarna denna sed att begrava levande människor i murarna i nya byggnader med att mura in skuggan av någon förbipasserande. Kineserna begravde i muren de arbetare som dog medan de byggde den.
89:6.6 (981.3) En småkung i Palestina som byggde Jerikos murar ”lade dess grund i Abiram, sin förstfödde, och satte upp dess portar i sin yngste son Segub”. Inte endast satte denne far, vid detta sena datum, två av sina söner levande i groparna till grunden för stadsportarna, utan det har också upptecknats att denna handling skedde ”enligt Herrens ord”. Mose hade förbjudit dessa offer i byggnadsgrunderna, men israeliterna återgick till dem snart efter hans död. Nittonhundratalets ceremoni att lägga prydnads- och minnesföremål i grunden till en ny byggnad är en påminnelse om primitiva tiders grundoffer.
89:6.7 (981.4) Det var länge sed hos många folk att helga de första frukterna åt andarna. Dessa högtidligheter, som nu är mer eller mindre symboliska, är alla kvarlevor av forna tiders ceremonier som inkluderade människooffer. Tanken att offra den förstfödde hade en stor omfattning bland forntidens människor, i synnerhet bland fenicierna som var de sista som gav upp seden. Det var brukligt att vid offrandet säga ”liv för liv”. Nu säger ni vid kistan ”jord till jord”.
89:6.8 (981.5) Fastän anblicken av Abraham som ser sig tvungen att offra sin son Isak är chockerande för en civiliserad känslighet, så var det ingen ny eller ovanlig tanke för den tidens människor. Det var länge rådande sed för fäder att i tider av stor emotionell stress offra sin förstfödde son. Många folk har traditioner med liknande berättelser, ty det fanns en gång en världsomfattande och djupgående tro att det var nödvändigt med ett människooffer när någonting särskilt eller ovanligt inträffade.
89:7.1 (981.6) Mose försökte få ett slut på människooffren genom att i stället införa lösen. Han etablerade en systematisk plan som gjorde det möjligt för hans folk att undgå de värsta resultaten av sina oöverlagda och dåraktiga utfästelser. Landområden, lösören och barn kunde återlösas till fastställda avgifter som betalades åt prästerna. De grupper som upphörde att offra sina förstfödda hade snart stora fördelar jämfört med sina mindre avancerade grannar som fortsatte med dessa grymheter. Många sådana efterblivna stammar blev inte endast mycket försvagade av denna förlust av söner, utan ofta bröts också arvsföljden för hövdingaskapet.
89:7.2 (982.1) En följdföreteelse då barnoffrandet upphörde var seden att stryka blod på husets dörrpost för att skydda den förstfödde. Detta gjordes ofta i samband med en av årets heliga fester, och denna ceremoni förekom en gång över största delen av världen, från Mexiko till Egypten.
89:7.3 (982.2) Även efter det att de flesta grupper hade upphört med det rituella dödandet av barn var det sed att sätta ut ett spädbarn ensamt ute i vildmarken eller i en liten båt på vattnet. Om barnet blev vid liv tänkte man sig att gudarna hade ingripit för att bevara honom, såsom i traditionerna om Sargon, Mose, Kyros och Romulus. Sedan kom seden att viga de förstfödda sönerna till att bli helgade eller offerhelgade, låta dem växa upp och sedan landsförvisa dem istället för att döda dem; detta var ursprunget till koloniseringen. Romarna tillämpade denna sed i sin kolonisationspolitik.
89:7.4 (982.3) Många av de säregna föreningarna mellan sexuell lössläppthet och primitiv gudsdyrkan fick sin uppkomst i samband med människooffrandet. Om en kvinna i forna tider mötte huvudjägare kunde hon rädda sitt liv genom sexuell kapitulation. Senare kunde en jungfru som hade vigts till offer åt gudarna välja att återlösa sitt liv genom att viga sin kropp för livet till templets heliga sexualtjänst; på så sätt kunde hon förtjäna ihop sin lösensumma. Forntidens människor ansåg det vara högeligen upplyftande att ha sexuella förhållanden med en kvinna som på detta sätt var sysselsatt med att återlösa sitt liv. Det var en religiös ceremoni att umgås med dessa heliga jungfrur, och därtill erbjöd hela denna ritual en godtagbar ursäkt för alldaglig sexuell tillfredsställelse. Detta var en subtil form av självbedrägeri som både jungfrurna och deras sällskap med nöje ägnade sig åt. Sedvänjorna släpar alltid efter civilisationens evolutionära framsteg och sanktionerar sålunda de tidigare och mer barbariska sexualbruken bland de evolverande släkterna.
89:7.5 (982.4) Tempelprostitutionen spred sig slutligen över hela Sydeuropa och Asien. Pengarna som de tempelprostituerade förtjänade hölls heliga bland alla folk — en värdefull gåva åt gudarna. De mest högtuppsatta kvinnorna trängdes på templens sexmarknader och gav sina inkomster till alla slags heliga tjänster och allmännyttiga arbeten. Många av de bättre klassernas kvinnor samlade ihop till sina hemgifter genom tillfällig sexualtjänst i templen, och de flesta män föredrog att ha dessa kvinnor till hustrur.
89:8.1 (982.5) Offerhelgad återlösning och tempelprostitution var i själva verket modifikationer av människooffrandet. Därefter kom skenoffrandet av döttrar. Denna ceremoni bestod av åderlåtning med invigning till livslång jungfrudom och var en moralisk reaktion mot den tidigare tempelprostitutionen. Under mer närliggande tider var det jungfrur som vigde sig till tjänsten att vårda de heliga tempeleldarna.
89:8.2 (982.6) Människorna kom till slut på idén att offrandet av någon del av kroppen kunde ersätta det tidigare offrandet av hela människan. Fysisk lemlästning ansågs också vara en acceptabel ersättning. Hår, naglar, blod och även finger och tår offrades. Den senare och så gott som överallt förekommande forntida omskärelseriten var en vidareutveckling av delofferkulten; den var enbart en offerhandling, ingen tanke på hygien anslöt sig till den. Männen omskars, kvinnorna gjorde hål i sina öron.
89:8.3 (983.1) Senare blev det sed att binda ihop fingrar i stället för att hugga av dem. Att raka huvudet och att klippa håret var likaså former av religiös hängivelse. Att kastrera till eunuck var först en modifikation av människooffrandets idé. Att göra hål i näsa och läppar förekommer fortfarande i Afrika, och tatuerandet är en artistisk utveckling av det tidigare primitiva sargandet av kroppen.
89:8.4 (983.2) Offerseden blev slutligen, som ett resultat av mer avancerad undervisning, sammankopplad med förbundsidén. Äntligen kunde man föreställa sig att gudarna ingick verkliga avtal med människan. Detta var ett betydande steg vid stabiliserandet av religionen. Lagen, ett förbund, trädde i stället för tur, rädsla och vidskepelse.
89:8.5 (983.3) Människan kunde aldrig ens drömma om att ingå ett avtal med Gudomen förrän hennes begrepp om Gud hade nått upp till den nivå där universums övervakare sågs som tillförlitliga. Människans tidigaste uppfattning om Gud var så människoliknande att hon inte kunde tänka sig en tillförlitlig Gudom förrän hon själv hade blivit relativt tillförlitlig, moralisk och etisk.
89:8.6 (983.4) Idén att ingå ett förbund med gudarna fick dock till slut fotfäste. Den evolutionära människan förvärvade slutligen en sådan moralisk värdighet att hon vågade köpslå med sina gudar. Så utvecklades offerverksamheten så småningom till det spel där människan filosofiskt köpslår med Gud. Allt detta innebar ett nytt sätt att försäkra sig mot dålig tur, eller snarare ett bättre förfarande att köpa sig en säkrare framgång. Tro inte att dessa forna tiders offer var en fri gåva till gudarna, ett spontant offrande av tacksamhet eller tacksägelse; de var inte uttryck för en sann gudsdyrkan.
89:8.7 (983.5) De primitiva formerna av bön var ingenting annat än ett köpslående med andarna, en ordväxling med gudarna. Bönen var ett slags byteshandel där vädjan och övertalning ersattes med någonting mera gripbart och dyrbart. Handeln som utvecklades bland människoraserna hade inpräglat handelns anda hos människorna och utvecklat slugheten vid byteshandel. Nu började dessa drag framträda i människans sätt att dyrka. Så som en del människor var bättre handelsmän än andra, så ansågs en del vara bättre bedjare än andra. En rättfärdig mans bön värderades högt. En rättfärdig man var en som hade utjämnat alla konton med andarna, en som hade utfört varje rituell skyldighet gentemot gudarna.
89:8.8 (983.6) Bönen under de första tiderna var knappast en form av gudsdyrkan; det var en köpslående anhållan om hälsa, rikedom och liv. I många avseenden har bönerna inte förändrats under tidsåldrarnas förlopp. De läses fortfarande ur böcker, reciteras formellt och skrivs ut för att placeras på hjul och hängas i träd där vindens fläktar besparar människan besväret att offra sin egen andedräkt.
89:9.1 (983.7) Människo-offrandet, under loppet av ritualernas utveckling på Urantia, har avancerat från det blodiga människoätandet till högre och mer symboliska nivåer. De tidiga offerritualerna beredde vägen för de senare sakramentceremonierna. Under mer närliggande tider brukade prästen ensam ta del av en bit av människooffret eller av en droppe människoblod, varefter alla tillsammans tog del av det djur som fungerade som ersättning. Dessa tidiga idéer om lösen, återlösen och förbund har utvecklats till senare tiders sakramentsförrättningar. Hela denna ceremoniella evolution har utövat ett mäktigt samhällsbyggande inflytande.
89:9.2 (984.1) I samband med gudsmoderskulten i Mexiko och annanstans användes slutligen ett sakrament av kakor och vin i stället för kött och blod vid de tidigare människooffren. Hebréerna utövade länge denna ritual som en del av sitt påskfirande, och det var från detta ceremoniel som den senare kristna versionen av sakramentet uppkom.
89:9.3 (984.2) De forntida sociala broderskapen byggde på en rit av bloddrickande. Det forna judiska broderskapet var ett blodsband i anslutning till offrandet. Paulus började bygga upp en ny kristen kult på ”det eviga förbundets blod”. Fastän han kanske onödigtvis betungade kristendomen med lärorna om blod och offer, satte han en gång för alla stopp för doktrinerna om återlösen genom människo- eller djuroffer. Hans teologiska kompromisser anger att även uppenbarelsen måste underkasta sig evolutionens graderade kontroll. Enligt Paulus blev Kristus det sista och helt tillräckliga människooffret; den gudomliga Domaren är nu fullt och för evigt tillfredsställd.
89:9.4 (984.3) Så har offerkulten efter långa tidsåldrar utvecklats till sakramentkulten. På så sätt är de nutida religionernas sakrament legitima arvtagare till dessa chockerande forna ceremonier med människooffer och de ännu äldre kannibalistiska ritualerna. Många är ännu beroende av blodet för sin frälsning, men åtminstone har det blivit bildligt, symboliskt och mystiskt.
89:10.1 (984.4) Forntidens människa uppnådde medvetandet om nåd inför Gud endast genom offrandet. Nutidens människa måste utveckla nya sätt att uppnå medvetandet om frälsning. Medvetandet om synd finns kvar i de dödligas sinnen, men tankemönstren för frälsning från synden har blivit utslitna och föråldrade. Det andliga behovets verklighet består, men det intellektuella framåtskridandet har förintat de forna sätten att få frid och tröst för sinne och själ.
89:10.2 (984.5) Synden måste omdefinieras som avsiktlig illojalitet mot Gudomen. Det finns olika grader av illojalitet: den partiella lojaliteten som följd av obeslutsamhet, den delade lojaliteten som följd av konflikt, den döende lojaliteten som följd av likgiltighet och lojalitetens död som kommer till uttryck i gudlösa ideal.
89:10.3 (984.6) Uppfattningen eller känslan av synd är medvetande om brott mot sedvänjorna. Det är inte nödvändigtvis synd. Det finns ingen verklig synd utan medveten illojalitet mot Gudomen.
89:10.4 (984.7) Människans möjlighet att inse sin känsla av skuld är ett tecken på människosläktets transcendenta värde. Det är inte ett tecken på människans lågsinthet, utan utmärker henne snarare som en varelse kännetecknad av potentiell storhet och ständigt tilltagande ädelhet. En sådan känsla av ovärdighet är den första sporren, som snabbt och säkert bör leda till de trons erövringar som omvandlar den dödligas sinne till den moraliska ädelhetens, den kosmiska insiktens och det andliga levandets enastående nivåer; sålunda förändras alla betydelser i människans tillvaro från det tidsbundna till det eviga, och alla värden höjs från det mänskliga till det gudomliga.
89:10.5 (984.8) Att bekänna sin synd är ett beslutsamt tillbakavisande av illojaliteten, men det utplånar på intet sätt följderna i tid och rymd av en sådan illojalitet. Bekännelsen — ett uppriktigt erkännande av syndens art — är nödvändig för religiös tillväxt och andligt framåtskridande.
89:10.6 (985.1) Gudomens förlåtelse av synd betyder ett förnyande av lojalitetsrelationerna, efter en period då människan har varit medveten om avbrottet i dessa relationer till följd av sitt medvetna uppror. Förlåtelsen behöver inte sökas, endast tas emot som medvetenheten om att lojalitetsrelationerna mellan den skapade varelsen och Skaparen har återupprättats. Alla Guds lojala söner är lyckliga, tjänstvilliga och ständigt framåtskridande på sin väg till Paradiset.
89:10.7 (985.2) [Framfört av en Lysande Aftonstjärna i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 90
90:0.1 (986.1) DE RELIGIÖSA sedvänjornas utveckling framskred från lugnande, undvikande, utdrivande, betvingande, förlikande och blidkande till offrande, försonande och återlösande. Det sätt på vilket den religiösa ritualen utövades utvecklades från den primitiva kultens former via fetischer till magi och mirakel. När ritualen blev allt mer invecklad till svar på människans allt mer invecklade begrepp om de övermateriella världarna, kom den oundvikligen att domineras av medicinmän, schamaner och präster.
90:0.2 (986.2) Inom den primitiva människans framskridande begrepp ansågs andevärlden till slut vara otillgänglig för vanliga dödliga. Endast ytterst ovanliga individer kunde fånga gudarnas öra; andarna lyssnade endast på en extraordinär man eller kvinna. Religionen inträdde sålunda i en ny fas, ett stadium där den så småningom blev en andrahandsföreteelse; alltid trädde en medicinman, schaman eller präst mellan religionsutövaren och föremålet för dyrkan. Idag går de flesta system av organiserad religiös tro igenom denna nivå i den evolutionära utvecklingen.
90:0.3 (986.3) Utvecklingsreligionen föds av en ren och allsmäktig rädsla, den rädsla som väller igenom människans sinne när hon ställs inför det okända, det oförklarliga och det ofattbara. Religionen uppnår till slut den djupsinnigt enkla insikten om en allsmäktig kärlek, den kärlek som oemotståndligt flödar genom människosjälen när den har vaknat till uppfattningen om den Universelle Faderns gränslösa tillgivenhet för sönerna i universum. Mellan begynnelsen och fullbordan av den religiösa evolutionen ligger de långa tidsåldrar som behärskas av schamanerna, som tar sig friheten att stå mellan människan och Gud som mellanhänder, tolkar och medlare.
90:1.1 (986.4) Schamanen var den ledande medicinmannen, den ceremoniella fetischmänniskan och den centrala personligheten vid alla förrättningar inom utvecklingsreligionen. Inom många grupper hade schamanen en högre ställning än krigshövdingen, vilket betecknar början till kyrkans makt över staten. Schamanen fungerade ibland som präst och även som prästkonung. En del av de senare stammarna höll sig med både de tidigare schaman-medicinmännen (siare) och de senare schaman-prästerna. I många fall gick schamanens ämbete i arv.
90:1.2 (986.5) Eftersom allt abnormt i forna tider tillskrevs andebesatthet gav varje slående mental eller fysisk abnormitet behörighet att verka som medicinman. Många av dessa män var epileptiska, många av kvinnorna hysteriska, och dessa två typer stod för en god del av den forntida andeingivelsen samt ande- och djävulsbesattheten. Rätt många av dessa tidigaste präster hörde till en människoklass som senare har betecknats som paranoid.
90:1.3 (987.1) Fastän schamanerna må ha ägnat sig åt bedrägeri i mindre ärenden, trodde det stora flertalet av dem att de faktiskt var andebesatta. Kvinnor som kunde försätta sig i trance eller i ett kataleptiskt tillstånd blev kraftfulla schamaner; senare blev sådana kvinnor profeter och andemedier. Deras kataleptiska trancetillstånd medförde vanligen kontakter som påstods ske med de avlidnas vålnader. Många kvinnliga schamaner var också professionella dansare.
90:1.4 (987.2) Alla schamaner var dock inte offer för självbedrägeri; många var sluga och skickliga skojare. När yrket utvecklades måste en novis för att kvalificera sig som medicinman tjäna som lärling i tio år fyllda av prövningar och självförsakelse. Schamanerna utvecklade ett för yrket utmärkande sätt att klä sig och hade förkärlek för ett hemlighetsfullt beteende. De använde ofta droger för att åstadkomma vissa fysiska tillstånd som skulle göra intryck på och förbrylla stammens medlemmar. Vanligt folk ansåg taskspeleribedrifterna vara övernaturliga händelser, och buktalande användes först av sluga präster. Många av de forna schamanerna kom omedvetet in på hypnotism; andra försatte sig i självhypnos genom att länge stirra på sin navel.
90:1.5 (987.3) Fastän många tydde sig till dessa trick och bedrägerier, var deras rykte som en klass i alla fall beroende av synbara resultat. När en schaman misslyckades i sina företag och inte kunde föra fram en godtagbar förklaring blev han antingen degraderad eller dödad. Sålunda gick de hederliga schamanerna tidigt under; endast de sluga skådespelarna blev kvar.
90:1.6 (987.4) Det var schamanismen som tog ensamrätten att bestämma om stammens angelägenheter ur händerna på de gamla och starka och placerade den i händerna på de sluga, de klyftiga och de framsynta.
90:2.1 (987.5) Andebesvärjelse var ett mycket noggrant och högst komplicerat förfarande, jämförbart med nutida kyrkoritualer utförda på ett uråldrigt språk. Människosläktet sökte mycket tidigt efter övermänsklig hjälp, efter uppenbarelse; och människorna trodde att schamanen faktiskt fick sådana uppenbarelser. Fastän schamanerna utnyttjade suggestionens stora kraft i sitt arbete, var det nästan utan undantag fråga om negativ suggestion; först helt nyligen har den positiva suggestionens teknik tagits i bruk. Redan i den tidiga utvecklingen av sitt yrke började schamanerna specialisera sig på sådana områden som att åstadkomma regn, bota sjukdomar och utreda brott. Att bota sjukdomar var emellertid inte den främsta uppgiften för en schamanistisk medicinman; den var närmast att känna till och behärska livets osäkerhetsfaktorer.
90:2.2 (987.6) Forntidens svartkonst — både den religiösa och den världsliga — kallades vitkonst när den utövades av antingen präster, siare, schamaner eller medicinmän. Utövarna av svartkonst kallades trollkarlar, magiker, förtrollare, häxor, tjusare, andebesvärjare, taskspelare och spåmän. Med tiden blev alla sådana föregivna kontakter med det övernaturliga klassificerade antingen som häxeri eller schamanism.
90:2.3 (987.7) Häxeriet omfattade den magi som utfördes av tidigare, irreguljära och icke-erkända andar; schamanismen gällde mirakel som utfördes av reguljära andar och av gudar som stammen erkände. Under senare tider associerades häxorna med djävulen, och sålunda var scenen färdig för de många relativt sentida uttrycken för religiös intolerans. Häxeriet var en religion hos många primitiva stammar.
90:2.4 (987.8) Schamanerna trodde mycket på slumpens uppgift som uppenbarare av andarnas vilja; de kastade ofta lott för att fatta ett beslut. Exempel på nutida kvarlevor av denna förkärlek för att kasta lott är inte endast de många slumpbetonade spelen utan också de välkända räkneramsorna. En gång måste den person som blev uträknad dö; nu är han endast den i någon barnslig lek. Det som var en allvarlig sak för de primitiva tidernas människor har fortlevt som en förströelse för nutida barn.
90:2.5 (988.1) Medicinmännen satte stor tilltro till tecken och omen, sådana som ”När du hör ljudet av ett susande i mullbärsträdens toppar, då skall du skynda iväg”. Mycket tidigt i människosläktets historia riktade schamanerna sitt intresse mot stjärnorna. Primitiv astrologi var en världsomfattande tro och trosutövning. Drömtydning fick också en omfattande spridning. Efter allt detta framträdde snart de lynniga kvinnliga schamaner som försäkrade att de kunde kommunicera med de avlidnas andar.
90:2.6 (988.2) Fastän regnmakarna eller väderschamanerna har sitt ursprung i den avlägsna forntiden har de funnits i alla tider sedan dess. En svår torka betydde döden för forna tiders jordbrukare; väderkontrollen var förknippad med mycken forntida magi. Den civiliserade människan har fortfarande vädret som allmänt samtalsämne. Forntidens folk trodde alla på schamanens förmåga att åstadkomma regn, men det var brukligt att döda honom när han misslyckades, om han inte kunde ge en godtagbar förklaring till misslyckandet.
90:2.7 (988.3) Gång på gång förvisade de romerska kejsarna astrologerna, men de kom ständigt tillbaka på grund av den folkliga tron på deras förmåga. De kunde inte drivas iväg, och ännu under femtonhundratalet e.Kr. var den västerländska kyrkans och statens ledare astrologins beskyddare. Tusentals förment intelligenta människor tror fortfarande att man kan födas under inflytandet av en lycko- eller olycksbringande stjärna, att himlakroppars läge i förhållande till varandra bestämmer utgången av olika jordiska företag. Spågummorna besöks fortfarande av de godtrogna.
90:2.8 (988.4) Grekerna trodde att oraklens svar var ändamålsenliga, kineserna använde magi som skydd mot demoner, schamanismen blomstrade i Indien, och den utövas fortfarande öppet i Centralasien. Först nyligen har man upphört med schamanismen i en stor del av världen.
90:2.9 (988.5) Från tid till annan framträdde sanna profeter och lärare som fördömde och avslöjade schamanismen. Även den röda människan, som håller på att försvinna, hade en sådan profet under de senaste hundra åren, nämligen en shawnee, Tenskwatawa, som förutsade 1806 års solförmörkelse och fördömde den vita människans laster. Många sanna lärare har framträtt bland de olika stammarna och folkslagen under den evolutionära historiens många och långa tidsåldrar. De kommer fortsättningsvis att framträda för att utmana de schamaner och präster som under någon tidsålder motarbetar allmän utbildning och försöker hindra det vetenskapliga framåtskridandet.
90:2.10 (988.6) På många sätt och med bedrägliga metoder lade de forntida schamanerna grunden till sitt rykte som Guds röst och försynens beskyddare. De bestänkte de nyfödda med vatten och gav dem namn; de omskar pojkarna. De ledde alla begravningsceremonier, och de förkunnade vederbörligen de avlidnas trygga ankomst till andelandet.
90:2.11 (988.7) Schamanprästerna och medicinmännen blev ofta mycket förmögna som följd av de olika avgifter som de samlade och som skenbart var offer till andarna. Det var inte ovanligt att en schaman samlade praktiskt taget stammens hela materiella rikedom i sina händer. Då en förmögen man dog var det brukligt att dela hans egendom jämnt mellan schamanen och något offentligt projekt eller välgörenhetsändamål. Denna sed förekommer fortfarande i vissa delar av Tibet, där hälften av den manliga befolkningen hör till denna klass av icke-producerande individer.
90:2.12 (989.1) Schamanerna klädde sig väl och hade vanligen ett antal hustrur. De var den ursprungliga aristokratin som var befriade från att följa alla de begränsningar som gällde för stammen. De var ofta lågtstående till sitt sinne och sin moral. De undertryckte sina rivaler genom att stämpla dem som häxor eller trollkarlar, och mycket ofta fick de ett sådant inflytande och en sådan makt att de kunde dominera hövdingarna eller kungarna.
90:2.13 (989.2) Den primitiva människan såg schamanen som ett nödvändigt ont; hon fruktade men älskade honom inte. Människan under forna tider hade respekt för kunskapen; hon höll visdomen i ära och belönade den. Schamanen var mest en bedragare, men vördnaden för schamanismen belyser på ett utmärkt sätt det värde som man satte på visdomen under människosläktets utveckling.
90:3.1 (989.3) Eftersom forntidens människa ansåg sig och sin materiella omgivning reagera direkt för vålnadernas nycker och andarnas påhitt, är det inte märkligt att hennes religion så ensidigt befattade sig med materiella angelägenheter. Den moderna människan attackerar sina materiella problem direkt. Hon inser att materien är mottaglig för en intelligent behandling som styrs av sinnet. Den primitiva människan önskade likaså modifiera och rentav kontrollera livet och energierna inom de fysiska områdena. Emedan hennes begränsade uppfattning om kosmos ledde henne att tro att vålnaderna, andarna och gudarna personligen och direkt befattade sig med den detaljerade kontrollen av livet och materien, inriktade hon helt logiskt sina strävanden på att vinna dessa övermänskliga makters gunst och stöd.
90:3.2 (989.4) I detta ljus betraktat är mycket av det oförklarliga och irrationella i de forntida kulterna förståeligt. Kultens ceremonier var den primitiva människans försök att kontrollera den materiella värld där hon befann sig. Många av hennes strävanden inriktades på att förlänga livet och säkra hälsan. Eftersom alla sjukdomar och döden själv ursprungligen ansågs vara andefenomen var det ofrånkomligt att schamanerna, samtidigt som de fungerade som medicinmän och präster, också skulle komma att verka som läkare och kirurger.
90:3.3 (989.5) Det primitiva sinnet må vara handikappat av brist på fakta, men det är trots allt logiskt. När eftersinnande människor iakttar sjukdom och död försöker de fastställa orsakerna till dessa hemsökelser, och i enlighet med den insikt de har haft, har schamanerna och vetenskapsmännen framfört följande teorier beträffande hemsökelsen:
90:3.4 (989.6) 1. Vålnader — direkta andeinflytanden. Den tidigaste hypotesen som framfördes som förklaring till sjukdom och död var att andar orsakade sjukdom genom att locka själen ut ur kroppen. Om själen inte lyckades återvända följde döden. Forntidens människor fruktade den ondsinta verkan av sjukdomsalstrande vålnader så mycket att sjuka individer ofta övergavs utan ens mat och vatten. Oberoende av den felaktiga grunden för dessa trosföreställningar isolerade de effektivt insjuknade individer och hindrade spridningen av smittsamma sjukdomar.
90:3.5 (989.7) 2. Våld — uppenbara orsaker. Orsakerna till en del olyckor och dödsfall var så lätta att fastställa att de tidigt avlägsnades från kategorin för vålnadsinverkan. Dödsfall och sår som var en följd av krig, strider med djur och andra klart fastställbara faktorer ansågs som naturliga händelser. Man trodde länge att andarna fortfarande var ansvariga för fördröjt helande eller för infektion även av sår som hade en ”naturlig” orsak. Om ingen observerbar naturlig faktor kunde upptäckas hölls andevålnaderna fortfarande ansvariga för sjukdom och död.
90:3.6 (990.1) Idag kan man i Afrika och annanstans finna primitiva folk som dödar någon varje gång en icke våldsartad död inträffar. Deras medicinmän anger de skyldiga parterna. Om en mor dör vid barnafödandet stryps barnet omedelbart — liv för liv.
90:3.7 (990.2) 3. Magi — inverkan av fiender. Mången sjukdom troddes vara orsakad av häxeri, verkan av det onda ögat och den magiska pekbågen. En tid var det verkligen farligt att peka finger åt någon; fortfarande anses det ohyfsat att peka. Vid oklara sjukdoms- och dödsfall brukade forntidens människor ordna en formell undersökning, skära upp kroppen och bestämma sig för någon iakttagelse som orsak till döden: I annat fall lades dödsfallet på häxeriets konto, vilket gjorde det nödvändigt att avrätta den ansvariga häxan. Dessa forntida undersökningar för att fastställa dödsorsaken sparade mången förmodad häxas liv. Bland en del stammar trodde man att en medlem kunde dö som resultat av sitt eget häxeri, i vilket fall ingen blev anklagad.
90:3.8 (990.3) 4. Synd — straff för brott mot tabun. Under jämförelsevis nyligen timade tider har man trott att sjukdom är ett straff för synd, personlig eller raslig. Bland folk som genomgår denna utvecklingsnivå är den gällande teorin att man inte kan insjukna utan att ha brutit mot ett tabu. Att anse sjukdom och lidande för ”den Allsmäktiges pilar inom dem” är typiskt för sådana trosföreställningar. Kineserna och mesopotamierna ansåg länge sjukdom vara ett resultat av onda demoners inverkan, fastän kaldéerna även såg stjärnorna som orsaken till lidande. Denna teori om att sjukdom är en följd av gudomlig vrede är fortfarande förhärskande bland många förment civiliserade grupper av urantiabor.
90:3.9 (990.4) 5. Naturligt orsakande. Människosläktet har mycket långsamt lärt sig de materiella mysterierna när det gäller förhållandet mellan orsak och verkan inom energins, materiens och livets fysiska domäner. De forna grekerna, som hade bevarat traditionerna från Adamssons undervisning, var bland de första som insåg att alla sjukdomar hade en naturlig orsak. Sakta men säkert förintar utvecklingen av ett vetenskapligt tidsskede människans urgamla teorier om sjukdom och död. Febern var en av människans första krämpor som avlägsnades från kategorin för övernaturliga störningar, och allt mer har vetenskapens tidsskede brutit de okunskapens bojor som så länge har hållit människans sinne fånget. En förståelse av åldrandet och av smittsamma sjukdomar utplånar så småningom människans rädsla för vålnader, andar och gudar som de personliga förövarna av människans elände och de dödligas lidande.
90:3.10 (990.5) Evolutionen når ofelbart sitt mål: den fyller människan med den vidskepliga rädslan för det okända och skräcken för det osynliga vilka utgör byggnadsställningarna för gudsbegreppet. Och efter att ha bevittnat en avancerad förståelse av Gudomen genom den samordnade verkan av uppenbarelsen, sätter denna samma evolutionsteknik igång de tankekrafter som obevekligt förintar byggnadsställningarna, vilka har tjänat sitt ändamål.
90:4.1 (990.6) Hela livet för forntidens människor var förebyggande; deras religion var i inte ringa utsträckning ett förfarande avsett att förhindra sjukdom. Oberoende av felen i deras teorier satte de dem helhjärtat i verket. De hade en obegränsad tro på sina behandlingsmetoder, och det är i och för sig ett kraftfullt botemedel.
90:4.2 (991.1) Den tro som fordrades för att bli frisk enligt en av dessa forntida schamaners dåraktiga behandlingsmetoder skiljde sig i själva verket inte i sak från den tro som fordras för att uppleva helande i händerna på någon av hans sentida efterföljare som sysslar med ovetenskaplig behandling av sjukdom.
90:4.3 (991.2) De mera primitiva stammarna var väldigt rädda för de sjuka, och under långa tidsåldrar undvek man dem nogsamt, försummade dem skamligt. Det var ett stort humanitärt framsteg när schamanismens utveckling ledde till uppkomsten av präster och medicinmän som var villiga att behandla sjukdom. Då blev det vanligt att hela klanen trängde sig in i sjukrummet för att hjälpa schamanen att yla bort sjukdomsvålnaderna. Det var inte ovanligt att den diagnostiserande schamanen var en kvinna, medan behandlingen brukade ombesörjas av en man. Den vanliga metoden att bestämma sjukdomens art var att undersöka inälvorna från ett djur.
90:4.4 (991.3) Sjukdomar behandlades med trollsång, ylande, handpåläggning, med att man andades på patienten, och med många andra metoder. Under senare tider blev det vanligt att ty sig till tempelsömn, under vilken helande antogs ske. Medicinmännen vågade sig till slut på verklig kirurgi i samband med tempelsömnen. Till de första operationerna hörde att trepanera kraniet för att släppa ut en huvudvärksande. Schamanerna lärde sig att behandla bendislokationer och sträckningar, att öppna bölder och abscesser; de kvinnliga schamanerna blev skickliga som barnmorskor.
90:4.5 (991.4) Det var en allmän behandlingsmetod att gnida någonting magiskt på en infekterad eller skadad del av kroppen, varefter trollmedlet kastades bort och man förmodades bli frisk. Om någon råkade plocka upp det bortkastade trollmedlet trodde man att han genast fick samma infektion eller fel. Det tog en lång tid innan örter och andra verkliga mediciner togs i bruk. Massagen utvecklades i samband med trollformeln, då man försökte gnida ut anden från kroppen och föregicks av försök att gnida in medicin, så som moderna människor försöker gnida in liniment. Koppande och sugande av angripna delar tillsammans med åderlåtning tänktes vara av värde för att bli kvitt en sjukdomsalstrande ande.
90:4.6 (991.5) Eftersom vatten var en kraftfull fetisch användes det för behandling av många lidanden. Länge trodde man att den ande som orsakade sjukdomen kunde elimineras om man svettades. Ångbad värderades högt; naturliga heta källor blomstrade snart som primitiva kurorter. De forna tidernas människa upptäckte att värme lindrade smärta. Hon använde solljus, färska djurorgan, het lera och heta stenar, och många av dessa metoder används fortfarande. Rytm användes i ett försök att påverka andarna; tom-tom-trummorna fanns över hela världen.
90:4.7 (991.6) Bland en del folk tänkte man sig att sjukdomar orsakades av en ondsint sammansvärjning mellan andar och djur. Detta gav upphov till trosföreställningen att det i växtriket fanns ett välgörande botemedel för varje sjukdom som hade orsakats av djur. De röda människorna var särskilt hängivna teorin om växter som universalbotemedel. De satte alltid en droppe blod i rothålet som blev kvar när en växt drogs upp.
90:4.8 (991.7) Fastande, diet och motirritament användes ofta som botemedel. Människans utsöndringar som var avgjort magiska värderades högt. Blod och urin hörde sålunda till de tidigaste medicinerna och utökades snart med rötter och olika salter. Schamanerna trodde att sjukdomsandar kunde drivas ut ur kroppen med illaluktande och illasmakande mediciner. Laxering blev mycket tidigt en rutinbehandling, och värdet av råkakao och kinin hörde till de tidigaste farmaceutiska upptäckterna.
90:4.9 (992.1) Grekerna var de första som utvecklade verkligt rationella metoder för behandling av de sjuka. Både grekerna och egyptierna fick sin medicinska kunskap från Eufratdalen. Olja och vin var en mycket tidigt använd metod att behandla sår. Ricinolja och opium användes av sumererna. Många av dessa forntida och effektiva hemliga botemedel förlorade sin kraft när de blev kända. Hemlighetsfullhet har alltid varit väsentlig för att med framgång utöva bedrägeri och vidskepelse. Endast fakta och sanning söker förståelsens fulla ljus och gläds åt den belysning och upplysning som den vetenskapliga forskningen skänker.
90:5.1 (992.2) Det väsentliga i ritualen är fulländningen i dess utförande. Bland vildarna måste den utövas med exakt precision. Endast när ritualen utförts på rätt sätt har ceremonin betvingande makt över andarna. Om ritualen är felaktig väcker den endast gudarnas ilska och missnöje. Eftersom människans långsamt evolverande sinne uppfattade ritualens teknik som den avgörande faktorn för dess effektivitet, var det därför ofrånkomligt att forntidens schamaner förr eller senare skulle utvecklas till ett prästerskap som var tränade att leda det ytterst noggranna utförandet av ritualen. Så har ändlösa ritualer i tiotusentals år hämmat samhället och förbannat civilisationen, en outhärdlig börda för varje handling i livet, för människosläktets varje företag.
90:5.2 (992.3) Ritualen är ett förfarande som helgar seden. Ritualen skapar och bibehåller myter såväl som bidrar till bevarandet av sociala och religiösa seder. Ritualen själv, å andra sidan, har fått sitt upphov av myterna. Ofta är ritualerna först sociala, sedan blir de ekonomiska och till slut får de helgden och värdigheten av religiöst ceremoniel. Ritualen kan i sin tillämpning vara personlig eller gruppbaserad, eller båda, såsom illustreras av bön, dans och drama.
90:5.3 (992.4) Ord blir en del av ritualen, liksom användningen av termerna amen och selah. Vanan att svära, hädandet, representerar en prostitution av en tidigare ritualistisk upprepning av heliga namn. Pilgrimsfärder till heliga platser är en mycket gammal ritual. Ritualen växte härnäst ut till invecklade renings-, tvagnings- och helgelseceremonier. Upptagningsceremonierna till de primitiva stammarnas hemliga sällskap var i själva verket en primitiv religiös rit. Sättet att dyrka i de gamla mysteriekulterna var ett enda långt framförande av ansamlad religiös ritual. Ritualen utvecklade sig till sist till de nutida typerna av sociala ceremonier och religionsutövningar, gudstjänster som omfattar bön, sång, responsorisk läsning och andra enskilda och gruppbaserade andliga övningar.
90:5.4 (992.5) Prästerna utvecklades från schamaner vidare genom orakel, siare, sångare, dansare, vädermakare, väktare av religiösa reliker, tempelväktare och spåmän till ställningen som faktiska ledare av religionsutövningen. Till slut blev ämbetet ärftligt; en bestående prästkast uppkom.
90:5.5 (992.6) Då religionen utvecklades började prästerna specialisera sig enligt inneboende talang eller speciella preferenser. En del blev sångare, andra bedjare, och ytterligare andra offerförrättare; senare kom oratorerna — predikanterna. När religionen blev institutionaliserad hävdade dessa präster att de ”hade nycklarna till himmelriket”.
90:5.6 (992.7) Prästerna har alltid försökt göra intryck på och väcka vördnad hos vanligt folk genom att utföra den religiösa ritualen på ett forntida språk och genom diverse magiska gester så förbrylla religionsutövarna att deras egen fromhet och auktoritet höjs. Den stora faran i allt detta är att ritualen tenderar att bli en ersättning för religionen.
90:5.7 (993.1) Prästerskapet har gjort mycket för att fördröja den vetenskapliga utvecklingen och hindra det andliga framåtskridandet, men prästerna har bidragit till att stabilisera civilisationen och höja vissa former av kultur. Många nutida präster har upphört att fungera som ledare för ritualen för dyrkandet av Gud och vänt sitt intresse mot teologin — försöket att definiera Gud.
90:5.8 (993.2) Det skall inte förnekas att prästerna har varit en kvarnsten kring halsen på människosläkterna, men de sanna religiösa ledarna har varit ovärderliga för att visa vägen till högre och bättre realiteter.
90:5.9 (993.3) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 91
91:0.1 (994.1) BÖNEN som en av religionens uttrycksformer utvecklades från tidigare icke-religiösa sätt att uttrycka sig i monolog- och dialogform. Då den primitiva människan uppnådde självmedvetande uppkom som en oundviklig följd också medvetandet om andra existenser, den tvåfaldiga potentialen till socialt gensvar och insikt om Gud.
91:0.2 (994.2) De tidigaste formerna av bön riktades inte till Gudomen. Dessa uttalanden påminde mycket om vad ni skulle säga till en vän då ni påbörjar något viktigt företag: ”Önska mig lycka till!” Den primitiva människan var en slav under magin. Tur, god och dålig tur, ingick i livets alla skeden. Till en början var dessa vädjanden om tur monologer — endast ett uttryck för att magiförrättaren tänkte högt. Därnäst brukade dessa som trodde på tur söka stöd hos sina vänner och familjer, och snart utfördes någon sorts ceremoni som omfattade hela klanen eller stammen.
91:0.3 (994.3) När begreppen om vålnader och andar utvecklades fick dessa vädjanden en övermänsklig inriktning, och när medvetandet om gudar vaknade nådde dessa tankeuttryck upp till den genuina bönens nivåer. Som en illustration av detta kan nämnas att det bland vissa australiska stammar förekom primitiva religiösa böner redan innan de trodde på andar och övermänskliga personligheter.
91:0.4 (994.4) Todastammen i Indien följer nu detta bruk att inte rikta bönen till någon speciell mottagare, just så som de forna folken innan det religiösa medvetandet hade vaknat. Bland todastammen utgör detta emellertid en tillbakagång av deras degenererande religion till denna primitiva nivå. De nuvarande ritualerna som todastammens mejeristpräster utför utgör inte en religiös ceremoni emedan dessa opersonliga böner inte bidrar till att bevara eller förhöja några sociala, moraliska eller andliga värden.
91:0.5 (994.5) Förreligiöst bedjande var en del av mana-sederna hos melanesierna, oudah-trosföreställningarna hos de afrikanska pygméerna och manitou-vidskepelserna hos de nordamerikanska indianerna. Baganda-stammarna i Afrika har endast nyligen kommit upp från bönens mana-nivå. Under denna tidiga evolutionära förvirring ber människorna till gudar — lokala och nationella — till fetischer, amuletter, vålnader, härskare och till vanliga människor.
91:1.1 (994.6) Den tidiga evolutionsreligionens funktion är att bevara och höja de väsentliga sociala, moraliska och andliga värden som långsamt håller på att ta form. Denna uppgift hos religionen observeras inte medvetet av människosläktet, men den utförs i huvudsak genom bönens funktion. Bedjandet representerar den oavsiktliga, men icke desto mindre personliga och kollektiva, strävan hos någon grupp att säkra (aktualera) detta bevarande av högre värden. Om det inte vore för bönens skydd skulle alla helgdagar snabbt återgå till enbart lediga dagar.
91:1.2 (995.1) Religionen och dess uttrycksformer, av vilka den främsta är bönen, ansluter sig endast till de värden som har ett allmänt socialt erkännande, som godkänns av gruppen. När den primitiva människan försökte tillfredsställa sina lägre emotioner eller förverkliga hänsynslösa själviska ambitioner berövades hon därför religionens tröst och bönens hjälp. Om individen försökte åstadkomma något asocialt var han tvungen att söka hjälp av icke-religiös magi, ty sig till trollkarlar, och sålunda berövas den hjälp bönen ger. Bönen blev därför mycket tidigt en mäktig främjare av social utveckling, moraliskt framåtskridande och andlig uppnåelse.
91:1.3 (995.2) Det primitiva sinnet var emellertid varken logiskt eller konsekvent. Forna tiders människor insåg inte att materiella ting inte hör till bönens område. Dessa enkeltsinnade själar resonerade att föda, husrum, regn, villebråd och andra materiella förnödenheter ökade välfärden i samhället, och därför började de be för dessa fysiska välsignelser. Samtidigt som detta innebar en förvrängning av bönen uppmuntrade det strävan att förverkliga dessa materiella målsättningar genom sociala och etiska handlingar. Medan ett sådant missbrukande av bönen degraderade ett folks andliga värden, verkade det däremot direkt höjande på dess ekonomiska, sociala och etiska sedvänjor.
91:1.4 (995.3) Bönen är monologartad endast i den mest primitiva typen av sinne. Den blir tidigt en dialog och expanderar snabbt till gruppdyrkans nivå. Bönen anger att den primitiva religionens för-magiska besvärjelsesånger har utvecklats till den nivå där människans sinne erkänner verkligheten av välgörande makter eller varelser som kan öka de sociala värdena och höja de moraliska idealen, och vidare, att dessa inflytelser är övermänskliga och åtskilda från egot hos den självmedvetna människan och hennes meddödliga. Sann bön uppkommer därför inte förrän utövaren av den religiösa omvårdnaden visualiseras som personlig.
91:1.5 (995.4) Bönen har föga samband med animismen, men sådana trosföreställningar kan existera jämsides med uppkommande religiösa känslor. Mången gång har religionen och animismen haft helt skilda ursprung.
91:1.6 (995.5) För de dödliga som inte har befriats från det primitiva slaveriet under rädslan, finns det en verklig fara att all bön kan leda till en sjuklig syndakänsla, oberättigad övertygelse om skuld, verklig eller inbillad. Nuförtiden är det inte sannolikt att mången använder så mycket tid för bön att det skulle leda till detta skadliga grubblande över ens ovärdighet och syndfullhet. De faror som ansluter sig till förvrängningen och fördärvandet av bönen utgörs av okunskap, vidskepelse, förstening, avtynande livskraft, materialism och fanatism.
91:2.1 (995.6) De första bönerna var endast önskningar klädda i ord, uttryck för uppriktiga önskemål. Därefter blev bönen ett sätt att åstadkomma andesamverkan. Sedan nådde den upp till den högre funktionen att assistera religionen i att bevara alla värden värda att bevaras.
91:2.2 (995.7) Både bön och magi uppkom som resultat av människans anpassningsreaktioner inför omgivningen på Urantia. Förutom detta allmänna samband har de föga gemensamt. Bönen har alltid angett en positiv verksamhet hos det bedjande jaget; den har alltid varit psykisk och ibland andlig. Magin har vanligen inneburit ett försök att manipulera verkligheten utan att påverka manipulatorns ego, utövaren av magi. Trots att deras ursprung är oberoende av varandra har magin och bönen ofta varit sammanflätade under sina senare utvecklingsstadier. Magin har ibland med en högre målsättning höjt sig från formler via ritualer och besvärjelsesånger till den sanna bönens tröskel. Bönen har ibland blivit så materialistisk att den har degenererat till ett pseudomagiskt sätt att undvika den ansträngning som är nödvändig för att lösa problemen på Urantia.
91:2.3 (996.1) När människan lärde sig att bönen inte kunde tvinga gudarna, då blev den mera något av en vädjan, en strävan att vinna gunst. Den sannaste bönen är i verkligheten en gemenskap mellan människan och hennes Skapare.
91:2.4 (996.2) Offertankens framträdande i en religion minskar ofelbart den sanna bönens högre verkan såtillvida att människorna i stället för att offra sin egen helgade vilja till att göra Guds vilja, försöker ersätta den med offer av materiella ägodelar.
91:2.5 (996.3) När religionen avhändar sig en personlig Gud överförs dess böner till teologins och filosofins nivåer. När den högsta gudsuppfattningen i en religion utgörs av en opersonlig Gudom, såsom i den panteistiska idealismen, visar den sig — fastän den erbjuder en grund för vissa former av mystisk gemenskap — ödesdiger för kraften i den sanna bönen, som alltid står för människans gemenskap med en personlig och högrestående varelse.
91:2.6 (996.4) Under de forna tiderna i människosläktets utveckling, och även nuförtiden, är bönen i den genomsnittliga dödligas dagliga erfarenhet väldigt mycket ett fenomen där människan umgås med sitt eget undermedvetna. Det finns också ett sådant böneområde där den intellektuellt alerta och andligen framåtskridande individen får mer eller mindre kontakt med människosinnets övermedvetna nivåer, den inneboende Tankeriktarens område. Därtill finns i den sanna bönen en avgjort andlig fas som gäller bönens mottagande och erkännande hos de andliga krafterna i universum och som är helt åtskild från alla mänskliga och intellektuella sammanhang.
91:2.7 (996.5) Bönen bidrar storligen till utvecklingen av den religiösa stämningen hos ett evolverande människosinne. Den är ett mäktigt inflytande som verkar för att hindra personlighetens isolering.
91:2.8 (996.6) Bönen representerar ett visst förfarande som hör till den rasliga evolutionens naturliga religioner och som också utgör en del av de erfarenhetsmässiga värdena i den etiska förträfflighetens högre religioner, uppenbarelsereligionerna.
91:3.1 (996.7) När barnet först lär sig att använda språket är det benäget att tänka högt, att uttrycka sina tankar i ord även om ingen är närvarande som skulle höra dem. Då den skapande fantasin framträder visar det en tendens att diskutera med inbillade kamrater. Sålunda söker det knoppande jaget umgås med ett fiktivt alter ego. På detta sätt lär sig barnet tidigt att omvandla sina monologkonversationer till skendialoger i vilka detta alter ego svarar på barnets verbala tankar och uttryckta önskningar. En mycket stor del av en vuxen människas tänkande sker mentalt i form av konversation.
91:3.2 (996.8) Den tidiga och primitiva formen av bön påminde mycket om den nutida toda-stammens halvmagiska recitationer, böner som inte riktas till någon speciell mottagare. Uppkomsten av tanken om ett alter ego tenderar dock att utveckla sådana sätt att be till dialogtypen av kommunikation. Med tiden upphöjs föreställningen om detta alter ego till en högre gudomlig värdighet, och bönen som ett uttryck för religionen har därmed uppkommit. Genom många faser och under långa tidsåldrar måste denna primitiva typ av bedjande utvecklas innan den når den intelligenta och sant etiska bönens nivå.
91:3.3 (997.1) Så som alter egot uppfattas av på varandra följande generationer av bedjande dödliga utvecklas det genom vålnader, fetischer och andar till polyteistiska gudar och slutligen till den ende Guden, en gudomlig varelse som förkroppsligar det bedjande jagets högsta ideal och ädlaste strävanden. Sålunda fungerar bönen som det starkaste uttrycket för religionen vid bevarandet av de högsta värdena och idealen hos dem som ber. Från det ögonblick då föreställningen om ett alter ego uppkommer ända tills uppfattningen om en gudomlig och himmelsk Fader framträder, är bönen alltid ett samhällsanpassande, moralhöjande och förandligande förfarande.
91:3.4 (997.2) Den enkla bönen baserad på tro visar på en mäktig utveckling i människans erfarenhet, varvid de forntida samtalen med alter egot, den primitiva religionens fiktiva symbol, har upphöjts till nivån för gemenskap med den Infinites ande och till ett äkta medvetande om verkligheten av den evige Guden och Paradisfadern för all intelligent skapelse.
91:3.5 (997.3) Vid sidan av allt som i böneupplevelsen står över jaget bör man minnas att etisk bön är ett ypperligt sätt att höja ens ego och stärka sig själv för ett bättre liv och en högre måluppnåelse. Bönen får människoegot att söka hjälp från båda hållen: materiell hjälp från det undermedvetnas reservoar av dödligas erfarenhet, inspiration och ledning från det övermedvetnas gränsområden för det materiellas kontakt med det andliga, med Mysterieledsagaren.
91:3.6 (997.4) Bönen har alltid varit och kommer alltid att förbli en tvåfaldig mänsklig erfarenhet: ett psykologiskt förfarande i förening med en andlig teknik. Dessa bönens två funktioner kan aldrig helt särskiljas.
91:3.7 (997.5) En upplyst bön måste erkänna inte endast en yttre och personlig Gud utan också en inre och opersonlig Gudom, Riktaren i människans inre. Det är alldeles lämpligt att människan när hon ber bör sträva efter att fatta begreppet om den Universelle Fadern i Paradiset; men ett effektivare förfarande, för de flesta praktiska ändamål, är att återgå till uppfattningen om ett närstående alter ego, just så som det primitiva sinnet brukade göra, och att sedan inse att idén om detta alter ego har utvecklats från enbart en fiktion till den sanning att Gud bor i den dödliga människan som Riktarens faktiska närvaro, så att människan kan tala, så att säga, ansikte mot ansikte med ett verkligt, genuint och gudomligt alter ego som bor i henne och som är den levande Gudens, den Universelle Faderns, uttryckliga närvaro och väsen.
91:4.1 (997.6) En bön kan inte vara etisk när bedjaren söker självisk fördel framför sina medmänniskor. Själviskt och materialistiskt bedjande är oförenligt med de etiska religioner som bygger på osjälvisk och gudomlig kärlek. Allt sådant oetiskt bedjande återgår till pseudomagins primitiva nivåer och är ovärdigt för avancerande civilisationer och upplysta religioner. Själviskt bedjande bryter mot andan i all etik som bygger på kärleksfull rättvisa.
91:4.2 (997.7) Bönen får aldrig så missbrukas att den blir en ersättning för handling. All etisk bön är en sporre till handling och en vägvisare för det progressiva strävandet mot idealistiska mål av uppnåelse högre än en själv.
91:4.3 (998.1) Var rättvis i allt ditt bedjande; förvänta dig inte att Gud skulle vara partisk, att han skulle älska dig mer än sina andra barn, mer än dina vänner, grannar eller ens dina fiender. Bönen i de naturliga eller evolverade religionerna är inte till en början etisk som i de senare uppenbarade religionerna. Allt bedjande, vare sig enskilt eller gemensamt, kan vara antingen egoistiskt eller altruistiskt, dvs. man kan antingen be för sig själv eller för andra. När bönen inte söker någonting för den som ber och inte heller för dennes medmänniskor, då närmar sig dessa själens attityder den sanna gudsdyrkans nivåer. Egoistiska böner inkluderar bekännelser och vädjanden och består ofta av anhållanden om materiella förmåner. Bönen är något mera etisk när den har att göra med förlåtelse och söker visdom för ökad självbehärskning.
91:4.4 (998.2) Medan den osjälviska typen av bön är stärkande och tröstande, materialistiskt bedjande blir följden av besvikelse och desillusion då avancerande vetenskapliga upptäckter visar att människan lever i ett fysiskt universum där lag och ordning råder. Barndomen för en individ eller ett släkte karaktäriseras av primitivt, själviskt och materialistiskt bedjande. Till en viss grad är all sådan anhållan effektiv såtillvida att den ofelbart leder till de ansträngningar och bemödanden som bidrar till att bedjaren får svar på dessa böner. Den verkliga på tro baserade bönen bidrar alltid till att höja levnadssättet, även om sådana anhållanden inte förtjänar andligt erkännande. En andligt avancerad person bör iaktta stor försiktighet då han försöker minska ett primitivt eller omoget sinnes intresse för sådana böner.
91:4.5 (998.3) Kom ihåg att även om bönen inte får Gud att ändra sig, så åstadkommer den mycket ofta stora och bestående förändringar hos den som ber i tro och tillitsfull förväntan. Bönen har varit föregångaren till mycken sinnesfrid, gladlynthet, lugn, mod, självbehärskning och rättvist sinnelag bland de evolverande släktenas män och kvinnor.
91:5.1 (998.4) Vid dyrkan av förfäderna leder bönen till ett omhuldande av de nedärvda idealen. Bönen, som en del av dyrkan av Gudomen, överstiger emellertid alla andra liknande utövanden emedan den leder till ett omhuldande av gudomliga ideal. Då uppfattningen om alter egot i bönen blir suprem och gudomlig, då höjs även människans ideal i enlighet därmed från enbart mänskliga till överjordiska och gudomliga nivåer, och resultatet av allt detta bedjande är en förädling av människans karaktär och en djupgående förening av människans personlighet.
91:5.2 (998.5) Men bönen behöver inte alltid vara enskild. Bedjande som sker i en grupp eller i församling är mycket effektivt såtillvida att det till sina återverkningar i högsta grad är samhälls- och umgängesfrämjande. När en grupp ägnar sig åt gemensam bön för moralisk bättring och andlig upphöjelse inverkar dessa andaktsövningar på de individer som gruppen består av; de blir alla bättre av deltagandet. Även en hel stad eller en hel nation kan få hjälp av sådana böneandakter. Bekännelse, ånger och bön har lett individer, städer, nationer och hela raser till mäktiga reformansträngningar och till modiga dåd som har lett till tappra bedrifter.
91:5.3 (998.6) Om man verkligen vill övervinna vanan att kritisera någon vän, så är det snabbaste och säkraste sättet att nå en sådan attitydförändring att ta för vana att varje dag i sitt liv be för den personen. De sociala återverkningarna av sådana böner beror dock till stor del på två villkor:
91:5.4 (998.7) 1. Den person man ber för borde få veta att man ber för honom.
91:5.5 (999.1) 2. Den person som ber borde komma i nära social kontakt med den person som han ber för.
91:5.6 (999.2) Bönen är det förfarande varigenom varje religion förr eller senare blir institutionaliserad. Med tiden blir bönen förenad med talrika andrahandsfaktorer, en del nyttiga, andra avgjort fördärvliga såsom präster, heliga böcker, ritualer för gudsdyrkan och ceremoniel.
91:5.7 (999.3) De sinnen som besitter en större andlig upplysning bör ha tålamod med och vara toleranta mot de mindre utrustade intellekt som kräver symbolism för att mobilisera sin svaga andliga insikt. De starka får inte se med förakt på de svaga. De som är gudsmedvetna utan symbolism får inte hindra symbolernas nådeförmedling till dem som finner det svårt att dyrka Gudomen och vörda det sanna, det sköna och det goda utan form och ritual. Vid andäktig dyrkan föreställer sig de flesta dödliga någon symbol för det som är föremålet för och ändamålet med deras andaktsövningar.
91:6.1 (999.4) Bönen, förutom i förbund med viljan och verksamheten av de personliga andliga krafterna och materiella övervakarna i en värld, kan inte ha någon direkt inverkan på ens fysiska omgivning. Medan det finns en mycket bestämd gräns för böneframställningarnas verkningsområde, gäller dessa gränser inte på samma sätt för de bedjandes tro.
91:6.2 (999.5) Bönen är inte en teknik för botandet av verkliga och organiska sjukdomar, men den har bidragit enormt till att människor har kunnat njuta av god hälsa och till att bota talrika mentala, emotionella och nervösa åkommor. Även vid faktiska bakterieorsakade sjukdomar har bönen mången gång ökat verkan av andra läkande förfaranden. Bönen har förvandlat mången irritabel och klagande invalid till en förebild för tålamod och gjort honom till en inspiration för alla andra lidande människor.
91:6.3 (999.6) Oberoende av hur svårt det må vara att förena de vetenskapliga tvivlen beträffande bönens verkan med den ständigt närvarande impulsen att söka hjälp och ledning från gudomliga källor, glöm aldrig att uppriktig bön i tro är en mäktig kraft för främjandet av personlig lycka, individuell självbehärskning, social harmoni, moraliskt framåtskridande och andlig uppnåelse.
91:6.4 (999.7) Även som en rent mänsklig företeelse, en dialog med ens alter ego, är bönen ett förfarande som på det mest effektiva sätt närmar sig förverkligandet av den mänskliga naturens reservkrafter som finns lagrade och bevarade i människosinnets omedvetna områden. Vid sidan av sin religiösa innebörd och sin andliga betydelse representerar bönen också en psykologiskt sund verksamhet. Det är ett faktum i människans erfarenhet att de flesta personer, när de är tillräckligt hårt pressade, vänder sig med bön om hjälp på något sätt till någon källa.
91:6.5 (999.8) Var inte så slö att du ber Gud lösa dina problem, men tveka aldrig att be honom om visdom och andlig styrka att vägleda och stödja dig medan du själv beslutsamt och modigt tar dig an de problem som är för handen.
91:6.6 (999.9) Bönen har varit en oundgänglig faktor i den religiösa civilisationens framåtskridande och bevarande, och den kan fortfarande mäktigt bidra till att ytterligare höja och förandliga samhället om de som ber blott vill göra det i ljuset av vetenskapliga fakta, filosofisk visdom, intellektuell ärlighet och andlig tro. Be så som Jesus lärde sina lärjungar — uppriktigt, osjälviskt, rättvist och utan att tvivla.
91:6.7 (1000.1) Men bönens effektivitet i den personliga andliga erfarenheten hos den som ber är på intet sätt beroende av en sådan gudsdyrkares intellektuella förståelse, filosofiska skärpa, sociala nivå, kulturella status eller andra dödliga förvärvanden. De psykiska och andliga följdföreteelserna av bönen som frambärs i tillitstro är omedelbara, personliga och erfarenhetsmässiga. Det finns ingen annan metod varigenom varje människa, oberoende av alla sina andra prestationer som dödlig, så effektivt och omedelbart kan närma sig tröskeln till det rike där hon kan kommunicera med sin Skapare, där den skapade varelsen får kontakt med Skaparens verklighet, med den Tankeriktare som bor i människan.
91:7.1 (1000.2) Mysticismen som en teknik att kultivera medvetandet om Guds närvaro är helt lovvärd, men när sådana övningar leder till social isolering och kulminerar i religiös fanatism är de så gott som förkastliga. Alldeles för ofta är vad den överansträngde mystikern tar för gudomlig ingivelse sådant som stiger upp från djupet av hans eget sinne. Fastän det dödliga sinnets kontakt med sin inre Riktare ofta främjas av andäktig meditation, underlättas kontakten oftare av helhjärtad och kärleksfull tjänst i osjälvisk omvårdnad av ens medvarelser.
91:7.2 (1000.3) De stora religiösa lärarna och profeterna under gångna tidsåldrar var inte extrema mystiker. De var gudsmedvetna män och kvinnor som bäst tjänade sin Gud genom osjälvisk verksamhet till förmån för sina meddödliga. Jesus tog ofta iväg sina apostlar avskilt för korta perioder av meditation och bön, men för det mesta höll han dem i tjänande kontakt med folkmassorna. Människans själ behöver andlig motion lika väl som andlig näring.
91:7.3 (1000.4) Religiös extas är tillåtlig när den har en sund bakgrund, men sådana upplevelser är oftare resultatet av rent emotionella inflytelser än en manifestation av djupt andlig art. Religiösa personer bör inte anse varje livfull psykologisk förkänsla och varje intensiv emotionell upplevelse vara en gudomlig uppenbarelse eller andlig kommunikation. Genuin andlig extas är vanligen förenad med ett stort yttre lugn och en nästan perfekt emotionell kontroll. Sann profetisk vision är ändå en överpsykologisk förkänsla. Sådana gudomliga upplevelser är inte pseudohallucinationer, inte heller är de tranceliknande extastillstånd.
91:7.4 (1000.5) Människosinnet kan ge uttryck för så kallad ingivelse när det är mottagligt antingen för material som stiger upp från det undermedvetna eller för stimulans från det övermedvetna. I vartdera fallet förefaller det för individen, att sådana tillskott till medvetandets innehåll är mer eller mindre främmande. Ohämmad mystisk hänförelse och hejdlös religiös extas är inte garantier för ingivelsen, förmodat gudomliga garantier.
91:7.5 (1000.6) Det praktiska testet för alla dessa märkliga religiösa upplevelser av mysticism, extas och ingivelse är att observera huruvida dessa fenomen får en individ att:
91:7.6 (1000.7) 1. Åtnjuta bättre och mer omfattande fysisk hälsa.
91:7.7 (1000.8) 2. Fungera mer effektivt och praktiskt i sitt mentala liv.
91:7.8 (1000.9) 3. Mer fullständigt och glatt dela med sig av sin religiösa erfarenhet.
91:7.9 (1000.10) 4. Mer fullständigt förandliga sitt dagliga liv medan han troget utför de alldagliga skyldigheter som hör till de dödligas rutinmässiga tillvaro.
91:7.10 (1001.1) 5. Öka sin kärlek och uppskattning för det sanna, det vackra och det goda.
91:7.11 (1001.2) 6. Bevara gängse erkända sociala, moraliska, etiska och andliga värden.
91:7.12 (1001.3) 7. Öka sin andliga insikt — gudsmedvetandet.
91:7.13 (1001.4) Bönen har emellertid inget verkligt samband med dessa exceptionella religiösa upplevelser. När bönen blir alltför mycket estetisk, när den nästan enbart består av en vacker och salig kontemplation av den paradisiska gudomligheten, förlorar den mycket av sin socialisationsfrämjande inverkan och lutar mot mysticism och isolering av sina utövare. Det finns i samband med alltför mycket privat bedjande en viss fara som rättas till och förhindras genom att man ber i grupp, genom gemensamma andaktsövningar.
91:8.1 (1001.5) Bönen har en sant spontan aspekt, ty de primitiva tidernas människa fann sig själv bedjande långt innan hon hade någon klar uppfattning om en Gud. Människan under de första tiderna brukade be i två olika situationer: när hon befann sig i svår nöd vaknade behovet att sträcka sig ut efter hjälp, och när hon var glädjestrålande hängav hon sig åt ett impulsivt uttryck för glädjen.
91:8.2 (1001.6) Bönen är inte något som har utvecklats från magin; de uppkom båda oberoende av varandra. Magin var ett försök att anpassa Gudomen till vissa förhållanden; bönen är strävan att anpassa personligheten till Gudomens vilja. Sann bön är både moralisk och religiös, magin är ingendera.
91:8.3 (1001.7) Bönen kan bli en etablerad sed. Mången ber därför att andra ber. Andra igen ber därför att de är rädda för att någonting hemskt kan hända om de inte framför sina regelbundna vädjanden.
91:8.4 (1001.8) För en del individer är bönen ett stilla uttryck för tacksamhet, för andra ett uttryck för prisande som sker i grupp, samfundsrelaterade andaktsövningar; ibland är bönen ett imiterande av en annans religion, medan den vid sant bedjande är en uppriktig och tillitsfull kontakt mellan den skapade varelsens andliga natur och den överallt befintliga närvaron av Skaparens ande.
91:8.5 (1001.9) Bönen kan vara ett spontant uttryck för gudsmedvetande eller en meningslös uppläsning av teologiska formler. Den kan vara ett extatiskt prisande av en själ som känner Gud eller en slavisk bugning av en räddhågad dödlig. Den är ibland ett patetiskt uttryck för andlig längtan och ibland ett skränigt skrikande av fromma fraser. Bönen kan vara ett glädjefyllt prisande eller en ödmjuk anhållan om förlåtelse.
91:8.6 (1001.10) Bönen kan vara en barnslig vädjan om det omöjliga eller en mogen anhållan om moralisk tillväxt och andlig kraft. En begäran kan gälla det dagliga brödet eller kan omfatta en helhjärtad längtan att finna Gud och att göra hans vilja. Den kan vara en rent självisk anhållan eller en äkta och storslagen åtbörd i riktning mot förverkligandet av ett osjälviskt broderskap.
91:8.7 (1001.11) Bönen kan vara ett ilsket rop på hämnd eller en barmhärtig förbön för ens fiender. Den kan vara ett uttryck för ett hopp om att ändra på Gud eller ett mäktigt förfarande för att ändra på sig själv. Den kan vara en förtappad syndares krypande försvar inför en förmodat sträng Domare eller ett uttryck av glädje hos en befriad son till den levande och barmhärtige himmelske Fadern.
91:8.8 (1001.12) Den nutida människan förbryllas av tanken att diskutera sina ärenden på ett rent personligt sätt med Gud. Många har upphört att be regelbundet; de ber endast när de är ovanligt hårt pressade — i nödsituationer. Människan skall inte vara rädd för att tala med Gud, men endast ett andligt barn tar sig till att övertala Gud eller tror sig kunna få honom att ändra sig.
91:8.9 (1002.1) Men verkligt bedjande uppnår faktiskt verkligheten. Inte ens vid uppåtgående luftströmmar kan en fågel sväva utan utsträckta vingar. Bönen upplyfter människan emedan den är en teknik för fortskridande med utnyttjande av de stigande andliga strömmarna i universum.
91:8.10 (1002.2) Genuin bön främjar den andliga tillväxten, modifierar attityderna och skänker den tillfredsställelse som kommer av gemenskap med gudomligheten. Den är ett spontant utbrott av gudsmedvetande.
91:8.11 (1002.3) Gud besvarar människans böner genom att ge henne en utvidgad uppenbarelse av det sanna, en förhöjd förmåga att uppskatta det sköna och ett utökat begrepp om det goda. Bönen är en subjektiv åtbörd, men den får kontakt med mäktiga objektiva realiteter på den mänskliga erfarenhetens andliga nivåer. Den är en meningsfull mänsklig strävan efter övermänskliga värden. Den är den starkaste stimulansen till andlig tillväxt.
91:8.12 (1002.4) Orden är betydelselösa för bönen; de är endast den intellektuella kanal i vilken den andliga bönens flod kan tänkas rinna. Värdet av orden i en bön har vid enskilda andaktsövningar endast en suggestiv verkan på en själv och vid andakter i grupp en suggestiv verkan på gruppen. Gud besvarar själens attityd, inte orden.
91:8.13 (1002.5) Bönen är inte ett sätt att undgå konflikt, utan snarare en sporre till tillväxt inför själva konflikten. Be endast om värden, inte om ting; om tillväxt, inte om behovstillfredsställelse.
91:9.1 (1002.6) Om du vill ägna dig åt effektivt bedjande måste du hålla i minnet de lagar som gäller för framgångsrika anhållanden:
91:9.2 (1002.7) 1. Du måste kvalificera dig som en stark bedjare genom att uppriktigt och modigt möta universumverklighetens problem. Du måste ha kosmisk uthållighet.
91:9.3 (1002.8) 2. Du måste ärligt ha uttömt människans egen förmåga till mänsklig omställning. Du måste ha varit arbetsam.
91:9.4 (1002.9) 3. Du måste offra varje sinnets önskan och varje själens längtan för den andliga tillväxtens transformerande omfamning. Du måste ha erfarit ett utvidgande av betydelser och en förhöjning av värden.
91:9.5 (1002.10) 4. Du måste göra ett helhjärtat val av den gudomliga viljan. Du måste utplåna obeslutsamhetens döda punkt.
91:9.6 (1002.11) 5. Du har inte endast insett Faderns vilja och väljer att följa den, utan du har även utan förbehåll vigt dig åt och dynamiskt hängivit dig åt att verkligen göra Faderns vilja.
91:9.7 (1002.12) 6. Din bön söker uteslutande gudomlig visdom för att lösa de speciella mänskliga problem som påträffas under uppstigningen till Paradiset — på vägen till uppnåendet av gudomlig fulländning.
91:9.8 (1002.13) 7. Du måste ha tro — levande tro.
91:9.9 (1002.14) [Framfört av ledaren för mellanvarelserna på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 92
92:0.1 (1003.1) MÄNNISKAN hade en religion med ett naturligt ursprung som en del av sin evolutionära erfarenhet långt innan några systematiska uppenbarelser framfördes på Urantia. Denna religion som hade ett naturligt ursprung var dock i sig själv resultatet av människans begåvanden ovanför djurens nivå. Utvecklingsreligionen uppkom långsamt under årtusendena av människosläktets erfarenhetsmässiga levnadsbana genom följande inflytelser som fungerar inom, och påverkar, vilden, barbaren och den civiliserade människan:
92:0.2 (1003.2) 1. Dyrkans biträdande sinnesande — framträdandet i djurmedvetandet av överdjuriska potentialer för verklighetsuppfattning. Detta kunde kanske kallas människans ursprungliga gudomsinstinkt.
92:0.3 (1003.3) 2. Visdomens biträdande sinnesande — manifestationen i ett vördnadsfullt sinne av tendensen att rikta dess vördnadsbetygelser till högre uttryckskanaler och mot ständigt vidgande uppfattningar om gudomsverkligheten.
92:0.4 (1003.4) 3. Den Heliga Anden — detta är den ursprungliga utgivningen av supersinne, och det framträder ofelbart i alla genuina människopersonligheter. Denna omvårdnad, riktad till ett sinne som längtar efter dyrkan och trängtar efter visdom, skapar förmågan hos människan att själv inse och förverkliga sanningen i postulatet om människans överlevnad, både som teologiskt begrepp och som en verklig och faktisk personlighetserfarenhet.
92:0.5 (1003.5) Den samordnade funktionen av dessa tre gudomliga omvårdnadsformer är helt tillräcklig för att sätta igång och fullfölja utvecklingsreligionens tillväxt. Dessa inflytelser utökas senare med Tankeriktare, serafer och Sanningens Ande, vilka alla accelererar den religiösa utvecklingen. Dessa inverkningar har länge fungerat på Urantia, och de fortsätter här så länge denna planet förblir en bebodd sfär. Mycket av potentialen i dessa gudomliga inverkningar har ännu aldrig haft möjlighet att komma till uttryck; mycket kommer att uppenbaras under kommande tidsåldrar allt efter som de dödligas religion höjer sig, nivå för nivå, mot morontiavärdenas och andesanningens överjordiska höjder.
92:1.1 (1003.6) Religionens utveckling har följts från rädslan och vålnaderna under första tider framåt genom människans många på varandra följande utvecklingsstadier, inklusive försöken att först tvinga andarna och sedan söka övertala dem. Stamfetischer blev totem och stamgudar; magiska formler blev nutida böner. Omskärelsen som först var ett offer blev en hygienisk åtgärd.
92:1.2 (1003.7) Religionen utvecklades från naturdyrkan vidare genom vålnadsdyrkan till fetischism under rasernas hela barbariska barndom. I och med civilisationens gryning började människorasen ansluta sig till de mer mystiska och symboliska trosföreställningarna, medan en annalkande mognad nu så småningom gör människosläktet moget för att sätta värde på en verklig religion, rentav början till uppenbarelsen av sanningen själv.
92:1.3 (1004.1) Religionen uppkommer som sinnets biologiska reaktion på andliga trosföreställningar och på omgivningen; den är det sista som försvinner eller förändras hos ett folk. Religionen är i varje tidsålder samhällets anpassning till det som är mystiskt. Som social institution omfattar den riter, symboler, kulter, heliga skrifter, altaren, helgedomar och tempel. Heligt vatten, reliker, fetischer, trollmedel, skrudar, klockor, trummor och prästerskap är gemensamma för alla religioner. Det är också omöjligt att helt skilja den enbart evolverade religionen från vare sig magi eller trolldom.
92:1.4 (1004.2) Mystik och makt har alltid stimulerat de religiösa känslorna och rädslorna, medan emotionerna alltid har fungerat som en kraftfullt betingande faktor vid deras utveckling. Rädslan har alltid har varit den grundläggande religiösa sporren. Rädslan ger form åt utvecklingsreligionens gudar och motiverar de primitiva troendes religiösa ritual. När civilisationen framskrider modifieras rädslan av vördnad, beundran, respekt och sympati, och betingas sedan ytterligare av samvetskval och ånger.
92:1.5 (1004.3) Ett asiatiskt folk lärde att ”Gud är en stor rädsla”; detta är resultatet av en rent evolutionär religion. Jesus, som var en uppenbarelse av den högsta typen av religiöst leverne, förkunnade att ”Gud är kärlek”.
92:2.1 (1004.4) Religionen är den mest rigida och obevekliga av människans alla institutioner, men den anpassar sig dock så småningom när samhället förändras. Till slut återspeglar utvecklingsreligionen de föränderliga sedvänjorna, som i sin tur kan ha påverkats av uppenbarelsereligion. Långsamt och säkert, men motvilligt, följer religionen (dyrkan) i släptåg efter visdomen — kunskap styrd av erfarenhetsmässigt förnuft och upplyst av gudomlig uppenbarelse.
92:2.2 (1004.5) Religionen klänger sig fast vid sedvänjorna. Det som var är forntida och förmodas vara heligt. Av denna och ingen annan orsak bibehölls stenverktygen långt in i brons- och järnåldern. Detta uttalande finns upptecknat: ”Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke bygga det av huggen sten; ty om du rör vid stenen med din mejsel så orenar du den.” Ännu idag tänder hinduerna sina altareldar genom att använda ett primitivt elddon. Under utvecklingsreligionens gång har det nya alltid ansetts vara vanhelgande. Sakramentet får inte bestå av nya och tillverkade livsmedel utan av den mest primitiva föda: ”Köttet skall vara stekt på eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.” Alla typer av sociala seder och även rättsförfarandena håller sig till de gamla formerna.
92:2.3 (1004.6) När den moderna människan förundrar sig över att de olika religionernas heliga skrifter innehåller så mycket som kan anses anstötligt, bör hon betänka att gångna generationer har varit rädda för att eliminera sådant som deras förfäder har hållit heligt och helgat. En hel del av det som en generation kan se som anstötligt har föregående generationer ansett vara en del av sina accepterade sedvänjor, rentav godkända religiösa ritualer. En ansenlig mängd religiösa motsättningar har orsakats av de ständiga försöken att förlika gamla men motbjudande seder och bruk med nyligen uppkommet förnuft, att finna rimliga teorier som skulle berättiga forntida och föråldrade seder att bevaras som en del av trosläran.
92:2.4 (1004.7) Det är emellertid endast dumt att försöka sig på ett alltför plötsligt accelererande av den religiösa tillväxten. Ett folk eller en nation kan från en avancerad religion tillgodogöra sig endast det som någotsånär överensstämmer med och motsvarar dess nuvarande utvecklingsnivå och dess anpassningsförmåga. Sociala, klimatiska, politiska och ekonomiska förhållanden har alla betydelse för bestämmandet av den religiösa utvecklingens riktning och framsteg. Samhällsmoralen bestäms inte av religionen, dvs. av utvecklingsreligionen; snarare bestäms religionsformerna av den rasliga moralen.
92:2.5 (1005.1) Människosläktena accepterar endast ytligt en främmande och ny religion. I själva verket anpassar de den till sina sedvänjor och sitt gamla sätt att tro. Detta illustreras väl av exemplet med en viss nyzeeländsk stam vars präster, sedan de till namnet hade antagit kristendomen, påstod att de från Gabriel hade fått direkta uppenbarelser som innebar att denna samma stam hade blivit Guds utvalda folk och som föreskrev att de tillåts fritt ägna sig åt lösa sexuella förbindelser och talrika andra av sina gamla och klandervärda seder. Omedelbart gick alla de nyligen omvända kristna över till denna nya och mindre fordrande form av kristendom.
92:2.6 (1005.2) Religionen har vid en eller annan tid sanktionerat alla slags motstridiga och inkonsekventa beteenden, under någon tid godkänt praktiskt taget allt det som nu anses som omoraliskt eller syndigt. Samvetet, utan erfarenhetens lärdom och förnuftets hjälp, har aldrig varit och kan aldrig vara en trygg och ofelbar guide för människans beteende. Samvetet är inte en gudomlig röst som talar till människans själ. Det är endast totalsumman av det moraliska och etiska innehållet i sedvänjorna under det pågående utvecklingsskedet. Det företräder helt enkelt det som mänskligt sett är den idealiska reaktionen under givna omständigheter.
92:3.1 (1005.3) Studiet av människans religion innebär ett utforskande av de fossilbärande sociala skikten under gångna tidsåldrar. De människoliknande gudarnas sedvänjor är en sanningsenlig återspegling av de människors moral vilka först föreställde sig sådana gudomligheter. Forntidens religioner och mytologi avbildar troget trosföreställningarna och traditionerna bland folk som för länge sedan har förlorats i glömskans dunkel. Dessa urgamla kultseder består vid sidan av nyare ekonomiska seder och samhälleliga utvecklingsformer och verkar naturligtvis grovt otidsenliga. Kvarlevorna av kulten ger en sann bild av de olika folkens religioner i det förgångna. Minns alltid att kulter inte bildas för att söka sanningen, utan hellre för att sprida deras lärosatser.
92:3.2 (1005.4) Religionen har alltid till stor del varit en fråga om riter, ritualer, sedvänjor, ceremonier och dogmer. Den har vanligen blivit befläckad av ett ihärdigt uppdykande olycksbådande fel, illusionen om att vara ett utvalt folk. De huvudsakliga religiösa idéerna i form av besvärjelse, ingivelse, uppenbarelse, blidkande, ånger, försoning, förbön, offer, bön, bekännelse, dyrkan, livet efter döden, sakrament, ritual, lösen, frälsning, återlösen, förbund, orenhet, renande, profetia, arvsynd — de går alla tillbaka på de forna tiderna av ursprunglig rädsla för vålnader.
92:3.3 (1005.5) Den primitiva religionen är varken mer eller mindre än kampen för den materiella tillvaron utsträckt till att omfatta tillvaron bortom graven. Föreskrifterna enligt en sådan troslära representerade en utsträckning av självbevarelsekampen till området för en inbillad värld av vålnadsandar. Var dock försiktiga då ni frestas att kritisera utvecklingsreligionen. Kom ihåg att detta är vad som hände; det är ett historiskt faktum. Dessutom, kom ihåg att kraften i en idé inte ligger i dess visshet eller sanning, utan hellre i hur livfullt den vädjar till människan.
92:3.4 (1006.1) Utvecklingsreligionen sörjer inte för sin förändring eller revidering; i motsats till vetenskapen sörjer den inte för sin egen fortgående korrigering. Den religion som har utvecklats väcker respekt emedan dess anhängare tror att den är Sanningen; ”den tro som en gång för alla har blivit meddelad till de heliga” måste i teorin vara både slutlig och ofelbar. Kulten motsätter sig utveckling emedan verkligt framåtskridande med säkerhet modifierar eller förintar själva kulten, därför måste en korrigering alltid tvingas på den.
92:3.5 (1006.2) Endast två inflytelser kan modifiera och förädla naturreligionens lärosatser: trycket från de långsamt avancerande sedvänjorna och den periodiska upplysningen från epokgörande uppenbarelser. Det är inte märkligt att framåtskridandet var långsamt. Att vara progressiv eller uppfinningsrik betydde fordom att bli dödad som trollkarl. Kulten avancerar långsamt i generationsepoker och tidsålderslånga cykler. Den går emellertid framåt. Den evolutionära tron på vålnader lade grunden för en sådan uppenbarelsereligionsfilosofi som till slut förintar den vidskepelse från vilken den uppkom.
92:3.6 (1006.3) Religionen har på många sätt handikappat samhällsutvecklingen, men utan religion hade det inte funnits någon bestående moral eller etik, ingen civilisation av värde. Religionen gav upphov till många former av icke-religiös kultur: Skulpterandet uppkom av att man gjorde avgudabilder, arkitekturen av tempelbyggandet, poesin av besvärjelser, musiken av mässandet, scenkonsten av uppträdandet för att få andeledning och dansen av årstidsfesterna för dyrkan.
92:3.7 (1006.4) Men samtidigt som man fäster uppmärksamhet på det faktum att religionen var väsentlig för civilisationens utveckling och bevarande bör man notera att naturreligionen också har gjort mycket för att förlama och handikappa samma civilisation som den i övrigt omhuldade och upprätthöll. Religionen har hindrat produktionsverksamheten och den ekonomiska utvecklingen. Den har slösat med arbetskraft och spolierat kapital; den har inte alltid varit till hjälp för familjen; den har inte tillräckligt främjat fred och god vilja; den har ibland försummat utbildningen och fördröjt vetenskapen; den har otillbörligt utarmat livet för ett låtsat berikande av döden. Utvecklingsreligionen, människoreligionen, har verkligen gjort sig skyldig till alla dessa och många andra misstag, fel och dumheter. Det oaktat upprätthöll den en kulturell etik, en civiliserad moral och en social sammanhållning, samt gjorde det möjligt för en senare uppenbarelsereligion att kompensera dessa många evolutionära brister.
92:3.8 (1006.5) Utvecklingsreligionen har varit människans dyraste men ojämförligt mest effektiva institution. Människoreligionen kan försvaras endast i ljuset av den evolutionära civilisationen. Om människan inte var den uppstigande produkten av djurevolutionen, så skulle det inte finnas ett berättigande för den beskrivna kursen i religionens utveckling.
92:3.9 (1006.6) Religionen underlättade samlandet av kapital; den främjade vissa slag av arbete; prästernas fritid gynnade konst och kunnande; i sista hand vann människosläktet mycket som följd av dessa forna tiders fel i den etiska tillämpningen. Schamanerna, ärliga och oärliga, blev fruktansvärt dyra, men de var värda allt vad de kostade. De fria yrkena och vetenskapen själv uppkom från de parasitiska prästerskapen. Religionen fostrade civilisationen och medförde samhällelig kontinuitet; den har i alla tider varit den moralbevakande poliskåren. Religionen förde med sig den mänskliga disciplin och självbehärskning som gjorde visdomen möjlig. Religionen är evolutionens effektiva piska som hänsynslöst driver det slöa och lidande människosläktet från dess naturliga tillstånd av intellektuell tröghet framåt och uppåt till förnuftets och visdomens högre nivåer.
92:3.10 (1006.7) Detta helgade arv efter uppstigningen från djurriket, utvecklingsreligionen, måste alltid fortsättningsvis renas och förädlas av den ständiga granskning som uppenbarelsereligionen medför och av den genuina vetenskapens förtärande eld.
92:4.1 (1007.1) Uppenbarelsen är evolutionär men alltid progressiv. Under tidsåldrarnas förlopp i en världs historia är religionsuppenbarelserna ständigt expanderande och successivt mera upplysande. Det är uppenbarelsens uppgift att sortera och censurera de successiva utvecklingsreligionerna. Om uppenbarelsen skall kunna upphöja och förädla utvecklingsreligionerna, då måste sådana gudomliga budskap framföra undervisning som inte ligger för långt borta från tankarna och reaktionerna under den tidsålder då den framförs. Sålunda står och måste uppenbarelsen alltid stå i kontakt med evolutionen. Uppenbarelsereligionen begränsas alltid av människans mottagningsförmåga.
92:4.2 (1007.2) Oberoende av sina synbara likheter eller avvikelser kännetecknas uppenbarelsereligionerna ändå alltid av en tro på någon Gudom som representerar ett slutligt värde och av en uppfattning om personlighetsidentitetens överlevnad efter döden.
92:4.3 (1007.3) Utvecklingsreligionen är känslobetonad, inte logisk. Den är människans reaktion på hennes tro på en hypotetisk vålnadsandevärld — människans trosreflex som utlöses av upplevelsen av och rädslan för det okända. Uppenbarelsereligionen framförs av den verkliga andliga världen. Den är svaret från det superintellektuella kosmos på de dödligas hunger efter att tro på och lita till de universella Gudomarna. Utvecklingsreligionen uttrycker människans famlande på omvägar i sökandet efter sanning; uppenbarelsereligionen är själva denna sanning.
92:4.4 (1007.4) Religiös uppenbarelse har framförts vid många tillfällen, men endast fem har haft epokgörande betydelse. Dessa var följande:
92:4.5 (1007.5) 1. Förkunnelsen i Dalamatia. Den rätta uppfattningen om det Första Ursprunget och Centret framfördes för första gången på Urantia av de hundra kroppsliga medlemmarna av Prins Caligastias stab. Denna expanderande uppenbarelse om Gudomen fortsatte under mer än trehundra tusen år tills den plötsligt avbröts på grund av den planetariska utbrytningen och upplösningen av undervisningsregimen. Med undantag för Vans arbete gick inflytandet av uppenbarelsen i Dalamatia praktiskt taget förlorad för hela världen. Även noditerna hade glömt denna sanning vid tiden för Adams ankomst. Av alla som mottog de hundras undervisning bevarade de röda människorna den längst, men uppfattningen om den Stora Anden var endast en dunkel tanke i indianernas religion när kontakten med kristendomen avsevärt klargjorde och stärkte den.
92:4.6 (1007.6) 2. Förkunnelsen i Eden. Adam och Eva framförde ånyo uppfattningen om allas Fader för de evolutionära folken. Upplösningen av det första Eden satte stopp för den adamiska uppenbarelsens utbredning innan den ens riktigt hade kommit igång. De setiska prästerna fortsatte emellertid Adams avbrutna undervisning, och en del av dessa sanningar har aldrig gått helt förlorade för världen. Hela den religiösa evolutionens trend i Mellanöstern modifierades av seternas undervisning. Men vid år 2500 f.Kr. hade människosläktet till stor del förlorat ur sikte den uppenbarelse som framfördes under dagarna i Eden.
92:4.7 (1007.7) 3. Melkisedek i Salem. Denna Nebadons Nödfallsson påbörjade den tredje sanningsuppenbarelsen på Urantia. De främsta buden i hans förkunnelse var tillit och tro. Han lärde människorna tillit till Guds allsmäktiga välvilja och förkunnade att tro var den handling genom vilken människorna förtjänade Guds ynnest. Hans läror uppblandades så småningom med trosföreställningarna och sederna i olika utvecklingsreligioner och utvecklade sig slutligen till de teologiska system som var rådande på Urantia vid början av det första årtusendet e.Kr.
92:4.8 (1008.1) 4. Jesus från Nasaret. Kristus Mikael presenterade för Urantia för fjärde gången uppfattningen om Gud som den Universelle Fadern, och denna lära har stort sett bestått sedan dess. Kärnan i hans undervisning var kärlek och tjänst, den kärleksfulla dyrkan som en skapad son frivilligt ger som tack för och svar på Guds, sin Faders, kärleksfulla omvårdnad; den frivilliga tjänst som sådana skapade söner utför för sina bröder i den glädjefulla insikten om att de med denna tjänst samtidigt tjänar Gud Fadern.
92:4.9 (1008.2) 5. Urantiabokens kapitel. Dessa kapitel, av vilka detta är ett, utgör den senaste sanningspresentationen för de dödliga på Urantia. Dessa kapitel skiljer sig från alla tidigare uppenbarelser, ty de är inte ett arbete av en enda universumpersonlighet utan en sammansatt presentation framförd av många varelser. Men ingen uppenbarelse utom uppnåelsen av den Universelle Fadern kan någonsin vara fullständig. Alla andra himmelska omvårdnadsåtgärder är endast partiella, övergående och praktiskt anpassade till lokala förhållanden i tid och rymd. Fastän sådana medgivanden som detta möjligen kan minska alla uppenbarelsers omedelbara kraft och myndighet, har den tiden kommit på Urantia då det är rådligt att göra sådana uppriktiga uttalanden, även med risk för att försvaga det framtida inflytandet och auktoriteten av denna den senaste sanningsuppenbarelsen för de dödligas släkten på Urantia.
92:5.1 (1008.3) Inom utvecklingsreligionen tänker man sig att gudarna existerar i likhet till människans avbild; inom uppenbarelsereligionen lärs människorna att de är Guds söner — rentav gestaltade till gudomlighetens finita avbilder. Inom de trosföreställningar som är en syntes sammansatt av uppenbarelseundervisning och evolutionsresultat är gudsbegreppet en blandning av:
92:5.2 (1008.4) 1. De evolutionära kulternas preexisterande idéer.
92:5.3 (1008.5) 2. Uppenbarelsereligionens sublima ideal.
92:5.4 (1008.6) 3. Det personliga synsättet hos de stora religiösa ledarna, människosläktets profeter och lärare.
92:5.5 (1008.7) De flesta stora religiösa epoker har fått sin början av någon framträdande personlighets liv och läror. Ledarskap har gett upphov till flertalet moraliska rörelser av värde i historien. Människorna har alltid tenderat att högakta ledaren, även på bekostnad av hans läror, att vörda hans personlighet, även om de har förlorat ur sikte de sanningar som han förkunnade. Detta sker inte utan orsak. Det finns en instinktiv längtan i hjärtat hos den evolutionära människan efter hjälp från ovan och från den andra sidan. Denna längtan är avsedd att ge en föraning om Planetprinsens och de senare Materiella Sönernas framträdande på jorden. På Urantia har människan berövats dessa övermänskliga ledare och härskare, och därför försöker hon ständigt gottgöra denna förlust genom att insvepa sina människoledare i legender om deras övernaturliga ursprung och mirakulösa levnadslopp.
92:5.6 (1008.8) Många folkslag har föreställt sig att deras ledare föddes av en jungfru. Deras levnadslopp är frikostigt beströdda med mirakulösa händelser, och deras respektive grupp av anhängare inväntar alltid deras återkomst. I Centralasien väntar stamfolket fortfarande på återkomsten av Djingis Khan; i Tibet, Kina och Indien är det Buddha; inom islam är det Mohammed; bland indianerna var det Hesunanin Onamonalonton; bland hebréerna var det i allmänhet Adams återkomst som en materiell härskare. I Babylon var guden Marduk en fortsättning på legenden om Adam, idén om en Guds son, den förenande länken mellan människan och Gud. Efter det att Adam hade framträtt på jorden var det vanligt med så kallade Guds söner bland världens raser.
92:5.7 (1009.1) Oberoende av den vidskepliga vördnad med vilken dessa lärare betraktades är det ett faktum att deras personlighet var den temporala stödjepunkten på vilken den uppenbarade sanningens hävstång var beroende för att föra människosläktets moral, filosofi och religion framåt.
92:5.8 (1009.2) Det har funnits hundrade och åter hundrade religiösa ledare i människans en miljon år långa historia, från Onagar till guru Nanak. Under denna tid har det förekommit mången ebb och flod i den religiösa sanningens och den andliga trons tidvatten, och varje renässans av religionen på Urantia har i det förgångna identifierats med någon religiös ledares liv och förkunnelse. Vid en granskning av ledarna under senare tider kan det vara nyttigt att gruppera dem i sju stora religiösa epoker på Urantia efter Adam:
92:5.9 (1009.3) 1. Den setiska perioden. De setiska prästerna, så som de blev pånyttfödda under Amosads ledning, blev stora lärare under tiden efter Adam. De verkade överallt i anditernas länder, och deras inflytande levde längst kvar bland grekerna, sumererna och hinduerna. Bland de sistnämnda har de fortlevt fram till nuvarande tid som braminerna i den hinduistiska tron. Seterna och deras efterföljare förlorade aldrig helt det treenighetsbegrepp som Adam hade uppenbarat.
92:5.10 (1009.4) 2. Melkisedekmissionärernas skede. Religionen på Urantia blev i inte ringa grad återupplivad av de insatser som gjordes av de lärare som förordnades av Melkisedek när han levde och undervisade i Salem nästan två tusen år f. Kr. Dessa missionärer förkunnade tro som priset för Guds ynnest, och fastän deras undervisning inte ledde till en omedelbar uppkomst av några nya religioner bildade den dock de grundvalar på vilka senare sanningslärare skulle bygga upp Urantias religioner.
92:5.11 (1009.5) 3. Skedet efter Melkisedek. Fastän Amenemope och Ikhnaton båda undervisade under denna period var det mest framträdande religiösa geniet under skedet efter Melkisedek ledaren för en grupp beduiner i Mellanöstern och grundaren av hebréernas religion — Mose. Mose lärde ut monoteism. Han sade: ”Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” ”Herren är Gud, och ingen annan än han.” Han försökte ihärdigt utrota resterna av vålnadskulten bland sitt folk och föreskrev rentav dödsstraff för dess utövare. Moses monoteism fördärvades av hans efterföljare, men under senare tider återvände de till många av hans läror. Storheten hos Mose ligger i hans visdom och skarpsinne. Andra människor har haft en större uppfattning om Gud, men ingen enskild människa var någonsin mer framgångsrik i att förmå stora människomassor att tillägna sig så avancerade trosuppfattningar.
92:5.12 (1009.6) 4. Det sjätte århundradet f. Kr. Många män uppstod för att förkunna sanning under denna tid som var ett av det religiösa uppvaknandets främsta århundraden som någonsin har bevittnats på Urantia. Bland dessa förkunnare bör nämnas Gautama, Konfutse, Lao-tse, Zarathustra och jainalärarna. Gautamas läror har fått stor spridning i Asien, och han hyllas som Buddha av miljoner människor. Konfutse var för kinesernas moral vad Platon var för grekernas filosofi, och fastän det blev religiösa återverkningar av bådas undervisning var ingendera av dem strängt taget en religiös lärare. Lao-tse såg mera av Gud i tao än Konfutse i människonaturen eller Platon i idealismen. Fastän Zarathustra mycket påverkades av den rådande uppfattningen om dualistisk spiritism, om de goda och de onda andar, lyfte han samtidigt avgjort upp tanken om en enda evig Gudom och ljusets slutliga seger över mörkret.
92:5.13 (1010.1) 5. Det första århundradet e.Kr. Jesus från Nasaret, som religiös lärare, utgick från den kult som hade etablerats av Johannes Döparen och framskred så långt han kunde bort från fastor och former. Förutom Jesus var Paulus från Tarsus och Filon från Alexandria de största lärarna under detta tidsskede. Deras religionsuppfattningar har spelat en dominerande roll vid utvecklingen av den tro som bär Kristi namn.
92:5.14 (1010.2) 6. Det sjätte århundradet e.Kr. Mohammed grundade en religion som var överlägsen många av troslärorna på hans tid. Hans religion var en protest mot de sociala krav som främlingars religioner ställde och mot bristen på sammanhang i det religiösa livet bland hans eget folk.
92:5.15 (1010.3) 7. Det femtonde århundradet e.Kr. Denna period bevittnade två religiösa rörelser: upplösningen av kristendomens enhet i västerlandet och syntesen av en ny religion i österlandet. I Europa hade den institutionaliserade kristendomen blivit till den grad oelastisk att dess fortsatta utveckling blev oförenlig med dess enhetlighet. I Orienten förenades de kombinerade lärorna från islam, hinduism och buddhism i en syntes av Nanak och hans anhängare till sikhism, en av de mest avancerade religionerna i Asien.
92:5.16 (1010.4) Framtiden på Urantia kommer utan tvivel att kännetecknas av att det uppkommer lärare av religiös sanning — Guds faderskap och alla skapade varelsers broderskap. Man får emellertid hoppas att dessa framtida profeters ivriga och uppriktiga strävanden i mindre utsträckning skall rikta sig mot att stärka barriärerna mellan olika religioner och mera mot att höja den andliga dyrkans religiösa broderskap bland de många anhängarna till de olikartade intellektuella teologierna som är så kännetecknande för Urantia i Satania.
92:6.1 (1010.5) Det tjugonde århundradets religioner på Urantia erbjuder ett intressant studium av den sociala utvecklingen av människans impuls att dyrka. Många religioner har framskridit mycket litet sedan vålnadskultens dagar. Pygméerna i Afrika har som klass inga religiösa reaktioner, fastän en del av dem i någon mån tror på en andeomgivning. De befinner sig idag precis där den primitiva människan var när religionens utveckling började. Den primitiva religionens grundläggande trosföreställning var överlevnaden efter döden. Idén att dyrka en personlig Gud anger en avancerad evolutionär utveckling, rentav uppenbarelsens första stadium. Dajakerna har utvecklat endast de mest primitiva religiösa seder och bruk. De relativt sentida eskimåerna och indianerna hade mycket magra uppfattningar om Gud; de trodde på vålnader och hade en obestämd idé om någon sorts överlevnad efter döden. Dagens infödingar i Australien har endast en rädsla för vålnader, skräck för mörkret och en primitiv vördnad för förfäderna. Zuluerna håller som bäst på att utveckla en religion som bygger på vålnadsrädsla och offer. Många afrikanska stammar har ännu inte — frånsett de kristnas och muhammedaners missionsarbete — kommit förbi fetischstadiet i den religiösa utvecklingen. Men vissa grupper har länge hållit sig till den monoteistiska uppfattningen, så som de forna trakierna som också trodde på odödligheten.
92:6.2 (1010.6) På Urantia framskrider utvecklings- och uppenbarelsereligionerna sida vid sida samtidigt som de blandas och sammansmälter till de olikartade teologiska system som man finner i världen vid tiden för avfattandet av dessa kapitel. Dessa religioner, det tjugonde århundradets religioner på Urantia, kan uppräknas enligt följande:
92:6.3 (1011.1) 1. Hinduismen — den äldsta.
92:6.4 (1011.2) 2. Den hebreiska religionen.
92:6.5 (1011.3) 3. Buddhismen.
92:6.6 (1011.4) 4. Konfutses läror.
92:6.7 (1011.5) 5. Taoismens trosföreställningar.
92:6.8 (1011.6) 6. Zarathustra-tron.
92:6.9 (1011.7) 7. Shinto.
92:6.10 (1011.8) 8. Jainismen.
92:6.11 (1011.9) 9. Kristendomen.
92:6.12 (1011.10) 10. Islam.
92:6.13 (1011.11) 11. Sikhismen — den senaste.
92:6.14 (1011.12) De mest avancerade religionerna i forna tider var judendomen och hinduismen, och vardera har haft ett avsevärt inflytande på den religiösa utvecklingens gång i västerlandet respektive österlandet. Både hinduerna och hebréerna trodde att deras religion var inspirerad och uppenbarad, och de trodde att alla andra religioner var förfallna former av den enda sanna tron.
92:6.15 (1011.13) Indien fördelar sig mellan hinduer, sikher, muhammedaner och jainer, och varje tro framställer Gud, människan och universum så som de uppfattas i de olika religionerna. Kina följer taoistiska och konfutseanska läror; shinto hyllas i Japan.
92:6.16 (1011.14) De stora internationella, mellanrasliga religionerna är den hebreiska, buddhistiska, kristna och islamiska tron. Buddhismen sträcker sig från Ceylon och Burma genom Tibet och Kina till Japan. Den har visat en så stor förmåga att anpassa sig till många folks sedvänjor att endast kristendomen har nått upp till något liknande.
92:6.17 (1011.15) Den hebreiska religionen innehåller den filosofiska övergången från polyteism till monoteism; det är en evolutionär länk mellan utvecklingsreligionerna och uppenbarelsereligionerna. Hebréerna var det enda folket i väster som följde sina första evolutionära gudar rakt fram till uppenbarelsens Gud. Denna sanning accepterades dock aldrig i större utsträckning före Jesajas tid; han lärde igen ut den blandade idén om en raslig gudom i förening med en Universell Skapare: ”O Herre Sebaot, Israels Gud, du allena är Gud, du har gjort himmel och jord.” En tid låg hoppet om den västerländska civilisationens fortbestånd i hebréernas höga uppfattningar om godheten och i hellenernas avancerade uppfattningar om skönheten.
92:6.18 (1011.16) Kristendomen är en religion om Kristi liv och läror, baserad på judendomens teologi, ytterligare modifierad genom upptagning av vissa delar av Zarathustras läror och den grekiska filosofin samt formulerad främst av tre individer: Filon, Petrus och Paulus. Den har genomgått många utvecklingsfaser sedan Paulus´ tider och blivit så grundligt anpassad till västerlandet att många icke-europeiska folk helt naturligt betraktar kristendomen som en främmande uppenbarelse om en främmande Gud och avsedd för främlingar.
92:6.19 (1011.17) Islam är den förenande länken av religion och kultur i Nordafrika, Främre Orienten och Sydostasien. Det var den judiska teologin i förening med de senare kristna lärorna som gjorde islam monoteistisk. Mohammeds anhängare snubblade på de avancerade lärorna om Treenigheten; de kunde inte förstå doktrinen om tre gudomliga personligheter och en enda Gudom. Det är alltid svårt att förmå evolutionära sinnen att plötsligt acceptera avancerad uppenbarad sanning. Människan är en evolutionär varelse och måste främst få sin religion genom evolutionära förfaranden.
92:6.20 (1012.1) Dyrkan av förfäderna innebar en gång ett avgjort framsteg i den religiösa utvecklingen, men det är både förvånande och beklagligt att denna primitiva uppfattning lever kvar i Kina, Japan och Indien bland så mycket som är relativt sett mera avancerat, såsom buddhismen och hinduismen. I västerlandet utvecklades dyrkan av förfäderna till en vördnad för nationella gudar och högaktning för folkslagens hjältar. I det tjugonde århundradet uppträder denna hjältedyrkande nationalistiska religion i de olika radikala och nationalistiska sekularismer som kännetecknar många folkslag och nationer i västerlandet. Mycket av denna samma attityd finner man också i de engelsktalande folkens förnäma universitet och större industriella samhällen. Inte särskilt långt från dessa uppfattningar ligger idén att religionen endast är ”en gemensam strävan efter det goda livet”. De ”nationella religionerna” är inget mer än en återgång till den forna romerska kejsardyrkan och till shinto — dyrkan av staten i form av den kejserliga familjen.
92:7.1 (1012.2) Religionen kan aldrig bli ett vetenskapligt faktum. Filosofin kan förvisso vila på en vetenskaplig grund, men religionen kommer alltid att förbli antingen evolutionär eller uppenbarelsebaserad, eller en kombination av båda så som det är i dagens värld.
92:7.2 (1012.3) Nya religioner kan inte uppfinnas; antingen utvecklas de eller så uppenbaras de plötsligt. Alla nya evolutionära religioner är endast avancerande uttryck för gamla trosuppfattningar, nya bearbetningar och anpassningar. Det gamla upphör inte att existera; det sammansmälter med det nya, just så som sikhismen knoppades och slog ut i blom från hinduismens, buddhismens, islams och andra samtidiga kulters jord och former. Den primitiva religionen var mycket demokratisk; vilden var kvick att ta och ge till låns. Först med den uppenbarade religionen framträdde den egenmäktiga och intoleranta teologiska självhävdelsen.
92:7.3 (1012.4) De många religionerna på Urantia är alla bra i den mån som de för människan till Gud och ger människan insikten om Fadern. Det är en villfarelse hos en grupp religionsutövare att föreställa sig sin lära som Den enda Sanningen. Sådana attityder vittnar mer om teologisk arrogans än om trosvisshet. Det finns inte en religion på Urantia som inte skulle ha nytta av att studera och assimilera de främsta sanningarna från varje annan religion, ty alla innehåller sanning. Det vore bättre för religionsutövare att låna det bästa från sina grannars levande andliga tro än att fördöma det värsta i deras kvardröjande vidskepelser och utnötta ritualer.
92:7.4 (1012.5) Alla dessa religioner har uppkommit som resultat av människans varierande intellektuella respons på hennes identiska andliga ledning. Människorna kan aldrig hoppas på att nå fram till en enhetlighet i trosläror, dogmer och ritualer — dessa är intellektuella; men de kan, och skall en dag, förverkliga en enighet i sann dyrkan av allas Fader, ty detta är andligt, och det är evigt sant att i anden är alla människor jämlika.
92:7.5 (1012.6) Den primitiva religionen var till stor del ett medvetande om materiella värden, men civilisationen höjer de religiösa värdena, ty sann religion är jagets hängivelse att tjäna meningsfulla och suprema värden. När religionen utvecklas blir etiken moralfilosofin och moralen blir självdisciplinen enligt normerna för de högsta betydelserna och de suprema värdena — de gudomliga och andliga idealen. Sålunda blir religionen en spontan och utsökt hängivelse, den levande upplevelsen av kärlekens trofasthet.
92:7.6 (1013.1) En religions kvalitet anges av:
92:7.7 (1013.2) 1. Värdenas nivå — lojaliteter.
92:7.8 (1013.3) 2. Betydelsernas djup — individens känslighet för en idealistisk uppskattning av dessa högsta värden.
92:7.9 (1013.4) 3. Helgandets intensitet — graden av hängivelse för dessa gudomliga värden.
92:7.10 (1013.5) 4. Personlighetens obehindrade framåtskridande längs det idealistiska andliga livets kosmiska stig, insikt om att man är en Guds son och om ett progressivt medborgarskap utan slut i universum.
92:7.11 (1013.6) De religiösa betydelserna går framåt i jagmedvetandet när barnet överför sina allsmäktighetsidéer från sina föräldrar till Gud. Hela den religiösa erfarenheten som ett sådant barn har beror till stor del på om rädsla eller kärlek har dominerat förhållandet mellan föräldrarna och barnet. Slavar har alltid upplevt stora svårigheter att överföra sin rädsla för ägaren till föreställningar om gudskärlek. Civilisationen, vetenskapen och de avancerade religionerna måste frigöra människan från de rädslor som har fötts av skräcken för naturfenomen. På samma sätt borde en större upplysning frigöra bildade människor från allt beroende av mellanhänder i umgänget med Gudomen.
92:7.12 (1013.7) Dessa mellanstadier av avgudadyrkande tvekan vid överförandet av dyrkan från det mänskliga och synliga till det gudomliga och osynliga är oundvikliga, men de borde förkortas av medvetandet om den gudomliga andens underlättande omvårdnad i människans inre. Människan har emellertid djupt påverkats inte endast av sina uppfattningar om Gudomen utan också av de hjältars karaktär vilka hon har valt att hedra. Det är högst olyckligt att de som har valt att vörda den gudomlige och uppståndne Kristus har förbisett människan — den tappre och modige hjälten — Joshua ben Josef.
92:7.13 (1013.8) Den moderna människan är tillräckligt medveten om religionen, men hennes andäktiga sedvänjor är konfunderande och misskrediterande av den accelererande sociala omvandlingsprocessen och den makalösa vetenskapliga utvecklingen. Tänkande män och kvinnor vill ha religionen omdefinierad, och detta krav kommer att tvinga religionen att omvärdera sig.
92:7.14 (1013.9) Den moderna människan konfronteras med uppgiften att göra fler omvärderingar av de mänskliga värdena under en generation än vad som har gjorts under två tusen år. Allt detta påverkar den sociala attityden till religionen, ty religion är ett sätt att leva såväl som ett sätt att tänka.
92:7.15 (1013.10) Sann religion måste alltid vara på en och samma gång både den eviga grundvalen och den ledande stjärnan för alla bestående civilisationer.
92:7.16 (1013.11) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 93
93:0.1 (1014.1) MELKISEDEKARNA är i vida kretsar kända som Nödfallssöner, ty de engagerar sig i en förvånansvärd vidd av aktiviteter i världarna i ett lokaluniversum. När det uppkommer ett problem som avviker från det vanliga eller när det gäller att försöka sig på något ovanligt är det ganska ofta en Melkisedek som åtar sig uppgiften. Melkisedeksönernas förmåga att fungera i nödsituationer och på vitt skilda nivåer i universum, rentav på den fysiska nivån av personlighetsmanifestation, är utmärkande för deras klass. Endast Livsbärarna har i någon mån samma omvandlingsvidd när det gäller personlighetens funktion.
93:0.2 (1014.2) Universumsönernas Melkisedek-klass har varit utomordentligt aktiv på Urantia. En kår om tolv Melkisedekar tjänade här i samband med Livsbärarna. En senare kår om tolv blev konkursförvaltare för er värld kort efter Caligastias utbrytning och fortsatte vid makten till tiden för Adam och Eva. Dessa tolv Melkisedekar återvände till Urantia efter Adams och Evas försummelse, och de fortsatte därefter som konkursförvaltare ända fram till den dag då Jesus från Nasaret, som Människoson, blev Urantias titulära Planetprins.
93:1.1 (1014.3) Den uppenbarade sanningen hotades av utplåning under de årtusenden som följde efter det att den adamiska missionen på Urantia hade misslyckats. Fastän människoraserna gjorde framsteg intellektuellt höll de långsamt på att andligen förlora mark. Omkring år 3000 f.Kr. hade uppfattningen om Gud blivit mycket dimmig i människornas sinnen.
93:1.2 (1014.4) De tolv konkursförvaltande Melkisedekarna kände till Mikaels förestående utgivning på deras planet, men de visste inte hur snart den skulle ske, därför sammankom de till ett högtidligt rådslag och anhöll hos de Högste i Edentia om att åtgärder måtte vidtas för att hålla sanningens ljus levande på Urantia. Denna anhållan avslogs med påbudet att ”skötseln av angelägenheterna på 606 i Satania ligger helt i Melkisedek-förmyndarnas händer”. Konkursförvaltarna vädjade då till Melkisedekfadern om hjälp, men de fick endast budet att de skulle fortsätta att hålla sanningen vid liv på det sätt som de själva såg bäst ”tills en Gåvoson anländer” som ”skulle rädda de planetariska titlarna från förverkande och osäkerhet”.
93:1.3 (1014.5) Det var som följd av att de så fullständigt hade satts att förlita sig på sina egna resurser som Makiventa Melkisedek, en av de tolv konkursförvaltarna, erbjöd sig att göra något som hade gjorts endast sex gånger i Nebadons historia: att personalisera sig på jorden som en tillfällig människa i världen, att utge sig som en världsomvårdande Nödfallsson. Tillstånd till detta äventyr gavs av myndigheterna i Salvington, och den faktiska inkarnationen av Melkisedek fullbordades nära den plats som skulle bli staden Salem i Palestina. Hela åtgärden med att materialisera denne Melkisedekson genomfördes av de planetariska konkursförvaltarna i samverkan med Livsbärarna, vissa av de Ledande Fysiska Övervakarna och andra himmelska personligheter bosatta på Urantia.
93:2.1 (1015.1) Det var 1973 år före Jesu födelse som Makiventa utgavs till människoraserna på Urantia. Hans ankomst var inte spektakulär. Hans materialisering bevittnades inte av människoögon. Han sågs för första gången av en dödlig människa den minnesrika dag då han trädde in i tältet till Amdon, en kaldeisk boskapsuppfödare av sumeriskt ursprung. Förkunnelsen av hans uppdrag ingick i det enkla uttalande som han gjorde inför denne herde: ”Jag är Melkisedek, präst åt El Eljon, den Högste, den enaste och ende Guden.”
93:2.2 (1015.2) När herden hade återhämtat sig från sin förvåning och sedan han hade överhopat denna främling med många frågor bjöd han Melkisedek att äta kvällsvard med sig, och detta var för första gången under Makiventas långa universumliv som han intog materiell föda, den sorts näring som skulle hålla honom vid liv under hela hans nittiofyra år som materiell varelse.
93:2.3 (1015.3) Den kvällen medan de talade med varandra ute under stjärnorna, inledde Melkisedek sitt missionsuppdrag med att uppenbara sanningen om Guds verklighet, då han i ett svep med armen vände sig till Amdon och sade: ”El Eljon, den Högste, är den gudomliga skaparen av himlavalvets stjärnor och även av själva denna jord där vi lever, och han är också himlens högste Gud.”
93:2.4 (1015.4) Inom några år hade Melkisedek samlat en skara elever omkring sig, lärjungar och troende som bildade kärnan i det senare samhälle som kallades Salem. Han var snart känd över hela Palestina som präst åt El Eljon, den Högste, och som den vise i Salem. Bland en del av de omgivande stammarna talade man ofta om honom som Salems schejk eller kung. Salem var den plats som efter Melkisedeks försvinnande blev staden Jebus, senare kallad Jerusalem.
93:2.5 (1015.5) Till utseendet liknade Melkisedek de då blandade noditerna och sumererna. Han var ungefär hundra åttio centimeter lång och hade en imponerande hållning. Han talade kaldeiska och ett halvt dussin andra språk. Han klädde sig ungefär som kananiternas präster utom att han på bröstet bar ett emblem med tre koncentriska cirklar, Satanias symbol för Paradistreenigheten. Under loppet av hans omvårdnadsverksamhet kom de tre koncentriska cirklarnas tecken att anses som så heligt av hans anhängare att de aldrig vågade använda det, och efter några få generationer hade det snart glömts bort.
93:2.6 (1015.6) Fastän Makiventa levde så som människorna lever i denna värld gifte han sig aldrig, och inte heller kunde han ha lämnat avkomma på jorden. Fastän hans fysiska kropp liknade manskroppen hörde den i verkligheten till samma klass som de speciellt konstruerade kroppar som användes av de hundra materialiserade medlemmarna av Prins Caligastias stab, utom att den inte hade livsplasma från någon människoras. Inte heller fanns livets träd tillgängligt på Urantia. Om Makiventa hade stannat på jorden för en längre tid skulle hans fysiska mekanism så småningom ha förfallit, men han fullföljde sin utgivningsmission inom nittiofyra år, långt innan hans materiella kropp hade börjat förvittra.
93:2.7 (1016.1) Denne inkarnerade Melkisedek erhöll en Tankeriktare som dvaldes i hans övermänskliga personlighet som en ledsagare i tiden och en rådgivare i köttet, och som sålunda fick den erfarenhet av och praktiska introduktion till problemen på Urantia och till tekniken att bebo en inkarnerad Son, att det blev möjligt för denna Faderns ande att så tappert verka i människosinnet hos den senare Gudssonen, Mikael, när han framträdde på jorden i det dödliga köttets gestalt. Detta är den enda Tankeriktare som någonsin har verkat i två sinnen på Urantia, men båda sinnena var gudomliga såväl som mänskliga.
93:2.8 (1016.2) Under sin köttsliga inkarnation hade Makiventa full kontakt med sina elva kolleger i den planetariska förmyndarkåren, men han kunde inte kommunicera med andra klasser av himmelska personligheter. Bortsett från de konkursförvaltande Melkisedekarna hade han inte mera kontakt med övermänskliga intelligenser än en människa.
93:3.1 (1016.3) Inom loppet av ett årtionde organiserade Melkisedek sina skolor i Salem enligt mönster av de forna system som de första setiska prästerna i det andra Eden hade utvecklat. Till och med idén om ett system för att betala tionde, vilket infördes av hans senare proselyt Abraham, härstammade också från de fortlevande traditionerna om de forna seternas metoder.
93:3.2 (1016.4) Melkisedek lärde ut uppfattningen om en ende Gud, en universell Gudom, men han lät folket associera denna undervisning med Norlatiadeks Konstellationsfader som han kallade El Eljon — den Högste. Melkisedek höll så gott som tyst om Lucifers ställning och om läget i Jerusem. Lanaforge, Systemhärskaren, hade inte mycket att göra med Urantia förrän efter avslutandet av Mikaels utgivning. För flertalet av dem som studerade i Salem var Edentia himlen och den Högste var Gud.
93:3.3 (1016.5) De tre koncentriska cirklarnas symbol, som Melkisedek tog i bruk som insignier för sin utgivning, tolkade majoriteten av folket som uttryck för de tre rikena för respektive människor, änglar och Gud. De fick förbli i den tron. Mycket få av hans anhängare visste någonsin att dessa tre cirklar symboliserade Paradistreenighetens infinitet, evighet och universalitet för gudomligt upprätthållande och styrande. Även Abraham ansåg denna symbol närmast representera de tre Högsta i Edentia, ty han hade blivit lärd att de tre Högste verkade som en enda. I den mån Melkisedek undervisade om treenighetsbegreppet, som hans insignier symboliserade, associerade han det vanligen med de tre Vorondadekhärskarna i konstellationen Norlatiadek.
93:3.4 (1016.6) För sina vanliga anhängare försökte han inte meddela undervisning som gick längre än till en presentation av de Högstas styre i Edentia — Urantias Gudar. Men vissa elever undervisade Melkisedek i avancerad sanning, som omfattade lokaluniversumets funktion och organisation, medan han till sin lysande lärjunge keniten Nordan och hans grupp av ivriga elever lärde ut sanningarna om superuniversumet och rentav om Havona.
93:3.5 (1016.7) Medlemmarna av Katros familj, hos vilken Melkisedek bodde i över trettio år, kände till många av dessa högre sanningar och bevarade dem länge i sin släkt, ända till tiden för deras berömda efterkommande Mose, som sålunda hade fått en förpliktande tradition om Melkisedeks tid i arv från sin fars sida, så väl som genom andra källor på sin mors sida.
93:3.6 (1016.8) Melkisedek lärde sina anhängare allt de hade förmågan att ta emot och tillgodogöra sig. Många av de nuvarande religiösa idéer om himmel och jord, om människan, Gud och änglarna är inte heller långt från Melkisedeks läror om dessa. Denne store lärare underställde dock allting läran om en ende Gud, en Gudom i universum, en himmelsk Skapare, en gudomlig Fader. Tonvikten lades på denna lära i avsikt att vädja till människans beundran och dyrkan, och för att bereda vägen för det senare framträdandet av Mikael, en Son till denne samme Universelle Fader.
93:3.7 (1017.1) Melkisedek undervisade om att en annan Guds Son under en kommande tid skulle komma i köttslig gestalt såsom han hade kommit, men att denne skulle födas av en kvinna. Det är därför som talrika senare lärare ansåg att Jesus var en präst, eller minister, ”för evigt en sådan som Melkisedek”.
93:3.8 (1017.2) Sålunda beredde Melkisedek vägen och gjorde världsutvecklingens monoteistiska scen färdig för utgivningen av en som var en verklig Paradisson till den ende Gud som han så livfullt beskrev som allas Fader, och som han framställde för Abraham som en Gud som var villig att acceptera människan på det enkla villkoret att hon har personlig tro. När Mikael framträdde på jorden bekräftade han allt som Melkisedek hade lärt beträffande Paradisfadern.
93:4.1 (1017.3) De ceremonier som hörde till gudsdyrkan i Salem var mycket enkla. Varje person som satte sitt namn eller bomärke på de lertavlor som utgjorde medlemsförteckningen i Melkisedeks kyrka inpräntade i minnet och godtog följande trosbekännelse:
93:4.2 (1017.4) 1. Jag tror på El Eljon, den Högste Guden, den ende Universelle Fadern och alltings Skapare.
93:4.3 (1017.5) 2. Jag accepterar Melkisedeks förbund med den Högste, vilket skänker mig Guds ynnest för min tro, inte för blot och brännoffer.
93:4.4 (1017.6) 3. Jag lovar att följa Melkisedeks sju bud och att för alla människor berätta den goda nyheten om detta förbund med den Högste.
93:4.5 (1017.7) Detta var Salem-kolonins hela trosbekännelse. Även en sådan kort och enkel trosförklaring var dock alldeles för mycket och för avancerat för den tidens människor. De kunde helt enkelt inte fatta idén att man kunde få Guds ynnest för ingenting — genom tro. De var alltför djupt rotade i den tron att människan föddes under skuld till gudarna. Alltför länge hade de offrat och gett gåvor åt prästerna för att kunna förstå den goda nyheten att frälsningen, den gudomliga ynnesten, var en fri gåva till alla som trodde på Melkisedeks förbund. Abraham trodde halvhjärtat, men även det ”räknades som rättfärdighet”.
93:4.6 (1017.8) De sju bud som Melkisedek förkunnade var utformade i linje med den högsta lagen i det forna Dalamatia och liknade väldigt mycket de sju bud som lärdes ut i det första och det andra Eden. Dessa salemreligionens bud var:
93:4.7 (1017.9) 1. Du skall inte tjäna någon annan Gud än den Högste Skaparen av himmel och jord.
93:4.8 (1017.10) 2. Du skall inte tvivla på att tron är det enda som krävs för evig frälsning.
93:4.9 (1017.11) 3. Du skall inte bära falskt vittnesbörd.
93:4.10 (1017.12) 4. Du skall inte döda.
93:4.11 (1017.13) 5. Du skall inte stjäla.
93:4.12 (1018.1) 6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
93:4.13 (1018.2) 7. Du skall inte visa brist på respekt för dina föräldrar eller för äldre.
93:4.14 (1018.3) Fastän inga offer tilläts inom kolonin visste Melkisedek mycket väl hur svårt det var att plötsligt utrota länge etablerade bruk, och visst erbjöd han därför dessa människor ett sakrament av bröd och vin i stället för det tidigare offret av kött och blod. Det är skrivet: ”Melkisedek, Salems konung, lät bära fram bröd och vin.” Inte ens denna försiktiga nyordning lyckades helt; alla de olika stammarna hade sina sidocentra i utkanterna av Salem där de förrättade blot och brännoffer. Även Abraham tog sin tillflykt till detta barbariska bruk efter sin seger över Kedorlaomer. Han kände sig helt enkelt inte riktigt väl till mods förrän han hade förrättat ett sedvanligt offer. Melkisedek lyckades aldrig helt utrota denna böjelse för offrandet från sina anhängares religiösa seder, inte ens när det gällde Abraham.
93:4.15 (1018.4) Likt Jesus ägnade sig också Melkisedek strikt åt att fullfölja sitt utgivningsuppdrag. Han försökte inte reformera sedvänjorna, inte förändra världens vanor, och inte heller förkunna ens avancerade sanitära bruk eller vetenskapliga sanningar. Han kom för att utföra två uppgifter: att hålla sanningen om den ende Guden vid liv på jorden och att bereda vägen för den senare utgivningen i dödlig gestalt av en Paradisson till denne Universelle Fader.
93:4.16 (1018.5) Melkisedek lärde ut elementär uppenbarad sanning i Salem i nittiofyra år, och under denna tid deltog Abraham vid tre olika tillfällen i undervisningen vid skolan i Salem. Han blev slutligen omvänd till salemlärans tro och blev en av Melkisedeks mest lysande elever och främsta anhängare.
93:5.1 (1018.6) Fastän det må vara ett misstag att tala om ett ”utvalt folk” är det inget fel att tala om Abraham som en utvald individ. Melkisedek lade verkligen på Abraham ansvaret att hålla vid liv sanningen om den ende Guden till åtskillnad från den förhärskande tron på flera gudomar.
93:5.2 (1018.7) Valet av Palestina som plats för Makiventas aktiviteter grundade sig till en del på önskan att etablera kontakt med någon människofamilj med potential för ledarskap. Vid tiden för Melkisedeks inkarnation fanns det på jorden många familjer som var precis lika väl redo att ta emot salemläran som Abrahams familj. Det fanns lika väl begåvade familjer bland de röda människorna, de gula människorna och bland anditernas efterkommande väster- och norrut. Återigen var dock ingen av dessa trakter så gynnsamt belägen med tanke på Mikaels senare framträdande på jorden som den östra kusten av Medelhavet. Melkisedeks mission i Palestina och Mikaels senare framträdande bland hebréerfolket bestämdes till inte obetydlig del av geografin, av det faktum att Palestina låg centralt med hänsyn till den då existerande handeln, samfärdseln och civilisationen i världen.
93:5.3 (1018.8) Under en längre tid hade de konkursförvaltande Melkisedekarna iakttagit Abrahams förfäder, och de såg med förtröstan fram emot att det i en viss generation skulle uppkomma ättlingar kännetecknade av intelligens, initiativkraft, skarpsinnighet och ärlighet. Barnen till Tera, Abrahams far, uppfyllde i alla avseenden dessa förväntningar. Det var denna möjlighet till kontakt med de mångsidiga barnen till Tera som åtskilligt bidrog till att Makiventa framträdde i Salem och inte i Egypten, Kina, Indien eller bland de norra stammarna.
93:5.4 (1019.1) Tera och hela hans familj hade halvhjärtat omvänt sig till salemreligionen som hade predikats i Kaldén. De fick höra om Melkisedek genom Ovids predikningar, en fenicisk lärare som förkunnade salemlärorna i Ur. De lämnade Ur i avsikt att bege sig direkt till Salem, men Nahor, Abrahams bror, var föga entusiastisk då han inte hade träffat Melkisedek och övertalade dem att stanna i Haran. Det dröjde länge efter deras ankomst till Palestina innan de var villiga att förstöra alla de husgudar som de hade fört med sig. De var långsamma med att ge upp Mesopotamiens många gudar för Salems ende Gud.
93:5.5 (1019.2) Några veckor efter det att Abrahams far Tera hade dött sände Melkisedek en av sina elever, hettiten Jaram, med följande inbjudan till både Abraham och Nahor: ”Kom till Salem där ni skall få höra vår undervisning i sanningen om den evige Skaparen, och i de upplysta efterkommande till er två bröder skall hela världen bli välsignad.” Nu hade Nahor inte helt accepterat Melkisedeks evangelium. Han stannade kvar och byggde upp en stark stadsstat som bar hans namn, men Abrahams brorson Lot bestämde sig för att ge sig av tillsammans med sin farbror till Salem.
93:5.6 (1019.3) Då de hade kommit till Salem valde Abraham och Lot ett fäste bestående av kullar nära staden där de kunde försvara sig mot de många överraskningsattackerna från rövarbanden i norr. Vid denna tid företog hettiterna, assyrierna, filistéerna och andra folkgrupper ständiga plundringståg mot stammarna i mellersta och södra Palestina. Från sitt fäste bland kullarna gjorde Abraham och Lot ofta återkommande pilgrimsfärder till Salem.
93:5.7 (1019.4) Inte länge efter det att de hade etablerat sig nära Salem färdades Abraham och Lot till Nildalen för att införskaffa livsmedel, ty det rådde då torka i Palestina. Under sin korta vistelse i Egypten fann Abraham en avlägsen släkting på Egyptens tron, och hos denna kung tjänade han som befälhavare för två mycket lyckade militära expeditioner. Under senare delen av sin vistelse vid Nilen bodde han och hans hustru Sara vid hovet, och vid avfärden från Egypten gavs han en del av krigsbytet från sina fälttåg.
93:5.8 (1019.5) Det fordrade en stor beslutsamhet av Abraham att avstå från hedersbetygelserna vid det egyptiska hovet och återvända till det mera andliga arbete som stöddes av Makiventa. Men Melkisedek vördades även i Egypten, och när hela berättelsen framlades för faraon uppmuntrade denne starkt Abraham att återvända och fullfölja sina löften i anslutning till salemprojektet.
93:5.9 (1019.6) Abraham hade kungaambitioner och på vägen tillbaka från Egypten framlade han sin plan för Lot om att erövra hela Kanan och lägga dess folk under Salems välde. Lot lutade mera åt affärer, och efter en senare oenighet begav han sig till Sodom för att ägna sig åt handel och boskapsskötsel. Lot gillade varken det militära livet eller herdelivet.
93:5.10 (1019.7) Då Abraham återvände med sin familj till Salem började han utveckla sina militära projekt. Han erkändes snart som civilhärskare i området kring Salem och hade ingått ett förbund med sju närbelägna stammar under sitt ledarskap. Melkisedek hade verkligen stora svårigheter att hålla tillbaka Abraham som brann av iver att dra ut och med svärd föra samman de angränsande stammarna för att de sålunda snabbare måtte få kunskap om sanningarna i Salem.
93:5.11 (1019.8) Melkisedek upprätthöll fredliga relationer med alla de omgivande stammarna. Han var inte militaristisk och blev aldrig angripen av någon av de arméer som drog fram och tillbaka. Han var helt villig till att Abraham skulle utarbeta en sådan försvarsstrategi för Salem som senare också förverkligades, men han godkände inte sin elevs ambitiösa erövringsplaner; därför inträffade ett vänskapligt avbrytande av deras förbindelse och Abraham flyttade över till Hebron för att där etablera sin militära huvudstad.
93:5.12 (1020.1) På grund av sin nära förbindelse med den vida berömde Melkisedek hade Abraham ett stort övertag över de omgivande småkungarna. De vördade alla Melkisedek och fruktade oskäligt Abraham. Abraham visste om denna rädsla och inväntade endast ett lägligt tillfälle att anfalla sina grannar, och denna förevändning kom när några av dessa härskare dristade sig att plundra hans brorson Lots egendom. Denne brorson levde i Sodom. Då Abraham fick höra om detta ryckte han fram i spetsen för sina sju förbundsstammar mot fienden. Hans egen livvakt på 318 man verkade som officerare för den armé på över 4000 man som gick till anfall vid detta tillfälle.
93:5.13 (1020.2) När Melkisedek hörde om Abrahams krigsförklaring gav han sig iväg för att avråda honom men nådde upp sin tidigare lärjunge först när denne återvände segerrik från slaget. Abraham insisterade på att Salems Gud hade gett honom seger över hans fiender och framhärdade i att ge en tiondedel av sitt krigsbyte till Salems statskassa. Den övriga nittio procenten överförde han till sin huvudstad i Hebron.
93:5.14 (1020.3) Efter denna strid i Siddim blev Abraham ledare för ett andra förbund av elva stammar och betalade inte endast tionde till Melkisedek utan såg också till att alla andra i den trakten gjorde lika. Hans diplomatiska köpslående med kungen av Sodom samt den rädsla som allmänt hystes för honom ledde till att kungen av Sodom och andra anslöt sig till Hebrons militära förbund. Abraham var verkligen på god väg att bygga upp en mäktig stat i Palestina.
93:6.1 (1020.4) Abraham såg framför sig erövringen av hela Kanan. Hans beslutsamhet försvagades endast av att Melkisedek inte ville godkänna företaget. Abraham hade dock så gott som beslutat sig för att sätta igång detta företag när tanken att han inte hade någon son, som kunde efterträda honom som härskare över detta tilltänkta kungarike, började oroa honom. Han arrangerade en ny överläggning med Melkisedek. Det var under denna diskussion som prästen i Salem, den synlige Gudssonen, övertalade Abraham att ge upp sin plan på materiell erövring och världsligt styre till förmån för den andliga tanken om himmelriket.
93:6.2 (1020.5) Melkisedek förklarade för Abraham det fåfänga i att kämpa mot amoriternas förbund, men han gjorde det lika klart att dessa efterblivna klaner höll på att begå självmord genom sina dåraktiga seder och bruk, så att de efter några generationer skulle vara så försvagade att Abrahams efterkommande, som under tiden talrikt skulle ha förökats, med lätthet kunde övervinna dem.
93:6.3 (1020.6) Melkisedek slöt ett formellt förbund med Abraham i Salem. Han sade till Abraham: ”Skåda upp till himmelen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem, så talrik skall din säd bliva.” Abraham trodde på Melkisedek, ”och det räknades honom till rättfärdighet”. Sedan berättade Melkisedek för Abraham hur dennes efterkommande i framtiden efter vistelsen i Egypten skulle ta Kanan i besittning.
93:6.4 (1020.7) Melkisedeks förbund med Abraham utgör det stora urantiaavtalet mellan gudomligheten och mänskligheten enligt vilket Gud förbinder sig att göra allt; människan förbinder sig endast att tro på Guds löften och följa hans instruktioner. Härtills hade man trott att frälsningen kunde säkras endast genom handlingar — blot och offer. Nu kom Melkisedek till Urantia åter igen med den goda nyheten att frälsning, Guds ynnest, står att få genom tro. Detta evangelium om en enkel tro på Gud var emellertid alltför avancerat. Det semitiska stamfolket föredrog senare att återgå till de tidigare offren och försonandet av synder genom blodsutgjutelse.
93:6.5 (1021.1) Ganska snart efter det att detta förbund hade ingåtts föddes Abrahams son Isak i enlighet med Melkisedeks löfte. Efter Isaks födelse tog Abraham en mycket allvarlig inställning till sitt förbund med Melkisedek och begav sig till Salem för att få det fastställt i skriftlig form. Det var vid detta offentliga och formella accepterande av förbundet som han ändrade sitt namn från Abram till Abraham.
93:6.6 (1021.2) De flesta troende i Salem hade tillämpat omskärelse fastän den aldrig hade gjorts obligatorisk av Melkisedek. Abraham hade alltid varit så emot omskärelse att han därför vid detta tillfälle beslöt att högtidliggöra tillfället genom att officiellt underkasta sig denna rit som tecken på fastställelsen av förbundet i Salem.
93:6.7 (1021.3) Det var efter detta verkliga och offentliga uppgivande av sina personliga ambitioner till förmån för Melkisedeks vidsträcktare planer som de tre himmelska varelserna framträdde för honom på Mamres slätter. Detta var ett faktiskt framträdande trots att det sammanslogs med de senare uppdiktade berättelserna om Sodoms och Gomorras förstörelse, som skedde på naturlig väg. Dessa legender om vad som hände under dessa dagar utvisar hur efterbliven moralen och etiken var till och med under rätt sena tider.
93:6.8 (1021.4) Då det högtidliga förbundet hade slutits var försoningen mellan Abraham och Melkisedek fullständig. Abraham övertog igen det civila och militära ledarskapet för samhället i Salem, som när det var som störst hade över hundra tusen regelbundna medlemmar av Melkisedeks broderskap som betalade tionde. Abraham avsevärt förbättrade templet i Salem och försåg hela skolan med nya tält. Han utvidgade inte endast tiondesystemet utan införde också många förbättrade metoder att sköta skolans affärer samt bidrog avsevärt till en bättre skötsel av avdelningen för missionspropaganda. Han gjorde också mycket för att förbättra boskapshjordarna och att omorganisera mjölkhanteringen i Salem. Abraham var en klok och effektiv affärsman, en förmögen man för sin tid. Han var inte överhövan from, men han var alltigenom ärlig, och han trodde fullt och fast på Makiventa Melkisedek.
93:7.1 (1021.5) Melkisedek fortsatte under några år att instruera sina elever och undervisa Salemmissionärerna, som sökte sig ut till alla stammar i omgivningen, i synnerhet till Egypten, Mesopotamien och Mindre Asien. Under årtiondenas lopp färdades dessa lärare allt längre från Salem och förde med sig Makiventas evangelium om tro och förtröstan på Gud.
93:7.2 (1021.6) Adamssons ättlingar, som fanns grupperade kring sjön Van, lyssnade gärna till Salemkultens hettitiska lärare. Från detta tidigare anditcentrum sändes lärare till de avlägsna regionerna både i Europa och i Asien. Missionärerna från Salem trängde igenom hela Europa, ända till de Brittiska öarna. En grupp for via Färöarna till andoniterna på Island, medan en annan genomkorsade Kina och nådde fram till japanerna på öarna i öster. De mäns och kvinnors liv och erfarenheter som vågade sig iväg från Salem, Mesopotamien och Van-sjön för att upplysa stammarna på det östra halvklotet, utgör ett heroiskt kapitel i människosläktets annaler.
93:7.3 (1022.1) Uppgiften var så stor och stammarna så efterblivna att resultaten var vaga och obestämda. Från en generation till en annan fick evangeliet från Salem fotfäste här och var, men med undantag för Palestina kunde idén om en ende Gud aldrig vinna fortgående understöd bland en hel stam eller ett helt folk. Långt före Jesu ankomst hade de forna Salemmissionärernas läror allmänt sjunkit ned i de äldre och mera allmänt spridda vidskepelserna och trosföreställningarna. Melkisedeks ursprungliga evangelium hade nästan helt absorberats av tron på den Stora Modern, på Solen eller uppgått i andra forntida kulter.
93:7.4 (1022.2) Det är svårt för er som idag har boktryckarkonstens fördelar att tillgå att förstå hur svårt det var att bevara sanning under dessa forna tider; hur lätt det var att förlora en ny lära ur sikte från en generation till en annan. Den nya läran hade alltid en tendens att införlivas med den äldre samlingen av religiösa läror och magiska riter. En ny uppenbarelse besudlas alltid av de äldre evolutionära trosuppfattningarna.
93:8.1 (1022.3) Det var kort efter förstörelsen av Sodom och Gomorra som Melkisedek beslöt att avsluta sin nödfallsutgivning på Urantia. Melkisedeks beslut att avsluta sin vistelse i köttslig gestalt påverkades av många omständigheter, främst av den växande tendensen hos traktens stammar, och även hos hans direkta medarbetare, att hålla honom för en halvgud, att uppfatta honom som en övernaturlig varelse, vilket han ju också var, men de började vörda honom otillbörligt och med en högst vidskeplig rädsla. Förutom av dessa orsaker ville Melkisedek lämna scenen för sina jordiska aktiviteter en tillräckligt lång tid före Abrahams död för att förvissa sig om att sanningen om den ende Guden skulle bli starkt rotad i hans anhängares sinnen. Följaktligen drog sig Melkisedek tillbaka till sitt tält i Salem en kväll, efter att ha sagt god natt till sitt människosällskap, och när de om morgonen gick för att kalla på honom var han inte där, ty hans kollegor hade tagit honom.
93:9.1 (1022.4) Det var en stor prövning för Abraham när Melkisedek så plötsligt försvann. Fastän Melkisedek hade fullt varnat sina anhängare att han en dag var tvungen att ge sig av så som han hade kommit, hade de svårt att förlika sig med förlusten av sin underbara ledare. Den storartade organisation som hade byggts upp i Salem närapå upplöstes, fastän traditionerna från dessa tider var vad Mose byggde på när han ledde de hebreiska slavarna ut från Egypten.
93:9.2 (1022.5) Förlusten av Melkisedek medförde i Abrahams hjärta en sorgsenhet som han aldrig helt övervann. Hebron hade han övergett när han gav upp ambitionen att bygga ett materiellt rike; och nu, sedan han hade förlorat sin medarbetare vid uppbyggandet av ett andligt rike, lämnade han Salem och drog söderut för att bosätta sig nära sina intressen vid Gerar.
93:9.3 (1022.6) Abraham blev räddhågad och skygg genast efter Melkisedeks försvinnande. Han hemlighöll sin identitet efter sin ankomst till Gerar, så att Abimelek lade beslag på hans hustru. (Kort efter sitt giftermål med Sara hade Abraham en natt råkat få höra hur man smidde en plan på att mörda honom för att komma åt hans briljanta hustru. Denna fruktan blev en skräck för den i övrigt modige och dristige ledaren; hela sitt liv var han rädd för att någon i hemlighet skulle döda honom för att få tag på Sara. Detta förklarar varför denne tappre man vid tre skilda tillfällen visade prov på verklig feghet.)
93:9.4 (1023.1) Abraham kunde emellertid inte länge hållas tillbaka från sin mission som Melkisedeks efterträdare. Han fick snart människor att omvända sig bland filistéerna och bland Abimeleks folk; han ingick ett avtal med dem och blev i sin tur besudlad med många av deras vidskepelser, i synnerhet med deras sed att offra sina förstfödda söner. Sålunda blev Abraham igen en stor ledare i Palestina. Han högaktades av alla grupper och hyllades av alla kungar. Han var den andlige ledaren för alla traktens stammar, och hans inflytande fortsatte någon tid efter hans död. Under sina sista levnadsår återvände han ännu en gång till Hebron, scenen för hans tidigare aktiviteter och den plats där han hade arbetat tillsammans med Melkisedek. Abrahams sista handling var att sända trogna tjänare till sin bror Nahors stad vid gränsen till Mesopotamien för att hämta en kvinna från hans eget folk till hustru åt hans son Isak. Det hade länge varit sed bland Abrahams folk att gifta sig med sina kusiner. Abraham dog trygg i den tro på Gud som han hade fått lära sig av Melkisedek i de försvunna skolorna i Salem.
93:9.5 (1023.2) Det var svårt för följande generation att förstå berättelsen om Melkisedek. Efter femhundra år tyckte många att hela berättelsen var en myt. Isak höll sig ganska väl till sin fars läror och omhuldade salemsamhällets evangelium, men det var svårare för Jakob att förstå betydelsen av dessa traditioner. Josef hade en fast tro på Melkisedek och ansågs av sina bröder, till stor del på grund av detta, för en drömmare. Josefs högaktning i Egypten berodde främst på minnet av hans farfarsfar Abraham. Josef erbjöds militärbefäl över de egyptiska arméerna, men då han hade en så stark tro på Melkisedeks traditioner och Abrahams och Isaks senare undervisning valde han att tjäna som civiladministratör i tro på att på detta sätt bättre kunna arbeta för himmelrikets utbredning.
93:9.6 (1023.3) Melkisedeks undervisning var fullständig och uttömmande, men uppteckningarna från dessa tider föreföll omöjliga och orimliga för de senare hebreiska prästerna, fast många hade någon sorts förståelse för dessa händelser, åtminstone fram till den tid då massbearbetningen av Gamla testamentets skrifter företogs i Babylon.
93:9.7 (1023.4) Det som i Gamla testamentets skrifter beskrivs som samtal mellan Abraham och Gud var i verkligheten överläggningar mellan Abraham och Melkisedek. Senare skriftlärda ansåg termen Melkisedek vara synonym med Gud. Uppteckningarna om Abrahams och Saras många kontakter med ”Herrens ängel” avser deras talrika diskussioner med Melkisedek.
93:9.8 (1023.5) Hebréernas berättelser om Isak, Jakob och Josef är mycket mer tillförlitliga än berättelserna om Abraham, fastän också de innehåller många avvikelser från fakta, ändringar gjorda med eller utan avsikt vid den tid då dessa uppteckningar sammanställdes av hebreiska präster under fångenskapen i Babylonien. Ketura var inte en av Abrahams hustrur; likt Hagar var hon endast en konkubin. All Abrahams egendom övergick till Isak, som var son till statushustrun Sara. Abraham var inte så gammal som skrifterna anger, och hans hustru var mycket yngre. Dessa åldrar ändrades avsiktligt för att göra det möjligt att senare påstå att Isaks födelse var ett under.
93:9.9 (1023.6) Judarnas nationella självkänsla blev mycket nedtryckt i den babyloniska fångenskapen. I sin reaktion inför den nationella underlägsenheten svängde de över till den andra ytterligheten av nationell och raslig självförhävelse, som fick dem att förvanska och förvränga sina traditioner i syfte att upphöja sig själva över alla raser som Guds utvalda folk. Därför bearbetade de omsorgsfullt alla sina skrifter i avsikt att lyfta Abraham och sina andra nationella ledare högt ovanför alla andra personer, Melkisedek själv inte undantagen. Hebréernas skriftlärda förstörde därför varje uppteckning som de kunde finna om dessa mycket viktiga och betydelsefulla tider, och bevarade endast berättelsen om mötet mellan Abraham och Melkisedek efter slaget vid Siddim, vilket enligt dem var till stor ära för Abraham.
93:9.10 (1024.1) När de sålunda förlorade Melkisedek ur sikte gick de också miste om denna Nödfallssons undervisning beträffande den utlovade Gåvosonens andliga mission. Så grundligt och fullständigt förlorade de denna missions natur ur sikte, att mycket få av deras efterkommande kunde eller ville känna igen och ta emot Mikael när han framträdde på jorden i köttslig gestalt så som Melkisedek hade förutsagt.
93:9.11 (1024.2) En av författarna till Hebreerbrevet förstod dock Melkisedeks mission, ty det är skrivet: ”Denne Melkisedek, den Högstes präst, var också fridens konung; utan fader, utan moder, utan stamträd, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv, men gjord som en Guds Son, förblir han en präst för alltid.” Enligt denna författare företrädde Melkisedek en typ av den utgivning som Mikael senare genomförde, och han försäkrade att Jesus var ”en präst för evig tid, en sådan som Melkisedek”. Fastän denna jämförelse inte var helt lyckad var det bokstavligen sant att Kristus mottog provisorisk titel till Urantia ”enligt förordnande av de tolv konkursförvaltande Melkisedekarna” som befann sig i tjänst vid tiden för hans utgivning till världen.
93:10.1 (1024.3) Under de år då Makiventa var inkarnerad fungerade de konkursförvaltande Melkisedekarna på Urantia som en grupp om elva medlemmar. När Makiventa ansåg att hans mission som Nödfallsson var avslutad signalerade han detta till sina elva medarbetare, och de gjorde omedelbart i ordning den teknik genom vilken han skulle frigöras från sin köttsliga gestalt och tryggt återföras till sin ursprungliga Melkisedekställning. På den tredje dagen efter sitt försvinnande från Salem framträdde han bland sina elva kolleger i uppdraget på Urantia och återupptog sitt avbrutna livsskede som en av de planetariska konkursförvaltarna på 606 i Satania.
93:10.2 (1024.4) Makiventa avslutade sin utgivning som en varelse av kött och blod precis lika plötsligt och ceremonilöst som han hade inlett den. Varken hans framträdande eller avfärd åtföljdes av någon ovanlig kungörelse eller uppvisning; varken namnupprop till uppståndelse eller avslutande av planetarisk domperiod kännetecknade hans framträdande på Urantia; hans vistelse var en nödfallsutgivning. Makiventa avslutade emellertid inte sin vistelse i människans köttsliga gestalt förrän han vederbörligen hade befriats från uppdraget av Fader Melkisedek och informerats om att hans nödfallsutgivning hade godkänts av Nebadons ledande verkställare, Gabriel i Salvington.
93:10.3 (1024.5) Makiventa Melkisedek fortfor att hysa ett stort intresse för livet och levernet bland ättlingarna till de människor som hade trott på hans läror då han levde i köttslig form. Abrahams efterkommande genom Isak, ingifta med keniterna, var den enda släktlinje som länge fortfor att ha någon klar uppfattning om det som hade undervisats i Salem.
93:10.4 (1024.6) Denne samme Melkisedek fortsatte under de följande nitton århundradena att samarbeta med de många profeterna och siarna, för att sålunda försöka hålla sanningarna från Salem vid liv tills tiden var inne för Mikael att framträda på jorden.
93:10.5 (1025.1) Makiventa fortsatte som planetarisk konkursförvaltare fram till tiden för Mikaels seger på Urantia. Därefter knöts han till Urantiatjänsten i Jerusem som en av de tjugofyra ledarna, och alldeles nyligen upphöjdes han till ställningen som Skaparsonens personliga ambassadör i Jerusem, med titeln Ställföreträdande Planetprins för Urantia. Det är vår uppfattning att så länge som Urantia förblir en bebodd planet kommer Makiventa Melkisedek inte att helt återinsättas i uppgifterna för sin egen klass av Söner utan kommer att förbli — uttryckt i tidstermer — för evigt en planetarisk omvårdare som representerar Kristus Mikael.
93:10.6 (1025.2) Då Makiventas besök var en nödfallsutgivning framgår det inte av arkiven vad hans framtid kan tänkas bli. Det kan hända att Melkisedekarnas kår i Nebadon permanent har förlorat en av sina medlemmar. Nya avgöranden som Edentias Högste har fattat och som Uversas Dagarnas Forna senare bekräftat, tyder starkt på att denne Utgivningsmelkisedek är bestämd att inta den fallne Planetprinsen Caligastias plats. Om våra gissningar i detta avseende är riktiga är det helt möjligt att Makiventa Melkisedek igen kan tänkas framträda som person på Urantia och i någon modifierad form återuppta den avsatte Planetprinsens roll, eller annars framträda på jorden för att fungera som ställföreträdande Planetprins representerande Kristus Mikael, som nu i själva verket har titeln Urantias Planetprins. Fastän det är långt ifrån klart för oss vad Makiventas bestämmelse kan tänkas vara, tyder dock händelser som helt nyligen har inträffat på att de ovan anförda gissningarna troligen inte ligger långt från sanningen.
93:10.7 (1025.3) Vi förstår mycket väl hur Mikael genom sin seger på Urantia blev både Caligastias och Adams efterträdare; hur han blev den planetariske Fredsprinsen och den andre Adam. Nu ser vi hur Melkisedek förlänas titeln Urantias Ställföreträdande Planetprins. Skall han också insättas som Urantias Ställföreträdande Materielle Son? Eller finns det en möjlighet att en oväntad och i sitt slag ny händelse kommer att inträffa, att Adam och Eva eller vissa av deras ättlingar en gång återvänder till planeten som representanter för Mikael och med titeln ställföreträdare för Urantias andre Adam?
93:10.8 (1025.4) Alla dessa spekulationer i förening med vissheten om att både Administratörsöner och Treenighetens Undervisande Söner kommer att framträda, och därtill Skaparsonens uttryckliga löfte att en gång återvända, gör Urantia till en planet med en oviss framtid och till en av de mest intressanta och spännande sfärerna i hela universumet Nebadon. Det är fullt möjligt att vi i någon kommande tidsålder när Urantia närmar sig ljusets och livets skede, efter att ärendena i anslutning till Lucifers uppror och Caligastias utbrytning har fått sina slutliga domstolsavgöranden, kan få bevittna den samtidiga närvaron på Urantia av Makiventa, Adam, Eva och Kristus Mikael samt antingen en Administratörson eller rentav en Treenighetens Undervisande Son.
93:10.9 (1025.5) Det har länge varit vår ordens åsikt att Makiventas närvaro bland Jerusems kår av urantialedare, de tjugofyra rådgivarna, är tillräckligt bevis för att försvara tron på att hans bestämmelse är att följa med de dödliga från Urantia genom hela universumplanen för framåtskridande och uppstigande ända till Finalitkåren i Paradiset. Vi vet att Adam och Eva på detta sätt är bestämda till att åtfölja sina jordiska kollegor på äventyrsfärden till Paradiset när Urantia har etablerats i ljus och liv.
93:10.10 (1025.6) För något mindre än tusen år sedan var denne samme Makiventa Melkisedek, som en gång var den vise i Salem, osynligt närvarande på Urantia för en period om ett hundra år, då han verkade som generalguvernör bosatt på planeten. Om det nuvarande systemet för ledningen av de planetariska angelägenheterna fortsätter, är det hans tur att återvända i samma egenskap om något över ett tusen år.
93:10.11 (1026.1) Detta är berättelsen om Makiventa Melkisedek, en av de mest unika karaktärer som någonsin har haft anknytning till Urantias historia, och en personlighet som kan vara bestämd till att spela en viktig roll i de framtida händelserna i er avvikande och ovanliga värld.
93:10.12 (1026.2) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 94
94:0.1 (1027.1) SALEMRELIGIONENS första lärare spred sig ända till de mest avlägsna stammarna i Afrika och Eurasien och predikade ständigt Makiventas evangelium om tro och tillit till den ende universelle Guden som det enda priset för att erhålla gudomlig ynnest. Melkisedeks förbund med Abraham var mönstret för alla de tidiga missionsbudskap som spreds från Salem och andra centra. Urantia har aldrig haft mer entusiastiska och energiska missionärer för någon religion än dessa nobla män och kvinnor som förde ut Melkisedeks förkunnelse över hela det östra halvklotet. Dessa missionärer rekryterades från många folk och raser, och de spred till stor del sin förkunnelse med infödda proselyter som förmedlare. De etablerade utbildningscentra i olika delar av världen där de undervisade de infödda i religionen från Salem och sedan förordnade dessa elever att fungera som lärare bland sina egna folk.
94:1.1 (1027.2) Under Melkisedeks dagar var Indien ett kosmopolitiskt land som nyligen hade kommit att politiskt och religiöst domineras av de arisk‑anditiska inkräktarna från norr och väster. Vid denna tid hade arierna spritt sig i större utsträckning endast över de norra och västra delarna av halvön. Dessa vediska nykomlingar hade fört med sig sina många stamgudar. Deras religiösa former för dyrkan hade nära anknytning till ceremoniella bruk bland deras tidigare anditförfäder däri, att fadern fortfarande fungerade som präst och modern som prästinna, och familjehärden användes alltjämt som altare.
94:1.2 (1027.3) Den vediska kulturen befann sig då i en tillväxt‑ och omvandlingsprocess under ledning av brahminkastens lärarpräster, som så småningom tog kontroll över den expanderande gudstjänstritualen. Sammansmältningen av de tidiga trettiotre ariska gudarna var på god väg när missionärerna från Salem trängde in i norra Indien.
94:1.3 (1027.4) Polyteismen bland dessa arier representerade en degenerering av deras tidigare monoteism och hade orsakats av att de hade delat sig i stamenheter där varje stam hade sin gud som vördades. Denna bakvända utveckling av den ursprungliga monoteismen och treenighetsläran från anditernas Mesopotamien genomgick en ny återföreningsprocess under de första århundradena av det andra årtusendet före Kristus. De många gudarna organiserades till en gudavärld under trefaldigt ledarskap av himlens herre Djaus pitar, atmosfärens stormige herre Indra och den trehövdade eldguden Agni, jordens herre och den rudimentära symbolen för ett tidigare treenighetsbegrepp.
94:1.4 (1027.5) Klart henoteistiska utvecklingstendenser jämnade vägen för en utvecklad monoteism. Agni, den äldsta guden, upphöjdes ofta till fader och överhuvud för hela gudavärlden. Principen för en gudom‑fader, ibland kallad Prajapati, ibland Brahma, sjönk under ytan under den teologiska strid som brahminprästerna senare utkämpade med salemlärarna. Brahman uppfattades som principen för energi‑gudomlighet som aktiverade hela den vediska gudavärlden.
94:1.5 (1028.1) Missionärerna från Salem predikade Melkisedeks ende Gud, den Högste i himlen. Denna framställning var inte helt i disharmoni med det framväxande begreppet om Fader‑Brahma som ursprunget till alla gudar, men salemläran saknade ritualer och stötte därför direkt emot brahminprästerskapets dogmer, traditioner och läror. Brahminprästerna ville aldrig acceptera den salemska läran om frälsning genom tro, Guds ynnest utan ritualistiska aktiviteter och offerceremonier.
94:1.6 (1028.2) Det faktum att Melkisedeks evangelium om förtröstan på Gud och frälsning genom tro förkastades markerade en avgörande vändpunkt för Indien. Missionärerna från Salem hade bidragit mycket till förlusten av tron på alla de urgamla vediska gudarna, men ledarna, vedalärans präster, vägrade att acceptera Melkisedeks lära om en ende Gud och en enda enkel tro.
94:1.7 (1028.3) Brahminerna sållade bland sin egen tids heliga skrifter i ett försök att bekämpa salemlärarna, och denna senare reviderade sammanställning har bevarats till nutiden som Rigveda, en av de mest forntida bland heliga böcker. Den andra, tredje och fjärde Vedan följde därefter, då brahminerna försökte kristallisera, formalisera och etablera sina gudstjänst‑ och offerritualer för den tidens folk. Till sina bästa delar är dessa skrifter jämbördiga med vilken som helst annan likartad skriftsamling när det gäller begreppsskönheten och insiktssanningen. När denna högrestående religion blev besudlad med södra Indiens tusende och åter tusende vidskepligheter, kulter och ritualer omvandlades den så småningom till det mest brokiga teologiska system som de dödliga någonsin har utvecklat. En granskning av vedaböckerna avslöjar en del av de högsta såväl som en del av de lägsta uppfattningarna som någonsin har kommit till uttryck om Gudomen.
94:2.1 (1028.4) När missionärerna från Salem trängde söderut in i det dravida Deccan mötte de ett allt mer omfattande kastsystem, ariernas system för att hindra den rasliga identiteten från undergång inför den stigande flodvågen av andra gradens sangikfolk. Eftersom brahminernas prästkast var själva kärnan i detta system, hämmade denna samhällsordning avsevärt salemlärarnas framsteg. Detta kastsystem kunde inte rädda den ariska rasen, men det lyckades bevara brahminerna, som i sin tur har bevarat sin ledande religiösa ställning i Indien till nuvarande tid.
94:2.2 (1028.5) Då vedareligionen försvagades genom förkastandet av den högre sanningen blev ariernas kult utsatt för ökande angrepp från Deccan. I en desperat strävan att stämma denna flodvåg som hotade att utplåna rasen och utrota religionen försökte brahminkasten upphöja sig själv över allt annat. De lärde att offret till gudomen i sig självt var allsmäktigt, att dess kraft var oemotståndlig. De förkunnade att av de två avgörande gudomliga principerna i universum var den ena Brahma‑gudomen och den andra Brahman‑prästerskapet. Bland inga andra folk på Urantia tog sig prästerna till att upphöja sig själva till och med över sina gudar, att till sig själva överföra de vördnadsbetygelser som tillkom deras gudar. De gick dock så absurt långt i dessa förmätna krav att hela det osäkra systemet föll samman inför de degraderande kulter som strömmade in från de omgivande och mindre avancerade civilisationerna. Det vidsträckta vedaprästerskapet självt trasslade in sig och sjönk under den mörka floden av tröghet och pessimism som deras egen själviska och okloka förmätenhet hade fört in över hela Indien.
94:2.3 (1029.1) Den otillbörliga koncentrationen på det egna jaget ledde ofelbart till rädsla för att jaget skulle fortsätta i ett icke‑evolutionärt ändlöst kretslopp av på varandra följande inkarnationer som människa, djur eller växt. Av alla de besudlande trosföreställningar som kunde ha fastnat vid det som kunde ha blivit en uppkommande monoteism, var ingen så förlamande som denna tro på själavandring — läran om själarnas reinkarnation — som kom från det dravida Deccan. Denna tro på det mödosamma och enformiga kretsloppet av upprepade själavandringar fråntog de kämpande människorna deras länge närda hopp om att finna befrielse och andligt framåtskridande i döden, vilket hade varit en del av den tidigare vedatron.
94:2.4 (1029.2) Denna filosofiskt försvagande lära följdes snart av den påhittade läran om evig frigörelse från jaget genom nedsjunkande i den universella vila och frid som en absolut förening med Brahman, hela skapelsens översjäl, medförde. De dödligas begär och människans ambitioner rycktes effektivt upp och praktiskt taget utrotades. I mer än två tusen år har de bättre sinnena i Indien strävat efter att frigöra sig från alla önskningar, och på detta sätt öppnades dörren på vid gavel för de senare kulter och läror som praktiskt taget har fjättrat många hindufolks själar i bojor av andlig hopplöshet. Av alla civilisationer betalade den vedisk‑ariska det mest fruktansvärda priset för sitt förkastande av evangeliet från Salem.
94:2.5 (1029.3) Kastväsendet kunde inte ensamt bevara det ariska religiösa och kulturella systemet, och när de lägrestående religionerna från Deccan trängde norrut uppkom en tidsålder av förtvivlan och hopplöshet. Under dessa mörka tider uppkom den kult som innebar att inget liv får tas, och den har funnits allt sedan dess. Många av de nya kulterna var öppet ateistiska och hävdade att den frälsning som står att få kan komma endast som resultat av människans egna ansträngningar utan annan hjälp. Inom en stor del av denna olyckliga filosofi kan man dock spåra förvrängda rester av Melkisedeks och rentav Adams undervisning.
94:2.6 (1029.4) Under dessa tider sammanställdes hindutrons senare skrifter: Brahmanerna och Upanishaderna. Sedan brahminprästerskapet hade förkastat förkunnelsen om en personlig religion genom den personliga troserfarenheten av den ende Guden, och sedan prästerna hade blivit besudlade av floden av förnedrande och försvagande kulter och trosläror, som hade vällt in från Deccan, med sina människoliknande gudar och reinkarnationer, uppstod bland brahminprästerskapet en våldsam reaktion mot dessa fördärvande trosuppfattningar; det uppkom en klar strävan att söka och finna den sanna verkligheten. Brahminerna tog itu med att skala bort människodragen från den indiska gudomsuppfattningen, men när de gjorde så tog de felsteget in i det allvarliga misstaget att avpersonifiera gudsbegreppet, och vad de kom fram till var inte ett ädelt och andligt ideal om Paradisfadern, utan en avlägsen och metafysisk idé om ett alltomfattande Absolut.
94:2.7 (1029.5) I sina försök att bevara sin egen ställning hade brahminerna förkastat Melkisedeks ende Gud, och befann sig nu med hypotesen om Brahman, detta obestämda och förvillande filosofiska jag, detta opersonliga och oförmögna det, vilket har lämnat det andliga livet i Indien hjälplöst och nedbrutet från denna olyckliga tid fram till det tjugonde århundradet.
94:2.8 (1029.6) Det var under tiden då Upanishaderna skrevs som buddhismen uppkom i Indien. Trots sina framgångar i tusen års tid kunde den inte tävla med den senare hinduismen. Trots sin högre moraliska halt var dess framställning av Gud till en början rentav mindre väldefinierad än i hinduismen som tillhandahöll mindre och personliga gudar. Buddhismen gav till slut i norra Indien vika inför framryckningen av en militant islam med dess klart utformade uppfattning om Allah som universums supreme Gud.
94:3.1 (1030.1) Fastän brahmanismens högsta fas knappast var en religion, var den sannerligen en av det mänskliga sinnets ädlaste utsträckningar inom filosofins och metafysikens domäner. Sedan det indiska tänkandet hade tagit itu med att försöka finna den slutliga verkligheten stannade det inte upp förrän det hade begrundat nästan varje fas inom teologin förutom det väsentliga tvåfaldiga begreppet i religionen: existensen av den Universelle Fadern till alla varelser i universum och dessa samma varelsers uppstigande erfarenhet i universum då de strävar efter att uppnå den evige Fadern, som har befallt dem att vara fulländade såsom han är fulländad.
94:3.2 (1030.2) I begreppet Brahman försökte den tidens sinnen allvarligt få grepp om idén om något alltuppfyllande Absolut, ty detta postulat identifierades samtidigt som skapande energi och kosmisk reaktion. Brahman ansågs ligga bortom all definition och kunde förstås endast genom ett successivt förnekande av alla finita egenskaper. Det var avgjort en tro på en absolut varelse, rentav en infinit sådan, men detta begrepp saknade till stor del personlighetsattribut och kunde därför inte upplevas av enskilda religionsutövare.
94:3.3 (1030.3) Brahman‑Narajana uppfattades som det Absoluta, det infinita DET ÄR, den ursprungliga skapande kraften i det potentiella kosmos, det Universella Självet som existerar statiskt och potentiellt under all evighet. Om den tidens filosofer hade kunnat ta följande framsteg i sin uppfattning av gudomen, om de hade kunnat uppfatta Brahman som associativ och skapande, som en personlighet som skapade och evolverande varelser kan närma sig, då kunde en sådan lära ha blivit den på Urantia mest avancerade framställningen av Gudomen emedan den skulle ha omfattat de första fem nivåerna av den totala gudomsfunktionen och eventuellt kunde ha anat sig till de två återstående.
94:3.4 (1030.4) Till vissa delar ledde uppfattningen om den Enda Universella Översjälen som totaliteten av summan av all varelseexistens de indiska filosoferna mycket nära sanningen om den Suprema Varelsen, men denna sanning var till ingen nytta för dem emedan de inte lyckades utveckla något rimligt och personligt sätt att närma sig uppnåelsen av deras teoretiska monoteistiska mål: Brahman‑Narajana.
94:3.5 (1030.5) Karmaprincipen om den fortgående kausaliteten är likaså mycket nära sanningen om den återverkande syntesen av alla handlingar i tid och rum i den Supremes gudomsnärvaro; men detta postulat erbjöd aldrig den enskilda religionsutövaren möjligheten att jämsides därmed personligen uppnå Gudomen, utan endast ett uppgående av hela personligheten i den Universella Översjälen.
94:3.6 (1030.6) Brahmanismens filosofi kom också mycket nära en insikt om Tankeriktaren i människan, men tanken förvrängdes av en missuppfattning av sanningen. En lära enligt vilken själen är människans inre Brahman skulle ha banat väg för en avancerad religion, om inte denna uppfattning helt hade omintetgjorts av tron att det inte finns någon mänsklig individualitet skilt från denna inre Universella Enda.
94:3.7 (1030.7) I läran om jagets eller själens uppgående i Översjälen erbjöd de indiska teologerna ingen möjlighet för överlevnad av något mänskligt, något nytt och unikt, något fött av föreningen mellan människans vilja och Guds vilja. Läran om att själen återvänder till Brahman är en nära parallell till sanningen om Riktarens återvändo till den Universelle Faderns famn, men det finns någonting tydligt avvikande från Riktaren som också överlever, nämligen morontiadupletten av den dödliges personlighet. Denna livsviktiga insikt saknades på ett ödesdigert sätt från den brahmanska filosofin.
94:3.8 (1031.1) Den brahmanska filosofin har kommit nära många universumfakta och närmat sig talrika kosmiska sanningar, men den har alltför ofta fallit offer för felet att inte göra skillnad mellan verklighetens olika nivåer, såsom mellan den absoluta, den transcendenta och den finita nivån. Den har inte beaktat att det som kan vara i finit avseende illusoriskt på den absoluta nivån kan vara absolut verkligt på den finita nivån. Den har inte heller observerat den väsentliga personligheten hos den Universelle Fadern. Fadern kan personligen kontaktas på alla nivåer från den evolutionära varelsens begränsade erfarenhet av Gud ända upp till den Evige Sonens gränslösa erfarenhet av Paradisfadern.
94:4.1 (1031.2) Under århundradenas lopp återvände befolkningen i Indien i viss mån till de forna vedaritualerna, så som ritualerna hade modifierats av Melkisedekmissionärernas läror och kristalliserats av det senare brahminprästerskapet. Denna äldsta och mest kosmopolitiska av världens religioner har undergått ytterligare förändringar som reaktion på buddhismen och jainaläran och på de senare framträdande inflytelserna från muhammedanismen och kristendomen. Vid den tid då Jesu lära anlände till Indien hade den redan blivit så västerländsk att den var en ”vit mans religion” och därför märklig och främmande för hinduernas sinne.
94:4.2 (1031.3) Hinduteologin sådan den nu är beskriver fyra sjunkande nivåer av gudom och gudomlighet:
94:4.3 (1031.4) 1. Brahman, Absolutet, den Infinita Enda, DET ÄR.
94:4.4 (1031.5) 2. Trimurti, hinduismens högsta treenighet. I denna förening uppfattas Brahma, den första medlemmen, ha skapat sig själv av Brahman — infiniteten. Vore det inte för den nära identifikationen med den panteistiska Infinita Enda kunde Brahma ha bildat grunden för en uppfattning om den Universelle Fadern. Brahma identifieras också med ödet.
94:4.5 (1031.6) Dyrkan av den andra och tredje medlemmen, Shiva och Vishnu, uppkom under det första årtusendet efter Kristus. Shiva är livets och dödens herre, fruktsamhetens gud och härskare över förstörelsen. Vishnu är utomordentligt populär därför att man tror att han från tid till annan inkarnerar i människogestalt. På detta sätt blir Vishnu verklig och levande i indiernas föreställningsvärld. En del anser att antingen Shiva eller Vishnu står högst över allt.
94:4.6 (1031.7) 3. Vediska och postvediska gudar. Många av ariernas forntida gudar, såsom Agni, Indra och Soma har levt kvar som andra rangens gudar jämfört med de tre medlemmarna av Trimurti. Talrika nya gudar har uppkommit sedan de första tiderna i det vediska Indien, och de har också införlivats i hinduernas gudavärld.
94:4.7 (1031.8) 4. Halvgudarna: övermänniskor, halvgudar, hjältar, demoner, vålnader, onda andar, tomtar, monster, troll och helgon från senare tiders kulter.
94:4.8 (1031.9) Fastän hinduismen länge har misslyckats med att liva upp det indiska folket har den samtidigt vanligen varit en tolerant religion. Dess stora styrka ligger däri att den har visat sig vara den mest anpassningsbara och minst förstelnade av de religioner som har framträtt på Urantia. Den kan förändra sig nästan obegränsat och har en ovanlig räckvidd av flexibel anpassning, från den intellektuella brahminens höga och halvt monoteistiska begrundanden till ren fetischism och primitiva kultseder bland den nedtryckta pariaklassens okunniga troende.
94:4.9 (1032.1) Hinduismen har fortlevt i huvudsak för att den är en väsentlig del av den grundläggande samhällsstrukturen i Indien. Den har ingen storståtlig hierarki som kunde omstörtas eller förintas; den är invävd i folkets livsmönster. Inför ändrade förhållanden har den en anpassningsförmåga som överstiger alla andra kulters, och den uppvisar en tolerant attityd gentemot, och villighet till inlån från, många andra religioner, Gautama Buddha och rentav Kristus själv påstås vara inkarnationer av Vishnu.
94:4.10 (1032.2) I dagens Indien finns ett stort behov av att Jesu evangelium framförs — att Gud är alla människors Fader, människorna hans söner och följaktligen bröder sinsemellan, personligen förverkligat i kärleksfull omvårdnad och social tjänst. I Indien existerar det filosofiska ramverket, och kultstrukturen finns där. Allt som behövs är den livgivande gnistan från den dynamiska kärleken framställd i Människosonens ursprungliga evangelium, avklätt från de västerländska dogmer och lärosatser som har tenderat att göra en religion för den vita människan av Mikaels livsutgivning.
94:5.1 (1032.3) När missionärerna från Salem färdades genom Asien och spred läran om Gud den Högste och om frälsning genom tro upptog de mycket av filosofin och det religiösa tänkandet från de länder som de färdades genom. Dessa lärare som hade förordnats av Melkisedek och hans efterföljare var inte försumliga i sitt värv. De trängde faktiskt fram till alla folk på den eurasiska kontinenten, och det var vid mitten av det andra årtusendet före Kristus som de anlände till Kina. Salemlärarna hade i mer än ett hundra år sitt högkvarter vid Sii Futsh och utbildade där kinesiska lärare som sedan undervisade över hela det område som beboddes av den gula rasen.
94:5.2 (1032.4) Det var som en direkt följd av denna undervisning som den tidigaste formen av taoism uppkom i Kina, en avsevärt annorlunda religion än den som idag bär detta namn. Den tidiga eller urtaoismen var sammansatt av följande faktorer:
94:5.3 (1032.5) 1. Singlangtons kvarlevande läror, som fanns bevarade i begreppet om Shang‑ti, Himlens Gud. Under Singlangtons tid blev det kinesiska folket praktiskt taget monoteistiskt; de koncentrerade sin dyrkan på den Enda Sanningen, senare känd som Himlens Ande, universums härskare. Den gula rasen förlorade aldrig helt denna tidiga uppfattning om Gudomen, fastän många underordnade gudar och andar under senare århundraden lömskt smög sig in i deras religion.
94:5.4 (1032.6) 2. Salemreligionen om en Högste Skapargudom, som visade människosläktet sin ynnest som svar på människans tro. Det är blott alltför sant, att vid den tid då Melkisedeks missionärer hade trängt fram till den gula rasens länder hade deras ursprungliga budskap avsevärt förändrats från de enkla lärorna i Salem under Makiventas dagar.
94:5.5 (1032.7) 3. De indiska filosofernas begrepp Brahman‑Absolutet, i förening med önskan att undgå allt ont. Det kanske största yttre inflytandet på salemreligionens utbredning österut utövades av vedatrons indiska lärare som införde sin uppfattning om Brahman — Absolutet — i salemlärarnas frälsningscentrerade tänkande.
94:5.6 (1033.1) Denna sammansatta tro spred sig ut över den gula och den bruna rasens länder som ett underliggande inflytande i det religiösa och filosofiska tänkandet. I Japan var denna urtaoism känd som shinto, och även i detta land som låg så långt borta från Salem i Palestina fick folken höra om inkarnationen av Makiventa Melkisedek, som vistades på jorden för att inte Guds namn skulle glömmas bort av människosläktet.
94:5.7 (1033.2) I Kina sammanblandades och förenades alla dessa trosuppfattningar senare med den ständigt växande kulten för dyrkan av förfäderna. Aldrig sedan Singlangtons tid har kineserna förfallit till hjälplöst slaveri under prästkonsten. Den gula rasen var den första som reste sig från barbariskt slaveri till en ordnad civilisation, emedan den var den första som i någon mån vann frihet från den usla fruktan för gudarna. De var inte ens rädda för de dödas vålnader såsom andra raser var. Kina mötte sitt nederlag därför att det inte utvecklades vidare från sin tidiga frigörelse från prästerna, utan förföll till ett nästan lika ödesdigert misstag: dyrkan av förfäderna.
94:5.8 (1033.3) Salemlärarna arbetade ändå inte förgäves. Det var på grundvalen av deras evangelium som de stora filosoferna i det sjätte århundradets Kina byggde sina läror. Den moraliska atmosfären och de andliga stämningarna under Lao‑tses och Konfutses tid växte upp från salemmissionärernas undervisning i en tidigare era.
94:6.1 (1033.4) Omkring sex hundra år före Mikaels ankomst föreföll det Melkisedek, som för länge sedan hade lämnat sin köttsliga gestalt, som om renheten i hans undervisning på jorden otillbörligt äventyrades av en allmän absorbering i de äldre trosföreställningarna på Urantia. Det såg för en tid ut som om det fanns risk för att hans mission som föregångare till Mikael kunde misslyckas. Under det sjätte århundradet före Kristus, genom en ovanlig koordinering av andliga krafter som alla inte förstås ens av de planetariska övervakarna, bevittnade Urantia ett högst ovanligt framförande av mångfasetterad religiös sanning. Genom förmedling av flera människor som lärare framställdes Salemevangeliet på nytt och gavs nytt liv, och så som det då framfördes har mycket bestått ända till tiden för denna skrift.
94:6.2 (1033.5) Detta unika århundrade av andligt framåtskridande kännetecknades av stora religions‑, moral‑ och filosofilärare överallt i den civiliserade världen. I Kina var de två främsta lärarna Lao‑tse och Konfutse.
94:6.3 (1033.6) Lao‑tse byggde direkt på salemtraditionens uppfattningar när han förklarade Tao vara hela skapelsens Enda Första Orsakare. Lao var en man med en storartad andlig vision. Han lärde att ”människans eviga bestämmelse var att för evigt förenas med Tao, Gud den Högste och den Universelle Konungen”. Han förstod de yttersta orsakssammanhangen mycket ingående, ty han skrev: ”Enhet uppkommer av den Absoluta Tao, och från Enhet framträder den kosmiska Tvåfalden, och från denna Tvåfald kommer Treenigheten till, och Treenigheten är ursprungskällan till all verklighet.” ”All verklighet är ständigt i balans mellan potentialerna och aktualerna i kosmos, och dessa harmoniseras evigt av gudomlighetens ande.”
94:6.4 (1033.7) Lao‑tse framförde också, som en av de första, läran om att löna ont med gott: ”Godhet föder godhet, men för den som verkligen är god föder också ondskan godhet.”
94:6.5 (1033.8) Han lärde att den skapade återvänder till Skaparen och beskrev livet som en personlighets framträdande från de kosmiska potentialerna, medan döden var likt ett återvändande hem för denna varelses personlighet. Hans uppfattning om sann tro var ovanlig, och även han liknade den vid ”inställningen hos ett litet barn”.
94:6.6 (1034.1) Han förstod klart Guds eviga avsikt, ty han sade: ”Den Absoluta Gudomen kämpar inte men är alltid segerrik; han tvingar inte människosläktet men är alltid redo att reagera på dess sanna önskningar; Guds vilja är evig i tålmodighet och evig i oundvikligheten av dess uttryckande.” Om den sanna religionsutövaren sade han, då han uttryckte sanningen att det är mer välsignat att giva än att mottaga: ”Den goda människan strävar inte efter att hålla sanningen för sig själv utan försöker hellre förläna sina medmänniskor dessa rikedomar, ty det är sanningens förverkligande. Den Absoluta Gudens vilja bringar alltid välsignelse, aldrig förstörelse; den sant troendes uppgift är alltid att verka men aldrig att tvinga.”
94:6.7 (1034.2) Laos undervisning om icke-motstånd och den skillnad han gjorde mellan verkande och tvingande förvrängdes senare till tron på att ”inte se, göra och tänka någonting”. Lao lärde aldrig ut en sådan villfarelse, fastän hans framställning om att inte göra motstånd har varit av betydelse för vidareutvecklingen av den fredliga läggningen hos de kinesiska folken.
94:6.8 (1034.3) Den folkliga taoismen i det tjugonde århundradet på Urantia har föga gemensamt med de ädla känslorna och kosmiska uppfattningarna hos den gamle filosofen som lärde ut sanningen sådan han såg den, nämligen: att tron på den Absoluta Guden är källan till den gudomliga energi som skall omskapa världen och genom vilken människan stiger upp till andlig förening med Tao, den Eviga Gudomen och universernas Skapare‑Absolut.
94:6.9 (1034.4) Konfutse (Kung‑Fu‑tse) var en yngre samtida till Lao i det sjätte århundradets Kina. Konfutse baserade sina läror på de bättre moraltraditionerna från den gula rasens långa historia, och han påverkades också i någon mån Salem-missionärernas kvarlevande traditioner. Hans främsta arbete var en sammanställning av visa utsagor av forntida filosofer. Han avvisades som lärare under sin livstid, men hans skrifter och läror har allt sedan dess utövat ett stort inflytande i Kina och Japan. Konfutse angav en ny ton för shamanerna genom att ersätta magin med moral. Han byggde emellertid alltför väl; han gjorde ordningen till en ny fetisch, och han etablerade en sådan respekt för förfädernas seder att de fortfarande vördas vid den tid då detta skrivs.
94:6.10 (1034.5) Konfutses predikande av moral byggde på teorin om att den jordiska vägen är den förvridna skuggan av den himmelska vägen, att det sanna mönstret för civilisationen i tiden är spegelbilden av den eviga ordningen i himlen. Det potentiella gudsbegreppet i konfucianismen var nästan helt underordnat den tonvikt som lades på den Himmelska Vägen, det kosmiska mönstret.
94:6.11 (1034.6) Laos undervisning har gått förlorad för alla utom några få i Orienten, men Konfutses skrifter har allt sedan dess utgjort ränningen i kulturens moraliska väv för nästan en tredjedel av urantiaborna. Fastän Konfutses föreskrifter bevarade det bästa från det förgångna var de i viss mån skadliga för själva den kinesiska forskningsanda som hade åstadkommit de resultat som så vördades. Inflytandet från dessa lärosatser bekämpades utan framgång både genom Ch’in Shih Huang Ti’s kejserliga strävanden och genom den lära som utgick från Mo Ti, som förkunnade ett broderskap byggt inte på etisk förpliktelse utan på Guds kärlek. Han försökte återuppliva det forntida sökandet efter ny sanning, men hans undervisning misslyckades inför den kraftfulla oppositionen från Konfutses lärjungar.
94:6.12 (1034.7) Likt många andra lärare av andlighet och moral gudaförklarades till slut både Konfutse och Lao‑tse av sina anhängare under de andligt mörka tidsåldrar i Kina som inföll mellan nedgången och förvrängningen av den taoistiska tron och ankomsten av de buddhistiska missionärerna från Indien. Under dessa århundraden av andligt förfall degenererade den gula rasens religion till en ömklig teologi som vimlade av djävlar, drakar och onda andar, vilket allt var ett tecken på att rädslorna höll på att igen ta över i de oupplysta dödligas sinne. Kina som en gång gick i spetsen för människosamfundet på grund av en avancerad religion, blev sedan efter emedan det tills vidare inte lyckades göra framsteg på den sanna vägen för utveckling av det gudsmedvetande som är oundgängligt för sant framåtskridande, inte endast för den enskilda dödliga utan också för de invecklade och mångfasetterade civilisationer som kännetecknar kulturens och samhällets framsteg på en evolutionär planet i tid och rymd.
94:7.1 (1035.1) Samtidigt med Lao‑tse och Konfutse i Kina framträdde en annan stor sanningslärare i Indien. Gautama Siddhartha föddes i det sjätte århundradet f. Kr. i den nordindiska provinsen Nepal. Hans anhängare lät senare förstå att han var son till en omåttligt rik härskare, men i verkligheten var han den obestridlige tronarvingen till en liten stamhövding som enligt tyst medgivande härskade över en liten och avsides belägen bergsdal i södra Himalaya.
94:7.2 (1035.2) Gautama formulerade de teorier som växte till buddhismens filosofi, sedan han i sex år hade ägnat sig åt ett fåfängt utövande av yoga. Siddhartha kämpade beslutsamt men förgäves mot det växande kastväsendet. Denne unge profetprins var ädelt uppriktig och på ett enastående sätt osjälvisk vilket i hög grad tilltalade den tidens människor. Han förringade bruket att söka individuell frälsning genom fysiskt lidande och personlig smärta. Han uppmanade sina anhängare att föra ut hans evangelium till hela världen.
94:7.3 (1035.3) Bland förvirringen och de extrema kultsederna i Indien kom Gautamas sundare och mer måttfulla läror som en uppfriskande lättnad. Han fördömde gudar, präster och deras offer, men inte heller han uppfattade den Enda Universellas personlighet. Då Gautama inte trodde på att det i människan existerade en individuell själ är det naturligt att han kämpade tappert mot den urgamla tron på själavandringen. Han gjorde ett ädelt försök att befria människorna från fruktan, att få dem att känna sig väl till mods och hemma i det stora universum, men han lyckades inte visa dem vägen till det verkliga och himmelska hemmet för de uppstigande dödliga — Paradiset — och till det allt vidsträcktare tjänandet i den eviga tillvaron.
94:7.4 (1035.4) Gautama var en verklig profet, och om han hade tagit fasta på eremiten Godads undervisning kunde han ha väckt hela Indien med den inspiration som återuppväckandet av evangeliet från Salem om frälsning genom tro hade medfört. Godad härstammade från en släkt som aldrig hade förlorat traditionerna om Melkisedeks missionärer.
94:7.5 (1035.5) I Benares grundade Gautama sin skola, och det var under dess andra verksamhetsår som en elev vid namn Bautan delgav sin lärare traditionerna från salemmissionärerna om Melkisedeks förbund med Abraham. Fastän Siddhartha inte hade någon särskilt klar uppfattning om den Universelle Fadern tog han en avancerad ställning till frälsning genom tro — enkel tro. Han kungjorde denna inställning inför sina anhängare och började sända ut sina elever i grupper om sextio för att för Indiens folk förkunna ”det glada budskapet om fri frälsning: att alla människor, höga som låga, kunde uppnå salighet genom tro på rättfärdighet och rättvisa.”
94:7.6 (1035.6) Gautamas hustru trodde på sin mans evangelium och grundade en nunneorden. Hans son efterträdde honom och gav kulten en avsevärt större spridning. Sonen förstod den nya idén om frälsning genom tro, men under sina senare år tvekade han beträffande evangeliet från Salem om gudomlig ynnest genom tro allena, och som gammal på dödsbädden var hans sista ord: ”Utarbeta er egen frälsning.”
94:7.7 (1036.1) När Gautamas evangelium om universell frälsning, utan offer, tortyr, ritualer och präster, förkunnades som bäst var det en revolutionerande och häpnadsväckande lära för sin tid. Den kom förvånansvärt nära att vara ett återupplivande av evangeliet från Salem. Den gav undsättning åt miljoner förtvivlade själar, och trots att den på ett groteskt sätt förvrängdes under senare århundraden förblir den fortfarande ett hopp för miljoner människor.
94:7.8 (1036.2) Siddhartha lärde ut långt mera sanning än vad som har fortlevt i de nutida kulter som bär hans namn. Den nutida buddhismen innehåller inte mer av Gautama Siddharthas läror än kristendomen innehåller av Jesus från Nasarets förkunnelse.
94:8.1 (1036.3) För att bli buddist bekände man sig endast offentligt till tron genom att uttala Tillflykten: ”Jag tar min tillflykt till Buddha; jag tar min tillflykt till Läran; jag tar min tillflykt till Brödraskapet.”
94:8.2 (1036.4) Buddismen fick sin uppkomst i en historisk person, inte i en myt. Gautamas anhängare kallade honom Sasta, som betyder mästare eller lärare. Fastän han inte gjorde några anspråk på övermänsklighet vare för sig själv eller sin lära, började hans lärjungar tidigt kalla honom den upplyste, Buddha; senare Sakjamuni Buddha.
94:8.3 (1036.5) Gautamas ursprungliga evangelium byggde på de fyra ädla sanningarna:
94:8.4 (1036.6) 1. De ädla sanningarna om lidandet.
94:8.5 (1036.7) 2. Ursprungen till lidandet.
94:8.6 (1036.8) 3. Utplånandet av lidandet.
94:8.7 (1036.9) 4. Vägen till utplånandet av lidandet.
94:8.8 (1036.10) Nära förbunden till läran om lidandet och frigörelsen från det var filosofin om den Åttafaldiga Vägen: rätta åsikter och önskningar, rätt tal, beteende, försörjning, strävan, iakttagelse och kontemplation. Det var inte Gautamas avsikt att försöka förinta all strävan, lust och tillgivenhet som villkor för frigörelse från lidandet; närmast var hans lära avsedd att för den dödliga människan visa på det fåfänga i att fästa allt hopp och alla önskningar endast vid världsliga mål och materiella syften. Det var inte så mycket en fråga om att man skulle undvika att älska sina medmänniskor som att den sant troende också skulle se utöver förbindelserna i denna materiella värld till realiteterna i den eviga framtiden.
94:8.9 (1036.11) Moralbuden i Gautamas förkunnelse var fem till antalet:
94:8.10 (1036.12) 1. Du skall inte döda.
94:8.11 (1036.13) 2. Du skall inte stjäla.
94:8.12 (1036.14) 3. Du skall inte vara okysk.
94:8.13 (1036.15) 4. Du skall inte ljuga.
94:8.14 (1036.16) 5. Du skall inte dricka rusdrycker.
94:8.15 (1036.17) Det fanns flera tilläggsbud eller andra gradens bud, som de troende kunde följa enligt fritt val.
94:8.16 (1036.18) Siddhartha trodde knappast att människans personlighet var odödlig; hans filosofi erbjöd endast ett slags funktionell fortsättning. Han definierade aldrig klart vad han ämnade inkludera i läran om nirvana. Det faktum att nirvana teoretiskt kunde erfaras under tillvaron som dödlig antyder att det inte betraktades som ett tillstånd av fullständig utplåning. Det avsåg ett tillstånd av högsta upplysning och himmelsk salighet, där alla bojor som binder människan till den materiella världen hade brustit. Där fanns frihet från alla begär som hörde till de dödligas liv och frälsning från faran att någonsin mera behöva uppleva inkarnation.
94:8.17 (1037.1) Enligt Gautamas ursprungliga lära uppnås frälsningen genom människans egen strävan, utan gudomlig hjälp. Det finns inget rum för frälsande tro eller böner till överjordiska krafter. I sitt försök att i möjligaste mån begränsa vidskepligheterna i Indien försökte Gautama vända människorna ifrån de skräniga påståendena om frälsning på magins väg. Då han gjorde så lämnade han emellertid dörren vidöppen för sina efterföljare att misstolka hans lära och förkunna att all mänsklig strävan att uppnå ett mål är motbjudande och pinsam. Hans efterföljare förbisåg att den högsta lyckan är förenad med en intelligent och entusiastisk strävan mot värdiga mål, och att sådana prestationer innebär sanna framsteg i kosmiskt självförverkligande.
94:8.18 (1037.2) Den stora sanningen i Siddharthas undervisning var hans förkunnelse om ett universum där absolut rättvisa råder. Han undervisade i den bästa gudlösa filosofi som den dödliga människan någonsin har uppfunnit. Det var den idealiska humanismen och den avlägsnade högst effektivt all grund för vidskepelse, magiska ritualer och fruktan för vålnader eller demoner.
94:8.19 (1037.3) Den stora svagheten i buddhismens ursprungliga evangelium var att det inte resulterade i en religion av osjälviskt socialt tjänande. Det buddhistiska broderskapet var under en lång tid inte ett brödraskap av troende utan närmast ett samfund av studerande och lärare. Gautama förbjöd dem att ta emot pengar och försökte därmed hindra uppkomsten av hierarkiska tendenser. Gautama själv var i högsta grad social; i själva verket var hans liv mycket förmer än hans förkunnelse.
94:9.1 (1037.4) Buddhismen hade framgång emedan den erbjöd frälsning genom tron på Buddha, den upplyste. Den var mer representativ för Melkisedeks sanningar än något annat religionssystem inom hela östra Asien. Buddhismen fick dock inte särskilt stor spridning som religion förrän monarken Asoka, som var av låg kast, antog den som ett sätt att skydda sig själv. Asoka var näst efter Ikhnaton i Egypten en av de mest anmärkningsvärda civilhärskarna mellan Melkisedek och Mikael. Asoka byggde upp ett storartat indiskt imperium med hjälp av sina buddhistiska missionärers budskap. Under en period om tjugofem år utbildade han och sände ut mer än sjutton tusen missionärer till de mest avlägsna trakter i hela den kända världen. Under en enda generations tid gjorde han buddhismen till den dominerande religionen i den ena halvan av världen. Den blev snart etablerad i Tibet, Kaschmir, Ceylon, Burma, Java, Siam, Korea, Kina och Japan. Allmänt taget var det en religion som var vida överlägsen de religioner som den ersatte eller förbättrade.
94:9.2 (1037.5) Buddhismens spridning från sina hemtrakter i Indien till hela Asien är en av de spännande berättelserna om sanna religionsutövares andliga hängivenhet och missionsinriktade uthållighet. De som undervisade i Gautamas evangelium utmanade inte endast farorna längs karavanvägarna till lands utan trotsade även farorna på de Kinesiska haven, när de bedrev sin mission över hela den asiatiska kontinenten och förde budskapet om sin tro till alla folk. Denna buddhism var dock inte längre Gautamas enkla lära, utan ett mirakelbemängt evangelium som gjorde honom till gud. Ju längre buddhismen spred sig från sitt hem i de indiska högländerna desto mindre liknade den Gautamas lära och desto mer lik de religioner som den ersatte blev den.
94:9.3 (1038.1) Senare påverkades buddhismen mycket av taoismen i Kina, shintoläran i Japan och kristendomen i Tibet. Efter ett tusen år vittrade buddhismen helt enkelt bort och slocknade i Indien. Den blev brahmaniserad och kapitulerade senare ynkligt inför islam samtidigt som den i en stor del av resten av Orienten degenererade till en ritual som Gautama Siddhartha aldrig skulle ha känt igen.
94:9.4 (1038.2) I söder levde den fundamentalistiska och stereotypa formen av Siddharthas lära vidare på Ceylon, i Burma och på Indokinas halvö. Detta är buddhismens hinajana‑gren som håller fast vid den tidiga eller icke‑sociala läran.
94:9.5 (1038.3) Redan före buddhismens sammanbrott i Indien hade de kinesiska och nordindiska grupperna av Gautamas anhängare börjat utveckla mahajana‑läran om den ”stora vägen” till frälsning i motsats till de renläriga i söder som höll sig till hinajana eller den ”mindre vägen”. Dessa mahajana‑anhängare kastade loss från de sociala begränsningar som hörde till den buddhistiska läran, och allt sedan dess har denna nordliga gren av buddhismen fortsatt att utvecklas i Kina och Japan.
94:9.6 (1038.4) Buddhismen är idag en levande och växande religion emedan den lyckas vidmakthålla många av de högsta moraliska värdena hos sina anhängare. Den främjar lugn och självbehärskning, ökar friden och lyckan, och den gör mycket för att hindra sorg och bedrövelse. De som tror på denna filosofi lever ett bättre liv än mången som inte tror på den.
94:10.1 (1038.5) I Tibet kan man finna den mest märkliga sammanställning av Melkisedeks läror kombinerade med buddhism, hinduism, taoism och kristendom. När de buddhistiska missionärerna trängde in i Tibet mötte de ett tillstånd av primitivt barbari mycket likt det som de första kristna missionärerna fann bland de nordliga stammarna i Europa.
94:10.2 (1038.6) Dessa enkeltsinnade tibetaner ville inte helt ge upp sin urgamla magi och sina trollmedel. En granskning av de religiösa ceremonielen i de nuvarande tibetanska ritualerna avslöjar ett förvuxet brödraskap av präster med rakade huvuden som utövar en invecklad ritual med klockringning, mässande, rökelse, processioner, radband, gudastoder, trollmedel, bilder, heligt vatten, praktfulla dräkter och utstuderade körer. De har rigorösa dogmer och förstenade trossatser, mystiska riter och speciella fastor. Till deras hierarki hör munkar, nunnor, abbotar och storlaman. De ber till änglar, helgon, en helig mor, och till gudar. Bikten hör till deras religion och de tror på skärselden. Deras kloster är omfattande och deras katedraler magnifika. De håller uppe ett ändlöst upprepande av heliga ritualer och tror att dessa ceremoniel medför frälsning. Böner fästs vid ett hjul, och när det går runt tror de att dessa anhållanden får avsedd verkan. Bland inget annat folk i modern tid kan man finna ett efterföljande av så mycket från så många religioner. Det är oundvikligt att en sådan kumulativ liturgi blir omåttligt besvärlig och outhärdligt betungande.
94:10.3 (1038.7) Tibetanerna har någonting från alla de ledande världsreligionerna, utom den enkla läran i Jesu evangelium om människan som en Guds son, människornas broderskap och medborgarskapet på ständigt stigande nivå i det eviga universum.
94:11.1 (1038.8) Buddhismen kom till Kina under det första årtusendet e.Kr., och den passade väl in med den gula rasens religiösa seder. I sin dyrkan av förfäderna hade de länge bett till de döda; nu kunde de också be för dem. Buddhismen sammansmälte snart med de kvardröjande ritualistiska sederna från den sönderfallande taoismen. Denna nya sammanfogade religion med sina tempel för dyrkan och klart angivna religiösa ceremoniel blev snart den allmänt accepterade kulten bland folken i Kina, Korea och Japan.
94:11.2 (1039.1) Även om det i vissa avseenden är olyckligt att buddhismen inte fördes ut till världen förrän efter det att Gautamas anhängare hade förvrängt kultens traditioner och läror till den grad att de gjorde honom till en gudomlig varelse, visade sig i alla fall denna myt om hans liv som människa, utsmyckad som den var med en uppsjö av mirakel, mycket tilltalande för dem som hörde buddhismens norra eller mahajana‑evangelium.
94:11.3 (1039.2) En del av hans senare anhängare lärde att Sakjamuni Buddhas ande från tid till annan återvände till jorden som en levande Buddha och öppnade sålunda vägen för en aldrig sinande ström av buddabilder, ‑tempel, ‑ritualer och ”levande Buddha”‑bedragare. Sålunda fann sig den store indiske protestantens religion till slut fastkedjad vid just de ceremoniella seder och ritualistiska besvärjelser som han så frimodigt hade bekämpat och så tappert fördömt.
94:11.4 (1039.3) Det var ett stort framsteg att inom den buddhistiska filosofin inse relativiteten i all sanning. Med hjälp av denna hypotes har buddisterna förmått sammanjämka och korrelera skillnaderna i sina egna religiösa skrifter så väl som olikheterna mellan sina egna och många andra skrifter. Man lärde ut att den lilla sanningen var för små sinnen, den stora sanningen för stora sinnen.
94:11.5 (1039.4) Denna filosofi hyste också uppfattningen att det fanns en buddha‑ (gudomlig) natur i alla människor, att människan genom sina egna strävanden kunde uppnå ett realiserande av denna inre gudomlighet. Denna lära är en av de klaraste framställningar som någonsin har gjorts av någon religion på Urantia om sanningen om Riktaren i människans inre.
94:11.6 (1039.5) Men en stor begränsning i Siddharthas ursprungliga evangelium, så som det tolkades av hans anhängare, var att det eftersträvade en fullständig befrielse av människans jag från alla begränsningar i den dödligas natur genom att isolera jaget från den objektiva verkligheten. Ett sant kosmiskt självförverkligande är resultatet av identifikation med kosmisk verklighet och med det finita kosmos som omfattar energi, sinne och ande, och som avgränsas av rymden och betingas av tiden.
94:11.7 (1039.6) Fastän ceremonierna och den yttre efterlevnaden i buddhismen blev grovt besudlade av motsvarande i de länder dit den spred sig gällde denna degenerering inte helt de stora tänkares filosofiska liv som från tid till annan omfattade dess tanke‑ och trossystem. I mer än två tusen år har många av de bästa sinnena i Asien koncentrerat sig på problemet att utröna den absoluta sanningen och sanningen om det Absoluta.
94:11.8 (1039.7) En högtstående uppfattning om det Absoluta uppnåddes genom tankar längs många banor och resonemang längs irrande stigar. Utvecklingen av denna infinitetslära mot högre höjder var inte lika klart definierad som utvecklingen av gudsbegreppet i den hebreiska teologin. Det fanns dock vissa tydliga nivåer som de buddhistiska tänkarna nådde, stannade upp på och passerade genom på sin väg mot en uppfattning om Ursprungskällan till universerna:
94:11.9 (1039.8) 1. Legenden om Gautama. Grunden till begreppet var det historiska faktumet om den indiske profetprinsen Siddharthas liv och lära. Denna legend blev allt mer mytisk under sin färd genom århundradena och över Asiens vida landområden tills den överskred idén om Gautama som den upplyste och började ta till sig nya attribut.
94:11.10 (1040.1) 2. De många Buddhorna. Man resonerade så, att om Gautama hade kommit till folken i Indien måste människoraserna i det avlägsna förgångna ha välsignats med andra sanningslärare, som även i den avlägsna framtiden skulle komma att framträda. Detta gav upphov till läran om att det fanns många Buddhor, ett obegränsat och oändligt antal, rentav att vem som helst kunde sträva efter att bli en sådan — att uppnå en Buddhas gudomlighet.
94:11.11 (1040.2) 3. Den Absoluta Buddha. När antalet Buddhor började närma sig det oändliga blev det nödvändigt för den tidens tänkare att igen återförena detta otympliga begrepp. Följaktligen började man undervisa att alla Buddhor endast var manifestationer av något högre väsen, någon Evig Enda med infinit och obetingad existens, någon Absolut Källa till all verklighet. Härifrån vidare skiljer sig buddhismens gudomsbegrepp i sin högsta form från Gautama Siddharthas människoperson och kastar loss från de antropomorfiska begränsningar som har hållit den bunden. Denna slutliga uppfattning om den Eviga Buddha kan mycket väl identifieras som den Absoluta, ibland även som den infinita JAG ÄR.
94:11.12 (1040.3) Fastän denna idé om en Absolut Gudom aldrig blev särskilt populär bland folken i Asien, gjorde den det möjligt för de intellektuella i dessa länder att förenhetliga sin filosofi och harmonisera sin kosmologi. Begreppet Buddha den Absoluta uppfattas ibland som halvt personligt, ibland som helt icke‑personligt — rentav som en infinit skapande kraft. Fastän dessa begrepp som halvt personligt, ibland som helt personligt är till hjälp i filosofin är de inte avgörande för den religiösa utvecklingen. Även en människoliknande Jahve har större värde för religionen än buddhismens eller brahmanismens oändligt avlägsna Absolut.
94:11.13 (1040.4) Tidvis tänkte man sig rentav att den Absoluta innehölls i den infinita JAG ÄR. Dessa spekulationer var en kylig tröst för de hungriga massorna som längtade efter att få höra löftesord, att få höra det enkla evangeliet från Salem, att tillit till Gud garanterar gudomlig ynnest och evig överlevnad.
94:12.1 (1040.5) Den stora svagheten i buddhismens kosmologi var tvåfaldig: den besudlades av många vidskepligheter i Indien och Kina och den upphöjde Gautama, först som den Upplyste och sedan som den Evige Buddha. Precis som kristendomen har lidit av att den har upptagit så mycket felaktig människofilosofi, så bär också buddhismen sitt mänskliga födelsemärke. Gautamas läror har emellertid fortsatt att utvecklas under de senaste två och ett halvt tusen åren. För en upplyst buddist är begreppet Buddha icke desto mer Gautamas människopersonlighet än begreppet Jehova för en upplyst kristen är identisk med Horebs andedemon. Terminologins brister tillsammans med ett sentimentalt bibehållande av urgammal nomenklatur leder ofta till att man inte förstår den sanna betydelsen av de religiösa begreppens utveckling.
94:12.2 (1040.6) Gradvis började begreppet Gud, till åtskillnad från den Absoluta, framträda i buddhismen. Dess rötter går tillbaka till den forna tid då anhängarna till den mindre vägen och den större vägen skiljde sig från varandra. Det var inom den senare grenen av buddhismen som den tudelade uppfattningen om Gud och den Absoluta slutligen mognade. Steg för steg, århundrade efter århundrade har gudsbegreppet utvecklats tills Ryonins, Honen Shonins och Shinrans förkunnelse i Japan detta begrepp slutligen bar frukt i form av tron på Amida Buddha.
94:12.3 (1041.1) Bland dessa troende lärs det att själen sedan den har genomgått döden kan välja att njuta av en vistelse i Paradiset innan den inträder i nirvana, den slutliga tillvaron. Det förkunnas att denna nya frälsning uppnås genom tron på Amidas, Paradisets Gud i väster, gudomliga välsignelser och kärleksfulla omvårdnad. I sin filosofi tyr sig amidaanhängarna till en Infinit Verklighet som ligger bortom de dödligas finita fattningsförmåga. I sin religion håller de fast vid tron på den allbarmhärtige Amida, som så älskar världen att han inte tillåter en enda dödlig, som i sann tro och med rent hjärta anropar hans namn, att misslyckas i att uppnå den himmelska lyckan i Paradiset.
94:12.4 (1041.2) Buddhismens stora styrka är att dess anhängare har frihet att välja sanning från alla religioner. Sådan valfrihet har sällan varit kännetecknande för en religion på Urantia. I detta avseende har shin‑sekten i Japan blivit en av de mest progressiva religiösa grupperna i världen. Den har återupplivat den forna missionärsandan bland Gautamas efterföljare och har börjat sända missionärer till andra folk. Denna villighet att tillgodogöra sig sanning från varjehanda källa är verkligen en lovvärd tendens som framträder bland religiöst troende under den första halvan av det tjugonde århundradet efter Kristus.
94:12.5 (1041.3) Buddhismen undergår själv en renässans i det tjugonde århundradet. Genom kontakt med kristendomen har buddhismens sociala aspekter avsevärt vidgats. Lusten att lära sig har på nytt tänts i hjärtana på brödraskapets prästmunkar, och utbildningens spridning överallt inom denna tro kommer helt säkert att leda till nya framsteg inom den religiösa utvecklingen.
94:12.6 (1041.4) När detta skrivs sätter en stor del av Asien sitt hopp till buddhismen. Kommer denna ädla tro, som så tappert har genomlevt de mörka tiderna i det förgångna, att än en gång ta emot sanningen om utvidgade kosmiska realiteter, så som lärjungarna till den store läraren i Indien en gång lyssnade till hans förkunnelse om ny sanning? Kommer denna urgamla tro att än en gång reagera på den livgivande stimulansen från presentationen av nya uppfattningar om Gud och den Absoluta, vilka den så länge har sökt efter?
94:12.7 (1041.5) Hela Urantia väntar på förkunnandet av Mikaels förädlande budskap, obetungat av de lärosatser och dogmer som har samlats under nitton århundraden av kontakt med religioner som har ett evolutionärt ursprung. Tiden är inne att framföra för buddhismen, kristendomen, hinduismen, ja för folken inom alla trosriktningar, inte evangeliet om Jesus, utan den levande andliga verkligheten i Jesu evangelium.
94:12.8 (1041.6) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 95
95:0.1 (1042.1) SÅ SOM Indien gav upphov till många av religionerna och filosofierna i östra Asien, så var Levanten hemlandet för den västerländska världens religioner. Missionärerna från Salem spred sig ut över hela sydvästra Asien, över Palestina, Mesopotamien, Egypten, Iran och Arabien och förkunnade överallt den goda nyheten i form av Makiventa Melkisedeks evangelium. I en del av dessa länder bar deras undervisning frukt; i andra länder hade de en varierande framgång. Ibland berodde deras misslyckande på bristande visdom, ibland på omständigheter utanför deras kontroll.
95:1.1 (1042.2) Omkring år 2000 f.Kr. hade seternas läror mer eller mindre försvunnit från religionerna i Mesopotamien och de påverkades till stor del av de primitiva trosföreställningarna hos två grupper av inkräktare, nämligen de semitiska beduinerna som så småningom hade trängt in från öknen i väster och barbarryttarna som hade kommit ned norrifrån.
95:1.2 (1042.3) Seden bland de tidiga adamitiska folken att helga den sjunde dagen i veckan försvann aldrig helt från Mesopotamien. Under Melkisedeks tidsskede ansågs visserligen den sjunde dagen vara den värsta otursdagen. Den belastades av många tabun. Det var olagligt att ge sig av på en resa, att laga mat eller att göra upp eld på den onda sjunde dagen. Judarna tog med sig tillbaka till Palestina många av de mesopotamiska tabun som de hade funnit i anslutning till det babyloniska iakttagandet av den sjunde dagen, sabbaten.
95:1.3 (1042.4) Fastän lärarna från Salem gjorde mycket för att förädla och upplyfta religionerna i Mesopotamien lyckades de inte få de olika folken att bestående erkänna en ende Gud. En sådan lära blev förhärskande i mer än etthundrafemtio år och gav sedan gradvis vika för den äldre tron på en mångfald av gudomar.
95:1.4 (1042.5) Salem-lärarna minskade avsevärt antalet gudar i Mesopotamien och fick en tid ned de främsta gudarnas antal till sju: Bel, Shamash, Nabu, Anu, Ea, Marduk och Sin. Under den nya lärans blomstringstid upphöjde de tre av dessa gudar över alla andra: den babyloniska triaden bestående av Bel, Ea och Anu: jordens, havets och himlavalvets gudar. Ytterligare triader uppkom på andra orter, alla påminnande om anditernas och sumerernas treenighetslära, och de byggde alla på Salem-lärarnas tro på Melkisedeks insignier med de tre cirklarna.
95:1.5 (1042.6) Salemlärarna övervann aldrig helt den popularitet som Ishtar, gudarnas moder och den sexuella fruktsamhetens ande, åtnjöt. De gjorde mycket för att förädla dyrkan av denna gudinna, men babylonierna och deras grannar hade aldrig helt vuxit ifrån sina kamouflerade former av sexuell dyrkan. Det hade blivit en allmänt omfattad sed över hela Mesopotamien, att alla kvinnor åtminstone en gång i sina unga år gav sig till att omfamnas av en främling. Detta ansågs vara en andaktsövning som krävdes av Ishtar, och man trodde att fruktsamheten till stor del berodde på detta sexuella offer.
95:1.6 (1043.1) Till en början var framgången för Melkisedeks lära högst tillfredsställande, tills Nabodad, ledaren för skolan i Kish, beslöt att företa ett gemensamt angrepp mot det utbredda utövandet av tempelprostitution. Missionärerna från Salem misslyckades dock i sin strävan att genomföra denna sociala reform, och bland spillrorna från detta misslyckande försvann även deras mer betydelsefulla andliga och filosofiska läror.
95:1.7 (1043.2) Detta nederlag för evangeliet från Salem följdes omedelbart av en stor uppgång för Ishtar-kulten, en ritual som redan hade trängt in i Palestina som Ashtoreth, i Egypten som Isis, i Grekland som Afrodite och bland stammarna i norr som Astarte. Det var i samband med detta återupplivande av Ishtar-dyrkan som de babyloniska prästerna igen började forska i stjärnorna. Astrologin upplevde sitt sista stora återuppväckande i Mesopotamien, spådomar blev på modet och i hundratals år tilltog prästerskapets förfall.
95:1.8 (1043.3) Melkisedek hade förmanat sina efterföljare att undervisa om den ende Guden, allas Fader och Skapare, och att endast predika evangeliet om gudomlig ynnest genom tro allena. De som undervisar i ny sanning har dock ofta begått felet att försöka alltför mycket, att försöka ersätta den långsamma evolutionen med en plötslig revolution. Melkisedeks missionärer i Mesopotamien satte en moralnorm som var alltför hög för folket; de försökte för mycket, och deras ädla syfte gick till spillo. De hade befullmäktigats att predika ett bestämt evangelium, att förkunna sanningen om den Universelle Faderns verklighet, men de trasslade in sig i det till synes värdiga syftet att reformera sedvänjorna, och sålunda kom deras stora mission in på sidospår och gick praktiskt taget under i frustration och förgätenhet.
95:1.9 (1043.4) Inom en generation skingrades salemhögkvarteret i Kish och förkunnelsen om tron på en ende Gud upphörde praktiskt taget i hela Mesopotamien. Rester av salemskolorna levde emellertid kvar. Små grupper utspridda här och var behöll sin tro på den ende Skaparen och kämpade mot de mesopotamiska prästernas avgudadyrkan och omoral.
95:1.10 (1043.5) Det var salemmissionärerna som, under perioden efter det att deras undervisning hade avvisats, skrev många av Gamla testamentets psalmer. De högg in dem i sten där senare tiders hebreiska präster under fångenskapen fann dem och senare införlivade dem med den samling av hymner som har tillskrivits judiska författare. Dessa vackra psalmer från Babylon skrevs inte i Bel-Marduks tempel. De hade åstadkommits av de efterkommande till de tidigare missionärerna från Salem, och de utgör en slående kontrast till de babyloniska prästernas magiska sammanställningar. Jobs bok återspeglar ganska väl undervisningen vid salemskolan i Kish och annanstans i Mesopotamien.
95:1.11 (1043.6) Mycket av den religiösa kulturen från Mesopotamien fann sin väg till den hebreiska litteraturen och liturgin via Egypten genom Amenemopes och Ikhnatons arbete. Egyptierna bevarade anmärkningsvärt väl lärorna om de samhälleliga skyldigheterna som härstammade från de tidigare anditiska mesopotamierna och som de senare babylonierna i Eufratdalen till så stor del hade förlorat.
95:2.1 (1043.7) Melkisedeks ursprungliga förkunnelse slog verkligen djupast rot i Egypten, därifrån den senare spred sig till Europa. Den evolutionära religionen i Nildalen utvidgades vid olika tillfällen av att högrestående raselement av noditer, adamiter och senare anditiska folk anlände från Eufratdalen. Från tid till annan var många av civiladministratörerna i Egypten sumerer. Så som Indien vid denna tid hyste den mest omfattande blandningen av världens raser, så fanns i Egypten den mest grundliga blandning av religionsfilosofi som någonsin har funnits på Urantia, och från Nildalen spred den sig till många delar av världen. Judarna erhöll mycket av sin uppfattning om världens skapelse från babylonierna, men deras uppfattning om den gudomliga Försynen härstammade från egyptierna.
95:2.2 (1044.1) Det var politiska och moraliska tendenser snarare än filosofiska eller religiösa som gjorde Egypten mer gynnsamt än Mesopotamien för Salem-läran. Varje stamhövding i Egypten, sedan han hade tillkämpat sig tronen, försökte befästa sin dynasti genom att förkunna sin stamgud som den ursprungliga gudomen och skaparen av alla andra gudar. På detta sätt blev egyptierna så småningom vana vid tanken på en övergud, ett trappsteg på vägen mot den senare läran om en universell Skapargudom. Monoteismens tanke böljade fram och tillbaka under många århundraden i Egypten, och tron på en ende Gud vann ständigt terräng men lyckades aldrig helt få herraväldet över de polyteistiska uppfattningar som var under utveckling.
95:2.3 (1044.2) Sedan urminnes tider hade folken i Egypten ägnat sig åt dyrkan av naturgudar; närmare bestämt hade var och en av de omkring fyrtio stammarna sin egen speciella gruppgud, varvid en stam dyrkade tjuren, en annan lejonet, en tredje bocken osv. Ännu tidigare hade de varit totemstammar, i stort sett så som indianerna i Amerika.
95:2.4 (1044.3) Med tiden lade egyptierna märke till att de döda kroppar som placerades i gravar utan tegel bibehölls — balsamerades — av den sodablandade sandens inverkan, medan de som begravdes i tegelvalv förmultnade. Dessa iakttagelser ledde till de experiment som resulterade i det senare bruket att balsamera de döda. Egyptierna trodde att kroppens bevarande underlättade ens färd genom det kommande livet. För att individen vederbörligen skulle kunna identifieras i en avlägsen framtid sedan kroppen hade förmultnat placerade de en staty i graven med liket och graverade den avlidnes bild på kistan. Framställningen av dessa gravstatyer ledde till en avsevärd förbättring av den egyptiska konsten.
95:2.5 (1044.4) I hundratals år satte egyptierna sin tro till gravkamrarna som skydd för kroppen och garanti för ett angenämt liv efter döden. Den senare utvecklingen av magiska sedvänjor befriade dem emellertid, fastän de var en börda i livet från vaggan till graven, mycket effektivt från gravkammarreligionen. Prästerna brukade ingravera kistorna med besvärjelsetexter som troddes vara ett skydd mot att ”människans hjärta togs bort från henne i den undre världen”. Snart samlades ett urval av dessa magiska texter och bevarades som De dödas bok. I Nildalen kom de magiska ritualerna tidigt i beröring med samvetets och karaktärens värld i en utsträckning som ofta inte uppnåddes av den tidens ritualer. Senare var det dessa etiska och moraliska ideal man förlitade sig på för frälsning, snarare än på omsorgsfullt färdigställda gravkamrar.
95:2.6 (1044.5) Vidskepelserna under dessa tider illustreras väl av den allmänna tron på spottets helande verkan, en idé som uppkom i Egypten och därifrån spred sig till Arabien och Mesopotamien. I legenden om striden mellan Horus och Set förlorade den unge guden sitt öga, men när Set var besegrad återinsattes detta öga av den vise guden Toth som spottade på såret och helade det.
95:2.7 (1044.6) Egyptierna trodde länge att stjärnorna som blinkade på natthimlen representerade framstående dödas själar som hade överlevt. De tänkte sig att andra överlevande upptogs i solen. Under en viss period blev vördnad för solen en form av dyrkan av förfäderna. Den sluttande ingångspassagen i den stora pyramiden pekade direkt mot Polstjärnan, så att konungens själ när den steg upp från gravkammaren kunde bege sig direkt till de stationära och etablerade konstellationerna av fixstjärnor som antogs vara konungarnas boning.
95:2.8 (1045.1) När solens sneda strålar sågs tränga mot jorden genom en öppning i molnen trodde man att de betydde ett nedsänkande av en himmelsk trappa längs vilken konungen och andra rättfärdiga själar kunde stiga upp till himlen. ”Kung Pepi har satt ner sin strålglans som en trappa under sina fötter för att längs den stiga upp till sin moder.”
95:2.9 (1045.2) När Melkisedek framträdde i köttslig gestalt hade egyptierna en religion som stod betydligt högre än de omgivande folkens. De trodde att om en själ som hade lämnat kroppen var rätt utrustad med magiska formler, kunde den undvika de mellankommande onda andarna och bana sig väg till Osiris´ domsal, där den om den var oskyldig till ”mord, rån, lögnaktighet, äktenskapsbrott, stöld och själviskhet” släpptes in till salighetens riken. Om denna själ när den vägdes på vågen befanns för lätt sändes den till helvetet, till Uppslukerskan. Detta var en relativt avancerad uppfattning om ett kommande liv jämfört med trosföreställningarna bland många av de omgivande folken.
95:2.10 (1045.3) Uppfattningen om domen i livet efter detta för synder under ens jordeliv överfördes till den hebreiska teologin från Egypten. Ordet dom förekommer endast en gång i hela den hebreiska Psaltaren, och den speciella psalmen skrevs av en egyptier.
95:3.1 (1045.4) Fastän kulturen och religionen i Egypten främst härstammade från anditernas Mesopotamien och till stor del överfördes till senare civilisationer genom hebréernas och grekernas förmedling uppkom mycket, väldigt mycket, av egyptiernas sociala och etiska idealism i Nildalen som resultat av en rent evolutionär utveckling. Trots att mycken sanning och kultur av anditiskt ursprung importerades, växte mer moralisk kultur fram i Egypten som resultat av en rent mänsklig utveckling än vad som med liknande naturliga förfaranden var fallet inom något annat begränsat landområde innan Mikael utgav sig.
95:3.2 (1045.5) Den moraliska utvecklingen är inte helt beroende av uppenbarelse. Höga moralbegrepp kan uppkomma också av människans egen erfarenhet. Människan kan även utveckla andliga värden och få kosmisk insikt från sitt personliga erfarenhetsbaserade liv, emedan en gudomlig ande bor i hennes inre. En sådan naturlig utveckling av samvetet och karaktären förstärktes också av att sanningslärare från tid till annan anlände, i forna tider från det andra Eden, senare från Melkisedeks högkvarter i Salem.
95:3.3 (1045.6) Tusentals år innan Salem-evangeliet trängde in i Egypten undervisade de moraliska ledarna där om rättvisa, ärlighet och undvikande av girighet. Tre tusen år innan de hebreiska skrifterna avfattades var egyptiernas motto: ”På säker grund står den människa vars norm är rättfärdighet, den som vandrar dit rättfärdigheten för.” De undervisade om vänlighet, måttlighet och taktfullhet. Det budskap som en av de stora lärarna under denna epok framförde var: ”Gör vad rätt är, och handla rättvist gentemot alla.” Den egyptiska triaden under denna tidsålder var Sanning-Rättvisa-Rättfärdighet. Av alla rent mänskliga religioner på Urantia har ingen någonsin överträffat de sociala idealen och den moraliska storheten i denna humanism som en gång fanns i Nildalen.
95:3.4 (1045.7) I den jord, som dessa evolverande etiska idéer och moraliska ideal bildade, blomstrade de fortlevande lärorna från Salemreligionen. Begreppen gott och ont fann lätt gensvar i hjärtat på ett folk som trodde att ”Liv ges åt de fridsamma och död åt de brottsliga.” ”Fridsam är den som gör vad som älskas; brottslig är den som gör vad som hatas.” I århundraden hade invånarna i Nildalen levt enligt dessa framväxande etiska och sociala normer innan de ens ägnade en tanke åt de senare begreppen rätt och fel — gott och ont.
95:3.5 (1046.1) Egypten var intellektuellt och moraliskt, men inte särskilt andligt. Under sex tusen år uppstod endast fyra stora profeter bland egyptierna. Amenemope följde de en tid; Okhban mördade de; Ikhnaton accepterade de halvhjärtat under en kort generations tid; Mose avvisade de. Det var politiska snarare än religiösa omständigheter som gjorde det lätt för Abraham och senare Josef att utöva ett stort inflytande över hela Egypten till förmån för Salemläran om en ende Gud. När missionärerna från Salem för första gången trängde in i Egypten mötte de denna högt etiska evolutionsbaserade kultur blandad med de modifierade moralnormer som härstammade från de mesopotamiska immigranterna. Dessa forna lärare i Nildalen var de första som förkunnade samvetet som Guds påbud, Gudomens röst.
95:4.1 (1046.2) I sinom tid växte det upp en lärare i Egypten, som av många kallades ”människoson” och av andra Amenemope. Denne siare lyfte samvetet till högsta domare mellan rätt och fel, lärde att synden får sitt straff och förkunnade frälsning genom anropande av solgudomen.
95:4.2 (1046.3) Amenemope lärde att rikedom och framgång var en gåva från Gud, och denna uppfattning färgade ingående den senare uppkommande hebreiska filosofin. Denne ädle lärare trodde att gudsmedvetande var den avgörande faktorn i allt beteende, att varje ögonblick borde levas i medvetande om närvaron av och ansvaret inför Gud. Denne vise mans förkunnelse översattes senare till hebreiska och de blev den heliga boken för detta folk långt innan Gamla testamentet fick sin skriftliga utformning. Den främsta läran hos denne gode man gällde instruerandet av hans son i rättrådighet och ärlighet vid skötseln av statliga förtroendeuppdrag, och dessa ädla tankar från länge sedan vore en heder för varje nutida statsman.
95:4.3 (1046.4) Denne vise man från Nildalen lärde att ”rikedomar tar sig vingar och flyger iväg” — att alla jordiska ting är förgängliga. Hans främsta bön var att ”besparas från fruktan”. Han uppmanade alla att vända sig bort från ”människors ord” till ”Guds handlingar”. Kärnan i hans förkunnelse var att människan spår, men Gud rår. Hans undervisning, i hebreisk översättning, bestämde riktningen för filosofin i Ordspråksboken i Gamla testamentet. I grekisk översättning färgade den av sig på all senare hellensk religionsfilosofi. Den senare alexandrinske filosofen Filon hade ett exemplar av Visdomsboken.
95:4.4 (1046.5) Amenemope verkade för att bevara utvecklingens etik och uppenbarelsens moral, och i sina skrifter förde han dem vidare både till hebréerna och till grekerna. Han var inte den störste av de religiösa lärarna under sin tidsålder, men han var den mest inflytelserike, då han färgade det senare tänkandet bland två kretsar som var väsentliga för utvecklingen av den västerländska civilisationen — hebréerna, bland vilka den västerländska religiösa tron utvecklades till sin höjdpunkt, och grekerna, som utvecklade det rent filosofiska tänkandet till dess högsta höjd i Europa.
95:4.5 (1046.6) I hebréernas Ordspråksbok är kapitlen femton, sjutton, tjugo och kapitel tjugotvå vers sjutton, till kapitel tjugofyra vers tjugotvå tagna nästan ordagrant från Amenemopes Visdomsbok. Den första psalmen i hebréernas bok Psaltaren skrevs av Amenemope och utgör kärnan av Ikhnatons undervisning.
95:5.1 (1047.1) Amenemopes läror höll långsamt på att förlora greppet om egyptiernas sinne när en kvinna inom den kungliga familjen under inflytande av en egyptisk salemläkare tillägnade sig Melkisedeks lära. Denna kvinna förmådde sin son Ikhnaton, Egyptens farao, att acceptera dessa läror om den Ende Guden.
95:5.2 (1047.2) Efter det att Melkisedek i köttslig gestalt hade försvunnit hade ingen människa fram till den tiden haft en så förvånansvärt klar uppfattning som Ikhnaton om den uppenbarade religionen från Salem. I vissa avseenden är denne unge egyptiske konung en av de mest anmärkningsvärda personerna i människans historia. Under denna tid då den andliga depressionen i Mesopotamien tilltog höll han läran om El Eljon, den Ende Guden, levande i Egypten och upprätthöll sålunda den filosofiska monoteistiska kanal som var så viktig för den religiösa bakgrunden för den då framtida utgivningen av Mikael. Det var i beaktan av denna bragd — bland andra orsaker — som Jesus-barnet fördes till Egypten, där några av Ikhnatons andliga efterträdare träffade honom och i någon mån förstod vissa faser av hans gudomliga mission på Urantia.
95:5.3 (1047.3) Mose, den störste karaktären mellan Melkisedek och Jesus, var den hebreiska rasens och den egyptiska kungliga familjens gemensamma gåva till världen. Om Ikhnaton hade varit lika mångsidig och kunnig som Mose, om han hade visat en politisk genialitet av samma klass som hans förvånansvärda religiösa ledarskap, då skulle Egypten ha blivit den tidsålderns stora monoteistiska nation. Om så hade skett är det helt möjligt att Jesus kunde ha levt större delen av sitt liv som dödlig i Egypten.
95:5.4 (1047.4) Aldrig under hela historiens gång har någon konung så metodiskt tagit sig itu med att vända en hel nation från polyteism till monoteism som denne utomordentlige Ikhnaton. Med en högst förvånansvärd beslutsamhet bröt denne unge härskare med det förgångna, ändrade sitt namn, övergav sin huvudstad, byggde en helt ny stad och skapade en ny konst och litteratur för ett folk. Men han gick fram för snabbt; han byggde för mycket, mer än vad som kunde bestå när han var borta. Han lyckades inte säkra den materiella stabiliteten och välfärden för sitt folk, vilket allt inverkade ogynnsamt på hans religiösa läror när flodvågorna av motgångar och förtryck senare vällde över egyptierna.
95:5.5 (1047.5) Om denne man som hade ett häpnadsväckande klart synsätt och en ovanligt odelad målmedvetenhet hade haft det politiska skarpsinne som Mose hade, skulle han ha förändrat hela historiens gång när det gäller religionens utveckling och sanningens uppenbarande i västerlandet. Under sin livstid kunde han tygla prästernas verksamhet, vilka han i allmänhet misstrodde, men de bibehöll sina kulter i hemlighet och aktiverade sig så snart den unge kungen inte längre var vid makten, och de dröjde inte länge med att förknippa alla svårigheter som senare drabbade Egypten med införandet av monoteismen under hans regeringstid.
95:5.6 (1047.6) Mycket klokt sökte Ikhnaton införa monoteismen under sken av solguden. Detta beslut att närma sig dyrkan av den Universelle Fadern genom att uppta alla gudar i dyrkan av solen skedde på inrådan av den nämnde salemläkaren. Ikhnaton tog de allmänt kända lärosatserna i den då existerande Aton-tron beträffande Gudomens faderskap och moderskap och skapade en religion som erkände ett intimt, vördnadsfullt förhållande mellan människan och Gud.
95:5.7 (1048.1) Ikhnaton bibehöll klokt nog till den yttre dyrkan av Aton, solguden, samtidigt som han ledde sina associerade i den beslöjade dyrkan av den Ende Guden, Atons skapare och allas supreme Fader. Denne unge lärare och konung var en produktiv författare som skrev en framställning kallad ”Den Ende Guden”. Den omfattade trettioett kapitel och förstördes totalt av prästerna när de återkom till makten. Ikhnaton skrev också ett hundratrettiosju hymner, av vilka tolv nu finns bevarade i Gamla testamentets bok Psaltaren och tillskrivs hebreiska författare.
95:5.8 (1048.2) Det suprema ordet i Ikhnatons religion i det dagliga livet var ”rättfärdighet”, och han utvidgade snabbt uppfattningen om vad som var rätt att göra till att omfatta såväl internationell som nationell etik. Detta var en generation som kännetecknades av en förvånansvärd personlig fromhet och en ärlig strävan bland de mer intelligenta männen och kvinnorna att finna Gud och lära känna honom. På den tiden gav samhällsställning eller förmögenhet ingen egyptier någon fördel inför lagen. Familjelivet i Egypten gjorde mycket till för att bevara och höja den moraliska kulturen och utgjorde en inspiration till judarnas senare ypperliga familjeliv i Palestina.
95:5.9 (1048.3) Den fatala svagheten i Ikhnatons evangelium var dess största sanning, läran om att Aton inte bara var Egyptens skapare, utan även skapare av ”hela världen, människor och djur, och alla främmande länder, även Syrien och Kush förutom detta Egyptens land.” ”Han ger alla deras plats och har försorg om allas behov.” Dessa uppfattningar om Gudomen var höga och ädla, men de var inte nationalistiska. Sådana sentiment om internationalitet i religionen lyckades ju inte höja den egyptiska arméns stridsmoral på slagfältet, men de försåg prästerna med effektiva vapen mot den unge konungen och hans nya religion. Han hade en uppfattning om Gudomen som vida översteg de senare hebréernas, men den var alltför avancerad för att tjäna en nationsbyggares syften.
95:5.10 (1048.4) Fastän det monoteistiska idealet blev lidande då Ikhnatons tid var förbi, blev tanken om en ende Gud bestående bland många grupper. Ikhnatons svärson gick över till prästernas sida, tillbaka till att dyrka de gamla gudarna och han ändrade sitt namn till Tutankhamen. Huvudstaden blev igen Theba, och prästerna växte sig feta på sitt jordinnehav; till slut hade de en sjundedel av hela Egypten i sin besittning, och snart roffade en av denna prästklass hänsynslöst åt sig kronan.
95:5.11 (1048.5) Prästerna kunde dock inte helt bryta den monoteistiska vågen. De blev tvungna att allt mer kombinera namnen på sina gudar och sammanföra dem med bindestreck. Gudafamiljen blev allt mindre. Ikhnaton hade associerat den flammande skivan på himlen med Skaparguden, och denna tanke fortfor att flamma upp i människornas hjärtan, till och med i prästernas, länge efter det att den unge reformatorn hade gått bort. Monoteismens tanke slocknade aldrig i människornas hjärtan, varken i Egypten eller i världen. Den fanns kvar ända till ankomsten av Skaparsonen till denne samme gudomlige Fader, den ende Guden, som Ikhnaton så hängivet hade förkunnat för dyrkan i hela Egypten.
95:5.12 (1048.6) Svagheten i Ikhnatons lära låg däri att han förde fram en så avancerad religion att endast de bildade egyptierna helt kunde förstå hans förkunnelse. De vanliga lantarbetarna begrep egentligen aldrig hans evangelium och var därför färdiga att tillsammans med prästerna återgå till forna tiders dyrkan av Isis och hennes gemål Osiris, som troddes ha återuppstått på ett mirakulöst sätt från en grym död i händerna på Set, mörkrets och ondskans gud.
95:5.13 (1049.1) Läran om odödlighet för alla människor var för avancerad för egyptierna. Endast konungarna och de rika utlovades en uppståndelse, därför balsamerade och bevarade de så omsorgsfullt deras kroppar i gravkamrar i väntan på domedagen. Demokratin när det gällde frälsning och uppståndelse, så som Ikhnaton hade lärt ut, blev dock till slut förhärskande, rentav till den grad att egyptierna senare trodde att även oskäliga djur överlevde.
95:5.14 (1049.2) Fastän denne egyptiske härskares strävan att ålägga sitt folk att dyrka en ende Gud föreföll att misslyckas, bör det noteras att följdverkningarna av hans arbete bestod i århundraden både i Palestina och i Grekland, och att Egypten sålunda blev den förmedlare som överförde den evolutionsbaserade kulturen från Nildalen i kombination med den uppenbarelsebaserade religionen från Eufratdalen till alla de senare folken i västerlandet.
95:5.15 (1049.3) Glansen från detta storartade skede av moralisk utveckling och andlig tillväxt i Nildalen höll snabbt på att avta ungefär vid den tid då hebréernas nationella liv tog sin början, och som följd av sin vistelse i Egypten förde dessa beduiner med sig mycket av dessa läror och bevarade många av Ikhnatons lärosatser i sin rasreligion.
95:6.1 (1049.4) Från Palestina färdades en del av Melkisedeks missionärer vidare genom Mesopotamien till det vidsträckta iranska höglandet. I mer än fem hundra år gjorde lärarna från Salem framsteg i Iran, och hela nationen höll på att svänga över till Melkisedeks religion när ett härskarbyte plötsligt satte igång en bitter förföljelse som praktiskt taget gjorde slut på salemkultens monoteistiska läror. Läran om förbundet med Abraham hade så gott som försvunnit från Persien när Zarathustra framträdde under den moraliska renässansens stora århundrade, det sjätte århundradet före Kristus, för att blåsa liv i de pyrande glöden från Salemevangeliet.
95:6.2 (1049.5) Denne grundare av en ny religion var en kraftfull och äventyrslysten ung man som på sin första pilgrimsresa till Ur i Mesopotamien hade fått höra traditionerna om Caligastias och Lucifers uppror — samtidigt med många andra traditioner — och de gjorde alla ett starkt intryck på hans religiösa natur. Som följd av en dröm medan han var i Ur beslöt han sig följaktligen för ett program som gick ut på att han skulle återvända till sitt hem i norr och påbörja en omarbetning av religionen bland sitt folk. Han hade tillägnat sig den hebreiska idén om rättvisans Gud, Moses uppfattning om gudomligheten. Tanken om en högsta Gud var klar i hans sinne, och han höll alla andra gudar för djävlar och förpassade dem till skaran av demoner, som han hade hört om i Mesopotamien. Han hade fått höra berättelsen om de Sju Härskarandarna, så som traditionen dröjde kvar i Ur, och i enlighet därmed skapade han en lysande samling av sju suprema gudar, med Ahura-Mazda som den främste. De underordnade gudarna associerade han med idealiseringen av rätt lag, god tanke, ädelt styre, helig karaktär, hälsa och odödlighet.
95:6.3 (1049.6) Denna nya religion var en handlingens — arbetets — religion, inte en bönernas och ritualernas religion. Dess Gud var en varelse av yttersta visdom och en beskyddare av civilisationen. Det var en militant religionsfilosofi som vågade gå i strid mot ondska, overksamhet och efterblivenhet.
95:6.4 (1049.7) Zarathustras lära omfattade inte elddyrkan, men han sökte använda lågan som symbol för det universella och suprema herraväldets rena och visa Ande. (Det är blott alltför sant att hans senare efterföljare både vördade och dyrkade denna symboliska eld.) Sedan en iransk furste hade omvänt sig spreds denna religion slutligen med svärd. Zarathustra stupade hjältemodigt i strid för det han trodde var ”sanningen från ljusets Herre”.
95:6.5 (1050.1) Zarathustras lära är den enda trosbekännelse på Urantia i vilken något av förkunnelsen från Dalamatia och Eden om de Sju Härskarandarna finns bevarad. Även om den inte lyckades utveckla treenighetsbegreppet närmade den ju sig på visst sätt begreppet Gud den Sjufaldige. Zarathustras ursprungliga lära var inte en ren dualism, fastän de tidigaste lärorna faktiskt framställde ondskan som jämbördig med godheten i tiden, skulle det onda i evigheten definitivt drunkna i det godas slutliga verklighet. Först under senare tider uppkom tron att det onda och det goda kämpade på lika villkor.
95:6.6 (1050.2) Fastän de judiska traditionerna om himmel och helvete samt läran om djävlar, i den form detta finns upptecknat i de hebreiska skrifterna, byggde på de kvardröjande traditionerna om Lucifer och Caligastia, härstammade de i huvudsak från Zarathustras anhängare under den tid då judarna stod under persernas politiska och kulturella herravälde. Zarathustras lära innehöll, likt egyptiernas, ”domedagen”, men han anknöt denna händelse till världens undergång.
95:6.7 (1050.3) Även den religion som följde på Zarathustras lära i Persien var avsevärt påverkad av denna. När de iranska prästerna försökte kullkasta Zarathustras lära väckte de till liv den forntida dyrkan av Mithra. Mithraskulten spred sig över hela Levanten och hela medelhavsområdet. Under en tid var den samtida med både judendomen och kristendomen. Zarathustras lära kom sålunda att efter hand sätta sin prägel på tre stora religioner: judendomen och kristendomen, och via dem muhammedanismen.
95:6.8 (1050.4) Det är en lång väg från Zarathustras ädla förkunnelse och nobla psalmer till de nutida förvrängningarna av hans evangelium bland parserna med deras väldiga rädsla för de döda i förening med en tro på sådana sofisterier som Zarathustra aldrig nedlät sig till att tolerera.
95:6.9 (1050.5) Denne storman hörde till den unika grupp som framträdde i det sjätte århundradet före Kristus för att hindra ljuset från Salem att helt och slutligt slockna där det så svagt brann för att visa människan i hennes förmörkade värld ljusets väg som leder till evigt liv.
95:7.1 (1050.6) Melkisedeks förkunnelse om den ende Guden blev fast förankrad i den arabiska öknen vid ett förhållandevis sent datum. Såsom i Grekland misslyckades missionärerna från Salem därför att de missförstod Makiventas varningar för överorganisation. De hindrades inte på samma sätt av sin tolkning av hans förmaningar mot alla försök att sprida evangeliet med militärmakt eller civilt tvång.
95:7.2 (1050.7) Inte ens i Kina eller Rom misslyckades Melkisedeks lära mer fullständigt att vinna fotfäste än i denna ökenregion så nära själva Salem. Länge efter det att majoriteten av folken i österlandet och västerlandet hade blivit buddister respektive kristna fortfor livet i den arabiska öknen så som det hade gjort i tusentals år. Varje stam dyrkade sin forna fetisch, och många enskilda familjer hade sina egna husgudar. Länge fortgick kampen mellan babyloniernas Ishtar, hebréernas Jahve, iraniernas Ahura och de kristnas Fader till Herren Jesus Kristus. Aldrig förmådde en av uppfattningarna helt undantränga de övriga.
95:7.3 (1051.1) Här och var över hela Arabien fanns det familjer och klaner som höll fast vid en dimmig idé om en ende Gud. Dessa grupper omhuldade traditionerna om Melkisedek, Abraham, Mose och Zarathustra. Det fanns talrika centra som kunde ha varit mottagliga för Jesu evangelium, men de kristna missionärerna i ökenländerna var en sträng och oeftergivlig grupp i motsats till de kompromissare och innovatörer som verkade som missionärer i Medelhavsländerna. Om Jesu efterföljare hade tagit mera allvarligt på hans påbud att ”gå ut till hela världen och predika evangeliet”, och om de hade varit barmhärtigare i sitt predikande och inte så fordrande när det gällde de vidhängande sociala krav som de själva hade uppställt, då skulle många länder, bland dem Arabien, med glädje ha tagit emot timmermanssonens enkla evangelium.
95:7.4 (1051.2) Trots att de stora monoteistiska religionerna i Levanten inte lyckades slå rot i Arabien förmådde detta ökenland frambringa en tro som, fastän den var mindre fordrande i sina sociala krav, i alla fall var monoteistisk.
95:7.5 (1051.3) Det fanns endast en faktor av betydelse för hela stammen, folket eller nationen i anslutning till de primitiva och oorganiserade trosföreställningarna i öknen, nämligen den säregna och allmänna respekt som nästan alla arabiska stammar var villiga att visa en viss svart stenfetisch i ett visst tempel i Mecka. Denna gemensamma punkt och föremål för dyrkan ledde senare till den islamiska religionens uppkomst. Vad vulkananden Jahve var för de judiska semiterna, det blev Kaba-stenen för deras arabiska kusiner.
95:7.6 (1051.4) Styrkan i islam har varit dess klara och väldefinierade framställning av Allah som en och den enda Gudomen. Islams svaghet har varit dess utbredande i förening med militärmakt samt dess nedvärdering av kvinnan. Den har dock ståndaktigt hållit fast vid sin uppfattning om den Enda Universella Gudomen för alla, ”den som känner det osynliga och det synliga.” ”Han är den barmhärtige och medlidande.” ”Sannerligen är Gud överflödande i sin godhet gentemot alla människor.” ”När jag är sjuk, är det han som helar mig.” ”Ty närhelst så många som tre samtalar, är Gud närvarande som den fjärde”, ty är han inte ”den förste och den siste, också den synlige och den osynlige”?
95:7.7 (1051.5) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 96
96:0.1 (1052.1) NÄR människan föreställer sig Gudomen inkluderar hon först alla gudar i den, underställer sedan alla främmande gudar den egna stamguden och utesluter till slut alla utom en ende Gud av slutligt och supremt värde. Judarna förenade i en syntes alla gudar till sin egen ädlare uppfattning av Herren, Israels Gud. Hinduerna kombinerade likaså sina mångahanda gudar till ”gudarnas enda andlighet” som beskrivs i Rig-Veda, medan mesopotamierna inskränkte sin gudavärld till en mer centraliserad uppfattning av Bel-Marduk. Dessa monoteistiska tankar mognade över hela världen någon tid efter det att Makiventa Melkisedek hade framträtt i Salem i Palestina. Melkisedeks gudomsbegrepp var dock olikt den evolutionära filosofins uppfattning, som hade uppkommit genom inkluderande, underställande och uteslutande, då den var baserad uteslutande på skapande kraft och påverkade mycket snart de högsta gudsuppfattningarna i Mesopotamien, Indien och Egypten.
96:0.2 (1052.2) Salemreligionen vördades som en tradition bland keniterna och flera andra kananeiska stammar. Ett av ändamålen med Melkisedeks inkarnation var: att en religion med en ende Gud skulle omhuldas på ett sådant sätt att den beredde vägen för en utgivning till jorden av en Son till denne ende Gud. Mikael kunde knappast komma till Urantia förrän det fanns ett folk som trodde på den Universelle Fadern och bland vilket han kunde framträda.
96:0.3 (1052.3) Salemreligionen bevarades bland keniterna i Palestina som deras troslära, och denna religion så som den senare antogs av hebréerna, påverkades först av de egyptiska morallärorna, senare av det babyloniska teologiska tänkandet och slutligen av de iranska uppfattningarna om gott och ont. Den hebreiska religionen har en faktisk grund i förbundet mellan Abraham och Makiventa Melkisedek, utvecklingsmässigt är den ett resultat av många unika situationsbundna omständigheter, men i kulturellt avseende har den lånat fritt från religionen, moralen och filosofin inom hela Levanten. Det är via den hebreiska religionen som mycket av moraluppfattningarna och det religiösa tänkandet i Egypten, Mesopotamien och Iran överfördes till de västerländska folken.
96:1.1 (1052.4) Den äldsta tidens semiter ansåg att allt var innebott av någon ande. Det fanns djur- och växtrikets andar, årstidsandar, avkommans herre; eldens, vattnets och luftens andar; en verklig gudavärld av andar att frukta och dyrka. Melkisedeks undervisning om en Universell Skapare utplånade emellertid aldrig helt tron på dessa underordnade andar eller naturgudar.
96:1.2 (1052.5) Hebréernas framåtskridande från polyteism via henoteism till monoteism betydde inte en obruten och ständig begreppsutveckling. De upplevde mången tillbakagång i utvecklingen av sina gudomsbegrepp, samtidigt som det under ett och samma tidsskede existerade olika uppfattningar om Gud bland olika grupper av semitiska troende. Tid efter annan användes talrika termer för att beteckna deras uppfattningar om Gud, och för att hindra förvirring kommer dessa olika gudomsbenämningar att definieras i enlighet med deras anknytning till den judiska teologins utveckling:
96:1.3 (1053.1) 1. Jahve var de stammars gud vilka bodde i södra Palestina och som förknippade detta gudomsbegrepp med berget Horeb, vulkanen i Sinai. Jahve var endast en av de hundrade och tusende naturgudar som fångade de semitiska stammarnas och folkens uppmärksamhet och krävde deras dyrkan.
96:1.4 (1053.2) 2. El Eljon. I århundraden efter Melkisedeks vistelse i Salem levde hans lära om Gudomen kvar i olika former, men i allmänhet betecknades Gudomen med termen El Eljon, himlens Gud den Högste. Många semiter, inklusive de närmaste efterkommande till Abraham, dyrkade vid vissa tider både Jahve och El Eljon.
96:1.5 (1053.3) 3. El Shaddai. Det är svårt att förklara vad El Shaddai stod för. Denna idé om Gud var en hopsättning som härstammade från lärorna i Amenemopes Visdomsbok modifierad av Ikhnatons lära om Aton och vidare påverkad av Melkisedeks undervisning uttryckt i begreppet El Eljon. Men när begreppet El Shaddai genomsyrade hebréernas sinne färgades det helt av ökenområdets trosföreställningar om Jahve.
96:1.6 (1053.4) En av de dominerande idéerna i religionen under detta skede var den egyptiska uppfattningen om den gudomliga Försynen, läran att materiell välfärd var en belöning för den som tjänade El Shaddai.
96:1.7 (1053.5) 4. El. Bland all denna förvirring i terminologin och obestämdhet beträffande begreppen försökte mången from troende ärligt dyrka gudomligheten enligt alla dessa evolverande idéer, och så framväxte seden att använda ordet El för denna sammansatta Gudom. Denna term inkluderade ytterligare andra av beduinernas naturgudar.
96:1.8 (1053.6) 5. Elohim. I Kish och Ur fanns det länge sumerisk-kaldeiska grupper som undervisade i ett gudsbegrepp som innebar tre Gudar i en Gud och som byggde på traditionerna från Adams och Melkisedeks dagar. Läran överfördes till Egypten, där denna Treenighet dyrkades under namnet Elohim eller i singularis Eloah. De filosofiska kretsarna i Egypten och de senare alexandrinska lärarna av hebreiskt ursprung undervisade i de pluralistiska Gudarnas enhet, och många av Moses rådgivare vid tiden för utvandringen trodde på denna Treenighet. Begreppet den treeniga Elohim blev dock aldrig en verklig del av den hebreiska teologin förrän efter det att judarna hade kommit in under babyloniernas politiska inflytande.
96:1.9 (1053.7) 6. Diverse namn. Semiterna tyckte inte om att uttala namnet på sin Gudom, och därför tillgrep de från tid till annan olika beteckningar, sådana som Guds Ande, Herren, Herrens Ängel, Den Allsmäktige, Den Helige, Den Högste, Adonai, Dagarnas Forna, Herren Israels Gud, Himlens och Jordens Skapare, Kyrios, Jah, Härskarornas Herre och Fadern i Himlen.
96:1.10 (1053.8) Jehova är en term som under senare tider har använts för att beteckna det färdiga begreppet Jahve som slutligen utvecklades i den långa hebreiska erfarenheten. Namnet Jehova kom inte i bruk förrän femtonhundra år efter Jesu tid.
96:1.11 (1054.1) Fram till omkring år 2000 f.Kr. var Sinaiberget allt emellanåt aktivt som vulkan, och tillfälliga utbrott inträffade så sent som vid den tid då israeliterna vistades i denna region. Elden och röken samt de dundrande knallarna i samband med utbrotten från detta vulkaniska berg gjorde ett stort intryck på beduinerna i de omgivande trakterna, skrämde dem till vördnad och fick dem att storligen frukta Jahve. Denna Horebbergets ande blev senare de hebreiska semiternas gud, och de trodde till slut att han var överordnad alla andra gudar.
96:1.12 (1054.2) Kananéerna hade länge vördat Jahve, och fastän många av keniterna trodde mer eller mindre på El Eljon, Salemreligionens övergud, höll majoriteten av kananéerna löst fast vid dyrkan av de gamla stamgudarna. De var föga villiga att överge sina nationella gudar i stället för en internationell, för att inte nämna interplanetarisk, Gud. De hade inte sinne för en universell gudom, och därför fortfor dessa stammar att dyrka sina stamgudar, inklusive Jahve och de silver- och guldkalvar som symboliserade beduinherdarnas uppfattning av Sinaivulkanens ande.
96:1.13 (1054.3) Fastän syrierna dyrkade sina egna gudar trodde de också på hebréernas Jahve, ty deras profeter sade till Syriens konung: ”Deras gudar är bergsgudar, därför var de starkare än vi, men låt oss strida mot dem på slätten, och vi skall förvisso vara starkare än de.”
96:1.14 (1054.4) Då människan går kulturellt framåt underordnas de mindre gudarna en högsta gudom. Den store Jupiter lever kvar endast som ett utrop. Monoteisterna håller kvar sina underordnade gudar som andar, demoner, ödesgudinnor, sjöjungfrur, älvor, tomtar, dvärgar, troll och som det onda ögat. Hebréerna genomlevde henoteismens skede och trodde länge på existensen av andra gudar än Jahve, men allt mer ansåg de att dessa främmande gudar var underordnade Jahve. De medgav att amoriternas gud Kemosh var verklig men hävdade att han var underställd Jahve.
96:1.15 (1054.5) Av alla de dödligas teorier om Gud har uppfattningen om Jahve genomgått den mest omfattande utvecklingen. Dess progressiva utveckling kan jämföras endast med omvandlingen av uppfattningen om Buddha i Asien, vilken till sist ledde till begreppet det Universella Absolutet just så som begreppet Jahve slutligen ledde fram till idén om den Universelle Fadern. Det är dock ett historiskt faktum som bör förstås att fastän judarna sålunda ändrade sin syn på Gudomen från Horebbergets stamgud till den kärleksfulle och barmhärtige Skaparfadern under senare tider, så ändrade de inte hans namn. De fortfor att kalla denna sin evolverande uppfattning om Gudomen Jahve.
96:2.1 (1054.6) Semiterna i Östern var väl organiserade och välledda ryttare som invaderade de östra regionerna av den bördiga halvmånen och där förenade sig med babylonierna. Kaldéerna nära Ur hörde till de mest avancerade bland de östra semiterna. Fenicierna var en överlägsen och väl organiserad grupp av uppblandade semiter som höll den västra delen av Palestina, längs Medelhavskusten, i sin besittning. Rasmässigt hörde semiterna till de mest blandade folken på Urantia, med arvsfaktorer från så gott som alla av världens nio raser.
96:2.2 (1054.7) Gång på gång slog sig semiterna från Arabien in i det Förlovade Landet i norr, landet som ”flödade av mjölk och honung”, men lika ofta fördrevs de av de bättre organiserade och mer civiliserade norra semiterna och hettiterna. Senare under en ovanligt svår hungersnöd begav sig ett stort antal av dessa kringströvande beduiner till Egypten som ackordsarbetare vid de egyptiska allmänna arbetsprojekten, endast för att genomgå den bittra erfarenheten att bli förslavade till det hårda dagliga slitet som vanliga nedtrampade arbetare i Nildalen.
96:2.3 (1055.1) Det var först efter Makiventa Melkisedeks och Abrahams dagar som vissa semitiska stammar på grund av sina säregna religiösa trosuppfattningar började kallas Israels barn och senare hebréer, judar och ”det utvalda folket”. Abraham var inte alla hebréers rasliga fader; han var inte ens stamfader till alla de beduinsemiter som hölls fångna i Egypten. Det är sant att hans efterkommande, som kom ut från Egypten, bildade kärnan i det senare judiska folket, men det stora flertalet av de män och kvinnor som blev en del av klanerna i Israel hade aldrig vistats i Egypten. De var endast liknande nomader som valde att följa Mose som ledare, då Abrahams barn och deras semitiska sällskap från Egypten drog fram genom norra Arabien.
96:2.4 (1055.2) Melkisedeks förkunnelse om El Eljon, den Högste, och förbundet om gudomlig ynnest genom tro, hade till stor del glömts bort vid den tid då de semitiska folken förslavades i Egypten, dessa folk som snart skulle komma att bilda den hebreiska nationen. Under hela denna tid i fångenskap bibehöll dessa arabiska nomader en kvardröjande traditionell tro på Jahve som sin folkgud.
96:2.5 (1055.3) Jahve dyrkades av mer än ett hundra skilda stammar i Arabien, och med undantag för anstrykningen av Melkisedeks El Eljon-begrepp som levde kvar bland de mera bildade klasserna i Egypten, inklusive de sinsemellan blandade hebreiska och egyptiska släktena, var religionen i de djupa leden av hebreiska fångna slavar en modifierad form av den gamla jahveritualen bestående av magi och offer.
96:3.1 (1055.4) Utvecklingen av hebréernas uppfattningar och ideal om en Högste Skapare får sin början vid semiternas avfärd från Egypten under den store ledaren, läraren och organisatören Mose. Hans mor hörde till den kungliga familjen i Egypten; hans far var en semitisk förbindelseofficer mellan regeringen och beduinfångarna. Mose hade sålunda egenskaper som härstammade från högrestående släktkällor. Hans härstamning var i så hög grad blandad att det är omöjligt att hänföra honom till någon särskild rasgrupp. Hade han inte hört till en så blandad rastyp skulle han aldrig ha lagt i dagen den ovanliga mångsidighet och anpassningsförmåga som gjorde det möjligt för honom att styra den mångskiftande skara som till slut blev sammankopplad med de beduinsemiter som under hans ledarskap flydde från Egypten till den arabiska öknen.
96:3.2 (1055.5) Trots lockelserna från kulturen i Nilens kungadöme valde Mose att förena sitt öde med sin fars folk. Vid den tid då denne store organisatör formulerade sina planer på att slutligen frigöra sin fars folk hade beduinfångarna knappast någon religion värd namnet; de hade praktiskt taget ingen sann uppfattning om Gud och i världen var de utan hopp.
96:3.3 (1055.6) Ingen ledare har någonsin företagit sig att reformera och upplyfta en mer övergiven, nedtryckt, modfälld och okunnig grupp av människor. Dessa slavar bar dock på dolda möjligheter till utveckling i sina nedärvda släktdrag, och det fanns ett tillräckligt antal utbildade ledare, som Mose hade tränat för upprorsdagen och utbrytningen till friheten, för att bilda en kår av effektiva organisatörer. Dessa förträffliga män hade fungerat som infödda förmän för sitt folk; de hade i någon mån fått utbildning på grund av Moses inflytande hos de egyptiska härskarna.
96:3.4 (1056.1) Mose vinnlade sig om att med diplomatiska medel underhandla om frihet för sina semitfränder. Han och hans bror ingick ett avtal med konungen av Egypten enligt vilket semiterna gavs tillstånd att fredligt ge sig av från Nildalen till den arabiska öknen. De skulle få en blygsam betalning i pengar och varor som ersättning för sin långa tjänst i Egypten. Hebréerna å sin sida förband sig att upprätthålla vänskapliga relationer med faraonerna och att inte gå med i något förbund mot Egypten. Kungen fann det emellertid senare lämpligt att häva detta avtal och gav som orsak svepskälet att hans spioner hade upptäckt illojalitet bland beduinslavarna. Han hävdade att de sökte frihet i syfte att dra ut i öknen för att organisera nomaderna mot Egypten.
96:3.5 (1056.2) Mose emellertid lät sig inte nedslås; han bidade sin tid och inom mindre än ett år, när de egyptiska militära styrkorna var fullt sysselsatta med att samtidigt avvärja angreppet från en stark framstöt av libyerna i söder och en invasion av en grekisk flotta från norr, ledde denne oförskräckte organisatör sina landsmän ut från Egypten i en sensationell flykt om natten. Denna rusning till friheten var noggrant planerad och skickligt utförd. De lyckades, trots att de häftigt förföljdes av farao och en liten trupp egyptier, som alla föll inför flyktingarnas försvar. Striden gav mycket krigsbyte som ytterligare fylldes på av all plundring som den framryckande skaran av flyende slavar ägnade sig åt under sin fortsatta marsch mot sina förfäders hem i öknen.
96:4.1 (1056.3) Utvecklingen och upphöjandet av Moses lära har påverkat nästan halva världen, och gör det fortfarande i det tjugonde århundradet. Fastän Mose förstod sig på den mer avancerade egyptiska religionsfilosofin, visste beduinslavarna knappt någonting om sådana läror, men de hade aldrig helt glömt Horebbergets gud, som deras förfäder hade kallat Jahve.
96:4.2 (1056.4) Mose hade hört om Makiventa Melkisedeks förkunnelse både av sin far och sin mor, och deras gemensamma religiösa tro var förklaringen till denna ovanliga förening mellan en kvinna av kungligt blod och en man från ett folk som hölls fånget. Moses svärfar var en kenitisk dyrkare av El Eljon, men befriarens föräldrar trodde på El Shaddai. Mose uppfostrades sålunda till en anhängare av El Shaddai. Som följd av sin svärfars inflytande blev han anhängare av El Eljon, och vid den tid då hebréerna hade slagit läger runt Sinaiberget efter flykten från Egypten hade han formulerat ett nytt och utvidgat gudomsbegrepp (härlett från alla hans tidigare trosföreställningar), som han visligen beslöt att förkunna för sitt folk som deras forna stamgud Jahve i utvidgad form.
96:4.3 (1056.5) Mose hade försökt lära dessa beduiner idén om El Eljon, men innan de lämnade Egypten hade han blivit övertygad om att de aldrig skulle komma att fullt förstå denna lära. Därför beslöt han sig avsiktligt för kompromissen att adoptera deras stamgud från öknen som den ende guden för sina efterföljare. Mose lärde inte uttryckligen att andra folk och nationer inte kunde tänkas ha andra gudar, men han hävdade bestämt att Jahve var över allt och alla, i synnerhet för hebréerna. Alltid plågades han av den besvärliga situation han befann sig i då han för dessa okunniga slavar försökte presentera sin nya och högre idé om Gudomen förklädd i den forna termen Jahve, som bland beduinstammarna alltid hade symboliserats av guldkalven.
96:4.4 (1056.6) Det faktum att Jahve var de flyende hebréernas gud förklarar varför de dröjde kvar så länge vid det heliga berget i Sinai, och varför de där fick de Tio Buden som Mose kungjorde i Jahves, Horeb-gudens namn. Under denna långt utdragna vistelse vid Sinaiberget fulländades ytterligare de religiösa ceremonielen i hebréernas dyrkan som nyligen hade utvecklats.
96:4.5 (1057.1) Det ser inte ut som om Mose någonsin kunde ha lyckats med att etablera sin ganska avancerade ceremoniella dyrkan och med att hålla sin skara av efterföljare samlad i ett kvartssekel om det inte hade varit för det våldsamma utbrottet av Horeb under den tredje veckan av deras andäktiga vistelse vid bergets fot. ”Jahves berg höljdes i eld, och en rök steg upp därifrån, lik röken från en smältugn, och hela berget bävade storligen.” Med tanke på denna naturkatastrof är det inte förvånande att Mose hos sina bröder kunde inpränta läran att deras Gud var ”mäktig, förfärlig, en uppslukande eld, fruktansvärd och allsmäktig”.
96:4.6 (1057.2) Mose förkunnade att Jahve var Herren, Israels Gud, som hade utskiljt hebréerna till sitt utvalda folk. Då han höll på att bygga upp en ny nation, sammanknippade han vist sin religiösa lära med nationaliteten och sade till sina efterföljare att Jahve var en krävande uppdragsgivare, en ”nitälskande Gud”. Icke desto mindre sökte han vidga deras uppfattning av gudomligheten när han lärde dem att Jahve var ”Gud över andarna i allt kött”, och när han sade ”Din tillflykt är han, urtidens Gud, och under dig håller han sina eviga armar”. Mose lärde att Jahve var en Gud som höll sitt avtal; att han ”skall icke övergiva dig eller fördärva dig; han skall icke förgäta det förbund han har ingått med dina fäder, ty Herren älskar er och vill hålla den ed som han har svurit era fäder”.
96:4.7 (1057.3) Mose gjorde ett heroiskt försök att lyfta upp Jahve till värdigheten av en högsta Gudom när han presenterade honom som ”en trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis i alla sina gärningar”. Men ändå, trots denna nobla förkunnelse, gjorde hans efterföljares begränsade fattningsförmåga det nödvändigt att tala om Gud som en avbild av människan, som en som hade sina utbrott av ilska, vrede och stränghet, ja som rentav var hämndlysten och lätt påverkad av människans beteende.
96:4.8 (1057.4) Genom Moses undervisning blev Jahve, denna stam- och naturgud, Herren, Israels Gud, som följde dem genom vildmarken och även i landsflykt, där han snart började uppfattas som alla folks Gud. Den senare fångenskapen som förslavade judarna i Babylonien befriade slutligen det evolverande begreppet Jahve så att der kunde antaga den monoteistiska rollen av alla nationers Gud.
96:4.9 (1057.5) Det mest unika och förvånansvärda draget i hebréernas religiösa historia är denna fortgående utveckling av gudomsbegreppet, från Horebbergets primitiva gud vidare genom undervisningen från alla deras successiva andliga ledare till den höga utvecklingsnivå som skildras i läran om Gudomen hos profeterna Jesaja, som förkunnade denna magnifika uppfattning om den kärleksfulle och barmhärtige Skaparfadern.
96:5.1 (1057.6) Mose var en märklig kombination av militär ledare, samhällsorganisatör och religionslärare. Han var den viktigaste enskilde världsläraren och ledaren under tiden mellan Makiventa och Jesus. Mose försökte införa många sådana reformer i Israel om vilka det inte finns några uppteckningar. Inom loppet av en enda människas liv ledde han den flerspråkiga skaran av så kallade hebréer bort från slaveri och ociviliserat kringströvande, samtidigt som han lade grunden till den senare uppkomsten av en nation och bevarandet av ett folk.
96:5.2 (1057.7) Det finns så lite upptecknat om Moses storartade arbete emedan hebréerna inte hade något skriftspråk vid tiden för utvandringen. Uppteckningarna om Moses tider och åtgärder härstammade från de traditioner som ännu levde kvar mer än ett tusen år efter den store ledarens död.
96:5.3 (1058.1) Många av de framsteg som Mose gjorde jämfört med och utöver egyptiernas och de omgivande levantinska stammarnas religion var en följd av keniternas traditioner om Melkisedeks tid. Utan Makiventas undervisning för Abraham och dennes samtida skulle hebréerna ha kommit ut ur Egypten in i ett hopplöst mörker. Mose och hans svärfar Jetro samlade ihop vad som fanns kvar av traditionerna om Melkisedeks dagar, och dessa läror i förening med egyptiernas lärdom vägledde Mose då han skapade en förbättrad religion och ritual för israeliterna. Mose var en organisatör; han utvalde det bästa från religionen och sedvänjorna i Egypten och Palestina, och genom att förena dessa seder och bruk med traditionerna om Melkisedeks förkunnelse byggde han upp hebréernas ceremoniella system för gudsdyrkan.
96:5.4 (1058.2) Mose trodde på Försynen. Han hade blivit grundligt smittad av de egyptiska lärorna om att Nilen och andra element i naturen reglerades på övernaturligt sätt. Han hade en storartad vision av Gud, men han var alltigenom uppriktig när han lärde hebréerna att om de lydde Gud ”skall han älska dig, välsigna dig och föröka dig; han skall välsigna din livsfrukt och din marks frukt — din säd, ditt vin, din olja och dina boskapshjordar. Välsignad skall du bli framför alla andra folk, och Herren din Gud skall borttaga från dig all sjukdom, och ingen av Egyptens svåra sjukdomar skall han lägga på dig”. Han sade till och med: ”Kom ihåg Herren din Gud, ty det är han som giver dig kraft att förvärva rikedom.” ”Du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke behöva låna av någon, och du skall råda över många folk, men de skall icke råda över dig.”
96:5.5 (1058.3) Men det var verkligen sorgligt att se hur Mose med sitt storartade sinne försökte anpassa sin ädla uppfattning om El Eljon, den Högste, till att förstås av dessa okunniga och icke läskunniga hebréer. För sina församlade ledare dundrade han: ”Herren er Gud är en; det finnes ingen annan än han.” För den blandade folkmassan förkunnade han: ”Vem bland alla gudar är lik er Gud?” Mose tog ett djärvt och delvis framgångsrikt stånd mot fetischer och avgudadyrkan och förkunnade: ”Ni såg icke någon gestalt den dag då Herren talade till er på Horeb ur elden.” Han förbjöd dem också att göra alla slags avbilder.
96:5.6 (1058.4) Mose var rädd för att förkunna Jahves nåd och föredrog att låta sitt folk bäva av fruktan för Jahves rättvisa, och han sade: ”Herren er Gud är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store, den mäktige och den fruktansvärde Guden, som icke har anseende till människan.” Återigen försökte han behärska de oroliga klanerna när han förkunnade att ”er Gud dödar, när ni är upproriska gentemot honom; han helar och ger liv, när ni åtlyder honom”. Mose lärde dessa stammar att de skulle bli Guds utvalda folk endast på villkor att de ”höll alla hans bud och åtlydde alla hans stadgar”.
96:5.7 (1058.5) Hebréerna fick inte lära sig mycket om Guds nåd under dessa första tider. De fick höra om Gud som ”den Allsmäktige; Herren är en stridsman, stridens Gud, ärorik i sin makt, den som krossar sina fiender”. ”Herren er Gud vandrar fram i ert läger för att hjälpa er.” Israeliterna tänkte sig att deras Gud älskade dem, men att han också ”förhärdade faraos hjärta” och ”förbannade deras fiender”.
96:5.8 (1058.6) Fastän Mose framförde flyktiga glimtar av en universell och välvillig Gudom för Israels barn, motsvarade deras dagliga uppfattning av Jahve på det hela taget en Gud som var föga bättre än stamgudarna bland de omgivande folken. Deras gudsuppfattning var primitiv, grovhuggen och människoliknande. När Mose hade gått bort återgick dessa beduinstammar snabbt till de halvbarbariska föreställningarna om sina gamla gudar från Horeb och öknen. Den utvidgade och ädlare visionen av Gud, som Mose allt emellanåt framförde för sina ledare, kom snart ur sikte medan största delen av folket började dyrka sina guldkalvsfetischer, det palestinska herdefolkets symbol för Jahve.
96:5.9 (1059.1) När Mose överlät befälet över hebréerna till Josua hade han redan samlat ihop tusentals ättlingar på sidolinjen till Abraham, Nahor och Lot och andra besläktade stammar och eggat dem samman till en självförsörjande och delvis självstyrande nation av herdekrigare.
96:6.1 (1059.2) Efter Moses död förföll hans nobla uppfattning om Jahve snabbt. Josua och Israels ledare fortfor att omhulda Moses traditioner om den allvetande, välvillige och allsmäktige Guden, men det vanliga folket återgick snabbt till öknens äldre idé om Jahve. Denna tillbakagång av gudomsuppfattningen tilltog alltmer under den tid då de efter varandra följande stamschejkerna, de så kallade domarna, styrde.
96:6.2 (1059.3) I sina anhängares hjärtan hade Moses extraordinära och fängslande personlighet hållit vid liv inspirationen från en mer och mer utvidgad uppfattning on Gud; men då de en gång väl hade nått Palestinas bördiga ängder, utvecklades de inom kort från nomadiska boskapsuppfödare till bofasta och någorlunda stillsamma jordbrukare. Då levnadssättet evolverade och det religiösa synsättet förändrades krävdes en mer eller mindre fullständig förändring i deras sätt att uppfatta sin Guds, Jahves, natur. Under den tid då deras stränga, grovhuggna, krävande och dundrande ökengud från Sinai började omvandlas till den senare framträdande uppfattningen om en kärlekens, rättvisans och nådens Gud förlorade nästan hebréerna Moses ädla förkunnelse ur sikte. De var nära att förlora hela den monoteistiska uppfattningen. De förlorade närapå sitt tillfälle att bli det folk som skulle tjäna som en livsviktig länk i den andliga evolutionen på Urantia, den grupp som skulle bevara Melkisedeks lära om en ende Gud fram till tiden för inkarnationen av en Gåvoson till denne allas Fader.
96:6.3 (1059.4) Förtvivlat försökte Josua hålla uppfattningen om den supreme Jahve levande hos sina stamfränder, och han lät förkunna: ”Så som jag var med Mose, så skall jag ock vara med dig; jag skall icke lämna dig eller övergiva dig.” Josua fann det nödvändigt att predika ett strängt evangelium för sitt misstrogna folk, ett folk som blott alltför villigt trodde enligt sin gamla och medfödda religion men som inte ville gå framåt i tillitens och rättfärdighetens religion. Huvudtemat i Josuas undervisning blev: ”Jahve är en helig Gud; han är en svartsjuk Gud; han kommer inte att ha överseende med era överträdelser och synder.” Den högsta uppfattningen under denna tidsålder beskrev Jahve som en ”maktens, domens och rättvisans Gud”.
96:6.4 (1059.5) Men även under denna mörka tidsålder framträdde ändå då och då en enstaka lärare som förkunnade Moses uppfattning om gudomligheten: ”Ni ondskans barn kan icke tjäna Herren, ty han är en helig Gud.” ”Kan då den dödliga människan vara mera rättfärdig än Gud? Kan människan vara renare än sin Skapare?” ”Kan du med att utrannsaka finna Guds djuphet? Kan du fatta den Allsmäktige till fullkomlighet? Ja, Gud är stor och vi känner honom icke. Om vi ock berörde den Allsmäktige, kunde vi icke utrannsaka honom.”
96:7.1 (1060.1) Under ledning av sina schejker och präster fick hebréerna ett löst fotfäste i Palestina. Snart drev de dock tillbaka till öknens fördunklade trosföreställningar och blev besudlade av kananéernas mindre avancerade religiösa bruk. De blev avgudadyrkande och tygellösa, och deras idé om Gudomen sjönk långt under de egyptiska och mesopotamiska gudsbegreppen som bibehölls av vissa fortlevande salemgrupper, och som finns upptecknade i en del av Psaltarens psalmer och i den så kallade Jobs bok.
96:7.2 (1060.2) Psalmerna är skrivna av ett drygt tjugotal författare. Många skrevs av egyptiska och mesopotamiska lärare. Under dessa tider när Levanten dyrkade naturgudar fanns det fortfarande ett rimligt antal som trodde på El Eljons, den Högstes, överhöghet.
96:7.3 (1060.3) Ingen samling av religiösa skrifter ger uttryck för en sådan mängd av hängivenhet och inspirerande idéer om Gud som Psaltarens bok. Det vore mycket nyttigt om vid genomläsningen av denna underbara samling andaktslitteratur avseende kunde fästas vid ursprunget och dateringen för varje enskild hymn av pris och tillbedjan, med tanke på att ingen annan enskild samling omspänner en så omfattande tidsrymd. Psaltaren är en uppteckning av de varierande gudsbegrepp som hystes av salemreligionens anhängare över hela Levanten, och den omspänner hela perioden från Amenemope till Jesaja. I Psaltaren beskrivs Gud i alla faser av uppfattning, från den primitiva idén om en stamgud till det avsevärt utvidgade idealet bland de senare hebréerna, då Jahve avbildas som en kärleksfull härskare och barmhärtig Fader.
96:7.4 (1060.4) Sålunda betraktad utgör denna grupp av psalmer det mest värdefulla och nyttiga urval av hängivna andliga tankar som människan fram till det tjugonde århundradet har sammanställt. Den vördnadsfulla andan i denna samling hymner överstiger densamma i alla andra heliga böcker i världen.
96:7.5 (1060.5) Den mångskiftande bild av Gudomen som framförs i Jobs bok var en produkt av över ett tjugotal mesopotamiska religionslärare under en period av nästan tre hundra år. När ni läser om den nobla uppfattning av gudomligheten som finns i denna sammanställning av trosuppfattningar från Mesopotamien, kommer ni att märka att det var i trakten av Ur i Kaldéen som uppfattningen om en verklig Gud bäst bevarades under den mörka tiden i Palestina.
96:7.6 (1060.6) I Palestina fattade man ofta Guds visdom och allestädesnärvaro men sällan hans kärlek och nåd. Dessa tiders Jahve ”sänder onda andar att behärska sina fienders själ”; han låter det gå väl för sina egna och lydiga barn medan han förbannar alla andra och ålägger dem hemska straff. ”Han låter de listigas påfund gå till spillo; de visa fångar han i deras eget svek.”
96:7.7 (1060.7) Endast i Ur steg en röst upp för att ropa ut Guds nåd, med orden: ”Hon skall be till Gud, och Gud skall vara henne nådig och låta henne se sitt ansikte med jubel, ty Gud vill ge människan gudomlig rättfärdighet.” Från Ur predikades sålunda frälsning, gudomlig ynnest, genom tro: ”Han är nådig mot den som är ångerfull och säger: ’Fräls henne så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.’ Om någon säger: ’Jag har syndat och förvrängt vad rätt var, och det var mig till ingen nytta’, då skall Gud frälsa hans själ från att hamna i graven, och han skall se ljuset.” Inte sedan Melkisedeks dagar hade den levantinska världen hört ett sådant klangfullt och uppmuntrande budskap om människans frälsning som denna utomordentliga förkunnelse som framfördes av Elihu, profeten i Ur och präst för dem som var troende enligt Salemläran, dvs. återstoden av dem som en gång bildade Melkisedeks koloni i Mesopotamien.
96:7.8 (1061.1) Sålunda höll de återstående Salemmissionärerna i Mesopotamien sanningens ljus brinnande under den tid de hebreiska folkstammarna var skingrade, tills den av Israels lärare framträdde som var den först i den långa rad av lärare som aldrig stannade upp medan de, begrepp för begrepp, byggde vidare tills de hade uppnått idealet om den Universelle Skaparfadern till alla, höjdpunkten i utvecklingen av Jahve-begreppet.
96:7.9 (1061.2) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 97
97:0.1 (1062.1) HEBRÉERNAS andliga ledare gjorde vad ingen före dem någonsin hade lyckats med — de befriade sitt gudsbegrepp från de människoliknande dragen utan att förvandla det till en gudomsabstraktion som endast kunde förstås av filosofer. Även vanliga människor kunde enligt det mognade begreppet om Jahve se honom som Fader, om inte för individen så åtminstone för hela folket.
97:0.2 (1062.2) Fastän man under Melkisedeks tid i Salem klart hade undervisat om Guds personlighet, var denna uppfattning obestämd och dimmig vid tiden för flykten från Egypten, och den utvecklades endast så småningom i hebréernas sinne från en generation till en annan som följd av de andliga lärarnas undervisning. Uppfattningen om Jahves personlighet utvecklades progressivt på ett mycket mer kontinuerligt sätt än många andra gudomsattribut. Från Mose till Malaki skedde i hebréernas sinne en nästan obruten tillväxt i uppfattningen av Guds personlighet, och denna uppfattning förhöjdes och förhärligades slutligen av Jesu undervisning om Fadern i himlen.
97:1.1 (1062.3) Fientligt tryck från de omgivande folken i Palestina lärde snart de hebreiska schejkerna att de inte hade något hopp om att kunna leva vidare om de inte förenade sina stamorganisationer till ett centraliserat styre. Denna centralisering av den administrativa makten gav Samuel en bättre möjlighet att verka som lärare och reformator.
97:1.2 (1062.4) Samuel härstammade från en lång släktgren av salemlärare som uthålligt hade bibehållit Melkisedeks sanningar som en del av sina former av dyrkan. Denne lärare var en viril och beslutsam karl. Endast hans stora hängivenhet i förening med hans utomordentliga beslutsamhet förmådde honom att stå emot den närapå allmänna opposition som han påträffade när han satte igång med att vända hela Israel tillbaka till att dyrka den supreme Jahve från Moses tid. Även då lyckades han endast delvis; han vann tillbaka endast den intelligentare hälften av hebréerna till att tjäna Jahve enligt den högrestående uppfattningen. Den andra hälften fortfor att dyrka landets stamgudar och höll sig till den lägrestående uppfattningen av Jahve.
97:1.3 (1062.5) Samuel var en människa som inte var rädd för att ta i, en praktisk reformator som en dag kunde ge sig av med sina följeslagare för att välta omkull ett tjugotal av Baals altare. Det framåtskridande han åstadkom skedde med rent tvångsmässiga metoder. Han predikade föga och undervisade än mindre, men han handlade. En dag gjorde han narr av en av Baals präster, följande dag högg han en fångad kung i stycken. Han trodde hängivet på den ende Guden, och han hade en klar uppfattning om denne ende Gud som skapare av himmel och jord: ”Jordens grundfästen är Herrens, och jordkretsen har han ställt på dem.”
97:1.4 (1063.1) Samuels stora bidrag till utvecklingen av uppfattningen om Gudomen var hans rungande förkunnelse att Jahve är oföränderlig, för evigt samma personifikation av ofelbar fulländning och gudomlighet. Under dessa tider uppfattades Jahve som en nyckfull Gud med misstrogna infall, en som alltid ångrade att han hade gjort si eller så. Nu hörde hebréerna för första gången efter sin avfärd från Egypten dessa överraskande ord: ”Han som är Israels Styrka ljuger icke och ångrar sig icke; ty han är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.” Stabilitet förkunnades gälla i förhållandet till Gudomligheten. Samuel påminde ständigt om Melkisedeks förbund med Abraham och förkunnade att Herren, Israels Gud, var källan till all sanning, stabilitet och beständighet. Hebréerna hade alltid betraktat sin Gud som en människa, en övermänniska, en upphöjd ande av okänt ursprung. Nu hörde de den tidigare anden från Horeb upphöjas till en oföränderlig Gud med skaparfulländning. Samuel hjälpte den evolverande gudsuppfattningen att stiga till höjder ovanför människornas föränderliga sinnestillstånd och de växlande ödena i de dödligas tillvaro. Med hans undervisning började hebréernas Gud uppstigningen från idén om en stamgud till idealet om en allsmäktig och oföränderlig Skapare och Övervakare av all skapelse.
97:1.5 (1063.2) Han predikade igen berättelsen om Guds uppriktighet, hans pålitlighet i att hålla avtal. Samuel sade: ”Herren skall icke förskjuta sitt folk.” ”Han har upprättat med oss ett evigt förbund, i allo stadgat och betryggat.” Så gick budet ut över hela Palestina att man skulle återvända till att dyrka den supreme Jahve. Ständigt förkunnade denne energiske lärare: ”Du är stor, o Herre Gud, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig.”
97:1.6 (1063.3) Hittills hade hebréerna ansett att Jahves ynnest kom till uttryck främst i form av materiell välfärd. Det var en stor chock för Israel, och närapå kostade Samuel livet, när han vågade förkunna: ”Herren gör fattig, han gör ock rik; han ödmjukar och han upphöjer. Han upprättar den ringe ur stoftet, ur dyn lyfter han den fattige, för att sätta dem bredvid furstar och låta dem få härlighetens tron till arvedel.” Inte sedan Moses tid hade sådana trösterika löften förkunnats för de oansenliga och mindre lyckosamma, och för tusende förtvivlade fattiga tändes hoppet att de kunde förbättra sin andliga ställning.
97:1.7 (1063.4) Samuel gick inte särskilt långt från uppfattningen om en stamgud. Han förkunnade en Jahve som hade skapat alla människor men som främst intresserade sig för hebréerna, sitt utvalda folk. I alla fall förmedlade gudsbegreppet återigen, såsom under Mose dagar, bilden av en Gudom som var helig och rättrådig. ”Ingen är helig såsom Herren. Vem kan liknas vid denna heliga Herren Gud?”
97:1.8 (1063.5) När åren gick förkovrades den gråhårige gamle ledaren i sin förståelse av Gud, ty han förkunnade: ”Herren är en Gud som vet allt, och hos honom vägas gärningarna. Herren dömer jordens ändar, han visar barmhärtighet mot den barmhärtige, och mot den rättrådige är han ock rättrådig.” Redan här skymtar nåden, även om den gäller endast dem som är barmhärtiga. Senare gick han ett steg längre när han uppmanade sitt folk i deras motgångar: ”Men låt oss nu falla i Herrens hand, ty hans barmhärtighet är stor.” ”Inget hindrar Herren från att rädda många eller endast få.”
97:1.9 (1063.6) Denna gradvisa utveckling av uppfattningen om Jahves karaktär fortgick under tiden för Samuels efterföljare. De försökte framställa Jahve som en Gud som håller sitt avtal, men de kunde knappast hålla samma takt som Samuel. De lyckades inte utveckla tanken om Guds nåd, så som Samuel under senare år hade tänkt sig den. Det förekom en stadig ström bakåt mot erkännandet av andra gudar, fast man höll fast vid att Jahve stod ovanför alla. ”Ditt o Herre är riket, och du är upphöjd till överhuvud över allt.”
97:1.10 (1064.1) Grundtanken under detta skede var den gudomliga makten. Profeterna under denna tidsålder predikade en religion som avsåg att omhulda kungen på den hebreiska tronen. ”Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och seger och majestät. I din hand är kraft och makt; det står i din hand att göra vad som stort är och giva styrka åt alla.” Detta var tillståndet beträffande gudsbegreppet under Samuels och hans närmaste efterföljares tid.
97:2.1 (1064.2) Under det tionde århundradet före Kristus blev den hebreiska nationen delad i två kungadömen. I båda av dessa politiska enheter försökte många sanningslärare dämma upp den reaktionära flodvåg av andligt förfall som hade uppkommit och som med förödande inverkan fortsatte efter uppdelningskriget. Dessa försök att föra den hebreiska religionen framåt hade inte framgång förrän den beslutsamme och orädde rättfärdighetskämpen Elia påbörjade sin undervisning. Elia återupprättade i det norra kungadömet en gudsuppfattning jämförbar med den som fanns under Samuels dagar. Elia hade inte mycket tillfälle att framföra en avancerad uppfattning om Gud. Likt Samuel före honom hade han fullt upp med att välta omkull Baals altare och förstöra bilderna av falska gudar. Han genomförde sina reformer trots motståndet från en avgudadyrkande monark. Hans uppgift var rentav mer jättelik och svår än den som Samuel hade stått inför.
97:2.2 (1064.3) När Elia kallades bort fortsatte hans trogna medarbetare Elisa hans arbete och höll, med ovärderlig hjälp av den föga kände Mikaia, sanningens ljus brinnande i Palestina.
97:2.3 (1064.4) Dessa tider medförde emellertid inte framsteg i uppfattningen om Gudomen. Ännu hade hebréerna inte ens kommit upp till Moses ideal. Med att Elias och Elisas skede slutade de bättre samhällsklasserna var på väg att återgå till dyrkan av den supreme Jahve, och man bevittnade ett återupprättande av idén om den Universelle Skaparen till ungefär den nivå där Samuel hade lämnat den.
97:3.1 (1064.5) De långt utdragna motsättningarna mellan dem som trodde på Jahve och anhängarna till Baal var en socioekonomisk kollision mellan ideologier snarare än ett uttryck för en skillnad i religiösa uppfattningar.
97:3.2 (1064.6) Invånarna i Palestina hade olika inställning till det privata jordägandet. De södra eller kringvandrande arabiska stammarna (jahveiterna) betraktade marken som oavhändlig — som en Gudomens gåva till klanen. De ansåg att mark inte kunde säljas eller intecknas. ”Jahve talade och sade: ’Mark skall icke säljas, ty jorden är min.’”
97:3.3 (1064.7) De norra och mer bofasta kananéerna (baaliterna) köpte, sålde och intecknade fritt sina ägor. Ordet Baal betyder ägare. Baalkulten byggde på två huvudsakliga läror: för det första innebar den en stadfästelse av egendomsaffärer, kontrakt och fördrag — rätten att köpa och sälja mark; för det andra förmodades Baal sända regn — han var en gud för jordens bördighet. Goda skördar var beroende av Baals ynnest. Kulten befattade sig främst med mark, äganderätten till den och dess bördighet.
97:3.4 (1065.1) I allmänhet ägde baaliterna hus, jord och slavar. De var aristokratiska jordägare och de bodde i städerna. Varje Baal hade sitt eget heliga ställe, ett prästerskap och sina ”heliga kvinnor”, de prostituerade som hörde till ritualen.
97:3.5 (1065.2) Utgående från denna grundläggande skillnad när det gällde förhållandet till jorden utvecklades de bittra motsättningarna mellan de sociala, ekonomiska, moraliska och religiösa inställningarna bland kananéerna och hebréerna. Denna socioekonomiska sammanstötning blev inte en klart religiös fråga förrän under Elias tid. Med början från denne aggressive profets dagar utkämpades kampen på mera rent religiösa grunder — Jahve kontra Baal — och den slutade i seger för Jahve och senare i en strömning i riktning mot monoteism.
97:3.6 (1065.3) Elia flyttade tvisten om Jahve och Baal från jordfrågan till den religiösa aspekten i hebréernas och kananéernas ideologier. När Ahab mördade Nabotarna i samband med intrigen att få deras jord i sin besittning, gjorde Elia en moralisk fråga av de gamla oskrivna lagar som gällde jorden och inledde en energisk kampanj mot baaliterna. Detta var också en kamp med landsortens folk mot städernas herravälde. Det var främst under Elias inflytande som Jahve blev Elohim. Profeten började som en jordbruksreformator och slutade som en upphöjare av Gudomen. Baalgudarna var många, Jahve var en — monoteismen vann över polyteismen.
97:4.1 (1065.4) Ett stort steg vid omvandlingen av stamguden — den gud som så länge hade tjänats med offer och ceremonier, de tidigare hebréernas Jahve — till en Gud som straffade brott och omoral även bland sitt eget folk, togs av Amos som trädde fram från höjderna i söder för att fördöma brottsligheten, fylleriet, förtrycket och omoralen bland de norra stammarna. Inte sedan Moses tider hade sådana rungande sanningar förkunnats i Palestina.
97:4.2 (1065.5) Amos var inte endast en återställare eller förnyare. Han var en som upptäckte nya uppfattningar om Gudomen. Han förkunnade mycket sådant om Gud som redan hade uttalats av hans föregångare och attackerade djärvt tron på en sådan Gudomlig Varelse som skulle godkänna synd bland sitt så kallade utvalda folk. För första gången sedan Melkisedeks dagar fick människoöron höra fördömandet av den dubbla normen för nationell rätt och moral. För första gången i sin historia fick hebréerna med egna öron höra att deras egen Gud Jahve inte dess mer tolererade brott och synd i deras liv än bland andra folk. Amos såg för sig samma stränga och rättvisa Gud som Samuel och Elia, men han såg också en Gud som inte tänkte annorlunda om hebréerna än om någon annan nation när det gällde straff för illdåd. Detta var en direkt attack mot den själviska läran om ”det utvalda folket”, och många dåtida hebréer kände sig bittert förnärmade därav.
97:4.3 (1065.6) Amos sade: ”Han som har danat bergen och skapat vinden, sök honom som har gjort Sjustjärnorna och Orion och som vänder dödens skugga till morgon och förmörkar dagen till natt.” Då han fördömde sina halvt religiösa, ögontjänande och ibland omoraliska medmänniskor försökte han beskriva den obevekliga rättvisan hos en oföränderlig Jahve när han om missdådarna sade: ”Om de än bröt sig in i dödsriket, så skulle jag hämta fram dem därifrån; och for de än upp till himmelen, så skulle jag störta ned dem därifrån.” ”Om de lät sig föras bort i fångenskap av sina fiender, skall jag sända rättvisans svärd att komma och dräpa dem där.” Amos skrämde ytterligare upp sina åhörare när han pekade ett fördömande och anklagande finger åt dem och i Jahves namn förkunnade: ”Aldrig skall jag förgäta något av detta som ni har gjort.” ”Jag skall sikta Israels hus bland alla folk, så som vete siktas i ett såll.”
97:4.4 (1066.1) Amos förkunnade Jahve som ”alla folks Gud” och varnade Israels folk för att ritualen inte fick träda i stället för rättfärdigheten. Innan denne modige lärare hade stenats till döds hade han spritt tillräckligt med sanningens surdeg för att rädda läran om den supreme Jahve. Han hade säkrat vidareutvecklingen av Melkisedeks uppenbarelse.
97:4.5 (1066.2) Hosea följde i spåren efter Amos och dennes lära om en rättvisans universelle Gud genom att väcka till liv Moses uppfattning om en kärlekens Gud. Hosea predikade förlåtelse genom ånger, inte genom offer. Han förkunnade ett evangelium om kärleksfull vänlighet och gudomlig nåd, och sade: ”Och jag skall trolova mig med dig för evig tid; jag skall trolova mig med dig i rättfärdighet och rätt, i nåd och barmhärtighet. Ja, i trofasthet skall jag trolova dig med mig.” ”Jag vill bevisa dem kärlek av hjärtat, ty min vrede har vänt sig ifrån dem.”
97:4.6 (1066.3) Hosea fortsatte troget Amos´ moraliska varningar och sade om Gud: ”När mig så lyster, tuktar jag dem.” Israelerna höll det för en grymhet som gränsade till förräderi när han sade: ”Jag skall säga till dem som inte var mitt folk: ´Ni är mitt folk´; och de skall svara: ´Du är vår Gud.´” Han fortsatte att predika ånger och förlåtelse och sade: ”Deras avfällighet vill jag hela; jag vill bevisa dem kärlek av hjärtat, ty min vrede har vänt sig ifrån dem.” Hosea förkunnade alltid hopp och förlåtelse. Huvudtemat i hans budskap var ständigt: ”Jag skall förbarma mig över mitt folk. De skall inte känna någon annan Gud än jag, ty det finnes ingen frälsare utom mig.”
97:4.7 (1066.4) Amos väckte hebréernas nationella samvete till att inse att Jahve inte tolererade brott och synd bland dem för att de trodde sig vara det utvalda folket, medan Hosea slog an öppningstakterna i de barmhärtiga ackord om gudomlig medkänsla och kärleksfull vänlighet som senare så utsökt sjöngs av Jesaja och hans medarbetare.
97:5.1 (1066.5) Dessa var de tider då en del förkunnade hotelser om straff för personliga synder och nationella brott bland de norra klanerna, medan andra förutsade olyckor som vedergällning för överträdelserna i det södra kungadömet. Det var efter det att samvetet och medvetandet på detta sätt hade väckts till liv hos de hebreiska folken som den förste Jesaja gjorde sitt framträdande.
97:5.2 (1066.6) Jesaja företog sig att predika Guds eviga natur, hans oändliga visdom, den oföränderliga fulländningen i hans tillförlitlighet. Han representerade Israels Gud som sade: ”Jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet.” ”Herren skall låta dig få ro från din vedermöda och ångest, och från den hårda träldom som har varit människan pålagd.” ”Och dina öron skall höra detta ord ljuda bakom dig: ’Här är vägen, vandra på den.’” ”Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar icke, ty Herren är min styrka och min lovsång.” ”’Kom, låt oss gå till rätta med varandra’, säger Herren, ’Om era synder än är blodröda, så skall de bli snövita; och om de är röda såsom scharlakan, så skall de bli såsom vit ull.’”
97:5.3 (1066.7) Då han talade till de räddhågade och i själen hungrande hebréerna sade denne profet: ”Stig upp och skin, ty ditt ljus har kommit, och Herrens härlighet har gått upp över dig.” ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka dem som har ett brustet hjärta, till att förkunna frihet för de fångna och förlossning för de bundna.” ”Jag gläder mig storligen i Herren, och min själ fröjdar sig i min Gud, ty han har iklätt mig frälsningens klädnad och har höljt mig i rättfärdighetens mantel.” ”Och i all deras nöd led han med dem, och hans närvaros ängel frälste dem. I sin kärlek och sitt medlidande förlossade han dem.”
97:5.4 (1067.1) Efter denne Jesaja kom Mika och Obadja som bekräftade och förskönade detta själsnärande evangelium. Dessa två modiga budbärare fördömde djärvt hebréernas präststyrda ritual och angrep oförfärat hela offersystemet.
97:5.5 (1067.2) Mika fördömde ”hövdingar som dömer för mutor och präster som undervisar för betalning och profeter som spår för penningar”. Han undervisade om en tid av frihet från vidskepelse och prästlister och sade: ”Var och en skall sitta under sitt vinträd, och ingen skall förskräcka honom, ty alla människor skall leva, var och en enligt sin förståelse av Gud.”
97:5.6 (1067.3) Ständigt var kärnan i Mikas budskap: ”Skall jag träda fram inför Herren med brännoffer? Har Herren behag till bockar i tusental eller till oljeströmmar i tiotusental? Skall jag ge min förstfödde till offer för min överträdelse, min kropps frukt till syndoffer för min själ? Han har visat mig, o människa, vad som är gott; ty vad annat begär väl Herren av dig än att du gör vad rätt är och älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud.” Detta var en stor tidsålder; det var verkligen en tid av liv och rörelse, då den dödliga människan för mer än två och ett halvt årtusende sedan fick höra sådana befriande budskap, som en del också trodde på. Om det inte hade varit för prästernas envisa motstånd, så hade dessa lärare störtat överända hela det blodiga ceremonielet i hebréernas gudstjänstritual.
97:6.1 (1067.4) Fastän flera lärare fortsatte att utveckla Jesajas evangelium, blev det Jeremias uppgift att ta nästa djärva steg i internationaliseringen av Jahve, hebréernas Gud.
97:6.2 (1067.5) Jeremia förkunnade oförfärat att Jahve inte var på hebréernas sida i deras militära sammanstötningar med andra nationer. Han hävdade att Jahve var hela jordens, alla nationers och alla folks Gud. Jeremias undervisning var crescendot i den stigande vågen av internationalisering av Israels Gud; slutligt och för evigt förkunnade denne orädde predikare att Jahve var alla nationers Gud, och att det inte fanns någon Osiris för egyptierna, Bel för babylonierna, Ashur för assyrierna eller Dagon för filistéerna. Sålunda hade hebréernas religion del i den renässans för monoteismen som pågick över hela världen ungefär vid denna tid och en tid därefter; till slut hade uppfattningen om Jahve höjt sig till en gudomsnivå av planetarisk och rentav kosmisk värdighet. Många av Jeremias närmaste fann det dock svårt att tänka sig Jahve fristående från den hebreiska nationen.
97:6.3 (1067.6) Jeremia predikade också om den rättvise och kärleksfulle Gud som Jesaja hade beskrivit, ty han förkunnade: ”Ja, med evig kärlek har jag älskat dig; därför har jag med kärleksfull ömhet dragit dig till mig.” ”Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.”
97:6.4 (1067.7) Denne orädde profet sade: ”Rättfärdig är vår Herre, stor i råd och mäktig i gärningar. Hans ögon är öppna över människobarnens alla vägar för att giva åt var och en efter hans vägar och efter hans gärningars frukt.” Det ansågs emellertid vara hädiskt förräderi när han under belägringen av Jerusalem sade: ”Och nu har jag givit dessa länder till min tjänare Nebukadnessar, den babyloniske konungen.” När Jeremia då gav rådet att staden skulle ge sig, kastade prästerna och folkledarna ned honom i den dyiga gropen i en dyster fängelsehåla.
97:7.1 (1068.1) Den hebreiska nationens undergång och dess fångenskap i Mesopotamien skulle ha varit till stor nytta för dess expanderande teologi om inte dess prästerskap hade varit så fast beslutet i sin verksamhet. Deras nation hade fallit för Babylons arméer, och deras nationalistiske Jahve hade lidit av deras andliga ledares internationalistiska predikningar. Det var förnärmelsen över förlusten av deras nationella gud som fick de judiska prästerna att så till den grad konstruera fabler och mångfaldiga mirakelliknande händelser i hebréernas historia i ett försök att återupprätta judarna som det utvalda folket till och med inom ramen för den nya och vidgade uppfattningen om en internationaliserad Gud för alla nationer.
97:7.2 (1068.2) Under fångenskapen blev judarna mycket påverkade av babyloniska traditioner och legender, fastän det bör observeras att de ofelbart förhöjde den moraliska tonen och andliga betydelsen av de kaldeiska berättelser som de upptog, samtidigt som de utan undantag förvrängde dessa legender så att de kastade ett sken av ära och glans över stamfäderna till Israels folk och över dess historia.
97:7.3 (1068.3) Dessa hebreiska präster och skriftlärda hade en enda idé i sinnet, nämligen att återupprätta den judiska nationens ära, att förhärliga de hebreiska traditionerna och prisa det hebreiska folkets historia. Om någon känner sig förnärmad över att dessa präster har bundit en så stor del av den västerländska världen vid sina felaktiga idéer, bör man komma ihåg att de inte gjorde det med avsikt. De hävdade inte att det som de skrev var inspirerat; de påstod sig inte skriva en helig bok. De var endast i färd med att författa en lärobok avsedd att upphjälpa sina följeslagares fallande mod i fångenskapen. De avsåg definitivt att förbättra sina landsmäns nationella anda och kampvilja. Det tillkom senare tiders människor att sammanställa dessa och andra skrifter till en instruktionsbok innehållande förment ofelbara läror.
97:7.4 (1068.4) Efter fångenskapen använde sig det judiska prästerskapet fritt av dessa skrifter, men i sin påverkan av sina medfångar hindrades de storligen av närvaron av en ung och okuvlig profet, den andre Jesaja, som helt och fullt omfattade den äldre Jesajas lära om rättvisans, kärlekens, rättfärdighetens och barmhärtighetens Gud. Han trodde också likt Jeremia att Jahve hade blivit alla nationers Gud. Han predikade dessa teorier om Guds natur så kraftfullt att han vann lika många proselyter bland judarna som bland deras fängslare. Denne unge predikare lämnade efter sig sin undervisning i form av uppteckningar som de fientliga och oförsonliga prästerna försökte skilja från allt samband med honom, fastän den rena respekten för innehållets skönhet och storslagenhet ledde till att de införlivades med den tidigare Jesajas skrifter. Därför kan man finna denne andre Jesajas skrifter i boken med detta namn, omfattande kapitlen fyrtio till femtiofem.
97:7.5 (1068.5) Ingen profet eller religionslärare under tiden mellan Melkisedek och Jesus nådde upp till den höga uppfattning om Gud som den andre Jesaja förkunnade under dessa fångenskapens dagar. Det var ingen liten, människoliknande och människogjord Gud som denne andlige ledare förkunnade. ”Se, öarna lyfter han såsom ett sandkorn.” ”Och så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket högre är ock mina vägar än era vägar, och mina tankar högre än era tankar.”
97:7.6 (1069.1) Äntligen fick Makiventa Melkisedek se människolärare som förkunnade en verklig Gud för de dödliga. Likt den förste Jesaja predikade denne ledare en Gud som var en universell skapare och upprätthållare. ”Det är jag som har gjort jorden och skapat människorna därpå. Jag har icke skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos.” ”Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.” När han talade i Herrens, Israels Guds namn, sade denne nye profet: ”Himlarna må försvinna och jorden bli gammal, men min rättfärdighet förblir evinnerligen och min frälsning från släkte till släkte.” ”Frukta icke, ty jag är med dig; var ej förfärad ty jag är din Gud.” ”Förutom mig finnes ingen Gud — ingen Gud som är rättfärdig och som frälsar.”
97:7.7 (1069.2) Det tröstade de judiska fångarna, så som det har tröstat tusende och åter tusende sedan dess, att höra sådana ord som ”Så säger Herren: ’Jag har skapat dig, jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.’” ”Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, då du är så värdefull i mina ögon.” ”Kan då en moder förgäta sitt dibarn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta, skall jag dock icke förgäta mina barn, ty se, på mina händer har jag upptecknat dem; jag har övertäckt dem med mina händers skugga.” ”Den ogudaktige övergive sin väg och den orättfärdige sina tankar och vände om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall beskära mycken förlåtelse.”
97:7.8 (1069.3) Lyssna igen till evangeliet om denna nya uppenbarelse av Salems Gud: ”Han för sin hjord i bet såsom en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte. Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. De som tjänar Herren får förnyad kraft, de skall höja sig med vingar såsom örnar; de skall springa utan att tröttas ut, de skall gå utan att bli svaga.”
97:7.9 (1069.4) Denne Jesaja ledde en vittomfattande spridning av evangeliet om en allt mer vidgad uppfattning om den supreme Jahve. Han tävlade med Mose i vältalighet när han beskrev Herren, Israels Gud, som den Universelle Skaparen. Han var poetisk i sin beskrivning av den Universelle Faderns oändliga egenskaper. Vackrare uttalanden om den himmelske Fadern har aldrig gjorts. Likt psalmerna i Psaltaren hör Jesajas texter till de ädlaste och sannaste framföranden av den andliga uppfattningen om Gud vilka någonsin har smekt de dödligas öron före Mikaels ankomst till Urantia. Lyssna till hans beskrivning av Gudomen: ”Jag är den höge och upphöjde, som bor i evigheten.” ”Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.” ”Och Herrens arm är icke för kort, så att han ej kan frälsa, och hans öra är icke tillslutet, så att han ej kan höra.” Det var en ny lära för judarna att höra denne välvillige men vördnadsbjudande profet ihärdigt predika den gudomliga beständigheten, Guds trofasthet. Han förkunnade att ”Gud skulle icke förgäta, skulle icke övergiva”.
97:7.10 (1069.5) Denne djärve lärare förkunnade att människan stod i ett mycket nära förhållande till Gud, och sade: ”Envar som är uppkallad efter mitt namn har jag skapat till min ära, och de skall förtälja mitt lov. Jag är även den som utplånar deras överträdelser för min egen skull, och deras synder kommer jag icke mer ihåg.”
97:7.11 (1069.6) Hör hur denne store hebré söndersmular uppfattningen om en nationell Gud när han i salighet förkunnar gudomligheten hos den Universelle Fadern, om vilken han säger: ”Himlarna är min tron, och jorden är min fotapall.” Jesajas Gud var icke dess mindre i fråga om helighet, majestät, rättvisa och outgrundlighet. Ökenbeduinernas uppfattning om den ilskne, hämndlystne och svartsjuke Jahve har nästan försvunnit. En ny uppfattning om en högste och universell Jahve har uppkommit i de dödligas sinne, och den försvinner aldrig mer ur de dödligas sikte. Insikten om den gudomliga rättvisan har påbörjat tillintetgörelsen av den primitiva magin och den biologiska rädslan. Äntligen får människan ta del av ett universum av lag och ordning och med en universell Gud som har tillförlitliga och slutliga egenskaper.
97:7.12 (1070.1) Aldrig upphörde denne predikare av en oöverträffad Gud att förkunna denne Gud som kärlekens Gud. ”Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är ångerfull och har en ödmjuk ande.” Ytterligare andra tröstens ord talade denne store lärare till sina samtida: ”Och Herren skall leda dig beständigt, och han skall mätta din själ. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter. Och om fienden bryter fram likt en ström, skall Herrens ande lyfta upp ett försvar mot honom.” Än en gång lyste Melkisedeks rädsloskingrande evangelium och Salems tillitsskapande religion fram till välsignelse för människosläktet.
97:7.13 (1070.2) Den framsynte och modige Jesaja förmörkade effektivt den nationalistiske Jahve med sin nobla beskrivning av majestätet och den universella allmakten som karakteriserar den supreme Jahve, kärlekens Gud, universums härskare och tillgiven Fader för hela mänskligheten. Allt sedan dessa händelesrika dagar har det högsta gudsbegreppet i västerlandet innefattat universell rättvisa, gudomlig barmhärtighet och evig rättfärdighet. Med ett utsökt språk och med ojämförlig charm beskrev denne store lärare den allsmäktige Skaparen som allas kärleksfulle Fader.
97:7.14 (1070.3) Denne profet under fångenskapens tid predikade för sitt folk och för människor från många andra nationer, där de lyssnade till honom vid floden i Babylon. Denne andre Jesaja gjorde mycket för att bekämpa de många felaktiga och rasligt egoistiska uppfattningarna om den utlovade Messias’ mission. Han lyckades ändå inte helt i sin strävan. Hade inte prästerna hängett sig åt att bygga upp en missuppfattad nationalism, så skulle de två Jesaja-profeternas undervisning ha berett vägen för igenkännandet och emottagandet av den utlovade Messias.
97:8.1 (1070.4) Seden att betrakta uppteckningarna om hebréernas erfarenheter som andlig historia och händelserna i resten av världen som världslig historia är orsaken till mycket av den förvirring som råder i människornas sinne beträffande historietolkningen. Denna svårighet uppkommer därför att judarna inte har någon världslig historieskrivning. Efter att prästerna under den babyloniska fångenskapen hade färdigställt sin nya framställning om Guds förment mirakulösa mellanhavanden med hebréerna, dvs. Israels andliga historia så som den framställs i Gamla testamentet, förstörde de omsorgsfullt och fullständigt de existerande uppteckningarna om hebréernas skeden — sådana böcker som ”Israels konungars dåd” och ”Juda konungars dåd”, tillsammans med flera andra mer eller mindre tillförlitliga uppteckningar om hebréernas historia.
97:8.2 (1070.5) För att förstå hur det förödande trycket och det oundvikliga tvånget från den världsliga historien till den grad terroriserade de fångna och av främlingar styrda judarna att de helt och hållet försökte skriva om och omstöpa sin historia, bör vi i korthet skärskåda deras förvirrande nationella erfarenhet. Man måste komma ihåg att judarna inte utvecklade någon tillfredsställande icke-teologisk livsfilosofi. De kämpade med sin ursprungliga och egyptiska uppfattning om gudomliga belöningar för rättfärdighet i förening med hemska straff för synd. Dramat om Job var något av en protest mot denna felaktiga filosofi. Den öppna pessimismen i Predikarens bok var en världsligt sett klok reaktion på dessa överoptimistiska trosföreställningar om Försynen.
97:8.3 (1071.1) Fem hundra år av främmande härskares övervälde var för mycket till och med för de fördragsamma och tålmodiga judarna. Profeterna och prästerna började ropa: ”Hur länge, o Herre, hur länge?” När den ärlige juden forskade i skrifterna blev hans förvirring än värre. En siare från forna tider lovade att Gud skulle skydda och förlossa sitt ”utvalda folk”. Amos hade hotat att Gud skulle överge Israel om de inte återupprättade sina normer för nationell rättfärdighet. Den som skrev Femte Mose boken hade beskrivit det stora valet — valet mellan det goda och det onda, mellan välsignelsen och förbannelsen. Den förste Jesaja hade predikat om en välsignelsebringande frälsarkonung. Jeremia hade förkunnat ett tidsskede av inre rättfärdighet — det förbund som skulle skrivas in i deras hjärtan. Den andre Jesaja talade om frälsning genom offer och återlösen. Hesekiel förkunnade frigörelse genom hängivet tjänande, och Esra lovade framgång för dem som följde lagen. Trots allt detta levde de kvar i slaveriet och befrielsen dröjde. Då presenterade Daniel dramat om den förestående ”krisen” — sönderkrossandet av den stora avgudabilden och det omedelbara upprättandet av rättfärdighetens eviga styre, det messianska riket.
97:8.4 (1071.2) Alla dessa falska förhoppningar ledde till den grad av besvikelse och frustration hos hela folket, att judarnas ledare blev så förvirrade att de inte kände igen och godtog en gudomlig Paradissons mission och verksamhet när han snart kom till dem i de dödligas köttsliga gestalt — inkarnerad som Människosonen.
97:8.5 (1071.3) Alla nutida religioner har gjort allvarliga fel då de har försökt göra en mirakulös uttydning av vissa epoker i människosläktets historia. Fastän det är sant att Gud mången gång som ett försynens ingripande har stuckit ned sin fadershand i flödet av människosläktets angelägenheter, är det ett misstag att anse teologiska dogmer och religiös vidskepelse vara en övernaturlig avlagring som på mirakulös väg uppkommer i människosläktets historieflöde. Det faktum att de ”Högste råder i människornas riken” förändrar inte den världsliga historien till så kallad andlig historia.
97:8.6 (1071.4) Nya testamentets författare och senare kristna skriftställare komplicerade ytterligare förvrängningen av hebréernas historia genom sina välmenta försök att göra de judiska profeterna övermänskliga. Sålunda har hebréernas historia på ett förödande sätt exploaterats av både judiska och kristna författare. Hebréernas världsliga historia har alltigenom dogmatiserats. Den har omvandlats till en fiktion av andlig historia och blivit oupplösligt sammanbunden med moraluppfattningarna och de religiösa lärorna i de så kallade kristna nationerna.
97:8.7 (1071.5) En kort beskrivning av höjdpunkterna i hebréernas historia belyser hur de fakta som fanns upptecknade ändrades av de judiska prästerna i Babylon, så att deras folks alldagliga världsliga historia blev till en fiktiv och andlig historia.
97:9.1 (1071.6) Det fanns aldrig tolv israelitiska stammar — endast tre eller fyra stammar bosatte sig i Palestina. Den hebreiska nationen uppkom som resultat av föreningen mellan de så kallade israeliterna och kananéerna. ”Israels barn bodde bland kananéerna. Och de tog deras döttrar till hustrur åt sig och gav sina döttrar till hustrur åt kananéernas söner.” Hebréerna drev aldrig ut kananéerna från Palestina, trots att prästernas beskrivning av dessa tider tveklöst angav att de gjorde det.
97:9.2 (1071.7) Det israelitiska medvetandet uppkom i Efraims bergsland; det senare judiska medvetandet fick sin början i Juda-klanen i söder. Judarna (judaiterna) försökte alltid smäda och svartmåla de norröver boende israeliternas (efraimiternas) rykte.
97:9.3 (1072.1) Den anspråksfulla hebreiska historieskrivningen börjar med att Saul samlar ihop de norra klanerna för att stå emot ett anfall från ammoniterna på deras stamfränder gileaditerna öster om Jordan. Med en armé om något mer än tre tusen man besegrade han fienden, och det var denna bragd som fick bergsstammarna att göra honom till konung. När prästerna i landsförvisningen skrev om denna berättelse höjde de styrkan i Sauls armé till 330.000 man och lade till ”Juda” till förteckningen över de stammar som deltog i striden.
97:9.4 (1072.2) Omedelbart efter ammoniternas nederlag valde Sauls trupper honom till konung genom allmän omröstning. Ingen präst eller profet deltog i denna händelse. Senare lade prästerna till i berättelsen att Saul kröntes till konung av profeten Samuel enligt gudomliga anvisningar. Detta gjorde de för att få en ”gudomlig släktlinje” för Davids judaitiska kungamakt.
97:9.5 (1072.3) De största av alla förvrängningar i judarnas historia skedde beträffande David. Efter Sauls seger över ammoniterna (vilken han tillskrev Jahve) blev filistéerna alarmerade och började gå till anfall mot de norra klanerna. David och Saul kunde aldrig komma överens. David gick med sex hundra man med i en allians som leddes av filistéerna och marscherade upp längs kusten till Esdraelon. Vid Gath kommenderade filistéerna David bort från slagfältet. De var rädda för att han skulle gå över till Saul. David retirerade; filistéerna anföll och besegrade Saul. De skulle inte ha kunnat göra detta om David hade varit lojal mot Israel. Davids armé var en mångspråkig samling missnöjda element, och den bestod till största delen av socialt missanpassade och sådana som gömde sig undan rättvisan.
97:9.6 (1072.4) Sauls tragiska nederlag mot filistéerna vid Gilboa sänkte Jahve i de till en låg nivå bland gudarna i de omgivande kananéernas ögon. I vanliga fall skulle Sauls nederlag ha tillskrivits avfallande från Jahve, men denna gång ansåg de judaitiska redaktörerna att det berodde på ritualfel. De behövde traditionen om Saul och Samuel som bakgrund för Davids kungamakt.
97:9.7 (1072.5) David med sin lilla armé slog upp sitt högkvarter vid den icke-hebreiska staden Hebron. Snart utropade hans landsmän honom till konung i det nya kungadömet Juda. Juda bestod främst av icke-hebreiska element — keniter, kalebiter, jebuséer och andra kananéer. De var nomader — herdefolk — och därför anhängare av hebréernas uppfattning om jordägande. De höll sig till ökenklanernas ideologier.
97:9.8 (1072.6) Skillnaden mellan andlig och världslig historia belyses utmärkt av de två från varandra avvikande berättelserna om hur David blev konung, så som de ingår i Gamla testamentet. En del av den världsliga berättelsen om hur hans närmaste anhängare (hans armé) utropade honom till konung lämnades på grund av prästernas förbiseende kvar i skriften när de senare satte ihop den andliga historiens ganska långa och tråkiga redogörelse för hur profeten Samuel genom gudomlig ingivelse utvalde David bland hans bröder och sedan skred till att officiellt och med omfattande och högtidliga ceremonier smörja honom till konung över hebréerna och därefter utropa honom till Sauls efterträdare.
97:9.9 (1072.7) Så många gånger undgick det och misslyckades prästerna med, sedan de hade skrivit ihop sina uppdiktade berättelser om Guds mirakulösa mellanhavanden med Israel, att helt utplåna de uppenbara och sakliga redogörelser som redan hade införts i krönikorna.
97:9.10 (1072.8) David försökte förbättra sin politiska ställning genom att först äkta Sauls dotter, sedan änkan efter den rike edomiten Nabal och därefter dottern till Talmai, kungen i Gesur. Han tog sig sex hustrur bland kvinnorna i Jebus, för att inte nämna hettitens hustru Bathsheba.
97:9.11 (1073.1) Det var med sådana metoder och utav sådana människor som David byggde upp sagan om ett gudomligt kungarike Juda som arvtagare till traditionerna och arvet från efraimiternas norra kungadöme Israel, som höll på att falla sönder. Davids kosmopolitiska stam Juda var mer icke-judisk än judisk. Det oaktat kom Efraims förtryckta äldste ned och ”smorde honom till konung över Israel”. Efter att först ha hotat dem militärt gjorde David sedan ett avtal med jubuséerna och etablerade det förenade kungadömets huvudstad i Jebus (Jerusalem), som var en stad med starka murar och belägen halvvägs mellan Juda och Israel. Filistéerna blev oroliga och anföll snart David. Efter en häftig strid blev de slagna, och än en gång etablerades Jahve som ”Herren, härskarornas Gud”.
97:9.12 (1073.2) Men Jahve måste av nödtvång dela något av denna ära med kananéernas gudar, ty huvuddelen av Davids armé bestod av andra än hebréer. Så kommer det sig att det i era skrifter finns följande avslöjande yttrande (förbisett av de judaitiska redaktörerna): ”Jahve har brutit ned mina fiender inför mig. Därav fick det stället namnet Baal-Perasim.” De gjorde så för att åttio procent av Davids soldater var dyrkare av Baal.
97:9.13 (1073.3) David förklarade Sauls nederlag vid Gilboa med att påpeka att Saul hade anfallit en av kananéernas städer, Gibeon, vars folk hade ett fredsavtal med efraimiterna. Därför övergav Jahve honom. Redan under Sauls tid hade David försvarat den kananeiska staden Kilah mot filistéerna, och sedan gjorde han en kananeisk stad till sin huvudstad. I överensstämmelse med sin kompromisspolitik i förhållande till kananéerna överlämnade David sju av Sauls ättlingar till gibeoniterna för att hängas.
97:9.14 (1073.4) Efter filistéernas nederlag fick David ”Jahves ark” i sin besittning, förde den till Jerusalem och gjorde dyrkan av Jahve officiell i sitt rike. Därefter lade han tunga tvångsskatter på stammarna i grannskapet — edomiterna, moabiterna, ammoniterna och syrierna.
97:9.15 (1073.5) Davids korrumperade politiska maskineri, i strid med hebréernas sedvänjor, började lägga under sig land i norr för personligt bruk och skaffade sig inom kort kontroll över karavantullarna som tidigare hade uppburits av filistéerna. Sedan kom en serie våldsdåd, som nådde sin höjdpunkt med mordet på Uriah. Alla juridiska besvär avgjordes i Jerusalem; ”de äldste” kunde inte längre skipa rätt. Inte att undra på att det blev uppror. Idag skulle Absalom kanske kallas demagog; hans mor var kanané. Det fanns ett halvt dussin tronpretendenter förutom Bathshebas son — Salomon.
97:9.16 (1073.6) Efter Davids död rensade Salomon det politiska maskineriet från alla norra inflytanden men fortsatte med samma förtryck och beskattning som sin fars regim. Salomon gjorde nationen bankrutt med sitt slösaktiga hov och sitt omfattande byggnadsprogram: dit hörde Libanons hus, faraos dotters palats, Jahves tempel, konungens palats och restaurering av stadsmurarna i många städer. Salomon byggde upp en stor hebreisk flotta, som sköttes av syriska sjömän och gick i handelstrafik över hela världen. Hans harem uppgick till närmare ett tusen.
97:9.17 (1073.7) Vid denna tid råkade Jahves tempel i Shiloh i vanrykte, och hela nationens gudstjänstliv koncentrerades till det praktfulla kungliga kapellet i Jebus. Det norra kungadömet återgick allt mer till dyrkan av Elohim. De åtnjöt faraonernas ynnest. Faraonerna förslavade senare Juda och utkrävde tribut av det södra kungadömet.
97:9.18 (1073.8) Det gick uppåt, och det gick nedåt — krig mellan Israel och Juda. Efter fyra år av inbördeskrig och tre dynastier råkade Israel i händerna på stadsdespoter som började göra markaffärer. Även kung Omri försökte köpa Semers lantegendom. Slutet närmade sig dock snabbt när Shalmaneser III beslöt sig för att ta kontroll över Medelhavets kust. Efraims kung Ahab samlade tio andra grupper och satte sig till motvärn vid Karkar; striden blev oavgjord. Assyriern stoppades men de allierade styrkorna led stora förluster. Detta stora slag omnämns ens inte i Gamla testamentet.
97:9.19 (1074.1) Nya problem uppstod när kung Ahab försökte köpa jord av Nabot. Ahabs feniciska hustru förfalskade Ahabs namn på handlingar som bestämde att Nabots land skulle konfiskeras på den åtalsgrund att han hade hädat ”Elohims och kungens” namn. Han och hans söner avrättades omedelbart. Den kraftfulle Elia framträdde då på scenen och fördömde Ahab för mordet på Naboterna. På så sätt började Elia, som var en av de största profeterna, sin förkunnelse som en försvarare av de gamla marktraditionerna, mot baaldyrkarnas inställning till markförsäljning, mot städernas strävan att dominera landsbygden. Reformen lyckades emellertid inte förrän godsägaren Jehu, som var från landsbygden, förenade sina styrkor med romerhövdingen Jehonadab för att förinta Baals profeter (fastighetsmäklarna) i Samarien.
97:9.20 (1074.2) Ett nytt liv började när Jehoas och hans son Jerobeam befriade Israel från dess fiender. Vid den tiden härskade i Samarien en gangsteradel vars plundringar tävlade med de härjningar som fordom Davids dynasti hade ägnat sig åt. Staten och kyrkan gick hand i hand. Strävan att undertrycka yttrandefriheten fick Elia, Amos och Hosea att påbörja sitt hemliga skrivande, och detta var den verkliga början till den judiska och kristna Bibeln.
97:9.21 (1074.3) Det norra kungadömet försvann emellertid inte från historien förrän Israels konung konspirerade med Egyptens konung och vägrade att längre betala tribut till Assyrien. Då började den tre år långa belägringen som följdes av det norra kungadömets totala sönderfall. På detta sätt försvann Efraim (Israel). Juda — judarna, ”kvarlevan av Israel” — hade börjat koncentrera jordägandet i händerna på ett fåtal, med Jesajas ord ”läggande hus till hus och fogande åker till åker”. Snart fanns det i Jerusalem ett Baal-tempel vid sidan av Jahves tempel. Detta skräckvälde slutade med ett monoteistiskt uppror lett av pojkkungen Joas, som i trettiofem år drev sin kampanj för Jahve.
97:9.22 (1074.4) Nästa kung, Amasja, hade besvär med de revolterande skattebetalande edomiterna och deras grannar. Efter en klar seger över dem vände han sig mot sina grannar i norr och blev lika klart besegrad. Då gjorde landsbygdens folk uppror. De lönnmördade konungen och satte hans sexton år gamla son på tronen. Detta var Asarja, som Jesaja kallade Ussia. Efter Ussia gick allt från illa till värre, men Juda existerade ännu i hundra år genom att betala tribut till Assyriens kungar. Den förste Jesaja hade sagt dem att Jerusalem, som var Jahves stad, aldrig skulle falla. Men Jeremia tvekade inte att förkunna dess fall.
97:9.23 (1074.5) Den verkliga undergången av Juda åstadkoms av en korrumperad och förmögen ring av politiker som opererade under gossekungen Manasses välde. Förändringarna i ekonomin gynnade en återkomst av baalsdyrkan, som i motsats till jahveideologin tillät privata jordaffärer. Assyriens fall och Egyptens uppgång förde för en tid med sig befrielse för Juda, och landsbygdens folk tog över. Under Josia förintade ringen av korrumperade politiker i Jerusalem.
97:9.24 (1074.6) Men detta skede fick ett tragiskt slut när Josia övermodigt drog ut för att hejda Nekhos mäktiga armé på dess väg upp längs kusten från Egypten för att hjälpa Assyrien mot Babylon. Josias trupper utplånades och Juda föll under tribut till Egypten. Baals politiska parti återvände till makten i Jerusalem, och sålunda började det verkliga egyptiska slaveriet. Sedan följde en period då baalpolitikerna kontrollerade både domstolarna och prästerskapet. Baalsdyrkan var ett ekonomiskt och socialt system som berörde egendomsrättigheter och hade att göra med markens bördighet.
97:9.25 (1075.1) Då Nekho hade störtats av Nebukadnessar föll Juda under Babylons välde och gavs tio nådeår, men gjorde snart uppror. När Nebukadnessar tågade mot dem inledde judaiterna sociala reformer, såsom att frige slavar, för att påverka Jahve. När den babyloniska armén tillfälligt drog sig tillbaka gladde sig hebréerna åt att deras reformmagi hade räddat dem. Det var under denna period som Jeremia talade till dem om den förestående domen, och snart återvände Nebukadnessar.
97:9.26 (1075.2) Så kom slutet för Juda plötsligt. Staden förstördes och folket fördes bort till Babylon. Kampen mellan Jahve och Baal slutade i och med fångenskapen. Fångenskapen blev en chock som gjorde resten av Israels folk till monoteister.
97:9.27 (1075.3) I Babylonien kom judarna till den slutsatsen att de inte skulle kunna existera i Palestina som en liten grupp med sina egna säregna sociala och ekonomiska seder, och att de måste omvända dem som inte var judar om de ville att deras ideologier skulle bestå. Sålunda uppkom den nya uppfattningen om deras bestämmelse — idén om att judarna måste bli Jahves utvalda tjänare. Gamla testamentets judiska religion utvecklades i själva verket under fångenskapen i Babylon.
97:9.28 (1075.4) Läran om odödligheten tog också form i Babylon. Judarna hade hittills tänkt att idén om det tillkommande livet förringade betoningen av deras evangelium på social rättvisa. Nu ersatte teologin för första gången sociologin och ekonomin. Religionen tog form som ett system av mänskligt tänkande och beteende allt mer avskilt från politik, sociologi och ekonomi.
97:9.29 (1075.5) Så avslöjar sanningen om det judiska folket att mycket av det som hade ansetts vara andlig historia visar sig vara föga mer än en vanlig världslig historiekrönika. Judendomen var den jordmån från vilken kristendomen spirade, men judarna var inte ett mirakulöst folk.
97:10.1 (1075.6) Israelernas ledare hade lärt dem att de var ett utvalt folk, inte på grund av någon speciell ynnest och inte för att de skulle ha monopol på den gudomliga gunsten, utan för den speciella uppgiften att till varje nation föra ut sanningen om den ende Guden över alla. De hade lovat judarna att om de fullbordade detta kall skulle de bli andliga ledare för alla folk och att den kommande Messias skulle som Fridsfursten regera över dem och hela världen.
97:10.2 (1075.7) När perserna hade frigett judarna återvände dessa till Palestina endast för att råka i slaveri under sina egna präststyrda lagsamlingar, offer och ritualer. Så som de hebreiska klanerna hade förkastat den underbara utläggning om Gud som Mose hade framfört i sitt avskedstal och i stället lagt sig till med offer- och botövningsritualer, så avvisade också dessa rester av den hebreiska nationen den andre Jesajas storartade uppfattning och antog de regler, bestämmelser och ritualer som deras växande prästerskap uppställde.
97:10.3 (1075.8) Nationell självhävdelse, falsk tro på en oriktigt uppfattad utlovad Messias och det tilltagande slaveriet under och förtrycket från prästerskapet tystade för alltid rösten från de andliga ledarna (utom Daniel, Hesekiel, Haggai och Malaki). Från den tiden fram till Johannes Döparens dagar upplevde hela Israel en allt djupare andlig tillbakagång. Judarna förlorade dock aldrig tanken om den Universelle Fadern; ända fram till det tjugonde århundradet efter Kristus har de fortsatt att följa denna gudomsuppfattning.
97:10.4 (1076.1) Från Mose till Johannes Döparen sträckte sig en obruten rad av trogna lärare som förde ljusets monoteistiska fackla vidare från en generation till en annan, samtidigt som de oupphörligt tillrättavisade hänsynslösa härskare, fördömde de allt mer kommersialiserade prästerna och ständigt uppmanade folket att hålla sig till dyrkan av den supreme Jahve, till Herren, Israels Gud.
97:10.5 (1076.2) Som nation förlorade judarna till slut sin politiska identitet, men den hebreiska religionen om en uppriktig tro på en ende och universell Gud fortsätter att leva i hjärtana på de skingrade landsflyktiga. Denna religion fortlever därför att den effektivt har verkat för att bevara sina anhängares högsta värden. Den judiska religionen bevarade förvisso ett folks ideal, men den främjade inte framåtskridande och uppmuntrade inte till filosofiskt skapande upptäckter i sanningens världar. Den judiska religionen hade många fel — den var bristfällig i sin filosofi och saknade nästan helt estetiska kvaliteter — men den bevarade förvisso de moraliska värdena, och därför fortlevde den. I jämförelse med många andra gudomsuppfattningar var den supreme Jahve entydig, livfull, personlig och moralisk.
97:10.6 (1076.3) Judarna älskade rättvisa, visdom, sanning och rättfärdighet som endast få folk, men de bidrog minst av alla folk till den intellektuella förståelsen av dessa gudomliga kvaliteter och till den andliga insikten om dem. Fastän den hebreiska teologin vägrade att expandera, spelade den en viktig roll i utvecklingen av två andra världsreligioner: kristendomen och muhammedanismen.
97:10.7 (1076.4) Den judiska religionen bevarades också på grund av sina institutioner. Det är svårt för religionen att fortleva i form av isolerade individers privata utövande. Religiösa ledare har alltid gjort sig skyldiga till detta fel: då de ser det onda i institutionaliserade religionen försöker de utplåna de förfaranden som innebär verksamhet i grupp. I stället för att förinta all ritual borde de hellre reformera den. I detta avseende var Hesekiel klokare än sina samtida. Fastän han förenade sig med dem i att insistera på personligt moraliskt ansvar, satte han också igång med att bygga upp ett troget iakttagande av en högrestående och renad ritual.
97:10.8 (1076.5) Sålunda utförde Israels efter varandra följande lärare den största bragd i religionens utveckling som någonsin har åstadkommits på Urantia: den gradvis skeende men fortgående omformningen av den barbariska uppfattningen av den vilda Jahve-demonen, den svartsjuke och grymme andeguden från den dundrande Sinai-vulkanen, till den senare uppkommande upphöjda och överjordiska uppfattningen av den supreme Jahve, alltings skapare och hela mänsklighetens kärleksfulle och barmhärtige Fader. Detta hebreiska gudsbegrep var människans högsta föreställning om den Universelle Fadern fram till den tid då den ytterligare utvidgades och så utsökt utvecklades av den personliga förkunnelse och det levnadsexempel som hans Son, Mikael av Nebadon, lämnade.
97:10.9 (1076.6) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 98
98:0.1 (1077.1) MELKISEDEKS läror nådde västerlandet längs många vägar, men främst kom den via Egypten och införlivades i den västerländska filosofin efter att ha blivit grundligt omformad av hellenismen och senare av kristendomen. Den västerländska världens ideal var i grunden de som Sokrates undervisade i, och dess senare religionsfilosofi det som Jesus lärde, modifierat och komprometterat genom kontakt med evolverande västerländsk filosofi och religion, vilket allt kulminerade i den kristna kyrkan.
98:0.2 (1077.2) Salemmissionärernas verksamhet fortgick under en lång tid i Europa, och så småningom absorberades de i många av de kulter och rituella grupper som från tid till annan uppkom. Bland dem som bibehöll Salemläran i dess renaste form bör nämnas cynikerna. Dessa lärare som predikade tro och förtröstan på Gud verkade i det romerska Europa ännu under det första århundradet efter Kristus, och upptogs senare i den kristna religionen som nyligen hade börjat ta form.
98:0.3 (1077.3) Mycket av Salemläran spreds i Europa av de judiska legosoldaterna, som kämpade i så många av de militära drabbningarna i västerlandet. I forna tider var judarna lika mycket berömda för tapperhet i krig som för sina teologiska egenarter.
98:0.4 (1077.4) Grunddoktrinerna i den grekiska filosofin, den judiska teologin och den kristna etiken var fundamentalt återverkningar av Melkisedeks forna undervisning.
98:1.1 (1077.5) Missionärerna från Salem kunde kanske ha byggt upp en storartad religiös struktur bland grekerna, om det inte hade varit för deras stränga tolkning av sin ordinationsed, en förpliktelse som hade ålagts dem av Melkisedek och som förbjöd organiserandet av församlingar för enbart gudsdyrkan, krävde ett löfte av varje lärare att aldrig verka som präst och att aldrig ta emot annan ersättning för religiösa tjänster än mat, kläder och husrum. När Melkisedeks lärare trängde in i det förhellenska Grekland fann de där ett folk som fortfarande omhuldade traditionerna från Adamsson och anditernas tider, men dessa läror hade blivit storligen förvrängda av de föreställningar och trosuppfattningar som var förhärskande bland de skaror av lägrestående slavar som i allt större omfattning hade förts till de grekiska kusterna. Denna förvrängning åstadkom en återgång till en primitiv animism med blodiga riter, och de lägre klasserna gjorde rentav avrättandet av dömda brottslingar till en ceremoni.
98:1.2 (1077.6) Salemlärarnas tidigaste inflytande nästan omintetgjordes av den så kallade ariska invasionen från södra Europa och österifrån. Dessa hellenska inkräktare förde med sig uppfattningar om människoliknande gudar liknande dem som deras ariska fränder hade tagit med sig till Indien. Denna import ledde till att de grekiska gudarnas och gudinnornas familj började utvecklas. Denna nya religion byggde delvis på de inkommande hellenska barbarernas kulter, men där ingick även myter från de tidigare invånarna i Grekland.
98:1.3 (1078.1) De hellenska grekerna fann Medelhavets värld till stor del dominerad av moderskulten, och på dessa folk tvingade de sin mansgud Djaus-Zeus, som likt Jahve bland de henoteistiska semiterna redan hade blivit överhuvud för hela den grekiska gudavärlden av underordnade gudar. Grekerna skulle i sitt Zeus-begrepp till slut ha nått fram till en sann monoteism, om de inte hade hållit fast vid att Ödet hade det slutliga avgörandet. En Gud som representerar ett slutligt värde måste själv vara ödesdomaren och den som skapar allas bestämmelse.
98:1.4 (1078.2) Till följd av dessa faktorer i den religiösa evolutionen utvecklades snart den populära tron på de sorglösa gudarna på Olymposberget, gudar som var mer mänskliga än gudomliga och som de intelligenta grekerna aldrig betraktade särskilt allvarligt. De varken särskilt älskade eller fruktade dessa gudomligheter som de själva hade skapat. De hade en patriotisk och folkmässig känsla för Zeus och hans familj av halvmänniskor och halvgudar, men de vördade eller dyrkade dem knappast.
98:1.5 (1078.3) Hellenerna blev så impregnerade med de tidigare Salemlärarnas läror, som fördömde allt prästvälde, att något prästerskap av betydelse aldrig uppkom i Grekland. Även skapandet av gudabilder blev mera ett konstnärligt arbete än något som anslöt sig till dyrkan.
98:1.6 (1078.4) Olympos’ gudar belyser människans typiska antropomorfism. Den grekiska mytologin var dock mer estetisk än etisk. Den grekiska religionen var till nytta såtillvida att den beskrev ett universum som styrdes av en grupp gudar. Men den grekiska moralen, etiken och filosofin avancerade snart långt förbi gudsuppfattningen, och denna obalans mellan den intellektuella och den andliga tillväxten var lika riskfylld för Grekland som den har visat sig vara i Indien.
98:2.1 (1078.5) En ytlig religion som tas lätt på kan inte bestå, i synnerhet när den inte har något prästerskap som värnar om dess former och fyller anhängarnas hjärtan med fruktan och vördnad. Olymposreligionen utlovade inte frälsning och släckte inte den andliga törsten hos dess anhängare; därför var den dömd till undergång. Inom ett årtusende från sin uppkomst hade den nästan försvunnit, och grekerna var utan en nationell religion då gudarna på Olympos hade förlorat sitt grepp om de bättre sinnena.
98:2.2 (1078.6) Sådan var situationen när Orienten och Levanten under det sjätte århundradet före Kristus upplevde en pånyttfödelse av det andliga medvetandet och ett nytt uppvaknande till insikt om monoteismen. Men västerlandet hade inte del i denna nya utveckling. Varken Europa eller Nordafrika deltog i någon större bemärkelse i denna religiösa renässans. Grekerna ägnade sig emellertid åt att göra utomordentliga intellektuella framsteg. De hade börjat behärska sin rädsla och sökte inte längre religionen som ett motgift mot rädslan, men de insåg inte att en sann religion är ett botemedel för själslig hunger, andlig oro och moralisk förtvivlan. De sökte själens tröst i djupsinnigt tänkande — i filosofi och metafysik. De vände sig från kontemplationen av självbevarandet — frälsningen — till självförverkligandet och självförståelsen.
98:2.3 (1078.7) Med disciplinerat tänkande försökte grekerna nå ett sådant trygghetsmedvetande som kunde tjäna som ersättning för tron på överlevnad efter döden, men de misslyckades grundligt. Endast de intelligentare bland de hellenska folkens högre klasser kunde fatta denna nya lära. Gemene man, efterkommande till slavarna från tidigare generationer, hade inte förmåga att ta emot det nya religionssubstitutet.
98:2.4 (1079.1) Filosoferna föraktade alla former av dyrkan, trots att de praktiskt taget alla höll sig löst till en bakgrund av tro på Salemdoktrinen om ”universums Intelligens”, ”gudsidén” och ”den Stora Källan”. Till den del de grekiska filosoferna erkände det gudomligas och överfinitas existens var de öppet monoteistiska; de tog föga notis om hela den lysande samlingen av gudar och gudinnor på Olympos.
98:2.5 (1079.2) De grekiska poeterna under det femte och sjätte århundradet, i synnerhet Pindaros, försökte reformera den grekiska religionen. De lyfte upp dess ideal, men de var mera konstnärer än religionsutövare. De lyckades inte utveckla något sätt att främja och bevara suprema värden.
98:2.6 (1079.3) Xenofanes lärde att det fanns en ende Gud, men hans gudomsbegrepp var alltför panteistiskt för att vara en personlig Fader för den dödliga människan. Anaxagoras var en mekanist, utom att han faktiskt erkände en Första Orsak, ett Ursprungssinne. Sokrates och hans efterföljare Platon och Aristoteles lärde att dygd är kunskap, godhet själens hälsa, att det är bättre att lida en oförrätt än att göra sig skyldig till en, att det är fel att löna ont med ont, och att gudarna är visa och goda. Dessa kardinaldygder var: visdom, mod, måttlighet och rättvisa.
98:2.7 (1079.4) Religionsfilosofins utveckling bland de hellenska och hebreiska folken illustrerar två motsatser när det gäller den funktion som kyrkan kan ha som en institution som formar det kulturella framåtskridandet. I Palestina var människans tänkande så kontrollerat av prästerna och styrt av skrifterna att filosofi och estetik helt täcktes av religion och morallära. I Grekland lämnade den nästan totala avsaknaden av präster och ”heliga skrifter” människans sinne fritt och obundet, vilket resulterade i en uppseendeväckande utveckling av tankens djup. Religionen som en personlig erfarenhet lyckades emellertid inte hålla takten med det intellektuella inträngandet i kosmos väsen och verklighet.
98:2.8 (1079.5) I Grekland var tron underordnad tanken; i Palestina var tanken bunden till tron. Mycket av styrkan i kristendomen kommer sig av att den har lånat ymnigt både från hebreisk morallära och grekiskt tänkande.
98:2.9 (1079.6) I Palestina kristalliserade sig de religiösa dogmerna så långt att de äventyrade en fortsatt tillväxt; i Grekland blev människans tänkande så abstrakt att gudsbegreppet upplöste sig i en dimslöja av panteistisk spekulation, inte alls olik braminfilosofernas opersonliga Oändlighet.
98:2.10 (1079.7) Genomsnittsmänniskorna under dessa tider kunde inte fatta den grekiska filosofin om självförverkligande och en abstrakt Gudom, och de var inte heller särskilt intresserade av den. De längtade mera efter löften om frälsning och efter en personlig Gud som kunde höra deras böner. De sände filosoferna i landsflykt, förföljde de återstående anhängarna av Salemkulten — bådas läror hade blivit mycket uppblandade med varandra — och gjorde sig redo för den förfärliga, orgiastiska dykningen in i mysteriekulternas dårskaper som då spred sig över Medelhavsländerna. De eleusinska mysterierna växte fram inom Olympos gudavärld, som en grekisk version av fruktsamhetsdyrkan. Dionysos naturdyrkan blomstrade. Den bästa bland kulterna var det orfiska brödraskapet, vars moralpredikningar och löften om frälsning starkt tilltalade mången.
98:2.11 (1080.1) Hela Grekland drogs in i dessa nya metoder att vinna frälsning, dessa känslomässiga och eldiga ceremonier. Ingen nation har någonsin nått sådana höjder av artistisk filosofi inom en så kort tid. Ingen har någonsin skapat ett så avancerat etiksystem praktiskt taget utan Gudom och helt utan löfte om frälsning för människan. Ingen nation har någonsin dykt så snabbt, djupt och våldsamt till sådana djup av intellektuell stagnation, moraliskt förfall och andlig fattigdom som dessa samma grekiska folk när de kastade sig in i mysteriekulternas vanvettiga virvel.
98:2.12 (1080.2) Religioner har bestått länge utan stöd av filosofi, men få filosofier har som sådana bestått länge utan någon identifiering med religion. Filosofin är för religionen det som sinnebilden är för handlingen. Det idealiska tillståndet för människan är ett sådant där filosofi, religion och vetenskap sammansvetsas till en meningsfull helhet genom den samlade inverkan av visdom, tro och erfarenhet.
98:3.1 (1080.3) Sedan latinarna hade växt ifrån sina tidigare religiösa former av dyrkan av familjegudar och övergått till att stammen vördade krigsguden Mars var det naturligt att deras senare religion mera påminde om en politisk ceremoni än grekernas och brahminernas intellektuella system eller flera andra folks mer andliga religioner.
98:3.2 (1080.4) Under den stora monoteistiska renässansen av Melkisedeks evangelium i det sjätte århundradet före Kristus trängde alltför få av salemmissionärerna in i Italien, och de som gjorde det kunde inte övervinna inflytandet från det etruskiska prästerskapet som snabbt spred sig med sin nya samling av gudar och tempel, vilket allt sedan blev organiserat till den romerska statsreligionen. De latinska stammarnas religion var inte betydelselös och korrumperad som grekernas, inte heller var den sträng och tyrannisk som hebréernas. Den bestod till största delen endast av att följa former, avgivna löften och tabun.
98:3.3 (1080.5) Den romerska religionen påverkades storligen av en omfattande kulturell import från Grekland. Till slut hade de flesta av Olympos gudar omplanterats och inkorporerats i den latinska gudavärlden. Grekerna dyrkade länge familjehärdens eld — Hestia var härdens jungfrugudinna; Vesta var hemmets romerska gudinna. Zeus blev Jupiter, Afrodite blev Venus och så vidare längs raden av Olympos gudar.
98:3.4 (1080.6) Den religiösa invigningen av de romerska ynglingarna var ett tillfälle då de högtidligen vigdes till att tjäna staten. Ederna och beviljandet av medborgarskap var i själva verket religiösa ceremonier. De latinska folken upprätthöll tempel, altare och helgade platser, och i krissituationer vände de sig till orakel. De bevarade hjältars ben, och senare, ben från kristna helgon.
98:3.5 (1080.7) Denna formella och oemotionella form av pseudoreligiös patriotism var dömd att falla sönder, på samma sätt som grekernas starkt intellektuella och artistiska dyrkan hade gått under för mysteriekulternas heta och djupt känslomässiga dyrkan. Den största av dessa förödande kulter var Guds Moder-sekten, en av mysteriereligionerna. Den hade på den tiden sitt högkvarter exakt på samma ställe där den nuvarande St. Peterskyrkan i Rom finns.
98:3.6 (1080.8) Den uppkommande romerska staten gjorde politiska erövringar men blev i sin tur erövrad av kulter, ritualer, mysterier och gudsuppfattningar från Egypten, Grekland och Levanten. Dessa importerade kulter fortfor att blomstra över hela det romerska riket ända fram till tiden för Augustus, som av rent politiska och samhälleliga orsaker gjorde ett hjältemodigt och i viss mån framgångsrikt försök att förinta mysterierna och återuppliva den äldre politiska religionen.
98:3.7 (1081.1) En av statsreligionens präster berättade för Augustus om Salemlärarnas tidigare försök att sprida läran om en ende Gud, en slutlig Gudom som härskade över alla övernaturliga varelser, och denna idé fick ett så fast grepp om kejsaren att han byggde många tempel, utrustade dem rikligt med vackra bildstoder, omorganiserade det statliga prästerskapet, återinförde statsreligionen, utnämnde sig själv till tjänstförrättande överstepräst över alla, och som kejsare drog han sig inte för att utropa sig själv till högste gud.
98:3.8 (1081.2) Denna nya religion som dyrkade Augustus blomstrade och utövades under hans livstid över hela riket utom i Palestina, judarnas hemland. Detta människogudarnas skede fortgick tills den officiella romerska kulten hade en uppsättning av över fyrtio självupphöjda människogudar, som alla gjorde anspråk på en mirakulös födelse och andra övermänskliga kännetecken.
98:3.9 (1081.3) Det sista motståndet hos den krympande skaran av Salemlärans troende gjordes av en allvarligt sinnad grupp predikare, cynikerna, som uppmanade romarna att överge sina vilda och meningslösa religiösa ritualer och återgå till en form av dyrkan som omfattade Melkisedeks evangelium, så som det hade modifierats och besudlats av beröringen med den grekiska filosofin. Folket i stort avvisade cynikerna. De föredrog att kasta sig in i mysterieritualerna som inte endast erbjöd hopp om personlig frälsning utan även tillfredsställde längtan efter omväxling, spänning och underhållning.
98:4.1 (1081.4) Då majoriteten av folket i den grekisk-romerska världen hade förlorat sin primitiva familje- och statsreligion och då de var oförmögna eller ovilliga att fatta meningen i den grekiska filosofin, vände de sin uppmärksamhet mot de dramatiska och känslobetonade mysteriekulterna från Egypten och Levanten. Det vanliga folket längtade efter löften om frälsning — religiös tröst för dagen och försäkran om hopp om odödlighet efter döden.
98:4.2 (1081.5) De tre mysteriekulter som blev mest populära var:
98:4.3 (1081.6) 1. Den frygiska kulten om Kybele och hennes son Attis.
98:4.4 (1081.7) 2. Den egyptiska kulten om Osiris och hans mor Isis.
98:4.5 (1081.8) 3. Den iranska kulten som dyrkade Mithra som den syndfulla mänsklighetens frälsare och återlösare.
98:4.6 (1081.9) De frygiska och egyptiska mysterierna lärde att den gudomliga sonen (Attis respektive Osiris) hade genomgått döden och hade återuppväckts av gudomlig kraft samt att alla som rätteligen invigdes i mysteriet och som med vördnad högtidlighöll årsdagen av gudens död och återuppståndelse därmed skulle bli delaktiga av hans gudomliga natur och hans odödlighet.
98:4.7 (1081.10) De frygiska ceremonierna var imponerande men förnedrande. Deras blodiga festligheter anger hur förfallna och primitiva dessa levantinska mysterier blev. Den heligaste dagen var Svarta Fredagen, ”blodsdagen”, till åminnelse av Attis’ död för egen hand. Efter tre dagars firande av Attis´ offer och död omvandlades högtidligheten till en glädjefest för att hedra hans uppståndelse.
98:4.8 (1082.1) Ritualerna vid dyrkan av Isis och Osiris var mer förfinade och imponerande än den frygiska kultens ritualer. Denna egyptiska ritual var uppbyggd kring legenden om Nilens forna gud, en gud som dog och återuppstod; ett begrepp som härstammade från iakttagelsen att växtlighetens tillväxt årligen upphörde och följdes av vårens förnyelse av alla levande växter. Vanvettet vid utövandet av dessa mysteriekulter och orgierna i samband med deras ceremonier, som förmodades leda upp till gudomlighetsinsiktens ”entusiasm”, var ibland högst motbjudande.
98:5.1 (1082.2) De frygiska och egyptiska mysterierna gav slutligen vika för den största av alla mysteriekulter: dyrkan av Mithra. Mithraskulten tilltalade en vid skala i den mänskliga naturen och ersatte så småningom båda sina föregångare. Mithrasläran spreds över det romerska imperiet genom det utbredningsarbete som bedrevs av romerska legioner som hade rekryterats i Levanten, där denna religion var på modet, ty legionärerna förde med sig denna tro vart de än begav sig. Denna nya religiösa ritual var en stor förbättring jämfört med de tidigare mysteriekulterna.
98:5.2 (1082.3) Mithraskulten uppkom i Iran och existerade länge i sitt hemland trots den militanta oppositionen från Zarathustras anhängare. Vid den tid då Mithrasläran nådde Rom hade den mycket förbättrats av att uppta många av Zarathustras läror. Det var främst genom Mithraskulten som Zarathustras religion utövade ett inflytande på den senare uppkommande kristendomen.
98:5.3 (1082.4) Mithraskulten beskrev en militant gud som hade fått sitt ursprung från en stor bergsklippa. Han utförde djärva bragder och fick vatten att spruta fram från en klippa som hade träffats av hans pilar. Det fanns en översvämning från vilken en ende man klarade sig i en speciellt byggd båt, och en sista måltid som Mithra intog med solguden innan han steg upp till himlarna. Denna solgud, Sol Invictus, var en degenererad form av gudsuppfattningen om Ahura-Mazda i Zarathustras lära. Mithra uppfattades som solgudens överlevande förkämpe i hans kamp med mörkrets gud. Som erkänsla för att Mithra hade slagit ihjäl den mytiska heliga tjuren gjordes han odödlig och upphöjdes till ställningen som människosläktets förespråkare bland gudarna i höjden.
98:5.4 (1082.5) Anhängarna av denna kult dyrkade i grottor och på andra hemliga ställen. De sjöng hymner, mumlade trollformler, åt offerdjurens kött och drack deras blod. Tre gånger om dagen dyrkade de, med speciella veckoceremonier på solgudens dag och med iakttagande av de mest omfattande ceremonierna vid den årliga festen för Mithra den 25 december. Man trodde att intagandet av sakramentet tryggade ett evigt liv, en omedelbar övergång efter döden till Mithras famn och en vistelse där i salighet till domedagen. På domedagen skulle Mithras nycklar till himlen öppna portarna till Paradiset för att ta emot de trogna. Därefter skulle alla de odöpta bland levande och döda utplånas sedan Mithra hade återkommit till jorden. Man lärde att när en människa dog gick hon till doms inför Mithra, och att vid världens ände skulle Mithra kalla alla de döda från deras gravar till den yttersta domen. De onda skulle förintas med eld, och de rättfärdiga skulle härska med Mithra för evigt.
98:5.5 (1082.6) Till en början var det en religion endast för män, och det fanns sju olika klasser till vilka de troende så småningom kunde invigas. Senare gavs de troendes hustrur och döttrar tillträde till den Stora Moderns tempel som låg invid Mithtras tempel. Kvinnornas kult var en blandning av mithraisk ritual och ceremonierna från den frygiska kulten kring Kybele, mor till Attis.
98:6.1 (1083.1) Före mysteriekulternas och kristendomens uppkomst hade den personliga religionen knappast utvecklats som en fristående hävdvunnen företeelse i de civiliserade länderna i Nordafrika och Europa. Religionen var mera en angelägenhet för familjen och stadsstaten, för politiken och imperiet. De hellenska grekerna utvecklade aldrig ett centraliserat system för dyrkan, utan deras ritualer var lokala. De hade inget prästerskap och ingen ”helig bok”. De religiösa institutionerna saknade, i stort sett så som hos romarna, en stark drivande kraft för bevarandet av högre moraliska och andliga värden. Fastän det är sant att religionens institutionalisering vanligen har minskat dess andliga kvalitet, är det också ett faktum att ingen religion hittills har lyckats fortleva utan hjälp av någon högre eller lägre grad av institutionell organisation.
98:6.2 (1083.2) Religionen i västerlandet försmäktade på detta sätt fram till tiden för skeptikerna, cynikerna, epikuréerna och stoikerna, men viktigast av allt, fram till tiden för den stora kampen mellan mithrasläran och Paulus nya religion, kristendomen.
98:6.3 (1083.3) Under det tredje århundradet efter Kristus var de mithraiska och kristna kyrkorna mycket likartade, både till sitt yttre och till arten av sin ritual. Majoriteten av dessa ställen för dyrkan var underjordiska, och båda religionerna hade altare i vars bakgrund på olika sätt avbildades lidandet hos den frälsare som hade kommit med frälsning till ett människosläkte som levde under syndens förbannelse.
98:6.4 (1083.4) Mithradyrkarna hade alltid haft för sed att doppa sina fingrar i heligt vatten när de trädde in i templet. Då det i vissa områden fanns sådana som samtidigt hörde till båda religionerna införde de denna sed i flertalet av de kristna kyrkorna i trakten av Rom. Till båda religionerna hörde dop och delaktighet i ett sakrament av bröd och vin. Den enda stora skillnaden mellan Mithrasläran och kristendomen — förutom Mithras och Jesu natur — var att den ena gynnade militarism medan den andra var ultrapacifistisk. Mithraslärans tolerans gentemot andra religioner (utom den senare kristendomen) ledde till dess slutliga upplösning. Den avgörande faktorn i kampen mellan de två var emellertid att kvinnorna gavs fullt medlemskap i det kristna trossamfundet.
98:6.5 (1083.5) Till slut dominerade den nominella kristna tron västerlandet. Den grekiska filosofin bidrog med begreppen om etiska värden, mithrasläran med ritualen för gudstjänstordningen, och kristendomen som sådan med förfarandet för att bevara moraliska och samhälleliga värden.
98:7.1 (1083.6) En Skaparson inkarnerade inte i de dödligas köttsliga gestalt och utgav sig inte till mänskligheten på Urantia för att blidka en ilsken Gud, men snarare för att vinna hela mänskligheten till att inse Faderns kärlek och till att förverkliga sitt sonskap till Gud. I alla fall insåg till och med den stora förespråkaren för försoningsdoktrinen något av denna sanning, ty han förkunnade att ”det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv”.
98:7.2 (1084.1) Det hör inte till ämnesområdet för detta kapitel att behandla uppkomsten och spridningen av den kristna religionen. Det må vara nog sagt att den är uppbyggd kring personen Jesus från Nasaret, Nebadons Mikaelson inkarnerad som människa, känd på Urantia som Kristus, den smorde. Kristendomen spreds över hela Levanten och västerlandet av anhängarna till denne galilé, och deras missionsiver var lika stor som hos deras frejdade föregångare, de setiska prästerna och salemlärarna samt hos deras allvarligt sinnade asiatiska samtida, de buddhistiska lärarna.
98:7.3 (1084.2) Den kristna religionen, som ett trossystem på Urantia, uppkom genom en sammanflätning av följande läror, inflytanden, trosföreställningar, kulter och personliga, enskilda ställningstaganden:
98:7.4 (1084.3) 1. Melkisedeks förkunnelse, som är en grundläggande faktor i alla västerländska och österländska religioner som har uppkommit under de senaste fyra tusen åren.
98:7.5 (1084.4) 2. Det hebreiska moral-, etik- och teologisystemet samt tron både på Försynen och som den supreme Jahve.
98:7.6 (1084.5) 3. Zarathustras uppfattning om kampen mellan det goda och det onda i kosmos, vilken redan hade satt sin prägel både på judendomen och på mithraismen. Genom den långvariga kontakten mellan mithraismen och kristendomen i anslutning till kampen mellan dem blev den iranska profetens läror en inflytelserik faktor vid bestämmandet av den teologiska och filosofiska formen och strukturen för dogmerna, lärosatserna och kosmologin i de helleniserade och latiniserade versionerna av Jesu förkunnelse.
98:7.7 (1084.6) 4. Mysteriekulterna, särskilt Mithraismen men även dyrkan av den Stora Modern i den frygiska kulten. Till och med berättelserna om Jesu födelse på Urantia blev befläckade av den romerska versionen av legenderna om den mirakulösa födelsen av den iranska frälsaren och hjälten Mithra, vars ankomst till jorden förmodades ha bevittnats endast av en handfull herdar som förde med sig gåvor och som hade informerats om den förestående händelsen av änglar.
98:7.8 (1084.7) 5. Det historiska faktum som utgjordes av Joshua ben Josefs liv som människa, den verklighet som bestod i att Jesus från Nasaret var den förhärligade Kristus, Guds Son.
98:7.9 (1084.8) 6. Det personliga synsättet hos Paulus från Tarsos. Det bör noteras att Mithraismen var den dominerande religionen i Tarsos i hans ungdom. Paulus kunde inte drömma om att hans välmenande brev till sina proselyter en dag av senare kristna skulle anses vara ”Guds ord”. Sådana välmenande lärare kan inte ställas till svars för hur deras skrifter har använts av senare tiders efterföljare.
98:7.10 (1084.9) 7. Det filosofiska tänkandet bland de hellenska folken, från Alexandria och Antiochia via Grekland till Syrakusa och Rom. Grekernas filosofi var mer i harmoni med Paulus´ version av kristendomen än med något annat dåtida religionssystem, och den blev en viktig faktor för kristendomens framgång i västerlandet. Grekisk filosofi i förening med Paulus´ teologi bildar fortfarande grunden för den europeiska etiken.
98:7.11 (1084.10) Då Jesu ursprungliga förkunnelse trängde in i västerlandet blev den allt mer västerländsk, och när den blev västerländsk började den förlora sin potentiellt universella dragningskraft för alla raser och sorter av människor. Kristendomen har numera blivit en religion som är väl anpassad till de vita folkens sociala, ekonomiska och politiska sedvänjor. Den har för länge sedan upphört att vara Jesu religion, fastän den fortfarande tappert återger en vacker religion om Jesus för sådana individer som uppriktigt strävar efter att följa dess läras väg. Den har förhärligat Jesus som Kristus, den messianske smorde från Gud, men den har till stor del glömt Mästarens personliga evangelium: Guds Faderskap och alla människors universella broderskap.
98:7.12 (1085.1) Detta är den långa berättelsen om Makiventa Melkisedeks förkunnelse på Urantia. Det är nästan fyra tusen år sedan denna Nödfallsson i Nebadon utgav sig till Urantia, och under denna tid har den förkunnelse som utgick från ”El Eljons, Gud den Högstes, präst” trängt fram till alla raser och folk. Makiventa lyckades uppnå syftet med sin ovanliga utgivning; när Mikael beredde sig att framträda på Urantia fanns uppfattningen om Gud i mäns och kvinnors hjärtan, samma gudsuppfattning som fortfarande flammar upp i den levande andliga upplevelsen hos de mångahanda barnen till den Universelle Fadern, medan de lever sina spännande liv i tiden på de virvlande planeterna i rymden.
98:7.13 (1085.2) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 99
99:0.1 (1086.1) RELIGIONEN fyller sin högsta samhälleliga uppgift när den har minsta anknytning till de världsliga institutionerna i samhället. Då de samhälleliga reformerna under gångna tider i stort sett begränsade sig till de moraliska områdena behövde religionen inte anpassa sin inställning till omfattande förändringar i de ekonomiska och politiska systemen. Religionens främsta problem var att försöka ersätta ont med gott inom den politiska och ekonomiska kulturens existerande samhällsordning. Religionen har sålunda indirekt tenderat att bevara den etablerade samhällsordningen oförändrad, att främja upprätthållandet av den existerande typen av civilisation.
99:0.2 (1086.2) Religionen bör dock inte ta direkt befattning med vare sig skapandet av nya samhällsordningar eller bevarandet av gamla. Sann religion motsätter sig förvisso våld som ett sätt att utveckla samhället, men den sätter sig inte emot samhällets förnuftiga försök att justera sina förfaranden och anpassa sina institutioner till nya ekonomiska förhållanden och kulturella behov.
99:0.3 (1086.3) Religionen godkände förvisso de samhällsreformer som tidvis genomfördes under tidigare århundraden, men under det tjugonde århundradet kallas den av nödvändighet till att anpassa sig till en omfattande och fortgående samhällsomdaning. Levnadsförhållandena ändras så snabbt att institutionella förändringar måste företas i en avsevärt snabbare takt, och religionen måste i motsvarande mån försnabba sin anpassning till denna nya och ständigt föränderliga samhällsordning.
99:1.1 (1086.4) Mekaniska uppfinningar och kunskapens spridning modifierar civilisationen. Vissa ekonomiska omställningar och sociala förändringar är absolut nödvändiga för att en kulturkatastrof skall kunna undvikas. Denna nya och annalkande samhällsordning kommer inte att förnöjt stabilisera sig på ett tusental år. Människorasen måste vänja sig vid en följd av förändringar, anpassningar och återanpassningar. Människosläktet är på väg mot en ny och oavslöjad planetarisk bestämmelse.
99:1.2 (1086.5) Religionen måste bli en kraftfull påverkare vid uppbyggandet av den moraliska stabiliteten och det andliga framåtskridandet och fungera dynamiskt mitt ibland dessa förhållanden som ständigt förändras och dessa ekonomiska anpassningar som aldrig upphör.
99:1.3 (1086.6) Samhället på Urantia kan aldrig mer hoppas på att slå sig till ro så som under forna tider. Samhällsskeppet har ångat ut från den etablerade traditionens skyddade vikar och inlett sin färd på den evolutionära bestämmelsens stora hav; och så som aldrig förr i världens historia behöver människans själ nu noggrant granska sina moralkartor och omsorgsfullt iaktta det religiösa rättesnörets kompass. Religionens förnämsta uppgift som samhällspåverkare är att stabilisera människosläktets ideal under dessa farliga tider av övergång från en fas i civilisationen till en annan, från en kulturnivå till nästa.
99:1.4 (1087.1) Religionen har inga nya skyldigheter att utföra, men den har en viktig uppgift i att fungera som en vis vägvisare och erfaren rådgivare i alla dessa nya mänskliga situationer som snabbt förändras. Samhället är på väg att bli mer mekaniskt, mer kompakt, mer komplext och dess beståndsdelar blir mer kritiskt beroende av varandra. Religionen måste verka för att hindra dessa nya och nära inbördes förhållanden från att bli ömsesidigt hämmande eller rentav destruktiva. Religionen måste verka som det kosmiska salt som hindrar framåtskridandets jäsämnen från att förstöra kultursmaken i civilisationen. Dessa nya samhälleliga relationer och ekonomiska omvälvningar kan leda till ett bestående broderskap endast med hjälp av religionens insats.
99:1.5 (1087.2) En gudlös filantropi är mänskligt sett en ädel gest, men sann religion är den enda makt som bestående kan öka en socialgrupps mottaglighet för andra gruppers behov och lidande. I det förgångna kunde den institutionella religionen förbli passiv medan de övre skikten i samhället vände dövörat till för lidandet och förtrycket av de hjälplösa lägre skikten, men i modern tid är dessa lägre samhällsklasser inte längre så hemskt okunniga och inte heller så politiskt hjälplösa.
99:1.6 (1087.3) Religionen bör inte bli organiskt involverad i det världsliga arbetet med samhällsförnyelse och ekonomisk omorganisation. Men den måste aktivt hålla takten med dessa framsteg i civilisationen genom att tydligt och kraftfullt uttrycka sina omformulerade moraliska påbud och andliga föreskrifter, sin progressiva filosofi om människans liv och hennes transcendenta överlevnad. Andan i religionen är evig, men dess uttrycksform måste förnyas varje gång det mänskliga språkets ordbok revideras.
99:2.1 (1087.4) Den institutionella religionen kan inte ge inspiration och fungera som ledare för den förestående världsomfattande samhälleliga omdaningen och ekonomiska omorganisationen emedan den olyckligtvis mer eller mindre har blivit en organisk del av den samhällsordning och det ekonomiska system som skall omdanas. Endast den verkliga religionen i form av personlig andlig erfarenhet kan fungera på ett hjälpsamt och skapande sätt i civilisationens nuvarande kris.
99:2.2 (1087.5) Den institutionella religionen har nu kört fast i en ond cirkel. Den kan inte förnya samhället utan att först förnya sig själv; och då den är en så integrerad del av den etablerade ordningen kan den inte förnya sig själv förrän samhället radikalt har rekonstruerats.
99:2.3 (1087.6) Religionsutövarna måste verka i samhället, i näringslivet och i politiken som individer, inte som grupper, partier eller institutioner. En religiös grupp som tar sig för att verka som grupp utanför de religiösa aktiviteterna blir genast ett politiskt parti, en ekonomisk organisation eller en social institution. Religiös kollektivism måste begränsa sina strävanden till att främja religiösa syften.
99:2.4 (1087.7) Religionsutövarna är värdefullare än icke-religionsutövare för den samhälleliga förnyelsen endast i den mån deras religion har gett dem en större kosmisk framsynthet och försett dem med den överlägsna samhälleliga visdom som föds av den uppriktiga önskan att älska Gud över allt och att älska varje människa som en broder i himmelriket. En idealisk samhällsordning är en sådan där varje människa älskar sin nästa så som sig själv.
99:2.5 (1087.8) Den institutionaliserade kyrkan kan ha förefallit att i det förgångna tjäna samhället genom att glorifiera de etablerade politiska och ekonomiska systemen, men den måste snabbt upphöra med sådan verksamhet om den vill fortleva. Dess enda riktiga inställning är att förkunna icke-våld, att förkunna läran om fredlig evolution i stället för våldsbetonad revolution — frid på jorden och god vilja bland alla människor.
99:2.6 (1088.1) Den nutida religionen finner det svårt att anpassa sin inställning till de snabba samhällsförändringarna endast därför att den låtit sig bli så grundligt traditionsbunden, dogmatiserad och institutionaliserad. Den levande erfarenhetens religion finner ingen svårighet i att hålla sig före alla dessa samhälleliga förändringar och ekonomiska omvälvningar, bland vilka den ständigt verkar som en moralisk stabilisator, samhällelig vägvisare och andlig lots. Sann religion överför från en tidsålder till en annan den kultur som är av värde och den visdom som föds av erfarenheten att känna Gud och att sträva efter att vara som han.
99:3.1 (1088.2) Den tidiga kristendomen var helt fri från allt offentligt samröre, alla samhälleliga band och ekonomiska kopplingar. Det var först den senare institutionaliserade kristendomen som blev en organisk del av den västerländska civilisationens politiska och samhälleliga struktur.
99:3.2 (1088.3) Himmelriket är varken en samhällelig eller en ekonomisk ordning. Det är uteslutande ett andligt broderskap av individer som känner Gud. Det är sant att ett sådant broderskap i sig är ett nytt och häpnadsväckande samhällsfenomen åtföljt av förvånande politiska och ekonomiska följdverkningar.
99:3.3 (1088.4) Religionsutövaren förhåller sig inte kallsinnigt till socialt lidande, han är inte likgiltig inför samhällets orättvisor, inte avskärmad från ekonomiskt tänkande, inte heller okänslig inför politiskt förtryck. Religionen påverkar den samhälleliga förnyelsen direkt, ty den förandligar den enskilda medborgaren och förser honom med ideal. Indirekt påverkas den kulturella civilisationen av attityden hos dessa enskilda religionsutövare då de blir aktiva och inflytelserika medlemmar av olika sociala, moraliska, ekonomiska och politiska grupper.
99:3.4 (1088.5) Uppnåendet av en hög kulturell civilisation kräver först och främst en idealisk typ av medborgare och därefter idealiska och ändamålsenliga samhällsmekanismer med vilka dessa medborgare kan övervaka de ekonomiska och politiska institutionerna i ett sådant avancerat mänskligt samhälle.
99:3.5 (1088.6) Till följd av en överdriven och falsk känslosamhet har kyrkan länge vårdat sig om de missgynnade och sämst lottade, och allt detta har varit bra, men denna samma känslosamhet har lett till en oklok fortplantning av rasligt degenererade element som så enormt har fördröjt civilisationens framåtskridande.
99:3.6 (1088.7) Fastän många enskilda samhällsförnyare häftigt tillbakavisar den institutionaliserade religionen är de trots allt nitiskt religiösa i att sprida sina sociala reformer. Så kommer det sig att den personliga och mer eller mindre omedvetna religiösa motivationen spelar en stor roll i dagens program för samhällelig förnyelse.
99:3.7 (1088.8) Den stora svagheten med all denna oerkända och omedvetna typ av religiös aktivitet ligger däri, att den inte kan dra nytta av öppen religiös kritik och därmed nå upp till nyttiga nivåer av självkorrigering. Det är ett faktum att religionen inte växer om den inte disciplineras av konstruktiv kritik, vidgas av filosofi, renas av vetenskap och får näring av en lojal människogemenskap.
99:3.8 (1088.9) Det finns alltid en stor fara för att religionen förvrängs och fördärvas till en strävan att uppnå falska mål, såsom i krigstider då vardera stridande nation förnedrar sin religion till militär propaganda. En kärlekslös iver är alltid till skada för religionen, medan förföljelse avleder religionens verksamhetsformer till att uppnå något sociologiskt eller teologiskt ändamål.
99:3.9 (1089.1) Religionen kan hållas fri från oheliga världsliga allianser endast genom:
99:3.10 (1089.2) 1. En kritiskt korrigerande filosofi.
99:3.11 (1089.3) 2. Frihet från alla samhälleliga, ekonomiska och politiska bindningar.
99:3.12 (1089.4) 3. Skapande, tröstande och kärleksspridande gemenskaper.
99:3.13 (1089.5) 4. En fortgående förhöjning av den andliga insikten och av uppskattningen för kosmiska värden.
99:3.14 (1089.6) 5. Förhindrandet av fanatism genom motvikten av den vetenskapliga mentala inställningen.
99:3.15 (1089.7) Religionsutövarna bör som grupp aldrig befatta sig med något annat än religion, trots att vilken som helst av dessa religionsutövare som enskild medborgare kan bli en framstående ledare för någon social, ekonomisk eller politisk förnyelserörelse.
99:3.16 (1089.8) Det är religionens uppgift att skapa, stödja och inspirera den enskilda medborgaren till en sådan kosmisk lojalitet att den leder honom till att nå framgång i främjandet av alla dessa svåra men önskvärda samhälleliga tjänster.
99:4.1 (1089.9) Äkta religion gör religionsutövaren socialt väldoftande och ger insikter i gemenskapen mellan människor. Formaliseringen av religiösa grupper förintar dock ofta själva de värden som gruppen bildades för att främja. Vänskap mellan människor och gudomlig religion är ömsesidigt hjälpsamma och mycket upplysande om tillväxten i bägge fallen är utjämnad och harmonisk. Religionen ger en ny mening åt alla gruppbildningar — familjer, skolor och klubbar. Den ger leken nya värden och förädlar all sann humor.
99:4.2 (1089.10) Socialt ledarskap omvandlas av andlig insikt. Religionen hindrar alla kollektiva rörelser från att förlora sina verkliga syften ur sikte. Religionen är vid sidan av barnen den stora förenaren av familjelivet, förutsatt att det rör sig om en levande och växande tro. Familjeliv kan inte has utan barn. Det kan levas utan religion, men ett sådant handikapp mångfaldigar högeligen svårigheterna i denna intima förening mellan människor. Under det tjugonde århundradets första decennier lider familjelivet mest, näst efter den personliga religiösa erfarenheten, av det förfall som uppkommer som följd av övergången från gamla religiösa lojaliteter till de uppkommande nya betydelserna och värdena.
99:4.3 (1089.11) Sann religion är ett meningsfullt sätt att dynamiskt leva ansikte mot ansikte med det dagliga livets vardagliga realiteter. Om religionen skall kunna stimulera den individuella karaktärsutvecklingen och öka personlighetsintegreringen får den emellertid inte standardiseras. Om den skall stimulera till en utvärdering av erfarenheten och tjäna som en värdelockelse får den inte göras schablonmässig. Om religionen skall främja de högsta lojaliteterna får den inte formaliseras.
99:4.4 (1089.12) Oberoende av vilka omvälvningar civilisationens samhälleliga och ekonomiska tillväxt kan tänkas medföra är religionen äkta och värdefull om den hos individen främjar en erfarenhet där sanningens, skönhetens och godhetens överhöghet råder, ty sådan är den sanna andliga uppfattningen om den högsta verkligheten. Genom kärlek och gudsdyrkan blir detta meningsfullt som gemenskap med människorna och sonskap till Gud.
99:4.5 (1090.1) I sista hand är det vad man tror snarare än vad man vet som bestämmer ens beteende och dominerar de personliga prestationerna. Ren faktakunskap utövar föga inflytande på den genomsnittliga människan om den inte aktiveras känslomässigt. Den aktivering som religionen åstadkommer ligger emellertid ovanför känslan och förenar människans hela erfarenhet på transcendenta nivåer genom kontakt med och frigörande av andliga energier i den dödligas liv.
99:4.6 (1090.2) Under det tjugonde århundradets psykologiskt instabila tider, bland de ekonomiska omvälvningarna, de moraliska tvärströmmarna och de sociologiska brottsjöarna från de cyklonartade förändringarna i en vetenskaplig tidsålder har tusende och åter tusende män och kvinnor rubbats ur sin mänskliga jämvikt. De är bekymrade, oroliga, räddhågade, osäkra och instabila. Som aldrig förr i världens historia behöver de tröst och stadga av sund religion. Mitt ibland en aldrig tidigare skådad vetenskaplig framgång och utveckling av mekaniska tillämpningar råder andlig stagnation och filosofiskt kaos.
99:4.7 (1090.3) Det är ingen fara med att religionen blir mer och mer en privat angelägenhet — en personlig erfarenhet — förutsatt att den inte förlorar sin motivation för osjälvisk och kärleksfull samhällelig tjänst. Religionen har lidit av många andrahandsinflytelser: plötslig blandning av olika kulturer, sammanblandning av olika trosuppfattningar, minskad kyrklig auktoritet, förändring av familjelivet tillsammans med urbaniseringen och mekaniseringen.
99:4.8 (1090.4) Människans största andliga fara ligger i partiell framgång, den svåra situation då tillväxten är ofullbordad: utvecklingsreligionerna som bygger på rädsla överges utan att man genast griper tag i uppenbarelsereligionen som bygger på kärlek. Den moderna vetenskapen, i synnerhet psykologin, har försvagat endast de religioner som till så stor del är beroende av rädsla, vidskepelse och känslosvall.
99:4.9 (1090.5) Ett övergångsskede åtföljs alltid av förvirring, och det kommer att finnas föga lugn och ro i religionens värld innan den stora kampen är till ända mellan de tre tävlande religionsfilosofierna:
99:4.10 (1090.6) 1. Den spiritistiska tron (på en försynens Gudom) inom många religioner.
99:4.11 (1090.7) 2. Den humanistiska och idealistiska tron inom många filosofier.
99:4.12 (1090.8) 3. De mekanistiska och naturalistiska uppfattningarna inom många vetenskaper.
99:4.13 (1090.9) Dessa tre partiella sätt att närma sig den kosmiska verkligheten måste till slut bringas i harmoni med varandra av den uppenbarelsebaserade framställningen av religion, filosofi och kosmologi som skildrar hur den trefaldiga existensen av ande, sinne och energi utgår från Paradistreenigheten och uppnår förening i tid och rymd i den Supremes Gudom.
99:5.1 (1090.10) Fastän religion uteslutande är en personlig andlig erfarenhet — att känna Gud som en Fader — innebär den naturliga följden av denna erfarenhet — att känna människan som en broder — det egna jagets anpassning till andras jag, och detta för med sig den sociala eller gruppaspekten i det religiösa livet. Religionen är först en inre eller personlig anpassning, och sedan blir den en fråga om socialt tjänande eller gruppanpassning. Det faktum att människan är sällskapligt lagd leder av nödtvång till att religiösa grupper uppkommer. Vad som händer med dessa religiösa grupper beror väldigt mycket på intelligent ledarskap. I det primitiva samhället skiljer sig inte alltid den religiösa gruppen mycket från de ekonomiska och politiska grupperna. Religionen har alltid varit en moralens bevarare och en stabilisator i samhället. Detta är fortfarande sant, trots att många nutida socialister och humanister förkunnar det motsatta.
99:5.2 (1091.1) Håll alltid i minnet: sann religion är att känna Gud som din Fader och människan som din broder. Religionen är inte en slavisk tro på hotelser om straff eller magiska löften om framtida mystiska belöningar.
99:5.3 (1091.2) Jesu religion är det mest dynamiska inflytande som någonsin har aktiverat människorasen. Jesus bröt ned traditioner, raserade dogmer och kallade människosläktet att nå upp till dess högsta ideal i tid och evighet — att vara fulländad, så som även Fadern i himlen är fulländad.
99:5.4 (1091.3) Religionen har föga chans att verka förrän den religiösa gruppen blir åtskild från alla andra grupper — innan den blir en social sammanslutning av dem som har andligt medlemskap i himmelriket.
99:5.5 (1091.4) Läran om att människan är totalt fördärvad förstörde mycket av religionens möjlighet att åstadkomma sociala återverkningar av upplyftande natur och inspirerande värde. Jesus ville återge människan hennes värdighet då han förkunnade att alla människor är Guds barn.
99:5.6 (1091.5) Varje religiös trosuppfattning som förmår göra den troende mer andlig leder garanterat till mäktiga återverkningar i en sådan religionsutövares sociala liv. Religiös erfarenhet åstadkommer ofelbart ”andens frukter” i den andeledde dödliges dagliga liv.
99:5.7 (1091.6) Lika säkert som människor delar med sig av sina religiösa trosuppfattningar, lika säkert bildar de någon sorts religiös grupp som till slut formulerar gemensamma mål. En dag kommer religionsutövare att samlas för att verkligen åstadkomma samarbete på basis av gemensamma ideal och syften hellre än att försöka göra det på basis av psykologiska åsikter och teologiska uppfattningar. Målsättningar snarare än trossatser borde förena religionsutövarna. Eftersom sann religion är en fråga om personlig andlig erfarenhet är det ofrånkomligt att varje enskild religionsutövare har sin egen och personliga tolkning av sin uppfattning av denna andliga erfarenhet. Låt termen ”tro” stå för individens förhållande till Gud hellre än för den formulering av en trosuppfattning som en grupp dödliga har kunnat enas om som gemensam religiös ståndpunkt. ”Har du en tro? Håll den då för dig själv.”
99:5.8 (1091.7) Att tron gäller endast förståelsen av ideella värden visas av Nya testamentets definition som gör gällande att tron är substansen i det som man hoppas på och vissheten om det som man inte ser.
99:5.9 (1091.8) Den primitiva människan försökte just inte klä sina religiösa övertygelser i ord. Hennes religion dansades ut hellre än tänktes ut. Nutidens människor har tänkt ut många trosbekännelser och skapat många prövostenar för den religiösa tron. Framtida religionsutövare måste leva ut sin tro, hänge sig helhjärtat åt att tjäna det mänskliga broderskapet. Det är hög tid för människan att få en religiös upplevelse som är så personlig och så sublim att den kan fattas och uttryckas endast av ”känslor, som ligger alltför djupt för ord”.
99:5.10 (1091.9) Jesus fordrade inte av sina efterföljare att de skulle samlas vid bestämda tider för att läsa upp en formel av ord som uttryckte deras gemensamma trosuppfattningar. Han föreskrev endast att de skulle komma samman för att faktiskt göra något — att ta del i den gemensamma måltiden till minne av hans gåvoliv på Urantia.
99:5.11 (1091.10) Vilket misstag gör inte kristna när de vid framförandet av Kristus som det högsta idealet för andligt ledarskap samtidigt understår sig att kräva att gudsmedvetna män och kvinnor avvisar de gudkännande människors historiska ledarskap vilka under gångna tider har bidragit till deras speciella nationella eller rasliga upplysning.
99:6.1 (1092.1) Sekterism är en sjukdom i den institutionella religionen, och dogmatism är ett förslavande av den andliga naturen. Det är långt bättre att ha en religion utan en kyrka än en kyrka utan religion. Den religiösa oredan under det tjugonde århundradet är inte i och för sig ett tecken på andligt förfall. Både tillväxt och sönderfall föregås av förvirring.
99:6.2 (1092.2) Det finns ett verkligt ändamål med religionens samhälleliga deltagande. Det är de religiösa gruppaktiviteternas syfte att dramatisera religionens lojalitetsband; att förstora sanningens, skönhetens och godhetens lockelse; att omhulda de högsta värdenas dragningskraft; att förhöja tjänandet i en osjälvisk gemenskap; att förhärliga familjelivets potentialer; att främja religiös utbildning; att tillhandahålla vis rådgivning och andlig vägledning; att uppmuntra gudsdyrkan i grupp. Alla levande religioner uppmuntrar till vänskap mellan människor, bevarar moralen, främjar välfärden i omgivningen och underlättar spridandet av kärnevangeliet i form av sina respektive budskap om evig frälsning.
99:6.3 (1092.3) Men när religionen blir institutionaliserad beskärs dess förmåga till gott medan möjligheterna till ont mångfaldigas. Farorna med en formaliserad religion är: fastlåsning av trosuppfattningarna och kristallisering av föreställningarna; anhopningen av vunna förmåner med en ökad sekularisering som följd; tendensen att standardisera och fossilisera sanningen; religionens avledande från att tjäna Gud till att tjäna kyrkan; ledarnas benägenhet att bli administratörer i stället för själavårdare; tendensen att bilda sekter och sinsemellan tävlande enheter; etablerandet av en förtryckande kyrklig auktoritet; skapandet av en aristokratisk ”det utvalda folket” -inställning; omhuldandet av falska och överdrivna idéer om helighet; religionens förvandling till en rutin och ett förstelnande av dyrkan; tendensen att vörda det förgångna medan nuvarande behov lämnas obeaktade; oförmåga att göra tidsenliga tolkningar av religionen; inveckling i världsliga institutioners uppgifter; skapandet av en ond diskriminering av religiösa kaster; benägenheten att bli en intolerant renlärighetsdomare; oförmågan att hålla den äventyrslystna ungdomens intresse vilket innebär att den så småningom förlorar det frälsande budskap som evangeliet om den eviga frälsningen utgör.
99:6.4 (1092.4) Formell religion begränsar människor i deras personliga andliga aktiviteter i stället för att frigöra dem till förhöjd tjänst som rikesbyggare.
99:7.1 (1092.5) Fastän kyrkor och alla andra religiösa grupper bör hålla sig ovanför alla världsliga aktiviteter, får religionen samtidigt inte göra något för att hindra eller fördröja den samhälleliga koordineringen av människans institutioner. Livet måste fortsätta att växa i meningsfullhet; människan måste gå vidare med sin reformering av filosofin och sitt klargörande av religionen.
99:7.2 (1092.6) Statsvetenskapen måste åstadkomma en omdaning av ekonomin och produktionen med de förfaranden som den lär sig av samhällsvetenskapen och med hjälp av de insikter och motiv som en religiös livsföring erbjuder. I all samhällelig förnyelse tillhandahåller religionen en stabiliserande lojalitet i förhållande till ett transcendent mål, ett stadgande mål som ligger bortom och ovanför den omedelbara och världsliga målsättningen. Mitt bland den förvirring som uppkommer då omgivningen undergår en snabb förändring behöver de dödliga stöd av ett vidsträckt kosmiskt perspektiv.
99:7.3 (1093.1) Religionen inspirerar människan att leva modigt och glädjefyllt på jorden. Den förenar tålamod med hänförelse, insikt med iver, medlidande med makt och ideal med energi.
99:7.4 (1093.2) Människan kan aldrig på ett vist sätt avgöra världsliga frågor eller transcendera själviskheten i de personliga intressena om hon inte mediterar inför Guds överhöghet och räknar med realiteterna av gudomliga betydelser och andliga värden.
99:7.5 (1093.3) Ömsesidigt ekonomiskt beroende och samhälleligt kamratskap leder till slut till broderskap. Människan är av naturen en drömmare, men vetenskapen får henne att nyktra till så att religionen snart kan aktivera henne med mycket mindre fara för att störta henne in i fanatiska reaktioner. De ekonomiska nödvändigheterna binder människan samman med verkligheten, och personlig religiös erfarenhet för denna samma människa ansikte mot ansikte med de eviga realiteter som hör samman med det ständigt expanderande och stigande kosmiska medborgarskapet.
99:7.6 (1093.4) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 100
100:0.1 (1094.1) ETT DYNAMISKT religiöst leverne förvandlar den medelmåttiga individen till en personlighet med idealistisk förmåga. Religionen bidrar till allas framåtskridande genom att vårda sig om varje individs framåtskridande, och var och ens framåtskridande ökas genom det som alla uppnår.
100:0.2 (1094.2) Den andliga tillväxten stimuleras ömsesidigt av nära samvaro med andra religionsutövare. Kärleken erbjuder jordmånen för den religiösa tillväxten — en objektiv lockelse i stället för subjektiv njutning — men den medför dock den högsta subjektiva tillfredsställelsen. Religionen förädlar det dagliga livets alldagliga slit.
100:1.1 (1094.3) Fastän religionen åstadkommer en tillväxt av betydelser och en förhöjning av värden, blir resultatet alltid ont när rent personliga värderingar ges en ställning som absoluta sanningar. Ett barn värderar en erfarenhet enligt det välbehag den medför; mognaden är proportionell mot den utsträckning i vilken personligt välbehag ersätts av högre betydelser, rentav av lojalitet mot de högsta uppfattningarna om olika livssituationer och kosmiska relationer.
100:1.2 (1094.4) En del personer är alltför upptagna för att hinna växa och är därför utsatta för en allvarlig fara för andlig förstelning. Det måste ges möjligheter för betydelser att växa till sig vid olika åldrar, i efter varandra följande kulturer och i de olika stadierna i en avancerande civilisation. De främsta hindren för tillväxt är fördomar och okunskap.
100:1.3 (1094.5) Ge varje barn i dess utveckling en möjlighet att odla sin egen religiösa erfarenhet. Tvinga inte en vuxens färdiga erfarenhet på barnet. Kom ihåg att ett framåtskridande år för år genom ett etablerat undervisningsprogram inte nödvändigtvis betyder intellektuellt framåtskridande, än mindre andlig tillväxt. En utvidgning av ordförrådet anger inte att karaktären har utvecklats. En verklig tillväxt anges inte endast av det som åstadkoms utan snarare av framåtskridandet. En verklig tillväxt som resultat av undervisning och fostran kommer till synes som förhöjda ideal, ökad uppskattning för värden, nya betydelser av värden och förhöjd lojalitet gentemot suprema värden.
100:1.4 (1094.6) Endast de lojalitetsyttringar som barnens vuxna närstående uppvisar gör ett bestående intryck på barnen. Regler eller ens vuxnas exempel har inget varaktigt inflytande. Lojala personer är växande personer, och tillväxt är en imponerande och inspirerande realitet. Lev lojalt idag — väx — och morgondagen sköter sig själv. Det snabbaste sättet för ett grodyngel att bli groda är att troget leva varje stund som ett grodyngel.
100:1.5 (1094.7) Den grogrund som är väsentlig för den religiösa tillväxten förutsätter ett progressivt liv av självförverkligande, koordinering av de naturliga fallenheterna, vetgirighet och en rimlig dos av äventyr, upplevelser av känslor av tillfredsställelse, att rädslan fungerar som stimulus för uppmärksamhet och medvetenhet, att under utövar en lockelse, och att man har ett normalt medvetande om sin litenhet, ödmjukhet. Tillväxten bygger också på upptäckten av det egna jaget åtföljd av självkritik — samvetet, ty samvetet är faktiskt kritiken av en själv utgående från ens egna värdevanor, ens personliga ideal.
100:1.6 (1095.1) Den religiösa erfarenheten påverkas i betydande grad av fysisk hälsa, medfött temperament och social omgivning. Dessa världsliga förhållanden hindrar dock inte en själ, som hänger sig åt att göra den himmelske Faderns vilja, att framåtskrida andligt i sitt inre. Det finns hos alla normala dödliga vissa medfödda drivkrafter till tillväxt och självförverkligande vilka fungerar om de inte uttryckligen hindras. Det säkraste sättet att främja denna inbyggda förmåga till potentiell andlig tillväxt är att upprätthålla en attityd av helhjärtad hängivenhet för suprema värden.
100:1.7 (1095.2) Religion kan inte utges, mottas, lånas, inläras eller förloras. Den är en personlig erfarenhet som växer i samma proportion som det växande sökandet efter slutliga värden. Kosmisk tillväxt följer sålunda på en ackumulering av betydelser och en ständigt vidgad förhöjning av värden. Själva ädelheten är dock alltid en omedveten tillväxt.
100:1.8 (1095.3) Religiösa tanke- och handlingsvanor bidrar till den andliga tillväxtens ekonomi. Man kan utveckla en religiös mottaglighet för andliga stimuli, ett slags betingad andlig reflex. Till de vanor som främjar religiös tillväxt hör en kultiverad känslighet för gudomliga värden, uppfattandet av andras religiösa liv, reflekterande meditation över kosmiska betydelser, andäktig problemlösning, delgivandet av sitt eget andliga liv med sina medmänniskor, undvikandet av själviskhet, vägran att ta den gudomliga nåden för given, och att leva som inför Gud. De faktorer som påverkar den religiösa tillväxten kan vara avsiktliga, men tillväxten i sig är utan undantag omedveten.
100:1.9 (1095.4) Det faktum att den religiösa tillväxten är omedveten betyder emellertid inte att det rör sig om en verksamhet som sker i de förment undermedvetna områdena av människans intellekt; snarare anger det skapande verksamhet på de övermedvetna nivåerna i de dödligas sinnen. Upplevelsen av insikten om att den omedvetna religiösa tillväxten är verklig är det enda positiva beviset för det övermedvetnas funktionella existens.
100:2.1 (1095.5) Andlig utveckling är för det första beroende av att man upprätthåller en levande andlig förbindelse med verkliga andliga krafter, och för det andra av att man ständigt bär andlig frukt: att man låter sina medmänniskor bli delaktiga av det som man har fått från sina andliga välgörare. Andligt framåtskridande bygger på den intellektuella insikten om andlig fattigdom i förening med ett personligt medvetande om en hunger efter fulländning, en längtan att lära känna Gud och att vara som han, en helhjärtad strävan att göra den himmelske Faderns vilja.
100:2.2 (1095.6) Andlig tillväxt är först ett uppvaknande till behov, därefter ett urskiljande av betydelser och sedan ett upptäckande av värden. Beviset för en sann andlig utveckling består i att människan uppvisar en personlighet som motiveras av kärlek, aktiveras av osjälvisk tjänstvillighet och domineras av helhjärtad dyrkan av gudomlighetens fulländningsideal. Hela denna erfarenhet utgör religionens realitet i motsats till enbart teologiska trosuppfattningar.
100:2.3 (1095.7) Religionen kan utvecklas till den erfarenhetsnivå där den blir ett upplyst och vist sätt att reagera andligt inför universum. En sådan glorifierad religion kan verka på tre nivåer i människans personlighet, nämligen på den intellektuella, den morontiella och den andliga nivån. Den verkar på sinnet, i den evolverande själen och med anden i det inre.
100:2.4 (1096.1) Andligheten blir genast den indikator som anger ens närhet till Gud och måttet på ens nyttighet i förhållande till andra varelser. Andligheten ökar förmågan att upptäcka skönheten i ting, att inse sanningen i betydelser och att se godheten i värden. Den andliga utvecklingen bestäms av den kapacitet som finns för utveckling, och den står i direkt proportion till eliminerandet av de själviska dragen från kärleken.
100:2.5 (1096.2) Vederbörandes andliga nivå är måttet på gudomsuppnåelse, intoning till Riktaren. Uppnåendet av andlighetens slutlighet är detsamma som uppnåendet av maximal verklighet, maximal likhet med Gud. Det eviga livet är den ändlösa strävan efter infinita värden.
100:2.6 (1096.3) Målet för människans självförverkligande bör vara andligt, inte materiellt. De enda realiteter värda att sträva efter är gudomliga, andliga och eviga. Den dödliga människan har rätt att njuta av fysiskt välbehag och att tillfredsställa sina mänskliga böjelser. Hon har nytta av att vara lojal mot mänskliga förbindelser och temporala institutioner; men dessa är inte de eviga grundvalar på vilka man kan bygga upp den odödliga personlighet som måste transcendera rymden, övervinna tiden och uppnå den gudomliga fulländningens och finalittjänstens eviga bestämmelse.
100:2.7 (1096.4) Jesus beskrev den gudsmedvetne dödliges djupa säkerhet när han sade: ”Vad spelar det för roll för en gudsmedveten som tror på himmelriket om allt jordiskt rasar ihop?” Timliga garantier är sårbara, men andliga säkerheter är oövervinnliga. När flodvågorna av mänsklig motgång, själviskhet, grymhet, hat, illvilja och avund slår kring den dödliges själ, kan ni vara lugna i förvissningen om att det finns en inre bastion, ett andens fäste, som är absolut ointagligt. Detta gäller åtminstone för varje människa som har överlämnat omsorgen om sin själ till den evige Gudens ande i sitt inre.
100:2.8 (1096.5) Efter ett sådant andligt uppnående, vare sig det har skett genom successiv tillväxt eller genom en särskild kris, sker en nyorientering av personligheten och en utveckling av nya värdenormer. Sådana av anden födda individer har fått så nya motiv i livet att de lugnt kan stå och se på medan deras mest omhuldade ambitioner går om intet och deras ivrigaste förhoppningar går i kras. De har förvissningen om att sådana katastrofer endast är omdirigerande omstörtningar som ödelägger ens timliga skapelser som en förberedelse för uppbyggandet av de ädlare och hållbarare realiteterna på en ny och mer sublim nivå av uppnåelse i universum.
100:3.1 (1096.6) Religionen är inte ett medel att uppnå en statisk och lycksalig sinnesfrid; den är en impuls avsedd att organisera själen för dynamiskt tjänande. Den innebär en mobilisering av hela det egna jaget i en trogen tjänst för att älska Gud och tjäna människan. Religionen betalar vilket pris som helst som är nödvändigt för att uppnå det högsta målet, den eviga vinsten. Det finns i den religiösa lojaliteten en helgad fullständighet som är storartat sublim. Dessa lojaliteter är socialt effektiva och andligen progressiva.
100:3.2 (1096.7) För religionsutövaren blir ordet Gud en symbol som anger ett närmande till den högsta verkligheten och en insikt om gudomligt värde. Människans sympatier och antipatier bestämmer inte vad som är gott och vad som är ont. Moraliska värden växer inte fram av att önskningar går i uppfyllelse eller av emotionella besvikelser.
100:3.3 (1096.8) När ni begrundar värden måste ni göra åtskillnad mellan det som är värde och det som har värde. Ni måste inse förhållandet mellan välbehagliga aktiviteter och deras meningsfulla integrerande och stegrade förverkligande på ständigt stigande och framåtskridande nivåer i människans erfarenhet.
100:3.4 (1097.1) Betydelse är något som erfarenheten lägger till till värdet. Det är en värderande medvetenhet om värden. En isolerad och rent självisk njutning kan innebära en faktisk nedvärdering av betydelser, en meningslös förströelse som gränsar till relativ ondska. Värdena är erfarenhetsbaserade när realiteterna är meningsfulla och mentalt associerade, när sinnet inser och värderar dessa förhållanden.
100:3.5 (1097.2) Värden kan aldrig vara statiska. Verklighet betyder förändring, tillväxt. Förändring utan tillväxt, betydelseutvidgning och värdeförhöjning, är värdelös — potentiellt ond. Ju högre kvalitet i den kosmiska anpassningen desto mer betydelse har en erfarenhet. Värdena är inte begreppsmässiga illusioner; de är verkliga, men de är alltid beroende av relationer. Värdena är alltid både aktuala och potentiella — inte vad som var, men vad som är och vad som kommer att vara.
100:3.6 (1097.3) Föreningen av aktualer och potentialer är lika med tillväxt, ett erfarenhetsmässigt förverkligande av värden. Tillväxt är inte enbart framåtskridande. Framåtskridandet är alltid meningsfullt, men det är relativt värdelöst utan tillväxt. Människolivets högsta värde består av tillväxt i fråga om värden, framåtskridande i fråga om betydelser och insikt om det kosmiska inbördes sambandet mellan dessa två erfarenheter. En sådan erfarenhet är detsamma som gudsmedvetande. Fastän en sådan dödlig inte är övernaturlig, är han faktiskt på väg att bli övermänsklig; en odödlig själ håller på att utvecklas.
100:3.7 (1097.4) Människan kan inte åstadkomma tillväxt, men hon kan erbjuda gynnsamma förhållanden för den. Tillväxten är alltid omedveten, vare sig den är fysisk, intellektuell eller andlig. Kärleken växer sålunda; den kan inte skapas, tillverkas eller köpas; den måste växa fram. Evolutionen är ett kosmiskt tillväxtförfarande. Social tillväxt kan inte åstadkommas med lagstiftning, och moralisk tillväxt kan inte uppnås med förbättrad administration. Människan kan tillverka en maskin, men dess verkliga värde måste härledas från den mänskliga kulturen och den personliga uppskattningen. Människans enda bidrag till tillväxten är mobiliserandet av all förmåga i sin personlighet — levande tro.
100:4.1 (1097.5) Ett religiöst levnadssätt är ett hängivet liv, och ett hängivet liv är ett skapande liv, originellt och spontant. Nya religiösa insikter uppkommer ur konflikter, som leder till ett val av nya och bättre reaktionsvanor i stället för de tidigare och sämre reaktionsmönstren. Nya betydelser framträder endast mitt i själva konflikten; och konflikten består endast då man vägrar att omfatta de högre värden som betecknas av de överlägsna betydelserna.
100:4.2 (1097.6) Religiösa bryderier är oundvikliga. Det kan inte finnas någon tillväxt utan psykisk konflikt och andlig svallning. Organiserandet av ett filosofiskt levnadssätt medför en ansenlig oordning i de filosofiska delarna av sinnet. Man visar inte lojalitet till förmån för det storartade, det goda, det sanna och det ädla utan kamp. Utan möda klarnar inte den andliga synkretsen och fördjupas inte den kosmiska insikten. Människans intellekt protesterar mot att avvänjas från att få sin näring från de icke-andliga energierna i den timliga tillvaron. Det lättjefulla animala sinnet gör uppror inför den möda som krävs för att brottas med kosmiskt problemlösande.
100:4.3 (1097.7) Det religiösa livets stora problem består i uppgiften att förena personlighetens själskrafter under kärlekens dominans. Hälsa, mental effektivitet och lycka uppkommer från förenandet av fysiska system, sinnessystem och andesystem. Om kroppens hälsa och sinnets sundhet förstår människan mycket, men om lyckan har hon verkligen insett mycket litet. Den högsta lyckan är oupplösligt förenad med andligt framåtskridande. Andlig tillväxt ger en bestående glädje, en frid som övergår allt förstånd.
100:4.4 (1098.1) I det fysiska livet informerar sinnena om tingens existens. Sinnet upptäcker betydelsernas verklighet; men den andliga erfarenheten avslöjar livets sanna värden för individen. Dessa höga nivåer i människans liv uppnås i en enastående kärlek till Gud och en osjälvisk kärlek till människan. Om du älskar dina medmänniskor måste du ha upptäckt deras värde. Jesus älskade människorna så mycket emedan han satte ett så stort värde på dem. Du kan bäst upptäcka värden i dina medmänniskor genom att komma underfund med deras motiv. Om någon irriterar dig, ger dig känslor av obehag, borde du med välvilja och inlevelse försöka upptäcka hans synsätt, de orsaker han har till ett sådant klandervärt beteende. Om du först förstår din granne blir du tolerant, och denna tolerans växer till vänskap och mognar till kärlek.
100:4.5 (1098.2) Framkalla för ditt inre öga en bild av en av dina primitiva förfäder från den tid då människan bodde i grottor — ett kort, vanskapt, smutsigt, snörvlande åbäke till man som står bredbent med höjd klubba, och som andas hat och fiendskap medan han tittar vilt rakt framför sig. En sådan bild visar knappast den gudomliga värdigheten hos människan. Låt oss utvidga bilden. Framför denna människa som vi har gett liv åt hukar sig en sabeltandad tiger färdig till språng. Bakom honom finns en kvinna och två barn. Du inser genast att det i en sådan bild finns början till mycket som är fint och ädelt hos människosläktet, men mannen är densamma i båda bilderna. Den andra skissen ger dig dock fördelen av ett vidgat synfält. Du kan då se denne evolverande dödliges motiv. Hans inställning blir lovvärd då du förstår honom. Om du blott kunde fatta dina gelikars motiv, hur mycket bättre kunde du inte förstå dem. Om du blott kände dina medmänniskor skulle du till slut förälska dig i dem.
100:4.6 (1098.3) Enbart genom viljeakt kan man inte sant älska sin nästa. Kärleken föds endast av en ingående förståelse av din nästas motiv och känslostämningar. Det är inte lika viktigt att idag älska alla människor som att varje dag lära sig att älska ytterligare en människa. Om du varje dag eller varje vecka når fram till förståelsen av ytterligare en av dina medmänniskor, och om detta är gränsen för din förmåga, då ägnar du dig förvisso åt att anpassa din personlighet socialt och åt att verkligen förandliga den. Kärlek smittar, och när människans tillgivenhet är intelligent och vis sprids kärlek lättare än hat. Endast äkta och osjälvisk kärlek är emellertid verkligen överförbar. Om varje människa blott kunde bli ett centrum för en dynamisk tillgivenhet, då skulle detta godartade kärleksvirus snart breda ut sig i människosläktets känslofulla emotionsström i en sådan utsträckning att hela civilisationen skulle omslutas av kärlek, och det skulle innebära förverkligandet av människans broderskap.
100:5.1 (1098.4) Världen är fylld av själar som har gått vilse, inte vilse i teologisk mening men när det gäller riktningen, själar som vandrar omkring förvirrade bland ismerna och kulterna under ett frustrerat filosofiskt tidsskede. Alltför få har lärt sig att ersätta den religiösa auktoriteten med en livsfilosofi. (Den samhällsanpassade religionens symboler bör inte föraktas som kanaler för tillväxt, fastän flodbanken inte är detsamma som floden.)
100:5.2 (1098.5) Den religiösa tillväxten framskrider från stagnation genom konflikt till koordinering, från osäkerhet till tvivellös tro, från ett förvirrat kosmiskt medvetande till ett enande av personligheten, från timlig målsättning till evig, från slaveri under rädslan till friheten i det gudomliga sonskapet.
100:5.3 (1099.1) Det bör göras klart att lojalitetsförklaringar till de högsta idealen — gudsmedvetandets psykiska, emotionella och andliga klarhet — kan vara resultatet av en naturlig och så småningom skeende tillväxt, eller de kan ibland upplevas vid vissa vändpunkter i livet, såsom i en krissituation. Aposteln Paulus upplevde just en sådan plötslig och dramatisk omvändelse den händelserika dagen på vägen till Damaskus. Gautama Siddhartha hade en liknande upplevelse den natt han satt ensam och försökte tränga igenom den slutliga sanningens mysterium. Många andra har haft liknande upplevelser, och många sant troende har framskridit i anden utan plötslig omvändelse.
100:5.4 (1099.2) De flesta dramatiska fenomen i samband med så kallade religiösa omvändelser är enbart av psykologisk art, men då och då förekommer upplevelser som även har ett andligt ursprung. När den mentala mobiliseringen är absolut total på någon nivå av psykiskt uppsträckande mot andeuppnåendet, när människans motivation för lojalitetsbindningarna till den gudomliga idén är fullständig, då inträffar det mycket ofta att anden i människans inre sträcker sig ned för att synkronisera sig med det samlade och helgade syftet i den troende dödliges övermedvetna sinne. Det är sådana upplevelser av förenade intellektuella och andliga fenomen som utgör en omvändelse som består av faktorer utöver och ovanför en rent psykologisk företeelse.
100:5.5 (1099.3) Enbart en känsloupplevelse är emellertid en oäkta omvändelse; man måste ha tro såväl som känsla. Till den del en sådan psykisk mobilisering är partiell, och i den mån motivationen för människans lojalitet är ofullständig, är upplevelsen av omvändelse i samma utsträckning en blandad intellektuell, emotionell och andlig realitet.
100:5.6 (1099.4) Om man är benägen att erkänna ett teoretiskt undermedvetet sinne som en praktisk arbetshypotes i det i övrigt enhetliga intellektuella livet, då bör man, för att vara konsekvent, också postulera ett liknande och motsvarande område av stigande intellektuell aktivitet vilket bildar den övermedvetna nivån, den zon där direkt kontakt sker med andeentiteten i människans inre, med Tankeriktaren. Den stora faran med alla dessa psykiska spekulationer är att visioner och andra så kallade mystiska upplevelser samt ovanliga drömmar kan ses som gudomliga budskap till människosinnet. Under gångna tider har gudomliga varelser uppenbarat sig för vissa gudsmedvetna personer, inte på grund av dessas mystiska transtillstånd eller sjukliga visioner, utan trots alla dessa fenomen.
100:5.7 (1099.5) I stället för omvändelse är levande tro och uppriktig dyrkan, helhjärtad och osjälvisk bön, ett bättre sätt att närma sig morontiazonerna för möjlig kontakt med Tankeriktaren. På det hela taget har alltför mycket av de minnen som väller upp från de omedvetna nivåerna i människosinnet tagits för gudomliga uppenbarelser och andeingivelser.
100:5.8 (1099.6) Det finns en stor fara förenad med att vanemässigt ägna sig åt religiösa dagdrömmar. Mysticism kan bli ett sätt att undvika verkligheten, fastän den ibland har varit ett medel att nå genuin andlig gemenskap. Kortvariga tillbakadraganden från livets jäktiga scen är kanske inte särskilt farliga, men långvarig isolering av personligheten är absolut inte önskvärd. Under inga omständigheter bör ett tranceliknande tillstånd av visionärt medvetande praktiseras som en religiös erfarenhet.
100:5.9 (1099.7) Kännetecknande för det mystiska tillståndet är en utspridning av medvetandet samtidigt som uppmärksamheten samlas i livfulla öar som påverkar ett relativt passivt intellekt. Allt detta drar medvetandet snarare till det undermedvetna än i riktning mot zonen för andlig kontakt, till det övermedvetna. Mången mystiker har fört sin mentala separation till nivån för abnorma mentala manifestationer.
100:5.10 (1100.1) Ett hälsosammare sätt att bedriva andlig meditation står att finna i en eftersinnande gudsdyrkan och i tacksägelsebön. Det direkta umgänget med ens Tankeriktare, så som skedde under de senare åren av Jesu liv på jorden, bör inte förväxlas med dessa så kallade mystiska upplevelser. De faktorer som bidrar till öppnandet av den mystiska gemenskapen anger den fara som är förbunden med dessa psykiska tillstånd. Det mystiska tillståndet gynnas av sådant som: fysisk trötthet, fastande, psykisk frånkoppling, djupa estetiska upplevelser, livfulla sexuella impulser, rädsla, oro, raseri och vilt dansande. Mycket av det material som stiger upp efter en sådan förberedelse har sitt ursprung i det undermedvetna.
100:5.11 (1100.2) Hur gynnsamma förhållandena än kunde ha varit för mystiska fenomen, bör det klart förstås att Jesus från Nasaret aldrig tillgrep sådana metoder för umgänge med Paradisfadern. Jesus hade inga undermedvetna vanföreställningar eller övermedvetna illusioner.
100:6.1 (1100.3) Evolutionära religioner och uppenbarelsereligioner kan skilja sig avsevärt från varandra till sina metoder, men beträffande motiven föreligger en stor överensstämmelse. Religionen är inte en särskild funktion i livet, utan snarare ett sätt att leva. Sann religion är en helhjärtad hängivenhet för någon realitet som religionsutövaren anser ha högsta värde för honom själv och för hela mänskligheten. De främsta kännetecknena för alla religioner är: obetingad lojalitet och helhjärtad hängivenhet för suprema värden. Denna religiösa hängivenhet för suprema värden framgår av den förment irreligiösa moderns förhållande till sitt barn och av den intensiva lojaliteten hos icke-religionsutövare inför en sak som vederbörande har engagerat sig för.
100:6.2 (1100.4) Det värde som religionsutövaren har accepterat som högsta värde kan vara lågt eller rentav falskt, men det är likväl ett religiöst värde. En religion är äkta just i den utsträckning som det värde som anses vara det högsta verkligen är en kosmisk realitet med genuint andligt värde.
100:6.3 (1100.5) Till tecknen på att människan har reagerat för den religiösa impulsen hör egenskaperna ädelhet och storslagenhet. Den allvarliga religionsutövaren är medveten om sitt medborgarskap i universum och likaså om att han står i förbindelse med källor till övermänsklig kraft. Vissheten om att höra till Guds söners förträffliga och upphöjda gemenskap får honom att rysa av spänning och ger honom kraft. Medvetandet om ens eget värde har höjts av sporren att söka uppnå de högsta målsättningarna i universum — de suprema målen.
100:6.4 (1100.6) Det egna jaget har överlämnat sig åt den fängslande driften av en allomfattande motivation som tvingar till ökad självdisciplin, minskar de emotionella konflikterna och gör den dödligas liv verkligen värt att leva. Den morbida insikten om människans begränsningar utbyts till det naturliga medvetandet om de dödligas brister, i förening med moralisk beslutsamhet och andlig strävan att uppnå de högsta målen i universum och superuniversum. Denna intensiva strävan att uppnå ideal som ligger ovanför de dödligas sfär kännetecknas alltid av tilltagande tålamod, fördragsamhet, sinnesstyrka och tolerans.
100:6.5 (1100.7) Sann religion är emellertid ett levande kärleksförhållande, ett liv i tjänande. Religionsutövarens frigörande från mycket som enbart är timligt och trivialt leder aldrig till social isolering och bör inte ta kol på sinnet för humor. Genuin religion tar inte bort någonting från människans tillvaro, men den tillför livet i sin helhet nya betydelser; den genererar nya typer av entusiasm, iver och mod. Den kan till och med framkalla en korsfararanda, vilket är mer än farligt om denna inte kontrolleras av andlig insikt och att man troget ägnar sig åt de mänskliga lojaliteternas alldagliga sociala förpliktelser.
100:6.6 (1101.1) Ett av det religiösa livets mest häpnadsväckande kännemärken är den dynamiska och sublima friden, den frid som övergår allt mänskligt förstånd, den kosmiska jämvikt som kännetecknar avsaknaden av allt tvivel och all oro. Dessa nivåer av andlig stabilitet är oemottagliga för besvikelser. Sådana religionsutövare är som aposteln Paulus, som sade: ”Jag är övertygad om att varken död eller liv, varken änglar, furstendömen eller makter, varken något som nu är eller något som skall komma, varken höjden eller djupet eller något annat skall kunna skilja oss från Guds kärlek.”
100:6.7 (1101.2) Det finns en känsla av trygghet, förbunden med insikten om en triumferande salighet, rotad i medvetandet hos den religionsutövare som har fattat den Supremes verklighet och som strävar mot den Ultimates bestämmelse.
100:6.8 (1101.3) Även utvecklingsreligionen är allt detta i fråga om lojalitet och storslagenhet, emedan den är en genuin erfarenhet. Men uppenbarelsereligionen är utomordentlig såväl som genuin. Den vidgade andliga synkretsens nya lojalitetsband skapar nya nivåer av kärlek och tillgivenhet, av tjänande och gemenskap. Hela detta vidare sociala synsätt leder till ett vidgat medvetande om Guds faderskap och människans broderskap.
100:6.9 (1101.4) Den karakteristiska skillnaden mellan evolverad och uppenbarad religion är den nya kvalitet i form av gudomlig visdom som läggs till den rent erfarenhetsmässiga mänskliga visdomen. Men det är erfarenhet inom och av människoreligionerna som utvecklar förmågan att senare ta emot allt större utgivningar av gudomlig visdom och kosmisk insikt.
100:7.1 (1101.5) Fastän den genomsnittlige dödlige på Urantia inte kan hoppas på att uppnå den höggradiga fulländning av karaktären som Jesus från Nasaret nådde under sitt kroppsliga livsskede, är det helt och hållet möjligt för varje dödlig troende att utveckla en stark och enad personlighet längs de fulländade linjer som Jesu personlighet uppvisade. Det enastående draget i Mästarens personlighet var inte så mycket dess fulländning som dess symmetri, dess utsökta och balanserade enhetlighet. Det effektivaste sättet att beskriva Jesus är att följa exemplet från den som, med en gest mot Mästaren som stod inför sina åklagare, sade: ”Se mannen!”
100:7.2 (1101.6) Att Jesus var osvikligt vänlig rörde människornas hjärtan, men hans ståndaktiga karaktärsstyrka förvånade hans efterföljare. Han var ofrånkomligt uppriktig; det fanns ingenting av hycklare hos honom. Han var fri från tillgjordhet; han var alltid så uppfriskande äkta. Han nedlät sig aldrig till skrytsamhet och tillgrep aldrig förställning. Han levde ut sanningen just så som han lärde ut den. Han var sanningen. Han kände sig tvungen att förkunna frälsande sanning för sin generation, även om en sådan uppriktighet ibland orsakade smärta. Han var obetingat lojal i förhållande till all sanning.
100:7.3 (1101.7) Mästaren var så hygglig, så lätt att närma sig. Han var så praktisk i all sin omvårdande verksamhet, samtidigt som alla hans planer kännetecknades av ett sådant helgat sunt förnuft. Han var så fri från alla nyckfulla, underliga och excentriska tendenser. Han var aldrig godtycklig, lynnig eller hysterisk. I all hans undervisning och i allt vad han gjorde fanns alltid ett utsökt omdöme i förening med ett utomordentligt sinne för det tillbörliga.
100:7.4 (1102.1) Människosonen var alltid en välbalanserad personlighet. Till och med hans fiender hade en sund respekt för honom; de rentav fruktade hans närvaro. Jesus var orädd. Han var överfylld av gudomlig entusiasm, men han blev aldrig fanatisk. Han var emotionellt engagerad men aldrig flyktig. Han var fantasirik men alltid praktisk. Han mötte livets realiteter öppet, men han var aldrig dyster eller prosaisk. Han var modig men aldrig obetänksam; försiktig men aldrig feg. Han var deltagande men inte sentimental; enastående men inte excentrisk. Han var from men inte skenhelig. Han var så välbalanserad för att han var så fulländat hel.
100:7.5 (1102.2) Jesu originalitet var ohämmad. Han var inte bunden av traditionen eller handikappad av slaveri under det snävt konventionella. Han talade med otvivelaktig övertygelse och undervisade med absolut auktoritet. Hans storartade originalitet fick honom dock inte att förbise pärlorna av sanning i de läror som utgick från hans föregångare och samtida. Det mest originella i hans undervisning var betoningen av kärlek och barmhärtighet i stället för fruktan och offer.
100:7.6 (1102.3) Jesus hade en mycket vid syn på livet. Han uppmanade sina anhängare att predika evangeliet för alla folk. Han var fri från all trångsynthet. Hans ömmande hjärta inneslöt hela mänskligheten, rentav ett helt universum. Alltid löd hans inbjudan: ”Vem som än vill, låt honom komma.”
100:7.7 (1102.4) Om Jesus sade man sanningsenligt: ”Han litade till Gud.” Som en människa bland människor förlitade han sig högst sublimt på Fadern i himlen. Han litade på sin Fader så som ett litet barn litar på sin jordiska förälder. Hans tro var fulländad men aldrig övermodig. Oberoende av hur grym naturen kunde förefalla eller hur likgiltig för människans välfärd på jorden, vacklade Jesus aldrig i sin tro. Han var immun mot besvikelse och omottaglig för förföljelse. Han berördes inte av uppenbart misslyckande.
100:7.8 (1102.5) Han älskade människorna som sina bröder, samtidigt som han insåg hur olika de var i fråga om medfödda gåvor och förvärvade egenskaper. ”Han vandrade omkring och gjorde gott.”
100:7.9 (1102.6) Jesus var en ovanligt gladlynt person, men han var ingen blind och orimlig optimist. Hans ständiga ord av uppmuntran lydde: ”Var vid gott mod.” Han kunde bibehålla denna trygga attityd på grund av sin osvikliga förlitan på Gud och sin orubbliga tilltro till människan. Han var alltid rörande hänsynsfull gentemot alla människor emedan han älskade dem och trodde på dem. Dock var han alltid trogen sin övertygelse och storartat fast i sin hängivelse att göra sin Faders vilja.
100:7.10 (1102.7) Mästaren var alltid generös. Han blev aldrig trött på att säga: ”Saligare är att giva än att taga.” Han sade: ”Fritt har ni fått, så giv ock fritt.” I all sin gränslösa generositet var han dock aldrig slösaktig eller extravagant. Han förkunnade att man måste tro för att erhålla frälsning. ”Ty var och en som söker, han skall finna.”
100:7.11 (1102.8) Han var frispråkig men alltid välvillig. Han sade: ”Om så icke vore, skulle jag ha sagt er det.” Han var rättfram men alltid vänlig. Han var öppenhjärtig i sin kärlek till syndaren och i sin avsky för synden. I all sin häpnadsväckande öppenhjärtighet var han ofelbart rättvis.
100:7.12 (1102.9) Jesus var hela tiden glad av sig, trots att han ibland fick dricka djupt från den mänskliga sorgens bägare. Utan fruktan mötte han tillvarons realiteter, men han var dock full av entusiasm för evangeliet om himmelriket. Han behärskade sin entusiasm; den behärskade aldrig honom. Han var oreserverat hängiven ”Faderns ärenden”. Denna gudomliga entusiasm fick hans oandliga bröder att tro att han var från sina sinnen, men det observerande universumet värderade honom som modellen för sunt förnuft och mönstret för de dödligas högsta hängivelse för det andliga livets höga normer. Hans behärskade entusiasm smittade av sig; hans följeslagare blev tvungna att dela hans gudomliga optimism.
100:7.13 (1103.1) Denne man från Galiléen var ingen sorgernas man; han var en gladlynt själ. Alltid löd hans uppmaning: ”Ni skall jubla och stråla av glädje.” När plikten så krävde var han villig att modigt gå genom ”dödsskuggans dal”. Han var gladlynt men samtidigt ödmjuk.
100:7.14 (1103.2) Hans mod uppvägdes endast av hans tålamod. När han pressades att handla i förtid brukade han endast svara: ”Min stund har ännu inte kommit.” Han hade aldrig bråttom; hans lugna hållning var sublim. Han var ofta indignerad över det onda, intolerant när det gällde synd. Han blev ofta mäktigt rörd att ingripa mot sådant som var skadligt för välfärden hos hans barn på jorden. Hans förtrytelse över synden ledde aldrig till ilska mot syndaren.
100:7.15 (1103.3) Hans mod var storartat, men han var aldrig dumdristig. Hans motto var: ”Frukta icke.” Hans oförskräckthet var imponerande och hans mod ofta hjältemodigt. Hans mod var emellertid förbundet med omdöme och kontrollerat av förnuft. Det var ett mod fött av tro, inte det blinda övermodets våghalsighet. Han var verkligen djärv men aldrig oförskämd.
100:7.16 (1103.4) Mästaren var ett mönster i fråga om vördnad. Redan bönen i hans ungdom började med orden ”Fader vår som är i himlen, helgat vare ditt namn.” Han respekterade även sina medmänniskors bristfälliga dyrkan. Detta avhöll honom inte från att attackera religiösa traditioner eller angripa fel i människornas trosföreställningar. Han förhöll sig vördnadsfullt till äkta helighet, och ändå kunde han med rätta vända sig till sina medmänniskor och säga: ”Vilken av er kan förklara mig skyldig till någon synd?”
100:7.17 (1103.5) Jesus var stor emedan han var god, och ändå umgicks han med de små barnen. Han var mild och anspråkslös i sitt personliga liv, och likväl var han den fulländade människan i ett universum. Hans följeslagare kallade honom oombedda Mästare.
100:7.18 (1103.6) Jesus var en fullständigt förenad, samlad människopersonlighet. Idag, såsom i Galiléen, fortsätter han att förena den dödliges erfarenhet och att koordinera människans strävan. Han enar livet, förädlar karaktären och förenklar erfarenheten. Han träder in i människans sinne för att höja, omvandla och förandliga det. Det är bokstavligen sant: ”Om någon har Kristus Jesus i sitt inre, är han en ny skapelse; det gamla försvinner; se, allting blir som nytt.”
100:7.19 (1103.7) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 101
101:0.1 (1104.1) RELIGIONEN, som en mänsklig erfarenhet, sträcker sig från den evolverande vildens primitiva slaveri under rädslan upp till den sublima och storartade trosfriheten bland de civiliserade dödliga som är utsökt medvetna om att de är den evige Gudens söner.
101:0.2 (1104.2) Religionen är föregångare till den avancerade etik och moral som hör samman med den framåtskridande samhällsutvecklingen. Religionen som sådan är dock inte enbart en moralisk rörelse, om än de yttre och samhälleliga manifestationerna av religionen kraftigt påverkas av den etiska och moraliska drivkraften i människosamfundet. Religionen utgör alltid en inspiration för människans evolverande natur, men den är inte hemligheten bakom denna evolution.
101:0.3 (1104.3) Religionen, personlighetens övertygelse-tro, kan alltid övervinna förtvivlans ytligt sett motstridiga logik som föds i det icke-troende materiella sinnet. Det finns verkligen en sann och genuin inre röst, detta ”sanna ljus som upplyser varje människa som kommer till världen”. Denna andeledning är något annat än den etiska uppmaningen från människans samvete. Den religiösa förvissningens känsla är mer än en emotionell känsla. Den förvissning som religionen ger överstiger sinnets förnuft, ja till och med filosofins logik. Religion är tro, tillit och förvissning.
101:1.1 (1104.4) Den sanna religionen är inte ett filosofiskt trossystem som kan resoneras fram och sedan bekräftas av naturliga bevis, inte heller är den en fantastisk och mystisk erfarenhet av obeskrivbara ekstatiska känslor som kan upplevas endast av de romantiska anhängarna av mysticism. Religionen är inte något som förnuftet skapar, men sedd inifrån är den alltigenom förnuftig. Religionen uppkommer inte från den mänskliga filosofins logik, men som de dödligas erfarenhet är den alltigenom logisk. Religionen är den upplevelse av gudomlighet i medvetandet hos en moralisk varelse av evolutionärt ursprung; den representerar sann erfarenhet av eviga realiteter i tiden, ett förverkligande av andliga tillfredsställelser medan man fortfarande befinner sig i köttslig gestalt.
101:1.2 (1104.5) Tankeriktaren har ingen speciell mekanism genom vilken den kunde uttrycka sig. Det finns ingen mystisk religiös själsförmögenhet för att ta emot eller uttrycka religiösa emotioner. Dessa erfarenheter görs tillgängliga genom det dödliga sinnets naturligt förefintliga mekanism. Däri ligger en av förklaringarna till Riktarens svårighet att träda i direkt förbindelse med det materiella sinnet där den ständigt lever.
101:1.3 (1104.6) Den gudomliga anden tar kontakt med den dödliga människan, inte genom känslor eller emotioner utan inom området för det högsta och mest förandligade tänkandet. Det är dina tankar, inte dina känslor som leder dig i riktning mot Gud. Den gudomliga naturen kan uppfattas endast med sinnets ögon. Men det sinne som verkligen urskiljer Gud, som hör Riktaren i sitt inre, är det rena sinnet. ”Utan helighet får ingen se Herren.” All sådan inre och andlig gemenskap kallas andlig insikt. Sådana religiösa erfarenheter är ett resultat av den inverkan på människans sinne som Riktarens och Sanningens Andes gemensamma verksamhet åstadkommer då de verkar bland och på idéerna, idealen, insikterna och andesträvandena hos Guds evolverande söner.
101:1.4 (1105.1) Religionen lever och frodas sålunda inte av seende och känsla, utan snarare av tro och insikt. Religionen innebär inte att man upptäcker nya fakta eller att man finner en unik upplevelse, utan snarare att man upptäcker nya och andliga betydelser i fakta som redan är välkända för mänskligheten. Den högsta religiösa upplevelsen beror inte på vad som har gjorts tidigare av tro, tradition eller någon auktoritet; inte heller är religionen en följd av sublima känslor eller rent mystiska emotioner. Snarare är den en oändligt djup och verklig upplevelse av andlig gemenskap med de andeinflytelser som vistas i människosinnet, och i den mån en sådan erfarenhet kan definieras i psykologiska termer är den helt enkelt erfarenheten av att uppleva verkligheten av att tro på Gud som en realitet i en sådan rent personlig upplevelse.
101:1.5 (1105.2) Fastän religionen inte är ett resultat av rationalistiska spekulationer inom en materiell kosmologi, är den icke desto mindre en skapelse av en helt rationell insikt som uppkommer i människosinnets erfarenhet. Religionen föds varken av mystiska meditationer eller av isolerade kontemplationer, om än den ständigt är mer eller mindre mystisk och alltid odefinierbar och oförklarlig enligt rent intellektuellt förnuft och filosofisk logik. Den sanna religionens groddar får sin början på området för människans moraliska medvetande, och de uppenbaras under tillväxten av människans andliga insikt, denna förmåga i människans personlighet som tillkommer till följd av den gudsuppenbarande Tankeriktarens närvaro i det dödliga gudshungrande sinnet.
101:1.6 (1105.3) Tron förenar moralisk insikt med ett samvetsgrant urskiljande av värden, och den tidigare existerande evolutionära pliktkänslan kompletterar den sanna religionens uppkomsthistoria. Religionserfarenheten leder slutligen till ett förvissat medvetande om Gud och en tvivellös övertygelse om den troende personlighetens överlevnad.
101:1.7 (1105.4) Sålunda kan man se att den religiösa längtan och den andliga trängtan inte är av den art att de endast leder människan till att vilja tro på Gud, utan snarare är de av sådan art och kraft att människorna påverkas på djupet av en övertygelse att de borde tro på Gud. Den evolutionära pliktkänslan och de skyldigheter som blir följden av uppenbarelsens upplysning, gör ett så djupt intryck på människans moraliska natur att hon till slut når den mentala ståndpunkt och den själsattityd där hon inser att hon inte har någon rätt att inte tro på Gud. Sådana upplysta och disciplinerade individers högre och superfilosofiska visdom får dem till slut att inse att om man tvivlar på Gud eller misstror hans godhet så vore det att vara trolös mot det mest verkliga och djupaste i människans sinne och själ — den gudomliga Riktaren.
101:2.1 (1105.5) Religionen som ett faktum bygger enbart på rationella och vanliga människors religiösa erfarenhet. Endast i den meningen kan religionen någonsin anses vetenskaplig eller ens psykologisk. Beviset för att uppenbarelsen är uppenbarelse är detta samma faktum av människans erfarenhet: det faktum att uppenbarelsen verkligen syntetiserar naturvetenskaperna och religionsteologin, som till synes går i skilda riktningar, till en konsekvent och logisk universumfilosofi, en koordinerad och obruten förklaring till både vetenskap och religion och sålunda skapar en sinnesharmoni och andens tillfredsställelse som i människans erfarenhet ger svar på frågorna från den dödliges sinne som längtar efter att få veta hur den Infinite förverkligar sin vilja och sina planer i materien, med sinnena och på anden.
101:2.2 (1106.1) Förnuftet är vetenskapens metod, tron är religionens metod, logiken är det förfarande som filosofin försöker sig på. Uppenbarelsen uppväger avsaknaden av morontiasynsättet genom att erbjuda ett förfarande för att, genom sinnets förmedling, åstadkomma en enhetlig uppfattning om materiens och andens realitet och relationer. En sann uppenbarelse gör aldrig vetenskapen onaturlig, religionen oresonlig eller filosofin ologisk.
101:2.3 (1106.2) Förnuftet kan genom vetenskapens studier leda bakåt genom naturen till en Första Orsak, men det krävs religiös tro för att omvandla vetenskapens Första Orsak till en frälsningens Gud. Det fordras ytterligare uppenbarelse för att bekräfta giltigheten i en sådan tro, en sådan andlig insikt.
101:2.4 (1106.3) Det finns två grundläggande orsaker till att tro på en Gud som främjar människans överlevnad:
101:2.5 (1106.4) 1. Människans erfarenhet, personlig förvissning, det hopp och den tillit som på något sätt har registrerats och som har väckts av Tankeriktaren i människans inre.
101:2.6 (1106.5) 2. Sanningens uppenbarande, vare sig genom direkt personlig verksamhet av Sanningens Ande, genom gudomliga Söners utgivning till världarna eller genom det skrivna ordets uppenbarelser.
101:2.7 (1106.6) Vetenskapen avslutar sitt förnuftsmässiga sökande med hypotesen om en Första Orsak. Religionen vilar inte på trons vingar förrän den är säker på en frälsningens Gud. Vetenskapens urskiljande studium antyder logiskt verkligheten och existensen av ett Absolut. Religionen tror oreserverat på existensen och verkligheten av en Gud som främjar personlighetens överlevnad. Det som metafysiken totalt misslyckas med att göra, och som även filosofin delvis misslyckas med, det gör uppenbarelsen, nämligen bekräftar att vetenskapens Första Orsak och religionens frälsande Gud är en och samma Gudom.
101:2.8 (1106.7) Förnuftet är beviset inom vetenskapen, tron inom religionen, logiken inom filosofin, men uppenbarelsen bekräftas endast av människans erfarenhet. Vetenskapen ger kunskap, religionen medför lycka, filosofin leder till enhet; uppenbarelsen bekräftar den erfarenhetsmässiga harmonin i detta trefaldiga sätt att närma sig den universella verkligheten.
101:2.9 (1106.8) Begrundandet av naturen kan endast avslöja en naturens Gud, en rörelsens Gud. I naturen finns endast materia, rörelse och livfullhet — liv. Materia plus energi uppträder under vissa förhållanden som livsformer, men medan livet i naturen sålunda som fenomen är relativt fortgående är det helt övergående för de enskilda individerna. Naturen erbjuder ingen grund för att logiskt tro på överlevnaden av människans personlighet. Den religiösa människan som finner Gud i naturen har redan funnit denne samme personlige Gud i sin egen själ.
101:2.10 (1106.9) Tron uppenbarar Gud i själen. Uppenbarelsen, morontiainsiktens ersättning i en evolutionär värld, gör det möjligt för människan att i naturen se samme Gud som tron avslöjar i hennes själ. Sålunda lyckas uppenbarelsen överbrygga klyftan mellan det materiella och det andliga, rentav mellan den skapade och Skaparen, mellan människan och Gud.
101:2.11 (1107.1) Begrundandet av naturen visar logiskt i riktning mot en intelligent ledning, rentav en levande övervakning, men det avslöjar inte på något tillfredsställande sätt en personlig Gud. Å andra sidan visar naturen ingenting som skulle hindra universum från att betraktas som en skapelse av religionens Gud. Gud står inte att finna enbart i naturen, men då människan på annat sätt har funnit honom blir studiet av naturen helt i samklang med den högre och mer andliga tolkningen av universum.
101:2.12 (1107.2) Som ett epokgörande fenomen är uppenbarelsen periodisk; som människans personliga erfarenhet är den fortgående. Gudomligheten verkar i de dödligas personlighet som Riktargåvan från Fadern, som Sanningens Ande från Sonen och som den Heliga Anden från Universumets Ande, och dessa tre överjordiska gåvor förenas i människans erfarenhetsmässiga utveckling som den Supremes omvårdnad.
101:2.13 (1107.3) Sann religion är en insikt om verkligheten, trosfrukten från det moraliska medvetandet, inte bara ett intellektuellt godtagande av någon samling dogmatiska lärosatser. Sann religion består i erfarenheten att ”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn”. Religionen utgörs inte av teologiska påståenden utan av andlig insikt och av det sublima i själens förtröstan.
101:2.14 (1107.4) Ditt djupaste väsen — den gudomliga Riktaren — skapar inom dig en hunger och törst efter rättfärdighet, en bestämd längtan efter gudomlig fulländning. Religionen är den troshandling som erkänner denna inre strävan efter gudomlig uppnåelse; och så blir den till själens förtröstan och förvissning som du blir medveten om som frälsningens väg, förfarandet för personlighetens överlevnad och alla de värden som du har börjat betrakta som sanna och goda.
101:2.15 (1107.5) Uppfattandet av religionen har aldrig varit beroende av stor lärdom eller fyndig logik, och kommer aldrig att vara det. Det är frågan om andlig insikt, och just detta är orsaken till att en del av världens största religiösa lärare, även profeterna, ibland har haft så lite av världens visdom. Den religiösa tron är lika tillgänglig för den lärda som för den olärda.
101:2.16 (1107.6) Religionen måste alltid vara sin egen kritiker och domare; den kan aldrig iakttas, än mindre förstås, utifrån. Din enda garanti för en personlig Gud består i din egen insikt när det gäller din tro på och erfarenhet av andliga ting. För alla dina medmänniskor som har haft en liknande erfarenhet behövs inget argument för Guds personlighet eller verklighet, medan för alla andra människor, som inte är på detta sätt säkra på Gud, kunde inget tänkbart argument någonsin vara verkligt övertygande.
101:2.17 (1107.7) Psykologin kan förvisso försöka studera de fenomen som gäller religiösa reaktioner inför den sociala omgivningen, men den kan aldrig hoppas på att kunna tränga in i religionens verkliga och inre motiv och funktioner. Endast teologin, trons värld och uppenbarelseförfarandet kan erbjuda någon form av intelligent redogörelse för den religiösa erfarenhetens natur och innehåll.
101:3.1 (1107.8) Religionen är så vital att den består även då lärdom saknas. Den lever trots att ha förorenats av felaktiga kosmologier och falska filosofier; den överlever rentav metafysikens förvirring. Under religionens alla skiftande historiska öden består alltid det som är oundgängligt för människans framåtskridande och överlevnad: det etiska samvetet och den moraliska medvetenheten.
101:3.2 (1108.1) Trosinsikt eller andlig intuition är en gemensam gåva från det kosmiska sinnet och Tankeriktaren, som är Faderns gåva till människan. Andligt förnuft, själens intelligens, är en gåva från den Heliga Anden, den Skapande Andens gåva till människan. Andlig filosofi, visdomen om anderealiteter, är en gåva från Sanningens Ande, Gåvosönernas gemensamma gåva till människobarnen. Koordineringen och den ömsesidiga föreningen av dessa andegåvor gör människan till en andepersonlighet när det gäller hennes potentiella bestämmelse.
101:3.3 (1108.2) Det är denna samma andepersonlighet — i primitiv och embryonal form — som i Riktarens besittning överlever den naturliga kroppsliga döden. Detta sammansatta väsen av andeursprung i förening med mänsklig erfarenhet har, tack vare den levande väg som de gudomliga Sönerna har ordnat med, förmågan att överleva (i Riktarens vård) upplösningen av det materiella jaget av sinne och materia, då ett sådant förhållande av övergående natur mellan det materiella och det andliga upplöses av att den livsbefrämjande rörelsen upphör.
101:3.4 (1108.3) Genom religiös tro visar sig människans själ och manifesterar den potentiella gudomligheten i sitt uppkommande väsen genom det karakteristiska sätt på vilket den får den dödliges personlighet att reagera för vissa prövande intellektuella och testande sociala situationer. Genuin andlig tro (sann moralisk medvetenhet) visas däri att den:
101:3.5 (1108.4) 1. Får etik och moral att göra framsteg trots medfödda och ogynnsamma animalistiska tendenser.
101:3.6 (1108.5) 2. Framkallar en sublim förtröstan på Guds godhet även inför bitter besvikelse och förkrossande nederlag.
101:3.7 (1108.6) 3. Genererar enastående mod och tillförsikt trots naturliga motgångar och fysiska katastrofer.
101:3.8 (1108.7) 4. Demonstrerar en oförklarlig jämvikt och ett uthärdande lugn trots förvirrande sjukdomar och rentav intensivt fysiskt lidande.
101:3.9 (1108.8) 5. Upprätthåller en mystisk balans och samlad hållning i personligheten inför misshandel och grövsta orättvisa.
101:3.10 (1108.9) 6. Upprätthåller en gudomlig förtröstan om en slutlig seger trots grymheterna i ett till synes blint öde och trots naturkrafternas uppenbara, totala likgiltighet för människans välfärd.
101:3.11 (1108.10) 7. Framhärdar i en orubblig tro på Gud trots logikens alla motsatta bevis och motstår med framgång alla andra intellektuella spetsfundigheter.
101:3.12 (1108.11) 8. Fortsätter att uppvisa en oförskräckt tro på själens överlevnad oberoende av den falska vetenskapens vilseledande läror och den osunda filosofins övertalande villfarelser.
101:3.13 (1108.12) 9. Lever och vinner segrar oberoende av den krossande övervikten från de invecklade och partiella civilisationerna i modern tid.
101:3.14 (1108.13) 10. Bidrar till altruismens fortbestånd trots människors själviskhet, sociala motsättningar, näringslivets girigheter och politiska missförhållanden.
101:3.15 (1108.14) 11. Håller stadigt fast vid en sublim tro på universumenhet och gudomliga ledning oberoende av den förbryllande närvaron av ondska och synd.
101:3.16 (1108.15) 12. Fortsätter att dyrka Gud oberoende av allt och alla. Vågar förkunna: ”Om han så dräper mig, vill jag dock tjäna honom.”
101:3.17 (1108.16) Vi vet sålunda genom tre fenomen att människan har en gudomlig ande eller andar i sitt inre: för det första genom personlig erfarenhet — religiös tro; för det andra genom uppenbarelse — personlig eller rasomfattande; och för det tredje genom det häpnadsväckande uppvisandet av dessa ovanliga och onaturliga reaktioner inför sin materiella omgivning, såsom framgår av den föregående redogörelsen över de tolv förhållningssätt som kännetecknar anden inför verkliga och prövande situationer i människans reella tillvaro. Och det finns ytterligare andra exempel.
101:3.18 (1109.1) Det är just ett sådant vitalt och kraftfullt trosframträdande inom religionens område som ger den dödliga människan rätten att försäkra att denna förläning som kröner människonaturen, den religiösa erfarenheten, är hennes personliga ägodel och en andlig realitet.
101:4.1 (1109.2) Emedan er värld är allmänt ovetande om ursprung, även om fysiska ursprung, har det visat sig klokt att från tid till annan erbjuda undervisning i kosmologi. Alltid har detta medfört svårigheter för framtiden. De lagar som styr uppenbarandet hämmar oss väldigt mycket då de förbjuder meddelandet av oförtjänt eller för tidig kunskap. Ödet för den kosmologi som presenteras som en del av uppenbarad religion är att föråldras på mycket kort tid. Följaktligen är de som i framtiden studerar en sådan uppenbarelse frestade att överge även de element av äkta religiös sanning som den kan tänkas innehålla, emedan de upptäcker fel på ytan av de kosmologier som har presenterats i samband därmed.
101:4.2 (1109.3) Människosläktet borde förstå att vi som deltar i sanningens uppenbarande mycket strängt begränsas av instruktionerna från våra överordnade. Det står oss inte fritt att föregripa de vetenskapliga upptäckter som kan ske inom de närmaste tusen åren. Uppenbarare måste handla i enlighet med de instruktioner som utgör en del av uppenbarelseuppdraget. Vi ser ingen utväg att övervinna denna svårighet vare sig nu eller någonsin i framtiden. Vi vet mycket väl att fastän de historiska fakta och religiösa sanningar som ingår i denna serie av uppenbarelseframställningar blir bestående under kommande tidsåldrar, kommer många av våra konstateranden beträffande naturvetenskaperna att inom några få korta år kräva en revidering till följd av vetenskapliga tilläggsrön och nya upptäckter. Vi kan redan nu förutse dessa nya rön men vi är förbjudna att inkludera sådana av människan oupptäckta fakta i uppenbarelseurkunderna. Det må göras klart att uppenbarelser inte nödvändigtvis är inspirerade. Kosmologin i dessa uppenbarelser är inte inspirerad. Den begränsas av att vi endast har tillstånd att koordinera och sortera den nutida kunskapen. Medan den gudomliga eller andliga insikten är en gåva, måste den mänskliga visdomen uppkomma genom utveckling.
101:4.3 (1109.4) Sanningen är alltid en uppenbarelse: självuppenbarelse när den framträder som resultat av det arbete som Riktaren i människans inre utför; epokgörande uppenbarelse när den framförs på försorg av någon annan himmelsk representation, grupp eller personlighet.
101:4.4 (1109.5) I sista hand måste religionen bedömas enligt de frukter den frambär, enligt det sätt och till den grad som den framför sin egen inneboende och gudomliga ypperlighet.
101:4.5 (1109.6) Sanningen kan vara endast relativt inspirerad, även om uppenbarelsen utan undantag är ett andligt fenomen. Fastän konstateranden som gäller kosmologin aldrig är inspirerade, är sådana uppenbarelser av enormt värde såtillvida att de åtminstone för en tid klargör kunskapen genom att de:
101:4.6 (1109.7) 1. Minskar förvirringen genom att auktoritativt eliminera fel.
101:4.7 (1109.8) 2. Koordinerar fakta och iakttagelser som är kända eller snart kommer att bli det.
101:4.8 (1110.1) 3. Återför viktiga bitar av förlorad kunskap om epokgörande händelser i en avlägsen förgången tid.
101:4.9 (1110.2) 4. Erbjuder information som fyller väsentliga luckor i kunskap som i övrigt har förtjänats.
101:4.10 (1110.3) 5. Presenterar kosmiska data på ett sätt som belyser de andliga budskap som i övrigt ingår i uppenbarelsen.
101:5.1 (1110.4) Uppenbarelsen är ett förfarande med vilket tidsålder efter tidsålder av tid sparas i det nödvändiga arbetet att sortera och sålla ut evolutionens feluppfattningar från de andeförvärvade sanningarna.
101:5.2 (1110.5) Vetenskapen har att göra med fakta; religionen befattar sig endast med värden. Sinnet försöker med upplyst filosofi förena betydelserna av både fakta och värden och kommer så fram till en uppfattning om en fullständig verklighet. Kom ihåg att vetenskapen är kunskapens domän, filosofin är visdomens värld, och religionen är troserfarenhetens sfär. Religionen framträder icke desto mindre i två faser:
101:5.3 (1110.6) 1. Utvecklingsbaserad religion. Den erfarenhet som innebär en primitiv dyrkan, den religion som härleds från sinnet.
101:5.4 (1110.7) 2. Uppenbarad religion. Den universumattityd som härleds från anden. Förvissningen om och tron på att eviga realiteter bevaras, att personligheten överlever, och att man till slut uppnår den kosmiska Gudom vars ändamål har gjort allt detta möjligt. Det ingår i universums plan att den utvecklingsbaserade religionen förr eller senare skall få del av den andliga expansion som uppenbarelsen medför.
101:5.5 (1110.8) Både vetenskapen och religionen utgår från antagandet att det finns vissa allmänt godtagna grundvalar för de logiska slutledningarna. Sålunda måste också filosofin ta som utgångspunkt antagandet att tre ting är verkliga:
101:5.6 (1110.9) 1. Den materiella kroppen.
101:5.7 (1110.10) 2. Den övermateriella fasen av människan, själen eller rentav anden i hennes inre.
101:5.8 (1110.11) 3. Människans sinne, mekanismen för kommunikation och förbindelsen mellan ande och materia, mellan det materiella och det andliga.
101:5.9 (1110.12) Vetenskapsmännen sammanställer fakta, filosoferna koordinerar idéer, medan profeter upphöjer ideal. Känsla och emotion är oföränderliga följdföreteelser till religionen, men de är inte religion. Religionen kan vara känslan av upplevelse, men den är knappast upplevelsen av känsla. Varken logiken (förnuftet) eller emotionen (känslan) har egentligen del i den religiösa erfarenheten, fastän båda på olika sätt kan vara förenade med trosutövandet vid främjandet av den andliga insikten om verkligheten, allt enligt det enskilda sinnets status och läggning.
101:5.10 (1110.13) Utvecklingsreligionen är ett resultat av utgivningen av lokaluniversumets sinneshjälpare, som har fått i uppdrag att skapa och gynna benägenheten för dyrkan hos den evolverande människan. Dessa primitiva religioner har en direkt anknytning till etik och moral, till människans pliktkänsla. Sådana religioner bygger på den förvissning som samvetet ger och leder till en stabilisering av relativt etiska civilisationer.
101:5.11 (1111.1) För de personligen uppenbarade religionerna svarar utgivningsandarna som representerar Paradistreenighetens tre personer, och de bemödar sig särskilt om att sanningen vidgas. Utvecklingsreligionen inpräntar hos individen idén om personliga plikter; den uppenbarade religionen betonar allt mer kärleksfullheten, den gyllene regeln.
101:5.12 (1111.2) Evolverad religion bygger helt på tro. Uppenbarelsen medför ytterligare den förvissningen att den presenterar mer omfattande sanningar än tidigare om gudomligheten och verkligheten samt att man i och med den får ett ännu värdefullare vittnesbörd om den faktiska erfarenhet som samlas som resultat av en praktisk arbetsgemenskap mellan evolutionstro och uppenbarad sanning. Ett sådant samarbete mellan mänsklig tro och gudomlig sanning innebär att man har en karaktär som är på god väg att verkligen förvärva sig en morontiell personlighet.
101:5.13 (1111.3) Den utvecklingsbaserade religionen erbjuder endast trons förvissning och samvetets bekräftelse; uppenbarelsereligionen erbjuder trons förvissning plus sanningen om en levande erfarenhet av uppenbarelsens realiteter. Det tredje steget i religionen, eller den tredje fasen i religionserfarenheten har att göra med morontiastadiet, ett starkare grepp om måta. Under morontiaframskridandet vidgas uppenbarelsereligionens sanningar allt mer; allt mer känner du sanningen om de suprema värdena, den gudomliga godheten, de universella relationerna, de eviga realiteterna och de ultimata bestämmelserna.
101:5.14 (1111.4) Under morontiaframskridandet ersätter sanningens förvissning allt mer trons förvissning. När man slutligen upptas i den verkliga andevärlden, då kommer den rena andeinsiktens förvissning att verka i stället för tron och sanningen, eller snarare i förening med och ovanpå dessa tidigare förfaranden för personlighetsförvissning.
101:6.1 (1111.5) Morontiafasen i den uppenbarade religionen har att göra med överlevnadsupplevelsen, och dess stora trängtan gäller uppnåendet av andefulländning. Med finns också ett högre behov av gudsdyrkan i förening med en tvingande kallelse till utökad etisk tjänst. Morontiainsikten medför ett ständigt expanderande medvetande om den Sjufaldige, den Supreme och rentav den Ultimate.
101:6.2 (1111.6) Genom hela den religiösa erfarenheten, från dess tidigaste uppkomst på den materiella nivån fram till den tid då full andestatus uppnås, är Riktaren hemligheten bakom den personliga insikten om den Supremes verkliga existens. Denna samma Riktare håller också hemligheterna med din tro på det transcendentala uppnåendet av den Ultimate. Den evolverande människans erfarenhetsmässiga personlighet förenad med den existentielle Gudens Riktarväsen innebär potentiell fullföljelse av den suprema tillvaron och innebär i sig grunden för det superfinita eventuerandet av transcendental personlighet.
101:6.3 (1111.7) Den moraliska viljan omfattar beslut som baserar sig på förnuftsmässig kunskap, förstärkta av visdom och sanktionerade av religiös tro. Sådana val är handlingar av moralisk natur och bevisar existensen av en moralisk personlighet, föregångare till morontiapersonligheten och slutligen till verklig andestatus.
101:6.4 (1111.8) Den evolutionära typen av kunskap är endast en ansamling av minnesmaterial i protoplasmaform. Detta är den mest primitiva formen av varelsemedvetande. Visdom innebär idéer som har bildats från protoplasmaminnet i en process av associering och omgruppering, och dessa fenomen särskiljer människosinnet från enbart djursinnet. Djuren har kunskap, men endast människan har visdomsförmåga. Sanningen görs tillgänglig för den individ som har begåvats med visdom genom att det till detta sinne utges Faderns och Sönernas andar: Tankeriktaren och Sanningens Ande.
101:6.5 (1112.1) När Kristus Mikael var utgiven på Urantia levde han i utvecklingsreligionens hägn fram till tiden för sitt dop. Från den stunden fram till sin korsfästning fortsatte han sitt arbete under kombinerat inflytande från utvecklings- och uppenbarelsereligionerna. Från sin uppståndelsemorgon till sin himmelsfärd genomgick han de mångahanda faserna i morontialivet, som hör till de dödligas övergång från materiens värld till andens. Efter sin uppstigning till himlen blev Mikael suprematetserfarenhetens mästare, mästare när det gäller insikten om den Supreme. Då han var den enda personen i Nebadon med obegränsad förmåga att uppleva den Supremes verklighet fick han genast ställningen som suprematetens suveräna härskare i och över sitt lokaluniversum.
101:6.6 (1112.2) Beträffande människan, den fusion som slutligen sker och den därav följande ettheten med Riktaren i hennes inre — personlighetssyntesen av människan och Guds väsen — gör henne potentiellt till en levande del av den Supreme och garanterar en sådan före detta dödlig varelse den eviga födslorätten att gränslöst eftersträva slutligheten i universumtjänsten för och med den Supreme.
101:6.7 (1112.3) Uppenbarelsen lär den dödliga människan att för att starta ett sådant storartat och spännande äventyr genom rymden med hjälp av tidens framskridande bör hon börja med att organisera kunskapen till idé-beslut; därefter ge visdomen i uppdrag att arbeta oförtrutet med dess ädla uppgift att omvandla behärskade idéer till allt mer praktiska men icke desto mindre oöverträffliga ideal, ja även de begrepp som är så förnuftiga som idéer och så logiska som ideal att Riktaren faktiskt vågar kombinera och förandliga dem för att göra dem tillgängliga för ett sådant förenande i det finita sinnet att de blir det faktiska människokomplement som sålunda har färdigställts för att påverkas av Sönernas Sanningsande, manifestationerna av Paradisets sanning — universell sanning — i tid och rymd. Koordineringen av idé-beslut, logiska ideal och gudomlig sanning bildar innehavandet av en rättfärdig karaktär, förutsättningen för de dödligas tillträde till morontiavärldarnas ständigt expanderande och allt mer andliga realiteter.
101:6.8 (1112.4) Jesu förkunnelse utgjorde den första urantiareligion som så fullt omfattade en harmonisk koordinering av kunskap, visdom, tro, sanning och kärlek att den fullständigt och samtidigt erbjöd timligt lugn, intellektuell visshet, moralisk upplysning, filosofisk stabilitet, etisk sensitivitet, gudsmedvetande och en positiv försäkran om personlig överlevnad. Jesu tro visade vägen till den mänskliga frälsningens slutgiltighet, till det slutliga i fråga om de dödligas uppnåelse i universum, emedan den erbjöd:
101:6.9 (1112.5) 1. Frälsning från materiella bojor genom den personliga insikten om sonskap till Gud, som är ande.
101:6.10 (1112.6) 2. Frälsning från intellektuell träldom: människan skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra henne fri.
101:6.11 (1112.7) 3. Frälsning från andlig blindhet, människans insikt om de dödliga varelsernas broderskap och morontiamedvetenheten om broderskapet mellan alla universumvarelser; upptäckten av den andliga verkligheten genom tjänande och uppenbarelsen av godheten i andevärdena genom den himmelska omvårdnaden.
101:6.12 (1113.1) 4. Frälsning från det egna jagets ofullständighet genom uppnående av andenivåerna i universum och slutligen genom insikten om harmonin i Havona och fulländningen i Paradiset.
101:6.13 (1113.2) 5. Frälsning från det egna jaget, befrielse från jag-medvetandets begränsningar genom uppnående av det Suprema sinnets kosmiska nivåer och genom koordinering med det som alla andra jag-medvetna varelser uppnår.
101:6.14 (1113.3) 6. Frälsning från tiden, uppnående av ett evigt liv av ändlöst framåtskridande i förståelsen av Gud och tjänandet av honom.
101:6.15 (1113.4) 7. Frälsning från det finita, den fulländade ettheten med Gudomen i och genom den Supreme, genom vilket den skapade varelsen försöker sig på det transcendentala upptäckandet av den Ultimate på det absonitas postfinalitiska nivåer.
101:6.16 (1113.5) En sådan sjufaldig frälsning är detsamma som det fullständiga och fulländade förverkligandet av den ultimata upplevelsen av den Universelle Fadern. Allt detta ingår potentiellt i den trosverklighet som människans religionsupplevelse representerar. Det kan på detta sätt ingå i trosverkligheten eftersom Jesu tro fick sin näring av, och innebar en uppenbarelse av, till och med realiteter bortom det ultimata. Jesu tro närmade sig ett universumabsoluts nivå, i den mån ett sådant absolut är möjligt att manifestera i ett evolverande kosmos i tid och rymd.
101:6.17 (1113.6) Genom att tillägna sig Jesu tro kan den dödliga människan få en försmak i tiden av evighetens realiteter. Jesus upptäckte i sitt liv som människa den Slutlige Fadern, och hans köttsliga bröder som lever de dödligas liv kan följa efter honom i denna samma upplevelse att finna Fadern. De kan rentav få, sådana som de är, samma tillfredsställelse av denna upplevelse av Fadern som Jesus fick, sådan som han var. Nya potentialer aktualerades i Nebadons universum som följd av Mikaels sista utgivning, och en av dessa var det nya belysandet av den evighetsväg som leder till allas Fader, längs vilken även de dödliga av materiellt kött och blod kan färdas under sina begynnelseliv på planeterna i rymden. Jesus var och är den nya och levande väg längs vilken människan kan nå det gudomliga arv som Fadern har förordnat att skall vara hennes blott hon ber om det. Hos Jesus framträder i rikligt mått både begynnelsen och slutet av mänsklighetens, rentav den gudomliga mänsklighetens troserfarenhet.
101:7.1 (1113.7) En idé är endast en teoretisk handlingsplan, medan ett positivt beslut är en bekräftad handlingsplan. En stereotyp är en handlingsplan som har accepterats utan bekräftelse. De element av vilka man kan bygga en personlig religionsfilosofi härstammar både från individens erfarenhet i sitt inre och i sin omgivning. Samhällsställningen, de ekonomiska förhållandena, utbildningsmöjligheterna, de moraliska trenderna, de institutionella inflytandena, den politiska utvecklingen, de rasliga tendenserna och de religiösa lärorna, som kännetecknar ens tid och plats blir alla faktorer som påverkar utformandet av en personlig religionsfilosofi. Även medfött temperament och intellektuell läggning bestämmer i hög grad mönstret för den religiösa åskådningen. Yrke, äktenskap och släktingar påverkar alla utvecklingen av ens personliga levnadsnormer.
101:7.2 (1113.8) En religionsfilosofi utvecklas av en grundläggande idétillväxt plus ett experimenterande liv, så som dessa båda modifieras av tendensen att imitera medmänniskor. De filosofiska slutledningarnas hållbarhet är beroende av ett skarpt, ärligt och urskiljande tänkande i förening med känslighet för betydelser och noggrannhet vid utvärderingen. Moraliska fegisar når aldrig upp till höga plan av filosofiskt tänkande. Det fordras mod att tränga in på nya erfarenhetsnivåer och att försöka utforska okända områden av det intellektuella livet.
101:7.3 (1114.1) Snart uppkommer nya värdesystem, nya utformningar av principer och normer uppnås, vanor och ideal omformas, någon idé om en personlig Gud bildas, varefter följer vidgade uppfattningar om förhållandet därtill.
101:7.4 (1114.2) Den stora skillnaden mellan en religiös och en icke-religiös livsfilosofi ligger i de erkända värdenas art och nivå och i föremålet för lojaliteterna. Det finns fyra faser i den religiösa filosofins utveckling: En sådan erfarenhet kan bli endast anpassande, den kan nöja sig med underkastelse under tradition och auktoritet. Eller den kan vara tillfreds med små framgångar, nätt och jämnt tillräckligt för att stabilisera det dagliga livet, och därför stannar den tidigt på en sådan ytlig nivå. Sådana dödliga tror på att låta livet ha sin gilla gång. En tredje grupp framskrider till den logiska intellektualitetens nivå men stagnerar där som följd av det kulturella slaveriet. Det är verkligen ömkansvärt att se jättelika intellekt som hålls så hårt i den kulturella träldomens grymma grepp. Det är lika patetiskt att observera dem som byter sitt kulturella slaveri till de materialistiska bojorna i någon vetenskap, falskeligen så kallad. Den fjärde nivån av filosofi når upp till frihet från alla konventionella och traditionella handikapp och vågar tänka, handla och leva ärligt, lojalt, utan fruktan, och sanningsenligt.
101:7.5 (1114.3) Det avgörande testet för varje religiös livsfilosofi är huruvida den gör skillnad mellan den materiella och den andliga världens realiteter samtidigt som den inser deras förening i den intellektuella strävan och det sociala tjänandet. En sund religiös filosofi blandar inte samman det som hör Gud till och det som är kejsarens. Den erkänner inte heller den rena förundrans estetiska kult som en ersättning för religionen.
101:7.6 (1114.4) Filosofin förvandlar den primitiva religionen, som till stor del var en sagoberättelse om samvetet, till en levande erfarenhet av växande värden i den kosmiska verkligheten.
101:8.1 (1114.5) En trosföreställning har nått upp till trons nivå när den blir motiverande för livet och formar levnadssättet. Att acceptera en lära som sann är inte att tro, utan endast att ha en trosföreställning. Inte heller är förvissning eller övertygelse tro. Ett sinnestillstånd når upp till trons nivåer först när det faktiskt dominerar levnadssättet. Tro är ett levande uttryck för genuin personlig religiös erfarenhet. Man tror på sanningen, beundrar skönheten och högaktar godheten, men man dyrkar dem inte; ett sådant uttryck för frälsande tro koncentrerar sig enbart på Gud, som är personifieringen av alla dessa och oändligt mycket mera.
101:8.2 (1114.6) Trosföreställningar är alltid begränsande och bindande; tron är vidgande och frigörande. Trosföreställningen fixerar, tron befriar. Levande religiös tro är dock mer än ett förenande av nobla trosföreställningar; den är mer än ett nobelt filosofiskt system; den är en levande erfarenhet som har att göra med andliga betydelser, gudomliga ideal och suprema värden. Den känner Gud och tjänar människan. Trosföreställningar kan bli gemensam egendom för gruppen, men tron måste vara personlig. Teologiska trosföreställningar kan förestavas en grupp, men tron kan födas endast i hjärtat på den enskilda religionsutövaren.
101:8.3 (1114.7) Tron har svikit sitt förtroende när den tar sig till att förneka realiteter och förse sina anhängare med inbillad kunskap. Tron är en förrädare när den främjar svek mot den intellektuella integriteten och förringar troheten mot suprema värden och gudomliga ideal. Tron skyr aldrig skyldigheten att lösa de problem som hör till de dödligas liv. Levande tro främjar aldrig fanatism, förföljelse eller ofördragsamhet.
101:8.4 (1115.1) Tron klavbinder inte den skapande fantasin, inte heller visar den oresonlig fördomsfullhet gentemot upptäckterna från vetenskaplig forskning. Tron ger livskraft åt religionen och får religionsutövaren att heroiskt leva enligt den gyllene regeln. Hänförelsen över tron står i proportion till kunskapen, och trons bemödanden är förspelet till en sublim frid.
101:9.1 (1115.2) Ingen framförd religionsuppenbarelse kunde anses vara autentisk om den inte erkände den etiska förpliktelsens lydnadskrav som har skapats och omhuldats av den föregående utvecklingsreligionen. Uppenbarelsen vidgar ofelbart utvecklingsreligionens etiska horisont samtidigt som den osvikligt vidgar de moraliska skyldigheterna i alla tidigare uppenbarelser.
101:9.2 (1115.3) När ni dristar er till att kritiskt sitta till doms över människans primitiva religion (eller den primitiva människans religion) borde ni komma ihåg att döma dessa vildar och bedöma deras religiösa erfarenhet i enlighet med deras upplysning och samvetsställning. Gör inte misstaget att bedöma en annans religion enligt era egna kunskaps- och sanningsnormer.
101:9.3 (1115.4) Sann religion är den sublima och djupsinniga övertygelse inne i själen som med tvingande kraft påminner människan om att det vore fel av henne att inte tro på de morontiella realiteter som utgör hennes högsta etiska och moraliska begrepp, hennes högsta tolkning av livets största värden och universumets djupaste realiteter. En sådan religion är helt enkelt erfarenheten av att visa intellektuell trohet mot de högsta påbuden från det andliga medvetandet.
101:9.4 (1115.5) Sökandet efter skönhet är en del av religionen endast i den mån det är etiskt och i den utsträckning det berikar uppfattningen om det moraliska. Konsten är religiös endast när den blir genomsyrad av ett syfte som härrör från en hög andlig motivation.
101:9.5 (1115.6) Den civiliserade människans upplysta andliga medvetande intresserar sig inte så mycket för någon särskild intellektuell trosföreställning eller för något speciellt levnadssätt som för att upptäcka livets sanning, det goda och rätta sättet att reagera inför de ständigt återkommande situationerna i de dödligas tillvaro. Moraliskt medvetande är endast ett namn som används för människans insikt och medvetenhet om de etiska och uppkommande morontiella värden som plikten fordrar att människan skall hålla sig till vid kontrollen och styrningen av sitt beteende från dag till dag.
101:9.6 (1115.7) Fastän man inser att religionen är ofullständig finns det dock åtminstone två praktiska manifestationer av dess natur och funktion:
101:9.7 (1115.8) 1. Den andliga drivkraften och det filosofiska trycket från religionen tenderar att få människan att projicera sin uppskattning av moraliska värden direkt ut till sina medmänniskors angelägenheter — religionens etiska reaktion.
101:9.8 (1115.9) 2. Religionen skapar för människosinnet ett förandligat medvetande om den gudomliga verkligheten som baserar sig på och genom tro härleds från föregående begrepp om moraliska värden och koordineras med de begrepp om andliga värden som har lagts ovanpå. Religionen blir därigenom en granskare av jordelivets angelägenheter, en form av glorifierad moralisk förtröstan på och tillit till verkligheten, till de upphöjda realiteterna i tiden och de mera bestående realiteterna i evigheten.
101:9.9 (1116.1) Tron blir förbindelselänken mellan det moraliska medvetandet och den andliga uppfattningen om en bestående verklighet. Religionen blir den väg längs vilken människan med hjälp av och genom frälsningsförfarandet, den tilltagande morontiella omvandlingen, kan fly från de materiella begränsningarna i den timliga och naturliga världen till de himmelska realiteterna i den eviga och andliga världen.
101:10.1 (1116.2) Den intelligenta människan vet att hon är ett naturens barn, en del av det materiella universum. I rörelserna och spänningarna på den matematiska nivån av energiuniversum kan hon inte heller urskilja något som tyder på den enskilda personlighetens överlevnad. Aldrig kan människan finna någon andlig verklighet genom att utforska fysiska orsaker och verkningar.
101:10.2 (1116.3) En människa är också medveten om att hon är en del av idébildningens kosmos, men även fast ett begrepp kan bestå bortom ett materiellt levnadslopp finns det dock ingenting i själva begreppet som tyder på att den personlighet som bildar detta begrepp själv skulle överleva. Inte heller kommer uttömmandet av logikens och förnuftets möjligheter någonsin att för logikern eller för den förnuftige avslöja den eviga sanningen om personlighetens överlevnad.
101:10.3 (1116.4) Den materiella lagbundenhetens nivå svarar för att orsakssammanhangen alltid fortsätter, att en föregående orsak alltid följs av en verkan. Sinnesnivån antyder att idébildningen fortgår utan slut, att ett oupphörligt flöde av begreppsmässig potential flyter fram från tidigare existerande begrepp och föreställningar. Ingendera av dessa universumnivåer avslöjar för den forskande dödlige en flyktväg från ställningen som partiell varelse och från den outhärdliga ovissheten av att vara en tillfällig realitet i universum, en timlig personlighet dömd till att utsläckas då de begränsade livsenergierna har tagit slut.
101:10.4 (1116.5) Det är endast längs den morontiella vägen, som leder till andlig insikt, som människan kan spränga de bojor som är en naturlig del av hennes ställning som dödlig i universum. Energi och sinne leder ju tillbaka till Paradiset och Gudomen, men varken människans energiutrustning eller hennes sinnesutrustning utgår direkt från denna Paradisgudom. Endast i andlig mening är människan ett Guds barn. Detta är sant emedan det endast är i andlig bemärkelse som människan för närvarande är utrustad med och bebodd av Paradisfaderns ande. Endast genom att vandra den religiösa erfarenhetens väg och genom utövandet av sann tro kan människosläktet någonsin finna gudomligheten. Genom att i tro acceptera sanningen om Gud blir det möjligt för människan att fly från de materiella begränsningarnas trånga fållor, och det ger henne ett rationellt hopp om en trygg avfärd från den materiella världen där döden finns till den andliga världen där det eviga livet finns.
101:10.5 (1116.6) Religionens syfte är inte att tillfredsställa nyfikenheten om Gud utan snarare att erbjuda intellektuell beständighet och filosofisk trygghet, att stabilisera och berika människolivet genom att blanda det dödliga med det gudomliga, det partiella med det fulländade, människan och Gud. Det är genom religiös erfarenhet som människans uppfattningar om det ideala begåvas med verklighet.
101:10.6 (1116.7) Aldrig kan det framföras vare sig vetenskapliga eller logiska bevis för gudomligheten. Förnuftet ensamt kan aldrig bekräfta den religiösa erfarenhetens värden och dess godhet. Alltid kommer det att vara sant: den som vill göra Guds vilja skall förstå de andliga värdenas giltighet. Detta är det största närmande som på de dödligas nivå kan göras för att erbjuda bevis på den religiösa erfarenhetens verklighet. En sådan tro erbjuder den enda räddningen från den materiella världens mekaniska grepp och från den förvrängning i form av fel som orsakas av den intellektuella världens ofullständighet. Det är den enda utväg man har funnit från återvändsgränden i de dödligas tänkande beträffande den enskilda personlighetens fortsatta överlevnad. Det är den enda passersedeln till den fullödiga verkligheten och det eviga livet i en universell skapelse av kärlek, lag, enhet och tilltagande uppnåelse av Gudomen.
101:10.7 (1117.1) Religionen botar effektivt människans känsla av idealistisk isolering eller andlig ensamhet; den gör den troende till en Guds son, en medborgare i ett nytt och meningsfullt universum. Religionen försäkrar människan att hon genom att följa rättfärdighetens ljusglimt som skymtar i hennes själ, därigenom identifierar sig med den Infinites plan och den Eviges syfte. En sådan befriad själ börjar omedelbart känna sig hemma i detta nya universum, hans universum.
101:10.8 (1117.2) När du upplever en sådan trosomvandling är du inte längre en slavisk del av det matematiska kosmos utan snarare en befriad viljeförsedd son till den Universelle Fadern. En sådan befriad son kämpar inte längre ensam mot den obevekliga domen om den timliga existensens upphörande. Han kämpar inte längre mot hela naturen, med oddsen hopplöst emot sig. Han vacklar inte längre under den paralyserande rädslan att han måhända har satt sin tillit till ett hopplöst bländverk eller sitt hopp till en vidunderlig villfarelse.
101:10.9 (1117.3) Nu har Guds söner istället tagit värvning för att tillsammans utkämpa kampen för verklighetens seger över tillvarons partiella skuggor. Äntligen blir alla skapade varelser medvetna om att Gud och hela den gudomliga härskaran i ett så gott som gränslöst universum är på deras sida i den himmelska kampen för att vinna livets evighet och gudomlighetens status. Sådana av tron befriade söner har verkligen gått med för att kämpa tidens strider, på samma sida som evighetens suprema krafter och gudomliga personligheter; till och med stjärnorna i sina banor kämpar nu för dem. Äntligen ser de på universum inifrån, från Guds synpunkt, och allt förvandlas från osäkerheten i den materiella isoleringen till säkerheten i det eviga andliga framåtskridandet. Även tiden själv blir endast evighetens skugga som Paradisets realiteter kastar över rymdens rörliga och mäktiga maskineri.
101:10.10 (1117.4) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 102
102:0.1 (1118.1) FÖR DEN icke-troende materialisten är människan helt enkelt en evolutionär tillfällighet. Hennes hopp om överlevnad är en produkt av de dödligas fantasi; hennes fruktan, kärlek, längtan och trosföreställningar är endast reaktioner på att vissa av materiens livlösa atomer har råkat komma nära intill varandra. Ingen manifestation av handlingskraft eller något uttryck av förtröstan kan föra henne bortom graven. Även de bästa människornas hängivna strävanden och inspirerande genialitet är dömda att utsläckas av döden, den långa och ensamma natten av evig glömska och slocknad själ. Namnlös förtvivlan är människans enda belöning för att hon lever och strävar under den timliga solen i de dödligas tillvaro. Varje dag i livet skärper en skoningslös dom sakta men säkert sitt grepp; en dom som ett fientligt och obevekligt materiellt universum har låtit bli en krönande förolämpning mot allt det som i människans längtan är vackert, ädelt, sublimt och gott.
102:0.2 (1118.2) Men detta är inte människans slut och eviga bestämmelse. En sådan vision är endast ett förtvivlat rop som någon irrande själ har utstött när han har gått vilse i andligt mörker och blivit förblindad av förvirringen och förvrängningen från en komplicerad lärdom men tappert kämpar vidare med de mekanistiska spetsfundigheterna i en materiell filosofi. All denna mörkrets dom och förtvivlans öde skingras för evigt av en enda modig trosansträngning som även det ringaste och mest olärda bland Guds barn på jorden uppvisar.
102:0.3 (1118.3) Denna frälsande tro föds i människohjärtat när människans moraliska medvetande inser att mänskliga värden kan omvandlas i den dödligas erfarenhet från materiellt till andligt, från mänskligt till gudomligt, från tid till evighet.
102:1.1 (1118.4) Tankeriktarens arbete utgör förklaringen till varför människans primitiva och evolutionära pliktkänsla omvandlas till denna högre och säkrare tro på uppenbarelsens eviga realiteter. Det måste finnas en hunger efter fulländning i människans hjärta för att säkra förmågan att förstå trons vägar till suprem uppnåelse. Om en människa väljer att följa den gudomliga viljan kommer hon att lära känna sanningens väg. Det är bokstavligen sant: ”Mänskliga ting måste vara kända för att bli älskade, men gudomliga ting måste vara älskade för att bli kända.” Ärliga tvivel och uppriktigt frågande är emellertid inte synd. Sådana attityder innebär endast dröjsmål under den progressiva färden mot uppnåendet av fulländning. En barnasinnad tillit garanterar människans inträde i det himmelska uppstigandets rike, men framåtskridandet beror helt på ett energiskt utövande av en fullvuxen människas robusta och tillitsfulla tro.
102:1.2 (1119.1) Vetenskapens förnuft är baserat på tidens iakttagbara fakta; religionens tro framför argument utgående från evighetens andeprogram. Det som kunskap och förnuft inte kan göra för oss, uppmanar den sanna visdomen oss att låta tron uträtta genom religiös insikt och andlig omvandling.
102:1.3 (1119.2) På grund av den isolering som följde av upproret har sanningsuppenbarelsen på Urantia alltför ofta blivit uppblandad med framställningar som representerar partiella och obeständiga kosmologier. Sanningen förblir oförändrad från generation till generation, men de därtill anslutna lärorna om den fysiska världen förändras från dag till dag och från år till år. Den eviga sanningen bör inte förringas fastän den råkar finnas i sällskap med föråldrade uppfattningar om den materiella världen. Ju mer man vet om vetenskap, desto mindre säker kan man vara; ju mer man har av religion, desto säkrare är man.
102:1.4 (1119.3) Vetenskapens vissheter utgår uteslutande från intellektet; religionens övertygelser uppkommer från hela personlighetens verkliga grundvalar. Vetenskapen vädjar till sinnets förstånd; religionen vädjar till kroppens, sinnets och andens lojalitet och tillgivenhet, rentav till hela personligheten.
102:1.5 (1119.4) Gud är så helt verklig och absolut att något materiellt bevis eller någon demonstration av så kallade mirakel inte kan framföras som bevis för hans verklighet. Alltid kommer vi att känna honom emedan vi litar på honom, och vår tro på honom är helt baserad på vår personliga delaktighet i de gudomliga manifestationerna av hans infinita verklighet.
102:1.6 (1119.5) Tankeriktaren i människans inre väcker ofelbart en äkta och forskande hunger efter fulländning i människans själ och samtidigt en vittomfattande vetgirighet som tillräckligt kan tillfredsställas endast av gemenskap med Gud, den gudomliga källan till denna Riktare. Människans hungriga själ vägrar att bli tillfredsställd av något mindre än den personliga insikten om den levande Guden. Vad Gud än kan vara mer än en hög och fullkomlig moralisk personlighet, kan han inte i vår hungrande och finita uppfattning vara någonting mindre.
102:2.1 (1119.6) Observerande sinnen och urskiljande själar känner igen religionen när de finner den i sina medmänniskors liv. Religionen behöver ingen definition; vi känner alla dess sociala, intellektuella, moraliska och andliga frukter. Allt detta växer fram av att religionen är människosläktets egendom; inte en kulturens avkomma. Det är emellertid sant att ens uppfattning om religionen trots allt är mänsklig och därför kan utsättas för okunskapens bundenhet, vidskepelsens slaveri, bedrägeriets förvrängningar och den falska filosofins villfarelser.
102:2.2 (1119.7) En av de karakteristiska egenheterna i den genuina religiösa förvissningen är att trots absolutheten i dess övertygelser och ståndaktigheten i dess inställning är den anda i vilken den uttrycks så balanserad och måttfull att den aldrig ger minsta intryck av självhävdelse eller egoistiskt förhärligande. Den religiösa erfarenhetens visdom är något av en paradox såtillvida att den härleds både från människan och från Riktaren. Den religiösa kraften är inte en produkt av individens personliga privilegier utan snarare ett resultat av det sublima partnerskapet mellan människan och den eviga källan till all visdom. Sålunda blir den sanna och obefläckade religionens ord och handlingar en övertygande auktoritet för alla upplysta dödliga.
102:2.3 (1119.8) Det är svårt att identifiera och analysera faktorerna i en religiös erfarenhet, men det är inte svårt att observera att dessa religionsutövare lever och verkar som om de redan vore i den Eviges närvaro. De troende förhåller sig till detta timliga liv som om odödligheten redan var inom räckhåll för dem. I sådana dödligas liv finns en äkta originalitet och en spontanitet i uttryckssättet som för alltid särskiljer dem från de medmänniskor som har insupit endast världens visdom. Religionsutövarna tycks leva effektivt frigjorda från den oroande brådskan och smärtsamma stressen i de omställningar som hör till de världsliga strömmarna i tiden. De uppvisar en stabilisering av personligheten och ett karaktärslugn som inte förklaras av fysiologins, psykologins eller sociologins lagar.
102:2.4 (1120.1) Tiden är ett ofrånkomligt element vid uppnåendet av kunskap. Religionen gör sina gåvor omedelbart tillgängliga, fastän därtill kommer den viktiga faktorn av tillväxt i nåd, ett avgjort framåtskridande i alla faser av den religiösa erfarenheten. Kunskapen innebär ett evigt sökande. Alltid lär du dig, men aldrig kan du komma fram till full kunskap om den absoluta sanningen. Kunskapen ensam kan aldrig innebära absolut visshet, endast en allt större sannolikhet för tillnärmelse, men den religiösa själ som är andligen upplyst vet, och vet nu. Dock leder inte denna djupgående och positiva förvissning en sådan sunt sinnad religionsutövare att dess mindre intressera sig för upp- och nedgångarna i den mänskliga visdomens framskridande vilken till sin materiella del är bunden till utvecklingen av den långsamt föränderliga vetenskapen.
102:2.5 (1120.2) Inte heller vetenskapens upptäckter är genuint verkliga i människoerfarenhetens medvetande förrän de har utretts och korrelerats, förrän deras relevanta fakta faktiskt har fått en mening genom att de kopplas in till sinnets tankeströmmar. Den dödliga människan betraktar även sin fysiska omgivning från sinnesnivån, ur perspektivet för dess psykologiska registrering. Det är därför ingenting märkligt i att människan skapar sig en högeligen enad tolkning av universum och sedan försöker identifiera vetenskapens energienhetlighet med sin religiösa erfarenhets andeenhetlighet. Sinnet är enhetlighet; de dödligas medvetande lever på sinnesnivån och uppfattar de universella realiteterna genom sinnesutrustningens ögon. Sinnesperspektivet uppfattar inte den existentiella enheten i verklighetens källa, det Första Ursprunget och Centret, men det kan och kommer en gång att beskriva för människan den erfarenhetsmässiga syntesen av energi, sinne och ande i och som den Suprema Varelsen. Sinnet kan dock aldrig lyckas i detta enande av verklighetens mångfald om det inte är starkt medvetet om materiella ting, intellektuella betydelser och andliga värden; endast i harmonin i den funktionella verklighetens treenighet finns det enhet, och endast i enheten får personligheten tillfredsställelsen av att inse den kosmiska beständigheten och följdriktigheten.
102:2.6 (1120.3) Enhet hittas bäst i människans erfarenhet med hjälp av filosofi. Fastän huvuddelen av det filosofiska tänkandet alltid måste grunda sig på materiella fakta är de dödligas andliga insikt den sanna filosofiska dynamikens själ och energi.
102:2.7 (1120.4) Den evolutionära människan tycker inte av naturen om hårt arbete. Att i sin livserfarenhet hålla takten med de pådrivande kraven och tvingande sporrarna i en växande religiös erfarenhet innebär ständig aktivitet på områdena för andlig tillväxt, intellektuell expansion, utvidgning av ens faktakunskap och socialt tjänande. Det finns ingen verklig religion utan en mycket aktiv personlighet. Därför försöker slöare människor ofta undkomma strävsamheten i äkta religiösa aktiviteter med det fyndiga självbedrägeriet att dra sig tillbaka till de stereotypa religiösa doktrinernas och dogmernas falska skydd. Den sanna religionen är levande. Intellektuell kristallisering av religiösa uppfattningar är detsamma som andlig död. Man kan inte tänka sig religion utan idéer, men när religionen reduceras till endast en idé är det inte längre religion; religionen har då blivit endast en form av mänsklig filosofi.
102:2.8 (1121.1) Sedan finns det också andra typer av instabila och svagt disciplinerade själar som vill använda de sentimentala uppfattningarna om religionen för att undfly de irriterande krav som livet ställer. När en del vacklande och räddhågade dödliga försöker undkomma det evolutionära livets ständiga tryck, förefaller religionen, så som de uppfattar den, att erbjuda den närmaste fristaden, den bästa flyktvägen. Det är religionens uppgift att bereda människan för att modigt, rentav heroiskt, möta svårigheterna i livet. Religionen är den evolutionära människans främsta rustning, det enda som gör det möjligt för henne att fortsätta och ”härda ut som om hon såg Honom som är osynlig”. Mysticismen däremot är ofta något av ett tillbakadragande från livet, och till den tyr sig de människor som inte tycker om de mera robusta aktiviteter som ett religiöst liv på det mänskliga samhällets och umgängets öppna arenor innebär. Den äkta religionen måste handla. Verksamhet blir följden av religionen när människan verkligen har den, eller snarare när religionen tillåts att verkligen äga människan. Aldrig nöjer sig religionen med enbart tänkande eller med känsla utan handlande.
102:2.9 (1121.2) Vi är inte blinda för det faktum att religionen ofta handlar oklokt, rentav irreligiöst, men den handlar. Förvillelser, när det gäller den religiösa övertygelsen, har lett till blodiga förföljelser, men alltid och ständigt åstadkommer religionen någonting; den är dynamisk!
102:3.1 (1121.3) Intellektuell bristfällighet eller otillräcklig utbildning blir oundvikligen ett handikapp för en högre religiös uppnåelse emedan den andliga naturens utarmade miljö berövar religionen dess främsta kanal för filosofisk kontakt med den vetenskapliga kunskapens värld. De intellektuella beståndsdelarna i religionen är viktiga, men en överutveckling av dem är likaså ibland mycket till förfång och förtret. Religionen måste ständigt verka underställd en paradoxal nödvändighet: nödvändigheten att göra effektivt bruk av tanken och att samtidigt förhålla sig kritiskt till den andliga användbarheten av allt tänkande.
102:3.2 (1121.4) Religiös spekulation är oundviklig men alltid till förfång; spekulationen framställer sitt föremål utan undantag i falsk dager. Spekulation tenderar att omvandla religionen till någonting materialistiskt eller humanistiskt och får sålunda, samtidigt som den direkt stör den logiska tankens klarhet, religionen att indirekt framstå som en funktion av den timliga världen, samma värld till vilken den för evigt borde stå i ett motsatsförhållande. Därför kommer religionen alltid att kännetecknas av paradoxer, de paradoxer som kommer sig av att den erfarenhetsmässiga förbindelsen mellan de materiella och de andliga nivåerna i universum saknas — morontiamåtan, den superfilosofiska känsligheten för urskiljandet av sanning och uppfattandet av enhet.
102:3.3 (1121.5) Materiella känslor, mänskliga emotioner, leder direkt till materiella förehavanden, själviska handlingar. Religiösa insikter, andliga motivationer, leder direkt till religiös verksamhet, osjälviska handlingar av socialt tjänande och altruistisk välvilja.
102:3.4 (1121.6) Religiös längtan är det hungrande sökandet efter den gudomliga verkligheten. Religiös erfarenhet är insikten om medvetenheten av att man har funnit Gud. När en människovarelse verkligen finner Gud upplever han en sådan triumfens rastlösa glädje i sin själ, att hon är tvungen att söka en kärleksfull tjänstekontakt med sina mindre upplysta medmänniskor, inte för att avslöja att hon har funnit Gud, utan snarare för att låta överflödet av den uppvällande eviga godheten i sin egen själ vederkvicka och förädla sina medmänniskor. Verklig religion leder till ökat socialt tjänande.
102:3.5 (1122.1) Vetenskap, kunskap, leder till medvetande om fakta; religion, erfarenhet, leder till medvetande om värde; filosofi, visdom, leder till samordnat medvetande; uppenbarelse (ersättningen för morontiamåta) leder till medvetande om sann verklighet; medan koordineringen av medvetandet om fakta, värde och sann verklighet innebär medvetenhet om personlighetens realitet, maximala varelse, samt tron på att denna samma personlighet har möjligheten till överlevnad.
102:3.6 (1122.2) Kunskap leder till att människorna får sin plats, den leder till skapandet av sociala skikt och kaster. Religion leder till ett tjänande av människor och skapar sålunda etik och altruism. Visdom leder till en högre och bättre gemenskap både med idéer och med ens medmänniskor. Uppenbarelse frigör människorna och ger dem en början på det eviga äventyret.
102:3.7 (1122.3) Vetenskapen sorterar människorna; religionen älskar människorna, även som du älskar dig själv. Visdomen gör rätt åt olikartade människor, men uppenbarelsen glorifierar människan och avslöjar hennes förmåga till partnerskap med Gud.
102:3.8 (1122.4) Vetenskapen försöker förgäves skapa ett kulturens broderskap; religionen åstadkommer ett andens broderskap. Filosofin strävar efter visdomens broderskap; uppenbarelsen för fram det eviga broderskapet, Paradisets Finalitkår.
102:3.9 (1122.5) Kunskap medför stolthet över personlighetens existens; visdom är medvetandet om personlighetens betydelse; religion är erfarenheten av kännedomen om personlighetens värde; uppenbarelsen är försäkran om personlighetens överlevnad.
102:3.10 (1122.6) Vetenskapen försöker identifiera, analysera och klassificera de segmenterade delarna av det gränslösa kosmos. Religionen begriper helhetsidén, ett helt kosmos. Filosofin försöker identifiera vetenskapens materiella segment med den andliga insiktens helhetsbegrepp. Där filosofin misslyckas i detta försök, där lyckas uppenbarelsen, som försäkrar att den kosmiska kretsen är universell, evig, absolut och infinit. Den Infinite JAG ÄRs kosmos är därför ändlöst, gränslöst och alltomfattande — tidlöst, rymdlöst och obegränsat. Vi bär vittne om att den Infinite JAG ÄR är Fader till Mikael av Nebadon och frälsningens Gud för människan.
102:3.11 (1122.7) Vetenskapen anger Gudomen som ett faktum; filosofin framför idén om ett Absolut; religionen ser Gud som en kärleksfull andlig personlighet. Uppenbarelsen bekräftar enhetligheten i Gudomens faktum, det Absolutas idé och Guds andliga personlighet samt presenterar ytterligare detta begrepp som vår Fader — tillvarons universella faktum, sinnets eviga idé och livets infinita ande.
102:3.12 (1122.8) Strävandet efter kunskap utgör vetenskap, sökandet efter visdom är filosofi, kärleken till Gud är religion, hungern efter sanning är en uppenbarelse. Men det är den inre Tankeriktaren som bifogar verklighetskänslan till människans andliga insikt om kosmos.
102:3.13 (1122.9) Inom vetenskapen föregår idén uttrycket för dess förverkligande; inom religionen föregår erfarenheten av förverkligandet uttryckandet av idén. Det är en väldig skillnad mellan den evolutionära viljan att tro och resultatet av ett upplyst förnuft, religiös insikt och uppenbarelse — viljan som tror.
102:3.14 (1122.10) Inom evolutionen leder religionen ofta till att människan skapar sina uppfattningar om Gud. Uppenbarelsen för fram det fenomen att Gud evolverar människan själv, medan vi i Kristus Mikaels jordiska liv ser det fenomen att Gud uppenbarar sig själv för människan. Evolutionen tenderar att göra Gud lik människan; uppenbarelsen tenderar att göra människan lik Gud.
102:3.15 (1122.11) Vetenskapen nöjer sig endast med första orsaker, religionen endast med den suprema personligheten, och filosofin endast med enheten. Uppenbarelsen bekräftar att dessa tre är ett, och att de alla är goda. Det evigt verkliga är det goda i universum och inte tidens illusioner om något ont i rymden. Enligt den andliga erfarenheten hos alla personligheter är det alltid sant att det verkliga är gott och det goda är verkligt.
102:4.1 (1123.1) På grund av Tankeriktarens närvaro i era sinnen är det inget större mysterium för er att känna Guds sinne än det är för er att vara säkra på att ni vet att ni känner något annat sinne, mänskligt eller övermänskligt. Religionen och den sociala medvetenheten har detta gemensamt: de bygger på medvetandet om att det finns andra sinnen. Det förfarande med vilket du kan acceptera en annans idé som din är detsamma med vilket du kan ”låta det sinne som var i Kristus även vara i dig”.
102:4.2 (1123.2) Vad är människans erfarenhet? Det är helt enkelt varje växelverkan mellan ett aktivt och frågande jag samt varje annan aktiv och yttre verklighet. Erfarenhetens massa bestäms av uppfattningens djup plus den totala insikten om den yttre verkligheten. Erfarenhetens rörelse är lika med kraften i den förväntade föreställningen plus skärpan i de sensoriska iakttagelserna av de yttre kvaliteterna i den berörda verkligheten. Erfarenhetens faktum står att finna i jag-medvetandet plus existensen av något annat — ett annat ting, ett annat sinne och en annan ande.
102:4.3 (1123.3) Människan blir mycket tidigt medveten om att hon inte är ensam i världen eller universum. Det uppkommer en naturlig spontan medvetenhet om att det finns andra sinnen i jagets omgivning. Tron omvandlar denna naturliga erfarenhet till religion, insikten om Gud som verkligheten — ursprunget, väsendet och bestämmelsen — av andra sinnen. En sådan kunskap om Gud är dock ständigt och alltid en realitet som bygger på personlig erfarenhet. Om Gud inte vore en personlighet kunde han inte bli en levande del av den verkliga religiösa erfarenheten hos en människopersonlighet.
102:4.4 (1123.4) Det element av fel närvarande i människans religiösa erfarenhet står i direkt proportion till den mängd materialism som besudlar den andliga uppfattningen om den Universelle Fadern. Människans framåtskridande i universum innan hon blir ande består i erfarenheten av att frigöra sig från dessa felaktiga uppfattningar om Guds väsen och om verkligheten av den rena och sanna anden. Gudomen är mer än ande, men det andliga närmandet är det enda möjliga för den uppstigande människan.
102:4.5 (1123.5) Bönen är förvisso en del av den religiösa erfarenheten, men den har felaktigt betonats av de nutida religionerna, så att den mer väsentliga gemenskapen i form av dyrkan har försummats. De reflekterande sinnesförmågorna fördjupas och breddas av gudsdyrkan. Bönen kan berika livet, men dyrkan upplyser bestämmelsen.
102:4.6 (1123.6) Uppenbarelsereligionen är det förenande elementet i människans tillvaro. Uppenbarelsen enar historien, koordinerar geologin, astronomin, fysiken, kemin, biologin, sociologin och psykologin. Den andliga erfarenheten är den verkliga själen i människans kosmos.
102:5.1 (1123.7) Fastän etablerandet av tron som ett faktum inte är detsamma som att etablera det som man tror på som ett faktum, utvisar icke desto mindre de enkla livsformernas evolutionära utveckling till personlighetsnivån det faktum att personlighetens potential från första början existerar. I tidens universer står det potentiella alltid högre än det aktuala. I det evolverande kosmos är det potentiella det som skall komma, och det som är för att komma innebär ett avslöjande av Gudomens målinriktade mandat.
102:5.2 (1124.1) Denna samma målinriktade överhöghet visas av utvecklingen av sinnets idébildning, när den primitiva animala rädslan omvandlas till en ständigt djupare vördnad för Gud och en tilltagande förundran över universum. Den primitiva människan hade mer religiös fruktan än tro, och andepotentialernas överhöghet över sinnesaktualerna framkommer när denna fega rädsla omvandlas till levande tro på andliga realiteter.
102:5.3 (1124.2) Ni kan psykologisera utvecklingsreligionen, men inte den personliga erfarenhetens religion som har ett andligt ursprung. Människans moral kan erkänna värden, men endast religionen kan bevara, upphöja och förandliga dessa värden. Trots dessa verkningar är religionen någonting mer än emotionaliserad moral. Religion förhåller sig till moral så som kärlek till plikt, sonskap till träldom, väsen till substans. Moralen avslöjar en allsmäktig Övervakare, en Gudom att tjäna; religionen avslöjar en allälskande Fader, en Gud att dyrka och älska. Igen beror detta på att religionens andliga potentialitet intar en dominerande ställning i förhållande till den evolutionsbaserade moralens pliktaktualhet.
102:6.1 (1124.3) Det filosofiska eliminerandet av religiös fruktan och vetenskapens stadiga frammarsch ökar avsevärt de falska gudarnas dödlighet. Även om dessa förluster bland de av människan påhittade gudarna helt tillfälligt kan fördunkla den andliga visionen, utplånar de till slut den okunskap och vidskepelse som så länge skymde den eviga kärlekens levande Gud. Förhållandet mellan den skapade och Skaparen är en levande erfarenhet, en dynamisk religiös tro, som inte exakt kan definieras. Att isolera en del av livet och kalla det religion är att sönderdela livet och förvränga religionen. Det är just därför som dyrkans Gud kräver full trohet eller ingen alls.
102:6.2 (1124.4) De primitiva människornas gudar må ha varit endast skuggor av dem själva; den levande Guden är det gudomliga ljus vars avbrott utgör skapelseskuggorna i hela rymden.
102:6.3 (1124.5) Den religionsutövare som har vunnit filosofisk insikt förlitar sig på den personliga frälsningens personliga Gud, som är någonting mer än en realitet, ett värde, en uppnåelsenivå, en exalterad process, en transmutation, det ultimata i tid-rymden, en idealisering, energipersonalisering, gravitationsentitet, en projektion som utgår från människan, en idealisering av jaget, naturens förskjutning uppåt, tendensen till godhet, evolutionens framdrivande impuls eller en sublim hypotes. Religionsutövaren förlitar sig på en kärlekens Gud. Kärleken är religionens innersta väsen och urkällan till en högrestående civilisation.
102:6.4 (1124.6) Tron omvandlar sannolikhetens Gud i filosofin till den frälsande förvissningens Gud i den personliga religiösa erfarenheten. Skepticismen kan ifrågasätta teologins teorier, men övertygelsen om den personliga erfarenhetens tillförlitlighet bekräftar sanningen i den trosföreställning som har vuxit till tro.
102:6.5 (1124.7) Övertygelser om Gud kan nås genom vist tänkande, men individen lär känna Gud endast genom tro, genom personlig erfarenhet. I mycket av det som gäller livet måste man räkna med sannolikheter, men vid kontakt med den kosmiska verkligheten kan förvissning upplevas när man närmar sig sådana betydelser och värden i levande tro. Den själ som känner Gud vågar säga ”jag vet”, även när denna kännedom om Gud ifrågasätts av den icke-troende som bestrider en sådan visshet emedan den inte helt får stöd av intellektets logik. Till varje sådan tvivlare svarar den troende endast: ”Hur vet du att jag inte vet?”
102:6.6 (1125.1) Fastän förnuftet alltid kan ifrågasätta tron, kan tron alltid komplettera både förnuftet och logiken. Förnuftet skapar den sannolikhet som tron kan omvandla till moralisk förvissning, rentav till andlig erfarenhet. Gud är den första sanningen och det sista faktum, därför har all sanning sitt ursprung i honom, medan alla fakta existerar i förhållande till honom. Gud är absolut sanning. Som sanning kan man känna Gud, men för att förstå — förklara — Gud måste man utforska universernas universums faktum. Den väldiga klyftan mellan erfarenheten av sanningen om Gud och okunnigheten om Gud som faktum kan överbryggas endast av levande tro. Förnuftet ensamt kan inte åstadkomma harmoni mellan infinit sanning och universellt faktum.
102:6.7 (1125.2) Trosföreställningen kan kanske inte värja sig för tvivel och motstå rädsla, men tron övervinner alltid tvivlet, ty tron är både positiv och levande. Det positiva har alltid övertaget över det negativa, sanningen över villfarelsen, erfarenheten över teorin, andliga realiteter över enskilda fakta i tid och rymd. Det övertygande beviset för denna andliga förvissning består av de andens sociala frukter som sådana troende, troskämpar, bär som resultat av denna genuina andliga erfarenhet. Jesus sade: ”Om ni älskar era nästa så som jag har älskat er, då skall alla människor veta att ni är mina lärjungar.”
102:6.8 (1125.3) För vetenskapen är Gud en möjlighet, för psykologin en önskvärdhet, för filosofin en sannolikhet, för religionen en förvissning, en aktualhet som bygger på religiös erfarenhet. Förnuftet kräver att en filosofi som inte kan finna sannolikhetens Gud bör ha stor respekt för den religiösa tro som kan finna och som finner förvissningens Gud. Inte heller vetenskapen bör nedvärdera den religiösa erfarenheten som lättrogenhet, inte så länge den framhärdar i antagandet att människans intellektuella och filosofiska förmågor uppkom från allt lägre intelligenser ju längre bakåt man går, tills de slutligen fick sin början i det primitiva liv som totalt saknade allt tänkande och all känsla.
102:6.9 (1125.4) Evolutionens fakta bör inte ställas upp mot sanningen om realiteten av den andliga erfarenhetens förvissning i den gudkännande dödliges religiösa liv. Intelligenta människor borde sluta upp att resonera som barn och försöka använda de vuxnas konsekventa logik som tolererar begreppet sanning vid sidan av iakttagelsen av fakta. Den vetenskapliga materialismen befinner sig i konkurs när den inför varje universumfenomen framhärdar i att upprepa sina löpande invändningar och hävdar att det som obestridligen är högre härstammar från det som obestridligen är lägre. Konsekvensen förutsätter erkännandet av aktiviteter som utgår från en målinriktad Skapare.
102:6.10 (1125.5) Den organiska evolutionen är ett faktum; den målinriktade eller progressiva evolutionen är en sanning som gör de annars motstridiga fenomenen i evolutionens ständigt uppåtgående bedrifter följdriktiga. Ju högre framskrider en vetenskapsman inom sin utvalda vetenskap desto mer överger han teorierna om materiella fakta till förmån för den kosmiska sanningen om det Suprema Sinnets dominans. Materialismen förbilligar människolivet; Jesu evangelium förhöjer enormt och förhärligar himmelskt varje dödlig. De dödligas tillvaro måste visualiseras som bestående av den spännande och fascinerande erfarenheten att inse verkligheten i mötet mellan den mänskliga sträckningen uppåt och den gudomliga och frälsande sträckningen nedåt.
102:7.1 (1126.1) Den Universelle Fadern, som är självexisterande, är också självförklarande. Han lever verkligen i varje dödlig som är begåvad med förnuft. Du kan dock inte vara säker på Gud om du inte känner honom. Sonskapet är den enda upplevelse som gör faderskapet visst. Universum undergår förändring överallt. Ett föränderligt universum är ett beroende universum; en sådan skapelse kan varken vara slutlig eller absolut. Ett finit universum är helt beroende av det Ultimata och det Absoluta. Universum och Gud är inte identiska. Den ena är orsak, den andra verkan. Orsaken är absolut, infinit, evig och oföränderlig; verkan är tid-rymd och transcendental men ständigt föränderlig, alltid växande.
102:7.2 (1126.2) Gud är det absolut enda självförorsakade faktum i universum. Han är hemligheten bakom ordningen, planen och syftet med hela skapelsen av ting och varelser. Universum som förändras överallt regleras och stabiliseras av absolut oföränderliga lagar, en oföränderlig Guds vanor. Guds faktum, den gudomliga lagen, är oföränderlig. Guds sanning, hans förhållande till universum, är en relativ uppenbarelse som ständigt kan anpassas till ett oupphörligt evolverande universum.
102:7.3 (1126.3) De som vill uppfinna en religion utan Gud är som de som vill samla frukt utan träd, få barn utan föräldrar. Man kan inte ha verkningar utan orsaker; endast JAG ÄR är oförorsakad. Den religiösa erfarenheten förutsätter Gud, och en sådan personligen upplevd Gud måste vara en personlig Gudom. Man kan inte be till en kemisk formel, anropa en matematisk ekvation, dyrka en hypotes, anförtro sig åt ett postulat, umgås med en process, tjäna en abstraktion eller ha en kärleksfull gemenskap med en lag.
102:7.4 (1126.4) Det är sant att många till synes religiösa drag kan växa upp från icke-religiösa rötter. Människan kan intellektuellt förneka Gud och det oaktat vara moraliskt god, lojal, hörsam, ärlig och även idealistisk. Människan kan ympa många rent humanistiska grenar på sin andliga basnatur och sålunda till synes bevisa sina påståenden till förmån för en gudlös religion, men en sådan erfarenhet saknar överlevnadsvärdena, att känna Gud och att stiga upp mot Gud. En sådan erfarenhet som de dödliga har gjort bär endast sociala frukter, inte andliga. Den ympade grenen bestämmer fruktens art, trots att den levande näringen stiger upp från rötterna av den ursprungliga gudomliga begåvningen av både sinnet och anden.
102:7.5 (1126.5) Religionens intellektuella kännemärke är förvissning; det filosofiska kännetecknet är följdriktighet; de sociala frukterna är kärlek och tjänande.
102:7.6 (1126.6) Den individ som känner Gud är inte blind för svårigheterna eller likgiltig för de hinder som står i vägen för att finna Gud bland virrvarret av vidskepelse, tradition och den moderna tidens materialistiska tendenser. Han har mött alla dessa hinder och övervunnit dem, höjt sig över dem med hjälp av levande tro och nått den andliga erfarenhetens högländer trots dem. Det är sant att mången som i sitt inre är säker på Gud är rädd för att hävda dessa känslor av förvissning på grund av de människors mångfald och fyndighet som samlar invändningar mot och förstorar svårigheterna med att tro på Gud. Det fordras inget stort intellektuellt djup för att finna fel, ställa frågor eller göra invändningar. Men det krävs ett briljant sinne att besvara dessa frågor och lösa dessa svårigheter; trosförvissning är det bästa sättet att klara av alla sådana ytliga tvistefrågor.
102:7.7 (1127.1) Om vetenskapen, filosofin eller sociologin dristar sig till att bli dogmatisk i tvister med den sanna religionens profeter, då bör människor som känner Gud besvara en sådan obefogad dogmatism med den mer framsynta dogmatism som förvissningen från personlig andlig erfarenhet utgör: ”Jag vet vad jag har upplevt, ty jag är en son till JAG ÄR.” Om en troskämpes personliga erfarenhet utmanas av en dogm, då kan denna av tron födde son till den upplevelsebara Fadern svara med denna oantastbara dogm, påståendet att han verkligen är en son till den Universelle Fadern.
102:7.8 (1127.2) Endast en obegränsad verklighet, ett absolut, kunde drista sig till att konsekvent vara dogmatisk. De som vill vara dogmatiska måste, om de är konsekventa, förr eller senare drivas i armarna på energins Absolute, sanningens Universelle och kärlekens Infinite.
102:7.9 (1127.3) Om man i de icke-religiösa närmandena till den kosmiska verkligheten tar sig till att ifrågasätta trosförvissningen på den grund att den är obevisad, då kan den som har upplevt anden likaså ty sig till att ifrågasätta vetenskapens fakta och filosofins uppfattningar på den grund att de likaså är obevisade. De är likaså upplevelser i vetenskapsmannens eller filosofens medvetande.
102:7.10 (1127.4) Om Gud, det mest oundvikliga av alla väsen, den mest verkliga av alla fakta, den mest levande av alla sanningar, den mest kärleksfulla av alla vänner, den mest gudomliga av alla värden, har vi, av alla universumerfarenheter, rätt att vara mest förvissad.
102:8.1 (1127.5) Det främsta beviset för religionens verklighet och effektivitet utgörs av den mänskliga erfarenhetens faktum, nämligen att människan, som av naturen är räddhågad och misstänksam, medfött utrustad med en stark självbevarelseinstinkt och längtan att fortleva efter döden, är villig att helt anförtro sina djupaste intressen i nuet och för framtiden att vakas över och ledas av den kraft och person som hans tro har betecknat som Gud. Detta är den enda centrala sanningen i all religion. När det gäller frågan om vad denna kraft eller person fordrar i gengäld för denna vakthållning och slutliga frälsning, finns det inte två religioner som är överens; i själva verket är de alla mer eller mindre oense.
102:8.2 (1127.6) När det gäller en religions ställning på den evolutionära skalan, kan den bäst bedömas enligt sina moraliska omdömen och etiska normer. Av ju högre typ en religion är desto mer uppmuntrar den och uppmuntras den av en ständigt växande samhällsmoral och etisk kultur. Vi kan inte bedöma en religion enligt den ställning dess åtföljande civilisation har. Vi gör klokast i att bedöma den verkliga arten av en civilisation enligt renheten och ädelheten i dess religion. Många av världens mest betydelsefulla religiösa ledare har varit praktiskt taget olärda. Världens visdom är inte nödvändig för att utöva en frälsande tro på eviga realiteter.
102:8.3 (1127.7) Olikheten mellan religionerna i olika tidsåldrar beror helt på skillnaden i människans förståelse av verkligheten och av hennes olikartade insikt om moralvärden, etiska relationer och anderealiteter.
102:8.4 (1127.8) Etiken är den yttre sociala eller rasliga spegel som troget återger hur den annars osynliga inre andliga och religiösa utvecklingen framskrider. Människan har alltid tänkt sig Gud i termer av det bästa hon vet, ett uttryck för hennes djupaste idéer och högsta ideal. Även den historiska religionen har alltid skapat sina gudsuppfattningar utifrån sina högsta erkända värden. Varje intelligent skapad varelse ger namnet Gud åt det bästa och högsta hon vet.
102:8.5 (1128.1) När religionen reduceras till termer av förnuft och intellektuella uttryck har den alltid dristat sig till att kritisera civilisationen och det evolutionära framåtskridandet enligt omdömen som gäller för dess egna normer för etisk kultur och moraliska framsteg.
102:8.6 (1128.2) Fastän den personliga religionen ligger före utvecklingen av människans moral, är det beklagligt att notera att den institutionella religionen utan undantag har legat efter människorasernas långsamt föränderliga sedvänjor. Den organiserade religionen har visat sig vara konservativt motsträvig. Profeterna har vanligen lett folket i den religiösa utvecklingen; teologerna har vanligen hållit det tillbaka. Religionen, som är en inre eller personlig erfarenhet, kan aldrig utvecklas särskilt långt förbi rasernas intellektuella utveckling.
102:8.7 (1128.3) Religionen befrämjas emellertid aldrig av en vädjan till det så kallade mirakulösa. Att söka efter mirakel är att vända tillbaka till magins primitiva religioner. Sann religion har inget att göra med påstådda mirakel, och aldrig hänvisar uppenbarelsereligion till mirakel som bevis för sin auktoritet. Religionen är ständigt och alltid rotad och grundad i personlig erfarenhet. Er högsta religion, Jesu liv, var just en sådan personlig erfarenhet: människan, en dödlig människa, som sökte Gud och i fullt mått fann honom under ett enda kort liv i köttslig gestalt, samtidigt som i detta samma människoliv framträdde Gud, som sökte människan och fann honom till full tillfredsställelse för den infinita suprematetens fulländade själ. Detta är religion, rentav den högsta religion som hittills har uppenbarats i Nebadons universum — det jordiska liv som Jesus från Nasaret levde.
102:8.8 (1128.4) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 103
103:0.1 (1129.1) MÄNNISKANS alla genuina religiösa reaktioner stöds av den tidiga omvårdnad som utförs av dyrkans adjutant och övervakas av visdomsadjutanten Människans första utrustande med supersinne utgörs av personlighetens inkoppling till den Heliga Anden av Universumets Skapande Ande. Långt före utgivningarna av gudomliga Söner eller den världsomfattande utgivningen av Riktare verkar denna inflytelse för att vidga människans syn på etik, religion och andlighet. Efter det att en Paradisson har utgivit sig bidrar den frigjorda Sanningens Ande storligen till att utvidga människans förmåga att uppfatta religiösa sanningar. Då evolutionen framskrider på en bebodd planet deltar Tankeriktarna allt mer i utvecklandet av de högre formerna av religiös insikt. Tankeriktaren är det kosmiska fönster genom vilket den finita varelsen må i tro få se glimtar av den gränslösa Gudomens, den Universelle Faderns förvissningar och gudomligheter.
103:0.2 (1129.2) Människorasernas religiösa tendenser är medfödda. De framträder universellt och har ett till synes naturligt ursprung; de primitiva religionerna har alltid en evolutionär uppkomst. Medan den naturenliga religiösa erfarenheten fortsätter att utvecklas ger periodiska sanningsuppenbarelser eftertryck åt den i övrigt långsamt framskridande planetariska evolutionens gång.
103:0.3 (1129.3) På Urantia finns för närvarande fyra slags religioner:
103:0.4 (1129.4) 1. Naturlig eller utvecklingsreligion.
103:0.5 (1129.5) 2. Övernaturlig eller uppenbarelsereligion.
103:0.6 (1129.6) 3. I praktiken förekommande eller rådande religion, varierande grader av en blandning av naturlig och övernaturlig religion.
103:0.7 (1129.7) 4. Filosofiska religioner, av människor konstruerade eller filosofiskt uttänkta teologiska doktriner och med förnuftet skapade religioner.
103:1.1 (1129.8) Den religiösa erfarenhetens enighet bland en social eller raslig grupp kommer sig av den identiska naturen hos Gudsfragmenten i individernas inre. Detta gudomliga i människans inre är det som ger upphov till det osjälviska intresset för andra människors välfärd. Eftersom personligheten är unik — det finns inte två likadana dödliga — följer därav oundvikligen att två människor inte på samma sätt kan uttolka ingivelserna och uppmaningarna från gudomlighetens ande som lever i deras sinnen. En grupp dödliga kan uppleva andlig enhet, men de kan aldrig nå fram till filosofisk enhetlighet. Denna olikhet i tolkningen av det religiösa tänkandet och den religiösa erfarenheten framgår av att det tjugonde århundradets teologer och filosofer har formulerat över femhundra olika definitioner av religion. I verkligheten definierar varje människa religionen i termer av sin egen erfarenhetsmässiga tolkning av de gudomliga impulser som utgår från Gudsanden i hennes inre, och därför måste en sådan tolkning vara unik och helt avvikande från alla andra människors religiösa filosofi.
103:1.2 (1130.1) När någon dödlig helt håller med om en annan dödligs religiösa filosofi anger detta fenomen att dessa två varelser har haft en liknande religiös erfarenhet angående innehållet i deras likartade filosofiska och religiösa tolkning.
103:1.3 (1130.2) Fastän din religion är en fråga om personlig upplevelse är det mycket viktigt att du får del av kännedomen om ett stort antal andra religiösa erfarenheter (de olika tolkningarna som andra och annorlunda dödliga har gjort), så att du kan hindra ditt religiösa liv från att bli egocentriskt — kringskuret, själviskt och asocialt.
103:1.4 (1130.3) Rationalismen har fel när den antar att religionen till en början är en primitiv tro på någonting, varefter följer en traktan efter värden. Religionen är först och främst ett sökande efter värden, och sedan formuleras ett system av uttolkande trosföreställningar. Det är mycket lättare för människor att komma överens om religiösa värden, mål, än om trosföreställningar, tolkningar. Detta förklarar hur religionen kan vara överens om värden och mål samtidigt som den uppvisar det förvirrande fenomenet att upprätthålla en tro på hundratals motstridiga trosföreställningar — trosläror. Det förklarar också varför en viss person kan bibehålla sin religiösa erfarenhet fastän han överger eller ändrar många av sina religiösa trosföreställningar. Religionen består, trots revolutionerande förändringar i de religiösa trosföreställningarna. Teologin producerar inte religion; det är religionen som producerar teologisk filosofi.
103:1.5 (1130.4) Det faktum att religionsutövare har trott så mycket som var falskt gör inte religionen ogiltig, ty religion bygger på erkännandet av värden och bekräftas av tron enligt den personliga religiösa erfarenheten. Religionen baserar sig sålunda på erfarenhet och religiöst tänkande. Teologin, religionsfilosofin, är ett ärligt försök att tolka denna erfarenhet. Sådana uttolkande trosuppfattningar kan vara riktiga eller felaktiga, eller en blandning av sanning och villfarelse.
103:1.6 (1130.5) Upplevelsen av insikten om andliga värden är en erfarenhet som står över idébildningen. Det finns inget ord i något människospråk som kan användas för att beteckna denna ”stämning”, ”känsla”, ”intuition” eller ”upplevelse” som vi har valt att kalla gudsmedvetenhet. Guds ande som bor i människan är inte personlig — Riktaren är för-personlig — men denna Ledsagare erbjuder ett värde, utsöndrar en doft av gudomlighet, som i högsta och infinit mening är något personligt. Om Gud inte vore åtminstone personlig kunde han inte vara medveten, och vore han inte medveten då skulle han stå lägre än människan.
103:2.1 (1130.6) Religionen är verksam i människosinnet och har förverkligats i erfarenhet innan den framträder i människans medvetande. Ett barn har funnits till i ungefär nio månader innan det upplever födsel. Religionens ”födsel” sker emellertid inte plötsligt; den framträder snarare gradvis. Icke desto mindre kommer förr eller senare en ”födelsedag”. Man kommer inte in i himmelriket utan att man ”har fötts på nytt” — fötts av Anden. Många andliga födslar åtföljs av mycken andens vånda och betydande psykologiska omvälvningar, så som många fysiska födslar kännetecknas av ”våldsamma födslovåndor” och andra oregelbundenheter vid ”nedkomsten”. Andra andliga födslar är en naturlig och normal tillväxt av insikten om suprema värden i anslutning till en vidgad andlig erfarenhet, även om ingen religiös utveckling sker utan medveten strävan samt positiva och individuella beslut. Religionen är aldrig en passiv erfarenhet, en negativ attityd. Det som kallas ”religionens födsel” har inte direkt anknytning till så kallade omvändelseupplevelser, vilka vanligen kännetecknar religiösa episoder som inträffar senare i livet till följd av mental konflikt, emotionell förträngning eller temperamentsfulla omvälvningar.
103:2.2 (1131.1) De personer som uppfostrades av sina föräldrar så att de växte upp medvetna om att de var barn till en kärleksfull himmelsk Fader bör dock inte se snett på sina meddödliga som kunde nå ett sådant medvetande om gemenskap med Gud endast genom en psykologisk kris, en emotionell omvälvning.
103:2.3 (1131.2) Den evolutionära grogrund i människosinnet där uppenbarelsereligionens frön slår rot är den moraliska naturen, som tidigt ger upphov till ett socialt medvetande. De första viskningarna från ett barns moraliska natur har inte att göra med sex, skuld eller personlig stolthet, utan snarare med impulser av rättvisa, opartiskhet och sporrar till vänlighet — hjälpsam verksamhet till förmån för ens närmaste. När sådana uttryck för ett tidigt moraliskt uppvaknande omhuldas sker en gradvis utveckling av det religiösa livet någotsånär utan konflikter, omvälvningar och kriser.
103:2.4 (1131.3) Varje människa upplever mycket tidigt något av en konflikt mellan sina egoistiska och altruistiska impulser, och mången gång kan den första upplevelsen av gudsmedvetande nås som resultat av att man söker övermänsklig hjälp för uppgiften att lösa sådana moraliska konflikter.
103:2.5 (1131.4) Ett barns psykologiska tillstånd är av naturen positivt, inte negativt. Så många dödliga är negativa emedan de lärdes att bli det. När vi säger att barnet är positivt avser vi dess moraliska impulser, de sinnesförmågor vilkas framträdande anger Tankeriktarens ankomst.
103:2.6 (1131.5) Om ett normalt barns sinne inte utsätts för felaktig undervisning inriktar det sig positivt då det religiösa medvetandet framträder, i riktning mot moralisk rättfärdighet och social omvårdnad, snarare än negativt, dvs. bort från synd och skuld. Det kan förekomma konflikter under den religiösa erfarenhetens utveckling, eller konflikter kan saknas, men alltid finns där människoviljans oundvikliga beslut, strävan och funktion.
103:2.7 (1131.6) Moraliska val åtföljs vanligen mer eller mindre av moraliska konflikter. Den allra första konflikten i barnets sinne står mellan egoismens drivkrafter och altruismens impulser. Tankeriktaren förbiser inte det egoistiska motivets personlighetsvärden, men den verkar för att ge en liten fördel åt den altruistiska impulsen som leder till den mänskliga lyckans mål och till himmelrikets fröjder.
103:2.8 (1131.7) När en moralvarelse väljer att vara osjälvisk inför mötet med impulsen till själviskhet är detta en primitiv religiös erfarenhet. Inget djur kan göra ett sådant val; ett sådant beslut är både mänskligt och religiöst. Det omfattar gudsmedvetenhetens faktum och framhåller impulsen till socialt tjänande, grunden till människornas broderskap. När sinnet fattar ett riktigt moraliskt beslut enligt en handling av fri vilja utgör ett sådant beslut en religiös erfarenhet.
103:2.9 (1131.8) Innan ett barn har utvecklats tillräckligt för att ha förvärvat moralförmåga och därför kan välja ett altruistiskt tjänande har det redan utvecklat en stark och enad egoistisk natur. Det är denna faktiska situation som ger upphov till teorin om kampen mellan den ”högre” och den ”lägre” naturen, mellan den ”gamla syndiga” och älskvärdhetens ”nya väsen”. Mycket tidigt i livet börjar det normala barnet lära sig att ”det är mer välsignat att giva än att mottaga”.
103:2.10 (1131.9) Människan tenderar att identifiera impulsen att se till sitt eget bästa med sitt ego — sig själv. I motsats härtill är hon benägen att identifiera viljan att vara altruistisk med något inflytande som verkar utanför henne själv — Gud. Ett sådant omdöme är verkligen riktigt, ty alla sådana icke-själviska önskningar har faktiskt sitt ursprung i den inneboende Tankeriktarens ledning. Denna Riktare är ett fragment av Gud. Impulsen från Andeledaren uppfattas i människans medvetande som yrkan till att vara altruistisk, att bry sig om andra. Åtminstone är detta barnasinnets tidiga och grundläggande upplevelse. Om enandet av det växande barnets personlighet inte framskrider tillfredsställande kan den altruistiska driften bli så överutvecklad att den åstadkommer allvarlig skada för jagets välfärd. Ett vilsefört samvete kan orsaka mycken konflikt, oro, sorg och mänsklig bedrövelse utan slut.
103:3.1 (1132.1) Fastän tron på andar, drömmar och olika andra vidskepligheter alla spelade en roll vid de primitiva religionernas evolutionära uppkomst, bör man inte förbise det inflytande som härstammar från klanens eller stammens anda av samhörighet. I förhållandet inom gruppen fanns just den sociala situation som erbjöd en utmaning för konflikten mellan egoism och altruism i det forna människosinnets moraliska natur. Trots deras tro på andar har de primitiva australierna fortfarande klanen som centrum för sin religion. Med tiden tenderar sådana religiösa uppfattningar att personifieras, först som djur och senare som en övermänniska eller som en Gud. Även sådana lägrestående folk som de afrikanska bushmännen, som inte ens är på totemstadiet i sina trosuppfattningar, känner dock igen skillnaden mellan eget intresse och gruppens intresse, en primitiv åtskillnad mellan det världsligas och det heligas värden. Men den sociala gruppen är inte källan till den religiösa erfarenheten. Oberoende av inflytandet från alla dessa primitiva bidrag till människans tidiga religion kvarstår det faktum att den sanna religiösa impulsen har sitt ursprung i genuina andenärvaron som aktiverar viljan till osjälviskhet.
103:3.2 (1132.2) Senare religion förebådas av den primitiva tron på naturens under och mysterier, det icke-personliga mana. Men förr eller senare kräver den evolverande religionen att individen bör göra någon personlig uppoffring till förmån för sin sociala grupp, han bör göra något som gör andra människor lyckligare och bättre. I sista hand är religionen bestämd att bli ett tjänande av Gud och människan.
103:3.3 (1132.3) Religionen är avsedd att förändra människans omgivning, men mycket av den religion som finns bland dagens dödliga har blivit oförmögen till det. Omgivningen har alltför ofta behärskat religionen.
103:3.4 (1132.4) Kom ihåg att den viktigaste erfarenheten i religionen under alla tidsåldrar är känslan för moraliska värden och sociala betydelser, inte tankarna beträffande teologiska dogmer eller filosofiska teorier. Religionen utvecklas gynnsamt när magielementet ersätts av moraluppfattning.
103:3.5 (1132.5) Människan utvecklades från vidskepelse i form av mana, magi, naturdyrkan, rädsla för andar och dyrkan av djur till de olika ceremoniel varigenom individens religiösa attityd blev klanens gruppreaktioner. Sedan blev dessa ceremonier fokuserade och kristalliserade till stammens trosföreställningar, och till slut personifierades rädslorna och trosuppfattningarna till gudar. Under hela denna religiösa evolution saknades det moraliska elementet aldrig helt. Impulsen från Gud i människans inre var alltid verksam. Dessa kraftfulla inflytelser — den ena mänsklig och den andra gudomlig — säkrade religionens fortlevnad genom svårigheterna under tidsåldrarnas gång och trots att den ofta hotades av att utplånas av tusende undergrävande tendenser och fientligt motverkande krafter.
103:4.1 (1133.1) Den karakteristiska skillnaden mellan ett umgängestillfälle och en religiös samling är att det religiösa tillfället i motsats till det världsliga genomsyras av en atmosfär av trosgemenskap. Människors samvaro skapar på detta sätt en känsla av gemenskap med det gudomliga, och detta är början till dyrkan i grupp. Att ta del i en gemensam måltid var den tidigaste formen av social gemenskap, och sålunda föreskrev även de tidiga religionerna att de dyrkande skulle äta någon del av det ceremoniella offret. Även inom kristendomen bibehåller Herrens nattvard denna form av trosgemenskap. Trosgemenskapens atmosfär erbjuder en uppfriskande och tröstande viloperiod i konflikten mellan egot som söker sin egen fördel och den altruistiska impulsen från Andeledsagaren i människans inre. Detta är förspelet till sann gudsdyrkan — upplevelsen av Guds närvaro, som slutligen leder till människornas broderskap.
103:4.2 (1133.2) När den primitiva människan kände att hennes gemenskap med Gud hade brutits, tydde hon sig till något slag av offer i en strävan att få till stånd försoning, att återställa vänskapliga förhållanden. Hungern och törsten efter rättfärdighet leder till upptäckten av sanning, och sanningen höjer idealen, vilket skapar nya problem för den enskilda religionsutövaren, ty våra ideal tenderar att växa i geometrisk progression medan vår förmåga att leva upp till dem ökar endast i aritmetisk progression.
103:4.3 (1133.3) Känslan av skuld (inte medvetandet om synd) kommer antingen från avbruten andlig gemenskap eller från att man har sänkt sina moraliska ideal. Från en sådan belägenhet kan man frigöra sig endast genom att inse att ens högsta moraliska ideal inte nödvändigtvis är detsamma som Guds vilja. Människan kan inte hoppas på att leva upp till sina högsta ideal, men hon kan vara trogen sitt syfte att finna Gud och att bli allt mer lik honom.
103:4.4 (1133.4) Jesus gjorde av med alla offer- och försoningsceremonier. Han rev ned grunden för all denna inbillade skuld och känsla av isolering i universum då han förkunnade att människan är Guds barn. Förhållandet mellan den skapade och Skaparen ställdes på samma grund som förhållandet mellan barn och föräldrar. Gud blir en kärleksfull Fader för sina dödliga söner och döttrar. Alla ceremonier som inte är en legitim del av ett sådant intimt familjeförhållande avskaffas för evigt.
103:4.5 (1133.5) Gud Fadern behandlar inte sitt barn, människan, enligt hennes faktiska dygd eller värde utan med beaktande av barnets motivation — den skapade varelsens ändamål och avsikt. Förhållandet är ett förhållande mellan förälder och barn, och dess drivkraft är den gudomliga kärleken.
103:5.1 (1133.6) De primitiva tidernas evolutionära sinne ger upphov till en känsla av social plikt och moralisk skyldighet som i huvudsak härstammar från emotionell rädsla. Den positivare impulsen till socialt tjänande och idealismen i form av altruism härstammar från den direkta impulsen från den gudomliga anden som bor i människans sinne.
103:5.2 (1133.7) Denna idé och detta ideal om att göra gott mot andra — impulsen att förvägra egot något till förmån för ens nästa — är till en början mycket begränsad. Den primitiva människan anser som sina nästa endast de som står henne mycket nära, de som bemöter henne vänligt. När den religiösa civilisationen framskrider utvidgas uppfattningen om ens nästa till att omfatta klanen, stammen och nationen. Sedan vidgade Jesus kretsen av ens nästa till att omfatta hela mänskligheten, rentav så att vi bör älska även våra fiender. Det finns någonting inne i varje normal människa som säger henne att denna lära är moralisk — riktig. Till och med de som minst tillämpar detta ideal medger att det i teorin är rätt.
103:5.3 (1134.1) Alla människor erkänner att denna universella impuls hos människan att vara osjälvisk och altruistisk är moralisk. Humanisten tillskriver uppkomsten av denna impuls det materiella sinnets naturliga verksamhet. Religionsutövaren inser mer korrekt att det dödliga sinnets verkligt osjälviska strävan är en reaktion på Tankeriktarens inre andeledning.
103:5.4 (1134.2) Människans tolkning av dessa tidiga konflikter mellan viljan till egennytta och viljan till oegennytta är emellertid inte alltid tillförlitlig. Endast en ganska enad personlighet kan medla mellan dessa mångahanda motstridigheter mellan egots krav och det spirande sociala medvetandet. Jaget har rättigheter såväl som ens nästa. Ingendera har ensamrätt till individens uppmärksamhet och tjänande. Misslyckande med att lösa detta problem ger upphov till de tidigaste formerna av skuldkänslor hos människan.
103:5.5 (1134.3) Mänsklig lycka nås endast när jagets egoistiska krav och den altruistiska impulsen från det högre jaget (den gudomliga anden) koordineras och sammanjämkas av den integrerande och övervakande personlighetens enade vilja. Den evolutionära människans sinne ställs ständigt inför det krångliga problemet att medla i kampen mellan den naturliga expansionen av emotionella impulser och den moraliska tillväxten av osjälviska impulser som bygger på andlig insikt — genuint religiöst reflekterande.
103:5.6 (1134.4) Strävan att trygga lika mycket gott för det egna jaget och för möjligast många andra jag, är ett problem som inte alltid kan lösas tillfredsställande inom en ram av tid och rymd. Under förutsättning att man har ett evigt liv kan sådana motstridigheter utjämnas, men under ett enda kort människoliv är de olösbara. Jesus avsåg en dylik paradox när han sade: ”Den som vill bevara sitt liv han skall mista det, men den som mister sitt liv för himmelrikets skull, han skall finna det.”
103:5.7 (1134.5) Strävan efter idealet — strävan att bli lik Gud — är en ständig strävan, både före och efter döden. Livet efter döden skiljer sig inte till sina väsentliga delar från de dödligas tillvaro. Allt det goda som vi gör i detta liv bidrar direkt till en förhöjning av det framtida livet. Den verkliga religionen gynnar inte moralisk slöhet och andlig lättja genom att uppmuntra till ett fåfängt hopp om att människan förlänas alla de dygder som hör till en ädel karaktär som en direkt följd av att hon har passerat den naturliga dödens portar. Sann religion förringar inte människans strävan till framsteg under den tid hon som dödlig har livet till låns. Varje vinning i livet som dödlig bidrar direkt till att berika de första stadierna av överlevnadslivet som odödlig.
103:5.8 (1134.6) Det är ödesdigert för människans idealism när hon får lära sig att alla hennes altruistiska impulser endast är en utveckling av hennes naturliga flockinstinkter. Men hon förädlas och får en väldig energi av att få veta att dessa högre impulser i hennes själ utgår från de andliga krafter som finns i hennes dödliga sinne.
103:5.9 (1134.7) Det lyfter människan ut från sitt eget jag och bortom sitt jag när hon en gång helt inser att det inne i henne lever och kämpar någonting som är evigt och gudomligt. Så kommer det sig att en levande tro på att våra ideal har ett övernaturligt ursprung bekräftar vår tro på att vi är Guds söner och gör våra altruistiska övertygelser, våra känslor för människornas broderskap, verkliga.
103:5.10 (1134.8) Människan har — i sin andliga domän — verkligen fri vilja. Den dödliga människan är varken en hjälplös slav under en allsmäktig Guds orubbliga överhöghet eller offer för en hopplös fatalism enligt en mekanistisk kosmisk determinism. Människan är i högsta grad sin egen eviga bestämmelses arkitekt.
103:5.11 (1135.1) Men påtryckning frälsar eller förädlar dock inte människan. Tillväxt i anden väller upp inifrån den evolverande själen. Påtryckning kan deformera personligheten, men aldrig stimulerar den tillväxten. Även i undervisningssammanhang är påtryckning endast negativt nyttig såtillvida att den kan hjälpa till att förhindra ödesdigra erfarenheter. Den andliga tillväxten är som störst där alla yttre tryck är som minst. ”Där Herrens ande är, där är frihet.” Människan utvecklas bäst när trycket från hemmet, samhället, kyrkan och staten är minst. Detta får emellertid inte tolkas så, att det skulle betyda att det inte i ett progressivt samhälle finns någon plats för hem, sociala institutioner, kyrka och stat.
103:5.12 (1135.2) När en medlem av en religiös grupp i samhället har uppfyllt de krav som en sådan grupp ställer, bör han uppmuntras till religiös frihet i att fullt uttrycka sin egen personliga tolkning av sanningarna i den religiösa övertygelsen och den religiösa erfarenhetens fakta. Tryggheten i en religiös grupp är beroende av andlig enhet, inte av teologisk enhetlighet. En religiös grupp borde kunna njuta av friheten att tänka fritt utan att vara tvungen att bli ”fritänkare”. Det finns stort hopp för en kyrka som dyrkar den levande Guden, bekräftar människornas broderskap och vågar avlägsna allt lärotryck från sina medlemmar.
103:6.1 (1135.3) Teologin är studiet av människoandens aktioner och reaktioner. Den kan aldrig bli en vetenskap eftersom den alltid mer eller mindre måste kombineras med psykologin i sitt personliga framförande och med filosofin i sin systematiska beskrivning. Teologin är alltid studiet av din religion; studiet av en annans religion är psykologi.
103:6.2 (1135.4) När människan tar itu med studiet och undersökningen av sitt universum från utsidan, frambringar hon de olika fysiska vetenskaperna. När hon tar itu med studiet av sig själv och universum från insidan, ger hon upphov till teologin och metafysiken. Den senare framträdande filosofin utvecklas i en strävan att harmonisera de många skillnader som till en början naturligt nog framträder mellan fynden och lärorna från dessa två rakt motsatta sätt att se på tingens och varelsernas universum.
103:6.3 (1135.5) Religionen har att göra med det andliga synsättet, medvetenheten om att människans erfarenhet sker inom henne. Människans andliga natur erbjuder henne möjligheten att vända universums utsida inåt. Det är därför sant att om man uteslutande betraktar insidigheten i personlighetserfarenheten förefaller hela skapelsen att vara andlig till sin natur.
103:6.4 (1135.6) När människan analytiskt granskar universum genom den materiella utrustningen i form av fysiska sinnen och därmed förenad sinnesuppfattning förefaller kosmos att vara mekaniskt och bestå av energi och materia. Ett sådant sätt att undersöka verkligheten innebär att vända universums insida utåt.
103:6.5 (1135.7) En logisk och konsekvent filosofisk uppfattning om universum kan inte uppbyggas på vare sig materialismens eller andeismens antaganden, ty man tvingas i bägge dessa tankesystem, när de tillämpas universellt, att betrakta kosmos i förvrängd form. Det föregående kontaktar ett universum där insidan har vänts utåt, det senare uppfattar naturen av ett universum som har vänts utsidan in. Därför kan varken vetenskap eller religion, i och för sig, ensam, hoppas på att nå en tillräcklig förståelse av universella sanningar och relationer utan den mänskliga filosofins ledning och den gudomliga uppenbarelsens upplysning.
103:6.6 (1136.1) Alltid måste människans inre ande för att uttrycka och förverkliga sig lita till sinnets mekanism och teknik. Likaså måste människans yttre erfarenhet av den materiella verkligheten basera sig på den erfarande personlighetens sinnesmedvetande. Därför är de andliga och de materiella, de inre och de yttre, människoerfarenheterna alltid korrelerade med sinnesfunktionen och, när det gäller den medvetna insikten om dem, betingade av sinnesaktiviteten. Människan erfar materien i sitt sinne; hon upplever den andliga verkligheten i själen, men blir medveten om denna upplevelse i sitt sinne. Intellektet är harmoniseraren och den ständigt närvarande betingaren och bestämmaren av den dödligas totala erfarenhet. Både energi-tingen och ande-värdena färgas när de tolkas genom sinnet, medvetandets förmedlare.
103:6.7 (1136.2) Er svårighet att få till stånd en mer harmonisk koordinering mellan vetenskap och religion beror på er fullständiga okunnighet om det mellanliggande område som utgörs av morontiavärlden av ting och varelser. Lokaluniversumet består av tre grader eller stadier av verklighetsmanifestation: materia, morontia och ande. Morontiainfallsvinkeln utplånar alla skillnader mellan de fysiska vetenskapernas fynd och religionsandens verksamhet. Förnuftet är förståelseförfarandet inom vetenskaperna; tron är insiktsförfarandet inom religionen; måta är förfarandet på morontianivån. Måta är en övermateriell känslighet för verkligheten, och den börjar ersätta den ofullgångna tillväxten. Dess substans är kunskap-förnuft och dess väsen tro-insikt. Måta är ett superfilosofiskt sammanjämkande av divergerande verklighetsuppfattningar vilket inte kan uppnås av materiella personligheter. Måta bygger delvis på att man har överlevt det materiella livet i köttslig gestalt. Mången dödlig har dock insett hur önskvärt det vore att ha någon metod för att sammanjämka växelverkan mellan vetenskapens och religionens vitt skilda domäner. Metafysiken är resultatet av människans lönlösa försök att överbrygga denna välkända klyfta. Människans metafysik har visat sig mer förvirrande än upplysande. Metafysiken står för människans välmenande men fåfänga strävan att kompensera avsaknaden av morontians måta.
103:6.8 (1136.3) Metafysiken har visat sig vara misslyckad. Måtan kan människan inte uppfatta. Uppenbarelsen är det enda förfarande som kan kompensera avsaknaden av måtans sanningskänslighet i en materiell värld. Uppenbarelsen reder auktoritativt upp den oreda som den av förnuftet utvecklade metafysiken har åstadkommit på en evolutionär sfär.
103:6.9 (1136.4) Vetenskapen är människans försök att utforska sin fysiska omgivning, energins och materiens värld. Religionen är människans erfarenhet av andevärdenas kosmos. Filosofin har utvecklats av människosinnets strävan att organisera och korrelera resultaten från dessa vitt skilda uppfattningar till något som liknar en rimlig och enad inställning till kosmos. Filosofi som har klarlagts av uppenbarelse fungerar acceptabelt då måta saknas och då metafysiken, människans förnuftssubstitut för måta, bryter samman och misslyckas.
103:6.10 (1136.5) De tidigaste människorna gjorde ingen skillnad mellan energinivån och andenivån. Det var den violetta rasen och dess anditiska efterkommande som först försökte skilja det matematiska från det viljemässiga. I allt högre grad har den civiliserade människan följt i spåren efter de tidigaste greker och sumerer som gjorde åtskillnad mellan det livlösa och det levande. Då civilisationen framskrider måste filosofin överbrygga de klyftor som allt mer vidgas mellan andebegreppet och energibegreppet. Men i rymdens tid är dessa skiljaktigheter ett i den Supreme.
103:6.11 (1137.1) Vetenskapen måste alltid grunda sig på förnuft, fastän fantasi och förmodan är till nytta för att utsträcka dess gränser. Religionen är för evigt beroende av tro, trots att förnuftet har en stabiliserande inverkan och är en nyttig hjälpreda. Alltid har det funnits, och alltid kommer det att finnas, vilseledande tolkningar av både den naturliga och den andliga världens fenomen, tolkningar som falskeligen kallas vetenskaper och religioner.
103:6.12 (1137.2) Utgående från sin ofullständiga uppfattning om vetenskapen, sitt svaga grepp om religionen och sina fruktlösa strävanden inom metafysiken har människan försökt bygga upp sina filosofiska teorier. Människan skulle verkligen bygga upp en värdig och tilltalande filosofi om sig själv och sitt universum om det inte hade varit för sammanbrottet av hennes allom viktiga och oundgängliga metafysiska förbindelse mellan materiens och andens världar, om inte metafysiken hade misslyckats med att överbrygga morontiaklyftan mellan det fysiska och det andliga. Den dödliga människan har ingen uppfattning om morontiasinnet och -materialet, och uppenbarelse är det enda förfarandet för att gottgöra denna brist i de begreppsmässiga data som människan är i så trängande behov av för att konstruera en logisk filosofi om universum och för att nå en tillfredsställande insikt om sin säkra och etablerade plats i detta universum.
103:6.13 (1137.3) Uppenbarelsen är den evolutionära människans enda hopp om att överbrygga morontiaklyftan. Tron och förnuftet kan inte utan hjälp av måta föreställa sig och i sinnet konstruera ett logiskt universum. Utan måtans insikt kan den dödliga människan inte urskilja godheten, kärleken och sanningen i den materiella världens fenomen.
103:6.14 (1137.4) När människans filosofi lutar sig övervägande mot materiens värld blir den rationalistisk eller naturalistisk. När filosofin bestämt lutar åt den andliga nivån blir den idealistisk eller rentav mystisk. När filosofin är så olycksam att den lutar sig mot metafysiken blir den ofelbart skeptisk, förvirrad. Under gångna tidsåldrar har det mesta av människans kunskap och intellektuella värderingar hört hemma i någon av dessa tre förvrängda verklighetsuppfattningar. Filosofin skall akta sig för att projicera sina tolkningar av verkligheten enligt logikens lineära metod. Den får aldrig underlåta att ta med i beräkningen verklighetens elliptiska symmetri och den väsentliga krökningen i alla relationsbegrepp.
103:6.15 (1137.5) Den dödliga människans högsta uppnåeliga filosofi måste logiskt basera sig på vetenskapens förnuft, religionens tro och den insikt om sanningen som uppenbarelsen erbjuder. Med denna kombination kan människan i någon mån kompensera sitt misslyckande att utveckla en adekvat metafysik och sin oförmåga att förstå morontians måta.
103:7.1 (1137.6) Vetenskapen upprätthålls av förnuftet, religionen av tron. Fastän tron inte bygger på förnuftet är den dock förnuftig. Fastän den är oberoende av logiken stimuleras den icke desto mindre av sund logik. Tron kan inte näras ens av en idealisk filosofi; i själva verket är den tillsammans med vetenskapen själva källan till en sådan filosofi. Tron, människans religiösa insikt, kan tryggt få sin instruktion endast av uppenbarelse, kan tryggt höjas endast av den dödliges personliga erfarenhet tillsammans med den andliga Riktarnärvaron av Gud som är ande.
103:7.2 (1137.7) Sann frälsning utgörs av det gudomliga förfarande som utvecklar det dödliga sinnet från identifiering med materien, genom morontiaförbindelsens världar, till den höga universumställning som innebär andlig korrelation. Så som den materiella intuitiva instinkten föregår uppkomsten av logisk kunskap i den jordiska evolutionen, så förebådar även manifestationen av andlig intuitiv insikt den senare uppkomsten av morontia- och andeförnuft och erfarenhet i det överjordiska programmet för himmelsk evolution, som innebär en omvandling av den timliga människans potentialer till den eviga människans verklighet och gudomlighet, till en finalit i Paradiset.
103:7.3 (1138.1) Samtidigt som den uppåtstigande människan sträcker sig inåt och mot Paradiset för sin erfarenhet av Gud, sträcker hon sig likaså utåt och mot rymden för sin förståelse av energin i det materiella kosmos. Vetenskapens framåtskridande begränsar sig inte till människans jordiska liv. Hennes uppstigningserfarenhet i universumet och superuniversumet utgör till inte ringa del ett studium av energins förvandling och materiens omvandling. Gud är ande, men Gudom är enhet, och Gudomens enhet omfattar inte endast den Universelle Faderns och den Evige Sonens andliga värden, utan den är också medveten om den Universella Övervakarens och Paradisöns energifakta, samtidigt som dessa två faser av den universella verkligheten fulländat korreleras i Samverkarens sinnesrelationer och förenas på den finita nivån i den Suprema Varelsens uppkommande Gudom.
103:7.4 (1138.2) Förenandet av den vetenskapliga attityden och den religiösa insikten genom medlingen av erfarenhetsmässig filosofi är en del av människans erfarenhet under den långa uppstigningen till Paradiset. Matematikens approximeringar och insiktens vissheter kommer alltid att fordra att den logik som sinnet står till tjänst med harmoniserar dem på alla erfarenhetsnivåer under det maximala uppnåendet av den Supreme.
103:7.5 (1138.3) Logiken kan dock aldrig lyckas med att harmonisera vetenskapens upptäckter och religionens insikter om inte både den vetenskapliga och den religiösa aspekten hos personligheten domineras av sanning, om inte personligheten uppriktigt önskar följa sanningen vart den än leder oberoende av de slutsatser den kan tänkas komma till.
103:7.6 (1138.4) Logiken är filosofins teknik, dess uttrycksmetod. Inom området för sann vetenskap är förnuftet alltid mottagligt för genuin logik; inom området för sann religion är tron alltid logisk inifrån sett, även om en sådan tro kan förefalla helt ogrundad för det vetenskapliga sättet att se utifrån inåt. Utifrån inåt sett kan universum förefalla att vara materiellt; inifrån utåt sett förefaller samma universum att vara helt andligt. Förnuftet växer fram från medvetenheten om det materiella, tron av medvetenheten om det andliga, men genom medling av en filosofi som har styrkts av uppenbarelse kan logiken bekräfta både det inåtriktade och det utåtriktade synsättet och därmed åstadkomma en stabilisering av både vetenskap och religion. Sålunda kan både vetenskap och religion, genom att de båda står i förbindelse med filosofins logik, bli allt mer toleranta mot varandra, allt mindre skeptiska.
103:7.7 (1138.5) Vad både vetenskapen och religionen behöver under sin utveckling är mer forskande och orädd självkritik, en större medvetenhet om ofullständigheten av den egna evolutionära ställningen. De som undervisar i vetenskap eller i religion är ofta alltför självsäkra och dogmatiska. Vetenskapen och religionen kan endast vara självkritiska beträffande sina fakta. Genast då man avlägsnar sig från faktascenen tar förnuftet avsked eller förfaller annars snabbt till att slå följe med falsk logik.
103:7.8 (1138.6) Sanningen — en förståelse av kosmiska relationer, universumfakta och andliga värden — kan bäst fås genom förmedling av Sanningens Ande och kan bäst kritiseras av uppenbarelse. Uppenbarelsen ger dock inte upphov till vare sig vetenskap eller religion; dess funktion är att koordinera både vetenskap och religion med sanningen om verkligheten. Alltid då uppenbarelse saknas, eller om den inte accepteras eller förstås, har de dödliga tillgripit den fåfänga åtbörden att ty sig till metafysiken, som är människans enda ersättning för uppenbarelsens sanning eller morontiapersonlighetens måta.
103:7.9 (1139.1) Den materiella världens vetenskap gör det möjligt för människan att reglera och i någon mån behärska sin fysiska omgivning. Den religion som baserar sig på andlig erfarenhet är källan till den broderskapsimpuls som gör det möjligt för människor att leva sida vid sida bland civilisationens komplexiteter i en vetenskaplig tidsålder. Metafysiken, men ännu säkrare uppenbarelsen, erbjuder en gemensam mötesplats för både vetenskapens och religionens upptäckter och möjliggör människans försök att logiskt korrelera dessa skilda men av varandra beroende tankeområden till en välbalanserad filosofi av vetenskaplig stabilitet och religiös förvissning.
103:7.10 (1139.2) På de dödligas stadium kan ingenting absolut bevisas. Både vetenskap och religion bygger på antaganden. På morontianivån kan både vetenskapens och religionens postulat delvis bevisas med hjälp av måtalogik. På den andliga nivån som representerar det högsta stadiet avtar behovet av finita bevis så småningom inför den faktiska erfarenheten av och med verkligheten, men även då finns det bortom det finita mycket som förblir obevisat.
103:7.11 (1139.3) Alla områden av mänskligt tänkande bygger på vissa antaganden som accepteras, fastän de är obevisade, av den känslighet för verkligheten som utgör en beståndsdel av människans sinnesutrustning. Vetenskapen påbörjar sin prisade resonemangsbana med att antaga tre tings verklighet: materia, rörelse och liv. Religionen börjar med antagandet om validiteten av tre ting: sinne, ande och universum — den Suprema Varelsen.
103:7.12 (1139.4) Vetenskapen blir tankedomänen för matematiken, för energi och materia i tid och rymd. Religionen tar till sin uppgift att behandla inte endast anden i det finita och timliga utan även evighetens och suprematetens ande. Endast genom en lång erfarenhet i måta kan dessa två ytterligheter i att uppfatta universum fås att åstadkomma likartade tolkningar av ursprung, funktioner, relationer, realiteter och bestämmelser. Den maximala harmoniseringen av skillnaden mellan energi och ande framträder i de Sju Härskarandarnas strömkretsar; den första föreningen därav förekommer i den Supremes Gudom; slutlighetsföreningen i det Första Ursprungets och Centrets infinitet, i JAG ÄR.
103:7.13 (1139.5) Resonerande är aktivitet där man känner igen medvetandets slutledningar beträffande erfarenheten med och i den fysiska världen av energi och materia. Troende är aktivitet där man känner igen den andliga medvetenhetens validitet — något som inte på annat sätt kan bevisas i de dödligas värld. Logik är det sammanställande och sanningssökande framskridandet av enheten mellan tro och förnuft och bygger på de dödliga varelsernas grundläggande sinnesutrustning, det medfödda, naturliga uppfattandet av ting, betydelser och värden.
103:7.14 (1139.6) Tankeriktarens närvaro utgör ett verkligt bevis för den andliga verkligheten, men denna närvaros validitet kan inte visas för yttervärlden, endast för den som på detta sätt upplever Gud i sitt inre. Medvetandet om Riktaren baserar sig på intellektuellt mottagande av sanning, översinnlig uppfattning av godhet och personlighetsmotivation till kärlek.
103:7.15 (1139.7) Vetenskapen gör upptäckter i den materiella världen, religionen utvärderar den, och filosofin strävar efter att tolka dess betydelser samtidigt som den koordinerar det vetenskapliga materiella synsättet med den religiösa andliga uppfattningen. Men historien är ett område där vetenskapen och religionen kanske aldrig kan vara helt överens.
103:8.1 (1140.1) Fastän både vetenskapen och filosofin med sitt förnuft och sin logik kan föra fram antagandet om sannolikheten av Guds existens, kan endast den av anden ledda människans personliga religiösa erfarenhet bekräfta förvissningen om en sådan suprem och personlig Gudom. Genom detta förfarande, som innebär ett förkroppsligande av levande sanning, blir den filosofiska hypotesen om Guds sannolikhet en religiös realitet.
103:8.2 (1140.2) Den förvirring som råder beträffande upplevelsen av förvissningen om Gud kommer sig av individers och människorasers säregna tolkningar och skildringar av denna erfarenhet. Upplevelsen av Gud kan vara helt giltig, men den diskussion om Gud som är intellektuell och filosofisk är divergerande och ofta förvirrande vilseledande.
103:8.3 (1140.3) En god och ädel man kan vara oändligt kär i sin hustru men helt oförmögen att bli godkänd i en skriftlig tentamen i den äktenskapliga kärlekens psykologi. En annan man, som hyser endast föga eller ingen kärlek till sin maka, kan tänkas klara av en sådan tentamen helt acceptabelt. Den älskandes ofullständiga insikt om sin älskades sanna väsen gör inte hans kärlek på något sätt vare sig mindre verklig eller mindre uppriktig.
103:8.4 (1140.4) Om du innerligt tror på Gud — känner honom och älskar honom i tro — låt då inte verkligheten av en sådan erfarenhet på något sätt minskas eller förringas av vetenskapens tvivlande antydningar, logikens spetsfundigheter, filosofins postulat eller fyndiga förslag från välmenande själar som skulle vilja skapa en religion utan Gud.
103:8.5 (1140.5) Den gudkännande religionsutövarens visshet bör inte störas av den tvivlande materialistens ovisshet. Hellre borde den troendes djupa tro och orubbliga förvissning, som bygger på erfarenhet, bli en mäktig utmaning för den icke-troendes ovisshet.
103:8.6 (1140.6) För att vara till största hjälp för både vetenskapen och religionen borde filosofin undvika de båda ytterligheterna materialism och panteism. Endast en filosofi som inser personlighetens verklighet — oföränderligheten mitt bland all förändring — kan ha moraliskt värde för människan och kan tjäna som en förbindelselänk mellan den materiella vetenskapens och den andliga religionens teorier. Uppenbarelsen är en kompensation för den evolverande filosofins svagheter.
103:9.1 (1140.7) Teologin behandlar det intellektuella innehållet i religionen, metafysiken (uppenbarelsen) behandlar de filosofiska aspekterna. Den religiösa erfarenheten är det andliga innehållet i religionen. Oberoende av de mytologiska påfunden och de psykologiska illusionerna i religionens intellektuella innehåll, de felaktiga metafysiska antagandena och metoderna för självbedrägeri, de politiska förvrängningarna och de socioekonomiska förvanskningarna av religionens filosofiska innehåll, förblir den personliga religionens andliga erfarenhet genuin och giltig.
103:9.2 (1140.8) Religionen har att göra med att känna, handla och leva, inte endast med att tänka. Tänkandet är närmare förbundet med det materiella livet och bör främst, men inte enbart, domineras av förnuftet och vetenskapens fakta, samt av sanning när det sträcker sig mot det icke-materiella, till andens världar. Oberoende av hur illusorisk och felaktig ens teologi må vara kan ens religion vara helt äkta och evigt sann.
103:9.3 (1141.1) Buddismen i sin ursprungliga form är en av de bästa religioner utan en Gud som har uppkommit under hela Urantias utvecklingshistoria, även om denna tro inte förblev gudlös när den utvecklades. Religion utan tro är en motsägelse; utan Gud är religionen en filosofisk ologiskhet och intellektuell absurditet.
103:9.4 (1141.2) Den naturliga religionens magiska och mytologiska härstamning kullkastar inte verkligheten och sanningen i de senare uppenbarelsereligionerna och i det fullbordade, frälsande evangeliet i Jesu religion. Jesu liv och förkunnelse befriade slutligen religionen från magins vidskepligheter, mytologins illusioner och den traditionella dogmatismens bojor. Denna tidiga magi och mytologi beredde emellertid mycket effektivt vägen för en senare och högrestående religion genom att anta att övermateriella värden och varelser existerar och att de är verkliga.
103:9.5 (1141.3) Fastän den religiösa erfarenheten är ett rent andligt subjektivt fenomen, omfattar denna erfarenhet en positiv och levande trosattityd i förhållande till de högsta världarna i universums objektiva verklighet. Idealet för den religiösa filosofin är en sådan trostillit som får människan att oreserverat ty sig till kärleken hos den infinite Fadern i universernas universum. En sådan genuin religiös erfarenhet sträcker sig långt utöver den filosofiska objektiveringen av en idealistisk längtan. Den tar i själva verket frälsningen för given och befattar sig endast med att utforska och utföra Paradisfaderns vilja. Kännemärkena för en sådan religion är tro på en suprem Gudom, hopp om evig överlevnad, och kärlek, i synnerhet kärlek till ens nästa.
103:9.6 (1141.4) När teologin behärskar religionen dör religionen. Den blir en doktrin i stället för ett liv. Teologins uppgift är endast att underlätta det egna medvetandet och uppfattandet av den personliga andliga erfarenheten. Teologin är den religiösa strävan att definiera, klarlägga, tyda och berättiga religionens erfarenhetsbaserade påståenden, som i sista hand endast kan valideras av levande tro. I universums högre filosofi blir visdomen, liksom även förnuftet, allierad med tron. Förnuft, visdom och tro är det högsta mänskliga som människan kan nå upp till. Förnuftet gör människan hemmastadd i faktas värld, med tingen; visdomen orienterar henne om en värld av sanning, med förhållanden; tron för in henne i en värld av gudomlighet, av andlig erfarenhet.
103:9.7 (1141.5) Tron bär högst villigt förnuftet så långt som förnuftet kan gå och fortsätter sedan med visdomen till filosofins yttersta gräns; därefter dristar sig tron till att ge sig ut på den gränslösa och ändlösa universumresan med sanningen som enda sällskap.
103:9.8 (1141.6) Vetenskapen (kunskap) bygger på ett innevarande (biträdande sinnesandens) antagande att förnuftet är giltigt, att universum kan förstås. Filosofin (koordinerad förståelse) bygger på ett innevarande (visdomandens) antagande att visdomen är giltig, att det materiella universumet kan koordineras med det andliga. Religionen (den personliga andliga erfarenhetens sanning) bygger på ett innevarande (Tankeriktarens) antagande att tron är giltig, att man kan lära känna Gud och nå fram till honom.
103:9.9 (1141.7) Den fulla insikten om verkligheten i den dödligas liv utgörs av en allt större villighet att tro dessa förnuftets, visdomens och trons antaganden. Ett sådant liv motiveras av sanning och domineras av kärlek. Dessa är idealen i den objektiva kosmiska verkligheten vars existens inte materiellt kan påvisas.
103:9.10 (1142.1) Så snart förnuftet uppfattar vad som är rätt och fel uppvisar det visdom. När visdomen väljer mellan rätt och fel, mellan sanning och villfarelse, demonstrerar den andeledning. Sålunda är sinnets, själens och andens funktioner ständigt nära förenade och funktionellt ömsesidigt förbundna. Förnuftet handskas med faktakunskap; visdomen med filosofi och uppenbarelse; tron med levande andlig erfarenhet. Genom sanningen når människan upp till skönheten, och med hjälp av den andliga kärleken stiger hon upp till godheten.
103:9.11 (1142.2) Tron leder till kännedom om Gud, inte endast till en mystisk känsla av den gudomliga närvaron. Tron får inte i alltför hög grad påverkas av dess känslomässiga följder. Sann religion är en erfarenhet av att tro och att veta såväl som en tillfredsställelse av att känna.
103:9.12 (1142.3) I den religiösa erfarenheten finns en verklighet som står i proportion till det andliga innehållet, och en sådan verklighet övergår förnuftet, vetenskapen, filosofin, visdomen och alla andra mänskliga bedrifter. Övertygelserna från en sådan erfarenhet är orubbliga. Logiken i det religiösa livet är obestridlig, vissheten i en sådan kunskap är övermänsklig. Känslorna av tillfredsställelse är superbt gudomliga, modet okuvligt, uttrycken för hängivenhet obetingade, lojalitetsbanden suprema och bestämmelserna slutliga — eviga, ultimata och universella.
103:9.13 (1142.4) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 104
104:0.1 (1143.1) UPPENBARELSERELIGIONENS treenighetsbegrepp bör inte förväxlas med utvecklingsreligionernas trosföreställningar om triader. Idéerna om triader uppkom av många tankeväckande förhållanden, men främst av att fingrarna hade tre leder, att tre ben var det minsta som kunde få en pall att stå, att tre understödspunkter kunde stötta upp ett tält; dessutom kunde den primitiva människan under långa tider inte räkna längre än till tre.
104:0.2 (1143.2) Frånsett vissa naturliga par, såsom förgånget och nuvarande, dag och natt, hett och kallt, man och kvinna, tenderar människan i allmänhet att tänka i tretal: igår, idag och i morgon; soluppgång, middagstid och solnedgång; far, mor och barn. Tre hurrarop ges för segraren. De döda begravas på tredje dagen och vålnaden blidkas med tre rituella tvagningar.
104:0.3 (1143.3) Som en följd av dessa naturliga samband i människans erfarenhet framträdde triaden i religionen, och detta långt innan Paradistreenighetens Gudomar eller ens någon av deras representanter hade uppenbarats för mänskligheten. Perserna, hinduerna, grekerna, egyptierna, babylonierna, romarna och skandinaverna hade senare allesammans triadgudar, men dessa var ännu inte verkliga treenigheter. Triadgudarna hade alla ett naturligt ursprung, och de har vid en eller annan tid framträtt bland de flesta intelligenta folk på Urantia. Ibland har ett evolutionärt triadbegrepp sammanblandats med det uppenbarade treenighetsbegreppet. I dessa fall är det ofta omöjligt att särskilja det ena från det andra.
104:1.1 (1143.4) Den första uppenbarelsen som ledde till en förståelse av Paradistreenigheten på Urantia framfördes av Prins Caligastias stab för omkring en halv miljon år sedan. Detta tidigaste treenighetsbegrepp gick förlorat för världen under de oroliga tiderna efter det planetariska upproret.
104:1.2 (1143.5) Den andra presentationen av Treenigheten gjordes av Adam och Eva i den första och andra lustgården. Denna förkunnelse hade ännu inte helt utplånats vid tiden för Makiventa Melkisedek omkring trettiofem tusen år senare, ty de setiska prästernas treenighetsuppfattning fanns bevarad både i Mesopotamien och i Egypten, men i synnerhet i Indien där den länge fortlevde i Agni, den vediska trehövdade eldguden.
104:1.3 (1143.6) Den tredje presentationen av Treenigheten gjordes av Makiventa Melkisedek, och denna doktrin symboliserades av de tre koncentriska cirklar som den vise i Salem hade på sin bröstplatta. Makiventa fann det dock mycket svårt att undervisa beduinerna i Palestina om den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden. De flesta av hans lärjungar trodde att Treenigheten bestod av de tre Högsta i Norlatiadek. Några få uppfattade Treenigheten som Systemhärskaren, Konstellationsfadern och lokaluniversumets Skapargudom; ännu färre fattade ens närmelsevis idén om föreningen av Fadern, Sonen och Anden i Paradiset.
104:1.4 (1144.1) Genom Salem-missionärernas verksamhet spreds Melkisedeks förkunnelse om Treenigheten gradvis över stora delar av Eurasien och norra Afrika. Det är ofta svårt att skilja mellan triader och treenigheter under de senare anditernas tider och tiderna efter Melkisedek, då båda begreppen i viss mån sammanblandades och sammansmälte.
104:1.5 (1144.2) Bland hinduerna slog treenighetsbegreppet rot som Väsen, Intelligens och Glädje. (En senare indisk uppfattning var Brahma, Shiva och Vishnu.) Medan de tidigare treenighetsbeskrivningarna fördes till Indien av de setiska prästerna importerades de senare idéerna om Treenigheten av missionärerna från Salem och utvecklades av de infödda tänkarna i Indien genom en sammanslagning av dessa doktriner med de evolutionära triaduppfattningarna.
104:1.6 (1144.3) Den buddhistiska tron utvecklade två doktriner av treenighetsnatur: Den tidigare omfattade Lärare, Lag och Brödraskap; det var den presentation som Gautama Siddhartha framförde. Den senare idén, som utvecklades bland den norra grenen av Buddhas efterföljare, omfattade Suprem Herre, Helig Ande och Inkarnerad Frälsare.
104:1.7 (1144.4) Dessa uppfattningar bland hinduerna och buddisterna var verkliga treenighetspostulat, dvs. de omfattade idén om en trefaldig manifestation av en monoteistisk Gud. En sann treenighetsuppfattning består inte bara av ett sammanförande av tre skilda gudar till en grupp.
104:1.8 (1144.5) Hebréerna kände till Treenigheten från keniternas traditioner om Melkisedeks tider, men deras monoteistiska iver för den ende Guden, Jahve, överskuggade till den grad alla sådana läror att läran om Elohim vid tiden för Jesu framträdande praktiskt taget hade utplånats från den judiska teologin. Den hebreiska tankevärlden kunde inte sammanjämka treenighetsbegreppet med den monoteistiska tron på den Ende Herren, Israels Gud.
104:1.9 (1144.6) Anhängarna av den islamiska tron lyckades inte heller fatta tanken om Treenigheten. Det är alltid svårt för en uppkommande monoteism att tolerera treenighetsläran när den har att kämpa mot polyteismen. Treenighetstanken slår bäst rot i de religioner som har en stark monoteistisk tradition i förening med doktrinär elasticitet. De stora monoteisterna, hebréerna och muhammedanerna, fann det svårt att skilja mellan dyrkan av tre gudar, polyteism, och treenighetslära, dvs. dyrkan av en enda Gudom som existerar i en treenig gudomlighets- och personlighetsmanifestation.
104:1.10 (1144.7) Jesus lärde sina apostlar sanningen om Paradistreenighetens personligheter, men de trodde att han talade bildligt och symboliskt. Då de hade vuxit upp med den hebreiska monoteismen var det svårt för dem att tänka sig någon sådan trosuppfattning som föreföll att stå i strid med deras dominerande uppfattning om Jahve. De första kristna ärvde den hebreiska fördomen mot treenighetsbegreppet.
104:1.11 (1144.8) Den första formen av Treenighet inom kristendomen förkunnades i Antiokia och omfattade Gud, hans Ord och hans Visdom. Paulus kände till Paradistreenigheten av Fader, Son och Ande, men han predikade sällan om den och nämnde därom endast i några få av sina brev till de kyrkor som nyligen hade börjat bildas. Även då förväxlade Paulus, liksom sina medapostlar, Jesus, Skaparsonen i lokaluniversumet, med Gudomens Andra Person, den Evige Sonen i Paradiset.
104:1.12 (1144.9) Den kristna treenighetsuppfattningen, som började vinna erkännande mot slutet av det första århundradet e.Kr., bestod av den Universelle Fadern, Skaparsonen i Nebadon och den Gudomliga Omvårdaren i Salvington — lokaluniversumets Moderande och skapande gemål till Skaparsonen.
104:1.13 (1145.1) Inte sedan Jesu tid har Paradistreenighetens faktiska identitet varit känd på Urantia (utom av några få individer för vilka den särskilt uppenbarades) förrän den presenterades i denna framställning i form av uppenbarelse. Fastän den kristna uppfattningen om Treenigheten felade ifråga om fakta, var den praktiskt taget sann ifråga om andliga relationer. Endast när det gällde de filosofiska och kosmologiska följderna ledde denna uppfattning till svårigheter: Det har varit svårt för mången kosmiskt sinnad att tro att Gudomens Andra Person, den andra medlemmen av en infinit Treenighet, en gång vistades på Urantia. Fastän detta i anden är sant, så är det inte ett aktualt faktum. Mikael-Skaparna förkroppsligar till fullo den Evige Sonens gudomlighet, men de är inte den absoluta personligheten.
104:2.1 (1145.2) Monoteismen uppkom som en filosofisk protest mot det inkonsekventa i polyteismen. Den utvecklades genom att gudarna först organiserades i gudavärldar med kategorisering av de olika övernaturliga aktiviteterna, sedan genom det henoteistiska upphöjandet av en av gudarna ovanför de andra, och slutligen genom uteslutandet av alla utom den Ende Guden av slutligt värde.
104:2.2 (1145.3) Treenighetsläran växer fram av en erfarenhetsbaserad protest mot det omöjliga i att tänka sig en ensam Gudoms etthet; en Gudom som har avklätts sina människoliknande egenskaper och vars universumbetydelse vore oanknuten. Efter tillräckligt med tid tenderar filosofin att abstrahera de personliga egenskaperna från gudomsbegreppet i den rena monoteismen och sålunda reducera denna idé om en oanknuten Gud till ett panteistiskt Absolut. Det har alltid varit svårt att förstå den personliga naturen hos en Gud som inte har några jämbördiga personliga relationer med andra jämställda personliga varelser. Gudomens personlighet förutsätter att denna Gudom existerar i förhållande till annan och jämlik personlig Gudom.
104:2.3 (1145.4) Genom insikten om treenighetsbegreppet kan människans sinne hoppas på att begripa något av det ömsesidiga förhållandet mellan kärleken och lagen i skapelserna i tid och rymd. Genom andlig tro får människan insikt om Guds kärlek men upptäcker snart att denna andliga tro inte har någon inverkan på de lagar som gäller för det materiella universum. Oberoende av hur stark tro människan har på Gud som sin Paradisfader förutsätter de expanderande kosmiska horisonterna att hon också erkänner Paradisgudomens realitet som universell lag, att hon inser att Treenighetens överhöghet sträcker sig ut från Paradiset och överskuggar även de evolverande lokaluniverserna som har gjorts av Skaparsönerna och de Skapande Döttrarna till de tre eviga personerna, vilkas gudomsförening är Paradistreenighetens faktum, verklighet och eviga odelbarhet.
104:2.4 (1145.5) Denna samma Paradistreenighet är ett verkligt väsen — inte en personlighet men icke desto mindre en sann och absolut verklighet; inte en personlighet men icke desto mindre förenlig med de samexisterande personligheterna — med Faderns, Sonens och Andens personligheter. Treenigheten är en supersummativ gudomsrealitet som uppkommer av föreningen mellan de tre Paradisgudomarna. Treenighetens egenskaper, kännetecken och funktioner är inte en enkel summa av de tre Paradisgudomarnas attribut. Treenighetsfunktionerna är något unikt, ursprungligt och inte helt förutsägbart från en analys av Faderns, Sonens och Andens attribut.
104:2.5 (1146.1) Till exempel: Mästaren tillrättavisade sina anhängare, när han var på jorden, om att rättskipning aldrig är en personlig handling; den är alltid en grupp funktion. Inte heller Gudarna skipar rättvisa som personer, utan de utför denna verksamhet som en kollektiv helhet, som Paradistreenigheten.
104:2.6 (1146.2) Det begreppsmässiga fattandet av treenighetsassociationen mellan Fader, Son och Ande bereder människosinnet för den fortsatta presentationen av vissa andra trefaldiga relationer. Det teologiska tänkandet kan eventuellt vara helt tillfreds med Paradistreenighetens begrepp, men det filosofiska och kosmologiska tänkandet förutsätter erkännandet av det Första Ursprungets och Centrets andra trefaldiga associationer, sådana trefaldigheter vari den Infinite fungerar i varierande icke-Fader kapaciteter av universell manifestation — de relationer där Gud verkar som kraftens, energins, styrkans, kausationens, reaktionens, potentialitetens, aktualhetens, gravitationens, spänningens, mönstrets, principens och enhetens Gud.
104:3.1 (1146.3) Medan människosläktet ibland har strävat efter att förstå Treenigheten av Gudomens tre personer förutsätter konsekvensen att människans intellekt uppfattar att det finns vissa relationer mellan alla sju Absolut. Allt som gäller för Paradistreenigheten är inte nödvändigtvis sant om en trefaldighet, ty en trefaldighet är något annat än en treenighet. I vissa funktionella aspekter kan en trefaldighet överensstämma med en treenighet, men till sin natur motsvarar den aldrig en treenighet.
104:3.2 (1146.4) Den dödliga människan lever för närvarande i en storslagen tidsålder som präglas av expanderande horisonter och vidgande begrepp på Urantia, och människans kosmiska filosofi måste försnabba sin utveckling för att hålla takten med expansionen av den mänskliga tankens intellektuella arena. När människans kosmiska medvetande expanderar ser hon den ömsesidiga växelverkan mellan allt som hon finner i sin materiella vetenskap, intellektuella filosofi och andliga insikt. Trots all denna tro på alltings enhet i kosmos, observerar dock människan mångfalden i all tillvaro. Trots alla uppfattningar om Gudomens oföränderlighet ser människan att hon lever i ett universum av ständig förändring och erfarenhetsbaserad tillväxt. Oberoende av sin insikt om överlevnaden av de andliga värdena måste människan ständigt räkna med kraftens, energins och styrkans matematik och förmatematik.
104:3.3 (1146.5) På något sätt måste infinitetens eviga fullödighet bringas i överensstämmelse med de evolverande universernas tillväxt i tiden och med de erfarenhetsmässiga invånarnas ofullständighet i dem. På något sätt måste uppfattningen av den totala oändligheten segmenteras och bestämmas för att de dödligas intellekt och morontiasjäl skall kunna fatta denna tanke av slutligt värde och förandligande betydelse.
104:3.4 (1146.6) Medan förnuftet kräver att den kosmiska verkligheten utgör en monoteistisk enhet fordrar den finita erfarenheten ett antagande om plurala Absolut och deras koordinering i kosmiska relationer. Utan jämlika existenser finns det ingen möjlighet för olika slag av absoluta relationer att uppkomma, ingen chans till funktion för differentialer, variabler, modifierare, försvagare, begränsare eller förminskare.
104:3.5 (1146.7) I dessa kapitel har den totala verkligheten (infiniteten) presenterats så som den existerar i de sju Absoluten:
104:3.6 (1146.8) 1. Den Universelle Fadern.
104:3.7 (1146.9) 2. Den Evige Sonen.
104:3.8 (1146.10) 3. Den Oändlige Anden.
104:3.9 (1147.1) 4. Paradisön.
104:3.10 (1147.2) 5. Gudomsabsolutet.
104:3.11 (1147.3) 6. Det Universella Absolutet.
104:3.12 (1147.4) 7. Det Okvalificerade Absolutet
104:3.13 (1147.5) Det Första Ursprunget och Centret, som är Fadern till den Evige Sonen, är också Mönstret för Paradisön. Han är till personligheten obegränsad i Sonen men potentialiserad i Gudomsabsolutet. Fadern är energiuppenbarad i Paradiset-Havona och samtidigt energidold i det Okvalificerade Absolutet. Den Infinite kommer ständigt till synes i Samverkarens oupphörliga handlingar, samtidigt som han är ständigt verksam i det Universella Absolutets kompenserande men beslöjade aktiviteter. Sålunda är Fadern anknuten till de sex jämställda Absoluten, och sålunda omfattar alla sju infinitetens krets under evighetens ändlösa cykler.
104:3.14 (1147.6) Det förefaller som om en trefaldighet av absoluta relationer vore oundviklig. Personligheten söker förbindelse med annan personlighet på absoluta likväl som på alla andra nivåer. Associationen mellan de tre Paradispersonligheterna förevigar den första trefaldigheten, personlighetsföreningen mellan Fader, Son och Ande. När dessa tre personer som personer förenar sig till samverkan bildar de därigenom en trefaldighet som representerar en funktionell enhet, inte en treenighet — ett organiskt väsen — men trots allt en trefaldighet, en trefaldig funktionell samfälld enhällighet.
104:3.15 (1147.7) Paradistreenigheten är inte en trefaldighet; den är inte en funktionell enhällighet, utan snarare odelad och odelbar Gudom. Fadern, Sonen och Anden kan (som personer) upprätthålla ett förhållande till Paradistreenigheten, för Treenigheten är deras odelade Gudom. Fadern, Sonen och Anden har inget sådant personligt förhållande till den första trefaldigheten, ty den är deras funktionella förening som tre personer. Endast som Treenighet — som odelad Gudom — upprätthåller de kollektivt ett externt förhållande till trefaldigheten som består av deras personliga sammanslutning.
104:3.16 (1147.8) Sålunda är Paradistreenigheten enastående bland absoluta relationer, för det finns flera existentiella trefaldigheter men endast en existentiell Treenighet. En trefaldighet är inte ett väsen. Den är funktionell snarare än organisk. Dess medlemmar är kompanjoner snarare än delar av en korporation. Trefaldigheternas beståndsdelar kan vara väsen, men själva trefaldigheten är en sammanslutning.
104:3.17 (1147.9) Det finns emellertid en jämförelsepunkt mellan treenighet och trefaldighet: Båda resulterar i funktioner som är något annat än den summa som kan ses uppkomma av attributen hos de medlemmar som ingår i föreningen. Fastän de sålunda är jämförbara ur funktionell synvinkel, uppvisar de i övrigt ingen ovillkorlig inbördes relation. De förhåller sig till varandra i stort sett som funktion till struktur. Men trefaldighetsföreningens funktion är inte treenighetens strukturs eller väsens struktur.
104:3.18 (1147.10) Trefaldigheterna är icke desto mindre verkliga; de är mycket verkliga. I dem funktionaliseras den totala verkligheten, och uttryckligen genom dem utövar den Universelle Fadern omedelbar och personlig kontroll över infinitetens huvudfunktioner.
104:4.1 (1147.11) Då man försöker beskriva de sju trefaldigheterna riktas uppmärksamheten på det faktum att den Universelle Fadern är den första medlemmen i dem alla. Han är, var och förblir alltid den Förste Universelle Fadern-Ursprunget, det Absoluta Centret, den Ursprunglige Orsakaren, den Universelle Övervakaren, den Obegränsade Energitillföraren, den Ursprungliga Enheten, den Obegränsade Upprätthållaren, Gudomens Första Person, det Ursprungliga Kosmiska Mönstret och Infinitetens Innersta Väsen. Den Universelle Fadern är den personliga orsaken till Absoluten; han är Absolutens absolut.
104:4.2 (1148.1) De sju trefaldigheternas natur och betydelse kan anges enligt följande:
104:4.3 (1148.2) Den första Trefaldigheten — den personliga och målinriktade trefaldigheten. Detta är grupperingen av de tre Gudomspersonligheterna:
104:4.4 (1148.3) 1. Den Universelle Fadern.
104:4.5 (1148.4) 2. Den Evige Sonen.
104:4.6 (1148.5) 3. Den Oändlige Anden.
104:4.7 (1148.6) Detta är den trefaldiga föreningen av kärlek, barmhärtighet och omvårdnad — det målinriktade och personliga förbundet mellan de tre eviga Paradispersonligheterna. Det är det gudomligt broderliga förbund som hyser kärlek till de skapade varelserna, som verkar faderligt och som främjar den himmelska uppstigningen. De gudomliga personligheterna i denna första trefaldighet är de Gudar som förlänar personlighet, utger ande och utrustar med sinne.
104:4.8 (1148.7) Detta är den infinita viljeyttringens trefaldighet; den verkar överallt i det eviga nuet och i hela det förgångna-nuvarande-framtida tidsflödet. Detta förbund åstadkommer viljemässig infinitet och tillhandahåller de mekanismer genom vilka den personliga Gudomen blir självuppenbarande för de skapade varelserna i det evolverande kosmos.
104:4.9 (1148.8) Den andra Trefaldigheten — styrkans och mönstrets trefaldighet. Vare sig det gäller en ytterst liten ultimaton, en blossande stjärna, en roterande nebulosa eller rentav det centrala universumet eller superuniverserna, från de minsta till de största materiella organisationerna, så härstammar deras fysiska mönster — den kosmiska gestaltningen — alltid från denna trefaldighets funktion. Detta förbund består av:
104:4.10 (1148.9) 1. Fadern-Sonen.
104:4.11 (1148.10) 2. Paradisön.
104:4.12 (1148.11) 3. Samverkaren.
104:4.13 (1148.12) Energin organiseras av de kosmiska representanterna för det Tredje Ursprunget och Centret. Energin formas enligt paradismönstret, den absoluta materialisationen, men bakom all denna oupphörliga energibehandling är Fadern-Sonens närvaro, vilkas förening först aktiverade paradismönstret då Havona uppkom samtidigt som den Oändlige Anden, Samverkaren, föddes.
104:4.14 (1148.13) I den religiösa erfarenheten får de skapade varelserna kontakt med den Gud som är kärlek, men en sådan andlig insikt får aldrig överskugga den intelligenta insikten om att mönstret är ett universumfaktum och att det utgörs av Paradiset. Paradispersonligheterna söker med den gudomliga kärlekens fängslande kraft vinna alla varelsers frivilliga tillbedjan och leda alla sådana av anden födda personligheter till de oöverträffliga fröjderna i att utföra oupphörlig tjänst som Guds finalitsöner. Den andra trefaldigheten är arkitekten för den rymdscen där dessa händelser utspelas; den bestämmer mönstren för den kosmiska gestaltningen.
104:4.15 (1148.14) Kärlek må känneteckna den första trefaldighetens gudomlighet, men mönster är den andra trefaldighetens galaktiska manifestation. Det som den första trefaldigheten betyder för de evolverande personligheterna, det betyder den andra trefaldigheten för de evolverande universerna. Mönster och personlighet är två av de stora manifestationerna av det Första Ursprungets och Centrets verksamhet. Hur svårt det än kan vara att förstå är det icke desto mindre sant att styrkan-mönstret och den kärleksfulla personen är en och samma universella realitet; Paradisön och den Evige Sonen är jämställda men rakt motsatta uppenbarelser av den Universelle Fadern-Kraftens outgrundliga natur.
104:4.16 (1149.1) Den tredje Trefaldigheten — den ande-evolutionella trefaldigheten. All andlig manifestation har sin början och sitt slut i detta förbund som består av:
104:4.17 (1149.2) 1. Den Universelle Fadern.
104:4.18 (1149.3) 2. Sonen-Anden.
104:4.19 (1149.4) 3. Gudomsabsolutet.
104:4.20 (1149.5) Från andepotens till Paradisande finner all ande verklighetsuttryck i detta trefaldiga förbund mellan Faderns rena andeväsen, Sonen-Andens aktiva andevärden och Gudomsabsolutets obegränsade andepotentialer. Andens existentiella värden har sin ursprungliga uppkomst, fullständiga manifestation och slutliga bestämmelse i denna trefaldighet.
104:4.21 (1149.6) Fadern existerar före anden; Sonen-Anden verkar som aktiv skapande ande; Gudomsabsolutet existerar som allomfattande ande, rentav utöver anden.
104:4.22 (1149.7) Den fjärde Trefaldigheten — energiinfinitetens trefaldighet. Inom denna trefaldighet förevigas begynnelser och slut för all energiverklighet, från rymdpotens till monota. Denna gruppering omfattar följande:
104:4.23 (1149.8) 1. Fadern-Anden.
104:4.24 (1149.9) 2. Paradisön.
104:4.25 (1149.10) 3. Det Okvalificerade Absolutet.
104:4.26 (1149.11) Paradiset är centrum för aktiveringen av kraft-energin i kosmos — universumläget för det Första Ursprunget och Centret, den kosmiska fokalpunkten för det Okvalificerade Absolutet och källan till all energi. Existentiellt närvarande inom denna trefaldighet är energipotentialen i det kosmos-infinita, av vilket storuniversum och totaluniversum endast är partiella manifestationer.
104:4.27 (1149.12) Den fjärde trefaldigheten har absolut kontroll över den kosmiska energins grundenheter och löser dem från det Okvalificerade Absolutets grepp i samma proportion som subabsolut förmåga att kontrollera och stabilisera det föränderliga kosmos framträder hos de erfarenhetsmässiga Gudomarna.
104:4.28 (1149.13) Denna trefaldighet är kraft och energi. Det Okvalificerade Absolutets ändlösa möjligheter centreras kring Paradisöns absolutum, varifrån de ofattbara agitationerna i det Okvalificerades i övrigt statiska stillhet utgår. Det ändlösa pulserandet av det materiella paradishjärtat i det infinita kosmos sker i harmoni med den Infinita Energitillförarens, det Första Ursprungets och Centrets, ofattbara mönster och outgrundliga plan.
104:4.29 (1149.14) Den femte Trefaldigheten — den reaktiva infinitetens trefaldighet. Detta förbund består av:
104:4.30 (1149.15) 1. Den Universelle Fadern.
104:4.31 (1149.16) 2. Det Universella Absolutet.
104:4.32 (1149.17) 3. Det Okvalificerade Absolutet.
104:4.33 (1149.18) Denna gruppering åstadkommer förevigandet av det funktionella infinitetsförverkligandet av allt som kan aktualeras inom områdena för den verklighet som inte är Gudom. Denna trefaldighet uppvisar en obegränsad kapacitet att reagera för de andra trefaldigheternas viljemässiga, kausativa samt spännings- och mönsterinriktade handlingar och närvaron.
104:4.34 (1150.1) Den sjätte Trefaldigheten — den kosmiskt associerade Gudomens trefaldighet. Denna gruppering består av:
104:4.35 (1150.2) 1. Den Universelle Fadern.
104:4.36 (1150.3) 2. Gudomsabsolutet.
104:4.37 (1150.4) 3. Det Universella Absolutet.
104:4.38 (1150.5) Detta är förbundet mellan Gudomen i kosmos, Gudomens immanens i förening med Gudomens transcendens. Detta är Gudomens sista utsträckning på infinitetsnivåerna mot de realiteter som ligger utanför den gudifierade verklighetens område.
104:4.39 (1150.6) Den sjunde Trefaldigheten — infinitetsenhetens trefaldighet. Detta är enhetligheten i infiniteten som funktionellt framträder i tid och evighet, den jämställda föreningen av aktualer och potentialer. Denna grupp består av:
104:4.40 (1150.7) 1. Den Universelle Fadern.
104:4.41 (1150.8) 2. Samverkaren.
104:4.42 (1150.9) 3. Det Universella Absolutet.
104:4.43 (1150.10) Samverkaren integrerar universellt de varierande funktionella aspekterna av all aktualerad verklighet på alla manifestationsnivåer, från de finita genom de transcendentala vidare till de absoluta. Det Universella Absolutet kompenserar fullkomligt de skillnader som ingår i de varierande aspekterna av all ofullkomlig verklighet, från de obegränsade potentialerna i den aktivt viljemässiga och kausativa gudomsverkligheten till de gränslösa möjligheterna i den statiska, reaktiva, icke-gudifierade verkligheten i det Okvalificerade Absolutets ofattbara domäner.
104:4.44 (1150.11) När de verkar i denna trefaldighet reagerar Samverkaren och det Universella Absolutet lika för närvaron av Gudom och icke-gudom, såsom även det Första Ursprunget och Centret, som för alla syften och ändamål i detta förhållande begreppsmässigt inte kan särskiljas från JAG ÄR.
104:4.45 (1150.12) Dessa approximationer är tillfyllest för att belysa begreppet om trefaldigheterna. Då ni inte känner till trefaldigheternas ultimata nivå kan ni heller inte helt förstå dessa första sju. Fastän vi inte anser det klokt att försöka göra någon längregående utredning, kan vi dock nämna att det finns femton trefaldiga förbund där det Första Ursprunget och Centret ingår, av vilka åtta inte uppenbaras i dessa kapitel. Dessa ouppenbarade förbund gäller realiteter, aktualheter och potentialiteter som ligger bortom suprematetens erfarenhetsmässiga nivå.
104:4.46 (1150.13) Trefaldigheterna är infinitetens funktionella balanshjul, föreningen av de Sju Infinitetsabsolutens unika drag. Det är trefaldigheternas existentiella närvaro som gör det möjligt för Fadern-JAG ÄR att erfara funktionell infinitetsenhet trots infinitetens diversifiering i de sju Absoluten. Det Första Ursprunget och Centret är den förenande medlemmen i alla trefaldigheter; i honom har allting sin obegränsade begynnelse, eviga existens och infinita bestämmelse — ”i honom äger allting bestånd”.
104:4.47 (1150.14) Fastän dessa förbund inte kan öka infiniteten som är karakteristisk för Fadern-JAG ÄR, förefaller de förvisso att möjliggöra de subinfinita och subabsoluta manifestationerna av hans verklighet. De sju trefaldigheterna ökar mångsidigheten, förevigar nya djup, gudifierar nya värden, avslöjar nya potentialiteter, uppenbarar nya betydelser; och alla dessa olikartade manifestationer i tid och rum och i det eviga kosmos finns existerande i det hypotetiska stilleståndet i den ursprungliga infiniteten hos JAG ÄR.
104:5.1 (1151.1) Det finns vissa andra trefaldiga förhållanden, där Fadern inte ingår som en del, men de är inte verkliga trefaldigheter, och de särskiljs alltid från trefaldigheterna med Fadern. De har varierande benämningar såsom biträdande trefaldigheter, jämställda trefaldigheter och treoder. De är en följd av trefaldigheternas existens. Två av dessa förbund är uppbyggda enligt följande:
104:5.2 (1151.2) Aktualhetens Treod. Denna treod består i det ömsesidiga förhållandet mellan de tre absoluta aktualerna:
104:5.3 (1151.3) 1. Den Evige Sonen.
104:5.4 (1151.4) 2. Paradisön.
104:5.5 (1151.5) 3. Samverkaren.
104:5.6 (1151.6) Den Evige Sonen är andeverklighetens absolut, den absoluta personligheten. Paradisön är den kosmiska verklighetens absolut, det absoluta mönstret. Samverkaren är sinnesverklighetens absolut, jämställd när det gäller absolut andeverklighet och den existentiella gudomssyntesen av personlighet och styrka. Detta trefaldiga förbund resulterar i koordinering av totalsumman av aktualerad verklighet — andlig, kosmisk eller sinnesmässig. Det är obegränsat till sin aktualhet.
104:5.7 (1151.7) Potentialitetens Treod. Denna treod består av förbundet mellan potentialitetens tre Absolut:
104:5.8 (1151.8) 1. Gudomsabsolutet.
104:5.9 (1151.9) 2. Det Universella Absolutet
104:5.10 (1151.10) 3. Det Okvalificerade Absolutet.
104:5.11 (1151.11) Sålunda är infinitetsreservoarerna av all latent energiverklighet — ande-, sinnes- eller kosmisk verklighet — ömsesidigt förbundna med varandra. Detta förbund åstadkommer integreringen av all latent energiverklighet. Det är infinit till sin potential.
104:5.12 (1151.12) Då trefaldigheterna främst befattar sig med infinitetens funktionella förenande, så är treoderna involverade i de erfarenhetsmässiga Gudomarnas kosmiska framträdande. Trefaldigheterna har indirekt anknytning, men treoderna direkt anknytning till de erfarenhetsbaserade Gudomarna — den Supreme, den Ultimate och den Absolute. De framträder i den uppkommande syntesen av den Suprema Varelsens styrka och personlighet. För tidsvarelserna i rymden är den Suprema Varelsen en uppenbarelse av enheten karakteristisk för JAG ÄR.
104:5.13 (1151.13) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 105
105:0.1 (1152.1) TILL OCH MED för höga klasser av intelligenser i universum är infiniteten endast delvis fattbar och verklighetens slutlighet endast relativt förståelig. När människosinnet försöker genomtränga evighetsmysteriet med ursprunget till och bestämmelsen för allt som kallas verkligt, kan det vara till hjälp att närma sig problemet genom att föreställa sig evigheten och infiniteten som en nästan oändlig ellips som åstadkoms av en enda absolut orsak och som fungerar i hela denna universella krets av ändlös diversifiering, ständigt sökande någon absolut och infinit målpotential.
105:0.2 (1152.2) När de dödligas intellekt försöker fatta begreppet verklighetens totalitet står detta finita sinne ansikte mot ansikte med infinitetsverkligheten. Verklighetens totalitet är infinitet och kan därför aldrig helt förstås av något sinne som är subinfinit till sin uppfattningsförmåga.
105:0.3 (1152.3) Människans sinne kan knappast bilda sig en adekvat uppfattning om evighetsexistenser, och utan en sådan förståelse är det omöjligt att beskriva ens våra uppfattningar om verklighetstotaliteten. Trots det får vi försöka oss på en sådan presentation fastän vi är fullt medvetna om att våra uppfattningar måste utsättas för djupgående förvrängningar i den process där de översätts och modifieras till uppfattningsnivån i de dödligas sinne.
105:1.1 (1152.4) Det absoluta ursprungliga förorsakandet i infiniteten tillskriver universernas filosofer den Universelle Fadern som fungerar som den infinita, eviga och absoluta JAG ÄR.
105:1.2 (1152.5) Många faromoment ansluter sig till presentationen av denna idé om en infinit JAG ÄR för de dödligas intellekt, emedan detta begrepp är så avlägset från människans erfarenhetsbaserade förståelse att det leder till en allvarlig förvrängning av betydelser och missuppfattning av värden. Det filosofiska begreppet JAG ÄR erbjuder trots allt finita varelser någon bas från vilken de kan försöka närma sig en partiell förståelse av absoluta ursprung och infinita bestämmelser. I samband med alla våra försök att belysa verklighetens uppkomst och mognad bör det emellertid göras klart att detta begrepp JAG ÄR i alla personlighetsbetydelser och -värden är synonymt med Gudomens Första Person, alla personligheters Universelle Fader. Detta JAG ÄR-postulat kan inte lika tydligt identifieras i de ogudifierade områdena av den universella verkligheten.
105:1.3 (1152.6) JAG ÄR är den Infinite; JAG ÄR är också infiniteten. Ur den sekventiella, timliga synvinkeln, har all verklighet sitt ursprung i den infinita JAG ÄR, vars ensamma existens i den förgångna infinita evigheten måste vara en finit varelses första filosofiska antagande. Begreppet JAG ÄR anger okvalificerad infinitet, den odifferentierade verkligheten av allt som någonsin skulle kunna finnas i hela den infinita evigheten.
105:1.4 (1153.1) Som existentiellt begrepp är JAG ÄR varken gudifierad eller ogudifierad, varken aktual eller potential, varken personlig eller opersonlig, varken statisk eller dynamisk. Ingen begränsning kan tillskrivas den Infinite, annat än konstaterandet att JAG ÄR finns till. Det filosofiska JAG ÄR-postulatet är ett sådant universumbegrepp som är något svårare att fatta än det Okvalificerade Absolutets begrepp.
105:1.5 (1153.2) För det finita sinnet måste det helt enkelt finnas en begynnelse, och fastän verkligheten aldrig hade en verklig begynnelse, finns det dock vissa ursprungsrelationer som verkligheten manifesterar i förhållande till infiniteten. Den ursprungliga evighetssituationen, som existerar före verkligheten, kan man tänka sig ungefär som följer: Vid något oändligt avlägset, hypotetiskt ögonblick i den förgångna evigheten kan man föreställa sig JAG ÄR som både ting och icke-ting, som både orsak och verkan, som både viljeyttring och respons. I detta hypotetiska evighetsögonblick finns det inom hela infiniteten ingen differentiering. Infiniteten är fylld av den Infinite; den Infinite omfattar infiniteten. Detta är det hypotetiska statiska ögonblicket i evigheten. Aktualerna innesluts fortfarande i sina potentialer, och potentialerna har ännu inte framträtt i JAG ÄR-infiniteten. Även i denna förmodade situation måste vi förutsätta existensen av möjligheten till egen vilja.
105:1.6 (1153.3) Kom alltid ihåg att människans förståelse av den Universelle Fadern är en personlig erfarenhet. Du och alla andra dödliga kan förstå Gud som den andlige Fadern, men din erfarenhetsmässiga vördnadsfulla uppfattning om den Universelle Fadern måste alltid vara mindre än ditt filosofiska antagande om infiniteten som karakteriserar det Första Ursprunget och Centret, dvs. JAG ÄR. När vi talar om Fadern menar vi Gud så som han kan förstås av sina skapade varelser, både höga och låga, men till Gudomen hör så mycket mer, som inte kan förstås av skapade universumvarelser. Gud, din Fader och min Fader, är den fas av den Infinite som vi uppfattar i vår personlighet som en faktisk erfarenhetsmässig realitet, men JAG ÄR förblir alltid vår hypotes om allt som vi känner att man inte kan veta om det Första Ursprunget och Centret. Även den hypotesen når troligen inte upp till den ursprungliga verklighetens outgrundliga infinitet.
105:1.7 (1153.4) Universernas universum med dess oräkneliga skara av där bosatta personligheter är en väldig och invecklad organism, men det Första Ursprunget och Centret är oändligt mycket mer invecklat än de universer och personligheter som har blivit verkliga som gensvar på hans avsiktliga mandat. När ni står i förundran inför totaluniversums storhet, betänk då att inte ens denna ofattbara skapelse kan vara något mer än en partiell uppenbarelse av den Infinite.
105:1.8 (1153.5) Infiniteten är verkligen avlägsen från erfarenhetsnivån för de dödligas uppfattning, men redan under denna tidsålder på Urantia växer er uppfattning om infiniteten, och den kommer att fortsätta att växa under hela er ändlösa levnadsbana, som sträcker sig vidare in i den framtida evigheten. En obegränsad infinitet har ingen mening för den finita varelsen, men infiniteten har förmågan att begränsa sig själv och är i stånd till att uttrycka sig som verklighet på alla nivåer av universumexistens. Det ansikte som den Infinite vänder mot alla universumpersonligheter är en Faders, kärlekens Universelle Faders ansikte.
105:2.1 (1153.6) När ni begrundar verklighetens uppkomst, håll då alltid i minnet att all absolut verklighet är från evigheten och att dess existens är utan begynnelse. Med absolut verklighet avser vi Gudomens tre existentiella personer, Paradisön och de tre Absoluten. Dessa sju verkligheter är jämbördigt eviga, fastän vi tyr oss till språket i tid och rymd när vi presenterar deras sekventiella uppkomst för människovarelserna.
105:2.2 (1154.1) Då man följer en kronologisk beskrivning av verklighetens uppkomst måste man förutsätta ett teoretiskt ögonblick av ett ”första” viljeuttryck och en ”första” följdreaktion inom JAG ÄR. Vid våra försök att beskriva verklighetens uppkomst och utveckling kan man föreställa sig detta stadium som självdifferentieringen av Den Infinite Enda från Oändligheten, men antagandet om detta tvåfaldiga förhållande måste alltid utvidgas till en treenig uppfattning genom insikten om den eviga kontinuiteten i Infiniteten, i JAG ÄR.
105:2.3 (1154.2) Denna självomvandling av JAG ÄR kulminerar i den flerfaldiga differentieringen i gudifierad verklighet och ogudifierad verklighet, i potentiell och aktual verklighet, och i vissa andra verkligheter som knappast kan klassificeras på detta sätt. Dessa differentieringar av den teoretiska monistiska JAG ÄR integreras för evigt av samtidiga relationer som uppkommer inom densamma JAG ÄR — den för-potentiella, för-aktuala, för-personliga, monotetiska för-verklighet som, fastän den är infinit, uppenbaras som absolut i det Första Ursprungets och Centrets närvaro och som personlighet i den Universelle Faderns gränslösa kärlek.
105:2.4 (1154.3) Genom dessa inre omvandlingar etablerar JAG ÄR en grund för ett sjufaldigt förhållande till sig själv. Den filosofiska (timliga) uppfattningen om den ensamma JAG ÄR och den övergångsmässiga (timliga) uppfattningen om JAG ÄR som trefaldig kan nu utvidgas till att omfatta JAG ÄR som sjufaldig. Denna sjufaldiga — eller sjufasiga — natur kan bäst anges i relation till Infinitetens Sju Absolut:
105:2.5 (1154.4) 1. Den Universelle Fadern. JAG ÄR fader till den Evige Sonen. Detta är den ursprungliga personlighetsrelationen inom den aktuala verkligheten. Sonens absoluta personlighet gör Guds faderskap absolut och grundlägger alla personligheters potentiella sonskap. Denna relation etablerar den Infinites personlighet och fullbordar dess andliga uppenbarelse i den Ursprunglige Sonens personlighet. Denna fas av JAG ÄR kan delvis upplevas på andliga nivåer även av dödliga som, medan de ännu befinner sig i köttslig gestalt, kan tänkas dyrka vår Fader.
105:2.6 (1154.5) 2. Den Universelle Övervakaren. JAG ÄR orsaken till det eviga Paradiset. Detta är den ursprungliga opersonliga relationen inom den aktuala verkligheten, det ursprungliga icke-andliga förbundet. Den Universelle Fadern är Gud som kärlek, den Universelle Övervakaren är Gud som mönster. Detta förhållande etablerar potentialen för form — gestaltning — och bestämmer ursprungsmönstret för opersonliga och icke-andliga relationer — ursprungsmönstret från vilket alla kopior görs.
105:2.7 (1154.6) 3. Den Universelle Skaparen. JAG ÄR ett med den Evige Sonen. Denna förening mellan Fadern och Sonen (inför Paradiset) sätter igång den skapelsecykel som fullbordas i sampersonlighetens och det eviga universumets framträdande. Ur den finite dödliges synvinkel får verkligheten sin egentliga begynnelse då Havona-skapelsen framträder i evigheten. Denna Gudomens skapelsehandling företas av och genom Handlingens Gud, som till sitt väsen är Fader-Sonens enhet manifesterad på och för det aktualas alla nivåer. Därför kännetecknas den gudomliga skapelseverksamheten ofelbart av enhet, och denna enhet är den yttre återspeglingen av den absoluta ettheten i Fader-Sonens tvåfaldighet och i Faderns, Sonens och Andens Treenighet.
105:2.8 (1155.1) 4. Den Infinita Upprätthållaren. JAG ÄR självassociativ. Detta är det ursprungliga förbundet mellan verklighetens statiska och potentiella beståndsdelar. I detta förhållande kompenseras allt begränsat och obegränsat. Denna fas av JAG ÄR förstås bäst som det Universella Absolutet — förenaren av Gudomsabsolutet och det Okvalificerade Absolutet.
105:2.9 (1155.2) 5. Den Infinita Potentialen. JAG ÄR självbegränsad. Detta är den fixpunkt i infiniteten som evigt vittnar om den frivilliga självbegränsningen av JAG ÄR vilket hade till följd att en trefaldig självyttring och självuppenbarelse uppnåddes. Denna fas av JAG ÄR förstås vanligen som Gudomsabsolutet.
105:2.10 (1155.3) 6. Den Infinita Kapaciteten. JAG ÄR statisk-reaktiv. Detta är den ändlösa matrisen, möjligheten till all framtida kosmisk expansion. Denna fas av JAG ÄR uppfattas kanske bäst som det Okvalificerade Absolutets supergravitationsnärvaro.
105:2.11 (1155.4) 7. Infinitetens Universella Enda. JAG ÄR som JAG ÄR. Detta är Infinitetens stillestånd eller relation till sig själv, infinitetsverklighetens eviga faktum och verklighetsinfinitetens universella sanning. I den mån denna relation kan urskiljas som personlighet uppenbaras den för universerna i den gudomlige Fadern till alla personligheter — även till den absoluta personligheten. Till den del denna relation kan uttryckas opersonligt kommer universum i beröring med den som den rena energins och den rena andens absoluta samhörighet i den Universelle Faderns väsen. I den mån denna relation kan uppfattas som ett absolut, uppenbaras den i det Första Ursprungets och Centrets överhöghet; i honom lever vi alla, rör vi oss och har vår varelse, alla från de skapade varelserna i rymden till invånarna i Paradiset. Detta är alldeles lika sant för totaluniversum som för den oändligt lilla ultimatonen, precis lika sant om det som skall bli, som om det som är, eller det som har varit.
105:3.1 (1155.5) De sju primära relationerna inom JAG ÄR förevigar sig som Infinitetens Sju Absolut. Fastän vi kan beskriva verklighetsuppkomster och infinitetsdifferentiering med en sekventiell berättelse, är alla sju Absolut i själva verket obegränsat och jämställt eviga. Det kan vara nödvändigt för de dödligas sinnen att föreställa sig deras begynnelse, men alltid borde denna föreställning överskuggas av insikten om att de sju Absoluten inte hade någon begynnelse. De är eviga och har som sådana alltid funnits till. De sju Absoluten är förutsättningen för verkligheten. De har i dessa kapitel beskrivits i det följande:
105:3.2 (1155.6) 1. Det Första Ursprunget och Centret. Gudomens Första Person och det ursprungliga mönstret som inte är Gudom, Gud, den Universelle Fadern, skapare, övervakare och upprätthållare; universell kärlek, evig ande och infinit energi; alla potentialers potential och alla aktualers källa; stabiliteten i all oföränderlighet och dynamismen i all förändring; källa till mönster och Fader till personer. Gemensamt är alla sju Absoluten lika med infiniteten, men den Universelle Fadern själv är faktiskt infinit.
105:3.3 (1155.7) 2. Det Andra Ursprunget och Centret. Gudomens Andra Person, den Evige och Ursprunglige Sonen; de absoluta personlighetsrealiterna som karakteriserar JAG ÄR och grunden för förverkligandet och uppenbarelsen av ”JAG ÄR -personligheten”. Ingen personlighet kan hoppas på att nå den Universelle Fadern utom genom hans Evige Son. Inte heller kan personligheten nå tillvarons andenivåer utan verkan och hjälp från detta absoluta mönster för alla personligheter. I det Andra Ursprunget och Centret är anden obegränsad medan personligheten är absolut.
105:3.4 (1156.1) 3. Paradiset som Ursprung och Centrum. Det andra mönstret som inte är Gudom, den eviga Paradisön; grunden för förverkligandet och uppenbarelsen av ”JAG ÄR -kraften” och grundvalen för etablerandet av gravitationskontroll överallt i universerna. Beträffande all aktualerad, icke-andlig, opersonlig och icke-viljemässig verklighet är Paradiset mönstrens absolut. Alldeles så som andeenergin står i ett förhållande till den Universelle Fadern genom Moder-Sonens absoluta personlighet, så hålls all kosmisk energi av gravitationskontrollen i det Första Ursprunget och Centrets grepp genom Paradisöns absoluta mönster. Paradiset är inte i rymden; rymden existerar i förhållande till Paradiset, och rörelsens tidsbundenhet bestäms genom paradisförhållandet. Den eviga Ön befinner sig i absolut vila. All annan organiserad energi och energi som undergår organisering befinner sig i evig rörelse. I all rymd är endast det Okvalificerade Absolutets väsen stillastående, och det Okvalificerade är jämställt med Paradiset. Paradiset existerar i rymdens brännpunkt, det Okvalificerade genomsyrar rymden, och all relativ existens har sin tillvaro inom denna domän.
105:3.5 (1156.2) 4. Det Tredje Ursprunget och Centret. Gudomens Tredje Person, Samverkaren; infinit integrerare av Paradisets kosmiska energier med den Evige Sonens andeenergier; fulländad koordinator av viljans motiv och kraftens mekanik; förenare av all aktual och aktualerande verklighet. Genom sina mångahanda barn uppenbarar den Oändlige Anden den Evige Sonens barmhärtighet och fungerar samtidigt som den infinita behandlaren som för evigt väver in Paradisets mönster i rymdens energier. Denne samme Samverkare, denne Handlingens Gud, är det fulländade uttrycket för Fader-Sonens gränslösa planer och syften och fungerar samtidigt själv som sinnets källa och som utgivare av intellekt till de skapade varelserna i det vittomfattande kosmos.
105:3.6 (1156.3) 5. Gudomsabsolutet. De kausativa, potentiellt personliga möjligheterna i den universella verkligheten, summan av all gudomspotential. Gudomsabsolutet är den målinriktade begränsaren av obegränsade, absoluta och icke-gudomsrealiteter. Gudomsabsolutet är begränsaren av det absoluta och absoluteraren av det begränsade — bestämmelsens införare.
105:3.7 (1156.4) 6. Det Okvalificerade Absolutet. Statisk, reaktiv och stillastående; den ouppenbarade kosmiska infiniteten hos JAG ÄR; totaliteten av all icke-gudifierad verklighet och slutligheten av all icke-personlig potential. Rymden begränsar det Okvalificerades funktion, men det Okvalificerades närvaro är utan gräns, infinit. Totaluniversum har en begreppsmässig periferi, men det Okvalificerades närvaro är gränslöst; inte ens evigheten kan uttömma det gränslösa lugnet som präglar detta icke-gudoms-Absolut.
105:3.8 (1156.5) 7. Det Universella Absolutet. Förenare av det gudifierade och det ogudifierade; korrelator av det absoluta och det relativa. Det Universella Absolutet (som är statiskt, potentiellt och associativt) utjämnar spänningen mellan det för evigt existerande och det ofullbordade.
105:3.9 (1156.6) Infinitetens Sju Absolut utgör verklighetens upprinnelser. Så som de dödligas sinnen skulle se det förefaller det Första Ursprunget och Centret att vara en föregångare till alla absolut. Ett sådant postulat, hur nyttigt det än kan vara, kullkastas av att Sonen, Anden, de tre Absoluten och Paradisön existerar samtidigt i evigheten med det Första Ursprunget och Centret.
105:3.10 (1157.1) Det är en sanning att Absoluten är manifestationer av JAG ÄR och Första Ursprunget och Centret. Det är ett faktum att dessa Absolut aldrig hade en begynnelse utan är jämställda evigheter med det Första Ursprunget och Centret. De förhållanden som gäller absoluten i evigheten kan inte alltid presenteras utan att orsaka paradoxer i tidens språk och rymdens begreppsmönster. Oberoende av förvirringen beträffande uppkomsten av Infinitetens Sju Absolut är det både ett faktum och en sanning att all verklighet bygger på deras evighetsexistens och infinitetsrelationer.
105:4.1 (1157.2) Universumfilosoferna postulerar JAG ÄRs evighetsexistens som urkällan till all verklighet. Samtidigt därmed postulerar de JAG ÄRs självsegmentering i de primära relationerna med sig själv — de sju faserna av infinitet. För det tredje postulerar de samtidigt med detta antagande att Infinitetens Sju Absolut uppkommer i evigheten och att tvåfaldighetssammanbindningen mellan de sju faserna i JAG ÄR och dessa sju Absolut förevigas.
105:4.2 (1157.3) Självuppenbarelsen av JAG ÄR framskrider sålunda från det statiska självet genom självsegmentering och självrelationer till absoluta relationer, relationer med självhärledda Absolut. Tvåfaldighetens existens uppkommer sålunda i det eviga förbundet mellan Infinitetens Sju Absolut och den sjufaldiga infiniteten i de självsegmenterade faserna av den självuppenbarande JAG ÄR. Dessa tvåfaldiga relationer som förevigas för universerna som de sju Absoluten eviggör de djupaste grundvalarna för all universumverklighet.
105:4.3 (1157.4) Det har någon gång konstaterats att enheten initierar tvåfaldigheten, att tvåfaldigheten ger upphov trefaldigheten och att trefaldigheten är den evige förfadern till allting. Det finns verkligen tre stora klasser av urtida relationer, nämligen:
105:4.4 (1157.5) 1. Enhetsrelationer. Relationer som existerar inom JAG ÄR när denna enhet uppfattas som en trefaldig och sedan som en sjufaldig självdifferentiering.
105:4.5 (1157.6) 2. Tvåfaldsrelationer. Relationer som existerar mellan JAG ÄR som sjufaldig och Infinitetens Sju Absolut.
105:4.6 (1157.7) 3. Trefaldsrelationer. Dessa är de funktionella förbunden mellan Infinitetens Sju Absolut.
105:4.7 (1157.8) Trefaldsrelationerna uppkommer från tvåfaldighetens grundvalar på grund av ofrånkomligheten av de ömsesidiga förbunden mellan Absoluten. Dessa trefaldighetsförbund eviggör potentialen i all verklighet; de omfattar både den gudifierade och den icke-gudifierade verkligheten.
105:4.8 (1157.9) JAG ÄR är obegränsad infinitet som enhet. Tvåfaldigheterna eviggör verklighetens grundvalar. Trefaldigheterna eventuerar infinitetens förverkligande som universell funktion.
105:4.9 (1157.10) För-existentialer blir existentiala i de sju Absoluten, och existentialerna blir funktionella i trefaldigheterna, de grundläggande förbunden mellan Absoluten. Samtidigt med eviggörandet av trefaldigheterna är universumscenen färdig — potentialerna finns till och aktualerna är närvarande — och evighetens helhet bevittnar diversifieringen av den kosmiska energin, utspridningen av Paradisets ande, utrustningen med sinne samt utgivningen av personlighet. Tack vare detta förenas alla dessa gudoms- och paradisderivat genom erfarenhet på de skapades nivå och genom andra förfaranden på nivån ovanför de skapade.
105:5.1 (1158.1) Just så som den ursprungliga diversifieringen av JAG ÄR måste tillskrivas den inneboende och den i självet inneslutna viljekraften, så måste även frambringandet av den finita verkligheten tillskrivas Paradisgudomens viljemässiga handlingar och de funktionella trefaldigheternas anpassningar som en följd därav.
105:5.2 (1158.2) Före gudifierandet av det finita förefaller det som om all verklighetsdifferentiering skedde på absoluta nivåer, men den viljemässiga handling som frambringar den finita verkligheten innebär en kvalificering av absolutheten och medför framträdandet av relativiteter.
105:5.3 (1158.3) Fastän vi framför denna berättelse som en följd av händelser och beskriver det historiska framträdandet av det finita som en direkt avledning från det absoluta, bör man hålla i minnet att transcendentaler både föregick och följde på allt det finita. Transcendentala ultimater är i förhållande till det finita både orsakande och fullbordande.
105:5.4 (1158.4) Det finitas möjlighet är inneboende i den Infinite, men omvandlingen av möjligheten till sannolikhet och ofrånkomlighet måste tillskrivas det Första Ursprungets och Centrets självexisterande fria vilja, vilket aktiverar alla trefaldighetsförbund. Endast infiniteten i Faderns vilja kunde någonsin ha kvalificerat tillvarons absoluta nivå så att den ultimata nivån eventuerades och den finita skapades.
105:5.5 (1158.5) Då den relativa och begränsade verkligheten framträder föds en ny verklighetscykel — tillväxtcykeln — en väldig djupdykning från infinitetens höjder till det finitas domäner, för evigt kretsande inåt till Paradiset och Gudomen, alltid sökande de höga mål som sammanfaller med en infinitetskälla.
105:5.6 (1158.6) Dessa ofattbara händelser betecknar begynnelsen av universums historia, de anger att själva tiden har blivit till. För en skapad varelse är det finitas begynnelse verklighetens uppkomst; så som den skapades sinne ser det, finns det ingen tänkbar aktualhet före det finita. Den finita verklighet som uppkommer existerar i två ursprungliga faser:
105:5.7 (1158.7) 1. Första gradens maxima, den supremt fullkomliga verkligheten, Havona-typen av universum och varelse.
105:5.8 (1158.8) 2. Andra gradens maxima, den supremt fulländade verkligheten, superuniversumtypen av varelse och skapelse.
105:5.9 (1158.9) Dessa är då de två ursprungliga manifestationerna: den som är konstitutivt fullkomlig och den som blir evolutionellt fulländad. Båda två är jämlika i evighetsförhållanden, men inom tidens gränser är de till synes olika. Tidsfaktorn betyder tillväxt för det som växer; andra gradens finita växer, och därför måste de som växer förefalla ofullständiga i tiden. Dessa skillnader, som är så viktiga på denna sida om Paradiset, existerar dock inte i evigheten.
105:5.10 (1158.10) Vi talar om det fullkomliga och det fulländade som första och andra gradens maxima, men det finns ytterligare en annan typ: Treenigade och andra relationer mellan första och andra gradens maxima resulterar i att det framträder tredje gradens maxima — ting, betydelser och värden som varken är fullkomliga eller fulländade men ändå jämställda med båda sina upphovsfaktorer.
105:6.1 (1159.1) Hela frambringandet av finita existenser representerar en övergång från potentialer till aktualer inom den funktionella infinitetens absoluta förbund. Bland de många följdverkningarna av det finitas aktualerande genom skapande kan nämnas:
105:6.2 (1159.2) 1. Gudomsrespons, där det framträder tre nivåer av erfarenhetsmässig suprematet: den personliga andesuprematetens aktuala verklighet i Havona, potentialen för personlig styrkesuprematet i det storuniversum som skall bli till, och kapaciteten för någon okänd funktion i det erfarenhetsmässiga sinnet verkande på någon suprematetsnivå i det framtida totaluniversum.
105:6.3 (1159.3) 2. Universumrespons innebar en aktivering av de arkitektoniska planerna för superuniversernas rymdnivå. Denna evolution fortgår alltjämt överallt inom de sju superuniversernas fysiska organisation.
105:6.4 (1159.4) 3. De skapade varelserna som följdverkning till uppkomsten av den finita verkligheten resulterade i att det framträdde fullkomliga varelser, som hör till klassen av eviga invånare i Havona, och av fulländade evolutionära uppstigande från de sju superuniverserna. Uppnåendet av fulländning som en evolutionär (timlig-skapelsemässig) erfarenhet innebär något annat än fullkomlighet som utgångspunkt. Sålunda uppkommer ofullkomligheten i de evolutionära skapelserna. Däri ligger ursprunget till det potentiellt onda. Missanpassning, disharmoni och konflikt, allt detta är en naturlig del av den evolutionära tillväxten, från fysiska universer till personliga varelser.
105:6.5 (1159.5) 4. Gudomlighetsresponsen till den ofullkomlighet, som är en naturlig del av det tidsmässiga dröjsmålet i evolutionen, framkommer i den kompenserande närvaron av Gud den Sjufaldige, genom vars aktiviteter det som undergår fulländning integreras med både det fullkomliga och det fulländade. Detta dröjsmål är oskiljbart från evolutionen, som är skapelseverksamhet i tiden. På grund därav, och även av andra orsaker, bygger den Supremes allsmäktiga kraft på Gud den Sjufaldiges gudomlighetsframgångar. Detta dröjsmål gör det möjligt för skapade varelser att delta i den gudomliga skapelsen genom att skapades personligheter tillåts bli partner till Gudomen vid uppnåendet av maximal utveckling. Även den dödliga varelsens materiella sinne blir sålunda partner till den gudomliga Riktaren vid dubblerandet av den odödliga själen. Gud den Sjufaldige erbjuder också förfaranden som kompenserar de erfarenhetsmässiga bristerna i den medfödda fullkomligheten såväl som bristerna i det ofullkomliga tillståndet före uppståndelsen.
105:7.1 (1159.6) Transcendentalerna är subinfinita och subabsoluta men superfinita och högre än de skapade varelser. Transcendentalerna eventueras som en integrerande nivå som korrelerar absolutens supervärden med det finitas maximivärden. Från de skapades ståndpunkt skulle det som är transcendentalt förefalla att ha eventuerats som en följd av det finita; från evighetssynpunkt har det eventuerats som en förkänning av det finita. Det finns de som har ansett det vara ett ”för-eko” av det finita.
105:7.2 (1159.7) Det som är transcendentalt är inte nödvändigtvis icke-utvecklingsmässigt, men det är i finit mening superevolutionärt. Det är inte heller icke-erfarenhetsmässigt, utan det är supererfarenhet i den mån en sådan har någon mening för skapade varelser. Kanske den bästa illustrationen av denna paradox är det fullkomliga centrala universumet: Det är knappast absolut — endast Paradisön är klart absolut i ”materialiserad” bemärkelse. Inte heller är det en finit evolutionär skapelse så som de sju superuniverserna. Havona är evigt men inte oföränderligt i den meningen att det vore ett universum utan tillväxt. Det bebos av varelser (infödda havoniter) som faktiskt aldrig skapades, ty de är evigt existerande. Havona illustrerar sålunda något som inte är exakt finit men inte heller ännu absolut. Havona verkar vidare som en buffert mellan det absoluta Paradiset och de finita skapelserna, vilket ytterligare belyser transcendentalernas funktion. Havona självt är inte en transcendental — det är Havona.
105:7.3 (1160.1) Så som den Supreme är associerad med det finita, så är den Ultimate identifierad med transcendentaler. Fastän vi sålunda jämför den Supreme och den Ultimate råder dem emellan något mer än en gradskillnad; det rör sig också om en kvalitetsskilnad. Den Ultimate är något mer än en super-Suprem projicerad på den transcendentala nivån. Den Ultimate är allt detta, men mera: Den Ultimate är ett eventuerande av nya gudomsrealiteter, en begränsning av nya faser i det dittills obegränsade.
105:7.4 (1160.2) Till de realiteter som är associerade med den transcendentala nivån hör följande:
105:7.5 (1160.3) 1. Den Ultimates gudomsnärvaro.
105:7.6 (1160.4) 2. Begreppet totaluniversum.
105:7.7 (1160.5) 3. Totaluniversums Arkitekter.
105:7.8 (1160.6) 4. De två klasserna av Paradisets kraftorganisatörer.
105:7.9 (1160.7) 5. Vissa modifikationer i rymdpotensen.
105:7.10 (1160.8) 6. Vissa andevärden.
105:7.11 (1160.9) 7. Vissa sinnesbetydelser.
105:7.12 (1160.10) 8. Absonita kvaliteter och realiteter.
105:7.13 (1160.11) 9. Allmakt, allvetande och allestädes närvaro.
105:7.14 (1160.12) 10. Rymden.
105:7.15 (1160.13) Det universum som vi nu lever i kan man föreställa sig som existerande på finita, transcendentala och absoluta nivåer. Detta är den kosmiska scen på vilken personlighetsuppträdandets ändlösa drama och energiomvandling uppförs.
105:7.16 (1160.14) Alla dessa mångahanda verkligheter förenas absolut av de många trefaldigheterna, funktionellt av Totaluniversums Arkitekter och relativt av de Sju Härskarandarna, de subsuprema koordinatorerna av Gud den Sjufaldiges gudomlighet.
105:7.17 (1160.15) Gud den Sjufaldige representerar den Universelle Faderns personlighets- och gudomlighetsuppenbarelse för skapade varelser av både maximal och submaximal status, men det finns andra sjufaldiga relationer vad det Första Ursprunget och Centret beträffar, vilka inte hänför sig till manifestationen av gudomlig andlig omvårdnad som förlänas av den Gud som är ande.
105:7.18 (1160.16) I det förgångnas evighet satte sig Absolutens krafter, Gudomarnas andar och Gudarnas personligheter i rörelse som svar på den självexisterande egenviljans urtida egenvilja. I den nuvarande universumtidsåldern bevittnar vi alla de enorma följdverkningarna av det vittomspännande kosmiska panorama som omfattar de subabsoluta manifestationerna av de gränslösa potentialerna i alla dessa realiteter. Det är fullt möjligt att den fortsatta diversifieringen av det Första Ursprungets och Centrets ursprungliga verklighet kan fortgå framåt och utåt under tidsålder efter annan allt längre in i den absoluta infinitetens avlägsna och ofattbara utsträckning.
105:7.19 (1161.1) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 106
106:0.1 (1162.1) DET ÄR inte tillräckligt att den uppstigande dödlige vet något om Gudomens relationer till den kosmiska verklighetens uppkomst och manifestationer. Han borde också veta något om de relationer som existerar mellan honom själv och de talrika nivåerna av existentiell och erfarenhetsmässig verklighet, av potentiell och aktual verklighet. Människans jordiska orientering, hennes kosmiska insikt och hennes andliga inriktning, alla dessa främjas av en bättre förståelse av universumverkligheter och de förfaranden med vilka de associeras, integreras och förenas med varandra.
106:0.2 (1162.2) Det nuvarande storuniversum och det uppkommande totaluniversum består av många former och faser av verklighet, vilka i sin tur existerar på flera nivåer av funktionell aktivitet. Dessa mångahanda existenser och latenser har redan tidigare antytts i dessa kapitel, och de grupperas nu för begreppsmässig behändighet i följande kategorier:
106:0.3 (1162.3) 1. Ofullständiga finita. Detta är den ställning som de uppstigande varelserna i storuniversum nu har, de dödligas nuvarande status på Urantia. Denna nivå omfattar varelsetillvaro från de planetariska människorna upp till, men inte inkluderande, dem som har uppnått sin bestämmelse. Hit hör universerna från sin första fysiska begynnelse upp till, men inte inkluderande, sin etablering i ljus och liv. Denna nivå bildar den nuvarande skapelseverksamhetens periferi i tid och rymd. Den förefaller att röra sig utåt från Paradiset, ty då den nuvarande universumtidsåldern avslutas och vi får bevittna storuniversums etablering i ljus och liv, får vi helt visst också bevittna uppkomsten av någon ny klass av utvecklingsmässig tillväxt på den första nivån i yttre rymden.
106:0.4 (1162.4) 2. Maximala finita. Detta är den nuvarande ställningen för alla erfarenhetsmässiga varelser som har uppnått sin bestämmelse — bestämmelse så som den har uppenbarats inom ramen för den nuvarande universumtidsåldern. Även universer kan uppnå maximal status, både andligen och fysiskt. Termen ”maximum” är själv en relativ term — maximum i förhållande till vad? Det som är maximum, till synes slutligt, i den nuvarande universumtidsåldern, må kanske endast vara en reell början med utgångspunkt från kommande tidsåldrar. En del faser i Havona förefaller att vara av maximumklass.
106:0.5 (1162.5) 3. Transcendentala. Denna superfinita nivå följer (förutgående) på det finita framåtskridandet. Den anger den för-finita uppkomsten av finita begynnelser och den postfinita betydelsen av alla synbart finita slutskeden eller bestämmelser. Mycket av Paradiset-Havona förefaller att vara av transcendental klass.
106:0.6 (1162.6) 4. Ultimata. Denna nivå omfattar det som har betydelse för totaluniversum och som snuddar vid bestämmelsenivån för det fullbordade totaluniversum. Paradiset-Havona (i synnerhet kretsen av Faderns världar) är i många avseenden av ultimat betydelse.
106:0.7 (1163.1) 5. Medabsoluta. Denna nivå innebär projicerandet av erfarenhetsmässigheter på ett skapelseuttrycksfält bortom totaluniversum.
106:0.8 (1163.2) 6. Absoluta. Denna nivå anger evighetsnärvaron av de sju existentiella Absoluten. Den kan kanske också innehålla någon grad av associativt erfarenhetsmässigt uppnående; i så fall förstår vi inte hur, men kanske genom personlighetens kontaktpotential.
106:0.9 (1163.3) 7. Infinitet. Denna nivå är för-existentiell och post-erfarenhetsmässig. Infinitetens obegränsade enhet är en hypotetisk verklighet före alla begynnelser och efter alla bestämmelser.
106:0.10 (1163.4) Dessa verklighetsnivåer är behändiga kompromissymboliseringar i den nuvarande universumtidsåldern och för de dödligas perspektiv. Det finns en hel mängd andra sätt att se på verkligheten ur andra än de dödligas perspektiv och från andra universumtidsåldrars ståndpunkt. Det bör sålunda observeras att de begrepp som i detta sammanhang framförs är alltigenom relativa, relativa i den meningen att de betingas och begränsas av:
106:0.11 (1163.5) 1. Begränsningarna i de dödligas språk.
106:0.12 (1163.6) 2. Begränsningarna i de dödligas sinnen.
106:0.13 (1163.7) 3. Den begränsade utvecklingen av de sju superuniverserna.
106:0.14 (1163.8) 4. Er okunskap om de sex primära syften som rör superuniversernas utveckling och som inte gäller de dödligas uppstigning till Paradiset.
106:0.15 (1163.9) 5. Er oförmåga att fatta ens ett partiellt evighetssynsätt.
106:0.16 (1163.10) 6. Omöjligheten att beskriva den kosmiska evolutionen och bestämmelsen i förhållande till alla universumtidsåldrar, inte endast beträffande den evolutionära utvecklingen i de sju superuniverserna under den nuvarande tidsåldern.
106:0.17 (1163.11) 7. En skapad varelses oförmåga att fatta vad som verkligen avses med det som är för-existentiellt eller det som finns efter det erfarenhetsmässiga — det som ligger före begynnelser och efter bestämmelser.
106:0.18 (1163.12) Verklighetens tillväxt betingas av förhållandena under de på varandra följande universumtidsåldrarna. Centraluniversumet undergick inga evolutionära förändringar under Havona-tidsåldern, men under superuniversumtidsålderns nuvarande epoker undergår det vissa gradvisa förändringar orsakade av koordinering med de evolutionära superuniverserna. De sju superuniverserna, som nu genomgår utveckling, uppnår en gång en etablerad status av ljus och liv, de uppnår gränserna för tillväxt i den nuvarande universumtidsåldern. Utan tvivel kommer nästa tidsålder, tidsåldern som täcker yttre rymdens första nivå, att befria superuniverserna från målbegränsningarna i den nuvarande tidsåldern. Det som har fullbordats rågas kontinuerligt med påfyllnad.
106:0.19 (1163.13) Dessa är några av de begränsningar som vi möter då vi försöker framföra ett enhetligt begrepp om den kosmiska tillväxten av ting, betydelser och värden samt om deras syntes på de allt högre nivåerna av verklighet.
106:1.1 (1163.14) Första gradens faser, dvs. faserna med andeursprung i den finita verkligheten finner på de skapades nivåer ett omedelbart uttryck som fullkomliga personligheter och på universumnivåerna som den fullkomliga Havona-skapelsen. Även den erfarenhetsmässiga Gudomen uttrycks på detta sätt i Gud den Supremes andeperson i Havona. Andra gradens, evolutionära, av tid och materia betingade faser av det finita blir kosmiskt integrerade endast som resultat av tillväxt och uppnående. Till slut är alla andra gradens finiter, eller fulländande finiter, bestämda att uppnå en nivå som motsvarar nivån för första gradens fullkomlighet, men denna bestämmelse är underkastad dröjsmål, en begränsning som hör till superuniverserna men inte till den centrala skapelsen. (Vi känner till existensen av tredje gradens finiter, men förfarandet för deras integration är tills vidare ouppenbarat.)
106:1.2 (1164.1) Detta dröjsmål beträffande superuniverserna, detta hinder för uppnåendet av fulländning, förser skapade varelser möjlighet att delta i evolutionär tillväxt. Det gör det sålunda möjligt för den skapade att ingå i ett partnerskap med Skaparen vid evolutionen av denne samme skapade. Under dessa tider av expanderande tillväxt korreleras det ofullständiga med det fullkomliga genom den omvårdnad som utgår från Gud den Sjufaldige.
106:1.3 (1164.2) Gud den Sjufaldige är ett uttryck för att Paradisgudomen erkänner tidens hinder i de evolutionära universerna i rymden. Oberoende av hur avlägset från Paradiset, hur djupt inne i rymden, en materiell överlevnadspersonlighet än uppkommer, skall man där finna Gud den Sjufaldige närvarande och med sanning, skönhet och godhet engagerad i kärleksfull och barmhärtig omvårdnad om en sådan ofullständig, kämpande och evolutionär varelse. Den Sjufaldiges gudomlighetsomvårdnad stäcker sig inåt genom den Evige Sonen till Paradisfadern och utåt genom Dagarnas Forna till Universumfäderna — Skaparsönerna.
106:1.4 (1164.3) Människan, som är personlig och som stiger uppåt genom andligt framåtskridande, finner Gud den Sjufaldiges personliga och andliga gudomlighet, men det finns andra faser i den Sjufaldige som inte berör personlighetens framåtskridande. Gudomlighetsaspekterna i denna gudomsgruppering är för närvarande integrerade i förbindelsen mellan de Sju Härskarandarna och Samverkaren, men de är bestämda att för evigt förenas i den Suprema Varelsens uppkommande personlighet. De andra faserna av den Sjufaldiga Gudomen är på olika sätt integrerade i den nuvarande universumtidsåldern, men de är alla likaså bestämda att förenas i den Supreme. Den Sjufaldige i alla sina faser är källan till den funktionella verklighetens relativa enhet i det nuvarande storuniversum.
106:2.1 (1164.4) Så som Gud den Sjufaldige funktionellt koordinerar den finita evolutionen, så syntetiserar den Suprema Varelsen slutligen bestämmelseuppnåelsen. Den Suprema Varelsen är gudomskulminationen av storuniversums evolution — fysisk evolution kring en andekärna och till slut andekärnans dominans över den fysiska evolutionens omgivande och roterande domäner. Allt detta sker i enlighet med de mandat som personligheten har: Paradispersonligheten i den högsta bemärkelsen, Skaparpersonligheten i universumbemärkelsen, den ”dödliga” personligheten i den mänskliga bemärkelsen och den Suprema personligheten i den kulminerande eller erfarenhetsmässigt sammanräknande bemärkelsen.
106:2.2 (1164.5) Begreppet om den Supreme måste ge möjlighet att inse skillnaden mellan andeperson, evolutionär styrka, och syntesen av styrka och personlighet — föreningen av evolutionär styrka med andepersonlighet under dennas dominans.
106:2.3 (1164.6) Anden kommer i sista hand från Paradiset genom Havona. Energi-materien uppkommer till synes i rymdens djup och organiseras till styrka av den Oändlige Andens barn tillsammans med Guds Skaparsöner. Allt detta är erfarenhetsbaserat: det är en händelse i tid och rymd som involverar en stor mängd olika levande varelser, bland dem även Skapargudomligheter och evolutionära varelser. Skapargudomligheternas behärskande av styrkan i storuniversum vidgas så småningom till att omfatta det evolutionära stadgandet och stabiliserandet av skapelserna i tid och rymd, och detta innebär blomningstid för Gud den Sjufaldiges erfarenhetsmässiga styrka. Den omfattar hela skalan av gudomlighetsuppnående i tid och rymd från den Universelle Faderns utgivande av Riktare till Paradissönernas utgivande av sitt liv. Detta är intjänt styrka, demonstrerad styrka, erfarenhetsmässig styrka; den utgör en kontrast till evighetsstyrkan, den outgrundliga styrkan, Paradisgudomarnas existentiella styrka.
106:2.4 (1165.1) Denna erfarenhetsbaserade styrka som uppkommer av Gud den Sjufaldiges gudomlighetsinsatser manifesterar i sig gudomlighetens kohesionskvaliteter då den bildar en syntes — sammanslås — som den allsmäktiga styrka som uttrycker uppnått erfarenhetsmässigt behärskande av de evolverande skapelserna. Denna allsmäktiga styrka i sin tur finner kohesion med ande-personlighet på styrsfären i den yttre kretsen av Havonavärldar i förening med Gud den Supremes andepersonlighet som är närvarande i Havona. Sålunda kulminerar den erfarenhetsmässiga Gudomen den långa evolutionära kampen genom att förse styrkeprodukten från tid och rymd med den andenärvaro och gudomliga personlighet som har sitt hemvist i den centrala skapelsen.
106:2.5 (1165.2) Sålunda når den Suprema Varelsen till slut fram till att omfatta allting av allt som utvecklas i tid och rymd samtidigt som den utrustar dessa kvaliteter med andepersonlighet. Eftersom skapade varelser, även dödliga, som personligheter deltar i detta majestätiska verk, så uppnår de förvisso förmågan att lära känna den Supreme och att betrakta den Supreme som sanna barn till denna evolutionära Gudom.
106:2.6 (1165.3) Mikael av Nebadon är lik Paradisfadern emedan han delar dennes paradisfullkomlighet. På samma sätt kommer evolutionära dödliga en gång att uppnå likhet med den erfarenhetsmässige Supreme, ty de kommer sannerligen att dela dennes evolutionära fulländning.
106:2.7 (1165.4) Gud den Supreme är erfarenhetsmässig därför kan han fullständigt erfaras. De existentiella realiteterna i form av de sju Absoluten kan inte uppfattas genom erfarenhetsförfarandet; endast personlighetsrealiteterna i form av Fader, Son och Ande kan den finita varelsens personlighet fatta i och med en attityd av bön och dyrkan.
106:2.8 (1165.5) Inom ramen för den fullbordade syntesen av styrka och personlighet i den Suprema Varelsen kommer absolutheten i alla de många treoder, som på detta sätt kan sammanlänkas, att sammanlänkas, och denna majestätiska personlighet som personifierar evolutionen kommer att erfarenhetsmässigt kunna uppnås och förstås av alla finita personligheter. När de uppstigande når det postulerade sjunde stadiet av andetillvaro kommer de att uppleva förverkligandet av en ny betydelse och ett nytt värde i treodernas absoluthet och infinitet, så som detta uppenbaras på subabsoluta nivåer i den Suprema Varelsen, som kan erfaras. Uppnåendet av dessa stadier av maximal utveckling inväntar troligen ett koordinerat etablerande av hela storuniversum i ljus och liv.
106:3.1 (1165.6) De absonita arkitekterna eventuerar planen, de Suprema Skaparna ger den existens, den Suprema Varelsen kommer att fullborda den i sin helhet sådan som den skapades i tiden av de Suprema Skaparna och projicerades i rymden av Mästararkitekterna.
106:3.2 (1165.7) Under den nuvarande universumtidsåldern har Totaluniversums Arkitekter som uppgift att administrativt koordinera totaluniversum. Den Allsmäktige Supremes framträdande vid slutet av innevarande universumtidsålder kommer emellertid att betyda att det evolutionära finita har uppnått det första stadiet av den erfarenhetsmässiga bestämmelsen. Denna händelse kommer säkert att leda till den fullbordade funktionen av den första erfarenhetsmässiga Treenigheten — föreningen mellan de Suprema Skaparna, den Suprema Varelsen och Totaluniversums Arkitekter. Denna Treenighet är bestämd att åstadkomma den fortsatta evolutionära integrationen av totalskapelsen.
106:3.3 (1166.1) Paradistreenigheten är sannerligen en infinitetstreenighet, och en Treenighet kan omöjligen vara infinit om den inte inkluderar denna ursprungliga Treenighet. Den ursprungliga Treenigheten är en följd av den exklusiva sammanlänkningen mellan absoluta Gudomar; subabsoluta varelser hade ingenting att göra med detta första förbund. De senare framträdande och erfarenhetsmässiga Treenigheterna omfattar insatserna även av skapade varelsers personligheter. Helt visst gäller detta för den Ultimata Treenigheten där själva närvaron av Härskar-Skaparsöner bland dess Suprema Skaparmedlemmar är ett tecken på åtföljande aktual och äkta skapad varelses erfarenhet inom denna treenighetsassociation.
106:3.4 (1166.2) Den första erfarenhetsmässiga Treenigheten ger möjlighet att uppnå ultimata resultat i grupp. Gruppsammanslutningar gör det möjligt att i förväg förverkliga, även överskrida, individuella kapaciteter, och detta gäller även bortom den finita nivån. Under kommande tidsåldrar, efter det att de sju superuniverserna har etablerats i ljus och liv, kommer Finalitkåren otvivelaktigt att förkunna Paradisgudomarnas syften och mål så som de föreskrivs av den Ultimata Treenigheten och så som de till styrka och personlighet förenas i den Suprema Varelsen.
106:3.5 (1166.3) Under alla de jättelika utvecklingsskedena i universum i förgången och framtida evighet observerar vi hur de förståeliga elementen hos den Universelle Fadern expanderar. Filosofiskt gör vi antagandet att han som JAG ÄR fyller den totala infiniteten, men ingen skapad varelse kan erfarenhetsmässigt omfatta ett sådant postulat. Då universerna expanderar och gravitationen och kärleken sträcker sig ut till den rymd som organiserar sig i tiden, kan vi förstå allt mer om det Första Ursprunget och Centret. Vi observerar hur gravitationsverkan genomtränger det Okvalificerade Absolutets rymdnärvaro, och vi ser hur andevarelser utvecklas och expanderar inom Gudomsabsolutets gudomlighetsnärvaro, samtidigt som både den kosmiska evolutionen och andeevolutionen genom sinne och erfarenhet förenas på finita gudomsnivåer som den Suprema Varelsen och koordineras på transcendentala nivåer som den Ultimata Treenigheten.
106:4.1 (1166.4) Paradistreenigheten koordinerar förvisso i ultimat bemärkelse men fungerar i detta avseende som ett självbegränsat absolut. Den erfarenhetsbaserade Ultimata Treenigheten koordinerar det transcendentala som en transcendental. I den eviga framtiden kommer denna erfarenhetsbaserade Treenighet genom tilltagande enhetlighet att ytterligare aktivera den Ultimata Gudomens eventuerande närvaro.
106:4.2 (1166.5) Medan den Ultimata Treenigheten är bestämd att koordinera totalskapelsen, är Gud den Ultimate den transcendentala styrkepersonaliseringen av hela totaluniversums inriktning. Den Ultimates avslutade eventuerande anger totalskapelsens fullbordan och innebär att denna transcendentala Gudom fullt framträder.
106:4.3 (1166.6) Vilka förändringar som kommer att inledas då den Ultimate fullt har framträtt vet vi inte. Så som den Supreme nu är andligen och personligen närvarande i Havona, så är också den Ultimate närvarande där, men i absonit och superpersonlig betydelse. Ni har informerats om existensen av den Ultimates Begränsade Ställföreträdare, fastän ni inte har informerats om deras nuvarande vistelseort eller funktion.
106:4.4 (1167.1) Oberoende av de administrativa följdverkningarna i anslutning till framträdandet av den Ultimata Gudomen, kommer alla personligheter, som har tagit del i aktualerandet av denna gudomsnivå, att kunna erfara de personliga värdena av hans transcendentala gudomlighet. Transcendering av det finita kan endast leda till ultimat uppnåelse. Gud den Ultimate existerar i transcendens av tid och rymd, men är ändå subabsolut trots inneboende förmåga till funktionell association med absoluta.
106:5.1 (1167.2) Den Ultimate är den transcendentala verklighetens höjdpunkt, så som den Supreme är kulmen av den evolutionära och erfarenhetsmässiga verkligheten. De två erfarenhetsbaserade Gudomarnas aktuala framträdande lägger grunden till den andra erfarenhetsbaserade Treenigheten. Detta är den Absoluta Treenigheten, föreningen mellan Gud den Supreme, Gud den Ultimate och den ouppenbarade Universumbestämmelsens Fullbordare. Denna Treenighet har teoretisk förmåga att aktivera potentialitetens Absolut — Gudomsabsolutet, det Universella och det Okvalificerade Absolutet. Utformningen av denna Absoluta Treenighet kan emellertid vara avslutad först efter det att evolutionen i hela totaluniversum har avslutats, allt från Havona till den fjärde och yttersta rymdnivån.
106:5.2 (1167.3) Det bör göras klart att dessa erfarenhetsmässiga Treenigheter inte endast korrelerar med personlighetskvaliteterna i den erfarenhetsmässiga Gudomligheten utan också med alla andra än personliga kvaliteter som kännetecknar deras uppnådda gudomsenhet. Fastän denna presentation främst har att göra med de personliga faserna vid föreningen av kosmos, är det icke desto mindre sant att de opersonliga aspekterna i universernas universum likaså är bestämda att undergå förening, så som visas av den nu pågående syntesen av styrka och personlighet i samband med den Suprema Varelsens utveckling. Den Supremes ande-personliga kvaliteter kan inte särskiljas från den Allsmäktiges styrkeprivilegier, och bägge kompletteras av det Suprema sinnets okända potential. Inte heller kan Gud den Ultimate som person betraktas skilt från de andra än personliga aspekterna i den Ultimata Gudomen. På den absoluta nivån är Gudomsabsolutet och det Okvalificerade Absolutet oskiljaktiga och oskiljbara i närvaro av det Universella Absolutet.
106:5.3 (1167.4) Treenigheter är inte i och för sig personliga, men de strider inte heller mot personligheten. Snarare omsluter och korrelerar de personligheten, i kollektiv bemärkelse, med icke-personliga funktioner. Treenigheterna är därför alltid gudoms-verklighet men aldrig personlighets-verklighet. Personlighetsaspekterna i en treenighet finns inneboende i dess enskilda medlemmar, och som individuella personer är de inte denna treenighet. Endast som ett kollektiv är de en treenighet; kollektivet är treenighet. Treenigheten inkluderar alltid all omfattad gudom; treenigheten är gudomsenhet.
106:5.4 (1167.5) De tre Absoluten — Gudomsabsolutet, det Universella och det Okvalificerade Absolutet — är inte en treenighet, ty de är inte alla gudom. Endast det gudifierade kan bli treenighet; alla andra förbund är trefaldigheter eller treoder.
106:6.1 (1167.6) Totaluniversums nuvarande potential är knappast absolut, fastän den väl kan vara nästan ultimat, och vi anser det omöjligt att nå en full uppenbarelse av absoluta betydelser eller värden inom ramen för ett subabsolut kosmos. Vi möter därför en ansenlig svårighet då vi försöker föreställa oss ett totalt uttryck för de tre Absolutens obegränsade möjligheter, eller till och med då vi försöker visualisera den erfarenhetsmässiga personaliseringen av Gud den Absolute på Gudomsabsolutets nu opersonliga nivåer.
106:6.2 (1168.1) Totaluniversums rymdscen ser ut att vara tillräcklig för den Suprema Varelsens aktualerande, för den Ultimata Treenighetens bildande och fulla funktion, för Gud den Ultimates eventuerande och rentav för den Absoluta Treenighetens påbörjande. Våra begrepp om denna andra erfarenhetsbaserade Treenighets fullständiga funktion tyckes dock antyda tillvaron av någonting bortom till och med totaluniversums vida utsträckning.
106:6.3 (1168.2) Om vi antar att det finns ett oändligt kosmos — ett kosmos som inte kan begränsas och som sträcker sig bortom totaluniversum — och om vi tänker oss att den Absoluta Treenighetens slutliga utvecklingsskeden kommer att utspelas på en sådan superultimat handlingsscen, då blir det möjligt att anta att den Absoluta Treenighetens fullbordade funktion kommer att få sitt slutliga uttryck i infinitetens skapelser och kommer att fullborda det absoluta aktualerandet av alla potentialer. Integrationen och associationen av ständigt vidgande segment av verklighet kommer att närma sig absoluthetens status i samma proportion som all verklighet blir inkluderad i de segment som sålunda sammanlänkas.
106:6.4 (1168.3) Med andra ord: den Absoluta Treenigheten är, såsom namnet anger, verkligen absolut till sin totala funktion. Vi vet inte hur en absolut funktion kan få ett totalt uttryck på en begränsad, reserverad eller annars inskränkt grund. Därför måste vi anta att en sådan totalitetsfunktion kommer att vara obetingad (till sin potential). Det förefaller som om det obetingade även vore obegränsat, åtminstone kvalitativt sett fastän vi inte är lika säkra på de kvantitativa relationerna.
106:6.5 (1168.4) Om detta är vi emellertid förvissade: medan den existentiella Paradistreenigheten är infinit, och medan den erfarenhetsbaserade Ultimata Treenigheten är subinfinit, är den Absoluta Treenigheten inte lika lätt att klassificera. Fastän den är erfarenhetsbaserad till sin uppkomst och uppbyggnad snuddar den definitivt vid potentialitetens alla existentiella Absolut.
106:6.6 (1168.5) Fastän det knappast är till någon nytta för människans sinne att försöka förstå sådana avlägsna och övermänskliga begrepp skulle vi vilja föreslå att man tänker sig den Absoluta Treenighetens evighetsverkan som kulminerande i något slag av erfarenhetsföverkligande hos potentialitetens Absolut. Detta förefaller att vara en rimlig slutsats med hänsyn till det Universella Absolutet, om ock inte i fråga om det Okvalificerade Absolutet; åtminstone vet vi att det Universella Absolutet inte endast är statiskt och potentiellt utan även associativt i den betydelse dessa ord har när det gäller total Gudom. Med tanke på de möjliga gudomlighets- och personlighetsvärdena förutsätter dessa antagna händelser att Gudomsabsolutet personaliseras och att det framträder överpersonliga värden och ultrapersonliga betydelser som ingår i Gud den Absolutes — den tredje och sista av de erfarenhetsbaserade Gudomarnas — personlighetsfullbordan.
106:7.1 (1168.6) En del av svårigheterna med att bilda sig uppfattningar om integrationen av den infinita verkligheten är en naturlig del av det faktum att alla sådana uppfattningar omfattar något av slutligheten i den universella utvecklingen, någon form av erfarenhetsmässigt förverkligande av allt som någonsin kunde finnas till. Det är otänkbart att den kvantitativa infiniteten någonsin fullständigt kunde förverkligas i slutlighet. Alltid måste det i de tre potentiella Absoluten återstå sådana outforskade möjligheter som ingen mängd av erfarenhetsmässig utveckling någonsin skulle kunna uttömma.
106:7.2 (1169.1) Till och med ett prövobegrepp om en slutlig integration är oskiljaktig från frukterna av en obegränsad evighet och är därför praktiskt taget omöjlig att förverkliga vid varje tänkbar framtida tidpunkt.
106:7.3 (1169.2) Bestämmelsemålet etableras genom de Gudomars viljeakt vilka bildar Paradistreenigheten. Bestämmelsemålet grundas i den enorma omfattningen av de tre stora potentialerna vilkas absoluthet innesluter möjligheterna till all framtida utveckling; bestämmelsemålet fullbordas antagligen av en handling som utgår från Universumbestämmelsens Fullbordare, och denna handling har troligen anknytning till den Supreme och den Ultimate i den Absoluta Treenigheten. Varje erfarenhetsmässigt bestämmelsemål kan åtminstone delvis förstås av erfarande skapade varelser, men ett bestämmelsemål som snuddar vid infinita existentialer kan knappast uppfattas. Slutlighetsbestämmelse är ett existentiellt-erfarenhetsmässigt resultat som förefaller att involvera Gudomsabsolutet. Men Gudomsabsolutet står, tack vare det Universella Absolutet, i evighetsförhållande till det Okvalificerade Absolutet. Dessa tre Absolut, som är erfarenhetsmässiga till sina möjligheter, är aktualt existentiella, och mer än så, ty de är ändlösa, tidlösa, rymdlösa, gränslösa och måttlösa — sant infinita.
106:7.4 (1169.3) Det osannolika i att målet uppnås hindrar emellertid inte ett filosofiskt teoretiserande om sådana hypotetiska bestämmelsemål. Gudomsabsolutets aktualerande som en uppnåelig absolut Gud kan vara praktiskt taget omöjligt att förverkliga. Trots det förblir ett sådant förverkligande av slutlighet en teoretisk möjlighet. Det Okvalificerade Absolutets involvering i ett ofattbart oändligt kosmos kan vara omätbart avlägset i den ändlösa evighetens framtid, men en sådan hypotes är trots det berättigad. Dödliga, morontianer, andar, finaliter, transcendentaler och andra tillika med universerna själva och alla andra faser av verklighet, har förvisso ett potentiellt slutligt bestämmelsemål som är absolut till sitt värde. Vi tvivlar på att någon varelse eller något universum någonsin fullständigt uppnår alla aspekter av ett sådant bestämmelsemål.
106:7.5 (1169.4) Hur mycket du än må växa i förståelsen av Fadern, kommer ditt sinne alltid att häpna över den ouppenbarade infiniteten hos Fadern-JAG ÄR, vars outforskade och enorma omfattning alltid förblir ofattbar och oförståelig under evighetens alla cykler. Hur mycket av Gud du än når upp till, kommer det alltid att finnas mycket mer av honom, sådant vars existens du inte ens anar. Vi tror att detta är alldeles lika sant på transcendentala nivåer som på områdena för den finita tillvaron. Sökandet efter Gud är ändlöst!
106:7.6 (1169.5) En sådan oförmåga att nå upp till Gud i slutlig betydelse borde på intet sätt göra de skapade varelserna i universum modfällda. Ni kan sannerligen uppnå den Sjufaldiges, den Supremes och den Ultimates gudomsnivåer vilka betyder för er det som den infinita insikten om Gud Fadern betyder för den Evige Sonen och Samverkaren i deras evighetstillvaros absoluta status. Guds infinitet bör ingalunda besvära den skapade utan den skall utgöra den högsta försäkran om att en uppstigande personlighet under all ändlös framtid har framför sig sådana möjligheter till utveckling av personligheten och sammanlänkning med Gudomen vilka inte ens evigheten uttömmer eller avbryter.
106:7.7 (1169.6) För de finita varelserna i storuniversum förefaller totaluniversum att vara ett så gott som infinit begrepp, men utan tvivel ser totaluniversums absonita arkitekter hur det förhåller sig till framtida och oanade utvecklingsskeden inom den oändliga JAG ÄR. Till och med rymden själv är endast ett ultimat tillstånd, ett tillstånd av begränsning inom den relativa absolutheten i mellanrymdens lugna zoner.
106:7.8 (1170.1) I det ofattbart avlägsna framtida evighetsögonblick då hela totaluniversum är slutligt fullbordat kommer vi alla utan tvivel att se tillbaka på hela dess historia som endast en begynnelse, som helt enkelt en skapelse av vissa finita och transcendentala grundvalar för ännu mer storslagna och spännande omvandlingar i en icke kartlagd infinitet. Vid en sådan framtida evighetsstund kommer totaluniversum fortfarande att förefalla ungdomligt. Det kommer sannerligen alltid att vara ungt med tanke på de obegränsade möjligheterna i en evighet som aldrig upphör.
106:7.9 (1170.2) Osannolikheten för att ett infinit bestämmelsemål skall uppnås hindrar inte på minsta sätt ett filosoferande kring idéer om en sådan bestämmelse, och vi tvekar inte att säga att om de tre absoluta potentialerna någonsin kunde bli helt aktualerade, så vore det möjligt att tänka sig en slutlig integration av den totala verkligheten. Ett sådant utvecklingsbaserat förverkligande bygger på ett fullbordat aktualerande av det Okvalificerade Absolutet, det Universella Absolutet och Gudomsabsolutet, de tre potentialiteterna vilkas förening utgör latensen hos JAG ÄR, de uppskjutna verkligheterna i evigheten, de vilande möjligheterna i all framtid, och mer än så.
106:7.10 (1170.3) Sådana eventualiteter är minst sagt ganska avlägsna, men icke desto mindre tror vi oss i de tre Treenigheternas mekanismer, personligheter och förbund upptäcka de teoretiska möjligheterna till en återförening av de sju absoluta faserna av Fadern-JAG ÄR. Detta för oss fram till begreppet den trefaldiga Treenigheten, omfattande Paradistreenigheten av existentiell status och de två senare framträdande Treenigheterna av erfarenhetsbaserad art och uppkomst.
106:8.1 (1170.4) Det är svårt att för det mänskliga sinnet beskriva hurdan Treenigheternas Treenighet är till sin natur. Den är den aktuala summan av helheten av den erfarenhetsbaserade infiniteten, så som den manifesterar sig i en teoretisk infinitet av evighetsförverkligande. I Treenigheternas Treenighet uppnår det erfarenhetsbaserade infinita en identifiering med det existentiella infinita, och båda är som ett i den för-erfararenhetsbaserade, för-existentiella JAG ÄR. Treenigheternas Treenighet är det slutliga uttrycket för allt som inbegrips i de femton trefaldigheterna och de med dem förbundna treoderna. Det är svårt för relativa varelser att förstå finaliteter, vare sig de är existentiella eller erfarenhetsmässiga, därför måste de alltid presenteras som relativiteter.
106:8.2 (1170.5) Treenigheternas Treenighet existerar i flera faser. Den innehåller möjligheter, sannolikheter och ofrånkomligheter som får föreställningsförmågan att vackla hos varelser långt ovanför människans nivå. Den har följdföreteelser som de himmelska filosoferna troligen inte ens kan ana sig till, ty dessa följder framträder i trefaldigheterna, och trefaldigheterna är i sista hand outgrundliga.
106:8.3 (1170.6) De finns ett antal olika sätt på vilket Treenigheternas Treenighet kan beskrivas. Vi väljer att presentera följande uppfattning som omfattar tre nivåer:
106:8.4 (1170.7) 1. De tre Treenigheternas nivå.
106:8.5 (1170.8) 2. Erfarenhetsmässig Gudoms nivå.
106:8.6 (1170.9) 3. Nivån för JAG ÄR.
106:8.7 (1170.10) Dessa är nivåer av tilltagande förening. Treenigheternas Treenighet är i själva verket den första nivån, medan den andra och den tredje nivån är härledda föreningar av den första.
106:8.8 (1171.1) DEN FÖRSTA NIVÅN: På denna första förbundsnivå tror man att de tre Treenigheterna fungerar som fullkomligt synkroniserade, fastän skilda grupperingar av Gudomens personligheter.
106:8.9 (1171.2) 1. Paradistreenigheten, förbundet mellan de tre Paradisgudomarna — Fadern, Sonen och Anden. Man bör komma ihåg att Paradistreenigheten innebär en trefaldig funktion: en absolut funktion, en transcendental funktion (Ultimatetens Treenighet) och en finit funktion (Suprematetens Treenighet). Paradistreenigheten är alla av dessa vid alla tider.
106:8.10 (1171.3) 2. Den Ultimata Treenigheten. Detta är gudomsförbundet mellan de Suprema Skaparna, Gud den Supreme och Totaluniversums Arkitekter. Fastän detta är en adekvat presentation av gudomlighetsaspekten i denna Treenighet, bör man notera att det finns andra faser i denna Treenighet vilka emellertid förefaller att undergå fulländad koordinering med gudomlighetsaspekten.
106:8.11 (1171.4) 3. Den Absoluta Treenigheten. Detta är grupperingen av Gud den Supreme, Gud den Ultimate och Universumbestämmelsens Fullbordare i förhållande till alla gudomlighetsvärden. Vissa andra faser av denna trefaldiga gruppering gäller annat än gudomlighetsvärden i det expanderande kosmos. Dessa undergår emellertid förening med gudomlighetsfaserna precis så som styrke- och personlighetsaspekterna hos de erfarenhetsbaserade Gudomarna nu undergår erfarenhetsmässig syntes.
106:8.12 (1171.5) Förbundet mellan dessa tre Treenigheter i Treenigheternas Treenighet skapar förutsättningar för en möjlig, obegränsad integration av verkligheten. Denna gruppering innehåller orsaker, mellanskeden och slutligheter; instiftare, förverkligare och fullbordare; begynnelser, existenser och bestämmelser. Partnerskapet Fader-Son har blivit till Son-Ande och sedan Ande-Suprem och vidare till Suprem-Ultimat och Ultimat-Absolut, rentav till Absolut och Fader-Infinit — verklighetscykelns fullbordande. Likaså, i andra faser som inte lika direkt gäller gudomlighet och personlighet, självförverkligar det Första Stora Ursprunget och Centret gränslösheten i verkligheten kring evighetens cirkel, från absolutheten i sin självexistens via ändlösheten i sin självuppenbarelse till slutligheten i sitt självförverkligande — från det existentiellas absolut till det erfarenhetsmässigas slutlighet.
106:8.13 (1171.6) DEN ANDRA NIVÅN: Koordineringen av de tre Treenigheterna medför oundgängligt en associativ förening av de erfarenhetsbaserade Gudomar som ur uppkomstsynpunkt är förbundna med dessa Treenigheter. Hurdan denna andra nivå är till sin natur har ibland beskrivits enligt följande:
106:8.14 (1171.7) 1. Den Supreme. Detta är gudomskonsekvensen av Paradistreenighetens enhet i erfarenhetsmässig förbindelse med Paradisgudomarnas Skaparsöner och Skapande Döttrar. Den Supreme är gudomspersonifikationen av fullbordan av det första stadiet i den finita evolutionen.
106:8.15 (1171.8) 2. Den Ultimate. Detta är gudomskonsekvensen av den andra Treenighetens eventuerade enhetlighet, gudomlighetens transcendentala och absonita personifikation. Den Ultimate består av en på olika sätt betraktad enhet av många kvaliteter, och det vore bra för människan att i sin uppfattning om den Ultimate inkludera åtminstone de faser av ultimateten som styr övervakningen, som personligen kan upplevas och som förenar spänningen. Det finns dock många andra aspekter hos den eventuerade Gudomen. Fastän den Ultimate och den Supreme är jämförbara är de inte identiska, inte heller är den Ultimate endast en utvidgning av den Supreme.
106:8.16 (1172.1) 3. Den Absolute. Det finns många teorier om arten av den tredje medlemmen i den andra nivån av Treenigheternas Treenighet. Gud den Absolute hör otvivelaktigt till detta förbund som personlighetskonsekvensen av den Absoluta Treenighetens slutliga funktion, men Gudomsabsolutet är dock en existentiell verklighet med evighetsstatus.
106:8.17 (1172.2) Begreppssvårigheten beträffande denna tredje medlem ligger däri att förutsättandet av ett sådant medlemskap anger att det verkligen finns endast ett Absolut. Teoretiskt skulle vi — om en sådan händelse kunde äga rum — bevittna det erfarenhetsmässiga förenandet av de tre Absoluten till ett. Vi får lära oss att det i infiniteten och existentiellt finns ett enda Absolut. Medan det är högst oklart vem denna tredje medlem kan vara, görs ofta antagandet att den kan bestå av någon form av oanad förbindelse och kosmisk manifestation av Gudomsabsolutet, det Universella och det Okvalificerade Absolutet. Helt säkert kan Treenigheternas Treenighet knappast nå upp till en fullständig funktion utan en full förening av de tre Absoluten, och de tre Absoluten kan knappast förenas utan ett fullständigt förverkligande av alla infinita potentialer.
106:8.18 (1172.3) Sanningen förvrängs antagligen minst om den tredje medlemmen av Treenigheternas Treenighet uppfattas som det Universella Absolutet, förutsatt att denna uppfattning ser det Universella som inte enbart statiskt och potentiellt utan även som associativ. Men vi förstår fortfarande inte förhållandet till de skapande och evolutionella aspekterna av den totala Gudomens funktion.
106:8.19 (1172.4) Fastän det är svårt att bilda sig en uttömmande uppfattning om Treenigheternas Treenighet, är en begränsad uppfattning inte så svår. Om den andra nivån av Treenigheternas Treenighet uppfattas som i huvudsak personlig blir det helt möjligt att postulera föreningen av Gud den Supreme, Gud den Ultimate och Gud den Absolute som den personliga återverkan av föreningen mellan de personliga Treenigheterna som ger upphov till dessa erfarenhetsbaserade Gudomar. Vi dristar oss att framföra åsikten att dessa tre erfarenhetsbaserade Gudomar helt säkert kommer att förenas på den andra nivån som en direkt följd av den växande enhetligheten hos deras förstadiemässiga och förorsakande Treenigheter, vilka bildar den första nivån.
106:8.20 (1172.5) Den första nivån består av tre Treenigheter; den andra nivån existerar som ett personlighetsförbund mellan erfarenhetsbaserade-utvecklade, erfarenhetsbaserade-eventuerade och erfarenhetsbaserade-existentiella Gudomspersonligheter. Oberoende av någon eventuell begreppssvårighet i att förstå den fullständiga Treenigheternas Treenighet, har det personliga förbundet mellan dessa tre Gudomar på den andra nivån manifesterats i vår egen universumtidsålder i det fenomen som innebar förgudligandet av Majeston, som aktualerades på denna andra nivå av Gudomsabsolutet som verkade genom den Ultimate och som svar på den Suprema Varelsens första skapande mandat.
106:8.21 (1172.6) DEN TREDJE NIVÅN: I en obegränsad hypotes om den andra nivån av Treenigheternas Treenighet finns korrelationen av varje fas av varje slag av verklighet som är, var eller kunde finnas i infinitetens totalitet. Den Suprema Varelsen är inte endast ande utan också sinne, styrka och erfarenhet. Den Ultimate är allt detta och mycket mer, medan i det förenade begreppet för Gudomsabsolutets, det Universella och det Okvalificerade Absolutets etthet ingår den absoluta finaliteten av all verklighets förverkligande.
106:8.22 (1172.7) I föreningen av den Supreme, den Ultimate och den fullbordade Absolute skulle det kunna ske ett funktionellt återförenande av de infinitetsaspekter som ursprungligen segmenterades av JAG ÄR och som resulterade i att Infinitetens Sju Absolut framträdde. Fastän universums filosofer anser en sådan sannolikhet vara mycket avlägsen, ställer vi dock ofta denna fråga: Om den andra nivån av Treenigheternas Treenighet en gång kunde uppnå treenighetsenhetlighet, vad skulle då inträffa som en följd av en sådan gudomsenhetlighet? Vi vet det inte, men vi är övertygade om att det skulle leda direkt till att JAG ÄR förverkligades som erfarenhetsmässigt uppnåelig. Från personliga varelsers synpunkt sett kunde det betyda att JAG ÄR, som man inte kan lära känna, hade blivit möjlig att uppleva som Fader-Infinit. Vad dessa absoluta bestämmelsemål kunde tänkas betyda ur en icke-personlig synvinkel är en annan sak och något som endast evigheten möjligen kunde klargöra. Då vi betraktar dessa avlägsna eventualiteter som personliga varelser drar vi den slutsatsen att det slutliga bestämmelsemålet för alla personligheter är att slutligen lära känna den Universelle Fadern till dessa samma personligheter.
106:8.23 (1173.1) Då vi filosofiskt föreställer oss JAG ÄR i den förgångna evigheten är han ensam, det finns ingen vid hans sida. Då vi ser framåt i den framtida evigheten kan vi inte se annat än att JAG ÄR omöjligen kunde förändras som existentiell, men vi är benägna att förutsäga en väldig erfarenhetsmässig skillnad. En sådan uppfattning om JAG ÄR innebär fullständigt självförverkligande — dit hör den gränslöst lysande samling av personligheter som har blivit viljemässiga deltagare i självuppenbarelsen av JAG ÄR, och som i evighet kommer att förbli absoluta viljemässiga delar av infinitetens totalitet, slutliga söner till den absolute Fadern.
106:9.1 (1173.2) I begreppet Treenigheternas Treenighet postulerar vi en eventuell erfarenhetsmässig förening av den gränslösa verkligheten, och ibland teoretiserar vi att allt detta kan tänkas inträffa i en fjärran evighets yttersta avlägsenhet. Det oaktat finns en aktual och nuvarande förening av infiniteten under denna tidsålder såsom i alla forna och framtida tidsåldrar; denna förening är existentiell i Paradistreenigheten. Infinitetsföreningen som en erfarenhetsmässig realitet är ofattbart avlägsen, men en infinitetens obegränsade enhet dominerar nu universumtillvarons innevarande stund och förenar skillnaderna i all verklighet med ett existentiellt majestät som är absolut.
106:9.2 (1173.3) När finita varelser försöker föreställa sig infinit förening på finalitetsnivåerna av den fullbordade evigheten stöter de på de begränsningar i intellektet som är naturliga för deras finita tillvaro. Tid, rymd och erfarenhet utgör hinder för de skapade varelsernas uppfattning, men utan tid, rymd och erfarenhet kunde ingen varelse få ens en begränsad uppfattning om universums verklighet. Utan sinne för tid vore det inte alls möjligt för någon evolutionär varelse att inse de relationer som gäller ordningsföljd. Utan uppfattning om rymd kunde ingen varelse fatta de relationer som gäller samtidighet. Utan erfarenhet kunde någon evolutionär varelse inte ens finnas till. Endast Infinitetens Sju Absolut transcenderar faktiskt erfarenheten, och även de kan tänkas vara erfarenhetsbaserade i vissa faser.
106:9.3 (1173.4) Tid, rymd och erfarenhet är människans främsta hjälpmedel för en relativ uppfattning av verkligheten, men trots det är de hennes väldigaste hinder för en fullständig verklighetsuppfattning. De dödliga och många andra varelser i universum finner det nödvändigt att tänka sig att potentialer aktualeras i rymden och utvecklas till mognad i tiden, men hela denna process är ett tid-rymd-fenomen som i själva verket inte förekommer i Paradiset och evigheten. På den absoluta nivån finns varken tid eller rymd; alla potentialer kan där uppfattas som aktualer.
106:9.4 (1173.5) Uppfattningen om förenandet av all verklighet, vare sig i denna eller någon annan universumtidsålder, är i grunden tvåfaldig: existentiell och erfarenhetsmässig. En sådan enhet håller på att erfarenhetsmässigt förverkligas i Treenigheternas Treenighet, men graden av det synbara aktualerandet av denna trefaldiga Treenighet står i direkt proportion till försvinnandet av verklighetens begränsningar och ofullständigheter i kosmos. Verklighetens totala integration är emellertid obegränsat, evigt och existentiellt närvarande i Paradistreenigheten, inom vilken den infinita verkligheten i själva detta universumögonblick är absolut förenad.
106:9.5 (1174.1) Den paradox som skapas av det erfarenhetsmässiga och det existentiella synsättet är oundviklig och bygger delvis på det faktum att Paradistreenigheten och Treenigheternas Treenighet vardera utgör ett evighetsförhållande som de dödliga endast kan uppfatta som en relativitet i tid och rymd. Människans uppfattning om ett efterhand skeende erfarenhetsmässigt aktualerande av Treenigheternas Treenighet — tidssynvinkeln — måste kompletteras med tilläggspostulatet att detta redan är något faktiskt — evighetssynvinkeln. Hur kan dessa två synvinklar jämkas samman? För de finita dödliga föreslår vi att de accepterar sanningen att Paradistreenigheten är den existentiella föreningen av infiniteten, och att oförmågan att upptäcka den aktuala närvaron och fullbordade manifestationen av den erfarenhetsbaserade Treenigheternas Treenighet delvis beror på ömsesidig förvrängning som följd av:
106:9.6 (1174.2) 1. Människans begränsade synvinkel, oförmågan att fatta begreppet obegränsad evighet.
106:9.7 (1174.3) 2. Människans ofulländade status, avlägsenheten från den absoluta nivån för det erfarenhetsmässiga.
106:9.8 (1174.4) 3. Syftet med människans tillvaro, det faktum att människosläktet är avsett att utvecklas genom erfarenhetsförfarandet och därför till sin natur och uppbyggnad måste vara beroende av erfarenhet. Endast ett Absolut kan vara både existentiellt och erfarenhetsbaserat.
106:9.9 (1174.5) Den Universelle Fadern i Paradistreenigheten är JAG ÄR i Treenigheternas Treenighet, och oförmågan att uppleva Fadern som infinit beror på finita begränsningar. Uppfattningen om den existentiella, ensamma, före Treenigheten existerande ouppnåeliga JAG ÄR och postulatet om den erfarenhetsbaserade efter Treenigheternas Treenighet existerande och uppnåeliga JAG ÄR är en och samma hypotes; ingen verklig förändring har skett i den Infinita; all synbarlig utveckling kommer sig av ökad förmåga till verklighetsmottagning och kosmisk uppskattning.
106:9.10 (1174.6) JAG ÄR måste i sista hand existera före allt existentiellt och efter allt erfarenhetsbaserat. Fastän dessa idéer kanske inte klargör evighetens och infinitetens paradoxer i människans sinne, borde de åtminstone stimulera sådana finita intellekt att ånyo ge sig i kast med dessa problem utan slut, problem som kommer att fortsätta att förbrylla er i Salvington, senare som finaliter och vidare i den oupphörliga framtiden av er eviga levnadsbana i de vittomfattande universerna.
106:9.11 (1174.7) Förr eller senare börjar alla personer i universum inse att det slutliga sökandet i evigheten består i det ändlösa utforskandet av infiniteten, upptäcktsfärden utan slut in i det Första Ursprungets och Centrets absoluthet. Förr eller senare blir vi alla medvetna om att de skapade varelsernas hela tillväxt står i proportion till identifieringen med Fadern. Vi börjar förstå att ett liv enligt Guds vilja är det eviga passet till den oändliga möjligheten i infiniteten själv. De dödliga kommer en gång att inse att framgången vid sökandet efter den Infinita är direkt proportionell mot uppnåendet av likhet med Fadern, och att Faderns realiteter i denna universumtidsålder uppenbaras i gudomlighetens kvaliteter. Dessa gudomlighetens kvaliteter tillägnar sig universums varelser personligen i erfarenheten av att leva gudomligt, och att leva gudomligt betyder i själva verket att leva enligt Guds vilja.
106:9.12 (1175.1) För materiella, evolutionära och finita varelser leder ett liv som bygger på att leva enligt Faderns vilja direkt till andens överhöghet inom personlighetens arena och för sådana varelser ett steg närmare förståelsen av Fader-Infinit. Ett sådant liv i Fadern bygger på sanning, är känsligt för skönhet och domineras av godhet. En sådan person som känner Gud är i sitt inre upplyst av dyrkan och i sitt yttre liv hängiven helhjärtat tjänande av alla personligheters universella brödraskap, en tjänande omvårdnad fylld av barmhärtighet och motiverad av kärlek, samtidigt som alla dessa livskvaliteter förenas i den evolverande personligheten på ständigt stigande nivåer av kosmisk visdom, självförverkligande, finnande av Gud och dyrkan av Fadern.
106:9.13 (1175.2) [Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 107
107:0.1 (1176.1) FASTÄN den Universelle Fadern personligen har sin boning i Paradiset, i själva centrum av universerna, är han faktiskt också närvarande i världarna i rymden, i sina oräkneliga barns sinnen i tiden, ty han finns inne i dem som Mysterieledsagare. Den evige Fadern är samtidigt både den mest avlägsna från, och den mest intimt förbundna med, sina planetariska dödliga söner.
107:0.2 (1176.2) Riktarna är Faderns aktuala kärlek inkarnerad i människornas själar. De är det veritabla löftet om människans eviga levnadsbana fångna i de dödligas sinnen. Riktarna är människans fulländade finalitpersonlighets innersta väsen, som människan kan få en försmak av i tiden allteftersom hon lär sig att behärska det gudomliga förfarandet att uppnå ett liv enligt Faderns vilja, steg för steg genom uppstigning från ett universum till ett annat tills hon faktiskt når fram till sin Paradisfaders gudomliga närvaro.
107:0.3 (1176.3) Gud som har befallt människan att vara fulländad, så som han är fullkomlig, har stigit ned i form av Riktare för att bli människans erfarenhetsmässiga partner vid uppnåendet av den himmelska ödesbestämmelse som sålunda har föreskrivits. Det fragment av Gud som dväljs i den mänskliga varelsens sinne är en absolut och oreserverad försäkran om att människan kan finna den Universelle Fadern i förbund med denna gudomliga Riktare som kom fram från Gud för att finna människan och göra henne till en Guds son redan under hennes dagar i köttslig gestalt.
107:0.4 (1176.4) Varje dödlig som har sett en Skaparson har sett den Universelle Fadern, och den i vars inre dväljs en gudomlig Riktare, i honom dväljs Paradisfadern. Varje dödlig som medvetet eller omedvetet följer sin inneboende Riktares ledning lever enligt Guds vilja. Medvetenhet om Riktarens närvaro är medvetenhet om Guds närvaro. Riktarens eviga fusion med människans evolutionära själ är en faktisk erfarenhet av evig förening med Gud som en universummedarbetare till Gudomen.
107:0.5 (1176.5) Det är Riktaren som i människan skapar denna okuvliga trängtan och oupphörliga längtan att vara lik Gud, att nå fram till Paradiset och där inför Gudomens aktuala person dyrka den gudomliga gåvans infinita källa. Riktaren är det levande väsen som faktiskt förenar den dödliga sonen med hans Paradisfader och som drar honom allt närmare Fadern. Riktaren är vår kompenserande utjämning av den enorma universumspänning som skapas av det avstånd som skiljer människan från Gud och av den grad till vilken hon är partiell i motsats till den evige Fadern som är universell.
107:0.6 (1176.6) Riktaren är en infinit varelses absoluta innersta väsen fången i en finit varelses sinne och som, beroende på hur en sådan dödlig varelse väljer, slutligen kan fullborda denna temporära förening mellan Gud och människa och verkligen aktualera en varelse av en ny klass för ändlös universumtjänst. Riktaren är den gudomliga universumrealitet som besannar det faktum att Gud är människans Fader. Riktaren är människans osvikliga kosmiska kompass som alltid och ofelbart riktar själen mot Gud.
107:0.7 (1177.1) I de evolutionära världarna genomgår viljevarelserna tre allmänna utvecklingsstadier i tillvaron: Från Riktarens ankomst till förhållandevis fullvuxen ålder, omkring tjugo års ålder på Urantia, betecknas Ledsagarna ibland som Tankeändrare. Från denna tid tills människan uppnår en mogen ålder, omkring fyrtio år, kallas Mysterieledsagarna Tankeriktare. Från uppnådd mognad och omdömesförmåga till befrielsen från det jordiska livet benämns de ofta Tankeövervakare. Dessa tre faser i de dödligas liv har inget samband med de tre stadierna för Riktarens framsteg vid sinnesduplicering och själsutveckling.
107:1.1 (1177.2) Emedan Tankeriktarna är en del av den ursprungliga Gudomens väsen kan ingen drista sig till att uttrycka sig auktoritativt om deras natur och ursprung. Jag kan endast förmedla traditionerna från Salvington och trosuppfattningarna från Uversa. Jag kan endast förklara hur vi uppfattar dessa Mysterieledsagare och med dem associerade entiteter över hela storuniversum.
107:1.2 (1177.3) Fastän det finns olika åsikter om det sätt på vilket Tankeriktarna utges, finns det inga sådana skillnader beträffande deras ursprung. Alla är överens om att de utgår direkt från den Universelle Fadern, det Första Ursprunget och Centret. De är inte skapade varelser utan fragmenterade entiteter som utgör en faktisk närvaro av den infinita Guden. Tillsammans med sina många ouppenbarade gelikar är Riktarna av ren och oblandad gudomlighet, obegränsade och outtunnade delar av Gudomen. De är av Gud, och så vitt vi kan se är de Gud.
107:1.3 (1177.4) När det gäller den tid då de börjar sin separata existens skilt från det Första Ursprungets och Centrets absoluthet, vet vi inte, inte heller känner vi till deras antal. Vi vet mycket litet om deras livsskeden innan de anländer till planeterna i tiden för att dväljas i människornas sinnen, men från den tiden framåt känner vi mer eller mindre väl till deras kosmiska framskridanden upp till och inklusive fullbordandet av deras trefaldiga bestämmelser: att vinna personlighet genom fusion med någon dödlig uppstigande, att få personlighet genom den Universelle Faderns dekret eller att befrias från de uppdrag som man vet att Tankeriktarna har.
107:1.4 (1177.5) Fastän vi inte vet antar vi att Riktare ständigt individualiseras då universum utvidgas och då antalet kandidater för fusion med Riktare ökar. Det kan vara lika möjligt att vi begår ett misstag när vi försöker bestämma Riktarnas antal numeriskt. Likt Gud själv kan dessa fragment av hans outgrundliga natur tänkas vara existentiellt infinita.
107:1.5 (1177.6) Den metod med vilken Riktarna får sin uppkomst är en av den Universelle Faderns ouppenbarade funktioner. Vi har all orsak att tro att ingen av de övriga absoluta partnerna till det Första Ursprunget och Centret har något att göra med frambringandet av Fadersfragment. Riktarna är helt enkelt och för evigt gudomliga gåvor. De är av Gud och från Gud och lika som Gud.
107:1.6 (1177.7) I sitt förhållande till fusionsvarelser uppvisar de en himmelsk kärlek och andlig omvårdnad som ingående bekräftar förkunnelsen att Gud är ande. Men utöver denna transcendenta omvårdnad sker mycket som aldrig har uppenbarats för dödliga på Urantia. Vi förstår inte heller helt vad som verkligen händer när den Universelle Fadern ger en del av sig själv till att bli en del av personligheten hos en skapad varelse i tiden. Inte heller har Paradisfinaliternas uppstigande framskridande ännu avslöjat de fulla möjligheter som finns inbyggda i detta himmelska partnerskap mellan människa och Gud. I sista hand måste Fadersfragmenten vara en gåva från den absoluta Guden till de varelser vilkas bestämmelse omfattar möjligheten att uppnå Gud som absolut.
107:1.7 (1178.1) Så som den Universelle Fadern fragmentiserar sin förpersonliga Gudom, så individualiserar också den Oändlige Anden delar av sin försinnes-ande att dväljas och verkligen fusionera med de evolutionära själarna i de överlevande dödliga som hör till andefusionsserien. Den Evige Sonens väsen kan emellertid inte på detta sätt fragmenteras; den Ursprunglige Sonens ande är antingen jämnt utspridd eller fristående personlig. Varelser som fusioneras med Sonen förenas med individualiserade utgivningar av den Evige Sonens Skaparsöners ande.
107:2.1 (1178.2) Riktarna individualiseras som jungfruliga entiteter, och alla är bestämda att bli antingen befriade, fusionerade eller personaliserade Ledsagare. Enligt vår uppfattning finns det sju klasser av Tankeriktare, fastän vi inte helt förstår dessa grupperingar. Vi hänvisar ofta till de olika klasserna enligt följande indelning:
107:2.2 (1178.3) 1. Jungfruliga Riktare, de som utför sitt första uppdrag hos evolutionära kandidater för evig överlevnad. Mysterieledsagarna är för evigt ensartade till sin gudomliga natur. De är också ensartade till sin erfarenhetsmässiga natur när de för första gången ger sig av från Divinington; senare erfarenhetsmässig differentiering är resultatet av aktual erfarenhet i universumtjänst.
107:2.3 (1178.4) 2. Avancerade Riktare, de som har tjänat en eller flera perioder tillsammans med viljevarelser i världar där slutlig fusion förekommer mellan den timliga varelsens identitet och en individualiserad del av anden från den lokala universummanifestationen av det Tredje Ursprunget och Centret.
107:2.4 (1178.5) 3. Suprema Riktare, de Ledsagare som har tagit del i äventyret i tiden i de evolutionära världarna, men vilkas mänskliga partner av någon orsak avböjde evig överlevnad, samt de som senare har förordnats till andra äventyr hos andra dödliga i andra evolverande världar. Fastän en suprem Riktare inte är mer gudomlig än en jungfrulig Ledsagare, har den fått mer erfarenhet och kan göra sådant i människosinnet som en mindre erfaren Riktare inte skulle klara av.
107:2.5 (1178.6) 4. Försvunna Riktare. Här finns ett avbrott i våra försök att följa Mysterieledsagarnas livsskeden. Det finns ett fjärde tjänstestadium som vi är osäkra på. Melkisedekarna undervisar att det fjärde stadiets Riktare befinner sig på fristående uppdrag och far omkring i universernas universum. De Ensamma Budbärarna är benägna att tro att de är ett med det Första Ursprunget och Centret och åtnjuter en period av uppfriskande association med Fadern själv. Det är fullt möjligt att en Riktare kan fara omkring i totaluniversum och samtidigt vara ett med den allestädes närvarande Fadern.
107:2.6 (1178.7) 5. Befriade Riktare, de Mysterieledsagare som för evigt har befriats från tjänsten i tiden till förmån för de evolverande sfärernas dödliga. Vilka funktioner de kan tänkas ha vet vi inte.
107:2.7 (1179.1) 6. Fusionerade Riktare — finaliter — de som har blivit ett med de uppstigande varelserna i superuniverserna, evighetsföljeslagarna till tidens uppstigna i Paradisets Finalitkår. Tankeriktarna blir vanligen fusionerade med tidens uppstigande dödliga, och med sådana överlevande dödliga registreras de in och ut i Ascendington. De följer de uppstigna varelsernas bana. Efter fusionen med en uppstigande evolutionär själ förefaller Riktarna att omvandlas från den absoluta existentiella nivån i universum till den finita erfarenhetsmässiga nivån för funktionell association med en uppstigande personlighet. Samtidigt som en fusionerad Riktare bibehåller allt det som kännetecknar den existentiella gudomliga naturen blir den oupplösligt sammankopplad med en överlevande dödligs uppstigande levnadsbana.
107:2.8 (1179.2) 7. Personaliserade Riktare, de som har tjänat tillsammans med de inkarnerade Paradissönerna samt många som har utmärkt sig på ett ovanligt sätt under sin vistelse i en dödlig, men vilkas objekt avvisade överlevnad. Vi har anledning att tro att sådana Riktare personaliseras på rekommendation av Dagarnas Forna i superuniversumet för sitt uppdrag.
107:2.9 (1179.3) Det finns många sätt att klassificera dessa hemlighetsfulla Gudsfragment: enligt universumuppdrag, enligt graden av framgång vid vistelsen hos en enskild dödlig, eller rentav enligt den dödliga fusionskandidatens rashärkomst.
107:3.1 (1179.4) Alla universumaktiviteter med anknytning till Mysterieledsagarnas utsändande, förvaltning och ledning samt återkomst från tjänst i alla sju superuniverser förefaller att vara koncentrerade till den heliga sfären Divinington. Så vitt jag vet har inga andra än Riktare och andra Fadersentiteter någonsin varit på den sfären. Det förefaller sannolikt att talrika ouppenbarade förpersonliga entiteter delar Divinington med Riktarna som hemsfär. Vi antar att dessa entitetsföljeslagare på något sätt kan tänkas ha anknytning till Mysterieledsagarnas nuvarande eller framtida omvårdnadsverksamhet. Vi vet det verkligen inte.
107:3.2 (1179.5) När Tankeriktarna återvänder till Fadern beger de sig till den värld de antas komma från, nämligen Divinington. Troligen som en del av denna erfarenhet sker aktual kontakt med Faderns Paradispersonlighet samt med den specialiserade manifestation av Faderns gudomlighet som enligt uppgift befinner sig på denna hemliga sfär.
107:3.3 (1179.6) Fastän vi känner till något om Paradisets alla sju hemliga sfärer, vet vi mindre om Divinington än om de övriga. Varelser som hör till höga andliga klasser får endast tre gudomliga påbud, nämligen:
107:3.4 (1179.7) 1. Att alltid visa vederbörlig respekt för de varelsers erfarenhet och gåvor som är äldre och överordnade.
107:3.5 (1179.8) 2. Att alltid ta hänsyn till de varelsers begränsningar och oerfarenhet som är yngre och underordnade.
107:3.6 (1179.9) 3. Att aldrig försöka landa på Diviningtons stränder.
107:3.7 (1179.10) Jag har ofta reflekterat att det vore helt lönlöst för mig att bege mig till Divinington. Det vore antagligen omöjligt för mig att se några varelser som bor där utom sådana som de Personaliserade Riktarna, och dem har jag sett annanstans. Jag är helt säker på att det i Divinington inte finns något av verkligt värde eller verklig nytta för mig, ingenting väsentligt för min tillväxt eller utveckling, för annars hade jag inte förbjudits att bege mig dit.
107:3.8 (1180.1) Eftersom vi kan lära oss litet eller intet från Divinington om Riktarnas natur och ursprung är vi tvungna att samla information från tusentals olika källor, och det är nödvändigt att sammanställa, förena och korrelera dessa insamlade data för att göra denna kunskap informativ.
107:3.9 (1180.2) Den tapperhet och visdom som Tankeriktarna uppvisar antyder att de har genomgått en träning av oerhört stor omfattning och utsträckning. Eftersom de inte är personligheter måste denna träning ges vid utbildningsinstitutionerna i Divinington. Personalen vid Riktarnas träningsskolor i Divinington utgörs utan tvivel av de unika Personaliserade Riktarna. Vi vet faktiskt att denna centrala och övervakande kår leds av den numera Personaliserade Riktare som tillhörde den första Paradissonen av Mikael-klass som fullbordade sin sjufaldiga utgivning till raserna och folken i världarna i sitt eget universum.
107:3.10 (1180.3) Vi vet verkligen mycket litet om de icke-personaliserade Riktarna; vi har kontakt och kommunikation endast med de personaliserade klasserna. De Personaliserade Riktarna döps i Divinington och är alltid kända enligt namn, inte enligt nummer. De är stadigvarande bosatta i Divinington. Denna heliga sfär är deras hem. Härifrån färdas de ut endast när den Universelle Fadern så vill. Man finner mycket få av dem inom lokaluniversernas områden, men större antal av dem finns i centraluniversumet.
107:4.1 (1180.4) Att säga att en Tankeriktare är gudomlig innebär endast att erkänna Riktarens ursprungsnatur. Det är högst sannolikt att en sådan renhet när det gäller gudomligheten omfattar det innersta väsendet i potentialen till alla gudomsattribut som kan inrymmas i ett sådant fragment av det absoluta väsendet i den eviga och infinita Paradisfaderns universella närvaro.
107:4.2 (1180.5) Riktarens faktiska källa måste vara infinit, och före fusionen med en evolverande dödligs odödliga själ måste Riktarens realitet gränsa till absoluthet. Riktarna är inte absolut i universell mening, i gudomsbetydelse, men de är troligen sanna absolut inom potentialiteterna av sin fragmenterade natur. De är begränsade med hänsyn till sin universalitet men inte med hänsyn till sin natur. I extensivitet är de begränsade, men i intensivitet beträffande betydelse, värde och fakta är de absoluta. Av den orsaken kallar vi ibland de gudomliga gåvorna för Faderns begränsade absoluta fragment.
107:4.3 (1180.6) Ingen Riktare har någonsin varit illojal mot Paradisfadern; de lägre klasserna av personliga varelser måste ibland kämpa med illojala fränder, men så aldrig Riktarna. De är suprema och ofelbara i sitt himmelska verksamhetsfält för varelseomvårdnad och universumfunktion.
107:4.4 (1180.7) Icke-personaliserade Riktare är synliga endast för Personaliserade Riktare. Min klass, de Ensamma Budbärarna, samt de Inspirerade Treenighetsandarna kan upptäcka närvaron av Riktare med hjälp av andliga reaktionsfenomen, och till och med serafer kan ibland urskilja det andens ljussken som antas vara förbundet med Ledsagarnas närvaro i människornas materiella sinne. Ingen av oss kan faktiskt urskilja Riktarnas verkliga närvaro om de inte har blivit personaliserade, även om deras natur kan observeras i förening med de fusionerade personligheterna hos de uppstigande dödliga från de evolutionära världarna. Riktarnas universella osynlighet antyder starkt deras höga och exklusiva gudomliga ursprung och natur.
107:4.5 (1181.1) Det finns ett karakteristiskt ljus, ett andens ljussken, som åtföljer denna gudomliga närvaro och som allmänt associeras med Tankeriktarna. I universumet Nebadon är detta Paradisets ljussken vida känt som ”lotsljuset”; i Uversa kallas det ”livets ljus”. På Urantia har detta fenomen någon gång betecknats som ”det sanna ljus som lyser i varje människa som kommer till världen”.
107:4.6 (1181.2) För alla varelser som har nått fram till den Universelle Fadern är de Personaliserade Tankeriktarna synliga. Riktare av alla stadier samt alla andra varelser, entiteter, andar, personligheter och andemanifestationer kan alltid urskiljas av de Suprema Skaparpersonligheter som härstammar från Paradisgudomarna och som leder de främsta regeringarna i storuniversum.
107:4.7 (1181.3) Kan ni verkligen inse den sanna betydelsen av att en Riktare bor i ert inre? Kan ni verkligen fatta vad det betyder att ha ett absolut fragment av den absoluta och infinita Gudomen, den Universelle Fadern, inneboende i ert inre och fusionerande med ert finita dödliga väsen? När den dödliga människan fusionerar med ett verkligt fragment av den existentiella Orsaken till det totala kosmos kan ingen gräns någonsin sättas för det ödesmål ett sådant exempellöst och ofattbart kompanjonskap leder till. I evigheten får människan upptäcka inte endast den objektiva Gudomens infinitet utan också den ändlösa potentialiteten hos det subjektiva fragmentet av denne samme Gud. Alltid kommer Riktaren att uppenbara Guds under för den dödligas personlighet, och aldrig kan denna himmelska uppenbarelse få ett slut, ty Riktaren är av Gud och som Gud för den dödliga människan.
107:5.1 (1181.4) Evolutionära dödliga är benägna att betrakta sinnet som en kosmisk medling mellan ande och materia, ty detta är verkligen sinnets huvuduppgift, så som ni kan uppfatta det. Därför är det inte lätt för människan att inse att Tankeriktarna har sinne, ty Riktarna är fragmentationer av Gud på en absolut verklighetsnivå som inte endast är förpersonlig utan som även föregår all divergering av energi och ande. På en monistisk nivå som föregår differentieringen i energi och ande kunde sinnet inte ha någon medlande funktion, ty det finns inga skillnader som skulle kräva medling.
107:5.2 (1181.5) Eftersom Riktarna kan planera, arbeta och älska måste de vara utrustade med sådana förmågor som motsvarar sinnet. De har en obegränsad förmåga att kommunicera med varandra, dvs. alla former av Ledsagare ovanför de första eller jungfruliga grupperna. Vad beträffar arten av och innehållet i kommunikationen mellan dem är det inte mycket vi kan uppenbara, ty vi känner inte till det. Vi vet också att de måste vara utrustade med sinne i någon form, ty annars kunde de aldrig bli personaliserade.
107:5.3 (1181.6) Tankeriktarens sinnesutrustning är lik den Universelle Faderns och den Evige Sonens sinnesutrustning — den från vilken Samverkarens sinnen härstammar.
107:5.4 (1181.7) Den typ av sinne som en Riktare antas ha måste vara likartat som sinnesutrustningen hos de talrika andra klasser av förpersonliga entiteter, vilka antas likaså ha sitt ursprung i det Första Ursprunget och Centret. Fastän många av dessa klasser inte har uppenbarats på Urantia, uppvisar dock alla av dem sinnesmässiga kvaliteter. Det är också möjligt för dessa individualiseringar av den ursprungliga Gudomen att förenas med talrika evolverande typer av icke-dödliga varelser och rentav med en del icke-evolutionära varelser som har utvecklat förmåga till fusion med sådana Gudomsfragment.
107:5.5 (1182.1) När en Tankeriktare fusioneras med en överlevande människas evolverande odödliga morontiasjäl, kan Riktarens sinne identifieras endast som existerande skilt från den skapade varelsens sinne tills den uppstigande dödlige under sitt framskridande i universum når andenivåer.
107:5.6 (1182.2) Efter det att dessa sjätte stadiets andar under uppstigningserfarenheten har nått finalitnivåerna förefaller de att omvandla någon sinnesfaktor, som representerar en förening av vissa faser i den dödliges sinne och Riktarens sinne, och som tidigare har fungerat som förbindelseled mellan de gudomliga och de mänskliga faserna i de uppstigande personligheterna. Denna erfarenhetsmässiga sinneskvalitet torde ”suprematisera” och sedan öka den evolutionära Gudomens — den Suprema Varelsens — erfarenhetsmässiga utrustning.
107:6.1 (1182.3) Så som Tankeriktarna upplevs i de skapade varelsernas erfarenhet avslöjar de närvaro och ledning av ett andeinflytande. Riktaren är förvisso en ande, ren ande, men mer än ande. Vi har aldrig kunnat klassificera Mysterieledsagarna på ett tillfredsställande sätt; allt som med säkerhet kan sägas om dem är att de sannerligen är som Gud.
107:6.2 (1182.4) Riktaren är människans evighetsmöjlighet; människan är Riktarens personlighetsmöjlighet. Era enskilda Riktare arbetar för att förandliga er i hopp om att föreviga er timliga identitet. Riktarna är genomsyrade av den vackra och självutgivande kärleken som andarnas Fader hyser. De älskar er genuint och gudomligt. De är andehoppets fångar fjättrade i människornas sinne. De längtar efter att era dödliga sinnen skall nå upp till gudomligheten, så att deras ensamhet kan få ett slut, så att de tillsammans med er kan befrias från begränsningarna i materiens klädnad och tidens dräkt.
107:6.3 (1182.5) Er väg till Paradiset är andeuppnåelsens väg, och Riktarens väsen för troget fram uppenbarelsen om den Universelle Faderns andliga väsen. Efter uppstigningen till Paradiset och under postfinalitstadierna av den eviga levnadsbanan kan Riktaren möjligen ta kontakt med sin före detta människopartner för annat än andeomvårdnad; men uppstigningen till Paradiset och levnadsbanan som finalit är ett partnerskap mellan den gudsmedvetne dödlige som undergår förandling och den gudsuppenbarande Riktarens andliga omvårdnad.
107:6.4 (1182.6) Vi vet att Tankeriktarna är andar, rena andar, antagligen absoluta andar. Men Riktaren måste också vara något mer än enbart andeverklighet. Förutom den förmodade sinnesutrustningen är också faktorer av ren energi närvarande. Om ni drar er till minnes att Gud är källan till ren energi och ren ande, så är det inte så svårt att inse att hans fragment är båda. Det är ett faktum att Riktarna färdas i rymden längs Paradisöns ögonblickliga och universella gravitationsströmkretsar.
107:6.5 (1182.7) Det är verkligen förbryllande att Mysterieledsagarna på detta sätt är associerade med de materiella strömkretsarna i universernas universum. Det förblir dock ett faktum att de far som en blixt över hela storuniversum längs den materiella gravitationens strömkretsar. Det är helt möjligt att de till och med kan tränga igenom yttre rymdens nivåer. De skulle helt säkert kunna följa Paradisets gravitationsnärvaro till dessa regioner, men fastän min klass av personligheter kan färdas längs Samverkarens sinnesströmkretsar bortom storuniversums gränser har vi aldrig varit säkra på att vi skulle ha upptäckt närvaron av Riktare i de icke-kartlagda regionerna i yttre rymden.
107:6.6 (1183.1) Fastän Riktarna utnyttjar den materiella gravitationens strömkretsar är de dock inte underställda dem så som den materiella skapelsen. Riktarna är fragment av upphovet till gravitationen; de är inte gravitationens följdföreteelser. De har segmenterats på en sådan existensnivå i universum vilken hypotetiskt sett föregår gravitationens framträdande.
107:6.7 (1183.2) Tankeriktarna får ingen vila från den tid då de utges till den dag då de är fria att återvända till Divinington sedan deras dödliga objekt har dött en naturlig död. De vilkas objekt inte går igenom den naturliga dödens portar upplever inte ens denna temporära frist. Tankeriktarna behöver inte tillförsel av energi; de är energi, energi av högsta och gudomligaste slag.
107:7.1 (1183.3) Tankeriktarna är inte personligheter, men de är verkliga entiteter. De är faktiskt och fullkomligt individualiserade fastän de aldrig så länge som de dväljs i de dödliga verkligen blir personaliserade. Tankeriktarna är inte riktiga personligheter, men de är riktiga realiteter, realiteter av det renaste slag som är känt i universernas universum — de är den gudomliga närvaron. Fastän de inte är personliga betecknas dessa underbara Fadersfragment allmänt som varelser och ibland som andeentiteter, med tanke på de andliga faserna i deras nuvarande omvårdnad av de dödliga.
107:7.2 (1183.4) Om Tankeriktarna inte är personligheter med rätt till vilja och förmåga att träffa val, hur kan de då välja ut dödliga personer och erbjuda sig att ta sin boning i dessa varelser i de evolutionära världarna? Detta är en fråga som är lätt att ställa, men som troligen ingen varelse i universernas universum någonsin har funnit det exakta svaret på. Inte ens min klass av personligheter, de Ensamma Budbärarna, förstår fullt förmågan till vilja, val och kärlek hos entiteter som inte är personliga.
107:7.3 (1183.5) Vi har ofta spekulerat över att Tankeriktarna måste ha viljeförmåga på alla förpersonliga valnivåer. De erbjuder sig frivilligt att ta sin boning i människovarelser, de gör upp planer för människans eviga levnadsbana, de anpassar, modifierar och substituerar enligt omständigheterna, och dessa aktiviteter antyder förmåga till genuin vilja. De hyser tillgivenhet för de dödliga, de fungerar vid kriser i universum, de väntar alltid på att beslutsamt få handla enligt människans val, och alla dessa reaktioner är i högsta grad viljemässiga. I alla situationer som inte berör området för människans vilja uppvisar de ovillkorligen ett beteende som vittnar om utövandet av förmågor som i varje avseende motsvarar vilja, maximerat beslutsfattande.
107:7.4 (1183.6) Om Tankeriktarna en gång har viljeförmåga, varför underkastar de sig då den dödliges vilja? Vi tror att det kommer sig därav, att fastän Riktarens viljeförmåga är absolut till sin natur, är den förpersonlig till sin manifestation. Människans vilja fungerar på personlighetsnivån i universums verklighet, och överallt i kosmos reagerar det opersonliga — det icke-personliga, det subpersonliga och det förpersonliga — alltid för en befintlig personlighets vilja och handlingar.
107:7.5 (1183.7) Ingenstans i ett universum av skapade varelser och icke-personliga energier ser vi vilja, viljeförmåga, väljande och kärlek manifesterade skilt från personlighet. Med undantag av Riktare och liknande entiteter ser vi inte dessa personlighetsattribut verksamma i förening med opersonliga realiteter. Det vore inte korrekt att beteckna en Riktare som subpersonlig, inte heller vore det riktigt att kalla en sådan entitet superpersonlig, men det är helt passande att benämna en sådan varelse förpersonlig.
107:7.6 (1184.1) För våra varelseklasser är dessa Gudomsfragment kända som gudomliga gåvor. Vi konstaterar att Riktarna är gudomliga till sitt ursprung och att de sannolikt utgör ett bevis för och en demonstration av att den Universelle Fadern har förbehållit sig möjligheten till direkt och obegränsad förbindelse med alla sina materiella varelser överallt i sitt praktiskt taget oändliga antal världar, och allt detta helt oberoende av hans närvaro i sina Paradissöners personlighet eller av hans indirekta omvårdnadsverksamhet i den Oändlige Andens personligheter.
107:7.7 (1184.2) Det finns inga skapade varelser som inte skulle fröjdas över att få vara värd till Mysterieledsagarna, men inga andra varelseklasser än evolutionära viljevarelser med finalitbestämmelse innebos på detta sätt.
107:7.8 (1184.3) [Framfört av en Ensam Budbärare i Orvonton.]
Urantiaboken
Kapitel 108
108:0.1 (1185.1) TANKERIKTARNAS mission i förhållande till människosläktena är att representera, att vara, den Universelle Fadern för de dödliga varelserna i tid och rymd; det är de gudomliga gåvornas grunduppgift. Deras mission är också att upplyfta de dödligas sinnen och att omvandla människornas odödliga själar till paradisfullkomlighetens gudomliga höjder och andliga nivåer. Med denna erfarenhet av att sålunda omforma den timliga varelsens människonatur till den eviga finalitens gudomliga natur, för Riktarna in i tillvaron en unik typ av varelse, en varelse som utgör ett evigt förbund mellan den fullkomliga Riktaren och den fulländade skapade varelsen, vilket det vore omöjligt att åstadkomma med något annat förfarande som förekommer i universum.
108:0.2 (1185.2) Det finns ingenting i hela universum som kan ersätta den faktiska erfarenheten på icke-existentiella nivåer. Den infinita Guden är, som alltid, överflödande och fullödig, infinitiskt innehållande allting utom ondskan och de skapades erfarenhet. Gud kan inte begå fel; han är ofelbar. Gud kan inte erfarenhetsmässigt känna till det som han aldrig personligen har upplevt. Guds förkunskap är existentiell. Därför nedstiger Faderns ande från Paradiset för att tillsammans med finita dödliga genomleva varje verklig erfarenhet under den uppstigande levnadsbanan. Endast med en sådan metod kunde den existentiella Guden i sanning och som ett faktum bli människans erfarenhetsmässige Fader. Den eviga Gudens infinitet omfattar potentialen till finit erfarenhet, som uttryckligen blir aktual i den verksamhet som utförs av Riktarfragmenten, vilka faktiskt delar livets skiftande erfarenheter med människovarelserna.
108:1.1 (1185.3) När Riktarna sänds ut från Divinington för tjänst hos de dödliga, är de identiskt utrustade med existentiell gudomlighet, men de varierar i fråga om erfarenhetsbaserade kvaliteter i proportion till sina tidigare kontakter i och tillsammans med evolutionära varelser. Vi kan inte förklara enligt vilken grund Riktarna förordnas, men vi antar att dessa gudomliga gåvor utges enligt någon klok och effektiv plan som beaktar deras förmåga att i all evighet anpassa sig till den personlighet som de kommer att dväljas i. Vi observerar att en mer erfaren Riktare ofta dväljs i ett människosinne av högre typ; människans arvsanlag måste därför vara en betydande faktor när urvalet och förordnandet sker.
108:1.2 (1185.4) Fastän vi inte definitivt vet, tror vi fullt och fast att alla Tankeriktare är frivilliga. Alltid innan de erbjuder sig som frivilliga har de till sitt förfogande full information om kandidaten som de skall dväljas i. Serafernas skisser över härstamningen och de projicerade mönstren för livsförloppet överförs via Paradiset till Riktarnas reservkår i Divinington med hjälp av återspeglingsförfarandet, som sträcker sig inåt från lokaluniversernas huvudstäder till högkvarteren i superuniverserna. Dessa prognoser täcker inte endast den dödliga kandidatens arvshistoria utan även uppskattningen av den sannolika intellektuella förmågan och andliga kapaciteten. Riktarna erbjuder sig sålunda att ta sin boning i sinnen vars intima natur de har blivit fullt underrättade om.
108:1.3 (1186.1) Riktaren som erbjuder sig som frivillig är i synnerhet intresserad av tre kvalifikationer hos den mänskliga kandidaten:
108:1.4 (1186.2) 1. Intellektuell kapacitet. Är sinnet normalt? Vilken är den intellektuella potentialen, intelligensförmågan? Kan individen utvecklas till en verklig viljevarelse? Kommer visdomen att ha tillfälle att verka?
108:1.5 (1186.3) 2. Andlig mottaglighet. Vilka är utsikterna för vördnadsutveckling, i vilken mån kan en religiös läggning tänkas uppkomma och utvecklas? Vilken är själspotentialen, den sannolika andliga mottagningskapaciteten?
108:1.6 (1186.4) 3. Kombinerade intellektuella och andliga förmågor. Frågan om i vilken mån dessa två begåvningsformer kan tänkas vara associerade, förenade, och sålunda leda till en stark karaktär hos människan samt bidra till att säkert utveckla en odödlig själ som har överlevnadsvärde.
108:1.7 (1186.5) När Ledsagarna har dessa fakta framför sig tror vi att de med nöje anmäler sig att förordnas. Antagligen anmäler sig mer än en Riktare. De övervakande personaliserade klasserna utväljer kanske från denna grupp av frivilliga Riktare den som bäst lämpar sig för uppgiften att förandliga och föreviga den dödliga kandidatens personlighet. (Vid förordnandet av Riktare och för deras tjänst tas ingen hänsyn till varelsens kön.)
108:1.8 (1186.6) Den korta tid som infaller mellan Riktarens frivilliganmälan och dess faktiska utsändande tillbringas antagligen i de Personaliserade Ledsagarnas skolor i Divinington, där ett arbetsmönster av den dödliges väntande sinne används för att instruera den förordnade Riktaren om de effektivaste sätten att närma sig personligheten och att förandliga sinnet. Denna sinnesmodell görs upp genom att kombinera data som tillhandahålls av superuniversumets återspeglingstjänst. Åtminstone är detta vår uppfattning, en övertygelse som vi har kommit fram till genom att sätta samman information som vi har erhållit vid kontakt med många Personaliserade Riktare under alla de Ensamma Budbärarnas långa universumtjänst.
108:1.9 (1186.7) När Riktarna en gång faktiskt sänds iväg från Divinington åtgår praktiskt taget ingen tid mellan detta ögonblick och den stund då de infinner sig i sina utvalda personers sinnen. Den genomsnittliga överföringstiden för en Riktare från Divinington till Urantia är 117 timmar, 42 minuter och 7 sekunder. Praktiskt taget all denna tid upptas av registrering i Uversa.
108:2.1 (1186.8) Fastän Riktarna erbjuder sig för tjänst så snart som personlighetsprognosen har utsänts till Divinington, förordnas de egentligen först då deras mänskliga objekt fattar sitt första moraliska personlighetsbeslut. Ett människobarns första moraliska val noteras automatiskt i den sjunde sinneshjälparen och registreras ögonblickligen via lokaluniversumets Skapande Ande längs Samverkarens universella sinnesgravitationsstömkrets inför Härskaranden i ifrågavarande superuniversum vilken genast vidarebefordrar denna information till Divinington. Riktarna når sina mänskliga objekt på Urantia i medeltal just före deras sjätte födelsedag. I den nuvarande generationen är detta medeltal fem år, tio månader och fyra dagar, dvs. den 2.134:de dagen av jordelivet.
108:2.2 (1187.1) Riktarna kan inte träda in i de dödligas sinnen förrän de biträdande sinnesandarna vederbörligen genom inre omvårdnad har förberett sinnet och förrän sinnet har anslutits till den Heliga Andens strömkrets. Det krävs en samordnad verksamhet från alla sju sinneshjälpare för att på detta sätt göra människosinnet kvalificerat för att ta emot en Riktare. Den skapades sinne måste uppvisa en strävan efter dyrkan och antyda en inverkan av visdom genom att ådagalägga förmåga att välja mellan de uppkommande värdena gott och ont — förmåga till moraliskt val.
108:2.3 (1187.2) Sålunda är människosinnets scen färdig att ta emot en Riktare, men det är en allmän regel att Riktarna inte genast kommer för att ta sin boning i sådana sinnen utom i de världar där Sanningens Ande fungerar som andlig koordinator av dessa olika former av andeomvårdnad. Om denna Gåvosönernas ande är närvarande kommer Riktarna ofelbart i den stund den sjunde biträdande sinnesanden börjar fungera och signalerar till Universumets Moderande att den potentiellt har åstadkommit koordineringen av de medverkande sex sinneshjälparnas tidigare verksamhet till förmån för en sådan dödligs intellekt. Därför har de gudomliga Riktarna allt sedan den första pingsten utgivits över hela världen till alla normala sinnen med moralisk status på Urantia.
108:2.4 (1187.3) Även om sinnet är utrustat med Sanningens Ande kan Riktarna inte godtyckligt träda in i de dödligas intellekt före uppkomsten av ett moraliskt beslut. När ett sådant moraliskt beslut har fattats ikläder sig denna andemedhjälpare sin behörighet direkt från Divinington. Det finns inga mellanhänder eller andra mellankommande myndigheter eller makter som skulle fungera mellan de gudomliga Riktarna och deras mänskliga objekt; Gud och människan står i direkt relation till varandra.
108:2.5 (1187.4) Under tiderna före utgjutandet av Sanningens Ande över invånarna i en evolutionär värld förefaller utgivandet av Riktare att bestämmas av många andeinflytelser och personlighetsattityder. Vi förstår inte helt de lagar som styr sådana utgivningar. Vi förstår inte exakt vad det är som bestämmer utsändandet av de Riktare som har erbjudit sig att dväljas i dessa evolverande sinnen. Vi observerar talrika inflytelser och förhållanden som förefaller att ha anknytning till Riktarnas ankomst till sådana sinnen före utgivningen av Sanningens Ande, nämligen:
108:2.6 (1187.5) 1. Förordnandet av personliga serafväktare. Om en dödlig inte tidigare har haft en Riktare boende i sitt inre, medför förordnandet av en personlig väktare genast en Riktare. Det finns något mycket definitivt men okänt förhållande mellan Riktarnas och de personliga serafväktarnas omvårdnadsverksamhet.
108:2.7 (1187.6) 2. Uppnåendet av den tredje kretsen av intellektuell insats och andlig uppnåelse. Jag har observerat Riktare som har anlänt till den dödligas sinne då den tredje kretsen har erövrats rentav innan en sådan bragd kunde signaleras till de personligheter i lokaluniversumet som tar befattning med sådana ärenden.
108:2.8 (1187.7) 3. Då ett supremt avgörande av ovanlig andlig betydelse har fattats. Ett sådant mänskligt beteende vid en personlig planetarisk kris åtföljs vanligen av att den väntande Riktaren omedelbart anländer.
108:2.9 (1187.8) 4. En anda av broderskap. Oberoende av uppnåendet av psykiska kretsar och förordnandet av personliga väktare — om det inte finns något som liknar ett beslut i en krissituation — när en evolverande dödlig börjar domineras av kärlek till sina medmänniskor och börjar ägna sig åt osjälvisk omvårdnad av sina jordiska bröder sänker sig den väntande Riktaren ofelbart för att ta sin boning hos en dylik dödlig omvårdare.
108:2.10 (1188.1) 5. Kungörandet av avsikt att göra Guds vilja. Vi observerar att många dödliga i världarna i rymden förefaller att vara färdiga att ta emot Riktare, men trots det anländer inte Ledsagarna. Vi fortsätter att följa med sådana varelser i deras dagliga liv, och snart kommer de stilla, nästan omedvetet, fram till avgörandet att börja sträva efter att göra den himmelske Faderns vilja. Då ser vi hur en Tankeriktare genast sänds iväg.
108:2.11 (1188.2) 6. Den Suprema Varelsens inflytande. I världar där Riktarna inte fusioneras med de dödliga invånarnas evolverande själar utges Riktare ibland, enligt vad vi observerar, som en reaktion på inflytanden som ligger helt bortom vår fattningsförmåga. Vi antar att sådana utgivningar bestäms av någon kosmisk reflexverkan som utgår från den Suprema Varelsen. Varför dessa Riktare inte fusionerar, eller inte kan fusionera, med dessa speciella dödligas evolverande sinnen vet vi inte. Dessa omständigheter har aldrig uppenbarats för oss.
108:3.1 (1188.3) Så vitt vi vet är Riktarna organiserade som en fristående verksamhetsenhet i universernas universum, och de administreras uppenbarligen direkt från Divinington. De är ensartade överallt i de sju superuniverserna, och alla lokaluniverser betjänas av identiska typer av Mysterieledsagare. Vi vet på basis av våra observationer att det finns talrika serier av Riktare och en organisation enligt serier som sträcker sig genom raser, över domperioder och till olika världar, system och universer. Det är emellertid ytterst svårt att kunna spåra dessa gudomliga gåvor emedan de i sin verksamhet sinsemellan är utbytbara över hela storuniversum.
108:3.2 (1188.4) Det finns fullständiga förteckningar över Riktarna (utanför Divinington) endast i de sju superuniversernas högkvarter. Numret och klassen för varje Riktare som bebor en uppstigande varelse rapporteras från myndigheterna i Paradiset till superuniversernas högkvarter, och därifrån meddelas uppgifterna till det ifrågavarande lokaluniversumet och vidare till den berörda planeten. Från lokaluniversumets register framgår inte Tankeriktarnas hela nummer; Nebadons register innehåller endast numret på uppdraget i lokaluniversumet så som det har angetts av representanterna för Dagarnas Forna. Den verkliga betydelsen av Riktarens fullständiga nummer är känd endast i Divinington.
108:3.3 (1188.5) De mänskliga objekten är ofta kända enligt sina Riktares nummer. De dödliga får inte verkliga universumnamn förrän efter fusionen med Riktaren. Denna förening kungörs genom att ödesväktaren förlänar den nya varelsen ett nytt namn.
108:3.4 (1188.6) Fastän vi har förteckningarna över Tankeriktarna i Orvonton, och fastän vi absolut inte har någon bestämmanderätt över dem eller administrativ förbindelse med dem, tror vi fullt och fast att det finns en mycket nära administrativ förbindelse mellan de enskilda världarna i lokaluniverserna och de gudomliga gåvornas centrala residens i Divinington. Vad vi vet är, att när en Gåvoson, som härstammar från Paradiset, har anlänt, förordnas en Personaliserad Riktare till den evolutionära världen som planetarisk övervakare av Riktarna.
108:3.5 (1189.1) Det är intressant att notera att lokaluniversumets inspektörer alltid när de utför en planetarisk granskning vänder sig till den planetariska ledaren för Tankeriktarna samtidigt som de ger uppmaningar åt serafernas chefer och åt ledarna för andra varelseklasser som är anknutna till administrationen av en evolverande värld. För inte länge sedan utfördes på Urantia en sådan periodisk granskning av Tabamantia, den högste övervakaren av alla livsexperimentplaneter i universumet Nebadon. Protokollen utvisar att förutom sina förmaningar och anklagelser riktade till de olika ledarna för de övermänskliga personligheterna gav han också följande erkännande åt Riktarnas ledare, om vilken vi inte med säkerhet vet om han befann sig på planeten, i Salvington, Uversa eller Divinington, men han sade:
108:3.6 (1189.2) ”Nu till er som står högt ovanför mig, träder jag fram som en som har givits temporär behörighet över serien av experimentella planeter, och jag kommer för att uttrycka beundran och djup respekt för denna magnifika grupp av himmelska omvårdare, Mysterieledsagarna, som har erbjudit sig att frivilligt tjäna på denna oordnade sfär. Hur prövande kriserna än är vacklar ni aldrig. Inte i Nebadons register eller inför Orvontons kommissioner har det någonsin framförts en anklagelse mot en gudomlig Riktare. Ni har visat er värda ert förtroende; ni har varit gudomligt trogna. Ni har hjälpt till att rätta misstagen och kompensera bristerna hos alla som arbetar på denna förvirrade planet. Ni är underbara varelser, väktare av det goda hos själarna i denna efterblivna värld. Jag vill visa er min vördnad fastän ni som frivilliga omvårdare uppenbarligen står under min behörighet. Jag bugar mig inför er och erkänner ödmjukt er utomordentliga osjälviskhet, er förståelsefulla omvårdnad och er opartiska tillgivenhet. Ni förtjänar att kallas som de dödliga invånarnas gudalika tjänare i denna av strider slitna, av sorg drabbade och av sjukdom anfäktade värld. Jag högaktar er! Jag närapå dyrkar er!”
108:3.7 (1189.3) Som resultat av många talande beviskedjor tror vi att Riktarna är grundligt organiserade, att det finns en djupt intelligent och effektiv styrande administration av dessa gudomliga gåvor från någon långt avlägsen och central källa, antagligen från Divinington. Vi vet att de kommer till världarna från Divinington, och utan tvivel återvänder de dit efter det att deras objekt har dött.
108:3.8 (1189.4) Bland de högre andeklasserna är det ytterst svårt att upptäcka administrationsmekanismerna. Min egen klass av personligheter är, samtidigt som den är sysselsatt med att utföra våra specifika uppgifter, utan tvivel omedvetet med bland talrika andra personliga och icke-personliga under gudomsnivån stående grupper som tillsammans fungerar som vittomspännande korrelatorer i universum. Vi misstänker att vi tjänar på detta sätt emedan vi är den enda grupp personaliserade varelser (utom de Personaliserade Riktarna) som ensartat är medvetna om närvaron av talrika klasser av förpersonliga entiteter.
108:3.9 (1189.5) Vi är medvetna om närvaron av Riktarna, som är fragment av det Första Ursprungets och Centrets förpersonliga Gudom. Vi förnimmer närvaron av de Inspirerade Treenighetsandarna, som är överpersonliga uttryck för Paradistreenigheten. Vi upptäcker likaså ofelbart andenärvaron av vissa ouppenbarade klasser som härstammar från den Evige Sonen och den Oändlige Anden. Vi är inte helt okänsliga för ytterligare andra entiteter som är ouppenbarade för er.
108:3.10 (1190.1) Melkisedekarna i Nebadon lär ut att de Ensamma Budbärarna är personlighetskoordinatorer för dessa olika inflytelser då de registreras i den evolutionära Suprema Varelsens expanderande Gudom. Det är mycket möjligt att vi kan tänkas vara delaktiga i det erfarenhetsmässiga förenandet av många av de oförklarade fenomenen i tiden, men vi är inte medvetet förvissade om att vi fungerar på detta sätt.
108:4.1 (1190.2) Frånsett en eventuell koordinering med andra Gudomsfragment är Riktarna helt ensamma inom sin aktivitetssfär i de dödligas sinnen. Mysterieledsagarna är ett vältaligt bevis för det faktum, att fastän det ser ut som om Fadern hade avsagt sig utövandet av all direkt personlig makt och auktoritet i hela storuniversum, trots denna avsägelse till förmån för Paradisgudomarnas Suprema Skaparbarn, har Fadern helt visst förbehållit sig själv den ovillkorliga rätten att vara närvarande i sina evolverande varelsers sinnen och själar för att kunna verka så att han, koordinerat med Paradissönernas andliga gravitation, drar hela skapelsen av skapade varelser till sig. Er utgivna Paradisson sade medan han ännu var på Urantia: ”Om jag blir upphöjd från jorden, skall jag draga alla människor till mig.” Denna Paradissönernas och deras skapande kompanjoners andliga dragningskraft känner vi igen och förstår, men vi begriper inte lika fullt den allvise Faderns metoder när han verkar i och genom dessa Mysterieledsagare som så tappert lever och arbetar i människosinnet.
108:4.2 (1190.3) Fastän dessa hemlighetsfulla närvaron inte är underställda, inte samordnade med eller synbarligen relaterade till arbetet i universernas universum, fastän de verkar självständigt i människobarnens sinnen, så sporrar de oupphörligt de skapade där de har sin boning mot gudomliga ideal, ständigt lockande dem uppåt mot ändamålen och syftena i ett framtida och bättre liv. Dessa Mysterieledsagare är till ständig hjälp vid etablerandet av Mikaels andliga herravälde över hela universumet Nebadon, samtidigt som de på ett mystiskt sätt bidrar till stabiliserandet av Dagarnas Fornas suveränitet i Orvonton. Riktarna är Guds vilja, och eftersom de Suprema Skaparbarnen till Gud också personligen förkroppsligar denna samma vilja är det ofrånkomligt att Riktarnas verksamhet och universumhärskarnas suveränitet är ömsesidigt beroende av varandra. Fastän de ser ut att inte ha något samband måste Riktarnas Fader-närvaro och Mikael från Nebadons Fader-suveränitet vara olika manifestationer av samma gudomlighet.
108:4.3 (1190.4) Tankeriktarna förefaller att komma och gå helt oberoende av alla andra andliga närvaron. De förefaller att fungera enligt universumlagar som är helt skilda från dem som styr och kontrollerar alla andra andeinflytelsers verksamhet. Oberoende av en sådan synbar självständighet avslöjar dock en långtida observation att de utan tvivel verkar i människans sinne fulländat synkroniserat och koordinerat med all annan andeomvårdnad, inklusive biträdande sinnesandar, den Heliga Anden, Sanningens Ande och andra inflytelser.
108:4.4 (1190.5) När en värld isoleras på grund av uppror, när en planet kopplas bort från all strömkretsbaserad kommunikation utåt, så som skedde på Urantia efter den omvälvning som orsakades av Caligastia, så återstår förutom personliga budbärare endast en möjlighet till direkt interplanetarisk eller universell kommunikation, nämligen genom förbindelse med Riktarna på den sfären. Oberoende av vad som händer i en värld eller ett universum, så berörs Riktarna aldrig direkt. Isoleringen av en planet påverkar på intet sätt Riktarna och deras förmåga att kommunicera med varje del av lokaluniversumet, superuniversumet eller centraluniversumet. Detta är orsaken till varför kontakter i de världar som befinner sig i karantän så ofta tas med de suprema och självständigt verkande Riktarna bland medlemmarna av ödets reservkår. Man tyr sig till ett sådant förfarande för att kringgå de hinder som den planetariska isoleringen medför. Under senare år har ärkeänglarnas strömkrets fungerat på Urantia, men detta kommunikationsmedel är till stor del begränsat till ärkeänglakårens egna behov.
108:4.5 (1191.1) Vi är medvetna om många andefenomen som vi inte helt kan förstå i det vittomfattande universum. Vi behärskar fortfarande inte allt som händer runt omkring oss, och jag tror att mycket av detta oförklarliga arbete utförs av Gravitationsbudbärarna och vissa typer av Mysterieledsagare. Jag tror inte att Riktarna enbart ägnar sig åt att omforma de dödligas sinnen. Jag är övertygad om att de Personaliserade Ledsagarna och andra klasser av ouppenbarade förpersonliga andar representerar den Universelle Faderns direkta och oförklarade kontakt med de skapade varelserna i världarna.
108:5.1 (1191.2) Riktarna tar emot ett svårt uppdrag när de erbjuder sig att bebo sådana sammansatta varelser som lever på Urantia. De har emellertid åtagit sig uppgiften att existera i era sinnen, där de tar emot uppmaningarna från världarnas andliga intelligenser och sedan omdikterar eller översätter dessa andliga budskap för det materiella sinnet; de är oundgängliga för uppstigningen till Paradiset.
108:5.2 (1191.3) Det som Tankeriktaren inte kan utnyttja under ert nuvarande liv, de sanningar som Riktaren inte med framgång kan överföra till människan som den har trolovat sig med, bevarar den troget för att användas under nästa stadium i tillvaron, precis så som den nu för över från en krets till följande vad den inte lyckas registrera i sitt människoobjekts erfarenhet på grund av den skapades oförmåga eller misslyckande med att samarbeta i tillräcklig grad.
108:5.3 (1191.4) En sak kan ni lita på: Riktarna förlorar aldrig något som har lämnats i deras vård. Vi känner inte till att dessa andemedhjälpare någonsin skulle ha varit försumliga. Änglar och andra höga typer av andevarelser, Söner av lokaluniversumtyp inte uteslutna, kan ibland hemfalla åt det onda, kan ibland avvika från den gudomliga vägen, men Riktarna vacklar aldrig. De är absolut pålitliga, och detta är lika sant för alla sju grupper.
108:5.4 (1191.5) Riktaren är potentialen till din nästa och nya varelseklass i tillvaron, en förhandsutgivning som representerar ditt eviga sonskap i förhållande till Gud. Med din viljas samtycke har Riktaren makt att underkuva det materiella sinnets varelsetypiska tendenser till förmån för sådana omvandlande handlingar som uttrycker den uppkommande morontiasjälens motivationer och syften.
108:5.5 (1191.6) Mysterieledsagarna är inte tankehjälpare; de är tankeriktare. De arbetar med det materiella sinnet i syfte att genom omriktning och förandligande konstruera dig ett nytt sinne för de nya världarna och ett nytt namn som beskriver din framtida levnadsbana. Deras mission gäller främst det framtida livet, inte detta liv. De kallas himmelska medhjälpare, inte jordiska medhjälpare. De är inte intresserade av att göra det jordiska livsskedet lätt; snarare ser de till att ditt liv blir rimligt svårt och besvärligt för att stimulera dig till beslut, till många och upprepade beslut. Närvaron av en storartad Tankeriktare medför inte ett lätt liv och frihet från mödosamt tänkande, men en sådan gudomlig gåva borde skänka en sublim frid i sinnet och ett storartat lugn i anden.
108:5.6 (1192.1) Dina övergående och ständigt föränderliga känslor av glädje och sorg är i huvudsak rent mänskliga och materiella reaktioner på ditt inre psykiska klimat och på din yttre materiella omgivning. Vänta dig därför inte självisk tröst och jordisk komfort från Riktaren. Det är Riktarens uppgift att förbereda dig för det eviga äventyret, att säkra din överlevnad. Det är inte Mysterieledsagarens mission att lugna dina upprörda känslor eller att plåstra om din sårade stolthet. Det är beredningen av din själ för det långa uppstigande livsskedet som tar Riktarens uppmärksamhet i anspråk och som upptar dess tid.
108:5.7 (1192.2) Jag tvivlar på att jag kan förklara för er vad Riktarna egentligen gör i ert sinne och för era själar. Jag vet inte om jag är fullt medveten om vad som verkligen sker i den kosmiska associationen mellan en gudomlig Ledsagare och ett människosinne. Allt detta är något av ett mysterium för oss, inte vad gäller planen och syftet, utan när det gäller själva sättet att åstadkomma resultat. Det är just därför som vi stöter på sådana svårigheter i att finna ett lämpligt namn för dessa himmelska gåvor till de dödliga människorna.
108:5.8 (1192.3) Tankeriktarna skulle vilja ändra era känslor av rädsla till övertygelser av kärlek och tillförsikt, men de kan inte mekaniskt och godtyckligt göra sådant; det är er uppgift. Då ni verkställer de beslut som befriar er från rädslans bojor, tillhandahåller ni bokstavligen den psykiska stödjepunkt på vilken Riktaren senare kan lägga en andlig hävstång av upplyftande och förkovrande ljus.
108:5.9 (1192.4) När det gäller de skarpa och klart definierade konflikterna mellan de högre och de lägre tendenserna hos människosläktena, mellan vad som verkligen är rätt eller fel (inte endast vad ni kanske kallar rätt och fel) kan ni förlita er på att Riktaren alltid på något definitivt och aktivt sätt tar del i sådana erfarenheter. Det faktum att en sådan aktivitet från Riktarens sida kan vara omedveten hos den mänskliga partnern minskar inte det minsta dess värde eller verklighet.
108:5.10 (1192.5) Om du har en personlig ödesväktare och om du inte skulle överleva måste den skyddsängeln rannsakas inför domstol för att fritas från beskyllningen att hon inte troget har utfört sitt förtroendeuppdrag. Tankeriktarna underställs inte en sådan granskning när deras objekt inte överlever. Vi vet alla att medan en ängel möjligen kan brista i fulländning när det gäller omvårdnaden, så arbetar Tankeriktarna på ett sätt som Paradisets fullkomlighet förutsätter. Deras omvårdnadsverksamhet kännetecknas av en felfri teknik som ligger bortom möjligheten till kritik från varje varelse utanför Divinington. Ni har fullkomliga guider, därför är det säkert att fulländningens mål kan nås.
108:6.1 (1192.6) Det är verkligen ett under av gudomligt självförringande när de upphöjda och fullkomliga Riktarna erbjuder sig att faktiskt existera i sinnena hos materiella varelser, sådana som de dödliga på Urantia, för att verkligen fullborda en villkorlig förening med jordiska varelser som har sitt ursprung i djurriket.
108:6.2 (1193.1) Oberoende av en bebodd världs invånares tidigare status, efter utgivningen av en gudomlig Son, och sedan Sanningens Ande har utgjutits över alla människor, strömmar Riktarna till en sådan värld för att ta sin boning hos alla normala viljevarelser. Efter det att en Paradisets Gåvoson har slutfört sin mission blir dessa Ledsagare sannerligen ”himmelriket inom er”. Genom utgivningen av de gudomliga gåvorna kommer Fadern så nära som möjligt till synd och ondska, ty det är bokstavligen sant att Riktaren måste samexistera i den dödligas sinne även mitt i bland mänsklig orättfärdighet. De inneboende Riktarna plågas i synnerhet av de tankar som enbart är lågsinta och själviska. De är betryckta över vanvördnad för det som är vackert och gudomligt, och de praktiskt taget hindras i sitt arbete av människans många oförnuftiga djuriska rädslor och barnsliga ängslan.
108:6.3 (1193.2) Mysterieledsagarna är obestritt en utgivning av den Universelle Fadern, återspeglingen av Guds avbild ute i universum. En stor lärare uppmanade en gång människorna att förnyas i anden i sitt sinne, att de skulle bli nya människor som likt Gud har skapats i rättfärdighet och sanningens fullbordan. Riktaren är kännetecknet på gudomlighet, Guds närvaro. Uttrycket ”Guds avbild” avser inte fysisk likhet, och syftar inte heller på de snäva begränsningarna i den materiella varelsens utrustning, utan snarare på den gåva av andenärvaro som den Universelle Fadern ger vid den himmelska utgivningen av Tankeriktare till de ringa varelserna i universerna.
108:6.4 (1193.3) Riktaren är källan till den andliga uppnåelsen och hoppet om en gudomlig karaktär inom er. Riktaren är den makt, det privilegium och den möjlighet till överlevnad som så helt och för evigt skiljer er från blotta djurvarelser. Riktaren är den högre och genuint inre andliga tankesporren i motsats till den yttre och fysiska stimuleringen som når sinnet genom den materiella kroppens nerv-energimekanism.
108:6.5 (1193.4) Dessa trogna beskyddare av den framtida levnadsbanan gör ofelbart en andlig duplett av varje mental skapelse. De skapar dig sålunda långsamt men säkert på nytt sådan du verkligen är (endast andligen) för uppståndelse i överlevnadsvärldarna. Alla dessa utsökta nyskapelser av ande bevaras i den uppkommande verklighet som utgörs av din evolverande och odödliga själ, ditt morontiajag. Dessa realiteter finns verkligen där, trots att Riktaren sällan kan lyfta upp dessa duplikatskapelser tillräckligt för att visa dem för medvetandets ljus.
108:6.6 (1193.5) Så som du är den mänskliga föräldern, så är Riktaren den gudomliga föräldern, till ditt verkliga jag, ditt högre och avancerande jag, ditt bättre morontiella och framtida andliga jag. Det är denna evolverande morontiella själ som domarna och granskarna ser när de bestämmer över din överlevnad och flyttar dig uppåt till nya världar och en aldrig upphörande tillvaro i evig förbindelse med din trogna partner — Gud, Riktaren.
108:6.7 (1193.6) Riktarna är de eviga förfäderna, de gudomliga originalen, till era evolverande odödliga själar. De är den oupphörliga sporre som får människan att försöka behärska den materiella och nuvarande tillvaron i ljuset av den andliga och framtida levnadsbanan. Ledsagarna är det odödliga hoppets fångar, källorna till det evigt fortgående framåtskridandet. Hur njuter de inte av att kunna kommunicera med sina mänskliga objekt längs mer eller mindre direkta kanaler! Hur fröjdas de inte när de kan avstå från symboler och andra indirekta metoder och få fram sina budskap rakt till sina människopartners intellekt!
108:6.8 (1194.1) Ni människor har påbörjat ett ändlöst öppnande av ett nästan oändligt panorama, ett gränslöst expanderande av aldrig upphörande, ständigt vidgande sfärer av tillfälle till stimulerande tjänst, enastående äventyr, sublim osäkerhet och gränslös uppnåelse. När molnen skockar sig ovanför er borde er tro acceptera det faktum att Riktaren i ert inre är närvarande, och sålunda borde ni kunna se bortom den jordiska osäkerhetens dimmor till det klara skenet från den eviga rättfärdighetens sol på de lockande höjderna i mansoniavärldarna i Satania.
108:6.9 (1194.2) [Framfört av en Ensam Budbärare i Orvonton.]
Urantiaboken
Kapitel 109
109:0.1 (1195.1) TANKERIKTARNA är barn som har en levnadsbana i universum, och de jungfruliga Riktarna måste förvisso skaffa sig erfarenhet medan de dödliga varelserna växer och utvecklas. Så som människobarnets personlighet utvidgas för kampen i den evolutionära tillvaron, så växer sig också Riktaren stor under inövningarna för nästa stadium i det uppstigande livet. Så som barnet skaffar sig en anpassningsbar mångsidighet för sina aktiviteter som vuxen genom den tidiga barndomens lekar och sociala liv, så uppnår barnets inneboende Riktare skicklighet för nästa stadium av kosmiskt liv på grund av det preliminära planerandet och inövandet av de aktiviteter som berör den dödliges morontiella levnadsbanan. Människolivet utgör en träningsperiod som effektivt utnyttjas av Riktaren som förberedelse för de ökade skyldigheterna och bättre möjligheterna i ett framtida liv. Riktarens strävanden, medan den lever i ditt inre, har dock inte så mycket att göra med de ärenden som gäller det timliga livet och den planetariska tillvaron. Det är som om Tankeriktarna idag höll på att öva in universumlevnadsbanans realiteter i människornas evolverande sinnen.
109:1.1 (1195.2) Det måste finnas en omfattande och detaljerad plan för att utbilda och utveckla de jungfruliga Riktarna innan de sänds ut från Divinington, men vi vet egentligen mycket litet om den. Utan tvivel finns det också ett omfattande system för omskolning av Riktare med erfarenhet av sinnesboende, innan de ger sig av på nya uppdrag i förbund med dödliga, men återigen vet vi det faktiskt inte.
109:1.2 (1195.3) Personaliserade Riktare har berättat för mig att varje gång en dödlig, som har bebotts av en Ledsagare, inte överlever, genomgår Riktaren vid återkomsten till Divinington en fortbildningskurs. Denna vidareutbildning möjliggörs av den erfarenhet Riktaren har fått av att ha dvalts i en människas inre, och den ges alltid innan Riktaren återsänds till de evolutionära världarna i tiden.
109:1.3 (1195.4) Det finns ingen kosmisk ersättning för verklig livserfarenhet. En nyligen formad Tankeriktares gudomlighetsfullkomlighet förser på intet sätt denna Mysterieledsagare med erfarenhetsbaserad omvårdnadsförmåga. Erfarenheten kan inte särskiljas från en levande tillvaro. Ingen mängd av gudomlighet kan befria dig från nödvändigheten att skaffa erfarenhet genom att faktiskt leva. Därför måste Tankeriktarna tillsammans med alla andra varelser som lever och verkar inom den Supremes nuvarande verksamhetsområde skaffa sig erfarenhet. De måste utvecklas från de lägre oerfarna grupperna till de högre mer erfarna grupperna.
109:1.4 (1196.1) Riktarna genomgår en klart utvecklingsmässig levnadsbana i de dödligas sinnen. De når en uppnåelseverklighet som är deras för evigt. Riktare framåtskrider i skicklighet och förmåga som resultat av varje kontakt med de materiella raserna, oberoende av om deras enskilda dödliga objekt överlever eller ej. De är också människosinnets jämbördiga partner vid främjandet av utvecklingen av en odödlig själ med överlevnadsförmåga.
109:1.5 (1196.2) Det första stadiet i Riktarens utveckling uppnås vid fusion med en dödlig varelses överlevande själ. När ni sålunda till ert väsen utvecklas inåt och uppåt från människa mot Gud, utvecklas Riktarna till sitt väsen utåt och nedåt från Gud mot människa, och så kommer slutresultatet av denna förening mellan det gudomliga och det mänskliga att för evigt vara en människoson och en Gudsson.
109:2.1 (1196.3) Ni har informerats om klassificeringen av Riktarna i jungfruliga, avancerade och suprema enligt deras erfarenhet. Ni bör också känna till en viss funktionsmässig klassificering — de självverksamma Riktarna. En självverksam Riktare är en som:
109:2.2 (1196.4) 1. Har haft viss erforderlig erfarenhet i en viljevarelses evolverande liv, antingen som tillfälligt inneboende i en typ av värld där Riktarna endast är till låns hos de dödliga objekten eller på en egentlig fusionsplanet där ifrågavarande människa inte överlevde. En sådan Ledsagare är antingen en avancerad eller en suprem Riktare.
109:2.3 (1196.5) 2. Har fått den andliga styrkan i balans hos en människa som har nått den tredje psykiska kretsen och som har fått en personlig ödesväktare förordnad till sig.
109:2.4 (1196.6) 3. Har ett objekt som har fattat det suprema beslutet, en som högtidligen och uppriktigt har trolovat sig med Riktaren. Riktaren ser fram mot tiden för den egentliga fusionen en faktisk händelse, en förening den kan räkna med.
109:2.5 (1196.7) 4. Har ett objekt som har upptagits i en av ödets reservkårer i en evolutionär värld varifrån de dödligas uppstigning är möjlig.
109:2.6 (1196.8) 5. Vid något tillfälle, medan människan sov, tillfälligt har frigjorts från den dödliges sinne där den är fängslad för att utföra någon bedrift i form av förbindelse, kontakt, omregistrering eller annan utommänsklig tjänst i anslutning till den andliga förvaltningen av uppdragsvärlden.
109:2.7 (1196.9) 6. Har tjänat i ett krisskede i någon människas liv vilken var det materiella komplementet till en andepersonlighet som var anförtrodd utförandet av något kosmiskt uppdrag av vikt för planetens andliga ekonomi.
109:2.8 (1196.10) De självverksamma Riktarna förefaller att ha en betydande grad av vilja i alla frågor som inte berör de människopersonligheter där de direkt är bosatta, vilket framgår av deras talrika bragder både inom och utanför de dödliga objekt som de är knutna till. Dessa Riktare deltar i mångahanda aktiviteter i världen ifråga, men oftast verkar de som oupptäckta invånare i de jordiska tabernakel som de själva har valt.
109:2.9 (1196.11) Otvivelaktigt kan dessa högre och mer erfarna typer av Riktare kommunicera med motsvarande Riktare i andra världar. Fastän självverksamma Riktare sålunda kan kommunicera med varandra, gör de detta endast inom nivåerna för sitt gemensamma arbete och i syfte att bevara information som gäller deras verksamhet och som är väsentlig för Riktarnas omvårdnadsverksamhet i de världar där de vistas, även om det är känt att de vid vissa tillfällen i krisskeden har fungerat i samband med interplanetariska ärenden.
109:2.10 (1197.1) Suprema och självverksamma Riktare kan lämna människokroppen när de så vill. Dessa inbyggare är inte en organisk eller biologisk del av de dödligas liv; de är gudomliga tillägg. I de ursprungliga livsplanerna var de inräknade, men de är inte oundgängliga för den materiella tillvaron. I varje fall bör det noteras att de mycket sällan lämnar sina dödliga tabernakel ens tillfälligt sedan de en gång har tagit sin boning där.
109:2.11 (1197.2) De superverksamma Riktarna är de som till fullo har utfört sina anförtrodda uppgifter och endast inväntar upplösningen av det materiella livets bärare eller överföringen av den odödliga själen till himlen.
109:3.1 (1197.3) Karaktären av Mysterieledsagarnas detaljerade arbete varierar enligt arten av deras uppdrag, beroende på om de är förbindelse- eller fusions-Riktare. En del Riktare lånas endast ut för sina objekts jordiska livstid; andra utges som personlighetskandidater med tillstånd till fusion för evigt om deras objekt överlever. Det finns också en mindre variation i deras arbete bland de olika planetariska typerna samt i olika system och olika universer. På det hela taget är deras arbetsuppgifter anmärkningsvärt ensartade, mer så än uppdragen bland någon annan av de skapade klasserna av himmelska varelser.
109:3.2 (1197.4) I vissa primitiva världar (den grupp som hör till serie ett) bor Riktaren i varelsens sinne för att få erfarenhetsmässig träning, främst för att bilda sig själv och utvecklas progressivt. Jungfruliga Riktare sänds vanligen till sådana världar under de tidigare tider då primitiva människor börjar anlända till beslutsfattandets dal, men då fortfarande jämförelsevis få väljer att stiga upp till de moraliska höjderna bortom självbehärskningens och karaktärsförvärvandets kullar för att nå de högre nivåerna i den uppkommande andligheten. (Många som inte lyckas nå fusion med Riktaren överlever emellertid som uppstigna fusionerade med Anden.) Riktarna får värdefull träning och skaffar sig underbar erfarenhet av det tillfälliga förbundet med primitiva sinnen, och de kan senare utnyttja denna erfarenhet till nytta för högrestående varelser i andra världar. Ingenting av överlevnadsvärde går någonsin förlorat i hela det vida universum.
109:3.3 (1197.5) I en annan typs värld (den grupp som hör till serie två) är Riktarna enbart utlånade till dödliga varelser. Där kan Ledsagarna aldrig få fusionspersonlighet genom ett sådant inneboende, men de kan ge sina mänskliga objekt en storartad hjälp under de dödligas livstid, mycket mer än de kan ge de dödliga på Urantia. Riktarna lånas här åt de dödliga varelserna för ett enda livslopp som mönster för deras högre andliga uppnåelse, som tillfälliga medhjälpare i den fängslande uppgiften att fullborda en överlevnadskaraktär. Riktarna återvänder inte efter den naturliga döden. Dessa överlevande dödliga når evigt liv genom fusion med Anden.
109:3.4 (1197.6) I sådana världar som Urantia (den grupp som hör till serie tre) sker en verklig trolovning med de gudomliga gåvorna, en förlovning på liv och död. Om du överlever följer en evig förening, en fusion för alltid, människan och Riktaren görs till en enda varelse.
109:3.5 (1197.7) I de trehjärniga dödliga i denna serie av världar kan Riktarna få långt mer faktisk kontakt med sina objekt under den jordiska levnadsbanan än i de en- och tvåhjärniga typerna. I livsskedet efter döden framskrider den trehjärniga typen precis lika som den enhjärniga typen och de tvåhjärniga människorna — människoraserna på Urantia.
109:3.6 (1198.1) I de tvåhjärnigas världar förordnas jungfruliga Riktare sällan efter en utgiven Paradissons vistelse till personer som har obestridd överlevnadskapacitet. Vi tror att praktiskt taget alla Riktare, som bor i intelligenta män och kvinnor med överlevnadskapacitet i sådana världar, hör till den avancerade eller den suprema typen.
109:3.7 (1198.2) I många av de tidiga evolutionära människoraserna på Urantia fanns det tre grupper av varelser. Det fanns de som var så djuriska att de totalt saknade kapacitet för Riktare. Det fanns de som uppvisade en otvetydig kapacitet för Riktare och som genast fick dem när de nådde åldern för moraliskt ansvar. Det fanns en tredje grupp som intog en mellanställning. De hade kapacitet för att ta emot en Riktare, men Ledsagaren kunde ta sin boning i sinnet först efter personlig anhållan från individen.
109:3.8 (1198.3) Hos de varelser som praktiskt taget har diskvalificerats från överlevnad emedan de har berövats sin arvslott som följd av odugliga och lågtstående förfäder, har mången jungfrulig Riktare fått en värdefull förberedande erfarenhet av att kontakta ett evolutionärt sinne och sålunda blivit bättre skickad för ett senare uppdrag i en högre typs sinne i någon annan värld.
109:4.1 (1198.4) De högre formerna av intelligent kommunikation mellan människorna upphjälps storligen av Riktarna i människornas inre. Djur har förvisso samhörighetskänslor, men de kan inte utbyta uppfattningar och begrepp med varandra; de kan uttrycka känslor men inte idéer och ideal. Människor med ursprung i djurriket upplever inte heller ett höggradigt intellektuellt umgänge eller andlig gemenskap med sina medmänniskor förrän Tankeriktarna har utgivits, även om sådana evolutionära varelser är på god väg att få Riktare när de utvecklar talförmågan.
109:4.2 (1198.5) Djuren kommunicerar visserligen på ett primitivt sätt med varandra, men det finns föga eller ingen personlighet i en sådan primitiv kontakt. Riktarna är inte personligheter; de är förpersonliga varelser. Men de härstammar från personlighetens källa, och deras närvaro ökar förvisso de kvalitativa manifestationerna i människans personlighet; i synnerhet gäller detta om Riktaren har haft tidigare erfarenhet.
109:4.3 (1198.6) Riktartypen har mycket att göra med den mänskliga personlighetens uttryckspotential. Under tidsåldrarnas förlopp har många av de stora intellektuella och andliga ledarna på Urantia haft inflytande främst på grund av den överlägsenhet och den tidigare erfarenhet som Riktaren i deras inre har haft.
109:4.4 (1198.7) Riktarna i människans inre har inte i ringa utsträckning samarbetat med andra andliga inflytelser för att omvandla och förmänskliga de efterkommande till forna tiders primitiva människor. Om Riktarna, som bor i sinnet hos invånarna på Urantia, drogs bort, skulle världen långsamt återgå till många av de seder och bruk som kännetecknade de primitiva tidernas människor. De gudomliga Ledsagarna är en av de verkliga potentialerna i den avancerande civilisationen.
109:4.5 (1198.8) Jag har observerat en Riktare som bor i ett sinne på Urantia och som enligt registren i Uversa tidigare har bebott femton sinnen i Orvonton. Vi vet inte om denna Ledsagare har haft liknande erfarenheter i andra superuniverser, men jag misstänker att så är fallet. Detta är en underbar Riktare och en av de bästa och mäktigaste krafterna på Urantia under nuvarande tidsålder. Det som andra har förlorat, då de vägrade att överleva, det vinner nu denna människovarelse (och hela er värld). Från den som inte har överlevnadskvaliteter skall tas bort till och med den erfarna Riktare som han nu har, medan åt den som har överlevnadsutsikter skall ges även den tidigare erfarna Riktaren från en lättjefull desertör.
109:4.6 (1199.1) I någon mening kan Riktarna tänkas främja en viss grad av planetarisk korsbefruktning inom områdena för sanning, skönhet och godhet. De ges dock sällan två erfarenheter av boende i människans inre på samma planet; ingen av de Riktare som nu tjänar på Urantia har varit i denna värld tidigare. Jag vet vad jag talar om eftersom vi har deras nummer och meritförteckningar i arkiven i Uversa.
109:5.1 (1199.2) Suprema och självverksamma Riktare kan ofta bidra med faktorer av andlig betydelse för människans sinne när det flödar fritt i den skapande fantasins frigjorda men behärskade kanaler. Vid sådana tillfällen, och ibland under sömnen, kan Riktaren hejda de mentala strömmarna, dämma upp flödet, och sedan avleda strömmen av idéer. Allt detta görs för att åstadkomma djupa andliga omvandlingar i det övermedvetnas högre gömslen. Sålunda anpassas sinnets krafter och energier bättre till stämningen i kontakttonerna från de andliga nivåerna i nuet och i framtiden.
109:5.2 (1199.3) Det är ibland möjligt att få sinnet illuminerat, att höra den gudomliga rösten som ständigt talar inom dig, så att du delvis kan bli medveten om visdomen, sanningen, skönheten och godheten hos den potentiella personlighet som ständigt finns inom dig.
109:5.3 (1199.4) Era instabila och snabbt skiftande mentala attityder leder emellertid ofta till att Riktarnas planer kullkastas och deras arbete avbryts. Deras arbete störs inte endast av de dödliga släktenas medfödda natur, utan denna omvårdnad hämmas också storligen av era egna förutfattade åsikter, fixerade idéer och inrotade fördomar. På grund av dessa hinder stiger mången gång endast Riktarnas halvfärdiga skapelser upp i medvetandet, och då är en förvirrad uppfattning ofrånkomlig. Därför är det säkrast, när ni begrundar mentala situationer, att genast hålla varje tanke och upplevelse endast för vad den faktiskt och i grunden är och att helt frånse vad den kunde ha varit.
109:5.4 (1199.5) Det stora problemet i livet är att anpassa de nedärvda tendenserna att leva till kraven från de andliga drivkrafter som igångsätts av Mysterieledsagarens gudomliga närvaro. Fastän ingen människa under sitt livsskede i universumet eller superuniversumet kan tjäna två överhuvuden, måste varje människa under det liv som ni nu lever på Urantia av nödtvång tjäna två överhuvuden. Hon måste bli skicklig i konsten att ständigt göra mänskliga timliga kompromisser samtidigt som hon andligen troget underställer sig ett enda överhuvud. Det är därför som så många vacklar och misslyckas, tröttas och dukar under för den evolutionära kampens tryck.
109:5.5 (1199.6) Fastän det medfödda arvet av hjärnutrustning och elektrokemisk övervakning bägge har en inverkan som begränsar området för Riktarens effektiva verksamhet, hindrar inga ärftliga begränsningar (i normala sinnen) någonsin en andlig uppnåelse från att slutligen ske. Arvsfaktorerna kan inverka på den takten med vilken personligheten erövras, men de kan inte hindra uppstigningsäventyret från att slutligen fullbordas. Om du samarbetar med din Riktare kommer den gudomliga gåvan förr eller senare att utveckla en odödlig morontiasjäl och efter fusionen med Riktaren kommer denne att presentera den nya varelsen för den suveräne Mästarsonen i lokaluniversumet och slutligen för Riktarnas Fader i Paradiset.
109:6.1 (1200.1) Riktarna misslyckas aldrig. Ingenting som är värt att överleva går någonsin förlorat. Varje meningsfullt värde hos varje viljevarelse överlever med säkerhet, oberoende av om den personlighet som upptäcker eller utvärderar innebörden överlever eller ej. Så kommer det sig att en dödlig varelse kan avvisa överlevnaden, men livserfarenheten går dock inte förlorad. Den eviga Riktaren för med sig de särdrag som är av värde från ett sådant till synes misslyckat liv till någon annan värld och utger där dessa överlevande betydelser och värden till någon högre typ av dödligt sinne, ett sinne med överlevnadsförmåga. Ingen erfarenhet av värde sker någonsin förgäves; ingen sann betydelse och inget verkligt värde går någonsin till spillo.
109:6.2 (1200.2) När det gäller förhållandet till fusionskandidater, om en Mysterieledsagare överges av sin dödliga kompanjon, om den mänskliga partnern avböjer den uppstigande levnadsbanan, då för Riktaren bort, när den frigörs av den naturliga döden (eller dessförinnan), allt av överlevnadsvärde som har utvecklats i sinnet hos den icke-överlevande varelsen. Om det inträffar att en Riktare upprepade gånger misslyckas med att nå fusionspersonlighet därför att flera mänskliga objekt i följd inte överlever, och om denna Ledsagare senare personaliseras, då blir all den samlade erfarenheten av att den vistades i och lärde känna alla dessa dödliga sinnen en faktisk tillgång hos denna nyligen Personaliserade Riktare, en utrustning att glädjas åt och att nyttjas under alla framtida tidsåldrar. En Personaliserad Riktare av denna klass är en sammansatt samling av alla överlevnadsdrag hos alla dess tidigare varelsevärdar.
109:6.3 (1200.3) När Riktare med lång universumerfarenhet erbjuder sig att ta sin boning i gudomliga Söner på utgivningsuppdrag är de fullt medvetna om att de aldrig kan få personlighet genom denna tjänst. Ofta förlänar dock andarnas Fader personlighet åt dessa frivilliga och etablerar dem som ledare för deras gelikar. Det är dessa personligheter som hedras med en auktoritetsställning i Divinington. Deras unika natur innesluter den mosaikartade mänskligheten från deras mångfaldiga erfarenheter av vistelse i de dödliga samt också andekopian av den mänskliga gudomligheten hos Paradisets Gåvoson från den sista erfarenheten av denna vistelse.
109:6.4 (1200.4) Riktarnas aktiviteter i ert lokaluniversum leds av Mikael av Nebadons Personaliserade Riktare, samma Ledsagare som ledde honom steg för steg när han levde sitt människoliv i Joshua ben Josefs köttsliga gestalt. Denna utomordentliga Riktare var trogen sitt förtroendeuppdrag, och med vishet styrde denna tappra Ledsagare människonaturen samt ledde ständigt Paradissonens dödliga sinne att välja sin väg enligt Faderns fullkomliga vilja. Riktaren hade tidigare tjänat hos Makiventa Melkisedek under Abrahams dagar, och den hade varit med om enorma bragder både före den vistelsen och mellan dessa utgivningserfarenheter.
109:6.5 (1200.5) Denna Riktare triumferade sannerligen i Jesu människosinne — det sinne som i livets alla återkommande situationer bibehöll sin helgade hängivelse för Faderns vilja, och sade: ”Ske din vilja, icke min.” En sådan beslutsam helgelse utgör det sanna passet bort från människonaturens begränsningar till den gudomliga uppnåelsens slutlighet.
109:6.6 (1200.6) Denna samma Riktare återspeglar nu i den outgrundliga naturen av sin mäktiga personlighet den mänsklighet som kännetecknade Joshua ben Josef före hans dop, den eviga och levande avskrift av de eviga och levande värden som den störste av alla urantiabor skapade av de enkla förhållandena i ett alldagligt liv vilket han levde så att han fullständigt uttömde de andliga värden som kan utvinnas ur en dödligs erfarenhet.
109:6.7 (1201.1) Allt som har bestående värde och som är anförtrott en Riktare tillförsäkras evig överlevnad. I vissa fall sparar Ledsagaren dessa tillgångar för utgivning till en dödligs sinne som den senare bebor; i andra fall, och efter personalisering, hålls dessa överlevande och bevarade realiteter i förvar för framtida användning i tjänst hos Totaluniversums Arkitekter.
109:7.1 (1201.2) Vi kan inte säga om de Fadersfragment som inte är Riktare kan personaliseras eller ej, men ni har informerats om att personligheten är en oinskränkt, frivillig utgivning från den Universelle Fadern. Så vitt vi vet får Fadersfragmenten av riktartyp personlighet endast av att skaffa sig personliga egenskaper genom tjänande omvårdnad av en personlig varelse. Dessa Personaliserade Riktares hem är i Divinington, där de instruerar och leder sina förpersonliga medarbetare.
109:7.2 (1201.3) De Personaliserade Tankeriktarna är de obehindrade, oförordnade och suveräna stabiliserarna och kompenserarna i det vittomspännande universernas universum. Hos dem kombineras Skaparens och de skapades erfarenhet — existentiell och erfarenhetsmässig. De är förenade tids- och evighetsvarelser. De binder samman det förpersonliga och det personliga i universums administration.
109:7.3 (1201.4) Personaliserade Riktare är Totaluniversums Arkitekters allvisa och mäktiga verkställare. De är personliga representanter för den Universelle Faderns hela omvårdnadsprogram — det personliga, det förpersonliga och det överpersonliga. Det är de som personligen ombesörjer det speciella, det ovanliga och det oväntade överallt i de världar som hör till de transcendentala absonita sfärerna inom Gud den Ultimates område, ända till nivåerna för Gud den Absolute.
109:7.4 (1201.5) De är de enda varelser i universerna som i sitt väsen innesluter alla kända personlighetsrelationer; de är allpersonliga — de är före personlighet, de är personlighet och de är efter personlighet. De representerar den Universelle Faderns personlighet sådan den var i det eviga förgångna, sådan den är i det eviga nuet och sådan den kommer att vara i den eviga framtiden.
109:7.5 (1201.6) Fadern utgav en existentiell personlighet av infinit och absolut klass till den Evige Sonen, men han valde att för sin egen omvårdnadsverksamhet reservera den erfarenhetsmässiga personligheten av typen Personaliserad Riktare utgiven till en existentiell förpersonlig Riktare, och sålunda är de båda bestämda att bli den framtida eviga överpersonligheten för transcendental omvårdnad av de absonita världarna på den Ultimates, den Supreme-Ultimates och rentav den Ultimate-Absolutes nivåer.
109:7.6 (1201.7) Sällan påträffas de Personaliserade Riktarna ute i universerna. Emellanåt håller de rådslag med Dagarnas Forna, och ibland kommer de sjufaldiga Skaparsönernas Personaliserade Riktare till konstellationernas högkvartersvärldar för att konferera med Vorondadekhärskarna.
109:7.7 (1201.8) När den planetariska Vorondadek-observatören på Urantia — den Högste väktaren som ganska nyligen inledde ett nödfallsstyre i er värld — gjorde sin maktbefogenhet gällande inför den residerande generalguvernören, påbörjade han sin nödfallsadministration av Urantia med en fulltalig stab som han själv hade valt. Han anvisade genast sina medarbetare och assistenter deras planetariska uppgifter. Han hade emellertid inte valt de tre Personaliserade Riktare som framträdde inför honom i den stund han påbörjade sitt styre. Han visste inte ens att de på detta sätt skulle komma att uppenbara sig, ty de manifesterade inte sålunda sin gudomliga närvaro vid ett tidigare regentskap. Den Högste regenten anvisade inte tjänst och bestämde inte uppgifter åt dessa frivilliga Personaliserade Riktare. Trots det var dessa allpersonliga varelser bland de mest aktiva av de talrika klasser av himmelska varelser som då tjänade på Urantia.
109:7.8 (1202.1) De Personaliserade Riktarna utför en vid omfattning av tjänster för talrika klasser av universumpersonligheter, men vi har inte tillåtelse att diskutera dessa verksamheter med evolutionära varelser i vilka Riktare dväljs. Dessa speciella mänskliga gudomligheter hör till de mest anmärkningsvärda personligheterna i hela storuniversum, och ingen dristar sig att förutsäga vad deras framtida uppgifter kan tänkas vara.
109:7.9 (1202.2) [Framfört av en Ensam Budbärare i Orvonton.]
Urantiaboken
Kapitel 110
110:0.1 (1203.1) NÄR ofullkomliga varelser ges frihet följer därav oundvikligen tragedi, och det är i enlighet med den fullkomliga Gudomens natur, Gudomen som är upphovet till dessa varelser, att universellt och med tillgivenhet dela dessa lidanden i kärleksfullt kompanjonskap.
110:0.2 (1203.2) I den mån jag är förtrogen med angelägenheterna i ett universum, anser jag Tankeriktarens kärlek och hängivelse vara den sannaste gudomliga tillgivenheten i hela skapelsen. Sönernas kärlek i omvårdnaden av människosläktena är enastående, men en Riktares hängivenhet för individen är rörande sublim, gudomligt Faderlik. Paradisfadern har uppenbarligen reserverat denna form av personlig kontakt med sina enskilda skapade som ett privilegium enbart för Skaparen. Det finns ingenting i hela universernas universum som exakt kan jämföras med den underbara omvårdnad som utgår från dessa opersonliga entiteter som på ett så fascinerande sätt har sin boning i de evolutionära planeternas barn.
110:1.1 (1203.3) Man bör inte tänka sig att Tankeriktarna lever i människornas materiella hjärna. De är inte organiska delar av de fysiska varelserna i världarna. Det är riktigare att föreställa sig att Tankeriktaren bor i den dödliges sinne än att den existerar inom gränserna för ett enda fysiskt organ. Indirekt och obemärkt kommunicerar Riktaren ständigt med det mänskliga objektet, i synnerhet vid de sublima erfarenheter då sinnet i det övermedvetna har andäktig kontakt med anden.
110:1.2 (1203.4) Jag önskar att det vore möjligt för mig att hjälpa de evolverande dödliga att få en bättre förståelse och en djupare uppskattning av det osjälviska och ypperliga arbete som utförs av den Riktare som bor inom dem och som är så hängivet trogen uppgiften att främja människans andliga välfärd. Dessa Ledsagare är effektiva omvårdare av de högre faserna i människornas sinne. De är visa och erfarna behandlare av den andliga potentialen i människans intellekt. Dessa himmelska medhjälpare är hängivna den enorma uppgiften att tryggt leda er inåt och uppåt till den himmelska lyckohamnen. Dessa outtröttliga arbetare har helgat sig åt den framtida personifieringen av den gudomliga sanningens seger i ert eviga liv. De är vaksamma arbetare som lotsar det gudsmedvetna människosinnet förbi ondskans grund samtidigt som de sakkunnigt leder människans evolverande själ mot fulländningens gudomliga hamnar vid fjärran och eviga kuster. Riktarna är kärleksfulla ledare, era trygga och säkra vägvisare genom de mörka och osäkra labyrinterna under ert korta jordiska livsskede. De är tålmodiga lärare som ständigt sporrar sina objekt framåt längs den tilltagande fulländningens vägar. De är omsorgsfulla bevakare av de sublima värdena i den skapades karaktär. Jag önskar att ni kunde älska dem mer och samarbeta med dem i större utsträckning och hysa en större tillgivenhet för dem.
110:1.3 (1204.1) Fastän de gudomliga inbyggarna främst befattar sig med er andliga förberedelse för nästa stadium i den tillvaro som aldrig upphör, är de också djupt intresserade av er timliga välfärd och era reella framgångar på jorden. De bidrar med nöje till er hälsa, lycka och äkta välfärd. De är inte likgiltiga för hur ni lyckas i alla sådana former av planetarisk framgång som inte är till skada för ert framtida liv av evigt framåtskridande.
110:1.4 (1204.2) Riktarna är intresserade av och befattar sig med era dagliga göromål och de mångahanda detaljerna i ert liv just i den utsträckning som dessa inverkar på bestämmandet av era angelägna timliga val och väsentliga andliga beslut och således är faktorer av betydelse för att lösa ert problem angående själens överlevnad och det eviga framåtskridandet. Fastän Riktaren är passiv när det gäller den rent timliga välfärden, är den gudomligt aktiv angående er eviga framtids alla angelägenheter.
110:1.5 (1204.3) Riktaren stannar hos dig i alla olyckor och genom varje sjukdom som inte helt förstör den mentala funktionen. Hur ovänligt är det inte att medvetet besudla eller på annat sätt orena den fysiska kropp som måste tjäna som det jordiska tabernaklet för denna underbara gåva från Gud. Alla fysiska gifter fördröjer storligen Riktarens strävanden att upphöja det materiella sinnet, medan de mentala gifterna rädsla, vrede, avund, svartsjuka, misstänksamhet och intolerans likaså enormt stör den evolverande själens andliga framåtskridande.
110:1.6 (1204.4) Idag lever du i en period då din Riktare söker attrahera dig. Om du blott visar dig trogen den tillit som har satts till dig av den gudomliga anden som söker ditt sinne och din själ i evig förening, följer därav till slut den morontiaetthet, den himmelska harmoni, den kosmiska koordinering, den gudomliga harmoniering, den himmelska fusion, den aldrig upphörande blandningen av identitet, den varelsens etthet, som är så fulländad och slutlig att inte ens de mest erfarna personligheter någonsin kan särskilja eller igenkänna dessa fusionspartner som skilda identiteter — den dödliga människan och den gudomliga Riktaren.
110:2.1 (1204.5) När Tankeriktarna tar sin boning i människornas sinne för de med sig modellen för levnadsbanan, för det idealiska livet, så som det har beslutats och förutbestämts av dem själva och de Personaliserade Riktarna i Divinington, och så som det har bekräftats av Urantias Personaliserade Riktare. Sålunda påbörjar de arbetet med en definitiv och förutbestämd plan för den intellektuella och andliga utvecklingen av sina mänskliga objekt, men det åligger inte någon människovarelse att acceptera denna plan. Det finns en förutbestämmelse för er alla, men det är inte förutbestämt att ni måste acceptera denna gudomliga predestination. Ni har full frihet att förkasta vilken del som helst eller hela Tankeriktarens program. Det är deras uppgift att åstadkomma sådana sinnesförändringar och göra sådana andliga anpassningar som ni villigt och intelligent kan godkänna så att de skall kunna få mer inflytande över personlighetens inriktning, men under inga omständigheter försöker dessa gudomliga Ledsagare någonsin dra fördel av er eller på något sätt godtyckligt påverka er i era val och beslut. Riktarna respekterar er personlighets suveränitet; de underordnar sig alltid er vilja.
110:2.2 (1204.6) De är ihärdiga, uppfinningsrika och fullkomliga i sina arbetsmetoder, men de våldför sig aldrig på sina värdars viljemässiga väsen. Ingen människovarelse kommer någonsin att förandligas av en gudomlig Ledsagare mot sin vilja; överlevnaden är en Gudarnas gåva som tidens varelser måste önska sig. Vad Riktaren än har lyckats göra för dig kommer uppteckningarna i sista hand att utvisa att omvandlingen har åstadkommits med ditt samtycke och i samarbete med dig. Det kommer att visa sig att du har varit en villig partner till Riktaren vid uppnåendet av varje steg i den enorma omvandlingen under det uppstigande livsskedet.
110:2.3 (1205.1) Riktaren försöker inte kontrollera ert tänkande som sådant, utan snarare förandliga det, föreviga det. Varken änglarna eller Riktarna ägnar sig åt att direkt influera människans tanke; det är ett privilegium uteslutande för er personlighet. Riktarna ägnar sig åt att förbättra, modifiera, rikta och koordinera era tankeprocesser, men i synnerhet och alldeles speciellt ägnar de sig åt arbetet att med tanke på er överlevnad bygga upp en andlig motsvarighet till era livsskeden, en morontiaavskrift av era verkliga avancerande jag.
110:2.4 (1205.2) Riktarna arbetar inom områdena för människosinnets högre nivåer och strävar oupphörligt efter att producera morontiaduplikat av begrepp tanke i den dödligas intellekt. Det finns därför två realiteter som gör intryck på och är centrerade i människans sinnesströmkretsar: den ena är ett dödligt jag som har utvecklats från Livsbärarnas ursprungliga planer, den andra är en odödlig entitet från Diviningtons höga sfärer, en gåva från Gud i människans inre. Men det dödliga jaget är också ett personligt jag; det har personlighet.
110:2.5 (1205.3) Du har som en personlig varelse sinne och vilja. Riktaren har som en förpersonlig varelse försinne och förvilja. Om du så helt anpassar dig till Riktarens sinne att ni ser med samma ögon, då blir era sinnen ett, och du får förstärkning i form av Riktarens sinne. Om din vilja sedan ger order om och genomför utförandet av besluten från detta nya eller kombinerade sinne, då når Riktarens förpersonliga vilja personlighetsuttryck genom ditt beslut, och beträffande detta speciella projekt är du och Riktaren ett. Ditt sinne har uppnått gudomlighetsharmoniering, och Riktarens vilja har nått personlighetsuttryck.
110:2.6 (1205.4) I den utsträckning som denna identitet förverkligas närmar du dig mentalt tillvarons morontiaklass. Morontiasinne är en term som anger substansen och totalsumman av de samarbetande sinnen som är av olikartad materiell och andlig natur. Morontiaintellekt anger därför ett tvåfaldigt sinne som förekommer i lokaluniversumet och som domineras av en enda vilja. Hos de dödliga är detta en vilja som är mänsklig till sitt ursprung och som håller på att bli gudomlig genom att människan identifierar det mänskliga sinnet med Guds sinneshet.
110:3.1 (1205.5) Riktarna spelar tidsåldrarnas heliga och enastående spel. De är engagerade i ett av de suprema äventyren i tid och rymd. Hur lyckliga är de inte när ert samarbete tillåter dem att ge er hjälp i er korta kamp i tiden, medan de fortsätter att utföra sina större uppgifter i evigheten. Vanligen när Riktaren försöker kommunicera med er går budskapet förlorat i de materiella strömningarna i människosinnets energiströmmar. Endast tillfälligtvis kan ni fånga upp ett eko, ett svagt och avlägset eko, av den gudomliga rösten.
110:3.2 (1205.6) Hur framgångsrikt Riktaren lyckas i sin strävan att lotsa dig genom den dödligas liv och åstadkomma din överlevnad beror inte så mycket på teorierna om dina trosföreställningar som på dina beslut, din beslutsamhet och din orubbliga tro. Alla dessa uttryck för personlighetstillväxt blir mäktiga inflytelser som hjälper dig att avancera emedan de hjälper dig att samarbeta med Riktaren; de hjälper dig att inte längre göra motstånd. Tankeriktarna lyckas eller ser ut att misslyckas i sina jordiska åtaganden just i samma utsträckning som de dödliga lyckas eller misslyckas att samarbeta med den plan enligt vilken de skall föras fram längs den uppåtgående vägen mot uppnåendet av fulländning. Överlevnadens hemlighet är intimt förknippad med människans suprema önskan att vara gudalik och i den därmed förbundna villigheten att göra och vara allt som är nödvändigt för uppnåendet av denna allt övervinnande längtan.
110:3.3 (1206.1) När vi talar om en Riktares framgång eller misslyckande, uttrycker vi oss med tanke på människans överlevnad. Riktarna misslyckas aldrig; de är av gudomlig natur, och de utgår alltid segrande från alla sina åtaganden.
110:3.4 (1206.2) Jag kan inte låta bli att observera att så många av er spenderar så mycket tid och tankar på enbart obetydligheter i livet, samtidigt som ni nästan helt förbiser de väsentligare realiteter som har evig betydelse, de åstadkommanden som berör utvecklandet av ett mer harmoniskt arbetssamförstånd mellan er och er Riktare. Det stora målet i människans tillvaro är harmonieringen med gudomligheten hos den inneboende Riktaren; den storslagna bedriften i den dödligas liv är att nå fram till att sant och förståndigt viga sig åt de eviga syftena hos den gudomliga anden som väntar och arbetar i ditt sinne. En hängiven och beslutsam strävan att förverkliga en evig bestämmelse är helt förenlig med ett glatt och fröjdefullt liv och med ett framgångsrikt och hederligt livsskede på jorden. Samarbete med Tankeriktaren för inte med sig självtortyr, falsk fromhet eller hycklande och uppseendeväckande självförnedring. Det idealiska livet kännetecknas av kärleksfullt tjänande snarare än av en tillvaro fylld av ängslig fruktan.
110:3.5 (1206.3) Att vara förvirrad, förbryllad, ibland även modfälld och distraherad, anger inte nödvändigtvis motstånd mot Riktarens ledning i människans inre. Sådana attityder antyder ibland avsaknad av aktiv samverkan med den gudomliga Ledsagaren och kan därför i någon mån fördröja det andliga framåtskridandet, men sådana intellektuella och emotionella svårigheter hindrar inte det minsta den säkra överlevnaden av den själ som känner Gud. Okunskap kan inte i och för sig någonsin förhindra överlevnaden. Inte heller kan förvirringens tvivel eller ängslig osäkerhet göra det. Endast medvetet motstånd mot Riktarens ledning kan förhindra överlevnaden av den evolverande odödliga själen.
110:3.6 (1206.4) Du bör inte se samarbetet med din Riktare som en särskilt medveten process, ty det är det inte; men dina motiv och dina beslut, din trogna beslutsamhet och dina suprema önskningar, dessa innebär verkligt och effektivt samarbete. Du kan medvetet öka din harmoni med Riktaren genom att:
110:3.7 (1206.5) 1. Välja att reagera på den gudomliga ledningen, och uppriktigt basera människolivet på den högsta medvetenheten om sanning, skönhet och godhet och sedan koordinera dessa gudomlighetens kvaliteter med hjälp av visdom, gudsdyrkan, tro och kärlek.
110:3.8 (1206.6) 2. Älska Gud och önska att vara lik honom — och genuint erkänna den himmelska Föräldern som din gudomlige Fader och i kärlek dyrka honom.
110:3.9 (1206.7) 3. Älska människan och ärligt önska att tjäna henne — helhjärtat erkänna människorna som dina bröder, i förening med en intelligent och klok tillgivenhet för var och en av dina meddödliga.
110:3.10 (1206.8) 4. Med glädje acceptera kosmiskt medborgarskap — ärligt inse dina tilltagande förpliktelser gentemot den Suprema Varelsen, vara medveten om det ömsesidiga beroendet mellan den evolutionära människan och den evolverande Gudomen. Detta innebär uppkomsten av kosmisk moral och gryende insikt om den universella plikten.
110:4.1 (1207.1) Riktarna kan ta emot den ständiga ström av kosmisk information som kommer in längs huvudströmkretsarna i tid och rymd. De har full kontakt med andeinformationen och -energin i universerna. Dessa mäktiga inbyggare är dock oförmögna att överföra särskilt mycket av denna rikedom av visdom och sanning till sina dödliga objekts sinnen då en gemensam natur saknas samt frånvaron av något mottagligt igenkännande.
110:4.2 (1207.2) Tankeriktaren är engagerad i en ständig strävan att förandliga ditt sinne för att utveckla din morontiasjäl, men du själv är mestadels omedveten om denna inre omvårdnad. Du är så gott som oförmögen att särskilja det som ditt eget materiella intellekt åstadkommer från resultatet av din själs och din Riktares gemensamma aktiviteter.
110:4.3 (1207.3) Vissa plötsliga uppdykanden av tankar, slutsatser och andra sinnesbilder är ibland Riktarens direkta eller indirekta inverkan, men betydligt oftare utgör de ett framträdande i medvetandet av idéer som har grupperat sig samman på mentala nivåer under ytan, naturliga och alldagliga fenomen som är uttryck för en normal och vanlig psykisk funktion i det evolverande animaliska sinnets strömkretsar. (I motsats till dessa strömningar från det undermedvetna framträder uppenbarelserna från Riktaren genom det övermedvetnas områden.)
110:4.4 (1207.4) Anförtro alla sinnets angelägenheter som ligger bortom medvetandets mottagliga nivå att förvaras av Riktaren. I sinom tid, om inte i denna värld så i mansoniavärldarna, kommer de att ge en noggrann redovisning för sin förvaltning och omsider framföra de betydelser och värden som har anförtrotts deras skötsel och förvar. Om du överlever kommer de att återuppväcka varje skatt av värde från det dödliga sinnet.
110:4.5 (1207.5) Det existerar en väldig klyfta mellan det mänskliga och det gudomliga, mellan människan och Gud. Människoraserna på Urantia är i så stor utsträckning elektriskt och kemiskt styrda, i så hög grad lika djuren i sitt allmänna beteende, så emotionella i sina vanliga reaktioner, att det gör det ytterst svårt för Ledsagarna att vägleda och styra dem. Man finner hos er så få modiga beslut och så lite hängiven samverkan att Riktaren i ert inre finner det närapå omöjligt att kommunicera direkt med människosinnet. Även när de finner det möjligt att låta en skymt av en ny sanning glimta till i den dödligas evolverande själ, bländar denna andliga uppenbarelse ofta den skapade så pass att den plötsligt framkallar en krampartad fanatism eller åstadkommer någon annan intellektuell omvälvning som får katastrofala följder. Mången ny religion och märklig ”ism” har uppkommit från de avbrutna, ofullständiga, missförstådda och vanställda budskapen från Tankeriktarna.
110:4.6 (1207.6) Jerusems register utvisar att redan under många tusen år har det i varje generation levt allt färre varelser som tryggt har kunnat fungera med självverksamma Riktare. Detta är en alarmerande bild, och de övervakande personligheterna i Satania förhåller sig gynnsamt till förslagen från en del av era närmaste planetariska övervakare, som talar för inledandet av åtgärder avsedda att främja och bevara de högre andliga människotyperna bland släktena på Urantia.
110:5.1 (1207.7) Förväxla och blanda inte samman Riktarens mission och inflytande med det som vanligen kallas samvete; de har inget direkt samband. Samvetet är en mänsklig och rent psykisk reaktion. Det bör inte föraktas, men det är knappast Guds röst som talar till själen, vilket Riktarens röst verkligen är om den rösten kunde höras. Det är riktigt att samvetet uppmanar er att göra rätt, men därtill strävar Riktaren efter att tala om för er vad som verkligen är rätt, dvs. när och i den mån ni kan uppfatta Ledsagarens ledning.
110:5.2 (1208.1) Människans upplevelser i drömmen, denna förvirrade och osammanhängande uppvisning i det okoordinerade sovande sinnet, erbjuder tillräckligt med bevis för att Riktarna inte lyckas harmonisera och förena de divergerande faktorerna i människans sinne. Riktarna kan helt enkelt inte, under en enda livstid, godtyckligt koordinera och synkronisera två så olika och skilda typer av tänkande som det mänskliga och det gudomliga. När de lyckas med det, så som de ibland har, förflyttas sådana själar direkt till mansoniavärldarna utan att de behöver gå igenom erfarenheten av döden.
110:5.3 (1208.2) Under den tid människan sover försöker Riktaren åstadkomma endast det som viljan hos den personlighet, där Riktaren dväljs, tidigare till fullo har godkänt genom de beslut och val som har gjorts vid tider då medvetandet var fullt vaket och som därigenom har fått sin plats i supersinnets domäner, förbindelseområdet för de ömsesidiga förhållandena mellan mänskligt och gudomligt.
110:5.4 (1208.3) Medan deras dödliga värdar sover försöker Riktarna registrera sina skapelser på de högre nivåerna i det materiella sinnet, och en del av era vidunderliga drömmar anger att de inte lyckats få till stånd en effektiv kontakt. Drömvärldens orimligheter vittnar inte endast om trycket från emotioner som inte har fått utlopp, utan också om den förfärliga förvrängningen av framställningarna av de andliga begreppen som Riktarna har presenterat. Era egna passioner, drifter och andra inneboende tendenser överför sig in i framställningen och ersätter med sina outtryckta begär de gudomliga budskap som inbyggarna försöker införa i de psykiska registren under sömnens omedvetenhet.
110:5.5 (1208.4) Det är ytterst farligt att göra antaganden om att något av innehållet i drömvärlden kommer från Riktaren. Riktarna arbetar visserligen medan ni sover, men era vanliga drömupplevelser är rent fysiologiska och psykologiska fenomen. Likaså är det vådligt att försöka särskilja Riktarens begreppsregistreringar från det mer eller mindre ständiga och medvetna mottagandet av diktat från den dödligas samvete. Detta är problem som måste lösas med användning av individuellt omdöme och personligt avgörande. Det är bättre för människan att begå misstaget att hon avvisar ett uttryck som kommer från Riktaren, genom att tro att det är en rent mänsklig upplevelse, än att begå blundern att hon upphöjer en reaktion från den dödliges sinne till sfären av gudomlig värdighet. Kom ihåg att inflytandet från Tankeriktaren till största delen, fastän inte helt, är en övermedveten erfarenhet.
110:5.6 (1208.5) I varierande grad och alltmer allt efter som du stiger uppåt i de psykiska kretsarna kommunicerar du, ibland direkt men oftare indirekt, med din Riktare. Det är farligt att hysa tanken att varje ny uppfattning, som uppkommer i människans sinne, är dikterad av Riktaren. Det som ni accepterar som Riktarens röst är faktiskt hos er klass av varelser oftare ett utflöde från ert eget intellekt. Detta är farlig mark, och varje människa måste själv lösa dessa problem enligt sin naturliga mänskliga visdom och sin övermänskliga insikt.
110:5.7 (1208.6) Riktaren i den människa genom vilken denna kommunikation sker har ett så vidsträckt aktivitetsfält främst därför att denna människa är nästan fullständigt likgiltig för varje yttre manifestation av Riktarens inre närvaro. Det är verkligen lyckligt att han i sitt medvetande förblir helt oberörd av hela förfarandet. Han har en av de mest erfarna Riktarna i sin tid och generation, men det oaktat förklarar ödesväktaren att hans passiva reaktion inför och obekymrade inställning till de fenomen som är förbundna med denna mångsidiga Riktares närvaro i hans sinne är en sällsynt och slumpmässig reaktion. Allt detta bildar en gynnsam koordinering av inflytelser, gynnsam både för Riktaren i dess högre verksamhetssfär och för den mänskliga partnern med tanke på hans hälsa, effektivitet och sinnesro.
110:6.1 (1209.1) Den totala omfattningen av personlighetens förverkligande i en materiell värld består i den successiva erövringen av de sju psykiska kretsarna inom den dödliges potentialitet. Inträdet på den sjunde kretsen anger början av sann mänsklig personlighetsfunktion. Fullföljandet av den första kretsen anger den dödliga varelsens relativa mognad. Fastän genomgången av de sju kretsarna av kosmisk tillväxt inte är detsamma som fusion med Riktaren, anger emellertid behärskandet av dessa kretsar att vederbörande har uppnått de steg som utgör förstadier till fusion med Riktaren.
110:6.2 (1209.2) Riktaren är din jämbördiga partner vid uppnåendet av dessa sju kretsar — vid förverkligandet av en relativ mognad hos den dödlige. Riktaren stiger uppåt längs kretsarna från den sjunde till den första tillsammans med dig, men den avancerar till ställningen som suprem och självverksam helt oberoende av det dödliga sinnets aktiva samverkan.
110:6.3 (1209.3) De psykiska kretsarna är inte uteslutande intellektuella, inte heller är de helt morontiella; de berör personlighetens status, sinnets förhöjning, själens tillväxt och harmonieringen med Riktaren. Ett framgångsrikt genomgående av dessa nivåer förutsätter att hela personligheten fungerar harmoniskt, inte endast någon enskild fas av den. Delarnas tillväxt är inte detsamma som verklig mognad hos helheten. Delarna växer i själva verket i proportion till expansionen av jagets helhet — hela jaget — det materiella, det intellektuella och det andliga jaget.
110:6.4 (1209.4) När den intellektuella naturen utvecklas snabbare än den andliga gör en sådan situation kommunikationen med Tankeriktaren både svår och farlig. Likaså tenderar en överandlig utveckling att leda till en fanatisk och förvrängd tolkning av den gudomliga inbyggarens andeledning. Bristen på andlig kapacitet gör det mycket svårt att till ett sådant materiellt intellekt överföra de andliga sanningar som finns i övermedvetandets högre skikt. Det är till ett sinne som är i fulländad jämvikt, inhyst i en kropp med rena vanor, med stabiliserade nervenergier och med balanserade kemiska funktioner — när de fysiska, mentala och andliga förmågorna under utveckling befinner sig i en trefaldig harmoni — som ett maximum av ljus och sanning kan ges med ett minimum av timlig fara eller risk för den verkliga välfärden hos en sådan varelse. Med en sådan balanserad tillväxt stiger människan uppför det planetariska framåtskridandets kretsar, en efter en, från den sjunde till den första.
110:6.5 (1209.5) Riktarna är alltid nära er och en del av er, men sällan kan de tala direkt till er som en annan varelse. Krets för krets ökar dina intellektuella beslut, moraliska val och din andliga utveckling Riktarnas förmåga att fungera i ditt sinne. Krets för krets stiger du därigenom upp från de lägre stadierna av riktarkontakt och sinnesharmoniering, så att det blir möjligt för Riktaren att med allt större livfullhet och övertygelse i allt större utsträckning registrera sina bestämmelsebeskrivningar i det evolverande medvetandet i detta sinne och denna själ som söker Gud.
110:6.6 (1210.1) Varje beslut som du fattar antingen hämmar eller underlättar Riktarens verksamhet. Likaså är det just dessa beslut som avgör hur du avancerar längs kretsarna för mänskligt åstadkommande. Det är sant att ett besluts suprema karaktär, dess anknytning till en kris, är av stor betydelse för hur beslutet påverkar framstegen längs kretsarna. Trots det är också beslutens antal, frekventa upprepningar, ihärdiga upprepningar, väsentliga för att dessa reaktioner med säkerhet skall bli en vana.
110:6.7 (1210.2) Det är svårt att exakt definiera de sju nivåerna av mänskligt framåtskridande, av den orsaken att dessa nivåer är personliga. De är olika för varje individ och bestäms uppenbarligen av tillväxtkapaciteten hos varje människa. Erövrandet av dessa nivåer i den kosmiska evolutionen återspeglas på tre sätt:
110:6.8 (1210.3) 1. Harmoniering med Riktaren. Det förandligande sinnet närmar sig Riktarens närvaro i proportion till uppnåendet av kretsarna.
110:6.9 (1210.4) 2. Själens utveckling. Morontiasjälens framträdande anger i vilken utsträckning och till vilket djup kretsarna behärskas.
110:6.10 (1210.5) 3. Personlighetens verklighet. Graden av verklighet hos det egna jaget bestäms direkt av hur många kretsar har erövrats. Personerna blir mer verkliga allt efter som de stiger uppåt från den sjunde till den första nivån i de dödligas tillvaro.
110:6.11 (1210.6) Då kretsarna genomgås växer den materiella evolutionens barn till en mogen människa med potential för odödlighet. Den embryonala naturens skugglika verklighet som kännetecknar en sjundekretsist ger vika för en klarare manifestation av den uppkommande morontianaturen hos en medborgare i lokaluniversumet.
110:6.12 (1210.7) Fastän det är omöjligt att exakt definiera de sju nivåerna eller psykiska kretsarna för människans tillväxt, är det tillåtligt att antyda minimi- och maximigränserna för dessa stadier i mognadens framskridande:
110:6.13 (1210.8) Den sjunde kretsen. Denna nivå beträds av människorna när de utvecklar förmåga till personligt val, individuella beslut, moraliskt ansvar och kapacitet för uppnåendet av andlig individualitet. Detta innebär att de sju biträdande sinnesandarna fungerar gemensamt under ledning av visdomens ande, att den dödliga varelsen kopplas in under den Heliga Andens inflytande samt på Urantia att Sanningens Ande börjar fungera och att den dödliges sinne får ta emot en Tankeriktare. Inträdet på den sjunde kretsen gör den dödliga varelsen till en klart potentiell medborgare i lokaluniversumet.
110:6.14 (1210.9) Den tredje kretsen. Riktarens arbete är mycket effektivare efter det att människan under sin uppstigning når den tredje kretsen och får en personlig serafisk ödesväktare. Även om det inte finns någon synbar sammankoppling mellan Riktarens och serafväktarens strävan, kan man det oaktat observera en påtaglig förbättring i alla faser av kosmisk uppnåelse och andlig utveckling efter det att en personlig serafisk följeslagare har förordnats. När den tredje kretsen uppnås strävar Riktaren efter att under återstoden av den dödliges livstid morontialisera människans sinne, att klara av de återstående kretsarna och uppnå det sista stadiet i förbundet mellan det gudomliga och det mänskliga innan den naturliga döden upplöser det unika partnerskapet.
110:6.15 (1210.10) Den första kretsen. Riktaren kan i allmänhet inte tala direkt och omedelbart med dig förrän du uppnår den första och slutliga kretsen i de dödligas progressiva utveckling. Denna nivå representerar det högsta möjliga förverkligandet av förhållandet mellan sinnet och Riktaren i människans erfarenhet före den evolverande morontiasjälens befrielse från sin klädsel i form av den materiella kroppen. När det gäller sinnet, emotionerna och den kosmiska insikten utgör detta uppnående av den första psykiska kretsen det största möjliga närmandet mellan det materiella sinnet och ande-Riktaren i människans erfarenhet.
110:6.16 (1211.1) Dessa psykiska kretsar för de dödligas framåtskridande kunde kanske hellre benämnas kosmiska nivåer — faktiska betydelseuppfattningar och värdeinsikter som uttrycker ett progressivt närmande till morontiamedvetenheten om den evolutionära själens begynnande förhållande till den uppkommande Suprema Varelsen. Det är just detta förhållande som gör det för evigt omöjligt att för det materiella sinnet helt förklara innebörden av de kosmiska kretsarna. Uppnåendet av dessa kretsar är endast relativt besläktat med gudsmedvetandet. En som befinner sig på den sjunde eller sjätte kretsen kan nästan lika verkligt känna Gud — vara medveten om sitt sonskap — som någon på den andra eller första kretsen, men dessa varelser på de lägre kretsarna är mycket mindre medvetna om det erfarenhetsmässiga förhållandet till den Suprema Varelsen, om sitt medborgarskap i universumet. Uppnåendet av dessa kosmiska kretsar blir en del av de uppstigandes erfarenhet i mansoniavärldarna, om de inte lyckas uppnå dem före den naturliga döden.
110:6.17 (1211.2) Trons motivation gör den fullständiga insikten om människans sonskap till Gud erfarenhetsbaserad, men handling, fullföljandet av beslut, är avgörande för att man evolutionärt skall bli medveten om tilltagande släktskap med den Suprema Varelsens kosmiska aktualhet. Tron omvandlar potentialer till aktualer i den andliga världen, men i den Supremes finita världar blir potentialer aktualer endast med hjälp av förverkligandet av val -erfarenhet. Beslutet att göra Guds vilja förenar emellertid andlig tro med materiella beslut i personlighetens verksamhet och tillhandahåller sålunda en gudomlig och andlig stödjepunkt, på vilken gudslängtans mänskliga och materiella hävstång kan fungera allt effektivare. En sådan vis koordinering av materiella och andliga krafter ökar storligen både den kosmiska insikten om den Supreme och morontiaförståelsen av Paradisgudomarna.
110:6.18 (1211.3) Behärskandet av de kosmiska kretsarna har samband med morontiasjälens kvantitativa tillväxt, med förståelsen av suprema betydelser. Denna odödliga själs kvalitativa status är dock helt beroende av den levande trons grepp om det paradispotentiella fakta-värdet att den dödliga människan är en son till den evige Guden. Därför går en från den sjunde kretsen vidare till mansoniavärldarna för att nå ytterligare kvantitativt förverkligande av kosmisk tillväxt, precis så som en från den andra eller rentav från den första kretsen.
110:6.19 (1211.4) Det finns endast ett indirekt samband mellan uppnåendet av de kosmiska kretsarna och faktisk andlig religiös erfarenhet. Sådana uppnåelser är reciproka och därför ömsesidigt till nytta. Den rent andliga utvecklingen må ha föga gemensamt med det planetariska materiella välståndet, men uppnåendet av kretsar ökar alltid potentialen för mänsklig framgång och jordiska bedrifter.
110:6.20 (1211.5) Från den sjunde till den tredje kretsen bedriver de sju biträdande sinnesandarna en allt mer omfattande och förenad verksamhet när det gäller uppgiften att avvänja den dödliges sinne från beroendet av de materiella livsmekanismernas realiteter i förberedelse för en tilltagande introduktion till erfarenhet på morontianivåer. Från den tredje kretsen framåt avtar sinneshjälparnas inflytande gradvis.
110:6.21 (1211.6) De sju kretsarna omfattar dödligas erfarenhet allt från den högsta rent animala nivån till den lägsta egentliga morontiella kontaktnivån, där jagmedvetandet utgör en personlighetserfarenhet. Behärskandet av den första kosmiska kretsen är tecknet på att den dödlige har uppnått förmorontiell mogenhet och anger att de biträdande sinnesandarnas gemensamma omvårdnad upphör som ett exklusivt inflytande på sinnesverksamheten i människans personlighet. Bortom den första kretsen blir sinnet allt mer likt intelligensen på evolutionens morontiastadium, dvs. den förenade omvårdnaden utgående från det kosmiska sinnet och ett lokaluniversums Skapande Andes begåvande ovan sinneshjälparna.
110:6.22 (1212.1) De stora dagarna i Riktarnas individuella levnadsbanor är för det första den dag då det mänskliga objektet bryter sig igenom till den tredje psykiska kretsen och sålunda säkrar Ledsagarens självverksamhet och ökade verksamhetsfrihet (såvida denna inbyggare inte redan var självverksam). Följande betydelsefulla dag är då människopartnern uppnår den första psykiska kretsen, vilket gör det möjligt för Riktaren och människan att åtminstone i någon mån kommunicera med varandra. Den sista stora dagen infaller när de slutligt och evigt fusioneras.
110:7.1 (1212.2) Avklarandet av de sju kosmiska kretsarna är inte detsamma som fusion med Riktaren. På Urantia lever många dödliga som har uppnått sina kretsar. Fusionen är emellertid avhängig av ytterligare andra, större och mer sublima andliga resultat, av att den dödliges vilja når en slutlig och fullständig harmoniering med Guds vilja såsom denna företräds av Tankeriktaren.
110:7.2 (1212.3) När en människa har fullbordat det kosmiska framskridandets kretsar och när dessutom den dödliga viljans slutgiltiga val tillåter Riktaren att fullborda förenandet av människans identitet med den morontiella själen under det evolutionära och fysiska livet, då går sådana fullbordade förbund mellan själ och Riktare självständigt vidare till mansoniavärldarna och från Uversa utfärdas ett mandat som föreskriver omedelbar fusion av Riktaren och morontiasjälen. Denna fusion under det fysiska livet förtär ögonblickligen den materiella kroppen. De människor som kunde tänkas bevittna en sådan syn skulle endast se den omvandlande dödlige försvinna ”i en eldvagn”.
110:7.3 (1212.4) De flesta Riktare som har omvandlat sina objekt från Urantia till himlen var högeligen erfarna och hade enligt registren tidigare vistats i talrika dödliga på andra sfärer. Kom ihåg att Riktarna skaffar sig värdefull erfarenhet av inneboende på sådana planeter där de endast ges till låns. Det är inte så att Riktarna får erfarenhet för avancerat arbete endast från de dödliga objekt som inte överlever.
110:7.4 (1212.5) Efter fusionen med de dödliga delar Riktarna er ödesbestämmelse och erfarenhet; de är ni. Efter fusionen mellan den odödliga morontiasjälen och den därmed associerade Riktaren blir alla erfarenheter och alla värden hos den ena till slut även den andras egendom, så att de två faktiskt är en enda entitet. I viss mening härstammar denna nya varelse från det eviga förgångna samtidigt som den finns till för den eviga framtiden. Allt det en gång mänskliga i den överlevande själen och allt det erfarenhetsmässigt gudomliga i Riktaren, blir nu den nya och ständigt uppåtstigande universumpersonlighetens faktiska egendom. På varje universumnivå kan emellertid Riktaren endast förse den nya varelsen med de egenskaper som är meningsfulla och av värde på den nivån. En absolut etthet med den gudomliga Ledsagaren, en fullständig uttömning av Riktarens gåvor, kan endast uppnås i evigheten efter den slutliga framkomsten till den Universelle Fadern, andarnas Fader, den ständiga källan till dessa gudomliga gåvor.
110:7.5 (1212.6) När en evolverande själ och den gudomliga Riktaren slutligt och evigt fusioneras får vardera av den andra alla de kvaliteter som kan erfaras. Denna samordnade personlighet är i besittning av alla överlevande erfarenhetsbaserade minnesmaterial som en gång fanns i det förstadiemässiga dödliga sinnet och som sedan förvaras i morontiasjälen. Därtill omfattar denna potentiella finalit i sig allt det erfarenhetsbaserade minnesmaterial som Riktaren har samlat under all den tid den vistades i de dödligas inre. Det tar emellertid en framtida evighet för Riktaren att fullständigt delge personlighetspartnerskapet med de betydelser och värden som den gudomliga Ledsagaren för med sig från den förflutna evigheten.
110:7.6 (1213.1) Hos den överväldigande majoriteten av urantiabor måste Riktaren tålmodigt invänta den frigörelse som döden medför, måste invänta den uppkommande själens befrielse från det närapå fullständiga herravälde som utövas av de energimönster och kemiska krafter som naturligt hör till er existensklass. Den främsta svårigheten som ni upplever vid kontakten med er Riktare utgörs just av denna er medfödda materiella natur. Så få dödliga är verkliga tänkare. Ni utvecklar och disciplinerar inte ert sinne andligen till den punkt där ni kan ha en gynnsam förbindelse med den gudomliga Riktaren. Människosinnets öra är nästan dövt för de andliga kommunikationer som Riktaren översätter från de mångahanda budskapen i de universella kärleksutsändningar som utgår från nådegåvornas Fader. Riktaren finner det nästan omöjligt att registrera dessa inspirerande andeingivelser i ett sinne som härstammar från djurriket och som så fullständigt domineras av de kemiska och elektriska krafter som är en naturlig del av ert fysiska väsen.
110:7.7 (1213.2) Riktarna gläds åt att få kontakt med den dödliges sinne, men de måste vara tålmodiga under de långa år av tyst vistelse då de inte förmår bryta sig igenom det animala motståndet och kommunicera direkt med er. Ju högre upp Tankeriktarna stiger på tjänstgöringsskalan desto effektivare blir de. Aldrig kan de under ert liv i köttslig gestalt hälsa er med samma fullständiga, sympatiska och uttrycksfulla tillgivenhet som de gör när ni möter dem sinne mot sinne i mansoniavärldarna.
110:7.8 (1213.3) Under det jordiska livet skiljer den materiella kroppen och det materiella sinnet dig från din Riktare och förhindrar en fri kommunikation. Efter döden, efter den eviga fusionen, är du och Riktaren ett — man kan inte särskilja er som separata varelser — och sålunda finns det inget behov av kommunikation så som ni uppfattar den.
110:7.9 (1213.4) Fastän Riktarens röst alltid finns inom er, får de flesta av er sällan höra den under livstiden. Människor som befinner sig nedanför den tredje och andra uppnåelsekretsen hör sällan Riktarens direkta röst utom i stunder av suprem längtan, i en suprem situation och efter ett supremt beslut.
110:7.10 (1213.5) Under till- och frånkopplandet av kontakten mellan en ödesreservists dödliga sinne och de planetariska övervakarna är den inneboende Riktaren ibland situerad så att det blir möjligt för den att överföra ett budskap till den dödliga partnern. För inte länge sedan överfördes ett sådant budskap på Urantia av en självverksam Riktare till dennas mänskliga partner, en medlem av ödets reservkår. Detta budskap inleddes med orden: ”Och nu ber jag er att utan skada eller risk för föremålet för min innerliga tillgivenhet, och utan avsikt att övertukta eller göra vederbörande modfälld, att å mina vägnar registrera denna vädjan till honom.” Sedan följde en ljuvt rörande och vädjande uppmaning. Bland annat vädjade Riktaren om ”att han mer troget måtte uppriktigt samarbeta med mig, mer gladeligen utstå de uppgifter jag har ålagt honom, mer troget utföra det program jag har arrangerat, mer tålmodigt gå igenom de prövningar jag har utvalt, mer ihärdigt och glatt vandra den väg jag har valt, mer ödmjukt ta äran för det som kan tänkas uppkomma som resultat av mina oupphörliga ansträngningar — överför sålunda min uppmaning till den människa i vars inre jag dväljs. Över honom utgjuter jag en gudomlig andes suprema tillgivenhet och kärlek. Och säg ytterligare åt mitt älskade objekt att jag skall verka med visdom och styrka ända till själva slutet, ända tills den sista jordiska kampen är förbi. Jag skall vara trogen den personlighet som har anförtrotts mig. Och jag manar honom till överlevnad, till att inte göra mig besviken, att inte beröva mig belöningen för min tålmodiga och intensiva kamp. Det beror på människans vilja om vi får personlighet eller ej. Krets för krets har jag tålmodigt upphöjt detta människosinne, och jag har uppgift om att jag har vunnit bifall av ledaren för min klass. Krets för krets går jag vidare mot domen. Med nöje och utan oro inväntar jag det ödesbestämmande namnuppropet. Jag är beredd att överlämna allt till Dagarnas Fornas domstolar.”
110:7.11 (1214.1) [Framfört av en Ensam Budbärare i Orvonton.]
Urantiaboken
Kapitel 111
111:0.1 (1215.1) DEN gudomliga Riktarens närvaro i människosinnet gör det för alltid omöjligt för vare sig vetenskapen eller filosofin att nå en tillfredsställande förståelse av den evolverande själen i samband med människans personlighet. Morontiasjälen är ett universumbarn och kan riktigt förstås endast genom kosmisk insikt och andlig upptäckt.
111:0.2 (1215.2) Uppfattningen om en själ och en inneboende ande är inte ny på Urantia. Den har ofta framträtt i de olika systemen av planetariska trosuppfattningar. Många av de österländska och även några av de västerländska religionerna har insett att människan till sin arvedel är gudomlig såväl som mänsklig. Känslan av den inre närvaron förutom Gudomens yttre allestädes närvaro har länge ingått som en del i många religioner på Urantia. Människorna har länge trott att det finns något som växer inom människans väsen, något livsviktigt som är bestämt att bestå bortom det jordiska livets korta spann.
111:0.3 (1215.3) Innan människan insåg att hennes evolverande själ hade en gudomlig ande till far, tänkte man sig att den höll till i olika fysiska organ — i ögat, levern, njurarna, hjärtat, och senare i hjärnan. Vilden associerade själen med blodet, andningen, skuggorna och med återspeglingen av en själv i vattnet.
111:0.4 (1215.4) I begreppet atman kom de hinduiska lärarna verkligen nära en riktig uppfattning om Riktarens väsen och närvaro, men de lyckades inte särskilja den samtidiga närvaron av den evolverande och potentiellt odödliga själen. Kineserna uppfattade emellertid två aspekter hos människan, jang och jin, själen och anden. Egyptierna och många afrikanska stammar trodde också på två faktorer, ka och ba; man trodde vanligen att själen inte existerade från tidigare, endast anden.
111:0.5 (1215.5) Invånarna i Nildalen trodde att varje gudabenådad individ begåvades vid födseln eller snart därefter med en skyddande ande som de kallade ka. De förkunnade att denna skyddsande stannade hos sitt dödliga objekt under hela livet och gick vidare före denna in i det framtida tillståndet. På väggarna i ett tempel i Luxor, där Amenhotep III:s födsel avbildas, finns bilden av den lille prinsen på Nilgudens arm, och bredvid prinsen finns ett annat barn, som ser ut att vara identiskt med prinsen och som symboliserar den entitet som egyptierna kallade ka. Denna relief färdigställdes under det femtonde århundradet f.Kr.
111:0.6 (1215.6) Man tänkte sig att ka var ett högrestående andeväsen, som ville leda den dödligas associerade själ in på bättre vägar i det jordiska livet, men som i synnerhet ville påverka det mänskliga objektets levnadsvillkor i livet härefter. När en egyptier som hörde till denna period dog, antog man att hans ka väntade på honom på andra sidan av den Stora Floden. Till en början antog man att endast konungarna hade en ka, men snart trodde man att alla rättfärdiga människor hade dem. En egyptisk härskare sade, när han talade om sin ka i sitt hjärta: ”Jag försmådde icke dess tal; jag aktade mig för att gå emot dess ledning. Jag hade därav stor framgång; jag var sålunda framgångsrik som följd av vad den fick mig att göra; jag blev framstående utav dess ledning.” Många trodde att ka var ”ett orakel från Gud i var och en”. Många trodde att de skulle ”tillbringa evigheten med fröjd i hjärtat gynnade av den Gud som finns i ens inre”.
111:0.7 (1216.1) Varje folkslag bland de evolverande dödliga på Urantia har ett ord som motsvarar begreppet själ. Många primitiva folk trodde att själen såg ut på världen genom människans ögon; därför var de så fegt rädda för illviljan från det onda ögat. De har länge trott att ”människans ande är Herrens lykta”. Rig-Veda säger: ”Mitt sinne talar till mitt hjärta.”
111:1.1 (1216.2) Fastän Riktarnas arbete är andligt till sin natur, måste de nödvändigtvis göra allt sitt arbete på en intellektuell grund. Sinnet är den mänskliga jordmån från vilken Andeledsagaren i samverkan med personligheten, där den har sin boning, måste utveckla morontiasjälen.
111:1.2 (1216.3) Det finns en kosmisk enhet mellan de olika sinnesnivåerna i universernas universum. De intellektuella jagen får sin början i det kosmiska sinnet i stort sett så som nebulosorna uppkommer från de kosmiska energierna i universumrymden. På de intellektuella jagens mänskliga (och således personliga) nivå blir andeevolutionens potential dominerade, med samtycke från den dödliges sinne, som följd av människopersonlighetens andliga gåvor i förening med den skapande närvaron av en entitetspunkt av absolut värde i dessa människojag. En sådan andedominans av det materiella sinnet är emellertid beroende av två erfarenheter: Detta sinne måste ha utvecklats hela vägen upp genom de sju biträdande sinnesandarnas omvårdnad, och det materiella (personliga) jaget måste välja att samarbeta med den inneboende Riktaren vid skapandet och utvecklandet av morontiajaget, den evolutionära och potentiellt odödliga själen.
111:1.3 (1216.4) Det materiella sinnet är den arena där människopersonligheterna lever, är medvetna om sig själva, fattar beslut, väljer Gud eller överger honom, förevigar eller förintar sig.
111:1.4 (1216.5) Den materiella evolutionen har försett dig med en livsmaskin, din kropp. Fadern själv har utrustat dig med den renaste anderealitet som är känd i universum, din Tankeriktare. Men i dina händer, underställt dina egna beslut, har givits sinnet, och det är genom sinnet som du lever eller dör. Det är inom detta sinne och med detta sinne som du fattar de moraliska beslut som gör det möjligt för dig att uppnå likhet med Riktaren, vilket är likhet med Gud.
111:1.5 (1216.6) Det dödliga sinnet är ett temporärt intellektsystem som lånas åt människorna för att användas under den materiella livstiden, och beroende på hur de använder detta sinne antingen godtar eller förkastar de möjligheten till evig existens. Av all universumverklighet är sinnet nästan det enda du har som är underställt din vilja, och själen — morontiajaget — kommer troget att skildra skörden av de timliga beslut som det dödliga jaget fattar. Människans medvetande vilar lätt på den elektrokemiska mekanismen nedanför och berör varsamt det ande-morontiella energisystemet ovanför. Ingetdera av dessa två system är människan någonsin fullt medveten om under sitt jordiska liv, därför måste hon arbeta i sitt sinne, som hon är medveten om. Det är inte så mycket vad sinnet förstår, som vad sinnet önskar förstå, som säkrar överlevnaden. Det är inte så mycket vad sinnet är, som vad sinnet strävar efter att vara, som medför identifikation med anden. Det är inte så mycket det att människan är medveten om Gud, som att människan längtar efter Gud, som leder till uppstigning i universumet. Vad du är idag är inte lika viktigt som vad du blir, dag för dag och i evigheten.
111:1.6 (1217.1) Sinnet är det kosmiska instrument på vilket människans vilja kan spela upp destruktionens missljud, eller på vilket denna samma människovilja kan låta ljuda de utsökta melodierna av identifikation med Gud och därav följande evig överlevnad. Den Riktare som utges till människan är i sista hand oemottaglig för ondska och oförmögen till synd, men det dödliga sinnet kan faktiskt vridas, förvrängas och göras ont och fult av en förvänd och egennyttig människoviljas syndfulla ränker. Likaså kan detta sinne göras ädelt, vackert, sant och gott — faktiskt storslaget — i enlighet med den andeupplysta viljan hos en människa som känner Gud.
111:1.7 (1217.2) Det evolutionära sinnet är fullt stabilt och tillförlitligt endast när det manifesterar sig inom den kosmiska intellektualitetens två ytterligheter — den helt mekaniserade och den totalt förandligade. Mellan dessa två intellektuella ytterligheter av rent mekanisk kontroll och sann andenatur förekommer den enorma grupp av evolverande och uppstigande sinnen vilkas stabilitet och sinnesro är beroende av personlighetens val och av identifiering med anden.
111:1.8 (1217.3) Människan överlåter emellertid inte passivt, slaviskt, sin vilja till Riktaren. Snarare väljer hon att aktivt, positivt och samarbetsvilligt följa Riktarens ledning när och i den form denna ingivelse medvetet skiljer sig från det naturliga dödliga sinnets begär och impulser. Riktarna manipulerar men dominerar aldrig människans sinne mot hennes vilja. För Riktarna är människans vilja suprem. Så betraktar och respekterar de den samtidigt som de strävar efter att uppnå tankeriktandets och karaktärsomvandlingens andliga mål på det evolverande människointellektets nästan obegränsade arena.
111:1.9 (1217.4) Sinnet är ditt skepp, Riktaren är din lots, människoviljan är kaptenen. Befälhavaren för den dödliga farkosten bör ha visheten att lita till den gudomliga lotsen att styra den uppstigande själen in till den eviga överlevnadens morontiahamnar. Endast av själviskhet, slöhet och syndfullhet kan människans vilja tillbakavisa en sådan kärleksfull lots vägledning och till slut göra livsskedet som dödlig till ett vrak på den avvisade nådens fördärvliga grynnor och på den omfamnade syndens klippor. Med ditt samtycke för denna trogna lots dig tryggt över tidens hinder och rymdens handikapp till själva källan till det gudomliga sinnet, och vidare ända till Riktarnas Paradisfader.
111:2.1 (1217.5) Inom den kosmiska intelligensens alla sinnesfunktioner dominerar sinnets totalitet den intellektuella funktionens delområden. Sinnet är till sin innersta natur funktionell enhet; därför försummar sinnet aldrig att manifestera denna konstitutiva enhet, inte ens när det hämmas och hindras av ett vilselett jags okloka handlingar och val. Denna sinnesenhet söker utan undantag andekoordinering på alla nivåer där det är associerat med sådana jag som har viljevärdighet och uppstigningsprivilegier.
111:2.2 (1217.6) Den dödliga människans materiella sinne är den kosmiska vävstol som bär upp den morontiaväv där den inneboende Tankeriktaren träder in andemönstren för en universumkaraktär av bestående värden och gudomliga betydelser — en överlevande själ som har en ultimat bestämmelse och en ändlös levnadsbana, en potentiell finalit.
111:2.3 (1218.1) Människans personlighet identifieras med sinnet och anden, vilka hålls samman i ett funktionellt förhållande av livet i en materiell kropp. Detta fungerande förhållande mellan ett sådant sinne och en sådan ande leder inte till någon kombination av sinnets och andens kvaliteter och attribut, utan i stället till ett helt nytt, ursprungligt och unikt universumvärde som potentiellt har evig varaktighet, nämligen själen.
111:2.4 (1218.2) Det ingår tre och inte två faktorer i det evolutionära skapandet av en sådan odödlig själ. Dessa tre föregångare till människans morontiasjäl är:
111:2.5 (1218.3) 1. Människans sinne och alla de kosmiska inflytanden som föregår det och inverkar på det.
111:2.6 (1218.4) 2. Den gudomliga anden som lever i detta människosinne och alla potentialer som ingår i detta fragment av absolut andlighet, tillsammans med alla associerade andliga inflytelser och faktorer i människans liv.
111:2.7 (1218.5) 3. Förhållandet mellan det materiella sinnet och den gudomliga anden, vilket anger ett värde och medför en betydelse som inte finns i någondera av de faktorer som bidrar till detta förbund. Detta unika förhållandes verklighet är varken materiell eller andlig, utan morontiell; den är själen.
111:2.8 (1218.6) Mellanvarelserna har redan länge kallat denna människans evolverande själ mellansinnet, i motsats till det lägre eller materiella sinnet och det högre eller kosmiska sinnet. Detta mellansinne är verkligen ett morontiafenomen emedan det existerar i området mellan det materiella och det andliga. Potentialen för en sådan morontiaevolution ingår konstitutivt i sinnet som två universella drivkrafter: impulsen i den skapades finita sinne att lära känna Gud och att uppnå Skaparens gudomlighet, och impulsen i Skaparens infinita sinne att lära känna människan och att bli delaktig av den skapades erfarenhet.
111:2.9 (1218.7) Detta överjordiska förfarande att utveckla den odödliga själen möjliggörs därför att det dödliga sinnet för det första är personligt och för det andra står i förbindelse med realiteter ovanför djurrikets nivå. Det har en övermateriell förmåga av kosmisk omvårdnad, vilket säkrar utvecklingen av en moralisk natur som kan fatta moraliska beslut och därmed åstadkomma en äkta skapande kontakt med de associerade andliga omvårdnadsformerna och med den inneboende Tankeriktaren.
111:2.10 (1218.8) Det ofrånkomliga resultatet av ett sådant kontaktmässigt förandligande av människosinnet är att en själ gradvist uppkommer, en medefterkommande till ett biträtt sinne, som domineras av en människovilja vilken längtar efter att lära känna Gud, och som arbetar i förbindelse med universumets andliga krafter vilka övervakas av ett faktiskt fragment av hela skapelsens Gud — av Mysterieledsagaren. Och på detta vis transcenderar jagets materiella och dödliga verklighet de timliga begränsningarna i den livsfysiska maskinen och får ett nytt uttryck och en ny identifikation i den evolverande bäraren av jagets fortbestånd: den morontiella och odödliga själen.
111:3.1 (1218.9) De misstag som den dödliges sinne gör och de fel som människan gör sig skyldig till i sitt beteende kan betydligt försena själens utveckling, fastän de inte kan förhindra ett sådant morontiafenomen då det en gång har satts igång av den inre Riktaren med samtycke av den skapades vilja. Närsomhelst före den fysiska döden har dock denna samma materiella och mänskliga vilja makt att återkalla ett sådant beslut och avvisa överlevnaden. Även efter överlevnaden har den uppstigande dödlige fortfarande kvar denna rätt att avvisa det eviga livet. Närsomhelst före fusionen med Riktaren kan den evolverande och uppstigande varelsen välja att överge Paradisfaderns vilja. Fusion med Riktaren anger att den uppstigande dödlige för evigt och utan förbehåll har valt att göra Faderns vilja.
111:3.2 (1219.1) Under människans liv i köttslig gestalt har den evolverande själen getts möjlighet att förstärka det dödliga sinnets övermateriella beslut. Själen, som är övermateriell, är inte självverksam på den materiella nivån i människans erfarenhet. Inte heller kan denna själ, som befinner sig under den andliga nivån, utan medverkan av någon Godomens ande, såsom Riktaren, fungera ovanför morontianivån. Själen fattar inte heller slutliga beslut förrän döden eller omvandling till himlen lösgör den från dess materiella förbindelse med det dödliga sinnet, förutom när och så som detta materiella sinne obehindrat och villigt delegerar denna beslutanderätt till en sådan samverkande morontiasjäl. Under livstiden finns den dödliges vilja, personlighetens förmåga att träffa avgöranden och göra val, i de materiella sinneskretsarna. När den dödliges jordiska tillväxt framskrider blir detta jag, med dess oskattbara förmåga att fatta beslut, allt mer identifierat med den uppkommande entitet som är morontiasjälen. Efter döden och uppståndelsen i mansoniavärldarna är människans personlighet fullständigt identifierad med morontiajaget. Själen är sålunda embryot till den framtida morontiabäraren av personlighetsidentiteten.
111:3.3 (1219.2) Denna odödliga själ är till en början helt morontiell till sin natur, men den har en sådan förmåga att utvecklas att den utan undantag stiger upp till de sanna andenivåer som är av värde för fusion med Gudomens andar, vanligen med den Universelle Faderns samma ande som inledde detta skapelsefenomen i den skapades sinne.
111:3.4 (1219.3) Både människans sinne och den gudomliga Riktaren är medvetna om den evolverande själens närvaro och avvikande väsen — Riktaren fullt medveten, sinnet delvis. Själen blir i proportion till sin egen evolutionära tillväxt allt mer medveten om både sinnet och Riktaren som associerade identiteter. Själen har del i både det mänskliga sinnets och den gudomliga andens kvaliteter men evolverar enträget mot en ökning av andekontroll och gudomlig dominans genom att främja en sinnesfunktion vars betydelser strävar efter att koordinera sig med sanna andevärden.
111:3.5 (1219.4) Det dödliga livsskedet, själens utveckling, är inte så mycket en prövotid som en utbildning. Tron på överlevnaden av suprema värden är religionens kärna. Den äkta religiösa erfarenheten består i en förening av de suprema värdena och de kosmiska betydelserna till en insikt om den universella verkligheten.
111:3.6 (1219.5) Sinnet känner till kvantitet, realitet, betydelser. Men kvalitet — värden — känner man. Det som känner är den gemensamma skapelsen av sinnet som känner till och den associerade anden som verkliggör det.
111:3.7 (1219.6) I den mån människans evolverande morontiasjäl blir genomsyrad av sanning, skönhet och godhet som värdeförverkligandet av gudsmedvetandet, i samma mån blir den varelse som uppkommer outplånlig. Om det inte finns överlevande eviga värden i den evolverande människosjälen, då är tillvaron som dödlig utan mening, och livet självt en tragisk illusion. Det är emellertid evigt sant: Det ni påbörjar i tiden skall ni förvisso fullborda i evigheten — om det är värt att fullbordas.
111:4.1 (1219.7) Uppfattandet är en intellektuell process att passa in sinnesintrycken från den yttre världen i individens minnesmönster. Förståelsen anger att dessa uppfattade sinnesintryck och deras associerade minnesmönster har blivit integrerade eller organiserade till ett dynamiskt nätverk av principer.
111:4.2 (1220.1) Mening härleds från en kombination av igenkännande och förståelse. I en helt sensorisk eller materiell värld existerar det ingen mening. Innebörden och värden inses först i den mänskliga erfarenhetens inre eller övermateriella sfärer.
111:4.3 (1220.2) Framstegen i en verklig civilisation föds alla i denna människosläktets inre värld. Endast det inre livet är verkligt skapande. Civilisationen kan knappast göra framsteg när majoriteten av de unga i en generation ägnar sina intressen och energier åt den sensoriska eller yttre världens materialistiska strävanden.
111:4.4 (1220.3) Den inre och den yttre världen har olika värdesättningar. Varje civilisation är i fara när tre fjärdedelar av dess ungdom väljer materialistiska yrken och ägnar sig åt att syssla med den yttre världens sensoriska aktiviteter. Civilisationen är i fara när de unga underlåter att intressera sig för etik, sociologi, eugenik, filosofi, de sköna konsterna, religion och kosmologi.
111:4.5 (1220.4) Endast på de högre nivåerna i det övermedvetna sinnet, då det snuddar vid andens värld i människans erfarenhet, kan man finna de högre begrepp i förening med effektiva urmodeller, som kommer att bidra till att bygga en bättre och mer bestående civilisation. Personligheten är till sin natur skapande, men den fungerar sålunda endast i individens inre liv.
111:4.6 (1220.5) Snökristallerna är alltid sexkantiga till sin form, men det finns aldrig två likadana. Barn kan indelas enligt typ, men det finns inte två exakt lika, inte ens bland tvillingar. Personligheten hör till en viss typ, men den är alltid unik.
111:4.7 (1220.6) Lycka och glädje flödar fram från det inre livet. Man kan inte uppleva verklig glädje om man enbart är för sig själv. Ett liv i ensamhet är ödesdigert för lyckan. Även familjer och nationer finner mer glädje i livet om de delar det med andra.
111:4.8 (1220.7) Du kan inte fullständigt behärska yttervärlden — omgivningen. Det är kreativiteten i den inre världen som är mest mottaglig för din styrning, ty där är din personlighet i så stor utsträckning frigjord från de bojor som lagarna om förutgående orsakssammanhang medför. Till personligheten ansluter sig en begränsad viljesuveränitet.
111:4.9 (1220.8) Eftersom människans inre liv är verkligt kreativt, åvilar det varje person ansvaret att välja huruvida denna kreativitet skall vara spontan och helt slumpartad, eller behärskad, styrd och konstruktiv. Hur kan en skapande föreställningsförmåga åstadkomma värdiga resultat när den scen på vilken den verkar redan är upptagen av fördomar, hat, rädslor, förtrytelser, hämnd och fanatism?
111:4.10 (1220.9) Idéer kan uppkomma av impulser från yttervärlden, men ideal föds endast i den inre världens skapande sfärer. För närvarande styrs världens nationer av människor som har ett överflöd av idéer, men som är utfattiga på ideal. Däri ligger förklaringen till fattigdom, skilsmässor, krig och rashat.
111:4.11 (1220.10) Problemet är: Om människan med fri vilja begåvas med skaparförmåga i sitt inre liv, då måste vi inse att den fria viljans kreativitet omfattar potentialen till fördärvlighet av fri vilja. När kreativiteten vänds till destruktivitet, då står ni inför den förödelse som ondska och synd leder till: förtryck, krig och förstörelse. Ondskan är en partiell kreativitet som tenderar att leda till upplösning och slutligen till förstörelse. All konflikt är ond eftersom den hindrar det inre livets skapande funktion — det är en form av inbördeskrig i personligheten.
111:4.12 (1221.1) Den inre kreativiteten bidrar till förädling av karaktären genom personlighetens integrering och jagets förenande. Det är för evigt sant: Det förgångna kan inte ändras; endast framtiden kan ändras genom inverkan av det inre jagets kreativitet i nuet.
111:5.1 (1221.2) Att göra Guds vilja är varken mer eller mindre än att den skapade visar sin villighet att dela det inre livet med Gud — med själva den Gud som har gjort ett sådant inre liv av mening och värde möjligt för den skapade. Att dela med sig är gudalikt — gudomligt. Gud delar allt med den Evige Sonen och den Oändlige Anden, medan de i sin tur delar allting med universernas gudomliga Söner och Andedöttrar.
111:5.2 (1221.3) Att imitera Gud är nyckeln till fulländning. Att göra hans vilja är hemligheten med överlevnaden och med fulländningen i överlevnaden.
111:5.3 (1221.4) De dödliga lever i Gud, och så har även Gud velat leva i de dödliga. Så som människor anförtror sig åt honom, så har också han — och först — anförtrott en del av sig själv att vara hos människorna; har samtyckt till att leva i människorna och till att ha sin boning i dem underställd den mänskliga viljan.
111:5.4 (1221.5) Frid i detta liv, överlevnad i döden, fulländning i nästa liv, tjänande i evigheten — allt detta uppnås (i anden) i denna stund när den skapades personlighet samtycker — träffar valet — att underställa den skapades vilja Faderns vilja. Fadern har redan valt att ställa ett fragment av sig själv under viljan hos den skapades personlighet.
111:5.5 (1221.6) Ett sådant val som den skapade gör betyder inte att denna avstår från sin vilja. Det är ett helgande av viljan, en utvidgning av viljan, ett förhärligande av viljan, ett fulländande av viljan. Ett sådant val höjer den skapades vilja från den timliga betydelsens nivå till det högre tillstånd där den skapade sonens personlighet kommunicerar med ande-Faderns personlighet.
111:5.6 (1221.7) Detta val av Faderns vilja innebär att den dödliga människan andligen finner ande-Fadern, även om en tidsålder måste förgå innan den skapade sonen verkligen kan stå inför Guds faktiska väsen i Paradiset. Detta val innebär inte så mycket ett negerande av den skapades vilja — ”Ske din vilja, icke min” — som det består av den skapades positiva försäkran: ”Det är min vilja att din vilja sker.” Om detta val görs så kommer den son som har valt Gud att förr eller senare erfara en inre förening (fusion) med det inre Gudsfragmentet, samtidigt som denne son, som går mot fulländning, kommer att finna en suprem personlighetstillfredsställelse i andaktsgemenskapen mellan människans personlighet och hans Skapares personlighet, två personligheter vilkas skapande attribut för evigt har förenats enligt deras egen vilja i ett uttryck av ömsesidighet — uppkomsten av ett nytt evigt kompanjonskap mellan människans vilja och Guds vilja.
111:6.1 (1221.8) Många av den dödliga människans timliga svårigheter uppkommer av hennes tvåfaldiga förhållande till kosmos. Människan är en del av naturen — hon existerar i naturen — och dock kan hon transcendera naturen. Människan är finit, men inne i henne finns en gnista av infinitet. En sådan dubbelsidig situation utgör inte endast potentialen till det som är ont utan ger även upphov till många sociala och moraliska situationer fyllda av mycken osäkerhet och inte så liten ängslan.
111:6.2 (1222.1) Det mod som fordras för att erövra naturen och transcendera sitt eget jag är ett mod som kan tänkas duka under för självgodhetens och högmodets frestelser. Den dödlige som kan transcendera sitt jag kan falla för frestelsen att förgudliga sitt eget självmedvetande. Den dödliges dilemma utgörs av det dubbelsidiga faktum att människan är bunden till naturen samtidigt som hon besitter en enastående frihet — andlig val- och handlingsfrihet. På de materiella nivåerna finner sig människan fungera på naturens villkor, medan hon på andliga nivåer övervinner naturen och allt det timliga och finita. En sådan paradox medför av nödtvång frestelser, potentiell ondska, felaktiga beslut, och när jaget blir högfärdigt och övermodigt kan det leda till synd.
111:6.3 (1222.2) Syndens problem existerar inte av sig självt i den finita världen. Det finita är inte ont eller syndigt. Den finita världen gjordes av en infinit Skapare — den är ett verk av hans gudomliga Söners händer — och därför måste den vara god. Det är missbruket, förvrängningen och fördärvandet av det finita som ger upphov till ondska och synd.
111:6.4 (1222.3) Anden kan dominera sinnet; så kan även sinnet behärska energin. Sinnet kan emellertid behärska energin endast genom sin egen intelligenta behandling av de omvandlingspotentialer som av naturen ingår i den matematiska nivån av orsak och verkan som kännetecknar de fysiska domänerna. Den skapades sinne har inte medfödd förmåga att behärska energin; det är ett gudomsprivilegium. Den skapades sinne kan behandla energi, och gör det, just i den mån som det blivit herre över energins hemligheter i det fysiska universum.
111:6.5 (1222.4) När människan önskar modifiera den fysiska verkligheten, det må gälla henne själv eller hennes omgivning, lyckas hon i den utsträckning som hon har upptäckt sätten och medlen att behärska materien och styra energin. Ett sinne utan hjälp är oförmöget att påverka något materiellt utom sin egen fysiska mekanism, som det är ofrånkomligt sammankopplat med. Genom att intelligent utnyttja kroppsmekanismen kan sinnet skapa andra mekanismer, rentav energiförhållanden och levande förhållanden, med vilkas utnyttjande sinnet allt mer kan kontrollera och även dominera sin fysiska nivå i universum.
111:6.6 (1222.5) Vetenskapen är källan till fakta, och sinnet kan inte operera utan fakta. De är de byggstenar i visdomskonstruktionen vilka sammanfogas av livserfarenheten. Människan kan finna Guds kärlek utan fakta, och människan kan upptäcka Guds lagar utan kärlek, men människan kan aldrig börja uppskatta den infinita symmetrin, den överjordiska harmonin, den utsökta fullödigheten i det Första Ursprungets och Centrets allomfattande väsen förrän hon har funnit den gudomliga lagen och den gudomliga kärleken och erfarenhetsmässigt förenat dessa i sin egen evolverande kosmiska filosofi.
111:6.7 (1222.6) Utvidgningen av den materiella kunskapen tillåter en större intellektuell uppskattning av de idéernas innebörd och idealens värden. En människa kan finna sanning i sin inre erfarenhet, men hon behöver en klar kunskap om fakta för att tillämpa sin personliga upptäckt av sanningen på de skoningslöst praktiska krav som det dagliga livet ställer.
111:6.8 (1222.7) Det är enbart naturligt att den dödliga människan plågas av känslor av otrygghet då hon ser sig själv oupplösligt bunden till naturen samtidigt som hon besitter andliga krafter som helt överstiger allt det timliga och finita. Endast religiös tillförsikt — levande tro — kan stödja och stötta människan mitt bland sådana svåra och förbryllande problem.
111:6.9 (1223.1) Av alla de faror som ansätter människans dödliga väsen och äventyrar hennes andliga integritet är högmodet den största. Att vara modig är tappert, men självförhävelsen är inbilsk och självfördärvande. Ett rimligt självförtroende är inte att beklaga. Människans förmåga att transcendera sig själv är det enda som skiljer henne från djurriket.
111:6.10 (1223.2) Högmodet är bedrägligt, berusande och leder till synd vare sig det förekommer hos en individ, en grupp, ras eller nation. Det är bokstavligen sant att ”högmod går före fall”.
111:7.1 (1223.3) Osäkerhet i förening med trygghet är vad Paradis-äventyret till sin innersta natur är — osäkerhet i tiden och i sinnet, osäkerhet beträffande de händelser som öppnar sig under uppstigningen till Paradiset. Trygghet i anden och i evigheten, trygghet i den skapade sonens ovillkorliga tilltro till den Universelle Faderns gudomliga medkänsla och oändliga kärlek. Osäkerhet som en oerfaren medborgare i universum; trygghet som en uppstigande son i en allsmäktig, allvis och allälskande Faders boningar i universum.
111:7.2 (1223.4) Får jag uppmana dig att lyssna till det avlägsna ekot från Riktarens trofasta anrop till din själ? Den inre Riktaren kan inte hejda eller ens materiellt ändra den kamp som hör till din levnadsbana i tiden. Riktaren kan inte minska svårigheterna i livet på din färd genom denna värld av slit och släp. Den gudomliga inbyggaren kan endast tålmodigt uthärda medan du kämpar livets kamp så som det levs på din planet, men du kunde, om du blott ville — medan du arbetar och oroas, medan du kämpar och stretar — låta den tappra Riktaren kämpa med dig och för dig. Du kunde känna dig så tröstad, lättad och inspirerad, så fängslad och fascinerad, om du blott lät Riktaren ständigt föra fram bilderna av det verkliga motivet till, det slutliga målet för och det eviga syftet med all denna svåra, besvärliga kamp med de alldagliga problemen i din materiella värld av idag.
111:7.3 (1223.5) Varför hjälper du inte Riktaren med dess uppgift att visa dig de andliga motsvarigheterna till alla dessa oupphörliga materiella strävanden? Varför låter du inte Riktaren stärka dig med den kosmiska styrkans andliga sanningar medan du brottas med de timliga svårigheterna i de skapades tillvaro? Varför uppmuntrar du inte den himmelska medhjälparen att glädja dig med den klara visionen av det universella livets eviga utsikt, då du förbryllad stirrar på den flyende stundens problem? Varför vägrar du att bli upplyst och inspirerad av universums synsätt medan du stretar mitt bland svårigheterna i tiden och knogar på i virrvarret av de osäkerheter som är förenade med din färd som dödlig genom livet? Varför inte låta Riktaren förandliga ditt tänkande, även om dina fötter måste träda längs den jordiska strävans materiella stigar?
111:7.4 (1223.6) De högrestående människoraserna på Urantia är komplicerat uppblandade. De är en blandning av många raser och härstamningar med olika ursprung. Denna sammansatta natur gör det ytterst svårt för Ledsagarna att arbeta effektivt under människans livstid, och efter döden ökar det definitivt problemen för både Riktaren och serafväktaren. För inte länge sedan var jag närvarande i Salvington och hörde en ödesväktare framföra ett officiellt uttalande som en förklaring till svårigheterna i samband med omvårdnaden av hennes dödliga objekt. Denna seraf sade:
111:7.5 (1223.7) ”Mycket av mina svårigheter berodde på den ändlösa konflikten mellan mitt objekts två naturer: ambitionens sporre motarbetad av djurisk slöhet; idealen hos ett högrestående folk korsade av instinkterna hos en lägrestående ras; ett storartat sinnes höga syften motarbetade av impulserna från ett primitivt arv; den långtgående synen hos en framsynt Ledsagare motverkad av närsyntheten hos en varelse i tiden; en uppåtstigande varelses progressiva planer modifierade av en materiell naturs begär och längtan; blixtarna av universumintelligens släckta av den kemiska energins krav i en ras under utveckling; änglarnas lockrop motarbetade av emotionerna hos ett djur; intellektets tränande omintetgjort av instinktens tendenser; individens erfarenhet motarbetad av släktets samlade benägenheter; syftena till det bästa överskuggade av driften till det värsta; geniets flykt neutraliserad av medelmåttighetens tyngdkraft; det godas framåtskridande fördröjt av det dåligas tröghet; det skönas konst befläckad av det ondas närvaro; hälsans friska mod neutraliserad av sjukdomens kraftlöshet; trons fontän förorenad av rädslans gifter; glädjens källa bittergjord av sorgens vatten; förväntans glädje förbytt i förverkligandets bitterhet; livets fröjder ständigt hotade av dödens sorger. Ett sådant liv på en sådan planet! Och dock, tack vare den ständigt närvarande hjälpen och sporren från Tankeriktaren fick denna själ faktiskt ett rimligt mått av lycka och framgång och har redan nu stigit upp till mansoniavärldens domshallar.”
111:7.6 (1224.1) [Framfört av en Ensam Budbärare från Orvonton.]
Urantiaboken
Kapitel 112
112:0.1 (1225.1) DE evolutionära planeterna är de sfärer på vilka människan har sin uppkomst, begynnelsevärldarna i de dödligas uppstigande levnadsbana. Urantia är din utgångspunkt. Här är du och din gudomliga Tankeriktare förenade i ett temporärt förbund. Du har utrustats med en fullkomlig guide. Om du därför ärligt löper tidens lopp och ernår fram till trons slutliga mål, skall tidsåldrarnas belöning vara din. Du skall bli för evigt förenad med Riktaren som verkar i ditt inre. Då börjar ditt verkliga liv, det uppstigande livet, till vilket ditt nuvarande dödliga stadium endast är en vestibul. Sedan börjar er upphöjda och progressiva mission som finaliter i evigheten som öppnar sig framför er. Under alla dessa på varandra följande tidsåldrar och stadier av evolutionär tillväxt finns det hos er en del som förblir absolut oförändrad, nämligen personligheten — beständigheten mitt bland all förändring.
112:0.2 (1225.2) Fastän det vore förmätet att försöka sig på en definition av personlighet, kan det vara till hjälp att uppräkna något av det som är känt om personligheten:
112:0.3 (1225.3) 1. Personlighet är den kvalitet i verkligheten som utges av den Universelle Fadern själv, eller å Faderns vägnar av Samverkaren.
112:0.4 (1225.4) 2. Den kan utges till varje levande energisystem som har sinne eller ande.
112:0.5 (1225.5) 3. Den är inte helt bunden till förutgående orsakssammanhang. Den är relativt skapande eller medskapande.
112:0.6 (1225.6) 4. När den utges till evolutionära materiella varelser får den anden att sträva efter att behärska energi-materien genom förmedling av sinnet.
112:0.7 (1225.7) 5. Personligheten kan, fastän den själv saknar identitet, förena identiteten hos varje levande energisystem.
112:0.8 (1225.8) 6. Den uppvisar endast kvalitativ reaktion för personlighetsströmkretsen, till skillnad från de tre energier som reagerar både kvalitativt och kvantitativt för gravitationen.
112:0.9 (1225.9) 7. Personligheten är oföränderlig inför all förändring.
112:0.10 (1225.10) 8. Den kan ge Gud en gåva — helgandet av den fria viljan till att göra Guds vilja.
112:0.11 (1225.11) 9. Den kännetecknas av moral — medvetenhet om relativitet i förhållande till andra personer. Den urskiljer beteendenivåer och gör ett särskiljande val mellan dem.
112:0.12 (1225.12) 10. Personligheten är unik, absolut unik. Den är unik i tid och rymd; den är unik i evigheten och i Paradiset; den är unik när den utges — det finns inga dubbletter; den är unik i varje stund av sin tillvaro; den är unik i förhållande till Gud — Han gör inte skillnad på person, men inte heller räknar han samman dem; ty de kan inte adderas — de kan associeras med varandra men inte sammanräknas.
112:0.13 (1226.1) 11. Personligheten reagerar direkt för närvaron av en annan personlighet.
112:0.14 (1226.2) 12. Den är något av det enda som kan läggas till anden och illustrerar sålunda Faderns överhöghet i förhållande till Sonen. (Sinnet behöver inte läggas till anden.)
112:0.15 (1226.3) 13. Personligheten kan överleva den fysiska döden med identiteten i behåll i den överlevande själen. Riktaren och personligheten är oföränderliga. Förhållandet mellan dem (i själen) är enbart förändring, ständig utveckling. Om denna förändring (tillväxt) upphörde skulle själen upphöra att finnas till.
112:0.16 (1226.4) 14. Personligheten är unikt medveten om tiden, och detta är någonting annat än sinnets eller andens tidsuppfattning.
112:1.1 (1226.5) Personligheten utges av den Universelle Fadern till hans skapade varelser som en potentiellt evig förläning. En sådan gudomlig gåva är avsedd att fungera på talrika nivåer och i successiva universumsituationer, allt från de ringa finita till de högsta absonita, ända till gränserna för det absoluta. Personligheten verkar sålunda på tre kosmiska plan eller i tre universumfaser:
112:1.2 (1226.6) 1. Lägesstatus. Personligheten fungerar lika effektivt i lokaluniversumet, superuniversumet och i centraluniversumet.
112:1.3 (1226.7) 2. Betydelsestatus. Personligheten fungerar effektivt på nivåerna för det finita, det absonita, och även på nivåer som snuddar vid det absoluta.
112:1.4 (1226.8) 3. Värdestatus. Personligheten kan erfarenhetsmässigt förverkligas i följden av materiella, morontiella och andliga områden.
112:1.5 (1226.9) Personligheten har en fullkomnad omfattning av kosmiskt dimensionellt framträdande. Den finita personlighetens dimensioner är tre, och de är grovt taget funktionella enligt följande:
112:1.6 (1226.10) 1. Längden representerar framskridandets riktning och art — rörelse genom rymden och i enlighet med tiden — evolution.
112:1.7 (1226.11) 2. Det vertikala djupet omfattar de tendenser och attityder som kännetecknar olika organismer, de varierande nivåerna av självförverkligande och allmänt taget reaktionen inför omgivningen.
112:1.8 (1226.12) 3. Bredden omfattar området för koordinering, associering och jagets organisering.
112:1.9 (1226.13) Den typ av personlighet som utges till de dödliga på Urantia har en potentialitet om sju dimensioner för uttryckande av jaget eller förverkligande av personen. Av dessa dimensionella fenomen kan tre förverkligas på den finita nivån, tre på den absonita nivån och ett på den absoluta nivån. På subabsoluta nivåer kan denna sjunde eller totalitetens dimension upplevas som personlighetens faktum. Denna suprema dimension är ett associerbart absolut, och fastän den inte är infinit är den dimensionellt potentiell för subinfinit genomträngning av det absoluta.
112:1.10 (1226.14) Personlighetens finita dimensioner har att göra med kosmisk längd, djup och bredd. Längden anger betydelse, djupet betecknar värde, bredden omfattar insikt — förmågan att uppleva obestridligt medvetande om den kosmiska verkligheten.
112:1.11 (1227.1) På morontianivån storligen utvidgas alla dessa finita dimensioner från den materiella nivån, och vissa nya dimensionella värden kan förverkligas. Alla dessa vidgade dimensionella erfarenheter på morontianivån sammanbinds på ett storartat sätt med den suprema eller personlighetsdimensionen genom inverkan av måta och även på grund av bidraget från morontiamatematiken.
112:1.12 (1227.2) Många svårigheter som de dödliga upplever i sitt studium av människans personlighet kunde undvikas om den finita varelsen ville minnas att de dimensionella nivåerna och de andliga nivåerna inte är koordinerade i det erfarenhetsmässiga personlighetsförverkligandet.
112:1.13 (1227.3) Livet är i själva verket en process som försiggår mellan organismen (jaget) och dess omgivning. Personligheten skänker identitetens värde och kontinuitetens betydelser åt denna association mellan organism och omgivning. Sålunda inser man att den företeelse som utgörs av stimulus och reaktion inte är en rent mekanisk process, eftersom personligheten fungerar som en faktor i den totala situationen. Det är alltid sant att mekanismer är passiva till sin natur; organismerna är medfött aktiva.
112:1.14 (1227.4) Det fysiska livet är en process som inte så mycket sker inom organismen som mellan organismen och omgivningen. Varje sådan process tenderar att skapa och etablera för organismen typiska reaktionsmönster i förhållande till en sådan omgivning. Alla sådana styrande mönster har en stor inverkan vid valet av mål.
112:1.15 (1227.5) Det är genom sinnets förmedling som jaget och omgivningen etablerar en meningsfull kontakt. Förmågan och villigheten hos en organism att knyta sådana betydelsefulla kontakter med omgivningen (reaktion på en drift) representerar hela personlighetens inställning.
112:1.16 (1227.6) Personligheten kan inte fungera särskilt väl om den är isolerad. Människan är av naturen en social varelse; hon domineras av en längtan efter samhörighet, efter att höra hemma någonstans. Det är bokstavligen sant att ”ingen av oss lever för sig själv”.
112:1.17 (1227.7) Personlighetens uppfattande som betydelsen av hela den levande och fungerande varelsen innebär emellertid mycket mer än en integrering av förhållanden. Det betyder en förening av alla verklighetsfaktorer såväl som en koordinering av förhållanden. Förhållanden existerar mellan två objekt, men tre eller flera objekt resulterar i ett system, och ett sådant system är mycket mer än enbart ett utvidgat eller invecklat förhållande. Denna distinktion är väsentlig, ty i ett kosmiskt system är de enskilda medlemmarna inte lierade med varandra annat än i relation till helheten och genom helhetens individualitet.
112:1.18 (1227.8) I människoorganismen utgör summeringen av delarna jaget — individualiteten — men en sådan process har inget som helst med personligheten att göra; det är personligheten som förenar alla dessa faktorer så som de förhåller sig till kosmiska realiteter.
112:1.19 (1227.9) I anhopningar adderas delarna; i system är de arrangerade. System är betydelsefulla på grund av organisation — positionsvärden. I ett gott system intar alla faktorer en kosmisk position. I ett dåligt system antingen saknas något eller så är det rubbat — bragt i oordning. I människosystemet är det personligheten som förenar alla aktiviteter och i sin tur skänker kvaliteterna identitet och kreativitet.
112:2.1 (1227.10) Vid studiet av jaget är det nyttigt att minnas:
112:2.2 (1227.11) 1. Att fysiska system är underordnade.
112:2.3 (1227.12) 2. Att intellektuella system är likställda.
112:2.4 (1227.13) 3. Att personligheten är överordnad.
112:2.5 (1227.14) 4. Att den inneboende andliga kraften är potentiellt vägledande.
112:2.6 (1228.1) I samband med alla uppfattningar om jaget bör man beakta att livet som ett faktum kommer först, dess utvärdering eller tolkning senare. Människobarnet lever först, och tänker först därefter på sitt liv. I den kosmiska ordningen går insikten före framsyntheten.
112:2.7 (1228.2) Det faktum i universum att Gud blev människa har för evigt ändrat alla betydelser och förändrat alla värden beträffande människans personlighet. Ordet kärlek betecknar i sin rätta betydelse, ömsesidig högaktning mellan hela personligheter, vare sig mänskliga eller gudomliga, eller mänskliga och gudomliga. Delar av jaget kan fungera på talrika sätt — tänka, känna, önska — men endast de samordnade attributen hos hela personligheten fokuseras till intelligent verksamhet. Alla dessa resurser associeras med det dödliga sinnets andlighet när en människa uppriktigt och osjälviskt älskar en annan varelse, mänsklig eller gudomlig.
112:2.8 (1228.3) De dödligas alla uppfattningar om verkligheten är baserade på antagandet om den mänskliga personlighetens aktuala existens; alla begrepp om övermänskliga realiteter är baserade på människopersonlighetens erfarenhet av de kosmiska realiteter som vissa associerade andliga entiteter och gudomliga personligheter företräder. Allt icke-andligt i människans erfarenhet, förutom personligheten, är ett medel att nå ett mål. Varje verkligt förhållande som den dödliga har till andra personer — mänskliga eller gudomliga — är i sig självt ett mål. En sådan gemenskap med Gudomens personlighet är det eviga målet för uppstigningen i universum.
112:2.9 (1228.4) Att människan har personlighet identifierar henne som en andlig varelse, emedan jagets enhetlighet och personlighetens självmedvetande är den övermateriella världens förläningar. Själva det faktum att en dödlig materialist kan förneka existensen av övermateriella realiteter utvisar av sig självt närvaron och verkan av andesyntes och kosmiskt medvetande i hans människosinne.
112:2.10 (1228.5) Det finns en stor kosmisk klyfta mellan materia och tanke, och denna klyfta är omätligt större mellan det materiella sinnet och den andliga kärleken. Medvetandet, och än mindre självmedvetandet, kan inte förklaras med någon teori om mekanistiskt elektroniskt förenande eller materialistiska energifenomen.
112:2.11 (1228.6) Då sinnet analyserar och följer verkligheten till dess yttersta, försvinner materien för de materiella sinnena, men den kan fortfarande förbli verklig för sinnet. När den andliga insikten analyserar och följer till dess yttersta den verklighet som finns kvar efter materiens försvinnande, försvinner även den för sinnet, men andens insikt kan fortfarande uppfatta kosmiska realiteter och suprema värden av andlig natur. I enlighet härmed ger vetenskapen vika för filosofin, medan filosofin måste kapitulera inför de slutledningar som naturligt ingår i genuin andlig erfarenhet. Tänkandet ger sig inför visdomen, och visdomen försvinner i upplyst och reflekterande gudsdyrkan.
112:2.12 (1228.7) Inom vetenskapen observerar människojaget den materiella världen. Filosofi är observationen av denna observation av den materiella världen. Religion, sann andlig erfarenhet, är den erfarenhetsmässiga insikten om den kosmiska verklighet som av observeras i observationen av all denna relativa syntes av energimaterialen i tid och rymd. Att konstruera en filosofi om universum på en materialism som utesluter allt annat är att frånse det faktum att alla materiella ting till att börja med uppfattas som verkliga i erfarandet i människans medvetande. Observatören kan inte vara det som observeras. Utvärdering fordrar någon grad av transcendens av det som utvärderas.
112:2.13 (1228.8) I tiden leder tänkandet till visdom, och visdomen leder till gudsdyrkan; i evigheten leder gudsdyrkan till visdom, och visdomen resulterar i tankens slutlighet.
112:2.14 (1229.1) Möjligheten till ett förenande av det evolverande jaget ingår i egenskaperna hos dess konstitutiva faktorer: basenergierna, basvävnaderna, den grundläggande kemiska övervakningen, de suprema idéerna, de suprema motiven, de suprema målen, och den gudomliga anden som har utgivits från Paradiset — hemligheten med självmedvetandet i människans andliga natur.
112:2.15 (1229.2) Den kosmiska evolutionens ändamål är att åstadkomma personlighetens enande genom andens allt större dominans, ett viljemässigt bejakande av Tankeriktarens undervisning och ledning. Personligheten, både den mänskliga och den övermänskliga, kännetecknas av en inneboende kosmisk kvalitet som kan kallas ”utvecklingen av dominans”, ett utvidgat behärskande av både personligheten själv och dess omgivning.
112:2.16 (1229.3) Den uppstigande före detta människopersonligheten genomgår två stora faser av tilltagande viljemässig dominans över jaget och i universum:
112:2.17 (1229.4) 1. Den för-finalitiska eller gudssökande erfarenheten av att öka självförverkligandet genom ett förfarande för identitetsexpansion och -aktualerande samtidigt med kosmisk problemlösning och därav följande universumbehärskande.
112:2.18 (1229.5) 2. Den post-finalitiska eller gudsuppenbarande erfarenheten av skapande expansion av självförverkligandet genom uppenbarandet av erfarenhetens Suprema Varelse för de gudssökande intelligenser som ännu inte har nått de gudomliga nivåerna av gudalikhet.
112:2.19 (1229.6) Nedstigande personligheter får motsvarande erfarenheter genom sina olika universumäventyr, under vilka de eftersträvar större förmåga att utröna och utföra den Supremes, den Ultimates och den Absoluta Gudomens gudomliga vilja.
112:2.20 (1229.7) Det materiella jaget, människoidentitetens ego-entitet, är under det fysiska livet beroende av att den materiella livsmekanismen fortgående fungerar, av att den instabila jämvikt i energier och intellekt fortgående existerar, vilken på Urantia har givits namnet liv. Ett jag som har överlevnadsvärde, ett jag som kan transcendera erfarenheten av döden, utvecklas endast av att man åstadkommer en potentiell överflyttning av sätet för den evolverande personlighetens identitet från den tillfälliga livsbäraren — den materiella kroppen — till morontiasjälens odödliga och mer bestående väsen och vidare till de nivåer där själen bibringas andeverklighet och till slut når upp till ställningen därav. Denna faktiska överflyttning från materiell anknytning till morontiaidentifiering åstadkoms av uppriktigheten, uthålligheten och orubbligheten i människovarelsens gudssökande avgöranden.
112:3.1 (1229.8) Urantiaborna känner vanligen endast ett slag av död, livsenergiernas fysiska utslocknande, men när det gäller personlighetens överlevnad finns det i själva verket tre slag av död:
112:3.2 (1229.9) 1. Andlig (själens) död. Om och när den dödliga människan slutligt har förkastat överlevnaden, när hon enligt Riktarens och den överlevande serafens gemensamma åsikt har förklarats andligen insolvent, morontiellt konkursfärdig, när ett sådant samordnat rådslut har registrerats i Uversa, och sedan Censorerna och deras återspeglande medarbetare har verifierat dessa observationer, då ger Orvontons härskare order om omedelbar frigivning av den inneboende Ledsagaren. Denna frigörelse av Riktaren påverkar emellertid på intet sätt den personliga eller gruppserafens skyldigheter vilken har hand om den individ som har övergivits av Riktaren. Detta slags död är slutlig till sin betydelse, trots att de levande energierna i kroppens och sinnets mekanismer tills vidare fortsätter sin verksamhet. I kosmisk bemärkelse är denna dödliga redan död; livets fortbestånd anger endast uthålligheten i de kosmiska energiernas materiella rörelsekraft.
112:3.3 (1230.1) 2. Intellektuell (sinnets) död. När de vitala strömkretsarna för de högre biträdande sinnesandarnas omvårdnad bryts genom rubbningar i intellektet eller därför att hjärnmekanismen delvis har förstörts, och om dessa tillstånd passerar en viss kritisk punkt då de inte längre kan repareras, frigörs den inre Riktaren omedelbart för avfärd till Divinington. I universumets register anses en dödligs personlighet ha mött döden närhelst de strömkretsar som är väsentliga för människans viljeverksamhet har förstörts. Återigen betyder detta död, trots att den fysiska kroppens levande mekanismer fortsätter sin verksamhet. En kropp som saknar ett viljemässigt sinne är inte längre mänsklig, men beroende på hurdana val människans vilja tidigare har träffat kan en sådan individs själ ändå överleva.
112:3.4 (1230.2) 3. Fysisk (kroppens och sinnets) död. När döden hinner upp en människa stannar Riktaren i sinnets fäste tills det upphör att fungera som en intelligent mekanism, ungefär vid den tid då det rytmiska vitala pulserandet av hjärnans mätbara energier upphör. Efter denna upplösning lämnar Riktaren det försvinnande sinnet alldeles lika informell som den gjorde sitt inträde många år tidigare och beger sig då till Divinington via Uversa.
112:3.5 (1230.3) Efter döden återgår den materiella kroppen till den värld av grundämnen från vilken den har uppkommit, men två icke-materiella faktorer består hos en överlevande personlighet: den förutexisterande Tankeriktaren, som beger sig till Divinington med minneskopian av den dödliges levnadsbana; kvar blir också, i ödesväktarens vård, den avlidna människans odödliga morontiasjäl. Dessa själens faser och former, dessa en gång kinetiska men nu statiska identitetsformler, är nödvändiga för återpersonaliseringen i morontiavärldarna. Det är återföreningen av Riktaren och själen som på nytt sammanför den överlevande personligheten, vilket återger dig medvetandet vid tiden för morontiauppvaknandet.
112:3.6 (1230.4) För dem som inte har personliga serafväktare utför gruppväktarna troget och effektivt samma tjänst när det gäller identitetens bevarande och personlighetens uppståndelse. Seraferna är oundgängliga för att på nytt sammanföra personligheten.
112:3.7 (1230.5) Efter döden förlorar Tankeriktaren temporärt personlighet, men inte identitet. Det mänskliga objektet förlorar temporärt identitet, men inte personlighet. I mansoniavärldarna förenas båda i en evig manifestation. En Tankeriktare som har lämnat jorden återvänder aldrig hit som den varelse i vars inre den tidigare har dvalts; aldrig manifesteras personligheten utan mänsklig vilja, och aldrig manifesterar en människa, som Riktaren har lämnat en aktiv identitet efter döden och etablerar inte på något sätt kommunikation med levande varelser på jorden. Dessa själar utan Riktare är helt och hållet medvetslösa under dödens långa eller korta sömn. Det kan inte förekomma någon som helst manifestation av personligheten eller förmåga att träda i kommunikation med andra personligheter förrän överlevnaden har fullföljts. De som går vidare till mansoniavärldarna tillåts inte sända meddelanden till sina efterlämnade kära. Det är en ledande princip överallt i universerna att förbjuda sådan kommunikation under perioden för en pågående domperiod.
112:4.1 (1231.1) När en död av materiell, intellektuell eller andlig art inträffar tar Riktaren farväl av sin dödlige värd och beger sig till Divinington. Från högkvarteren i lokaluniversumet och superuniversumet tas en återspeglingskontakt med övervakarna i de båda regeringarna, och Ledsagaren avregistreras med samma nummer som registrerade dess inträde i tidens domäner.
112:4.2 (1231.2) På något sätt, som inte helt förstås, kan de Universella Censorerna få i sin besittning en sammanfattning av människans liv så som det finns uttryckt i Riktarens utskriftsdubblett av de andliga värdena och morontiella betydelserna i det bebodda sinnet. Censorerna kan tillägna sig Riktarens version av den avlidna människans överlevnadskaraktär och andliga kvaliteter, och all denna information tillsammans med serafernas uppteckningar finns tillgänglig för presentation vid tiden för domslutet över ifrågavarande individ. Denna information används också för att bekräfta de mandat från superuniversumet vilka gör det möjligt för vissa uppstigande att omedelbart påbörja sitt morontialivsskede, dvs. att efter upplösningen i döden fortsätta till mansoniavärldarna före det formella avslutandet av en planetarisk domperiod.
112:4.3 (1231.3) Efter den fysiska döden, med undantag för individer som upptas till himlen direkt från de levande, beger sig den frigjorda Riktaren omedelbart till sin hemsfär Divinington. Detaljerna om vad som händer i den världen under den tid då man inväntar den överlevande dödliges faktiska återuppträdande beror främst på huruvida människan uppstiger till mansoniavärldarna enligt sin egen personliga rätt eller inväntar uppropandet av de sovande överlevande från en planetarisk tidsålder vid domperiodens slut.
112:4.4 (1231.4) Om den dödliga kompanjonen hör till en grupp som skall återpersonaliseras vid slutet av en domperiod återvänder Riktaren inte omedelbart till mansoniavärldarna i det system där den tidigare tjänade, utan den inträder enligt eget val i något av följande temporära uppdrag:
112:4.5 (1231.5) 1. Den upptas i de försvunna Ledsagarnas led, för oavslöjad tjänst.
112:4.6 (1231.6) 2. Den förordnas för någon tid att observera regimen i Paradiset.
112:4.7 (1231.7) 3. Den inskrivs i en av de många övningsskolorna i Divinington.
112:4.8 (1231.8) 4. Den stationeras för en tid som studerande observatör på en av de övriga sex heliga sfärer som bildar Faderns krets av paradisvärldar.
112:4.9 (1231.9) 5. Den förordnas till de Personaliserade Riktarnas budbärartjänst.
112:4.10 (1231.10) 6. Den blir biträdande instruktör i de skolor i Divinington som ägnar sig åt att träna Ledsagare som hör till den jungfruliga gruppen.
112:4.11 (1231.11) 7. Den förordnas att välja ut en grupp av möjliga världar att tjäna i om det finns rimlig orsak att tro att den mänskliga partnern kan ha avvisat överlevnaden.
112:4.12 (1231.12) Om du, när du ljuter döden, har uppnått den tredje kretsen eller en högre nivå och därför har haft dig tillförordnad en personlig ödesväktare, och om den slutliga utskrift som Riktaren presenterar av sammandraget över överlevnadskaraktären utan förbehåll bekräftas av ödesväktaren — om både serafen och Riktaren väsentligen är överens på varje punkt i sina livsuppteckningar och rekommendationer — om de Universella Censorerna och deras återspeglande medarbetare i Uversa bekräftar dessa uppgifter och gör det utan tvetydighet eller reservation, i det fallet skickar Dagarnas Forna ut mandatet om avancerad status längs kommunikationsströmkretsarna till Salvington, och sålunda överlåtet ger domstolarna hos Härskaren i Nebadon order om att den överlevande själen omedelbart skall överföras till uppståndelsehallarna i mansoniavärldarna.
112:4.13 (1232.1) Om människoindividen överlever utan dröjsmål registrerar sig Riktaren i Divinington — så har jag blivit instruerad — fortsätter fram till den Universelle Faderns närvaro i Paradiset, återvänder omedelbart och omfamnas av de Personaliserade Riktarna i superuniversumet och lokaluniversumet för sitt förordnande, erhåller erkännande av den ledande Personaliserade Ledsagaren i Divinington och befattar sig därefter genast med ”förverkligandet av identitetsöverföringen”, för att i den tredje perioden och i mansoniavärlden kallas fram i den verkliga personlighetsgestalt som har färdigställts för att ta emot den överlevande själen från den jordiske dödlige, så som denna gestalt har projicerats av ödesväktaren.
112:5.1 (1232.2) Jaget är en kosmisk realitet; vare sig materiellt, morontiellt eller andligt. Det personligas verklighet utges av den Universelle Fadern som handlar av sig själv eller genom sina många representanter i universum. Att säga att en varelse är personlig är att erkänna att en sådan varelse är relativt individualiserad inom den kosmiska organismen. Det levande kosmos är en nästan oändligt integrerad samling av verkliga enheter som alla är relativt beroende av helhetens öde. De som är personliga har getts den faktiska möjligheten att välja mellan att acceptera bestämmelsen eller att avvisa den.
112:5.2 (1232.3) Det som kommer från Fadern är likt Fadern evigt, och detta är precis lika sant beträffande personligheten, som Gud ger av sitt eget frivilliga val, som det är beträffande Tankeriktaren, ett faktiskt fragment av Gud. Människans personlighet är evig, men med hänsyn till identiteten en villkorlig evighetsrealitet. Sedan personligheten en gång har framträtt som svar på Faderns vilja, uppnår den sin bestämmelse, Gudomen, men människan måste välja om hon vill vara närvarande eller inte när denna bestämmelse uppnås. Om ett sådant val inte har gjorts når personligheten den erfarenhetsmässiga Gudomen direkt och blir en del av den Suprema Varelsen. Kretsloppet är på förhand bestämt, men människans deltagande i det är frivilligt, personligt och erfarenhetsbaserat.
112:5.3 (1232.4) Den dödliges identitet är ett övergående tillstånd i det timliga livet i universum; den är verklig endast i den mån personligheten väljer att bli en fortgående företeelse i universum. Detta är den väsentliga skillnaden mellan människan och ett energisystem: energisystemet måste fortsätta, det har inget val; men det ligger helt i människans hand att avgöra sin egen bestämmelse. Riktaren är i sanning stigen till Paradiset, men människan måste följa den stigen enligt sitt eget avgörande, enligt sitt frivilliga val.
112:5.4 (1232.5) Människovarelserna har en identitet endast i materiell bemärkelse. Dessa kvaliteter hos jaget uttrycks av det materiella sinnet då det verkar i intellektets energisystem. När man säger att människan har identitet erkänner man att hon är i besittning av en sinnesströmkrets som har underordnats de handlingar och val som bestäms av människopersonlighetens vilja. Detta är emellertid en materiell och rent temporär manifestation, just så som människans embryo utgör ett övergående, parasitiskt stadium i människolivet. Sett ur ett kosmiskt perspektiv föds, lever och dör människorna närapå i samma ögonblick; de är inte bestående. Den dödliges personlighet har genom sitt eget val makt att överflytta sätet för sin identitet från det förgängliga materiella intellektets system till morontiasjälens högre system, som i förening med Tankeriktaren skapas till en ny bärare av personlighetsmanifestationen.
112:5.5 (1233.1) Det är själva denna makt att välja, universums utmärkelsetecknet för ett varelseskap med fri vilja, vilket utgör människans största möjlighet och hennes suprema kosmiska ansvar. Av integriteten som karakteriserar människans vilja är den eviga bestämmelsen för den framtida finaliten beroende. Av uppriktigheten i den dödliges fria vilja är den gudomliga Riktaren beroende för att få evig personlighet. Av trofastheten i den dödligas val är den Universelle Fadern beroende för att en ny uppstigande son skall förverkligas. Av ståndaktigheten och visdomen i besluten och handlingarna är den Suprema Varelsen beroende för att den erfarenhetsbaserade evolutionen skall bli aktual.
112:5.6 (1233.2) Fastän de kosmiska kretsarna för personlighetens tillväxt till slut måste uppnås, men om — utan din egen förskyllan — timliga olyckor och svårigheter i den materiella tillvaron hindrar dig från att behärska dessa nivåer på din födelseplanet, och om dina avsikter och strävanden har överlevnadsvärde, då utfärdas bestämmelserna om förlängd prövotid. Du ges tilläggstid för att visa din duglighet.
112:5.7 (1233.3) Om det någonsin råder tvivel om huruvida det är rådligt att befordra någon människoidentitet till mansoniavärldarna, avgör universumstyrelserna utan undantag ärendet till denna individs personliga fördel. Utan att tveka befordrar de en sådan själ till ställningen som övergångsstadievarelse, medan de fortsätter sina observationer av den uppkommande morontiaavsikten och det andliga syftet. Sålunda kan man vara säker på att gudomlig rättvisa uppnås, och den gudomliga nåden ges ytterligare tillfälle att utsträcka sin omvårdnadsverksamhet.
112:5.8 (1233.4) Styrelserna i Orvonton och Nebadon gör inte gällande att de är absolut fulländade i fråga om detaljförverkligandet av den universella planen för återpersonalisering av de dödliga, men de gör i själva verket gällande att de manifesterar tålamod, tolerans, förståelse och nåderik sympati. Vi tar hellre risken för ett systemuppror än att riskera att beröva en kämpande dödlig från någon evolutionär värld den eviga glädjen att fullfölja den uppstigande levnadsbanan.
112:5.9 (1233.5) Detta betyder inte att människovarelserna kommer att få ett andra tillfälle efter det att de har avvisat det första, inte alls så. Det betyder emellertid att alla viljevarelser skall få erfara ett verkligt tillfälle att träffa ett otvivelaktigt, medvetet och slutligt val. Universernas suveräna Domare kommer inte att fråntaga någon varelse personlighetsstatus, som inte slutligt och helt har gjort det eviga valet. Människans själ måste ges, och den ges, fullt och rikligt tillfälle att avslöja sin sanna avsikt och sitt verkliga syfte.
112:5.10 (1233.6) När de mer andligt och kosmiskt avancerade dödliga avlider fortsätter de omedelbart till mansoniavärldarna. Allmänt taget fungerar detta arrangemang för dem som har fått sig anvisade personliga serafväktare. Andra dödliga kan tänkas uppehållas till den tid då domstolsbehandlingen av deras angelägenheter har slutförts, varefter de kan fortsätta till mansoniavärldarna, eller kanske bli hänförda till de sovande överlevandes led för att återpersonaliseras i grupp vid den aktuella planetariska domperiodens slut.
112:5.11 (1233.7) Det finns två svårigheter som hindrar mig i mina försök att förklara vad som närmare bestämt händer dig i döden, det överlevande du som är något annat än den lämnande Riktaren. Den ena av dessa svårigheter består i omöjligheten att till er uppfattningsnivå överföra en adekvat beskrivning av en händelse i gränslandet mellan det fysiska och det morontiella området. Den andra svårigheten kommer sig av restriktioner som det himmelska styrets myndigheter på Urantia har bundit till mitt uppdrag som sanningsuppenbarare. Det finns många intressanta detaljer som kunde framföras, men på uppmaning av era närmaste planetariska övervakare avstår jag från dem. Inom gränserna för mitt tillstånd kan jag i alla fall säga så här mycket:
112:5.12 (1234.1) Det finns något verkligt, något som är ett resultat av den mänskliga utvecklingen, någonting utöver Mysterieledsagaren, som överlever döden. Denna nya framträdande entitet är själen, och den överlever både din fysiska kropps och ditt materiella sinnes död. Denna identitet är det gemensamma barnet från det liv och de strävanden som ditt människojag har genomlevt tillsammans med ditt gudomliga jag, Riktaren. Detta barn till en mänsklig och en gudomlig förälder är det överlevande element som är av jordiskt ursprung; det är morontiajaget, den odödliga själen.
112:5.13 (1234.2) Detta barn av bestående mening och överlevnadsvärde är totalt medvetslöst under tidsperioden från döden till återpersonaliseringen och befinner sig under hela denna väntetid i förvar hos den serafiska ödesväktaren. Du fungerar inte som en medveten varelse efter döden förrän du får det nya medvetandet, morontiamedvetandet, i Satanias mansoniavärldar.
112:5.14 (1234.3) Den funktionella identitet som ansluter sig till människans personlighet upplöses i döden genom att livsrörelsen upphör. Fastän människopersonligheten transcenderar sina grundläggande delar beroende av dem för sin funktionella identitet. Då livet upphör förstörs de fysiska hjärnmönstren för sinnesutrustning, och sinnets upplösning gör slut på det dödliga medvetandet. Denna varelses medvetande kan inte senare framträda på nytt förrän en sådan kosmisk situation har arrangerats som tillåter samma människopersonlighet att igen fungera i relation till levande energi.
112:5.15 (1234.4) Under den tid då de överlevande dödliga överförs från sin ursprungsvärld till mansoniavärldarna — vare sig de upplever ett nytt sammanfogande av personligheten i den tredje perioden eller uppstiger vid tiden för den gruppvisa uppståndelsen — förvaras uppgifterna om personlighetens struktur troget av ärkeänglarna i deras världar där det försiggår speciella aktiviteter. Dessa varelser är inte beskyddare av personligheten (så som väktarseraferna är beträffande själen), men det oaktat är det sant att varje identifierbar faktor av personligheten mycket effektivt förvaras under uppsikt av dessa pålitliga förvaltare av de dödligas överlevnad. Var exakt den dödligas personlighet befinner sig under tiden mellan döden och överlevnaden vet vi inte.
112:5.16 (1234.5) Den situation som gör återpersonaliseringen möjlig skapas i uppståndelsehallarna på de morontiella mottagningsplaneterna i ett lokaluniversum. Här i dessa kamrar för hopfogning av livet tillhandahåller de övervakande myndigheterna det universumenergiförhållande — mellan morontiell, sinnesmässig och andlig energi — som gör det möjligt att återuppväcka den sovande överlevandes medvetande. Sammanförandet ånyo av beståndsdelarna hos en tidigare materiell personlighet innefattar:
112:5.17 (1234.6) 1. Tillverkandet av en lämplig gestalt, ett morontiaenergimönster, i vilket den nya överlevande kan få kontakt med den icke-andliga verkligheten, och till vilket morontiavarianten av det kosmiska sinnet kan anslutas.
112:5.18 (1234.7) 2. Riktarens återvändande till den väntande morontiavarelsen. Riktaren är den eviga beskyddaren av din uppstigande identitet. Din Ledsagare är den absoluta garantin för att du själv och inte någon annan tar i besittning den morontiagestalt som har skapats för ditt personlighetsuppvaknande. Riktaren kommer att vara närvarande när din personlighet sammanförs på nytt för att igen en gång åtaga sig rollen som Paradisguide för ditt överlevande jag.
112:5.19 (1235.1) 3. När dessa förutsättningar för återpersonaliseringen har samlats utgjuter serafbeskyddaren av potentialiteterna i den slumrande odödliga själen, med hjälp av talrika kosmiska personligheter, denna morontiaentitet på och i den väntande morontiella sinnes- och kroppsgestalten samtidigt som hon anförtror detta evolutionära barn av den Supreme till ett evigt förbund med den väntande Riktaren. Detta fullbordar återpersonaliseringen, hopfogandet ånyo av minnet, insikten och medvetandet — identiteten.
112:5.20 (1235.2) Återpersonaliseringen innebär att det uppvaknande människojaget får grepp om den strömkretsanslutna morontiafasen i den nyligen avskilda delen av det kosmiska sinnet. Personligheten som företeelse är beroende av att jagidentitetens reaktion i förhållande till universumomgivningen fortgår. Detta kan åstadkommas endast genom sinnets förmedling. Det egna jaget består trots en fortgående förändring av alla de faktorer som jaget består av. I det fysiska livet sker förändringen gradvis; vid döden och efter återpersonaliseringen är förändringen plötslig. Den sanna realiteten hos all individualitet (personligheten) kan fungera reaktivt inför förhållandena i universum tack vare den oupphörliga förändringen av dess beståndsdelar; stagnation leder till oundviklig död. Människolivet är en ändlös förändring av de livsfaktorer som förenas av stabiliteten hos den oföränderliga personligheten.
112:5.21 (1235.3) När du sålunda vaknar upp i Jerusems mansoniavärldar kommer du att vara så förändrad, den andliga omvandlingen kommer att vara så stor, att vore det inte för din Tankeriktare och din ödesväktare som så helt kopplar samman ditt nya liv i de nya världarna med ditt gamla liv i den första världen, så skulle du först ha svårt att förena ditt nya morontiamedvetande med de uppvaknande minnena från din tidigare identitet. Trots det personliga jagets fortbestånd skulle mycket från livet som dödlig till en början kännas som en obestämd och dimmig dröm. Tiden kommer dock att klargöra många dödliga tankeassociationer.
112:5.22 (1235.4) Tankeriktaren uppväcker och återger för dig endast de minnen och erfarenheter som är en del av och väsentliga för din levnadsbana i universum. Om Riktaren har varit med om utvecklingen av något i människans sinne, då överlever dessa värdefulla erfarenheter i Riktarens eviga medvetande. Mycket av ditt forna liv och dess minnen, som varken har andlig betydelse eller morontiavärde, förstörs med den materiella hjärnan. Mycket av den materiella erfarenheten försvinner som en tidigare stödkonstruktion vilken, efter att ha hjälpt dig över bron till morontianivån, inte längre tjänar något ändamål i universum. Personligheten och förhållandena mellan personligheter är aldrig någon stödkonstruktion. De dödligas minnen av personlighetsrelationer har kosmiskt värde och blir bestående. I mansoniavärldarna igenkänner du och blir igenkänd, och vad mer, du kommer ihåg och koms ihåg av dina tidigare närstående i det korta men spännande livet på Urantia.
112:6.1 (1235.5) Så som en fjäril framträder från sitt stadium som larv, så framträder människovarelsernas verkliga personlighet i mansoniavärldarna för första gången uppenbarad skilt från sitt tidigare materiella hölje, den köttsliga gestalten. Morontialivsskedet i lokaluniversumet gäller det fortsatta höjandet av personlighetsmekanismen från själsexistensens första morontianivå upp till den slutliga morontianivån av progressiv andlighet.
112:6.2 (1235.6) Det är svårt att instruera era om er morontiella personlighetsgestalter för livsskedet i lokaluniversumet. Ni kommer att förses med morontiamönster som möjliggör manifesterandet av personligheten, och dessa är utrustningar som när allt kommer omkring övergår er fattningsförmåga. Fastän dessa gestalter är helt verkliga är de inte sådana energimönster av materiell art som ni nu förstår er på. De tjänar emellertid samma syfte i lokaluniversumets världar som era materiella kroppar på människornas födelseplaneter.
112:6.3 (1236.1) I viss utsträckning motsvarar utseendet av den materiella kroppsformen personlighetsidentitetens karaktär; den fysiska kroppen återspeglar i begränsad omfattning något av personlighetens inneboende natur. Morontiagestalten gör det ännu mer. I det fysiska livet kan dödliga vara vackra till det yttre fastän de är föga älskvärda i sitt inre. I morontialivet, och allt mer på dess högre nivåer, varierar personlighetsgestalten direkt i förhållande till den inre personens natur. På den andliga nivån börjar den yttre formen och den inre naturen närma sig en fullständig överensstämmelse, som blir allt mer fulländad ju högre andenivån är.
112:6.4 (1236.2) På morontiastadiet förses den uppstigande dödlige med Nebadon-varianten av den orvontonska Härskarandens förläning av kosmiskt sinne. Det dödliga intellektet som sådant har förstörts, det har upphört att existera som en fokuserad universumentitet skilt från den Skapande Andens odifferentierade sinnesströmkretsar. De betydelser och värden som har funnits i det dödliga sinnet har inte gått förlorade. Vissa sinnesfaser fortlever i den överlevande själen; vissa av det före detta människosinnets erfarenhetsbaserade värden finns nu hos Riktaren, och kvar i lokaluniverset finns också uppteckningarna om hur människan levde sitt liv i köttslig gestalt, liksom även vissa levande registreringar i de talrika varelser som är involverade i den slutliga utvärderingen av den uppstigande dödlige, varelser som omfattar allt från serafer till Universella Censorer och antagligen ännu högre ända upp till själva den Supreme.
112:6.5 (1236.3) Den skapades vilja kan inte fungera utan sinne, men den består trots att det materiella intellektet går förlorat. Under tiderna genast efter överlevnaden vägleds den uppstigande personligheten i stor utsträckning av de karaktärsmönster som har ärvts från människolivet och av den nu framträdande inverkan av morontiamåta. Dessa guider till mansoniavärldsbeteende fungerar acceptabelt under morontialivets tidigare skeden och innan morontiaviljan framträder som ett fullfjädrat viljemässigt uttryck för den uppstigande personligheten.
112:6.6 (1236.4) Det finns inga inflytelser under livsskedet i lokaluniversumet som kunde jämföras med de sju biträdande sinnesandarna i människans tillvaro. Morontiasinnet måste utvecklas genom direkt kontakt med det kosmiska sinnet, så som detta kosmiska sinne har modifierats och omvandlats av den skapande källan till intellekt i lokaluniversumet — den Gudomliga Omvårdaren.
112:6.7 (1236.5) Den dödliges sinne är före döden självmedvetet oberoende av Riktarens närvaro. Sinne som omvårdas av biträdande sinnesandar behöver endast det därmed associerade mönstret av materia och energi för att kunna verka. Morontiasjälen, som står ovanför sinnesandarnas omvårdnad, bibehåller inte sitt självmedvetande utan Riktaren när den fråntas det materiella sinnets mekanism. Denna evolverande själ har emellertid en fortgående natur som härstammar från de beslut som har fattats av det sinne som har omvårdats av de biträdande sinnesandarna och som tidigare har varit associerat med själen, och denna natur blir aktivt minne när dess mönster förses med energi av den återvändande Riktaren.
112:6.8 (1236.6) Minnets fortbestånd är bevis för att det ursprungliga jagets identitet bevaras. Det är väsentligt för ett fullständigt medvetande om personlighetens fortbestånd och expansion. De dödliga som stiger upp utan Riktare är beroende av serafmedhjälpares undervisning för att rekonstruera människominnet. De med Anden fusionerade dödligas morontiasjälar är inte begränsade på annat vis. Minnesmönstret bevaras i själen, men detta mönster fordrar den tidigare Riktarens närvaro för att omedelbart kunna uppfattas som fortgående minne. Utan Riktaren åtgår en ansenlig tid för den dödlige överlevande att på nytt utforska och lära sig, att återerövra, minnesmedvetandet om betydelserna och värdena från en tidigare tillvaro.
112:6.9 (1237.1) Den själ som har överlevnadsvärde återspeglar troget både de kvalitativa och de kvantitativa handlingarna och motivationerna hos det materiella intellektet, det tidigare sätet för jagets identitet. Då det dödliga sinnet väljer det sanna, det sköna och det goda går det in i sitt för-morontiella universumlivsskede under beskydd av de sju biträdande sinnesandarna som är förenade under ledning av visdomens ande. Senare, när de sju kretsarna av för-morontiell resultatuppnåelse har avklarats, inleder utgivningen av morontiasinnesutrustningen ovanpå det sinne, som har omvårdats av de biträdande sinnesandarna, det för-andliga eller morontiella livsskedet av framåtskridande i lokaluniversumet.
112:6.10 (1237.2) När en skapad varelse lämnar sin födelseplanet lämnar han de biträdande sinnesandarnas omvårdnad bakom sig och blir beroende av enbart morontiaintellektet. När en uppstigande lämnar lokaluniversumet har han nått den andliga nivån i tillvaron efter att ha gått vidare från morontianivån. Denna andeentitet som nu framträder blir då intonad till det orvontonska kosmiska sinnets direkta omvårdnad.
112:7.1 (1237.3) Fusion med Riktaren förlänar personligheten eviga aktualheter som tidigare endast var potentiella. Bland dessa nya förmögenheter kan nämnas: fixering av gudomlighetskvaliteten, erfarenhet och minne av den förgångna evigheten, odödlighet och en fas av bestämd potentiell absoluthet.
112:7.2 (1237.4) När ditt jordiska lopp i temporär gestalt är till ända är du bestämd att vakna upp vid stränderna av en bättre värld, och till slut skall du förenas i en evig omfamning med din trogna Riktare. Denna fusion är det mysterium som gör Gud och människa till ett, mysteriet med den finita varelsens evolution, men det är evigt sant. Fusionen är den heliga sfären Ascendingtons hemlighet, och ingen skapad utom de som har upplevt fusionen med Gudomens ande kan förstå den sanna betydelsen av de aktuala värden som förenas när en timlig varelses identitet för evigt blir ett med Paradisgudomens ande.
112:7.3 (1237.5) Fusion med Riktaren verkställs vanligen medan den uppstigande vistas i sitt lokala system. Den kan ske på födelseplaneten som en transcendens av den naturliga döden. Den kan äga rum i vilken som helst av mansoniavärldarna eller i systemets högkvarter; den kan till och med fördröjas till tiden för vistelsen i konstellationen, eller i speciella fall fullbordas först när den uppstigande befinner sig i lokaluniversumets huvudstad.
112:7.4 (1237.6) När fusionen med Riktaren har förverkligats finns det inte längre någon fara för en sådan personlighets eviga levnadsbana. Himmelska varelser prövas under en lång tid av erfarenhet, men de dödliga genomgår en relativt kort och intensiv prövning i de evolutionära och morontiella världarna.
112:7.5 (1237.7) Fusion med Riktaren inträffar aldrig förrän superuniversumets mandat har kungjort att den mänskliga naturen har träffat ett slutligt och oåterkalleligt val till förmån för den eviga levnadsbanan. Det innebär då ett bemyndigande för de två att bli ett, vilket när det har utfärdats utgör klareringstillstånd för den fusionerade personligheten att till slut lämna lokaluniversumets område för att en gång fortsätta till superuniversumets högkvarter. Därifrån skall pilgrimen från tiden, i en avlägsen framtid, sekonafomslutas för den långa färden till centraluniversumet Havona och till äventyret hos Gudomen.
112:7.6 (1238.1) I de evolutionära världarna är jaget materiellt; det är ett ting i universum och som sådant underställt den materiella tillvarons lagar. Det är ett faktum i tiden, och det reagerar för tidens växlande öden. Överlevnadsbesluten måste formuleras här. I morontiastadiet har jaget blivit en ny och mer bestående universumrealitet, och dess fortsatta tillväxt bygger på dess tilltagande anpassning till sinnes- och andeströmkretsarna i universerna. Överlevnadsbesluten bekräftas nu. När jaget når den andliga nivån har det blivit ett säkrat värde i universum, och detta nya värde bygger på det faktum att överlevnadsbesluten har fattats, vilket den eviga fusionen med Tankeriktaren vittnar om. Sedan den skapade varelsen har nått ställningen av ett verkligt universumvärde befrias den potentiellt till att söka efter det högsta universumvärdet — Gud.
112:7.7 (1238.2) Sådana fusionerade varelser är tvåfaldiga i sina universumreaktioner: De är fristående morontiaindivider, inte helt olika serafer, och de är också varelser som potentiellt hör till Paradisfinaliternas klass.
112:7.8 (1238.3) Den fusionerade individen är verkligen en enda personlighet, en enda varelse, vars enhet ingen intelligens i universum kan lyckas analysera isär. Sedan du så har passerat genom alla lokaluniversumets domstolar, från den lägsta till den högsta, utan att någon har kunnat identifiera människan eller Riktaren, den ena skilt från den andra, förs du slutligen inför Härskaren i Nebadon, din Fader i lokaluniversumet. Och där, inför själva den varelse vars skapande faderskap i detta universum i tiden har möjliggjort det att ditt liv är ett faktum, får du ta emot de kreditiv som berättigar dig att till slut påbörja livsskedet i superuniversumet i ditt sökande efter den Universelle Fadern.
112:7.9 (1238.4) Har den segerrika Riktaren vunnit personlighet genom sin storartade tjänst till förmån för det mänskliga, eller har den tappra människan förskaffat sig odödlighet genom uppriktiga strävanden att nå likhet med Riktaren? Ingendera, men tillsammans har de lyckats utveckla en medlem i en av den Supremes unika klasser av uppstigande personligheter, en som för alltid kommer att visa sig vara tjänstvillig, trogen och effektiv, en kandidat för fortsatt tillväxt och utveckling, en som ständigt strävar uppåt och som aldrig avbryter den himmelska uppstigningen förrän de sju kretsarna i Havona har genomkorsats och denna själ med sitt forna jordiska ursprung står i andaktsfullt erkännande inför Faderns faktiska personlighet i Paradiset.
112:7.10 (1238.5) Under hela denna storartade uppstigning är Tankeriktaren den gudomliga garantin för den framtida och fullständiga andliga stabiliseringen av den uppstigande dödlige. Samtidigt ges Riktaren genom närvaron av den dödliges fria vilja en evig kanal för frigörelse av den gudomliga och infinita naturen. Nu har dessa två identiteter blivit ett; ingen tilldragelse i tiden eller evigheten kan någonsin åtskilja människan och Riktaren. De är oskiljaktiga, evigt fusionerade.
112:7.11 (1238.6) I världar avsedda att leda till fusion med Riktaren är Mysterieledsagarens bestämmelse identisk med den uppstigande dödliges — Finalitkåren i Paradiset. Varken Riktaren eller den dödlige kan nå detta unika mål utan den andras fulla samverkan och trofasta hjälp. Detta mycket speciella partnerskap är ett av de mest fascinerande och förvånande av alla kosmiska fenomen under denna universumtidsålder.
112:7.12 (1239.1) Från tiden för fusionen med Riktaren är den uppstigandes status lika med den evolutionära varelsens. Människomedlemmen var den som först hade personlighet, och därför är den av högre rang än Riktaren i alla ärenden som gäller uppfattandet av personlighet. Högkvarteret för denna fusionerade varelse i Paradiset är Ascendington, inte Divinington, och denna unika kombination av Gud och människa räknas som en uppstigande dödlig hela vägen upp till Finalitkåren.
112:7.13 (1239.2) Så snart Riktaren fusioneras med en uppstigande dödlig stryks den Riktarens nummer från registren i superuniversumet. Vad som sker med registren i Divinington vet jag inte, men jag förmodar att registreringen av denna Riktare överflyttas till Grandfandas hemliga kretsar i de inre utrymmena; Grandfanda är den verkställande ledaren för Finalitkåren.
112:7.14 (1239.3) I och med att Riktaren har fusionerats har den Universelle Fadern fullföljt sitt löfte om att ge sig själv i gåva till sina materiella varelser; han har fullföljt sitt löfte och fullbordat planen om den eviga utgivningen av gudomligheten till mänskligheten. Nu börjar människans strävan att förverkliga och aktualera de gränslösa möjligheter som finns inneboende i det himmelska partnerskapet med Gud, vilket sålunda har blivit ett faktum.
112:7.15 (1239.4) Den nu kända ödesbestämmelsen för de överlevande dödliga är Finalitkåren i Paradiset. Detta är också målet för alla Tankeriktare som blir förenade i ett evigt förbund med sina dödliga följeslagare. För närvarande arbetar paradisfinaliterna i många projekt överallt i storuniversum, men vi förmodar alla att de kommer att ha andra och än mer himmelska uppgifter att utföra i en avlägsen framtid efter det att de sju superuniverserna har etablerats i ljus och liv och när den finita Guden slutligen har framträtt från det mysterium som nu omger denna Suprema Gudom.
112:7.16 (1239.5) Ni har i viss utsträckning blivit undervisade om organisationen och personligheterna i centraluniversumet, i superuniverserna och i lokaluniverserna. Ni har fått veta något om karaktären och ursprunget gällande en del av de olikartade personligheter som nu härskar i dessa vittomfattande skapelser. Ni har också informerats om att det pågår en organisering av väldiga galaxer av universer långt utanför storuniversums periferi, på yttre rymdens första nivå. Det har också under dessa berättelsers förlopp antytts att den Suprema Varelsen kommer att avslöja sin hittills ouppenbarade tredje stadiets funktion i dessa ännu inte kartlagda regionerna i yttre rymden. Ni har också fått veta att finaliterna i Paradiskåren är erfarenhetsmässiga barn till den Supreme.
112:7.17 (1239.6) Vi tror att de dödliga som har fusionerat med Riktaren tillsammans med sina finalitföljeslagare är bestämda att på något sätt fungera inom administrationen av universerna på yttre rymdens första nivå. Vi hyser inte det minsta tvivel om att dessa enorma galaxer i sinom tid kommer att bli bebodda universer. Vi är lika övertygade om att det bland deras administratörer kommer att finnas paradisfinaliter, vilkas väsen är den kosmiska följden av att den skapade och Skaparen har förenats.
112:7.18 (1239.7) Vilket äventyr! Vilken hjältedikt! En jättelik skapelse som kommer att administreras av den Supremes barn, dessa personaliserade och humaniserade Riktare, dessa riktarförsedda och eviggjorda dödliga, dessa hemlighetsfulla kombinationer och eviga förbund av den högsta kända manifestationen av det Första Ursprungets och Centrets innersta väsen och den lägsta formen av intelligent liv med förmåga att förstå och nå upp till den Universelle Fadern. Vi föreställer oss att sådana sammansmälta varelser, sådana partnerskap mellan Skapare och skapad, kommer att bli ypperliga härskare, enastående administratörer och förståelsefulla och empatiska ledare med tanke på alla de former av intelligent liv som kan tänkas kommer att existera överallt i dessa framtida universer på yttre rymdens första nivå.
112:7.19 (1240.1) Det är sant att ni dödliga är av jordiskt, djuriskt ursprung; er yttre ram är förvisso stoft. Om ni faktiskt vill, om ni verkligen önskar det, är tidsåldrarnas arv helt säkert ert, och en dag kommer ni att tjäna överallt i universerna i enlighet med er sanna karaktär — som barn till erfarenhetens Suprema Gud och gudomliga söner till alla personligheters Paradisfader.
112:7.20 (1240.2) [Framfört av en Ensam Budbärare i Orvonton.]
Urantiaboken
Kapitel 113
113:0.1 (1241.1) EFTER att ha framfört berättelserna om Tidens Omvårdande Andar och Rymdens Budbärarskaror kommer vi nu till betraktandet av skyddsänglarna, serafer som är hängivna åt omvårdnaden av enskilda dödliga, för vilkas upplyftande och fulländning hela den väldiga överlevnadsplanen för andligt framåtskridande har uppgjorts. I gångna tider på Urantia var dessa ödesväktare nästan den enda grupp av änglar som var känd. De planetariska seraferna är förvisso omvårdande andar som har sänts ut för att tjäna dem som skall överleva. Dessa betjänande serafer har fungerat som den dödliga människans andliga medhjälpare i samband med alla stora händelser i det förgångna och i nuet. Vid mången uppenbarelse ”talades ordet av änglar”; många av himlens kungörelser har ”erhållits genom änglars försorg”.
113:0.2 (1241.2) Seraferna är de som traditionellt kallas himlens änglar. De är de omvårdande andar som lever så nära er och gör så mycket för er. De har verkat på Urantia allt sedan den mänskliga intelligensens första tider.
113:1.1 (1241.3) Läran om skyddsänglar är inte en myt. Vissa människogrupper har faktiskt personliga änglar. Jesus konstaterade detta, då han talade om barnen i himmelriket: ”Se till att ni inte föraktar någon av dessa små, ty jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min Faders ande inför sig.”
113:1.2 (1241.4) Ursprungligen förordnades seraferna klart och tydligt till Urantias skilda raser. Sedan Mikaels utgivning anvisas de emellertid i enlighet med människornas intelligens, andlighet och bestämmelse. Intellektuellt indelas människosläktet i tre klasser:
113:1.3 (1241.5) 1. De undernormalt sinnade — de som inte utövar normal viljestyrka, de som inte fattar vanliga beslut. Till denna klass hör de som inte kan förstå Gud; de saknar förmåga till intelligent dyrkan av Gudomen. De undernormala varelserna på Urantia har en serafkår, bestående av ett kompani samt en bataljon keruber, förordnade att ta vård om dem och att se till att de blir delaktiga av rättvisa och barmhärtighet i sin livskamp på sfären.
113:1.4 (1241.6) 2. Den genomsnittliga, normala typen av människosinne. Med anseende på den serafiska verksamheten grupperas de flesta människor i sju klasser beroende på var de står angående avklarandet av de sju kretsarna för mänskligt framåtskridande och andlig utveckling.
113:1.5 (1241.7) 3. De övernormalt sinnade — de som fattar betydelsefulla beslut och som har en otvivelaktig potential för andliga resultat; män och kvinnor som har mer eller mindre kontakt med sin inre Riktare. De är medlemmar i de olika grupperingar som kallas ödets reservkårer. Oberoende av på vilken krets en människa råkar befinna sig tillförordnas hon omedelbart personliga serafer om hon upptas i någon av de många ödets reservkårer, och från den stunden framåt tills det jordiska livsskedet avslutas åtnjuter denne dödlige en skyddsängels ständiga omvårdnad och oupphörliga omsorg. Även när en människa fattar det suprema beslutet, när det sker en verklig trolovning med Riktaren, förordnas en personlig beskyddare omedelbart till den själen.
113:1.6 (1242.1) Vid den omvårdnad som riktar sig till så kallade normala varelser sker förordnandet av serafer enligt de intellektualitets- och andlighetskretsar som människan har uppnått. Du påbörjar färden i den dödliga utrustningens sinne på den sjunde kretsen och färdas inåt medan du arbetar med uppgiften att förstå dig själv, övervinna dig själv och behärska dig själv; och cirkel för cirkel avancerar du (om inte den naturliga döden avslutar ditt livsskede och överför dina mödor till mansoniavärldarna) tills du når den första eller inre kretsen av relativt fungerande kontakt och gemenskap med Riktaren i ditt inre.
113:1.7 (1242.2) Människorna på den inledande eller sjunde kretsen har tillförordnats en skyddsängel med ett kompani assisterande keruber för att hålla uppsikt över och för vårdnaden av ett tusen dödliga. På den sjätte kretsen förordnas ett serafpar med ett kompani keruber som vägleder dessa uppstigande dödliga i grupper om fem hundra. När den femte kretsen nås grupperas människorna i kompanier om ungefär ett hundra, och ett skyddsänglapar med en grupp keruber ges tillsyn över dem. När den fjärde kretsen har nåtts samlas människorna i grupper om tio, och igen ges ansvaret åt ett serafpar assisterat av ett kompani keruber.
113:1.8 (1242.3) När människosinnet bryter sig igenom den tröghet som är ett arv från djurriket och når den tredje kretsen av mänsklig intellektualitet och förvärvad andlighet, kommer en personlig ängel (i verkligheten två) härefter helt och uteslutande att ägna sig åt denne uppstigande dödlige. Sålunda får dessa människosjälar, förutom att de har tillgång till den ständigt närvarande och allt effektivare Tankeriktaren i sitt inre, dessa personliga Ödesväktares odelade bistånd i alla sina strävanden att fullborda den tredje kretsen, genomgå den andra och uppnå den första kretsen.
113:2.1 (1242.4) Seraferna är inte kända som ödesväktare förrän de förordnas att förbinda sig till en människosjäl som har utfört en eller flera av tre bedrifter: har fattat det suprema beslutet att bli gudalik, har inträtt på den tredje kretsen eller har upptagits i en av ödets reservkårer.
113:2.2 (1242.5) Under människorasernas utveckling förordnas en ödesväktare till den allra första varelse som når den erforderliga krets som bör erövras. På Urantia var den förste dödlige som fick en personlig väktare Rantowoc, en vis man som hörde till den röda rasen för länge sedan.
113:2.3 (1242.6) Alla förordnanden av änglar görs utgående från en grupp av frivilliga serafer, och dessa utnämningar sker alltid i enlighet med människornas behov och med beaktande av änglaparets status — i ljuset av deras serafiska erfarenhet, skicklighet och visdom. Endast serafer med lång tjänstgöring, de mer erfarna och prövade typerna, förordnas som ödesväktare. Många väktare har fått mycken värdefull erfarenhet i de världar som inte hör till serien för fusion med Riktare. Likt Riktarna betjänar seraferna dessa varelser under en enda livstid och frigörs därefter för nya uppdrag. Många väktare på Urantia har haft denna tidigare praktiska erfarenhet i andra världar.
113:2.4 (1243.1) När människor inte överlever kan deras personliga eller gruppväktare tjäna upprepade gånger i samma bemärkelse på samma planet. Seraferna utvecklar en känslomässig hänsyn till enskilda världar och hyser en speciell tillgivenhet för vissa raser och typer av dödliga varelser med vilka de har varit så nära och intimit förbundna.
113:2.5 (1243.2) Änglarna utvecklar en bestående tillgivenhet för sina mänskliga medarbetare. Om ni blott kunde visualisera seraferna, så skulle ni utveckla en varm tillgivenhet för dem. Avklädda era materiella kroppar och iklädda andegestalter skulle ni stå änglarna mycket nära i fråga om många personlighetsattribut. De har de flesta av era emotioner och ytterligare några till. Den enda emotion som driver er och vilken de i någon mån har svårt att förstå, är ert arv av djurisk rädsla, som upptar en så stor del av en genomsnittlig urantians mentala liv. Änglarna finner det verkligen svårt att förstå varför ni så envist låter era högre intellektuella förmågor, till och med er religiösa tro, så domineras av rädsla, så grundligt demoraliseras av den tanklösa paniken förorsakad av fruktan och ängslan.
113:2.6 (1243.3) Alla serafer har individuella namn, men i registren över uppdragen för tjänst i världarna betecknas de ofta med sina planetariska nummer. I universumets högkvarter registreras de enligt namn och nummer. Ödesväktaren hos det mänskliga objekt som används vid denna överföringskontakt är nummer 3 av grupp 17, av kompani 126, av bataljon 4, av regemente 384, av legion 6, av armékår 37 av den 182.314:de serafarmén i Nebadon. Det nuvarande planetariska uppdragsnumret för denna seraf på Urantia och hos detta mänskliga objekt är 3.641.852.
113:2.7 (1243.4) I samband med verksamheten som personliga väktare, vid förordnandet av änglar till ödesväktare, erbjuder seraferna alltid sina tjänster frivilligt. I den stad där detta besök sker upptogs nyligen en viss dödlig till ödets reservkår, och eftersom alla sådana människor personligen betjänas av skyddsänglar sökte mer än hundra kvalificerade serafer uppdraget. Den planetariska ledaren utvalde tolv av de mer erfarna individerna och utnämnde sedan den seraf som dessa hade valt som den mest lämpade att vägleda denna människa under hennes färd genom livet. Närmare bestämt valde de ett visst par av lika kvalificerade serafer; den ena av detta serafpar är alltid i tjänst.
113:2.8 (1243.5) Serafernas uppgifter kan vara ständigt pågående, men vardera serafen i änglaparet kan utföra alla ansvarsuppgifter i anslutning till omvårdnaden. Likt keruberna tjänar seraferna vanligen i par, men i avvikelse från sina mindre avancerade kollegor arbetar seraferna ibland ensamma. I praktiskt taget alla sina kontakter med människovarelser kan de fungera som individer. Bägge änglarna behövs endast vid kommunikation och tjänst på de högre strömkretsarna i universerna.
113:2.9 (1243.6) När ett serafpar tar emot ett uppdrag som väktare tjänar de under resten av denna människas liv. Varelsens komplement (den ena av de två änglarna) blir den som protokoll för projektet. Dessa komplementerande serafer är de änglar som för protokoll över de dödliga i de evolutionära världarna. Dessa register sköts av ett kerubpar (en kerub och en sanob) som alltid är knutet till serafväktarna, men den ena av seraferna är alltid ansvarig för dessa register.
113:2.10 (1244.1) För att väktaren skall få vila och ladda upp sig med livsenergi från universumets strömkretsar befrias hon för vissa perioder av sitt komplement, och under väktarens frånvaro fungerar de anknutna keruberna som upptecknare, vilket även är fallet när den komplementerande serafen på samma sätt är frånvarande.
113:3.1 (1244.2) Något av det viktigaste som en ödesväktare gör för sitt dödliga objekt är att åstadkomma en personlig koordinering av de talrika opersonliga andeinflytelser som finns inne i, som omger och inverkar på den evolverande materiella varelsens sinne och själ. Människorna är personligheter, och det är ytterst svårt för icke-personliga andar och för-personliga entiteter att få direkt kontakt med sådana höggradigt materiella och högst personliga sinnen. I skyddsängelns omvårdnadsverksamhet förenas alla dessa inflytelser mer eller mindre och omformas så att de bättre kan uppfattas av den evolverande människopersonlighetens expanderande moraliska natur.
113:3.2 (1244.3) I synnerhet kan denna väktarseraf korrelera, och gör det också, den Oändlige Andens mångahanda representanter och inflytelser, allt från de fysiska övervakarnas och de biträdande sinnesandarnas domäner upp till den Gudomliga Omvårdarens Heliga Ande och den Allestädes Närvarande Andenärvaron från det Tredje Ursprunget och Centret i Paradiset. Sedan serafen sålunda har förenat dessa vittomspännande omvårdnadsformer som utgår från den Oändlige Anden, och gjort dem mer personliga, påbörjar hon korrelerandet av detta integrerade inflytande från Samverkaren med Faderns och Sonens andenärvaro.
113:3.3 (1244.4) Riktaren är Faderns närvaro; Sanningens Ande är Sönernas närvaro. Väktarserafens omvårdnadsverksamhet förenar och koordinerar dessa gudomliga förmögenheter på de lägre nivåerna av den mänskliga andliga erfarenheten. Änglatjänarna är skickliga i att kombinera Faderns kärlek och Sonens barmhärtighet i sin omvårdnad av de dödliga varelserna.
113:3.4 (1244.5) Häri uppenbaras orsaken till att serafväktaren till slut blir den som personligen beskyddar den dödlige överlevandes sinnesmönster, minnesformler och själsrealiteter under tiden mellan den fysiska döden och den morontiella uppståndelsen. Inga andra än den Oändlige Andens omvårdande barn skulle kunna fungera på detta sätt till förmån för människovarelsen under detta skede av överföring från en nivå i universum till en annan och högre nivå. Även när du slumrar in i din sista övergångssömn, när du passerar från tiden till evigheten, delar likaså en hög supernaf överföringen med dig som varelseidentitetens beskyddare och garant för den personliga integriteten.
113:3.5 (1244.6) På den andliga nivån gör seraferna många annars opersonliga och för-personliga omvårdnadsformer i universum personliga; de är koordinatorer. På den intellektuella nivån är de sammanjämkare av sinne och morontia; de är tolkar. På den fysiska nivån bearbetar de den jordiska omgivningen genom sin förbindelse med de Ledande Fysiska Övervakarna och genom mellanvarelsernas samverkande omvårdnad.
113:3.6 (1244.7) Detta är en berättelse om de mångahanda och invecklade funktioner som en tjänande seraf utför. Men hur kan en sådan underordnad änglapersonlighet, som har skapats endast en aning ovanför mänsklighetens universumnivå, utföra så svåra och invecklade uppgifter? Det vet vi i själva verket inte, men vi förmodar att denna fenomenala omvårdnad på något sätt underlättas av den Suprema Varelsens oidentifierade och ouppenbarade verksamhet, den Gudom som förverkligas i de evolverande universerna i tid och rymd. Överallt i hela den värld av progressiv överlevnad, i och genom den Suprema Varelsen, har seraferna en väsentlig del i de dödligas fortgående framåtskridande.
113:4.1 (1245.1) Väktarseraferna är inte en form av sinne, fastän de uppkommer från samma källa som också ger upphov till det dödliga sinnet, nämligen den Skapande Anden. Seraferna är stimulerare av sinnet. De försöker ständigt främja sådana beslut i människosinnet som leder till uppflyttning på kretsarna. De gör inte detta så som Riktaren, som arbetar inifrån och genom själen, utan snarare genom att arbeta utifrån inåt genom människornas sociala, etiska och moraliska omgivning. Seraferna är inte den Universelle Faderns gudomliga lockelse, såsom Riktaren, men de fungerar verkligen som personliga representanter för den Oändlige Andens omvårdnad.
113:4.2 (1245.2) Den dödliga människan, som är underställd Riktarens ledning, är även mottaglig för serafisk vägledning. Riktaren är det inre väsendet i människans eviga natur; serafen är läraren för människans evolverande natur — i detta liv för det dödliga sinnet, i nästa liv för morontiasjälen. I mansoniavärldarna blir ni varse och medvetna om de serafiska instruktörerna, men under det första livet är människorna vanligen omedvetna om dem.
113:4.3 (1245.3) Seraferna verkar som människornas lärare genom att leda människopersonlighetens steg in på vägar av nya och progressiva erfarenheter. Att acceptera serafens vägledning betyder sällan ett bekvämt liv. Om du följer denna vägledning kan du vara säker på att möta — och om du har modet, att komma igenom — de moraliska valens och det andliga framåtskridandets svårforcerade bergstrakter.
113:4.4 (1245.4) Impulsen till gudsdyrkan uppkommer till största delen från de högre sinneshjälparnas andemaningar förstärkta av Riktarens ledning. Längtan att be, som så ofta upplevs av gudsmedvetna dödliga, uppstår mycket ofta som resultat av serafiskt inflytande. Den vaktande serafen bearbetar ständigt den dödliges omgivning i syfte att öka den kosmiska insikten hos den uppstigande människan, för att en sådan överlevnadskandidat måtte få en ökad insikt om den inneboende Riktarens närvaro och sålunda göra det möjligt att frambringa en större samverkan med det gudomliga väsendets andliga mission.
113:4.5 (1245.5) Fastän det uppenbarligen inte förekommer någon kommunikation mellan Riktaren i människans inre och seraferna i hennes omgivning, förefaller de alltid att verka i fulländad harmoni och utsökt samstämmighet. Väktarna är mest aktiva under de tider då Riktarna är minst aktiva, men deras omvårdnad är på något underligt sätt korrelerad. En sådan ypperlig samverkan kan knappast vara vare sig oavsiktlig eller tillfällig.
113:4.6 (1245.6) Väktarserafens omvårdande personlighet, Riktarens gudsväsende i människans inre, den Heliga Andens inkopplade verkan och Sanningens Andes Son-medvetande är alla gudomligt korrelerade till en meningsfull helhet av andlig omvårdnad i och för en dödligs personlighet. Fastän de härstammar från olika källor och olika nivåer är alla dessa himmelska inflytelser integrerade i den Suprema Varelsens omslutande och evolverande väsen.
113:5.1 (1245.7) Änglarna inkräktar inte på människosinnets helgd. De manipulerar inte de dödligas vilja. De tar inte heller direkt kontakt med Riktaren i människornas inre. Ödesväktaren påverkar dig på alla möjliga sätt som är förenliga med din personlighets okränkbarhet; under inga omständigheter blandar sig dessa änglar i människoviljans handlingsfrihet. Varken änglar eller andra klasser av personligheter i universum har makt eller befogenhet att begränsa eller beskära människans rättigheter att träffa sina egna val.
113:5.2 (1246.1) Änglarna är så nära er och håller så varmt av er att de bildligt ”gråter för er medvetna intolerans och envishet”. Seraferna utgjuter inte fysiska tårar; de har ingen fysisk kropp, inte heller har de vingar. De har förvisso andliga emotioner, och de upplever verkligen känslor och stämningar av andlig natur vilka i vissa avseenden kan jämföras med människors emotioner.
113:5.3 (1246.2) Seraferna verkar till förmån för er helt oberoende av era direkta vädjanden. De verkställer sina överordnades påbud, och sålunda fungerar de oberoende av era tillfälliga nycker och föränderliga sinnesstämningar. Detta betyder inte att ni inte skulle kunna göra deras uppgifter antingen lättare eller svårare, utan snarare att änglarna inte direkt befattar sig med era vädjanden eller era böner.
113:5.4 (1246.3) De dödliga har inte under sitt liv i köttslig gestalt direkt tillgång till änglarnas intelligens. Änglarna är inte överherrar eller ledare; de är helt enkelt väktare. Seraferna vakar över er; de försöker inte direkt påverka er; ni måste kartlägga er egen kurs, men dessa änglar verkar sedan för att göra det bästa möjliga av den kurs ni har valt. De blandar sig (vanligen) inte godtyckligt i människolivets rutinangelägenheter. Men när de får instruktioner från sina överordnade att utföra någon ovanlig bedrift, kan ni vara säkra på att dessa väktare finner något sätt att verkställa dessa påbud. De tränger således inte in i det mänskliga dramats bild utom i nödsituationer, och då vanligen på direkta order från sina överordnade. De är varelser som kommer att följa med er under mången tidsålder, och de får på detta sätt en introduktion till sitt framtida arbete och till sin kontakt med personligheten.
113:5.5 (1246.4) Seraferna har förmågan att under vissa omständigheter fungera som materiella omvårdare av människovarelser, men det är mycket sällsynt att de verkar på detta sätt. De kan med bistånd av mellanvarelserna och de fysiska övervakarna fungera inom ett vidsträckt aktivitetsområde till förmån för människor och kan även ta kontakt med människans värld, men sådana händelser är mycket ovanliga. I de flesta fall utvecklas förhållandena i den materiella världen utan att beröras av serafernas verksamhet, fastän det har uppkommit tillfällen som har inneburit fara för livsviktiga länkar i människans evolutionskedja, varvid serafväktarna har handlat, och rätt så, på eget initiativ.
113:6.1 (1246.5) Efter att ha berättat något om serafernas omvårdnadsverksamhet under det fysiska livet, skall jag försöka informera er om ödesväktarnas arbete vid tiden för den dödliga upplösningen av deras mänskliga kompanjoner. Efter din död bevaras uppgifterna om dig, identitetsspecifikationerna och människosjälens morontiaentitet — gemensamt utvecklad genom det dödliga sinnets och den gudomliga Riktarens verksamhet — att troget bevaras av ödesväktaren tillsammans med alla andra värden som har anknytning till din framtida tillvaro, allting som utgör och bildar dig, ditt verkliga du, allt utom den fortsatta tillvarons identitet som representeras av Riktaren som avlägsnar sig och av personlighetens aktualhet.
113:6.2 (1246.6) I den stund då livslågan i människans sinne försvinner, det andens ljussken som seraferna förknippar med Riktarens närvaro, rapporterar den tjänande ängeln personligen till de befälhavande änglarna, först för gruppens och sedan i följd för kompaniets, bataljonens, regementets, legionens och armékårens befälhavare, och efter att denna ängel vederbörligen har registrerats för det sista äventyret i tid och rymd får hon av serafernas planetariska ledare ett intyg för att anmäla sig hos den Aftonstjärna (eller annan av Gabriels representanter) som för befälet över den serafarmé dit denna kandidat för uppstigning i universum hör. Efter att ha fått tillstånd av kommendören för denna högsta organisationsenhet fortsätter en sådan ödesväktare till den första mansoniavärlden och väntar där tills hennes tidigare köttsliga skyddsling vaknar upp till medvetande.
113:6.3 (1247.1) I det fall att människosjälen inte överlever efter det att den har tillförordnats en personlig ängel, måste den betjänande ängeln bege sig till lokaluniversumets högkvarter för att där vittna om hennes komplements fullständiga uppteckningar så som tidigare framlagda. Därefter träder hon inför ärkeänglarnas domstolar för att fritas från klander för att hennes objekt inte överlevde. Sedan beger hon sig tillbaka till världarna för att igen förordnas till någon annan dödlig som har uppstigningspotential eller till något annat område av serafverksamhet.
113:6.4 (1247.2) Änglarna vårdar sig om de evolutionära varelserna emellertid på många andra sätt än genom tjänsten som personliga eller gruppväktare. Personliga väktare, vilkas objekt inte omedelbart förförs till mansoniavärldarna, dröjer inte kvar där i overksam väntan på namnuppropet till dom vid domperiodens slut; de omförordnas till talrika omvårdnadsuppgifter överallt i universum.
113:6.5 (1247.3) Väktarserafen är den beskyddande förvaltaren av överlevnadsvärdena i den dödliges slumrande själ, medan den frånvarande Riktaren är en sådan odödlig universumvarelses identitet. När dessa två samarbetar i mansoniavärldarnas uppståndelsesalar tillsammans med den nyligen tillverkade morontiagestalten, då sker ett återsammanförande av de faktorer som bildar den dödlige uppstigandes personlighet.
113:6.6 (1247.4) Riktaren identifierar dig, väktarserafen återpersonaliserar dig och återför sedan dig till den trogna Ledsagaren från dina jordiska dagar.
113:6.7 (1247.5) På samma sätt, när en planetarisk tidsålder är till ända, när de som befinner sig på de jordiska gärningarnas lägre kretsar samlas, är det deras gruppväktare som återsammanför dem i uppståndelsehallarna på mansoniasfärerna, såsom även er skrift berättar: ”Och han skall sända sina änglar med ett starkt basunljud och församla sina utvalda från världens ena ände till den andra.”
113:6.8 (1247.6) Rättsförfarandet kräver att personliga eller gruppväktare vid domperiodens slut svarar på namnuppropet för alla icke-överlevande personligheters del. Sådana icke-överlevandes Riktare återvänder inte, och när namnen ropas upp svarar seraferna, men från Riktarna hörs inget svar. Detta utgör ”de orättfärdigas uppståndelse”, i verkligheten det formella konstaterandet att varelsens tillvaro har upphört. Detta rättvisans namnupprop följer alltid omedelbart efter nådens namnupprop, uppståndelsen av de sovande överlevande. Dessa ärenden angår ingen annan än överlevnadsvärdenas suprema och allvisa Domare. Sådana domslutsproblem angår verkligen inte oss.
113:6.9 (1247.7) Gruppväktare kan tjäna på en planet tidsålder efter tidsålder och till slut bli beskyddare av tusende och åter tusende sovande överlevandes slumrande själar. De kan tjäna så i många olika världar i ett givet system, emedan uppståndelsebesvarandet sker i mansoniavärldarna.
113:6.10 (1247.8) Alla de personliga och gruppväktare i systemet Satania som gick vilse vid Lucifers uppror, trots att många uppriktigt ångrade sitt dårskap, är bestämda att hållas häktade i Jerusem tills den slutliga domen över upproret avkunnas. De Universella Censorerna har redan efter eget gottfinnande fråntagit dessa olydiga och otrogna väktare alla aspekter i anslutning till deras ansvar för själar och överfört dessa morontiarealiteter i tryggt förvar och beskydd hos frivilliga sekonafer.
113:7.1 (1248.1) Det är verkligen en epokgörande händelse i en uppstigande dödligs levnadsbana, detta att för första gången vakna upp på mansoniavärldens stränder, att där för första gången faktiskt se de länge älskade och ständigt närvarande änglaföljeslagarna från dagarna på jorden, att där också bli verkligt medveten om identiteten och närvaron av den gudomliga Ledsagaren som så länge bodde i ditt sinne på jorden. En sådan upplevelse innebär sannerligen ett strålande uppvaknande, en verklig uppståndelse.
113:7.2 (1248.2) På morontiasfärerna är de betjänande seraferna (det finns två av dem) dina öppet verkande följeslagare. Dessa änglar inte endast gör dig sällskap under ditt framåtskridande under livsskedet genom övergångsvärldarna, där de på alla möjliga sätt hjälper dig att uppnå morontia- och andestatus, utan de utnyttjar också möjligheten att själva avancera genom att studera i mansoniavärldarnas skolor för vidareutbildning av evolutionära serafer.
113:7.3 (1248.3) Människosläktet skapades endast litet lägre än de enklare typerna av änglaklasser. Därför blir ert första uppdrag i morontialivet att fungera som assistenter åt seraferna i det arbete som genast väntar er när ni återfår personlighetsmedvetandet efter er befrielse från köttets bojor.
113:7.4 (1248.4) Innan de dödliga lämnar mansoniavärldarna har alla fått stadigvarande serafiska medarbetare eller väktare. När ni stiger upp längs morontiasfärerna är det slutligen serafväktarna som bevittnar och bekräftar kungörelsen om er eviga förening med Tankeriktaren. Tillsammans har de etablerat er personlighetsidentitet som köttsliga barn från världarna i tiden. Sedan när ni har nått det mogna morontiastadiet följer de med er genom Jerusem och dess associerade världar för framsteg och kultur i systemet. Efter detta färdas de med er till Edentia och dess sjuttio världar för avancerad socialisering, och senare lotsar de er till Melkisedekarna och följer er genom det ypperliga livsskedet i universumets högkvartersvärldar. När ni har inhämtat Melkisedekarnas visdom och kultur tar de er vidare till Salvington, där ni står ansikte mot ansikte med Härskaren över hela Nebadon. Alltjämt åtföljer dessa serafguider er genom de mindre och större sektorerna i superuniversumet och vidare till Uversas mottagningsvärldar, och stannar hos er tills ni slutligen sekonafomsluts för den långa färden till Havona.
113:7.5 (1248.5) Vissa av de ödesväktare som har varit knutna till det dödliga livsskedet följer med på samma färd som de uppstigande pilgrimerna genom Havona. De andra tar ett tillfälligt avsked av sina långtida dödliga följeslagare, och medan dessa dödliga färdas genom kretsarna i det centrala universumet uppnår nämnda ödesväktare Serafingtons kretsar. De kommer att stå väntande på Paradisets stränder när deras dödliga följeslagare vaknar upp från den sista överföringssömnen i tiden till de nya erfarenheterna i evigheten. Sådana uppstigande serafer tillträder senare skilda tjänster i finalitkåren och inom Fullbordans Serafkår.
113:7.6 (1248.6) Människor och änglar kan återförenas eller ej i evig tjänst, men vart de serafiska uppdragen än må föra dem står seraferna alltid i förbindelse med sina forna skyddslingar från de evolutionära världarna, de dödliga som har stigit upp från tiden. De förtroliga förbindelser och kärleksfulla band som har knutits i människornas födelsevärldar glöms aldrig och brister aldrig helt. I evighetens tidsåldrar samarbetar människorna och änglarna i den gudomliga tjänsten så som de gjorde under levnadsbanan i tiden.
113:7.7 (1249.1) För seraferna är det säkraste sättet att nå upp till Paradisgudomarna att med framgång leda en själ av evolutionärt ursprung till Paradisets portar. Därför är uppdraget som ödesväktare den högst uppskattade ansvarsuppgiften för seraferna.
113:7.8 (1249.2) Endast ödesväktare upptas i första gradens eller de dödligas Finalitkår. Sådana par har valt det suprema äventyret att sammansmälta sin identitet. De två varelserna har uppnått andlig tvåförening i Serafington före sin upptagning i finalitkåren. I denna upplevelse uppnår de två änglaväsendena, som så kompletterar varandra i alla universumfunktioner, ett ultimat tillstånd där två andar är ett, vilket återverkar i en ny förmåga att erhålla och fusionera med ett icke-Riktarfragment av Paradisfadern. På så vis blir vissa av era serafkollegor i tiden också era finalitmedarbetare i evigheten, barn till den Supreme och fulländade söner till Paradisfadern.
113:7.9 (1249.3) [Framfört av Ledaren för serafer stationerade på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 114
114:0.1 (1250.1) DE Högsta härskar i människornas riken med hjälp av många himmelska krafter och representanter men främst genom serafernas verksamhet.
114:0.2 (1250.2) Vid middagstiden idag visade namnuppropet av änglar, väktare och andra på Urantia 501.234.619 serafpar. Under mitt befäl hade förordnats två hundra serafiska armékårer — 597.196.800 serafpar, dvs. 1.194.393.600 enskilda änglar. Registret utvisar emellertid 1.002.469.238 individer; därav följer att 191.924.362 änglar var frånvarande från denna värld på transport-, budbärar- eller dödsuppdrag. (På Urantia finns ungefär samma antal keruber som serafer, och de är organiserade på samma sätt.)
114:0.3 (1250.3) Seraferna och deras medarbetare keruberna har mycket att göra med detaljerna i det övermänskliga styret på en planet, i synnerhet i världar som har isolerats som följd av uppror. Änglarna fungerar på Urantia, skickligt assisterade av mellanvarelserna, som de egentliga övermateriella omvårdare som verkställer den residerande generalguvernörens och alla hans medarbetares och underordnades befallningar. Seraferna som klass är sysselsatta med många andra uppdrag än uppsikt över individer och grupper.
114:0.4 (1250.4) Urantia saknar inte vederbörlig och effektiv övervakning som utövas av härskarna i systemet, konstellationen och universumet. Det planetariska styret är emellertid olikt det som finns i någon annan värld i systemet Satania, till och med i hela Nebadon. Det unika i er övervakningsplan beror på ett antal ovanliga omständigheter:
114:0.5 (1250.5) 1. Urantias ställning som livsmodifikationsplanet.
114:0.6 (1250.6) 2. Svårigheter orsakade av Lucifers uppror.
114:0.7 (1250.7) 3. Störningar orsakade av Adams försumlighet.
114:0.8 (1250.8) 4. De oregelbundenheter som är en följd av att Urantia var en av Universumhärskarens utgivningsvärldar. Mikael av Nebadon är Urantias Planetprins.
114:0.9 (1250.9) 5. De tjugofyra planetariska ledarnas speciella funktion.
114:0.10 (1250.10) 6. Lokaliseringen av en av ärkeänglarnas strömkretsar på planeten.
114:0.11 (1250.11) 7. Den relativt nyligen skedda utnämningen av den en gång inkarnerade Makiventa Melkisedek till ställföreträdande Planetprins.
114:1.1 (1250.12) Den högsta makten över Urantia förvaltades ursprungligen av härskaren över systemet Satania. Han delegerade den först till en gemensam kommission som hade bildats av Melkisedekar och Livsbärare, och denna grupp tjänstgjorde på Urantia tills en regelmässigt utsedd Planetprins anlände. Efter Prins Caligastias fall vid tiden för Lucifers uppror hade Urantia inget säkert och stadgat förhållande till lokaluniversumet och dess administrativa indelningar förrän Mikaels utgivning i köttslig gestalt var avslutad, då han av Dagarnas Förenande utropades till Urantias Planetprins. Denna kungörelse avgjorde med säkerhet och i princip för evigt er världs ställning, men i praktiken gjorde den Suveräne Skaparsonen inga ansatser till att personligen administrera planeten, utom att han inrättade en kommission i Jerusem som består av tjugofyra tidigare urantiabor med behörighet att representera honom i styret för Urantia och alla andra planeter som befinner sig i karantän i detta system. En medlem av detta råd är nu alltid bosatt på Urantia som residerande generalguvernör.
114:1.2 (1251.1) Behörighet att som ställföreträdare för Mikael verka som Planetprins har nyligen givits åt Makiventa Melkisedek, men denne lokaluniversumets Son har inte vidtagit den minsta åtgärd i riktning mot att modifiera den nuvarande planetariska regimen med de successiva residerande generalguvernörernas administrationer.
114:1.3 (1251.2) Det är föga sannolikt att någon markant förändring kommer att göras i Urantias styre under den nuvarande domperioden, såvida inte den ställföreträdande Planetprinsen anländer för att ta itu med sina titulära ansvarsuppgifter. Det förefaller en del av våra medarbetare som om planen att sända en av de tjugofyra rådgivarna som generalguvernör till Urantia någon gång i en nära framtid kommer att åsidosättas av att Makiventa Melkisedek officiellt anländer med ställföreträdarmandatet för den högsta makten på Urantia. Som verkställande Planetprins skulle han otvivelaktigt fortsätta i ledningen av planeten tills den slutliga domen över Lucifers uppror avkunnas och antagligen vidare till den avlägsna framtid då planeten etableras i ljus och liv.
114:1.4 (1251.3) En del tror att Makiventa Melkisedek inte kommer för att personligen åta sig ledningen av Urantias angelägenheter förrän vid slutet av innevarande domperiod. Andra är av den åsikten att den ställföreträdande Prinsen kanske inte kommer, i den bemärkelsen, förrän Mikael någon gång återvänder till Urantia, såsom han lovade då han ännu levde i köttslig gestalt. Ytterligare andra, inklusive denna berättare, väntar sig Melkisedeks ankomst vilken dag eller stund som helst.
114:2.1 (1251.4) Sedan de tider då Mikaels utgivning till er värld skedde har den allmänna förvaltningen av Urantia varit anförtrodd en speciell grupp i Jerusem, bestående av tjugofyra tidigare urantiabor. Vilka kvalifikationer som krävs för medlemskap i denna kommission känner vi inte till, men vi har observerat att de som på detta sätt har kommissionerats har alla varit sådana som har bidragit till den Supremes utvidgande suveränitet i systemet Satania. Till sin natur var de alla verkliga ledare när de fungerade på Urantia, och (med undantag av Makiventa Melkisedek) har dessa ledarskapskvaliteter ytterligare förbättrats av erfarenhet i mansoniavärldarna och kompletterats av utbildning för medborgarskap i Jerusem. Medlemmarna av de tjugofyra nomineras av Lanaforges kabinett, understöds av de Högsta i Edentia, godkänns av den Förordnade Vakten i Jerusem och utnämns av Gabriel i Salvington med Mikaels mandat. De temporärt utnämnda fungerar precis lika fullödigt som de permanenta medlemmarna i denna kommission av speciella övervakare.
114:2.2 (1251.5) Detta råd av planetariska ledare befattar sig i synnerhet med övervakningen av de aktiviteter i denna värld vilka orsakas av att Mikael här upplevde sin sista utgivning. De hålls i nära och omedelbar kontakt med Mikael genom en Lysande Aftonstjärnas förbindelseaktiviteter, samma varelse som betjänade Jesus under hans utgivning som dödlig.
114:2.3 (1252.1) För närvarande är en viss Johannes, känd för er som ”Döparen”, ordförande för detta råd när det sammanträder i Jerusem. Överhuvudet ex officio för detta råd är emellertid den Förordnade Vakten i Satania, den direkta och personliga representanten för den Biträdande Inspektören i Salvington och för den Suprema Verkställaren i Orvonton.
114:2.4 (1252.2) Medlemmarna i denna samma kommission av tidigare urantiabor verkar också som rådgivande övervakare av de andra trettiosex världarna som har isolerats av upproret i systemet. De utför en mycket värdefull tjänst då de håller Lanaforge, Systemhärskaren, i nära och välvillig kontakt med angelägenheterna på dessa planeter, som fortfarande står mer eller mindre under övervakning av Konstellationsfäderna i Norlatiadek. Dessa tjugofyra rådgivare gör ofta som enskilda individer resor till var och en av dessa planeter i karantän, i synnerhet till Urantia.
114:2.5 (1252.3) Var och en av de övriga isolerade världarna får också råd av liknande och till storleken varierande kommissioner bestående av vissa tidigare invånare, men dessa andra kommissioner är underställda urantiagruppen om tjugofyra. Fastän medlemmarna av den sistnämnda kommissionen sålunda är aktivt intresserade av varje fas i det mänskliga framåtskridandet i varje värld som är i karantän i Satania, har de speciell och särskild omsorg om de dödliga Urantia-rasernas välfärd och framåtskridande, ty de övervakar inte omedelbart och direkt angelägenheterna på någon annan av planeterna än Urantia, och även här är deras befogenhet inte heltäckande förutom inom vissa områden som gäller de dödligas överlevnad.
114:2.6 (1252.4) Ingen vet hur länge dessa tjugofyra urantiarådgivare kommer att fortsätta i sin nuvarande ställning, avskilda från det reguljära programmet av universumaktiviteter. Utan tvivel kommer de att fortsätta att tjäna i nuvarande ställning tills någon förändring i planetens status inträffar, såsom att en domperiod når sitt slut, att Makiventa Melkisedek övertar hela sin maktbefogenhet, att den slutliga domen över Lucifers uppror avkunnas eller att Mikael åter framträder i världen där hans sista utgivning tog plats. Den nuvarande residerande generalguvernören på Urantia förefaller att luta åt den åsikten att alla utom Melkisedek kan frigöras för uppstigning till Paradiset i den stund då systemet Satania återkopplas till konstellationens strömkretsar. Det finns även andra åsikter.
114:3.1 (1252.5) Vart hundrade år enligt urantiatid utser de tjugofyra planetariska övervakarnas kår i Jerusem en av sina medlemmar att vistas i er värld för att tjäna som deras verkställande representant, som generalguvernör bosatt här. Under den tid då dessa berättelser förbereddes byttes denna verkställande tjänsteinnehavare, så att den nittonde som hade tjänat i denna bemärkelse efterträddes av den tjugonde. Den nuvarande planetariska övervakarens namn undanhålls er endast därför att den dödliga människan är så benägen att dyrka, rentav upphöja till gud, sina utomordentliga landsmän och övermänskliga överordnade.
114:3.2 (1252.6) Den residerande generalguvernören har ingen egentlig personlig maktbefogenhet vid skötseln av världsangelägenheterna, utom som representant för de tjugofyra rådgivarna i Jerusem. Han verkar som koordinator av den övermänskliga administrationen och är det respekterade överhuvudet och den universellt erkända ledaren för de himmelska varelser som verkar på Urantia. Alla klasser av änglaskaror betraktar honom som sin koordinerande ledare, medan de förenade mellanvarelserna — sedan 1-2-3 den förste avreste för att bli en av de tjugofyra rådgivarna — faktiskt ser de successiva generalguvernörerna som sina planetariska fäder.
114:3.3 (1253.1) Fastän generalguvernören inte besitter en faktisk och personlig maktbefogenhet på planeten, fattar han dock varje dag tiotals avgöranden och beslut som accepteras som slutliga av alla berörda personligheter. Han är mycket mer en faderlig rådgivare än en regelrätt härskare. På vissa sätt fungerar han som en Planetprins skulle, men hans administration påminner mycket mer om de Materiella Sönernas förvaltning.
114:3.4 (1253.2) Urantias styre är representerat i råden i Jerusem enligt ett arrangemang som innebär att den återvändande generalguvernören sitter som temporär medlem i Systemhärskarens kabinett, som består av Planetprinsarna. När Makiventa utsågs till ställföreträdande Prins väntade man sig att han omedelbart skulle inta sin plats i Planetprinsarnas råd i Satania, men hittills har han inte gjort någon ansats i den riktningen.
114:3.5 (1253.3) Det övermateriella styret på Urantia upprätthåller inte ett särskilt nära organiskt förhållande till de högre enheterna i lokaluniversumet. På sätt och vis representerar den residerande generalguvernören Salvington såväl som Jerusem, emedan han företräder de tjugofyra övervakarna vilka direkt representerar Mikael och Gabriel. Då generalguvernören är medborgare av Jerusem kan han fungera som talesman för Systemhärskaren. Konstellationsmyndigheterna representeras direkt av en Vorondadekson, observatören från Edentia.
114:4.1 (1253.4) Den högsta makten över Urantia kompliceras ytterligare av att den planetariska maktbefogenheten en gång, kort efter upproret på planeten, på eget initiativ övertogs av Norlatiadeks styre. Det finns fortfarande på Urantia en här bosatt Vorondadekson, en observatör för Edentias Högsta och — då Mikael inte är direkt verksam här — förvaltare av den planetariska högsta makten. Den nuvarande Högste observatören (och förutvarande regenten) är den tjugotredje som på detta sätt tjänar på Urantia.
114:4.2 (1253.5) Det finns vissa grupper av planetariska problem som fortfarande står under övervakning av Edentias Högsta, sedan domsrätten över dem greps vid tiden för Lucifers uppror. Behörighet i dessa ärenden utövas av en Vorondadekson, Norlatiadeks observatör som upprätthåller mycket nära rådgivande relationer med de planetariska övervakarna. Raskommissionärerna är mycket aktiva på Urantia, och deras olika gruppledare är informellt knutna till den bofasta Vorondadek-observatören, som fungerar som rådgivande ledare för dem.
114:4.3 (1253.6) I en krissituation skulle det faktiska och suveräna överhuvudet för styret — utom i vissa rent andliga frågor — vara denna Vorondadekson från Edentia nu på observationsuppdrag. (Beträffande dessa uteslutande andliga problem och i vissa rent personliga frågor ser den högsta behörigheten ut att ligga hos den befälhavande ärkeängel som är knuten till divisionshögkvarteret för denna klass. Detta högkvarter etablerades nyligen på Urantia.)
114:4.4 (1253.7) Den Högste observatören är bemyndigad att efter eget godtycke sätta sig i besittning av det planetariska styret i tider av en allvarlig planetarisk kris, och arkiven utvisar att så har skett trettiotre gånger i Urantias historia. Vid sådana tillfällen fungerar den Högste observatören som den Högste regenten och utövar obestridd auktoritet över alla omvårdare och administratörer bosatta på planeten med undantag endast för ärkeänglarnas divisionsorganisation.
114:4.5 (1253.8) Vorondadek-regimer är inte något som förekommer endast på planeter som har isolerats till följd av uppror, ty de Högsta kan närsomhelst ingripa i de bebodda världarnas angelägenheter och införa konstellationshärskarnas högrestående visdom i skötseln av människorikenas angelägenheter.
114:5.1 (1254.1) Urantias egentliga administration är verkligen svår att beskriva. Det finns ingen formell styrelse enligt riktlinjerna för universumets organisation med dess skilda lagstiftande, verkställande och dömande instanser. De tjugofyra rådgivarna kommer närmast till att utgöra den lagstiftande grenen av det planetariska styret. Generalguvernören är en tillfällig och rådgivande verkställande ledare, som är underställd den Högste observatörens vetorätt. Inga juridiska instanser med absolut behörighet verkar på planeten — endast de medlande kommissionerna.
114:5.2 (1254.2) De flesta problem som berör serafer och mellanvarelser avgörs enligt ömsesidig överenskommelse av generalguvernören. Med undantag av de fall då han framför påbud från de tjugofyra rådgivarna, är alla hans avgöranden underställda överklagan till medlande kommissioner, till lokala myndigheter som har inrättats för planetarisk verksamhet, eller rentav till Systemhärskaren i Satania.
114:5.3 (1254.3) Avsaknaden av en Planetprins kroppsliga stab en adamisk Sons och Dotters materiella regim kompenseras delvis av serafernas speciella omvårdnadsverksamhet och av mellanvarelsernas mer ovanliga tjänster. Avsaknaden av Planetprinsen kompenseras effektivt av ärkeänglarnas, den Högste observatörens och generalguvernörens trefaldiga närvaro.
114:5.4 (1254.4) Detta ganska löst organiserade och tämligen personligt administrerade planetariska styre är effektivare än väntat på grund av den tidsbesparande hjälpen från ärkeänglarna och deras ständigt tillgängliga strömkrets som så ofta används vid planetariska nödsituationer och administrativa svårigheter. I teknisk bemärkelse är planeten fortfarande andligen isolerad i Norlatiadeks strömkretsar, men i en nödsituation kan detta hinder nu kringgås genom att utnyttja ärkeänglarnas strömkrets. Den planetariska isoleringen har naturligtvis föga betydelse för de enskilda dödliga efter det att Sanningens Ande utgjöts över allt kött för nitton hundra år sedan.
114:5.5 (1254.5) Varje administrationsdag på Urantia börjar med en konsultativ konferens i vilken deltar generalguvernören, ärkeänglarnas planetariska ledare, den Högste observatören, den övervakande supernafen, ledaren för de här bosatta Livsbärarna samt inbjudna gäster som omfattar höga Söner från universumet eller vissa gäststuderande som händelsevis vistas på planeten.
114:5.6 (1254.6) Generalguvernörens direkta kabinett består av tolv serafer, de verkställande ledarna för de tolv grupperna av speciella änglar. Dessa ledare verkar som närmaste övermänskliga ledare för planetens framåtskridande och stabilitet.
114:6.1 (1254.7) När den första generalguvernören anlände till Urantia, samtidigt med att Sanningens Ande utgjöts, åtföljdes han av tolv kårer av speciella serafer, graduerade från Serafington, vilka omedelbart förordnades till vissa speciella planetariska uppgifter. Dessa högt uppsatta änglar är kända som mästarseraferna för planetarisk övervakning och står — frånsett den Högste observatörens överkontroll — under den direkta ledningen av den residerande generalguvernören.
114:6.2 (1255.1) Fastän dessa tolv grupper av änglar fungerar under allmän övervakning av den på Urantia bosatta generalguvernören, styrs de i första hand av det serafiska rådet om tolv medlemmar, de verkställande ledarna för varje grupp. Detta råd tjänar också som den residerande generalguvernörens frivilliga kabinett.
114:6.3 (1255.2) I egenskap av serafernas planetariska ledare fungerar jag som ordförande i detta råd av serafledare. Jag är en frivillig supernaf av första gradens klass och tjänar på Urantia som efterträdare till den förre befälhavaren över planetens änglaskaror vilken avföll vid tiden för Caligastias utbrytning.
114:6.4 (1255.3) De tolv kårerna av mästarserafer för planetarisk övervakning fungerar på Urantia enligt följande:
114:6.5 (1255.4) 1. De epokorienterade änglarna. Dessa är den löpande tidsålderns änglar, gruppen för respektive innevarande domperiod. Dessa himmelska omvårdare är anförtrodda tillsynen och styrningen av varje generations angelägenheter, så som dessa är avsedda att passa in i mosaiken för den tidsålder i vilken de uppträder. Den nuvarande kåren av epokorienterade änglar som tjänar på Urantia är den tredje gruppen som har förordnats till planeten under den pågående domperioden.
114:6.6 (1255.5) 2. Framåtskridandets änglar. Dessa serafer är anförtrodda uppgiften att inleda det evolutionära framåtskridandet i de på varandra följande samhälleliga tidsåldrarna. De främjar utvecklingen av den inneboende progressiva trenden hos evolutionära varelser. De arbetar oupphörligt för att göra saker och ting till vad de borde vara. Den grupp som nu är i tjänst är den andra som har förordnats till planeten.
114:6.7 (1255.6) 3. Religionsväktarna. Dessa är ”kyrkornas änglar”, de som enträget kämpar för det som är och som har varit. De strävar efter att upprätthålla idealen i det som har överlevt så att trygga överförandet av moraliska värden från en epok till en annan. De är motspelare till framåtskridandets änglar, emedan de hela tiden försöker överföra från en generation till en annan de oförgängliga värdena i de gamla och försvinnande formerna till de nya och därför mindre stabiliserade tanke- och beteendemönstren. Dessa änglar kämpar förvisso för andliga former, men de är inte upphovet till ultrasekterism och meningslösa kontroversiella splittringar mellan påstådda religionsutövare. Den kår som nu verkar på Urantia är den femte som tjänar i denna bemärkelse.
114:6.8 (1255.7) 4. Det nationella livets änglar. Dessa är ”basunernas änglar”, ledarna för det nationella livets politiska uttryck på Urantia. Den grupp som nu tjänstgör vid övervakningen av de internationella relationerna är den fjärde kåren som verkar på planeten. Det är i synnerhet genom denna serafdivisions omvårdnadsverksamhet som ”de Högsta härskar i människornas riken”.
114:6.9 (1255.8) 5. Änglarna för de olika raserna. De som arbetar för bevarandet av tidens evolutionära raser, oberoende av deras politiska förvecklingar och religiösa grupperingar. På Urantia finns rester av nio människoraser som har blandats och förenats till folken i modern tid. Dessa serafer är nära förbundna med raskommissionärernas verksamhet, och den grupp som nu finns på Urantia är den ursprungliga kår som förordnades till planeten kort efter den första pingsten.
114:6.10 (1255.9) 6. Framtidens änglar. Dessa är de projicerande änglar som förutser en framtida tidsålder och gör upp planer för förverkligandet av det som är bättre under en ny och framåtskridande domperiod; de är sålunda arkitekter för de successiva tidsskedena. Den nuvarande gruppen på planeten har fungerat på detta sätt sedan denna domperiod fick sin början.
114:6.11 (1256.1) 7. Upplysningens änglar. Urantia får nu hjälp av den tredje serafkåren som ägnar sig åt att främja den planetariska undervisningen och utbildningen. Dessa änglar är sysselsatta med mental och moralisk utbildning när det gäller individer, familjer, grupper, skolor, samhällen, nationer och hela raser.
114:6.12 (1256.2) 8. Hälsans änglar. Dessa är de serafomvårdare som har förordnats till hjälp för de dödligas verksamhetsenheter som verkar för att främja hälsa och hindra sjukdom. Den nuvarande kåren är den sjätte gruppen som tjänar under denna domperiod.
114:6.13 (1256.3) 9. Hemmets serafer. Urantia åtnjuter nu tjänsterna av den femte gruppen av änglaomvårdare som ägnar sig åt bevarandet och utvecklandet av hemmet, den grundläggande institutionen i människans civilisation.
114:6.14 (1256.4) 10. Näringslivets änglar. Denna serafgrupp befattar sig med att främja näringslivets utveckling och förbättra de ekonomiska förhållandena bland folken på Urantia. Denna kår har utbytts sju gånger sedan Mikaels utgivning.
114:6.15 (1256.5) 11. Avkopplingens änglar. Dessa är änglar som vårdar sig om de värden som sammanhänger med lek, humor och vila. De försöker ständigt höja människans avkopplande rekreationsformer och sålunda främja en mer givande användning av människans fritid. Den nuvarande kåren är den tredje av denna klass som verkar på Urantia.
114:6.16 (1256.6) 12. Änglarna för övermänsklig omvårdnad. Dessa är änglarnas änglar, de serafer som är förordnade till omvårdnaden av allt annat övermänskligt liv på planeten, temporärt eller permanent. Denna kår har tjänat sedan början av den pågående domperioden.
114:6.17 (1256.7) När dessa grupper av mästarserafer är av olika åsikt i frågor som gäller planetariska verksamhetsprinciper eller förfaranden jämkas meningsskiljaktigheterna mellan dem vanligen av generalguvernören, men alla hans avgöranden kan ifrågasättas genom besvär till högre instans, beroende på arten och tyngden av de ärenden som oenigheten gäller.
114:6.18 (1256.8) Ingen av dessa änglagrupper utövar direkt eller godtycklig kontroll över områdena för sitt uppdrag. De kan inte helt kontrollera ärendena inom sina respektive verksamhetsområden, men de kan så manipulera de planetariska förhållandena, gör det också, samt så sammanlänka omständigheter att de gynnsamt kan inverka på de mänskliga aktivitetssfärer som de är knutna till.
114:6.19 (1256.9) Mästarseraferna för planetarisk övervakning utnyttjar många förmedlingar vid utförandet av sina uppdrag. De fungerar som sorteringscenter för idéer, som sinnesfokuserare och som projektfrämjare. Fastän de inte kan föra in nya och högre uppfattningar i människosinnet, verkar de ofta för att intensifiera något högre ideal som redan har framträtt i en människas intellekt.
114:6.20 (1256.10) Förutom dessa många möjligheter till positiv handling säkrar mästarseraferna det planetariska framåtskridandet mot ödesdigra faror genom att mobilisera, träna och upprätthålla ödets reservkår. Den främsta funktionen för dessa reservister är att vara ett skydd mot det evolutionära framåtskridandets sammanbrott. De ingår i de föranstaltningar som de himmelska makterna har vidtagit mot överraskningar. De är garantier mot katastrofer.
114:7.1 (1257.1) Ödets reservkår består av män och kvinnor på jorden som har antagits till specialtjänst i den övermänskliga administrationen av världens angelägenheter. Denna kår omfattar de män och kvinnor som i varje generation har utvalts av världens andeledare till att assistera vid fördelningen av barmhärtighet och visdom till tidens barn i de evolutionära världarna. Det är allmänt bruk vid skötseln av de angelägenheter som hänför sig till uppstigningsplanen att påbörja denna användning av dödliga viljevarelser som förbindelselänkar så snart de är tillräckligt kompetenta och pålitliga att axla sådana ansvarsuppgifter. Så snart män och kvinnor med tillräcklig mental kapacitet, adekvat moralisk nivå och erforderlig andlighet således framträder på den världsliga handlingsscenen, förordnas de snabbt som mänskliga förbindelsepersoner, dödliga assistenter, till den passande himmelska gruppen av planetariska personligheter.
114:7.2 (1257.2) När människovarelser utväljs till beskyddare av det planetariska ödesmålet, när de blir nyckelindivider i de planer som världsadministratörerna söker genomföra då bekräftar serafernas planetariska ledare deras tidsmässiga anknytning till serafkåren och utnämner personliga ödesväktare att tjäna tillsammans med dessa dödliga reservister. Alla reservister har självmedvetna Riktare, och de flesta av dem fungerar i de högre kosmiska kretsarna av intellektuell förmåga och andlig uppnåelse.
114:7.3 (1257.3) Världens dödliga utväljs att tjäna i ödets reservkårer i de bebodda världarna enligt följande grunder:
114:7.4 (1257.4) 1. De har en speciell förmåga att i hemlighet kunna övas upp för talrika möjliga nödfallsuppdrag vid uträttandet av olika aktiviteter i samband med världens angelägenheter.
114:7.5 (1257.5) 2. De är helhjärtat hängivna någon speciell samhällelig, ekonomisk, politisk, andlig eller annan sak, i förening med villighet att tjäna utan mänsklig erkänsla eller belöning.
114:7.6 (1257.6) 3. De har en Tankeriktare som är ovanligt mångsidig och som antagligen har erfarenhet, före vistelsen på Urantia, av att handskas med planetariska svårigheter och kämpa med hotande nödsituationer i världen.
114:7.7 (1257.7) Varje avdelning i den planetariska himmelska tjänsten är berättigad till en förbindelsekår som består av dessa dödliga med ödesställning. En genomsnittlig bebodd värld har sjuttio olika ödeskårer, som är nära förbundna med den övermänskliga rådande förvaltningen av världens angelägenheter. På Urantia finns det tolv av dessa ödets reservkårer, en för var och en av de planetariska grupperna för serafisk övervakning.
114:7.8 (1257.8) De tolv grupperna av ödesreservister på Urantia består av dödliga invånare på denna sfär vilka har tränats för talrika avgörande positioner på jorden och som hålls i beredskap för att agera vid eventuella planetariska nödsituationer. Denna kombinerade kår består nu av 962 personer. Den minsta kåren har 41 och den största 172 medlemmar. Med undantag av mindre än tjugo kontaktpersoner är medlemmarna av denna unika grupp helt omedvetna om sin förberedelse för eventuell verksamhet vid vissa planetariska kriser. Dessa dödliga reservister utväljs av den kår till vilken var och en knyts, och de tränas och övas på samma sätt i djupet av sitt sinne genom ett kombinerat förfarande av Tankeriktarens och serafväktarens omvårdnad. Många gånger deltar talrika andra himmelska personligheter i denna omedvetna träning, och vid all denna speciella förberedelse utför mellanvarelserna värdefulla och oersättliga tjänster.
114:7.9 (1258.1) I många världar kan andra gradens bättre anpassade mellanvarelser i varierande utsträckning få kontakt med vissa fördelaktigt konstituerade dödligas Tankeriktare genom att skickligt penetrera sinnet där Riktaren dväljs. ( Det var just genom en sådan lyckosam kombination av kosmiska arrangemang som dessa uppenbarelser förverkligades på engelska språket på Urantia.) Sådana potentiella dödliga kontaktpersoner i de evolutionära världarna mobiliseras i de talrika reservkårerna, och det är i viss utsträckning genom dessa små grupper av framsynta personligheter som den andliga civilisationen förs framåt och de Högsta kan härska i människornas riken. Männen och kvinnorna i dessa ödets reservkårer har sålunda varierande grad av kontakt med sin Riktare genom mellanvarelsernas förmedlande verksamhet, men dessa samma dödliga är föga kända bland sina medmänniskor utom vid de sällsynta samhälleliga nödsituationer och andliga krislägen då dessa reservpersonligheter fungerar för att hindra den evolutionära kulturen från sammanbrott eller den levande sanningens ljus från att slockna. På Urantia har dessa ödesreservister sällan blivit förhärligade på den mänskliga historiens blad.
114:7.10 (1258.2) Reservisterna fungerar omedvetet som bevarare av väsentlig planetarisk information. Mången gång då en reservist dör sker en överföring av vissa livsviktiga data från sinnet i den döende reservisten till en yngre efterträdare genom en förbindelse mellan de två Tankeriktarna. Riktarna fungerar utan tvivel på många andra sätt, som för oss är okända, i samband med dessa reservkårer.
114:7.11 (1258.3) Fastän ödets reservkår på Urantia inte har någon stadigvarande ledare, har den dock sina egna permanenta råd som bildar dess styrande organisation. Dessa omfattar rådet för juridiska ärenden, historicitetsrådet, rådet för den högsta politiska makten och många andra. Från tid till annan, i enlighet med kårens organisation, har dessa permanenta råd för någon speciell uppgift utsett titulära (dödliga) överhuvuden för hela reservkåren. Ämbetstiden för sådana reservistledare sträcker sig vanligen endast över några timmar och begränsar sig till utförandet av någon specifik förhandenvarande uppgift.
114:7.12 (1258.4) Urantias reservkår hade sitt största medlemsantal under adamiternas och anditernas dagar; det minskade stadigt då det violetta blodet uttunnades och nådde sin lägsta punkt kring tiden för den första pingsten, efter vilken tid medlemsantalet i reservkåren stadigt har ökat.
114:7.13 (1258.5) (Den kosmiska reservkåren av universummedvetna medborgare på Urantia uppgår nu till över ett tusen dödliga, vilkas insikt om kosmiskt medborgarskap vida överstiger sfären för deras jordiska boning, men jag är förbjuden att avslöja den verkliga arten av den funktion som denna unika grupp av nu levande människovarelser har.)
114:7.14 (1258.6) De dödliga på Urantia borde inte låta sin världs relativa andliga isolering från vissa strömkretsar i lokaluniversumet åstadkomma en känsla av kosmisk övergivenhet eller planetarisk föräldralöshet. På planeten verkar en mycket bestämd och effektiv övermänsklig övervakning av världens angelägenheter och människornas öden.
114:7.15 (1258.7) Det är sant att ni som mest kan ha endast en svag föreställning om ett idealiskt planetariskt styre. Allt sedan Planetprinsens forna tider har Urantia lidit av att den gudomliga planen för världens förkovran och rasliga utveckling slog fel. De lojala bebodda världarna i Satania styrs inte så som Urantia. Jämfört med de övriga isolerade världarna har era planetariska styren dock inte varit så dåliga; endast en eller två världar kan sägas vara sämre, och några få kan vara en aning bättre, men flertalet befinner sig på samma plan som ni.
114:7.16 (1259.1) Ingen i lokaluniversumet tycks veta när den planetariska administrationens ouppklarade ställning skall upphöra. Melkisedekarna i Nebadon lutar åt den åsikten att stora förändringar i den planetariska styrelsen och administrationen inte kommer att ske före Mikaels andra personliga ankomst till Urantia. Utan tvivel kommer då, om inte tidigare, omfattande förändringar att genomföras i den planetariska förvaltningen. Beträffande arten av dessa förändringar i världsadministrationen ser ingen ut att ens kunna framkasta antaganden. Det finns inget tidigare exempel på en sådan händelse i de bebodda världarnas hela historia i universumet Nebadon. Bland de många saker som är svåra att förstå beträffande den framtida förvaltningen av Urantia framstår särskilt lokaliseringen av en strömkrets och ett divisionshögkvarter för ärkeänglarna på planeten.
114:7.17 (1259.2) Er isolerade värld är inte bortglömd i universums rådsförsamlingar. Urantia är inte ett kosmiskt föräldralöst barn stigmatiserat av synd och avskuret från gudomlig omsorg på grund av uppror. Från Uversa till Salvington och vidare ned till Jerusem, ja till och med i Havona och Paradiset, vet de alla att vi finns här, och ni dödliga som nu vistas på Urantia omhuldas alldeles lika kärleksfullt och vakas över precis lika troget som om denna sfär aldrig hade förråtts av den trolöse Planetprinsen, ja rentav mera. Det är evigt sant: ”Fadern själv älskar er.”
114:7.18 (1259.3) [Framfört av Ledaren för serafer stationerade på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 115
115:0.1 (1260.1) MED Gud Fadern är sonskap den viktiga relationen. När det gäller Gud den Supreme är åstadkommande en förutsättning för status — man måste göra något såväl som vara något.
115:1.1 (1260.2) Partiella, ofullbordade och evolverande intellekt skulle vara hjälplösa i totaluniversum, de skulle inte kunna bilda ett första rationellt tankemönster, om det inte vore för den inneboende förmågan hos allt sinne, högt eller lågt, att bilda en universumram för tänkandet. Om sinnet inte kan komma fram till slutsatser, om det inte kan tränga fram till de verkliga orsakerna, då postulerar sinnet ofelbart slutsatser och hittar på ursprung för att kunna ha en möjlighet att tänka logiskt inom ramen för dessa av sinnet skapade antaganden. Fastän sådana universumramar för de skapades tänkande är oundgängliga för rationella intellektuella funktioner, är de utan undantag mer eller mindre felaktiga.
115:1.2 (1260.3) Begreppsmässiga ramar som gäller universum är endast relativt sanna. De är användbara stödkonstruktioner som till slut måste ge vika för de utvidgningar som den allt större kosmiska förståelsen medför. Uppfattningarna om sanning, skönhet och godhet, moral, etik, plikt, kärlek, gudomlighet, ursprung, existens, syfte, bestämmelse, tid, rymd och till och med om Gudomen är endast relativt sanna. Gud är mycket, mycket mer än en Fader, men Fadern är människans högsta uppfattning om Gud. Beskrivningen av förhållandet mellan Skaparen och den skapade som ett förhållande mellan Fadern och Sonen kommer likväl att utvidgas av de överjordiska uppfattningar om Gudomen som uppnås i Orvonton, i Havona och i Paradiset. Människan måste tänka inom de dödligas universumram, men det betyder inte att hon inte kan föreställa sig andra och högre ramar inom vilka tanken kan fungera.
115:1.3 (1260.4) För att underlätta de dödligas förståelse av universernas universum har de olika nivåerna av kosmisk verklighet betecknats med orden finit, absonit och absolut. Av dessa är endast den absoluta oreserverat evig, sant existentiell. De absonita och finita företeelserna är härledningar, modifikationer, begränsningar och uttunningar av infinitetens ursprungliga och urtida absoluta verklighet.
115:1.4 (1260.5) Det finitas världar existerar som en följd av Guds eviga syfte. Finita varelser, höga såväl som låga, kan framlägga teorier, och har gjort det, om det finitas nödvändighet i den kosmiska ordningen, men när allt kommer omkring existerar det därför att Gud så ville. Universum kan inte förklaras, och en finit varelse kan inte heller erbjuda en rationell orsak till sin egen individuella existens, utan att åberopa tidigare handlingar och från förut-existerande vilja hos föregående varelser, Skapare eller fortplantare.
115:2.1 (1261.1) Från existentiell synpunkt sett kan inget nytt inträffa någonstans i galaxerna, ty den infinitetens fullständighet som ingår i JAG ÄR är evigt närvarande i de sju Absoluten, är funktionellt associerad i trefaldigheterna och överföringsmässigt associerad i treoderna. Det faktum att infiniteten sålunda är existentiellt närvarande i dessa absoluta associationer gör det emellertid på intet sätt omöjligt att förverkliga nya kosmiska erfarenhetsmässigheter. Från en finit varelses synpunkt innehåller infiniteten mycket som är potentiellt, mycket som hör till klassen av framtida möjligheter snarare än nuvarande verkligheter.
115:2.2 (1261.2) Värde är ett unikt element i universums verklighet. Vi förstår inte hur värdet av något som är infinit och gudomligt på något sätt skulle kunna ökas. Vi observerar emellertid att betydelser kan modifieras, om inte ökas, även i den infinita Gudomens relationer. I de erfarenhetsmässiga universerna ökar även de gudomliga värdena som aktuala företeelser då förståelsen av verklighetens betydelser ökar.
115:2.3 (1261.3) Hela planen för universell skapelse och evolution på alla erfarenhetsnivåer är till synes en fråga om potentialiteters omvandling till aktuala företeelser; och denna förvandling gäller i samma mån på rymdpotensens, sinnespotensens och andepotensens områden.
115:2.4 (1261.4) Den synbara metod varmed möjligheterna i kosmos förs in i aktual tillvaro varierar från nivå till nivå, så att den i det finita är erfarenhetsmässig evolution och i det absonita erfarenhetsmässigt eventuerande. Den existentiella infiniteten är verkligen obegränsad i sin allomfattning, och denna allomfattning måste nödvändigtvis omfatta även möjligheten till evolutionär finit erfarenhet. Möjligheten till en sådan erfarenhetsbaserad tillväxt blir en aktual företeelse i universum genom treodförhållanden som verkar på och i den Supreme.
115:3.1 (1261.5) Det absoluta kosmos är begreppsmässigt gränslöst. Att definiera utsträckningen och naturen av denna ursprungliga verklighet är att inskränka infiniteten och utspäda den rena evighetens begrepp. Idén om det infinita-eviga, det eviga-infinita är till omfattningen obegränsad och som faktum absolut. Det finns inget språk i det förgångna, i nuet eller i framtiden på Urantia som på ett adekvat sätt kunde uttrycka infinitetens verklighet eller verklighetens infinitet. Människan, en finit varelse i ett infinit kosmos, måste nöja sig med förvrängda återspeglingar och uttunnade uppfattningar om den oändliga, gränslösa, aldrig börjande, aldrig upphörande existens, som hennes förmåga faktiskt inte räcker till för att förstå.
115:3.2 (1261.6) Sinnet kan aldrig hoppas på att förstå ett sådant begrepp som ett Absolut utan att först försöka bryta upp enheten i en sådan realitet. Sinnet förenar alla divergenser, men om sådana skillnader helt saknas finner sinnet ingen grund på vilken det kan försöka formulera begrepp för förståelsen.
115:3.3 (1261.7) Infinitetens ursprungsmässiga vilotillstånd kräver segmentering innan människan kan försöka förstå infiniteten. I infiniteten finns det en enhetlighet som i dessa kapitel uttryckts som JAG ÄR — det första postulatet i den skapades sinne. Aldrig kan en skapad varelse förstå hur det kommer sig att denna enhet blir tvåfaldighet, trefaldighet och mångfaldighet samtidigt som den även förblir en obegränsad enhet. Människan möter ett liknande problem när hon stannar upp för att begrunda Treenighetens odelade Gudom vid sidan av Guds plurala personifiering.
115:3.4 (1262.1) Det är endast människans avstånd från infiniteten som leder till att detta begrepp uttrycks med ett enda ord. Fastän infiniteten å ena sidan är ENHET, är den å andra sidan MÅNGFALD utan slut eller gräns. Infiniteten är, så som den uppfattas av finita intelligenser, den maximala paradoxen i de skapades filosofi och i den finita metafysiken. Fastän människans andliga natur vid dyrkan sträcker sig upp till Fadern, som är infinit, uttöms människans fattningsförmåga i och med den maximala uppfattningen av den Suprema Varelsen. Bortom den Supreme blir begreppen allt mer enbart namn; allt mindre utgör de sanna beteckningar för verkligheten; mer och mer blir de en projektion emot det överfinita av den skapades finita förståelse.
115:3.5 (1262.2) En grunduppfattning om den absoluta nivån involverar ett postulat om tre faser:
115:3.6 (1262.3) 1. Det Ursprungliga. Det okvalificerade begreppet om det Första Ursprunget och Centret, den källmanifestation av JAG ÄR från vilken all verklighet uppkommer.
115:3.7 (1262.4) 2. Det Aktuala. Föreningen av aktualhetens tre Absolut, vilka är det Andra och det Tredje Ursprunget och Centret samt Paradiset som Ursprung och Centrum. Denna treod av den Evige Sonen, den Oändlige Anden och Paradisön utgör den aktuala uppenbarelsen av det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet.
115:3.8 (1262.5) 3. Det Potentiella. Föreningen mellan potentialitetens tre Absolut, Gudomsabsolutet, det Okvalificerade och det Universella Absolutet. Denna treod av existentiell potentialitet utgör den potentiella uppenbarelsen av det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet.
115:3.9 (1262.6) Det ömsesidiga sambandet mellan det Ursprungliga, det Aktuala och det Potentiella leder till de spänningar inom infiniteten som gör all universumtillväxt möjlig. Tillväxt är kännetecknande för den Sjufaldige, den Supreme och den Ultimate.
115:3.10 (1262.7) I associationen mellan Gudomsabsolutet, det Universella och det Okvalificerade Absolutet är potentialiteten absolut medan aktualheten är uppkommande. I associationen mellan det Andra och Tredje Ursprunget och Centret samt Paradiset som Ursprung och Centrum är den aktualheten absolut medan potentialiteten är uppkommande. I det Första Ursprungets och Centrets ursprunglighet kan vi inte säga att vare sig aktualheten eller potentialheten är vare sig existerande eller uppkommande — Fadern är.
115:3.11 (1262.8) Från tidens synpunkt är det Aktuala det som var och som är; det Potentiella är det tillblivande och som kommer att vara; det Ursprungliga är det som är. Från evighetssynpunkt är skillnaderna mellan det Ursprungliga, det Aktuala och det Potentiella inte på så sätt uppenbara. Dessa treeniga kvaliteter är inte så framträdande på paradis-evighetens nivåer. Allt finns redan i evigheten — men allt har ännu inte uppenbarats i tid och rymd.
115:3.12 (1262.9) Från en skapad varelses synpunkt är aktualheten substans, potentialiteten är kapacitet. Aktualheten existerar i alltings mitt och expanderar därifrån till den perifera infiniteten; potentialiteten kommer inåt från infinitetsperiferin och sammanlöper i alltings mitt. Ursprungligheten är den som först orsakar och sedan balanserar de två rörelserna i verklighetsomvandlingens kretslopp från potentialer till aktualer och från existerande aktualer åter till potentialer.
115:3.13 (1262.10) Potentialitetens tre Absolut verkar på den rent eviga nivån i kosmos, och de fungerar således aldrig i den egenskapen på subabsoluta nivåer. På de nedstigande nivåerna av verkligheten framträder potentialitetens treoder med den Ultimate och ovan den Supreme. Det kan hända att det potentiella inte aktualeras i tiden när det gäller en del på någon subabsolut nivå, men aldrig när det gäller helheten. Guds vilja blir alltid till slut rådande, inte alltid när det gäller en enstaka individ, men utan undantag när det gäller helheten.
115:3.14 (1263.1) Det är i aktualhetens treoder som det som existerar i kosmos har sitt centrum; det må vara ande, sinne eller energi, alla har de sitt centrum i denna association mellan Sonen, Anden och Paradiset. Andesonens personlighet är urmönstret för all personlighet överallt i universerna. Paradisöns substans är det urmönster från vilket Havona är en fullkomlig och superuniverserna en fulländande uppenbarelse. Samverkaren är på en och samma gång den kosmiska energins sinnesaktivering, det begreppsmässiga uttrycket för andesyftet och integreringen av de materiella nivåernas matematiska orsaker och följder med den andliga nivåns viljebetonade syften och motiv. För ett finit universum fungerar Sonen, Anden och Paradiset i och ovan den Ultimate, så som denne är betingad och begränsad i den Supreme.
115:3.15 (1263.2) Gudomens aktualhet är det som människan söker under sin uppstigning till Paradiset. Den mänskliga gudomlighetens potentialitet är det som människan utvecklar under detta sökande. Det Ursprungliga är det som möjliggör samexistensen och integreringen av den aktuala människan, den potentiala människan och den eviga människan.
115:3.16 (1263.3) Den slutliga dynamiken i kosmos har att göra med det ständiga överförandet av verklighet från potentialitet till aktualhet. I teorin kan denna omvandling ha ett slut, men i verkligheten är något sådant omöjligt eftersom det Potentiella och det Aktuala båda är inkopplade i det Ursprungliga (i JAG ÄR), och denna identifikation gör det för evigt omöjligt att sätta en gräns för universums utvecklingsmässiga framåtskridande. Vad som än är identifierat med JAG ÄR kan aldrig upphöra med sitt framåtskridande, ty aktualheten från potentialerna i JAG ÄR är absolut, och potentialiteten från aktualerna i JAG ÄR är också absolut. Alltid kommer aktualerna att öppna upp nya vägar för förverkligandet av hittills omöjliga potentialer — varje mänskligt beslut inte endast aktualerar en ny verklighet i människans erfarenhet utan öppnar upp även ny kapacitet för människans tillväxt. I varje barn lever en fullvuxen, och i den mogna människan, som känner Gud, bor en morontiaavancerare.
115:3.17 (1263.4) Stillestånd i tillväxten kan aldrig uppstå i det totala kosmos emedan grundförutsättningen för tillväxt — de absoluta aktualerna — är obegränsad, och emedan möjligheterna till tillväxt — de absoluta potentialerna — är gränslösa. Universums filosofer har kommit fram till att det från en praktisk synpunkt sett inte finns något sådant som ett slut.
115:3.18 (1263.5) Ur en begränsad synvinkel sett finns det visserligen många slut, många upphöranden av aktiviteter, men sett ur en vidare vinkel, på en högre universumnivå, finns det inga slut, endast övergångar från en utvecklingsfas till en annan. Den stora tidsindelningen i totaluniversum gäller de olika universumtidsåldrarna, dvs. havonatidsåldern, superuniversumtidsåldern och de yttre universernas tidsålder. Inte ens dessa grundindelningar av följdförhållanden kan vara mer än relativa landmärken på evighetens ändlösa huvudväg.
115:3.19 (1263.6) Endast det slutliga inträngandet i den Suprema Varelsens sanning, skönhet och godhet skulle kunna öppna upp för den framåtskridande skapade varelsen de absonita kvaliteter i den ultimata gudomligheten vilka ligger bortom begreppsnivåerna för sanning, skönhet och godhet.
115:4.1 (1263.7) Varje betraktande av Gud den Supremes ursprung måste börja med Paradistreenigheten, ty Treenigheten är ursprunglig Gudom medan den Supreme är härledd Gudom. Varje betraktande av den Supremes tillväxt måste ta de existentiella treoderna i beaktande, ty de omfattar all absolut aktualhet och all infinit potentialitet (tillsammans med det Första Ursprunget och Centret.) Den evolutionäre Supreme är det kulminerande och personligen viljebestämda fokuset för förvandlingen — omvandlingen — av potentialer till aktualer i och på den finita nivån i tillvaron. De två treoderna — den aktuala och den potentiella — omfattar totaliteten av de inbördes förhållanden som berör tillväxten i universum.
115:4.2 (1264.1) Ursprunget till den Supreme finns i Paradistreenigheten — i den eviga, aktuala och odelade Gudomen. Den Supreme är för det första en andeperson, och denna andeperson härstammar från Treenigheten. Den Supreme är för det andra en tillväxtens Gudom — den evolutionära tillväxten — och denna tillväxt härleds från de två treoderna, den aktuala och den potentiella.
115:4.3 (1264.2) Om det är svårt att förstå att de infinita treoderna kan verka på den finita nivån, betänk då att deras infinitet måste i sig innehålla potentialiteten till det finita; infiniteten omfattar allting, från den lägsta och mest begränsade finita existens till de högsta och okvalificerat absoluta realiteterna.
115:4.4 (1264.3) Det är inte lika svårt att förstå att det infinita innefattar det finita som det är att fatta exakt hur detta infinita faktiskt manifesterar sig för det finita. Tankeriktarna som bor i människornas inre är emellertid ett av de eviga bevisen för att till och med den absoluta Guden (som absolut) kan ta, och faktiskt tar, direkt kontakt med till och med de lägsta och ringaste av alla viljevarelser i universum.
115:4.5 (1264.4) Treoderna, som gemensamt omfattar det aktuala och det potentiala, manifesterar sig på den finita nivån tillsammans med den Suprema Varelsen. Förfarandet vid en sådan manifestation är både direkt och indirekt: direkt i den mån som treodrelationerna återverkar direkt i den Supreme och indirekt i den mån de härleds genom det absonitas eventuerade nivå.
115:4.6 (1264.5) Suprem verklighet, som är den totala finita verkligheten, befinner sig i en dynamisk tillväxtprocess mellan de okvalificerade potentialerna i yttre rymden och de okvalificerade aktualerna i alltings centrum. Det finita området blir sålunda faktisk verklighet genom samverkan mellan Paradisets absonita påverkare och de Suprema Skaparpersonligheterna i tiden. Verksamheten med att föra de kvalificerade möjligheterna hos de tre stora potentiella Absoluten till mognad är den absonita funktionen för Totaluniversums Arkitekter och deras transcendentala medarbetare. När dessa möjligheter har nått en viss mognadsgrad framträder de Suprema Skaparpersonligheterna från Paradiset för att ta sig an den tidsålderslånga uppgiften att ge de evolverande universerna en faktisk existens.
115:4.7 (1264.6) Suprematetens tillväxt härleder sig från treoderna; den Supremes andeperson härstammar från Treenigheten, men den Allsmäktiges maktprivilegier bygger på Gud den Sjufaldiges gudomlighetsframgång. Förenandet av den Allsmäktige Supremes maktprivilegier med Gud den Supremes andeperson sker emellertid tack vare Samverkarens omvårdnadsverksamhet, Samverkaren, som till den Supreme utgav sinnet som den förenande faktorn hos denna evolutionära Gudom.
115:5.1 (1264.7) Den Suprema Varelsen är, när det gäller hans personliga och andliga naturs verklighet, absolut beroende av Paradistreenighetens existens och verksamhet. Medan den Supremes tillväxt är en fråga om treodrelationer är Gud den Supremes andepersonlighet beroende av, och härledd från, Paradistreenigheten, som alltid förblir det absoluta centrum för och ursprunget till den fullkomliga och infinita stabilitet kring vilken den Supremes evolutionära tillväxt efterhand förverkligas.
115:5.2 (1265.1) Treenighetens funktion är besläktad med den Supremes funktion, ty Treenigheten är verksam på alla (totala) nivåer, inklusive nivån för Suprematetens funktion. Så som Havonas tidsålder ger vika för superuniversernas tidsålder, så ger också den skönjbara verksamhet vilken utgår från Treenigheten som direkt skapare vika för de skapande handlingar som utförs av barnen till Paradisgudomarna.
115:6.1 (1265.2) Aktualhetens treod fortsätter att verka direkt under de posthavonala epokerna. Paradisets gravitation håller grundenheterna i den materiella tillvaron i sitt grepp, den Evige Sonens andegravitation verkar direkt på de grundläggande värdena i andetillvaron och Samverkarens sinnesgravitation håller säkert fast vid alla väsentliga betydelser i den intellektuella tillvaron.
115:6.2 (1265.3) Då varje skede i skaparaktiviteten förflyttas utåt genom den icke-kartlagda rymden existerar och verkar det allt längre och längre bort från direkt påverkan av de skapande krafterna och gudomliga personligheterna i alltings mitt — den absoluta Paradisön där de infinita Gudomarna har sin boning. Dessa tre på varandra följande nivåer av kosmisk existens blir därför allt mer beroende av utvecklingen inom infinitetens tre Absoluta potentialiteter.
115:6.3 (1265.4) Den Suprema Varelsen innesluter sådana möjligheter till kosmisk omvårdnad vilka inte synbart manifesteras i den Evige Sonen, den Oändlige Anden eller i Paradisöns icke-personliga realiteter. Detta konstaterande sker med vederbörlig hänsyn till dessa tre grundläggande aktualheters absoluthet, men den Supremes tillväxt bygger inte endast på dessa Gudomens och Paradisets aktualheter utan anknyter även till utveckling inom Gudomsabsolutet, det Universella och det Okvalificerade Absolutet.
115:6.4 (1265.5) Den Supreme växer inte endast som följd av att Skaparna och de skapade i de evolverande universerna uppnår gudalikhet, utan denna finita Gudom upplever också tillväxt som resultat av att de skapade och Skaparna behärskar de finita möjligheterna i storuniversum. Rörelsen hos den Supreme är tvåfaldig: inåt mot Paradiset och Gudomen och utåt mot gränslösheten hos potentialens Absolut.
115:6.5 (1265.6) I den nuvarande tidsåldern i universum uppenbaras denna tvåfaldiga rörelse i de nedstigande och de uppstigande personligheterna i storuniversum. De Suprema Skaparpersonligheterna och alla deras gudomliga medarbetare återspeglar den Supremes utåtgående divergerande rörelse, medan de uppstigande pilgrimerna från de sju superuniverserna anger Suprematetens inåtgående sammanlöpande trend.
115:6.6 (1265.7) Alltid strävar den finita Gudomen efter en tvåfaldig korrelation: inåt mot Paradiset och dess Gudomar och utåt mot infiniteten och dess Absolut. Den mäktiga eruptionen av Paradisets skapande gudomlighet som personaliseras i Skaparsönerna och styrkeuttrycks i styrkeövervakarna innebär ett väldigt utströmmande av Supremateten till potentialitetens områden, medan den ändlösa processionen av uppstigande varelser från storuniversum vittnar om Suprematetens mäktiga inströmmande mot enhet med Paradisgudomen.
115:6.7 (1265.8) Människorna har lärt sig att rörelse i det osynliga ibland kan skönjas genom att observera dess inverkan på det synliga; och vi i universum har för länge sedan lärt oss att upptäcka rörelser och trender i Supremateten genom att observera dessa utvecklingsformers återverkningar i storuniversums personligheter och mönster.
115:6.8 (1266.1) Fastän vi inte är säkra tror vi dock att den Supreme som en finit återspegling av Paradisgudomen är engagerad i en evig utvidgning mot yttre rymden, men då han är en begränsning av yttre rymdens tre Absoluta potentialer strävar denna Suprema Varelse ständigt efter ett sammanhängande med Paradiset. Dessa tvåfaldiga rörelser förefaller att förklara de flesta grundläggande aktiviteter i de universer som för närvarande är organiserade.
115:7.1 (1266.2) I den Supremes Gudom har Fadern-JAG ÄR nått relativt fullständig befrielse från de begränsningar som naturligt ansluter sig till statusens infinitet, varelsens evighet och väsendets absoluthet. Gud den Supreme har emellertid frigjorts från alla existentiella begränsningar endast genom att ha blivit underställd erfarenhetsmässiga inskränkningar i sin universella verksamhet. Förmågan till erfarenhet medför även att den finita Guden blir underställd nödvändigheten av erfarenhet; frigörelsen från evigheten gör att den Allsmäktige möter tidens hinder; och den Supreme kunde känna till tillväxt och utveckling endast som en följd av att hans existens är partiell och hans natur är ofullbordad, dvs. att hans varelse inte är absolut.
115:7.2 (1266.3) Allt detta måste vara i enlighet med Faderns plan, som har baserat det finita framåtskridandet på ansträngningar, den skapades resultatuppnåelse på uthållighet och personlighetsutvecklingen på tro. Genom att sålunda bestämma den Supremes erfarenhet-evolution har Fadern gjort det möjligt för finita varelser att existera i universerna och att genom erfarenhetsbaserat framåtskridande en gång uppnå Suprematetens gudomlighet.
115:7.3 (1266.4) Inklusive den Supreme och till och med den Ultimate är all verklighet relativ, utom de sju Absolutens obegränsade värden. Supremateten som faktum baserar sig på Paradisets styrka, Sonens personlighet och Samverkarens handling, men den Supremes tillväxt är knuten till Gudomsabsolutet, det Okvalificerade Absolutet och det Universella Absolutet. Denna syntetiserande och förenande Gudom — Gud den Supreme — är personifieringen av den finita skugga som kastas tvärsöver storuniversum av den infinita enheten i det outgrundliga väsendet hos Paradisfadern, det Första Ursprunget och Centret.
115:7.4 (1266.5) Till den del treoderna är direkt verksamma på den finita nivån inverkar de på den Supreme, som är gudomsfokuseringen och den kosmiska summeringen av de finita inskränkningarna i det Absoluta Aktualas och det Absoluta Potentiellas naturer.
115:7.5 (1266.6) Paradistreenigheten anses vara den absoluta ofrånkomligheten; de Sju Härskarandarna är uppenbarligen Treenighetens ofrånkomligheter. Den Supremes aktualering i form av styrka-sinne-ande-personlighet måste vara den evolutionära ofrånkomligheten.
115:7.6 (1266.7) Gud den Supreme förefaller inte att ha varit oundviklig i den obegränsade infiniteten, men han ser ut att vara det på alla relativitetsnivåer. Han är den oundgängliga fokuseraren, summeraren och innefattaren av evolutionär erfarenhet och förenar i sitt Gudomsväsen effektivt resultaten av detta sätt att uppfatta verkligheten. Allt detta förefaller han att göra för att bidra till det ofrånkomliga eventuerandets uppkomst, Gud den Ultimates manifestation ovan erfarenheten och det finita.
115:7.7 (1267.1) Den Suprema Varelsen kan inte fullt uppskattas utan att man tar i beaktande ursprunget, funktionen och bestämmelsen: förhållandet till den ursprungsgivande Treenigheten, till universum där aktiviteten sker, och till den Ultimata Treenigheten som är den närmaste ödesbestämmelsen.
115:7.8 (1267.2) Genom processen att summera den evolutionära erfarenheten sammanlänkar den Supreme det finita med det absonita, just så som Samverkarens sinne integrerar den personlige Sonens gudomliga andlighet med Paradis-mönstrets oföränderliga energier, och så som det Universella Absolutets väsen förenar Gudomens verkan med det Okvalificerades återverkan. Denna enhetlighet måste vara en uppenbarelse av den oupptäckta verkan av den ursprungliga enheten hos den Första Fader-Orsaken och det Första Ursprunget-Mönstret till alla ting och alla varelser.
115:7.9 (1267.3) [Avfattat under beskydd av en Mäktig Budbärare som temporärt vistas på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 116
116:0.1 (1268.1) OM MÄNNISKAN insåg att hennes Skapare — hennes närmaste övervakare — samtidigt som de är gudomliga är de också finita, och att tidens och rymdens Gud är en evolverande och icke-absolut Gudom, då skulle de motsättningar som orsakas av de den timliga världens ojämlikheter upphöra att vara djupa religiösa paradoxer. Då skulle inte den religiösa tron längre missbrukas till att främja social trångsynthet och självbelåtenhet bland de lyckligt lottade, medan den endast tjänar till att uppmuntra till stoisk resignation bland de olyckliga offren för social utarmning.
116:0.2 (1268.2) Om man betraktar de utsökt fullkomliga sfärerna i Havona är det både förnuftigt och logiskt att tro att de gjordes av en fullkomlig, infinit och absolut Skapare. Samma förnuft och logik skulle dock tvinga varje ärlig varelse, som betraktar oordningen, ofullkomligheterna och orättvisorna på Urantia, att dra den slutsatsen att er värld hade gjorts och sköttes av Skapare som var subabsoluta, för-infinita och annat än fullkomliga.
116:0.3 (1268.3) Erfarenhetsbaserd tillväxt innebär kompanjonskap mellan den skapade och Skaparen — Gud och människa i förbund. Tillväxt är kännemärket för den erfarenhetsmässiga Gudomen. Havona växte inte; Havona finns och har alltid funnits; det är existentiellt likt de eviga Gudar som är dess upphov. Det är tillväxt som kännetecknar storuniversum.
116:0.4 (1268.4) Den Allsmäktige Supreme är en levande och evolverande Gudom med styrka och personlighet. Hans nuvarande verksamhetsområde, storuniversum, är också ett växande rike som kännetecknas av styrka och personlighet. Hans bestämmelse är fulländning, men hans nuvarande erfarenhet omfattar elementen tillväxt och ofullständig status.
116:0.5 (1268.5) Den Suprema Varelsen verkar i första hand i centraluniversumet som andepersonlighet. I andra hand fungerar han i storuniversum som Gud den Allsmäktige, en styrkans personlighet. Den Supremes funktion i tredje hand i totaluniversum är nu latent och existerar endast som en okänd sinnespotential. Ingen vet just vad den Suprema Varelsens tredje utvecklingsskede kommer att avslöja. En del tror att när superuniverserna har etablerats i ljus och liv kommer den Supreme, utgående från Uversa, att börja fungera som den allsmäktige och erfarenhetsmässige härskaren över storuniversum, samtidigt som han expanderar i styrka som den överallsmäktige i de yttre universerna. Andra spekulerar att Suprematetens tredje skede kommer att medföra en tredje nivå av gudomsmanifestation. Ingen av oss vet med säkerhet.
116:1.1 (1268.6) Varje evolverande varelsepersonlighets erfarenhet är en fas i den Allsmäktige Supremes erfarenhet. Det intelligenta underordnandet av varje fysiskt segment i superuniverserna är en del av den Allsmäktige Supremes växande kontroll. Den skapande syntesen av styrka och personlighet är en del av det Suprema Sinnets skapardrift och själva kärnan i den evolutionära tillväxten av enhetlighet i den Suprema Varelsen.
116:1.2 (1269.1) Förenandet av Suprematetens styrke- och personlighetsattribut är det Suprema Sinnets funktion, och den Allsmäktige Supremes fullbordade evolution kommer att resultera i en enda förenad och personlig Gudom — inte i någon löst koordinerad association av gudomliga attribut. Sett ur ett bredare perspektiv kommer det inte att finnas någon Allsmäktig skilt från den Supreme, ingen Suprem skilt från den Allsmäktige.
116:1.3 (1269.2) Under alla de evolutionära tidsåldrarna ligger den Supremes fysiska styrkepotential hos de Sju Suprema Styrkeledarna, och sinnespotentialen vilar hos de Sju Härskarandarna. Det Infinita Sinnet är den Oändlige Andens funktion; det kosmiska sinnet är de Sju Härskarandarnas omvårdnadsverksamhet; det Suprema Sinnet är på väg att framträda aktualt vid koordineringen av storuniversum och i funktionell association med uppenbarelsen och uppnåendet av Gud den Sjufaldige.
116:1.4 (1269.3) Sinnet i tid och rymd, det kosmiska sinnet, fungerar olika i vart och ett av de sju superuniverserna, men det koordineras genom något okänt associativt förfarande i den Suprema Varelsen. Den Allsmäktiges överinsyn över storuniversum är inte uteslutande fysisk och andlig. I de sju superuniverserna är den i första hand materiell och andlig, men det förekommer även företeelser av den Supreme vilka är både intellektuella och andliga.
116:1.5 (1269.4) Vi vet verkligen mindre om Suprematetens sinne än om någon annan aspekt hos denna evolverande Gudom. Det är obestridligen aktivt överallt i storuniversum, och det tros ha en potentiell bestämmelse som innebär en vittomfattande funktion i totaluniversum. Detta vet vi emellertid: Medan det fysiska kan nå en avslutad tillväxt, och medan anden kan uppnå fulländning i sin utveckling, så upphör sinnet aldrig att göra framsteg — sinnet är det erfarenhetsmässiga medlet till ändlöst framåtskridande. Den Supreme är en erfarenhetsbaserad Gudom och når därför aldrig fram till en fullbordad och avslutad sinnesförmåga.
116:2.1 (1269.5) Den Allsmäktiges styrkenärvaro i universum framträder samtidigt med att de höga skaparna och övervakarna av de evolutionära superuniverserna framträder på den kosmiska handlingsscenen.
116:2.2 (1269.6) Gud den Supreme härleder sina ande- och personlighetsattribut från Paradistreenigheten, men till styrka aktualeras han i det som utförs av Skaparsönerna, Dagarnas Forna och Härskarandarna, vilkas gemensamma handlingar är källan till hans växande styrka som allsmäktig härskare över de sju superuniverserna.
116:2.3 (1269.7) En okvalificerad Paradisgudom är ofattbar för evolverande varelser i tid och rum. Evighet och infinitet anger en sådan nivå av gudomsverklighet som de tids- och rymdbundna varelserna inte kan förstå. Gudomens infinitet och överhöghetens absoluthet är inneboende i Paradistreenigheten, och Treenigheten är en realitet som i någon mån ligger bortom den dödliga människans fattningsförmåga. Varelser i tid och rymd måste ha ursprung, relativiteter och bestämmelser för att kunna fatta universumrelationer och förstå gudomlighetens betydelsevärden. Därför tunnar Paradisgudomen ut och inskränker på annat sätt personifieringarna av gudomligheten utanför Paradiset och för sålunda in i tillvaron de Suprema Skaparna och deras medarbetare, som ständigt för livets ljus allt längre bort från dess källa i Paradiset, tills det finner sitt mest avlägsna och vackra uttryck i Gåvosönernas jordiska liv i de evolutionära världarna.
116:2.4 (1270.1) Detta är ursprunget till Gud den Sjufaldige, vars följd av nivåer den dödliga människan möter i följande ordning:
116:2.5 (1270.2) 1. Skaparsönerna (och de Skapande Andarna).
116:2.6 (1270.3) 2. Dagarnas Forna.
116:2.7 (1270.4) 3. De Sju Härskarandarna.
116:2.8 (1270.5) 4. Den Suprema Varelsen.
116:2.9 (1270.6) 5. Samverkaren.
116:2.10 (1270.7) 6. Den Evige Sonen.
116:2.11 (1270.8) 7. Den Universelle Fadern.
116:2.12 (1270.9) De första tre nivåerna är de Suprema Skaparna; de sista tre nivåerna är Paradisgudomarna. Den Supreme träder alltid emellan som den erfarenhetsbaserade andepersonifieringen av Paradistreenigheten och som det erfarenhetsmässiga fokuset för den evolutionära allsmäktiga styrkan som Paradisgudomarnas skaparbarn förfogar över. Den Suprema Varelsen är den maximala uppenbarelsen av Gudomen till de sju superuniverserna och för den nuvarande universumtidsåldern.
116:2.13 (1270.10) I enlighet med de dödligas logik kunde man kanske dra den slutsatsen att det erfarenhetsmässiga återförenandet av de gemensamma handlingar som utgår från de första tre nivåerna av Gud den Sjufaldige skulle motsvara Paradisgudomens nivå, men så är inte fallet. Paradisgudomen är existentiell Gudom. De Suprema Skaparna i sin gudomliga förening av styrka och personlighet bildar och uttrycker en ny styrkepotential av erfarenhetsbaserad Gudom. Denna styrkepotential av erfarenhetsmässigt ursprung finner ofrånkomlig och oundviklig förening med den erfarenhetsbaserade Gudomen med ursprung i Treenigheten — den Suprema Varelsen.
116:2.14 (1270.11) Gud den Supreme är inte Paradistreenigheten, inte heller är han en eller alla av de Skapare i superuniverserna vilkas funktionella aktiviteter faktiskt syntetiserar hans evolverande allsmäktiga styrka. Fastän Gud den Supreme har sitt ursprung i Treenigheten manifesterar han sig för de evolutionära varelserna som en styrkepersonlighet endast genom de koordinerade funktionerna i de tre första nivåerna av Gud den Sjufaldige. Den Allsmäktige Supreme förverkligas nu i tid och rymd genom de Suprema Skaparpersonligheternas aktiviteter, så som Samverkaren i evigheten fick sin tillvaro genom den Universelle Faderns och den Evige Sonens vilja. Dessa varelser som bildar de tre första nivåerna av Gud den Sjufaldige är själva naturen av och ursprunget till den Allsmäktige Supremes styrka; därför måste de alltid ta del i och upprätthålla hans administrativa åtgärder.
116:3.1 (1270.12) Paradisgudomarna verkar inte endast direkt i sina gravitationsströmkretsar över hela storuniversum, utan de fungerar också genom sina olika förmedlare och andra manifestationer, såsom:
116:3.2 (1270.13) 1. Det Tredje Ursprungets och Centrets sinnesfokuseringar. Energins och andens finita domäner hålls bokstavligen ihop av Samverkarens sinnesnärvaro. Detta gäller för den Skapande Anden i ett lokaluniversum, vidare till de Återspeglande Andarna i ett superuniversum och ända till Härskarandarna i storuniversum. De sinnesströmkretsar som utgår från dessa olika intelligensfokus representerar den kosmiska arena där de skapade träffar sina val. Sinnet är den flexibla verklighet som skapade och Skapare så lätt kan bearbeta; det är den livsviktiga länk som binder samman materia och ande. Det Tredje Ursprungets och Centrets sinnesutgivning förenar Gud den Supremes andeperson med den evolutionäre Allsmäktiges erfarenhetsmässiga styrka.
116:3.3 (1271.1) 2. Det Andra Ursprungets och Centrets personlighetsuppenbarelser. Samverkarens sinnesnärvaro förenar gudomlighetens ande med energins mönster. Den Evige Sonens och hans Paradissöners utgivningsinkarnationer förenar, faktiskt fusionerar, en Skapares gudomliga natur med en skapads evolverande natur. Den Supreme är både skapad och skapare; möjligheten för honom att vara detta uppenbaras i den Evige Sonens och hans jämställda och underordnade Söners utgivningsverksamhet. Sönernas utgivningsklasser — Mikaelerna och Avonalerna — utvidgar i själva verket sin gudomliga natur med en skapads äkta natur som har blivit deras av att de har levt ett verkligt liv som skapade varelser i evolutionära världar. När gudomligheten blir lik det mänskliga, då inneligger i detta förhållande möjligheten att det mänskliga kan bli gudomligt.
116:3.4 (1271.2) 3. Det Första Ursprungets och Centrets närvaro i de skapades inre. Sinnet förenar andekausationer med energireaktioner. Utgivningsomvårdnaden förenar gudomlighetens nedstigningar med de skapade varelsernas uppstigningar, och den Universelle Faderns fragment i de skapades inre förenar faktiskt de evolverande varelserna med Gud i Paradiset. Det finns många sådana närvaron av Fadern vilka dväljs i talrika klasser av personligheter, och hos de dödliga människorna är dessa gudomliga fragment av Gud Tankeriktarna. Mysterieledsagarna är för människorna vad Paradistreenigheten är för den Suprema Varelsen. Riktarna är absoluta grundvalar, och på absoluta grundvalar kan ett val som sker av fri vilja åstadkomma en utveckling av den gudomliga realitet som utgörs av en evighetsvarelses natur, finalitnatur i människans fall, gudomsnatur i Gud den Supreme.
116:3.5 (1271.3) De utgivningar i de skapades gestalt som dessa Söner av paradisklass företar gör det möjligt för dessa gudomliga Söner att berika sin personlighet genom att förvärva universumvarelsers faktiska natur, samtidigt som dessa utgivningar ofelbart uppenbarar för varelserna själva Paradisets väg till uppnåendet av gudomlighet. Den Universelle Faderns utgivning av Riktare gör det möjligt för honom att dra till sig alla volitionella viljevarelsers personlighet. Utigenom alla dessa förhållanden i de finita universerna är Samverkaren den ständigt närvarande källan till den sinnesomvårdnad som möjliggör dessa aktiviteter.
116:3.6 (1271.4) På dessa och många andra sätt deltar Paradisgudomarna i tidens evolutionsyttringar, så som de utvecklas på rymdens kretsande planeter, och så som de kulminerar i framträdandet av den Supreme personlighetskonsekvensen av all evolution.
116:4.1 (1271.5) Den Suprema Helhetens enhet är beroende av den tilltagande föreningen av de finita delarna; den Supremes aktualering är resultatet av och orsaken till själva denna förening av suprematetens faktorer — skaparna, de skapade, intelligenserna och energierna i universerna.
116:4.2 (1272.1) Under de tidsåldrar då Suprematens överhöghet undergår utveckling i tiden är den Supremes allsmäktiga styrka beroende av Gud den Sjufaldiges gudomlighetshandlingar, samtidigt som det förefaller att finnas ett särskilt nära förhållande mellan den Suprema Varelsen och Samverkaren samt dennes primära personligheter de Sju Härskarandarna. Den Oändlige Anden fungerar i egenskap av Samverkaren på många sådana sätt som kompenserar den evolutionära Gudomens ofullständighet och upprätthåller mycket nära relationer till den Supreme. Denna närhet i förhållandet gäller i viss mån för alla Härskarandar, men i synnerhet för Härskarande Nummer Sju, som för den Supremes talan. Denna Härskarande känner — står i personlig kontakt med — den Supreme.
116:4.3 (1272.2) I ett tidigt skede av projekteringen av skapelseplanen för superuniverserna förenade sig Härskarandarna med den upphovsmässiga Treenigheten i en gemensam skapelse av de fyrtionio Återspeglande Andarna, och samtidigt fungerade den Suprema Varelsen kreativt som en kulminerande faktor för de gemensamma gärningar som utgick från Paradistreenigheten och Paradisgudomarnas skapande barn. Majeston framträdde och har allt sedan dess fokuserat det Suprema Sinnets kosmiska närvaro, samtidigt som Härskarandarna fortsätter som ursprung och centra för det kosmiska sinnets vittomfattande omvårdnadsverksamhet.
116:4.4 (1272.3) Härskarandarna fortsätter dock övervakningen av de Återspeglande Andarna. Den Sjunde Härskaranden står (i samband med den allmänna övervakningen av Orvonton från centraluniversumet) i personlig kontakt med (och har överinsyn över) de sju Återspeglande Andar som är stationerade i Uversa. I sitt övervaknings- och administrationsarbete mellan och inom superuniverserna står han i återspeglingskontakt med de Återspeglande Andar av hans egen typ som finns stationerade i varje superuniversums huvudstad.
116:4.5 (1272.4) Dessa Härskarandar inte endast stödjer och vidgar Suprematetens överhöghet, utan de påverkas i sin tur av den Supremes skapande syften. Vanligen är Härskarandarnas gemensamma skapelser av halvt materiell art (styrkeledare osv.), medan deras individuella skapelser hör till den andliga klassen (supernafer osv.). När Härskarandarna gemensamt producerade Kretsarnas Sju Andar som svar på den Suprema Varelsens vilja och syfte, bör det noteras att de efterkommande från denna skaparhandling är andliga, inte materiella eller halvmateriella.
116:4.6 (1272.5) Så som det förhåller sig med superuniversernas Härskarandar, så förhåller det sig också med de trefaldiga härskarna över dessa superskapelser — Dagarnas Forna. Dessa personifikationer av Treenighetens rättvisa och rättskipning i tid och rymd verkar som stödjepunkter på fältet för den Supremes mobiliserande allsmäktiga styrka och tjänar som den sjufaldiga fokuseringen för utveckling av treenighetens överhöghet i tidens och rymdens domäner. Från sitt fördelaktiga läge halvvägs mellan Paradiset och de evolverande världarna ser dessa härskare av treenighetsursprung i båda riktningarna, de har vetskap i båda riktningarna och koordinerar i båda riktningarna.
116:4.7 (1272.6) Lokaluniverserna är emellertid de verkliga laboratorierna i vilka utförs de sinnesexperiment, galaktiska äventyr, gudomlighetsutvecklingar och personlighetsframsteg som kosmiskt sammanräknade bildar den verkliga grundval på vilken den Supreme uppnår sin gudomsevolution i och genom erfarenhet.
116:4.8 (1272.7) I lokaluniverserna utvecklas även Skaparna: Samverkarens närvaro utvecklas från ett levande styrkefokus till ställningen som ett universums gudomliga Moderande-personlighet; Skaparsonens natur av existentiell paradisgudomlighet utvecklas till en erfarenhetsmässig natur med suprem överhöghet. Lokaluniverserna är startpunkterna för den sanna evolutionen, upphovsplatserna för ofullständiga äkta personligheter utrustade med valmöjligheten att enligt fri vilja vara med om att skapa sig själva till sådana som de är avsedda att bli.
116:4.9 (1273.1) Genom att utge sig till de evolutionära världarna förvärvar Administratörsönerna slutligen egenskaper som uttrycker Paradisets gudomlighet i erfarenhetsmässig förening med de högsta andliga värdena i människans materiella natur. Genom dessa och andra utgivningar förvärvar Mikael-Skaparna likaså den natur och det kosmiska synsätt som deras faktiska barn i lokaluniversumet har. Sådana Mästar-Skaparsöner närmar sig den subsuprema erfarenhetens fullbordan; och när deras överhöghet i lokaluniversumet utvidgas till att omfatta den associerade Skapande Anden kan man säga att den närmar sig suprematetens gränser inom det evolutionära storuniversums nuvarande potentialer.
116:4.10 (1273.2) När Gåvosönerna uppenbarar nya vägar för människan att finna Gud, skapar de inte dessa vägar till att uppnå gudomlighet; snarare lyser de upp dessa framåtskridandets eviga vägar som leder genom den Supremes närvaro till Paradisfaderns person.
116:4.11 (1273.3) Lokaluniversumet är startplatsen för de personligheter som är längst borta från Gud, och som därför kan uppleva den största graden av andlig uppstigning i universum, kan uppnå maximalt erfarenhetsmässigt deltagande i medskapandet av sig själva. Dessa samma lokaluniverser erbjuder likaså största möjliga erfarenhetsdjup för de nedstigande personligheterna, som därmed uppnår något som för dem är precis lika meningsfullt som uppstigningen till Paradiset är för en evolverande varelse.
116:4.12 (1273.4) Den dödliga människan förefaller att vara nödvändig för Gud den Sjufaldiges fullständiga fungerande då denna gudomlighetsgruppering kulminerar i den aktualerande Supreme. Det finns många andra klasser av universumpersonligheter som är lika nödvändiga för utvecklingen av den Supremes allsmäktiga styrka, men denna beskrivning framförs som upplysning för människovarelserna, därför begränsar den sig främst till de faktorer som är verksamma vid utvecklingen av Gud den Sjufaldige och som har anknytning till den dödliga människan.
116:5.1 (1273.5) Ni har instruerats om Gud den Sjufaldiges förhållande till den Suprema Varelsen, och ni borde nu känna till att den Sjufaldige omfattar såväl storuniversums övervakare som dess skapare. Dessa sjufaldiga övervakare av storuniversum utgörs av följande:
116:5.2 (1273.6) 1. De Ledande Fysiska Övervakarna.
116:5.3 (1273.7) 2. De Suprema Styrkecentren.
116:5.4 (1273.8) 3. De Suprema Styrkeledarna.
116:5.5 (1273.9) 4. Den Allsmäktige Supreme.
116:5.6 (1273.10) 5. Verksamhetens Gud — den Oändlige Anden.
116:5.7 (1273.11) 6. Paradisön.
116:5.8 (1273.12) 7. Paradisets Ursprung — den Universelle Fadern.
116:5.9 (1273.13) Dessa sju grupper kan funktionellt inte skiljas från Gud den Sjufaldige, och de bildar den fysiska kontrollnivån av detta gudomsförbund.
116:5.10 (1273.14) Tudelningen i energi och ande (som härstammar från samnärvaron av den Evige Sonen och Paradisön) symboliserades med tanke på superuniverserna när de Sju Härskarandarna förenat engagerade sig i sin första gemensamma skapargärning. Denna händelse innebar de Sju Suprema Styrkeledarnas framträdande. Samtidigt därmed differentierade sig Härskarandarnas andliga strömkretsar kontrastivt från de fysiska aktiviteterna i styrkeledarnas övervakning, och omedelbart framträdde det kosmiska sinnet som en ny faktor vid koordineringen av materia och ande.
116:5.11 (1274.1) Den Allsmäktige Supreme håller på att utvecklas som högste övervakare av den fysiska styrkan i storuniversum. Under nuvarande universumtidsålder förefaller denna potential av fysisk styrka att vara centrerad i de Sju Suprema Styrkeledarna, som verkar genom styrkecentrens fasta lokaliseringar och genom de fysiska övervakarnas rörliga närvaro.
116:5.12 (1274.2) Universerna i tiden är inte fulländade; fulländning är deras bestämmelse. Kampen för fulländning gäller inte endast de intellektuella och andliga nivåerna utan även energins och massans fysiska nivå. Etablerandet av de sju superuniverserna i ljus och liv förutsätter att de har uppnått fysisk stabilitet. Man förmodar att då det materiella jämviktstillståndet slutligen uppnås innebär detta att utvecklingen av den Allsmäktiges fysiska övervakning är fullbordad.
116:5.13 (1274.3) Under de första tiderna av universernas uppbyggnad är till och med Skaparna i Paradiset främst sysselsatta med den materiella jämvikten. Mönstret för ett lokaluniversum tar form inte endast som resultat av styrkecentrens aktiviteter utan även på grund av den Skapande Andens rymdnärvaro. Under alla dessa tidiga epoker av ett lokaluniversums uppbyggande uppvisar Skaparsonen en föga förstådd egenskap som gäller den materiella övervakningen, och han lämnar inte sin huvudstadsplanet förrän en jämvikt i stora drag har etablerats i lokaluniversumet.
116:5.14 (1274.4) När allt kommer omkring reagerar all energi för sinnet, och de fysiska övervakarna är barn till sinnets Gud, som är den som aktiverar Paradisets mönster. Styrkeledarnas intelligens ägnas oupphörligt åt uppgiften att åstadkomma materiell kontroll. Deras kamp för fysiskt herravälde över energins relationer och massans rörelser upphör aldrig förrän de vinner slutlig seger över de energier och massor som utgör deras ständiga verksamhetsområde.
116:5.15 (1274.5) Andens kamp i tid och rymd gäller evolutionen av andens herravälde över materien genom förmedling av (det personliga) sinnet; den fysiska (icke-personliga) evolutionen av universerna gäller den kosmiska energins harmoniserande med jämviktsuppfattningarna hos sinnet, som är underställt andens överinsyn. Den totala evolutionen av hela storuniversum rör sig om personlighetens förenande av det energikontrollerande sinnet med det andekoordinerade intellektet och kommer att uppenbaras när den Supremes allsmäktiga styrka till fullo framträder.
116:5.16 (1274.6) Svårigheten att nå ett dynamiskt jämviktstillstånd inneligger i det faktum att kosmos växer. De etablerade strömkretsarna i den fysiska skapelsen råkar ständigt i fara av att ny energi och ny massa uppkommer. Ett växande universum är ett instabilt universum, därför kan ingen del av den kosmiska helheten finna verklig stabilitet förrän tidens fullbordan bevittnar de sju superuniversernas materiella fullständigande.
116:5.17 (1274.7) I ljusets och livets etablerade universer förekommer inga oväntade fysiska händelser av större betydelse. En relativt fullkomlig kontroll över den materiella skapelsen har uppnåtts, men fortsättningsvis innebär de problem, som de stadgade universernas förhållande till de evolverande universerna medför, en utmaning av skickligheten hos Universums Styrkeledare. Dessa problem kommer dock gradvis att minska när den nyskapande aktiviteten avtar då storuniversum närmar sig kulmineringen av den evolutionära utvecklingen.
116:6.1 (1275.1) I de evolutionära superuniverserna är energi-materien dominerande utom i personligheten, där anden genom sinnets förmedling kämpar för herraväldet. Målet för de evolutionära universerna är att underkuva energi-materien med hjälp av sinnet, att koordinera sinnet med anden, och att göra allt detta i kraft av den skapande och förenande personlighetsnärvaron. Sålunda blir, i förhållande till personligheten, de fysiska systemen underordnade, sinnessystemen jämställda och andesystemen ledande.
116:6.2 (1275.2) Denna förening av styrka och personlighet kommer på gudomsnivåerna till uttryck i och som den Supreme. Den egentliga utvecklingen av andens dominans är emellertid en tillväxt som bygger på de handlingar som storuniversums Skapare och skapade utför av fri vilja.
116:6.3 (1275.3) På absoluta nivåer är energi och ande ett. I samma ögonblick som avvikelse görs från sådana absoluta nivåer framträder emellertid en åtskillnad, och då energi och ande går ut från Paradiset mot rymden vidgas klyftan mellan dem tills de i lokaluniverserna har blivit helt divergerande. De är inte längre identiska, inte heller är de likartade, och sinnet måste träda emellan för att relatera med varandra.
116:6.4 (1275.4) Att energin kan styras av de kontrollerande övervakningspersonernas handlingar avslöjar att energin reagerar för sinnesinverkan. Att massan kan stabiliseras genom dessa samma övervakande entiteters agerande anger att massan reagerar för sinnets ordningsskapande närvaro. Att anden själv i den viljeutrustade personligheten genom sinnet kan sträva efter herravälde över energi-materien avslöjar den potentiella enheten i all finit skapelse.
116:6.5 (1275.5) Det finns ett ömsesidigt beroende mellan alla krafter och personligheter överallt i universernas universum. Skaparsönerna och de Skapande Andarna är beroende av styrkecentrens och de fysiska övervakarnas medverkan vid organiserandet av universer. De Suprema Styrkeledarna är ofullständiga utan Härskarandarnas överinsyn. Hos en människovarelse reagerar den fysiska livsmekanismen till en viss del på (det personliga) sinnets befallningar. Samma sinne kan i sin tur bli dominerat av den målinriktade andens ledning, och som resultat av en sådan evolutionär utveckling skapas ett nytt barn till den Supreme, en ny personlig helhet av flera slag av kosmisk verklighet.
116:6.6 (1275.6) Så som det förhåller sig med delarna, så förhåller det sig även med helheten. Suprematetens andeperson behöver den Allsmäktiges evolutionära styrka för att nå fullbordan av Gudomen och bestämmelsens uppnåelse, association med Treenigheten. Tidens och rymdens personligheter står för kraftansträngningen, men kulminationen och fullbordandet av denna kraftansträngning är den Allsmäktige Supremes verk. Samtidigt som helhetens tillväxt sålunda är summan av delarnas samfällda tillväxt, följer därav likaså att delarnas utveckling är en segmenterad återspegling av helhetens målinriktade tillväxt.
116:6.7 (1275.7) I Paradiset är monota och ande en helhet — omöjliga att särskilja annat än till namnet. I Havona är materien och anden, fastän de kan särskiljas, samtidigt naturligt harmoniska. I de sju superuniverserna förekommer dock en stor skillnad. Det finns en vid klyfta mellan kosmisk energi och gudomlig ande; därför finns det där en större erfarenhetsmässig potential för sinnet att med sin verksamhet harmonisera och till slut förena fysiskt mönster med andliga syften. I de i tiden evolverande universerna i rymden är uttunningen av gudomligheten större, problemen som skall lösas svårare och möjligheten att få erfarenhet i att lösa dem mera omfattande. Hela denna superuniversumsituation för med sig en vidare arena för evolutionär tillvaro där möjligheten till kosmisk erfarenhet görs tillgänglig likaväl för skapad som för Skapare — rentav för den Suprema Gudomen.
116:6.8 (1276.1) Andens dominans som är existentiell på absoluta nivåer blir en evolutionär erfarenhet på finita nivåer och i de sju superuniverserna. Denna erfarenhet delas lika av alla, från den dödliga människan till den Suprema Varelsen. Alla strävar, strävar personligen, efter detta uppnående. Alla deltar, deltar personligen, i ödesbestämmelsen.
116:7.1 (1276.2) Storuniversum är inte endast en materiell skapelse av fysisk storslagenhet, andens sublimitet och intellektuell omfattning, utan det är också en storartad och känsligt reagerande levande organism. Verkligt liv pulserar utigenom den mekanism som det vibrerande kosmos väldiga skapelse utgör. Universernas fysiska verklighet är symbolisk för den del av den Allsmäktige Supremes verklighet som kan uppfattas. Denna materiella och levande organism genomlöps av informationsströmkretsar precis så som människokroppen genomkorsas av ett nätverk av känselnerver. Detta fysiska universum är fyllt av energikanaler som effektivt aktiverar den materiella skapelsen, precis så som människokroppen får sin näring och energi genom blodomloppets distribution av de energiprodukter som kan upptas från födan. Det vidsträckta universum saknar inte heller sådana koordinerande centra för utomordentlig överinsyn vilka kunde jämföras med människomekanismens känsliga kemiska kontroll. Om ni blott visste något om ett styrkecentrums fysiska gestalt, kunde vi analogt berätta för er mycket mer om det fysiska universum.
116:7.2 (1276.3) I stort sett så som de dödliga litar till solenergin för livets upprätthållande, så är storuniversum beroende av de aldrig sinande energier, som strömmar ut från nedre Paradiset, för att upprätthålla de materiella aktiviteterna och kosmiska rörelserna i rymden.
116:7.3 (1276.4) De dödliga har givits sinne med vilket de kan bli medvetna om sin identitet och personlighet. Till det finitas helhet har utgivits sinne — rentav ett Supremt Sinne — med vilket anden i denna uppkommande personlighet i kosmos ständigt strävar efter herravälde över energi-materien.
116:7.4 (1276.5) Den dödliga människan reagerar för andens ledning, så som storuniversum reagerar för det vittomspännande greppet från den Evige Sonens andegravitation, den universella övermateriella kraft som håller samman de eviga andliga värdena i alla skapelser i tidens och rymdens finita kosmos.
116:7.5 (1276.6) Människovarelserna kan för evigt identifiera sig med den totala och oförstörbara universumverkligheten — fusion med sin inre Tankeriktare. På samma sätt är den Supreme för evigt avhängig av den absoluta stabiliteten hos den Ursprungliga Gudomen, Paradistreenigheten.
116:7.6 (1276.7) Människans dragning till Paradisets fulländning, hennes strävan efter gudsuppnåelse, skapar i det levande kosmos en genuin gudomlighetsspänning som kan lösas endast genom utvecklandet av en odödlig själ; detta är vad som händer i en enskild dödlig varelses erfarenhet. När alla skapade och alla Skapare i storuniversum likaledes strävar efter gudsuppnåelse och gudomlig fulländning uppkommer en djup kosmisk spänning som kan få sin utlösning endast i den sublima syntesen av den allsmäktiga styrkan med andepersonen som är den evolverande Guden för alla skapade, den Suprema Varelsen.
116:7.7 (1277.1) [Avfattat under beskydd av en Mäktig Budbärare, som temporärt vistas på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 117
117:0.1 (1278.1) I DEN utsträckning vi lever enligt Guds vilja, vilken ställning i universum vi än kan tänkas ha, i samma utsträckning blir den Supremes allsmäktiga potential ännu ett steg aktualare. Det Första Ursprungets och Centrets syfte är lika med Guds vilja, så som den är potentialiserad i de tre Absoluten, personifierad i den Evige Sonen, förenad för universumverksamhet i den Oändlige Anden och förevigad i Paradisets eviga mönster. Gud den Supreme utvecklas till att bli den högsta finita manifestationen av Guds totala vilja.
117:0.2 (1278.2) Om alla invånare i storuniversum någon gång skulle komma därhän att de lever relativt fullständigt i enlighet med Guds vilja, då skulle skapelserna i tid och rymd etableras i ljus och liv, och då skulle den Allsmäktige — Suprematetens gudomspotential — bli faktisk i och med att Gud den Supremes gudomliga personlighet framträder.
117:0.3 (1278.3) När ett evolverande sinne tonar in till det kosmiska sinnets strömkretsar, när ett evolverande universum stabiliseras enligt centraluniversumets mönster, när en avancerande ande får kontakt med Härskarandarnas förenade omvårdnadsverksamhet, när en uppstigande dödligs personlighet slutligen tonar in till den inneboende Riktarens gudomliga ledning, då har den Supremes aktualhet igen blivit en grad mer verklig i universerna. Då har Suprematetens gudomlighet igen avancerat ett steg närmare kosmiskt förverkligande.
117:0.4 (1278.4) Delarna och individerna i storuniversum utvecklas som en återspegling av den Supremes totala utveckling, medan den Supreme i sin tur är den sammanfogade kumulativa summan av all utveckling i storuniversum. Från de dödligas synpunkt är bägge evolutionära och erfarenhetsmässiga växelverkningar.
117:1.1 (1278.5) Den Supreme är skönheten i den fysiska harmonin, sanningen i den intellektuella betydelsen och godheten i det andliga värdet. Han är sötman i den sanna framgången och glädjen i den eviga uppnåelsen. Han är storuniversums översjäl, det finita kosmosets medvetande, den finita verklighetens fullbordan och personifieringen av Skaparens och den skapades erfarenhet. Under all framtida evighet kommer Gud den Supreme att ge uttryck åt den viljebaserade erfarenhetens verklighet i Gudomens treenighetsförhållanden.
117:1.2 (1278.6) I de Suprema Skaparnas personer har Gudarna nedstigit från Paradiset till tidens och rymdens domäner för att där skapa och utveckla varelser med förmåga att uppnå Paradiset och uppstiga dit i sitt sökande efter Fadern. Denna universumprocession av nedstigande Skapare som uppenbarar Gud och uppstigande skapade som söker Gud avslöjar den Supremes gudomsutveckling. I den Supreme uppnår både nedstigande och uppstigande en ömsesidig förståelse, finner det eviga och universella broderskapet. Den Suprema Varelsen blir sålunda den finita syntesen av den erfarenhet som består av de fullkomliga Skaparnas talan och de fullbordande skapades genmäle.
117:1.3 (1279.1) Storuniversum innehåller möjligheten till och strävar efter ett fullständigt förenande, vilket kommer sig av att denna kosmiska existens är en följd av de skapelsegärningar och styrkemandat som utgår från Paradistreenigheten, som är obegränsad enhet. Själva denna trinitariska enhet uttrycks i det finita kosmos i den Supreme, vars verklighet allt mer blir uppenbar då universerna når den maximala nivån av identifiering med Treenigheten.
117:1.4 (1279.2) Skaparens vilja och den skapades vilja är kvalitativt olika, men de är också erfarenhetsmässigt besläktade, ty den skapade och Skaparen kan samarbeta för att uppnå universumfulländning. Människan kan arbeta i förbindelse med Gud och därigenom vara med om att skapa en evig finalit. Gud kan arbeta även som människa i sina inkarnerade Söner, som därigenom uppnår skapade varelsers suprema erfarenhet.
117:1.5 (1279.3) I den Suprema Varelsen förenas Skaparen och den skapade till en enda Gudom, vars vilja uttrycker en enda gudomlig personlighet. Den Supremes vilja är någonting mer än vare sig den skapades eller Skaparens vilja, just så som Härskarsonens suveräna vilja i Nebadon nu är någonting mer än en kombination av gudomlighetens och mänsklighetens vilja. Föreningen mellan Paradisets fulländning och erfarenheten från tid och rymd resulterar i ett nytt betydelsevärde på verklighetens gudomsnivåer.
117:1.6 (1279.4) Den Supremes evolverande gudomliga natur håller på att bli en trogen återgivning av alla skapades och alla Skapares enastående erfarenhet i storuniversum. I den Supreme är skaparheten och varelseskapet ett; de är för evigt förenade av den erfarenhet som föddes av svårigheterna i anslutning till lösandet av de mångahanda problem som ansätter all finit skapelse på dess eviga väg under sökandet efter fulländning och befrielse från ofullständighetens bojor.
117:1.7 (1279.5) Sanning, skönhet och godhet är korrelerade i Andens omvårdnad, Paradisets storslagenhet, Sonens barmhärtighet och den Supremes erfarenhet. Gud den Supreme är sanningen, skönheten och godheten, ty dessa gudomlighetsbegrepp representerar den idéskapande erfarenhetens finita maximum. De eviga källorna till dessa trefaldiga gudomlighetskvaliteter finns på överfinita nivåer, men en skapad varelse kunde förstå sådana ursprung endast som supersanning, superskönhet och supergodhet.
117:1.8 (1279.6) Mikael, som är en skapare, uppenbarade Skapar-Faderns gudomliga kärlek till sina jordiska barn. Sedan människorna har upptäckt och mottagit denna gudomliga tillgivenhet kan de sträva efter att uppenbara denna kärlek för sina jordiska bröder. En sådan tillgivenhet hos de skapade är en sann återspegling av den Supremes kärlek.
117:1.9 (1279.7) Den Supreme omfattar allting symmetriskt. Det Första Ursprunget och Centret är potentiellt i de tre stora Absoluten, aktualt i Paradiset, i Sonen och i Anden, men den Supreme är både aktual och potentiell, en varelse med personlig suprematet och allsmäktig styrka, en som reagerar lika för den skapades strävan som för Skaparens syfte; en som själv agerar och påverkar universum och som själv reagerar för universums totalsumma; och en som på samma gång är suprem skapare och suprem skapad. Suprematetens Gudom uttrycker sålunda totalsumman av allt det finita.
117:2.1 (1280.1) Den Supreme är Gud-i-tiden. Han är hemligheten med de skapades tillväxt i tiden. Han är också segern över det ofullständiga nuet och fullbordandet av den framtid som går mot fulländning. De slutliga frukterna av all finit tillväxt är: styrka som anden, i kraft av personlighetens förenande och skapande närvaro, behärskar genom sinnet. Den kulminerande följden av all denna tillväxt är den Suprema Varelsen.
117:2.2 (1280.2) För den dödliga människan är existens detsamma som tillväxt. Så ser det verkligen ut att vara även i vidare bemärkelse när det gäller hela universum, ty andeledd tillvaro förefaller att resultera i erfarenhetsbaserad tillväxt — ökad status. Vi har emellertid länge ansett att den nuvarande tillväxten, som kännetecknar de skapades tillvaro under innevarande universumtidsålder, är en funktion av den Supreme. Vi anser så lika att denna sorts tillväxt är något speciellt för den Supremes tillväxttidsålder, och att den kommer att upphöra när den Supremes tillväxt är avslutad.
117:2.3 (1280.3) Betänk vilken status de söner har som har treenigats av de skapade: De föds och lever i den nuvarande universumtidsåldern. De har personlighet och är utrustade med sinne och ande. De har upplevelser och kommer ihåg dem, men de växer inte såsom de uppstigande. Det är vår tro och uppfattning att fastän dessa söner som har treenigats av de skapade finns till i denna universumtidsålder, hör de i verkligheten till nästa universumtidsålder — den tidsålder som följer efter det att den Supremes tillväxt har fullbordats. Därför befinner de sig inte i den Supreme, som i sin nuvarande ställning kännetecknas av ofullständighet och därav följande tillväxt. Sålunda deltar de inte i den nuvarande universumtidsålderns erfarenhetsbaserade tillväxt utan hålls i reserv för nästa universumtidsålder.
117:2.4 (1280.4) Min egen klass av varelser, de Mäktiga Budbärarna, som har omfamnats av Treenigheten, deltar inte i tillväxten under nuvarande universumtidsålder. I viss mening är vi till vår ställning som om vi hörde till den föregående universumtidsåldern, vilket i själva verket Treenighetens Stationära Söner gör. En sak är säker: Vår status är fixerad genom treenighetsomfamningen, och erfarenhet resulterar inte längre i tillväxt.
117:2.5 (1280.5) Detta gäller inte för finaliterna eller någon annan av de evolutionära och erfarenhetsmässiga klasserna som deltar i den Supremes tillväxtprocess. Ni dödliga som nu lever på Urantia, och som kan sträva efter att uppnå Paradiset och finalitställning, borde förstå att en sådan bestämmelse kan förverkligas endast för att ni är en del av den Supreme och därför deltar i den Supremes tillväxtperiod.
117:2.6 (1280.6) En dag kommer den Supremes tillväxt att upphöra; hans ställning når sin fullbordan ( ifråga om energi och ande). När den Supremes utveckling upphör ser vi även slutet på de skapades utveckling såsom en del av Supremateten. Vilket slags tillväxt som kan tänkas komma att känneteckna universerna i yttre rymden vet vi inte. Vi är emellertid mycket säkra på att det kommer att vara något som mycket skiljer sig från allt som man har sett under den nuvarande tidsåldern då de sju superuniverserna utvecklas. De evolutionära invånarna i storuniversum kommer utan tvivel att få som uppgift att kompensera yttre rymdens invånare för att deras avsaknad av delaktighet i den Supremes tillväxt.
117:2.7 (1280.7) Den Suprema Varelsen kommer, sådan han är då den nuvarande universumtidsåldern har fullbordats, att tjäna som en erfarenhetsmässig härskare i storuniversum. Yttre rymdens invånare — medborgarna under nästa universumtidsålder — kommer att ha en potential för den tillväxt som kommer efter superuniversumskedet, en kapacitet för evolutionär uppnåelse som förutsätter den Allsmäktige Supremes överhöghet och således utesluter de skapades deltagande i den syntes av styrka och personlighet som bildas under nuvarande universumtidsålder.
117:2.8 (1281.1) Sålunda kan den Supremes ofullständighet anses vara en fördel, emedan den möjliggör evolutionär tillväxt för de skapade och skapelsen i de nuvarande universerna. Tomheten har helt säkert sin betydelse, ty den kan erfarenhetsmässigt fyllas.
117:2.9 (1281.2) En av de mest fascinerande frågorna inom filosofin på den finita nivån är denna: Aktualeras den Suprema Varelsen som en reaktion på storuniversums utveckling, eller utvecklas detta finita kosmos steg för steg som en reaktion på den gradvisa aktualeringen av den Supreme? Eller är det möjligt att de är ömsesidigt beroende av varandra för sin utveckling, att de är evolutionära växelverkningar som vardera sätter igång den andras tillväxt? Detta är vi säkra på: Skapade varelser och universer, både höga och låga, utvecklas inom den Supreme, och när de utvecklas framträder en förenad summering av hela den finita aktiviteten i denna universumtidsålder. Detta är den Suprema Varelsens framträdande, för alla personligheter är det utvecklingen av den allsmäktiga makten som Gud den Supreme är i besittning av.
117:3.1 (1281.3) Den kosmiska verklighet som i olika sammanhang kallas den Suprema Varelsen, Gud den Supreme och den Allsmäktige Supreme är en komplicerad och universell syntes av de faser som framträder i alla finita realiteter. Den vittomfattande diversifieringen av evig energi, gudomlig ande och universellt sinne når sin finita kulmen i utvecklingen av den Supreme, som är totalsumman av all finit tillväxt och som har förverkligat sig på gudomsnivåerna för det finitas maximala fullbordan.
117:3.2 (1281.4) Den Supreme är den gudomliga kanal som genomströmmas av treodernas skapande infinitet, som utkristalliseras i rymdens galaktiska panorama och mot bakgrunden av vilket det storartade personlighetsdramat i tiden utspelas: andens seger över energi-materien genom sinnets förmedling.
117:3.3 (1281.5) Jesus sade: ”Jag är den levande vägen”, och det är han, den levande vägen från jagmedvetandets materiella nivå till gudsmedvetandets andliga nivå. Så som han är denna levande uppstigningsväg från jaget till Gud, så är den Supreme den levande vägen från finit medvetande till transcendens av medvetandet, rentav till insikt i det absonita.
117:3.4 (1281.6) Er Skaparson kan faktiskt vara en sådan levande kanal från mänsklighet till gudomlighet eftersom han personligen till fullo har upplevt färden längs denna universumväg för framåtskridande, från den äkta mänsklighet som representerades av Josua ben Josef, Människosonen, till Mikael av Nebadons paradisgudomlighet, den infinita Gudens Son. På liknande sätt kan den Suprema Varelsen verka som universumkanal för transcendens av finita begränsningar, ty han är det aktuala förkroppsligandet och personliga koncentratet av de skapades hela evolution, framåtskridande och förandligande. Därtill kommer att de erfarenheter som de från Paradiset nedstigande personligheterna förvärvar i storuniversum utgör den del av hans erfarenhet som kompletterar hans summering av de från tiden kommande pilgrimernas uppstigningserfarenheter.
117:3.5 (1281.7) Den dödliga människan är mer än i bildlig betydelse gjord till Guds avbild. Från en fysisk synpunkt är detta uttalande knappast sant, men med hänsyn till vissa universumpotentialiteter är det ett verkligt faktum. I människosläktet framträder något av samma drama, som i en väldigt mycket större skala pågår i universernas universum, och som handlar om evolutionär uppnåelse. Människan, en viljemässig personlighet, blir i närvaro av den Supremes finita potentialiteter skapande i förbindelse med en Riktare, som är en icke-personlig entitet, och resultatet är att en odödlig själ slår ut i blom. Tidens och rymdens Skaparpersonligheter verkar i universerna i förbindelse med Paradistreenighetens icke-personliga ande och skapar därigenom en ny styrkepotential i gudomsverkligheten.
117:3.6 (1282.1) Den dödliga människan, som är en skapad varelse, är inte exakt lik den Suprema Varelsen som är gudom, men människans utveckling påminner i en del avseenden om den Supremes tillväxt. Människan växer medvetet från det materiella mot det andliga genom kraften, styrkan och uthålligheten i sina egna beslut. Hon växer även när hennes Tankeriktare utvecklar nya sätt att nå ned från de andliga till de morontiella själsnivåerna, och då själen en gång föds börjar den växa av sig själv.
117:3.7 (1282.2) Detta liknar i någon mån det sätt på vilket den Suprema Varelsen expanderar. Hans överhöghet växer som följd av de Suprema Skaparpersonligheternas gärningar och bedrifter; det innebär utveckling av majestätet i hans makt som härskare över storuniversum. Hans gudomsnatur är likaså beroende av Treenighetens från tidigare existerande enhet. Det finns ytterligare en annan aspekt på utvecklingen av Gud den Supreme: Han är inte endast utvecklad av Skapare och härledd från Treenigheten; han är också självutvecklad och självhärledd. Gud den Supreme är själv en viljeförsedd skapande deltagare i sin egen gudomsaktualering. Människans morontiasjäl är likaså en viljeförsedd medskapande partner i sitt eget odödlighetsförverkligande.
117:3.8 (1282.3) Fadern samarbetar med Samverkaren vid behandlingen av Paradisets energier för att göra dem mottagliga för den Supreme. Fadern samarbetar med den Evige Sonen vid frambringandet av de Skaparpersonligheter vilkas gärningar en gång skall kulminera i den Supremes överhöghet. Fadern samarbetar med både Sonen och Anden vid skapandet av Treenighetspersonligheter som fungerar som härskare i storuniversum fram till den tid då den Supremes fullbordade utveckling gör honom kvalificerad att axla denna överhöghet. Fadern samverkar med sina Gudoms- och icke-gudomsjämställda på dessa och många andra sätt för att främja Suprematetens utveckling, men han verkar även ensam i dessa sammanhang. Hans solitära verksamhet kommer kanske bäst fram i Tankeriktarnas och deras associerade entiteters omvårdnadsverksamhet.
117:3.9 (1282.4) Gudom är enhet, existentiell i Treenigheten, erfarenhetsbaserad i den Supreme, och i de dödliga varelseförverkligad i fusion med Riktaren. Tankeriktarens närvaro i den dödliga människan avslöjar den grundliggande enheten i universum, ty människan, den lägsta möjliga typen av universumpersonlighet, innesluter i sig ett faktiskt fragment av den högsta och eviga verkligheten, av själva den ursprunglige Fadern till alla personligheter.
117:3.10 (1282.5) Den Suprema Varelsen utvecklas på grund av sin förbindelse med Paradistreenigheten och som följd av den gudomlighetsframgång som skapar- och administratörbarnen till denna Treenighet har. Människans odödliga själ utvecklar sin egen eviga bestämmelse genom association med Paradisfaderns gudomliga närvaro och enligt de personlighetsbeslut som människans sinne fattar. Vad Treenigheten är för Gud den Supreme, det är Riktaren för den evolverande människan.
117:3.11 (1282.6) Under nuvarande universumtidsålder är den Suprema Varelsen uppenbarligen oförmögen att verka direkt som skapare, utom i de fall då de finita handlingsmöjligheterna har uttömts av de skapande förmedlarna i tid och rymd. Än så länge har detta inträffat endast en gång i universums historia. När möjligheterna till finit verksamhet i fråga om återspeglingsverksamheten i universum hade uttömts, då fungerade den Supreme som skapande kulminerare av alla föregående skapargärningar. Vi tror att han igen kommer att fungera som en kulminerare i framtida tidsåldrar då den föregående skaparverksamheten har fullbordat en ändamålsenlig cykel av skapande aktivitet.
117:3.12 (1283.1) Den Suprema Varelsen skapade inte människan, men människan skapades bokstavligen av, och hennes liv härleddes från den Supremes potentialitet. Inte heller utvecklar den Suprema Varelsen människan; även så är den Supreme själva evolutionens innersta väsen. Från finit synpunkt faktiskt lever vi, rör vi oss och har vår varelse i den Supremes immanens.
117:3.13 (1283.2) Den Supreme kan uppenbarligen inte inleda ursprungligt förorsakande men förefaller att vara katalysatorn för all universumtillväxt och är synbarligen bestämd att utgöra totalitetskulmen vad beträffar bestämmelsen för alla erfarenhetsbaserade evolutionära varelser. Fadern ger upphov till begreppet om ett finit kosmos. Skaparsönerna förverkligar denna idé i tid och rymd med de Skapande Andarnas samtycke och samverkan. Den Supreme kulminerar det totala finita och etablerar dess förhållande till det absonitas bestämmelse.
117:4.1 (1283.3) När vi betraktar varelseskapelsens oupphörliga kamp för statusens fulländning och varelsens gudomlighet, kan vi inte annat än tro att dessa ändlösa strävanden är ett uttryck för den Supremes oupphörliga kamp för gudomligt självförverkligande. Gud den Supreme är den finita Gudomen, och han måste befatta sig med det finitas problem i detta ords fulla bemärkelse. Vår kamp med tidens skiftande öden i utvecklingsprocesserna i rymden är återspeglingar av hans strävanden att själv bli verklig och att fullborda sin överhöghet inom den verksamhetssfär som hans evolverande natur håller på att utvidga till de yttersta gränserna för vad som är möjligt.
117:4.2 (1283.4) Överallt i storuniversum kämpar den Supreme för att komma till uttryck. Hans gudomliga utveckling bygger i viss mån på visdomen i det som varje befintlig personlighet gör. När en människovarelse väljer evig överlevnad blir hon bestämmelsemålets medskapare. I denna uppstigande dödligas liv finner den finita Guden ett ökat förverkligande av sin personlighet och en utvidgning av sin erfarenhetsbaserade överhöghet. Om en skapad varelse förkastar den eviga levnadsbanan upplever den del av den Supreme, som var beroende av denna skapade varelses val, ett ofrånkomligt dröjsmål, en förlust som måste kompenseras av ersättande eller motsvarande erfarenhet; vad gäller den icke-överlevandes personlighet, absorberas den i skapelsens översjäl och blir en del av den Supremes Gudom.
117:4.3 (1283.5) Gud är så full av tillit, så kärleksfull, att han ger en del av sin gudomliga natur till och med i människovarelsernas hägn, att av dem förvaras och förverkligas. Fadersnaturen, Riktarnärvaron, är oförstörbar oberoende av den dödliga varelsens val. Den Supremes barn, det evolverande jaget, kan tillintetgöras trots att ett sådant misslett jags potentiellt förenande personlighet fortlever som en faktor i Suprematetens Gudom.
117:4.4 (1283.6) Människopersonligheten kan verkligen tillintetgöra den individualitet som hör till människans ställning som skapad varelse, och fastän allt som var värdefullt i en sådan kosmisk självmördares liv bevaras, fortlever dessa kvaliteter inte som en enskild skapad varelse. Den Supreme finner igen uttryck i de skapade i universerna, men aldrig igen som just denna person. En icke-uppstigandes unika personlighet återvänder till den Supreme som en droppe vatten återvänder till havet.
117:4.5 (1284.1) Någon enskild handling av de personliga delarna av det finita är jämförelsevis betydelselös för den Suprema Helhetens slutliga framträdande, men helheten är dock beroende av de mångahanda delarnas totala handlande. Den enskilda dödligas personlighet är betydelselös med tanke på Suprematetens totala helhet, men varje människas personlighet företräder ett oersättligt betydelsevärde i det finita. Då personligheten en gång har kommit till uttryck finner den aldrig igen ett likadant uttryck utom i denna levande personlighets fortgående tillvaro.
117:4.6 (1284.2) När vi sålunda strävar efter att uttrycka jaget, strävar den Supreme i oss och med oss för att uttrycka gudomligheten. När vi finner Fadern, då har den Supreme igen funnit alltings Skapare i Paradiset. När vi får kontroll över och bemästrar problemen med att förverkliga oss själva, då uppnår erfarenhetens Gud allsmäktig suprematet i tidens och rymdens universer.
117:4.7 (1284.3) Människosläktet stiger inte uppåt i universum utan ansträngningar, inte heller utvecklas den Supreme utan målinriktad och intelligent verksamhet. De skapade når inte fulländning genom att bara vara passiva, inte heller kan Suprematetens ande verkliggöra den Allsmäktiges styrka förutom genom sin omvårdnad oupphörligt tjäna den finita skapelsen.
117:4.8 (1284.4) Människans timliga förhållande till den Supreme är grunden för den kosmiska moral som innebär universell känslighet för och accepterande av plikten. Detta är en moral som överstiger den timliga känslan för relativt rätt och fel; det är en moraluppfattning som direkt bygger på den självmedvetna skapades värdesättning av sin erfarenhetsmässiga skyldighet gentemot den erfarenhetsbaserade Gudomen. Den dödliga människan och alla andra finita varelser skapas av den levande potentialen av energi, sinne och ande som finns i den Supreme. Det är till den Supreme som den uppstigande kombinationen av Riktare och dödlig tyr sig för att skapa den odödliga och gudomliga karaktären hos en finalit. Det är av själva den Supremes verklighet som Riktaren med samtycke av människans vilja väver den eviga naturens mönster hos en uppstigande son till Gud.
117:4.9 (1284.5) Utvecklingen av Riktarens framsteg vid förandligandet och förevigandet av en människopersonlighet leder direkt till en utvidgning av den Supremes överhöghet. Sådana resultat i människans utveckling innebär samtidigt resultat i den evolutionära aktualeringen av den Supreme. Samtidigt som det är sant att de skapade inte kan utvecklas utan den Supreme är det antagligen också sant att den Supremes utveckling aldrig kan bli fullständig utan att utvecklingen av alla skapade varelser har fullbordats. Självmedvetna personligheters stora kosmiska ansvar ligger däri att den Suprema Gudomen i viss mening är beroende av det val som den dödliges vilja träffar. Det ömsesidiga framåtskridandet i de skapades och den Supremes utveckling rapporteras till Dagarnas Forna genom de outgrundliga mekanismerna för universums återspegling.
117:4.10 (1284.6) Den stora utmaning som har givits den dödliga människan är denna: Kommer du att besluta dig för att personalisera de värdebetydelser som kan erfaras i kosmos in i ditt eget evolverande jag? Eller kommer du genom att avvisa överlevnaden låta dessa Suprematetens hemligheter ligga overksamma i väntan på någon annan varelses verksamhet vid någon annan tid, någon som på sitt sätt vill försöka sig på en skapad varelses bidrag till den finite Gudens utveckling? Det blir då hans bidrag till den Supreme, inte ditt.
117:4.11 (1284.7) Den stora kampen i denna universumtidsålder står mellan det potentiella och det aktuala — allt det som ännu inte har kommit till uttryck söker sig ett aktualerande. Om den dödliga människan ger sig ut på äventyret till Paradiset följer hon tidens rörelser som rinner som strömningar inom evighetens flod. Om den dödliga människan avvisar den eviga levnadsbanan rör hon sig mot händelsernas ström i de finita universerna. Den mekaniska skapelsen går obönhörligt vidare så som Paradisfaderns utvecklande syfte, men den viljeförsedda skapelsen kan välja mellan att acceptera eller förkasta den roll som innebär personlighetens deltagande i evighetens äventyr. Den dödliga människan kan inte förinta de suprema värdena i människans tillvaro, men hon kan helt definitivt förhindra utvecklingen av dessa värden i sin egen personliga erfarenhet. I den utsträckning som människans jag sålunda vägrar att ta del i uppstigningen till Paradiset, i precis samma utsträckning fördröjs den Supreme med att ge uttryck åt sin gudomlighet i storuniversum.
117:4.12 (1285.1) I förvar hos den dödliga människan har givits inte endast Paradisfaderns Riktarnärvaro, utan även kontroll över ödesmålet för en ytterst liten bråkdel av den Supremes framtid. Ty så som människan uppnår sin mänskliga bestämmelse, så når den Supreme sin bestämmelse på gudomsnivåerna.
117:4.13 (1285.2) Så väntar beslutet för var och en av er så som det en gång väntade för var och en av oss: Kommer du att svika tidens Gud som är så beroende av det finita sinnets beslut? Kommer du att svika universernas Supreme personlighet genom lättjefullhet och slöhet som antyder en animalistisk tillbakagång? Skall du svika alla skapade varelsers storartade broder som är så beroende av varje varelse? Kan du låta dig drivas in i de oförverkligades rike när framför dig öppnar sig den förtrollande utsikten över en levnadsbana i universum — den gudomliga upptäckten av Paradisfadern och det gudomliga deltagandet i sökandet efter och utvecklingen av Suprematetens Gud?
117:4.14 (1285.3) Guds gåvor — hans utgivning av verklighet — är inte något som avskiljs från honom själv. Han avlägsnar inte skapelsen från sig själv, men han har byggt upp spänningar i skapelserna som kretsar kring Paradiset. Gud älskar först människan och förlänar henne potentialen till odödlighet — evig verklighet. Och då människan älskar Gud, så blir hon evig i den aktuala verkligheten. Här är ett mysterium: Ju närmare Gud människan kommer genom kärlek, desto mer verklig — aktual — blir den människan. Ju mer människan drar sig bort från Gud, desto mer närmar hon sig overkligheten — upphörandet av existensen. När människan helgar sin vilja till att göra Faderns vilja, när människan ger Gud allt hon har, då gör Gud den människan till mer än hon är.
117:5.1 (1285.4) Den storslagne Supreme är storuniversums kosmiska översjäl. I honom finner kvaliteterna och kvantiteterna i kosmos sin gudomsåterspegling; hans gudomsnatur är en mosaikartad sammansättning av den totala väldigheten av alla skapades och Skapares natur överallt i de evolverande universerna. Den Supreme är även en aktualerande Gudom med en skapande vilja som omfattar ett evolverande universumsyfte.
117:5.2 (1285.5) De intellektuella, potentiellt personliga jagen i det finita uppkommer från det Tredje Ursprunget och Centret och når finit gudomssyntes i tid och rymd i den Supreme. När den skapade underställer sig Skaparens vilja undertrycker eller överlämnar han inte sin personlighet; de individuella personligheterna som deltar i aktualeringen av den finita Guden förlorar inte sitt viljeförsedda jag av att de verkar på detta sätt. Snarare växer sådana personligheter allteftersom de deltar i detta stora gudomsäventyr. Genom ett sådant förbund med gudomligheten förädlar, berikar, förandligar och förenar människan sitt evolverande jag ända fram till suprematetens tröskel.
117:5.3 (1286.1) Människans evolverande odödliga själ, det materiella sinnets och Riktarens gemensamma skapelse, uppstiger som sådan till Paradiset, och senare när den har upptagits i Finalitkåren blir den på något nytt sätt förenad med den Evige Sonens strömkrets för andegravitation genom ett erfarenhetsförfarande känt som finalittranscendentation. Dessa finaliter blir sålunda acceptabla kandidater för erfarenhetsmässigt erkännande som Gud den Supremes personligheter. När dessa dödliga intellekt i Finalitkårens ouppenbarade framtida uppdrag uppnår andeexistensens sjunde stadium blir dessa tvåfaldiga sinnen trefaldiga. Dessa två harmoniserade sinnen, det mänskliga och det gudomliga, kommer att förhärligas i förbund med den då aktualerade Suprema Varelsens erfarenhetsbaserade sinne.
117:5.4 (1286.2) I den eviga framtiden kommer Gud den Supreme att vara aktualerad — kreativt uttryckt och andligen åskådliggjord — i den uppstigna människans förandligade sinne, den odödliga själen, just så som den Universelle Fadern uppenbarades i det jordiska liv som Jesus levde.
117:5.5 (1286.3) Människan förenas inte med den Supreme och dränker sin personliga identitet, men universumföljderna av alla människors erfarenheter bildar på detta sätt en del av den Supremes gudomliga erfarande. ”Handlingen är vår, följderna är Guds.”
117:5.6 (1286.4) Den framåtskridande personligheten lämnar efter sig en strimma av aktualerad verklighet på sin färd genom uppstigningsnivåerna i universerna. De växande skapelserna i tid och rymd, må de vara av sinne, ande eller energi, modifieras av personlighetens färd genom deras domäner. När människan agerar reagerar den Supreme, och denna transaktion utgör själva framåtskridandet.
117:5.7 (1286.5) De stora strömkretsarna för energi, sinne och ande är aldrig bestående ägodelar för de uppstigande personligheterna; dessa serviceformer förblir för alltid en del av Supremateten. I de dödligas erfarenhet finns människans intellekt i de biträdande sinnesandarnas rytmiska pulseringar, och det utför sina beslut inom den arena som åstadkoms av inkopplingen till strömkretsarna för denna omvårdnadsverksamhet. Vid människans död skiljs hennes människojag för alltid från sinnesandarnas strömkrets. Fastän dessa sinnesandar aldrig ser ut att överföra erfarenhet från en personlighet till en annan, kan de överföra, och gör det också, de icke-personliga återverkningarna av beslut och handlingar genom Gud den Sjufaldige till Gud den Supreme. (Åtminstone gäller detta för dyrkans och visdomens sinnesandar.)
117:5.8 (1286.6) Så förhåller det sig också med de andliga strömkretsarna. Människan använder dessa vid sin uppstigning genom universerna, men hon äger dem aldrig som en del av sin eviga personlighet. Dessa strömkretsar för andlig omvårdnad — vare sig det gäller Sanningens Ande, den Heliga Anden eller superuniversumets andenärvaror — är emellertid mottagliga för och reagerar på de värden som uppkommer i den uppstigande personligheten, och dessa värden överförs troget genom den Sjufaldige till den Supreme.
117:5.9 (1286.7) Emedan sådana andliga inflytelser som den Heliga Anden och Sanningens Ande är verksamhetsformer i lokaluniversumet, begränsas deras ledning inte helt till de geografiska avgränsningarna för en given lokal skapelse. När den uppstigande dödlige passerar bortom gränserna för lokaluniversumet för sin uppkomst, berövas han inte helt Sanningens Andes omvårdnad. Denna Ande har ständigt undervisat och lett honom genom de filosofiska irrgångarna i de materiella och morontiella världarna och vid varje kris under uppstigningen ofelbart väglett Paradis-pilgrimen med orden: ”Detta är vägen.” När du lämnar lokaluniversets domäner bakom dig, genom omvårdnaden av den uppkommande Suprema Varelsens ande och genom de möjligheter som superuniversumets återspegling erbjuder, kommer du i din uppstigning till Paradiset att vägledas av den tröstande och ledande anden som har utgivits av Guds Paradisgåvosöner.
117:5.10 (1287.1) Hur registreras betydelser, värden och fakta gällande den evolutionära erfarenheten i den Supreme av dessa mångahanda strömkretsar för kosmisk omvårdnad? Vi är inte alldeles säkra, men vi tror att denna registrering sker genom de Suprema Skaparnas personer, vilka har sitt ursprung i Paradiset och som är direkta källor till nämnda strömkretsar i tid och rymd. De sju biträdande sinnesandarnas anhopningar av sinneserfarenhet i deras omvårdnad av intellektets fysiska nivå, är en del av den Gudomliga Omvårdarens erfarenhet i lokaluniversumet, och genom denna Skapande Ande registreras de antagligen i Suprematetens sinne. Likaså registreras de dödligas erfarenheter av Sanningens Ande och den Heliga Anden troligen på liknande sätt i Suprematetens person.
117:5.11 (1287.2) Även människans och Riktarens erfarenhet måste finna genklang i Gud den Supremes gudomlighet, ty när Riktarna erfar är de liksom den Supreme, och den dödliga människans evolverande själ skapas utifrån den från tidigare existerande möjligheten till en sådan erfarenhet inom den Supreme.
117:5.12 (1287.3) På detta sätt blir de mångahanda erfarenheterna i hela skapelsen en del av Suprematetens evolution. De skapade endast nyttjar det finitas kvaliteter och kvantiteter under sin uppstigning till Fadern; de icke-personliga konsekvenserna av detta nyttjande förblir för evigt en del av det levande kosmos, den Suprema personen.
117:5.13 (1287.4) Det som människan själv för med sig som en personlighetstillgång är karaktärskonsekvenserna av erfarenheten att ha använt sinnes- och andeströmkretsarna i storuniversum under sin uppstigning till Paradiset. När människan fattar beslut, och när hon omsätter sitt beslut i handling, då erfar hon, och betydelserna och värdena av denna erfarenhet är för evigt en del av hennes eviga karaktär på alla nivåer, från den finita till den slutliga. Den kosmiskt moraliska och gudomligt andliga karaktären representerar den skapades kapitalansamling av personliga beslut som har illuminerats av uppriktig dyrkan, förhärligats av intelligent kärlek och fullföljts i broderligt tjänande.
117:5.14 (1287.5) Den evolverande Supreme kommer till slut att kompensera de finita varelserna för deras oförmåga att någonsin få mer än en begränsad erfarenhetskontakt med universernas universum. De skapade kan nå fram till Paradisfadern, men deras evolutionära sinne, som är finit, är oförmöget att verkligen förstå den infinite och absolute Fadern. Eftersom de skapades all erfarenhet registreras i den Supreme och samtidigt är en del av honom, sedan när alla skapade når den finita tillvarons slutliga nivå och sedan den totala universumutvecklingen gör det möjligt för dem att nå Gud den Supreme som ett aktualt gudomsväsen, då inneligger i själva denna kontakt även kontakt med den totala erfarenheten. Tidens finita innehåller i sig fröna till evigheten; och vi har fått lära oss att när utvecklingens fullbordan vittnar om att kapaciteten för kosmisk tillväxt har uttömts, då går det totala finita in i det eviga livsskedets absonita faser i sökandet efter Fadern som den Ultimate.
117:6.1 (1287.6) Vi söker den Supreme i universerna, men vi finner honom inte. ”Han är den som är inom och utom alla ting och varelser, rörliga och orörliga. Oigenkännlig i sitt mysterium, fastän avlägsen, är han dock nära.” Den Allsmäktige Supreme är ”formen för det ännu oformade, mönstret för det ännu oskapade.” Den Supreme är ditt universumhem, och när du finner honom är det som att återvända hem. Han är din erfarenhetsmässiga förälder, och just som i människornas erfarenhet, så har han vuxit i erfarenheten som gudomlig förälder. Han känner er, ty han är både lik de skapade och skaparna.
117:6.2 (1288.1) Om ni verkligen vill finna Gud, kan ni inte undgå att i ert sinne föds medvetandet om den Supreme. Så som Gud är er gudomlige Fader, så är den Supreme er gudomliga Moder, i vilken ni fostras under hela ert liv som universumvarelser. ”Hur universell är inte den Supreme — han finns på alla sidor! Skapelsens oräkneliga varelser är beroende av hans närvaro för sitt liv, och ingen förvägras tillträde.”
117:6.3 (1288.2) Vad Mikael är för Nebadon, det är den Supreme för det finita kosmos; hans Gudom är den stora kanal genom vilken Faderns kärlek strömmar utåt till hela skapelsen, och han är den stora kanal genom vilken finita varelser färdas inåt i sitt sökande efter Fadern, som är kärlek. Även Tankeriktarna är besläktade med honom; till sin ursprungliga natur och gudomlighet är de lik Fadern, men när de upplever händelserna i tiden i universerna i rymden blir de lik den Supreme.
117:6.4 (1288.3) Den handling som innebär att den skapade väljer att göra Skaparens vilja är ett kosmiskt värde och har en universumbetydelse på vilken någon ouppenbarad men överallt verkande koordinerande kraft reagerar omedelbart, troligen fungerandet av ett uttryck för den Suprema Varelsens ständigt vidgande verksamhet.
117:6.5 (1288.4) En evolverande dödligs morontiasjäl är i själva verket en son till den Universelle Faderns riktarinverkan och ett barn till den Suprema Varelsens, den Universella Moderns, kosmiska reaktion. Moderns inverkan dominerar den växande själen under hela dess barndom i lokaluniversumet. Gudomsföräldrarnas inflytande blir mer jämbördigt efter fusionen med Riktaren och under livsskedet i superuniversumet, men när de skapade från tiden börjar sin färd genom evighetens centrala universum framträder Faderns natur allt mer och når höjdpunkten av sin finita manifestation vid igenkännandet av den Universelle Fadern och upptagningen i Finalitkåren.
117:6.6 (1288.5) I och med den erfarenhet som uppnåendet av finalitstatus innebär, påverkas de erfarenhetsmässiga moderkvaliteterna storligen av kontakt med och ingivelse från den Evige Sonens andenärvaro och den Oändlige Andens sinnesnärvaro. Därefter framträder, genom alla finalitverksamhets områden i storuniversum, ett nytt uppvaknande av den Supremes latenta moderpotential, ett nytt förverkligande av erfarenhetsbaserade betydelser och en ny syntes av erfarenhetsmässiga värden från hela uppstigningsskedet. Det ser ut som om detta förverkligande av jaget kommer att fortgå under universumlivsskedet för sjätte stadiets finaliter ända tills modersarvet från den Supreme når finit synkronisering med riktararvet från Fadern. Denna fascinerande period av verksamhet i storuniversum representerar den uppstigne och fulländade dödliges fortsatta livsskede som vuxen.
117:6.7 (1288.6) Sedan det sjätte stadiet i tillvaron har fullbordats och inträde skett i andestatusens sjunde och slutliga stadium följer troligen avancerande tidsåldrar av berikande erfarenhet, mognande visdom och förverkligande av gudomligheten. För en finalitnatur innebär detta troligen att kampen för andens självförverkligande i sinnet är avslutad, att koordineringen av den uppstigna människonaturen med Riktarens gudomliga natur har fullbordats inom gränserna för de finita möjligheterna. Ett sådant storartat universumjag blir sålunda en evig finalitson till Paradisfadern såväl som ett evigt universumbarn till den Suprema Modern, ett universumjag som är kvalificerat att företräda både Fadern och Modern till universer och personligheter i varje verksamhet eller företag som berör den finita administrationen av skapade, skapande eller evolverande ting och varelser.
117:6.8 (1289.1) Alla människor som utvecklar en själ är bokstavligen evolutionära söner till Gud Fadern och Gud Modern, den Suprema Varelsen. Ända fram till den tid då den dödliga människan blir själsmedveten om sitt gudomliga arv måste dock denna visshet om släktskap med Gudomen inses genom tro. Människans livsupplevelse är den kosmiska kokong i vilken den Suprema Varelsens universumgåvor och den Universelle Faderns universumnärvaro (av vilka ingendera är personligheter) utvecklar morontiasjälen i tiden och den mänskliga-gudomliga finalitkaraktären för universumbestämmelse och evig tjänst.
117:6.9 (1289.2) Människorna glömmer alltför ofta att Gud är den största och högsta erfarenheten i människans tillvaro. Andra erfarenheter är begränsade till sin natur och sitt innehåll, men upplevelsen av Gud har inga begränsningar utom de som den skapades fattningsförmåga ställer, och själva denna upplevelse i sig vidgar fattningsförmågan. När människorna söker Gud söker de allting. När de finner Gud har de funnit allting. Sökandet efter Gud är ett frikostigt spridande av kärlek åtföljt av förvånande upptäckter av ny och större kärlek färdig att skänkas.
117:6.10 (1289.3) All sann kärlek är från Gud, och människan får del av den gudomliga tillgivenheten i den mån hon själv ger denna kärlek till sina medvarelser. Kärleken är dynamisk. Den kan aldrig fångas; den är levande, fri, spännande och alltid i rörelse. Människan kan aldrig ta Faderns kärlek och stänga in den i sitt hjärta. Faderns kärlek kan bli verklig för den dödliga människan endast då den passerar genom den människans personlighet, när hon i sin tur sprider denna kärlek till sina medvarelser. Kärlekens stora strömkrets går från Fadern genom söner till bröder och från dem till den Supreme. Faderns kärlek framträder i den dödligas personlighet genom Riktarens omvårdnad i människans inre. En sådan son som känner Gud uppenbarar denna kärlek för sina universumbröder, och denna broderliga tillgivenhet är själva väsendet i den Supremes kärlek.
117:6.11 (1289.4) Det finns inga andra sätt att närma sig den Supreme än genom erfarenhet, och i de nuvarande skapelseepokerna finns endast tre vägar längs vilka de skapade kan närma sig Supremateten:
117:6.12 (1289.5) 1. Paradisets Medborgare nedstiger från den eviga Ön genom Havona, där de förvärvar förmågan att förstå Supremateten genom observation av Paradis-Havonas verklighetsdifferential och genom utforskande upptäckter av de mångahanda aktiviteter som utförs av de Suprema Skaparpersonligheterna, allt från Härskarandar till Skaparsöner.
117:6.13 (1289.6) 2. De uppstigande från tid och rymd som kommer upp från de Suprema Skaparnas evolutionära universer kommer den Supreme nära under sin färd genom Havona som ett förstadium till den tilltagande uppskattningen av enheten hos Paradistreenigheten.
117:6.14 (1289.7) 3. De infödda i Havona skaffar sig en förståelse av den Supreme genom kontakter med nedstigande pilgrimer från Paradiset och uppstigande pilgrimer från de sju superuniverserna. De infödda havoniterna är av naturen i en ställning att kunna harmonisera de väsentligt olika synsätten som förekommer hos den eviga Öns medborgare och de evolutionära universernas medborgare.
117:6.15 (1290.1) För evolutionära varelser finns det sju stora vägar att närma sig den Universelle Fadern, och var och en av dessa vägar för uppstigning till Paradiset går genom en av de Sju Härskarandarnas gudomlighet. Varje sådant närmande möjliggörs av att den skapades mottaglighet för erfarenhet har utvidgats som följd av att han har tjänat i det superuniversum som återspeglar naturen hos dess Härskarande. Totalsumman av dessa sju erfarenheter utgör de nu kända gränserna för en varelses medvetande om Gud den Supremes realitet och aktuala verklighet.
117:6.16 (1290.2) Det är inte endast människans egna begränsningar som hindrar henne att finna den finita Guden. Det kommer sig också av universums ofullständighet, även ofullständigheten hos alla varelser — tidigare, nuvarande och framtida — gör den Supreme otillgänglig. Gud Fadern står att finna för varje individ som har uppnått gudalikhetens gudomliga nivå, men Gud den Supreme kommer aldrig att kunna upptäckas personligen av någon enskild varelse före den långt avlägsna tid då alla varelser kommer att finna honom samtidigt genom att fulländningen uppnås universellt.
117:6.17 (1290.3) Fastän ni inte i denna universumtidsålder personligen kan finna honom, så som ni kan och kommer att finna Fadern, Sonen och Anden, kommer dock uppstigningen till Paradiset och det efterföljande livsskedet i universum att gradvis i ert medvetande skapa ett igenkännande av universumnärvaron och den kosmiska verksamheten som karakteriserar all erfarenhets Gud. Andens frukter är substansen i den Supreme, så som han kan förstås i människans erfarenhet.
117:6.18 (1290.4) Människans framtida uppnåelse av den Supreme är en följd av hennes fusion med Paradisgudomens ande. Hos urantiaborna är denna ande den Universelle Faderns riktarnärvaro. Fastän Mysterieledsagaren är från Fadern och lik Fadern, betvivlar vi att ens en sådan gudomlig gåva kan utföra den omöjliga uppgiften att uppenbara den infinita Gudens natur för en finit varelse. Vi misstänker att det som Riktarna kommer att uppenbara för framtida sjunde stadiets finaliter kommer att vara Gud den Supremes gudomlighet och natur. Denna uppenbarelse kommer för en finit varelse att vara detsamma som en uppenbarelse av den Infinita skulle vara för en absolut varelse.
117:6.19 (1290.5) Den Supreme är inte infinit, men han omfattar troligen all infinitet som en finit varelse någonsin verkligen kan förstå. Att förstå mer än den Supreme är att vara mer än finit!
117:6.20 (1290.6) Alla erfarenhetsmässiga skapelser är ömsesidigt beroende av varandra i förverkligandet av sin bestämmelse. Endast den existentiella verkligheten bildar ett slutet helt och existerar självständigt. Havona och de sju superuniverserna behöver varandra för att nå högsta möjliga finita uppnåelse, likaså kommer de en gång att vara beroende av de framtida universerna i yttre rymden för transcendens av det finita.
117:6.21 (1290.7) En uppstigande människa kan finna Fadern. Gud är existentiell och därför verklig, oberoende av erfarenhetsställningen i totaluniversum. Ingen enskild uppstigande kommer dock någonsin att finna den Supreme förrän alla uppstigande har nått den maximala universummognad som kvalificerar dem till att samtidigt ta del i denna upptäckt.
117:6.22 (1290.8) Fadern gör inte skillnad på person, utan relaterar till var och en av sina uppstigande söner som kosmiska individer. Den Supreme gör inte heller skillnad på person, utan relaterar till sina erfarenhetsmässiga barn som en enda kosmisk helhet.
117:6.23 (1290.9) Människan kan upptäcka Fadern i sitt hjärta, men hon måste söka den Supreme i hjärtana på alla andra människor; och när alla skapade fulländat uppenbarar den Supremes kärlek, då blir han en universell aktual verklighet för alla skapade. Detta är bara ett annat sätt att säga att universerna etableras i ljus och liv.
117:6.24 (1291.1) Då alla personligheter har nått ett fulländat självförverkligande och en fulländad jämvikt har åstadkommits överallt i universum är detta detsamma som uppnåelse av den Supreme och det anger att all finit verklighet har befriats från begränsningarna i den ofullständiga tillvaron. En sådan uttömning av alla finita potentialer betyder att uppnåelsen av den Supreme är fullbordad, vilket kan på annat sätt definieras som fullbordat evolutionärt aktualerande av den Suprema Varelsen själv.
117:6.25 (1291.2) Människorna finner inte den Supreme plötsligt och sensationellt så som en jordbävning river upp sprickor i berggrunden, utan de finner honom långsamt och tålmodigt så som en älv långsamt nöter bort jorden undertill.
117:6.26 (1291.3) När du finner Fadern finner du den stora orsaken till ditt andliga uppstigande i universerna; när du finner den Supreme finner du det stora resultatet av din livsfärd till Paradiset.
117:6.27 (1291.4) Men ingen dödlig som känner Gud kan någonsin känna sig ensam på sin färd genom kosmos, ty han vet att Fadern vandrar vid hans sida varje steg på vägen, medan själva vägen där han vandrar är den Supremes väsensnärvaro.
117:7.1 (1291.5) Det fullbordade förverkligandet av alla finita potentialer är detsamma som ett avslutat förverkligande av all evolutionär erfarenhet. Detta innebär att den Supreme slutligen framträder som en allsmäktig gudomsnärvaro i universerna. Vi tror att den Supreme i detta utvecklingsstadium kommer att vara lika fristående personifierad som den Evige Sonen, lika konkret styrkeförsedd som Paradisön, lika fullständigt enad som Samverkaren, och allt detta inom gränserna för Suprematetens finita möjligheter vid kulminationen av den nuvarande universumtidsåldern.
117:7.2 (1291.6) Fastän detta är ett helt sakligt begrepp av den Supremes framtid, önskar vi fästa er uppmärksamhet vid vissa problem som inneligger i detta begrepp:
117:7.3 (1291.7) 1. De Okvalificerade Övervakarna av den Supreme skulle knappast kunna gudifieras i något skede förrän hans utveckling har avslutats, och dock utövar dessa samma övervakare redan nu i begränsat avseende en suprematetens överhöghet i förhållande till de universer som har etablerats i ljus och liv.
117:7.4 (1291.8) 2. Den Supreme skulle knappast kunna fungera i den Ultimata Treenigheten förrän han har nått en universumstatus som innebär fullbordad aktualhet, och dock är den Ultimata Treenigheten redan nu en kvalificerad verklighet, och ni har informerats om existensen av den Ultimates Kvalificerade Ställföreträdare.
117:7.5 (1291.9) 3. Den Supreme är inte helt verklig för de skapade i universerna, men det finns många orsaker till att man kan sluta sig till att han är helt verklig för den Sjufaldiga Gudomen, allt från den Universelle Fadern i Paradiset till Skaparsönerna och de Skapande Andarna i lokaluniverserna.
117:7.6 (1291.10) Det kan hända att det vid det finitas övre gränser, där tid förenas med transcenderad tid, förekommer något slag av utsuddning och blandning av ordningsföljden. Det kan hända att den Supreme på förhand kan projicera sin universumnärvaro på dessa supertidens nivåer och sedan i begränsad omfattning förutse en framtida utveckling genom att återspegla denna framtidsprognos som den Projicerade Ofullständighetens Immanens tillbaka till de skapade nivåerna. Sådana fenomen kan iakttas överallt där det finita kommer i kontakt med det överfinita, såsom fallet är hos människovarelserna som innebos av Tankeriktare, vilka är verkliga förutsägelser om människans framtida universumuppnåenden i all evighet.
117:7.7 (1292.1) När de dödliga uppstigna upptas i Paradisets finalitkår avlägger de en ed till Paradistreenigheten, och då de svär denna trohetsed förbinder de sig därmed till evig trohet mot Gud den Supreme, som är Treenigheten så som den förstås av alla finita skapade personligheter. Senare när finalitkompanierna verkar överallt i de evolverande universerna är de endast underkastade de mandat som utgår från Paradiset, ända till de händelserika tider då lokaluniverserna etableras i ljus och liv. När de nya styresorganen i dessa fullbordade skapelser börjar återspegla den Supremes uppkommande överhöghet, observerar vi att de uteliggande finalitkompanierna då erkänner domsrätten hos dessa nya styresorgan. Det förefaller som om Gud den Supreme skulle utvecklas som förenaren av de evolutionära Finalitkårerna, men det är högst sannolikt att den eviga bestämmelsen för dessa sju kårer kommer att ledas av den Supreme som en av medlemmarna i den Ultimata Treenigheten.
117:7.8 (1292.2) Den Suprema Varelsen har tre superfinita möjligheter till manifestation i universum:
117:7.9 (1292.3) 1. Absonit samverkan i den första erfarenhetsmässiga Treenigheten.
117:7.10 (1292.4) 2. Medabsolut förhållande i den andra erfarenhetsmässiga Treenigheten.
117:7.11 (1292.5) 3. Medinfinit deltagande i Treenigheternas Treenighet, men vi har ingen tillfredsställande uppfattning om vad detta verkligen skulle betyda.
117:7.12 (1292.6) Detta är en av de allmänt accepterade hypoteserna om den Supremes framtid, men det finns också många spekulationer om hans relationer till det nuvarande storuniversum efter det att det har nått statusen av ljus och liv.
117:7.13 (1292.7) Det nuvarande målet för superuniverserna är att bli, sådana de är och inom sina potentialer, fulländade så som Havona är fullkomligt. Denna fulländning gäller fysisk och andlig uppnåelse, men även förvaltningens, regeringsmaktens och broderskapets utveckling. Man tror att möjligheterna till disharmoni, obalans och missanpassning i superuniverserna under kommande tidsåldrar till slut kommer att uttömmas. Energiströmkretsarna kommer att vara i perfekt balans och helt underordnade sinnet, medan anden i anslutning till personligheten kommer att ha nått herraväldet över sinnet.
117:7.14 (1292.8) Man antar att den Supremes andeperson och den Allsmäktiges förvärvade styrka vid denna avlägsna framtida tidpunkt har uppnått en jämbördig utveckling och att båda, såsom förenade i det Suprema Sinnet, faktualiseras som den Suprema Varelsen, en fullbordad aktualhet i universerna — en aktualhet som kan observeras av alla skapade intelligenser, för vilken alla skapade energier reagerar, som koordineras i alla andliga entiteter och som erfars av alla universumpersonligheter.
117:7.15 (1292.9) Detta begrepp inbegriper den Supremes aktuala överhöghet i storuniversum. Det är helt sannolikt att de nuvarande Treenighetsadministratörerna fortsätter som hans ställföreträdare, men vi tror att de nuvarande skiljelinjerna mellan de sju superuniverserna gradvis kommer att försvinna, och att hela storuniversum kommer att fungera som en fulländad helhet.
117:7.16 (1292.10) Det är möjligt att den Supreme då kommer att vara personligen bosatt i Uversa, högkvarteret i Orvonton, och därifrån leda administrationen av skapelserna i tiden, men detta är verkligen endast en gissning. Helt säkert kommer dock den Suprema Varelsens personlighet att definitivt kunna kontaktas på någon specifik plats, fastän detta Gudomsväsens allestädesnärvaro troligen fortsättningsvis kommer att genomtränga universernas universum. Vad förhållandet mellan den tidsålderns superuniversummedborgare och den Supreme kommer att vara vet vi inte, men det kan vara något som liknar det nuvarande förhållandet mellan de infödda havonaborna och Paradistreenigheten.
117:7.17 (1293.1) Det fullbordade storuniversum under dessa framtida dagar kommer att vara mycket annorlunda än för närvarande. Förbi är då de spännande äventyren med att organisera galaxer i rymden, att plantera liv i osäkra världar i tiden, att utveckla harmoni av kaos, skönhet av potentialer, sanning av betydelser och godhet av värden. Tidens universer har då fullbordat sin finita bestämmelse! Kanske blir det då en stunds vila, avkoppling från den tidsålderslånga kampen för evolutionär fulländning. Men inte länge! Säkert, visst och obevekligt kommer den uppkommande Gudomens mysterium i form av Gud den Ultimate att utmana dessa fulländade medborgare i de etablerade universerna, just så som deras kämpande evolutionära föregångare en gång utmanades av sökandet efter Gud den Supreme. Ridån för det kosmiska ödesmålet går upp för att avslöja den transcendenta storslagenheten i det lockande absonita sökandet för att nå den Universelle Fadern på dessa nya och högre nivåer som uppenbaras i de skapades ultimata erfaranden.
117:7.18 (1293.2) [Avfattat under beskydd av en Mäktig Budbärare, som temporärt vistas på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 118
118:0.1 (1294.1) OM Gudomens olika naturer kan man säga att:
118:0.2 (1294.2) 1. Fadern är ett självexisterande jag.
118:0.3 (1294.3) 2. Sonen är ett samexisterande jag.
118:0.4 (1294.4) 3. Anden är ett medexisterande jag.
118:0.5 (1294.5) 4. Den Supreme är ett evolutionärt-erfarenhetsbaserat jag.
118:0.6 (1294.6) 5. Den Sjufaldige är självfördelande gudomlighet.
118:0.7 (1294.7) 6. Den Ultimate är transcendentalt-erfarenhetsbaserat jag.
118:0.8 (1294.8) 7. Den Absolute är existentiellt-erfarenhetsbaserat jag.
118:0.9 (1294.9) Medan Gud den Sjufaldige är oundgänglig för den Supremes evolutionära uppnående, är den Supreme även oundgänglig för den Ultimates slutlig framträdande. Den Supremes och den Ultimates tvåfaldiga väsen utgör den grundläggande associationen mellan subabsolut och härledd Gudom, ty de kompletterar varandra på ett ömsesidigt beroende sätt vid uppnåendet av bestämmelsemålet. Tillsammans bildar de den erfarenhetsmässiga bro som förenar all skapande tillväxts begynnelse och fullbordan i totaluniversum.
118:0.10 (1294.10) Den skapande tillväxten är ändlös men alltid belönande, ändlös till sin utsträckning men alltid punkterad av stunder då en personlighet känner tillfredsställelse av att ha nått delmål. Dessa stunder tjänar mycket effektivt som upptakter till mobilisering av krafter för nya äventyr i kosmisk tillväxt, utforskande av universum och uppnående av Gudomen.
118:0.11 (1294.11) Fastän matematikens område belastas av kvalitativa begränsningar, förser det dock det finita sinnet med en begreppsmässig bas för att begrunda infiniteten. Siffrorna har ingen kvantitativ begränsning, inte heller för det finita sinnets fattningsförmåga. Oberoende av hur stort ett tal är kan man alltid tänka sig att addera ett till. Man kan också förstå att detta inte når upp till oändligheten, ty oberoende av hur många gånger man upprepar denna addition kan alltid ytterligare ett tal adderas.
118:0.12 (1294.12) Samtidigt kan de oändliga talserierna summeras i varje given punkt, och denna totalsumma (rättare sagt subtotalsumma) skänker en given person vid given tid och med given status den fulla sötma som måluppnåelsen medför. Förr eller senare börjar denna samma person hungra och längta efter nya och större mål, och sådana äventyr av tillväxt kommer ständigt att finnas tillgängliga i tidens fullbordan och evighetens cykler.
118:0.13 (1294.13) Varje successiv universumtidsålder är förrummet till följande skede av kosmisk tillväxt, och varje universumepok tillhandahåller det omedelbara bestämmelsemålet för alla föregående stadier. Havona är i sig självt en fullkomlig men av fullkomligheten begränsad skapelse. Havonas fullkomlighet finner, när den expanderar ut i de evolutionära superuniverserna, inte endast kosmiskt bestämmelsemål utan även befrielse från begränsningarna i den för-evolutionära tillvaron.
118:1.1 (1295.1) Det är hjälpsamt för människans kosmiska orientering att nå all möjlig förståelse av Gudomens förhållande till kosmos. Medan den absoluta Gudomen är evig till sitt väsen, är Gudarnas förhållande till tiden som en erfarenhet i evigheten. I de evolutionära universerna är evigheten timlig varaktighet — det beständiga nuet.
118:1.2 (1295.2) Den dödliga varelsens personlighet kan bli evig genom att identifiera sig med den inneboende anden, vilket sker genom beslutet att göra Faderns vilja. Ett sådant helgande av viljan är liktydigt med förverkligandet av syftets evighetsrealitet. Detta betyder att den skapades syfte har blivit fastställt med hänsyn till följden av stunder; med andra ord att följden av stunder inte medför någon förändring i den skapades syfte. En miljon eller en miljard stunder gör ingen skillnad. Antal har upphört att ha någon betydelse i förhållande till den skapades syfte. Sålunda resulterar den skapades val i förening med Guds val i de eviga realiteter som innebär en aldrig upphörande förening mellan Guds ande och människans natur i ett evigt tjänande av Guds barn och deras Paradisfader.
118:1.3 (1295.3) Det finns ett direkt förhållande mellan mognaden och måttenheten för tidsmedvetandet i varje givet intellekt. Tidsenheten kan vara en dag, ett år eller en längre period, men den är ofrånkomligt den måttstock enligt vilken det medvetna jaget utvärderar omständigheterna i livet och enligt vilken det tänkande intellektet mäter och bedömer fakta i den timliga existensen.
118:1.4 (1295.4) Erfarenhet, visdom och omdöme medför att tidsenheten i den dödligas upplevelse förlängs. När människans sinne sträcker sig bakåt till det förgångna utvärderar det tidigare erfarenheter i syfte att tillämpa dem på en situation i nuet. När sinnet sträcker sig in i framtiden försöker det bedöma den framtida betydelsen av ett möjligt handlande. Efter att på detta sätt ha tagit med i beräkningen både erfarenhet och visdom, gör människoviljan ett bedömningsbeslut i nuet, och den handlingsplan som sålunda har fötts av det förgångna och det framtida blir verklig.
118:1.5 (1295.5) När det växande jaget mognar, förs det förflutna och det framtida samman för att belysa det nuvarandes sanna betydelse. När jaget mognar sträcker det sig allt längre bakåt in i det förgångna för att söka efter erfarenhet, medan dess visdomsprognoser försöker tränga allt djupare in i den okända framtiden. När det tänkande jaget utsträcker detta sökande allt längre in i både det förflutna och det framtida, då blir omdömet allt mindre beroende av det momentana nuet. På detta sätt börjar beslut och handling frigöra sig från det rörliga nuets bojor, samtidigt som de börjar uppvisa aspekter på betydelsen av det förgångna och det framtida.
118:1.6 (1295.6) Tålamod utövas av de dödliga vilkas tidsenhet är kort; sann mognad höjer sig över tålamodet genom den fördragsamhet som föds av verklig förståelse.
118:1.7 (1295.7) Att mogna är att leva mer intensivt i nuet och att samtidigt frigöra sig från nuets begränsningar. De planer som uttrycker mognad bygger på tidigare erfarenhet och uppgörs i nuet på ett sätt som höjer de framtida värdena.
118:1.8 (1295.8) Den tidsenhet som uttrycker omognad koncentrerar betydelser och värden till den nuvarande stunden på ett sätt som skiljer nuet från dess rätta förhållande till icke-nuet — det förgångna och det framtida. Den tidsenhet som anger mognad är utmätt för att uppenbara det jämställda förhållandet mellan det förgångna, det nuvarande och det framtida på ett sådant sätt att jaget börjar få insikt i händelsernas helhet, börjar betrakta tidens landskap ur ett panoramalikt perspektiv av vidgade horisonter, börjar kanske ana en evig kontinuitet utan början och utan slut, en kontinuitet vars fragment kallas tid.
118:1.9 (1296.1) På det infinitas och det absolutas nivåer innehåller den nuvarande stunden allt det förgångna såväl som allt det framtida. JAG ÄR betyder också JAG VAR och JAG SKALL VARA. Detta representerar vår bästa uppfattning om evigheten och det eviga.
118:1.10 (1296.2) På den absoluta och eviga nivån är potentiell verklighet precis lika meningsfull som aktual verklighet. Endast på den finita nivån och för tidsbundna varelser förefaller det att finnas en stor skillnad mellan dem. För Gud — som absolut — är en uppstigande dödlig som har fattat det eviga beslutet redan en paradisfinalit. Den Universelle Fadern är genom Tankeriktaren i människans inre inte på detta sätt begränsad i sin uppfattning, utan han kan också vara medveten om och delta i varje timlig kamp i samband med problemen vid den skapades uppstigning från djurlika till gudalika nivåer i tillvaron.
118:2.1 (1296.3) Gudomens ubikvitet bör inte förväxlas med den gudomliga allestädesnärvaros ursprunglighet. Det är i enlighet med Faderns vilja att den Supreme, den Ultimate och den Absolute kompenserar, koordinerar och förenar hans ubikvitet i tid och rymd och hans allestädesnärvaro, som transcenderar tid och rymd, med hans tidlösa och rymdlösa universella och absoluta närvaro. Ni bör komma ihåg att medan Gudomens ubikvitet så ofta må vara associerad med rymden är den inte nödvändigtvis betingad av tiden.
118:2.2 (1296.4) Som dödliga och morontiella uppstigande urskiljer ni gradvis Gud allt bättre genom Gud den Sjufaldiges omvårdnad. Under färden genom Havona upptäcker ni Gud den Supreme. I Paradiset finner ni honom som person, och sedan som finaliter försöker ni snart lära känna honom som den Ultimate. Som finaliter förefaller ni att ha endast en riktning att följa, sedan ni har uppnått den Ultimate, och det vore att påbörja sökandet efter den Absolute. Ingen finalit kommer att störas av osäkerhetsmomenten i anslutning till uppnåelsen av Gudomsabsolutet, eftersom var och en av dem vid slutet av den suprema och den ultimata uppstigningen mötte Gud Fadern. Dessa finaliter skulle utan tvivel tro att även om de lyckades finna Gud den Absolute, skulle de endast upptäcka samma Gud, Paradisfadern som manifesterar sig på än mer infinita och universella nivåer. Otvivelaktigt skulle uppnåendet av Gud i det absoluta uppenbara den Ursprunglige Förfadern till universerna såväl som den Slutlige Fadern till personligheterna.
118:2.3 (1296.5) Gud den Supreme är kanske inte ett uttryck för Gudomens allestädesnärvaro i tid och rymd, men han är faktiskt en manifestation av den gudomliga ubikviteten. Mellan Skaparens andliga närvaro och skapelsens materiella manifestationer existerar ett vidsträckt område av ubikvitetisk tillblivelse — den evolutionära Gudomens uppkomst i universum.
118:2.4 (1296.6) Om Gud den Supreme någonsin åtar sig en direkt övervakning av universerna i tid och rymd, är vi övertygade om att en sådan gudomsadministration kommer att fungera under överinsyn av den Ultimate. I ett sådant fall skulle Gud den Ultimate börja manifestera sig för universerna i tiden som den transcendentale Allsmäktige (den Allpotente), som i supertiden och den transcenderade rymden utövade överinsyn beträffande den Allsmäktige Supremes administrativa funktioner.
118:2.5 (1297.1) Det dödliga sinnet kan fråga sig, såsom även vi gör: Om Gud den Supremes utveckling till administrativ maktställning i storuniversum åtföljs av mer omfattande manifestationer av Gud den Ultimate, kommer då ett motsvarande framträdande av Gud den Ultimate i de postulerade universerna i yttre rymden att åtföljas av liknande och större uppenbarelser av Gud den Absolute? Det vet vi verkligen inte.
118:3.1 (1297.2) Endast genom ubikvitet kunde Gudomen förena manifestationerna av tid och rymd för en finit uppfattning, ty tiden är en följd av stunder medan rymden är ett system av associerade punkter. När allt kommer omkring uppfattar ni ju tiden genom analys och rymden genom syntes. Ni koordinerar och associerar dessa två olika uppfattningar genom den integrerande insikten hos personligheten. Inom hela djurriket är det endast människan som har denna förmåga att uppfatta tid och rymd. För ett djur har rörelse betydelse, men rörelse uttrycker värde endast för en varelse som har personlighetsstatus.
118:3.2 (1297.3) Ting är betingade av tiden, men sanningen är tidlös. Ju mer sanning du känner till, desto mer sanning är du; desto mer kan du förstå av det förgångna och desto mer kan du fatta av det framtida.
118:3.3 (1297.4) Sanningen är orubblig — ständigt fri från alla tillfälliga växlingar men aldrig död och formell, alltid vibrerande och anpassningsbar — strålande full av liv. När sanningen kopplas till fakta begränsar emellertid både tid och rymd dess betydelser och korrelerar dess värden. Sådana sanningsrealiteter kopplade till fakta blir uppfattningar och överförs följaktligen till området för relativa kosmiska realiteter.
118:3.4 (1297.5) Sammankopplandet av Skaparens absoluta och eviga sanning med den finita och tidsbundna varelsens faktiska erfarenhet resulterar i ett nytt och uppkommande värde hos den Supreme. Uppfattningen om den Supreme är väsentlig för koordineringen av den gudomliga och oföränderliga högre världen med den finita och ständigt föränderliga lägre världen.
118:3.5 (1297.6) Av alla icke-absoluta ting kommer rymden närmast till att vara absolut. Rymden är uppenbarligen absolut ultimat. Den verkliga svårighet som vi har att på den materiella nivån förstå rymden beror på det faktum att medan materiella kroppar existerar i rymden, existerar också rymden i dessa samma materiella kroppar. Fastän det finns mycket som gäller rymden som är absolut, betyder detta inte att rymden är absolut.
118:3.6 (1297.7) Det kan vara till hjälp för förståelsen av rymdens relationer om man antar att rymden, relativt taget, i sista hand är en egenskap hos alla materiella kroppar. När sålunda en kropp rör sig genom rymden för den också med sig alla sina egenskaper, även den rymd som finns i och är en del av en sådan kropp som befinner sig i rörelse.
118:3.7 (1297.8) Alla verklighetens strukturer upptar rymd på de materiella nivåerna, men andegestaltningar existerar endast i förhållande till rymden; de upptar eller undantränger inte rymd, inte heller innehåller de rymd. För oss gäller dock den stora gåtan i samband med rymden gestaltningen av en idé. När vi kommer in på sinnets område möter vi månget pussel. Upptar gestaltningen — verkligheten — av en idé rymd? Vi vet verkligen inte, men vi är säkra på att en idégestaltning inte innehåller rymd. Det vore dock knappast på sin plats att dra slutsatsen att det immateriella alltid är rymdlöst.
118:4.1 (1298.1) Många av den dödliga människans teologiska svårigheter och metafysiska dilemman kommer sig av människans fellokalisering av Gudomens personlighet, och av att hon som följd därav tillskriver underordnad Gudomlighet och evolverande Gudom infinita och absoluta egenskaper. Ni bör inte glömma att fastän det förvisso finns en sann Första Orsak, finns det också en mängd jämställda och underordnade orsaker, både associerade och sekundära orsaker.
118:4.2 (1298.2) Den väsentliga skillnaden mellan förstahandsorsaker och andrahandsorsaker är att förstahandsorsakerna åstadkommer ursprungliga effekter som inte har ärvt någon faktor som härrör från förutgående kausation. Sekundära orsaker ger effekter som utan undantag uppvisar arv från annan och förutgående kausation.
118:4.3 (1298.3) De rent statiska potentialer som naturligt ingår i det Okvalificerade Absolutet reagerar för de kausationer som utgår från Gudomsabsolutet och som åstadkoms av Paradistreenighetens handlingar. I närvaron av det Universella Absolutet blir dessa kausationsimpregnerade statiska potentialer genast aktiva och reagerar för inverkan från vissa transcendentala verksamhetsenheter, vilkas åtgärder resulterar i omvandlingen av dessa aktiverade potentialer till en ställning av obestridliga universummöjligheter till utveckling, aktualerade tillväxtkapaciteter. Det är på grundvalen av sådana mognade potentialer som skaparna och övervakarna i storuniversum uppför den kosmiska evolutionens aldrig upphörande drama.
118:4.4 (1298.4) Kausationen, frånsett existentialerna, är trefaldig till sin grundläggande uppbyggnad. Så som den fungerar i denna universumtidsålder och när det gäller den finita nivån i de sju superuniverserna, kan den uppfattas som följer:
118:4.5 (1298.5) 1. Aktivering av statiska potentialer. Etablerandet av bestämmelsemålet i det Universella Absolutet genom Gudomsabsolutets handlingar, vilka verkar i och på det Okvalificerade Absolutet och som en följd av de viljebestämda mandaten från Paradistreenigheten.
118:4.6 (1298.6) 2. Eventuerande av universumkapaciteter. Detta innebär omvandlandet av odifferentierade potentialer till segregerade och avgränsade planer. Detta är verkan av Gudomens Ultimatet och av de många verksamhetsenheterna på den transcendentala nivån. Sådana handlingar sker med fulländat beaktande av hela totaluniversums framtida behov. Det är i samband med potentialernas segregering som Totaluniversums Arkitekter existerar som egentliga personifieringar av gudomsbegreppet i universerna. Deras planer förefaller att i sista hand begränsas i sin rymdutsträckning av totaluniversums begreppsmässiga periferi, men som planer är de inte i andra avseenden betingade av tid eller rymd.
118:4.7 (1298.7) 3. Skapande och utveckling av universumaktualer. Det är i ett kosmos impregnerat med den kapacitetsskapande närvaron av Gudomens Ultimatet som de Suprema Skaparna verkar för att åstadkomma tidsomvandlingarna av mognade potentialer till erfarenhetsmässiga aktualer. Inom totaluniversum är all aktualering av potentiell verklighet begränsad av den ultimata kapaciteten för utveckling, och i de slutliga stadierna av sitt framträdande är betingad av tid och rymd. Skaparsönerna som beger sig ut från Paradiset är egentligen i kosmisk mening formerande skapare. Detta förringar på intet sätt människans uppfattning om dem som skapare; från finit synpunkt sett kan de förvisso skapa och gör det också.
118:5.1 (1299.1) Gudomens allpotens innefattar inte makten att göra det som inte kan göras. Inom ramen för tid och rymd och med de dödligas uppfattning som intellektuell referenspunkt kan inte ens den infinite Guden skapa fyrkantiga cirklar eller åstadkomma ont som av naturen är gott. Gud kan inte göra det som är ogudalikt. En sådan motsägelse i de filosofiska termerna är detsamma som icke-existens och anger att ingenting sålunda skapas. Ett personlighetsdrag kan inte samtidigt vara gudalikt och ogudalikt. Inriktning på det möjliga är en naturlig del av den gudomliga makten. Allt detta härleds från det faktum att allpotensen inte endast skapar ting med en viss natur utan även ger upphov till naturen hos alla ting och varelser.
118:5.2 (1299.2) I begynnelsen gör Fadern allt, men när evighetens panorama öppnar sig som en reaktion på den Infinitas vilja och mandat, blir det allt mer uppenbart att skapade varelser, till och med människorna, kommer att bli Guds partner vid förverkligandet av det slutliga bestämmelsemålet. Detta är sant redan under livet i köttslig gestalt; när människan och Gud ingår kompanjonskap kan inga begränsningar uppställas för de framtida möjligheterna i ett sådant kompanjonskap. När människan inser att den Universelle Fadern är hennes partner på den eviga färden, när hon fusionerar med den Fadernärvaro som bor i hennes inre, har hon, i anden, brutit tidens bojor och redan påbörjat evighetsfärden för att finna den Universelle Fadern.
118:5.3 (1299.3) De dödligas medvetande går från faktum till betydelse och därifrån till värde. Skaparnas medvetande går från tankevärdet genom ordbetydelsen till handlingens faktum. Alltid måste Gud genom handling bryta dödläget i den obegränsade enhet som tillhör den existentiella infiniteten. Alltid måste Gudomen tillhandahålla mönsteruniversumet, de perfekta personligheterna, den ursprungliga sanningen, skönheten och godheten som alla skapelser nedanför gudomen strävar efter. Alltid måste Gud först finna människan för att människan senare skall kunna finna Gud. Alltid måste det först finnas en Universell Fader innan det någonsin kan finnas ett universellt sonskap och därav följande universellt broderskap.
118:6.1 (1299.4) Gud är förvisso allpotent, men han är inte allverkande — han gör inte personligen allt det som görs. Allpotensen omfattar styrkepotentialen hos den Allsmäktige Supreme och den Suprema Varelsen, men Gud den Supremes viljebestämda handlingar är inte Gud den Infinites personliga gärningar.
118:6.2 (1299.5) Att hävda den ursprungliga Gudomens allverkan är detsamma som att frånta Paradisets närapå en miljon Skaparsöner deras rättigheter, för att inte nämna de oräkneliga skarorna av andra klasser av medverkande skapande assistenter. Det finns endast en oförorsakad Orsak i hela universum. Alla andra orsaker är härledningar av detta Första Stora Ursprung och Centrum. Till ingen del gör denna filosofi våld mot den fria viljan hos myriaderna av Gudomens barn utspridda över ett vidsträckt universum.
118:6.3 (1299.6) Inom en lokal ram kan viljan förefalla att fungera som en oförorsakad orsakare, men den uppvisar ofelbart sådana nedärvda faktorer som etablerar förbindelsen till de unika, ursprungliga och absoluta Första Orsakarna.
118:6.4 (1299.7) All viljeverksamhet är relativ. I upphovsgivande bemärkelse har endast Fadern-JAG ÄR slutgiltig vilja; i absolut betydelse uppvisar endast Fadern, Sonen och Anden de viljeprivilegier som är obetingade av tid och obegränsade av rymd. Den dödliga människan är begåvad med fri vilja, förmågan att välja, och fastän ett sådant val inte är absolut är det dock relativt slutligt på den finita nivån och beträffande bestämmelsemålet för den väljande personligheten.
118:6.5 (1300.1) Viljeverksamheten på varje nivå under den absoluta stöter på begränsningar som ingår i uppbyggnaden av själva den personlighet som utövar viljeförmågan. Människan kan inte välja utanför gränsen för det valbara. Hon kan till exempel inte välja att vara något annat än människa, frånsett att hon kan välja att bli mer än en människa. Hon kan välja att ge sig av på den färd som innebär uppstigning i universum, men det beror på att människans val och den gudomliga viljan råkar sammanfalla på den punkten. Vad en son önskar och Fadern vill, det sker helt säkert.
118:6.6 (1300.2) I de dödligas liv öppnas och stängs ständigt vägar till olikartat beteende, och vid de tider när det är möjligt att välja fattar människans personlighet ständigt beslut mellan dessa olika handlingsalternativ. Den timliga viljeverksamheten är kopplad till tiden, och den måste invänta tidens gång för att finna uttrycksmöjlighet. Den andliga viljeverksamheten har börjat få en försmak av befrielsen från tidens bojor, emedan den delvis har frigjort sig från tidsföljden, och det kommer sig av att den andliga viljeverksamheten identifierar sig själv med Guds vilja.
118:6.7 (1300.3) Viljeverksamheten, väljandet, måste fungera inom den universumram som har aktualerats som en reaktion på högre och tidigare val. Hela utsträckningen av människans vilja är strikt begränsad till det finita, utom i ett speciellt avseende: När människan beslutar sig för att finna Gud och att vara lik honom är ett sådant val superfinitiskt; endast evigheten kan avslöja huruvida detta beslut även är superabsonitiskt.
118:6.8 (1300.4) Att inse Gudomens allpotens är att känna sig trygg i sin upplevelse av det kosmiska medborgarskapet, att äga förvissning om säkerheten under den långa resan till Paradiset. Att godta vanföreställningen om allverkan är emellertid att omfatta det kolossala fel som panteismen innebär.
118:7.1 (1300.5) Skaparens och den skapades viljefunktion verkar i storuniversum inom de gränser och enligt de möjligheter som har etablerats av Mästararkitekterna. Förutbestämmelsen av dessa maximigränser minskar emellertid inte på minsta sätt de skapades viljesuveränitet inom dessa gränser. Inte heller innebär ultimat förkunskap — full möjlighet till alla finita val — en inskränkning av den finita viljeverksamheten. En mogen och framsynt människa kan tänkas förutse vilket beslut någon yngre medarbetare med största sannolikhet kommer att fatta, men denna förkunskap tar ingenting bort från friheten och äktheten i själva beslutet. Gudarna har vist begränsat aktionsradien för den omogna viljan, men det är ändå fråga om verklig vilja inom dessa bestämda gränser.
118:7.2 (1300.6) Inte heller upphäver den suprema korreleringen av alla tidigare, nuvarande och framtida val äktheten av dessa val. Den anger snarare den förutbestämda trenden i kosmos och antyder förkunskap om de viljeförsedda varelser som kan tänkas välja eller inte välja att bli bidragande delar i det erfarenhetsbaserade aktualerandet av all verklighet.
118:7.3 (1300.7) Misstagen i det finita väljandet är tidsbundna och tidsbegränsade. De kan existera endast i tiden och inom den Suprema Varelsens evolverande närvaro. Sådant felaktigt väljande är möjligt i tiden och vittnar om (utom den Supremes ofullständighet) den bestämda utsträckning av valfrihet som omogna varelser måste utrustas med för att kunna ta del av framskridandet i universum genom att av fri vilja ta kontakt med verkligheten.
118:7.4 (1301.1) Synden i den tidsbetingade rymden bevisar klart den finita viljans timliga frihet — rentav tygellöshet. Synden är uttryck för en omogenhet som har bländats av den relativt suveräna viljans frihet hos personligheten, samtidigt som denna inte inser det kosmiska medborgarskapets suprema skyldigheter och plikter.
118:7.5 (1301.2) Fördärvlighet inom de finita områdena avslöjar att alla de jag är tillfälligt verkliga som inte har identifierat sig med Gud. Endast när en varelse blir identifierad med Gud blir den sant verklig i universum. Den finita personligheten har inte skapat sig själv, men på superuniversumets valarena bestämmer den själv sitt eget öde.
118:7.6 (1301.3) Begåvandet av liv till materiella energisystem gör det möjligt för dem att bibehålla sig, föröka sig och anpassa sig. Utgivandet av personlighet till levande organismer ger dem dessutom rätten att bestämma över sig, utveckla sig och identifiera sig med en fusionsande från Gudomen.
118:7.7 (1301.4) Levande ting under den personliga nivån antyder att sinnet aktiverar energimaterien, först som fysiska övervakare, senare i form av biträdande sinnesandar. Personligheten kommer som en gåva från Fadern och ger det levande systemet unika privilegier att välja. Om en personlighet har privilegiet att utöva ett viljebestämt val av identifiering med verkligheten, och om detta är ett verkligt och fritt val, då måste en evolverande personlighet också ha möjlighet till ett val som innebär förvirring, sönderslitning och förintelse av jaget. Möjligheten till kosmisk självförintelse kan inte undvikas om den evolverande personligheten skall vara verkligt fri att utöva sin finita vilja.
118:7.8 (1301.5) Därför blir följden ökad säkerhet när området för personlighetens valmöjligheter över lag begränsas på de lägre nivåerna av tillvaron. Valet blir allt friare under uppstigningen i universum; valfriheten närmar sig till slut den gudomliga friheten när den uppstigande personligheten når gudomlighet i fråga om status, suprematet när det gäller hängivelsen för universums syften, fullbordan av den kosmiska visdomens uppnående och slutgiltig identifiering med Guds vilja och väg.
118:8.1 (1301.6) I skapelserna i tid och rymd är den fria viljan omgärdad av hinder, begränsningar. Det materiella livets evolution är först mekanisk, sedan sinnesaktiverad, och den kan (efter utgivandet av personlighet) bli andeledd. Den organiska evolutionen i de bebodda världarna begränsas fysiskt av potentialerna i Livsbärarnas ursprungliga inplanteringar av fysiskt liv.
118:8.2 (1301.7) Den dödliga människan är en maskin, en levande mekanism; hennes rötter är förvisso i energins fysiska värld. Många av människans reaktioner är mekaniska till sin natur; mycket av livet är maskinlikt. Människan, mekanismen, är emellertid mycket mer än en maskin. Hon är utrustad med sinne, och i hennes inre bor en ande, och fastän hon aldrig under sitt materiella liv kan undkomma den kemiska och elektriska mekaniken i sin tillvaro, kan hon allt mer lära sig att underställa denna fysiska livsmaskin den vägledande visdom som erfarenheten medför genom att helga människosinnet åt att utföra de andliga uppmaningarna från den inneboende Tankeriktaren.
118:8.3 (1301.8) Anden frigör och mekanismen begränsar viljans funktion. Ofulländat val, okontrollerat av en mekanism och oidentifierat med anden, är farligt och instabilt. Mekanisk dominans säkrar stabiliteten på bekostnad av framåtskridandet; allians med anden frigör valet från den fysiska nivån och säkrar samtidigt den gudomliga stabilitet som uppkommer av ökad universuminsikt och vidgad kosmisk förståelse.
118:8.4 (1302.1) Den stora fara som ansätter den skapade ligger däri att han inte, sedan han har vunnit frigörelse från livsmekanismens fjättrar, kompenserar denna förlorade stabilitet genom att bygga upp ett harmoniskt samarbetsförhållande med anden. Då den skapades valmöjligheter är relativt frigjorda från den mekaniska stabiliteten, kan den skapade försöka att ytterligare frigöra sig oberoende av en större identifiering med anden.
118:8.5 (1302.2) Hela den biologiska evolutionens princip gör det omöjligt för den primitiva människan att framträda i de bebodda världarna utrustad med något större mått av självbehärskning. Samma skapande design, som syftade till evolution, ordnar likaledes med dessa yttre hinder i form av tid och rymd, hunger och rädsla, som effektivt begränsar valfriheten under den andliga nivån för sådana ociviliserade varelser. Då människans sinne med framgång tar sig över allt svårare hinder har denna samma skapande design också sett till att det långsamt samlas ett rasmässigt arv av smärtsamt insamlad erfarenhetsbaserad visdom — med andra ord ombesörjt bibehållandet av en balans mellan de avtagande yttre hindren och de tilltagande inre hindren.
118:8.6 (1302.3) Evolutionens långsamhet, människans långsamma kulturella framåtskridande, vittnar om effektiviteten av denna broms — den materiella trögheten — som så effektivt verkar för att hålla tillbaka farliga utvecklingshastigheter. Sålunda dämpar och utsprider tiden själv de annars dödliga följderna av en för tidig frigörelse från de hinder som närmast omger människans handling. Ty när kulturen alltför snabbt går framåt, när materiella resultat går förbi gudsdyrkans och visdomens utveckling, då bär civilisationen inom sig fröna till sin tillbakagång, och om den inte stöds av en snabb tillförsel av erfarenhetsbaserad visdom återgår sådana människosamhällen från höga men för tidigt uppnådda resultatnivåer, och de ”mörka tidsåldrar” då visdomen är satt på undantag kommer att vittna om det ofrånkomliga återställandet av balansen mellan självfrigörelse och självbehärskning.
118:8.7 (1302.4) Caligastias fördärvlighet bestod i åsidosättandet av den tidsfaktor som reglerar människans gradvisa frigörelse — ett opåkallat nedrivande av återhållande hinder, hinder som den tidens dödliga sinnen inte erfarenhetsmässigt hade övervunnit.
118:8.8 (1302.5) Det sinne som kan åstadkomma ett partiellt överbryggande av tid och rymd visar sig med själva denna handling vara i besittning av de visdomsfrön som effektivt kan tjäna i stället för de återhållande hinder som har överskridits.
118:8.9 (1302.6) Lucifer försökte på samma sätt bryta ned den tidsfaktor som verkar för att tygla ett för tidigt uppnående av vissa friheter i lokalsystemet. Ett lokalsystem som etablerats i ljus och liv har erfarenhetsmässigt nått de synsätt och insikter som gör det möjligt att använda många förfaranden som vore upprivande och nedbrytande inom samma område under tiderna före etableringen.
118:8.10 (1302.7) När människan skakar av sig rädslans bojor, när hon binder samman kontinenter och oceaner med sina maskiner samt generationer och århundraden med sina uppteckningar, måste hon ersätta varje övervunnet hinder med en ny och frivilligt påtagen begränsning i enlighet med den expanderande människovisdomens moralföreskrifter. Dessa självpålagda begränsningar är på samma gång de mäktigaste och de sprödaste av alla faktorer i människans civilisation — rättsuppfattningarna och broderskapsidealen. Människan kvalificerar sig rentav för att bära barmhärtighetens återhållsamma klädnad när hon vågar älska sina medmänniskor, medan hon når början till det andliga broderskapet när hon väljer att behandla dem på samma sätt som hon själv ville bli behandlad, till och med så som hon föreställer sig att Gud skulle behandla dem.
118:8.11 (1303.1) En automatisk universumreaktion är stabil och fortgår i någon form i kosmos. En personlighet som känner Gud och önskar göra hans vilja, en personlighet som har andeinsikt, är gudomligt stabil och evigt existerande. Människans stora äventyr i universum består i överflyttningen av sitt dödliga sinne från den mekaniska statiskhetens stabilitet till den andliga dynamiskhetens gudomlighet. Hon åstadkommer denna omvandling genom kraften och ståndaktigheten i sina egna personlighetsbeslut, som i varje livssituation förkunnar: ”Det är min vilja att Din vilja sker.”
118:9.1 (1303.2) Tiden och rymden bildar en förenad mekanism i totaluniversum. De är medel med vilka det blir möjligt för finita varelser att samexistera i kosmos med den Infinite. De finita varelserna är effektivt isolerade av tid och rymd från de absoluta nivåerna. Dessa isolerande medel, utan vilka ingen dödlig kunde existera, inverkar direkt begränsande på omfattningen av den finita verksamheten. Utan dem kunde ingen varelse verka, men genom dem begränsas definitivt varje varelses handlingar.
118:9.2 (1303.3) Mekanismer som har frambragts av högre sinnen verkar att befria deras skapande källor men begränsar ofelbart i någon mån alla underordnade intelligensers verksamhet. För universernas varelser framträder denna begränsning som universernas mekanism. Människan har ingen obunden fri vilja; det finns gränser för hur långt hennes valfrihet sträcker sig, men inom området för denna valfrihet är hennes vilja relativt suverän.
118:9.3 (1303.4) Livsmekanismen för den dödliges personlighet, människokroppen, är en produkt av ett skapelsemönster ovanför de dödligas nivå, därför kan den aldrig fullständigt behärskas av människan själv. Först när den uppstigande människan i förbindelse med den fusionerade Riktaren själv skapar den mekanism som uttrycker personligheten får hon fullständig kontroll över den.
118:9.4 (1303.5) Storuniversum är en mekanism såväl som en organism, mekanisk och levande — en levande mekanism som aktiveras av ett Supremt Sinne, koordineras med en Suprem Ande och kommer till uttryck som den Suprema Varelsen på maximala nivåer för förenande av styrka och personlighet. Att förneka att den finita skapelsen är emellertid en mekanism är att förneka fakta och bortse från verkligheten.
118:9.5 (1303.6) Mekanismer är produkter av sinne, skapande sinne som verkar i kosmiska potentialer. Mekanismer är fixerade kristalliseringar av en Skapares tanke, och de fungerar alltid i överensstämmelse med det viljebestämda begrepp som gav upphov till dem. Men avsikten med varje mekanism bestäms av dess upphov, inte av dess funktion.
118:9.6 (1303.7) Man bör inte tänka sig att dessa mekanismer begränsar Gudomens verksamhet; snarare är det sant att Gudomen i själva denna mekanik har uppnått en fas av evigt uttryckande. De grundläggande universummekanismerna har kommit till som en reaktion på det Första Ursprungets och Centrets absoluta vilja, och de fungerar därför evigt i fulländad harmoni med den Infinites plan; de är i själva verket de icke-viljeförsedda mönstren av själva denna plan.
118:9.7 (1303.8) Vi förstår något om hur Paradisets mekanism är korrelerad med den Evige Sonens personlighet; det är Samverkarens funktion. Vi har teorier om det Universella Absolutets verksamheter i förhållande till det Okvalificerade Absolutets teoretiska mekanismer och Gudomsabsolutets potentiella person. I den Supremes och den Ultimates evolverande Gudomar observerar vi att vissa icke-personliga faser faktiskt håller på att förenas med sina viljeförsedda motsvarigheter, och sålunda utvecklas ett nytt förhållande mellan mönster och person.
118:9.8 (1304.1) I den förgångna evigheten fann Fadern och Sonen förening i den enhet som uttryckandet av den Oändlige Anden innebar. Om Skaparsönerna och de Skapande Andarna i tidens och rymdens lokaluniverser i den framtida evigheten skulle nå en skapande förening i världarna i yttre rymden, vad skulle deras förening skapa som gemensamt uttryck för deras gudomliga väsen? Det är helt möjligt att vi får bevittna en hittills ouppenbarad manifestation av Ultimat Gudom, en ny typ av superadministratör. Sådana varelser skulle kännetecknas av unika personlighetsprivilegier, emedan de vore en förening av personlig Skapare, opersonlig Skapande Ande, en dödlig varelses erfarenhet och den Gudomliga Omvårdarens tilltagande personifiering. Sådana varelser kunde vara ultimata såtillvida att de omfattade personlig och icke-personlig verklighet, samtidigt som de kombinerade Skaparens och den skapades erfarenhet. Vilka egenskaper sådana tredje personer av dessa postulerade fungerande treenigheter i yttre rymdens skapelser än må ha, kommer de att upprätthålla något av samma relation till sina Skaparfäder och Skapande Mödrar som den Oändlige Anden har till den Universelle Fadern och den Evige Sonen.
118:9.9 (1304.2) Gud den Supreme är personifieringen av all universumerfarenhet, fokuseringen av all finit evolution, maximeringen av de skapades hela verklighet, fullföljelsen av den kosmiska visdomen, personifikationen av de harmoniska skönhetsvärdena i tidens galaxer, sanningen i de kosmiska sinnesbetydelserna och godheten i de suprema andevärdena. Gud den Supreme kommer i den eviga framtiden att syntetisera dessa mångahanda finita olikheter till en enda erfarenhetsbaserad meningsfull helhet, så som de även nu är existentiellt förenade på absoluta nivåer i Paradistreenigheten.
118:10.1 (1304.3) Försynen betyder inte att Gud på förhand har bestämt allting för oss. Gud älskar oss för mycket för att göra så, ty det vore inget mindre än kosmiskt tyranni. Människan har förvisso en relativt stor valfrihet. Inte heller är den gudomliga kärleken en sådan kortsynt tillgivenhet som skulle klema och skämma bort människobarnen.
118:10.2 (1304.4) Fadern, Sonen och Anden — som Treenighet — är inte den Allsmäktige Supreme, men den Allsmäktiges suprematet kan aldrig manifesteras utan dem. Den Allsmäktiges tillväxt är centrerad i aktualhetens Absolut och baserar sig på potentialitetens Absolut. Den Allsmäktige Supremes funktioner är emellertid relaterade till Paradistreenighetens funktioner.
118:10.3 (1304.5) Det förefaller som om alla faser av universumaktivitet håller delvis på att återförenas i den Suprema Varelsen genom denna erfarenhetsbaserade Gudoms personlighet. Om vi sålunda önskar betrakta Treenigheten som en enda Gud, och om vi begränsar denna uppfattning till det nu kända och organiserade storuniversum, upptäcker vi att den evolverande Suprema Varelsen är en partiell avbildning av Paradistreenigheten. Vidare finner vi att denna Suprema Gudom utvecklas som en personlighetssyntes av finit materia, sinne och and i storuniversum.
118:10.4 (1304.6) Gudarna har attribut men Treenigheten har funktioner, och likt Treenigheten är försynen en funktion, sammanfattningen av annan-än-personlig överinsyn av universernas universum, och den sträcker sig från de evolutionära nivåerna för den Sjufaldige, som syntetiseras den Allsmäktiges styrka, vidare upp genom de transcendentala områdena för Gudomens Ultimatet.
118:10.5 (1304.7) Gud älskar varje skapad varelse som ett barn, och denna kärlek överskuggar varje skapad under all tid och evighet. Försynen fungerar i förhållande till helheten och berör varje skapads verksamhet till den del denna verksamhet är relaterad till helheten. Försynens ingripande med hänsyn till någon varelse anger vikten av denna varelses verksamhet vad beträffar den evolutionära tillväxten av någon helhet. En sådan helhet kan vara ett helt folkslag, en hel nation, en hel planet eller rentav en högre helhet. Det är betydelsen av den skapades verksamhet som föranleder ett ingripande från försynen, inte betydelsen av den skapade som person.
118:10.6 (1305.1) Icke desto mindre kan Fadern som person närsomhelst sträcka ned sin faderliga hand i strömmen av kosmiska händelser, allt i enlighet med Guds vilja, i överensstämmelse med Guds visdom och så som det motiveras av Guds kärlek.
118:10.7 (1305.2) Det som människan kallar försynen är dock alltför ofta en produkt av hennes egen fantasi, ett tillfälligt sammanfallande av slumpmässiga omständigheter. Det förekommer emellertid en verklig och framträdande försyn på universumexistensens finita område, en sann och aktualerande korrelering av rymdens energier, tidens rörelser, intellektets tankar, karaktärens ideal, andliga naturens längtan och evolverande personligheters målinriktade viljebestämda handlingar. De materiella världarnas förhållanden finner slutlig finit integration i den Supremes och den Ultimates sammankopplande närvaron.
118:10.8 (1305.3) När storuniversums mekanismer genom sinnets överinsyn har fulländats till en nivå av slutlig precision, och när de skapades sinne genom fullbordad integration med anden höjer sig till gudomlighetsuppnåelsens fulländning, och när den Supreme till följd härav framträder som en aktual förenare av alla dessa universumfenomen, då blir försynen allt lättare att urskilja.
118:10.9 (1305.4) Vissa av de förvånansvärt slumpartade förhållanden som ibland råder i de evolutionära världarna kan bero på den Supremes efter hand framträdande närvaro, ett förebådande av hans framtida universumaktiviteter. Det mesta av det som en dödlig gärna tillskriver försynen, kommer sig inte därav; hans omdöme i sådana ärenden försvåras mycket av bristen på en långsiktig insyn i den sanna betydelsen av livets förhållanden. Mycket av vad en dödlig skulle kalla god tur kan faktiskt vara dålig tur. Lyckans smil som tilldelar oförtjänt fritid och oförskylld rikedom kan vara den största av människans bedrövelser; den synbara grymheten i ett vrångt öde som hopar prövningar på någon lidande dödlig kan i verkligheten vara den härdande eld som omvandlar den omogna personlighetens mjuka järn till den verkliga karaktärens härdade stål.
118:10.10 (1305.5) Det finns en försyn i de evolverande universerna, och den kan upptäckas av skapade varelser just i den mån som de har nått förmågan att förstå de evolverande universernas ändamål. Fullständig förmåga att urskilja universumändamålen är detsamma som evolutionär fullbordan av den skapade och kan på annat sätt uttryckas som uppnåendet av den Supreme inom gränserna för de ofullständiga universernas nuvarande tillstånd.
118:10.11 (1305.6) Faderns kärlek verkar direkt i individens hjärta, oberoende av alla andra individers handlingar eller reaktioner; förhållandet är personligt — människan och Gud. Gudomens icke-personliga närvaro (den Allsmäktige Supreme och Paradistreenigheten) reagerar i förhållande till helheten, inte till den enskilda delen. Försynen i form av Suprematetens överinsyn blir allt mer uppenbar då olika delar av universum successivt framskrider i uppnåendet av sin finita bestämmelse. När systemen, konstellationerna, universerna och superuniverserna blir etablerade i ljus och liv framträder den Supreme allt mer som den meningsfulla korreleraren av allt som sker, medan den Ultimate gradvis stiger fram som alltings transcendentala förenare.
118:10.12 (1306.1) Under de första tiderna i en evolutionär värld förefaller de naturliga händelserna av materiell natur och människornas personliga önskningar ofta att stå i motverkande förhållande till varandra. Mycket av det som sker i en evolverande värld är ganska svårt för den dödliga människan att förstå — naturens lag är så ofta uppenbart grym, hjärtlös och likgiltig när det gäller allt som i människans uppfattning är sant, vackert och gott. När människosläktet framskrider i sin planetariska utveckling observerar vi emellertid att detta synsätt modifieras av följande faktorer:
118:10.13 (1306.2) 1. Människans vidgande synkrets — hennes ökade förståelse av den värld hon lever i; hennes vidgande förmåga att fatta tidens materiella fakta, tankens meningsfulla idéer och den andliga insiktens värdefulla ideal. Så länge människorna mäter endast med en måttstock som representerar de ting som är av fysisk natur kan de aldrig hoppas på att finna enhet i tid och rymd.
118:10.14 (1306.3) 2. Människans tilltagande kontroll — det gradvisa ackumulerandet av kunskap om den materiella världens lagar, den andliga tillvarons syften och möjligheterna till en filosofisk koordinering av dessa två verkligheter. Som vilde var människan hjälplös inför angreppen från naturens krafter och slav under sina egna inre rädslors grymma herravälde. Den halvciviliserade människan har börjat öppna dörrarna till skattkammaren för naturens hemligheter, och hennes vetenskap, långsamt men effektivt, håller på att förinta hennes vidskepligheter medan den samtidigt tillhandahåller en ny och utvidgad faktabas för förståelsen av filosofins betydelser och den äkta andliga erfarenhetens värden. Den civiliserade människan kommer en dag att få de fysiska krafterna på sin planet så gott som under kontroll. Guds kärlek i hennes hjärta kommer att effektivt utgjutas som kärlek till hennes medmänniskor, medan människotillvarons värden kommer att närma sig gränserna för de dödligas kapacitet.
118:10.15 (1306.4) 3. Människans integrering i universum — människans ökade insikt samt hennes ökade erfarenhetsbaserade resultat för henne till en närmare harmoni med Suprematetens förenande närvaro — Paradistreenigheten och den Suprema Varelsen. Det är just detta som etablerar den Supremes överhöghet i världar som länge har varit stabiliserade i ljus och liv. Sådana avancerade planeter är verkligen poem av harmoni, bilder av skönheten i den uppnådda godhet som är ett resultat av strävan efter kosmisk sanning. Om sådant kan hända på en planet, då kan ännu större ting hända i ett system och de större enheterna i storuniversum när också de når den stabilitet som anger att potentialerna för finit tillväxt har uttömts.
118:10.16 (1306.5) På en planet av denna avancerade klass har försynen blivit en aktualhet, livsomständigheterna är korrelerade, men det beror inte enbart på att människan har fått herraväldet över de materiella problemen i sin värld, utan också för att hon har börjat leva enligt trenden i universerna; hon följer Suprematetens väg som för till uppnåendet av den Universelle Fadern.
118:10.17 (1306.6) Guds rike finns i människornas hjärtan, och när detta rike blir verkligt i varje individ i en värld, då har Guds välde blivit faktiskt på den planeten. Detta innebär uppnådd överhöghet för den Suprema Varelsen.
118:10.18 (1306.7) För att inse försynen i tiden måste människan slutföra sin uppgift att nå fulländning. Människan kan dock redan nu få en försmak av denna försyn i dess evighetsbetydelser när hon begrundar det faktum att allting i universum, må det vara gott eller ont, verkar tillsammans för framåtskridandet bland de dödliga som känner Gud, i deras sökande efter allas Fader.
118:10.19 (1306.8) Försynen kan allt bättre urskiljas när människorna sträcker sig uppåt från det materiella till det andliga. Uppnåendet av fullbordad andlig insikt gör det möjligt för den uppstigande personligheten att upptäcka harmoni i det som dessförinnan var kaos. Även morontiamåtan representerar ett verkligt framsteg i denna riktning.
118:10.20 (1307.1) Försynen är till en del den ofullständige Supremes överinsyn manifesterad i de ofullständiga universerna, och den måste därför alltid vara:
118:10.21 (1307.2) 1. Partiell — beroende på ofullständigheten i den Suprema Varelsens aktualerande, och
118:10.22 (1307.3) 2. Oförutsägbar — beroende på fluktuationerna i de skapades attityd, som ständigt varierar från nivå till nivå och sålunda orsakar en synbarligen varierande motsvarande reaktion i den Supreme.
118:10.23 (1307.4) När människor ber om försynens ingripande i livets omständigheter är svaret på deras bön mången gång deras egen förändrade inställning till livet. Försynen är emellertid inte nyckfull, inte heller är den fantastisk eller magisk. Det som de evolverande varelserna ibland upptäcker under sitt framskridande i universerna är det sakta och säkra framträdandet av den majestätiska närvaron av den mäktiga härskaren över de finita universerna. Försynen är den stadiga och säkra marschen av galaxerna i rymden och personligheterna i tiden mot evighetens mål, först i den Supreme, sedan i den Ultimate, och måhända i den Absolute. Vi tror att samma försyn finns i infiniteten, och det är Paradistreenighetens vilja, handlingar och syfte som sålunda motiverar det kosmiska panoramat av universer på universer.
118:10.24 (1307.5) [Avfattat under beskydd av en Mäktig Budbärare, som temporärt vistas på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 119
119:0.1 (1308.1) GABRIEL har givit mig, Gavalia, ledaren för Aftonstjärnorna i Nebadon, i uppdrag att presentera berättelsen om hur Universumhärskaren, Mikael i Nebadon, sju gånger har utgivit sig. Då jag framför denna presentation håller jag mig strikt till de begränsningar som mitt förordnande föreskriver.
119:0.2 (1308.2) Utgivningsegenskapen är ett naturligt kännetecken för den Universelle Faderns Paradissöner. I sin åstundan att komma nära sina underordnade levande varelsers livserfarenhet återspeglar Paradissönernas olika klasser den gudomliga naturen hos sina Paradisföräldrar. Den Evige Sonen, som är en del av Paradistreenigheten, inledde detta förfarande då han, vid tiden för uppstigningen av Grandfanda och de första pilgrimerna från tid och rymd, sju gånger utgav sig själv till de sju kretsarna i Havona. Den Evige Sonen fortfar att utge sig till lokaluniverserna i rymden i sina representanters, Mikael- och Avonalsönernas, person.
119:0.3 (1308.3) När den Evige Sonen utger en Skaparson till ett projekterat lokaluniversum tar denne Skaparson fullt ansvar för detta nya universums fullbordan, övervakning och lugna förhållanden, vartill ansluter sig en högtidlig ed till den eviga Treenigheten att han inte övertar full suveränitet över den nya skapelsen förrän hans sju utgivningar som en skapad varelse har fullföljts med framgång och bekräftats av Dagarnas Forna för ifrågavarande superuniversum. Denna plikt påtar sig varje Mikaelson som erbjuder sig att bege sig ut från Paradiset för att organisera och skapa ett universum.
119:0.4 (1308.4) Syftet med dessa inkarnationer i de skapades gestalt är att göra det möjligt för dessa Skapare att bli visa, medlidsamma, rättvisa och förståelsefulla härskare. Dessa gudomliga Söner är medfött rättvisa, men de blir förståelsefullt barmhärtiga som resultat av dessa efter varandra följande utgivningserfarenheter. De är av naturen barmhärtiga, men dessa erfarenheter gör dem barmhärtiga på nya och ytterligare andra sätt. Dessa utgivningar är de sista stegen i deras utbildning och träning för de ädla uppgifterna att med gudomlig rättfärdighet och rättvist omdöme härska över lokaluniverserna.
119:0.5 (1308.5) Fastän talrika oväntade fördelar tillkommer de olika världarna, systemen och konstellationerna såväl som för de olika klasserna av universumintelligenser som påverkas och har nytta av dessa utgivningar, är de dock i första hand avsedda att fullborda den personliga träningen och universumutbildningen av en Skaparson själv. Dessa utgivningar är inte väsentliga för att klokt, rättvist och effektivt sköta ett lokaluniversum, men de är absolut nödvändiga för en opartisk, barmhärtig och förståelsefull administration av en sådan skapelse, som myllrar av olika former av liv och myriader av intelligenta men ofullständiga varelser.
119:0.6 (1308.6) När Mikaelsönerna börjar sitt arbete med att organisera ett universum har de en full och rättvis sympati för de olika klasserna av varelser som de har skapat. De har en uppsjö av barmhärtighet för alla dessa olikartade varelser, rentav medlidande med dem som går vilse och irrar omkring i det själviskhetens träsk som de själva har skapat. Enligt Dagarnas Fornas uppskattning är dock en sådan förmåga till rättvisa och rättfärdighet inte tillräcklig. Dessa treeniga härskare över superuniverserna godkänner aldrig en Skaparson som Universumhärskare förrän han verkligen har tillägnat sig sina egna skapade varelsers synsätt genom faktisk erfarenhet i den omgivning där dessa har sin tillvaro och som själva dessa varelser. På detta sätt blir dessa Söner intelligenta och förstående härskare; de lär känna de olika grupper över vilka de härskar och utövar universumets auktoritet. Genom livserfarenheten tillägnar de sig praktisk barmhärtighet, opartiskt omdöme och det tålamod som föds av erfarenhetsmässig tillvaro som skapad varelse.
119:0.7 (1309.1) Över lokaluniversumet Nebadon härskar nu en Skaparson som har fullbordat sin utgivningstjänst. Han härskar i rättvis och barmhärtig suprematet över alla de väldiga områdena i sitt evolverande och fulländande universum. Mikael av Nebadon är den Evige Sonens 611.121:sta utgivning till universerna i tid och rymd, och han påbörjade organiserandet av ert lokaluniversum för omkring fyra hundra miljarder år sedan. Mikael gjorde sig redo för sitt första utgivningsäventyr ungefär vid den tid då Urantia fick sin nuvarande form, för en miljard år sedan. Hans utgivningar har skett med omkring hundrafemtio miljoner års mellanrum, och den sista inträffade på Urantia för nitton hundra år sedan. Jag skall nu fortsätta att framlägga dessa utgivningars natur och karaktär så fullständigt som mitt förordnande tillåter.
119:1.1 (1309.2) Det var ett högtidligt tillfälle i Salvington för nästan en miljard år sedan, när de församlade ledarna och cheferna i universumet Nebadon hörde Mikael meddela att hans äldre broder Immanuel snart skulle överta ledningen i Nebadon medan han (Mikael) skulle vara frånvarande på ett oförklarat uppdrag. Inget annat tillkännagivande gavs om denna händelse utom i utsändningen av avskedsmeddelandet till Konstellationsfäderna, vilket bland andra instruktioner löd: ”Och för denna tidsperiod lämnar jag er i Immanuels händer och vård, medan jag ger mig av för att verkställa min Paradisfaders påbud.”
119:1.2 (1309.3) Efter att ha utsänt sitt avskedsmeddelande uppenbarade sig Mikael på Salvingtons avfärdsfält, precis som vid många tidigare tillfällen då han förberedde sig för avfärd till Uversa eller Paradiset, förutom att han denna gång kom ensam. Han avslutade sitt avfärdsuttalande med dessa ord: ”Jag lämnar er endast för en kort tid. Jag vet att många av er gärna skulle följa med mig, men dit jag far kan ni inte komma. Det som jag står i begrepp att göra, det kan ni inte göra. Jag far för att göra Paradisgudomarnas vilja, och när jag har avslutat mitt uppdrag och har förvärvat denna erfarenhet skall jag återvända till min plats bland er.” Då Mikael från Nebadon hade sagt detta försvann han från alla församlades åsyn och uppenbarade sig inte på nytt förrän efter tjugo år enligt standardtid. I hela Salvington visste endast den Gudomliga Omvårdaren och Immanuel vad som försiggick, och Dagarnas Förenande delade denna hemlighet endast med universumets verkställande ledare Gabriel, den Klara Morgonstjärnan.
119:1.3 (1309.4) Alla invånare i Salvington och de som vistades i konstellationernas och systemens högkvartersvärldar samlades kring sina respektive mottagningsstationer för universuminformation i hopp om att få höra något om Skaparsonens uppdrag och vistelseort. Inte förrän på tredje dagen efter Mikaels avfärd fick man ett meddelande som möjligen kunde ha betydelse härvidlag. Den dagen registrerades i Salvington ett meddelande från Melkisedekarnas sfär, högkvarteret för denna klass i Nebadon, vilket helt enkelt återgav denna särskilda och från tidigare obekanta händelse: ”Idag vid middagstid uppenbarade sig på mottagningsfältet i denna värld en främmande Melkisedekson, inte en av oss men helt enligt vår klass. Han åtföljdes av en ensam omniaf som medförde kreditiv från Uversa och presenterade order riktade till vår ledare, utgivna av Dagarnas Forna och instämda av Immanuel i Salvington, med anvisning om att uppta denna nya Melkisedekson i vår orden och förordna honom till den nödfallstjänst som sköts av Melkisedekarna i Nebadon. Det har så ordnats; ordern har verkställts.”
119:1.4 (1310.1) Detta är nära på allt som finns i Salvingtons register om Mikaels första utgivning. Inget mer finns registrerat förrän efter ett hundra år enligt Urantiatid, då det faktum upptecknades att Mikael hade återvänt och utan kungörelse återupptagit skötseln av universumets angelägenheter. Men en märklig uppteckning står att finna i Melkisedekarnas värld, en redogörelse för den tjänst som utfördes av denne unike Melkisedekson inom nödfallskåren under den tidsåldern. Denna uppteckning finns bevarad i ett enkelt tempel som nu upptar förgården i Fader-Melkisedeks hem, och den består av en berättelse om denne tillfällige Melkisedeksons tjänst i samband med hans förordnande till tjugofyra nödfallsuppdrag i universumet. Denna redogörelse, som jag helt nyligen har tagit del av igen, slutar med följande ord:
119:1.5 (1310.2) ”Vid middagstid denna dag, utan föregående meddelande och bevittnat endast av tre medlemmar av vårt brödraskap, tog denne besökande Son som hörde till vår orden farväl av vår värld, så som han kom, åtföljd endast av en ensam omniaf. Denna uppteckning avslutas nu med en bekräftelse av att denne besökare levde som en Melkisedek, arbetade som en Melkisedek i en Melkisedeks gestalt, och att han troget utförde alla sina uppdrag som en Nödfallsson av vår orden. Med allas samtycke har han blivit ledare för Melkisedekarna, emedan han har vunnit vår kärlek och tillgivenhet med sin ojämförliga visdom, suprema kärlek och enastående pliktmedvetenhet. Han älskade oss, förstod oss och tjänade tillsammans med oss, och för evigt är vi hans lojala och tillgivna Melkisedek-fränder, ty denna främling i vår värld har nu för evigt blivit en universumomvårdare enligt Melkisedekarnas natur.”
119:1.6 (1310.3) Det är allt som jag har lov att berätta för er om Mikaels första utgivning. Vi förstår naturligtvis helt att denne främmande Melkisedek som så hemlighetsfullt tjänade tillsammans med Melkisedekarna för en miljard år sedan inte var någon annan än den inkarnerade Mikael på sin första utgivningsmission. Uppteckningarna anger inte uttryckligen att denne unike och effektive Melkisedek var Mikael, men man tror universellt att det var han. Antagligen står den egentliga framställningen av detta faktum inte att finna annat än i Sonaringtons arkiv, men denna hemliga världs arkiv är inte öppna för oss. Endast i denna heliga värld som tillhör de gudomliga Sönerna är inkarnationens och utgivningens mysterier fullt kända. Vi känner alla till fakta i anslutning till Mikaels utgivningar, men vi förstår inte hur de utförs. Vi vet inte hur härskaren över ett universum, den som skapat Melkisedekarna, så plötsligt och hemlighetsfullt kan bli en av dem och som en av dem leva bland dem och arbeta som en Melkisedekson i ett hundra års tid. Men så hände det sig.
119:2.1 (1310.4) Under närmare ett hundra femtio miljoner år efter Mikaels utgivning som en Melkisedek förlöpte allting väl i universumet Nebadon, tills problem började uppkomma i system nummer 11 i konstellation nummer 37. Detta problem gällde meningsskiljaktigheter med en Lanonandekson, en Systemhärskare. Fallet hade avgjorts genom domslut av Konstellationsfäderna och godkänts av en Dagarnas Trogna, Paradisets rådgivare i den konstellationen, men den protesterande Systemhärskaren var inte helt tillfreds med domslutet. Efter mer än ett hundra års missnöje ledde han sina medarbetare i ett av de mest omfattande och förödande uppror som någonsin har anstiftats mot Skaparsonens överhöghet i universumet Nebadon. Upproret har för länge sedan domstolsbehandlats och avslutats på försorg av Dagarnas Forna i Uversa.
119:2.2 (1311.1) Denna upproriska systemhärskare, Lutentia, härskade supremt på sin högkvartersplanet i över tjugo år enligt Nebadons standardtid, varefter de Högsta med godkännande från Uversa gav order om hans avskiljning och anhöll hos härskarna i Salvington om att en ny Systemhärskare måtte utses för att åtaga sig ledningen av detta av stridigheter splittrade och förvirrade system av bebodda världar.
119:2.3 (1311.2) Då denna anhållan mottogs i Salvington utgav Mikael samtidigt den andra av dessa ovanliga kungörelser om hans avsikt att vara borta från universumets högkvarter i syfte att ”lyda min Paradisfaderns påbud”. Kungörelsen innehöll löftet om ”återvändandet i sinom tid”, och koncentrerandet av all maktbefogenhet i sin Paradisbroder Immanuels, Dagarnas Förenandes, händer.
119:2.4 (1311.3) Sedan begav Mikael sig igen av från sin högkvarterssfär med samma förfarande som hade iakttagits vid tiden för hans avfärd i samband med utgivningen som en Melkisedek. Tre dagar efter detta oförklarade avskedstagande framträdde bland reservkåren av första gradens Lanonandeksöner i Nebadon en ny och okänd medlem. Denne nye Son uppenbarade sig vid middagstid, oanmäld och åtföljd endast av en ensam tertiaf som medförde kreditiv utgivna av Dagarnas Forna i Uversa, bekräftade av Immanuel i Salvington och innehållande order om att denne nye Son skulle förordnas till system 11 i konstellation 37 som efterträdare till den avsatte Lutentia och med full befogenhet som tillförordnad Systemhärskare i väntan på utnämningen av en ny härskare.
119:2.5 (1311.4) I över sjutton år enligt universumtid administrerade denne främmande och okände temporäre härskare angelägenheterna och avgjorde med vishet de svåra frågorna i detta förvirrade och demoraliserade lokala system. Ingen Systemhärskare hade älskats någonsin varmare eller ärats och respekterats mer allmänt. Med rättvisa och barmhärtighet satte denne nye härskare ordning på detta oroliga system, medan han med största omsorg vårdade sig om alla sina undersåtar och rentav erbjöd sin upproriska föregångare privilegiet att dela tronen och makten i systemet med honom om denne blott ville be Immanuel om ursäkt för sina felsteg. Lutentia försmådde emellertid dessa erbjudanden om nåd, väl vetande att denne nye och främmande Systemhärskare inte var någon annan än Mikael, själva den universumhärskare som han så nyligen hade utmanat. Miljoner av hans vilseförda och bedragna anhängare tog dock emot förlåtelsen från denne nye härskare, som under denna tidsålder var känd som Frälsare-Härskaren över systemet Palonia.
119:2.6 (1311.5) Sedan kom den minnesrika dag då den nyutnämnde Systemhärskaren anlände, han som hade utsetts av universumets myndigheter till ordinarie efterträdare till den avsatte Lutentia, och hela Palonia sörjde över avfärden av den ädlaste och mest välvillige härskare som Nebadon någonsin hade haft. Han var älskad av alla i hela systemet och dyrkades av sina kollegor inom alla grupper av Lanonandeksöner. Hans avfärd skedde inte utan ceremonier. En stor fest arrangerades när han lämnade systemhögkvarteret. Till och med hans felande föregångare sände ett budskap som lydde: ” Rättvis och rättfärdig är du i all din verksamhet. Fastän jag fortsätter i mitt förkastande av Paradisets styre, måste jag erkänna att du är en rättvis och barmhärtig administratör.”
119:2.7 (1312.1) Sedan tog denne tillfällige härskare över detta upproriska system farväl av planeten för sin korta administrativa vistelse, och på tredje dagen därefter uppenbarade sig Mikael i Salvington och återupptog ledningen av universumet Nebadon. Snart följde den tredje kungörelsen från Uversa om det utvidgade området för Mikaels överhöghet och auktoritet. Den första kungörelsen gavs vid tiden för hans ankomst till Nebadon, den andra utfärdades kort efter fullbordan av utgivningen som en Melkisedek, och nu följde den tredje efter avslutandet av den andra eller Lanonandek-missionen.
119:3.1 (1312.2) Det suprema rådet i Salvington hade just avslutat behandlingen av en begäran från Livsbärarna på planet 217 av system 87 i konstellation 61 om att en Materiell Son måtte sändas för att bistå dem. Nu förhöll det sig så att denna planet fanns i ett sådant system av bebodda världar där en annan Systemhärskare hade kommit på avvägar, det andra dylika upproret dittills i hela Nebadon.
119:3.2 (1312.3) På anmodan av Mikael uppsköts ett verkställande i enlighet med begäran från Livsbärarna på denna planet tills Immanuel hade tagit ställning till frågan och avgett sin rapport däröver. Detta var ett irreguljärt förfarande, och jag kommer väl ihåg hur vi alla förväntade oss något ovanligt, och vi behövde inte vänta länge i spänning. Mikael tog itu med att överföra ledningen av universumet i Immanuels händer samtidigt som han anförtrodde befälet över de himmelska styrkorna till Gabriel. Sedan han sålunda hade frigjort sig från sina administrativa skyldigheter tog han farväl av Universumets Moderande och försvann från avfärdsfältet i Salvington precis så som han hade gjort vid två tidigare tillfällen.
119:3.3 (1312.4) Så som man hade kunnat vänta sig framträdde oanmäld på den tredje dagen därefter i högkvartersvärlden i system 87 i konstellation 61 en främmande Materiell Son, åtföljd av en ensam sekonaf, ackrediterad av Dagarnas Forna i Uversa och godkänd av Immanuel i Salvington. Omedelbart utnämnde den tjänstgörande Systemhärskaren denne nye och mystiske Materielle Son till tjänsteförrättande Planetprins i värld 217, och denna utnämning bekräftades genast av de Högsta i konstellation 61.
119:3.4 (1312.5) Sålunda började denne unike Materielle Son sitt svåra livsskede i denna värld, som utbrytning och uppror hade försatt i karantän och som befann sig i ett belägrat system utan någon direkt förbindelse med det omgivande universumet. Här arbetade han ensam under en hel generation enligt planetens tideräkning. Denne Materielle Nödfallsson bragte den försumlige Planetprinsen och hela hans stab till ånger och bättring samt bevittnade planetens återupprättande till lojal tjänst under Paradisets styre så som etablerats i lokaluniverserna. I sinom tid anlände en Materiell Son och Dotter till denna återupplivade och återlösta värld, och när de vederbörligen hade blivit installerade som synliga planetariska härskare tog den tillfällige eller Nödfalls-Planetprinsen formellt avsked och försvann en dag vid middagstid. På den tredje dagen därefter uppenbarade sig Mikael på sin vanliga plats i Salvington, och mycket snart därefter innehöll superuniversumets informationsutsändning den fjärde kungörelsen från Dagarnas Forna med en proklamation om ytterligare utvidgning av Mikael i Nebadons överhöghet.
119:3.5 (1312.6) Jag beklagar att jag inte har tillstånd att berätta om det tålamod, den uthållighet och den skicklighet med vilka denne Materielle Son mötte de prövande situationerna på denna förvirrade planet. Återupprättandet av denna isolerade värld är ett av de vackraste och mest rörande kapitel i frälsningsannalerna i hela Nebadon. Vid slutet av denna mission hade det blivit uppenbart för hela Nebadon varför deras älskade härskare valde att engagera sig i dessa upprepade utgivningar i gestalt av någon underordnad klass av intelligenta varelser.
119:3.6 (1313.1) Mikaels utgivningar, först som en Melkisedekson, sedan som en Lanonandekson och därefter som en Materiell Son är alla lika hemlighetsfulla och oförklarliga. Vid varje tillfälle uppenbarade han sig plötsligt och som en fullt utvecklad individ i den grupp som utgivningen omfattade. Mysteriet med dessa inkarnationer kommer aldrig att bli känt, utom för dem som har tillgång till den inre kretsen av urkunder på den heliga sfären Sonarington.
119:3.7 (1313.2) Aldrig sedan denna förunderliga utgivning som Planetprins till en värld i isolering och uppror har någon av de Materiella Sönerna eller Döttrarna i Nebadon känt sig frestade att klaga över sina utnämningar eller anmärka på svårigheterna i sina planetariska uppdrag. För all tid framöver vet de Materiella Sönerna att de i universumets Skaparson har en förstående härskare och deltagande vän, en som i ”alla avseenden har prövats och testats”, såsom även de måste prövas och testas.
119:3.8 (1313.3) Efter var och en av dessa missioner följde en tidsålder av tilltagande serviceinriktning och lojalitet bland alla himmelska intelligenser med ursprung i detta universum, medan varje ny utgivningstidsålder kännetecknades av framåtskridande och förbättringar i alla metoder för administration av universumet och i alla styresförfaranden. Efter denna utgivning har ingen Materiell Son eller Dotter avsiktligt anslutit sig till uppror mot Mikael; de älskar och ärar honom alltför tillgivet för att någonsin medvetet avvisa honom. Endast genom bedrägeri och sofisteri har Adamerna under senare tid förts vilse av högre typers upprorspersonligheter.
119:4.1 (1313.4) Det hände sig vid slutet av ett av de periodiska tusenårsnamnuppropen i Uversa att Mikael ta itu med överlämnandet av Nebadons styre i Immanuels och Gabriels händer, och då vi drog oss till minnes vad som under tidigare tider hade hänt efter en sådan åtgärd, beredde vi oss naturligtvis alla på att få se Mikael försvinna på sin fjärde utgivningsmission. Vi behövde inte vänta länge, ty snart begav han sig till Salvingtons avfärdsfält och försvann från vår åsyn.
119:4.2 (1313.5) På den tredje dagen efter detta utgivningsförsvinnande observerade vi i universumets informationsutsändning till Uversa denna betydelsefulla nyhet från serafhögkvarteret i Nebadon: ”Vi rapporterar den oanmälda ankomsten av en okänd seraf, åtföljd av en ensam supernaf och av Gabriel från Salvington. Denna oregistrerade seraf visar sig vara av nebadonklass och medför kreditiv utgivna av Dagarnas Forna i Uversa och vitsordade av Immanuel i Salvington. Testresultaten anger att denna seraf hör till den suprema änglaklassen i ett lokaluniversum, och serafen har redan förordnats till undervisningsrådgivarnas kår.”
119:4.3 (1313.6) Mikael var under denna utgivning som seraf borta från Salvington under en period av över fyrtio år enligt universets standardtid. Under denna tid var han anknuten som serafisk undervisningsrådgivare — vad ni kanske skulle kalla privatsekreterare — hos tjugosex olika huvudlärare, och han tjänade i tjugotvå olika världar. Hans sista eller avslutande uppdrag var som rådgivare och medhjälpare i anslutning till en utgivningsmission av en Treenighetens Undervisande Son i värld 462 av system 84 i konstellation 3 i Nebadons universum.
119:4.4 (1314.1) Aldrig under detta sju år långa uppdrag var denne Treenighetens Undervisande Son helt övertygad om denna serafmedhjälpares identitet. Förvisso betraktades alla serafer under denna tidsålder med speciellt intresse och forskande blick. Vi visste mycket väl att vår käre Härskare var ute i universumet, förklädd till seraf, men aldrig kunde vi vara säkra på hans identitet. Aldrig blev han med säkerhet identifierad innan tiden för hans anslutning till utgivningsmissionen av denne Treenighetens Undervisande Son. Alltid under hela detta tidsskede iakttog vi dock en speciell omsorg i förhållande till de suprema seraferna, för den händelse att någon av oss skulle finna att vi ovetande hade varit värd åt universumets Härskare på utgivningsmission som skapad varelse. Så har det beträffande änglarna blivit för evigt sant att deras Skapare och Härskare ”i alla avseenden har blivit prövad och testad i gestalten av en serafpersonlighet.”
119:4.5 (1314.2) När dessa successiva utgivningar blev allt mer delaktiga av naturen hos de lägre formerna av liv i universumet, blev Gabriel allt mer en medarbetare i samband med dessa inkarnationsäventyr och fungerade som universumets förbindelselänk mellan den utgivne Mikael och den tjänstgörande universumhärskaren Immanuel.
119:4.6 (1314.3) Nu har Mikael genomgått utgivningserfarenheten hos tre klasser av sina skapade Universumsöner: Melkisedekarna, Lanonandekarna och de Materiella Sönerna. Därefter sänkte han sig till en personifiering som suprem seraf i änglalivsgestalt innan han vände sin uppmärksamhet mot de olika faserna av uppstigande levnadsbanor hos de lägsta formerna av viljevarelser, de evolutionära dödliga i tid och rymd.
119:5.1 (1314.4) För något över tre hundra miljoner år sedan, enligt tideräkningen på Urantia, bevittnade vi åter igen en av dessa överföringar av den laga makten i universum till Immanuel och iakttog Mikaels förberedelser för avfärd. Detta tillfälle var olikt de tidigare i att han meddelade att hans destination var Uversa, högkvarteret i superuniversumet Orvonton. I sinom tid avreste vår Härskare, men superuniversumets informationsutsändningar omnämnde aldrig Mikaels ankomst till Dagarnas Fornas hov. Kort efter hans avfärd från Salvington innehöll emellertid utsändningarna från Uversa följande betydelsefulla meddelande: ”Idag anlände en oanmäld och onumrerad uppstigen pilgrim av dödligt ursprung från universumet Nebadon, med vitsord från Immanuel i Salvington och åtföljd av Gabriel från Nebadon. Denna oidentifierade varelse uppvisar en obestridlig andestatus och har upptagits i vår krets.”
119:5.2 (1314.5) Om du idag besökte Uversa skulle du få höra berättelsen om de tider då Eventod vistades där, denna speciella och okända pilgrim från tid och rymd, vilken i Uversa är känd under det namnet. Denne uppstigande dödlige, eller åtminstone en unik personlighet som exakt gestaltade de uppstigande dödligas andestadium, levde och verkade i Uversa under en period av elva år enligt Orvontons standardtid. Denna varelse fick de uppdrag och utförde de skyldigheter som ankommer på en andedödlig och utförde dem tillsammans med sina kolleger från de olika lokaluniverserna i Orvonton. I ”alla avseenden testades och prövades han, precis så som hans kolleger”, och vid alla tillfällen visade han sig värdig sina överordnades förtroende och tillit, samtidigt som han ofelbart vann sina andekollegers respekt och lojala uppskattning.
119:5.3 (1315.1) I Salvington följde vi denna andepilgrims livsskede med ytterst stort intresse, väl vetande, av att Gabriel var med, att denna anspråkslösa och onumrerade pilgrimsande inte var någon annan än den utgivne härskaren över vårt lokaluniversum. Mikaels första framträdande inkarnerad i en roll som företrädde ett av stadierna i de dödligas evolution, var en händelse som hänförde och fängslade hela Nebadon. Vi hade hört om sådant, men nu kunde vi se det. Han framträdde i Uversa som en fullt utvecklad och fulländat tränad andedödlig och fortsatte som sådan sitt livsskede ända fram till det tillfälle då en grupp uppstigande dödliga uppflyttades till Havona; därefter hade han en diskussion med Dagarnas Forna och tog genast i sällskap av Gabriel ett snabbt och oceremoniellt farväl av Uversa samt framträdde kort därefter på sin sedvanliga plats i Salvington.
119:5.4 (1315.2) Inte förrän denna utgivning var fullbordad gick det slutligen upp för oss att Mikael troligen hade för avsikt att inkarnera i gestalt av sina olika klasser av universumpersonligheter, från de högsta Melkisedekarna rätt ned till de dödliga av kött och blod i de evolutionära världarna i tid och rymd. Ungefär vid denna tid började Melkisedekarnas högskolor undervisa om sannolikheten för att Mikael en gång skulle inkarnera som en köttslig dödlig, och det förekom mycken spekulation om det möjliga förfarandet vid en sådan oförklarlig utgivning. Att Mikael personligen hade uppträtt i rollen av en uppstigande dödlig väckte nytt och ökat intresse för hela arrangemanget med de dödligas framskridande hela vägen upp genom både lokaluniversumet och superuniversumet.
119:5.5 (1315.3) Förfarandet vid dessa successiva utgivningar förblev dock ett mysterium. Till och med Gabriel erkänner att han inte förstår den metod enligt vilken denne Paradisson och universumets Härskare, när han så ville, kunde iklä sig personligheten och leva livet som en av sina egna underordnade skapade varelser.
119:6.1 (1315.4) Nu då hela Salvington redan kände till förberedelserna för en förestående utgivning sammankallade Mikael alla dem som vistades på högkvartersplaneten och avslöjade för första gången resten av inkarnationsplanen samt meddelade att han snart skulle lämna Salvington för att uppta en morontiadödligs livsskede vid de Högsta Fädernas hov på högkvartersplaneten i den femte konstellationen. Sedan hörde vi för första gången tillkännagivandet att hans sjunde och slutliga utgivning skulle ske i en dödligs köttsliga gestalt i någon evolutionär värld.
119:6.2 (1315.5) Innan Mikael lämnade Salvington för sin sjätte utgivning talade han till de församlade invånarna på sfären och avreste i allas åsyn, åtföljd av en ensam seraf och Nebadons Klara Morgonstjärna. Medan ledningen för universumet åter igen hade anförtrotts Immanuel förekom det en större spridning av administrativt ansvar.
119:6.3 (1315.6) Mikael uppenbarade sig i högkvarteret i konstellation nummer fem som en fullt utvecklad morontiadödlig med uppstigningsstatus. Jag beklagar att jag är förbjuden att avslöja detaljerna i denna onumrerade morontiadödligas livsskede, ty det var en av de mest ovanliga och förbluffande epokerna i Mikaels utgivningserfarenhet, inte ens hans dramatiska och tragiska vistelse på Urantia undantagen. Bland de många restriktioner som har ålagts mig vid mottagandet av detta uppdrag finns en som förbjuder mig att avslöja detaljerna i detta underbara livsskede som Mikael levde som morontiadödlig i Endantum.
119:6.4 (1316.1) När Mikael återvände från denna morontiautgivning var det uppenbart för oss alla att vår Skapare också hade blivit en skapad varelse lik oss själva, att Universumhärskaren också var en vän till även de lägsta formerna av skapad intelligens i sitt rike och som välvilligt hjälpte dem. Vi hade redan före detta märkt att Mikael allt mer hade tillägnat sig de skapades synsätt i administrationen av universumet, ty det hade framträtt gradvis men det blev mer uppenbart efter att utgivningen som morontiadödlig hade fullbordats, och ännu mer så efter hans återkomst från livsskedet som byggmästarens son på Urantia.
119:6.5 (1316.2) Vi informerades på förhand av Gabriel om tiden för Mikaels frigörelse från morontiautgivningen, och följaktligen arrangerade vi en för tillfället lämpad mottagning i Salvington. Miljoner och åter miljoner varelser samlades från konstellationshögkvarterens världar i Nebadon, och en majoritet av dem som vistades i världar i närheten av Salvington samlades likaså för att hälsa honom välkommen tillbaka som härskare i sitt universum. Som svar på våra många välkomstanföranden och uttryck av uppskattning för en Härskare som så livfullt intresserade sig för sina skapade, svarade han endast: ”Jag har helt enkelt varit ute i min Faders ärenden. Jag gör endast vad som är ett nöje för Paradissönerna som älskar och längtar efter att förstå sina skapade varelser.”
119:6.6 (1316.3) Från den dagen fram till den stund då Mikael begav sig ut som Människoson på sitt äventyr till Urantia, fortfor hela Nebadon att diskutera sin Suveräne Härskares många bragder då han verkade i Endantum, som utgivningsinkarnationen av en morontiadödlig under evolutionär uppstigning, och i alla avseenden testades så som sina fränder församlade från de materiella världarna i hela den konstellation där han vistades.
119:7.1 (1316.4) I tiotusentals år såg vi alla fram mot Mikaels sjunde och slutliga utgivning. Gabriel hade berättat för oss att denna avslutande utgivning skulle ske i en dödligs köttsliga gestalt, men vi var helt okunniga om tiden, platsen och sättet för detta kulminerande äventyr.
119:7.2 (1316.5) Det offentliga tillkännagivandet att Mikael hade utvalt Urantia som skådeplats för sin slutliga utgivning gavs kort efter det att vi hade fått veta om Adams och Evas försumlighet. Sålunda hade er värld i mer än trettiofem tusen år en mycket framträdande plats vid rådsmötena i hela universumet. Det fanns inga hemligheter (frånsett inkarnationsmysteriet) i samband med något skede av utgivningen till Urantia. Från början till slut, fram till Mikaels slutliga och segerrika återkomst till Salvington som suprem Universumhärskare, var allt som tilldrog sig i er lilla men högt ärade värld i högsta grad offentligt i hela universumet.
119:7.3 (1316.6) Fastän vi trodde att detta skulle vara metoden, visste vi aldrig förrän vid tiden för själva händelsen att Mikael skulle födas på jorden som ett hjälplöst litet barn av denna värld. Hittills hade han alltid framträtt som en fullt utvecklad individ av den personlighetsgrupp som hade utvalts för utgivningen, och det var ett spännande meddelande i informationsutsändningen från Salvington som kungjorde att barnet i Betlehem hade fötts på Urantia.
119:7.4 (1316.7) Vi insåg då inte endast att vår Skapare och vän nu tog det farligaste steget i hela sitt liv och uppenbarligen riskerade sin ställning och makt med denna utgivning som ett hjälplöst litet barn, men vi förstod även att hans erfarenhet av denna slutliga utgivning som dödlig för evigt skulle kröna honom som den obestridlige och supreme härskaren över universumet Nebadon. Under en tredjedels århundrade enligt tideräkningen på jorden var alla ögon i alla delar av detta lokaluniversum fästa på Urantia. Alla intelligenser insåg att den sista utgivningen var på gång, och då vi länge hade känt till Lucifers uppror i Satania och Caligastias avoghet på Urantia, förstod vi mycket väl vilken intensiv kamp skulle bli följden när vår härskare nedlät sig till att inkarnera i en köttslig dödligs anspråkslösa form och gestalt på Urantia.
119:7.5 (1317.1) Det judiska spädbarnet Josua ben Josef avlades och föddes till världen precis så som alla andra babyar före och efter detta, utom att just detta barn var inkarnationen av Mikael av Nebadon, en gudomlig Son från Paradiset och skaparen av hela detta lokaluniversum av ting och varelser. Detta mysterium om Gudomens inkarnation i Jesu människogestalt, som i övrigt var av naturligt ursprung i denna värld, förblir för evigt olöst. Inte ens i evigheten får ni någonsin veta förfarandet och metoden för Skaparens inkarnation i sina skapades form och gestalt. Det är Sonaringtons hemlighet, och sådana mysterier är öppna uteslutande för de gudomliga Söner som har genomgått utgivningserfarenheten.
119:7.6 (1317.2) Några visa män på jorden kände till Mikaels förestående ankomst. Genom de kontakter som finns från en värld till en annan fick dessa visa män med andlig insikt veta om Mikaels förestående utgivning på Urantia. Seraferna gjorde förvisso, genom mellanvarelsernas förmedling, ett uttalande för en grupp kaldeiska präster, vilkas ledare var Ardnon. Dessa gudsmän besökte det nyfödda barnet i krubban. Den enda övernaturliga händelsen i anslutning till Jesu födelse var detta budskap till Ardnon och hans kompanjoner vilket gavs av de serafer som tidigare hade varit knutna till Adam och Eva i den första lustgården.
119:7.7 (1317.3) Jesu människoföräldrar var genomsnittliga människor av sin tid och generation, och denne inkarnerade Guds Son föddes sålunda av kvinna och uppfostrades på det sätt som var vanligt för barn av det släktet och vid den tiden.
119:7.8 (1317.4) Berättelsen om Mikaels vistelse på Urantia, redogörelsen för Skaparsonens utgivning i dödlig gestalt till er värld, är en sak som sträcker sig utöver denna berättelses omfattning och syfte.
119:8.1 (1317.5) Efter Mikaels slutliga och framgångsrika utgivning till Urantia accepterades han inte endast av Dagarnas Forna som suverän härskare över Nebadon, utan han erkändes även av den Universelle Fadern som den etablerade ledaren för det lokaluniversum som han själv hade skapat. Efter Mikaels återkomst till Salvington proklamerades det att denne Mikael, Människoson och Gudsson, var etablerad härskare över Nebadon. Från Uversa kom den åttonde proklamationen om Mikaels överhöghet, medan från Paradiset kom den Universelle Faderns och den Evige Sonens gemensamma kungörelse som utnämnde denna förening av Gud och människa till enda överhuvud för universumet och anvisade den i Salvington stationerade Dagarnas Förenande att meddela om sin avsikt att dra sig tillbaka till Paradiset. Dagarnas Trogna i konstellationernas högkvarter fick likaså instruktioner om att dra sig tillbaka från de Högstas rådsförsamlingar. Mikael samtyckte dock inte till att de rådgivande och samarbetande Treenighetssönerna drog sig tillbaka. Han sammankallade dem till Salvington och anhöll personligen om att de för evigt skulle stanna i tjänst i Nebadon. De meddelade sina överordnade i Paradiset om sin önskan att samtycka till denna anhållan, och kort därefter utfärdades de mandat som skiljde dem från Paradiset och för evigt knöt dessa Söner från det centrala universumet till Mikaels hov i Nebadon.
119:8.2 (1318.1) Det tog nästan en miljard år enligt Urantiatid att fullborda Mikaels hela utgivningsskede och att slutligt etablera hans suprema makt i det universum som han själv hade skapat. Mikael föddes till skapare, utbildades till administratör och tränades till verkställare, men det fordrades av honom att han förtjänade sin överhöghet genom erfarenhet. Sålunda har er lilla värld blivit känd över hela Nebadon som den arena där Mikael avslutade den erfarenhet som krävs av varje Paradisson innan han ges obegränsad kontroll och ledning av det universum som han själv har gjort. När ni stiger uppåt i lokaluniversumet får ni veta mer om idealen hos de personligheter som Mikaels tidigare utgivningar omfattade.
119:8.3 (1318.2) Då Mikael fullbordade sina utgivningar i de skapades gestalt etablerade han inte endast sin egen överhöghet utan ökade också Gud den Supremes evolverande suveränitet. Under loppet av dessa utgivningar ägnade sig Skaparsonen inte endast åt ett nedstigande utforskande av de skapade personligheternas olika natur, utan han kunde också uppenbara Paradisgudomarnas på olika sätt diversifierade vilja, vars syntetiska enhet, så som den uppenbaras av de Suprema Skaparna, är en uppenbarelse av den Suprema Varelsens vilja.
119:8.4 (1318.3) Dessa olika viljeaspekter hos Gudomarna är för evigt personifierade i de Sju Härskarandarnas olikartade naturer, och var och en av Mikaels utgivningar uppenbarade speciellt en av dessa manifestationer av gudomligheten. Under sin utgivning som en Melkisedek manifesterade han Faderns, Sonens och Andens förenade vilja, i sin Lanonandek-utgivning Faderns och Sonens vilja; under sin utgivning som en Adam uppenbarade han Faderns och Andens vilja, under serafutgivningen Sonens och Andens vilja; under utgivningen i gestalt av en dödlig i Uversa avspeglade han Samverkarens vilja, under utgivningen som morontiadödlig den Evige Sonens vilja; och under utgivningen i materiell form på Urantia förverkligade han i sitt liv den Universelle Faderns vilja, rentav som en dödlig av kött och blod.
119:8.5 (1318.4) Fullbordandet av dessa sju utgivningar ledde till frigörandet av Mikaels suprema överhöghet, och även till skapandet av möjligheten till den Supremes överhöghet i Nebadon. Under ingen av sina utgivningar uppenbarade Mikael Gud den Supreme, men totalsumman av alla sju utgivningar är en ny nebadonuppenbarelse av den Suprema Varelsen.
119:8.6 (1318.5) Erfarenheten av att stiga ned från Gud till människa var för Mikael samtidigt en erfarenhet i att stiga upp från det partiella i det som kan manifesteras till det suprema i den finita verksamheten och till det slutliga i befriandet av hans potential för absonit funktion. Mikael Skaparsonen är en skapare i tid och rymd, men Mikael som sjufaldig Mästarson är medlem av en av de gudomliga kårer som bildar den Ultimata Treenigheten.
119:8.7 (1318.6) Då Skaparsonen har genomgått erfarenheten att uppenbara viljan hos Treenighetens Sju Härskarandar har han genomgått erfarenheten att uppenbara den Supremes vilja. Då han har verkat som en uppenbarare av Suprematetens vilja har Mikael, tillsammans med alla andra Mästarsöner, för evigt identifierat sig med den Supreme. I denna universumtidsålder uppenbarar han den Supreme och deltar i aktualeringen av Suprematetens överhöghet. Under nästa universumtidsålder tror vi att han kommer att arbeta tillsammans med den Suprema Varelsen i den första erfarenhetsbaserade Treenigheten för och i universerna i yttre rymden.
119:8.8 (1319.1) Urantia är den känslofulla helgedomen för hela Nebadon, den främsta bland tio miljoner bebodda världar, det jordiska hemmet för Kristus Mikael, härskare över hela Nebadon, en omvårdande Melkisedek för världarna, en frälsare av ett system, en adamisk återlösare, en serafkamrat, en medarbetare till uppstigande andar, en morontiaframskridare, en Människoson i en dödligs köttsliga gestalt och därtill Urantias Planetprins. Era uppteckningar berättar sanningen när de säger att denne samme Jesus har lovat att en dag återvända till världen för sin sista utgivning, till Korsets Värld.
119:8.9 (1319.2) [Detta kapitel som beskriver Kristus Mikaels sju utgivningar är det sextiotredje i en serie presentationer som har avfattats under beskydd av talrika personligheter och som beskriver Urantias historia fram till Mikaels framträdande på jorden i en dödligs köttsliga gestalt. Tillstånd att framföra dessa kapitel gavs av en kommission om tolv medlemmar som verkade under ledning av Mantutia Melkisedek. Vi avfattade dessa berättelser och översatte dem till engelska språket, med ett förfarande som hade godkänts av våra överordnade, år 1935 e.Kr. enligt Urantia-tid.]