Urantiaboken
DEL II
Avfattad under beskydd av en Nebadon-kår av personligheter i lokaluniversumet med bemyndigqnde av Gabriel i Salvington.
Urantiaboken
Kapitel 32
32:0.1 (357.1) ETT lokaluniversum är ett verk av en Skaparson som hör till Mikaelernas Paradisklass. Det består av ett hundra konstellationer, var och en omfattande ett hundra system av bebodda världar. Varje system kommer till slut att innehålla ungefär ett tusen bebodda sfärer.
32:0.2 (357.2) Dessa universer i tid och rymd är alla evolutionära. Paradismikaelernas skapelseplan framskrider alltid genom en gradvis evolution och progressiv utveckling av den fysiska, intellektuella och andliga naturen och kapaciteten hos de mångahanda varelser som bebor de olika klasserna av sfärer som ett sådant lokaluniversum består av.
32:0.3 (357.3) Urantia hör till ett lokaluniversum vars härskare är Gud-människan från Nebadon, Jesus från Nasaret och Mikael från Salvington. Och alla Mikaels planer för detta universum blev till fullo godkända av Treenigheten i Paradiset innan han ens påbörjade det suprema äventyret i rymden.
32:0.4 (357.4) Guds Söner kan välja området för sina skaparaktiviteter, men dessa materiella skapelser projekterades och planerades ursprungligen av Totaluniversums Arkitekter i Paradiset.
32:1.1 (357.5) Behandlingen av rymdkraften och urenergierna är de Ledande Kraftorganisatörernas verk i Paradiset och föregår universernas uppkomst; men när den emergenta energin i superuniversernas domäner börjar reagera på lokal eller lineär gravitation, då drar de sig tillbaka till förmån för ifrågavarande superuniversums styrkeledare.
32:1.2 (357.6) Dessa styrkeledare fungerar ensamma under de förmateriella och efter kraften uppkommande faserna av ett lokaluniversums skapelse. Det finns ingen möjlighet för en Skaparson att påbörja organiserandet av ett universum förrän styrkeledarna har åstadkommit en mobilisering av rymdenergierna som är tillräcklig för att erbjuda en materiell grund — konkreta solar och materiella sfärer — för det uppkommande universumet.
32:1.3 (357.7) Lokaluniverserna har alla ungefär samma energipotential fastän de är mycket olika till sina fysiska dimensioner och kan variera från tid till annan beträffande sitt innehåll av synlig materia. Doneringen av styrkeladdning och potentiell materia i ett lokaluniversum bestäms av de behandlingar som har utförts av styrkeledarna och deras föregångare såväl som av Skaparsonens aktiviteter och av den inherenta förmågan till fysisk kontroll som hans skapande kollega besitter.
32:1.4 (358.1) Energiladdningen i ett lokaluniversum är ungefär etthundratusendedelen av kraftdoneringen i dess superuniversum. När det gäller Nebadon, ert lokaluniversum, är materialisationen av massa en aning mindre. I fysisk bemärkelse har Nebadon all den fysiska utrustning av energi och materia som finns i varje lokal skapelse i Orvonton. Den enda fysiska begränsningen av den utvecklingsmässiga expansionen av universumet Nebadon består i den kvantitativa laddning av rymdenergi som hålls fången av gravitationskontrollen hos den kombinerade universummekanismens associerade styrkor och personligheter.
32:1.5 (358.2) När energi-materian har uppnått ett visst stadium i materialisationen av massa, uppträder på scenen en Paradisets Skaparson åtföljd av en Skapande Dotter till den Oändlige Anden. Samtidigt med Skaparsonens ankomst påbörjas arbetet med den arkitektoniska sfär som skall bli högkvartersvärld för det projekterade lokaluniversumet. Under långa tidsåldrar evolverar en sådan lokal skapelse, solar stabiliseras, planeter formas och går in i sina banor, medan arbetet fortgår med att skapa de arkitektoniska världar som skall tjäna som högkvarter i konstellationerna och som huvudstäder i systemen.
32:2.1 (358.3) Skaparsönerna föregås vid universumets organisering av styrkeledarna och andra varelser med ursprung i det Tredje Ursprunget och Centret. Av rymdens energier, som på detta sätt tidigare har organiserats, etablerade er Skaparson Mikael de bebodda världarna i universumet Nebadon, och sedan dess har han omsorgsfullt ägnat sig åt administrationen av dem. Av den förut-existerande energin materialiserar dessa gudomliga Söner synlig materia, projekterar levande varelser och skapar i samarbete med den Oändlige Andens universumnärvaro ett mångfaldigt följe av andepersonligheter.
32:2.2 (358.4) Dessa styrkeledare och energiövervakare, som länge föregick Skaparsonen i det förberedande fysiska arbetet med organiseringen av universumet, tjänar senare i ypperlig förbindelse med denne Universumson och förblir alltid i associerad kontroll av de energier som de ursprungligen organiserade och införde i strömkretsar. I Salvington fungerar nu samma ett hundra styrkecentrer som samarbetade med er Skaparson i det ursprungliga formandet av detta lokaluniversum.
32:2.3 (358.5) Den första avslutade fysiska skapelseakten i Nebadon var organiserandet av högkvartersvärlden, den arkitektoniska sfären Salvington med dess satelliter. Från tiden för styrkecentrers och de fysiska övervakarnas första åtgärder tills den levande staben anlände till de färdigställda sfärerna i Salvington tog det något över en miljard år enligt er nuvarande planetariska tid. Efter konstruktionen av Salvington följde omedelbart skapandet av ett hundra högkvartersvärldar i de projekterade konstellationerna och tiotusen högkvarterssfärer i de projekterade lokalsystemen för planetarisk övervakning och administration, tillsammans med deras arkitektoniska satelliter. Sådana arkitektoniska världar är avsedda att härbärgera både fysiska och andliga personligheter såväl som de mellanliggande morontia- eller övergångsstadievarelserna.
32:2.4 (359.1) Salvington, högkvarteret i Nebadon, ligger exakt i lokaluniversumets centrum för energi-massa. Men ert lokaluniversum är inte ett enda astronomiskt system fastän ett vidsträckt system i själva verket existerar i dess fysiska centrum.
32:2.5 (359.2) Salvington är det personliga högkvarteret för Mikael i Nebadon, men han är inte alltid där. Ert lokaluniversums smidiga fungerande kräver inte längre att Skaparsonen ständigt är närvarande på huvudstadssfären, men detta gällde inte under de tidigare skedena av fysiskt organiserande. En Skaparson kan inte lämna sin högkvartersvärld förrän stabiliseringen av gravitationen i området har åstadkommits genom att tillräckligt med energi har materialiserats för att göra det möjligt för de olika strömkretsarna och systemen att uppbalansera varandra med ömsesidig materiell dragningskraft.
32:2.6 (359.3) När nu den fysiska planen för ett universum är fullbordad, uppgör Skaparsonen tillsammans med den Skapande Anden sin plan för att skapa liv, varpå den Oändlige Andens representation börjar sin universumfunktion som en särskild skapande personlighet. När denna första skapelseakt har formulerats och verkställts, plötsligt blir den Klara Morgonstjärnan till, personifikationen av detta första skapande identitetskoncept och gudomlighetsideal. Detta är universumets ledande verkställare, Skaparsonens personliga anförvant som är lik honom till alla sina karaktärsdrag fastän klart begränsad när det gäller gudomlighetsegenskaperna.
32:2.7 (359.4) Nu när Skaparsonens högra hand och ledande verkställare har framträtt ges tillvaro åt ett omfattande och underbart uppbåd av olika skapade varelser. Lokaluniversumets söner och döttrar framträder, och snart därefter förses denna skapelse med ett styre som sträcker sig från universumets suprema råd till konstellationernas fäder och lokalsystemens härskare — anhopningarna av de världar som är avsedda att senare bli hem för de olika dödliga raserna av viljevarelser; och var och en av dessa världar kommer att ledas av en Planetprins.
32:2.8 (359.5) När ett sådant universum har blivit så fullständigt organiserat och så väl bemannat, börjar Skaparsonen verkställa Faderns förslag att skapa den dödliga människan till deras gudomliga avbild.
32:2.9 (359.6) Organiserandet av planetariska boningar fortgår alltjämt i Nebadon, för detta universum är faktiskt en ung klunga bland stjärn- och planetvärldarna i Orvonton. Vid den senaste registreringen fanns det 3.840.101 bebodda planeter i Nebadon, och Satania, er världs lokalsystem, är ganska typiskt jämfört med andra system.
32:2.10 (359.7) Satania är inte ett enhetligt fysiskt system, en enda astronomisk enhet eller organisation. Dess 619 bebodda världar är belägna i över femhundra olika fysiska system. Endast fem har mer än två bebodda världar, och av dessa har endast en fyra befolkade planeter, medan det finns fyrtiosex med två bebodda världar.
32:2.11 (359.8) Satania-systemet av bebodda världar är långt avlägset från Uversa och den stora klunga av solar som fungerar som det fysiska eller astronomiska centret för det sjunde superuniversumet. Från Jerusem, högkvarteret i Satania, är det över tvåhundratusen ljusår till superuniversumet Orvontons fysiska centrum långt, långt borta i det täta tvärsnittet av Vintergatan. Satania ligger i lokaluniversumets periferi, och Nebadon är nu långt ut mot gränsen av Orvonton. Från det yttersta systemet av bebodda världar till superuniversumets centrum är det en aning under tvåhundrafemtiotusen ljusår.
32:2.12 (360.1) Universumet Nebadon kretsar nu långt mot söder och öster längs sin bana i superuniversumet Orvonton. De närmaste universerna i grannskapet är: Avalon, Henselon, Sanselon, Portalon, Wolvering, Fanoving och Alvoring.
32:2.13 (360.2) Men evolutionen av ett lokaluniversum är en lång berättelse. Kapitel som handlar om superuniversumet introducerar detta ämne, de kapitel i denna del som handlar om de lokala skapelserna utgör en fortsättning av ämnet, medan de kapitel som följer och som handlar om Urantias historia och bestämmelse avslutar berättelsen. Men ni kan i tillräckligt hög grad förstå de dödligas ödesbestämmelse i en sådan lokal skapelse endast genom att studera berättelserna om er Skaparsons liv och lärdomar, så som han en gång levde som människa i de dödligas köttsliga gestalt i er egen evolutionära värld.
32:3.1 (360.3) Havona, centraluniversumet, som skapades direkt av den Universelle Faderns tanke och den Evige Sonens ord, är den enda fullständigt stadgade skapelsen. Havona är ett existentiellt, fulländat och färdigt universum som omger de eviga Gudomarnas hem, alltings centrum. De sju superuniversernas skapelser är finita, evolutionära och stadigt progressiva.
32:3.2 (360.4) De fysiska systemen i tid och rymd är alla evolutionära till sitt ursprung. De är inte ens fysiskt stabiliserade förrän de har kommit in i sina superuniversers etablerade banor. Inte heller stadgas ett lokaluniversum i ljus och liv förrän de fysiska möjligheterna till expansion och utveckling har uttömts och den andliga ställningen i alla dess bebodda världar för evigt har stadgats och stabiliserats.
32:3.3 (360.5) Förutom i centraluniversumet är fulländning ett resultat som uppnås progressivt. I den centrala skapelsen har vi ett mönster för fulländningen, men alla andra världar måste uppnå denna fulländning med de metoder som har etablerats för just dessa världars eller universers framåtskridande. En nästan oändlig mångfald kännetecknar Skaparsönernas planer för att organisera, utveckla, disciplinera och stabilisera sina respektive lokaluniverser.
32:3.4 (360.6) Med undantag för Faderns gudomsnärvaro är varje lokaluniversum i viss mening en kopia av den administrativa organisationen i den central- eller mönsterskapelsen. Fastän den Universelle Fadern personligen är närvarande i sitt residensuniversum, bor han inte i de varelsers sinne som har sitt ursprung i detta universum, så som han bokstavligen bor hos själen i tidens och rymdens dödliga. Det förefaller att finnas en allvis kompensation i justeringen och regleringen av de andliga angelägenheterna i den vittutspridda skapelsen. I centraluniversumet är Fadern personligen närvarande som sådan, men frånvarande i dessa barns sinnen i denna fulländade skapelse; i rymdens universer saknas Fadern som person och representeras där av sina Härskarsöner, medan han är intimt närvarande i sina dödliga barns sinnen och representeras där andligen av den förpersonliga närvaron av Mysterieledsagarna som bor i dessa viljevarelsers sinnen.
32:3.5 (360.7) I ett lokaluniversums högkvarter bor alla de skapar- och skapande personligheter som representerar självständig auktoritet och administrativ autonomi, med undantag för den personliga närvaron av den Universelle Fadern. I lokaluniversumet kan man finna någonting av alla och någon av nästan varje klass av intelligenta varelser som existerar i centraluniversumet, utom den Universelle Fadern. Fastän den Universelle Fadern inte personligen är närvarande i ett lokaluniversum representeras han personligen av dess Skaparson, en gång Guds viceregent och senare suprem och suverän härskare i eget namn.
32:3.6 (361.1) Ju lägre ned på livets skala vi går desto svårare blir det att, med trons ögon, lokalisera den osynlige Fadern. De lägre varelserna — och ibland även de högre personligheterna — finner det svårt att alltid se den Universelle Fadern i hans Skaparsöner. Och så, före tiden för sin andliga upphöjelse då utvecklingens fulländning gör det möjligt för dem att se och möta Gud som person, förtröttas de i sitt framåtskridande, börjar hysa andliga tvivel, snubblar in i förvirring och isolerar sig sålunda från sin tids och sitt universums progressiva andliga syften. På detta sätt förlorar de förmågan att se Fadern när de betraktar Skaparsonen. Det säkraste skyddet för den skapade varelsen under hela den långa kampen för att nå upp till Fadern, under denna tid då de naturliga omständigheterna gör en sådan uppnåelse omöjlig, är att enträget hålla fast vid den sanning och det faktum att Fadern är närvarande i sina Söner. Bokstavligt och bildligt, andligt och personligt är Fadern och Sönerna ett. Det är ett faktum: Den som har sett en Skaparson, den har sett Fadern.
32:3.7 (361.2) Till en början är personligheterna i ett givet universum stadgade och tillförlitliga endast i enlighet med hur nära besläktade de är med Gudomen. När varelsernas ursprung avlägsnar sig tillräckligt långt från de ursprungliga och gudomliga källorna, vare sig vi har att göra med Guds Söner eller de omvårdande varelserna som hör till den Oändlige Anden, så ökar möjligheten till disharmoni, förvirring, och ibland uppror — synd.
32:3.8 (361.3) Med undantag för fulländade varelser med gudomsursprung, är alla viljevarelser i superuniverserna av evolutionär art; de börjar i en obetydlig ställning och kliver ständigt uppåt, i verkligheten inåt. Även högt andliga personligheter fortsätter att stiga upp längs livets skala genom gradvisa omvandlingar från ett liv till ett annat och från en sfär till en annan. När det gäller dem som är försedda med Mysterieledsagare, finns det verkligen ingen gräns för de höjder som det är möjligt för dem att andligen stiga upp till och att uppnå i universumet.
32:3.9 (361.4) Fulländningen hos tidens varelser är, när den till sist uppnås, till fullo förvärvad, en äkta egenskap hos personligheten. Fastän det finns en frikostig tillsats av nådens element är det som den skapade varelsen har uppnått icke desto mindre resultatet av individuell strävan och verkligt levande, personlighetens reaktion i förhållande till den existerande omgivningen.
32:3.10 (361.5) Det evolutionära ursprunget i djurriket är i universums ögon ingen skamfläck för någon personlighet, emedan det utgör den enda metoden att åstadkomma den ena av de två grundtyperna av finita intelligenta viljevarelser. När fulländningens och evighetens höjder har uppnåtts är det desto ärofullare för dem som började från bottnen och med fröjd klev upp längs livets stege, rond efter rond, och som, när de till sist når upp till härlighetens höjder, har fått en personlig erfarenhet omfattande verklig kunskap om livets varje fas från botten till topp.
32:3.11 (361.6) I allt detta framgår Skaparnas visdom. Det vore precis lika enkelt för den Universelle Fadern att skapa alla dödliga till fulländade varelser, att skänka fulländning med sitt gudomliga ord. Men det skulle frånta dem den underbara erfarenheten av det äventyr och den träning som är förenade med den långa och stegvisa stigningen inåt, en erfarenhet endast för dem som är så lyckosamma att de får börja från själva bottnen av levnadsexistensen.
32:3.12 (362.1) I universerna som kretsar kring Havona finns det endast ett tillräckligt antal fulländade varelser för att täcka behovet av mönsterlärare och -guider för dem som är i uppstigande på livets evolutionära skala. Den erfarenhetsmässiga naturen hos den evolutionära typen av personlighet är det naturliga kosmiska komplementet till den evigt fulländade naturen hos de skapade Paradis-Havona-varelserna. I verkligheten är både fulländade och fullkomnade varelser ofullständiga när det gäller den finita totaliteten. Men i den kompletterande associationen mellan de existentiellt fulländade skapade varelserna i Paradis-Havona-systemet och de erfarenhetsmässigt fullkomnade finaliterna som stiger upp från de evolutionära universerna, finner båda typerna befrielse från medfödda begränsningar och kan sålunda gemensamt försöka uppnå de sublima höjderna av skapade varelsers ultimata ställning.
32:3.13 (362.2) Dessa åtgärder som berör de skapade varelserna är påföljder i universum av aktioner och motreaktioner inom den Sjufaldiga Gudomen, vari den eviga gudomligheten hos Paradistreenigheten förenas med den evolverande gudomligheten hos de Suprema Skaparna av universerna i tid och rymd, i, av och genom den Suprema Varelsens styrke-aktualerande Gudom.
32:3.14 (362.3) Den gudomligt fulländade varelsen och den evolutionärt fullkomnade varelsen har vardera lika mycket gudomlighetspotential, men de skiljer sig till sin art. Vardera måste ty sig till den andra för att uppnå den suprema nivån av tjänst. De evolutionära superuniverserna är beroende av att det fulländade Havona erbjuder den slutliga träningen för deras uppstigande medborgare, men så behöver också det fulländade centraluniversumet existensen av de fullkomnande superuniverserna för att möjliggöra full utveckling av dess nedstigande invånare.
32:3.15 (362.4) De två primära manifestationerna av den finita verkligheten, medfödd fulländning och utvecklad fulländning, vare sig de är personligheter eller universer, är jämställda, beroende av varandra och integrerade. Vardera behöver den andra för att uppnå fullödig funktion, tjänst och bestämmelse.
32:4.1 (362.5) Ni skall inte tänka att den Universelle Fadern, emedan han har delegerat så mycket av sig själv och sin makt till andra, är en tyst eller inaktiv medlem i Gudomens kompanjonskap. Frånsett personlighetens områden och utgivandet av Riktare är han synbarligen den minst aktiva av Paradisgudomarna i och med att han tillåter sina Gudomsjämlika, sina Söner, och talrika skapade förståndsvarelser att utföra så mycket av det som fullföljer hans eviga syfte. Han är den tysta medlemmen av den skapande trion endast såtillvida att han aldrig gör något som någon av hans jämlika eller underställda kompanjoner kan göra.
32:4.2 (362.6) Gud har full förståelse för behovet av verksamhet och erfarenhet hos varje förståndsvarelse, och i alla situationer, vare sig det gäller ett universums öde eller välfärden hos en av hans ringaste varelser, drar sig Gud tillbaka från aktivitet till förmån för den galax av skapade och Skapare-personligheter som av naturen ligger mellan honom själv och varje given situation eller skapande händelse i universum. Men trots detta tillbakadragande, denna uppvisning i infinit koordinering, tar Gud verkligt, bokstavligt och personligt del i dessa händelser med och genom dessa förordnade representanter och personligheter. Fadern arbetar i och genom alla dessa kanaler för hela sin vidsträckta skapelses välfärd.
32:4.3 (363.1) När det gäller ett lokaluniversums verksamhetsprinciper, dess ledning och administration, verkar den Universelle Fadern i sina Skaparsöners person. När det gäller förhållandena mellan Guds Söner, i gruppassociationerna av personligheter med ursprung i det Tredje Ursprunget och Centret eller i förhållandet mellan varje annat slag av varelser, så som mellan människor, ingriper Gud aldrig i dessa förbindelser. Skaparsonens lag, Konstellationsfädernas, Systemhärskarnas och Planetprinsarnas styre — de verksamhetsprinciper och förfaranden som har bestämts för detta universum — råder alltid. Det finns ingen delad auktoritet; aldrig korsar den gudomliga makten och det gudomliga syftet varandra. Gudomarna är fulländat och evigt eniga.
32:4.4 (363.2) Skaparsonen härskar supremt i allt som gäller etiska förbindelser, förhållandena mellan någon gruppering av varelserna till varje annan klass av varelser, eller mellan två eller flera individer inom en given grupp; men en sådan plan betyder inte att den Universelle Fadern inte på sitt eget sätt skulle kunna komma emellan och göra vad det gudomliga sinnet än vill med varje individuell skapad varelse överallt i skapelsen när det gäller denna individs nuvarande ställning eller framtida utsikter och angår Faderns eviga plan och infinita syfte.
32:4.5 (363.3) I de dödliga viljevarelserna är Fadern i själva verket närvarande i den inneboende Riktaren, ett fragment av hans förpersonliga ande; och Fadern är också källan till en sådan dödlig viljevarelses personlighet.
32:4.6 (363.4) Dessa Tankeriktare, den Universelle Faderns gåvor, är förhållandevis isolerade; de dväljs i människornas sinne men har ingen skönjbar anknytning till de etiska ärendena i en lokal skapelse. De är inte direkt koordinerade med den serafiska tjänsten och inte heller med administrationen av system, konstellationer eller ett lokaluniversum, inte ens med en Skaparsons styre vars vilja är den suprema lagen i hans universum.
32:4.7 (363.5) Riktaren i människans inre är ett av Guds enskilda men förenade sätt för kontakt med varelserna i hans närapå oändliga skapelse. Sålunda manifesterar han som är osynlig för den dödliga människan sin närvaro, och om han kunde skulle han visa sig för oss även på andra sätt, men en sådan vidare uppenbarelse är inte gudomligt möjlig.
32:4.8 (363.6) Vi kan se och förstå den mekanism med vilken Sönerna får tillgång till ingående och fullständig kunskap om de universer som hör till deras välde; men vi kan inte helt förstå de metoder som gör Gud så fullt och personligt förtrogen med detaljerna i universernas universum, fastän vi åtminstone kan uppfatta den farled längs vilken den Universelle Fadern kan få information om och manifestera sin närvaro för varelserna i sin ofantliga skapelse. Via personlighetsströmkretsen är Fadern medveten om — har personlig kunskap om — alla varelsers alla tankar och handlingar i alla system i alla universer i hela skapelsen. Fastän vi inte till fullo kan förstå denna teknik för Guds gemenskap med sina barn kan vi känna oss styrkta i förvissningen om att ”Herren känner sina barn”, och att han för var och en av oss ”tar i beaktande var vi föddes".
32:4.9 (363.7) I ditt universum och i ditt hjärta är den Universelle Fadern närvarande, andligt talat, genom en av den centrala boningens Sju Härskarandar och i synnerhet genom den gudomliga Riktaren som lever, verkar och väntar i djupet av det dödliga sinnet.
32:4.10 (363.8) Gud är inte en självcentrerad personlighet; Fadern distribuerar sig själv frikostigt till sin skapelse och till sina skapade. Han lever och verkar inte endast i Gudomarna, utan också i sina Söner som han anförtror utförandet av allt som är gudomligt möjligt för dem att göra. Den Universelle Fadern har sannerligen avstått från varje uppgift som det är möjligt för en annan varelse att utföra. Och detta är alldeles lika sant om den dödliga människan som om Skaparsonen som styr i Guds ställe i högkvarteret i ett lokaluniversum. Sålunda ser vi hur den Universelle Faderns ideal och oändliga kärlek förverkligas.
32:4.11 (364.1) I denna Faderns universella utgivning av sig själv har vi rikligt med bevis för både storheten och storsintheten i hans gudomliga natur. Om Gud har undanhållit någonting av sig själv från den universella skapelsen, då utger han från denna rest med överflödande generositet Tankeriktare till de dödliga i världarna, tidens Mysterieledsagare som så tålmodigt dväljs i de dödliga kandidaterna för evigt liv.
32:4.12 (364.2) Den Universelle Fadern har utgjutit sig själv för att, så att säga, berika all skapelse med innehav av personlighet och potential för andlig uppnåelse. Gud har givit sig själv till oss så att vi skulle kunna vara såsom han, och av makt och härlighet har han reserverat för sig själv endast det som är nödvändigt för att upprätthålla allt det som han av kärlek till sålunda har avhändat sig allting annat.
32:5.1 (364.3) Det finns en stor och ärorik avsikt med universernas marsch genom rymden. Allt ert dödliga kämpande är inte förgäves. Vi har alla del i en ofantlig plan, ett jättelikt företag, och det är företagets omfattning som gör det omöjligt att se särskilt mycket av det vid en enda tidpunkt eller under ett enda liv. Vi är alla en del av ett evigt projekt som Gudarna övervakar och utarbetar. Hela den förunderliga och universella mekanismen rör sig majestätiskt genom rymden till musiken från takten i den infinita tanken och det eviga syftet hos det Första Stora Ursprunget och Centret.
32:5.2 (364.4) Den eviga Gudens eviga syfte är ett högt andligt ideal. Tidens händelser och den materiella tillvarons strider är endast tillfälliga byggnadsställningar som för över till den andra sidan, till den andliga verklighetens och den himmelska tillvarons utlovade land. Naturligtvis finner ni dödliga det svårt att fatta idén om ett evigt syfte; det är så gott som omöjligt för er att förstå evighetens tanke, någonting som aldrig börjar och aldrig slutar. Allt som är bekant för er har ett slut.
32:5.3 (364.5) När det gäller ett enskilt liv, livstiden för en värld eller tideräkningen för något händelseförlopp ser det ut som om vi hade att göra med en isolerad tidsperiod; allting ser ut att ha en början och ett slut. Och det förefaller som om en serie sådana erfarenheter, liv, tidsåldrar eller epoker arrangerade efter varandra utgjorde en rak sträcka, en isolerad tidshändelse som för ett ögonblick glimtar till över evighetens oändliga ansikte. Men när vi betraktar allt detta bakom scenen antyder en vidare synvinkel och en mera fullständig förståelse att en sådan förklaring är otillräcklig, lösryckt och helt olämplig för att kunna förklara tidens händelser och i övrigt korrelera dem med evighetens underliggande syften och grundläggande reaktioner.
32:5.4 (364.6) Det förefaller mig mera lämpligt att som en förklaring för det dödliga sinnet föreställa sig evigheten som en cykel och det eviga syftet som en ändlös cirkel, en evighetens cykel på något sätt synkroniserad med tidens övergående materiella cykler. När det gäller tidens sektorer som är förenade med och bildar en del av evighetens cykel tvingas vi inse att sådana temporära epoker föds, lever och dör alldeles som tidens temporära varelser föds, lever och dör. Då de flesta människor inte har lyckats uppnå andenivån för fusion med Riktaren dör de, emedan dödens metamorfos utgör det enda möjliga förfarande varigenom de kan undkomma tidens fjättrar och den materiella skapelsens bojor och därmed få förmågan att hålla jämna andliga steg med evighetens framskridande procession. Sedan ni har överlevt tidens och den materiella tillvarons liv på prov blir det möjligt för er att fortsätta vidare i kontakt med och rentav som en del av evigheten och för evigt kretsa runt med rymdens världar i de eviga tidsåldrarnas cirkel.
32:5.5 (365.1) Tidens sektorer är som glimtarna av personligheten i tidsbunden form; de framträder för en period och försvinner sedan från människans synkrets, bara för att ånyo framträda som nya aktörer och fortsättande faktorer i det högre livet i ändlöst kretsande runt den eviga cirkeln. Evigheten kan knappast uppfattas som en rak sträcka med beaktande av att vi tror att universum är avgränsat och rör sig i en vid elongerad cirkel runt den Universelle Faderns centrala boplats.
32:5.6 (365.2) Uppriktigt sagt är evigheten ofattbar för tidens finita sinne. Ni kan helt enkelt inte fatta den; ni kan inte förstå den. Jag kan inte helt visualisera den, och även om jag kunde skulle det vara omöjligt för mig att förmedla min uppfattning till människans sinne. Trots det har jag gjort mitt bästa för att beskriva någonting av vårt synsätt, berätta för er något om hur vi förstår de eviga tingen. Jag försöker hjälpa er att kristallisera era tankar om dessa värden som är infinita till sin natur och eviga till sin betydelse.
32:5.7 (365.3) Gud har i sitt sinne en plan som omfattar varje varelse i alla hans vidsträckta domäner, och denna plan är ett evigt syfte till gränslösa möjligheter, obegränsade framsteg och ändlöst liv. Och de oändliga skatterna från en sådan makalös karriär finns för er att sträva efter!
32:5.8 (365.4) Evighetens mål är framöver! Äventyret att uppnå gudomligheten ligger framför er! Loppet för att vinna fulländning pågår! Den som vill, får komma med, och en säker seger skall kröna varje människovarelses ansträngningar vilken vill löpa trons och tillitens lopp och vid varje steg på vägen förlita sig på Riktarens ledning och guidningen från Universumsonens goda ande, som så frikostigt har utgjutits över allt kött.
32:5.9 (365.5) [Framfört av en Mäktig Budbärare tillfälligt knuten till det Suprema Rådet i Nebadon och anvisad till detta uppdrag av Gabriel från Salvington.]
Urantiaboken
Kapitel 33
33:0.1 (366.1) FASTÄN den Universelle Fadern för visso härskar över sin vida skapelse verkar han i lokaluniversumets administration genom Skaparsonens person. På annat sätt verkar Fadern inte personligen i ett lokaluniversums administrativa angelägenheter. Dessa ärenden är anförtrodda Skaparsonen, lokaluniversumets Moderande och deras mångahanda barn. Lokaluniversumets planer, verksamhetsprinciper och administrativa åtgärder utformas och verkställs av denne Son, som i samverkan med sin Andekompanjon delegerar verkställande makt till Gabriel och domsrätt till Konstellationsfäderna, Systemhärskarna och Planetprinsarna.
33:1.1 (366.2) Vår Skaparson är personifikationen av det 611.121:sta ursprungliga tankeuttrycket för infinit identitet, som samtidigt uppkom hos den Universelle Fadern och den Evige Sonen. Mikael från Nebadon är den ”enfödde Sonen” som personaliserar detta 611.121:sta universella tankeuttryck för gudomlighet och infinitet. Hans högkvarter finns i det trefaldiga ljusets palats i Salvington. Och denna boning är så anordnad emedan Mikael har upplevt livet i alla dess tre faser i förståndsvarelsernas tillvaro: andlig, morontiell och materiell. På grund av det namn som är associerat med hans sjunde och sista utgivning på Urantia talar man ibland om honom som Kristus Mikael.
33:1.2 (366.3) Vår Skaparson är inte den Evige Sonen, den existentiella Paradiskompanjonen till den Universelle Fadern och den Oändlige Anden. Mikael från Nebadon är inte en medlem av Paradistreenigheten. Icke desto mindre har vår Mästarson inom sitt rike alla de gudomliga egenskaper och förmågor som den Evige Sonen själv skulle uppvisa om han i själva verket vore närvarande i Salvington och verkade i Nebadon. Mikael har rentav mera makt och auktoritet, ty han inte endast personifierar den Evige Sonen utan representerar också till fullo den Universelle Faderns personlighetsnärvaro, och i själva verket förkroppsligar denne, för och i sitt lokaluniversum. Han representerar även Fader-Sonen. Dessa förhållanden gör Skaparsonen till den mäktigaste, den mest mångsidiga och inflytelserika av alla gudomliga varelser som har förmågan att direkt administrera evolutionära universer och att ha personlighetskontakt med omogna skapade varelser.
33:1.3 (366.4) Vår Skaparson utövar samma andliga dragningskraft, andegravitation, från lokaluniversumets högkvarter som den Evige Sonen från Paradiset skulle utöva om han vore personligen närvarande i Salvington, och mera; denne Universumson är också den Universelle Faderns personifikation för universumet Nebadon. Skaparsönerna är personlighetscentra för de andliga krafterna från Fader-Sonen i Paradiset. Skaparsönerna är de slutliga styrke- och personlighetsfokuseringarna för Gud den Sjufaldiges mäktiga tid-rymd attribut.
33:1.4 (367.1) Skaparsonen är den Universelle Faderns ställföreträdande personalisering, den Evige Sonens jämlike i fråga om gudomlighet och den Oändlige Andens skapande kompanjon. För vårt universum och alla dess bebodda världar är Härskarsonen i själva verket Gud. Han personifierar allt det av Paradisgudomarna som evolverande dödliga kan urskilja och förstå. Denne Son och hans Andepartner är era skaparföräldrar. För er är Mikael, Skaparsonen, den suprema personligheten; för er är den Evige Sonen supersuprem — en infinit Gudomspersonlighet.
33:1.5 (367.2) I Skaparsonens person har vi en härskare och gudomlig förälder som är alldeles lika mäktig, effektiv och välvillig som den Universelle Fadern och den Evige Sonen skulle vara om båda vore närvarande i Salvington och engagerade i att administrera universumet Nebadons angelägenheter.
33:2.1 (367.3) Observation av Skaparsönerna avslöjar att en del liknar mera Fadern, andra Sonen, och en del är en blandning av båda sina infinita föräldrar. Vår Skaparson uppvisar mycket klart drag och egenskaper som mera påminner om den Evige Sonen.
33:2.2 (367.4) Mikael valde att organisera detta lokaluniversum, och här härskar han nu supremt. Hans personliga makt begränsas av de från förut existerande gravitationsströmkretsarna med centrum i Paradiset och av förbehållet hos Dagarnas Forna i superuniversumstyret att fatta de slutliga verkställighetsdomarna om personlighetens utsläckande. Personlighet utges endast av Fadern, men Skaparsönerna formar med godkännande av den Evige Sonen nya varelsemönster, och i samverkan med sin Andepartner kan de försöka åstadkomma nya omvandlingar av energi och materia.
33:2.3 (367.5) Mikael är personifikationen av Paradisets Fader-Son för och i lokaluniversumet Nebadon; när därför den Skapande Moderanden, den Oändlige Andens representation i lokaluniversumet, underordnade sig Kristus Mikael vid hans återkomst från sin slutliga utgivning på Urantia fick Mästarsonen därmed i sin hand ”all makt i himlen och på jorden”.
33:2.4 (367.6) Då de Gudomliga Omvårdarna sålunda underordnar sig Skaparsönerna i lokaluniverserna blir dessa Mästarsöner personliga bevarare av den gudomlighet hos Fadern, Sonen och Anden som kan manifesteras på den finita nivån, medan Mikaelernas erfarenheter av att utge sig som skapade varelser kvalificerar dem för att åskådliggöra den Suprema Varelsens erfarenhetsmässiga gudomlighet. Inga andra varelser i universerna har sålunda personligen uttömt den nuvarande finita erfarenhetens potentialer, och inga andra varelser i universerna har sådana kvalifikationer att ensamma härska suveränt.
33:2.5 (367.7) Fastän Mikaels högkvarter officiellt är beläget i Salvington, Nebadons huvudstad, använder han mycket av sin tid till att besöka konstellationernas och systemens högkvarter och även de enskilda planeterna. Från tid till annan färdas han till Paradiset och ofta till Uversa där han rådgör med Dagarnas Forna. När han är frånvarande från Salvington intas hans plats av Gabriel som då fungerar som universumet Nebadons regent.
33:3.1 (368.1) Fastän den Oändlige Anden genomsyrar alla tidens och rymdens universer verkar den från högkvarteret i varje lokaluniversum som en specialiserad fokusering som får personlighetens alla egenskaper genom skapande samarbete med Skaparsonen. I fråga om ett lokaluniversum är Skaparsonens administrativa auktoritet suprem; den Oändlige Anden samarbetar, i form av den Gudomliga Omvårdaren, fullständigt, fast fullkomligt jämställd.
33:3.2 (368.2) Universumets Moderande i Salvington, Mikaels kompanjon vid övervakningen och administrationen av Nebadon, hör till den sjätte gruppen av Suprema Andar och utgör den 611.121:sta i den klassen. Hon erbjöd sig att följa med Mikael vid det tillfälle då han blev fri från sina skyldigheter i Paradiset och har allt sedan dess verkat tillsammans med honom i att skapa och styra hans universum.
33:3.3 (368.3) Härskar-Skaparsonen är den personliga regenten i sitt universum, men i alla detaljer vid dess skötsel är Universum-Anden medregent med Sonen. Medan Anden alltid erkänner Sonen som regent och härskare tillerkänner Sonen alltid Anden en jämbördig ställning och jämlik behörighet i rikets alla ärenden. I allt sitt arbete med att skänka kärlek och liv får Skaparsonen alltid och evigt fulländat stöd och skicklig hjälp av den allvisa och evigt trogna Universum-Anden och av hela hennes mångahanda följe av änglapersonligheter. Denna Gudomliga Omvårdare är i verkligheten andarnas och andepersonligheternas moder, Skaparsonens ständigt närvarande och allvisa rådgivare, och en trogen och sann manifestation av den Oändlige Anden i Paradiset.
33:3.4 (368.4) Sonen fungerar som en far i sitt lokaluniversum. Anden har rollen av en mor, så som dödliga varelser förstår det; hon assisterar alltid Sonen och är för evigt oundgänglig för universumets administration. Vid uppror kan endast Sonen och hans associerade Söner fungera som frälsare. Anden kan aldrig börja bekämpa ett uppror eller försvara den lagliga makten, men alltid stöder Anden Sonen i allt vad han kan nödgas genomgå i sina strävanden att stabilisera styret och upprätthålla den lagliga makten i världar som befläckas av det onda eller domineras av synd. Endast en Son kan återvinna deras gemensamma skapelse, men ingen Son kunde hoppas på slutlig framgång utan oupphörlig medverkan av den Gudomliga Omvårdaren och hennes omfattande samling av andemedhjälpare, Guds döttrar, som så troget och tappert kämpar för de dödliga människornas välfärd och för sina gudomliga föräldrars ära.
33:3.5 (368.5) Då Skaparsonen har avslutat sin sjunde och sista utgivning som skapad varelse tar den osäkerhet slut som den tidvisa isoleringen har medfört för den Gudomliga Omvårdaren, och Sonens medhjälpare i universumet blir för evigt etablerad i säkerhet och kontroll. Det är vid Skaparsonens tronbestigning som Mästarson, vid jubileernas jubileum, som Universumets Ande inför de församlade himmelska skarorna för första gången offentligt och universellt erkänner sig underordnad Sonen och förbinder sig till trohet och lydnad. Denna händelse inträffade i Nebadon vid Mikaels återkomst till Salvington efter sin utgivning på Urantia. Aldrig före detta betydelsefulla tillfälle hade Universumets Ande erkänt sig underordnad Universumets Son, och först sedan Anden sålunda frivilligt hade avstått från makt och behörighet kunde det sanningsenligt förkunnas om Sonen att ”all makt i himmelen och på jorden har blivit given i hans hand”.
33:3.6 (369.1) Efter den Skapande Moderandens försäkran om underordnande erkände Nebadons Mikael ädelt sitt eviga beroende av denna Andeföljeslagare, förordnande Anden till medhärskare över sitt universums domäner och fordrade att alla deras skapade varelser försäkrar Anden sin lojalitet, såsom de hade gett Sonen denna försäkran; och sedan utgavs och utsändes den slutliga ”Förklaringen om Jämlikhet". Fastän Sonen var suverän härskare i sitt lokaluniversum kungjorde han för världarna Andens jämlikhet när det gäller alla former av personlighetsbegåvning och gudomliga karaktärsegenskaper. Och detta blir det överjordiska mönstret för familjeorganisationen och -styret hos till och med de ringa varelserna i rymdens världar. Detta är i sanning familjens och det på fri vilja baserade äktenskapets höga ideal.
33:3.7 (369.2) Sonen och Anden leder nu universumet i mycket så som en far och en mor vakar över och vårdar sig om sin familj bestående av söner och döttrar. Det är inte helt opassande att tala om Universums Ande som Skaparsonens skapande kompanjon och att anse världarnas varelser vara deras söner och döttrar — en stor och härlig familj men en som medför otaliga skyldigheter och fordrar ändlös uppsikt.
33:3.8 (369.3) Sonen initierar skapandet av vissa universumbarn medan Anden ensam svarar för att ge tillvaro åt de talrika klasser av andepersonligheter som vårdar och tjänar under ledning och vägledning av denna samma Moderande. Vid skapandet av andra typer av universumpersonligheter fungerar både Sonen och Anden tillsammans, och vid ingen skapelseakt gör den ena något utan råd och godkännande av den andra.
33:4.1 (369.4) Den Klara Morgonstjärnan utgör personaliseringen av den första identitetstanke och det första personlighetsideal som har uttänkts av Skaparsonen och den Oändlige Andens manifestation i lokaluniversumet. Om vi går bakåt till de första tiderna i lokaluniversumet, innan Skaparsonen och Moderanden hade slutit den skapande samverkans förbund, till de tider då skapandet av deras mångkunniga familj bestående av söner och döttrar ännu inte hade påbörjats, finner vi att den första gemensamma handlingen som utgår ur denna tidiga och fria förbindelse mellan dessa två gudomliga personer resulterar i skapandet av Sonens och Andens högsta andepersonlighet, den Klara Morgonstjärnan.
33:4.2 (369.5) Det frambringas endast en enda sådan vis och majestätisk varelse i varje lokaluniversum. Den Universelle Fadern och den Evige Sonen kan skapa, och skapar i själva verket, ett obegränsat antal Söner som till sin gudomlighet är deras jämlikar; men dessa Söner kan i förening med den Oändlige Andens Döttrar skapa endast en enda Klar Morgonstjärna i varje universum, en varelse lik dem själva och en som har frikostig del i deras kombinerade natur men inte i deras skaparprivilegier. Gabriel från Salvington är lik Universumets Son när det gäller gudomligheten i sitt väsen men avsevärt begränsad i fråga om Gudomens egenskaper.
33:4.3 (369.6) Den förstfödde till föräldrarna i ett nytt universum är en unik personlighet med många underbara egenskaper som inte kommer till synes i någondera föräldern, en varelse med en exempellös mångsidighet och oanad begåvning. Denna himmelska personlighet företräder Sonens gudomliga vilja i kombination med Andens skapande fantasi. Den Klara Morgonstjärnans tankar och handlingar representerar alltid till fullo både Skaparsonen och den Skapande Anden. En sådan varelse har också förmågan till en omfattande förståelse av och sympatisk kontakt med både de andliga serafiska skarorna och de materiella evolutionära viljevarelserna.
33:4.4 (370.1) Den Klara Morgonstjärnan är inte en skapare, men han är en utomordentlig administratör, Skaparsonens personliga administrativa representant. Frånsett skapelseverksamheten och förlänandet av liv överlägger Sonen och Anden aldrig om viktiga förfaranden i universumet utan att Gabriel är närvarande.
33:4.5 (370.2) Gabriel från Salvington är den ledande verkställaren i universumet Nebadon och han avgör alla verkställighetsbesvär som gäller dess administration. Denna verkställare i universumet skapades fullt utrustad för sitt arbete, men han har samlat erfarenhet i samband med tillväxten och utvecklingen av vår lokala skapelse.
33:4.6 (370.3) Gabriel är den ledande befattningshavaren för verkställandet av superuniversumbestämmelser som gäller icke-personliga ärenden i lokaluniversumet. De flesta ärenden som har att göra med massomfattande domar och de dödas uppståndelser vid domperiodernas slut, vilka avgörs av Dagarnas Forna, delegeras också till Gabriel och hans stab för verkställighet. Gabriel är sålunda den gemensamma ledande verkställaren för härskarna både i superuniversumet och i lokaluniversumet. Han har till sitt förfogande en ypperlig kår av administrativa assistenter som är skapade för sitt speciella arbete men som inte uppenbaras för de evolutionära dödliga. Förutom dessa assistenter kan Gabriel använda varje klass av himmelska varelser som verkar i Nebadon, och han är också överbefälhavare för ”himlens arméer” — de himmelska härskarorna.
33:4.7 (370.4) Gabriel och hans stab är inte lärare; de är administratörer. Det är inte känt att de någonsin skulle ha avvikit från sitt reguljära arbete utom när Mikael var inkarnerad och utgiven som en skapad varelse. Under dessa utgivningar följde Gabriel alltid den inkarnerade Sonens vilja, och i samverkan med vederbörande Dagarnas Förenande blev han den verkliga ledaren för universumets angelägenheter under de senare utgivningarna. Gabriel har varit nära associerad med Urantias historia och utveckling allt sedan Mikaels utgivning som dödlig.
33:4.8 (370.5) Förutom möten med Gabriel i utgivningsvärldarna och vid tiderna för namnuppropen vid de dödas allmänna och speciella uppståndelser möter de dödliga honom sällan under sin uppstigning genom lokaluniversumet innan de installeras i det administrativa arbetet i den lokala skapelsen. Som administratörer kommer ni oberoende av klass eller grad under Gabriels ledning.
33:5.1 (370.6) Den administration som personligheterna med treenighetsursprung ombesörjer upphör vid superuniversernas styrelse. Lokaluniverserna kännetecknas av dubbel tillsyn, fader-moder-tankens begynnelse. Universumets far är Skaparsonen; universumets mor är den Gudomliga Omvårdaren, lokaluniversumets Skapande Ande. Varje lokaluniversum är emellertid välsignat med närvaron av vissa personligheter från centraluniversumet och Paradiset. Ledare för denna paradisgrupp i Nebadon är Paradistreenighetens ambassadör — Immanuel i Salvington — den Dagarnas Förenande som har förordnats till lokaluniversumet Nebadon. I viss mening är denne höge Treenighetens Son också den Universelle Faderns personliga representant vid Skaparsonens hov; därav hans namn Immanuel.
33:5.2 (370.7) Immanuel i Salvington, nummer 611.121 i den sjätte klassen av de Suprema Treenighetspersonligheterna, är en varelse med en sådan sublim värdighet och en sådan storslagen självnedlåtenhet att han avvisar alla levande varelsers dyrkan och tillbedjan. Han kännetecknas av särdraget att vara den enda personligheten i hela Nebadon som aldrig har erkänt sig underordnad sin broder Mikael. Han verkar som Härskarsonens rådgivare, men han ger råd endast på begäran. När Skaparsonen är frånvarande kan han fungera som ordförande för vilket som helst högt universumråd, men han deltar inte i övrigt i universumets verkställighetsärenden utom vid anhållan.
33:5.3 (371.1) Denna Paradisets ambassadör i Nebadon är inte underställd lokaluniversumstyrets beslutanderätt. Men han har inte heller auktoritativ beslutsrätt i ett evolverande lokaluniversums verkställighetsärenden, utom när det gäller uppsikten över hans förbindelsebröder, Dagarnas Trogna, som tjänar i konstellationernas högkvarter.
33:5.4 (371.2) Likt Dagarnas Förenande erbjuder aldrig Dagarnas Trogna konstellationernas härskare råd eller hjälp annat än på begäran. Dessa Paradisets ambassadörer i konstellationerna representerar den sista personliga närvaron av de Treenighetens Stationära Söner som verkar i rådgivande roller i lokaluniverserna. Konstellationerna är närmare förenade med superuniversumets administration än lokalsystemen som administreras uteslutande av personligheter födda i lokaluniversumet.
33:6.1 (371.3) Gabriel är den ledande verkställaren och egentliga administratören i Nebadon. Mikaels frånvaro från Salvington stör på intet sätt den regelbundna skötseln av universumets angelägenheter. Under Mikaels frånvaro, så som nyligen då han deltog i en sammankomst för Orvontons Härskarsöner i Paradiset, är Gabriel universumets regent. Vid alla sådana tillfällen rådgör Gabriel alltid om alla större problem med Immanuel i Salvington.
33:6.2 (371.4) Fader-Melkisedek är Gabriels förste assistent. När den Klara Morgonstjärnan är frånvarande från Salvington övertas hans skyldigheter av denne ursprunglige Melkisedekson.
33:6.3 (371.5) De olika underadministrationerna i universumet har fått sig tilldelat vissa speciella ansvarsområden. Medan en systemstyrelse i allmänhet ser till sina planeters välfärd är den speciellt sysselsatt med levande varelsers fysiska status, med biologiska problem. Konstellationshärskarna i sin tur fäster speciell uppmärksamhet på de sociala och administrativa förhållanden som råder på olika planeter och i olika system. En konstellationsstyrelse arbetar huvudsakligen med förenhetligande och stabilisering. På en högre nivå är universumets härskare mera upptagna av världarnas andliga ställning.
33:6.4 (371.6) Ambassadörerna utnämns genom domstolsbeslut och de representerar ett universum i andra universer. Konsulerna är konstellationernas inbördes representanter och representanter i universumets högkvarter; de utnämns genom lagstiftningsbeslut och verkar endast inom lokaluniversumets område. Observatörerna förordnas med verkställighetsbeslut av en Systemhärskare att representera detta system i andra system och i konstellationens huvudstad, och även de fungerar endast inom lokaluniversumets område.
33:6.5 (371.7) Från Salvington går informationsutsändningar samtidigt ut till konstellationshögkvarteren, systemhögkvarteren och de enskilda planeterna. Alla högre klasser av himmelska varelser kan utnyttja denna tjänst för kommunikation med sina kamrater spridda överallt i universumet. Universumets utsändningar når alla bebodda världar oberoende av deras andliga ställning. Interplanetarisk förbindelse förvägras endast de världar som befinner sig i andlig karantän.
33:6.6 (372.1) Konstellationens informationsutsändningar sänds periodvist ut av ledaren för Konstellationsfäderna från konstellationens högkvarter.
33:6.7 (372.2) Tideräkningen uppskattas, beräknas och rättas till av en speciell grupp av varelser i Salvington. Standarddagen i Nebadon motsvaras av aderton dagar, sex timmar plus två och en halv minuter enligt urantiatid. Nebadonåret består av ett segment av tiden för universumets omlopp i förhållande till Uversas bana och uppgår till ett hundra dagar av standardtiden i universumet, omkring fem år av Urantiatid.
33:6.8 (372.3) Nebadontiden som utsänds från Salvington är standard för alla konstellationer och system i detta lokaluniversum. Varje konstellation sköter sina ärenden enligt nebadontid, men systemen har sin egen tideräkning, såsom även de enskilda planeterna.
33:6.9 (372.4) Dagen i Satania är enligt tideräkningen i Jerusem något mindre (1 timme, fyra minuter och 15 sekunder) än tre dagar enligt Urantiatid. Dessa tider benämns i allmänhet Salvington- eller universumtid och Satania- eller systemtid. Standardtiden är universumtid.
33:7.1 (372.5) Mästarsonen, Mikael, tar supremt befattning med endast tre ting: skapande, upprätthållande och omvårdnad. Han tar inte personligen del i det juridiska arbetet i universumet. Skapare sitter aldrig till doms över sina skapade; sådant sköts uteslutande av varelser med hög utbildning och egen erfarenhet av den skapades liv.
33:7.2 (372.6) Hela den rättsliga mekanismen i Nebadon står under Gabriels uppsikt. De högre domstolarna, som är belägna i Salvington, behandlar problem med allmän betydelse för universumet och appellationsmål som kommer upp från systemdomstolarna. Det finns sjuttio grenar av dessa universumdomstolar, och de fungerar i sju avdelningar om tio sektorer var. I alla ärenden som skall avgöras leds förhandlingarna av en magistrat med två medlemmar, en domare med bakgrund i fulländningen och en magistratsperson med erfarenhet av uppstigningen.
33:7.3 (372.7) När det gäller domsrätt är domstolarna i lokaluniverserna begränsade i följande ärenden:
33:7.4 (372.8) 1. Administrationen i lokaluniversumet gäller skapande, evolution, upprätthållande och omvårdnad. Universumets domstolar har därför inte rätt att döma de fall som gäller frågan om evigt liv eller död. Detta har ingenting att göra med den naturliga döden så som den förekommer på Urantia, men om frågan om rätten till fortsatt existens, evigt liv, kommer upp för avgörande måste den hänskjutas till domstolarna i Orvonton, och i de fall som avgörs till individens nackdel måste alla domar om utsläckning verkställas på order av superstyrelsens härskare och av deras representanter.
33:7.5 (372.9) 2. Försummelse eller avfallande hos någon av Guds Söner i lokaluniversumet, vilket riskerar deras ställning och auktoritet som Söner avgörs aldrig vid en Sons domstolar; en sådan oenighet skulle omedelbart föras inför superuniversumets domstolar.
33:7.6 (372.10) 3. Frågan om återupptagande efter andlig isolering av någon beståndsdel i ett lokaluniversum — sådan som ett lokalsystem — i kretsen av dem som har fullvärdig andlig ställning i den lokala skapelsen måste godkännas av superuniversumets höga rådsförsamling.
33:7.7 (373.1) I alla andra ärenden är domstolarna i Salvington den sista och suprema instansen. Det finns ingen möjlighet att besvära sig över eller undkomma deras avgöranden och påbud.
33:7.8 (373.2) Oberoende av hur orättvist mänskliga tvister ibland kan förefalla att avgöras på Urantia råder dock rättvisa och gudomlig opartiskhet i universumet. Ni lever i ett välordnat universum och förr eller senare kan ni förlita er på att bli behandlade rättvist, ja även barmhärtigt.
33:8.1 (373.3) I Salvington, Nebadons högkvarter, finns det inga egentliga lagstiftande organ. Universumets högkvartersvärldar är till stor del sysselsatta med juridiska avgöranden. Lokaluniversumets lagstiftande församlingar är belägna i högkvarteren i de ett hundra konstellationerna. Systemen sysslar i huvudsak med de lokala skapelsernas verkställande och administrativa arbete. Systemhärskarna och deras medarbetare genomför konstellationshärskarnas lagmässiga beslut och verkställer de rättsliga avgörandena från universumets högre domstolar.
33:8.2 (373.4) Fastän egentligt lagstiftande inte sker i universumets högkvarter verkar en mängd olika sammanslutningar för rådgivning och forskning i Salvington, och de är sammansatta och skötta på olika sätt i enlighet med sitt omfång och syfte. En del är bestående; andra upplöses då de har fullföljt sitt ändamål.
33:8.3 (373.5) Lokaluniversumets suprema råd består av tre medlemmar från varje system och sju representanter från varje konstellation. System som befinner sig i isolation är inte representerade i denna rådsförsamling, men de tillåts sända observatörer som är närvarande och studerar alla dess överväganden.
33:8.4 (373.6) De suprema sanktionernas ett hundra råd finns också i Salvington. Ledarna för dessa råd bildar Gabriels omedelbara arbetskabinett.
33:8.5 (373.7) Alla resultat från de höga rådgivande universumråden överförs antingen till de juridiska organen i Salvington eller till de lagstiftande församlingarna i konstellationerna. Dessa höga råd saknar auktoritet eller makt att genomföra sina rekommendationer. Om deras råd baserar sig på grundlagarna i universumet, då fattar domstolarna i Nebadon beslut om deras verkställande; men om deras rekommendationer har att göra med lokala förhållanden eller nödsituationer måste de föras ned till konstellationens lagstiftande församlingar för övervägande och sedan till systemmyndigheterna för verkställande. Dessa höga råd är i verkligheten universumets superlegislaturer, men de fungerar utan auktoritet för antagande och utan makt för verkställande.
33:8.6 (373.8) Fastän vi talar om universumets administration med termer som ”domstolar” och ”rådsförsamlingar” bör man förstå att dessa andliga transaktioner är mycket olika de mera primitiva och materiella aktiviteterna på Urantia för vilka samma benämningar används.
33:8.7 (373.9) [Framfört av Ledaren för Ärkeänglarna i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 34
34:0.1 (374.1) NÄR en Skaparson personaliseras av den Universelle Fadern och den Evige Sonen, då individualiserar den Oändlige Anden en ny och unik representation av sig själv som åtföljer denne Skaparson till rymdens områden för att där vara hans partner, först i det fysiska organiserandet och senare i skapandet och omvårdnaden av varelserna i det nyligen projekterade universumet.
34:0.2 (374.2) En Skapande Ande reagerar både på fysiska och andliga realiteter; så även en Skaparson; och sålunda är de jämlika och associerade i administrationen av ett lokaluniversum i tid och rymd.
34:0.3 (374.3) Dessa Dotterandar har del i den Oändlige Andens väsen, men de kan inte fungera samtidigt i arbetet med fysiskt skapande och med andlig omvårdnad. I det fysiska skapandet ger Universumets Son mönstret medan Universumets Ande sätter igång materialisationen av fysiska realiteter. Sonen opererar med styrkemönster men Anden omformar dessa energiskapelser till fysiska substanser. Fastän det i någon mån är svårt att beskriva den Oändlige Andens tidiga universumnärvaro som en person, är Andepartnern för Skaparsonen, det oaktat, personlig och har alltid fungerat som en tydligt urskiljbar individ.
34:1.1 (374.4) Efter det att det fysiska organiserandet av ett stjärn- och planetkomplex har avslutats och energiströmkretsarna har etablerats av superuniversumets styrkecentrer, sedan detta preliminära skapelsearbete har utförts av den Oändlige Andens representanter verkande genom och under ledning av hans skapande fokusering i lokaluniversumet, då går Mikaelsonens kungörelse ut om att det härnäst i det nyligen organiserade universumet skall projekteras liv. Sedan Paradiset har erkänt denna avsiktsproklamation inträffar en reaktion av godkännande i Paradistreenigheten, varefter den Härskarande i vars superuniversum denna nya skapelse undergår organisering försvinner in i Gudomarnas andliga sken. Under tiden närmar sig de andra Härskarandarna denna Paradisgudomarnas centrala boning, och senare då den gudomsomfamnade Härskaranden träder fram inför sina kollegor inträffar det som kallas för en ”primär eruption”. Detta är en ofantlig andlig blixt, ett fenomen som klart kan urskiljas så långt borta som i det ifrågavarande superuniversumets högkvarter; och samtidigt med denna föga förstådda treenighetsmanifestation inträffar en betydande förändring i naturen av närvaron och styrkan i den Oändlige Andens skapande ande som är bosatt i detta lokaluniversum. Som svar på dessa paradisfenomen personaliseras omedelbart inför Skaparsonen en ny personlig representation av den Oändlige Anden. Detta är den Gudomliga Omvårdaren. Skaparsonens individualiserade Skapande Andemedhjälpare har blivit hans personliga skapande medarbetare, lokaluniversumets Moderande.
34:1.2 (375.1) Från och genom denna nya personliga avskiljning från Medskaparen utgår de etablerade strömmar och anvisade strömkretsar av andekraft och andligt inflytande som är bestämda att genomströmma alla världar och varelser i detta lokaluniversum. I verkligheten är denna nya och personliga närvaro endast en omformning av den från förut existerande och mindre personliga medarbetaren till Sonen i hans tidigare arbete med organisering av det fysiska universumet.
34:1.3 (375.2) Detta är med några få ord berättelsen om ett oerhört stort drama, men det är nästan allt som kan berättas om dessa betydelsefulla händelser. De är ögonblickliga, outgrundliga och ofattbara; hemligheten med tekniken och förfarandet ligger i Paradistreenighetens famn. Endast om en sak är vi förvissade: Andenärvaron i lokaluniversumet under tiden för det rent fysiska skapandet eller organiserandet var ofullständigt differentierad från den Oändlige Anden i Paradiset; däremot, efter det att den övervakande Härskaranden åter uppenbarar sig från Gudarnas hemliga omfamning och efter blixten av andlig energi, förändras den lokala manifestationen av den Oändlige Anden plötsligt och fullständigt till att personligen likna den Härskarande som befann sig i förvandlande förbindelse med den Oändlige Anden. Lokaluniversumets Moderande får sålunda en personlig natur som är färgad av naturen hos Härskaranden i superuniversumet för ifrågavarande astronomiska förvaltningsområde.
34:1.4 (375.3) Denna personaliserade närvaro av den Oändlige Anden, lokaluniversumets Skapande Moderande, är i Satania känd som den Gudomliga Omvårdaren. För alla praktiska syften och andliga ändamål är denna manifestation av Gudomen en gudomlig individ, en andeperson. Och som sådan är hon erkänd och ansedd av Skaparsonen. Det är genom denna lokalisering och personalisering av det Tredje Ursprunget och Centret i vårt lokaluniversum, som Anden senare kunde bli så helt underställd Skaparsonen att det om denne Son sanningsenligt sades: ”All makt i himlen och på jorden har anförtrotts honom”.
34:2.1 (375.4) Efter att ha undergått en uppenbar personlighetsomvandling vid tiden för livets skapande fungerar den Gudomliga Omvårdaren som en person och samarbetar på ett mycket personligt sätt med Skaparsonen vid planerandet och skötseln av de omfattande ärendena i deras lokala skapelse. För många varelsetyper i universumet kan även denna representation av den Oändlige Anden förefalla att inte vara helt personlig under tidsåldrarna före Mikaels slutliga utgivning; men efter det att Skaparsonen har upphöjts till en Mästarsons suveräna makt förstärks de personliga egenskaperna hos den Skapande Moderanden till den grad att hon känns igen som en person av alla individer som kommer i kontakt med henne.
34:2.2 (375.5) Från sin tidigaste association med Skaparsonen har Universumets Ande alla den Oändlige Andens egenskaper för fysisk kontroll, inklusive full förmåga till antigravitation. Efter det att Universumets Ande har uppnått personlig ställning utövar hon alldeles lika täckande och fullständig kontroll av sinnesgravitationen i lokaluniversumet som den Oändlige Anden skulle göra vid personlig närvaro.
34:2.3 (375.6) I varje lokaluniversum fungerar den Gudomliga Omvårdaren i enlighet med naturen och de inneboende karakteristika hos den Oändlige Anden så som de förkroppsligas i en av de Sju Härskarandarna i Paradiset. Fastän det finns en grundläggande enhetlighet i karaktären hos alla Universumandar finns det också en funktionell olikhet som bestäms av deras ursprung hos en av de Sju Härskarandarna. Denna olikhet i ursprunget är förklaringen till att lokaluniversernas Moderandar fungerar på olika sätt i olika superuniverser. Men i fråga om alla väsentliga andliga egenskaper är dessa Andar identiska, lika andliga och alltigenom gudomliga, oberoende av differentiering enligt superuniversum.
34:2.4 (376.1) Den Skapande Anden är medansvarig med Skaparsonen vid produktionen av världarnas skapade varelser och hon sviker aldrig Sonen i strävandena att upprätthålla och bevara dessa skapelser. Liv tilldelas och uppehålls genom den Skapande Andens förmedling. ”Du sänder ut din Ande, då blir de skapade. Du förnyar jordens anlete.”
34:2.5 (376.2) Vid skapandet av ett universum med förståndsvarelser fungerar den Skapande Moderanden först inom universumfulländningens sfär och samarbetar med Sonen i skapandet av den Klara Morgonstjärnan. Senare närmar sig Andens efterkommande allt mera klassen av skapade varelser på planeterna, alldeles så som Sönerna sjunker i grad från Melkisedekarna till de Materiella Sönerna, som faktiskt tar kontakt med världarnas dödliga. I den senare evolutionen av dödliga varelser förmedlar Livsbärarsönerna den fysiska kroppen, fabricerad av det existerande organiserade materialet i världen, medan Universumets Ande bidrar med ”livsanden”.
34:2.6 (376.3) Fastän det sjunde segmentet i storuniversum i många avseenden kanske kan vara långsamt i utvecklingen ser eftersinnande utforskare av våra problem fram mot att en utomordentligt välbalanserad skapelse evolverar under kommande tidsåldrar. Vi förespår denna höggradiga symmetri i Orvonton emedan den Ande som leder detta superuniversum är ledare för Härskarandarna i höjden, en andeintelligens som förkroppsligar den balanserade föreningen och fulländade koordineringen av särdragen och karaktären hos alla tre eviga Gudomar. Vi är långsamma och efterblivna i jämförelse med andra sektorer, men vi kan otvivelaktigt vänta oss en transcendent utveckling och ett enastående uppnående en gång under framtidens eviga tidsåldrar.
34:3.1 (376.4) Varken den Evige Sonen eller den Oändlige Anden är begränsad eller betingad av vare sig tid eller rymd, men de flesta av deras efterkommande är det.
34:3.2 (376.5) Den Oändlige Anden genomsyrar all rymd och bebor evighetens cirkel. I sina personliga kontakter med tidens barn måste dock den Oändlige Andens personligheter ofta räkna med tidselement, om än mindre med rymden. Många former av sinnesomvårdnad ignorerar rymden men medför en tidsfördröjning vid koordinerandet av olika nivåer av verklighet i universum. En Ensam Budbärare är praktiskt taget oberoende av rymden, förutom att det faktiskt åtgår tid att färdas från en plats till en annan; och det finns andra liknande men för er okända väsen.
34:3.3 (376.6) I fråga om personliga privilegier är en Skapande Ande till fullo och totalt oberoende av rymden, men inte av tiden. Det finns ingen specialiserad personlig närvaro av denna Universumande vare sig i konstellationernas eller i systemens högkvarter. Hon är likvärdigt och utspritt närvarande överallt i sitt lokaluniversum och är därför alldeles lika bokstavligt och personligt närvarande i en värld som i en annan.
34:3.4 (376.7) Endast när det gäller tidselementet är en Skapande Ande någonsin begränsad i sin omvårdnadsverksamhet i universumet. En Skaparson handlar ögonblickligen överallt i sitt universum; men den Skapande Anden måste i den universella sinnesverksamheten räkna med tiden, såvida hon inte medvetet och avsiktligt utnyttjar de personliga privilegierna som Universumets Son förfogar över. Vid rent andlig funktion verkar den Skapande Anden också oberoende av tiden, såsom även i sin samverkan med den hemlighetsfulla återspeglingsverksamheten i universumet.
34:3.5 (377.1) Fast den Evige Sonens strömkrets för andegravitation fungerar oberoende av både tid och rymd är inte Skaparsonens alla funktioner undantagna de begränsningar som rymden för med sig. Om man undantar händelserna i de evolutionära världarna förefaller dessa Mikaelsöner att kunna verka relativt oberoende av tiden. En Skaparson handikappas inte av tiden, men han betingas av rymden; han kan inte personligen vara på två platser samtidigt. Mikael från Nebadon handlar tidlöst inom sitt eget universum och med hjälp av återspeglingen praktiskt taget så inom superuniversumet. Han kommunicerar tidlöst direkt med den Evige Sonen.
34:3.6 (377.2) Den Gudomliga Omvårdaren är Skaparsonens förståelsefulla medhjälpare som gör det möjligt för honom att övervinna och kompensera sina inneboende begränsningar beträffande rymden, ty när dessa två fungerar i administrativ förening är de praktiskt taget oberoende av tid och rymd inom gränserna för sin lokala skapelse. Därför, såsom man i praktiken kan observera överallt i ett lokaluniversum, fungerar Skaparsonen och den Skapande Anden vanligen oberoende av både tid och rymd eftersom vardera alltid har till sitt förfogande den andras oberoende av tid eller rymd.
34:3.7 (377.3) Endast absoluta varelser är oberoende av tid och rymd i absolut bemärkelse. Majoriteten av de personer som lyder under den Evige Sonen eller den Oändlige Anden är beroende av både tid och rymd.
34:3.8 (377.4) När en Skapande Ande blir ”rymdmedveten” förbereder hon sig på att erkänna ett begränsat ”rymdområde” som sitt, ett rike inom vilket hon kan vara rymdfri i motsats till all annan rymd som hon skulle betingas av. Man är fri att välja och handla endast inom det område som ens medvetande omfattar.
34:4.1 (377.5) Det finns tre särskilda andeströmkretsar i lokaluniversumet Nebadon:
34:4.2 (377.6) 1. Skaparsonens utgivningsande, Tröstaren, Sanningens Ande.
34:4.3 (377.7) 2. Den Gudomliga Omvårdarens andeströmkrets, den Heliga Anden.
34:4.4 (377.8) 3. Strömkretsen för förståndsomvårdnad, inkluderande de sju biträdande sinnesandarnas mer eller mindre förenade aktiviteter men olika funktioner.
34:4.5 (377.9) Skaparsönerna är utrustade med en ande som är närvarande i universumet och på många sätt är jämförbar med de i Paradiset stationerade Sju Härskarandarnas ande. Detta är Sanningens Ande som utgjuts över en värld av en Gåvoson sedan han har fått andlig äganderätt till denna värld. Denna utgivna Tröstare är den andliga kraft som ständigt drar alla sanningssökare till Honom som är sanningens personifikation i lokaluniversumet. Denna ande är en inre utrustning hos Skaparsonen, och den utgår från hans gudomliga natur precis så som huvudströmkretsarna i storuniversum härleds från Paradisgudomarnas personlighetsnärvaro.
34:4.6 (377.10) Skaparsonen kan komma och gå; hans personliga närvaro kan befinna sig i lokaluniversumet eller annanstans; Sanningens Ande fungerar dock ostörd, ty fast denna gudomliga närvaro härrör från Skaparsonens personlighet är den funktionellt centrerad i den Gudomliga Omvårdarens person.
34:4.7 (378.1) Universumets Moderande däremot lämnar aldrig lokaluniversumets högkvartersvärld. Skaparsonens ande kan fungera, och gör det också, oberoende av Sonens personliga närvaro, men detta gäller inte för hennes personliga ande. Den Gudomliga Omvårdarens Heliga Ande skulle upphöra att fungera om hennes personliga närvaro flyttades från Salvington. Hennes andenärvaro tycks vara fast ankrad i universumets högkvartersvärld, och det är just detta faktum som gör det möjligt för Skaparsonens ande att fungera oberoende av var Sonen befinner sig. Universumets Moderande verkar som universumfokus och -centrum för Sanningens Ande såväl som för hennes egen personliga inflytelse, den Heliga Anden.
34:4.8 (378.2) Skaparen Fader-Sonen och den Skapande Moderanden bidrar båda på olika sätt till sinnesutrustningen hos sina barn i lokaluniversumet. Den Skapande Anden begåvar emellertid inte sinne förrän hon har försetts med personliga privilegier.
34:4.9 (378.3) De superevolutionära personlighetsklasserna i ett lokaluniversum begåvas med lokaluniversumets typ av superuniversumets sinnesmönster. Det evolutionära livets människo- och lägre än människan stående klasser begåvas med de biträdande andarnas typ av sinnesministration.
34:4.10 (378.4) De sju biträdande sinnesandarna är skapade av ett lokaluniversums Gudomliga Omvårdare. Dessa sinnesandar är likartade till karaktären men olika till sin förmåga, och de har alla lika del i naturen hos Universumets Ande fastän de knappast kan anses vara personligheter som kan särskiljas från sin Moder-Skapare. De sju sinneshjälparna har getts följande namn: visdomens ande, dyrkans ande, rådets ande, kunskapens ande, modets ande, förståelsens ande, intuitionens, den snabba uppfattningens, ande.
34:4.11 (378.5) Dessa är ”Guds sju andar”, ”som eldbloss brinnande framför tronen”, som profeten såg i visionens symboler. Men han såg inte de tjugofyra vakternas troner runt omkring dessa biträdande sinnesandar. Denna redogörelse representerar en sammanblandning av två skildringar av vilka den ena hänför sig till universumets högkvarter och den andra till systemets huvudstad. De tjugofyra äldstes troner finns i Jerusem, högkvarteret i ert lokalsystem av bebodda världar.
34:4.12 (378.6) Det var emellertid om Salvington som Johannes skrev: ”Och från tronen utgick ljungeldar och dunder och tordön” — universumets informationsutsändningar till lokalsystemen. Han såg också lokaluniversumets varelser för riktningskontroll, högkvartersvärldens levande kompasser. Denna riktningskontroll i Nebadon upprätthålls av Salvingtons fyra kontrollvarelser som verkar över universumets strömkretsar och skickligt assisteras av den första fungerande sinnesanden, intuitionens hjälpare, den ”snabba uppfattningens” ande. Beskrivningen av dessa fyra varelser — på svenska kallade vilddjur — har blivit bedrövligt vanställd; de är enastående vackra och utsökta till sin gestalt.
34:4.13 (378.7) Kompassens fyra väderstreck är universella och inbyggda i livet i Nebadon. Alla levande varelser har kroppsenheter som är känsliga för och reagerar på dessa riktningsströmmar. Dessa varelseskapelser dupliceras ned från universumet till de enskilda planeterna och i samverkan med världarnas magnetiska krafter aktiverar de mängderna av mikroskopiska kroppar i den animala organismen så att dessa riktningsceller alltid pekar mot norr och söder. Sålunda är riktningssinnet för alltid fixerat hos universumets levande varelser. Människosläktet är inte helt omedvetet om detta sinne. Dessa kroppar observerades för första gången på Urantia ungefär vid tiden för denna berättelse.
34:5.1 (379.1) Den Gudomliga Omvårdaren samarbetar med Skaparsonen i utformandet av liv och skapandet av nya varelseklasser ända fram till tiden för hans sjunde utgivning, och sedan han har upphöjts till full suveränitet i sitt universum fortsätter hon samverkan med Sonen och Sonens utgivna ande i det fortsatta arbetet med världarnas omvårdnad och planeternas framåtskridande.
34:5.2 (379.2) I de bebodda världarna påbörjar Anden arbetet med det evolutionära framåtskridandet, börjande med världens livlösa material. Först utger hon växtrikets liv, därefter djurvärldens organismer och sedan de första klasserna av människoliv; och varje efterföljande tilldelning medför ytterligare utveckling av den evolutionära potentialen i det planetariska livet, från de första och primitiva stadierna till uppkomsten av viljevarelser. Detta Andens arbete sker till stor del genom de sju sinneshjälparna, löftets andar, det förenande och koordinerande andesinnet på de evolverande planeterna vilket ständigt och enhetligt leder människoraserna mot högre idéer och andliga ideal.
34:5.3 (379.3) Den dödliga människan upplever för första gången Andens omvårdnad i förening med sinne när det rent animaliska sinnet, som de evolutionära varelserna är försedda med, utvecklar förmågan att ta emot dyrkans och visdomens sinneshjälpare. De sjätte och sjunde sinneshjälparnas verksamhet anger en sinnesevolution som når över tröskeln till andlig omvårdnad. Och omedelbart ansluts dessa sinnen i vilka dyrkan och visdom kan fungera till den Gudomliga Omvårdarens andliga strömkretsar.
34:5.4 (379.4) När sinnet sålunda har kommit i åtnjutande av den Heliga Andens omvårdnad har det förmågan att (medvetet eller omedvetet) ta emot den Universelle Faderns andliga närvaro — Tankeriktaren. Men det är först då en Utgivningsson har frigjort Sanningens Ande för planetarisk omvårdnad av alla dödliga som alla normala sinnen automatiskt bereds för att ta emot Tankeriktare. Sanningens Ande arbetar som ett med närvaron av den Gudomliga Omvårdarens ande. Denna dubbla andeförbindelse svävar över världarna för att lära ut sanning och andligen upplysa människornas sinnen, för att inspirera själarna hos de uppstigande släktenas varelser och för att ständigt leda de folk som bebor de evolutionära planeterna mot deras gudomliga bestämmelse, deras mål i Paradiset.
34:5.5 (379.5) Fastän Sanningens Ande utgjuts över allt kött bestäms gränserna för funktionen och styrkan hos denna Sonens ande nästan helt av människans personliga mottagande av det som utgör kärnan i Gåvosonens mission. Den Heliga Anden är delvis oberoende av människans inställning och delvis betingad av beslut och samverkan som utgår från människans vilja. Men i varje fall blir den Heliga Andens omvårdnad allt effektivare i helgandet och förandligandet av det inre livet hos de dödliga som mer fullödigt lyder den gudomliga ledningen.
34:5.6 (379.6) Som individer har ni inte i er ägo någon avskild del eller avskilt väsen av Skaparen Fader-Sonens ande eller av den Skapande Moderanden; dessa andeformer tar inte kontakt med eller bor inne i tankecentren i individens sinne, såsom Mysterieledsagarna. Tankeriktarna är definitiva individualiseringar av den Universelle Faderns förpersonliga verklighet. De dväljs i själva verket i det dödliga sinnet som en verklig del av detta sinne, och de arbetar ständigt i fulländad harmoni med Skaparsonens och den Skapande Andens kombinerade andar.
34:5.7 (380.1) Närvaron av den Heliga Anden från Universumdottern till den Oändlige Anden, av Sanningens Ande från Universumsonen till den Evige Sonen och av Riktaranden från den Universelle Fadern i eller med en evolutionär dödlig, anger symmetri i den andliga utrustningen och omvårdnaden och gör en sådan dödlig kvalificerad att medvetet erfara trosfaktumet om att vara en Guds son.
34:6.1 (380.2) Då evolutionen på en bebodd planet framskrider och dess invånare blir mer förandligade kan ytterligare andliga inflytelser tas emot av dessa mogna personligheter. När de dödliga förkovrar sig i att kontrollera sinnet och förnimma anden blir dessa mångahanda former av andeomvårdnad allt mer samordnade till funktionen; de flyter i tilltagande grad samman med Paradistreenighetens överordnade verksamhet.
34:6.2 (380.3) Fastän Gudomligheten kan vara flertalig i sin manifestation är Gudomen i människans erfarenhet entalig, alltid en. Inte heller upplever människan den andliga omvårdnaden som flertalig. Oberoende av mångtaligheten i ursprunget är alla andeinflytelser funktionellt en och densamma. De är verkligen en enda, ty de är Gud den Sjufaldiges andeomvårdnad i och för de skapade varelserna i storuniversum; och när varelserna växer i uppskattningen av och mottagligheten för denna andens förenande omvårdnad blir den i deras erfarenhet Gud den Supremes omvårdnad.
34:6.3 (380.4) Från den eviga härlighetens höjder stiger den gudomliga Anden ned längs en lång serie trappsteg för att möta dig sådan du är och där du är, för att därefter i trons partnerskap kärleksfullt omfamna själen, som är av dödligt ursprung, och påbörja den säkra och stadiga återfärden längs dessa trappsteg från nedstigningen utan att stanna förrän den evolutionära själen är tryggt upphöjd till dessa samma salighetens höjder varifrån den gudomliga Anden ursprungligen drog ut på detta uppdrag av barmhärtighet och omvårdnad.
34:6.4 (380.5) Andliga krafter söker och uppnår ofelbart sina egna ursprungliga nivåer. Då de har dragit ut från det Eviga återvänder de med säkerhet dit, och de för med sig alla de tidens och rymdens barn som har omfattat den inre Riktarens ledning och undervisning, de som har blivit sant ”födda av Anden”, Guds trossöner.
34:6.5 (380.6) Den gudomliga Anden är källan till den ständiga omvårdnaden och uppmuntran av människobarnen. Din styrka och din gärning är ”efter hans barmhärtighet, genom förnyelse i Anden”. Det andliga livet förbrukas, liksom den fysiska energin. Andlig ansträngning leder till relativ andlig utmattning. Hela uppstigningserfarenheten är verklig såväl som andlig; därför är det sant skrivet: ”Det är Anden som stimulerar.” ”Anden ger liv.”
34:6.6 (380.7) Den döda teorin i även de förnämsta religiösa doktrinerna är maktlös när det gäller att omforma människans karaktär eller reglera de dödligas beteende. Vad dagens värld behöver är den sanning som er lärare fordom förkunnade: ”Icke med ord allenast, utan i kraft och Helig Ande.” Den teoretiska sanningens utsäde är dött, de högsta moraluppfattningarna är utan verkan innan den gudomliga Anden andas på sanningens former och ger liv åt rättfärdighetens formler.
34:6.7 (381.1) De som har tagit emot och insett Guds närvaro inom sig har blivit födda av Anden. ”Ni är Guds tempel, och Guds ande bor i er.” Det är inte tillräckligt att denna ande utgjuts över er; den gudomliga Anden måste dominera och reglera varje fas av människans erfarenhet.
34:6.8 (381.2) Det är närvaron av den gudomliga Anden, livets vatten, som förhindrar det dödliga missnöjets förtärande törst och det oförandligade människosinnets obeskrivliga hunger. Av Anden motiverade varelser ”törstar aldrig någonsin, ty detta andliga vatten skall i dem bli en tillfredsställelsens källa vars vatten stiger upp med evigt liv.” Sådana gudomligt vattnade själar är så gott som oberoende av den materiella omgivningen när det gäller livets fröjder och den tillfredsställelse som den jordiska tillvaron skänker. De är andligen upplysta och vederkvickta, moraliskt styrkta och välrustade.
34:6.9 (381.3) I varje dödlig finns det en dubbel natur: de nedärvda animala tendenserna och den höga kallelse som andeutrustningen ger. Under det korta liv ni lever på Urantia kan dessa två olika och motsatta drivkrafter sällan försonas; de kan knappast harmoniseras och förenas; men under hela din livstid verkar den förenade Anden ständigt för att hjälpa dig att underkasta köttet mer och mer under Andens ledning. Fastän du måste genomleva hela ditt materiella liv, fastän du inte kan komma undan kroppen och dess behov, icke desto mindre har du ifråga om syfte och ideal förmågan att i tilltagande grad underkasta den djuriska naturen under Andens välde. Inom dig finns faktiskt en sammansvärjning av andliga krafter, ett förbund av gudomliga makter, som uteslutande syftar till att åstadkomma din slutliga frigörelse från materiell träldom och finita handikapp.
34:6.10 (381.4) Avsikten med all denna verksamhet är ”att ni genom Hans ande växer till i kraft till er inre människa”. Och allt detta representerar endast de förberedande stegen för den slutliga uppnåelsen av trons och tjänstens fulländning, den erfarenhet där ni skall bli ”uppfyllda av all Guds fullhet”, ”ty alla de som leds av Guds ande, de är Guds söner”.
34:6.11 (381.5) Anden tvingar aldrig, endast leder. Om du är villig att lära dig, om du önskar nå upp till andenivåer och nå de gudomliga höjderna, om du uppriktigt önskar nå det eviga målet, då skall den gudomliga Anden varsamt och kärleksfullt leda dig längs sonskapets och de andliga framstegens väg. Varje steg du tar måste kännetecknas av villighet, intelligent och glatt samarbete. Andens dominans befläckas aldrig av påtryckning eller komprometteras av tvång.
34:6.12 (381.6) Och när ett sådant liv under andens ledning frivilligt och intelligent accepteras utvecklas i människans sinne så småningom ett positivt medvetande om gudomlig kontakt och förvissning om andegemenskap; förr eller senare ”vittnar Anden med din ande (Riktaren) att du är ett Guds barn”. Din egen Tankeriktare har redan talat om för dig ditt släktskap med Gud, och därför intygar också denna anteckning att Anden vittnar ”med din ande”, inte för din ande.
34:6.13 (381.7) Medvetenheten om att anden dominerar en människas liv åtföljs av att Andens kännetecken allt mer framträder i livsreaktionerna hos en sådan av anden ledd dödlig, ”ty andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och måttlighet”. Fastän sådana av anden ledda och gudomligt upplysta dödliga fortfarande vandrar fram längs mödans enkla stigar och med mänsklig trofasthet utför de skyldigheter som hör till deras jordiska uppgifter har de redan börjat urskilja ljusen från det eviga livet som glimmar långt borta vid kusterna av en annan värld; de har redan börjat förstå verkligheten i den inspirerande och tröstande sanningen att ”Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet och frid och glädje i den Heliga Anden”. Och genom alla prövningar och i alla svårigheter har de själar som är födda av anden sitt stöd i detta hopp som övervinner all rädsla, ty den gudomliga Andens närvaro utgjuter Guds kärlek i alla hjärtan.
34:7.1 (382.1) Köttet, den medfödda naturen som härstammar från människorasernas ursprung i djurriket, bär inte av sig självt den gudomliga Andens frukter. När de dödligas natur har förbättrats av tillskottet från naturen hos Guds Materiella Söner, såsom Urantiaraserna i viss mån avancerades av Adams utgivning, då är vägen bättre beredd för Sanningens Ande att samarbeta med den inre Riktaren för att frambringa den fina skörden av andens karaktärsfrukter. Om ni inte avvisar denna ande, då ”skall han leda er fram till all sanning”, även om det skulle fordras en evighet att fullfölja uppdraget.
34:7.2 (382.2) Evolutionära dödliga som bebor världar som till sin andliga utveckling är normala upplever inte dessa skarpa konflikter mellan anden och köttet vilka kännetecknar dagens urantiaraser. Men även på de mest idealiska planeter måste människan före Adam göra positiva ansträngningar för att stiga upp från den rent djuriska existensnivån till successiva nivåer av tilltagande intellektuella betydelser och högre andliga värden.
34:7.3 (382.3) De dödliga i en normal värld upplever inte denna ständiga krigföring mellan sina fysiska och andliga naturer. De konfronteras med nödvändigheten att klättra upp från de animaliska existensnivåerna till de högre planen av andligt liv, men denna uppstigning påminner mera om att genomgå en uppfostrande utbildning när man jämför den med de intensiva konflikterna hos de dödliga på Urantia inom detta område av divergerande materiell och andlig natur.
34:7.4 (382.4) Folken på Urantia lider av följderna av en dubbel förlust av hjälp när det gäller denna strävan till progressiv planetarisk andlig uppnåelse. Caligastia-omvälvningen åstadkom hastigt förvirring världen över och berövade alla senare generationer den moraliska hjälp som ett välordnat samhälle skulle ha erbjudit. Men ännu ödesdigrare var den adamiska försummelsen såtillvida att den berövade människoraserna denna överlägsna typ av fysisk natur som skulle ha varit mer harmonisk med andliga strävanden.
34:7.5 (382.5) De dödliga på Urantia är tvungna att genomgå en så påfallande kamp mellan anden och köttet emedan deras avlägsna förfäder inte blev i högre grad adamiserade av utgivningen från Eden. Enligt den gudomliga planen skulle de dödliga människoraserna på Urantia ha fått fysiska naturer som mera naturligt hade varit ande-besvarande.
34:7.6 (382.6) Trots denna dubbla olycka som har drabbat människans natur och hennes omgivning skulle dagens dödliga uppleva mindre av detta uppenbara krig mellan köttet och anden om de trädde in i andens rike, där Guds trossöner åtnjuter relativ befrielse från köttets slaveri i den upplysta och befriande tjänsten att helhjärtat ägna sig åt att göra den himmelske Faderns vilja. Jesus visade människosläktet det nya sättet att leva den dödligas liv, enligt vilket människovarelserna till mycket stor del kan undgå de hårda konsekvenserna av Caligastia-upproret och högst effektivt kompensera för de förluster som blev resultatet av den adamiska försummelsen. ”Anden från Kristus Jesu liv har gjort oss fria från det animala livets lag och från ondskans och syndens frestelser.” ”Detta är den seger som övervinner köttet, nämligen er tro.”
34:7.7 (383.1) De gudsmedvetna män och kvinnor som har blivit födda av Anden upplever ingen större konflikt med sin dödliga natur än invånarna i de mest normala världar, planeter som aldrig har befläckats av synd eller berörts av uppror. Trossöner arbetar på intellektuella nivåer och lever på andliga plan som ligger långt ovanför de konflikter som förorsakats av otyglade eller onaturliga fysiska begär. De normala drifterna hos animala varelser och den fysiska naturens naturliga aptiter och impulser står inte i konflikt med ens den högsta andliga uppnåelsen, förutom hos ovetande, fellärda eller olyckligtvis överdrivet samvetsömma personer.
34:7.8 (383.2) Efter det att du har påbörjat färden på det eviga livets väg, efter det att du har accepterat uppdraget och fått dina order om framryckning, räds inte farorna med den mänskliga glömskan och de dödligas ombytlighet, oroas inte av tvivel om misslyckande eller av förbryllande förvirring, vackla inte och ifrågasätt inte din status och ställning, ty i varje mörk stund, vid varje vägskäl under kampen framåt, kommer Sanningens Ande alltid att tala och säga: ”Detta är vägen.”
34:7.9 (383.3) [Framfört av en Mäktig Budbärare, temporärt förordnad till tjänst på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 35
35:0.1 (384.1) DE AV Guds Söner som har introducerats i det föregående har sitt ursprung i Paradiset. De är efterkommande till de universella domänernas gudomliga Härskare. Av den första paradisklassen av söner, Skaparsönerna, finns det i Nebadon endast en, Mikael, universumets fader och härskare. Av den andra klassen Paradissöner, Avonalerna eller Administratörsönerna, har Nebadon sin fulla kvot — 1.062. Och dessa ”mindre Kristusar” är alldeles lika effektiva och allsmäktiga i sina planetariska utgivningar som Skapar- och Mästarsonen var på Urantia. Den tredje klassen, som har sitt ursprung i Treenigheten, registreras inte i ett lokaluniversum, men jag uppskattar att det i Nebadon finns mellan femtontusen och tjugotusen av Treenighetens Undervisande Söner, förutom de registrerade 9.642 av skapade treenigade assistenterna. Dessa Paradisets Daynaler är varken domare eller administratörer; de är superlärare.
35:0.2 (384.2) De typer av Söner som här skall redogöras för har sitt ursprung i lokaluniversumet; de är efterkommande till en Paradisets Skaparson i varierande association med Universumets Moderande, som kompletterar honom. I dessa berättelser omnämns följande klasser av söner i lokaluniversumet:
35:0.3 (384.3) 1. Melkisedeksöner
35:0.4 (384.4) 2. Vorondadeksöner
35:0.5 (384.5) 3. Lanonandeksöner
35:0.6 (384.6) 4. Livsbärarsöner
35:0.7 (384.7) Den treeniga Paradisgudomen är verksam vid skapandet av tre klasser av söner: Mikaelerna, Avonalerna och Daynalerna. Den tvåförenade Gudomen i lokaluniversumet, Sonen och Anden, är också verksam vid skapandet av tre högre klasser av Söner: Melkisedekarna, Vorondadekarna och Lanonandekarna; och sedan de har åstadkommit detta trefaldiga frambringande samverkar de med följande nivå av Gud den Sjufaldige för att åstadkomma Livsbärarnas mångkunniga klass. Dessa varelser klassificeras som hörande till Guds nedstigande Söner, men de är en unik och säregen form av liv i universum. Redogörelsen för dem upptar nästa kapitel i sin helhet.
35:1.1 (384.8) Sedan varelserna för personlig tjänst såsom den Klara Morgonstjärnan och andra administrativa personligheter har fått sin tillvaro, sker det i enlighet med det gudomliga syftet och skapelseplanerna i ett givet universum en ny form av skapande förening mellan Skaparsonen och den Skapande Anden, den Oändlige Andens Dotter i lokaluniversumet. Den personlighetsefterkommande som blir resultatet av detta skapande partnerskap är den ursprunglige Melkisedek — Fader Melkisedek — den unika varelse som senare samverkar med Skaparsonen och den Skapande Anden för att ge tillvaro åt hela gruppen med detta namn.
35:1.2 (385.1) I universumet Nebadon verkar Fader Melkisedek som första verkställande medarbetare till den Klara Morgonstjärnan. Gabriel är sysselsatt mera med universumets verksamhetsprinciper, Melkisedek med praktiska förfaranden. Gabriel leder de reguljärt konstituerade domstolarna och råden i Nebadon, Melkisedek de speciella, extraordinära och nödfallskommissionerna och rådgivande organen. Gabriel och Fader Melkisedek är aldrig samtidigt borta från Salvington, ty i Gabriels frånvaro fungerar Fader Melkisedek som ledande verkställare i Nebadon.
35:1.3 (385.2) Melkisedekarna i vårt universum skapades alla inom en tusenårsperiod enligt standardtid av Skaparsonen och den Skapande Anden i förbindelse med Fader Melkisedek. Då de är en klass av söner vari en av deras egna fungerade som jämlik skapare är Melkisedekarna till sin konstitution delvis av självursprung och därför utvalda att förverkliga en överjordisk typ av självstyre. Vid bestämda tider väljer de sin egen administrativa ledare för en period på sju år enligt standardtid och fungerar i övrigt som en självreglerande klass, fastän den ursprunglige Melkisedek i egenskap av medförälder utövar sådana naturliga privilegier. Från tid till annan utnämner denne Melkisedekfader vissa individer i sin klass för att fungera som speciella Livsbärare till midsonitvärldarna, en typ av bebodda världar som inte hittills har uppenbarats på Urantia.
35:1.4 (385.3) Melkisedekarna fungerar inte i större utsträckning utanför lokaluniversumet, utom när de kallas som vittnen i ärenden som är anhängiga vid superuniversumets domstolar, och då de är utnämnda till speciella ambassadörer, vilket de ibland är, för att representera ett universum i ett annat inom samma superuniversum. Den ursprunglige eller förstfödde Melkisedek i varje universum är alltid fri att färdas till grannuniverserna eller Paradiset i uppdrag som gäller intressen och skyldigheter som berör hans klass.
35:2.1 (385.4) Melkisedekarna är den första klassen av gudomliga Söner som kommer tillräckligt nära de lägre skapade varelsernas liv för att kunna direkt ta del i arbetet med att upplyfta de dödliga, att tjäna de evolutionära människoraserna utan att behöva inkarnera. Dessa Söner befinner sig naturligt vid mittpunkten av den stora personlighetsnedstigningen; till sitt ursprung är de ungefär halvvägs mellan den högsta Gudomligheten och det lägsta skapade livet begåvat med vilja. De blir därför naturliga medlare mellan de högre och gudomliga nivåerna av livsexistens och de lägre, även materiella, formerna av liv i de evolutionära världarna. De serafiska klasserna, änglarna, finner ett nöje i att arbeta med Melkisedekarna; i själva verket finner alla former av intelligent liv i dessa Söner förståelsefulla vänner, sympatiska lärare och visa rådgivare.
35:2.2 (385.5) Melkisedekarna är en självstyrande klass. Med denna unika grupp möter vi den första strävan till självbestämmande hos varelser i lokaluniversumet och observerar den högsta typen av sant självstyre. Dessa Söner organiserar sitt eget maskineri för administrationen av sin egen grupp och sin hemplanet jämte dess sex associerade sfärer och deras bivärldar. Det bör noteras att de aldrig har missbrukat sina privilegier; inom hela Orvontons superuniversum har dessa Melkisedeksöner inte en enda gång svikit sitt förtroende. De utgör hoppet för varje universumgrupp som strävar efter självstyre; de är mönstret för och undervisarna i självstyre för alla sfärer i Nebadon. Alla klasser av intelligenta varelser, överordnade ovanifrån och underordnade nedifrån, prisar helhjärtat Melkisedekarnas styre.
35:2.3 (386.1) Melkisedekklassen bland Sönerna innehar ställningen och påtar sig ansvaret som den äldste sonen i en stor familj har att bära. Det mesta av deras arbete är reguljärt och i någon mån rutinmässigt, men mycket av det är frivilligt och helt och hållet självpåtaget. Majoriteten av de speciella rådsmöten, som från tid till annan hålls i Salvington, sammankallas på förslag av Melkisedekarna. På eget initiativ patrullerar dessa Söner sitt födelseuniversum. De upprätthåller en autonom organisation, som ägnar sig åt att samla information i universumet, och rapporterar periodvist till Skaparsonen oberoende av all information som kommer upp till universumets högkvarter genom de reguljära representationerna som är sysselsatta med den rutinmässiga administrationen av riket. De är av naturen fördomsfria observatörer; de åtnjuter fullt förtroende bland alla klasser av förståndsvarelser.
35:2.4 (386.2) Melkisedekarna fungerar som världarnas rörliga och rådgivande appellationsdomstolar; dessa Universumsöner beger sig i små grupper till världarna för att tjäna som rådgivande kommissioner, ta emot vittnesmål, höra förslag och verka som rådgivare. Sålunda hjälper de till att lösa de största svårigheterna och bilägga de allvarliga meningsskiljaktigheterna som från tid till annan uppkommer i de evolutionära domänernas angelägenheter.
35:2.5 (386.3) Dessa äldsta Söner i ett universum är den Klara Morgonstjärnans huvudmedhjälpare då Skaparsonens uppdrag utförs. När en Melkisedek beger sig till en avlägsen värld i Gabriels namn kan han för detta speciella uppdrag befullmäktigas att företräda avsändaren, och i så fall uppträder han på planeten för uppdraget med den Klara Morgonstjärnans hela auktoritet. Detta gäller i synnerhet för de sfärer där en högre Son ännu inte har framträtt i de skapades gestalt i den världen.
35:2.6 (386.4) När en Skaparson påbörjar sitt utgivningslivsskede i en evolutionär värld beger han sig ensam; men när en av hans Paradisbröder, en Avonalson, inleder sin utgivning åtföljs han av assisterande Melkisedekar, tolv till antalet, vilka så effektivt bidrar till att utgivningsuppdraget blir framgångsrikt. De assisterar också Paradisavonalerna på dessas administrativa uppdrag till de bebodda världarna, och vid dessa besök är Melkisedekarna synliga för de dödligas ögon om Avonalsonen också har manifesterat sig på detta sätt.
35:2.7 (386.5) Det finns ingen fas i det planetariska andliga behovet som de inte skulle ha vårdnad om. De är de lärare som så ofta vinner hela världar av avancerat liv för det slutliga och fullständiga erkännandet av Skaparsonen och hans Paradisfader.
35:2.8 (386.6) Melkisedekarna är så gott som fulländade i sin visdom, men de är inte ofelbara i sitt omdöme. När de är avskilda och ensamma på planetariska uppdrag har de ibland felat i mindre ärenden, dvs. de har valt att göra vissa saker som deras överordnade senare inte har godkänt. Ett sådant omdömesfel diskvalificerar tillfälligt en Melkisedek tills han färdas till Salvington och i audiens med Skaparsonen får den instruktion som effektivt renar honom från den disharmoni som ledde till osämja med hans kollegor; och efter återställande vila följer sedan återinsättande i tjänst på den tredje dagen. Men dessa mindre missanpassningar i Melkisedekarnas verksamhet har sällan inträffat i Nebadon.
35:2.9 (387.1) Dessa Söner utgör inte en klass i tillväxt; deras antal är stationärt, fastän olika i varje lokaluniversum. Antalet Melkisedekar registrerade på deras högkvartersplanet i Nebadon är över tio miljoner.
35:3.1 (387.2) Melkisedekarna har sin egen värld nära Salvington, universumets högkvarter. Denna sfär, som heter Melkisedek, är styrvärlden för Salvingtonkretsen av sjuttio primära sfärer som var och en omges av sex bisfärer för speciella aktiviteter. Dessa underbara sfärer — sjuttio primära och 420 tilläggssfärer — kallas ofta Melkisedekarnas universitet. Uppstigande dödliga från alla konstellationer i Nebadon genomgår träning i alla 490 världar för att förvärva boendestatus i Salvington. Men utbildningen av uppstigna är endast en fas i de mångahanda aktiviteter som försiggår i Salvingtons klunga av arkitektoniska sfärer.
35:3.2 (387.3) De 490 sfärerna i Salvingtonkretsen indelas i tio grupper, var och en bestående av sju primära och fyrtiotvå bisfärer. Varje grupp står under allmän överinsyn av en av de större livsklasserna i universumet. Den första gruppen, som består av styrvärlden och de följande sex primära sfärerna i omkretsens planetfölje, står under Melkisedekarnas övervakning. Dessa Melkisedekvärldar är:
35:3.3 (387.4) 1. Styrvärlden — Melkisedeksönernas hemvärld.
35:3.4 (387.5) 2. Världen för det fysiska livets skolor och de levande energiernas laboratorier.
35:3.5 (387.6) 3. Världen för morontialivet.
35:3.6 (387.7) 4. Sfären för det begynnande andelivet.
35:3.7 (387.8) 5. Världen för det mellersta andelivet.
35:3.8 (387.9) 6. Sfären för det avancerande andelivet.
35:3.9 (387.10) 7. Området för jämlikt och supremt självförverkligande.
35:3.10 (387.11) De sex bivärldarna runt var och en av dessa Melkisedeksfärer finns till för aktiviteter som hör ihop med arbetet på den associerade primära sfären.
35:3.11 (387.12) Styrvärlden, sfären Melkisedek, är den allmänna mötesplatsen för alla varelser som är engagerade i att utbilda och förandliga de uppstigande dödliga från tid och rymd. För en uppstigen är denna värld antagligen den mest intressanta platsen i hela Nebadon. Alla evolutionära dödliga som graduerar från sin träning i konstellationen är bestämda att landa på Melkisedek, där de bekantas med programmet för ämnesområdena och det andliga framskridandet i Salvingtons utbildningssystem. Och aldrig kommer du att glömma dina reaktioner under den första dagen av livet i denna unika värld, inte ens sedan du har nått din bestämmelse i Paradiset.
35:3.12 (387.13) De uppstigande dödliga har sin hemvist i Melkisedekvärlden medan de genomgår sin träning på de sex omkringkretsande planeterna för specialiserad utbildning. Och denna samma metod tillämpas under hela deras vistelse i de sjuttio kulturvärldarna, Salvingtonkretsens primära sfärer.
35:3.13 (387.14) Många olika aktiviteter upptar tiden för de talrika varelser som bor i Melkisedeksfärens sex bivärldar, men när det gäller de uppstigande dödliga är dessa satelliter helgade åt följande speciella faser av studium:
35:3.14 (388.1) 1. Sfär nummer ett är inriktad på en genomgång av de uppstigande dödligas inledande planetariska liv. Detta arbete sker i klasser bestående av dem som har sitt dödliga ursprung i en viss värld. De som kommer från Urantia företar denna erfarenhetsmässiga återblick tillsammans.
35:3.15 (388.2) 2. Det speciella arbetet på sfär nummer två består av en liknande genomgång av erfarenheterna från mansoniavärldarna som kretsar runt primärsatelliten i lokalsystemets högkvarter.
35:3.16 (388.3) 3. De återblickar som sker på denna sfär hänför sig till vistelsen i lokalsystemets huvudstad och omfattar aktiviteterna i de återstående arkitektoniska världarna i systemets högkvartersklunga.
35:3.17 (388.4) 4. Den fjärde sfären är inriktad på en genomgång av erfarenheterna i konstellationens sjuttio bivärldar och på de med dem associerade sfärerna.
35:3.18 (388.5) 5. På den femte sfären försiggår genomgången av uppstigningsvistelsen i konstellationens högkvartersvärld.
35:3.19 (388.6) 6. Tiden på sfär nummer sex ägnas åt ett försök att korrelera dessa fem epoker och sålunda uppnå en koordinering av erfarenheterna som en förberedelse för inträdet i Melkisedeks grundskolor för universumträning.
35:3.20 (388.7) Skolorna för universumadministration och andlig visdom är belägna i Melkisedekarnas hemvärld, där också de skolor finns som är inriktade på en enda forskningslinje, såsom energi, materia, organisation, kommunikation, register, etik och jämförande av skapade varelsers existens.
35:3.21 (388.8) I Melkisedekarnas Högskola för Andlig Utrustning samarbetar alla klasser — även Paradisets klasser — av Guds Söner med Melkisedeklärarna och de serafiska lärarna i utbildningen av de skaror som färdas ut som bestämmelsens evangelister och förkunnar andlig frihet och gudomligt sonskap även till universumets avlägsna världar. Denna speciella skola vid Melkisedekarnas universitet är en exklusiv institution för universumet; gäststuderande från andra riken tas inte emot.
35:3.22 (388.9) Den högsta kursen av träning i universumadministration ges av Melkisedekarna i deras hemvärld. Den Höga Etikens Högskola leds av den ursprunglige Fader Melkisedek. Det är till dessa skolor som de olika universerna sänder utbytesstudenter. Fastän Nebadons unga universum står lågt på skalan av universer när det gäller andlig uppnåelse och hög etisk utveckling har emellertid våra administrativa svårigheter till den grad gjort hela universumet till en enda stor klinik för närbelägna skapelser att Melkisedekarnas högskolor är till trängsel fyllda av gäststuderande och observatörer från andra riken. Förutom den oerhört stora gruppen av egna inskrivna studerande finns det alltid över ett hundra tusen främmande studerande närvarande vid Melkisedekarnas skolor, ty Melkisedekarnas klass i Nebadon är berömd över hela Splandon.
35:4.1 (388.10) En långt specialiserad gren av Melkisedekarnas aktiviteter är sysselsatt med övervakningen av de uppstigande dödligas progressiva morontiaskede. Mycket av denna träning ges av de tålmodiga och visa serafiska omvårdarna assisterade av dödliga som har stigit upp till relativt högre nivåer av uppnåelse i universumet, men all denna utbildningsverksamhet står under allmän överinsyn av Melkisedekarna i förening med Treenighetens Undervisande Söner.
35:4.2 (389.1) Fastän Melkisedek-klasserna i huvudsak ägnar sig åt det omfattande utbildningssystemet och det erfarenhetsmässiga träningsprogrammet i lokaluniversumet, fungerar de också i unika uppgifter och ovanliga situationer. I ett evolverande universum som till slut omfattar ungefär tio miljoner bebodda planeter måste man räkna med många händelser som avviker från det vanliga, och vid sådana kristillfällen verkar Melkisedekarna. I Edentia, högkvarteret i er konstellation, kallas de Nödfallssöner. De är alltid redo att tjäna i alla kritiska lägen — fysiska, intellektuella eller andliga — på en planet, i ett system, i en konstellation eller i ett universum. Var och när speciell hjälp än behövs, där finner man en eller flera av Melkisedeksönerna.
35:4.3 (389.2) När någon del av Skaparsonens plan hotas av misslyckande beger sig någon Melkisedek genast iväg för att hjälpa. Men inte särskilt ofta kallas de att tjänstgöra mitt i ett syndfullt uppror, ett sådant som inträffade i Satania.
35:4.4 (389.3) Melkisedekarna är de första att handla i alla krissituationer, av vad slag de än må vara, i alla världar där det bor viljevarelser. De verkar ibland på egensinniga planeter som temporära beskyddare och tjänar som godmän för en försumlig planetarisk styrelse. Vid en planetarisk kris tjänar dessa Melkisedeksöner i många unika bemärkelser. En sådan Son kan med lätthet göra sig synlig för dödliga varelser, och ibland har någon av denna klass även inkarnerat i de dödligas köttsliga gestalt. Sju gånger i Nebadon har en Melkisedek tjänat som en köttslig dödlig i en evolutionär värld, och vid talrika tillfällen har dessa Söner framträtt i gestalten hos andra klasser av universumvarelser. De är verkligen mångsidiga och frivilliga omvårdare i nödsituationer för alla klasser av förståndsvarelser i universumet och för alla världar och system av världar.
35:4.5 (389.4) Den Melkisedek som levde på Urantia under Abrahams tid var lokalt känd som Salems furste, för att han var ledare för en liten koloni av sanningssökare som bodde på en plats kallad Salem. Han erbjöd sig att inkarnera i de dödligas köttsliga gestalt, och det gjorde han efter godkännande av planetens Melkisedek-godmän som fruktade att livets ljus skulle slockna under denna period av tilltagande andligt mörker. Och han omhuldade sanningen för sin tid och förde den tryggt vidare till Abraham och dennes medarbetare.
35:5.1 (389.5) Efter skapelsen av de personliga medhjälparna och den första gruppen av de mångkunniga Melkisedekarna gjorde Skaparsonen och lokaluniversumets Skapande Ande upp planerna för och gav existens åt den andra stora och olikartade klassen av universumsöner, Vorondadekarna. De är mera allmänt kända som konstellationsfäder, ty en Son av denna klass finns alltid som ledare för konstellationsstyrelsen i varje lokaluniversum.
35:5.2 (389.6) Antalet Vorondadekar varierar i varje lokaluniversum, och det registrerade antalet i Nebadon är jämnt en miljon. Dessa Söner saknar likt sina jämlika, Melkisedekarna, förmågan att föröka sig. Det finns ingen känd metod med vilken de kunde öka sitt antal.
35:5.3 (389.7) I många avseenden är dessa Söner en självstyrande enhet; som individer och som grupper och även som en helhet är de i stor utsträckning självbestämmande, ungefär så som Melkisedekarna, men Vorondadekarnas aktiviteter är inte lika vittomfattande. De är inte jämbördiga med sina Melkisedek-bröder i lysande mångsidighet, men de är rentav mera tillförlitliga och effektiva som härskare och framsynta administratörer. Inte heller är de helt administrativa jämlikar med sina underordnade de lanonandekiska Systemhärskarna, men de överträffar alla klasser av universumsöner i fråga om syftets stabilitet och omdömets gudomlighet.
35:5.4 (390.1) Fastän denna klass av Söners beslut och avgöranden alltid är i enlighet med de gudomliga Sönernas ande och i harmoni med Skaparsonens verksamhetsprinciper har de, för fel som de har gjort, blivit kallade inför Skaparsonen, och när det gäller detaljer i något förfarande har deras beslut ibland upphävts vid hänvändelse till högre domstolar i universumet. Men sällan gör sig dessa Söner skyldiga till fel, och de har aldrig gjort uppror; aldrig i hela Nebadons historia har en Vorondadek befunnits visa förakt för universumets styrelse.
35:5.5 (390.2) Vorondadekarnas tjänst i lokaluniverserna är omfattande och varierande. De verkar som ambassadörer i andra universer och som konsuler representerande konstellationer inom deras födelseuniversum. Bland alla klasser av söner i lokaluniversumet anförtros de oftast full delegering av suveräna maktbefogenheter att utövas i kritiska situationer i universumet.
35:5.6 (390.3) I de världar som är avskilda i andligt mörker, på de sfärer som genom uppror och försummelse har råkat ut för planetarisk isolering, finns vanligen en Vorondadek närvarande för observation i avvaktan på att det normala läget återställs. I vissa krissituationer skulle denne Högste observatör kunna utöva absolut och godtycklig auktoritet över varje himmelsk varelse som har förordnats till den planeten. Av Salvingtons register framgår att Vorondadekarna ibland har utövat denna auktoritet i egenskap av Högsta regenter på sådana planeter. Och detta har hänt även i sådana bebodda världar som inte har berörts av uppror.
35:5.7 (390.4) Ofta sitter en kår av tolv eller flera Vorondadeksöner till doms som en högre domstol för besvär och vädjan i speciella fall som berör en planets eller ett systems ställning. Men i större utsträckning rör deras arbete de lagstiftande funktioner som naturligt hör till konstellationsstyrelserna. Som ett resultat av alla dessa sina tjänster har Vorondadeksönerna blivit lokaluniversernas historiker; de är personligen bekanta med alla de politiska striderna och sociala omvälvningarna i de bebodda världarna.
35:6.1 (390.5) Åtminstone tre Vorondadekar förordnas som härskare till vart och ett av de ett hundra konstellationerna i ett lokaluniversum. Dessa Söner utväljs av Skaparsonen och förordnas av Gabriel som de Högsta i konstellationerna för tjänst under en tiotusenårsperiod — 10.000 standardår, omkring 50.000 år enligt Urantiatid. Den regerande Högsta, Konstellationsfadern, har två medarbetare, en äldre och en yngre. Vid varje administrationsbyte blir den äldre medarbetaren ledare för regeringen och den yngre övertar den äldres skyldigheter, medan de oförordnade Vorondadekarna bosatta i Salvingtons världar nominerar en från sin krets att utväljas till att överta den yngre medarbetarens skyldigheter. Sålunda har var och en av de Högsta härskarna enligt nuvarande praxis en ämbetstid om tre tiotusenårsperioder, omkring 150.000 urantiaår, vid högkvarteret i en konstellation.
35:6.2 (390.6) De ett hundra Konstellationsfäderna, de egentliga överhuvudena för konstellationsregeringarna, bildar Skaparsonens suprema rådgivande kabinett. Detta råd sammanträder ofta i universumhögkvarteret och dess överläggningar är obegränsade till område och omfattning men gäller i huvudsak konstellationernas välfärd och förenhetligandet av hela lokaluniversumets administration.
35:6.3 (391.1) När en Konstellationsfader är frånvarande för att sköta sina plikter vid universumets högkvarter, vilket han ofta är, blir den äldre medarbetaren fungerande ledare för konstellationens angelägenheter. Den normala funktionen för den äldre medarbetaren är uppsikten över andliga frågor medan den yngre medarbetaren är personligen sysselsatt med konstellationens fysiska välfärd. Inget större program genomförs emellertid i en konstellation utan att alla tre Högsta är överens om alla detaljer i dess förverkligande.
35:6.4 (391.2) Hela andeinformationsinsamlingens och kommunikationskanalernas mekanism står till förfogande för de Högsta i konstellationen. De har fulländad kontakt med sina överordnade i Salvington och med sina direkt underordnade, härskarna i lokalsystemen. De sammankommer ofta till möten med dessa Systemhärskare för att överlägga om läget i konstellationen.
35:6.5 (391.3) De Högsta omger sig med en kår av rådgivare, som varierar till antal och sammansättning från tid till annan enligt närvaron av olika grupper vid konstellationshögkvarteret och de olika lokala behoven. I pressande tider kan de be om och snabbt få ytterligare Söner från Vorondadekarnas klass för att hjälpa till med det administrativa arbetet. Norlatiadek, er egen konstellation, administreras för närvarande av tolv Vorondadeksöner.
35:7.1 (391.4) Den andra gruppen om sju världar i den krets om sjuttio primära sfärer som omger Salvington utgörs av Vorondadekarnas planeter. Varje sfär med dess sex satelliter i omlopp kring den är inriktad på en speciell fas av Vorondadekarnas aktiviteter. I dessa fyrtionio världar får de uppstigande dödliga sin högsta utbildning beträffande universumets lagstiftning.
35:7.2 (391.5) De uppstigande dödliga har iakttagit de lagstiftande församlingarna då de verkade i konstellationernas högkvartersvärldar, men här i dessa Vorondadekvärldar deltar de under ledning av de äldre Vorondadekarna i utformningen av den egentliga allmänna lagstiftningen i lokaluniversumet. Denna utformning är avsedd att koordinera de olika ställningstagandena i de autonoma lagstiftande församlingarna i de ett hundra konstellationerna. Den undervisning man får i Vorondadekarnas skolor överträffas inte ens i Uversa. Denna träning framskrider gradvis och sträcker sig från den första sfären jämte kompletterande arbete på dess sex satelliter upp genom de återstående sex primära sfärerna och deras associerade satellitgrupper.
35:7.3 (391.6) De uppstigande pilgrimerna blir insatta i talrika nya aktiviteter i dessa världar för studier och praktiskt arbete. Vi är inte förbjudna att försöka uppenbara dessa nya sysselsättningar, som ni inte ens kan drömma om, men vi misströstar om att kunna beskriva dessa åtaganden för de dödliga varelsernas materiella sinne. Vi har inga ord för att överföra betydelsen i dessa himmelska aktiviteter, och det finns inga motsvarande mänskliga verksamheter som kunde användas för att illustrera de uppstigande dödligas nya sysselsättningar då de bedriver sina studier i dessa fyrtionio världar. Och många andra aktiviteter som inte hör till uppstigningsprogrammet är koncentrerade till dessa Vorondadekvärldar i kretsen runt Salvington.
35:8.1 (392.1) Efter skapandet av Vorondadekarna förenar sig Skaparsonen och Universumets Moderande i avsikt att ge existens till den tredje klassen av universumsöner, Lanonandekarna. Fastän dessa ägnar sig åt mångahanda uppgifter som ansluter sig till systemens administration är de främst kända som Systemhärskare, härskare över lokalsystemen, och som Planetprinsar, administrativa överhuvuden för de bebodda världarna.
35:8.2 (392.2) Då dessa skapade söner är en senare och — med tanke på gudomlighetsnivåer — lägre klass, behövde dessa varelser genomgå vissa träningskurser i Melkisedekvärldarna som förberedelse för senare tjänst. De var de första studerande vid Melkisedekarnas universitet, och de klassificerades och intygades av sina Melkisedeklärare och -examinatorer enligt förmåga, personlighet och uppnådda resultat.
35:8.3 (392.3) I början av sin tillvaro hade universumet Nebadon exakt tolv miljoner Lanonandekar, och då de hade genomgått Melkisedekarnas sfär indelades de på basis av de slutliga testen i tre klasser:
35:8.4 (392.4) 1. Första gradens Lanonandekar. Av den högsta rangen fanns det 709.841 Lanonandekar. Dessa är de Söner som bestäms till Systemhärskare, till assistenter vid konstellationernas suprema råd och till rådgivare i universumets högre administrativa arbete.
35:8.5 (392.5) 2. Andra gradens Lanonandekar. Av denna klass som framträdde från Melkisedek fanns det 10.234.601 Lanonandekar. De förordnas som Planetprinsar och till reserven i den klassen.
35:8.6 (392.6) 3. Tredje gradens Lanonandekar. Denna grupp omfattade 1.055.558 Lanonandekar. Dessa Söner fungerar som underordnade assistenter, budbärare, väktare, kommissionärer och observatörer, och de uträttar allehanda ärenden i ett system och dess delvärldar.
35:8.7 (392.7) Det är inte möjligt för dessa Söner, såsom för evolutionära varelser, att avancera från en grupp till en annan. Sedan de har genomgått Melkisedekträningen och blivit testade och klassificerade tjänar de fortsättningsvis med den rang som har givits dem. Inte heller producerar dessa Söner efterkommande; deras antal i universumet är konstant.
35:8.8 (392.8) Avrundat klassificeras Sönernas Lanonandekklass i Salvington enligt följande:
35:8.9 (392.9) Universumkoordinatorer och Konstellationsrådgivare100.000
35:8.10 (392.10) Systemhärskare och Assistenter600.000
35:8.11 (392.11) Planetprinsar och Reserver10.000.000
35:8.12 (392.12) Budbärarkårer400.000
35:8.13 (392.13) Väktare och Upptecknare100.000
35:8.14 (392.14) Reservkår800.000
35:8.15 (392.15) Emedan Lanonandekarna är en något lägre klass av Söner än Melkisedekarna och Vorondadekarna är de till ännu större hjälp i de underordnade enheterna i universumet, ty de kan komma närmare de förståndsmässiga rasernas lägre varelser. De löper också större risk att fara vilse, att avvika från de godtagbara förfarandena för universumstyre. Men dessa Lanonandekar, i synnerhet första gradens klass, är de mest dugliga och mångkunniga av alla administratörer i lokaluniversumet. I verkställighetsförmåga överträffas de endast av Gabriel och hans ouppenbarade medarbetare.
35:9.1 (393.1) Lanonandekarna är ständiga härskare över planeterna och roterande härskare över systemen. En sådan Son härskar nu i Jerusem, högkvarteret i ert lokalsystem som består av bebodda planeter.
35:9.2 (393.2) Systemhärskarna regerar i kommissioner om två eller tre i högkvarteret i varje system bestående av bebodda världar. Konstellationsfadern utnämner en av dessa Lanonandekar till ledare vart tiotusende år. Ibland företas ingen förändring beträffande trions ledare; ärendet ligger helt i konstellationshärskarnas händer. Det sker ingen plötslig förändring i systemstyrelsernas sammansättning, såvida inte någon tragedi av något slag inträffar.
35:9.3 (393.3) När Systemhärskare eller assistenter återkallas fylls deras platser genom urval som görs av det suprema rådet, beläget i konstellationshögkvarteret, från den klassens reserv, en grupp som i Edentia är större än vad i genomsnitt angetts.
35:9.4 (393.4) Lanonandekarnas suprema råd är belägna i de olika konstellationernas högkvarter. Ett sådant organ leds av den äldre Högsta medarbetaren till Konstellationsfadern, medan den yngre medarbetaren övervakar reserverna av dem som hör till andra gradens klass.
35:9.5 (393.5) Systemhärskarna gör skäl för sina namn; de är så gott som suveräna när det gäller de bebodda världarnas lokala angelägenheter. De är nästan faderliga i sin ledning av Planetprinsarna, de Materiella Sönerna och de omvårdande andarna. Det personliga greppet hos härskaren är nästan fullständigt. Dessa härskare övervakas inte av Treenighetens observatörer från centraluniversumet. De utgör den exekutiva grenen i lokaluniversumet, och som övervakare av lagföreskrifternas efterlevnad och verkställare av domstolsbeslutens tillämpning företräder de den plats i hela universumets administration där personlig illojalitet i förhållande till Mikaelsonens vilja lättast och enklast skulle kunna förskansa sig och försöka hävda sig.
35:9.6 (393.6) Vårt lokaluniversum har haft otur såtillvida att över sju hundra Söner av Lanonandekarnas klass har gjort uppror mot universumets styrelse och sålunda åstadkommit förvirring i flera system och på talrika planeter. Av detta totala antal misslyckanden var endast tre Systemhärskare; praktiskt taget alla dessa Söner hörde till andra eller tredje klassen, Planetprinsar och tredje gradens Lanonandekar.
35:9.7 (393.7) Det stora antalet bland dessa Söner som har orsakat förlust av sin integritet, anger inte något fel i skapelseverksamheten. De kunde ha gjorts gudomligt fulländade, men de skapades sådana de är för att de bättre skulle förstå och komma nära de evolutionära varelserna som bor i tidens och rymdens världar.
35:9.8 (393.8) Av alla lokaluniverser i Orvonton, med undantag för Henselon, har vårt universum förlorat det största antalet Söner i denna klass. I Uversa råder den samstämmiga uppfattningen att vi har haft så mycket administrativt besvär i Nebadon för att våra Söner i Lanonandekarnas klass har skapats med så stor grad av personlig frihet att välja och planera. Jag gör inte denna observation för att kritisera. Vårt universums Skapare har full rätt och makt att göra så. Våra höga regenter hävdar att fastän sådana fritt väljande Söner åstadkommer väldigt mycket besvärligheter i universumets tidigare tidsåldrar, så kommer vinsterna — dessa söners högre lojalitet och gedignare frivillig tjänst — när allting har blivit färdigt sållat och slutligt avgjort, att långt mer än kompensera förvirringen och prövningarna under tidigare tider.
35:9.9 (394.1) Vid fall av uppror i ett systemhögkvarter installeras en ny härskare vanligen inom en förhållandevis kort tid, men så är inte fallet på enskilda planeter. De är beståndsdelar i den materiella skapelsen, och de skapades fria vilja utgör en faktor vid det slutliga dömandet av alla sådana problem. Efterföljare till Planetprinsen förordnas för isolerade världar, planeter vilkas behöriga furste farit vilse, men de påbörjar inte ett aktivt regerande av dessa världar förrän följderna av upproret delvis har övervunnits och avlägsnats av de helande åtgärder som Melkisedekarna och andra omvårdande personligheter har tillgripit. Uppror av en Planetprins isolerar genast hans planet; de lokala andliga strömkretsarna bryts omedelbart. Endast en Gåvoson kan återupprätta de interplanetariska kommunikationslinjerna i en sådan andligen isolerad värld.
35:9.10 (394.2) Det finns en plan för att rädda dessa egensinniga och okloka Söner, och många har begagnat sig av detta barmhärtiga arrangemang; men aldrig mera får de fungera i den ställning där de felade. Efter rehabilitering anvisas de till övervakningsuppgifter och till avdelningar för fysisk administration.
35:10.1 (394.3) Den tredje gruppen av sju världar i kretsen om sjuttio planeter runt Salvington jämte deras respektive fyrtiotvå satelliter utgör Lanonandekarnas klunga av administrativa sfärer. I dessa världar tjänstgör de erfarna Lanonandekarna, som hör till kåren för tidigare Systemhärskare, som administrationslärare för de uppstigande pilgrimerna och de serafiska skarorna. De evolutionära dödliga iakttar systemadministratörerna i deras arbete i systemens huvudstäder, men här deltar de i själva koordineringen av de administrativa ställningstagandena i de tiotusen lokalsystemen.
35:10.2 (394.4) Dessa administrationsskolor i lokaluniversumet övervakas av en kår av Lanonandeksöner med lång erfarenhet som Systemhärskare och som rådgivare i konstellationerna. Dessa verkställighetsskolor överträffas endast av administrationsskolorna i Ensa.
35:10.3 (394.5) Samtidigt som Lanonandekarnas världar tjänar som träningssfärer för uppstigande dödliga utgör de centra för omfattande projekt som rör universumets normala och rutinmässiga operationer. Hela vägen in till Paradiset bedriver de uppstigande pilgrimerna sina studier i de praktiska skolorna för tillämpad kunskap — egentlig träning i att verkligen utföra det som de blir lärda. Universumets utbildningssystem som upprätthålls av Melkisedekarna är praktiskt, gradvis framskridande, meningsfullt och erfarenhetsbaserat. Det omfattar träning i materiella, intellektuella, morontiella och andliga ting.
35:10.4 (394.6) Det är i anslutning till dessa Lanonandekarnas administrativa sfärer som de flesta av de räddade Sönerna i den klassen tjänar som övervakare av och ledare för planetariska angelägenheter. Och dessa felande Planetprinsar och deras upprorsgelikar som valde att acceptera den erbjudna rehabiliteringen kommer att fortsätta i dessa rutinuppgifter åtminstone tills Nebadons universum har etablerats i ljus och liv.
35:10.5 (395.1) Många av Lanonandeksönerna i de äldre systemen har emellertid byggt upp för sig en utomordentlig meritlista i fråga om tjänst, administration och andlig uppnåelse. Det är en ädel, trogen och lojal grupp trots sin tendens att fara vilse genom misstagna uppfattningar om personlig frihet och overkliga föreställningar om självbestämmande.
35:10.6 (395.2) [Avfattat under beskydd av Ledaren för Ärkeänglarna, bemyndigad av Gabriel från Salvington.]
Urantiaboken
Kapitel 36
36:0.1 (396.1) LIV uppkommer inte spontant. Liv konstrueras enligt planer som har uppgjorts av de (ouppenbarade) Varandets Arkitekter och uppkommer på de beboeliga planeterna antingen genom direkt införsel eller som ett resultat av åtgärder som vidtas av lokaluniversumets Livsbärare. Dessa bärare av liv är bland de mest intressanta och mångsidiga i Universumsönernas mångfaldiga familj. De har anförtrotts planerandet av varelseliv och dess transporterande till planetsfärerna. Och sedan de har planterat detta liv i sådana nya världar stannar de där under långa tider för att omhulda dess utveckling.
36:1.1 (396.2) Även om Livsbärarna hör till de gudomliga Sönernas familj är de en säregen och speciell typ av Universumsöner, emedan de är den enda grupp av intelligent liv i ett lokaluniversum i vars skapande ett superuniversums härskare deltar. Livsbärarna är efterkommande till tre från förut existerande personligheter: Skaparsonen, Universumets Moderande och, enligt förordnande, en av de tre Dagarnas Forna som leder ifrågavarande superuniversums öden. Dessa Dagarnas Forna, som är de enda som kan besluta om utsläckandet av intelligent liv, deltar i skapandet av Livsbärarna som har anförtrotts etablerandet av fysiskt liv i de evolverande världarna.
36:1.2 (396.3) I universumet Nebadon utvisar registren att det har skapats ett hundra miljoner Livsbärare. Denna effektiva kår av livsspridare är inte en sant självstyrande grupp. De leds av en livsbestämmande trio som består av Gabriel, Fader Melkisedek och Nambia, den ursprunglige och förstfödde Livsbäraren i Nebadon. I alla faser av administrationen av sina olika avdelningar är de ändå självstyrande.
36:1.3 (396.4) Livsbärarna är graderade i tre stora avdelningar: Den första avdelningen utgörs av de äldre Livsbärarna, den andra av assistenterna och den tredje av beskyddarna. Den primära avdelningen är underindelad i tolv grupper av specialister på de olika formera av livsmanifestation. Denna uppdelning i tre avdelningar utfördes av Melkisedekarna som på Livsbärarnas högkvarterssfär anordnade tester för dessa ändamål. Melkisedekarna har allt sedan dess varit nära associerade med Livsbärarna och åtföljer dem alltid när de ger sig iväg för att etablera liv på en ny planet.
36:1.4 (396.5) När en evolutionär planet slutligen etableras i ljus och liv organiseras Livsbärarna i högre överläggande organ med rådgivande funktion för att bistå vid den fortsatta administrationen och utvecklingen av världen och dess förhärligade varelser. Under de senare och stadgade tiderna i ett evolverande universum anförtros dessa Livsbärare många nya uppgifter.
36:2.1 (397.1) Melkisedekarna har den allmänna uppsikten över den fjärde gruppen om sju primära sfärer i Salvingtons krets. Dessa Livsbärarnas världar benämns som följer:
36:2.2 (397.2) 1. Livsbärarnas högkvarter.
36:2.3 (397.3) 2. Livsplanerandets sfär.
36:2.4 (397.4) 3. Livsbevarandets sfär.
36:2.5 (397.5) 4. Sfären för livsevolution.
36:2.6 (397.6) 5. Sfären för liv associerat med sinne.
36:2.7 (397.7) 6. Sfären för sinne och ande i levande varelser.
36:2.8 (397.8) 7. Sfären för ouppenbarat liv.
36:2.9 (397.9) Var och en av dessa primära sfärer omges av sex satelliter till vilka de speciella faserna i Livsbärarnas alla aktiviteter i universumet är koncentrerade.
36:2.10 (397.10) Värld nummer ett, högkvarterssfären med dess sex tillhörande satelliter, är inriktad på studiet av livet i universumet, livet i alla dess kända uttrycksformer. Här finns högskolan för livsplanering där lärare och rådgivare från Uversa och Havona, ja även från Paradiset, verkar. Och jag har tillåtelse att uppenbara att de biträdande sinnesandarnas sju centralförläggningar är belägna i denna Livsbärarnas värld.
36:2.11 (397.11) Tiotalet — decimalsystemet — är inbyggt i det fysiska universumet men inte i det andliga. Livets domän kännetecknas av tre, sju och tolv eller multipler och kombinationer av dessa grundtal. Det finns tre primära och väsentligt olika livsplaner, baserade på de tre Ursprungen och Centren i Paradiset, och i universumet Nebadon är dessa tre grundformer av liv fördelade på tre olika typer av planeter. Det fanns från början tolv särskilda och gudomliga tankebilder för överförbart liv. Detta tal tolv med dess delar och multipler löper genom alla grundläggande livsmönster i alla sju superuniverser. Det finns också sju arkitektoniska typer av livsdesign, fundamentala arrangemang för de reproducerande gestaltningarna av levande materia. Livsmönstren i Orvonton är gestaltade som tolv bärare av arvsanlag. De olika klasserna av viljevarelser gestaltas enligt talen 12, 24, 48, 96,192, 384 och 768. På Urantia förekommer fyrtioåtta enheter för mönsterkontroll — anlagsbestämmare — i könscellerna för människans reproduktion.
36:2.12 (397.12) Den andra världen är sfären för livets utformande; här utarbetas alla nya former av livsorganisation. Fastän de ursprungliga livsmönstren ges av Skaparsonen är det egentliga utarbetandet av dessa planer anförtrott Livsbärarna och deras medarbetare. När de allmänna livsplanerna för en ny värld har formulerats översänds de till högkvarterssfären, där de i detalj granskas av de äldre Livsbärarnas suprema råd i samverkan med en kår av konsulterande Melkisedekar. Om planerna innebär en avvikelse från tidigare accepterade formler måste Skaparsonen ta ställning till dem och godkänna dem. Melkisedekarnas ledare representerar ofta Skaparsonen vid dessa överläggningar.
36:2.13 (397.13) Fastän det planetariska livet i vissa avseenden är likartat är det också på många sätt olika i varje evolutionär värld. Inte ens i en enhetlig livsserie i en enda familj av världar är livet exakt likadant på två planeter; det finns alltid en planetarisk typ, ty Livsbärarna arbetar ständigt med att förbättra de livsformler som har lämnats i deras vård.
36:2.14 (398.1) Det finns över en miljon grundläggande eller kosmiska kemiska formler som utgör livsmanifestationernas stamformer och talrika funktionella grundvariationer. Livsplaneringssfärens satellit nummer ett är de universumfysikers och elektrokemisters värld vilka tjänar som tekniska assistenter till Livsbärarna i arbetet med att fånga upp, organisera och omvandla de nödvändiga enheter av energi som används för att bygga upp de materiella förmedlarna av livsöverföringen, den så kallade arvsmassan.
36:2.15 (398.2) Laboratorierna för planetarisk livsplanering är belägna på den andra satelliten till denna värld nummer två. I dessa laboratorier samverkar Livsbärarna och alla deras medarbetare med Melkisedekarna för att modifiera och om möjligt förbättra det liv som är avsett att inplanteras på decimalplaneternai Nebadon. Det liv som nu utvecklas på Urantia planerades och utarbetades delvis just i denna värld, ty Urantia är en decimalplanet, en värld för livsexperiment. I en värld av tio tillåts en större variation i livets standardmönster än i de andra (icke-experimentella) världarna.
36:2.16 (398.3) Värld nummer tre är inriktad på bevarandet av liv. Här studeras och utvecklas olika sätt att på vilka assistenterna och beskyddarna i Livsbärarnas kår kan skydda och bevara livet. Livsplanerna för varje ny värld innehåller alltid ett tidigt etablerande av kommissionen för livets bevarande, en kommission bestående av beskyddarspecialister som är experter på att behandla de grundläggande livsmönstren. På Urantia fanns det tjugofyra sådana beskyddarkommissionärer, två för varje grund- eller stamform av livsmaterialets arkitektoniska organisation. På planeter sådana som er reproduceras den högsta formen av liv av ett livsbärande knippe som har tjugofyra mönsterenheter. (Och eftersom det intellektuella livet växer ut från och på grundvalen av det fysiska, uppkommer det tjugofyra grundklasser av psykisk konstitution.)
36:2.17 (398.4) Sfär nummer fyra och dess tillhörande satelliter är inriktade på studiet och evolutionen av varelselivet i allmänhet och i synnerhet på de föregående evolutionära stadierna till varje enskild livsnivå. Den ursprungliga livsplasman för en evolutionär värld måste innehålla hela potentialen för alla framtida utvecklingsmässiga variationer och för alla senare evolutionära förändringar och modifikationer. Förberedandet av sådana långtgående projekt för livsomvandling kan fordra uppkomsten av många till synes onödiga former av djur- och växtliv. Sådana biprodukter av den planetariska evolutionen, förutsedda eller oförutsedda, framträder på handlingsscenen för att igen försvinna, men genom hela denna långa process löper tråden av visa och intelligenta formuleringar hos de ursprungliga planerarna av den planetariska livsplanen och artsystemet. De många biprodukterna i den biologiska evolutionen är alla väsentliga för det sätt på vilket de högre intelligenta formerna av liv slutligt och fullt utvecklat fungerar, trots att en stor yttre disharmoni från tid till annan kan råda då de högre varelserna kämpar sig upp till att få herraväldet över de lägre livsformerna, av vilka många ibland är så fientligt stämda mot de evolverande viljevarelsernas frid och välbefinnande.
36:2.18 (398.5) Världen nummer fem befattar sig helt med liv associerat med sinne. Var och en av dess satelliter ägnar sig åt studiet av en enda fas av skapade varelsers sinne i förhållande till de skapade varelsernas liv. Sinnet så som människan förstår det, är en utgivning i form av de sju biträdande sinnesandarna som den Oändlige Andens representanter har lagt ovanpå de icke-läraktiga eller mekaniska nivåerna av sinne. Livsmönstren reagerar olika för dessa sinneshjälpare och för de olika former av andlig omvårdnad som förekommer överallt i tidens och rymdens universer. De materiella varelsernas förmåga att reagera för anden, är helt beroende av den associerade sinnesutrustningen, som i sin tur har styrt dessa samma dödliga varelsers biologiska evolution och dess riktning.
36:2.19 (399.1) Värld nummer sex är inriktad på korrelering av sinne med ande, såsom de är associerade i levande former och organismer. Denna värld och dess sex bivärldar innefattar skolorna för koordinering av de skapade, där lärare från både centraluniversumet och superuniversumet samverkar med instruktörerna i Nebadon för att presentera de högsta nivåer som de skapade kan nå upp till i tid och rymd.
36:2.20 (399.2) Livsbärarnas sjunde sfär är inriktad på de ouppenbarade områdena av evolutionärt varelseliv, så som detta förhåller sig till den kosmiska filosofin om det expanderande förverkligandet av den Suprema Varelsen.
36:3.1 (399.3) Livet uppkommer inte spontant i universerna; Livsbärarna måste sätta igång det på de karga planeterna. De är bärare, spridare och väktare av livet så som det framträder i de evolutionära världarna i rymden. Allt liv enligt det system och de former som är kända på Urantia har fått sin början genom dessa Söners åtgärder, fastän inte alla former av planetariskt liv existerar på Urantia.
36:3.2 (399.4) Den kår av Livsbärare som kommissioneras att plantera liv i en ny värld, består vanligen av ett hundra äldre Livsbärare, ett hundra assistenter och ett tusen beskyddare. Livsbärarna tar ofta med sig verklig livsplasma till en ny värld, men inte alltid. Ibland organiserar de livsmönstren sedan de har anlänt till planeten för sitt uppdrag i enlighet med de formler som tidigare har godkänts för ett nytt äventyr i etablerandet av liv. Sådant var ursprunget till det planetariska livet på Urantia.
36:3.3 (399.5) När de fysiska mönstren har framtagits i enlighet med de godkända formlerna, då katalyserar Livsbärarna detta livlösa material genom att via sin person ge det livets andegnista; och strax blir de livlösa mönstren levande materia.
36:3.4 (399.6) Livsgnistan — livets mysterium — utges genom Livsbärarna, inte av dem. De övervakar visserligen dessa händelser, och de formulerar själva livsmassan, men det är Universums Moderande som tillför levande plasma den avgörande faktorn. Från den Skapande Dottern till den Oändlige Anden kommer den energignista som ger liv åt kroppen och förebådar sinnet.
36:3.5 (399.7) Vid utgivningen av liv överför Livsbärarna ingenting av sitt personliga väsen, inte heller på de sfärer där nya klasser av liv projekteras. Vid dessa tillfällen tänder och överför de helt enkelt livsgnistan, startar de erforderliga omloppen i materian i enlighet med de fysiska, kemiska och elektriska specifikationerna i de föreskrivna planerna och mönstren. Livsbärarna är levande katalysatorer som sätter i rörelse, organiserar och ger liv åt de annars livlösa elementen i den materiella formen av tillvaro.
36:3.6 (400.1) Livsbärarna i en planetarisk kår ges en viss tidsperiod under vilken de skall etablera liv i en ny värld, ungefär en halv miljon år enligt tiden på den planeten. Vid denna periods slut, som anges av vissa utvecklingsmässiga resultat i det planetariska livet, upphör de med sina inplanteringssträvanden, och de får inte senare lägga till någonting nytt eller kompletterande till livet på den planeten.
36:3.7 (400.2) Under de tidsåldrar som ligger mellan livets etablerande och uppkomsten av människovarelser med moralstatus har Livsbärarna tillåtelse att manipulera livsomgivningen och på annat sätt styra den biologiska evolutionen i gynnsam riktning. Och detta gör de under långa tidsperioder.
36:3.8 (400.3) När Livsbärarna som verkar i en ny värld en gång har lyckats åstadkomma en viljevarelse, med förmåga att fatta moraliska beslut och göra andliga val, upphör deras arbete — de är färdiga; de får inte längre manipulera det evolverande livet. Från denna punkt vidare måste evolutionen av levande ting framskrida i enlighet med den uppsättning av inbyggd natur och medfödda tendenser som redan har införts och etablerats i de planetariska livsformlerna och -mönstren. Livsbärarna tillåts inte experimentera med eller ingripa i viljan; de får inte dominera eller godtyckligt influera moralvarelser.
36:3.9 (400.4) Då en Planetprins har anlänt förbereder de sig för avfärd, fastän två av de äldre Livsbärarna och tolv beskyddare genom att tillfälligt ta avsked från sin tjänst, kan erbjuda sig att på obestämd tid stanna på planeten som rådgivare för den fortsatta utvecklingen och bevarandet av livsplasman. Två sådana Söner och deras tolv medarbetare tjänar nu på Urantia.
36:4.1 (400.5) I varje lokalsystem av bebodda världar utöver hela Nebadon finns det en enda sfär där Melkisedekarna har fungerat som livsbärare. Dessa boningar är kända som systemets midsonitvärldar, och i var och en av dem har en materiellt modifierad Melkisedekson tagit till sin maka en utvald Dotter från de Materiella Sönernas klass. Moder Eva för en sådan midsonitvärld sänds ut från förvaltningsområdets systemhögkvarter sedan hon har blivit utvald av den förordnade Melkisedeklivsbäraren bland de talrika frivilliga som svarade på Systemhärskarens kallelse riktad till de Materiella Döttrarna på hans sfär.
36:4.2 (400.6) De efterkommande till en Melkisedeklivsbärare och en Materiell Dotter är kända som midsoniter. Fader Melkisedek till en sådan ras av överjordiska varelser lämnar senare planeten för sin unika livsuppgift, och Moder Eva för denna speciella klass av universumvarelser avreser också efter det att den sjunde generationen av planetariska efterkommande har framträtt. Ledandet av en sådan värld övergår då på hennes äldste son.
36:4.3 (400.7) Midsonitvarelserna lever och verkar som reproducerande varelser i sina storartade världar tills de är ett tusen standardår gamla; därefter förflyttas de upp med seraftransport. Midsoniterna är härefter icke-reproducerande varelser emedan dematerialisationsförfarandet som de genomgår som förberedelse för serafomslutningen för alltid fråntar dem förmånen att reproducera sig.
36:4.4 (400.8) Dessa varelsers nuvarande ställning kan knappast anges som vare sig dödlig eller odödlig, inte heller kan de definitivt klassificeras som mänskliga eller gudomliga. Dessa varelser bebos inte av Riktare och är därför knappast odödliga. Men inte heller förefaller de att vara dödliga; ingen midsonit har genomgått döden. Alla midsoniter som någonsin har fötts i Nebadon lever i denna dag och tjänstgör i sin födelsevärld, på någon mellanliggande sfär eller på Salvingtons midsonitsfär i finaliternas grupp av världar.
36:4.5 (401.1) Finaliternas Salvington-världar. Melkisedeklivsbärarna och de med dem associerade Moder Evorna beger sig från systemens midsonitsfärer till finaliternas värld i kretsen runt Salvington, där deras efterkommande också är bestämda att samlas.
36:4.6 (401.2) Det bör i detta sammanhang förklaras att den femte gruppen om sju primära världar i kretsen runt Salvington är Finaliternas världar i Nebadon. Barnen till Melkisedeklivsbärarna och de Materiella Döttrarna har sin hemort i finaliternas sjunde värld, midsonitsfären i Salvington.
36:4.7 (401.3) Satelliterna till finaliternas sju primära världar är mötesplats för de personligheter från superuniversumet och centraluniversumet som befinner sig på uppdrag i Nebadon. Fastän de uppstigande dödliga rör sig fritt i alla kulturvärldar och träningssfärer bland de 490 världar som Melkisedekarnas universitet omfattar, finns det vissa speciella skolor och talrika avgränsade zoner som de inte har tillåtelse att besöka. Detta gäller i synnerhet de fyrtionio sfärer som hör till finaliternas förvaltningsområde.
36:4.8 (401.4) Syftet med midsonitvarelserna är inte för närvarande känt, men det förefaller som om dessa personligheter samlas i den sjunde finalitvärlden som förberedelse för någon framtida eventualitet i universums evolution. Våra förfrågningar om midsonitraserna överförs alltid till finaliterna, och finaliterna avböjer alltid att diskutera sina skyddslingars bestämmelse. Oberoende av vår osäkerhet om midsoniternas framtid vet vi att varje lokaluniversum i Orvonton hyser en sådan ackumulerande kår av dessa hemlighetsfulla varelser. Melkisedeklivsbärarna tror att deras midsonitbarn en dag kommer att förses med absonithetens transcendentala och eviga ande av Gud den Ultimate.
36:5.1 (401.5) Det är närvaron av de sju biträdande sinnesandarna som betingar riktningen av den organiska evolutionen i de primitiva världarna; det förklarar varför evolutionen är målinriktad och inte chansartad. Dessa sinneshjälpare representerar den sinnesomvårdnadsverksamhet som utgår från Oändlige Anden och utsträcks till de lägre klasserna av intelligent liv genom de åtgärder som Moderanden i ett lokaluniversum företar. Sinneshjälparna är barn till Universumets Moderande och utgör hennes personliga omvårdnad av de materiella sinnena i världarna. Var och när sådant sinne än framträder fungerar dessa andar på olika sätt.
36:5.2 (401.6) De sju biträdande sinnesandarna kallas vid namn som motsvarar följande beteckningar: intuition, förstånd, mod, kunskap, råd, dyrkan och visdom. Dessa sinnesandar sänder ut sin inverkan till alla bebodda världar som differentiella drifter så att var och en söker mottagningskapacitet för att manifestera sig helt oberoende av i vilken mån dess kumpaner kan tänkas finna mottagande och möjlighet att fungera.
36:5.3 (401.7) De biträdande sinnesandarnas centrala förläggningar i Livsbärarnas högkvartersvärld uppvisar för de övervakande Livsbärarna omfattningen och kvaliteten av sinneshjälparnas sinnesfunktion i varje värld och hos varje levande organism med förståndsstatus. Dessa förläggningar för livssinnet anger fullständigt det levande sinnets funktion för de första fem sinneshjälparna. Men i fråga om den sjätte och sjunde biträdande anden — dyrkan och visdom — registrerar dessa centrala förläggningar endast den kvalitativa funktionen. Den kvantitativa aktiviteten hos dyrkans sinneshjälpare och visdomens sinneshjälpare registreras i den Gudomliga Omvårdarens direkta väsen i Salvington och innebär en personlig upplevelse för Universumets Moderande.
36:5.4 (402.1) De sju biträdande sinnesandarna åtföljer alltid Livsbärarna till en ny planet, men de bör inte betraktas som väsen; de är mera som strömkretsar. De sju universumhjälparnas andar fungerar inte som personligheter åtskilda från den Gudomliga Omvårdarens universumnärvaro; de är i själva verket en medvetandenivå hos den Gudomliga Omvårdaren, och de är alltid underställda sin skapande moders verksamhet och väsen.
36:5.5 (402.2) Vi har brist på ord som på ett rätt sätt skulle beteckna dessa sju biträdande sinnesandar. De är omvårdare av de lägre nivåerna av erfarenhetsmässigt sinne, och de kan beskrivas i den ordning som de evolutionärt uppnås enligt följande:
36:5.6 (402.3) 1. Intuitionens ande — snabb uppfattning, de primitiva fysiska och medfödda reflexartade instinkterna, förmågan att ta rätt riktning och andra självbevarelsefärdigheter hos allt skapat sinne; den enda av sinneshjälparna som i så stor utsträckning fungerar i djurlivets lägre klasser, och den enda som kan ta omfattande funktionell kontakt med det mekaniska sinnets icke-läraktiga nivåer.
36:5.7 (402.4) 2. Förståndets ande — impulsen att koordinera, den spontana och till synes automatiska associationen av idéer. Detta är gåvan att koordinera inhämtad kunskap, förmågan att dra snabba slutsatser, fälla kvicka omdömen och fatta snabba beslut.
36:5.8 (402.5) 3. Modets ande — trohetsegenskapen — hos personliga varelser; basen för karaktärens danande och den intellektuella roten till moralisk ståndaktighet och andlig tapperhet. När den upplyses av fakta och inspireras av sanning blir detta hemligheten bakom sporren till evolutionär uppstigning längs kanalerna för intelligent och samvetsgrann självstyrning.
36:5.9 (402.6) 4. Kunskapens ande — nyfikenhets- och vetgirighetsmodern till äventyr och upptäckt, vetenskapens ande; guide för och trogen medarbetare till modets och rådets andar; sporren att leda modets gåvor in på nyttiga och progressiva tillväxtvägar.
36:5.10 (402.7) 5. Rådets ande — sporren till social samhörighet, färdigheten till samverkan inom arten; förmågan hos viljevarelser till harmonisering med sina kumpaner; ursprunget till gruppinstinkten hos de lägre varelserna.
36:5.11 (402.8) 6. Dyrkans ande — den religiösa impulsen, den första differentierande sporren som delar sinnesvarelserna i två grundklasser i den dödliga tillvaron. Dyrkans ande särskiljer för alltid det djur som den är förenad med från de själlösa sinnesutrustade varelserna. Dyrkan är tecknet på att vederbörande är kandidat för andligt uppstigande.
36:5.12 (402.9) 7. Visdomens ande — den inneboende tendensen hos alla moralvarelser till ett ordnat och progressivt evolutionärt framåtskridande. Detta är den högsta av sinnesandarna, andekoordinatorn och förenaren av alla de andras arbete. Denna ande är hemligheten med den medfödda sporren hos sinnesvarelser vilken initierar och håller igång det praktiska och effektiva programmet på tillvarons stigande skala; denna gåva hos levande ting vilken förklarar deras annars oförklarliga förmåga att överleva och att vid överlevandet utnyttja all sin tidigare erfarenhet och sina nuvarande möjligheter, koordinerade för att införskaffa allt det som alla de övriga sex mentala omvårdarna kan uppbåda i den berörda organismens sinne. Visdomen är kulmen av den intellektuella verksamheten. Visdom är målet för en enbart mental och moralisk existens.
36:5.13 (403.1) De biträdande sinnesandarna växer erfarenhetsmässigt, men de blir aldrig personliga. De utvecklas i sin funktion, och de fem förstas verksamhet i djurens klasser är i viss mån nödvändig för att alla sju skall kunna fungera som människans intellekt. Detta förhållande till djuren gör sinnesandarna praktiskt effektivare som människosinne; djuren är därför i viss mån oumbärliga för människans såväl intellektuella som fysiska evolution.
36:5.14 (403.2) Dessa sinneshjälpare till Moderanden i ett lokaluniversum förhåller sig till det skapade livet som har förståndsstatus i stort sett så som styrkecentren och de fysiska övervakarna förhåller sig till de icke-levande krafterna i universumet. De gör ovärderlig tjänst i sinnesströmkretsarna i de bebodda världarna och samverkar effektivt med de Ledande Fysiska Övervakarna, som också övervakar och styr de sinnesnivåer som finns före sinnesandarna, det icke-läraktiga sinnets nivåer eller det mekaniska sinnet.
36:5.15 (403.3) Innan förmågan att lära sig av erfarenheten framträder är det levande sinnet de Ledande Fysiska Övervakarnas omvårdnadsdomän. Innan förmågan att uppfatta gudomligheten och dyrka Gudomen har uppkommit i de skapade varelsernas sinne är sinnet de biträdande sinnesandarnas exklusiva domän. Då den andliga reaktionsförmågan uppkommer i skapade varelsers intellekt blir dessa sinnen genast översinnliga, då de omedelbart kopplas in till andecyklerna hos lokaluniversumets Moderande.
36:5.16 (403.4) De biträdande sinnesandarna är på intet sätt direkt relaterade till den olikartade och högst andliga funktionen som är förknippad med den Gudomliga Omvårdarens personliga närvaroande, den Heliga Anden i bebodda världar; men funktionellt sett föregår och förbereder de just denna andes framträdande hos den evolutionära människan. Sinnesandarna ger Universumets Moderande en varierande kontakt med och kontroll över de materiella levande varelserna i ett lokaluniversum, men deras verksamhet på nivåer som föregår personligheten medför inte återverkningar i den Suprema Varelsen.
36:5.17 (403.5) Icke-andligt sinne är antingen en manifestation av andeenergi eller ett fenomen rörande fysisk energi. Även människans sinne, personligt sinne, har inga överlevnadskvaliteter annat än genom identifikation med anden. Sinnet är en utgivning av gudomlighet, men det är inte odödligt när det fungerar utan andeinsikt och när det saknar förmågan att dyrka och längtan att överleva.
36:6.1 (403.6) Livet är både mekanistiskt och vitalistiskt — materiellt och andligt. Ständigt kommer fysikerna och kemisterna på Urantia att gå framåt i sin förståelse av protoplasmaformerna i växt- och djurriket, men aldrig kommer de att kunna producera levande organismer. Livet är någonting som avviker från alla manifestationer av energi; inte heller är de fysiska varelsernas materiella liv inneboende i materien.
36:6.2 (403.7) Materiella ting kan ha en självständig existens, men liv uppkommer endast av liv. Sinne kan komma endast från förutvarande sinne. Anden har sitt ursprung endast i andeförfäder. Den skapade kan åstadkomma livets former, men endast en skaparpersonlighet eller skapande kraft kan ge den aktiverande levande gnistan.
36:6.3 (404.1) Livsbärarna kan organisera de materiella formerna eller fysiska mönstren för levande varelser, men Anden ger livets begynnelsegnista och sinnets gåva. Även de levande formerna av experimentellt liv som Livsbärarna organiserar i sina Salvington-världar saknar alltid förmåga att föröka sig. När livsformlerna och livsmönstren sammanställs rätt och organiseras riktigt är närvaron av en Livsbärare tillräckligt för att initiera liv, men alla sådana levande organismer saknar två väsentliga egenskaper: sinnesutrustning och reproduktionsförmåga. Djurens sinne och människornas sinne är gåvor från lokaluniversumets Moderande, som verkar genom de sju biträdande sinnesandarna, medan de skapade varelsernas förmåga att föröka sig är det specifika och personliga bidraget från Universumets Ande till den stamform av livsplasma som Livsbärarna inledde.
36:6.4 (404.2) När Livsbärarna hade planerat livsmönstren, sedan de hade organiserat energisystemen, måste ytterligare ett fenomen inträffa; ”livets ande” måste ges åt dessa livlösa former. Guds Söner kan konstruera livsformerna, men det är Guds Ande som ger själva livsgnistan. Och när det liv som sålunda har getts har nått sitt slut, då blir igen den kvarvarande materiella kroppen död materia. När det utgivna livet är förbrukat återvänder kroppen till det materiella universums famn, därifrån den lånades av Livsbärarna för att tjäna som en tillfällig bärare av den livsgåva som de överförde till denna synliga förening av energi-materia.
36:6.5 (404.3) Det liv som av Livsbärarna har utgivits till växter och djur återvänder inte till Livsbärarna då växten eller djuret dör. Det liv som avlägsnar sig från ett sådant levande ting har varken identitet eller personlighet; det överlever inte döden individuellt. Under sin existens och tiden för sin vistelse i kroppen av materia har det undergått en förändring; det har undergått energievolution och överlever endast som en del av de kosmiska krafterna i universum; det överlever inte som ett individuellt liv. Dödliga varelsers överlevnad bygger helt på att det utvecklas en odödlig själ inom det dödliga sinnet.
36:6.6 (404.4) Vi talar om liv som ”energi” och som ”kraft”, men i verkligheten är det ingendera. Kraft och energi reagerar på varierande sätt för gravitation, men liv gör det inte. Mönster reagerar inte heller för gravitation, då det är en gestaltning av energier som redan har fullföljt alla skyldigheter att reagera för gravitationen. Liv som sådant innebär animation av något energisystem — materiellt, sinnesmässigt eller andligt — som har gestaltats enligt ett mönster eller på annat sätt särskiljts.
36:6.7 (404.5) Det finns vissa saker i samband med utarbetandet av livet på de evolutionära planeterna som inte är helt klara för oss. Vi förstår helt den fysiska organisationen av Livsbärarnas elektrokemiska formler, men vi begriper inte helt den livsaktiverande gnistans natur och ursprung. Vi vet att livet flödar från Fadern, genom Sonen och på försorg av Anden. Det är mer än möjligt att Härskarandarna är den sjufaldiga kanalen för livets flod som utgjuts över hela skapelsen. Men vi förstår inte det förfarande med vilket de övervakande Härskarandarna deltar i det ursprungliga förloppet vid livets utgivning till en ny planet. Vi är övertygade om att Dagarnas Forna också har någon del i detta igångsättande av livet i en ny värld, men vi är helt okunniga om naturen av deras deltagande. Vad vi vet är att Universumets Moderande verkligen vitaliserar de livlösa mönstren och förser sådan aktiverad plasma med förmågan till reproduktion av organismen. Vi observerar att dessa tre är nivåer av Gud den Sjufaldige, ibland betecknade som de Suprema Skaparna i tid och rymd; men i övrigt vet vi föga mer än de dödliga på Urantia — endast att tanken finns hos Fadern, dess uttryckande hos Sonen och livets förverkligande hos Anden.
36:6.8 (405.1) [Avfattat av en Vorondadekson stationerad på Urantia som observatör, som i den egenskapen har handlat på anmodan av Melkisedekledaren för den Övervakande Uppenbarelsekåren.]
Urantiaboken
Kapitel 37
37:0.1 (406.1) HÖGST bland alla personligheter i Nebadon står Skapar- och Mästarsonen Mikael, universumets fader och regent. Jämlik i fråga om gudomlighet och kompletterande till sina skapande egenskaper är lokaluniversumets Moderande, den Gudomliga Omvårdaren i Salvington. Och dessa skapare är i en mycket bokstavlig mening Fader-Sonen och Ande-Modern till alla skapade varelser som hör hemma i Nebadon.
37:0.2 (406.2) De föregående kapitlen har handlat om de skapade klasserna av Söner; de efterföljande berättelserna beskriver de omvårdande andarna och uppstigande klasserna av söner. Detta kapitel befattar sig i huvudsak med en mellanliggande grupp, universummedhjälparna, men det tar också upp till en kort behandling vissa av de högre andarna stationerade i Nebadon och vissa klasser av permanenta medborgare i lokaluniversumet.
37:1.1 (406.3) Många av de unika klasser som vanligen grupperas i denna kategori är ouppenbarade, men så som de presenteras i dessa kapitel omfattar Universummedhjälparna följande sju klasser:
37:1.2 (406.4) 1. Klara Morgonstjärnor.
37:1.3 (406.5) 2. Lysande Aftonstjärnor.
37:1.4 (406.6) 3. Ärkeänglar.
37:1.5 (406.7) 4. Assistenter till de Allra Högsta.
37:1.6 (406.8) 5. Höga Kommissionärer.
37:1.7 (406.9) 6. Himmelska Översynare.
37:1.8 (406.10) 7. Mansoniavärldens Lärare
37:1.9 (406.11) Av den första klassen av universummedhjälpare, de Klara Morgonstjärnorna, finns det endast en i varje lokaluniversum, och han är den förstfödde av alla varelser som hör hemma i ett lokaluniversum. Den Klara Morgonstjärnan i vårt universum är känd som Gabriel från Salvington. Han är den ledande verkställaren för hela Nebadon, och han fungerar som personlig representant för Härskarsonen och som talesman för hans skapande gemål.
37:1.10 (406.12) Under de tidigare tiderna i Nebadon arbetade Gabriel helt ensam med Mikael och den Skapande Anden. Då universumet växte och de administrativa problemen mångfaldigades försågs han med en personlig stab av ouppenbarade assistenter, och till slut utvidgades denna grupp av att Nebadons kår av Aftonstjärnor skapades.
37:2.1 (407.1) Dessa lysande varelser planerades av Melkisedekarna och gavs sedan tillvaro av Skaparsonen och den Skapande Anden. De tjänar i många olika bemärkelser men i huvudsak som förbindelseofficerare för Gabriel, den ledande verkställaren i lokaluniversumet. En eller flera av dessa varelser fungerar som hans representant i huvudstaden i varje konstellation och system i Nebadon.
37:2.2 (407.2) Som ledande verkställare i Nebadon är Gabriel å tjänstens vägnar ordförande för eller observatör vid de flesta konklaver i Salvington, och så många som ett tusen av dessa sammanträder ofta samtidigt. De Lysande Aftonstjärnorna representerar Gabriel vid dessa tillfällen; han kan inte vara på två ställen samtidigt, och dessa superänglar kompenserar denna begränsning. De utför en motsvarande tjänst för den kår som består av Treenighetens Undervisande Söner.
37:2.3 (407.3) Fastän Gabriel personligen är sysselsatt med administrativa uppgifter håller han genom de Lysande Aftonstjärnorna kontakt med alla andra faser av livet och angelägenheterna i universumet. De åtföljer honom alltid på hans planetariska färder och reser ofta som hans personliga representanter på speciella uppdrag till de enskilda planeterna. Under sådana uppdrag har de ibland blivit kända som ”Herrens änglar”. De färdas ofta till Uversa för att representera den Klara Morgonstjärnan vid Dagarnas Fornas domstolar och sammankomster, men de reser sällan bortom Orvontons gränser.
37:2.4 (407.4) De Lysande Aftonstjärnorna är en unik tvådelad klass, av vilka en del har skapats till denna värdighet och andra har nått upp till tjänsten. Nebadonkåren av dessa superänglar uppgår nu till ett antal om 13.641. Det finns 4.832 med skapad värdighet, medan 8.809 är uppstigna andar som har nått upp till detta mål av upphöjd tjänst. Många av dessa uppstigna Aftonstjärnor började sin universumkarriär som serafer; andra har stigit upp från ouppenbarade nivåer av skapat varelseliv. Som ett mål att sträva efter är denna höga kår aldrig stängd för uppstigningskandidater så länge ett universum inte har etablerats i ljus och liv.
37:2.5 (407.5) Båda typerna av Lysande Aftonstjärnor är med lätthet synliga för morontiapersonligheter och vissa slag av materiella varelser som är högre än de dödliga. De skapade varelserna i denna intressanta och mångkunniga klass besitter en andekraft som kan manifesteras oberoende av deras personliga närvaro.
37:2.6 (407.6) Ledare för dessa superänglar är Gavalia, den förstfödde av denna klass i Nebadon. Allt sedan Kristus Mikaels återkomst från sin segerrika utgivning på Urantia har Gavalia varit förordnad till omvårdnaden av de uppstigna dödliga, och under de senaste nittonhundra urantiaåren har hans kompanjon Galantia haft sitt högkvarter i Jerusem, där han vistas ungefär hälften av sin tid. Galantia är den första av de uppstigna superänglarna som har uppnått denna höga ställning.
37:2.7 (407.7) Det finns ingen organisering i grupper eller kompanier av Lysande Aftonstjärnor annat än deras sedvanliga association i par på många uppdrag. De förordnas inte i särskilt stor utsträckning till uppgifter som berör de dödligas uppstigningsskede, men när de kommissioneras därtill fungerar de aldrig ensamma. De arbetar alltid i par — den ena en skapad, den andra en uppstigen Aftonstjärna.
37:2.8 (407.8) En av de höga plikterna för Aftonstjärnorna är att åtfölja Avonalgåvosönerna på deras planetariska uppdrag, på samma sätt som Gabriel åtföljde Mikael på hans utgivning på Urantia. De två superänglarna som ingår i följet är högt rankade personligheter på sådana uppdrag, och de tjänar som medkommendörer över ärkeänglarna och alla andra som har förordnats till dessa företag. Det är den äldre av dessa superänglakommendörer som vid den för Avonalgåvosonen betydelsefulla tidpunkten och tidsåldern ger honom uppmaningen: ”Sköt om din broders angelägenheter”.
37:2.9 (408.1) Liknande par av dessa superänglar förordnas till Treenighetens Undervisande Söners planetariska kår som verkar för att etablera den efter utgivningen följande eller gryende andliga tidsåldern på en bebodd planet. På sådana uppdrag tjänar Aftonstjärnorna som förbindelsepersonligheter mellan de dödliga i världen och den Undervisande Sonens osynliga kår.
37:2.10 (408.2) Aftonstjärnornas världar. Den sjätte gruppen om sju Salvingtonvärldar och deras tillhörande fyrtiotvå satelliter är anvisade till att administreras av de Lysande Aftonstjärnorna. De sju primära världarna leds av den skapade klassen bland dessa superänglar medan de tillhörande satelliterna administreras av uppstigna Aftonstjärnor.
37:2.11 (408.3) De tre första världarnas satelliter är anvisade för de Undervisande Sönernas och Aftonstjärnornas skolor som ägnar sig åt andepersonligheterna i lokaluniversumet. De tre följande grupperna upptas av liknande gemensamma skolor som ägnar sig åt att träna de uppstigande dödliga. Den sjunde primärvärldens satelliter är reserverade för treeniga överläggningar mellan Undervisande Söner, Aftonstjärnor och finaliter. Under senare tider har dessa superänglar varit nära knutna till Finalitkårens arbete i lokaluniversumet, och de har länge varit associerade med de Undervisande Sönerna. Det finns en förbindelse av enorm styrka och betydelse mellan Aftonstjärnorna och de Gravitationsbudbärare som är knutna till finaliternas arbetsgrupper. Den sjunde världen själv är reserverad för de ouppenbarade ärenden som hänför sig till det framtida förhållande som kommer att råda mellan Undervisande Söner, finaliter och Aftonstjärnor sedan superuniversummanifestationen av Gud den Supremes personlighet har framträtt fullbordad.
37:3.1 (408.4) Ärkeänglarna är efterkommande till Skaparsonen och Universumets Moderande. De är den högsta typen av höga andevarelser som produceras i stort antal i ett lokaluniversum, och vid tiden för senaste registrering fanns det nästan åttahundratusen av dem i Nebadon.
37:3.2 (408.5) Ärkeänglarna är en av de få grupper av personligheter i lokaluniversumet som normalt inte står under Gabriels överhöghet. De tar inte på något sätt del i rutinadministrationen av universumet utan ägnar sig åt att arbeta för de skapade varelsernas överlevnad och åt att främja de dödligas uppstigningsskede från tid och rymd. Fastän de inte i vanliga fall är underställda den Klara Morgonstjärnans ledning fungerar de ibland enligt hans förordnande. De samverkar också med andra Universummedhjälpare, såsom Aftonstjärnorna, vilket illustreras av vissa händelser som beskrivs i berättelsen om livets överförande till er värld.
37:3.3 (408.6) Kåren av ärkeänglar i Nebadon leds av den förstfödde av denna klass, och under senare tider har ärkeänglarna upprätthållit ett divisionshögkvarter på Urantia. Denna ovanliga omständighet tilldrar sig snart de gäststuderandes uppmärksamhet som kommer från andra universer än Nebadon. Bland deras tidigaste iakttagelser beträffande händelserna inom universumet är upptäckten att många av de Lysande Aftonstjärnornas aktiviteter gällande de uppstigna varelserna leds från huvudstaden i ett lokalsystem, Satania. Då de undersöker närmare upptäcker de att vissa av ärkeänglarnas aktiviteter leds från en liten och synbart obetydlig bebodd planet kallad Urantia. Och sedan följer uppenbarelsen om Mikaels utgivning på Urantia och deras omedelbart stegrade intresse för er och er ringa sfär.
37:3.4 (409.1) Fattar ni betydelsen av det faktum att er ringa och förvirrade planet har blivit ett divisionshögkvarter för universumets administration och ledningen av vissa av ärkeänglarnas aktiviteter som har att göra med planen för uppstigning till Paradiset? Detta förebådar otvivelaktigt en framtida koncentration av andra uppstigningsaktiviteter till Mikaels utgivningsvärld och ger en ofantlig och högtidlig betydelse åt Mästarens personliga löfte: ”Jag skall komma igen.”
37:3.5 (409.2) I allmänhet förordnas ärkeänglarna till tjänst och omvårdnad hos Avonal-klassens Söner, men inte förrän de har genomgått omfattande förberedande träning i alla faser av de olika omvårdande andarnas arbete. En kår om hundra ärkeänglar åtföljer varje Paradisgåvoson till en bebodd värld, och den är temporärt förordnad till hans disposition för den tid utgivningen varar. Om Administratörsonen blir temporär härskare över planeten verkar dessa ärkeänglar som styrande överhuvuden för allt himmelskt liv på den sfären.
37:3.6 (409.3) Två äldre ärkeänglar tillsätts alltid som personliga medhjälpare till en Paradisavonal för alla planetariska uppdrag, vare sig det gäller rättsliga åtgärder, administrativa uppdrag eller utgivningsinkarnationer. När denne Paradisson har avslutat domen av en värld och de döda kallas för registrering (den så kallade uppståndelsen) är det bokstavligen sant att de slumrande personligheternas serafiska beskyddare svarar på ”ärkeängelns röst”. Namnuppropet vid avslutningen av en domperiod förrättas av en åtföljande ärkeängel. Detta är uppståndelsens ärkeängel, ibland kallad ”Mikaels ärkeängel”.
37:3.7 (409.4) Ärkeänglarnas världar. Den sjunde gruppen av världar som med sina tillhörande satelliter kretsar runt Salvington är anvisad för Ärkeänglarna. Sfär nummer ett och alla dess sex tillhörande satelliter upptas av dem som sköter personlighetsregistret. Denna enorma kår av registratorer är sysselsatt med att föra registret över varje dödlig i tiden från födelseögonblicket upp genom livsskedet i universumet ända tills denna individ antingen lämnar Salvington för att färdas in till superuniversumets regim eller ”utplånas från registrerad tillvaro” enligt order av Dagarnas Forna.
37:3.8 (409.5) Det är på dessa världar som personlighetsregistren och identifikationssäkringarna klassificeras, arkiveras och förvaras under den tid som förlöper mellan den kroppsliga döden och den nya personaliseringen, uppståndelsen från döden.
37:4.1 (409.6) Assistenterna till de Allra Högsta är en grupp av frivilligt tjänstgörande varelser som har sitt ursprung utanför lokaluniversumet och som är temporärt förordnade som centraluniversumets och superuniversumets representanter i eller observatörer av den lokala skapelsen. Deras antal varierar ständigt men uppgår alltid till flera miljoner.
37:4.2 (409.7) Från tid till annan får vi sålunda åtnjuta sådana varelsers omvårdnad och bistånd vilka har sitt ursprung i Paradiset liksom Visdomens Fulländare, Gudomliga Rådgivare, Universella Censorer, Inspirerade Treenighetsandar, Treenigade Söner, Ensamma Budbärare, supernafer, sekonafer, tertiafer och andra behagliga omvårdare som vistas hos oss i avsikt att hjälpa våra infödda personligheter i deras strävan att få hela Nebadon i bättre harmoni med Orvontons idéer och Paradisets ideal.
37:4.3 (410.1) Var och en av dessa varelser kan tjäna frivilligt i Nebadon och därför kan de tekniskt stå utanför vårt förvaltningsområde, men när de verkar enligt uppdrag är dessa personligheter från superuniversumet och centraluniversumet inte helt undantagna från bestämmelserna i lokaluniversumet där de vistas, fastän de fortsätter att fungera som representanter för de högre universerna och att arbeta enligt de instruktioner som utgör deras uppdrag i vårt område. Deras allmänna högkvarter är beläget i Salvingtons sektor för Dagarnas Förenande, och de verkar i Nebadon under överinsyn av denna Paradistreenighetens ambassadör. När de tjänar i oberoende grupper är dessa personligheten från de högre världarna vanligen självstyrande, men när de tjänar enligt anmodan ställer de sig ofta frivilligt helt under de övervakande ledarnas regim för de världar som de har blivit anvisade att fungera i.
37:4.4 (410.2) Assistenterna till de Allra Högsta tjänar i uppgifter på lokaluniversumets eller konstellationernas nivå men de är inte direkt knutna till system- eller planetstyrelserna. De får emellertid fungera var som helst i lokaluniversumet och kan förordnas till vilken som helst fas av aktivitet i Nebadon: administrativ, verkställande, utbildningsmässig eller annan.
37:4.5 (410.3) De flesta i denna kår är engagerade i att assistera Paradispersonligheterna i Nebadon: Dagarnas Förenande, Skaparsonen, Dagarnas Trogna, Administratörsönerna och Treenighetens Undervisande Söner. Då och då blir det vid skötseln av angelägenheterna i en lokal skapelse klokt att temporärt undanhålla vissa detaljer från praktiskt taget alla infödda personligheters vetskap i lokaluniversumet. Vissa avancerade planer och invecklade avgöranden fattas också bättre och förstås mera fullständigt av den mognare och fjärrsyntare kåren av Assistenter till de Allra Högsta, och det är i sådana situationer, och i många andra, som de är särskilt användbara för universumets härskare och administratörer.
37:5.1 (410.4) De Höga Kommissionärerna är med Anden fusionerade uppstigna dödliga; de är inte fusionerade med Riktaren. Ni förstår er ganska väl på uppstigningsskedet i universum för en dödlig kandidat för fusion med Riktaren, vilket är den höga bestämmelse som alla dödliga på Urantia har möjlighet till sedan Kristus Mikaels utgivning. Men detta är inte den uteslutande bestämmelsen för alla dödliga i världar som er under tidsåldrarna före utgivningen, och det finns en annan typ av värld vars invånare aldrig stadigvarande bebos av Tankeriktare. Dessa dödliga förenas aldrig i ett bestående förbund med Mysterieledsagaren som har utgivits från Paradiset; icke desto mindre bebos de tillfälligt av Riktare som tjänar som guider och mönster under det köttsliga livsskedet. Under denna temporära vistelse omhuldar de evolutionen av en odödlig själ precis så som i fråga om de varelser med vilka de önskar bli fusionerade; men när den dödligas liv är slut tar de för evigt farväl av dessa skapade varelser som de temporärt var associerade med.
37:5.2 (410.5) Överlevande själar av denna klass uppnår odödlighet genom evig fusion med ett individualiserat fragment av anden som härstammar från lokaluniversumets Moderande. De är ingen talrik grupp, åtminstone inte i Nebadon. I mansoniavärldarna möter ni dessa med Anden fusionerade dödliga och umgås med dem, då de stiger upp längs vägen till Paradiset med er så långt som till Salvington, där de stannar. En del av dem kan senare stiga upp till högre universumnivåer, men majoriteten förblir alltid i tjänst i lokaluniversumet; som klass är de inte bestämda att uppnå Paradiset.
37:5.3 (411.1) Då de inte är fusionerade med Riktaren blir de aldrig finaliter, men de blir slutligen upptagna i Fulländningens Kår i lokaluniversumet. De har i anden åtlytt Faderns befallning ”Var fulländade”.
37:5.4 (411.2) Sedan de har upptagits i Fulländningens Kår i Nebadon kan de med Anden fusionerade uppstigna ta emot uppdrag som Universummedhjälpare, vilket är en av de vägar som är öppna för dem för fortsatt erfarenhetsmässig tillväxt. På så sätt blir de kandidater för uppdrag i den höga tjänsten att tolka de evolverande skapade varelsernas synpunkter i de materiella världarna för de himmelska myndigheterna i lokaluniversumet.
37:5.5 (411.3) De Höga Kommissionärerna börjar sin tjänst på planeterna som raskommissionärer. I denna egenskap tolkar de synpunkterna och beskriver behoven hos de olika människoraserna. De är supremt hängivna välgången för de dödliga raser vilkas talesmän de är, och de söker ständigt att för dem utverka barmhärtighet, rättvisa och opartisk behandling i alla förhållanden till andra folk. Raskommissionärerna fungerar i en ändlös rad av planetariska kriser och tjänar som det vältaliga uttrycket för hela grupper av kämpande dödliga.
37:5.6 (411.4) Efter lång erfarenhet av att lösa problem i bebodda världar uppflyttas dessa raskommissionärer till högre nivåer av verksamhet och de når till slut ställningen som Höga Kommissionärer i lokaluniversumet. Vid senaste registrering antecknades något över en och en halv miljard av dessa Höga Kommissionärer i Nebadon. Dessa varelser är inte finaliter, men de är uppstigna varelser med lång erfarenhet, och de är mycket nyttiga för sin födelsevärld.
37:5.7 (411.5) Vi finner utan undantag dessa kommissionärer vid alla domstolar, från de lägsta till de högsta. Inte så att de skulle delta i domstolsförhandlingarna, men de verkar som vänner vid domstolen och bistår de presiderande domarna med råd om de tidigare skedena, omgivningen och den inneboende naturen hos dem som domstolsförfarandet berör.
37:5.8 (411.6) Höga Kommissionärer är knutna till de olika budbärarskarorna i rymden och alltid till de omvårdande andarna i tiden. Man träffar på dem i programmet för olika sammankomster i universum, och dessa samma kommissionärer som känner de dödliga så väl knyts alltid till de uppdrag som Guds Söner utför i rymdens världar.
37:5.9 (411.7) När än opartiskhet och rättvisa kräver insikt om hur ett övervägt verksamhetsprogram eller förfarande skulle påverka de evolutionära raserna i tiden, finns dessa kommissionärer till hands för att presentera sina rekommendationer; de är alltid närvarande för att tala för dem som inte kan vara närvarande och tala för sig själva.
37:5.10 (411.8) De med Anden fusionerade dödligas världar. Den åttonde gruppen om sju primära världar med tillhörande satelliter i Salvingtons krets hör uteslutande till de med Anden fusionerade dödliga i Nebadon. De uppstigna med Riktaren fusionerade dödliga har inte att göra med dessa världar, annat än att de har nöjet av många angenäma och fruktbara vistelser som gäster inbjudna av de med Anden fusionerade invånarna.
37:5.11 (411.9) Om man bortser från de få som uppnår Uversa och Paradiset utgör dessa världar den permanenta boningsorten för de med Anden fusionerade överlevande. En sådan med avsikt planerad begränsning av de dödligas uppstigning är till fördel för lokaluniversumet, då det garanterar kvarhållandet av en permanent utvecklad befolkning vars växande erfarenhet fortsättningsvis höjer den framtida stabiliseringen och diversifieringen av lokaluniversumets administration. Dessa varelser uppnår kanske inte Paradiset, men de förskaffar sig en erfarenhetsmässig visdom i att handskas med problemen i Nebadon vilken helt överstiger allting som de uppstigna med tillfällig vistelse når upp till. Dessa överlevande själar är alltid lika enastående kombinationer av mänskligt och gudomligt, och de kan allt bättre förena synpunkterna från dessa två vitt skilda nivåer och presentera detta dubbla synsätt med ständigt fördjupad visdom.
37:6.1 (412.1) Nebadons utbildningssystem administreras gemensamt av Treenighetens Undervisande Söner och Melkisedekarnas lärarkår, men mycket av det arbete som gäller dess upprätthållande och utvecklande utförs av de Himmelska Översynarna. Dessa varelser utgör en rekryterad kår som omfattar alla slag av individer som är knutna till utbildnings- och träningsprogrammet för de uppstigande dödliga. Det finns över tre miljoner av dem i Nebadon, och de är alla frivilliga som genom erfarenhet har kvalificerat sig för att tjäna som utbildningsrådgivare i hela riket. Från sitt högkvarter i Melkisedekarnas världar i Salvington genomströvar de lokaluniversumet som inspektörer av undervisningsmetoderna i Nebadon vilka är avsedda att åstadkomma träning av sinnet och utbildning av anden hos de uppstigande varelserna.
37:6.2 (412.2) Denna träning av sinnet och utbildning av anden försiggår med början i människornas födelsevärldar upp genom systemets mansoniavärldar och de andra framstegssfärerna associerade med Jerusem, i de sjuttio världar för social anpassning som är knutna till Edentia och på de fyrahundranittio sfärer för framsteg i anden vilka kretsar runt Salvington. I själva universumets högkvarter finns talrika skolor under Melkisedekarna, Universumsönernas högskolor, de serafiska universiteten samt de Undervisande Sönernas och Dagarnas Förenandes skolor. Alla möjliga föranstaltningar vidtas för att göra de olika personligheterna i universumet kvalificerade för allt mera avancerad tjänst och allt bättre funktion. Hela universumet är en enda vittomfattande skola.
37:6.3 (412.3) De metoder som används i många av de högre skolorna ligger bortom människans uppfattning om konsten att lära ut sanning, men detta är grundtonen i hela utbildningssystemet: karaktär danad av upplyst erfarenhet. Lärarna tillhandahåller upplysningen; platsen i universumet och den uppstignas status erbjuder möjlighet till erfarenhet; det visa utnyttjandet av dessa två bygger upp karaktären.
37:6.4 (412.4) Grundprincipen i Nebadons utbildningssystem är att anvisa dig en uppgift och därefter erbjuda dig möjlighet att få undervisning i den idealiska och gudomliga metoden att bäst utföra denna uppgift. Du får en bestämd uppgift att utföra, och samtidigt har du tillgång till lärare som är kvalificerade att instruera dig i den bästa metoden att utföra ditt uppdrag. Den gudomliga utbildningsplanen förverkligar ett nära samband mellan arbete och undervisning. Vi lär dig hur man bäst gör det som vi bjuder dig att göra.
37:6.5 (412.5) Avsikten med all denna träning och erfarenhet är att förbereda er för tillträde till de högre och mera andliga utbildningssfärerna i superuniversumet. Framstegen inom en given värld är individuella, men övergången från en fas till en annan sker vanligen klassvis.
37:6.6 (412.6) Framskridandet i evigheten innebär inte endast andlig utveckling. Intellektuell tillväxt är också en del av den universella utbildningen. Sinnets erfarenhet breddas i samma takt som den andliga horisonten vidgas. Sinnet och anden erbjuds likadana möjligheter till träning och avancemang. Men i all denna ypperliga träning av sinne och ande är ni för evigt fria från de handikapp som det köttsliga livet medför. Längre behöver ni inte verka som skiljedomare i de konfliktfyllda striderna mellan er andliga och er materiella natur som drar åt olika håll. Till sist kan ni glädja er åt den enade sporren i ett förhärligat sinne som för länge sedan har frigjorts från de primitiva animalistiska strävandena efter materiella ting.
37:6.7 (413.1) Innan de flesta dödliga från Urantia lämnar universumet Nebadon erbjuds de tillfälle att för en längre eller kortare tid tjäna som medlemmar av de Himmelska Översynarnas kår i Nebadon.
37:7.1 (413.2) Mansoniavärldens Lärare är rekryterade och förhärligade keruber. Liksom de flesta andra instruktörer i Nebadon förordnas de av Melkisedekarna. De fungerar i de flesta av morontialivets utbildningsprojekt, och deras antal ligger helt bortom det dödliga sinnets fattningsförmåga.
37:7.2 (413.3) Såsom representerande en uppnåelsenivå för keruber och sanober tas Mansoniavärldens Lärare upp till närmare behandling i nästa kapitel, medan de i egenskap av lärare med en viktig roll i morontialivet diskuteras mera utförligt i det kapitel som heter Morontialivet.
37:8.1 (413.4) Förutom styrkecentren och de fysiska övervakarna är vissa av de andevarelser med högre ursprung vilka hör till den Oändlige Andens familj permanent förordnade till lokaluniversumet. Av de högre andeklasserna i den Oändlige Andens familj är följande på detta sätt förordnade:
37:8.2 (413.5) De Ensamma Budbärarna är, när de är funktionellt knutna till lokaluniversumets administration, till ovärderlig hjälp för oss i våra strävanden att övervinna tidens och rymdens handicap. När de inte på detta sätt är förordnade har vi som hör hemma i lokaluniversumet absolut ingen bestämmanderätt över dem, men även då är dessa unika varelser alltid villiga att hjälpa oss att lösa våra problem och utföra våra uppdrag.
37:8.3 (413.6) Andovontia är namnet på den Universernas Strömkretsövervakare av tredje graden som är stationerad i vårt lokaluniversum. Han befattar sig endast med ande- och morontiaströmkretsar, inte med dem som lyder under styrkeledarna. Det var han som isolerade Urantia den gång då Caligastia svek och förledde planeten under Lucifer-upprorets prövande tider. Med de hälsningar som han sänder till de dödliga på Urantia uttrycker han sitt nöje över att se fram emot den dag då ni en gång återinkopplas till de universumströmkretsar som han övervakar.
37:8.4 (413.7) Folkräkningens Ledare i Nebadon, Salsatia, har sitt högkvarter inom Gabriels sektor i Salvington. Han är automatiskt medveten om viljans födelse och död och registrerar löpande det exakta antalet viljevarelser som fungerar i lokaluniversumet. Han arbetar i nära förbindelse med personlighetsregistratorerna som har sitt hemvist i ärkeänglarnas arkivvärldar.
37:8.5 (413.8) En Biträdande Inspektör är bosatt i Salvington. Han är den personliga representanten för Orvontons Suprema Verkställare. Hans medarbetare, de Förordnade Vakterna i lokalsystemen, är likaså representanter för den Suprema Verkställaren i Orvonton.
37:8.6 (414.1) De Universella Medlarna är ambulerande domstolar i tidens och rymdens universer, och de fungerar från de evolutionära världarna uppåt genom varje sektion i lokaluniversumet och därifrån vidare. Dessa skiljedomare är registrerade i Uversa; det exakta antalet av dem som verkar i Nebadon är inte antecknat, men jag uppskattar att det finns omkring ett hundra miljoner medlande kommissioner i vårt lokaluniversum.
37:8.7 (414.2) Av de Tekniska Rådgivarna, rikets juridiska sinnen, har vi vår kvot, omkring en halv miljard. Dessa varelser är levande och kringresande erfarenhetsmässiga juridiska bibliotek för hela rymden.
37:8.8 (414.3) Av de Himmelska Upptecknarna, de uppstigna seraferna, har vi i Nebadon sjuttiofem. Dessa är de äldre eller övervakande upptecknarna. De avancerande eleverna av denna klass uppgår till närmare fyra miljarder.
37:8.9 (414.4) De sjuttio miljarder nebadonska Morontiaföljeslagarnas omvårdnadsverksamhet beskrivs i de berättelser som handlar om övergångsplaneterna för tidens pilgrimer.
37:8.10 (414.5) Varje universum har sin egen infödda änglakår; det oaktat finns det tillfällen då det är mycket nyttigt att få hjälp av de högre andar som har sitt ursprung utanför den lokala skapelsen. Supernaferna utför vissa sällsynta och enastående tjänster; den nuvarande ledaren för seraferna på Urantia är en första gradens supernaf från Paradiset. De återspeglande sekonaferna påträffas överallt där personal från superuniversumet fungerar, och ett stort antal tertiafer tjänar temporärt som Assistenter till de Allra Högsta.
37:9.1 (414.6) Såsom superuniverserna och centraluniversumet har också lokaluniversumet sina klasser av stadigvarande medborgare. Dessa inkluderar följande skapade typer:
37:9.2 (414.7) 1. Susatier.
37:9.3 (414.8) 2. Univitatier.
37:9.4 (414.9) 3. Materiella Söner.
37:9.5 (414.10) 4. Mellanvarelser.
37:9.6 (414.11) Dessa den lokala skapelsens infödda varelser utgör tillsammans med de uppstigande som har fusionerat med Anden samt med spirongerna (som klassificeras annorlunda) en relativt stadigvarande medborgargrupp. I stort sett hör dessa varelseklasser varken till de uppstigande eller nedstigande varelserna. De är alla erfarenhetsmässiga skapade varelser, men deras vidgande erfarenhet står fortsättningsvis till förfogande för det universum som representerar deras uppkomstnivå. Fastän detta inte är helt sant beträffande de adamiska sönerna och mellanvarelserna är det relativt sant för dessa klasser.
37:9.7 (414.12) Susatierna. Dessa underbara varelser bor och verkar som stadigvarande medborgare i Salvington, högkvarteret i detta lokaluniversum. De är lysande efterkommande till Skaparsonen och den Skapande Anden och är nära associerade med de uppstigna medborgarna i lokaluniversumet, de med Anden fusionerade dödliga i Fulländningens kår i Nebadon.
37:9.8 (414.13) Univitatierna. Var och en av de hundra konstellationernas högkvartersklungor av arkitektoniska sfärer åtnjuter den ständiga omvårdnaden av en där bosatt klass av varelser kända som univitatierna. Dessa barn till Skaparsonen och den Skapande Anden utgör den stadigvarande befolkningen i konstellationernas högkvartersvärldar. De är icke-reproducerande varelser och existerar på ett livsplan ungefär halvvägs mellan de Materiella Sönernas semimateriella status vilka har sitt hemvist i systemhögkvarteren och det mera klart andliga planet hos de med Anden fusionerade dödliga och susatierna i Salvington; univitatierna är ändå inte morontiavarelser. De utför för de uppstigande dödliga under dessas genomgång av konstellationssfärerna det samma som de infödda i Havona bidrar med för pilgrimandarna som färdas genom den centrala skapelsen.
37:9.9 (415.1) Guds Materiella Söner. När den skapande förbindelsen mellan Skaparsonen och den Oändlige Andens universumrepresentant, Universumets Moderande, har fullbordat sitt cykliska förlopp, när inga flera efterkommande med deras kombinerade väsen framkommer, då personaliserar Skaparsonen i tvåfaldig form sin sista varelsetanke och bekräftar sålunda slutligen sitt eget ursprungliga tvåfaldiga ursprung. I och av sig själv skapar han då de vackra och ädla Sönerna och Döttrarna i den materiella klassen av universumsöner. Detta är ursprunget till den ursprungliga Adam och Eva i varje lokalsystem i Nebadon. De är en reproducerande klass av söner och skapas som manliga och kvinnliga. Deras efterkommande fungerar som systemhuvudstadens relativt stadigvarande medborgare, fastän en del av dem förordnas till planetariska Adamer.
37:9.10 (415.2) Under ett planetariskt uppdrag förordnas den Materielle Sonen och Dottern att lägga grunden till den adamiska rasen i den världen, en ras som är avsedd att till slut blandas med de dödliga invånarna på den sfären. Planetariska Adamer är både nedstigande och uppstigande Söner, men vi klassar dem vanligen som uppstigande.
37:9.11 (415.3) Mellanvarelserna. Under de tidigaste skedena i de flesta bebodda världar finns vissa övermänskliga men materialiserade varelser där på uppdrag, men de avlägsnar sig vanligen då de planetariska Adamerna har anlänt. Dessa varelsers åtgärder och de Materiella Sönernas strävanden som syftar till att förbättra de evolutionära raserna resulterar ofta i uppkomsten av ett begränsat antal varelser som är svåra att klassificera. Dessa unika varelser existerar ofta mittemellan de Materiella Sönerna och de evolutionära varelserna; därav deras beteckning mellanvarelser. I jämförelse med andra varelser är dessa mellanvarelser de evolutionära världarnas stadigvarande medborgare. Från de tidiga tider då Planetprinsen anländer ända till den långt avlägsna tid då planeten etableras i ljus och liv är de den enda grupp av intelligenta varelser som ständigt befinner sig på sfären. På Urantia är mellanvarelseomvårdarna i själva verket planetens verkliga väktare; de är praktiskt taget Urantias medborgare. De dödliga utgör för visso de fysiska och materiella invånarna i en evolutionär värld, men ni är alla så kortlivade; ni vistas en så kort tid på er födelseplanet. Ni föds, lever, dör och går sedan vidare till andra världar av evolutionärt framåtskridande. Även de övermänskliga varelser som tjänar på planeterna som himmelska omvårdare är tillfälligt förordnade; få av dem är länge knutna till en given sfär. Mellanvarelserna medför emellertid kontinuitet i den planetariska administrationen i en situation där de himmelska omvårdarna hela tiden efterträds av nya och de dödliga invånarna ständigt byts. Under alla dessa oupphörliga förändringar och ombyten, förblir mellanvarelserna på planeten och utför sitt arbete utan avbrott.
37:9.12 (415.4) På samma sätt har alla avdelningar inom lokaluniversernas och superuniversernas administrativa organisation sin mer eller mindre stadigvarande befolkning, invånare som har medborgarstatus. Så som Urantia har sina mellanvarelser har Jerusem, er systemhuvudstad, de Materiella Sönerna och Döttrarna; Edentia, ert konstellationshögkvarter, har univitatierna, medan medborgarna i Salvington är av två slag, de skapade susatierna och de evolverade med Ande fusionerade dödliga. De administrativa världarna i superuniversernas mindre och större sektorer har inte stadigvarande medborgare. Högkvarterssfärerna i Uversa omhuldas emellertid fortgående av en förvånadsvärd grupp av varelser som kallas abandonter, som har skapats av de ouppenbarade representanterna för Dagarnas Forna och de sju Återspeglande Andarna bosatta i Orvontons huvudstad. Dessa bofasta medborgare i Uversa administrerar för närvarande rutinangelägenheterna i sin värld under omedelbart överinseende av de med Sonen fusionerade dödligas kår i Uversa. Även Havona har sina infödda varelser, och den centrala Ljusets och Livets Ö är hemmet för olika grupper av Paradismedborgare.
37:10.1 (416.1) Förutom serafernas och de dödligas klasser, som behandlas i senare kapitel, finns det ytterligare talrika varelser involverade i upprätthållandet och fulländandet av en sådan jättelik organisation som universumet Nebadon, som redan nu har över tre miljoner bebodda världar och med möjlighet till sammanlagt tio miljoner. De olika typerna av liv i Nebadon är alldeles för talrika för att katalogiseras i detta kapitel, men det finns två ovanliga klasser, som kan nämnas, som fungerar med stor utbredning på de 647.591 arkitektoniska sfärerna i lokaluniversumet.
37:10.2 (416.2) Spirongerna är ande-efterkommande till den Klara Morgonstjärnan och Fader Melkisedek. De är undantagna från möjligheten till personlighetsförintelse men är inte evolutionära eller uppstigande varelser. Inte heller tar de funktionellt befattning med det evolutionära uppstigningsprogrammet. De är lokaluniversumets andehjälpare som utför de rutinmässiga andeuppgifterna i Nebadon.
37:10.3 (416.3) Spornagierna. De arkitektoniska högkvartersvärldarna i lokaluniversumet är verkliga världar — fysiska skapelser. Deras fysiska skötsel fordrar mycket arbete, och därvid har vi hjälp av en grupp fysiska varelser kallade spornagier. De ägnar sig åt skötseln och odlingen av de materiella faserna i dessa högkvartersvärldar, från Jerusem till Salvington. Spornagierna är varken andar eller personer; de utgör en djurklass i tillvaron, men om ni kunde se dem skulle ni hålla med om att de förefaller att vara fulländade djur.
37:10.4 (416.4) De olika goodwillkolonierna har sitt hemvist i Salvington och annanstans. I synnerhet har vi nytta av de himmelska artisanernas verksamhet i konstellationerna och av omväxlingsledarnas aktiviteter, vilka verkar i huvudsak i lokalsystemens huvudstäder.
37:10.5 (416.5) Till universumtjänsten knyts alltid en kår uppstigande dödliga, inklusive förhärligade mellanvarelser. Dessa uppstigna anlitas, sedan de har uppnått Salvington, i ett nästan oändligt antal aktiviteter i samband med skötseln av universumets angelägenheter. Från varje resultatnivå sträcker sig dessa avancerande dödliga bakåt och nedåt med en hjälpande hand till sina kamrater som följer efter dem i klättringen uppåt. Sådana dödliga som tillfälligt vistas i Salvington förordnas på begäran som medhjälpare, studerande, observatörer och lärare till praktiskt taget alla kårer av himmelska personligheter.
37:10.6 (416.6) Det finns ytterligare andra typer av intelligenta livsformer som sysslar med administrationen av ett lokaluniversum, men planen för denna berättelse innefattar inte ett ytterligare uppenbarande av dessa skapelseklasser. Tillräckligt om livet och administrationen i detta universum blir härmed beskrivet för att de dödligas sinne skall kunna få ett grepp om överlevnadstillvarons verklighet och storslagenhet. Fortsatt erfarenhet under ert avancerande livsskede kommer i tilltagande grad att uppenbara dessa intressanta och charmerande varelser. Denna berättelse kan inte vara annat än en kort presentation av de mångahanda personligheters natur och arbete, vilka vimlar i rymdens universer och administrerar dessa skapelser som enorma övningsskolor, skolor där tidens pilgrimer avancerar från liv till liv och från värld till värld tills de kärleksfullt sänds över gränserna för sitt födelseuniversum till superuniversumets högre utbildningssystem och därifrån till världarna för andeträning i Havona och slutligen till Paradiset och den höga bestämmelsen för finaliterna — det eviga förordnandet till uppdrag som ännu inte har uppenbarats för universerna i tid och rymd.
37:10.7 (417.1) [Dikterat av en Lysande Aftonstjärna i Nebadon, nummer 1.146 i den skapade kåren.]
Urantiaboken
Kapitel 38
38:0.1 (418.1) DET finns tre särskilda klasser av den Oändlige Andens personligheter. Den impulsive aposteln förstod detta när han skrev om Jesus, ”som har stigit upp till himlen och nu är på Guds högra sida, sedan änglar, makter och krafter har lagts under honom”; änglarna är tidens omvårdande andar; makter är rymdens budbärarskaror; krafter är den Oändlige Andens högre personligheter.
38:0.2 (418.2) Så som supernaferna i centraluniversumet och sekonaferna i ett superuniversum, så bildar seraferna tillsammans med de associerade keruberna och sanoberna änglakåren i ett lokaluniversum.
38:0.3 (418.3) Seraferna är alla ganska lika utformade. Överallt i de sju superuniverserna uppvisar de en minimal variation från ett universum till ett annat; de är de närmast standardiserade bland alla andetyper av personliga varelser. Deras olika klasser bildar de lokala skapelsernas kår av skickliga och allmänt förekommande omvårdare.
38:1.1 (418.4) Seraferna skapas av Universumets Moderande, och de har projicerats i enhetsformationer — 41.472 individer per gång — allt sedan ”mönsteränglarna” och vissa änglaarketyper skapades under Nebadons tidigare tider. Skaparsonen och den Oändlige Andens universumrepresentant samverkar vid skapandet av ett stort antal Söner och andra universumpersonligheter. När detta gemensamma projekt har slutförts engagerar sig Sonen i skapandet av Materiella Söner, de första sexuella varelserna, medan Universumets Moderande samtidigt påbörjar sitt första enskilda projekt för andereproduktion. Sålunda inleds skapandet av de serafiska skarorna i ett lokaluniversum.
38:1.2 (418.5) Dessa änglaklasser projiceras vid den tid då planerandet för evolutionen av de dödliga viljevarelserna sker. Skapandet av serafer daterar sig från den tid då Universumets Moderande uppnådde relativ personlighet, inte såsom senare som jämlik med Mästarsonen utan som den tidigare tidens skapande medhjälpare till Skaparsonen. Före denna händelse hade de serafer som tjänade i Nebadon lånats temporärt från ett universum i grannskapet.
38:1.3 (418.6) Serafer skapas fortsättningsvis vid vissa tillfällen; universumet Nebadon uppbyggs fortfarande. Universumets Moderande upphör aldrig med sin skapande verksamhet i ett växande universum på väg mot fulländning.
38:2.1 (419.1) Änglarna har ingen materiell kropp, men de är definitiva och fristående varelser; de är av andenatur och andeursprung. Fastän de är osynliga för de dödliga förnimmer de er utan hjälp av transformatorer eller tolkar sådana ni är i er köttsliga gestalt; de förstår intellektuellt de dödligas sätt att leva, och de har gemensamt med människan alla icke-sensuella känslor och uppfattningar. De uppskattar och njuter storligen av era prestationer inom musik, konst och verklig humor. De är fullt medvetna om era moraliska kamper och andliga svårigheter. De älskar människorna, och endast gott kan komma av era försök att förstå och älska dem.
38:2.2 (419.2) Fastän seraferna är mycket tillgivna och sympatiska varelser är de inte varelser med sexuella känslor. De är i stort sett så som ni kommer att vara i mansoniavärldarna där ”män icke tager sig hustrur, ej heller gives hustrur åt män, utan de är då såsom änglarna i himmelen”. Ty de som ”bliver aktade värdiga att få del i mansoniavärldarna, med dem är det så, att varken män tager sig hustrur eller hustrur gives åt män; ej heller kan de längre dö, eftersom de är lik änglarna". Då vi har att göra med könsvarelser har vi emellertid för vana att tala om de varelser som mera direkt härstammar från Fadern och Sonen som Guds söner, medan vi benämner Andens barn Guds döttrar. På planeter med könsvarelser används om änglarna därför vanligen feminina pronomen.
38:2.3 (419.3) Seraferna är skapade så att de fungerar både på andliga och konkreta nivåer. Det finns få faser av morontia- eller andeaktivitet som inte är öppna för deras verksamhet. Fastän änglarna till sin personliga ställning inte ligger långt från människovarelserna överglänses dessa vida av seraferna i fråga om vissa funktionella prestationer. De har många förmågor som ligger långt bortom människans fattningsförmåga. Ni har t.ex. blivit informerade om att ”på er är till och med huvudhåren allesammans räknade”, och det är sant att så är det, men en seraf ödslar inte sin tid på att räkna dem och hålla antalet rätt för dagen. Änglarna har en medfödd och automatisk förmåga (dvs. automatisk enligt vad ni kan se) att veta sådana saker; ni skulle sannerligen anse en seraf vara ett matematiskt underbarn. Därför utför seraferna med största lätthet talrika uppgifter som vore enorma åtaganden för de dödliga att genomföra.
38:2.4 (419.4) Änglarna står över er i fråga om andlig status, men de är inte era domare eller åklagare. Oberoende av era fel ”framför inte änglarna, fastän de står högre i styrka och makt, någon anklagelse gentemot er”. Änglarna sitter inte till doms över mänskligheten, inte heller bör enskilda dödliga på förhand döma sina medvarelser.
38:2.5 (419.5) Det är bra om ni älskar dem, men ni bör inte tillbe dem; änglar skall inte vara föremål för dyrkan. När er siare ”föll ned för hans fötter för att tillbe honom” sade den stora serafen Loyalatia: ”Gör icke så; jag är en medtjänare med dig och dina släkten som alla är ålagda att dyrka Gud”.
38:2.6 (419.6) Till sin natur och personlighetsutrustning står seraferna endast obetydligt framför de dödliga släktena på skalan för skapade varelse-existenser. När ni befrias från er köttsliga kropp blir ni sannerligen mycket lika dem. I mansoniavärldarna börjar ni uppskatta seraferna, på konstellationens sfärer glädjas åt dem, medan de i Salvington delar sina ställen för vila och dyrkan med er. Under hela er morontia- och senare andeuppstigning kommer ert umgänge med seraferna att vara idealiskt; ert kamratskap kommer att vara superbt.
38:3.1 (420.1) Överallt i lokaluniversumets domäner fungerar talrika klasser av andevarelser som inte uppenbaras för de dödliga emedan de på intet sätt är knutna till den evolutionära planen för uppstigning till Paradiset. I detta kapitel begränsas ordet ”ängel” med avsikt till att beteckna de serafiska och med dem associerade efterkommande till Universumets Moderande vilka i så stor utsträckning ombesörjer förverkligandet av planerna för de dödligas överlevnad. I lokaluniversumet tjänar sex andra klasser av besläktade varelser, de ouppenbarade änglarna, som inte på något särskilt sätt är knutna till de universumaktiviteter som berör de evolutionära dödligas uppstigning till Paradiset. Dessa sex grupper av änglakompanjoner kallas aldrig serafer, inte heller talar man om dem som omvårdande andar. Dessa personligheter är helt upptagna av administrativa och andra ärenden i Nebadon, engagemang som på intet sätt anknyter till människans progressiva levnadslopp av andligt uppstigande och uppnåelse av fulländning.
38:4.1 (420.2) Den nionde gruppen om sju primära sfärer i Salvingtons krets är serafernas världar. Var och en av dessa världar har sex tillhörande satelliter där det finns speciella skolor som ägnar sig åt alla faser av serafernas utbildning. Fastän seraferna har tillträde till alla de fyrtionio världar som denna grupp av Salvington-sfärer består av besitter de ensamma endast den första klungan om sju sfärer. De återstående sex klungorna upptas av sex klasser av änglakompanjoner som inte har uppenbarats på Urantia; varje sådan grupp har sitt högkvarter i en av dessa sex primära världar och ägnar sig åt specialiserade aktiviteter på de sex tillhörande satelliterna. Varje änglaklass har fritt tillträde till alla dessa sju olika gruppers världar.
38:4.2 (420.3) Dessa högkvartersvärldar hör till de magnifika rikena i Nebadon; serafernas egendomar kännetecknas av både skönhet och vidsträckthet. Här har varje seraf ett verkligt hem, och ”hem” betyder en bostad för två serafer; de bor parvis.
38:4.3 (420.4) Även fast inte manliga och kvinnliga liksom de Materiella Sönerna och de dödliga, är seraferna negativa och positiva. Majoriteten av uppdrag fordrar två änglar för att utföra. När de inte är inkopplade till strömkretsarna kan de arbeta ensamma; inte heller behöver de kompletterare för sin varelse när de är stationära. Vanligen bibehåller de sin ursprungliga varelsekompletterare, men inte nödvändigtvis. Dessa förbindelser betingas i första hand av verksamheten; de kännetecknas inte av sexuella känslor fastän de är utomordentligt personliga och sant kärleksfulla.
38:4.4 (420.5) Förutom sina hem som de har blivit anvisade har seraferna också grupp-, kompani-, bataljons- och divisionshögkvarter. De samlas till möten vart tusende år och är alla närvarande enligt den tid då de har skapats. Om en seraf har ansvarsuppgifter som förbjuder frånvaro från tjänsten alternerar hon närvaron med sin kompletterare och ersätts av en seraf som är född vid en annan tidpunkt. Varje serafisk partner är sålunda närvarande vid åtminstone varannan sammankomst.
38:5.1 (420.6) Seraferna vistas under sitt första årtusende som icke-kommissionerade observatörer i Salvington och dess associerade skolvärldar. Det andra årtusendet tillbringas i serafernas världar i kretsen runt Salvington. Deras centrala övningsskola styrs nu av Nebadons första hundratusen serafer, och deras ledare är den ursprungliga eller förstfödda ängeln i detta lokaluniversum. Den först skapade gruppen av serafer i Nebadon tränades av en kår om ett tusen serafer från Avalon; senare har våra änglar undervisats av sina egna äldre kamrater. Melkisedekarna sköter också en stor del av utbildningen och träningen av alla änglar i lokaluniversumet: serafer, keruber och sanober.
38:5.2 (421.1) Vid slutet av denna träningsperiod i serafernas världar i Salvington mobiliseras seraferna i änglaorganisationens sedvanliga grupper och enheter och anvisas till någon av konstellationerna. De förordnas ännu inte till omvårdande andar fastän de är väl inne i de faser av änglaträningen vilka föregår kommissioneringen.
38:5.3 (421.2) Seraferna börjar sin karriär som omvårdande andar med att tjäna som observatörer i de lägsta evolutionära världarna. Efter denna erfarenhet återvänder de till de associerade världarna vid högkvarteret i den anvisade konstellationen för att påbörja sina avancerade studier och mera definitivt förbereda sig för tjänst i något bestämt lokalsystem. Efter denna allmänna utbildning befordras de till tjänst i något av lokalsystemen. I de arkitektoniska världar som är associerade med huvudstaden i något av systemen i Nebadon avslutar våra serafer sin träning och kommissioneras som tidens omvårdande andar.
38:5.4 (421.3) När seraferna en gång har blivit förordnade kan de färdas på uppdrag i hela Nebadon, ja även i Orvonton. Deras arbete i universumet saknar gränser och begränsningar; de är nära associerade med de materiella varelserna i världarna och är ständigt i tjänst hos de lägre klasserna av andliga personligheter; de sköter kontakten mellan dessa varelser i andevärlden och de dödliga i de materiella världarna.
38:6.1 (421.4) Efter den andra tusenårsvistelsen vid det serafiska högkvarteret organiseras seraferna under ledare i grupper om tolv (12 par, 24 serafer), och tolv sådana grupper bildar ett kompani (144 par, 288 serafer) under en ledares kommando. Tolv kompanier under en kommendör bildar en bataljon (1.728 par eller 3.456 serafer), och tolv bataljoner under en ledare utgör en serafisk division (20.736 par eller 41.472 individer), medan tolv divisioner underställda en föreståndares kommando bildar en legion som omfattar 248.832 par eller 497.664 individer. Jesus syftade på en sådan grupp av änglar den natt i trädgården i Getsemane då han sade: ”Jag kunde även nu be min Fader, och han skulle genast ge mig mer än tolv legioner änglar”.
38:6.2 (421.5) Tolv legioner änglar bildar en armékår som omfattar 2.985.984 par eller 5.971.968 individer, och tolv sådana armékårer (35.831.808 par eller 71.663.616 individer) bildar den största operativa seraforganisationen: en änglaarmé. En serafisk armékår kommenderas av en ärkeängel eller av någon annan personlighet med motsvarande rang, medan änglaarméerna leds av de Lysande Aftonstjärnorna eller av andra omedelbara företrädare för Gabriel. Och Gabriel är ”överbefälhavare för de himmelska arméerna”, Nebadon-Härskarens ledande verkställare, ”Herren, härskarornas Gud”.
38:6.3 (421.6) Även om seraferna och alla andra klasser i lokaluniversumet tjänar under direkt överinsyn av den Oändlige Anden, såsom denna är personaliserad i Salvington, har de efter Mikaels utgivning på Urantia blivit underställda Härskarsonens överhöghet. Redan då Mikael föddes i köttslig gestalt på Urantia utgick superuniversumets informationsutsändning till hela Nebadon med budskapet: ”Och alla änglar skall tillbe honom”. Alla grader av änglar är underställda hans överhöghet; de är en del av den grupp som har kallats ”hans mäktiga änglar”.
38:7.1 (422.1) Till alla sina viktigaste egenskaper är keruberna och sanoberna lika seraferna. De har samma ursprung men inte alltid samma bestämmelse. De är underbart intelligenta, förunderligt effektiva, rörande tillgivna och nästan mänskliga. De är den lägsta klassen av änglar och sålunda ännu närmare besläktade med de mera progressiva typerna av människovarelser i de evolutionära världarna.
38:7.2 (422.2) Keruberna och sanoberna är medfött associerade, funktionellt förenade. Den ena är en energipositiv personlighet, den andra är energinegativ. Den högra sidans deflektor eller positivt laddade ängeln är kerub — den äldre eller bestämmande personligheten. Den vänstra sidans deflektor eller negativt laddade ängeln är sanob — väsendets kompletterare. Vardera typen av ängel är mycket begränsad om det gäller att fungera ensam; därför tjänar de vanligen parvis. När de tjänar oberoende av sina serafiska ledare är de ännu mera beroende av ömsesidig kontakt och fungerar då alltid i par.
38:7.3 (422.3) Keruberna och sanoberna är de serafiska omvårdarnas trogna och effektiva medhjälpare, och alla sju klasser av serafer har till sitt förfogande dessa underställda assistenter. Keruberna och sanoberna tjänar på detta sätt under långa tidsåldrar, men de åtföljer inte seraferna på uppdrag bortom gränserna för lokaluniversumet.
38:7.4 (422.4) Keruberna och sanoberna utför det rutinmässiga andearbetet i systemets enskilda världar. På ett icke-personligt uppdrag och i en nödsituation kan de tjäna i stället för ett serafiskt par, men aldrig fungerar de ens temporärt som änglar som vårdar sig om människovarelser; det är ett exklusivt serafprivilegium.
38:7.5 (422.5) När keruber anvisas till en planet påbörjar de den lokala träningskursen som inkluderar studier i de planetariska sederna och språken. De omvårdande andarna i tiden är alla tvåspråkiga; de talar språket i lokaluniversumet där de har sitt ursprung och ifrågavarande superuniversums språk. Genom att studera i världarnas olika skolor lär de sig ytterligare språk. Keruberna och sanoberna är likt seraferna och alla andra klasser av andevarelser ständigt engagerade i strävanden till självförkovran. Endast sådana som de underordnade varelserna för styrkekontroll och energistyrning är oförmögna till framåtskridande; alla varelser som har verklig eller potentiell personlighetsvilja strävar efter nya uppnåelser.
38:7.6 (422.6) Keruber och sanober är av naturen mycket nära tillvarons morontianivå, och de visar sig vara särskilt effektiva i arbetet i gränslandet mellan de fysiska, morontiella och andliga domänerna. Dessa barn till lokaluniversumets Moderande kännetecknas av ”fjärde varelser” i stort sett så som Havonaservitalerna och de medlande kommissionerna. Var fjärde kerub och var fjärde sanob är kvasimateriell och påminner mycket definitivt om tillvarons morontianivå.
38:7.7 (422.7) Dessa änglarnas fjärde varelser är till stor hjälp för seraferna i de mera konkreta faserna av deras universum- och planetaktiviteter. Dessa morontiakeruber utför också många oundgängliga gränslandsuppgifter i de morontiella träningsvärldarna, och de är i stort antal förordnade till tjänst hos Morontiaföljeslagarna. De betyder för morontiasfärerna ungefär detsamma som mellanvarelserna för de evolutionära planeterna. I de bebodda världarna arbetar dessa morontiakeruber ofta i förbindelse med mellanvarelserna. Keruber och mellanvarelser är klart åtskilda varelseklasser; de har olika ursprung, men de uppvisar stor likhet till sin natur och funktion.
38:8.1 (423.1) Många vägar till mera avancerad tjänst är öppna för keruberna och sanoberna; de leder till högre status som ytterligare kan höjas av den Gudomliga Omvårdarens omfamning. Det finns tre stora klasser av keruber och sanober med hänsyn till evolutionär potential:
38:8.2 (423.2) 1. Uppstigningskandidater. Dessa varelser är av naturen kandidater för serafiskt status. Keruber och sanober av denna klass är briljanta fastän de inte till sina medfödda anlag är jämbördiga med seraferna; men med ihållande flit och genom erfarenhet är det möjligt för dem att uppnå full serafisk ställning.
38:8.3 (423.3) 2. Mellanfaskeruber. Alla keruber och sanober är inte lika till sin uppstigningspotential, och mellanfaskeruberna är medfött begränsade varelser bland änglaskapelserna. De flesta av dem förblir keruber och sanober fastän de mera begåvade individerna kan nå upp till begränsad seraftjänst.
38:8.4 (423.4) 3. Morontiakeruber. Dessa ”fjärde varelser” bland änglaklasserna bibehåller alltid sina kvasimateriella kännetecken. Tillsammans med majoriteten av sina mellanfasbröder kommer de att fortsätta som keruber och sanober i väntan på den avslutade faktualiseringen av den Suprema Varelsen.
38:8.5 (423.5) Medan den andra och den tredje gruppen är något begränsade i sin tillväxtpotential kan uppstigningskandidaterna uppnå den universella serafiska tjänstens höjder. Många bland de mera erfarna av dessa keruber är knutna till de serafiska ödesväktarna och placeras sålunda i den direkta kön för befordran till ställningen som Mansoniavärldens Lärare då de överges av sina serafiska överordnade. Ödesväktarna har inte keruber och sanober som medhjälpare när deras dödliga skyddslingar når fram till morontialivet. Och när andra typer av evolutionära serafer beviljas tillstånd för avfärd till Serafington och Paradiset måste de överge sina tidigare underordnade när de lämnar Nebadons gränser bakom sig. Sådana övergivna keruber och sanober omfamnas vanligen av Universumets Moderande och uppnår sålunda en nivå som motsvarar Mansoniavärldens Lärare i och med uppnåendet av serafstatus.
38:8.6 (423.6) När de en gång omfamnade keruberna och sanoberna länge har tjänat som Mansoniavärldens Lärare på morontiasfärerna, från den lägsta till den högsta, och när deras kår i Salvington är överfull, då kallar den Klara Morgonstjärnan inför sig dessa trogna tjänare till tidens skapade varelser. De avlägger personlighetsomvandlingseden; och därefter omfamnas dessa avancerade och äldre keruber och sanober i grupper om sju tusen på nytt av Universumets Moderande. Från denna andra omfamning framträder de som fullt utvecklade serafer. Härefter är serafernas hela och fullständiga livsskede med alla dess möjligheter visavi Paradiset öppet för dessa pånyttfödda keruber och sanober. Sådana änglar kan förordnas till ödesväktare för någon dödlig varelse, och om den dödliga skyddslingen når upp till överlevnad blir de behöriga för uppflyttning till Serafington och de sju kretsarna som är uppnåeliga för serafer, ja även till Paradiset och Finalitkåren.
38:9.1 (424.1) Mellanvarelserna klassificeras på tre olika sätt: De klassificeras korrekt bland Guds uppstigande Söner; de grupperas sakenligt bland de stadigvarande medborgarnas klasser, medan de funktionellt sett räknas bland tidens omvårdande andar, emedan de har en nära och effektiv förbindelse med änglaskarorna i arbetet med att tjäna de dödliga människorna i de enskilda världarna i rymden.
38:9.2 (424.2) Dessa unika varelser framträder i de flesta bebodda världar och finns alltid på decimal- eller livsexperimentplaneterna, sådana som Urantia. Mellanvarelserna är av två typer — första gradens och andra gradens — och de uppkommer genom följande förfaranden:
38:9.3 (424.3) 1. Första gradens mellanvarelser, den mera andliga gruppen, är en något standardiserad klass av varelser som enhetligt härstammar från Planetprinsarnas staber av modifierade uppstigna dödliga. Antalet första gradens mellanvarelser är alltid femtio tusen, och ingen planet som åtnjuter deras omvårdnad har en större grupp.
38:9.4 (424.4) 2. Andra gradens mellanvarelser, den mera materiella gruppen bland dessa varelser, varierar mycket till antalet i de olika världarna fastän medeltalet är omkring femtio tusen. De har en varierande härstamning från de planetariska biologiska upplyftarna, Adamerna och Evorna, eller från dessas omedelbara efterkommande. Det finns inte mindre än tjugofyra olika förfaranden att åstadkomma dessa andra gradens mellanvarelser i de evolutionära världarna i rymden. Det sätt på vilket denna grupp på Urantia fick sitt ursprung var ovanligt och speciellt.
38:9.5 (424.5) Ingendera av dessa grupper är en evolutionär tillfällighet; båda är väsentliga delar i de förutbestämda planerna uppgjorda av universums arkitekter, och deras framträdande i de evolverande världarna vid lägligt tillfälle är i enlighet med de övervakande Livsbärarnas ursprungliga riktlinjer och utvecklingsplaner.
38:9.6 (424.6) Första gradens mellanvarelser får sin intellektuella och andliga energi med samma förfarande som änglarna, och de är ensartade till sin intellektuella status. De sju biträdande sinnesandarna har ingen kontakt med dem; och endast den sjätte och sjunde, dyrkans ande och visdomens ande, kan betjäna dem som hör till andra gradens grupp.
38:9.7 (424.7) Andra gradens mellanvarelser får sin fysiska energi enligt den adamiska tekniken, andligen är de inkopplade så som änglarna och intellektuellt är de utrustade med den morontiella övergångstypen av sinne. De indelas i fyra fysiska typer, andligen i sju klasser och i tolv nivåer av intellektuell reaktion på den gemensamma omvårdnaden från de två sista biträdande sinnesandarna och morontiasinnet. Dessa olikheter bestämmer deras olika aktiviteter och planetariska uppdrag.
38:9.8 (424.8) Första gradens mellanvarelser påminner mera om änglar än om dödliga; andra gradens klasser liknar mycket mera människovarelserna. Vardera gruppen är till ovärderlig hjälp för den andra vid utförandet av deras mångahanda planetariska uppdrag. Första gradens omvårdare kan åstadkomma förbindelsesamarbete både med övervakarna av morontia- och andeenergi och med sinnesströmkretskopplarna. Den andra gradens grupp kan etablera arbetskontakter endast med de fysiska övervakarna och behandlarna av de materiella strömkretsarna. Men eftersom vardera klassens mellanvarelser fulländat kan synkronisera kontakten med den andra gruppen kan båda grupper därmed praktiskt utnyttja hela energiskalan från den grova styrkan i de materiella världarna upp genom övergångsfaserna av universumenergier till de högre andeverklighetens krafter i de himmelska rikena.
38:9.9 (425.1) Klyftan mellan de materiella och andliga världarna överbryggs fulländat av serieförbindelsen mellan dödlig människa, andra gradens mellanvarelse, första gradens mellanvarelse, morontiakerub, mellanfaskerub och seraf. I en enskild dödligs personliga erfarenhet förenas dessa olika nivåer otvivelaktigt mer eller mindre och görs personligen meningsfulla av den gudomliga Tankeriktarens oobserverade och hemlighetsfulla verksamhet.
38:9.10 (425.2) I normala världar utför första gradens mellanvarelser sin tjänst som en informationsinsamlande kår och som himmelska värdar som ombud för Planetprinsen, medan andra gradens omvårdare fortsätter sitt samarbete med den adamiska regimen för främjandet av den progressiva planetariska civilisationen. Om Planetprinsen avfaller och den Materielle Sonen misslyckas, vilket hände på Urantia, blir mellanvarelserna Systemhärskarens skyddslingar och tjänar under ledande rådgivning från planetens tillförordnade bevakare. Men i endast tre andra världar i Satania fungerar dessa varelser som en grupp under gemensam ledning vilket de förenade mellanvarelseomvårdarna på Urantia gör.
38:9.11 (425.3) Det planetariska arbete som både första gradens och andra gradens mellanvarelser gör är varierande och olika i de talrika enskilda världarna i ett universum, men på de normala och genomsnittliga planeterna är deras aktiviteter mycket annorlunda än de uppgifter som upptar deras tid på isolerade sfärer sådana som Urantia.
38:9.12 (425.4) Första gradens mellanvarelser är planetariska historiker som från tiden för Planetprinsens ankomst ända till tidsåldern av etablerat ljus och liv sammanställer de historiska skådespelen och planerar framställningarna av den planetariska historien för utställningarna över planeterna i systemhögkvarterets världar.
38:9.13 (425.5) Mellanvarelserna stannar i en bebodd värld under långa tider, men om de är trogna sitt förtroendeuppdrag får de till slut och för visso erkänsla för sin tidsålderslånga tjänst för upprätthållandet av Skaparsonens överhöghet; de blir vederbörligen belönade för sin tålmodiga omvårdnad av de materiella dödliga i sin värld i tid och rymd. Förr eller senare upptas alla förordnade mellanvarelser i Guds uppstigande Söners klass och påbörjar vederbörligen det långa äventyret om uppstigning till Paradiset i sällskap med dessa samma dödliga med ursprung i djurriket, deras jordiska bröder som de så ängsligt vaktade och så effektivt tjänade under sin långa planetariska vistelse.
38:9.14 (425.6) [Framfört av en Melkisedek på uppdrag av ledaren för Nebadons serafiska armékårer.]
Urantiaboken
Kapitel 39
39:0.1 (426.1) SÅ VITT vi vet avser den Oändlige Anden, så som personaliserad i lokaluniversumets högkvarter, att åstadkomma ensartat fulländade serafer, men av någon okänd anledning är dessa serafefterkommande mycket olika. Denna olikhet kan vara ett resultat av den okända mellankomsten av evolverande erfarenhetsmässig Gudom; vi kan emellertid inte bevisa att så är fallet. Men vi observerar att när seraferna har undergått utbildningstester och träningsdisciplin kan de ofelbart och tydligt klassificeras i följande sju grupper:
39:0.2 (426.2) 1. Suprema serafer.
39:0.3 (426.3) 2. Högre serafer.
39:0.4 (426.4) 3. Övervakande serafer.
39:0.5 (426.5) 4. Förvaltningsserafer.
39:0.6 (426.6) 5. Planetariska medhjälpare.
39:0.7 (426.7) 6. Övergångsomvårdare.
39:0.8 (426.8) 7. Framtidens serafer.
39:0.9 (426.9) Det vore knappast sant att säga att vissa serafer är lägrestående än änglarna i någon annan grupp. Trots det är varje ängel till en början begränsad i sin tjänst till gruppen för sin ursprungliga och medfödda klassifikation. Min serafiska medarbetare vid utarbetandet av denna framställning, Manotia, är en suprem seraf som en gång verkade endast som suprem seraf. Med ihärdighet och tillgiven tjänst har hon uppnått alla sju serafiska tjänstetyper, en åt gången, och verkat inom snart sagt varje aktivitetsområde som är öppet för en seraf. Hon är nu komissionerad som biträdande ledare för seraferna på Urantia.
39:0.10 (426.10) Människovarelserna finner det ibland svårt att förstå att kapacitet som har skapats för tjänst på högre nivå inte nödvändigtvis medför förmåga att fungera på relativt sett lägre tjänstenivåer. Människan börjar sitt liv som ett hjälplöst spädbarn; därför måste de dödligas alla framsteg innefatta alla dessa framstegs erfarenhetsmässiga förutsättningar; seraferna har inget liv som föregår vuxenlivet — ingen barndom. De är emellertid erfarenhetsmässiga varelser, och genom erfarenhet och vidareutbildning kan de öka sin gudomliga och medfödda begåvningsförmåga genom att erfarenhetsmässigt skaffa sig funktionell skicklighet inom en eller flera serafiska tjänstetyper.
39:0.11 (426.11) Sedan seraferna har fått sin tjänstefullmakt hänförs de till reserven i sin medfödda grupp. De med planetarisk status och administratörställning tjänar ofta under långa tider enligt sin ursprungliga klassificering, men ju högre änglaomvårdarnas medfödda funktionsnivå är, desto ihärdigare söker de förordnande till de lägre nivåerna av universumtjänst. I synnerhet önskar de förordnande till de planetariska medhjälparnas reserver, och om de lyckas skriver de in sig i de himmelska skolorna som är knutna till Planetprinsens högkvarter i någon evolutionär värld. Här börjar de studera dessa människorasers språk, historia och lokala seder. Seraferna måste skaffa sig kunskap och samla erfarenhet i stort sett så som människorna. De är inte särskilt avlägsna från er i fråga om vissa personlighetsegenskaper. Och de längtar alla efter att börja från bottnen, på lägsta möjliga nivå av omvårdnad; då kan de hoppas på att uppnå högsta möjliga nivå av erfarenhetsmässig bestämmelse.
39:1.1 (427.1) Dessa serafer utgör den högsta av de sju uppenbarade klasserna av änglar i lokaluniversumet. De fungerar i sju grupper av vilka var och en är nära associerad med de änglaomvårdare som hör till de Fullbordade Serafernas Kår.
39:1.2 (427.2) 1. Son-Ande-omvårdare. Den första gruppen av suprema serafer är anvisade till tjänst hos de höga Sönerna och varelserna med andeursprung som är bosatta och verkar i lokaluniversumet. Denna grupp av änglaomvårdare tjänar också Universumets Son och Universumets Ande och är nära förbunden med underrättelseorganisationen under den Klara Morgonstjärnan, universumets ledande verkställare av Skaparsonens och den Skapande Andens förenade viljor.
39:1.3 (427.3) Då de är förordnade till de höga Sönerna och Andarna är dessa serafer naturligt associerade med Paradisavonalernas vidsträckta tjänster, Paradisavonalerna som är gudomliga efterkommande till den Evige Sonen och den Oändlige Anden. Paradisavonalerna åtföljs alltid på alla administrations- och utgivningsuppdrag av denna höga och erfarna klass av serafer, som vid dessa tillfällen ägnar sig åt att organisera och administrera det speciella arbete som hänför sig till avslutandet av en planetarisk domperiod och inledandet av en ny tidsålder. De har ingenting att göra med det domstolsarbete som kan tänkas åtfölja domperiodsskifte.
39:1.4 (427.4) Utgivningsföljeslagare. Paradisavonalerna, men inte Skaparsönerna, åtföljs alltid under ett utgivningsuppdrag av en kår om 144 utgivningsföljeslagare. Dessa 144 änglar är ledare för alla andra Son-Ande-omvårdare som kan vara associerade med utgivningsuppdraget. Det kan möjligen finnas legioner av änglar som kommenderas av en inkarnerad Guds Son under hans planetariska utgivning, men alla dessa serafer organiseras och leds i så fall av de 144 utgivningsföljeslagarna. Högre klasser av änglar, supernafer och sekonafer kan också vara en del av den åtföljande härskaran, och fastän deras uppdrag är skilda från serafernas koordineras dock alla dessa aktiviteter av utgivningsföljeslagarna.
39:1.5 (427.5) Dessa utgivningsföljeslagare är fulländade serafer; de har alla genomgått Serafingtons kretsar och upptagits i de Fulländade Serafernas Kår. Och de har ytterligare tränats speciellt för att möta svårigheterna och klara av nödfallssituationerna som är förenade med Guds Söners utgivningar för framåtskridandet hos tidens barn. Alla dessa serafer har nått fram till Paradiset och personligen omfamnats av det Andra Ursprunget och Centret, den Evige Sonen.
39:1.6 (427.6) Seraferna längtar lika mycket efter förordnande i anslutning till de inkarnerade Sönernas uppdrag som efter anställning som ödesväktare för de dödliga i de olika världarna; det senare är serafernas säkraste passersedel till Paradiset, medan utgivningsföljeslagarna har uppnått den högsta tjänsten i lokaluniversumet vilken är möjlig för fulländade serafer som har nått fram till Paradiset.
39:1.7 (428.1) 2. Domstolsrådgivare. Dessa är serafiska rådgivare och medhjälpare som är knutna till alla rättsinstanser från medlarna upp till rikets högsta domstolar. Avsikten med dessa domstolar är inte att avkunna straffdomar utan snarare att avgöra ärliga meningsskiljaktigheter och förkunna den eviga överlevnaden av uppstigande dödliga. Häri ligger domstolsrådgivarnas uppgift: att se till att alla anklagelser mot dödliga varelser framförs med rättvisa och avgörs med barmhärtighet. I detta arbete är de nära associerade med de Höga Kommissionärerna, med Anden fusionerade uppstigna dödliga som tjänar i lokaluniversumet.
39:1.8 (428.2) De serafiska domstolsrådgivarna tjänar i stor omfattning som de dödligas försvarare. Inte för att det någonsin skulle finnas en benägenhet att vara orättvis gentemot världarnas ringa varelser, men för att rättvisan fordrar ett domstolsavgörande av varje försummelse under klättringen mot gudomlig fulländning, och barmhärtigheten fordrar att varje sådant felsteg döms rättvist med beaktande av varelsenaturen och det gudomliga syftet. Dessa änglar uttrycker och exemplifierar barmhärtighetsbeståndsdelen inneboende i den gudomliga rättvisan — rättsinnighet baserad på kännedom om de underliggande fakta om personliga motiv och rasmässiga tendenser.
39:1.9 (428.3) Denna klass av änglar tjänar från Planetprinsarnas råd upp till de högsta domstolarna i lokaluniversumet, medan deras kollegor från de Fulländade Serafernas Kår verkar i Orvontons högre riken, ända upp till Dagarnas Fornas domstolar i Uversa.
39:1.10 (428.4) 3. Universumorientatorer. Dessa är sanna vänner och postgraduala rådgivare till alla de uppstigande varelser som för sista gången stannar upp för en tid i Salvington, deras ursprungsuniversum, då de står inför början av andeäventyret som ligger framför dem i det väldiga superuniversumet Orvonton. Vid ett sådant tillfälle har mången uppstigande en känsla som de dödliga kunde förstå endast av en jämförelse med människans nostalgiska känsla. Bakom ligger de uppnådda resultatens världar, världar som har blivit bekanta på grund av lång tjänst och morontiaframsteg; framför ligger ett större och vidsträcktare universums utmanande mysterium.
39:1.11 (428.5) Det är universumorientatorernas uppgift att underlätta de uppstigande pilgrimernas övergång från den uppnådda till den ouppnådda nivån av universumtjänst, att hjälpa dessa pilgrimer att göra de kalejdoskopiska anpassningar i förståelsen av betydelser och värden som ligger i insikten om att en första gradens ande inte står vid slutet och höjdpunkten av morontiauppstigningen i lokaluniversumet, utan närmast vid foten av den långa stegen av andligt uppstigande till den Universelle Fadern i Paradiset.
39:1.12 (428.6) Många av Serafingtons graduerade, medlemmar av de Fullbordade Serafernas Kår, som är associerade med dessa serafer, utför ett omfattande undervisningsarbete i vissa av Salvingtons skolor som ägnar sig åt att förbereda de skapade varelserna i Nebadon för förhållandena under nästa universumtidsålder.
39:1.13 (428.7) 4. Undervisningsrådgivarna. Dessa änglar är ovärderliga assistenter till den andliga lärarkåren i lokaluniversumet. Undervisningsrådgivarna är sekreterare till alla klasser av lärare, från Melkisedekarna och Treenighetens Undervisande Söner till de morontiadödliga som är anvisade som medhjälpare till sina likar som kommer genast efter dem på skalan över det uppstigna livet. Ni ser för första gången dessa biträdande lärarserafer i någon av de sju mansoniavärldarna som omger Jerusem.
39:1.14 (428.8) Dessa serafer blir medarbetare till avdelningsföreståndarna i de talrika utbildnings- och träningsinstitutionerna i lokaluniverserna, och de är i stort antal knutna till lärarkårerna i lokalsystemens sju träningsvärldar och konstellationernas sjuttio utbildningssfärer. Denna verksamhet sträcker sig ända ned till de enskilda världarna. Även de sanna och hängivna lärarna i tiden får hjälp och åtföljs ofta av dessa rådgivare bland de suprema seraferna.
39:1.15 (429.1) Skaparsonens fjärde utgivning av sig som skapad varelse skedde i gestalten av en undervisningsrådgivare bland de suprema seraferna i Nebadon.
39:1.16 (429.2) 5. Uppgiftsfördelningens ledare. En grupp på 144 suprema serafer väljs från tid till annan av de änglar som tjänar på de evolutionära och arkitektoniska sfärerna bebodda av skapade varelser. Denna grupp är det högsta änglarådet på varje sfär, och det koordinerar de självstyrda faserna av serafernas tjänst och förordnanden. Dessa änglar leder alla de serafernas sammankomster som gäller uppdragsområdet eller som innebär kallelse till gudsdyrkan.
39:1.17 (429.3) 6. Upptecknarna. Dessa är officiella upptecknare bland de suprema seraferna. Många av dessa höga änglar föddes med sina gåvor fullt utvecklade; andra har kvalificerat sig för sina förtroende- och ansvarspositioner genom att flitigt ägna sig åt studier och troget utförande av liknande uppgifter under sin anknytning till lägre eller mindre ansvarstyngda klasser.
39:1.18 (429.4) 7. Oanknutna omvårdare. Ett stort antal oanknutna serafer i den suprema klassen tjänar självständigt på de arkitektoniska sfärerna och de bebodda planeterna. Dessa omvårdare utjämnar frivilligt variationerna i behovet av de suprema serafernas tjänster och utgör sålunda den allmänna reserven i denna klass.
39:2.1 (429.5) De högre seraferna kallas inte så därför att de i något avseende vore kvalitativt högrestående än andra klasser av änglar, utan därför att de ansvarar för de högre aktiviteterna i ett lokaluniversum. Väldigt många i de två första grupperna av denna serafiska kår är serafer som har nått upp till denna ställning, änglar som har tjänat i alla träningsfaser och återvänt till ett förhärligat uppdrag som ledare för sina gelikar inom sfärerna för sina tidigare aktiviteter. Då Nebadon är ett ungt universum finns det inte många serafer av denna klass.
39:2.2 (429.6) De högre seraferna fungerar i följande sju grupper:
39:2.3 (429.7) 1. Informationsinsamlingskåren. Dessa serafer hör till Gabriels, den Klara Morgonstjärnans personliga stab. De genomkorsar lokaluniversumet för att samla information från världarna till hans vägledning vid rådsmötena i Nebadon. De är informationsinsamlingskåren bland de mäktiga härskarorna som leds av Gabriel i hans egenskap av Mästarsonens viceregent. Dessa serafer är inte direkt knutna till vare sig systemen eller konstellationerna, och informationen från dem strömmar in direkt till Salvington längs en obruten, direkt och oavhängig strömkrets.
39:2.4 (429.8) Informationsinsamlingskårerna i de olika lokaluniverserna kan kommunicera med varandra och gör det, men endast inom ett givet superuniversum. Det finns en olikhet i energin som effektivt skiljer de olika superstyrelsernas angelägenheter och åtgärder från varandra. Ett superuniversum kan vanligen kommunicera med ett annat superuniversum endast genom åtgärder och inrättningar i Paradisets informationscentral.
39:2.5 (430.1) 2. Barmhärtighetens röst. Barmhärtighet är grundtonen i serafernas tjänst och änglarnas omvårdnad. Det är därför naturligt att det finns en änglakår som på ett speciellt sätt ger uttryck åt barmhärtighet. Dessa serafer är verkliga barmhärtighetsomvårdare i lokaluniverserna. De är inspirerade ledare som främjar människors och änglars högre impulser och heligare känslor. Ledarna för dessa legioner är nu alltid fulländade serafer som också har graduerats som ödesväktare för de dödliga; dvs. varje änglapar har lett åtminstone en själ med ursprung i djurriket under det köttsliga livet samt därefter gått igenom kretsarna i Serafington och upptagits i de Fulländade Serafernas Kår.
39:2.6 (430.2) 3. Andekoordinatorer. Den tredje gruppen av högre serafer har sin bas i Salvington men verkar i lokaluniversumet varhelst de kan vara till nytta. Fastän deras uppgifter är väsentligen andliga och därför ligger bortom vad det mänskliga sinnet egentligen kan förstå, förstår ni er kanske på något av deras verksamhet till förmån för de dödliga om det förklaras att dessa änglar är anförtrodda uppgiften att förbereda de uppstigna som vistas i Salvington för deras sista övergång i lokaluniversumet — från den högsta morontianivån till ställningen som nyfödda andevarelser. Så som sinnesplanerarna i morontiavärldarna hjälper de överlevande varelserna att anpassa sig till och effektivt ta i bruk de möjligheter som morontiasinnet erbjuder, så instruerar dessa serafer de morontiagraduerade i Salvington beträffande de nyligen uppnådda möjligheter som ligger i andesinnet. De tjänar de uppstigna dödliga även på många andra sätt.
39:2.7 (430.3) 4. Biträdande lärare. De biträdande lärarna är medhjälpare och medarbetare till sina serafkollegor, undervisningsrådgivarna. De är också individuellt knutna till de omfattande utbildningsprojekten i lokaluniversumet, i synnerhet till det sjufaldiga träningsprogrammet som fungerar i lokalsystemens mansoniavärldar. En storartad kår av denna serafklass verkar på Urantia för att fostra och främja sanning och rättfärdighet.
39:2.8 (430.4) 5. Transportörerna. Alla grupper av omvårdande andar har sin transportkår som ägnar sig åt verksamheten att transportera de personligheter som inte själva kan färdas från en sfär till en annan. Den femte gruppen bland de högre seraferna har sitt högkvarter i Salvington och tjänar som rymdfarare till och från högkvarteret i lokaluniversumet. Liksom inom andra underavdelningar bland de högre seraferna skapades en del sådana de är medan andra har stigit upp från de lägre eller mindre begåvade grupperna.
39:2.9 (430.5) Serafernas ”energiomfång” är helt tillräckligt för vad som fordras inom lokaluniversumet och även inom superuniversumet, men de skulle aldrig kunna utstå energikraven förenade med en så lång resa som den från Uversa till Havona. En sådan uttröttande resa fordrar speciella krafter av en första gradens sekonaf med transportförmåga. Transportörerna tar in energi för flygningen under resan och återhämtar sin personliga styrka vid resans slut.
39:2.10 (430.6) Inte heller i Salvington har de dödliga personliga transitgestalter. De uppstigande måste lita till seraftransport för att färdas vidare från en värld till en annan ända tills den sista sömnens vila på den innersta kretsen i Havona och uppvaknandet till evigheten i Paradiset är över. Efter detta är ni inte beroende av änglar för transport från ett universum till ett annat.
39:2.11 (430.7) Förloppet vid serafomslutningen är inte olikt upplevelsen av döden eller sömnen, utom att det finns ett automatiskt tidselement i färdslummern. Du är medvetet omedveten under den serafiska vilan. Men Tankeriktaren är helt och fullt medveten, i själva verket ovanligt effektiv eftersom du inte kan avvisa, motstå eller annars hindra dess skapande och omformande arbete.
39:2.12 (431.1) När du är serafomsluten faller du i sömn för en bestämd tid och vaknar upp i angivet ögonblick. En resas längd under övergångssömn är utan betydelse. Du är inte direkt medveten om tidens gång. Det är som om du föll i sömn i ett fortskaffningsmedel i en stad och efter att ha vilat fridfullt slumrande hela natten vaknade upp i en annan avlägsen metropol. Du reste medan du slumrade. Och på samma sätt flyger du genom rymden, serafomsluten, medan du vilar — sover. Övergångssömnen åstadkoms av förbindelsen mellan Riktarna och seraftransportörerna.
39:2.13 (431.2) Änglarna kan inte transportera förbränningskroppar — kött och blod — sådana som ni nu har, men de kan transportera alla andra, från de lägsta morontia- till de högre andekropparna. De fungerar inte i samband med den naturliga döden. När du avslutar ditt jordiska livsskede förblir din kropp på denna planet. Din Tankeriktare fortskrider till Faderns hägn, och dessa änglar berörs inte direkt av det senare sammanfogandet på nytt av din personlighet i den mansoniavärld där du identifieras. Där är din nya kropp en morontiagestalt, en som kan serafomslutas. Du ”sår en dödlig kropp” i graven; du ”skördar en morontiagestalt” i mansoniavärldarna.
39:2.14 (431.3) 6. Upptecknarna. Dessa personligheter sysslar speciellt med mottagandet, registrerandet och vidarebefordrandet av uppgifterna från Salvington och dess associerade världar. De tjänar också som speciella upptecknare för bofasta grupper av superuniversum- och högre personligheter samt som funktionärer vid domstolarna i Salvington och som sekreterare för dessas ordförande.
39:2.15 (431.4) Informationsutsändarna — mottagarna och avsändarna — är en specialiserad underavdelning till de serafiska upptecknarna, och de ägnar sig åt att avsända uppgifter och sprida väsentlig information. Deras arbete är högt klassat och så mångdubbelt kopplat till strömkretsarna att 144.000 meddelanden samtidigt kan färdas längs samma energilinjer. De tillämpar de supernafiska ledande upptecknarnas högre ideografiska teknik och upprätthåller med dessa gemensamma symboler ömsesidig kontakt med både informationskoordinatorerna bland tredje gradens supernafer och med de förhärligade informationskoordinatorerna från de Fullbordade Serafernas Kår.
39:2.16 (431.5) Den högre klassens serafiska upptecknare får sålunda till stånd en nära förbindelse med informationsinsamlingskåren i sin egen klass och med alla underordnade upptecknare, medan informationsutsändningarna gör det möjligt för dem att stå i ständig förbindelse med de högre upptecknarna i superuniversumet och genom denna kanal med upptecknarna i Havona och kunskapens väktare i Paradiset. Många av den högre klassens upptecknare är serafer som har stigit upp från liknande uppgifter i lägre delar av universumet.
39:2.17 (431.6) 7. Reserverna. Omfattande reserver av alla typer av högre serafer hålls i Salvington, och de är ögonblickligen tillgängliga för att sändas till de mest avlägsna världar i Nebadon enligt rekvisition av uppdragsledarna eller på anhållan av universumets administratörer. Reserverna av högre serafer står även till tjänst med budbärarmedhjälpare på anmodan av ledaren för de Lysande Aftonstjärnorna som är anförtrodd omsorgen om och avsändandet av alla personliga meddelanden. Ett lokaluniversum är fullt utrustat med tillräckliga medel för kommunikation mellan olika delar, men det finns alltid resterande budskap som måste överföras av personliga budbärare.
39:2.18 (432.1) Basreserverna för hela lokaluniversumet är förlagda till serafvärldarna i Salvington. Denna kår inkluderar alla typer av alla änglagrupper.
39:3.1 (432.2) Denna mångsidiga klass av universumets änglar är förordnad till tjänst uteslutande i konstellationerna. Dessa dugliga omvårdare har sitt högkvarter i konstellationernas huvudstäder men verkar överallt i Nebadon till förmån för de riken som de har förordnats till.
39:3.2 (432.3) 1. Övervakande assistenter. Den första klassen bland de övervakande seraferna är förordnad till Konstellationsfädernas kollektiva arbete, och de är de Allra Högstas ständigt effektiva medhjälpare. Dessa serafer är i första hand sysselsatta med förenandet och stabiliserandet av en hel konstellation.
39:3.3 (432.4) 2. Lagens förhandsberäknare. Rättvisans intellektuella grund är lagen, och i ett lokaluniversum har lagen sitt ursprung i konstellationernas lagstiftande församlingar. Dessa rådplägande organ kodifierar och kungör formellt de grundläggande lagarna i Nebadon, lagar som är avsedda att tillåta största möjliga koordinering av en hel konstellation i överensstämmelse med den fasta principen om icke-inblandning i personliga varelsers fria vilja inom moralens område. De övervakande seraferna i andra klassen har som uppgift att för konstellationens lagstiftare göra en förhandsberäkning om hur en föreslagen lagstiftningsåtgärd skulle påverka livet för varelser med fri vilja. De är väl kvalificerade för denna tjänst tack vare sin långa erfarenhet i lokalsystemen och i de bebodda världarna. Dessa serafer strävar inte efter några speciella förmåner för den ena eller andra gruppen, men de framträder inför de himmelska lagstiftarna för att tala för dem som inte kan vara närvarande och tala för sig själva. Även den dödliga människan kan bidra till universumlagens utveckling, ty dessa serafer framför troget och fullständigt, inte nödvändigtvis människans övergående och medvetna önskningar, utan snarare den inre människans sanna längtan, den evolverande morontiasjälen hos den materiella dödliga i rymdens världar.
39:3.4 (432.5) 3. Sociala arkitekter. Från de enskilda planeterna upp genom de morontiella träningsvärldarna arbetar dessa serafer för att förbättra alla uppriktiga sociala kontakter och främja de skapade varelsernas sociala evolution i universumet. Dessa är änglar som strävar efter att frigöra alla förbindelser mellan intelligenta varelser från all konstgjordhet samtidigt som de försöker underlätta de ömsesidiga förbindelserna mellan viljevarelser på basis av verklig självförståelse och äkta ömsesidig uppskattning.
39:3.5 (432.6) De sociala arkitekterna gör allt inom sitt område och sin makt för att föra samman lämpliga individer för att bilda effektiva och angenäma arbetsgrupper på jorden; och ibland har sådana grupper funnit sig återförenade i mansoniavärldarna för fortsatt fruktbringande tjänst. Dessa serafer uppnår inte alltid sina mål; inte alltid kan de föra samman dem som skulle bilda den mest idealiska gruppen för att uppnå ett givet ändamål eller utföra en viss uppgift; under sådana förhållanden måste de använda de bästa bland det material som står till förfogande.
39:3.6 (432.7) Dessa änglar fortsätter sin verksamhet i mansoniavärldarna och de högre morontiavärldarna. De har omsorg om varje projekt som gäller framåtskridande i morontiavärldarna och som berör tre eller flera personer. När det gäller två varelser anses de fungera på basis av parbildning, ömsesidigt kompletterande av varandra eller partnerskap, men när tre eller flera grupperar sig för tjänst utgör de ett socialt problem och faller därför inom de sociala arkitekternas behörighetsområde. Dessa effektiva serafer är organiserade i sjuttio avdelningar i Edentia, och dessa avdelningar verkar i morontiaframåtskridandets sjuttio världar som kretsar runt högkvarterssfären.
39:3.7 (433.1) 4. Etiska sensibiliserare. Det är dessa serafers uppgift att fostra och främja tillväxten i de skapade varelsernas värdesättning av moralen i mellanpersonliga förhållanden, ty däri ligger fröet till och hemligheten med den fortgående och ändamålsenliga utvecklingen av samhället och förvaltningen, den mänskliga eller den övermänskliga. Dessa förbättrare av den etiska värdesättningen verkar varhelst och överallt där de kan stå till tjänst, som frivilliga rådgivare till planethärskarna och som utbyteslärare i systemens träningsvärldar. Ni kommer emellertid inte in under deras fullständiga ledning förrän ni når fram till broderskapsskolorna i Edentia, där de skärper er uppskattning av dessa samma broderskapets sanningar som ni just då så allvarligt utforskar genom den aktuala erfarenheten att leva tillsammans med univitatierna i Edentias sociala laboratorier, de sjuttio satelliterna kring huvudsfären i Norlatiadek.
39:3.8 (433.2) 5. Transportörerna. Den femte gruppen av övervakande serafer verkar som personlighetstransportörer, och för varelser till och från konstellationernas högkvarter. Under färden från en sfär till en annan är dessa transportserafer fullt medvetna om sin hastighet, sin riktning och sitt astronomiska läge. De färdas inte genom rymden som en livlös projektil. De kan passera nära varandra under rymdfärden utan minsta risk för kollision. De är fullt kapabla att variera färdhastigheten och att ändra flygriktningen, ja även att ändra bestämmelseorten om deras ledare så skulle instruera dem vid någon rymdkorsning av universumets strömkretsar för informationsinsamling.
39:3.9 (433.3) Dessa färdpersonligheter är så organiserade att de samtidigt kan utnyttja alla tre universellt fördelade energilinjer, som var och en har en obehindrad rymdhastighet om 299.725 kilometer per sekund. Dessa transportörer kan sålunda lägga energins hastighet till styrkans hastighet tills de på sina långa resor uppnår en medelhastighet som varierar mellan 893.000 och 899.400 era kilometer per sekund er tid. Hastigheten påverkas av närbelägen materias massa och avstånd och av universumstyrkans kraft och riktning i närbelägna huvudströmkretsar. Det finns talrika typer av varelser liknande seraferna, som kan färdas genom rymden och som även kan transportera andra på rätt sätt förberedda varelser.
39:3.10 (433.4) 6. Upptecknarna. Den sjätte klassen av övervakande serafer verkar som speciella upptecknare av konstellationsangelägenheter. En stor och effektiv kår fungerar i Edentia, högkvarteret i konstellationen Norlatiadek, till vilket ert system och er planet hör.
39:3.11 (433.5) 7. Reserverna. Allmänna reserver av övervakande serafer är förlagda till konstellationernas högkvarter. Dess änglareservister är på intet sätt sysslolösa; många tjänar som budbärarmedhjälpare till konstellationens härskare; andra är knutna till reserverna av oförordnade Vorondadekar i Salvington; vidare kan andra vara knutna till Vorondadeksöner på specialuppdrag, såsom till Vorondadekobservatören, och ibland till den Högste regenten, på Urantia.
39:4.1 (434.1) Den fjärde klassen av serafer är anvisad till administrativa uppgifter i lokalsystemen. De hör naturligt hemma i systemens huvudstäder men är i stort antal stationerade på mansonia- och morontiasfärerna och i de bebodda världarna. Fjärde klassens serafer är av naturen utrustade med exceptionell administrativ förmåga. De är skickliga assistenter till ledarna för de lägre delarna av en Skaparsons universumstyre och är främst sysselsatta med angelägenheterna i lokalsystemen och de världar som dessa består av. De är organiserade för tjänst enligt följande:
39:4.2 (434.2) 1. Administrativa assistenter. Dessa skickliga serafer är närmaste assistenter till en Systemhärskare, en första gradens Lanonandekson. De är ovärderliga medhjälpare vid verkställandet av de invecklade detaljerna i det exekutiva arbetet vid systemhögkvarteren. De tjänar också som personliga representanter för systemhärskarna och reser i stora skaror till och från de olika övergångsvärldarna och de bebodda planeterna för att verkställa många uppdrag för systemets välfärd och till fysisk och biologisk nytta för de bebodda världarna.
39:4.3 (434.3) Dessa samma serafadministratörer är också knutna till världshärskarnas, Planetprinsarnas styre. Majoriteten av planeter i ett givet universum underlyder en andra gradens Lanonandekson, men i vissa världar såsom på Urantia har den gudomliga planen slagit fel. Om så sker att en Planetprins avfaller blir dessa serafer knutna till Melkisedek-godmännen och deras efterträdare till den planetariska makten. Den nuvarande tjänstförrättande härskaren över Urantia assisteras av en kår på ett tusen serafer av denna mångsidiga klass.
39:4.4 (434.4) 2. Rättsguider. Dessa änglar presenterar sammandraget av det bevismaterial som gäller människors och änglars eviga välfärd när sådana ärenden kommer upp till avgörande vid domstolarna i ett system eller på en planet. De förbereder utlåtanden för alla preliminära förhör som gäller de dödligas överlevnad, utlåtanden som därefter åtföljer protokollen från dessa fall till de högre domstolarna i universumet och superuniversumet. Försvaret för alla fall där överlevnaden är underkastad tvivel förbereds av dessa serafer, som har en perfekt förståelse av alla detaljer av varje fas av varje fall i de åtal som har avfattats av universumrättvisans administratörer.
39:4.5 (434.5) Det är inte dessa änglars uppgift att upphäva eller fördröja rättens gång utan snarare att garantera att ofelbar rättvisa utmäts med generös barmhärtighet opartiskt till alla skapade varelser. Dessa serafer fungerar ofta i de lokala världarna och framträder ofta inför de medlande kommissionernas skiljedomartrion — domstolarna för smärre missförstånd. Många som en gång tjänade som rättsguider i de lägre rikena uppträder senare som Barmhärtighetens Röster på de högre sfärerna och i Salvington.
39:4.6 (434.6) Vid Lucifers uppror i Satania gick mycket få av rättsguiderna förlorade, men mer än en fjärdedel av de andra förvaltningsseraferna och de lägre klasserna av serafomvårdare blev vilseledda och lurade av sofisterierna om den otyglade personliga friheten.
39:4.7 (434.7) 3. Uttolkarna av kosmiskt medborgarskap. När uppstigande dödliga har avslutat mansoniavärldsträningen, den första lärlingstiden i det universella livsskedet, får de njuta av den relativa mognadens övergående tillfredsställelse — medborgarskap i systemets huvudstad. Fastän uppnåendet av varje mål under uppstigningsskedet är en verklig bragd är dessa mål i vidare bemärkelse endast milstolpar längs den långa vägen upp till Paradiset. Men hur relativa dessa framgångar än kan vara förvägras ingen evolutionär varelse någonsin den fulla fastän övergående tillfredsställelsen av att uppnå ett mål. Allt emellanåt förekommer det en vilopaus under uppstigningen till Paradiset, en kort andningspaus under vilken universums horisont står stilla, varelsens ställning är oförändrad och personligheten får känna sötman i måluppfyllelsen.
39:4.8 (435.1) Den första av dessa perioder i livsskedet hos en dödlig uppstigen inträffar i huvudstaden i ett lokalsystem. Under denna vilopaus kommer du, som en medborgare i Jerusem, att försöka uttrycka i ditt liv det som du har tillägnat dig under de åtta föregående livserfarenheterna — omfattande Urantia och de sju mansoniavärldarna.
39:4.9 (435.2) De serafiska uttolkarna av kosmiskt medborgarskap vägleder de nya medborgarna i systemens huvudstäder och skärper deras värdesättning av universumstyrets skyldigheter. Dessa serafer är också nära associerade med de Materiella Sönerna i systemens administration, medan de åskådliggör det kosmiska medborgarskapets ansvar och moral för de materiella dödliga i de bebodda världarna.
39:4.10 (435.3) 4. Moralens förstärkare. I mansoniavärldarna börjar du lära dig självstyre som är till fördel för alla berörda. Ditt sinne lär sig samarbete, lär sig att planera tillsammans med andra och visare varelser. I systemhögkvarteret förstärker seraflärarna ytterligare din uppskattning av kosmisk moral — av växelverkan mellan frihet och lojalitet.
39:4.11 (435.4) Vad är lojalitet? Det är resultatet av en intelligent uppskattning av broderskapet i universum; att man inte kan ta så mycket och inte ge någonting. Då du stiger uppåt längs personlighetsskalan lär du dig först att vara lojal, sedan att älska, sedan att vara som en son eller dotter och därefter kan du vara fri; men inte förrän du är en finalit, inte förrän du har uppnått den fulländade lojaliteten kan du själv förverkliga den slutliga friheten.
39:4.12 (435.5) Dessa serafer lär ut tålamodets fruktbarhet: att stagnation betyder en säker död och en alltför snabb tillväxt är ett likadant självmord; att så som en droppe vatten faller från en högre nivå till en lägre och under den fortsatta färden ständigt rinner nedåt genom en följd av små fall, på samma sätt sker framstegen ständigt uppåt i morontia- och andevärldarna — och alldeles lika långsamt och just med dessa små steg.
39:4.13 (435.6) För de bebodda världarna åskådliggör moralens förstärkare de dödligas liv som en obruten kedja av många länkar. Din korta vistelse på Urantia, på de dödligas barndomssfär, är endast en enda länk, den första i den långa kedja som skall sträcka sig över universer och genom eviga tidsåldrar. Det är inte så mycket en fråga om vad du lär dig under detta första liv; det är erfarenheten av att leva detta liv som är viktig. Inte ens arbetet i denna värld, så viktigt det än är, är närmelsevis lika viktigt som det sätt på vilket du gör detta arbete. Det finns ingen materiell belöning för ett rättfärdigt liv, men det ger en djup tillfredsställelse — medvetandet om att ha uppnått någonting — och detta övergår all tänkbar materiell belöning.
39:4.14 (435.7) Nycklarna till himmelriket är: uppriktighet, mera uppriktighet och allt mera uppriktighet. Alla människor har dessa nycklar. Människorna använder dem — avancerar i andestatus — genom att fatta beslut, flera beslut och allt flera beslut. Det högsta moraliska valet är valet av det högsta möjliga värdet, och detta är alltid — inom varje sfär, inom alla sfärer — att välja att göra Guds vilja. Om människan så väljer är hon stor, även om hon vore den ringaste medborgaren i Jerusem eller rentav den minsta dödliga på Urantia.
39:4.15 (436.1) 5. Transportörerna. Detta är transportserafer som fungerar i lokalsystemen. I ert system, Satania, för de passagerare till och från Jerusem och verkar i övrigt som interplanetariska transportörer. Sällan går en dag förbi utan att en transportseraf från Satania sätter i land en gäststuderande eller annan resande av ande- eller semiandenatur på Urantia. Dessa samma rymdfarare skall en dag ta dig till och från de olika världarna i systemets högkvartersgrupp, och när du har avslutat ditt uppdrag i Jerusem skall de ta dig vidare till Edentia. Under inga omständigheter för de dig tillbaka till världen för ditt ursprung som människa. En dödlig återvänder aldrig till sin födelseplanet under den domperiod som råder under hennes tidsmässiga existens, och om hon återvände under en senare domperiod skulle hon åtföljas av en transportseraf från universumets högkvartersgrupp.
39:4.16 (436.2) 6. Upptecknarna. Dessa serafer sköter de trefaldiga registren i lokalsystemen. Registertemplet i en systemhuvudstad är en unik byggnad; till en tredjedel är den materiell och konstruerad av lysande metaller och kristaller, till en tredjedel är den morontiell och tillverkad av en förening mellan andlig och materiell energi, men osynlig för de dödliga, och till en tredjedel är den andlig. Upptecknarna i denna klass förestår och upprätthåller detta trefaldiga registersystem. Uppstigande dödliga konsulterar till en början de materiella arkiven; de Materiella Sönerna och högre övergångsvarelserna konsulterar arkiven i morontiahallarna, medan serafer och högre andepersonligheter i riket forskar i andesektionens register.
39:4.17 (436.3) 7. Reserverna. Förvaltningsserafernas reservkår i Jerusem tillbringar mycket av sin väntetid med att som andeföljeslagare umgås med de nyligen anlända uppstigande dödliga från systemets olika världar — de ackrediterade graduerade från mansoniavärldarna. En av fröjderna med din vistelse i Jerusem blir att under fritiden tala och umgås med dessa beresta och i mångt och mycket erfarna serafer som väntar på uppdrag i reservkåren.
39:4.18 (436.4) Det är just sådana vänskapsförhållanden som dessa som gör en systemhuvudstad så kär för de uppstigande dödliga. I Jerusem ser ni för första gången Materiella Söner, änglar och uppstigande pilgrimer umgås med varandra. Här förbrödrar sig varelser som är helt andliga, semiandliga och individer som just har trätt fram från den materiella existensen. De dödligas gestalt är här så modifierad och människornas reaktionsförmåga inför ljus så vidgad att alla kan glädjas åt ömsesidigt igenkännande och sympatisk förståelse av personligheten.
39:5.1 (436.5) Dessa serafer har sitt högkvarter i systemhuvudstäderna, och fastän de är nära associerade med adamiska medborgare som är bofasta där är de i första hand förordnade till tjänst hos de planetariska Adamerna, de biologiska eller fysiska förbättrarna av de materiella raserna i de evolutionära världarna. Änglarnas omvårdande arbete blir av allt större intresse då det närmar sig de bebodda världarna, med de verkliga problem som möter tidens män och kvinnor vilka förbereder sig för försöket att uppnå evighetens mål.
39:5.2 (437.1) Majoriteten av de planetariska medhjälparna förflyttades från Urantia då Adams regim bröt samman, och den serafiska övervakningen av er värld överfördes i större utsträckning till administratörerna, övergångsomvårdarna och ödesväktarna. Dessa serafiska medhjälpare hos era försumliga Materiella Söner betjänar emellertid Urantia fortfarande i följande grupper:
39:5.3 (437.2) 1. Lustgårdens röster. När det planetariska loppet av människans evolution håller på att nå sin högsta biologiska nivå anländer alltid den Materiella Sonen och Dottern, Adam och Eva, för att höja människorasernas fortsatta utveckling genom att konkret bidra med sin egen bättre livsplasma. Det planetariska högkvarteret för en sådan Adam och Eva benämns vanligen Edens Lustgård, och deras personliga serafer är ofta kända som ”Lustgårdens röster”. Dessa serafer är till ovärderlig hjälp för de planetariska Adamerna i alla deras projekt för att fysiskt och intellektuellt förbättra de evolutionära raserna. Efter den adamiska försummelsen på Urantia lämnades några av dessa serafer kvar på planeten och förordnades till Adams efterföljande makthavare.
39:5.4 (437.3) 2. Broderskapets andar. Det torde vara uppenbart att när en Adam och Eva anländer till en evolutionär värld är det deras uppgift av avsevärd omfattning att åstadkomma rasmässig harmoni och social samverkan mellan de olika raserna. Dessa raser, som har olika färg och varierande natur förhåller sig sällan gynnsamt till planen för broderskap mellan människorna. Dessa primitiva människor börjar inse visheten i fredliga ömsesidiga förbindelser endast som resultat av mogen mänsklig erfarenhet och genom broderskapets serafiska andars trogna omvårdnad. Utan dessa serafers arbete skulle de Materiella Sönernas strävanden att harmonisera och föra framåt människoraserna i en evolverande värld storligen fördröjas. Och om er Adam hade hållit sig till den ursprungliga planen för utvecklingen av Urantia skulle dessa broderskapets andar hittills ha åstadkommit otroliga förändringar i människosläktet. Med beaktande av den adamiska försummelsen är det sannerligen remarkabelt att dessa serafklasser har kunnat fostra och förverkliga ens så mycket broderskap som ni nu har på Urantia.
39:5.5 (437.4) 3. Fredens själar. Mången strid kännetecknar årtusendena i början av den evolutionära människans strävanden uppåt. Fred är inte ett naturligt tillstånd i de materiella världarna. Världarna upplever först ”frid på jorden och god vilja bland människorna” genom den verksamhet som fredens serafsjälar ansvarar för. Fastän dessa änglars första strävanden på Urantia till stor del omintetgjordes, blev Vevona, ledaren för fredens själar under Adams tid, kvar på Urantia, och hon är nu knuten till generalguvernörens stab här. Och det var denna samma Vevona som, när Mikael föddes, i egenskap av ledare för härskarorna av änglar förkunnade för världarna: ”Ära vare Gud i Havona och på jorden frid och god vilja bland människorna.”
39:5.6 (437.5) Under de mera avancerade tidsskedena i den planetariska evolutionen verkar dessa serafer för att ersätta idén om försoning med tanken om gudomlig anpassning som filosofi för de dödligas överlevande.
39:5.7 (437.6) 4. Tillitens andar. Misstänksamhet är den medfödda reaktionen hos den primitiva människan; kampen för överlevnad under de tidiga tidsåldrarna är inte ägnad att medföra tillit. Tilliten är ett nytt mänskligt förvärvande som åstadkoms av dessa planetariska serafers verksamhet under den adamiska regimen. Det är deras uppgift att inprägla tillit i de evolverande människornas sinnen. Gudarna är mycket tillitsfulla; den Universelle Fadern är villig att fritt överlämna sig — Riktaren — i människans hägn.
39:5.8 (438.1) Hela denna grupp av serafer överfördes efter det adamiska misslyckandet till den nya regimen, och de har allt sedan dess fortsatt sina bemödanden på Urantia. De har inte varit helt utan framgång då en civilisation nu håller på att utvecklas vilken omfattar mycket av deras ideal om förtroende och tillit.
39:5.9 (438.2) Under de mera avancerade planetariska tidsåldrarna höjer de människans uppskattning av sanningen att osäkerhet är hemligheten med en fortgående belåtenhet. De hjälper filosoferna bland de dödliga att inse att då okunskap är väsentlig för framgång vore det ett kolossalt misstag för den skapade att känna till framtiden. De förstärker människans smak för sötman i osäkerheten, för romansen med och charmen i den obestämda och okända framtiden.
39:5.10 (438.3) 5. Transportörerna. De planetariska transportörerna betjänar de enskilda världarna. Majoriteten av de serafomslutna varelser som förs till denna planet är på genomresa; de stannar endast för en stund; de omhändertas av sina egna speciella serafiska transportörer; men det finns ett stort antal sådana serafer stationerade på Urantia. De är transportpersonligheter som trafikerar från lokala planeter som Urantia till Jerusem.
39:5.11 (438.4) Er sedvanliga föreställning om änglar har uppstått på följande sätt: Under ögonblick just före den fysiska döden inträffar ibland ett återspeglingsfenomen i människans sinne; detta fördunklande medvetande ser ut att visualisera någonting av den närvarande ängelns gestalt, och detta tolkas genast i enlighet med den gängse föreställning om änglar som denna individ har i sitt sinne.
39:5.12 (438.5) Den felaktiga uppfattningen att änglarna har vingar orsakas inte helt av gamla föreställningar om att de måste ha vingar för att kunna flyga genom luften. Människor har ibland tillåtits iaktta serafer som förbereddes för transporttjänst, och de gamla berättelserna om dessa upplevelser har till stor del bestämt uppfattningen om änglar på Urantia. Vid observerandet av en transportseraf som görs i ordning för att ta emot en passagerare för interplanetarisk färd kan man se något som ser ut som en dubbel uppsättning av vingar som sträcker sig från huvud till fot hos ängeln. I verkligheten är dessa vingar energiinsulatorer — friktionsskydd.
39:5.13 (438.6) När himmelska varelser skall serafomslutas för överföring från en värld till en annan förs de till sfärens högkvarter, och efter vederbörlig registrering försätts de i överföringssömn. Under tiden förflyttar sig transportserafen till horisontalt läge omedelbart ovanför universumenergins pol på den planeten. Medan energiskydden är vidöppna placeras den sovande personligheten med skicklighet av de tjänstgörande serafassistenterna rakt ovanpå transportängeln. Därefter stängs och justeras både det övre och det nedre skyddsparet noggrant.
39:5.14 (438.7) Och nu börjar under medverkan av omformarna och överförarna en sällsam omvandling då serafen görs i ordning för att kasta sig in i energiströmmarna i universumets strömkretsar. Till det yttre smalnar serafen i båda ändar och blir så innesluten i ett konstigt bärnstensskiftande ljus att det mycket snart är omöjligt att urskilja den serafomslutna personligheten. När allt är färdigt för avfärd inspekterar transportledaren vederbörligen livsfarkosten, utför rutintesten för att undersöka huruvida ängeln är på rätt sätt inkopplad till strömkretsarna och kungör därefter att resenären är rätt och riktigt serafomsluten, att energierna är justerade, att ängeln är isolerad och att allting är klart för avfärdsblixten. De mekaniska övervakarna, två av dem, intar sedan följande sina positioner. Vid det här laget har transportserafen blivit en nästan genomskinlig, vibrerande och torpedformad, glimrande och lysande gestalt. Nu kallar den världens transportavsändaren till sig tilläggsbatterierna i form av de levande energiöverförarna, vanligen ett tusen till antalet; då han kungör transportens destination sträcker han sig fram och berör den närliggande änden av seraffarkosten, som skjuter iväg med blixtens hastighet och lämnar efter sig ett spår av himmelskt sken så långt som den planetariska atmosfären sträcker sig. Inom mindre än tio minuter är denna förunderliga syn försvunnen även från serafernas förstärkta syn.
39:5.15 (439.1) Medan de planetariska rymdrapporterna mottas klockan tolv på dagen enligt meridianen för ifrågavarande andliga högkvarter, avsänds transportörerna från denna samma plats vid midnatt. Det är den gynnsammaste tiden för avfärd och standardtimme för avfärd om ej annat angetts.
39:5.16 (439.2) 6. Upptecknarna. Dessa är de som för register över de mera betydelsefulla angelägenheter som gäller planeten, så som den fungerar som en del av systemet och så som den förhåller sig till och berörs av universumstyret. De är verksamma vid registrerandet av planetariska angelägenheter, men de berörs inte av ärenden som gäller individers liv och existens.
39:5.17 (439.3) 7. Reserverna. De planetariska serafernas reserver i Satania är förlagda till Jerusem i nära förbindelse med reserven av Materiella Söner. Dessa rikliga reserver förslår i överflöd för varje fas av de mångahanda aktiviteterna hos denna serafklass. Dessa änglar är också personliga budbärare i lokalsystemen. De betjänar dödliga i övergångsvärldarna, änglar och Materiella Söner så väl som andra med hemvist i systemhögkvarteret. Fastän Urantia för närvarande är utanför de andliga strömkretsarna i Satania och Norlatiadek har ni i övrigt nära beröring med interplanetariska angelägenheter, ty dessa budbärare från Jerusem kommer ofta till denna värld såsom till alla de övriga sfärerna i systemet.
39:6.1 (439.4) Såsom deras namn kanske antyder tjänar seraferna för övergångsomvårdnad varhelst de kan bidra till de skapade varelsernas övergång från det materiella till det andliga tillståndet. Dessa änglar tjänar med början i de bebodda världarna upp till systemhuvdstäderna, men de som finns i Satania inriktar för närvarande sina främsta strävanden på utbildningen av de överlevande dödliga i de sju mansoniavärldarna. Denna verksamhet är diversifierad enligt följande sju uppdragsklasser:
39:6.2 (439.5) 1. Serafevangelister.
39:6.3 (439.6) 2. Rasuttolkare.
39:6.4 (439.7) 3. Sinnesplanerare.
39:6.5 (439.8) 4. Morontiarådgivare.
39:6.6 (439.9) 5. Tekniker.
39:6.7 (439.10) 6. Upptecknarlärare.
39:6.8 (439.11) 7. Omvårdande reserver.
39:6.9 (439.12) Mera om dessa serafiska omvårdare för de uppstigna i övergångsvärldarna får ni veta i samband med de berättelser som handlar om mansoniavärldarna och morontialivet.
39:7.1 (440.1) Dessa änglar tjänar inte i större utsträckning annanstans än i de äldre världarna och på de mera avancerade planeterna i Nebadon. Ett stort antal av dem hålls i reserv i serafvärldarna nära Salvington, där de är sysselsatta med projekt som ansluter sig till den en gång gryende tidsåldern av ljus och liv i Nebadon. Dessa serafer verkar i samband med de uppstigna dödligas livsskeden, men de vårdar sig nästan uteslutande om de dödliga som överlever enligt något av de modifierade uppstigningssätten.
39:7.2 (440.2) Då dessa änglar inte direkt har att göra med vare sig Urantia eller urantier anser vi det bäst att avstå från att beskriva deras fascinerande aktiviteter.
39:8.1 (440.3) Seraferna har sitt ursprung i lokaluniverserna, och i dessa samma födelsevärldar når en del av dem även sin slutliga tjänstebestämmelse. Med hjälp och råd från de äldre ärkeänglarna kan en del serafer bli upphöjda till de ädla uppgifterna hos en Lysande Aftonstjärna medan andra kan uppnå ställningen och tjänsten som ouppenbarade jämlika med Aftonstjärnorna. Även andra äventyr är det fritt att försöka sig på för bestämmelse inom lokaluniversumet, men Serafington förblir alltid det eviga målet för alla änglar. Serafington är änglarnas tröskel till Paradiset och uppnåelse av Gudomen, övergångssfären från verksamheten i tiden till den höga tjänsten i evigheten.
39:8.2 (440.4) Seraferna kan uppnå Paradiset på tjugotals — hundratals — olika sätt, men de viktigaste så som de beskrivs i dessa berättelser är följande:
39:8.3 (440.5) 1. Att få tillträde till serafernas boning i Paradiset som följd av personlig förmåga, genom att uppnå fulländning i specialiserad tjänst som himmelsk artisan, teknisk rådgivare eller himmelsk upptecknare. Att bli en paradisföljeslagare och efter att sålunda ha nått fram till alltings centrum kanske sedan bli en evig omvårdare och rådgivare för serafernas klasser och andra.
39:8.4 (440.6) 2. Att bli kallad till Serafington. Under vissa omständigheter blir serafer förordnade till höjden; under andra omständigheter uppnår änglarna ibland Paradiset på mycket kortare tid än de dödliga. Men hur lämpade ett serafpar än må vara kan de inte på eget initiativ avresa till Serafington eller annanstans. Inga andra än framgångsrika ödesväktare kan vara säkra på sitt framskridande till Paradiset längs den evolutionära uppstigningens progressiva väg. Alla andra måste tålmodigt invänta ankomsten av Paradisets budbärare bland tredje gradens supernafer som kommer med kallelsen att inställa sig i höjden.
39:8.5 (440.7) 3. Att uppnå Paradiset med de dödligas evolutionära förfarande. Det suprema val som serafer kan göra under sitt livsskede i tiden är att välja posten som skyddsängel, för att därigenom uppnå livsskedet som finalit och kvalificera sig för uppdrag på seraftjänstens eviga sfärer. Dessa personliga guider för tidens barn kallas ödesväktare, vilket anger att de vakar över dödliga varelser på den gudomliga bestämmelsens väg och att de därmed avgör sin egen höga bestämmelse.
39:8.6 (440.8) Ödesväktarna antas från leden av alla serafklassers mera erfarna änglapersonligheter som har kvalificerat sig för denna tjänst. Alla överlevande dödliga destinerade att bli fusionerade med Riktaren tilldelas en temporär väktare, och dessa följeslagare kan bli permanent anknutna när de dödliga överlevande uppnår den intellektuella och andliga utveckling som förutsätts. Innan de dödliga uppstigna lämnar mansoniavärldarna har de alla en permanent serafföljeslagare. Denna grupp av omvårdande andar behandlas i samband med berättelserna om Urantia.
39:8.7 (441.1) Det är inte möjligt för änglarna att nå fram till Gud från människans ursprungsnivå, ty de är skapade ”litet högre än ni”; men det har vist blivit så arrangerat, att fastän det inte är möjligt för dem att starta från själva bottnen, de andliga lågländerna för de dödligas existens, kan de stiga ned till dem som börjar från bottnen och lotsa dessa varelser steg för steg, värld för värld, till Havonas portar. När dödliga uppstigna lämnar Uversa för att börja genomgången av kretsarna i Havona tar dessa beskyddare, som har varit anknutna som följeslagare efter de dödligas köttsliga liv, tillfälligt farväl av sina pilgrimsföljeslagare medan de själva reser till Serafington, änglarnas bestämmelse i storuniversum. Här försöker dessa väktare uppnå, och uppnår otvivelaktigt, det serafiska ljusets sju kretsar.
39:8.8 (441.2) Många men inte alla av de serafer som har förordnats till ödesväktare under det materiella livet åtföljer sina dödliga följeslagare genom kretsarna i Havona, och vissa andra serafer går igenom kretsarna i centraluniversumet på ett sätt som helt avviker från de dödligas uppstigning. Men oberoende av uppstigningsvägen går alla evolutionära serafer genom Serafington, och majoriteten genomgår denna erfarenhet i stället för kretsarna i Havona.
39:8.9 (441.3) Serafington är bestämmelsesfären för änglar, och deras uppnåelse av denna värld avviker helt från de dödliga pilgrimernas erfarenheter i Ascendington. Änglarna är inte absolut säkra på sin eviga framtid förrän de har uppnått Serafington. Ingen ängel som kommit till Serafington har enligt vad man vet någonsin gått vilse; synden finner aldrig genklang i hjärtat på en fulländad seraf.
39:8.10 (441.4) De graduerade från Serafington förordnas till olika uppgifter: Ödesväktarna med erfarenhet från Havonakretsarna går vanligen in i de Dödligas Finalitkår. Andra beskyddare, som har klarat sina urskiljningstest i Havona, återförenar sig ofta med sina dödliga följeslagare i Paradiset, och en del blir för alltid kompanjoner till de dödliga finaliterna medan andra ansluter sig till de olika finalitkårerna för icke-dödliga och många upptas i de Fulländade Serafernas Kår.
39:9.1 (441.5) Efter att ha uppnått andarnas Fader och antagits till de fulländade änglarnas tjänst förordnas änglar ibland till verksamhet i världar etablerade i ljus och liv. De vinner också anknytning till de höga treenigade varelserna i universerna och till de upphöjda tjänsterna i Paradiset och Havona. Dessa serafer från lokaluniverserna har erfarenhetsmässigt kompenserat den skillnad i gudomlighetspotential som tidigare skiljde dem från de omvårdande andarna i centraluniversumet och superuniverserna. Änglarna i de Fulländade Änglarnas Kår tjänar som medarbetare till sekonaferna i superuniverserna och som assistenter till supernafernas höga klass i Paradiset och Havona. För dessa änglar är livsskedet i tiden avslutat; härefter och för evigt är de Guds tjänare, gudomliga personligheters följeslagare och jämlika med finaliterna i Paradiset.
39:9.2 (441.6) Fulländade serafer återvänder i stort antal till sina födelseuniverser för att där komplettera den verksamhet som bygger på gudomlig begåvning med verksamhet baserad på erfarenhetsmässig fulländning. Nebadon är relativt sett ett av de yngre universerna och har därför inte så många av dessa återvända graduerade från Serafington som det finns i ett äldre rike; icke desto mindre är vårt lokaluniversum i tillräcklig grad försett med fulländade serafer, ty det är av betydelse att de evolutionära rikena uppvisar tilltagande behov av deras tjänster när de närmar sig ställningen av ljus och liv. De fulländade seraferna tjänar nu mest tillsammans med de suprema klasserna av serafer, men några tjänar i var och en av de andra änglaklasserna. Även er värld har förmånen av en omfattande omvårdnad från tolv specialiserade grupper från de Fulländade Serafernas Kår; dessa mästarserafer för planetarisk övervakning åtföljer varje nyutnämnd Planetprins till en bebodd värld.
39:9.3 (442.1) Många fascinerande möjligheter till verksamhet är öppna för de fulländade seraferna, men just så som de alla under tiden före Paradiset längtade efter uppdrag som ödesväktare, så vill de i sin erfarenhet efter Paradiset helst tjäna som utgivningsföljeslagare till de inkarnerade Paradissönerna. De är fortfarande supremt hängivna den universella planen att få iväg de dödliga varelserna i de evolutionära världarna på deras långa och lockande resa mot gudomlighetens och evighetens mål i Paradiset. Under de dödligas hela äventyr att finna Gud och uppnå gudomlig fulländning är dessa andeomvårdare bland de fulländade seraferna tillsammans med tidens trogna omvårdande andar alltid och för evigt era sanna vänner och osvikliga hjälpare.
39:9.4 (442.2) [Framfört av en Melkisedek på anmodan av Ledaren för Serafernas Härskaror i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 40
40:0.1 (443.1) SÅ SOM beträffande många andra av de större grupperna av varelser i universumet har även sju allmänna klasser bland Guds Uppstigande Söner uppenbarats:
40:0.2 (443.2) 1. Med Fadern fusionerade dödliga.
40:0.3 (443.3) 2. Med Sonen fusionerade dödliga.
40:0.4 (443.4) 3. Med Anden fusionerade dödliga.
40:0.5 (443.5) 4. Evolutionära serafer.
40:0.6 (443.6) 5. Uppstigande Materiella Söner.
40:0.7 (443.7) 6. Omvandlade Mellanvarelser.
40:0.8 (443.8) 7. Personaliserade Riktare.
40:0.9 (443.9) Berättelsen om dessa varelser, från de evolutionära världarnas ringa dödliga med ursprung i djurriket till den Universelle Faderns Personaliserade Riktare är en lysande berättelse om den frikostiga utgivningen av gudomlig kärlek och nåderik nedtrappning genom all tid och i alla universer i Paradisgudomarnas vidsträckta skapelse.
40:0.10 (443.10) Dessa presentationer började med en beskrivning av Gudomarna, och grupp för grupp har berättelsen rört sig nedåt längs den universella skalan för levande varelser tills den har nått den lägsta klassen av liv utrustad med potential för odödlighet; och nu har jag, som en gång var en dödlig med ursprung i en evolutionär värld i rymden, blivit utsänd från Salvington för att utveckla och fortsätta berättelsen om Gudarnas eviga syfte beträffande de uppstigande klasserna av söner, i synnerhet beträffande de dödliga varelserna i tid och rymd.
40:0.11 (443.11) Då större delen av denna berättelse ägnas åt att behandla de tre grundklasserna av uppstigande dödliga skall uppmärksamheten först fästas på de icke-dödliga uppstigande sönernas klasser — serafernas, Adamernas, mellanvarelsernas och Riktarnas klasser.
40:1.1 (443.12) De dödliga med ursprung i djurriket är inte de enda varelser som åtnjuter privilegiet att höra till Guds söner; änglarnas härskaror har också denna storartade möjlighet att nå fram till Paradiset. Också väktarseraferna uppnår genom erfarenhet och tjänst tillsammans med de uppstigande dödliga i tiden ställningen som uppstigna söner. Dessa änglar uppnår Paradiset via Serafington, och mången upptas även i de Dödligas Finalitkår.
40:1.2 (443.13) Att uppnå de himmelska höjder som en finalitson till Gud stiger upp till är en mästerlig bragd för en ängel, en prestation som vida överstiger er uppnåelse av evig överlevnad genom den Evige Sonens plan och den inre Riktarens ständigt närvarande hjälp; men sådana uppståndelser av väktarseraferna, och stundom andra, inträffar verkligen.
40:2.1 (444.1) Guds Materiella Söner skapas i lokaluniverserna såsom Melkisedekarna och deras medarbetare, som alla klassificeras som nedstigande Söner. Och de planetariska Adamerna — de evolutionära världarnas Materiella Söner och Döttrar — är verkligen nedstigande Söner, som kommer ned till de bebodda världarna från sina ursprungssfärer, huvudstäderna i de lokala systemen.
40:2.2 (444.2) När en sådan Adam och Eva helt lyckas i sitt gemensamma planetariska uppdrag som biologiska förbättrare delar de invånarnas ödesbestämmelse i den världen. När en sådan värld har etablerats i de avancerade stadierna av ljus och liv får dessa trogna Materiella Söner och Döttrar tillstånd att avsäga sig alla planetariska förvaltningsuppdrag, och efter att sålunda ha blivit fria från nedstigningens äventyr får de registrera sig som fulländade Materiella Söner i lokaluniversumets register. På samma sätt får de Materiella Sönerna med stationär ställning — medborgarna i de lokala systemen — om utnämningen till planetariskt uppdrag är länge fördröjt dra sig tillbaka från uppgifterna på sin statusenliga sfär och likaledes registrera sig som fulländade Materiella Söner. Efter dessa formaliteter erkänns dessa, från sina uppgifter befriade Adamer och Evor, som uppstigande Söner till Gud, och de kan omedelbart påbörja sin långa färd till Havona och Paradiset med början vid den exakta punkten för sin dåvarande ställning och andliga uppnåelsenivå. Och de gör denna färd tillsammans med dödliga och andra uppstigande Söner och fortsätter tills de har funnit Gud och upptagits i de Dödligas Finalitkår för evig tjänst hos Paradisgudomarna.
40:3.1 (444.3) Fastän båda grupperna av mellanvarelser går miste om de omedelbara fördelarna av Guds nedstigande Söners planetariska utgivningar, och fastän deras uppstigning till Paradiset blir långt framskjuten, befrias dock båda grupperna från sina planetariska uppgifter snart efter det att den evolutionära planeten har nått fram till de mellersta tidsskedena av ljus och liv (om ej dessförinnan). Ibland omvandlas majoriteten av dem tillsammans med sina människokusiner den dag då ljusets tempel sänker sig från himlen och Planetprinsen upphöjs till Planethärskarens värdighet. Sedan de har befriats från sin planetariska tjänst registreras båda klasserna i lokaluniversumet som uppstigande Söner till Gud och påbörjar omedelbart den långa uppstigningen till Paradiset längs samma rutter som har förordnats för de dödliga släktenas framsteg i de materiella världarna. Bestämmelsen för dem som hör till första gradens grupp är olika finalitkårer, men andra gradens mellanvarelser, dvs. de adamiska mellanvarelserna, har alla en väg som leder till medlemskap i de Dödligas Finalitkår.
40:4.1 (444.4) När en tidens dödlig under sin tid på planeten i förening med den Universelle Faderns andegåva inte uppnår evig överlevnad för sin själ, orsakas ett sådant misslyckande aldrig på något sätt av att Riktaren skulle ha försummat sin plikt, omsorg, tjänst eller hängivenhet. Vid den kroppsliga döden återvänder sådana övergivna Ledsagare till Divinington, och senare efter domen över den icke-överlevande kan de anvisas på nytt till världarna i tid och rymd. Efter upprepade tjänster av detta slag eller efter någon ovanlig erfarenhet, såsom att fungera som den inre Riktaren hos en inkarnerad Gåvoson, personaliseras dessa effektiva Riktare ibland av den Universelle Fadern.
40:4.2 (445.1) De Personaliserade Riktarna är varelser av en unik och ofattbar klass. Ursprungligen har de en existentiell förpersonlig status, men de har blivit erfarenhetsmässiga av att ta del i livet och dess skeden hos de ringa dödliga i de materiella världarna. Och eftersom den personlighet som utges till dessa erfarna Tankeriktare har sitt ursprung och källflöde i den Universelle Faderns personliga och fortgående verksamhet att utge erfarenhetsmässig personlighet till sin skapelse av skapade varelser, så klassificeras dessa Personaliserade Riktare som uppstigande Söner till Gud, de högsta bland alla sådana klasser av Söner.
40:5.1 (445.2) De dödliga utgör sista länken i den kedja av varelser som kallas Guds söner. Allt det som är kännetecknande för den Ursprunglige och Evige Sonen går vidare ned genom en serie av allt mindre gudomliga och allt mera mänskliga personaliseringar tills en varelse framträder som är mycket lik er själva, en som ni kan se, höra och röra vid. Och då görs ni andligen medvetna om den stora sanning som er tro kan fatta — att ni är söner till den evige Guden!
40:5.2 (445.3) På samma sätt kommer den Ursprunglige och Oändlige Anden med hjälp av en lång serie av allt mindre gudomliga och allt mera mänskliga klasser närmare och närmare de kämpande varelserna i världarna och når gränsen för sitt framträdande i änglarna — jämfört med vilka er ställning som skapade varelser är något lägre. Det är änglarna som personligen vakar över och vägleder er på livets färd under livsskedet som dödliga i tiden.
40:5.3 (445.4) Gud Fadern sänker sig inte, kan inte sänka sig, på detta sätt för att få en sådan nära personlig kontakt med det nästan obegränsade antalet uppstigande varelser överallt i universernas universum. Men Fadern är inte i avsaknad av personlig kontakt med sina ringa varelser; ni är inte utan den gudomliga närvaron. Fastän Gud Fadern inte kan vara hos er som en direkt manifestation av sin personlighet, är han i er och en del av er i den inre Tankeriktares, den gudomliga Ledsagarens, identitet. Sålunda kommer Fadern, som till personlighet och ande är längst borta från er, närmast er i personlighetsströmkretsen och i andeberöringen av inre gemenskap med själva själen hos hans dödliga söner och döttrar.
40:5.4 (445.5) Identifikation med anden utgör hemligheten med personlig överlevnad och avgör den andliga uppståndelsens ödesbestämmelse. Och eftersom Tankeriktarna är de enda andar med fusionspotential som kan identifiera sig med människan under hennes köttsliga liv klassificeras de dödliga i tid och rymd i första hand i enlighet med sitt förhållande till dessa gudomliga gåvor, de inneboende Mysterieledsagarna. Denna klassifikation är följande:
40:5.5 (445.6) 1. Dödliga hos vilka Riktaren vistas tillfälligt eller i erfarenhetssyfte.
40:5.6 (445.7) 2. Dödliga som till sin typ inte fusionerar med Riktaren.
40:5.7 (445.8) 3. Dödliga som har potential för fusion med Riktaren.
40:5.8 (445.9) Serie ett — dödliga hos vilka Riktaren vistas tillfälligt eller i erfarenhetssyfte. Denna seriebeteckning är temporär för varje planet i utveckling och används under de tidiga stadierna i alla bebodda världar utom i dem som hör till den andra serien.
40:5.9 (445.10) Dödliga av den första serien bebor världarna i rymden under de tidigare skedena av människosläktets utveckling och omfattar de mest primitiva typerna av människosinne. I många världar liksom Urantia före Adam uppnår stora antal högre och mera avancerade typer av primitiva människor överlevnadskapacitet, men de lyckas inte uppnå fusion med Riktaren. Under många, många tidsåldrar innan människan har stigit upp till den högre andliga viljans nivå bor Riktarna i dessa kämpande varelsers sinne under deras korta köttsliga liv, och i den stund då Riktaren tar sin boning hos sådana viljevarelser börjar de gruppvisa skyddsänglarna fungera. Fastän dessa dödliga av den första serien inte har personliga beskyddare har de dock gruppvisa väktare.
40:5.10 (446.1) En Riktare vars syfte är att inhämta erfarenhet stannar hos en primitiv människovarelse under hela dennas köttsliga liv. Riktarna bidrar mycket till de primitiva människornas framsteg men kan inte ingå eviga föreningar med dessa dödliga. Denna tillfälliga omvårdnad av Riktarna åstadkommer två saker: För det första får de själva värdefull och verklig erfarenhet av hur det evolutionära intellektet är till sitt väsen och verkande, en erfarenhet som är ovärderlig i samband med senare kontakter med högre utvecklade varelser i andra världar. För det andra bidrar Riktarnas tillfälliga vistelse mycket till att förbereda deras dödliga försökspersoner för en eventuell senare fusion med Anden. Alla Gud-sökande själar av denna typ uppnår evigt liv genom lokaluniversumets Moderandes andliga omfamning och blir sålunda uppstigande dödliga inom lokaluniversumets regim. Många personer från tiden före Adam på Urantia uppflyttades på detta sätt till mansoniavärldarna i Satania.
40:5.11 (446.2) Gudarna som föreskrev att den dödliga människan skall stiga upp till högre nivåer av andlig intelligens under långa tidsåldrar av evolutionära prövningar och vedermödor tar i beaktande hennes ställning och behov i varje skede av uppstigningen; och alltid är de gudomligt opartiska och rättvisa, rentav charmfullt barmhärtiga vid de slutliga bedömningarna av dessa kämpande dödliga från de evolverande släktenas tidigaste tider.
40:5.12 (446.3) Serie två — dödliga som till sin typ inte fusionerar med Riktaren. Dessa är specialiserade typer av människovarelser som inte kan åstadkomma en evig förening med sin inre Riktare. Typklassificeringen bland raser med en-, två- eller tredelade hjärnor är inte en faktor som har betydelse för fusionen med Riktaren; alla dessa dödliga är därvidlag lika, men dessa typer som inte fusionerar med Riktaren är en helt annorlunda och i betydande grad modifierad klass av viljevarelser. Många av dem som inte andas hör till denna serie, och det finns talrika andra grupper som vanligen inte fusionerar med Riktaren.
40:5.13 (446.4) Så som i serie nummer ett har varje medlem av denna grupp förmånen av en enda Riktares omvårdnad under den köttsliga livstiden. Under det världsliga livet gör dessa Riktare för sina personer, som de temporärt dväljs i, allt det som görs i andra världar där de dödliga har potential för fusion. De dödliga i denna andra serie bebos ofta av en jungfrulig Riktare, men de högre människotyperna är ofta förenade med mästerliga och erfarna Ledsagare.
40:5.14 (446.5) I uppstigningsplanen för upplyftandet av skapade varelser med ursprung i djurriket ger Guds Söner dessa varelser samma hängivna tjänst som kommer de dödliga av urantiatyp till del. Serafernas samarbete med Riktarna på de planeter där fusion inte förekommer är precis lika väl ordnad som i de världar där fusionspotentialen finns; ödesväktarna verkar på sådana sfärer alldeles så som på Urantia och fungerar på samma sätt vid tiden för den dödligas överlevnad, varvid den överlevande själen blir fusionerad med Anden.
40:5.15 (446.6) Då ni möter dessa modifierade typer av dödliga i mansoniavärldarna kommer ni inte att ha några svårigheter att kommunicera med dem. De talar där samma systemspråk men med hjälp av ett modifierat förfarande. Dessa varelser är identiska med er klass av varelseliv i fråga om manifestation av ande och personlighet; de avviker endast i vissa fysiska drag och såtillvida att de inte kan fusioneras med Tankeriktaren.
40:5.16 (447.1) Jag kan inte säga varför det är så att denna varelsetyp aldrig kan fusionera med den Universelle Faderns Riktare. En del av oss lutar åt den åsikten att Livsbärarna i sina strävanden att forma varelser som kan existera i en ovanlig planetarisk omgivning finner det nödvändigt att göra så radikala förändringar i den universella planen för intelligenta viljevarelser att det blir av naturen omöjligt att åstadkomma en bestående förening med Riktaren. Ofta har vi frågat oss: Är detta en avsiktlig eller oavsiktlig del av uppstigningsplanen? Men vi har inte funnit något svar.
40:5.17 (447.2) Serie tre — dödliga med potential för fusion med Riktaren. Alla med Fadern fusionerade dödliga härstammar från djuren, just så som människoraserna på Urantia. De omfattar dödliga av en-, två- eller trehjärniga typer med potential för fusion med Riktaren. Urantierna är av mellantyp, dvs. av tvåhjärnig typ, och är på många sätt mänskligt överlägsna de enhjärnigas grupper men definitivt begränsade i jämförelse med de trehjärnigas klasser. Utrustningen i form av dessa tre typer av fysisk hjärna har ingen betydelse vid utgivning av Riktare, i fråga om serafernas tjänst eller vid någon annan fas av andeomvårdnad. Den intellektuella och andliga skillnaden mellan de tre hjärntyperna sätter sin prägel på individer som i övrigt är helt lika till sin sinnesutrustning och andliga potential. Skillnaden är störst under det världsliga livet och tenderar att minska allt efter som mansoniavärldarna en efter en genomgås. Från systemhögkvarteret och vidare är dessa tre typers framskridande det samma, och deras slutliga paradisbestämmelse är identisk.
40:5.18 (447.3) De onumrerade serierna. Dessa berättelser kan omöjligen omfatta alla de fascinerande variationerna i de evolutionära världarna. Ni vet att var tionde värld är en decimal- eller experimentplanet, men ni vet ingenting om de andra variablerna som allt emellan påverkar de evolutionära sfärernas kretsgång. Det finns alltför talrika skillnader även mellan de uppenbarade klasserna av levande varelser, liksom mellan de planeter som hör till samma grupp, för att man skall kunna redogöra för dem, men denna presentation klargör de väsentliga skillnaderna i förhållande till uppstigningslivsskedet. Och uppstigningslivsskedet är den viktigaste faktorn vid varje betraktande av de dödliga i tid och rymd.
40:5.19 (447.4) Vad beträffar de dödligas chanser till överlevnad må det för alltid göras klart: Alla själar inom varje tänkbar fas av de dödligas existens överlever förutsatt att de manifesterar villighet att samarbeta med sin inre Riktare och uppvisar en önskan att finna Gud och uppnå gudomlig fulländning, även om dessa önskningar vore blott de första svaga fladdringarna i den primitiva förståelsen av det ”sanna ljuset som lyser upp varje människa som kommer in i världen”.
40:6.1 (447.5) De dödligas släkten representerar den lägsta klassen av den förståndsmässiga och personliga skapelsen. Ni dödliga är gudomligt älskade, och var och en av er kan välja att acceptera den säkra ödesbestämmelse som innebär en underbar och ärorik erfarenhet, men ni är inte ännu till er natur av den gudomliga klassen; ni är helt och hållet dödliga. Ni kommer att räknas som uppstigande söner i det ögonblick då fusionen sker, men de dödligas ställning i tid och rymd är den samma som trossöners innan den slutliga sammansmältningen sker mellan den överlevande dödliga själen och någon typ av evig och odödlig ande.
40:6.2 (448.1) Det är ett högtidligt och himmelskt faktum att sådana ringa och materiella varelser som människorna på Urantia är Guds söner, den Allra Högstas söner genom tron. ”Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi får kallas Guds söner.” ”Åt alla dem som tog emot honom gav han makt att inse att de är Guds söner.” Fastän ”det ännu inte framgår vad ni skall bli”, redan nu ”är ni Guds söner genom tron”; ”ty ni har inte fått träldomens ande så att ni igen skulle känna fruktan, utan ni har fått sonskapets ande i vilken ni ropar: ’Fader vår.’” Så talade profeten fordom i den eviga Gudens namn: ”Även till dem skall jag ge en plats i mitt hus och ett namn som är förmer än söner; jag skall ge dem ett evigt namn, ett som inte skall huggas av.” ”Och eftersom ni nu är söner, har Gud sänt sin Sons ande i era hjärtan.”
40:6.3 (448.2) I alla evolutionära världar som bebos av dödliga finns dessa Guds söner genom tron, nådens och barmhärtighetens söner, dödliga varelser som hör till den gudomliga familjen och i enlighet därmed kallas Guds söner. De dödliga på Urantia är berättigade att anse sig vara Guds söner emedan:
40:6.4 (448.3) 1. Ni är söner enligt ett andligt löfte, söner genom tron; ni har accepterat er ställning som söner. Ni tror att ert sonskap är verkligt, och sålunda blir det faktum att ni är Guds söner för evigt verkligt.
40:6.5 (448.4) 2. En Guds Skaparson blev en av er; han är i verkligheten er äldre broder; och om ni i anden blir sant besläktade bröder till Kristus, den segerrike Mikael, då måste ni i anden också vara söner till den Fader som ni har gemensam — nämligen allas Universelle Fader.
40:6.6 (448.5) 3. Ni är söner emedan en Sons ande blivit utgjuten över er, rikligt och med visshet utgiven till alla människosläkten på Urantia. Denna ande drar er ständigt mot den gudomlige Sonen, som är dess upphov, och mot Paradisfadern som är upphovet till denne gudomlige Son.
40:6.7 (448.6) 4. Av sin gudomliga fria vilja har den Universelle Fadern gett er en skapad varelses personlighet. Ni har blivit utrustade med ett visst mått av den gudomliga spontanitet som möjliggör verksamhet enligt fri vilja och som Gud delger till alla som kan bli hans söner.
40:6.8 (448.7) 5. Inne i er bor ett fragment av den Universelle Fadern, och ni är sålunda direkt besläktade med den gudomlige Fadern till alla Guds Söner.
40:7.1 (448.8) Att sända ut Rikare och att de bor i de dödliga, är sannerligen ett av Gud Faderns ofattbara mysterier. Dessa fragment av den Universelle Faderns gudomliga väsen för med sig potential för odödlighet hos de skapade varelserna. Riktarna är odödliga andar, och förening med Riktaren ger evigt liv åt själen som den fusionerade dödliga har.
40:7.2 (448.9) Era egna människoraser av överlevande dödliga hör till denna grupp av uppstigande Söner till Gud. Ni är nu planetariska söner, evolutionära varelser med ursprung i Livsbärarnas inplanteringar och modifierade av det adamiska livets ingjutande, knappast ännu uppstigande söner; men ni är sannerligen söner med potential för uppstigning — rentav till de högsta höjderna av härlighet och uppnåelse av gudomlighet — och denna andliga ställning som en uppstigande son kan ni uppnå genom tro och genom att av fri vilja samverka med den inre Riktarens förandligande aktiviteter. När du och din Riktare slutligen och för evigt fusionerar, när ni två blir ett, så som Guds Son och Människosonen är ett i Kristus Mikael, då är det ett faktum att ni har blivit uppstigande söner till Gud.
40:7.3 (449.1) Detaljerna i den inre omvårdnaden i Riktarens livsskede hos de dödliga på en försöks- och evolutionsplanet hör inte till mitt uppdrag; behandlingen av denna stora sanning omfattar hela er levnadsbana. Jag inkluderar omnämnandet av vissa av Riktarens funktioner för att ge en uttömmande framställning av de dödliga som har fusionerat med Riktaren. Dessa Guds fragment i ert inre är tillsammans med er varelseklass från de första dagarna av fysisk existens genom hela skedet av uppstigning i Nebadon och Orvonton, och vidare genom Havona till själva Paradiset. Därefter under det eviga äventyret är denna samma Riktare ett med dig och en del av dig.
40:7.4 (449.2) Detta är de dödliga som den Universelle Fadern har befallt: ”Var fullkomliga, såsom även jag är fullkomlig.” Fadern har utgivit sig själv till er, placerat sin egen ande inne i er; därför fordrar han slutlig fulländning av er. Berättelsen om människans uppstigning från de dödligas sfärer i tiden till de gudomliga rikena i evigheten utgör en spännande skildring som inte ingår i mitt uppdrag, men detta överjordiska äventyr borde utgöra den dödliga människans högsta studium.
40:7.5 (449.3) Fusion med ett fragment av den Universelle Fadern är detsamma som en gudomlig bekräftelse om att Paradiset till slut kommer att uppnås, och dessa med Riktaren fusionerade dödliga är den enda klass av människovarelser där alla genomgår kretsarna i Havona och finner Gud i Paradiset. För de dödliga som har fusionerat med Riktaren är den universella tjänstens levnadsbana vidöppen. Vilken värdig ödesbestämmelse och ärorik uppnåelse väntar inte er alla! Uppskattar ni till fullo allt som har gjorts för er? Förstår ni storslagenheten i den eviga uppnåelsens höjder som öppnar sig framför er? — även framför er som nu trampar på längs livets obetydliga stig genom er så kallade ”tårarnas dal”?
40:8.1 (449.4) Även fast praktiskt taget alla överlevande dödliga fusionerar med sin Riktare i någon av mansoniavärldarna eller genast vid sin ankomst till de högre morontiasfärerna finns det vissa fall då fusionen försenas. En del upplever denna slutliga förvissning om sin överlevnad först i de sista utbildningsvärldarna vid universumets högkvarter; och några få av dessa dödliga kandidater för det liv som aldrig tar slut misslyckas totalt med att uppnå identitetsfusion med sina trogna Riktare.
40:8.2 (449.5) Dessa dödliga har av domstolsmyndigheterna ansetts värda att överleva, och även deras Riktare har genom att återvända från Divinington omfattat deras uppstigning till mansoniavärldarna. Dessa varelser har stigit upp genom ett system, en konstellation och genom utbildningsvärldarna i kretsen kring Salvington; de har haft de ”sjuttio gånger sju” tillfällena till fusion och fortfarande inte kunnat bli ett med sin Riktare.
40:8.3 (449.6) När det blir uppenbart att någon synkroniseringssvårighet förhindrar fusion med Fadern sammankallas Skaparsonens överlevnadsdomare. Och när denna undersökningsdomstol, som är sanktionerad av en personlig representant för Dagarnas Forna, slutligen finner att den uppstigande dödliga inte är skyldig till någon observerbar orsak till att fusionen inte har lyckats noterar de detta i lokaluniversumets register och sänder detta resultat till Dagarnas Forna. Därefter återvänder den inre Riktaren genast till Divinington för bekräftelse av de Personaliserade Ledsagarna, och efter detta farväl fusioneras den morontiadödliga genast med en individualiserad utgivning av Skaparsonens ande.
40:8.4 (450.1) Mycket så som morontiasfärerna i Nebadon delas med de med Anden fusionerade dödliga så delar dessa med Sonen fusionerade varelser Orvontons tjänster med sina bröder som har fusionerat med Riktaren och som är på färd inåt mot den avlägsna Paradisön. De är i sanning era bröder och ni kommer att storligen gilla deras sällskap då ni färdas genom superuniversumets träningsvärldar.
40:8.5 (450.2) De med Sonen fusionerade dödliga är inte en talrik grupp, ty det finns mindre än en miljon av dem i superuniversumet Orvonton. Förutom att deras bestämmelse inte medför residensrätt i Paradiset är de i varje avseende jämlika med sina kamrater som har fusionerat med Riktaren. De reser ofta till Paradiset i uppdrag för superuniversumet, men de bor sällan stadigvarande där eftersom de som klass är begränsade till superuniversumet för sin födsel.
40:9.1 (450.3) De uppstigande med Anden fusionerade dödliga är inte Tredje Ursprungets personligheter; de hör till Faderns personlighetsströmkrets, men de har fusionerat med individualiseringar av det Tredje Ursprungets och Centrets försinnesmässiga ande. En sådan fusion med Anden inträffar aldrig under det naturliga livets gång; den sker först vid den dödligas uppvaknande till morontiatillvaron i mansoniavärldarna. Det finns ingen överlappning i samband med fusionserfarenheten; viljevarelsen är antingen fusionerad med Anden, Sonen eller Fadern. De som är fusionerade med Riktaren eller Fadern är aldrig fusionerade med Anden eller Sonen.
40:9.2 (450.4) Det faktum att dessa typer av dödliga varelser inte är kandidater för fusion med Riktaren hindrar inte Riktarna från att dväljas i deras inre under det köttsliga livet. Riktarna arbetar i dessa varelsers sinne under det materiella livet men blir aldrig för evigt ett med sina elevsjälar. Under denna temporära vistelse bygger Riktarna effektivt upp samma andemotsvarighet av den dödligas väsen — själen — som de gör hos dem som är kandidater för fusion med Riktaren. Ända till tiden för den kroppsliga döden är Riktarnas arbete helt likartat deras funktion hos era egna människoraser, men vid den kroppsliga upplösningen tar Riktarna evigt farväl av dessa kandidater för fusion med Anden, beger sig direkt till Divinington, högkvarteret för alla gudomliga Ledsagare, och inväntar där de nya uppdragen i sin klass.
40:9.3 (450.5) När sådana sovande överlevande återpersonaliseras i mansoniavärldarna fylls den avresta Riktarens plats av en individualisering av anden från den Gudomliga Omvårdaren, den Oändlige Andens representant i ifrågavarande lokaluniversumet. Denna ingjutning av ande gör dessa överlevande varelser till med Anden fusionerade dödliga. Dessa varelser är på allt sätt era jämlikar i fråga om sinne och ande; och de är i själva verket era samtida som delar mansonia- och morontiasfärerna med er klass av fusionskandidater och med dem som skall fusionera med Sonen.
40:9.4 (450.6) Det finns emellertid en enskildhet vari de med Anden fusionerade dödliga skiljer sig från sina uppstigande bröder: De dödligas minne av erfarenheten som människa i de materiella ursprungsvärldarna överlever den kroppsliga döden därför att den inre Riktaren har förvärvat en andemotsvarighet eller kopia av de händelser i människans liv vilka var av andlig betydelse. Hos de med Anden fusionerade dödliga finns det emellertid ingen sådan mekanism genom vilken människans minne kan fortbestå. Riktarnas minneskopior är fullständiga och intakta, men dessa förvärv är de avresta Riktarnas erfarenhetsmässiga ägodelar och står inte till förfogande för de varelser som Riktarna tidigare existerade i. Dessa varelser vaknar därför upp i uppståndelsehallarna på morontiasfärerna i Nebadon som om de vore varelser som hade skapats just då, varelser utan medvetande om en tidigare tillvaro.
40:9.5 (451.1) Det blir möjligt för dessa lokaluniversumets barn att igen få tillgång till mycket av erfarenheten från sitt tidigare människominne genom att deras seraf- och kerubföljeslagare berättar om den på nytt för dem och genom att de ser efter i arkiven om det dödliga livsskedet som har registrerats av de upptecknande änglarna. Detta kan de göra med en förvissning utan tvivel, emedan den överlevande själen som har ett erfarenhetsmässigt ursprung i det materiella och dödliga livet, fastän den inte har något minne av det dödliga livets händelser, har en resterande erfarenhetsmässig förmåga att känna igen och reagera på dessa händelser som har upplevts i det förgångna men som saknas i minnet.
40:9.6 (451.2) När en med Anden fusionerad dödlig får höra om händelser som har upplevts i det förgångna men som saknas i minnet inträffar det i själen (identiteten) hos denna överlevande en omedelbar reaktion av erfarenhetsmässigt igenkännande som ögonblickligen förser den berättade händelsen med den känslomässiga prägeln av verklighet och den intellektuella kvaliteten av faktum; och denna tvåfaldiga reaktion innebär en rekonstruktion, ett igenkännande och en bekräftelse av en fas som saknas i minnet från den dödligas erfarenhet.
40:9.7 (451.3) Även hos kandidater för fusion med Riktaren är endast de mänskliga erfarenheter som var av andligt värde gemensamt innehav för den överlevande dödliga och den återvändande Riktaren och kan därför kommas ihåg genast efter den dödligas överlevnad. Beträffande de händelser som inte hade andlig betydelse måste även dessa som skall fusionera med Riktaren lita till igenkänningsreaktionen i den överlevande själen. Och eftersom vilken som helst enskild händelse kan ha andlig betydelse för en dödlig men inte för en annan blir det möjligt för en grupp av samtida uppstigande från samma planet att förena sina förråd av händelser som Riktarna minns och sålunda rekonstruera varje för dem gemensam erfarenhet som var av andligt värde i livet hos någon av dem.
40:9.8 (451.4) Fastän vi ganska väl förstår dessa förfaranden för rekonstruktion av minnet förstår vi inte tekniken för personlighetsigenkännande. Personligheter som en gång har varit associerade med varandra reagerar ömsesidigt inför varandra helt oberoende av minnesfunktionen, fastän minnet självt och dess rekonstruktionsförfaranden är nödvändiga för att förse en sådan ömsesidig reaktion mellan personligheterna med allt det som hör till hela igenkännandet.
40:9.9 (451.5) En överlevande som har fusionerat med Anden kan också lära sig mycket om sitt köttsliga liv av att på nytt besöka sin födelsevärld under en senare planetarisk domsperiod än den han levde i. Dessa andefusionens barn har möjlighet att forska i sitt tidigare livsskede som människa eftersom de i allmänhet är begränsade till tjänst i lokaluniversumet. De delar inte er höga och upphöjda ödesbestämmelse i Paradisets Finalitkår; endast de dödliga som har fusionerat med Riktaren eller andra speciellt omfamnade uppstigna varelser upptas i leden av dem som inväntar det eviga gudomsäventyret. De dödliga som har fusionerat med Anden utgör lokaluniversernas stadigvarande medborgare; de kan sträva efter Paradisbestämmelse, men de kan inte vara säkra på den. I Nebadon är deras universumhem den åttonde gruppen av världar som kretsar kring Salvington, en himmelsk bestämmelse som till sin natur och sitt läge i mycket är sådan som den har beskrivits i de visioner som ingår i de planetariska traditionerna på Urantia.
40:10.1 (452.1) De med Anden fusionerade dödliga är allmänt taget begränsade till ett lokaluniversum; de överlevande som har fusionerat med Sonen är bundna till ett superuniversum; de med Riktaren fusionerade dödliga är bestämda att tränga igenom universernas universum. Den med den dödliga fusionerade anden stiger alltid upp till nivån för sitt ursprung; dessa andeväsen återvänder alltid till den sfär som de ursprungligen har utgått från.
40:10.2 (452.2) De med Anden fusionerade dödliga hör till ett lokaluniversum; de stiger vanligen inte upp längre än till gränserna för sitt födelserike, inte längre än utbredningsområdet i rymden för den ande som genomsyrar dem. De med Sonen fusionerade stiger likaledes upp till källan för sin andeutrustning, ty i stort sett så som Skaparsonens Sanningsande fokuseras i den associerade Gudomliga Omvårdaren, så implementeras hans ”fusionsande” i de högre universernas Återspeglande Andar. En sådan anderelation mellan lokaluniversernas och superuniversernas nivåer hos Gud den Sjufaldige kan vara svår att förklara men inte att urskilja, ty den uppenbaras ofelbart i barnen till de Återspeglande Andarna — de sekorafiska Rösterna hos Skaparsönerna. Tankeriktaren som härstammar från Fadern i Paradiset stannar aldrig förrän den dödlige sonen står ansikte mot ansikte med den eviga Guden.
40:10.3 (452.3) Den mystiska variabeln i associationsförfarandet vilken gör att en dödlig inte blir eller kan bli evigt fusionerad med den inre Tankeriktaren kan tyckas visa en brist i uppstigningsplanen; fusion med Sonen eller Anden påminner ytligt sett om kompensation för oförklarade misslyckanden i någon detalj av planen för uppnåelse av Paradiset; men alla sådana slutledningar är felaktiga; vi har fått lära oss att alla dessa händelser utvecklas i enlighet med de Suprema Universumhärskarnas etablerade lagar.
40:10.4 (452.4) Vi har analyserat detta problem och kommit till den bestämda slutsatsen att ett överlämnande av alla dödliga till en slutlig bestämmelse i Paradiset vore orättvist mot universerna i tid och rymd emedan Skaparsönernas och Dagarnas Fornas hov då vore helt beroende av tjänster från dem som är på genomresa till högre riken. Och det förefaller inte att vara mer än passande att styrelserna i lokaluniverserna och superuniverserna var och en skulle förses med en permanent grupp av uppstigna medborgare; att funktionerna i dessa administrationssystem skulle berikas av strävandena hos vissa grupper av förhärligade dödliga med permanent status, evolutionära komplement till abandonterna och susatierna. Det är ju nu helt uppenbart att den nuvarande uppstigningsplanen effektivt förser de nuvarande administrationssystemen i tid och rymd med just sådana grupper av uppstigna varelser; och vi har mången gång undrat: Representerar allt detta en avsiktlig del av den allvisa planen hos Totaluniversums Arkitekter avsedd att förse Skaparsönerna och Dagarnas Forna med en bestående uppstigen befolkning, med evolverade klasser av medborgare som i allt högre grad blir kompetenta att föra vidare angelägenheterna i dessa riken under kommande universumtidsåldrar?
40:10.5 (452.5) Variationerna i de dödligas bestämmelse bevisar på intet sätt att en bestämmelse nödvändigtvis vore bättre än en annan, endast att de är olika. De uppstigande som har fusionerat med Riktaren har sannerligen ett storartat och lysande livsskede som finaliter utbrett framför sig i den eviga framtiden, men detta betyder inte att de skulle anses vara mera gynnade än sina uppstigna bröder. Det finns ingen favorisering, ingenting godtyckligt, i urvalsförfarandet i den gudomliga planen för de dödligas överlevnad.
40:10.6 (453.1) Fastän finaliterna, som har fusionerat med Riktaren, uppenbarligen har de vidaste möjligheterna till tjänst utestänger uppnåendet av detta mål dem automatiskt från chansen att delta i den tidsålderslånga kampen i något visst universum eller superuniversum, från de tidigare och mindre stadgade skedena till de senare och etablerade epokerna då en relativ fulländning har uppnåtts. Finaliterna förskaffar sig en underbar och vittomfattande erfarenhet av tillfällig tjänst i storuniversums alla sju segment, men de får vanligen inte den ingående kunskap om ett enda universum vilken redan nu kännetecknar de med Anden fusionerade veteranerna i de Fullbordades Kår i Nebadon. Dessa individer har tillfälle att bevittna den uppstigande processionen av planetariska tidsåldrar så som de utvecklar sig en efter annan i tio miljoner bebodda världar. Och i den trogna tjänsten hos sådana medborgare i lokaluniversumet samlas erfarenhet på erfarenhet tills tidens fullbordan får denna höga kvalitet av visdom att mogna, en visdom som uppkommer av fokuserad erfarenhet — auktoritativ visdom — och detta är i sig en vital faktor i stadgandet av ett lokaluniversum.
40:10.7 (453.2) Så som det förhåller sig med dem som har fusionerat med Anden så är det också med de dödliga som har fusionerat med Sonen och som har uppnått residensstatus i Uversa. En del av dessa varelser härstammar från de tidigaste skedena i Orvonton, de företräder ett långsamt ackumulerande samfund av insiktsfördjupande visdom och utför en allt värdefullare tjänst till förmån för det sjunde superuniversumets välgång och slutliga stadgande.
40:10.8 (453.3) Vad den slutliga bestämmelsen för dessa stationära klasser av medborgare i lokaluniverserna och superuniverserna skall bli vet vi inte. Men det är helt möjligt att när finaliterna från Paradiset utför sitt pionjärarbete vid gudomlighetens expanderande gränser i planetsystemen på yttre rymdens första nivå, kommer bröder från uppstigningens evolutionära kamp vilka har fusionerat med Sonen eller Anden att acceptabelt bidraga till upprätthållandet av den erfarenhetsmässiga jämvikten i de fulländade superuniverserna, samtidigt som de står redo att välkomna den inkommande strömmen av pilgrimer till Paradiset, vilka denna avlägsna dag kan tänkas strömma in genom Orvonton och dess systerskapelser som en väldig andesökande störtflod från dessa nu okartlagda och obebodda galaxer i yttre rymden.
40:10.9 (453.4) Även om majoriteten av dem som har fusionerat med Anden tjänar stadigvarande som medborgare i lokaluniverserna, gör inte alla det. Om någon fas i deras universumverksamhet skulle fordra deras personliga närvaro i superuniversumet, då skulle sådana omvandlingar i dessa medborgares varelser göras att de kunde stiga upp till det högre universumet; och då de Himmelska Beskyddarna har anlänt med order om att presentera dessa med Anden fusionerade dödliga vid Dagarnas Fornas hov skulle de så uppstiga för att aldrig återkomma. De blir superuniversumets skyddslingar och tjänar som assistenter till de Himmelska Beskyddarna, fortgående, med undantag för de få som i sin tur kallas till tjänst i Paradiset och Havona.
40:10.10 (453.5) Liksom sina bröder som har fusionerat med Anden går de med Sonen fusionerade varken igenom Havona eller uppnår Paradiset såvida de inte har undergått vissa modifierande omvandlingar. Av goda och tillräckliga skäl har sådana omvandlingar gjorts med vissa överlevande som har fusionerat med Sonen, och dessa varelser påträffas då och då på de sju kretsarna i centraluniversumet. Sålunda stiger ett visst antal av både med Sonen eller Anden fusionerade dödliga i själva verket upp till Paradiset och uppnår ett mål som på många sätt motsvarar det som de med Fadern fusionerade dödliga ser fram emot.
40:10.11 (453.6) De dödliga som har fusionerat med Fadern är potentiella finaliter; deras destination är den Universelle Fadern, och de uppnår honom, men inom ramen för den nuvarande universumtidsåldern uppnår finaliterna inte som sådana sin bestämmelse. De förbli ofullbordade varelser — sjätte stadiets andar — och därför icke-aktiva inom de evolutionära domäner som till sin status inte har nått fram till ljusets och livets tid.
40:10.12 (454.1) När en dödlig finalit treenighetsomfamnas — blir en Treenigad Son, som t.ex. en Mäktig Budbärare — då har denna finalit uppnått sin bestämmelse, åtminstone för innevarande universumtidsålder. De Mäktiga Budbärarna och deras kamrater är kanske inte i exakt mening sjunde stadiets andar, men utöver annat förser treenighetsomfamningen dem med allt vad en finalit en gång som sjunde stadiets ande kommer att få. Efter att de dödliga som har fusionerat med Sonen eller Anden har treenigats genomgår de erfarenheten i Paradiset tillsammans med de med Riktaren fusionerade uppstigna med vilka de då är likvärdiga i alla angelägenheter som gäller superuniversumets administration. Dessa Urvalets eller Uppnåelsens Treenigade Söner är åtminstone för närvarande fullbordade varelser, i motsats till finaliterna som tills vidare är ofullbordade varelser.
40:10.13 (454.2) Sålunda vore det i sista hand knappast riktigt att använda orden ”större” eller ”mindre” vid en jämförelse av bestämmelsen för de olika uppstigande sönernas klasser. Varje sådan son till Gud har Guds faderskap gemensamt, och Gud älskar var och en av sina skapade söner lika mycket; han tar inte anseende vare sig till uppstigningsbestämmelserna eller till de varelser som kan nå upp till dessa ödesbestämmelser. Fadern älskar var och en av sina söner, och denna tillgivenhet är inte mindre än sann, helig, gudomlig, obegränsad, evig och unik — en kärlek utgiven till den ene sonen och den andre sonen, individuellt, personligt och exklusivt. Och en sådan kärlek överskuggar totalt alla andra fakta. Sonskapet är det suprema förhållandet mellan den skapade och Skaparen.
40:10.14 (454.3) Som dödliga kan ni nu känna igen er plats i familjen av gudomliga söner och börja ana skyldigheten att utnyttja de fördelar som så fritt erbjuds i och med Paradisets plan för de dödligas överlevnad — en plan som så har upphöjts och belysts av en Gåvosons livserfarenhet. Alla möjligheter och all makt har ställts till förfogande för att säkra er slutliga uppnåelse av den gudomliga fulländningens mål i Paradiset.
40:10.15 (454.4) [Framfört av en Mäktig Budbärare temporärt knuten till staben hos Gabriel i Salvington.]
Urantiaboken
Kapitel 41
41:0.1 (455.1) DET karakteristiska rymdfenomen som särskiljer varje lokal skapelse från alla andra är den Skapande Andens närvaro. Hela Nebadon är med säkerhet genomsyrat av rymdnärvaron av den Gudomliga Omvårdaren i Salvington, och denna närvaro tar lika säkert slut vid de yttre gränserna av vårt lokaluniversum. Det som genomsyras av vårt lokaluniversums Moderande är Nebadon; det som sträcker sig bortom hennes rymdnärvaro är utanför Nebadon och utgörs av rymdregionerna utanför Nebadon i superuniversumet Orvonton — andra lokaluniverser.
41:0.2 (455.2) Fastän den administrativa organisationen i storuniversum uppvisar en tydlig uppdelning mellan styrelserna för centraluniversumet, superuniverserna och lokaluniverserna, och fastän denna indelning har sin astronomiska motsvarighet i åtskiljandet i rymden av Havona och de sju superuniverserna, finns det inga sådana klara fysiska gränslinjer som åtskiljer lokaluniverserna. Även de större och mindre sektorerna i Orvonton kan (av oss) klart särskiljas, men det är inte lika lätt att veta var de fysiska gränserna går för lokaluniverserna. Detta beror på att dessa lokala skapelser är administrativt organiserade i enlighet med vissa skapande principer som styr segmenteringen av den totala energiladdningen i ett superuniversum, medan deras fysiska komponenter, sfärerna i rymden — solar, mörka öar, planeter osv. — får sin början främst från nebulosor, och dessa framträder astronomiskt i enlighet med vissa förskapande (transcendentala) planer som Totaluniversums Arkitekter har uppgjort.
41:0.3 (455.3) En eller flera — rentav många — sådana nebulosor kan finnas inom ett enda lokaluniversums område på samma sätt som Nebadon fysiskt blev sammansatt av stjärn- och planetefterkommande till Andronover och andra nebulosor. Nebadons sfärer härstammar från olika nebulosor, men de hade alla ett visst gemensamt minimum av rymdrörelse som så justerades genom styrkeledarnas intelligenta åtgärder att resultatet blev den nuvarande ansamlingen av rymdkroppar som färdas tillsammans som en sammanhängande enhet längs superuniversumets banor.
41:0.4 (455.4) Sådan är uppbyggnaden av det lokala stjärnmolnet Nebadon, som idag kretsar i en allt mera stadgad bana kring centrum för Orvontons mindre sektor i stjärnbilden Skytten, till vilken sektor vår lokala skapelse hör.
41:1.1 (455.5) Spiral- och andra nebulosor, moderhjulen till sfärerna i rymden, påbörjas av Paradisets kraftorganisatörer; och sedan en nebulosa har utvecklats till att reagera för gravitationen övertas deras superuniversumfunktion av styrkecentren och de fysiska övervakarna som därefter har fullt ansvar för styrandet av den fysiska evolutionen av de påföljande generationerna av stjärn- och planetefterkommande. Denna fysiska övervakning av föruniversumet Nebadon koordinerades omedelbart efter Skaparsonens ankomst med hans planer för universumets organisation. Inom verksamhetsområdet för denne Guds Paradisson samverkade de Suprema Styrkecentren och de Ledande Fysiska Övervakarna med de senare framträdande Morontiastyrkans Övervakare och andra för att åstadkomma det väldiga komplexet av kommunikationslinjer, energiströmkretsar och styrkebanor som alla stadigt sammanbinder de mångahanda rymdkropparna i Nebadon till en integrerad administrativ enhet.
41:1.2 (456.1) Ett hundra Suprema Styrkecentra av fjärde klassen är stadigvarande förordnade till vårt lokaluniversum. Dessa varelser tar emot de inkommande styrkelinjerna från tredje klassens centra i Uversa och förmedlar de nedtransformerade och modifierade strömmarna till styrkecentren i våra konstellationer och system. Dessa styrkecentra fungerar i förening med varandra för att åstadkomma det levande system för kontroll och utjämning vilket verkar för att upprätthålla balansen och distributionen av annars fluktuerande och varierande energier. Styrkecentren befattar sig emellertid inte med övergående och lokala energiomvälvningar såsom solfläckar och elektriska störningar i systemen; ljus och elektricitet är inte rymdens grundenergier; de är sekundära och underordnade manifestationer.
41:1.3 (456.2) De hundra centren i lokaluniversumet är belägna i Salvington, där de verkar i det exakta energicentret för den sfären. Arkitektoniska sfärer, sådana som Salvington, Edentia och Jerusem, får sitt ljus, sin värme och sin energi med metoder som gör dem så gott som oberoende av solarna i rymden. Dessa sfärer konstruerades — tillverkades på beställning — av styrkecentren och de fysiska övervakarna och formades för att utöva ett kraftfullt inflytande över energidistributionen. Baserande sina aktiviteter på sådana fokuseringar av energikontroll, styr och kanaliserar styrkecentren rymdens fysiska energier genom sin levande närvaro. Och dessa energiströmkretsar utgör grunden för alla fysiskt materiella och morontiellt andliga fenomen.
41:1.4 (456.3) Tio Suprema Styrkecentra av den femte klassen är förordnade till var och en av Nebadons primära delar, de hundra konstellationerna. I Norlatiadek, er konstellation, är de inte stationerade på högkvarterssfären utan är belägna i centrum av det enorma stjärnsystem som utgör konstellationens fysiska kärna. I Edentia finns tio mekaniska övervakare och tio frandalanker som ständigt står i full förbindelse med de närliggande styrkecentren.
41:1.5 (456.4) Ett Supremt Styrkecenter av den sjätte klassen är stationerat exakt i gravitationsfokuset i varje lokalsystem. I systemet Satania besitter det tillförordnade styrkecentret en mörk ö i rymden i systemets astronomiska centrum. Många av dessa mörka öar är väldiga generatorer som mobiliserar och riktar vissa rymdenergier. Dessa naturliga förhållanden utnyttjas effektivt av Satanias Styrkecenter vars levande massa fungerar som förbindelselänk till de högre centren och styr strömmarna av mera materialiserad styrka till de Ledande Fysiska Övervakarna på de evolutionära planeterna i rymden.
41:2.1 (456.5) Även om de Ledande Fysiska Övervakarna tjänar tillsammans med styrkecentren överallt i storuniversum är deras funktioner i ett lokalsystem, sådant som Satania, lättare att förstå. Satania är ett av de hundra lokalsystem som bildar konstellationen Norlatiadeks administrativa organisation, och dess närmaste grannar är systemen Sandmatia, Assuntia, Porogia, Sortoria, Rantulia och Glantonia. Systemen i Norlatiadek skiljer sig i många avseenden från varandra, men alla är evolutionära och progressiva, i mycket som Satania.
41:2.2 (457.1) Satania självt består av över sju tusen astronomiska grupper eller fysiska system, av vilka få uppkom på ett liknande sätt som ert solsystem. Satanias astronomiska centrum är en enorm mörk rymdö som med sina tillhörande sfärer är belägen inte långt från systemstyrelsens högkvarter.
41:2.3 (457.2) Med undantag för det tillförordnade styrkecentrets närvaro är övervakningen av hela Satanias system av fysisk energi koncentrerad till Jerusem. En Ledande Fysisk Övervakare som är stationerad på denna högkvarterssfär arbetar i koordination med systemets styrkecenter och tjänar som förbindelseförman för styrkeinspektörerna som har sitt högkvarter i Jerusem och verkar överallt i lokalsystemet.
41:2.4 (457.3) Införandet av energin i strömkretsarna och dess kanalisering övervakas av fem hundra tusen levande och intelligenta energibehandlare utspridda över hela Satania. Genom dessa fysiska övervakares verksamhet har de övervakande styrkecentren fullständig och fulländad kontroll över största delen av rymdens basenergier, inklusive utstrålningen från starkt upphettade himlakroppar och de mörka energiladdade sfärerna. Denna grupp av levande väsen kan mobilisera, transformera, omvandla, behandla och överföra nästan alla fysiska energier i den organiserade rymden.
41:2.5 (457.4) Livet har en inneboende förmåga att mobilisera och omvandla universell energi. Ni känner till växtlivets verksamhet att omvandla ljusets materiella energi till växtrikets olika manifestationer. Ni vet också något om den metod med vilken den vegetativa energin kan omformas till djurrikets aktivitetsfenomen, men ni vet praktiskt taget ingenting om tekniken som används av styrkeledarna och de fysiska övervakarna vilka är utrustade med förmågan att mobilisera, transformera, styra och koncentrera de mångahanda energierna i rymden.
41:2.6 (457.5) Dessa varelser i energirikena befattar sig inte direkt med energin som en beståndsdel hos levande varelser, inte ens med området för fysiologisk kemi. De tar ibland del i de fysiska förberedelserna för liv, i utarbetandet av de energisystem som kan tjäna som fysiska bärare av de levande energierna hos elementära materiella organismer. På sätt och vis förhåller sig de fysiska övervakarna till de manifestationer av materiell energi vilka föregår livet så som de biträdande sinnesandarna förhåller sig till det materiella sinnets förandliga funktioner.
41:2.7 (457.6) Dessa intelligenta varelser för styrkekontroll och energistyrning måste justera sin teknik på varje sfär i enlighet med den planetens fysiska sammansättning och arkitektur. De utnyttjar ofelbart de beräkningar och slutledningar som har gjorts av deras respektive staber av fysiker och andra tekniska rådgivare beträffande den lokala inverkan av starkt upphettade solar och andra typer av superladdade stjärnor. Även rymdens enorma kalla och mörka jättar och de kringsvärmande molnen av stjärndamm måste tas med i beräkningarna; alla dessa materiella ting har betydelse i samband med de praktiska problemen vid behandlingen av energin.
41:2.8 (457.7) Övervakningen av de evolutionära bebodda världarnas styrkeenergi är de Ledande Fysiska Övervakarnas plikt, men dessa varelser är inte ansvariga för alla energistörningar på Urantia. Det finns många orsaker till sådana störningar, av vilka en del ligger utanför de fysiska väktarnas område och kontroll. Urantia befinner sig på linjerna för ofantliga energier, en liten planet i strömkretsen för mycket stora massor, och de lokala övervakarna använder ibland enorma antal av sin klass för att försöka balansera dessa energilinjer. De lyckas ganska bra i fråga om de fysiska strömkretsarna i Satania, men de har besvär med att isolera mot Norlatiadeks kraftfulla strömmar.
41:3.1 (458.1) Det finns över två tusen klart lysande solar som avger ljus och energi i Satania, och er egen sol är en genomsnittlig glödande himlakropp. Av de trettio solarna närmast er sol har endast tre ett starkare sken. Universumets Styrkeledare inleder de specialiserade energiströmmar som går mellan de enskilda stjärnorna och deras respektive system. Dessa solsmältugnar tillsammans med rymdens mörka jättar tjänar styrkecentren och de fysiska övervakarna som mellanstationer för den effektiva koncentreringen och styrningen av de materiella skapelsernas energiströmmar.
41:3.2 (458.2) Solarna i Nebadon är inte olika de i andra universer. Den materiella sammansättningen av alla solar, mörka öar, planeter, satelliter och även meteorer är helt likartad. Dessa solar har en diameter om i medeltal cirka en miljon sexhundra tusen kilometer; er sols diameter är något mindre. Den största stjärnan i universumet, stjärnmolnet Antares, har en diameter som är fyrahundrafemtio gånger er sols diameter och en volym som är sextiomiljoner gånger dess volym. Men det finns gott om utrymme att härbärgera alla dessa enorma solar. De har förhållandevis precis lika mycket rörelseutrymme i rymden som ett dussin apelsiner skulle ha om de cirkulerade runt i det inre av Urantia, om planeten vore en ihålig glob.
41:3.3 (458.3) När solar som är alltför stora slungas ut från en nebulosas moderhjul bryts de snart sönder eller bildar dubbelstjärnor. Alla solar är ursprungligen sant gasformiga, fast de senare tillfälligt kan existera i ett semiflytande stadium. När er sol uppnådde detta kvasiflytande stadium som följd av supergastrycket var den inte tillräckligt stor för att delas itu längs ekvatorn, vilket är en typ av uppkomst för dubbelstjärnor.
41:3.4 (458.4) När de till storleken är mindre än en tionde del av er sol, sammandras, kondenseras och kallnar dessa eldklot snabbt. När de är över trettio gånger er sols storlek — rättare sagt trettio gånger bruttomängden av verkligt material — splittras de lätt i två skilda himlakroppar som antingen blir centra för nya system eller annars förblir i varandras gravitationsgrepp och roterar kring ett gemensamt centrum som en typ av dubbelstjärna.
41:3.5 (458.5) Den senaste större kosmiska eruptionen i Orvonton var den ovanliga explosionen av en dubbelstjärna; ljuset från denna explosion nådde Urantia år 1572 e.Kr. Denna eldstorm var så intensiv att explosionen tydligt kunde ses mitt på ljusa dagen.
41:3.6 (458.6) Alla stjärnor är inte fasta, men många av de äldre är det. En del av de rödaktiga, svagt glimrande stjärnorna har i centrum av sin enorma massa nått en täthet som kunde beskrivas med att säga att en kubikcentimeter av en sådan stjärna skulle på Urantia väga 166 kilo. Det enorma trycket tillsammans med förlusten av värme och cirkulerande energi har resulterat i att de materiella grundenheternas banor har kommit allt närmare varandra tills de slutligen närmar sig stadiet av elektronisk kondensering. Denna process av svalning och sammandragning kan fortgå till den begränsande och kritiska explosionspunkten för ultimatonisk kondensering.
41:3.7 (459.1) De flesta jättesolar är relativt unga; de flesta dvärgstjärnor är gamla, men inte alla. Kollisionsdvärgarna kan vara mycket unga och glöda med ett intensivt vitt ljus utan att någonsin ha varit med om det första röda stadiet av ungdomligt lysande. Både mycket unga och mycket gamla solar lyser vanligen med ett rödaktigt sken. Den gula färgskiftningen anger måttlig ungdom eller annalkande ålderdom, men det lysande vita ljuset betyder ett kraftfullt vuxenliv som har pågått länge.
41:3.8 (459.2) Även om alla solar i unga år inte genomgår ett pulserande stadium, åtminstone inte så att det syns, kan ni om ni ser ut i rymden iaktta många av dessa yngre stjärnor vilkas jättelika andetag fordrar från två till sju dagar för hela cykeln. Er egen sol bär ännu ett avtagande arv från de mäktiga ansvällningarna under sina yngre dagar, men perioden har töjt ut från de tidigare tre och en halv dag långa pulseringarna till nuvarande elva och ett halvt års cykel för solfläckar.
41:3.9 (459.3) Stjärnornas variabler har talrika orsaker till sin uppkomst. I vissa dubbelstjärnor leder ebben och floden, som orsakas av att de inbördes avstånden snabbt förändras då de två himlakropparna kretsar runt i sina banor, också till periodiska fluktuationer i ljuset. Dessa variationer i gravitationen förorsakar regelbundna och återkommande uppflammanden, just så som infångandet av meteorer, som leder till tillskott av energi-material på ytan, resulterar i en förhållandevis plötslig ljusblixt som snabbt minskar till den normala ljusstyrkan för den solen. Ibland fångar en sol en ström av meteorer på en linje av försvagat gravitationsmotstånd, och stundom orsakar kollisioner uppflammanden i stjärnorna, men majoriteten av dessa fenomen beror helt på inre fluktuationer i stjärnorna.
41:3.10 (459.4) Bland en grupp av variabla stjärnor är ljusets fluktuationsperiod direkt beroende på ljusstyrkan, och kännedomen om detta faktum gör det möjligt för astronomer att vid det fortsatta utforskandet av avlägsna stjärnhopar utnyttja sådana solar som fyrbåkar eller exakta mätpunkter i universum. Med detta förfarande är det möjligt att mycket noggrant mäta stjärnavstånd upp till över en miljon ljusår. Bättre metoder för rymdmätning och förbättrad teleskopteknik kommer en gång att närmare avslöja de tio stora indelningarna av superuniversumet Orvonton; ni kommer åtminstone att identifiera åtta av dessa ofantliga sektorer som jättelika och ganska symmetriska anhopningar av stjärnor.
41:4.1 (459.5) Er sols massa är något större än vad era fysiker har beräknat; de har beräknat den till omkring ett tusenåttahundra kvadriljoner (1,8 x 1027) ton. Den befinner sig i sitt nuvarande tillstånd ungefär halvvägs mellan de tätaste och de glesaste stjärnorna, och dess täthet är ungefär en och en halv gång vattnets. Er sol är emellertid varken flytande eller fast — den är gasformig — och detta är sant trots svårigheten att förklara hur gasformig materia kan uppnå denna och rentav mycket större täthet.
41:4.2 (459.6) De gasformiga, flytande och fasta tillstånden gäller förhållandet mellan atomer eller molekyler, men täthet är ett förhållande mellan rymd och massa. Tätheten varierar i direkt förhållande till kvantiteten av massa inom en given rymd och i omvänt förhållande till mängden rymd inom en given massa, den rymd som finns mellan materians centrala kärnor och de partiklar som virvlar runt dessa centra såväl som rymden inom dessa materiapartiklar.
41:4.3 (459.7) Svalnande stjärnor kan vara fysiskt gasformiga och samtidigt otroligt täta. Ni känner inte till solarnas supergaser, men dessa och andra ovanliga former av materia förklarar hur även icke-fasta solar kan uppnå en täthet som motsvarar järnets — ungefär Urantias täthet — och dock befinna sig i ett starkt upphettat gasformigt tillstånd och fortsätta att fungera som solar. Atomerna i dessa supergaser är ovanligt små; de innehåller få elektroner. Dessa solar har också till stor del förlorat sina fria ultimatoniska energireserver.
41:4.4 (460.1) En av solarna i ert grannskap som började sitt liv med ungefär samma massa som er sol har nu krympt nästan till Urantias storlek och blivit fyrtio tusen gånger så tät som er sol. Denna heta och kalla, gasformiga och fasta sols vikt är omkring 55 kilo per kubikcentimeter. Och fortfarande lyser denna sol med ett svagt rödaktigt sken, det senila glimret hos en döende ljusets monark.
41:4.5 (460.2) De flesta solar är emellertid inte så täta. En av era ganska nära belägna grannar har en täthet som är exakt densamma som er atmosfärs vid havsytan. Om ni befann er i det inre av denna sol skulle ni inte kunna observera någonting. Och om temperaturen tillät det kunde ni tränga igenom majoriteten av de solar som blinkar på natthimlen utan att observera dess mera materia än ni förnimmer i luften i ert vardagsrum på jorden.
41:4.6 (460.3) Den massiva solen Veluntia, en av de största i Orvonton, har en täthet om endast en tusendedel av Urantias atmosfär. Om den hade en sammansättning lik er atmosfärs och inte vore superupphettad skulle den utgöra ett sådant vakuum att människorna snabbt skulle kvävas om de befann sig i eller på den.
41:4.7 (460.4) En annan av Orvontons jättar har nu en yttemperatur på omkring 1.600 grader. Dess diameter är över fyra hundra åttio miljoner kilometer — tillräckligt med utrymme för att rymma er sol och jordens nuvarande omloppsbana. Och trots all denna enorma storlek, över fyrtio miljoner gånger er sols, är dess massa endast omkring trettio gånger större. Dessa enorma solar har en utskjutande periferi som sträcker sig nästan från en sol till en annan.
41:5.1 (460.5) Det faktum att solarna i rymden inte är särskilt täta bevisas av de jämna strömmarna av flyende ljusenergier. En alltför stor täthet skulle med sin ogenomtränglighet hålla ljuset kvar tills trycket från ljusenergin nådde explosionspunkten. Det finns ett ofantligt ljus- eller gastryck inne i en sol vilket får den att skjuta ut en sådan ström av energi att den tränger igenom rymden miljoner och åter miljoner kilometer för att föra energi, ljus och värme till de avlägsna planeterna. Ett nästan sex meter tjockt ytskikt av Urantias täthet skulle effektivt förhindra alla röntgen- och ljusenergiers utströmmande från en sol tills det stigande inre trycket av ackumulerande energier från atomernas delning skulle övervinna gravitationen i en enorm utåtriktad explosion.
41:5.2 (460.6) Då ljuset förekommer tillsammans med framdrivande gaser är det ytterst explosivt om det vid höga temperaturer blir instängt av ogenomskinliga väggar som håller det kvar. Ljuset är reellt. Så som ni värderar energi och styrka i er värld skulle solljuset vara billigt även om det kostade två miljoner dollar per kilo.
41:5.3 (460.7) Det inre av er sol är en väldig generator för röntgenstrålar. Solarna upprätthålls inifrån av det ständiga bombardemanget från dessa mäktiga utflöden.
41:5.4 (460.8) Det fordrar över en halv miljon år för en elektron som stimulerats av en röntgenstråle att arbeta sig upp från själva centrum av en genomsnittlig sol till dess yta, varifrån den börjar sitt rymdäventyr, kanske för att värma en bebodd planet, att fångas upp av en meteor, att ta del i en atoms födelse, att attraheras av en starkt laddad mörk ö i rymden eller att se sin rymdfärd avslutas med att till sist störta ned till ytan på en sol lik den därifrån den kom.
41:5.5 (461.1) Röntgenstrålarna i en sols inre laddar de starkt upphettade och agiterade elektronerna med tillräcklig energi för att föra dem ut genom rymden, förbi mängden av hindrande inflytelser i form av materia som kommer emellan och trots avledande gravitationsverkningar, till de avlägsna sfärerna i systemen långt borta. Den stora mängd hastighetsenergi som behövs för att komma loss från gravitationsgreppet i en sol är tillräcklig för att säkra solstrålens fortgående färd med oförminskad hastighet tills den möter ansenliga materiamassor; därefter omvandlas den snabbt till värme samtidigt som andra energier frigörs.
41:5.6 (461.2) Energin, vare sig som ljus eller i andra former, rör sig på sin färd genom rymden rakt framåt. Den materiella existensens verkliga partiklar färdas genom rymden som en gevärssalva. De färdas i en rak och obruten linje eller följd, med undantag av inverkan från högre krafter och förutom att de alltid åtlyder den lineära gravitationens dragning som finns inbyggd i materiell massa och den cirkulära gravitationsnärvaron från Paradisön.
41:5.7 (461.3) Solenergin kan förefalla att gå fram i vågor, men det beror på inverkan av samexisterande och olikartade inflytelser. En given form av organiserad energi framskrider inte i vågor utan rätlinjigt. Närvaron av en andra eller tredje form av kraft-energi kan göra att den ström som observeras förefaller att framskrida i vågformation, just så som under ett förblindande störtregn åtföljt av en stark vind, vattnet ibland förefaller att falla ned i sjok eller komma ned i vågor. Regndropparna kommer ner i rät linje i obruten följd, men vindens inverkan är sådan att den ger ett synintryck av sjok av vatten och vågor av regndroppar.
41:5.8 (461.4) Verkan av vissa sekundära och andra oupptäckta energier som finns i ert lokaluniversums rymdregioner är sådan att flödet av solljus ser ut att uppvisa vissa vågfenomen och dessutom vara upphugget i oändligt små delar av bestämd längd och vikt. Och från praktisk synpunkt är det just vad som sker. Ni kan knappast hoppas på att komma fram till en bättre förståelse av ljusets beteende före den tid då ni får en klarare uppfattning om den ömsesidiga inverkan av och det inbördes förhållandet mellan de olika rymdkrafter och solenergier som existerar i Nebadons rymdregioner. Er nuvarande förvirring beror också på ert ofullständiga grepp om detta problem som involverar de ömsesidigt associerade aktiviteterna i totaluniversums personliga och icke-personliga övervakning — Samverkarens och det Okvalificerade Absolutets närvaro, åtgärder och koordinering.
41:6.1 (461.5) Vid tolkandet av spektralfenomen bör man minnas att rymden inte är tom; att ljuset på sin väg genom rymden ibland modifieras något av de olika formerna av energi och materia som cirkulerar överallt i den organiserade rymden. En del av de linjer som anger okänd materia och som uppträder i er sols spektrum kommer sig av modifikationer i välkända grundämnen som flyter omkring i sönderfallen form överallt i rymden, det är de sönderfallna atomerna från de våldsamma sammanstötningarna i kampen mellan solens grundämnen. Rymden är full av dessa utstötta vandrare, i synnerhet natrium och kalcium.
41:6.2 (461.6) Kalcium är i själva verket det vanligaste grundämnet bland den materia som finns utspridd i rymden överallt i Orvonton. Hela vårt superuniversum är bestrött med finfördelad sten. Sten är bokstavligen det grundläggande byggnadsmaterialet för planeterna och sfärerna i rymden. Det kosmiska molnet, det stora rymdtäcket, består till största delen av modifierade kalciumatomer. Stenatomen är ett av de vanligast förekommande och uthålligaste grundämnena. Inte endast uthärdar den soljonisering — delning — utan framhärdar i en associativ identitet även efter att ha blivit attackerad av de nedbrytande röntgenstrålarna och splittrad av de höga soltemperaturerna. Kalcium har en individualitet och en livslängd som är förmer än alla de mera vanliga formerna av materia.
41:6.3 (462.1) Såsom era fysiker har misstänkt rider dessa stympade kvarlevor av solkalcium bokstavligen på ljusstrålarna under färder av varierande längd, och sålunda underlättas väldigt deras vittomfattande spridning över hela rymden. Natriumatomen kan också, om den har undergått vissa modifikationer, färdas med ljus och energi. Bedriften hos kalcium är desto märkligare eftersom massan hos detta grundämne är nästan dubbel mot massan hos natrium. Den lokala spridningen av kalcium i rymden beror på att ämnet i modifierad form frigör sig från solfotosfären genom att bokstavligen rida på de utgående solstrålarna. Trots sin relativt stora massa — det innehåller ju tjugo roterande elektroner — är kalcium bland alla solars grundämnen mest framgångsrikt i att frigöra sig från solarnas inre till områdena i rymden. Detta förklarar varför det på solen finns ett lager av kalcium, ett gasformigt ytskikt av sten, nio tusen sex hundra kilometer tjockt; och detta trots att det undertill finns nitton lättare och talrika tyngre grundämnen.
41:6.4 (462.2) Kalcium är ett aktivt och mångsidigt grundämne vid soltemperaturer. Stenatomen har två snabba och löst bundna elektroner i de två yttre elektronbanorna som ligger mycket nära varandra. Tidigt under atomernas kamp förlorar den sin yttre elektron; därefter påbörjar den en mästerlig uppvisning med att jonglera den nittonde elektronen fram och tillbaka mellan kretsarna för det nittonde och tjugonde elektronomloppet. Genom att kasta denna nittonde elektron fram och tillbaka mellan dess egen bana och den förlorade följeslagarens bana över tjugofemtusen gånger per sekund kan en stympad stenatom delvis övervinna gravitationen och sålunda med framgång rida iväg på de uppdykande ljus- och energiströmmarna, solstrålarna, till frihet och äventyr. Denna kalciumatom rör sig utåt med alternerande ryck som för framåt då den turvis fattar och släpper greppet om solstrålen omkring tjugofemtusen gånger varje sekund. Och detta är varför sten är den huvudsakliga beståndsdelen i rymdens världar. Kalcium är den skickligaste rymmaren från solfängelserna.
41:6.5 (462.3) Denna akrobatiska kalciumelektrons rörlighet framgår av faktumet att när den av temperatur- och röntgenkrafterna i solen kastas till den högre banans krets förblir den i den banan endast omkring en miljondedels sekund; men innan den elektriska gravitationsstyrkan i atomens kärna drar den tillbaka till dess gamla bana hinner den fullfölja en miljon varv kring atomens center.
41:6.6 (462.4) Er sol har blivit av med en enorm kvantitet av sitt kalcium, då den förlorade ofantliga mängder under tiderna för dess konvulsiva utbrott i samband med uppkomsten av ert solsystem. En stor del av solens kalcium är nu i solens yttre skorpa.
41:6.7 (462.5) Man bör komma ihåg att spektralanalyser endast anger sammansättningen av solens ytskikt. Till exempel: Solens spektrum uppvisar många linjer för järn, men järn är inte det huvudsakliga grundämnet i solen. Detta fenomen beror nästan helt på den nuvarande temperaturen vid solens yta, något under 3.300 grader. Denna temperatur är mycket gynnsam för att registrera järnets spektrum.
41:7.1 (463.1) Temperaturen i det inre av många solar, även i er egen, är mycket högre än vad man allmänt tror. I det inre av en sol finns det praktiskt taget inga hela atomer; de är alla mer eller mindre splittrade av det intensiva bombardemanget från röntgenstrålar vilket är naturligt vid dessa höga temperaturer. Oberoende av vilka materiella element som kan finnas i de yttre lagren av en sol har grundämnena i solens inre blivit mycket likartade av den upplösande verkan från de sönderbrytande röntgenstrålarna. Röntgenstrålen är den stora nivelleraren i atomernas tillvaro.
41:7.2 (463.2) Temperaturen vid ytan av er sol är nästan 3.300 grader, men den stiger snabbt vid inträngande i det inre av solen tills den i mittregionerna når den otroliga höjden av omkring 19.400.000 grader. (Alla dessa temperaturer anges enligt er Celsius-skala.)
41:7.3 (463.3) Alla dessa fenomen antyder en enorm energiförbrukning, och solenergins ursprung angivna i den ordning de har betydelse är:
41:7.4 (463.4) 1. Atomernas, och till sist elektronernas, förintelse.
41:7.5 (463.5) 2. Omvandling av grundämnen till andra, inklusive den därvid befriade gruppen av radioaktiva energier.
41:7.6 (463.6) 3. Ansamlingen och överföringen av vissa universella rymdenergier.
41:7.7 (463.7) 4. Rymdmateria och meteorer som oupphörligt dyker in i de blossande solarna.
41:7.8 (463.8) 5. Solarnas sammandragning; avkylningen och den åtföljande sammandragningen av en sol ger ibland mera energi och värme än vad rymdmaterian bidrar med.
41:7.9 (463.9) 6. Gravitationens inverkan vid höga temperaturer omvandlar vissa former av strömkretsstyrka till utstrålande energier.
41:7.10 (463.10) 7. Återfångat ljus och annan materia som dras tillbaka till solen efter att ha lämnat den, samt andra energier med ursprung utanför solen.
41:7.11 (463.11) Det finns ett reglerande täcke av heta gaser (ibland med en temperatur om miljoner grader) som omsluter solarna och som verkar för att stabilisera värmeförlusten och i övrigt förhindra riskfyllda fluktuationer vid avgivningen av värme. Under en sols aktiva liv förblir den inre temperaturen på 19.400.000 grader ungefär densamma trots att den yttre temperaturen allt mera sjunker.
41:7.12 (463.12) Ni kan försöka visualisera 19.400.000 graders hetta i förening med vissa gravitationstryck som elektronernas kokpunkt. Under sådant tryck och vid sådana temperaturer sönderfaller alla atomer och bryts upp i sina elektron- och andra förstadiekomponenter; även elektronerna och andra föreningar av ultimatoner kan brytas upp, men solarna har inte förmågan att bryta ned ultimatonerna.
41:7.13 (463.13) Dessa soltemperaturer är ägnade att sätta en enorm fart på ultimatonerna och elektronerna, bland de senare åtminstone på dem som fortsättningsvis bibehåller sin existens under dessa förhållanden. Ni inser vad den höga temperaturen betyder för accelerationen av ultimatonernas och elektronernas aktivitet när ni stannar upp och betänker att en droppe vanligt vatten innehåller över ett tusen triljoner (1021) atomer. Det är en energimängd om mer än ett hundra hästkrafter utnyttjad fortgående i två års tid. Den totala värme som solsystemets sol nu ger ifrån sig varje sekund är tillräcklig för att koka allt vatten i alla oceaner på Urantia inom bara en sekund.
41:7.14 (464.1) Endast de solar som fungerar i de direkta kanalerna för huvudströmmarna av universumenergi kan lysa för evigt. Sådana solsmältugnar blossar på obegränsat, emedan de kan ersätta sina materialförluster med intag av rymdkraft och motsvarande cirkulerande energi. Men stjärnor som ligger långt borta från dessa huvudkanaler för uppladdning har att finna sig i att energin tar slut — att de så småningom avkyls och till slut brinner ut.
41:7.15 (464.2) Sådana döda eller döende solar kan bli föryngrade av kollisionsinverkan eller kan laddas upp på nytt av vissa icke-lysande energiöar i rymden, eller de kan med sin gravitation röva åt sig närliggande mindre solar eller system. Majoriteten av döda solar erfar återupplivning med dessa eller andra evolutionära förfaranden. De som inte till slut sålunda laddas upp på nytt är bestämda att undergå sönderslitning vid explosion av massan när förtätningen som följd av gravitationen når energitryckets kritiska nivå för ultimatonförtätning. Dessa solar som försvinner blir sålunda energi i dess mest uttunnade form, energi som är utomordentligt lämpad för uppladdning av andra mera gynnsamt belägna solar.
41:8.1 (464.3) I de solar som är inkopplade till kanalerna för rymdenergi frigörs solenergin av olika sammansatta kedjor av kärnreaktioner, av vilka den vanligaste är väte-kol-heliumreaktionen. I denna metamorfos verkar kolet som en energikatalysator emedan det faktiskt inte förändras på något sätt av denna process som omvandlar väte till helium. Under vissa förhållanden av hög temperatur tränger vätet in i kolkärnorna. Eftersom kolet inte kan hålla kvar mer än fyra sådana protoner börjar det sedan detta mättnadsstadium har uppnåtts, sända ut protoner lika snabbt som nya kommer in. Vid denna reaktion kommer de ingående vätepartiklarna ut som en heliumatom.
41:8.2 (464.4) Då innehållet av väte minskar ökar en sols ljusstyrka. I de solar vilkas öde det är att brinna ut uppnås höjden av ljusstyrka vid den punkt då vätet är slut. Efter denna punkt upprätthålls lyskraften av den sammandragningsprocess som blir följden och som förorsakas av gravitationen. Till slut blir en sådan stjärna en så kallad vit dvärg, en högst förtätad sfär.
41:8.3 (464.5) I stora solar — små cirkelformade nebulosor — när vätet tar slut och den av gravitationen orsakade sammandragningen sätter in, om en sådan himlakropp inte är tillräckligt ogenomtränglig för att hålla uppe trycket i sitt inre som stöd för de yttre gasregionerna så inträffar en plötslig kollaps. De gravitationselektriska förändringarna ger upphov till väldiga mängder av små partiklar utan elektrisk potential, och sådana partiklar flyr lätt iväg från solens inre och åstadkommer sålunda en jättelik sols hopfallande inom några dagar. Det var en sådan emigration av dessa ”förrymda partiklar” som förorsakade kollapsen av jättenovan i nebulosan Andromeda för omkring femtio år sedan. Denna väldiga stjärnkropp föll ihop inom fyrtio minuter enligt tiden på Urantia.
41:8.4 (464.6) Som regel fortsätter den väldiga eruptionen av materia att existera omkring den återstående kallnande solen som omfattande moln av nebulosagaser. Och allt detta förklarar ursprunget till många typer av oregelbundna nebulosor, sådana som Kräftans nebulosa, som uppkom för ungefär nio hundra år sedan och som fortfarande uppvisar sin modersfär som är en ensam stjärna nära centrum av denna oregelbundna nebulosamassa.
41:9.1 (465.1) De större solarna upprätthåller en sådan gravitationskontroll över sina elektroner att ljuset kan fly iväg endast med hjälp av de kraftfulla röntgenstrålarna. Dessa hjälpande strålar tränger igenom hela rymden och är involverade i upprätthållandet av energins grundläggande ultimatonföreningar. De stora energiförlusterna under en sols första tider, sedan den uppnått sin högsta temperatur — över 19.400.000 grader — beror inte så mycket på ljusets utströmmande som på läckage av ultimatoner. Dessa ultimatonenergier flyr ut i rymden som en veritabel energistorm under solarnas ungdomstid för att ägna sig åt äventyret med elektronisk association och energimaterialisation.
41:9.2 (465.2) Atomer och elektroner underlyder gravitationen. Ultimatonerna är inte underställda lokal gravitation, den materiella attraktionens växelverkan, men de åtlyder helt den absoluta eller Paradis-gravitationen, inriktningen och svängningen hos universernas universums universella och eviga cirkel. Ultimatonenergin lyder inte den lineära eller direkta gravitationsattraktionen från närbelägna eller avlägsna materiella massor, men alltid följer den troget kretsen för den vittutspridda skapelsens stora ellips.
41:9.3 (465.3) Ert eget solcentrum utstrålar nästan hundra miljarder ton verklig materia årligen, medan jättesolarna förlorar materia i en enorm takt under sin tidigare tillväxt, den första miljarden år. En sols liv blir stabilt sedan den har uppnått den maximala temperaturen i sitt inre och när energierna i atomernas beståndsdelar börjar frigöras. Och det är just vid denna kritiska punkt som de större solarna har lätt för att börja pulsera konvulsiviskt.
41:9.4 (465.4) Solarnas stabilitet är helt beroende av jämvikten i kampen mellan gravitation och värme — gigantiska tryckförhållanden uppbalanserade av otänkbara temperaturer. Gaselasticiteten i solarnas inre håller uppe de ovanliggande lagren av olika material, och när gravitationen och värmen är i jämvikt uppvägs vikten av de yttre materialen exakt av temperaturtrycket från de underliggande gaserna i det inre. I många av de yngre stjärnorna åstadkommer den fortgående förtätningen, som orsakas av gravitationen, ständigt stigande inre temperaturer, och då hettan i det inre stiger blir det inre röntgenstråletrycket i supergasvindarna så stort att en sol i samband med den centrifugala rörelsen börjar kasta sina yttre lager ut i rymden och korrigerar på så sätt obalansen mellan gravitation och värme.
41:9.5 (465.5) Er egen sol har för länge sedan uppnått relativ jämvikt mellan sina perioder av utvidgning och sammandragning, dessa störningar som åstadkommer jättelika pulseringar i många av de yngre stjärnorna. Er sol håller nu på att lämna bakom sig sin sjätte årmiljard. För närvarande fungerar den i sin mest ekonomiska period. Den kommer att fortsätta att lysa med sin nuvarande effektivitet under mer än tjugofem miljarder år. Den kommer troligen att uppleva en nedgångsperiod av partiell effektivitet lika lång som perioderna för dess ungdom och dess stabiliserade funktion tillsammans.
41:10.1 (465.6) Många av de variabla stjärnorna som befinner sig i eller nära stadiet av maximal pulsering är inne i den process som ger upphov till underställda system, av vilka många till slut kommer att vara som er sol och planeterna som kretsar kring den. Er sol befann sig just i ett sådant stadium av mäktig pulsering när ett massivt system, Angona, svängde nära intill och solens ytskikt började utbryta i verkliga strömmar — sammanhängande sjok — av materia. Detta fortsatte med ständigt stegrad våldsamhet tills dessa kroppar befann sig närmast varandra, då gränserna för solens sammanhållning nåddes och ett väldigt berg av materia, förstadiet till solsystemet, slungades ut. Under liknande omständigheter drar den attraherande himlakroppen vid sitt närmaste läge ibland med sig hela planeter eller rentav en fjärde- eller tredjedel av en sol. Dessa större utbrott bildar vissa säregna molntäckta typer av världar, sfärer i mycket som Jupiter och Saturnus.
41:10.2 (466.1) Majoriteten av solsystem hade emellertid en helt annorlunda uppkomst än ert solsystem, och detta gäller även för dem som åstadkoms genom gravitationstidvattentekniken. Men oberoende av vilken teknik för världsbyggande som råder åstadkommer gravitationen alltid en skapelse med ett solsystem; dvs. en sol eller mörk ö i centrum omgiven av planeter, satelliter, undersatelliter och meteorer.
41:10.3 (466.2) De enskilda världarnas fysiska aspekter bestäms till stor del av det sätt på vilket de har uppkommit, deras astronomiska läge och fysiska omgivning. Ålder, storlek, rotationshastighet och hastighet i rymden är också avgörande faktorer. Både de världar som har uppkommit genom gas-kontraktion och fast materia-anhopning kännetecknas av berg och, under de tidigare skedena av sitt liv om inte för små, av vatten och luft. De världar som har fått sin början genom smält-splittring eller genom kollision saknar ibland omfattande bergskedjor.
41:10.4 (466.3) Under de tidigare tiderna i alla dessa nya världar är jordbävningar ofta förekommande, och omfattande fysiska störningar är kännetecknande för dem alla; detta gäller i synnerhet för gas-kontratktionssfärerna, de världar som har fötts av de väldiga nebulosaringar som har blivit kvar efter förtätningen och sammandragningen av vissa enskilda solar i ett tidigt skede. Planeter med ett dubbelt ursprung, som Urantia, går igenom ett mindre våldsamt och stormigt ungdomsskede. Trots det upplevde er värld ett tidigt skede av mäktiga omvälvningar, kännetecknade av vulkaner, jordbävningar, översvämningar och förfärliga stormar.
41:10.5 (466.4) Urantia är jämförelsevis isolerat i utkanter av Satania, ert solsystem är, med ett undantag, mest avlägset från Jerusem, medan Satania självt är det näst yttersta systemet i Norlatiadek och denna konstellation nu färdas längs ytterkanten av Nebadon. Ni var sannerligen bland de minsta i hela skapelsen tills Mikaels utgivning upphöjde er planet till en ställning av ära och stort universumintresse. Ibland är den sista först, samtidigt som den minsta sannerligen blir störst.
41:10.6 (466.5) [Framfört av en Ärkeängel i samverkan med Ledaren för Styrkecentren i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 42
42:0.1 (467.1) GRUNDEN till universum är materiell i den bemärkelse att energi är basen för all existens, och ren energi står under den Universelle Faderns kontroll. Kraft, energi, är det enaste ting som står som ett evigt monument utvisande och bevisande det Universella Absolutets existens och närvaro. Denna väldiga ström av energi som utgår från Paradisnärvarorna har aldrig brutits, aldrig uteblivit; det har aldrig förekommit något avbrott i det infinita upprätthållandet.
42:0.2 (467.2) Behandlingen av universumenergin sker alltid i enlighet med den Universelle Faderns personliga vilja och allvisa mandat. Denna personliga kontroll av manifesterad styrka och cirkulerande energi modifieras av den Evige Sonens jämbördiga handlingar och beslut, såväl som av Sonens och Faderns gemensamma ändamål som verkställs av Samverkaren. Dessa gudomliga varelser handlar personligen och som individer; de fungerar också i ett nästan obegränsat antal underordnades person och styrka, som var och en på olika sätt uttrycker det eviga och gudomliga syftet i universernas universum. Men dessa funktionella och övergående modifikationer eller omvandlingar av gudomlig styrka förringar på intet sätt sanningen av utsagon att all kraft-energi i sista hand kontrolleras av en personlig Gud bosatt i alltings centrum.
42:1.1 (467.3) Universums grund är materiell, men livets essens är ande. Andarnas Fader är också universums anfader; den evige Fadern till den Ursprunglige Sonen är också evighetsursprunget till det ursprungliga mönstret, Paradisön.
42:1.2 (467.4) Materia — energi — ty de är endast olika manifestationer av samma kosmiska verklighet, är som universumfenomen en naturlig del av den Universelle Fadern. ”I honom innehålls allting.” Materien kan förefalla att manifestera inneboende energi och att uppvisa i sig själv inneslutna styrkor, men de gravitationslinjer som är involverade i de energier som det är frågan om vid alla dessa fysiska fenomen härstammar från och är beroende av Paradiset. Ultimatonen, den första mätbara formen av energi, har Paradiset som sin kärna.
42:1.3 (467.5) Det finns inbyggt i materien och närvarande i den universella rymden en form av energi som inte är känd på Urantia. När denna upptäckt slutligen görs, kommer fysikerna att tycka att de har löst, åtminstone nästan, materiens mysterium. Och visst har de då kommit ett steg närmare Skaparen; och visst har de då lärt sig behärska ytterligare en fas av den gudomliga tekniken; men i ingen mening har de funnit Gud, ej heller fastställt materiens existens eller naturlagarnas verkan åtskilda från Paradisets kosmiska teknik och den Universelle Faderns motiverande syfte.
42:1.4 (468.1) Även efter ännu större framsteg och ytterligare upptäckter, efter det att Urantia har avancerat oerhört mycket jämfört med den nuvarande kunskapen, fastän ni skulle få kontroll över energirotationerna hos materiens elektriska enheter tillräckligt för att modifiera deras fysiska manifestationer — även efter alla sådana möjliga framsteg kommer vetenskapsmännen för evigt att vara maktlösa att skapa en enda atom av materia eller ge upphov till en enda energiblixt eller att någonsin lägga till i materien det som vi kallar liv.
42:1.5 (468.2) Skapandet av energi och utgivningen av liv är den Universelle Faderns och hans biträdande Skaparpersonligheters privilegier. Floden av energi och liv är ett ständigt utflöde från Gudomarna, den universella och förenade strömmen av paradiskraft som går ut till hela rymden. Denna gudomliga energi genomsyrar hela skapelsen. Kraftorganisatörerna inleder de förändringar och genomför de modifikationer i rymdkraft vilka resulterar i energi; styrkeledarna omformar energi till materia; sålunda föds de materiella världarna. Livsbärarna inleder de processer i den döda materian vilka vi kallar liv, materiellt liv. Morontiastyrkans Övervakare fungerar likaledes överallt i övergångsvärldarna mellan de materiella och de andliga världarna. De högre Andeskaparna påbörjar liknande processer i gudomliga former av energi, och därvid uppkommer de högre andeformerna av intelligent liv.
42:1.6 (468.3) Energin utgår från Paradiset, formad enligt den gudomliga ordningen. Energin — den rena energin — tar del av den gudomliga organisationens natur; den är formad i likhet med de tre Gudarna inneslutna i en, så som de verkar i universernas universums högkvarter. Och all kraft är inkopplad i Paradiset, kommer från Paradisnäravarona och återvänder dit och är väsentligen en manifestation av den oförorsakade Orsaken — den Universelle Fadern; och utan Fadern skulle ingenting finnas till som finns.
42:1.7 (468.4) Kraft som är härledd från självexisterande Gudom är i sig själv alltid existerande. Kraft-energin är oförgänglig, oförstörbar; dessa manifestationer av den Infinite kan undergå obegränsad omvandling, ändlös omformning och evig metamorfos; men i ingen bemärkelse eller grad, inte ens i minsta tänkbara utsträckning, kunde de eller skall de någonsin utplånas. Men fastän energin flödar ur den Infinite manifesterar den sig inte i infinit utsträckning; det finns yttre gränser för det som för närvarande uppfattas som totaluniversum.
42:1.8 (468.5) Energin är evig men inte infinit; den reagerar alltid för den Infinites alltomfattande grepp. För evigt fortsätter kraften och energin sin färd; då de en gång har lämnat Paradiset måste de återvända dit, även om det skulle fordra tidsålder efter annan att fullborda det föreskrivna kretsloppet. Det som har sitt ursprung i Paradisgudomen kan endast ha Paradiset som destination eller Gudomen som bestämmelse.
42:1.9 (468.6) Och allt detta befäster vår tro på ett kretsformigt, något begränsat men ordnat och vittutspritt universernas universum. Om detta inte vore sant skulle tecken på att energin håller på att ta slut någonstans förr eller senare visa sig. Alla lagar och organisationer, all förvaltning och bevismaterialet från universums utforskare — allt tyder på existensen av en oändlig Gud men tills vidare ett ändligt universum, en kretsformighet av ändlös existens, närapå gränslös men icke desto mindre ändlig i jämförelse med oändligheten.
42:2.1 (469.1) Det är verkligen svårt att finna lämpliga ord i engelska språket för att beteckna och beskriva de olika nivåerna av kraft och energi — fysisk, sinnesmässig eller andlig. Dessa berättelser kan inte helt följa era accepterade definitioner av kraft, energi och styrka. Det råder en sådan fattigdom i språket att vi måste använda dessa termer i flera olika betydelser. I detta kapitel till exempel används ordet energi för att ange alla faser och former av fenomenell rörelse, verksamhet och potential, medan kraft används för de stadier av energi vilka existerar före gravitationens inverkan och styrka för stadierna efter gravitationens inflytande.
42:2.2 (469.2) Jag skall emellertid försöka minska begreppsförvirringen med att föreslå önskvärdheten att ta i bruk följande klassifikation för kosmisk kraft, emergent energi och universumstyrka — fysisk energi:
42:2.3 (469.3) 1. Rymdpotens. Detta är den obestridda fria rymndnärvaron av det Okvalificerade Absolutet. Extensionen av detta begrepp betecknar universums kraft-rymdpotential som ingår i det Okvalificerade Absolutets funktionella helhet, medan intensionen av detta begrepp anger den kosmiska verklighetens totalitet — universerna — som evighetsvist uppkom från Paradisön vilken aldrig har haft en början, aldrig har ett slut, aldrig rör sig och aldrig förändras.
42:2.4 (469.4) De fenomen som från början hör ihop med den undre sidan av Paradiset omfattar troligen tre zoner av absolut kraftnärvaro och verksamhet: det Okvalificerade Absolutets stödjepunktzon i mitten, själva Paradisöns zon och den mellanliggande zonen av vissa oidentifierade balanserande och kompenserande representationer eller funktioner. Dessa tre koncentriska zoner är centrum för den kosmiska verklighetens paradiscykel.
42:2.5 (469.5) Rymndpotens är en förrealitet; den är det Okvalificerade Absolutets domän och reagerar endast för den Universelle Faderns personliga grepp, trots att det ser ut som om den kunde modifieras av närvaron av Första gradens Ledande Kraftorganisatörer.
42:2.6 (469.6) I Uversa benämns rymdpotens absoluta.
42:2.7 (469.7) 2. Urkraft. Denna representerar den första basförändringen i rymdpotensen och kan vara en av det Okvalificerade Absolutets funktioner i undre Paradiset. Vi vet att rymdnärvaron som går ut från undre Paradiset på något sätt modifieras från den som kommer in. Men oberoende av alla sådana möjliga samband är den allmänt erkända omvandlingen av rymdpotens till urkraft den primära differentierande funktionen för Paradisets levande kraftorganisatörers spänningsnärvaro.
42:2.8 (469.8) Passiv och potentiell kraft blir aktiv och urtida som reaktion på det motstånd som rymdnärvaron av Första gradens Eventuerade Ledande Kraftorganisatörer erbjuder. Kraften framträder nu från det Okvalificerade Absolutets exklusiva domän in i områdena för flerfaldig reaktion — reaktion på vissa ursprungliga rörelser igångsatta av Handlingens Gud och därefter på vissa kompenserande rörelser som utgår från det Universella Absolutet. Urkraften ser ut att reagera för transcendentalt orsakande i proportion till absolutheten.
42:2.9 (469.9) Urkraften benämns ibland ren energi; i Uversa kallar vi den segregata.
42:2.10 (470.1) 3. Emergenta energier. Den passiva närvaron av första gradens kraftorganisatörer är tillräcklig för att omvandla rymdpotens till urkraft, och det är på detta aktiverade rymdfält som dessa samma kraftorganisatörer inleder sina första och aktiva operationer. Urkraften är bestämd att genomgå två skilda faser av omvandling inom energimanifestationens område innan den framträder som universumstyrka. Dessa två nivåer av den emergenta energin är:
42:2.11 (470.2) a. Maktenergi. Detta är den kraftfullt riktningsbetonade, massrörelse underkastade, mäktigt spänningsladdade och kraftigt reagerande energin — jättelika energisystem som har satts i rörelse av aktiviteterna hos första gradens kraftorganisatörer. Denna primära eller maktenergi reagerar till en början inte definitivt för dragningen från paradisgravitationen fastän den troligen reagerar med hänsyn till total massa och rymdriktning för den samlade gruppen av absoluta inflytanden som verkar från undre sidan av Paradiset. När energin kommer fram till den nivå där den först reagerar för Paradisets kretsformiga och absoluta gravitationsgrepp drar sig första gradens kraftorganisatörer tillbaka och låter sina medarbetare av andra graden fortsätta verksamheten.
42:2.12 (470.3) b. Gravitationsenergi. Den nu framträdande energin som reagerar för gravitationen är bärare av potentialen till universumstyrka och blir den aktiva anfadern till all universummateria. Denna sekundära eller gravitationsenergi är produkten av den energibearbetning som har blivit resultatet av den trycknärvaro och de spänningstrender som de Biträdande Transcendentala Ledande Kraftorganisatörerna har byggt upp. Som en reaktion på dessa kraftbehandlares arbete övergår rymdenergin snabbt från maktenergins till gravitationsenergins stadium och börjar sålunda direkt reagera för det kretsformiga greppet hos Paradisets (absoluta) gravitation samtidigt som den uppvisar en viss potential till känslighet för den lineära gravitationens dragning som är inneboende i den snart framträdande materiella massan i de elektroniska och postelektroniska stadierna av energi och materia. Då gravitationsreaktionen framträder får de Biträdande Ledande Kraftorganisatörerna dra sig tillbaka från energicyklonerna i rymden förutsatt att Styrkeledarna i Universum är redo att förordnas till detta verksamhetsfält.
42:2.13 (470.4) Vi är mycket osäkra på de exakta orsakerna till de tidiga stadierna av kraftevolution, men vi känner igen den Ultimates intelligenta verksamhet inom båda nivåerna för den emergenta energins manifestation. Maktenergi och gravitationsenergi sammantagna kallas i Uversa ultimata.
42:2.14 (470.5) 4. Universumstyrka. Rymdkraften har förändrats till rymdenergi och därefter till energi som kontrolleras av gravitationen. Sålunda har den fysiska energin mognat till den punkt då den kan ledas in i styrkekanaler och fås att tjäna Universumskaparnas mångahanda ändamål. Detta arbete utförs av de mångsidiga ledarna, centren och övervakarna av fysisk energi i storuniversum — de organiserade och bebodda skapelserna. Dessa Universums Styrkeledare övertar en så gott som fullständig kontroll av tjugoen av de trettio energifaser som bildar det nuvarande energisystemet i de sju superuniverserna. Denna domän av styrka-energi-materia är den Sjufaldiges värld av intelligenta aktiviteter och fungerar under den Supremes överinseende i tid och rymd.
42:2.15 (470.6) I Uversa kallar vi universumstyrkans område gravita.
42:2.16 (470.7) 5. Havonaenergi. Beträffande begreppen har denna berättelse rört sig i riktning mot Paradiset, då rymdkraften under sin omvandling har följts nivå efter nivå till energi-styrkans verksamhetsnivå i tidens och rymdens universer. Vidare i riktning mot Paradiset möter man därefter en förut existerande energifas som är karakteristisk för centraluniversumet. Här ser den evolutionära cykeln ut att vända tillbaka i sina egna spår; energi-styrkan ser nu ut att börja svänga tillbaka mot kraft, men en kraft som till sin natur är mycket olik rymdpotens och urkraft. Energisystemen i Havona är inte tvåfaldiga; de är treeniga. Detta är det existentiella energiområdet för Samverkaren som agerar på Paradistreenighetens vägnar.
42:2.17 (471.1) I Uversa kallas dessa havonaenergier triata.
42:2.18 (471.2) 6. Transcendental energi. Detta energisystem verkar på och från Paradisets övre nivå och endast i samband med absonitbefolkningarna. I Uversa kallas det tranosta.
42:2.19 (471.3) 7. Monota. Energin är nära släkt med gudomligheten när det är Paradisets energi. Vi är benägna att tro att monota är Paradisets levande icke-andeenergi — en evighetsmotsvarighet till den Ursprunglige Sonens levande andeenergi — och sålunda den Universelle Faderns icke-andliga energisystem.
42:2.20 (471.4) Vi kan inte göra åtskillnad mellan paradisandens och paradismonotans natur; de är uppenbarligen likadana. De har olika namn, men man kan knappast berätta särskilt mycket för er om en realitet vars andliga och icke-andliga manifestationer kan särskiljas endast av namnet.
42:2.21 (471.5) Vi vet att finita varelser kan uppnå erfarenheten att dyrka den Universelle Fadern genom Gud den Sjufaldiges och Tankeriktarens verksamhet, men vi betvivlar att någon subabsolut personlighet, inte ens styrkeledarna, kan förstå det Första Stora Ursprungets och Centrets energiinfinitet. En sak är säker: om styrkeledarna är förtrogna med tekniken för rymdkraftens metamorfos avslöjar de inte hemligheten för resten av oss. Det är min åsikt att de inte till fullo förstår kraftorganisatörernas funktion.
42:2.22 (471.6) Dessa styrkeledare är själva energikatalysatorer; dvs. de får med sin närvaro energin att segmentera, organisera eller samla sig i enhetsformation. Och allt detta antyder att det måste finnas någonting inneboende i energin som får den att fungera på detta sätt i närvaron av dessa styrkeväsen. Melkisedekarna i Nebadon har för länge sedan betecknat fenomenet med omvandling av kosmisk kraft till universumstyrka som en av de sju ”gudomlighetens infiniteter”. Och längre än så kommer ni inte att avancera på denna punkt under er uppstigning i lokaluniversumet.
42:2.23 (471.7) Trots vår oförmåga att till fullo förstå den kosmiska kraftens ursprung, natur och omvandlingar är vi helt förtrogna med alla faser av den emergenta energins beteende från tiden för dess direkta och omisskännliga reaktion på paradisgravitationens verkan — omkring den tid då superuniversernas styrkeledare börjar fungera.
42:3.1 (471.8) Materian är identisk i alla universer med undantag för centraluniversumet. Materians fysiska egenskaper beror på rotationshastigheten hos dess beståndsdelar, antalet och storleken av de roterande delarna, deras avstånd från kärnkroppen eller rymdinnehållet i materian samt på närvaron av vissa krafter som tills vidare är oupptäckta på Urantia.
42:3.2 (471.9) I de olika solarna, planeterna och rymdkropparna finns det tio stora grupper av materia:
42:3.3 (472.1) 1. Ultimatonisk materia — de första fysiska enheterna i den materiella tillvaron, de energipartiklar som behövs för att bygga upp elektroner.
42:3.4 (472.2) 2. Subelektronisk materia — det explosiva och frånstötande stadiet i solarnas supergaser.
42:3.5 (472.3) 3. Elektronisk materia — det elektriska stadiet av materiell differentiering — elektroner, protoner och olika andra enheter som ingår i de elektroniska gruppernas varierande sammansättning.
42:3.6 (472.4) 4. Subatomisk materia — materia som i omfattande grad existerar i de heta solarnas inre.
42:3.7 (472.5) 5. Splittrade atomer — som man finner i de svalnande solarna och överallt i rymden.
42:3.8 (472.6) 6. Joniserad materia — enskilda atomer som har berövats sina yttre (kemiskt aktiva) elektroner av elektricitets-, värme- eller röntgenstråleaktiviteter och av lösningsmedel.
42:3.9 (472.7) 7. Atomisk materia — det kemiska stadiet för grundämnenas organisation, beståndsdelarna i den molekylära eller synliga materian.
42:3.10 (472.8) 8. Materians molekylära stadium — materia så som den existerar på Urantia i ett relativt stabilt stadium av materialisation under normala förhållanden.
42:3.11 (472.9) 9. Radioaktiv materia — den sönderfallande tendensen och aktiviteten hos de tyngre grundämnena under förhållanden av moderat hetta och minskat gravitationstryck.
42:3.12 (472.10) 10. Hopsjunken materia — den relativt oföränderliga materian som finns i det inre av kalla eller döda solar. Denna form av materia är inte helt oföränderlig; den har ännu kvar en del ultimatonisk och även elektronisk aktivitet, men dessa enheter ligger mycket nära varandra, och deras rotationshastighet är starkt nedsatt.
42:3.13 (472.11) Klassificeringen av materia i det föregående hänför sig till dess organisation hellre än till de former den framträder i för skapade varelser. Inte heller tar den med i räkningen de föremergenta stadierna av energi eller de eviga materialisationerna i Paradiset och centraluniversumet.
42:4.1 (472.12) Ljus, värme, elektricitet, magnetism, kemiska förändringar, energi och materia är — till ursprung, natur och bestämmelse — en och samma sak, tillsammans med andra materiella realiteter som ännu är oupptäckta på Urantia.
42:4.2 (472.13) Vi förstår inte till fullo de nästan ändlösa förändringar som fysisk energi kan undergå. I ett universum framträder den som ljus, i ett annat som ljus och värme, i ett tredje i energiformer som är okända på Urantia; efter otaliga miljoner år kan den uppträda på nytt i någon form av rastlös framvällande elektrisk energi eller magnetisk styrka; och ännu senare kan den igen framträda i ett dåtida universum som någon form av föränderlig materia som genomgår en serie metamorfoser, och därefter kan den till sin yttre fysiska manifestation försvinna i någon stor världsomvälvning. Och sedan, efter otaliga tidsåldrar och nästan ändlöst vandrande genom tallösa universer, kan denna samma energi igen framträda på nytt och många gånger förändra sin form och potential; och så fortsätter dessa omvandlingar under tidsålder efter annan och genom otaliga världar. Sålunda sveper materian vidare och undergår omvandlingar i tiden men färdas alltid troget längs evighetens krets; även om den länge förhindras från att återvända till sitt ursprung reagerar den alltid för det och följer alltid den väg som har föreskrivits av den Infinita Personlighet som sände iväg den.
42:4.3 (473.1) Styrkecentren och deras medarbetare är mycket involverade i arbetet med att omvandla ultimatonen till elektronens banor och kretslopp. Dessa unika varelser kontrollerar och sammansätter styrka genom att skickligt behandla ultimatonerna, den materialiserade energins grundenheter. De är härskare över energin i den form den cirkulerar i detta primitiva stadium. I förbindelse med de fysiska övervakarna kan de effektivt kontrollera och styra energi även sedan den har omvandlats till den elektriska nivån, det så kallade elektroniska stadiet. Deras verksamhetsfält begränsas emellertid enormt då elektroniskt organiserad energi övergår i atomsystemens virvlar. Efter denna materialisation kommer dessa energier in under det fullständiga greppet från den lineära gravitationens dragningskraft.
42:4.4 (473.2) Gravitationen verkar positivt på styrkecentrens och de fysiska övervakarnas styrkebanor och energikanaler, men dessa varelser har endast en negativ relation till gravitationen — utövandet av sina antigravitationsfärdigheter.
42:4.5 (473.3) Överallt i rymden utför kölden och andra influenser ett kreativt arbete med att organisera ultimatonerna till elektroner. Värmen är måttet på elektronisk aktivitet, medan köld endast anger frånvaro av värme — relativ energivila — det stadium som rymdens universella kraftladdning skulle befinna sig i om det varken fanns emergent energi eller organiserad materia som reagerade för gravitationen.
42:4.6 (473.4) Gravitationens närvaro och verkan förhindrar den teoretiska absoluta nollpunktens uppträdande, ty temperaturen i rymden mellan stjärnorna ligger inte vid den absoluta nollpunkten. Överallt i den organiserade rymden finns det för gravitationen reagerande energiströmmar, styrkeströmkretsar och ultimatoniska aktiviteter, såväl som organiserande elektroniska energier. Praktiskt sett är rymden inte tom. Även Urantias atmosfär tunnas allt mera ut tills den vid omkring 4.800 kilometers höjd börjar motsvara medeltalet av rymdmateria i denna del av universum. Den mest tomma rymd som är känd i Nebadon innehåller cirka hundra ultimatoner — motsvarande en elektron — i varje kubiktum (16,4 kubikcentimeter). Då det finns så litet materia anses rymden vara praktiskt taget tom.
42:4.7 (473.5) Temperaturen — värme och köld — är sekundär endast i förhållande till gravitationen inom områdena för energins och materians evolution. Ultimatonerna är ödmjukt lydiga vid extrema temperaturer. Låga temperaturer gynnar vissa former av elektronisk konstruktion och atomuppbyggnad, medan höga temperaturer underlättar alla slag av atomnedbrytning och sönderfall av materia.
42:4.8 (473.6) När materien utsätts för den hetta och det tryck som under vissa förhållanden råder i solarnas inre kan alla andra än dess mest primitiva föreningar brytas upp. Hettan kan sålunda till stor del övervinna gravitationsstabiliteten. Men inga kända soltemperaturer eller -tryck kan omvandla ultimatoner tillbaka till maktenergi.
42:4.9 (473.7) De flammande solarna kan omvandla materia till olika former av energi, men de mörka världarna och hela yttre rymden kan minska den elektroniska och ultimatoniska aktiviteten till den punkt där dessa energier omvandlas till världarnas materia. Vissa närbelägna elektroniska föreningar, såväl som många grundföreningar i kärnmaterian, formas vid de ytterst låga temperaturerna i den öppna rymden och förstärks senare av förening med större samlingar av materialiserande energi.
42:4.10 (473.8) Under hela denna metamorfos av energi och materia måste vi räkna med inverkan av gravitationstrycket och med de ultimatoniska energiernas antigravitationsbeteende under vissa temperatur-, hastighets- och omloppsförhållanden. Temperatur, energiströmmar, avstånd och närvaron av de levande kraftorganisatörerna och styrkeledarna är också av betydelse i samband med alla energins och materians omvandlingsfenomen.
42:4.11 (474.1) Ökningen av materians massa motsvarar ökningen av energin dividerad med ljusets hastighet i kvadrat. I dynamisk bemärkelse är det arbete som materia i vila kan utföra lika med den energi som gick åt till att sammanföra dess delar från Paradiset, minskad med motståndet från de krafter som har övervunnits på vägen och den dragningskraft som materians delar utövar på varandra.
42:4.12 (474.2) Existensen av förelektroniska former av materia antyds av de två atomvikterna hos bly. Det bly som ursprungligen har bildats väger en aning mera än det bly som uppkommer vid uranets sönderfall genom radiumstrålningen: Denna skillnad i atomvikt representerar den verkliga förlusten av energi vid atomsönderfallet.
42:4.13 (474.3) Materian tillförsäkras en relativ integritet av det faktum att energi kan absorberas eller avges endast i de exakta mängder som vetenskapsmännen på Urantia har benämnt kvanta. Detta kloka arrangemang i de materiella världarna är ägnat att upprätthålla universerna som fungerande enheter.
42:4.14 (474.4) Den kvantitet energi som tas in eller ges ut när elektroniska eller andra positioner förändras är alltid ett ”kvantum” eller någon multipel därav, men det vibrerande eller våglika beteendet hos sådana energienheter bestäms helt av dimensionerna hos ifrågavarande materiastrukturer. Sådana vågliknande energikrusningar är 860 gånger diametern i ultimatoner, elektroner, atomer eller andra enheter som beter sig på detta sätt. Den aldrig upphörande förvirring som åtföljer observationen av vågmekaniken i kvantumbeteendet beror på att energivågorna överlappar varandra: två vågtoppar kan förenas och bilda en dubbelt så hög topp, medan en vågtopp och en vågdal kan förenas och sålunda upphäva varandra.
42:5.1 (474.5) I superuniversumet Orvonton finns det ett hundra oktaver av vågformad energi. Av dessa ett hundra grupper av energimanifestationer är sextiofyra helt eller delvis kända på Urantia. Solens strålar bildar fyra oktaver på superuniversumets skala, och de synliga strålarna omfattar en enda oktav, nummer fyrtiosex i denna serie. Den ultravioletta gruppen kommer därnäst, medan tio oktaver uppåt finns röntgenstrålarna, efterföljda av gammastrålarna från radium. Trettiotvå oktaver ovanför det synliga solljuset finns yttre rymdens energistrålar som så ofta blandas med sina åtföljande starkt energiladdade minimala materiapartiklar. Närmast nedanför det synliga solljuset uppträder de infraröda strålarna, och trettio oktaver nedanför ligger gruppen för radioöverföring.
42:5.2 (474.6) Vågformade energimanifestationer kan - med utgångspunkt i det tjugonde århundradets vetenskapliga upplysning på Urantia — klassificeras i följande tio grupper:
42:5.3 (474.7) 1. Infraultimatoniska strålar — ultimatonernas gränsstadierotation där de börjar anta en definitiv form. Detta är den första fasen av emergent energi vid vilken vågformade fenomen kan iakttas och mätas.
42:5.4 (474.8) 2. Ultimatoniska strålar. Då energin samlas till ultimatonernas minimala sfärer förorsakar detta vibrationer i rymdinnehållet vilka kan urskiljas och mätas. Och långt innan fysikerna finner ultimatonen kommer de utan tvivel att upptäcka fenomenen med dessa strålar då de strömmar in över Urantia. Dessa korta och kraftfulla strålar representerar den första aktiviteten hos ultimatonerna då de saktas av till den punkt där de vänder in mot materians elektroniska organisation. När ultimatonerna samlar sig till elektroner inträffar kondensering med lagring av energi som följd.
42:5.5 (475.1) 3. De korta rymdstrålarna. Dessa är de kortaste av alla rent elektroniska vibrationer och representerar det föratomiska stadiet av denna form av materia. Dessa strålar fordrar oerhört höga eller låga temperaturer för att uppkomma. Det finns två slag av dessa rymdstrålar: den ena uppkommer vid atomers födelse och den andra anger atomens sönderdelning. De emanerar i största utsträckning från superuniversumets, Vintergatans, tätaste plan som också är de yttre universernas tätaste plan.
42:5.6 (475.2) 4. Det elektroniska stadiet. Detta stadium hos energin är grunden för all materialisation i de sju superuniverserna. När elektroner övergår från högre till lägre energinivåer i sitt omlopp frigörs alltid kvanta. När elektronerna byter bana resulterar detta i utstötning eller i absorption av mycket bestämda och enhetliga mätbara partiklar av ljusenergi, medan en enskild elektron vid en kollision alltid avger en partikel av ljusenergi. Vågliknande energimanifestationer ansluter sig också till den verksamhet som det elektroniska stadiets positiva och andra delar är förknippade med.
42:5.7 (475.3) 5. Gammastrålar — de utstrålningar som kännetecknar den spontana upplösningen av atomisk materia. Den bästa illustrationen av denna form av elektronisk aktivitet är de fenomen som ansluter sig till radiums sönderfall.
42:5.8 (475.4) 6. Röntgenstrålarnas grupp. Nästa steg i elektronens nedsaktning frambringar de olika formerna av solarnas röntgenstrålar och även de på konstgjord väg alstrade röntgenstrålarna. Elektronernas laddning skapar ett elektriskt fält; rörelse ger upphov till en elektrisk ström; strömmen producerar ett magnetiskt fält. När en elektron plötsligt stoppas producerar den resulterande elektromagnetiska stöten röntgenstrålen; röntgenstrålen är denna störning. Solarnas röntgenstrålar är identiska med dem som mekaniskt genereras för att utforska det inre av människokroppen förutom att de är en aning längre.
42:5.9 (475.5) 7. De ultravioletta eller kemiska strålarna från solljuset och från olika mekaniska alster.
42:5.10 (475.6) 8. Det vita ljuset — allt synligt ljus från solarna.
42:5.11 (475.7) 9. Infraröda strålar — den elektroniska aktivitetens avtagande allt mera mot stadiet för observerbar värme.
42:5.12 (475.8) 10. Hertz-vågorna — de energier som på Urantia används för radioutsändning.
42:5.13 (475.9) Av alla dessa tio faser av vågliknande energiaktivitet kan människans öga reagera endast för en oktav, allt ljus i det vanliga solljuset.
42:5.14 (475.10) Den så kallade etern är endast ett gemensamt namn som betecknar en grupp av kraft- och energiaktiviteter som inträffar i rymden. Ultimatoner, elektroner och andra massanhopningar av energi är enhetliga materiapartiklar, och på sin färd genom rymden framskrider de verkligen i rät linje. Ljus och alla andra former av observerbara energimanifestationer består av en följd av faktiska energipartiklar som framskrider i rät linje med undantag för hur de modifieras av gravitation och andra mellankommande krafter. Det faktum att dessa processioner av energipartiklar ser ut som vågfenomen när de underkastas vissa observationer beror på motståndet från det odifferentierade krafttäcket i hela rymden, den hypotetiska etern, och på gravitationspänningen mellan de associerade anhopningarna av materia. Mellanrummet mellan materians partiklar tillsammans med energistrålarnas ursprungliga hastighet förorsakar det vågformiga framträdandet hos många former av energi-materia.
42:5.15 (476.1) Stimuleringen av innehållet i rymden åstadkommer en vågliknande reaktion på passerandet av de snabbt framskridande materiapartiklarna, alldeles så som ett fartygs färd genom vattnet åstadkommer vågor av varierande amplitud och intervall.
42:5.16 (476.2) Urkraftens beteende ger upphov till fenomen som på många sätt är analoga med den av er postulerade etern. Rymden är inte tom; sfärerna i hela rymden snurrar och störtar vidare genom en väldig ocean av utspridd kraft-energi; inte heller är rymdinnehållet i en atom tomt. Det oaktat finns det ingen eter, och själva avsaknaden av denna hypotetiska eter gör det möjligt för den bebodda planeten att undgå att falla in i solen och för den kretsande elektronen att förhindra sitt fall in i kärnan.
42:6.1 (476.3) Medan den universella kraftens rymdladdning är homogen och odifferentierad medför organiserandet av evolverad energi till materia koncentrerandet av energin till separata massor med tydliga dimensioner och bestämd vikt — exakt reaktion för gravitationen.
42:6.2 (476.4) Den lokala eller lineära gravitationen blir fullt verksam då materian framträder organiserad i atomer. Den föratomiska materian börjar reagera en aning för gravitationen när den aktiveras av röntgenstrålar och andra liknande energier, men ingen mätbar dragning från lineär gravitation utövas på fria, obundna och oladdade partiklar av elektronisk energi eller på oassocierade ultimatoner.
42:6.3 (476.5) Ultimatonerna fungerar genom inbördes dragningskraft och reagerar endast för dragningen från Paradisets cirkulära gravitation. Då de saknar reaktion för lineär gravitation hålls de på detta sätt med i den universella rymddriften. Ultimatonernas rotationshastighet kan accelerera till den punkt då de delvis får ett antigravitatoriskt beteende, men de kan inte utan kraftorganisatörer eller styrkeledare nå den kritiska flykthastighet varvid de skulle förlora sin individualitet och återvända till maktenergins stadium. I naturen undkommer ultimatonerna den fysiska tillvarons stadium endast då de deltar i den slutliga upplösningen av en svalnad och döende sol.
42:6.4 (476.6) Ultimatonerna, som är okända på Urantia, sänker hastigheten genom många faser av fysisk aktivitet innan de når förutsättningarna beträffande roterande energi för elektronisk organisation. Ultimatonerna har tre variationer av rörelse: inbördes motstånd mot kosmisk kraft, individuella rotationer med antigravitationspotential och de ett hundra ömsesidigt med varandra associerade ultimatonernas intraelektroniska positioner.
42:6.5 (476.7) Ömsesidig dragningskraft håller ihop hundra ultimatoner i elektronens sammansättning; och det finns aldrig flera eller färre än hundra ultimatoner i en typisk elektron. Förlusten av en eller flera ultimatoner förstör den typiska elektroniska identiteten och ger sålunda upphov till en av elektronens tio modifierade former.
42:6.6 (476.8) Ultimatonerna beskriver inte banor eller snurrar omkring i kretsar inom elektronerna, men de sprider eller grupperar sig i enlighet med rotationshastigheten kring sin axel och bestämmer sålunda dimensionerna hos olika elektroner. Denna samma rotationshastighet hos ultimatonerna kring sin axel bestämmer också de negativa eller positiva reaktionerna hos de olika typerna av elektroniska enheter. Hela åtskiljandet och grupperingen av elektronisk materia samt den elektriska uppdelningen i negativa och positiva kroppar av energi-materia kommer sig av dessa olika funktioner hos de ultimatoniska beståndsdelarnas inbördes association.
42:6.7 (477.1) Varje atom är en aning över 1/40.000.000:te dels centimeter i diameter medan en elektron väger något över 1/2000:de del av den minsta atomen, väteatomen. Den positiva protonen, som är kännetecknande för atomkärnan, väger nästan två tusen gånger mera fastän den kanske inte är alls större än den negativa elektronen.
42:6.8 (477.2) Om materians massa förstorades så att en elektron skulle motsvara en tionde del av ett uns, 2,8 gram, och om storleken uppförstorades i samma proportion skulle volymen av en sådan elektron bli lika stor som jordklotets. Om en protons volym — som är ett tusen åtta hundra gånger så tung som en elektron — uppförstorades till ett knappnålshuvuds storlek, vid jämförelse skulle då knappnålshuvudets diameter förlängas till att bli densamma som jordbanans diameter kring solen.
42:7.1 (477.3) All materia är uppbyggd enligt solsystemets ordning. I centrum av varje ytterst litet energiuniversum finns det en relativt stabil, förhållandevis stationär kärndel av materiell existens. Denna centrala enhet är utrustad med en trefaldig möjlighet att manifestera sig. Omkring detta energicentrum snurrar, i en ändlös ymnighet men i fluktuerande banor, de energienheter som i någon mån kan jämföras med de planeter som kretsar kring solen i någon stjärngrupp såsom ert eget solsystem.
42:7.2 (477.4) I atomen kretsar elektronerna kring den centrala protonen med förhållandevis samma utrymme som planeterna har då de kretsar kring solen i solsystemets rymd. Jämfört med den verkliga storleken råder samma relativa avstånd mellan atomkärnan och den innersta elektronkretsen som mellan den innersta planeten Merkurius och er sol.
42:7.3 (477.5) Elektronernas rotationshastighet kring sin axel och deras hastighet i bana kring atomkärnan ligger vardera bortom det som människan kan föreställa sig, för att inte nämna hastigheterna då det gäller deras beståndsdelar ultimatonerna. De positiva radiumpartiklarna flyger iväg ut i rymden med en hastighet om cirka sexton tusen kilometer per sekund, medan de negativa partiklarna uppnår en hastighet som närmar sig ljusets.
42:7.4 (477.6) Lokaluniverserna är uppbyggda enligt decimalsystemet. I ett dualt universum finns det jämnt ett hundra särskiljbara atommaterialisationer av rymdenergi; detta är den högsta möjliga materiaorganisationen i Nebadon. Dessa ett hundra former av materia består av en regelbunden serie i vilken från en till ett hundra elektroner roterar kring en central och relativt kompakt kärna. Det är denna ordnade och tillförlitliga association av olika energier som utgör materia.
42:7.5 (477.7) Inte varje värld uppvisar ett hundra identifierbara grundämnen vid ytan, men de finns någonstans närvarande, har funnits eller håller på att utvecklas. De förhållanden som råder vid uppkomsten och den senare evolutionen av en planet bestämmer hur många av de ett hundra atomtyperna som kan observeras. De tyngre atomerna finns inte på ytan i många världar. Även på Urantia uppvisar de kända tyngre grundämnena en tendens att falla sönder, såsom radiums beteende åskådliggör.
42:7.6 (477.8) Atomens stabilitet beror på antalet elektriskt inaktiva neutroner i centrumkärnan. Det kemiska beteendet är helt beroende av de fritt roterande elektronernas aktivitet.
42:7.7 (478.1) I Orvonton har det aldrig varit möjligt att på naturlig väg samla över ett hundra kretsande elektroner till att bli ett atomsystem. När ett hundraen artificiellt har förts in i banfältet har resultatet alltid varit en ögonblicklig upplösning av den centrala protonen och en vild utspridning av elektronerna och andra frigjorda energier.
42:7.8 (478.2) Även om atomerna kan innehålla från en till ett hundra elektroner i bana, roterar endast de större atomernas tio yttersta elektroner kring den centrala kärnan som tydliga och särskilda kroppar vilka intakta och kompakta kretsar runt i exakta och bestämda banor. De trettio elektronerna närmast centrum är svåra att observera eller upptäcka som separata och organiserade kroppar. Detta samma jämförelseförhållande i elektronernas beteende när det gäller närheten till kärnan finns i alla atomer oberoende av det antal elektroner de omfattar. Ju närmare kärnan dess mindre individualitet har elektronerna. En elektrons våglika energiutsträckning kan spridas ut så att den upptar atomernas mindre banor i sin helhet; i synnerhet gäller detta för elektronerna närmast atomkärnan.
42:7.9 (478.3) De trettio innersta elektronerna i bana är individuella, men deras energisystem tenderar att blandas med varandra och sträcka sig från en elektron till en annan och närapå från en bana till en annan. De följande trettio elektronerna bildar den andra familjen eller energizonen; de har en tilltagande individualitet och är materiakroppar som utövar en fullständigare kontroll över sina tillhörande energisystem. De följande trettio elektronerna, den tredje energizonen, är ännu mera individualiserade och kretsar i tydligare och bestämdare banor. De sista tio elektronerna, som finns endast i de tio tyngsta grundämnena, är utrustade med oberoendets värdighet och kan därför mer eller mindre fritt fly från moderkärnans kontroll. Vid en obetydlig variation i temperatur och tryck flyr medlemmarna av denna fjärde och yttersta grupp av elektroner från centrumkärnans grepp, så som det spontana sönderfallet av uran och närbesläktade grundämnen utvisar.
42:7.10 (478.4) De första tjugosju atomerna, de som innehåller från en till tjugosju elektroner, är lättare att förstå sig på än resten. Från den tjugoåttonde uppåt möter vi allt mera av den oförutsägbarhet som antas bero på närvaron av det Okvalificerade Absolutet. Men en del av denna oförutsägbarhet hos elektronerna beror på ultimatonernas olika rotationshastighet kring sin axel och på den oförklarade tendensen hos ultimatonerna att ”klunga ihop sig”. Andra inflytanden — fysiska, elektriska, magnetiska och gravitationsbetingade — verkar också för att åstadkomma varierande beteende hos elektronerna. Atomer liknar därför personer när det gäller förutsägbarheten. Statistikerna kan upptäcka lagar som styr ett stort antal antingen atomer eller personer men inte en enskild individuell atom eller person.
42:8.1 (478.5) Fastän gravitationen är en av flera inblandade faktorer när det gäller sammanhållandet av en atoms lilla energisystem finns det också närvarande i och bland dessa fysiska basenheter en kraftfull och okänd energi, hemligheten med deras grundläggande uppbyggnad och slutliga beteende, en kraft som det återstår att upptäcka på Urantia. Detta universella inflytande tränger igenom all den rymd som finns inne i denna lilla energiorganisation.
42:8.2 (478.6) Rymden mellan elektronerna i en atom är inte tom. Överallt i en atom aktiveras denna rymd mellan elektronerna av vågliknande manifestationer som är perfekt synkroniserade med elektronernas hastighet och ultimatonernas rotationer. Denna kraft domineras inte helt av era kända lagar om positiv och negativ dragningskraft; dess beteende är därför ibland oförutsebart. Denna icke namngivna inverkan förefaller att vara en av det Okvalificerade Absolutets rymdkraftreaktioner.
42:8.3 (479.1) De laddade protonerna och de oladdade neutronerna i atomens kärna hålls ihop av mesotronen som rör sig fram och tillbaka mellan dem och som är en materiapartikel 180 gånger så tung som elektronen. Utan detta arrangemang skulle den elektriska laddningen som protonen är bärare av söndra atomkärnan.
42:8.4 (479.2) Så som atomerna är uppbyggda skulle varken elektriska eller gravitatoriska krafter kunna hålla ihop kärnan. Kärnans okränkbarhet bibehålls av den ömsesidigt sammanhållande funktionen hos mesotronen som kan hålla ihop laddade och oladdade partiklar på grund av överlägsen kraft-massa-styrka och som dessutom fungerar så att den får protoner och neutroner att ständigt byta plats. Mesotronen får den elektriska laddningen hos kärnpartiklarna att oupphörligt kastas fram och tillbaka mellan protoner och neutroner. För en oändligt liten del av en sekund är en viss kärnpartikel en laddad proton och i nästa stund en oladdad neutron. Och dessa alterneringar i energiläget är så otroligt snabba att den elektriska laddningen inte har någon möjlighet att fungera som en splittrande faktor. Sålunda fungerar mesotronen som en ”energibärar”partikel som mäktigt bidrar till atomkärnans stabilitet.
42:8.5 (479.3) Mesotronens närvaro och funktion förklarar också en annan gåta beträffande atomen. När atomer uppträder radioaktivt avger de långt mera energi än vad man skulle vänta sig. Denna överloppsstrålning kommer sig av att mesotronen som ”energibärare” bryts upp och därmed blir blott en elektron. Mesotronens sönderfall åtföljs också av utsändningen av vissa små oladdade partiklar.
42:8.6 (479.4) Mesotronen förklarar vissa sammanhållande egenskaper hos atomkärnan, men den åstadkommer inte kohesionen hos protonerna sinsemellan och inte heller neutronernas ömsesidiga dragning till varandra. Den paradoxala och starka kraft som håller ihop atomen som en helhet är en form av energi som tills vidare är oupptäckt på Urantia.
42:8.7 (479.5) Dessa mesotroner förekommer rikligt i de rymdstålar som så oupphörligt bryter in på er planet.
42:9.1 (479.6) Inte endast religionen är dogmatisk; naturfilosofin tenderar att på samma sätt dogmatisera. När en vida berömd religionslärare drog den slutsatsen att talet sju är av grundläggande betydelse i naturen därför att det finns sju öppningar i människans huvud kunde han, om han hade vetat mera om kemi, ha försvarat en sådan tro med att grunda den på ett sant fenomen i den fysiska världen. Trots att energins uppbyggnad enligt talet tio manifesteras universellt, finns det i alla fysiska universer i tid och rymd en ständigt närvarande påminnelse om den sjufaldiga elektroniska organisationens realitet i förmaterian.
42:9.2 (479.7) Talet sju är grundläggande för centraluniversumet och för det andliga systemet för karaktärens naturliga överföring, men talet tio, decimalsystemet, är inbyggt i energin, materian och den materiella skapelsen. Icke desto mindre uppvisar atomernas värld en viss periodisk karaktärisering som återkommer i grupper om sju — ett födelsemärke som denna materiella värld bär som tecken på sitt avlägsna andliga ursprung.
42:9.3 (480.1) Den kreativa konstitutionens sjufaldiga framhärdande uppvisas på kemins område som ett återkommande av liknande fysiska och kemiska egenskaper i åtskilda perioder om sju när grundämnena arrangeras enligt sina atomvikter. När de kemiska grundämnena på Urantia på detta sätt arrangeras i en rad, tenderar varje kvalitet eller egenskap att återkomma enligt indelning till sju. Denna förändring i perioder på sju återkommer i avtagande grad och med variationer längs hela den kemiska tabellen och observeras tydligast bland de tidigare eller lättare atomgrupperingarna. Om man utgår från vilket som helst grundämne och lägger märke till någon viss egenskap är denna egenskap förändrad i de följande sex grundämnena, men då man når det åttonde grundämnet tenderar den att återuppträda, dvs. det åttonde kemiskt aktiva grundämnet påminner om det första, det nionde om det andra, och så vidare. Detta faktum i den fysiska världen pekar klart mot den förstadiemässiga energins sjudelade uppbyggnad och antyder den grundläggande realiteten att tidens och rymdens skapelser kännetecknas av en sjufaldig olikhet. Människan bör också lägga märke till att det naturliga spektret innehåller sju färger.
42:9.4 (480.2) Men inte alla naturfilosofins antaganden stämmer; till exempel den hypotetiska etern som representerar ett fyndigt sätt hos människan att förena sin okunskap om rymdfenomenen till en helhet. Universumfilosofin kan inte bygga på den så kallade vetenskapens observationer. Om en sådan metamorfos inte kunde ses skulle en vetenskapsman vara benägen att förneka möjligheten att det av en larv utvecklas en fjäril.
42:9.5 (480.3) Fysisk stabilitet i förening med biologisk elasticitet finns i naturen endast på grund av den närapå oändliga visdomen hos skapelsens Mästararkitekter. Ingenting mindre än transcendental visdom skulle någonsin kunna planera materiella enheter som samtidigt är så stabila och så effektivt flexibla.
42:10.1 (480.4) Den relativa kosmiska verklighetens ändlösa utsträckning från paradismonotans absoluthet till rymdpotensens absoluthet tyder på vissa evolutioner i förhållandena bland det Första Ursprungets och Centrets icke-andliga realiteter — dessa realiteter som döljs i rymdpotens, uppenbaras i monota och tillfälligt avslöjas på de mellanliggande kosmiska nivåerna. Denna energins eviga kretsgång är absolut emedan den leder till och från universernas Fader, och emedan den är absolut kan den inte utvidgas vare sig som faktum eller värde; icke desto mindre förverkligar sig den Ursprunglige Fadern även nu — som alltid — av en ständigt expanderande arena av betydelser i tid och rymd och av betydelser som överstiger tid och rymd, en arena av förhållanden som undergår förändring och där energin och materian allt mera blir underställda överinsyn av levande och gudomlig ande genom erfarenhetsmässig strävan hos levande och personligt sinne.
42:10.2 (480.5) De universella icke-andliga energierna återförenas i de levande icke-skaparsinnenas system på olika nivåer av vilka vissa kan beskrivas som följer:
42:10.3 (480.6) 1. Sinnet som föregår de biträdande sinnesandarnas inverkan. Denna sinnesnivå är ej erfarande och omvårdas på de bebodda planeterna av de Ledande Fysiska Övervakarna. Detta sinne är mekaniskt, det icke-läraktiga intellektet som de mest primitiva formerna av materiellt liv har, men det icke-läraktiga sinnet fungerar förutom på det primitiva planetariska livets nivå även på många andra nivåer.
42:10.4 (481.1) 2. Sinnet i förening med de biträdande sinnesandarna. Ett lokaluniversums Moderande visar sin omvårdnad genom sina sju biträdande sinnesandar på det materiella sinnets läraktiga (icke-mekaniska) nivå. På denna nivå gör det materiella sinnet erfarenheter: som intellekt under människans nivå (djurintellekt) i de första fem sinneshjälparna, som människans intellekt (moraliskt intellekt) i de sju sinnesandarna, som övermänskligt intellekt (mellanvarelseintellekt) i de sista två sinnesandarna.
42:10.5 (481.2) 3. Evolverande morontiasinne — evolverande personligheters expanderande medvetande under uppstigningsskedet i lokaluniversumet. Detta är en utgivning från lokaluniversumets Moderande i förbindelse med Skaparsonen. Denna sinnesnivå anger att en livsuppehållare av morontiatyp har bildats, en syntes av det materiella och det andliga vilken åstadkoms av Morontiastyrkans Övervakare i ett lokaluniversum. Morontiasinnet fungerar olika i förhållande till de 570 nivåerna av morontialiv och visar tilltagande förmåga att associera sig med det kosmiska sinnet på de högre uppnåelsenivåerna. Detta är det evolutionära loppet för dödliga varelser, men sinne av icke-morontiaklass utges också av en Universumson och Universumande till de icke-morontiella barnen i de lokala skapelserna.
42:10.6 (481.3) Det kosmiska sinnet. Detta är det sjufaldigt diversifierade sinnet i tid och rymd av vilket en fas av var och en av de Sju Härskarandarna fördelas till ett av de sju superuniverserna. Det kosmiska sinnet omfattar alla nivåer av det finita sinnet och koordineras erfarenhetsmässigt med det Suprema Sinnets evolutionära gudomsnivåer och transcendentalt med de existentiella nivåerna i det absoluta sinnet — Samverkarens direkta strömkretsar.
42:10.7 (481.4) I Paradiset är sinnet absolut, i Havona absonit, i Orvonton finit. Sinne anger alltid närvaro-aktivitet i form av levande omvårdnad plus olika energisystem, och detta gäller alla nivåer och alla slag av sinne. Men bortom det kosmiska sinnet blir det allt svårare att beskriva hur sinnet förhåller sig till icke-andlig energi. Havonasinnet ligger under det absoluta men ovanför det evolutionära; då det är existentiellt och erfarenhetsmässigt är det närmare det absonita än något annat begrepp som har uppenbarats för er. Paradissinnet ligger bortom människans fattningsförmåga; det är existentiellt, icke-rymdbetingat och icke-tidsbetingat. Ändå överskuggas alla dessa sinnesnivåer av Samverkarens universella närvaro — av sinnesgravitation som har sitt ursprung i sinnets Gud i Paradiset.
42:11.1 (481.5) Vid värderingen och inseendet av sinnet bör man komma ihåg att universum varken är mekaniskt eller magiskt; det är en sinnesskapelse och en lagbunden mekanism. Men fastän naturlagarna i sin praktiska tillämpning fungerar i vad som förefaller att vara dubbla riken av fysiskt respektive andligt, är riket i verkligheten ett. Det Första Ursprunget och Centret är den ursprungliga orsaken till all materialisation och samtidigt den förste och slutlige Fadern till alla andar. Paradisfadern framträder personligen i universerna utanför Havona endast som ren energi och ren ande — i form av Tankeriktare och andra liknande fragment.
42:11.2 (481.6) Mekanismer har inte absolut dominans över den totala skapelsen; universernas universum i sin helhet är planerat av sinne, skapat av sinne och administrerat av sinne. Men universernas universums gudomliga mekanism är alltför fulländad för att de vetenskapliga metoderna i människans finita sinne skulle kunna upptäcka ens ett spår av det infinita sinnets dominans. Ty detta skapande, övervakande och upprätthållande sinne är varken materiellt sinne eller skapade varelsers sinne; det är andesinne som fungerar på och från den gudomliga verklighetens skaparnivåer.
42:11.3 (482.1) Förmågan att urskilja och upptäcka sinne i universumsmekanismer beror helt och hållet på förmågan, omfattningen och kapaciteten hos det utforskande sinne som gör sådana observationer. Sinnet i tid och rymd, organiserat utav tidens och rymdens energier, är underställt tidens och rymdens mekanismer.
42:11.4 (482.2) Rörelse och universumgravitation är de två aspekterna av den opersonliga tid-rymd-mekanismen i universernas universum. De nivåer där anden, sinnet och materian reagerar för gravitationen är helt oberoende av tiden, men endast verklighetens sanna andenivåer är oberoende av rymden (icke-rymdmässiga). De högre sinnesnivåerna i universum — andesinnets nivåer — kan också vara icke-rymdmässiga men i det materiella sinnets nivåer, såsom människans sinne, reagerar för universumgravitationens interaktion och förlorar denna respons endast i proportion till sin identifikation med anden. Anderealitetens nivåer känns igen av sitt andeinnehåll, och andlighet i tid och rymd mäts omvänt till reaktionen för lineär gravitation.
42:11.5 (482.3) Lineär gravitationsrespons är ett kvantitativt mått på icke-andlig energi. All massa — organiserad energi — är underkastad detta grepp till den del rörelse och sinne inte inverkar på massan. Lineär gravitation är den korta räckviddens sammanhållande kraft i makrokosmos ungefär som krafterna för sammanhållning i atomens inre är den korta räckviddens krafter i mikrokosmos. Fysisk materialiserad energi, organiserad som så kallad materia, kan inte färdas i rymden utan att åstadkomma en reaktion i den lineära gravitationen. Fastän denna gravitationsreaktion är direkt proportionell till massan modifieras den dock så av den mellanliggande rymden att det slutliga resultatet endast är en grov approximation när det uttrycks som omvänt proportionellt till kvadraten på avståndet. Rymden vinner till slut över den lineära gravitationen emedan den innehåller närvaron av de antigravitatoriska inflytelserna från talrika supermateriella krafter som verkar för att neutralisera verkan av gravitationen och alla reaktioner därpå.
42:11.6 (482.4) Ytterst komplexa kosmiska mekanismer och de som förefaller att vara högt automatiska tenderar alltid att dölja den inneboende närvaron av sitt upphovs- eller kreativa sinne för varje förståndsvarelse som befinner sig mycket långt under universumnivåerna som uttrycker själva mekanismens natur och kapacitet. Därför är det oundvikligt att de högre universummekanismerna måste förefalla sinneslösa för de lägre klasserna av skapade varelser. Den enda möjliga invändningen mot en sådan slutsats är antydan om sinnesexistens i det förvånansvärda fenomenet med ett universum som ser ut att upprätthålla sig självt — men det är en sak som hör till filosofin snarare än till den faktiska erfarenhetens område.
42:11.7 (482.5) Eftersom universum koordineras av sinne existerar ingen oföränderlighet i mekanismerna. Den progressiva evolutionens företeelse i förening med kosmisk självförsörjning är universell. Den evolutionära kapaciteten i universum är outtömlig beträffande spontanitetens oändlighet. Framåtskridande i riktning mot harmonisk enhetlighet, en växande erfarenhetsmässig syntes ovanpå en ständigt växande komplexitet av förhållanden, kan åstadkommas endast av ett målmedvetet och dominerande sinne.
42:11.8 (482.6) Ju högre det sinne är som är förenat med någon företeelse i universum, desto svårare är det för sinnena av lägre typ att upptäcka det. Och då universummekanismens sinne är skapande andesinne (rentav den Infinites sinnesexistens) kan det aldrig upptäckas eller urskiljas av de lägre nivåernas sinnen i universum, ännu mindre av det lägsta sinnet av alla, människans sinne. Fastän det evolverande från djurriket härstammande sinnet av naturen är Gudsökande är det inte ensamt och av sig självt medfött gudkännande.
42:12.1 (483.1) Utvecklingen av mekanismer antyder och anger den dolda närvaron och dominansen av skapande sinne. Förmågan hos det dödliga intellektet att föreställa sig, formge och skapa automatiska mekanismer påvisar de högre, skapande och målinriktade kvaliteterna i människans sinne som det dominerande inflytandet på planeten. Sinnet sträcker sig alltid ut mot att:
42:12.2 (483.2) 1. Skapa materiella mekanismer.
42:12.3 (483.3) 2. Upptäcka dolda mysterier.
42:12.4 (483.4) 3. Utforska avlägsna situationer.
42:12.5 (483.5) 4. Formulera mentala system.
42:12.6 (483.6) 5. Uppnå visdomsmål.
42:12.7 (483.7) 6. Uppnå andenivåer.
42:12.8 (483.8) 7. Förverkliga gudomliga bestämmelser — suprema, ultimata och absoluta.
42:12.9 (483.9) Sinnet är alltid kreativt. Sinnesutrustningen hos ett enskilt djur, en dödlig, en morontiavarelse, en uppstigande ande eller en som uppnår finaliteten kan alltid åstadkomma en lämplig och användbar kropp för den levande varelseidentiteten. Men närvaroföreteelsen av en personlighet eller mönstret för en identitet är inte som sådan en manifestation av energi, vare sig fysisk, sinnesmässig eller andlig. Personlighetsformen utgör en levande varelses mönster-aspekt; den innebär arrangerandet av energierna, och detta, plus liv och rörelse, utgör den skapade varelsens mekanism för existens.
42:12.10 (483.10) Även andevarelser har form, och dessa andeformer (mönster) är verkliga. Även de högsta typerna av andepersonligheter har form — personlighetsnärvaro som i varje avseende kan jämföras med de dödligas kroppar på Urantia. Nästan alla varelser som påträffas i de sju superuniverserna har form. Men det finns några få undantag från denna allmänna regel: Tankeriktarna förefaller att sakna form tills de har fusionerat med sina dödliga anslutnas överlevande själar. Hos Ensamma Budbärare, Inspirerade Treenighetsandar, Personliga Medhjälpare till den Oändlige Anden, Gravitationsbudbärare, Transcendentala Upptecknare och vissa andra kan någon form inte heller urskiljas. Dessa är dock typiska för de få undantagen; det stora flertalet har en äkta personlighetsform, en form som individuellt är karakteristisk och som kan igenkännas och särskiljas från andra personligheter.
42:12.11 (483.11) Förbindelsen med det kosmiska sinnet och de biträdande sinnesandarnas verksamhet utvecklar en lämplig fysisk boning för den evolverande människovarelsen. På samma sätt individualiserar morontiasinnet morontiaformen för alla dödliga överlevande. Så som den dödliga kroppen är personlig och karakteristisk för varje människovarelse, så kommer också morontiaformen att vara högst individuell och tillräckligt karakteristisk för det skapande sinne som behärskar den. Det finns inte två morontiaformer som är mera lika varandra än två människokroppar. Morontiastyrkans Övervakare ansvarar för och de tjänstgörande seraferna tillhandahåller det odifferentierade morontiamaterial med vilket morontialivet kan börja fungera. Och efter morontialivet finner man att andeformerna är lika olika, personliga och karakteristiska för sina respektive innehavare med andesinne.
42:12.12 (483.12) I en materiell värld tänker ni att kroppen har en ande, men vi anser att anden har en kropp. De materiella ögonen är sannerligen fönster för själen som har fötts av ande. Anden är arkitekten, sinnet är byggaren, kroppen är den materiella byggnaden.
42:12.13 (484.1) De fysiska, andliga och sinnesmässiga energierna påverkar inte som sådana och i sitt rena tillstånd helt varandra som aktualer i de fenomenella universerna. I Paradiset är de tre energierna jämställda, i Havona koordinerade, medan man på de finita aktiviteternas universumnivåer måste möta alla variationer av materiell, sinnesmässig och andlig dominans. I icke-personliga situationer i tid och rymd förefaller den fysiska energin att vara förhärskande, men det ser också ut att ju mera andesinnets funktion närmar sig gudomlighet i syftet och suprematet i handlingen desto mera blir andefasen dominerande; så att på den ultimata nivån kan andesinnet bli nästan fullständigt dominerande. På den absoluta nivån är anden förvisso dominerande. Och därifrån utåt genom tidens och rymdens riken varhelst en gudomlig anderealitet är närvarande och närhelst ett reellt andesinne fungerar, tenderar det alltid att produceras en materiell eller fysisk motsvarighet till denna anderealitet.
42:12.14 (484.2) Anden är den skapande realiteten; den fysiska motsvarigheten är återspeglingen i tid och rymd av anderealiteten, den fysiska återverkan av andesinnets skapande verksamhet.
42:12.15 (484.3) Sinnet härskar universellt över materien samtidigt som det i sin tur reagerar för andens ultimata överinsyn. Och hos den dödliga människan kan endast det sinne som villigt underkastar sig andens ledning hoppas på att överleva den dödliga tillvaron i tid och rymd som ett odödligt barn i den eviga andevärlden hos den Supreme, den Ultimate och den Absolute: den Infinite.
42:12.16 (484.4) [Framfört på anmodan av Gabriel av en Mäktig Budbärare i tjänst i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 43
43:0.1 (485.1) URANTIA betecknas i allmänhet som 606 i Satania i Nebadons Norlatiadek, vilket betyder den sexhundrasjätte bebodda planeten i lokalsystemet Satania, beläget i konstellationen Norlatiadek, en av de ett hundra konstellationerna i lokaluniversumet Nebadon. Då konstellationerna representerar den första indelningen av ett lokaluniversum förenar deras härskare lokalsystemen av bebodda planeter med lokaluniversumets centrala administration i Salvington och genom återspegling med superadministrationen hos Dagarnas Forna i Uversa.
43:0.2 (485.2) Styrelsen för er konstellation är belägen i en klunga av 771 arkitektoniska sfärer av vilka den mittersta och största är Edentia, sätet för Konstellationsfädernas, de Högstas i Norlatiadek, administration. Själva Edentia är ungefär ett hundra gånger så stor som er värld. De sjuttio större sfärerna som omger Edentia är cirka tio gånger Urantias storlek, medan de tio satelliter som kretsar kring var och en av dessa sjuttio världar är ungefär så stora som Urantia. Dessa 771 arkitektoniska sfärer är helt jämförbara i storlek med motsvarande i andra konstellationer.
43:0.3 (485.3) Tideräkningen och avståndsmätningen i Edentia är desamma som i Salvington, och likt sfärerna i universumets huvudstad är konstellationens högkvartersvärldar till fullo försedda med alla klasser av himmelska intelligenser. Allmänt taget avviker dessa personligheter inte särskilt mycket från dem som har beskrivits i samband med universumets administration.
43:0.4 (485.4) Övervakningsseraferna, den tredje klassen av änglar i lokaluniversumet, är förordnade till tjänst i konstellationerna. De har sitt högkvarter på huvudstadssfärerna och bedriver en omfattande verksamhet i de omgivande världarna för morontiaträning. I Norlatiadek bebos de sjuttio större sfärerna och de sju hundra mindre satelliterna av univitatierna, konstellationens stadigvarande medborgare. Alla dessa arkitektoniska världar förvaltas helt av de olika grupperna av infödda varelser, till större delen ouppenbarade men inkluderande de effektiva spirongerna och de vackra spornagierna. Då det ligger i mittpunkten av morontiaträningens program är morontialivet i konstellationerna, vilket ni kanske kan vänta er, både typiskt och idealiskt.
43:1.1 (485.5) Det finns rikligt med fascinerande högslätter på Edentia, vidsträckta höjder av fysisk materia som är krönta med morontialiv och överhöljda av andlig prakt, men det finns inga sådana ojämna och klippiga bergskedjor som på Urantia. Det finns tiotusentals glittrande sjöar och tusende och åter tusende förenande vattendrag, men det finns inga stora oceaner eller forsande floder. Endast högländerna saknar dessa ytströmmar.
43:1.2 (486.1) Vattnet på Edentia och liknande arkitektoniska sfärer är inte annorlunda än vattnet på de evolutionära planeterna. Vattensystemen på sådana sfärer finns både på ytan och under ytan och fuktigheten cirkulerar ständigt. Edentia kan kringseglas via dessa olika vattenvägar fastän den huvudsakliga kommunikationsleden utgörs av atmosfären. Andevarelser färdas naturligt ovanför sfärens yta medan morontiavarelserna och de materiella varelserna använder materiella och semimateriella medel för att färdas i atmosfären.
43:1.3 (486.2) Edentia och dess tillhörande världar har en verklig atmosfär, den vanliga blandningen av tre gaser som är kännetecknande för dessa arkitektoniska skapelser och som består av de två grundämnena i Urantias atmosfär samt en morontiagas som lämpar sig för morontiavarelser att andas. Men fastän denna atmosfär är både materiell och morontiell förekommer inga stormar eller orkaner; inte heller existerar sommar och vinter. Denna avsaknad av atmosfäriska störningar och årstidsväxlingar gör det möjligt att göra allt som finns utomhus mycket vackert i dessa speciellt skapade världar.
43:1.4 (486.3) Högländerna på Edentia är storslagna fysiska landskap, och deras skönhet förhöjs av den ändlösa ymnigheten av liv som sträcker sig över hela deras längd och bredd. Med undantag för några få ganska isolerade strukturer finns det inga verk av skapade varelsers händer på dessa högländer. Materiella och morontiella utsmyckningar är begränsade till bostadsområdena. De mindre höjderna är säten för speciella residens och är vackert utsmyckade med både biologisk och morontiell konst.
43:1.5 (486.4) På toppen av den sjunde höglandsplatån är Edentias uppståndelsesalar belägna, och där vaknar de uppstigande dödliga som hör till den modifierade uppstigningsklassens andra grad. Dessa kamrar där de skapade varelserna sammansätts på nytt står under Melkisedekarnas övervakning. Den första av Edentias mottagningssfärer har också (likt planeten Melkisedek nära Salvington) speciella uppståndelsesalar där de dödliga som hör till de modifierade uppstigningsklasserna sammansätts på nytt.
43:1.6 (486.5) Melkisedekarna upprätthåller också två specialhögskolor på Edentia. Den ena, nödfallsskolan, ägnar sig åt studiet av problem som kommer sig av upproret i Satania. Den andra, utgivningsskolan, ägnar sig åt att bemästra de nya problem som uppstår av det faktum att Mikael utförde sin sista utgivning i en av världarna i Norlatiadek. Den senare högskolan grundades för nästan fyrtiotusen år sedan, omedelbart efter Mikaels meddelande att Urantia hade utvalts till den värld där hans sista utgivning skulle ske.
43:1.7 (486.6) Glashavet, mottagningsområdet på Edentia, är nära det administrativa centret och omgivet av högkvarterets amfiteater. Kring detta område finns styrelsecentren för de sjuttio avdelningarna för konstellationsangelägenheter. Hälften av Edentia är indelat i sjuttio triangulära delar vilkas gränser sammanlöper vid högkvartersbyggnaderna i sina respektive sektorer. Återstoden av denna sfär är en enda väldig naturpark, Guds trädgårdar.
43:1.8 (486.7) Fastän hela planeten är öppen för dig att utforska kommer du under dina periodiska besök på Edentia att tillbringa den mesta tiden i den administrativa triangel vars nummer motsvarar numret på den värld du då är fast bosatt i. Du är alltid välkommen som observatör i de lagstiftande församlingarna.
43:1.9 (486.8) Morontiaområdet som är anvisat för uppstigande dödliga bosatta på Edentia är beläget i det mellersta området av den trettiofemte triangeln och gränsar till finaliternas högkvarter i den trettiosjätte triangeln. Univitaternas allmänna högkvarter upptar ett enormt område i den trettiofjärde triangelns mellersta region bredvid det bostadsområde som har reserverats för morontiamedborgarna. Av dessa arrangemang framgår det kanske att åtgärder har vidtagits för att härbärgera åtminstone sjuttio större grupperingar av himmelskt liv, samt också att vart och ett av dessa sjuttio triangulära områden korrelerar med någon av de sjuttio större sfärerna för morontiaträning.
43:1.10 (487.1) Edentias glashav är en enda väldig rund kristall med en omkrets av ca ett hundrasextio kilometer och ett djup om ca fyrtioåtta kilometer. Denna magnifika kristall tjänar som mottagningsfält för alla transportserafer och andra varelser som kommer från platser utanför sfären; ett sådant glashav underlättar storligen transportserafernas landning.
43:1.11 (487.2) Ett kristallfält av detta slag finns i nästan alla arkitektoniska världar; och det tjänar många syften förutom sitt dekorativa värde. Det används för att åskådliggöra återspegling från superuniversumet för samlade grupper och som en faktor i samband med energitransformationstekniken för att modifiera strömmarna i rymden och för att anpassa andra inkommande strömmar av fysisk energi.
43:2.1 (487.3) Konstellationerna är ett lokaluniversums autonoma enheter, ty varje konstellation administreras enligt sina egna lagföreskrifter. När Nebadons domstolar sitter till doms över universumangelägenheter avgörs alla interna ärenden i enlighet med de lagar som gäller för ifrågavarande konstellation. Dessa juridiska avgöranden i Salvington, tillsammans med konstellationernas lagföreskrifter verkställs av lokalsystemens administratörer.
43:2.2 (487.4) Konstellationerna fungerar sålunda som legislativa eller lagstiftande församlingar medan lokalsystemen tjänar som verkställande eller förverkligande enheter. Regeringen i Salvington är den högsta juridiska och koordinerande myndigheten.
43:2.3 (487.5) Fastän den högsta juridiska funktionen ligger hos lokaluniversumets centrala administration finns det två underordnade men betydande domstolar vid högkvarteret i varje konstellation, Melkisedekarnas råd och den Högstes domstol.
43:2.4 (487.6) Alla juridiska problem genomgås först av Melkisedekarnas råd. Tolv av dem som hör till denna klass och som haft erforderlig erfarenhet på de evolutionära planeterna och i systemhögkvarterets världar ges behörighet att gå igenom bevismaterialet, ta del av bemötanden och formulera utkast till domslut, som går vidare till den Högstes, den regerande Konstellationsfaderns domstol. Avdelningen för de dödliga vid denna senare domstol består av sju domare som alla är uppstigna dödliga. Ju högre upp i universumet ni stiger, desto säkrare blir ni dömda av dem som hör till er egen art.
43:2.5 (487.7) Konstellationens lagstiftande organ är indelat i tre grupper. Konstellationens lagstiftningsprogram tar sin början i de uppstigandes underhus, en grupp som leds av en finalit och som består av ett tusen dödliga representanter. Varje system utser tio medlemmar till denna rådplägande församling. På Edentia är detta organ för närvarande inte fulltaligt.
43:2.6 (487.8) Lagstiftarnas mellersta kammare består av serafskarorna och deras medarbetare, andra barn till lokaluniversumets Moderande. Denna grupp har ett hundra medlemmar som utses av de övervakande personligheter som leder dessa varelsers olika aktiviteter då de verkar inom konstellationen.
43:2.7 (488.1) Konstellationslagstiftarnas rådgivande eller högsta organ utgörs av överhuset — de gudomliga Sönernas hus. Denna kår väljs av de Högsta Fäderna och omfattar tio medlemmar. Endast Söner med speciell erfarenhet kan tjäna i detta överhus. Det är fråga om en faktainsamlande och tidsbesparande grupp som mycket effektivt betjänar de båda lägre avdelningarna av den lagstiftande församlingen.
43:2.8 (488.2) Lagstiftarnas gemensamma råd består av tre medlemmar från var och en av dessa olika grenar av konstellationens rådplägande församling och leds av den regerande yngre Högste. Denna grupp godkänner den slutliga formen för alla lagbestämmelser och ger informationsutspridarna tillstånd att offentliggöra dem. Godkännande från denna suprema kommission gör alla lagföreskrifter till rikets lag; kommissionens avgöranden är slutliga. De kungjorda lagföreskrifterna från Edentia utgör den grundläggande lagstiftningen i hela Norlatiadek.
43:3.1 (488.3) Konstellationens härskare hör till Vorondadek-klassen bland lokaluniversumets söner. När de förordnas till aktiv tjänst i lokaluniversumet, som konstellationshärskare eller annat, är dessa Söner kända som de Högsta emedan de förkroppsligar den högsta administrativa visdomen i förening med den mest framsynta och intelligenta lojaliteten bland alla Guds Söner i lokaluniverserna. Deras personliga integritet och grupplojalitet har aldrig blivit ifrågasatt; inget missnöje bland Vorondadeksönerna har någonsin förekommit i Nebadon.
43:3.2 (488.4) Åtminstone tre Vorondadeksöner förordnas av Gabriel som Högste till varje konstellation i Nebadon. Den ledande medlemmen bland dessa tre är känd som Konstellationsfadern och hans två medarbetare som den äldre Högste och den yngre Högste. En Konstellationsfader regerar i tio tusen standardår (ca 50.000 urantiaår) efter att tidigare ha tjänat som yngre respektive äldre medarbetare under lika långa perioder.
43:3.3 (488.5) Psalmisten visste att Edentia styrdes av tre Konstellationsfäder och talade följaktligen om deras bostad i pluralis: ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad, den heligaste platsen för de Högstas boningar.”
43:3.4 (488.6) Under alla tidsåldrar har det på Urantia rått en stor förvirring beträffande de olika universumhärskarna. Många senare lärare förväxlade sina vaga och obestämda stamgudar med de Högsta Fäderna. Ännu senare slog hebréerna samman alla dessa himmelska härskare till en sammansatt Gudom. En lärare förstod att de Högsta inte var de Suprema Härskarna, ty han sade: ”Den som vistas på den Högstes hemliga plats, han vilar under den Allsmäktiges skugga.” I skrifterna på Urantia är det ibland mycket svårt att veta vem termen ”Högste” avser. Men Daniel förstod till fullo dessa saker. Han sade: ”Den Högste råder över människors riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.”
43:3.5 (488.7) Konstellationsfäderna tar föga befattning med individerna på en bebodd planet, men de är nära associerade med de av konstellationens legislativa och lagberedande funktioner som i så hög grad berör varje dödlig ras och nationell grupp i de bebodda världarna.
43:3.6 (489.1) Fastän konstellationsregimen står mellan er och universumadministrationen har ni som individer i vanliga fall föga beröring med konstellationsstyrelsen. Ert stora intresse skulle normalt rikta sig mot lokalsystemet, Satania; men temporärt är Urantia nära knutet till konstellationshärskarna på grund av vissa system- och planetförhållanden som har sin upprinnelse i Lucifers uppror.
43:3.7 (489.2) De Högsta på Edentia övertog vissa faser av planetarisk auktoritet i de upproriska världarna vid tiden för Lucifers utbrytning. De har fortsatt att utöva denna makt och Dagarnas Forna bekräftade för länge sedan detta övertagande av kontrollen över dessa egensinniga världar. De kommer utan tvivel att fortsätta att utöva denna självpåtagna behörighet så länge Lucifer lever. Mycket av denna behörighet skulle vanligen i ett lojalt system ligga i Systemhärskarens händer.
43:3.8 (489.3) Men även på ett annat sätt blev Urantia speciellt anknutet till de Högsta. När Mikael, Skaparsonen, befann sig på sitt avslutande utgivningsuppdrag övervakades alla Urantias angelägenheter som berörde Mikaels utgivning direkt av de Högsta i Norlatiadek emedan Lucifers efterträdare inte hade full behörighet i lokalsystemet.
43:4.1 (489.4) Det högst heliga mötesberget är boplatsen för Dagarnas Trogna, Paradistreenighetens representant som verkar på Edentia.
43:4.2 (489.5) Denne Dagarnas Trogna är en Treenighetsson från Paradiset, och han har vistats på Edentia som Immanuels personliga representant allt sedan högkvartersvärlden skapades. Ständigt står Dagarnas Trogna vid Konstellationsfädernas högra sida för att ge dem råd, men han erbjuder aldrig råd utan att bli ombedd därtill. Paradisets höga Söner tar aldrig del i skötseln av lokaluniversumets ärenden annat än på anhållan av de tjänstförrättande härskarna över sådana domäner. Men allt det som en Dagarnas Förenande är för en Skaparson, det samma är en Dagarnas Trogna för de Högsta i en konstellation.
43:4.3 (489.6) Residenset som tillhör Dagarnas Trogna på Edentia är konstellationscentrum för paradissystemets kommunikation och informationsinsamling utanför universumet. Dessa Treenighetssöner med sina staber av personligheter från Havona och Paradiset är, i förening med de övervakande Dagarnas Förenande, i direkt och ständig kontakt med sin klass överallt i alla universer, även i Havona och Paradiset.
43:4.4 (489.7) Det heligaste berget är utsökt vackert och underbart utrustat, men Paradissonens egentliga bostad är anspråkslös i jämförelse med de Högstas centrala boning och de omgivande sjuttio strukturer som utgör Vorondadeksönernas residensenhet. Dessa byggnader är avsedda endast för boende; de är helt avskilda från högkvarterets administrationsbyggnader varifrån konstellationens ärenden sköts.
43:4.5 (489.8) Residenset som tillhör Dagarnas Trogna på Edentia är beläget norr om de Högstas residens och är känt som ”Paradismötenas berg”. På denna helgade högslätt samlas de uppstigande dödliga från tid till annan för att höra denne Paradisson berätta om de framåtskridande dödligas långa och spännande färd genom de en miljard fulländade världarna i Havona och därifrån vidare till de obeskrivbara fröjderna i Paradiset. Och det är vid dessa speciella samlingar på Mötesberget som de morontiadödliga blir närmare bekanta med de olika grupperna av personligheter med ursprung i centraluniversumet.
43:4.6 (490.1) Då den förrädiske Lucifer, en gång Satanias härskare, kungjorde sina anspråk på utvidgade befogenheter försökte han åsidosätta alla högre klasser av Söner från lokaluniversumets förvaltningsstruktur. Han bestämde sig i sitt hjärta och sade: ”Jag skall upphöja min tron ovanför Guds Söner; jag skall sitta på mötesberget i norr; jag skall vara lik den Högste.”
43:4.7 (490.2) De hundra Systemhärskarna kommer vid vissa tider till konklaverna på Edentia för att diskutera konstellationens välfärd. Efter upproret i Satania brukade ärkerebellerna i Jerusem komma upp till dessa samlingar i Edentia alldeles så som de hade gjort vid tidigare tillfällen. Och man kunde inte finna något sätt att stoppa denna arroganta oförskämdhet förrän efter Mikaels utgivning på Urantia och sedan han hade tagit till sig den obegränsade suveräniteten i hela Nebadon. Aldrig sedan den dagen har dessa syndens anstiftare tillåtits ta del i de lojala Systemhärskarnas rådplägningar på Edentia.
43:4.8 (490.3) Att forna tiders lärare hade vetskap om dessa saker framgår av följande uppteckning: ”Och det hände sig en dag att Guds Söner kom och trädde fram inför de Högsta, och Satan kom också med bland dem och trädde fram.” Och det är ett faktum som här konstateras oberoende av det sammanhang där det råkar förekomma.
43:4.9 (490.4) Sedan Kristi seger har hela Norlatiadek hållit på att bli renat från synd och rensat från rebeller. En tid före Mikaels köttsliga död försökte den fallne Lucifers medarbetare Satan delta i en sådan konklav på Edentia, men den hårdnande stämningen mot rebellerna hade nått den punkt där sympatins dörrar så gott som universellt hade tillslutits så att det inte längre fanns någon plattform för motståndarna från Satania. När det inte finns någon öppen dörr för det onda att komma in genom, finns det inget tillfälle för synden att få fotfäste. Alla hjärtans dörrar i hela Edentia stängdes för Satan; han avvisades enhälligt av de församlade Systemhärskarna, och det var vid detta tillfälle som Människosonen ”såg Satan falla ned från himlen såsom en ljungeld”.
43:4.10 (490.5) Efter Lucifers uppror har en ny konstruktion uppförts nära Dagarnas Trognas residens. Denna tillfälliga byggnad är högkvarter för den Högstes förbindelseofficer, som fungerar i nära kontakt med Paradissonen som rådgivare till konstellationsstyrelsen i alla ärenden som gäller principer och attityder hos Dagarnas klass gentemot synd och uppror.
43:5.1 (490.6) Rotationen mellan de Högsta på Edentia upphörde vid tiden för Lucifers uppror. Vi har nu samma härskare som befann sig i tjänst på den tiden. Vi sluter oss till att något byte av dessa härskare inte kommer att ske förrän Lucifer och hans kompanjoner har blivit slutligt undanskaffade.
43:5.2 (490.7) Konstellationens styrelse har emellertid utvidgats så att den omfattar tolv Söner av Vorondadekarnas klass. Dessa tolv är följande:
43:5.3 (490.8) 1. Konstellationsfadern. Den nuvarande Högste härskaren i Norlatiadek är nummer 617.318 i Vorondadekarnas serie i Nebadon. Han tjänade i många konstellationer i vårt lokaluniversum innan han tog sig an sina plikter på Edentia.
43:5.4 (490.9) 2. Den äldre Högste medarbetaren.
43:5.5 (491.1) 3. Den yngre Högste medarbetaren.
43:5.6 (491.2) 4. Den Högste rådgivaren, Mikaels personliga representant sedan han har uppnått ställningen som Mästarson.
43:5.7 (491.3) 5. Den Högste verkställaren, Gabriels personliga representant stationerad på Edentia allt sedan Lucifers uppror.
43:5.8 (491.4) 6. Den Högste ledaren för de planetariska observatörerna, ledaren för Vorondadekobservatörerna som är stationerade i de isolerade världarna i Satania.
43:5.9 (491.5) 7. Den Högste skiljedomaren, Vorondadeksonen som har ombetrotts uppgiften att reglera alla svårigheter som är en följd av upproret inom konstellationen.
43:5.10 (491.6) 8. Den Högste nödfallsadministratören, Vorondadeksonen som har i uppgift att anpassa nödfallsbestämmelserna, utfärdade av den lagstiftande församlingen i Norlatiadek, till de av upproret isolerade världarna i Satania.
43:5.11 (491.7) 9. Den Högste medlaren, Vorondadeksonen som har förordnats att harmonisera de speciella av utgivningen förorsakade regleringarna på Urantia med konstellationens rutinadministration. Förekomsten av vissa ärkeängla-aktiviteter och talrika andra former av oregelbunden omvårdnadsverksamhet på Urantia, samt de Lysande Aftonstjärnornas speciella aktiviteter i Jerusem gör denne Sons verksamhet nödvändig.
43:5.12 (491.8) 10. Den Högste domaradvokaten, ordföranden för nödfallsdomstolen som ägnar sig åt att reglera de speciella problem i Norlatiadek som kommer sig av förvirringen till följd av upproret i Satania.
43:5.13 (491.9) 11. Den Högste förbindelseofficeren, Vorondadeksonen som har knutits till Edentias härskare men förordnats som speciell rådgivare hos Dagarnas Trogna beträffande det bästa sättet att följa vid skötseln av problem som hänför sig till uppror och de skapades illojalitet.
43:5.14 (491.10) 12. Den Högste ledaren, ordföranden för nödfallsrådet på Edentia. Alla personligheter som har förordnats till Norlatiadek på grund av omvälvningen i Satania bildar nödfallsrådet, och dess ordförande är en Vorondadekson med speciellt stor erfarenhet.
43:5.15 (491.11) Häri ingår inte de talrika Vorondadekar, sändebud från konstellationerna i Nebadon och andra, som även är bosatta på Edentia.
43:5.16 (491.12) Allt sedan Lucifers uppror har Edentiafäderna haft en speciell omsorg om Urantia och de andra isolerade världarna i Satania. Långt tillbaka i tiden insåg profeten Konstellationsfädernas styrande hand i nationernas angelägenheter. ”När den Högste fördelade till nationerna deras arvslott, när han åtskiljde Adams söner, då utstakade han gränserna för folken.”
43:5.17 (491.13) Varje värld som har isolerats eller försatts i karantän har en Vorondadekson som observatör. Han deltar inte i den planetariska administrationen utom då han beordras av Konstellationsfadern att intervenera i nationernas angelägenheter. I själva verket är det just denne Högste observatör som ”råder över människors riken”. Urantia är en av Norlatiadeks isolerade världar, och en Vorondadekobservatör har varit stationerad på planeten allt sedan Caligastias förräderi. När Makiventa Melkisedek verkade i semimateriell gestalt på Urantia visade han respektfull vördnad för den Högste observatören som då var i tjänst, ty det är skrivet: ”Och Melkisedek, konungen i Salem, var präst åt den Högste”. Melkisedek uppenbarade denne Högste observatörs förhållanden för Abraham när han sade: ”Och välsignad vare den Högste, som har givit dina fiender i din hand”.
43:6.1 (492.1) I synnerhet systemhuvudstäderna är förskönade med materiella mineralstrukturer medan universumhögkvarteren mera återspeglar den andliga härligheten, men konstellationernas huvudstäder representerar toppen av morontiaaktiviteter och levande utsmyckningar. I konstellationernas högkvartersvärldar används levande utsmyckningar mera allmänt, och det är denna ymnighet av liv — denna botaniska konstfärdighet — som gör att dessa världar kallas ”Guds trädgårdar”.
43:6.2 (492.2) Omkring hälften av Edentia är ägnad åt de Högstas utsökta trädgårdar, och dessa trädgårdar hör till lokaluniversumets mest fascinerande morontiaskapelser. Detta förklarar varför ovanligt vackra platser i de bebodda världarna i Norlatiadek så ofta kallas ”Edens lustgård”.
43:6.3 (492.3) I mitten av denna storslagna trädgård finns de Högstas helgedom för gudsdyrkan. Psalmisten måste ha vetat någonting om detta, ty han skrev: ”Vem skall gå upp på de Högstas höjd? Vem skall stå på denna heliga plats? Den som har obesudlade händer och ett rent hjärta, den som icke förhävt sin själ till fåfänga och icke svurit falskt.” I denna helgedom leder de Högsta var tionde dag, på vilodagen, hela Edentia i andäktig kontemplation av Gud den Supreme.
43:6.4 (492.4) De arkitektoniska världarna har tio former av materiellt liv. På Urantia finns det växt- och djurliv, men i en sådan värld som Edentia finns det tio former av materiellt liv. Om ni betraktade dessa tio former av liv på Edentia, skulle ni snabbt klassificera de tre första som växter och de tre sista som djur, men det vore helt omöjligt för er att förstå sig på naturen av de fyra mellanliggande formerna av förökande och fascinerande livsformer.
43:6.5 (492.5) Även det liv som klart hör till djurriket skiljer sig mycket från det som finns i de evolutionära världarna. Skillnaden är så stor att det är helt omöjligt att för de dödliga beskriva den unika karaktären och tillgivna naturen hos dessa icke-talande varelser. Det finns tusende och åter tusende levande varelser som ni omöjligen kan föreställa er. Hela djurvärlden är av en helt annan karaktär än de oförfinade djurarterna på de evolutionära planeterna. Hela denna djurvärld är emellertid högst intelligent och utomordentligt nyttig, och alla de olika arterna är förvånansvärt vänliga och rörande sällskapliga. Det finns inga köttätande varelser i dessa arkitektoniska världar; det finns ingenting på hela Edentia som skulle göra någon levande varelse rädd.
43:6.6 (492.6) Växtlivet är också mycket olikt växtlivet på Urantia, och det består av både materiella och morontiella arter. De materiella växterna har den karakteristiska gröna färgsättningen, men morontiamotsvarigheterna till växtliv har en violett- eller orkidéfärgad anstrykning med varierande nyanser och skiftningar. En sådan morontiavegetation är en ren energigröda; när den äts uppkommer inga rester.
43:6.7 (492.7) Då dessa arkitektoniska världar är utrustade med tio former av fysiskt liv, för att inte tala om morontiavarianterna, erbjuder de väldiga möjligheter till biologisk försköning av landskapet och de materiella och morontiella strukturerna. De himmelska artisanerna leder de infödda spornagierna i detta omfattande arbete med botanisk dekorering och biologisk utsmyckning. Medan era konstnärer måste ty sig till död färg och livlös marmor för att åskådliggöra sina tankar använder de himmelska artisanerna och univitatierna oftast levande material för att framföra sina idéer och fånga sina ideal.
43:6.8 (493.1) Om ni njuter av blommor, buskar och träd på Urantia då blir det en fest för era ögon att se den botaniska skönheten och blomsterprakten i Edentias himmelska trädgårdar. Det övergår dock min beskrivningsförmåga att försöka överföra till det dödliga sinnet en riktig uppfattning om skönheten i de himmelska världarna. Sannerligen, ögat har inte sett sådana härligheter som väntar er vid ankomsten till dessa världar som ingår i de dödligas uppstigningsäventyr.
43:7.1 (493.2) Univitatierna är de stadigvarande medborgarna på Edentia och dess tillhörande världar, och de sjuhundrasjuttio världar som omger konstellationshögkvarteret står alla under deras överinseende. Dessa Skaparsonens och den Skapande Andens barn projiceras på ett existensplan mellan det materiella och det andliga, men de är inte morontiavarelser. Dessa infödda på var och en av Edentias sjuttio större sfärer har alla olika synliga gestalter, och de morontiadödliga får sina morontiakroppar intonade till att motsvara univitatiernas uppåtgående skala varje gång de flyttar från en av Edentias sfärer till en annan på sin stegvisa väg från värld nummer ett till värld nummer sjuttio.
43:7.2 (493.3) I andligt avseende är univitatierna alla likartade; intellektuellt varierar de på samma sätt som de dödliga; till gestalten påminner de mycket om det morontiella existensstadiet, och de har skapats till att fungera i sjuttio olika personlighetsklasser. Var och en av dessa univitatieklasser uppvisar tio större variationer i intellektuell aktivitet, och var och en av dessa olika intellektuella typer förestår de speciella tränings- och kulturskolorna för progressiv yrkesmässig eller praktisk samhällstillvändning på någon av de tio satelliter som kretsar runt Edentias varje större värld.
43:7.3 (493.4) Dessa sju hundra mindre världar är tekniska sfärer för praktisk utbildning i hur hela lokaluniversumet fungerar, och de är öppna för alla klasser av förståndsvarelser. Dessa träningsskolor för speciella färdigheter och teknisk kunskap drivs inte uteslutande för uppstigande dödliga, fastän morontiaeleverna utgör den allra största gruppen bland alla dem som deltar i dessa övningskurser. När du tas emot i någon av de sjuttio större världarna för samhällskultur ges du omedelbart rätt att besöka även var och en av de tio omgivande satelliterna.
43:7.4 (493.5) I de olika goodwillkolonierna är de flesta omväxlingsledare uppstigande morontiadödliga, men univitatierna representerar den största gruppen associerad med de himmelska artisanernas kår i Nebadon. I hela Orvonton kan inga andra varelser utanför Havona än abandonterna i Uversa mäta sig med univitatierna i fråga om konstnärlig färdighet, social anpassningsförmåga och koordinerande skicklighet.
43:7.5 (493.6) Dessa konstellationsmedborgare är inte egentliga medlemmar av artisankåren, men de arbetar gärna med alla grupper och bidrar mycket till att övergångskulturens storartade artistiska möjligheter huvudsakligen förverkligas på konstellationsvärldarnas sfärer. De fungerar inte bortom gränserna för konstellationens högkvartersvärldar.
43:8.1 (493.7) Den fysiska utrustningen på Edentia och dess omgivande sfärer är närapå fulländad; de kan knappast mäta sig med den andliga storslagenheten på Salvingtons sfärer, men de överstiger vida prakten i Jerusems träningsvärldar. Alla dessa Edentias sfärer får sin energi direkt från de universella rymdströmmarna, och deras enorma styrkesystem — både materiella och morontiella — övervakas och fördelas skickligt av konstellationscentren med bistånd av en kompetent kår av Ledande Fysiska Övervakare och Morontiastyrkans Övervakare.
43:8.2 (494.1) Den tid det tar att vistas i de sjuttio träningsvärldarna för övergångsskedets morontiakultur, som hör till Edentia-eran i den dödligas uppstigning, är den stabilaste perioden i en uppstigande dödligs livsskede på vägen upp till ställningen som finalit; det är verkligen typiskt morontialiv. Fastän du stäms om varje gång du förflyttas från en större kulturvärld till en annan bibehåller du samma morontiakropp, och det förekommer inga perioder då personligheten är medvetslös.
43:8.3 (494.2) Din vistelse på Edentia och dess tillhörande sfärer upptas i huvudsak av att bemästra gruppetiken, hemligheten med angenäma och givande förhållanden mellan de olika universum- och superuniversumklasserna av intelligenta personligheter.
43:8.4 (494.3) I mansoniavärldarna avslutade du förenhetligandet av den evolverande dödliga personligheten; i systemhuvudstaden uppnådde du medborgarskap i Jerusem och fick villigheten att underkasta jaget den disciplin som gruppaktiviteter och koordinerade företag förutsätter; men nu i konstellationens träningsvärldar kommer du att uppnå din evolverande morontiapersonlighets verkliga sociala anpassning. Detta himmelska kulturella tillägnande består i att lära sig hur man:
43:8.5 (494.4) 1. Lever lyckligt och arbetar effektivt med tio olika morontiaföljeslagare, medan tio sådana grupper förenas till ett kompani om ett hundra medlemmar och vidare till en kår om ett tusen medlemmar.
43:8.6 (494.5) 2. Med glädje vistas hos och hjärtligt samarbetar med tio univitatier som, fastän de intellektuellt är lika som morontiavarelserna, är mycket olika i alla andra avseenden. Och sedan måste ni fungera med denna grupp om tio då den koordinerar sig med tio andra familjer, som i sin tur förenas till en kår om ett tusen univitatier.
43:8.7 (494.6) 3. Uppnår samtidig anpassning till både morontiaföljeslagare och dessa univitatievärdar; tillägnar sig förmågan att frivilligt och effektivt samarbeta med sin egen klass av varelser i nära arbetsgemenskap med en något annorlunda grupp av förståndsvarelser.
43:8.8 (494.7) 4. Medan man sålunda fungerar socialt tillsammans med varelser som är lika och olika en själv, uppnår intellektuell harmoni med och yrkesmässigt anpassar sig till bägge grupperna av medarbetare.
43:8.9 (494.8) 5. Medan man uppnår tillfredsställande social anpassning av personligheten på intellektuella och yrkesinriktade nivåer, ytterligare fulländar förmågan att leva i nära kontakt med likartade och något olikartade varelser på ett sådant sätt att irritationen och förtrytelsen ständigt minskar. Omväxlingsledarna bidrar genom sina gruppspelsaktiviteter mycket till uppnåendet av denna färdighet.
43:8.10 (494.9) 6. Jämkar alla dessa olika förfaranden för social anpassning så att de främjar den progressiva koordineringen av uppstigningen till Paradiset; ökar universuminsikten genom att förbättra förmågan att fatta de eviga målbetydelser som finns dolda i dessa till synes obetydliga aktiviteter i tid och rymd.
43:8.11 (494.10) 7. Sedan bringar alla dessa förfaranden för mångsidig social anpassning till en höjdpunkt genom att samtidigt höja den andliga insikten, så som den anknyter till förstärkandet av alla faser av personlig förmåga genom andlig förening och morontiakoordinering i grupp. Intellektuellt, socialt och andligen inte endast fördubblar två moraliska varelser sina personliga potentialer för universumuppnåelse genom partnerskapförfarandet; de närmast fyrdubblar sina resultat- och prestationsmöjligheter.
43:8.12 (495.1) Vi har beskrivit den sociala anpassningen i Edentia som en morontiadödligs förbindelse med en familjegrupp av univitatier, där gruppen består av tio intellektuellt olika individer, samtidigt med en liknande förbindelse med tio morontiaföljeslagare. Men i de första sju större världarna lever endast en uppstigande dödlig med tio univitatier. I den andra gruppen av sju större världar vistas två dödliga hos varje grupp av tio infödda, och så vidare tills på den sista gruppen av sju större sfärer tio morontiavarelser bor tillsammans med tio univitatier. Då du lär dig att bättre umgås med univitatierna kommer du att tillämpa denna förbättrade etik i ditt förhållande till dina framåtskridande morontiaföljeslagare.
43:8.13 (495.2) I egenskap av uppstigande dödliga njuter ni av er vistelse i Edentias framstegsvärldar, men ni upplever inte den personliga tillfredsställelsens hänförelse som kännetecknar er första kontakt med universumärenden i systemhögkvarteret eller er avskedsberöring med dessa realiteter i universumets sista huvudstadsvärldar.
43:9.1 (495.3) Efter gradueringen från värld nummer sjuttio bosätter sig de uppstigande dödliga på Edentia. De uppstigande deltar nu för första gången i ”Paradisets möten” och hör berättelsen om sin vittomspännande karriär, så som den beskrivs av en av Dagarnas Trogna, den första som de har mött av de Suprema Personligheterna med treenighetsursprung.
43:9.2 (495.4) Hela denna vistelse i konstellationens träningsvärldar, kulminerande i medborgarskap på Edentia, är en period av sann och himmelsk salighet för morontiaframskridarna. Under hela din vistelse i systemets världar evolverade du från nästan ett djur till en morontiavarelse; du var mera materiell än andlig. På Salvingtons sfärer evolverar du från en morontiavarelse till en sann ande; du är då mera andlig än materiell. Men i Edentia är de uppstigande halvvägs mellan sitt tidigare och sitt framtida tillstånd, halvvägs på sin utveckling från evolutionärt djur till uppstigande ande. Under hela din vistelse på Edentia och dess världar är du ”såsom änglarna”; du går ständigt framåt men bibehåller hela tiden din allmänna och typiska morontiastatus.
43:9.3 (495.5) Denna tid då de uppstigande dödliga vistas i konstellationen är den mest enhetliga och stabila tiden under hela morontiaframskridandets livsskede. Denna erfarenhet utgör den förandliga sociala anpassningsträningen för de uppstigande. Den motsvarar den förfinalitiska andliga erfarenheten i Havona och den förabsonita träningen i Paradiset.
43:9.4 (495.6) De uppstigande dödliga på Edentia är i huvudsak sysselsatta med sina uppdrag på de sjuttio efter varandra följande univitatievärldarna. De tjänar också i olika bemärkelser på själva Edentia, främst i samband med konstellationens program som gäller gruppers, rasers, nationers och planeters välfärd. De Högsta är inte så mycket engagerade i att främja individuellt framåtskridande i de bebodda världarna; de styr i människors riken mer än i enskilda individers hjärtan.
43:9.5 (495.7) Och den dag då du är färdig att lämna Edentia för livsskedet i Salvington kommer du att stanna upp och blicka tillbaka på en av de vackraste och mest vederkvickande av alla dina träningsperioder på den här sidan av Paradiset. Men all denna härlighet kommer endast att förstärkas under din uppstigning inåt och med din tilltagande förmåga att i större utsträckning uppskatta gudomliga betydelser och andliga värden.
43:9.6 (496.1) [Avfattat under beskydd av Malavatia Melkisedek.]
Urantiaboken
Kapitel 44
44:0.1 (497.1) BLAND goodwillkolonierna i högkvartersvärldarna i universumet och dess olika delar finner man den unika klass av olikartade personligheter som kallas de himmelska artisanerna. Dessa varelser är morontiarikenas och de lägre anderikenas mästerliga konstnärer och artisaner. De är andar och semiandar sysselsatta med morontiautsmyckning och andligt förskönande. Dessa artisaner är utspridda över hela storuniversum — de finns i högkvartersvärldarna i superuniverserna, lokaluniverserna, konstellationerna och systemen samt på alla sfärer som har etablerats i ljus och liv; men deras huvudsakliga verksamhetsområde är i konstellationerna och i synnerhet i de sjuhundra sjuttio världar som omger varje högkvarterssfär.
44:0.2 (497.2) Fastän deras arbete kan vara nästan ofattbart för det materiella sinnet är det viktigt att förstå att morontia- och andevärldarna inte saknar egna former av ädel konst och överjordisk kultur.
44:0.3 (497.3) De himmelska artisanerna har inte skapats som sådana; de är en utvald och rekryterad kår av varelser som består av vissa lärarpersonligheter födda i centraluniversumet och av deras volontärelever och som har utvalts bland de uppstigande dödliga och talrika andra himmelska grupper. Den ursprungliga lärarkåren bestående av dessa artisaner förordnades en gång av den Oändlige Anden i samverkan med de Sju Härskarandarna och bestod av sjutusen instruktörer från Havona, ett tusen till var och en av de sju divisionerna av artisaner. Börjande med denna kärntrupp har detta briljanta organ av skickliga arbetare för ande- och morontiauppgifter utvecklat sig under tidernas förlopp.
44:0.4 (497.4) Vilken morontiapersonlighet eller vilket andeväsen som helst kan vinna inträde i de himmelska artisanernas kår; dvs. varje varelse vars rang ligger under de medfött gudomliga Sönerna. Guds uppstigande söner från de evolutionära sfärerna kan efter sin ankomst till morontiavärldarna söka inträde till artisankåren, och om de är tillräckligt begåvade kan de välja en sådan levnadsbana för en längre eller kortare period. Men ingen kan ansluta sig till de himmelska artisanerna för mindre än en tusenårsperiod, ett tusen år enligt superuniversumtid.
44:0.5 (497.5) Alla himmelska artisaner registreras i superuniversernas högkvarter men leds av morontiaövervakarna i lokaluniversernas huvudstäder. De förordnas till någon av följande sju större aktivitetsgrupper av morontiaövervakarnas centrala kår som verkar i varje lokaluniversums högkvartersvärld:
44:0.6 (497.6) 1. Himmelska musiker.
44:0.7 (497.7) 2. Himmelska återgivare.
44:0.8 (497.8) 3. Gudomliga byggare.
44:0.9 (497.9) 4. Tankeupptecknare.
44:0.10 (498.1) 5. Energibehandlare.
44:0.11 (498.2) 6. Formgivare och utsmyckare.
44:0.12 (498.3) 7. Harmoniarbetare.
44:0.13 (498.4) De ursprungliga lärarna i dessa sju grupper härstammade alla från de fulländade världarna i Havona, och i Havona finns mönstren, mönsterstudierna för alla faser och former av andekonstnärlig verksamhet. Fastän det är en jättelik uppgift att försöka överföra dessa konstformer från Havona till världarna i rymden har de himmelska artisanerna förbättrat sin teknik och sitt utförande för varje tidsålder. Som vid alla andra faser i uppstigningsskedet fordras det att de som är mest avancerade på något område ständigt delar med sig av sin överlägsnare kunskap och skicklighet till sina sämre lottade kamrater.
44:0.14 (498.5) I mansoniavärldarna får ni för första gången se en skymt av dessa transplanterade konstformer, och deras skönhet och er uppskattning av denna skönhet ökar och blir klarare ända tills ni står i andehallarna i Salvington och beskådar dessa inspirerande mästerverk gjorda av anderikenas himmelska artister.
44:0.15 (498.6) Alla dessa aktiviteter i morontia- och andevärldarna är verkliga. För andevarelser är andevärlden verklighet. För oss är den materiella verkligheten mera overklig. De högre formerna av andar går utan hinder genom vanlig materia. Höga andar reagerar inte för någonting materiellt, med undantag för vissa grundenergier. För materiella varelser är andevärlden mer eller mindre overklig; för andevarelser är den materiella världen nästan helt overklig, endast en skugga av anderealiteternas substans.
44:0.16 (498.7) Enbart med andesynen kan jag inte förnimma den byggnad där denna berättelse översätts och upptecknas. En Gudomlig Rådgivare från Uversa som råkar stå vid min sida uppfattar ännu mindre av dessa rent materiella skapelser. Vi uppfattar hur dessa materiella strukturer ser ut för er genom att betrakta en andemotsvarighet som våra åtföljande energitransformerare presenterar för vårt sinne. Denna materiella byggnad är egentligen inte verklig för mig, en andevarelse, men den är naturligtvis mycket verklig och mycket användbar för materiella dödliga.
44:0.17 (498.8) Det finns vissa typer av varelser som har förmågan att urskilja vad som är verkligt både för varelserna i andevärlden och i de materiella världarna. Till denna klass hör de så kallade fjärde varelserna bland Havonaservitalerna och de fjärde varelserna bland medlarna. Änglarna i tid och rymd har också förmågan att urskilja både andevarelser och materiella varelser såsom även de uppstigande dödliga har efter frigörelsen från det köttsliga livet. Efter att ha nått de högre andliga nivåerna kan de uppstigande känna igen materiella, morontiella och andliga realiteter.
44:0.18 (498.9) Här med mig finns också en Mäktig Budbärare från Uversa, en uppstigen med Riktaren fusionerad före detta dödlig, och han ser er sådana som ni är, och samtidigt ser han den Ensamma Budbäraren, supernafen och andra himmelska varelser som är närvarande. Aldrig under er långa uppstigning förlorar ni förmågan att känna igen era förbindelser från tidigare existenser. Alltid medan ni stiger upp längs livets stege inåt bibehåller ni förmågan att känna igen och umgås med medvarelserna från era tidigare och lägre erfarenhetsnivåer. Varje ny omvandling eller uppståndelse för in ytterligare en grupp av andevarelser i ert synfält utan att på minsta sätt frånta er förmågan att känna igen era vänner och bekanta från tidigare tillstånd.
44:0.19 (498.10) Allt detta görs möjligt i upplevelsen hos de uppstigande dödliga av den inre Tankeriktarens verksamhet. Genom att Tankeriktarna bevarar kopiorna av erfarenheterna från hela ert liv kan ni vara förvissade om att aldrig förlora någon sann egenskap som ni en gång hade; och dessa Riktare gör hela färden med er, som en del av er, i verkligheten som ni.
44:0.20 (499.1) Men jag har föga hopp om att för det materiella sinnet kunna beskriva de himmelska artisanernas arbete. Jag är tvungen att ständigt förvanska tanken och förvränga språket i ett försök att för det dödliga sinnet öppna verkligheten i dessa morontiahandlingar och närapå andefenomen. Ert förstånd kan inte fatta och ert språk är otillräckligt för att beskriva dessa semiandeaktiviteters betydelse, värde och inbördes förhållanden. Jag påbörjar detta försök att upplysa människosinnet om dessa realiteter fullt medveten om hur ytterst omöjligt det är för mig att vara särskilt framgångsrik i detta företag.
44:0.21 (499.2) Jag kan endast försöka skissera en grov parallell mellan de dödligas materiella aktiviteter och de himmelska artisanernas mångahanda funktioner. Om människoraserna på Urantia vore mera avancerade inom konst och andra kulturella färdigheter kunde jag gå ett steg vidare i ett försök att rikta människosinnet från det materiella till det morontiella. Ungefär allt vad jag kan hoppas kunna åstadkomma är att inskärpa att dessa handlingar i morontia- och andevärldarna är verkliga.
44:1.1 (499.3) Med den begränsade omfattning som de dödligas hörsel har kan ni knappast bilda er en uppfattning om morontiamelodier. Det finns rentav ett materiellt område av vackert ljud, som människans hörselsinne inte uppfattar, för att inte nämna morontia- och andeharmonins ofattbara vidd. Andemelodierna är inte materiella ljudvågor utan andepulseringar som tas emot av de himmelska personligheternas ande. Det finns en vidd i omfattningen och en själ i uttrycksformen samt en storslagenhet i utförandet, förenade med sfärernas melodi, vilka ligger helt bortom människans fattning. Jag har sett miljoner hänryckta varelser hållas i sublim extas medan områdets melodi strömmade in över andeenergin i de himmelska strömkretsarna. Dessa underbara melodier kan radieras till de yttersta delarna av ett universum.
44:1.2 (499.4) De himmelska musikerna är sysselsatta med att åstadkomma himmelsk harmoni genom att behandla följande andekrafter:
44:1.3 (499.5) 1. Andligt ljud — avbrytanden av andeströmmen.
44:1.4 (499.6) 2. Andligt ljus — reglering och intensifiering av ljuset i de morontiella och andliga världarna.
44:1.5 (499.7) 3. Energikollisioner — melodier som åstadkoms genom skicklig behandling av morontia- och andeenergierna.
44:1.6 (499.8) 4. Färgsymfonier — melodier av morontiafärgtoner; detta räknas till det främsta som de himmelska musikerna åstadkommer.
44:1.7 (499.9) 5.Harmoni av associerade andar — själva arrangerandet och associerandet av olika klasser av morontia- och andevarelser åstadkommer majestätiska melodier.
44:1.8 (499.10) 6. Tankemelodier — att tänka andliga tankar kan bli så fulländat att det brister ut i Havonas melodier.
44:1.9 (499.11) 7. Rymdens musik — med lämplig inställning kan melodierna från andra sfärer tas in på universumets utsändningskretsar.
44:1.10 (500.1) Det finns över ett hundratusen olika sätt att behandla ljud, färg och energi, förfaranden som kan jämföras med människans användning av musikinstrument. Era dansgrupper representerar utan tvivel ett primitivt och groteskt försök av materiella varelser att närma sig den himmelska harmoni som åstadkoms av varelsers placering och ordnandet av personligheter. De övriga fem formerna av morontiamelodier uppfattas inte av de materiella kropparnas sensoriska mekanism.
44:1.11 (500.2) Harmoni, musiken från de sju nivåerna av melodisk associering, är andekommunikationens enaste universella kod. Musiken, så som de dödliga på Urantia förstår den, når sitt högsta uttryck i skolorna i Jerusem, systemhögkvarteret, där semimateriella varelser undervisas i ljudets harmonier. Dödliga reagerar inte för de andra formerna av morontiamelodier och himmelsk harmoni.
44:1.12 (500.3) Uppskattningen av musik på Urantia är både fysisk och andlig; och era människomusiker har gjort mycket för att höja smaken för musik från era tidigaste förfäders barbariska entonighet till de högre nivåerna av ljudets uppskattning. Majoriteten av de dödliga på Urantia reagerar för musik i så stor utsträckning med de materiella musklerna och så föga med sinnet och anden; det har emellertid skett en stadig förbättring när det gäller uppskattningen av musik under mer än trettiofem tusen år.
44:1.13 (500.4) Klangfull synkopering representerar en övergång från den primitiva människans musikaliska entonighet till era musikskapares uttrycksfulla harmoni och meningsfulla melodier under senare tider. Dessa tidigare typer av rytm stimulerar det musikälskande sinnet att reagera utan att medföra ett utövande av de högre intellektuella sinnesförmågorna för uppskattandet av harmonier, och mera allmänt tilltalar de därför omogna eller andligen slöa individer.
44:1.14 (500.5) Den bästa musiken på Urantia är endast ett flyktigt eko av den fantastiska musik som de himmelska medarbetarna till era musikskapare hörde; men musikskaparna lämnade endast brottstycken av dessa harmonier av morontiakrafter bevarade som musikaliska melodier av ljudharmonier. Ande-morontiamusik använder sig inte sällan av alla sju uttrycks- och återgivningsformer, och därför är människosinnet mycket handikappat vid varje försök att reducera dessa melodier från de högre sfärerna till enbart musikens noter. En sådan strävan är ungefär som att försöka återge ljudet från en stor orkester med hjälp av ett enda musikinstrument.
44:1.15 (500.6) Fastän ni har sammanställt en del vackra melodier på Urantia har ni inte framskridit musikaliskt närmelsevis så långt som på många av era grannplaneter i Satania. Om Adam och Eva fortsättningsvis hade levt då hade ni haft verklig musik; men harmonins gåva som var så stor i deras natur har blivit så uttunnad av släktdrag med omusikaliska tendenser att endast i ett av tusen dödligas liv finner man någon större uppskattning av harmonierna. Men var inte nedstämda; en dag kan en verklig musikskapare framträda på Urantia och hela folk bli hänryckta av de underbara tonerna i hans melodier. En enda sådan människovarelse kunde ändra kursen för en hel nation, rentav för hela den civiliserade världen. Det är bokstavligen sant att ”melodin har makt att förändra hela världen”. För evigt förblir musiken det universella språket för människor, änglar och andar. Harmoni är talet i Havona.
44:2.1 (500.7) Den dödliga människan kan knappast hoppas på mer än en mager och förvrängd uppfattning om de himmelska återgivarnas funktioner, som jag måste försöka belysa genom den grova och begränsade symboliken i ert materiella språk. Ande-morontiavärlden har tusen och ett ting av supremt värde, ting värda att återges men okända på Urantia, upplevelser av den kategori av aktiviteter som knappast ”runnit människan i hågen”, dessa realiteter som Gud har i väntan för dem som överlever det köttsliga livet.
44:2.2 (501.1) Det finns sju grupper av himmelska återgivare, och jag skall försöka belysa deras arbete med följande klassificering:
44:2.3 (501.2) 1. Sångarna — harmoniserarna som återger särskilda harmonier från det förgångna och uttolkar den nuvarande tidens melodier. Men allt detta sker på morontianivån.
44:2.4 (501.3) 2. Färgarbetarna — de ljusets och skuggans artister som ni kanske skulle kalla tecknare och målare, artister som förevigar flyktiga scener och tillfälliga episoder för framtida morontiaförnöjelse.
44:2.5 (501.4) 3. Ljusavbildarna — de som gör upptagningarna av de verkliga semiandefenomenen; filmens levande bilder utgör en mycket grov illustration av detta.
44:2.6 (501.5) 4. Framförarna av de historiska skådespelen — de som dramatiskt återger de avgörande händelserna i universumets hävder och historia.
44:2.7 (501.6) 5. De profetiska artisterna — de som projicerar historiens innebörd in i framtiden.
44:2.8 (501.7) 6. Berättarna av livets historia — de som för vidare livserfarenhetens mening och betydelse. Projicerandet av nuvarande personliga erfarenheter in i framtida uppnåelsevärden.
44:2.9 (501.8) 7. De administrativa skådespelarna — de som åskådliggör regeringsfilosofins och det administrativa förfarandets bemärkelse, suveränitetens himmelska dramatiserare.
44:2.10 (501.9) De himmelska återgivarna samverkar mycket ofta och effektivt med omväxlingsledarna i att kombinera återskapandet i minnet med vissa former av sinnesvila och personlighetsavledande. Före morontiakonklaverna och andesammankomsterna förenar sig dessa återgivare ibland i väldiga dramaföreställningar som skildrar syftet med sådana samlingar. Jag bevittnade nyligen en sådan storslagen presentation där mer än en miljon skådespelare framförde en följd av ett tusen scener.
44:2.11 (501.10) De högre intellektuella lärarna och övergångsomvårdarna använder gärna och effektivt dessa olika grupper av återgivare i sina morontiella undervisningsaktiviteter. Men inte alla deras strävanden ägnas åt tillfälligt åskådliggörande; mycket, verkligen mycket av deras arbete är av permanent natur och kommer för alltid att bestå som en gåva till all framtid. Så mångkunniga är dessa artisaner att när de samlas i stor mängd kan de uppföra en hel tidsålder på nytt, och i samverkan med serafomvårdarna kan de faktiskt avbilda andevärldens eviga värden för de dödliga siarna i tiden.
44:3.1 (501.11) Det finns städer ”vilkas byggmästare och skapare är Gud”. I form av andemotsvarighet har vi allting som är bekant för er dödliga och outsägligt mera. Vi har hem, andebekvämligheter och morontianödvändigheter. För varje materiell tillfredsställelse som människor kan känna har vi tusentals andliga realiteter som berikar och vidgar vår tillvaro. De gudomliga byggmästarna fungerar i sju grupper:
44:3.2 (502.1) 1. De som planerar och bygger hem — de som konstruerar och omformar de boningar som har anvisats för enskilda individer och arbetsgrupper. Dessa morontia- och andeboningar är verkliga. De skulle vara osynliga för er korta synkrets, men för oss är de mycket verkliga och vackra. I viss utsträckning får alla andevarelser tillsammans med byggarna delta i planerandet och skapandet av vissa detaljer i sina morontia- och andeboningar. Dessa hem utrustas och utsmyckas enligt de behov som morontia- eller andevarelserna har som skall bo i dem. Det finns rikligt med variation och omfattande möjligheter till individuella uttrycksformer i alla dessa konstruktioner.
44:3.3 (502.2) 2. De som bygger arbetsutrymmen — de som är sysselsatta med att planera och uppföra byggnaderna för de reguljära och rutinmässiga arbetarna i ande- och morontiavärldarna. Dessa byggare kan jämföras med dem som uppför verkstäder och andra industriella anläggningar på Urantia. Övergångsvärldarna har en behövlig ekonomi som innebär ömsesidigt tjänande och specialiserad arbetsfördelning. Vi gör inte alla allting; det finns olikheter i uppgifterna bland morontiavarelserna och de evolverande andarna, och dessa byggare av arbetsutrymmen bygger inte endast bättre verkstäder utan bidrar även till att arbetarnas yrkesskicklighet stiger.
44:3.4 (502.3) 3. De som bygger utrymmen för avkoppling. Enorma byggnader utnyttjas under viloperioderna. Dödliga skulle kalla detta för rekreation och i viss mening lek. Lämpliga utrymmen reserveras för omväxlingsledarna, humoristerna i morontiavärldarna, de övergångssfärer där träningen av uppstigande varelser som helt nyligen har förflyttats från de evolutionära planeterna sker. Även de högre andarna ägnar sig åt en viss form av tillbakablickande humor under sina perioder av andlig uppladdning.
44:3.5 (502.4) 4. De som bygger utrymmen för gudsdyrkan — de erfarna arkitekter som uppför ande- och morontiatemplen. Alla världar för de dödligas uppstigning har tempel för gudsdyrkan, och de är de mest utsökta skapelserna i morontiavärldarna och på andesfärerna.
44:3.6 (502.5) 5. De som bygger utrymmen för undervisning — de som bygger högkvarteren för morontiaträning och avancerad andelärdom. Vägen är alltid öppen för att införskaffa mera kunskap, att få ytterligare information om ens nuvarande eller framtida arbete samt för universellt kulturellt vetande, information avsedd att göra uppstigande dödliga till intelligentare och effektivare medborgare i morontia- och andevärldarna.
44:3.7 (502.6) 6. Morontiaplanerarna — de som bygger för den jämlika associeringen mellan alla personligheter från alla världar då de är närsomhelst närvarande på någon sfär. Dessa planerare samverkar med Morontiastyrkans Övervakare för att berika koordineringen av det framskridande morontialivet.
44:3.8 (502.7) 7. De som bygger allmänna utrymmen — de artisaner som planerar och bygger de samlingsplatser som är avsedda för annat än gudsdyrkan. Storslagna och magnifika är de allmänna samlingsutrymmena.
44:3.9 (502.8) Fastän varken dessa strukturer eller deras utsmyckning skulle vara riktigt verkliga för de materiella dödligas sinnesuppfattning är de högst verkliga för oss. Ni skulle inte kunna se dessa tempel om ni kunde vara där i er köttsliga gestalt; ändå finns alla dessa supermateriella skapelser verkligen där och vi urskiljer dem helt klart och lika fullt njuter vi av dem.
44:4.1 (503.1) Dessa artisaner ägnar sig åt att bevara och återge världarnas högre tankar, och de fungerar i sju grupper:
44:4.2 (503.2) 1. Tankebevararna. Dessa artisaner ägnar sig åt att bevara de högre tankarna i världarna. I morontiavärldarna samlar de verkligen själsverksamhetens pärlor. Innan jag först kom till Urantia såg jag uppteckningar och hörde informationsutsändningar om de idéer som en del stora tänkare på denna planet har givit upphov till. Tankeupptecknarna bevarar sådana nobla idéer på Uversa-språket.
44:4.3 (503.3) Varje superuniversum har sitt eget språk som talas av dess personligheter och är förhärskande i alla dess sektorer. I vårt eget superuniversum kallas det uversiska. Varje lokaluniversum har också sitt eget språk. Alla de högre varelseklasserna i Nebadon är tvåspråkiga och talar både Nebadons och Uversas språk. När två individer från olika lokaluniverser träffas kommunicerar de på uversiska; om emellertid den ena av dem härstammar från ett annat superuniversum måste de ty sig till en tolk. I centraluniversumet finns det föga behov av ett språk; där råder fulländat och närapå fullkomligt samförstånd; där är det endast Gudarna man inte fullt förstår. Vi får lära oss att ett tillfälligt möte i Paradiset uppenbarar mera av ömsesidig förståelse än vad som kunde överföras med något av de dödligas språk på tusen år. Även i Salvington ”känner vi liksom vi är själva kända”.
44:4.4 (503.4) Förmågan att översätta tanken till språk på morontia- och andesfärerna övergår de dödligas förstånd. Den hastighet med vilken vi överför tanken till en bestående uppteckning kan av uppteckningsexperterna höjas till den grad att motsvarigheten till över en halv miljon ord eller tankesymboler kan registreras på en minut av urantiatid. Dessa universumspråk är långt mer kompletta än språken i de evolverande världarna. Begreppssymbolerna i Uversa omfattar mer än en miljard tecken, fastän basalfabetet innehåller endast sjuttio symboler. Nebadonskan är inte fullt så utvecklad; bassymbolerna, eller alfabetet, omfattar fyrtioåtta tecken.
44:4.5 (503.5) 2. Begreppsupptecknarna. Denna andra grupp av upptecknare befattar sig med bevarandet av begreppsbilder, idémönster. Detta är en form av bestående uppteckning okänd i de materiella världarna, och med denna metod skulle jag kunna inhämta mera kunskap på en timme av er tid än vad ni skulle kunna inhämta genom att läsa vanlig skriven text under ett hundra år.
44:4.6 (503.6) 3. Ideografupptecknarna. Vi har motsvarigheten till både ert skrivna och talade ord, men för bevarandet av tankar använder vi vanligen begreppsavbildning och ideografiska förfaranden. De som bevarar ideografer kan förbättra begreppsupptecknarnas arbete tusenfalt.
44:4.7 (503.7) 4. Vältalighetens främjare. Denna grupp av upptecknare är sysselsatt med att bevara tankar för återgivning genom vältalighet. Men på Nebadons språk skulle vi med en halv-timmes anförande kunna täcka hela livets innehåll hos en dödlig på Urantia. Ert enda hopp om att förstå dessa handlingar består i att stanna upp och tänka efter hur ert orediga och förvrängda drömliv fungerar — hur ni kan på några sekunder färdas genom flera år av erfarenhet i dessa nattliga fantasier.
44:4.8 (503.8) Talarkonsten i andevärlden är ett av de utsökta nöjen som inväntar er som har hört endast de oslipade och stapplande högtidliga talen på Urantia. I orationerna i Salvington och Edentia finns det en musikens harmoni och ett uttryckets välljud som är inspirerande bortom all beskrivning. Dessa brinnande tankar är som ädelstenar av skönhet i diadem av härlighet. Men jag kan inte göra det! Jag kan inte förmedla till människosinnet bredden och djupet av dessa realiteter i en annan värld!
44:4.9 (504.1) 5. Informationsutsändningsledarna. Utsändningarna från Paradiset, superuniverserna och lokaluniverserna står under allmän överinsyn av denna grupp av tankebevarare. De verkar som censorer, redaktörer och koordinatorer av det material som utsänds; de anpassar alla utsändningar från Paradiset till superuniversumet och anpassar och översätter Dagarnas Fornas utsändningar till de enskilda språken i lokaluniverserna.
44:4.10 (504.2) Lokaluniversernas utsändningar måste också modifieras för att kunna tas emot av systemen och de enskilda planeterna. Överföringen av dessa rymdrapporter övervakas noggrant, och mottagaren sänder alltid en kopia tillbaka till avsändaren för att man skall kunna vara säker på att varje rapport har blivit rätt mottagen i varje värld i en viss strömkrets. Dessa informationsutsändningsledare är tekniska experter på användningen av rymdströmmar för informationsförmedlingens alla syften.
44:4.11 (504.3) 6. Rytmupptecknarna. Urantierna skulle utan tvivel beteckna dessa artisaner som poeter, fastän deras arbete avviker mycket från och nästan oändligt överstiger era poetiska prestationer. Rytm är mindre tröttande både för morontia- och andevarelser, och därför försöker man ofta såväl höja effektiviteten som öka nöjet genom att rytmiskt utföra många uppgifter. Jag kan bara hoppas att ni kunde få höra någon av de poetiska utsändningarna från sammankomsterna i Edentia och få njuta av färg- och tonrikedomen hos konstellationens genier som är mästare på denna utsökta form av självuttryckande och social harmonisering.
44:4.12 (504.4) 7. Morontiaupptecknarna. Jag är villrådig om hur jag för det materiella sinnet ska kunna åskådliggöra funktionen för denna viktiga grupp av tankeupptecknare som har anvisats till arbetet med att bevara helhetsbilderna av olika grupperingar av morontiaangelägenheter och andetransaktioner; grovt illustrerat är de övergångsvärldarnas gruppfotografer. De bevarar för framtiden de avgörande händelserna och sammanhangen från dessa på varandra följande tidsepoker och förvarar dem i morontiaregisterhallarnas arkiv.
44:5.1 (504.5) Dessa intressanta och effektiva artisaner har att göra med varje slags energi: fysisk, sinnesmässig och andlig.
44:5.2 (504.6) 1. Den fysiska energins behandlare. Behandlarna av den fysiska energin tjänar under långa tider hos styrkeledarna och är experter på att behandla och kontrollera många faser av fysisk energi. De förstår sig på de tre grundströmmarna och de trettio underordnade energiformerna i superuniverserna. Dessa varelser är till omätbar hjälp för Morontiastyrkans Övervakare i övergångsvärldarna. De är ihärdiga utforskare av Paradisets kosmiska projektioner.
44:5.3 (504.7) 2. Sinnesenergins behandlare. Dessa är experter på kommunikation mellan morontiavarelser och andra typer av förståndsvarelser. Denna form av kommunikation mellan dödliga existerar praktiskt taget inte på Urantia. De är specialister som främjar förmågan hos de uppstigande morontiavarelserna att kommunicera med varandra, och deras arbete omfattar talrika enastående äventyr i intellektförbindelse vilka ligger långt bortom min förmåga att åskådliggöra för det materiella sinnet. Dessa artisaner är ivriga utforskare av den Oändlige Andens sinnesströmmar.
44:5.4 (505.1) 3. Den andliga energins behandlare. Behandlarna av andlig energi är en spännande grupp. Den andliga energin fungerar enligt bestämda lagar, just så som den fysiska energin. Det betyder att ett studium av andekraften leder till hållbara slutsatser och att den kan behandlas exakt liksom man kan de fysiska energierna. Det finns precis lika säkra och tillförlitliga lagar i andevärlden som de som råder i de materiella världarna. Under de senaste miljoner åren har många förbättrade förfaranden för intagandet av andlig energi åstadkommits av dessa utforskare av den Evige Sonens grundlagar som styr tillämpningen av andeenergin i förhållande till morontia- och andra klasser av himmelska varelser överallt i universerna.
44:5.5 (505.2) 4. Sammansättningsbehandlarna. Detta är en äventyrlig grupp av vältränade varelser som ägnar sig åt den funktionella associationen mellan de tre ursprungliga faserna av gudomlig energi manifesterade överallt i universerna som fysiska, sinnesmässiga och andliga energier. De är skarpsinniga personligheter som i verkligheten försöker upptäcka Gud den Supremes universumnärvaro, ty i denna Gudomspersonlighet måste det erfarenhetsmässiga förenandet av all gudomlighet i storuniversum ske. I viss utsträckning har dessa artisaner under senare tider haft någon mån av framgång.
44:5.6 (505.3) 5. Transportrådgivarna. Denna kår av tekniska rådgivare till transportseraferna är synnerligen framstående i att i samverkan med stjärnforskarna utarbeta rutter och i övrigt assistera transportcheferna i rymdens världar. De är sfärernas trafikövervakare och de finns på alla bebodda planeter. Urantia betjänas av en kår om sjuttio transportrådgivare.
44:5.7 (505.4) 6. Förbindelseexperterna. Urantia betjänas likaså av tolv tekniker för interplanetariska och interuniversella förbindelser. Dessa varelser med lång erfarenhet är experter när det gäller kunskapen om lagarna för utsändningar och störningar tillämpade på kommunikationen mellan de olika rikena. Denna kår befattar sig med alla andra former av rymdmeddelanden än de som Gravitationsbudbärarna och de Ensamma Budbärarna framför. På Urantia måste mycket av deras arbete ske över ärkeänglarnas strömkrets.
44:5.8 (505.5) 7. Vilolärarna. Gudomlig vila är förenad med förfarandet för intagning av andlig energi. Morontia- och andeenergin måste fyllas på alldeles lika bestämt som den fysiska energin, men inte av samma orsaker. Jag är nödtvungen att använda grova illustrationer i mina försök att upplysa er; i varje fall måste vi från andevärlden från tid till annan upphöra med våra vanliga aktiviteter och bege oss till lämpliga mötesplatser där vi går in i den gudomliga vilan och sålunda återställer våra sinande energier.
44:5.9 (505.6) Ni får era första lektioner om dessa saker när ni har nått mansoniavärldarna efter att ni blivit morontiavarelser och börjat få erfarenhet av de förfaranden som används vid andeärenden. Ni har vetskap om den innersta kretsen i Havona och om att pilgrimerna från rymden, sedan de genomkorsat de föregående kretsarna, måste föras in i Paradisets långa och vederkvickande vila. Detta är inte endast ett tekniskt krav för överföringen från livsskedet i tiden till tjänsten i evigheten, utan det är också en nödvändighet, en form av vila som fordras för att ersätta de energiförluster som åtföljer uppstigningserfarenhetens sista steg och för att lagra reserver av andestyrka för nästa skede i den ändlösa karriären.
44:5.10 (506.1) Dessa energibehandlare fungerar också på hundratals andra sätt, alltför talrika för att katalogiseras, såsom att rådgöra med serafer, keruber och sanober beträffande de effektivaste sätten för intagning av energi och om hur man upprätthåller den gynnsammaste balansen av olikriktade krafter mellan de aktiva keruberna och de passiva sanoberna. På många andra sätt är dessa experter till hjälp för morontia- och andevarelser i deras försök att förstå den gudomliga vilan, som är så väsentlig för det effektiva utnyttjandet av grundenergierna i rymden.
44:6.1 (506.2) Hur jag önskar att jag kunde beskriva dessa enastående artisaners utsökta arbete! Varje försök att förklara andeutsmyckningsarbetet skulle i materiella sinnen endast återkalla era egna ömkliga, men aktningsvärda försök i denna riktning i sinnets och materians värld.
44:6.2 (506.3) Fastän denna kår funktionellt omfattar över ett tusen underavdelningar indelas den i följande sju större huvudgrupper:
44:6.3 (506.4) 1. Färgformarna. Det är dessa som får de tio tusen färgtonerna av andeåterspegling att brusande föra fram sina utsökta budskap om harmonisk skönhet. Det finns i människans erfarenhet ingenting annat än färguppfattningen som dessa aktiviteter kan jämföras med.
44:6.4 (506.5) 2. Ljudformarna. Andevågor av olika identitet och morontiavärdesättning avbildas av dessa som ger form åt det som ni skulle kalla ljud. Dessa impulser är i verkligheten de storslagna återspeglingarna från de himmelska härskarornas bara och lysande andesjälar.
44:6.5 (506.6) 3. Känsloformarna. Dessa känslans förstärkare och förvarare är de som tar vara på morontiastämningarna och gudomlighetskänslorna att studeras av tidens barn och för deras uppbyggelse samt för morontiaframskridares och avancerande andars inspiration och förskönande.
44:6.6 (506.7) 4. Doftkonstnärerna. Denna jämförelse av himmelska andeaktiviteter med det fysiska igenkännandet av kemiska dofter är verkligen olycklig, men de dödliga på Urantia skulle knappast kunna förstå denna verksamhet under något annat namn. Dessa artister skapar sina olika symfonier för uppbyggelse och glädje för de avancerande ljusets barn. Ni har ingenting på jorden som denna typ av andlig storslagenhet ens avlägset kan jämföras med.
44:6.7 (506.8) 5. Närvaroutsmyckarna. Dessa artisaner sysslar inte med konsten att utsmycka sig själv eller sätten att försköna de skapade. De ägnar sig åt att åstadkomma mångahanda och glädjefyllda reaktioner hos enskilda morontia- och andevarelser genom att dramatisera betydelsen av inbördes förhållanden genom de positionsvärden som ges åt olika morontia- och andeklasser vid de blandade framträdandena av dessa olikartade varelser. Dessa artister ordnar övermateriella varelser så som ni skulle arrangera levande musiknoter, dofter och synintryck och förenar dem därefter till lovprisande hymner.
44:6.8 (506.9) 6. Smakformarna. Och hur kan man berätta för er om dessa artister! Försiktigt kunde jag föreslå att de förbättrar morontiasmaken, och de försöker också höja uppskattningen av skönhet genom att skärpa de evolverande andesinnena.
44:6.9 (507.1) 7. Morontiasyntetiserarna. Dessa är mästerliga yrkesmän som, sedan alla andra har bidragit på sitt sätt, lägger till den kulminerande och avslutande finslipningen av morontiaframträdandena och sålunda åstadkommer en inspirerande framställning av det gudomligt vackra, en bestående inspiration för andevarelser och deras morontiamedarbetare. Ni måste dock vänta tills ni blir fria från er djurkropp innan ni kan börja bilda er en uppfattning om den artistiska glansen och estetiska skönheten i morontia- och andevärldarna.
44:7.1 (507.2) Dessa artister befattar sig inte med musik, målning eller någonting liknande, vilket ni kanske skulle förmoda. De är sysselsatta med att behandla och organisera specialiserade krafter och energier som finns i andevärlden men som de dödliga inte känner till. Om jag hade den minsta lilla basis för jämförelse skulle jag försöka åskådliggöra detta enastående område av andeverksamhet, men jag förtvivlar — det finns inget hopp om att bibringa det dödliga sinnet denna sfär av himmelsk konstfärdighet. I alla fall det som inte kan beskrivas må antydas ändå.
44:7.2 (507.3) Skönhet, rytm och harmoni är intellektuellt associerade och andligen besläktade. Sanning, faktum och relation är intellektuellt oskiljaktiga och associerade med de filosofiska uppfattningarna om skönhet. Godhet, rättfärdighet och rättvisa står filosofiskt i relation till varandra och är andligen förbundna tillsammans med levande sanning och gudomlig skönhet.
44:7.3 (507.4) Kosmiska uppfattningar av sann filosofi, framställningar av himmelsk konstfärdighet eller de dödligas försök att skildra människans uppfattning av gudomlig skönhet kan aldrig vara helt tillfredsställande om framstegsförsök av en skapad varelse är oförenat. Dessa uttryck för den gudomliga längtan inom den evolverande varelsen kan vara intellektuellt sanna, emotionellt vackra och andligen goda; men den verkliga själen i uttryckandet saknas om inte dessa sanningens realiteter, skönhetens betydelser och godhetens värden förenas i konstnärens, vetenskapsmannens eller filosofens livserfarenhet.
44:7.4 (507.5) Dessa gudomliga kvaliteter är fulländat och absolut förenade i Gud. Och varje människa eller ängel som känner Gud har potentialen för obegränsat uttryckande av sig själv på ständigt stigande nivåer av förenat självförverkligande genom det förfarande som innebär en aldrig upphörande strävan att bli lik Gud — genom att i den evolutionära erfarenheten erfarenhetsmässigt förena evig sanning, universell skönhet och gudomlig godhet.
44:8.1 (507.6) Fastän de himmelska artisanerna inte personligen arbetar på materiella planeter, såsom Urantia, kommer de från tid till annan från systemets högkvarter för att erbjuda hjälp åt av naturen begåvade individer bland de dödligas släkten. När de så förordnas arbetar dessa artisaner tillfälligt under överinsyn av de planetariska framstegsänglarna. Serafskarorna samarbetar med dessa artisaner för att försöka bistå de dödliga artister som har medfödda talanger och som också har Riktare med speciell och tidigare erfarenhet.
44:8.2 (507.7) Det finns tre möjliga källor till speciell mänsklig förmåga: I grunden finns alltid den naturliga eller medfödda läggningen. Särskild förmåga är aldrig en godtycklig gåva av Gudarna; det finns alltid en nedärvd grund för varje framträdande talang. Förutom denna naturliga förmåga, eller hellre som ett tillägg till den, kan Tankeriktaren bidra med sin ledning hos de individer vilkas inre Riktare kanske har haft verkliga och äkta erfarenheter inom dessa områden i andra världar och hos andra dödliga varelser. I de fall då både människosinnet och den inre Riktaren är ovanligt skickliga kan andeartisanerna delegeras till att verka för harmoniserandet av dessa talanger och i övrigt assistera och inspirera dessa dödliga att försöka finna ständigt mer fulländade ideal och att försöka åskådliggöra dessa ideal på ett mera upphöjt sätt till uppbyggelse för hela världen.
44:8.3 (508.1) Det finns ingen kastindelning i andeartisanernas led. Oberoende av hur ringa ert ursprung är får ni, om ni har förmåga och gåvan att kunna uttrycka den, tillräckligt med erkännande och vederbörlig uppskattning under er uppstigning längs stegen av morontiaerfarenhet och andlig uppnåelse. Det finns inte något handikapp av människans arvsanlag eller någon brist i den dödligas omgivning som morontiaskedet inte till fullo kommer att kompensera och helt avlägsna. Och all den tillfredsställelse som den konstnärliga framgången och det uttrycksfulla självförverkligandet ger åstadkoms av era egna personliga strävanden under stegvis skeende framåtskridande. Till slut kan den evolutionära medelmåttighetens strävanden förverkligas. Fastän Gudarna inte godtyckligt fördelar talanger och förmåga till tidens barn sörjer de faktiskt för att all deras ädla längtan får sin tillfredsställelse och för att all människans hunger efter att uttrycka sig överjordiskt blir tillfredsställd.
44:8.4 (508.2) Varje människovarelse borde emellertid minnas: Många ambitioner att glänsa, som gäckar de dödliga under deras köttsliga liv, består inte hos dessa samma dödliga under deras morontia- och andelivsskede. De uppstigande morontiadödliga lär sig att socialt anpassa sina tidigare rent själviska önskningar och egoistiska ambitioner. Om ni emellertid, sedan ha förvärvat sann mota-insikt under morontialivsskedet ännu önskar göra det som ni så innerligt önskade att göra på jorden, men som omständigheterna så envist hindrade, då får ni för visso alla möjligheter att till fullo tillfredsställa era länge närda önskningar.
44:8.5 (508.3) Innan uppstigande dödliga lämnar lokaluniversumet för att påbörja sitt andelivsskede kommer de att vara mättade när det gäller varje intellektuell, konstnärlig och samhällelig önskan eller sann ambition som någonsin kännetecknade deras dödliga eller morontiella existensplan. Detta innebär uppnåendet av jämlikhet i fråga om tillfredsställelse att uttrycka sig och förverkliga sig men inte uppnåendet av identisk erfarenhetsmässig status eller fullständigt utplånande av kännetecknande individualitet när det gäller skicklighet, teknik och uttryck. Men den nya andeskillnaden i fråga om personligt erfarenhetsmässigt uppnående blir inte på detta sätt utjämnad och förenhetligad förrän ni har genomgått den sista kretsen under livsskedet i Havona. Sedan möts Paradisets invånare av nödvändigheten att anpassa sig till den personliga erfarenhetens absonita skillnad som kan utjämnas endast genom att man gruppvist uppnår det ultimata när det gäller skapade varelsers status — sjunde andestadiets bestämmelse för de dödliga finaliterna.
44:8.6 (508.4) Detta är berättelsen om de himmelska artisanerna, detta kosmopolitiska organ av utomordentliga arbetare som gör så mycket för att försköna de arkitektoniska sfärerna med de konstnärliga återgivningarna av den gudomliga skönheten hos Skaparna i Paradiset.
44:8.7 (508.5) [Avfattat av en Ärkeängel i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 45
45:0.1 (509.1) SATANIAS administrativa centrum består av en klunga arkitektoniska sfärer, femtiosju till antalet — Jerusem självt, de sju större satelliterna och de fyrtionio undersatelliterna. Jerusem, systemets huvudstad, är nästan hundra gånger större än Urantia fastän dess gravitation är en aning mindre. Jerusems större satelliter är de sju övergångsvärldarna, av vilka var och en är omkring tio gånger så stor som Urantia, medan de sju undersatelliterna till varje övergångssfär i stort sett är av samma storlek som Urantia.
45:0.2 (509.2) De sju mansoniavärldarna är de sju subsatelliterna till övergångsvärld nummer ett.
45:0.3 (509.3) Hela detta system bestående av femtiosju arkitektoniska världar har sin egen ljus-, värme-, vatten-, och energihushållning baserad på koordinering av Satanias Styrkecenter och Ledande Fysiska Övervakare enligt det etablerade förfarandet för fysiskt organiserande och arrangerande på dessa speciellt skapade sfärer. De blir också fysiskt omskötta och i övrigt underhållna av de infödda spornagierna.
45:1.1 (509.4) De sju större världarna som kretsar kring Jerusem är i allmänhet kända som övergångskulturens sfärer. Deras härskare utnämns från tid till annan av det suprema verkställande rådet i Jerusem. Dessa sfärer är numrerade och namngivna enligt följande:
45:1.2 (509.5) Nummer 1. Finalitvärlden. Detta är högkvarteret för finalitkåren i lokalsystemet, och det omges av mottagningsvärldarna, de sju mansoniavärldarna, koncentrerade helt på planen för de dödligas uppstigning. Finalitvärlden kan nås av invånarna i alla sju mansoniavärldar. Transportserafer för uppstigande personligheter fram- och tillbaka på dessa pilgrimsresor som är avsedda att utveckla deras tro på den slutliga bestämmelsen för övergångsdödliga. Fastän finaliterna och deras strukturer inte i vanliga fall kan uppfattas med morontiasyn, kommer ni att bli hänfört förtjusta när energiomformarna och Morontiastyrkans Övervakare från tid till annan gör det möjligt för er att för ett ögonblick se en skymt av dessa höga andepersonligheter som verkligen har fullbordat uppstigningen till Paradiset och som har återvänt till dessa samma världar, där ni påbörjar denna långa färd, som ett försäkrande bevis på att ni får och kan fullborda detta väldiga företag. Alla som vistas i mansoniavärldarna färdas till finalitvärlden åtminstone en gång om året för dessa möten där man får se finaliter.
45:1.3 (510.1) Nummer 2. Morontiavärlden. Denna planet är högkvarteret för övervakarna av morontialivet och omges av sju sfärer på vilka morontialedarna tränar sina medarbetare och medhjälpare, både morontiavarelser och uppstigande dödliga.
45:1.4 (510.2) Din färd genom de sju mansoniavärldarna innebär att du också framskrider genom dessa kulturella och sociala sfärer av tilltagande morontiakontakt. När du avancerar från den första till den andra mansoniavärlden blir du behörig att besöka övergångshögkvarteret nummer två, morontiavärlden, och så vidare. Och då du befinner dig på någon av dessa sex kultursfärer kan du, på inbjudan, besöka och observera vilken som helst av de sju omgivande världarna för tillhörande gruppaktiviteter.
45:1.5 (510.3) Nummer 3. Änglavärlden. Detta är högkvarteret för alla serafiska härskaror engagerade i systemaktiviteter, och den omges av de sju världarna för träning och undervisning av änglarna. De är serafernas sociala sfärer.
45:1.6 (510.4) Nummer 4. Överänglarnas värld. Denna sfär är Satania-hemmet för de Lysande Aftonstjärnorna och en väldig samling av jämställda och nästan jämställda varelser. De sju satelliterna till denna värld är anvisade till de sju större grupperna av dessa icke-namngivna himmelska varelser.
45:1.7 (510.5) Nummer 5. Sönernas värld. Denna planet är högkvarteret för alla slags gudomliga Söner inklusive de som har treenigats av de skapade. De omgivande sju världarna är avsedda för vissa individuella grupperingar av dessa gudomligt besläktade söner.
45:1.8 (510.6) Nummer 6. Andens värld. Denna sfär tjänar som systemets mötesplats för den Oändlige Andens höga personligheter. Dess sju omgivande satelliter är anvisade för enskilda grupper av dessa olika klasser. I övergångsvärld nummer sex har Anden emellertid ingen representation, och inte heller kan närvaron av en sådan iakttas i systemhuvudstäderna; den Gudomliga Omvårdaren i Salvington finns överallt i Nebadon.
45:1.9 (510.7) Nummer 7. Faderns värld. Detta är den tysta sfären i systemet. Ingen grupp av varelser har sin hemvist på den. Det stora ljusets tempel upptar en central plats, men man kan inte urskilja någon därinne. Alla varelser från systemets alla världar är välkomna som dyrkare av Gud.
45:1.10 (510.8) De sju satelliterna som omger Faderns värld utnyttjas på olika sätt i olika system. I Satania används de nu som fängelsesfärer för de internerade grupperna från Lucifers uppror. Konstellationshuvudstaden Edentia har inga motsvarande fängelsevärldar; de få serafer och keruber som gick över till rebellerna vid upproret i Satania har för länge sedan stängts in på dessa isoleringsvärldar i Jerusem.
45:1.11 (510.9) Då du vistas i den sjunde mansoniavärlden har du tillträde till den sjunde övergångsvärlden, den Universelle Faderns sfär, och även tillåtelse att besöka Satanias fängelsevärldar, som omger denna planet, och där nu Lucifer och majoriteten av de personligheter som följde honom i upproret mot Mikael är instängda. Denna sorgliga syn har kunnat iakttas under de senaste tidsåldrarna och tjänar fortsättningsvis som en allvarlig varning i hela Nebadon tills Dagarnas Forna avkunnar sin dom över Lucifers och hans fallna medarbetares synd, vilka avvisade frälsningen som erbjöds av Mikael, deras Universumfader.
45:2.1 (511.1) Den ledande verkställaren i ett lokalsystem av bebodda världar är en Lanonandekson av första graden, Systemhärskaren. I vårt lokaluniversum har dessa härskare anförtrotts verkställighetsuppgifter med omfattande ansvar, ovanligt omfattande personliga privilegier. Inte alla universer, ens i Orvonton, är så organiserade att de tillåter Systemhärskaren att utöva sådana ovanligt vidsträckta befogenheter för personlig handlingsfrihet vid skötseln av systemets angelägenheter. I Nebadons hela historia har emellertid dessa obundna verkställare endast tre gånger visat sig vara illojala. Lucifers uppror i systemet Satania var det sista och mest vittomfattande av dem alla.
45:2.2 (511.2) I Satania har absolut inga förändringar gjorts i sättet att administrera systemet, inte ens efter denna katastrofala omvälvning. Den nuvarande Systemhärskaren har all den makt och utövar all den myndighet som hans ovärdige företrädare hade, med undantag för vissa ärenden som nu står under Konstellationsfädernas uppsikt och som Dagarnas Forna ännu inte har återfört till Lanaforge, Lucifers efterträdare.
45:2.3 (511.3) Den nuvarande hövdingen i Satania är en vänlig och lysande ledare, och han är en härskare som har testats vid uppror. När han tjänade som biträdande Systemhärskare förblev Lanaforge Mikael trogen vid en tidigare omvälvning i universumet Nebadon. Denne mäktige och lysande Satanias Herre är en beprövad och testad administratör. När Systemhärskaren snubblade och föll in i mörker vid tiden för det andra systemupproret i Nebadon tog Lanaforge, förste assistent till den felande hövdingen, regeringstyglarna i sin hand och skötte systemets angelägenheter på ett sådant sätt att förhållandevis få personligheter gick förlorade vare sig i högkvartersvärldarna eller i de bebodda planeterna i detta olyckliga system. Lanaforge har äran att vara den ende Lanonandeksonen av första graden i hela Nebadon som på detta sätt tjänstgjorde lojalt i Mikaels tjänst, och detta i en situation där hans broder som hade högre ställning och var äldre i tjänsten gjorde sig skyldig till försummelse. Lanaforge blir antagligen inte förflyttad från Jerusem förrän alla följder av den tidigare dåraktigheten har övervunnits och verkningarna av upproret har avlägsnats från Satania.
45:2.4 (511.4) Fastän alla angelägenheter i de isolerade världarna i Satania inte har återförts till Lanaforges förvaltningsområde hyser han stort intresse för dessa världars välfärd, och han är en ofta sedd gäst på Urantia. Som i andra och normala system leder Härskaren världsledarnas systemråd, Planetprinsarna och de isolerade världarnas bofasta generalguvernörer. Detta planetariska råd sammankommer från tid till annan i systemets högkvarter — ”När Guds Söner kommer samman.”
45:2.5 (511.5) En gång i veckan, var tionde dag i Jerusem, håller Härskaren rådplägning med någon grupp bland de olika personlighetsklasserna som är bosatta i högkvartersvärlden. Det är charmerande informella stunder i Jerusem, och de är tillfällen man aldrig glömmer. I Jerusem råder det allra bästa broderskap mellan alla de olika varelseklasserna och mellan var och en av dessa grupper och Systemhärskaren.
45:2.6 (511.6) Dessa unika sammankomster sker på glashavet, samlingsfältet i systemhuvudstaden. De är enbart sociala och andliga tillfällen; ingenting som gäller den planetariska administrationen eller ens uppstigningsplanen diskuteras någonsin. Uppstigande dödliga kommer samman vid dessa tider endast för att glädjas och för att träffa andra jerusemiter. De grupper som inte är Härskarens gäster vid dessa veckovisa avkopplingstillfällen möts i sina egna högkvarter.
45:3.1 (512.1) Den ledande verkställaren i ett lokalsystem, Systemhärskaren, har alltid stöd av två eller tre Lanonandeksöner som tjänstgör som förste och andre assistent. Men för närvarande administreras systemet Satania av en stab om sju Lanonandekar:
45:3.2 (512.2) 1. Systemhärskaren — Lanaforge, nummer 2.709 av första gradens klass och efterträdare till den avfallne Lucifer.
45:3.3 (512.3) 2. Den förste Assistenthärskaren — Mansurotia, nummer 17.841 av tredje gradens Lanonandekar. Han sändes till Satania tillsammans med Lanaforge.
45:3.4 (512.4) 3. Den andre Assistenthärskaren — Sadib, nummer 271.402 av tredje gradens klass. Sadib kom också till Satania med Lanaforge.
45:3.5 (512.5) 4. Systemets väktare — Holdant, nummer 19 av tredje gradens kår, väktare och övervakare av alla internerade andar ovanför de dödligas existensklass. Holdant kom likaså till Satania med Lanaforge.
45:3.6 (512.6) 5. Systemets upptecknare — Vilton, sekreterare för Lanonandekregimen i Satania, nummer 374 av tredje gradens klass. Vilton var medlem av Lanaforges ursprungliga grupp.
45:3.7 (512.7) 6. Utgivningsledaren — Fortant, nummer 319.847 i reserven av andra gradens Lanonandekar och temporär ledare för alla universumaktiviteter som har överförts till Jerusem efter Mikaels utgivning på Urantia. Fortant har varit knuten till Lanaforges stab under ett tusen nio hundra år enligt urantiatid.
45:3.8 (512.8) 7. Den höga rådgivaren — Hanavard, nummer 67 av första gradens Lanonandeksöner och medlem av den höga kåren av universumrådgivare och koordinatorer. Han tjänstgör som tillförordnad ordförande för det verkställande rådet i Satania. Hanavard är den tolfte av denna klass som tjänar i denna egenskap i Jerusem sedan Lucifers uppror.
45:3.9 (512.9) Denna verkställande grupp om sju Lanonandekar bildar den utvidgade nödfallsadministration som blev nödvändig på grund av de svårigheter som Lucifers uppror förorsakade. Det finns endast domstolar för mindre ärenden i Jerusem emedan systemet är en enhet för administration, inte rättskipning, men Lanonandekarnas administration har stöd av Jerusems verkställande råd, det suprema rådgivande organet i Satania. Detta råd består av tolv medlemmar:
45:3.10 (512.10) 1. Hanavard, Lanonandek-ordföranden.
45:3.11 (512.11) 2. Lanaforge, Systemhärskaren.
45:3.12 (512.12) 3. Mansurotia, den förste Assistenthärskaren.
45:3.13 (512.13) 4. Ledaren för Melkisedekarna i Satania.
45:3.14 (512.14) 5. Den tillförordnade ledaren för Livsbärarna i Satania.
45:3.15 (512.15) 6. Ledaren för finaliterna i Satania.
45:3.16 (512.16) 7. Den ursprunglige Adam i Satania, ledaren som ser till de Materiella Sönerna.
45:3.17 (512.17) 8. Ledaren för serafernas härskaror i Satania.
45:3.18 (512.18) 9. Ledaren för de fysiska övervakarna i Satania.
45:3.19 (512.19) 10. Ledaren för Morontiastyrkans Övervakare i systemet
45:3.20 (513.1) 11. Den tillförordnade ledaren för systemets mellanvarelser
45:3.21 (513.2) 12. Den tillförordnade ledaren för de uppstigande dödligas kår
45:3.22 (513.3) Detta råd väljer vid vissa tillfällen tre medlemmar som representerar lokalsystemet i det suprema rådet vid universumhögkvarteret, men denna representation är avbruten på grund av upproret. Satania har nu en observatör vid högkvarteret i lokaluniversumet, men efter Mikaels utgivning har systemet återupptagit valet av tio medlemmar till den lagstiftande församlingen i Edentia.
45:4.1 (513.4) I centrum av änglarnas sju bostadscirklar i Jerusem finns högkvarteret för det rådgivande organet för Urantia, de tjugofyra rådgivarna. Johannes Uppenbararen kallade dem de tjugofyra äldste: ”Och runt omkring tronen fanns tjugofyra andra troner, och på de tronerna satt tjugofyra äldste, klädda i vita kläder.” Tronen i mitten av denna grupp är den presiderande ärkeängelns domarsäte, tronen för uppståndelseuppropet av barmhärtighet och rättvisa, den enda i hela Satania. Detta domarsäte har alltid funnits i Jerusem, men de omgivande tjugofyra sätena placerades ut för endast ett tusen nio hundra år sedan, en kort tid efter det att Mikael hade upphöjts till full suveränitet i Nebadon. Dessa tjugofyra rådgivare är hans personliga representanter i Jerusem, och de har befogenhet att representera Härskarsonen i alla ärenden som gäller namnuppropen i Satania och i många andra faser av planen för de dödligas uppstigning i de isolerade världarna i systemet. De är representanter som har utvalts att verkställa Gabriels speciella direktiv och Mikaels ovanliga uppdrag.
45:4.2 (513.5) Dessa tjugofyra rådgivare har rekryterats från de åtta raserna på Urantia, och de sista i denna grupp tillsattes vid tiden för Mikaels namnupprop till uppståndelse för ett tusen nio hundra år sedan. Detta rådgivande organ för Urantia består av följande medlemmar:
45:4.3 (513.6) 1. Onagar, mästarsinnet under tidsåldern före Planetprinsen; han ledde sina samtida i dyrkan av ”Andans Givare”.
45:4.4 (513.7) 2. Mansant, den store läraren under tidsåldern efter Planetprinsens ankomst till Urantia; han riktade sina samtida mot vördandet av ”Det Stora Ljuset”.
45:4.5 (513.8) 3. Onamonalonton, en i tiden långt avlägsen ledare för de röda människorna och den som ledde denna ras från att dyrka många gudar till att vörda ”Den Stora Anden”.
45:4.6 (513.9) 4. Orlandof, en av de blå människornas hövdingar och deras ledare då det gällde att erkänna ”Den Supreme Hövdingens” gudomlighet.
45:4.7 (513.10) 5. Porshunta, den utdöda orangefärgade rasens orakel och ledaren för sitt folk i dyrkandet av ”Den Store Läraren”.
45:4.8 (513.11) 6. Singlangton, den förste bland de gula människorna som lärde och ledde sitt folk att dyrka den ”Ena Sanningen” i stället för många. För tusentals år sedan visste de gula människorna att Gud är en.
45:4.9 (513.12) 7. Fantad, den som befriade de gröna människorna från mörkret och deras ledare i dyrkandet av ”Den Enda Källan till Livet”.
45:4.10 (513.13) 8. Orvonon, upplysaren av de indigofärgade raserna och deras ledare i tjänandet av ”Gudarnas Gud” en gång i tiden.
45:4.11 (514.1) 9. Adam, den misskrediterade men återupprättade planetariske fadern för Urantia, en av Guds Materiella Söner som förvisades till en bland de köttsliga dödliga, men som överlevde och senare på order av Mikael upphöjdes till denna position.
45:4.12 (514.2) 10. Eva, moder till den violetta rasen på Urantia; hon led straffet för sitt felande tillsammans med sin make men återupprättades också med honom och förordnades att tjäna med denna grupp av dödliga överlevande.
45:4.13 (514.3) 11. Enok, den förste bland de dödliga på Urantia som fusionerade med Tankeriktaren under sitt köttsliga liv som dödlig.
45:4.14 (514.4) 12. Mose, befriaren av en återstod av den i folkhavet drunknade violetta rasen och den som på nytt införde dyrkan av den Universelle Fadern under namnet ”Israels Gud”.
45:4.15 (514.5) 13. Elia, en överförd själ som hade haft lysande andlig framgång under tidsåldern efter den Materielle Sonens ankomst.
45:4.16 (514.6) 14. Makiventa Melkisedek, den ende Sonen i denna klass som utgav sig till människosläktena på Urantia. Fastän han fortfarande räknas som en Melkisedek har han blivit ”för evig tid de Högstas präst” och för evigt antagit uppdraget att tjäna som en uppstigande dödlig, efter att ha vistats på Urantia i en dödligs köttsliga gestalt i Salem under Abrahams dagar. Denne Melkisedek har nyligen utnämnts till Urantias ställföreträdande Planetprins med högkvarter i Jerusem och behörighet att handla i stället för Mikael, som i själva verket är Planetprins för den värld där han i människogestalt upplevde sin sista utgivning. Trots detta övervakas Urantia fortfarande av på varandra följande och på planeten bosatta generalguvernörer, som är medlemmar av de tjugofyras råd.
45:4.17 (514.7) 15. Johannes Döparen, förelöparen för Mikaels mission på Urantia och i köttsligt avseende avlägsen kusin till Människosonen.
45:4.18 (514.8) 16. 1-2-3 den Första, ledaren för de lojala mellanvarelserna i tjänst hos Gabriel vid tiden för Caligastias bedrägeri, upphöjd till denna position av Mikael snart efter att denne hade uppnått ovillkorlig suveränitet.
45:4.19 (514.9) Dessa utvalda personligheter är på anmodan av Gabriel tills vidare undantagna från uppstigningsregimen, och vi har ingen aning om hur länge de kan tänkas tjäna i denna bemärkelse.
45:4.20 (514.10) Sätena nummer 17, 18, 19 och 20 är inte permanent besatta. De fylls temporärt enligt enhälligt samtycke av de sexton permanenta medlemmarna och hålls öppna för att senare anvisas till uppstigande dödliga från den nuvarande tidsåldern efter Sonens utgivning på Urantia.
45:4.21 (514.11) Nummer 21, 22, 23 och 24 fylls likaså temporärt, medan de hålls i reserv för de stora lärarna från andra och senare tidsåldrar som otvivelaktigt kommer att följa på innevarande tidsålder. Administratörsönernas, de Undervisande Sönernas samt ljusets och livets tidsskeden kan emotses på Urantia, oberoende av gudomliga Söners oväntade besök, som kan inträffa eller utebli.
45:5.1 (514.12) De stora grupperingarna av himmelskt liv har sitt högkvarter och sina väldiga domäner i Jerusem, och de inkluderar de olika klasserna av gudomliga Söner, höga andar, överänglar, änglar och mellanvarelser. Den centrala platsen i denna underbara sektor är de Materiella Sönernas huvudtempel.
45:5.2 (515.1) Adamernas domäner är huvudattraktionen för alla dem som nyss har anlänt till Jerusem. Det är ett enormt område som består av ett tusen centra, fastän varje familj av Materiella Söner och Döttrar bor på sin egen lantegendom ända till dess att medlemmarna avreser för tjänst i de evolutionära världarna i rymden eller tills de påbörjar sitt livsskede av uppstigning till Paradiset.
45:5.3 (515.2) Dessa Materiella Söner är de högsta typer av sexuellt reproducerande varelser som påträffas på träningssfärerna i de evolverande universerna. De är verkligen materiella; även de Planetariska Adamerna och Evorna är klart synliga för de dödliga släktena i de bebodda världarna. Dessa Materiella Söner är den sista och fysiska länken i kedjan av personligheter som sträcker sig från gudomlighet och fulländning ovan till mänsklighet och materiell tillvaro nedan. De bebodda världarna får i dessa Söner en mellanhand som kan kontaktas både av den osynliga Planetprinsen och av världarnas materiella varelser.
45:5.4 (515.3) Vid den senaste tusenårsregistreringen i Salvington fanns det i Nebadons register 161.432.840 Materiella Söner och Döttrar som hade medborgarskap i lokalsystemens huvudstäder. Antalet Materiella Söner varierar i de olika systemen, och naturlig reproduktion ökar ständigt deras antal. Vid utövandet av sina reproduktiva funktioner leds de personligheter som förenar sig inte helt av sina personliga önskningar utan även av de högre styrande organen och rådgivande kommittéerna.
45:5.5 (515.4) Dessa Materiella Söner och Döttrar är stadigvarande invånare i Jerusem och dess tillhörande världar. De innehar vidsträckta områden i Jerusem och deltar frikostigt i den lokala skötseln av huvudstadssfären; de sköter praktiskt taget alla rutinmässiga angelägenheter med hjälp av mellanvarelserna och de uppstigande dödliga.
45:5.6 (515.5) I Jerusem har dessa reproducerande Söner tillåtelse att experimentera med självstyrelseidealen enligt Melkisedekarnas modell, och de håller på att skapa en mycket högtstående typ av samhälle. De högre klasserna av Söner förbehåller sig vetorätten i riket, men i nästan varje avseende styr Jerusems adamiter sig själva enligt allmän rösträtt och representativ förvaltning. Någon gång hoppas de få så gott som fullständig autonomi.
45:5.7 (515.6) Karaktären av den tjänst som de Materiella Sönerna utför bestäms till stor del av deras ålder. Fastän de inte är behöriga för inträde i Melkisedekuniversitetet i Salvington — emedan de är materiella och vanligen begränsade till vissa planeter — upprätthåller Melkisedekarna dock i varje systems högkvarter omfattande lärarkårer för undervisning av de yngre generationerna av Materiella Söner. De pedagogiska och andliga träningssystemen som används för utvecklandet av de yngre Materiella Sönerna och Döttrarna representerar kulmen, den högsta fulländningen i fråga om omfattning, förfaranden och praktisk tillämpning.
45:6.1 (515.7) De Materiella Sönerna och Döttrarna med sina barn erbjuder en fängslande syn som aldrig undgår att väcka nyfikenheten och engagera alla uppstigande dödligas uppmärksamhet. De är så lika era egna materiella raser av könsvarelser att ni bägge finner mycket av gemensamt intresse att sysselsätta era tankar och uppta era perioder av broderligt umgänge.
45:6.2 (515.8) Dödliga överlevande använder mycket av sin fritid i systemets huvudstad till att observera och studera dessa högrestående semifysiska könsvarelsers livsvanor och beteende ty dessa Jerusems medborgare är de omedelbara faddrarna och rådgivarna till de dödliga överlevande från den tid då dessa får medborgarskap i högkvartersvärlden tills de avreser till Edentia.
45:6.3 (516.1) I de sju mansoniavärldarna erbjuds de uppstigande dödliga rikliga möjligheter att kompensera alla sådana erfarenhetsmässiga försakelser som de har fått utstå i den värld där de har sitt ursprung, vare sig dessa brister har berott på ärftliga faktorer, på omgivningen eller på att det köttsliga livsskedet olyckligtvis har fått ett för tidigt slut. Detta är i varje bemärkelse sant utom beträffande de dödligas sexualliv och de anpassningar det medför. Tusentals dödliga når mansoniavärldarna utan att ha fått den speciella nyttan av de lärdomar som ett genomsnittligt sexuellt förhållande på deras födelsesfär medför. Mansoniavärldserfarenheten erbjuder föga möjlighet att kompensera dessa mycket personliga förluster. Sexuell upplevelse i fysisk mening hör till det förgångna för dessa uppstigna, men i nära association med de Materiella Sönerna och Döttrarna, både enskilt och som medlemmar av deras familjer, görs det möjligt för dessa dödliga utan sexualerfarenhet att kompensera de sociala, intellektuella, emotionella och andliga sidorna av sin bristfällighet. Sålunda erbjuds alla de människor, som av omständigheterna eller dåligt omdöme har berövats de fördelar som ett givande sexuellt förhållande i de evolutionära världarna medför, här i systemhuvudstäderna full möjlighet att vinna det dödliga livets väsentliga erfarenheter i nära och kärleksfull samverkan med de överjordiska adamiska sexualvarelserna som är fast bosatta i systemhuvdstäderna.
45:6.4 (516.2) Ingen överlevande dödlig, mellanvarelse eller seraf må stiga upp till Paradiset, uppnå Fadern och antas till Finalitkåren utan att ha genomgått den storslagna erfarenheten av att ha stått i föräldraförhållande till ett växande barn i någon värld eller genomgått någon annan jämförbar och motsvarande erfarenhet. Förhållandet mellan barn och förälder är grundläggande för en riktig uppfattning om den Universelle Fadern och hans universumbarn. Därför blir en sådan erfarenhet oundgänglig för den erfarenhetsmässiga träningen av alla uppstigande.
45:6.5 (516.3) De uppstigande mellanvarelserna och de evolutionära seraferna måste skaffa sig denna föräldraerfarenhet i förening med de Materiella Sönerna och Döttrarna i systemhögkvarteren. På detta sätt får dessa icke-reproducerande uppstigande erfarenheten att vara förälder genom att hjälpa Adamerna och Evorna i Jerusem att uppfostra och träna sina efterkommande.
45:6.6 (516.4) Alla dödliga överlevande som inte har upplevt föräldraskap i de evolutionära världarna måste också skaffa sig denna nödvändiga träning medan de vistas i de Materiella Sönernas hem i Jerusem och som föräldramedarbetare till dessa ädla fäder och mödrar. Detta är sant utom i de fall då dessa dödliga har kunnat kompensera sina brister i systemets barnträdgård belägen i övergångskulturens första värld i Jerusem.
45:6.7 (516.5) Detta prövotidshem för barn upprätthålls i Satania av vissa morontiapersonligheter i finaliternas värld, där ena hälften av planeten är helgad åt detta arbete med barnuppfostran. Här mottas och återställs vissa barn av överlevande dödliga, sådana som de efterkommande som förlorades i de evolutionära världarna innan de hade fått andlig ställning som individer. Om någondera av dess naturliga föräldrar uppstiger garanterar detta att ett sådant dödligt barn från någon värld på nytt personaliseras på systemets finalitplanet och senare där får visa med ett fritt val huruvida det väljer att följa förälderns väg för de dödligas uppstigning eller ej. Barnen här ser ut som i födelsevärlden utom att könsdifferentieringen saknas. Det finns ingen reproduktion av dödliga efter livserfarenheten i de bebodda världarna.
45:6.8 (517.1) De studerande i mansoniavärldarna som har ett eller flera barn i prövotidshemmet för barn i finaliternas värld, och som brister i väsentlig föräldraerfarenhet, kan ansöka Melkisedekarna om tillstånd att temporärt bli förflyttade från uppstigningens plikter i mansoniavärldarna till finalitvärlden, där de ges tillfälle att fungera som biträdande föräldrar till sina egna och andra barn. Detta tjänande som omvårdande förälder kan senare räknas till godo i Jerusem som uppfyllelse av hälften av den träning som sådana uppstigande måste genomgå i de Materiella Sönernas och Döttrarnas familjer.
45:6.9 (517.2) Själva prövotidhemmet för barn övervakas av ett tusen par Materiella Söner och Döttrar, frivilliga från samhället av deras klass i Jerusem. De har omedelbar hjälp av ungefär samma antal frivilliga föräldragrupper av midsoniter som här stannar upp för att utföra denna tjänst på sin väg från midsonitvärlden i Satania till den ouppenbarade bestämmelsen i sina speciella världar som har reserverats för dem bland i Salvingtons finalitsfärer.
45:7.1 (517.3) Melkisedekarna är ledare för den omfattande kår av instruktörer — delvis förandligade viljevarelser och andra — som fungerar så väl i Jerusem och dess tillhörande världar men i synnerhet i de sju mansoniavärldarna. Dessa är uppehållsplaneter där de dödliga som inte lyckas uppnå fusion med sin inre Riktare under det köttsliga livet rehabiliteras i tillfällig form för att få ytterligare hjälp och förlängt tillfälle att fortsätta sina strävanden efter andlig uppnåelse, fortsätta samma strävanden som i förtid avbröts av döden. Eller om denna själstillväxt av någon annan orsak inte blev fullföljd, såsom på grund av ärftligt handikapp, ogynnsam omgivning, samverkan av olika omständigheter eller av vilken annan orsak som helst, finner sig alla som är uppriktiga i sitt syfte och värdiga i anden, sådana som de är, på fortsättningsplaneterna där de måste lära sig behärska väsentligheterna för det eviga livet, tillägna sig karaktärsdrag som de inte kunde förvärva, eller inte förvärvade, under det köttsliga livet.
45:7.2 (517.4) De Lysande Aftonstjärnorna (och deras icke-namngivna jämställda) tjänar ofta som lärare i universumets olika utbildningsinstitutioner, inklusive de som Melkisedekarna ansvarar för. Också Treenighetens Undervisande Söner deltar i samarbetet, och de ger en anstrykning av Paradisets fulländning åt dessa progressiva övningsskolor. Alla dessa aktiviteter är emellertid inte uteslutande inriktade på de uppstigande dödligas framåtskridande; många avser lika mycket att stegvis träna de infödda andepersonligheterna i Nebadon.
45:7.3 (517.5) Melkisedeksönerna driver över trettio olika utbildningscentra i Jerusem. Dessa övningsskolor börjar med institutet för självevaluering och slutar med skolorna för medborgarskap i Jerusem, i vilka de Materiella Sönerna och Döttrarna förenar sig med Melkisedekarna och andra i den suprema strävan att göra de dödliga överlevande kvalificerade att anta de höga ansvaren med ett representativt styre. Hela universumet är organiserat och administreras enligt en representantbaserad plan. Representativt styre är det gudomliga idealet för självstyre bland icke-fulländade varelser.
45:7.4 (517.6) Vart hundrade år enligt universumtid väljer varje system sina tio representanter som sitter i konstellationens lagstiftande församling. De väljs av rådet med ett tusen medlemmar i Jerusem, ett organ vars medlemmar utses genom val och vars uppgift det är att representera systemets grupper i alla sådana delegat- eller utnämningsärenden. Alla representanter eller andra delegater utväljs av rådet om ett tusen elektorer, och de måste vara graduerade från den högsta enheten inom Melkisedekarnas Högskola för Administration, vilket också alla de som bildar denna grupp om ett tusen elektorer är. Denna skola främjas av Melkisedekarna, under senare tider med bistånd av finaliterna.
45:7.5 (518.1) Det finns många valda organ i Jerusem, och de röstas till makten från tid till annan av tre medborgarklasser: de Materiella Sönerna och Döttrarna, seraferna och deras medarbetare, inklusive mellanvarelserna, och de uppstigande dödliga. För att nomineras för en representative utmärkelse måste en kandidat ha fått erforderligt godkännande i Melkisedekarnas skolor för administration.
45:7.6 (518.2) Rösträtten i Jerusem är universell bland dessa tre grupper av medborgare, men röstens värde är olika i enlighet med det erkända och vederbörligen registrerade personliga innehavet av måta — morontiavisdom. Den röst som avges av någon personlighet vid val i Jerusem har ett värde mellan ett och ett tusen. Medborgarna i Jerusem är på detta sätt klassificerade enligt sin måtauppnåelse.
45:7.7 (518.3) Från tid till annan inställer sig Jerusems medborgare hos de examinerande Melkisedekarna som intygar hur mycket morontiavisdom var och en har uppnått. Därefter träder de fram inför den examinerande kåren av Lysande Aftonstjärnor, eller av dessa utnämnda personligheter, som fastställer graden av andeinsikt. Sedan framträder de inför de tjugofyra rådgivarna och deras medarbetare som tar ställning till deras status i fråga om erfarenhetsmässigt uppnådd social anpassning. Dessa tre faktorer överförs sedan till medborgarskapsregistratorerna för representationsstyret vilka snabbt beräknar måtaställningen och anger rösträttskvalifikationerna i enlighet därmed.
45:7.8 (518.4) Under överinsyn av Melkisedekarna tas de uppstigande dödliga om hand av de Materiella Sönerna, i synnerhet de som är långsamma i att samla sin personlighet på de nya morontianivåerna, och ges intensiv träning avsedd att rätta till sådana brister. Ingen uppstigande dödlig lämnar systemhögkvarteret för det mera omfattande och omväxlande livsskedet av social anpassning i konstellationen förrän dessa Materiella Söner intygar att måtapersonlighet har uppnåtts — en individualitet som kombinerar den fullbordade dödliga existensen i erfarenhetsmässig association med det gryende morontialivsskedet, varvid bägge vederbörligen blandas genom det andliga överinseendet av Tankeriktaren.
45:7.9 (518.5) [Framfört av en Melkisedek temporärt förordnad till Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 46
46:0.1 (519.1) JERUSEM, Satanias högkvarter, är en ordinär huvudstad i ett lokalsystem, och om man inte beaktar talrika oregelbundenheter som har förorsakats av Lucifers uppror och Mikaels utgivning på Urantia är den typisk för liknande sfärer. Ert lokalsystem har gått igenom några stormiga erfarenheter, men det administreras numera högst effektivt, och under tidsåldrarnas förlopp blir följderna av disharmonin sakta men säkert utraderade. Ordning och god vilja blir återställda, och förhållandena i Jerusem närmar sig allt mera himlen enligt era traditioner, ty systemets högkvarter är sannerligen den himmel som visualiseras av majoriteten av det tjugonde århundradets religiöst troende.
46:1.1 (519.2) Jerusem är indelat i ett tusen sektorer längs breddgraderna och tiotusen zoner längs meridianerna. Sfären har sju större huvudstäder och sjuttio mindre administrativa centra. De sju sektionshuvudstäderna är engagerade i mångahanda aktiviteter, och Systemhärskaren besöker var och en av dem åtminstone en gång om året.
46:1.2 (519.3) Jerusems standardmil motsvarar ungefär sju engelska mil på Urantia (11,2 km). Standardvikten ”gradant” är uppbyggd enligt decimalsystemet på basis av den fulltutvecklade ultimatonen och motsvarar nästan exakt tio uns, eller 280 gram, enligt ert mått. Dagen i Satania motsvarar tre dagar på Urantia minskat med en timme, fyra minuter och femton sekunder, vilket utgör Jerusems axiala rotationstid. Systemets år utgörs av hundra jerusemdagar. Tiden i systemet meddelas av de ledande kronoldekarna.
46:1.3 (519.4) Energin i Jerusem kontrolleras utomordentligt väl, och den cirkulerar kring sfären i zonkanaler som tar in energi direkt från energiladdningarna i rymden och som sakkunnigt administreras av de Ledande Fysiska Övervakarna. Det naturliga motståndet som förorsakas av dessa energiers gång genom de fysiska ledningskanalerna ger den värme som behövs för att åstadkomma en jämn temperatur i Jerusem. Temperaturen vid fullt dagsljus bibehålls vid omkring 21 grader Celsius, medan den under skymningsperioden faller till något under 10 grader.
46:1.4 (519.5) Belysningssystemet i Jerusem bör inte vara särskilt svårt för er att förstå. Det finns inga dagar och nätter, inga heta och inga kalla årstider. Styrkeomformarna upprätthåller hundratusen centra från vilka uttunnade energier projiceras upp genom atmosfären, varvid de undergår vissa förändringar, tills den når sfärens elektriska lufttak; och sedan reflekteras dessa energier tillbaka ned som ett mjukt silande och jämnt ljus ungefär av den intensitet som solljuset på Urantia har när solen skiner på himlen klockan tio på morgonen.
46:1.5 (520.1) Under sådana ljusförhållanden verkar ljusstrålarna inte komma från ett enda ställe; de bara silar ned från himlen och strålar jämnt från alla riktningar i rymden. Detta ljus är mycket likt naturligt solljus, utom att det innehåller mycket mindre värme. Sålunda framgår det att dessa högkvartersvärldar inte lyser i rymden; även om Jerusem befann sig mycket nära Urantia skulle den inte kunna ses.
46:1.6 (520.2) De gaser som reflekterar denna ljusenergi från Jerusems övre jonosfär tillbaka till marken liknar mycket dem som finns i Urantias övre luftskikt och som har att göra med era så kallade norrskensfenomen, fastän dessa är en följd av andra orsaker. På Urantia är det denna samma gassköld som hindrar de jordiska radiovågorna från att fly ut i rymden och i stället reflekterar dem mot jorden när de på sin färd rakt utåt slår emot detta gasskikt. På detta sätt hålls radioutsändningarna nära jordytan på sin färd genom luften runt er värld.
46:1.7 (520.3) Sfären hålls jämnt upplyst på detta sätt under sjuttiofem procent av jerusemdagen, och därefter minskas ljuset gradvist tills det som minst ungefär motsvarar ljuset från er fullmåne en klar natt. Detta är den tysta tiden för hela Jerusem. Endast mottagnings- och informationsutsändningsstationerna är i funktion under denna period för vila och återhämtning.
46:1.8 (520.4) Jerusem får ett svagt ljus från flera närbelägna solar — ett slags klart stjärnljus — men är inte beroende av dem; världar som Jerusem är inte utsatta för de förändringar som förorsakas av solstörningar, inte heller står de någonsin inför problemet med en svalnande eller döende sol.
46:1.9 (520.5) De sju övergångsvärldarna för studier och deras fyrtionio satelliter får sin värme, sitt ljus, sin energi och sitt vatten enligt samma förfarande som Jerusem.
46:2.1 (520.6) I Jerusem kommer ni att sakna de klippiga bergskedjorna som finns på Urantia och andra evolverade världar, för där förekommer varken jordbävningar eller regn, men ni kommer att fröjdas över de vackra högländerna och andra enastående variationer i topografi och landskap. Enorma områden i Jerusem bibehålls i ”naturtillstånd”, och den storslagenhet sådana trakter uppvisar övergår helt människans föreställningsförmåga.
46:2.2 (520.7) Där finns tusende och åter tusende små sjöar men inga forsande floder eller omfattande oceaner. Det faller inget regn, inte heller förekommer stormar eller snöyra i någon av de arkitektoniska världarna, men det bildas dagligen dagg av fuktigheten som kondenseras under tiden för den lägsta temperaturen som följer på det minskade ljuset. (Daggpunkten är högre i en värld med tre gaser än på en planet som likt Urantia har en tvågasatmosfär.) Det fysiska växtlivet och morontiavärlden av levande ting behöver bägge fuktighet, men den fås till stor del från cirkulationssystemet under markytan, och det sträcker sig över hela sfären, även upp till högländernas högsta höjder. Detta vattensystem är inte helt under ytan, ty det finns många kanaler som förenar de glittrande sjöarna i Jerusem.
46:2.3 (520.8) Jerusems atmosfär är en blandning av tre gaser. Denna luft liknar mycket Urantias luft, med tillägg av en gas som lämpar sig för andningen som morontiaklassens liv behöver. Denna tredje gas gör luften på intet sätt olämplig att andas för den materiella klassens djur eller växter.
46:2.4 (521.1) Transportsystemet är knutet till de cirkulerande strömmarna av energirörelse, och dessa huvudströmmar av energi förekommer med sexton kilometers mellanrum. Genom reglering av fysiska mekanismer kan planetens materiella varelser färdas med en hastighet som varierar mellan trehundratjugo och åttahundra kilometer i timmen. Transportfåglarna flyger omkring hundrasextio kilometer i timmen. De Materiella Sönernas mekanismer för luftfärder har en hastighet om cirka åttahundra kilometer i timmen. Materiella varelser, och morontiavarelserna i sitt tidiga skede, måste använda dessa mekaniska transportmedel, men andepersonligheter färdas genom förbindelse med energins högre krafter och andekällor.
46:2.5 (521.2) Jerusem och dess tillhörande världar är utrustade med tio standardgrupper av fysiskt liv som är karakteristiska för de arkitektoniska sfärerna i Nebadon. Och eftersom det inte förekommer någon organisk evolution i Jerusem, är inga former av liv i konflikt med varandra; det finns ingen kamp för tillvaron, inget överlevande av de dugligaste. I stället existerar där en kreativ anpassning som förebådar skönheten, harmonin och fulländningen i det centrala och gudomliga universumets eviga världar. I all denna kreativa fulländning finns den mest häpnadsväckande blandning av fysiskt och morontiellt liv, artistiskt kontrasterat av de himmelska artisanerna och deras medarbetare.
46:2.6 (521.3) Jerusem utgör verkligen en försmak av den paradisiska härligheten och storslagenheten. Ni kan emellertid aldrig hoppas få en riktig uppfattning om dessa ypperliga arkitektoniska världar genom något som helst försök till en beskrivning av dem. Det finns så lite som kan jämföras med någonting i er värld, och även i sådana fall överstiger det som finns i Jerusem det motsvarande på Urantia till den grad att en jämförelse är närmast grotesk. Tills ni själva verkligen anländer till Jerusem kan ni knappast ha ens en närmelsevis riktig uppfattning om de himmelska världarna, men den tiden är inte så långt avlägsen, om er ankomst till systemhuvudstaden jämförs med er framtida ankomst till de mera avlägsna träningssfärerna i universumet, superuniversumet och Havona.
46:2.7 (521.4) Tillverknings- eller laboratoriesektorn i Jerusem är ett vidsträckt område, som urantiaborna knappast skulle känna igen som sådant då det inte har några rykande skorstenar; icke desto mindre har dessa speciella världar en invecklad materiell ekonomi, och den fulländade mekaniska tekniken och de fysiska resultaten skulle förvåna och rentav inge vördnad hos era mest erfarna kemister och uppfinnare. Betänk att denna första fördröjningsvärld på färden till Paradiset är mycket mera materiell än andlig. Under hela er vistelse i Jerusem och dess övergångsvärldar är ni mycket närmare ert jordiska liv med dess materiella tillhörigheter än ert senare liv av framskridande andetillvaro.
46:2.8 (521.5) Serafberget som är cirka fyra tusen sex hundra meter högt är den högsta platsen i Jerusem, och därifrån sker avfärden för alla transportserafer. Talrika mekaniska tillämpningar används för att åstadkomma den initialenergi som behövs för att komma loss från den planetariska gravitationen och övervinna luftmotståndet. En seraftransport avgår var tredje sekund enligt Urantiatid under hela den ljusa perioden, och ibland långt in i skymningen. Transportseraferna startar med en hastighet om cirka tjugofem standardmil i sekunden enligt Urantiatid och uppnår inte sin standardhastighet förrän de befinner sig över tvåtusen standardmil från Jerusem.
46:2.9 (521.6) Transporterna anländer till kristallfältet, det så kallade glashavet. Runt detta område finns det mottagningsstationer för olika klasser av varelser som färdas i rymden med seraftransport. Nära polarkristallens mottagningsstation för gäststuderande kan man stiga upp till det pärlskimrande observatoriet och beskåda den jättelika reliefkartan över hela högkvartersplaneten.
46:3.1 (522.1) Informationsutsändningarna från superuniversumet och Paradiset-Havona tas emot i Jerusem i förbindelse med Salvington och med ett förfarande som utnyttjar polarkristallen, glashavet. Förutom de anordningar som finns för mottagandet av meddelanden som har avsänts utanför Nebadon finns det tre skilda grupper av mottagningsstationer. Dessa separata men i tre kretsar uppbyggda grupper av stationer är anpassade för att ta emot utsändningar från de lokala världarna, från konstellationshögkvarteret och från huvudstaden i lokaluniversumet. Alla dessa utsändningar offentliggörs automatiskt på ett sådant sätt att alla typer av varelser som är närvarande i den centrala amfiteatern för informationsmottagning kan ta del av dem; av alla sysselsättningar som en uppstigen dödlig har i Jerusem, är ingenting mera engagerande och fängslande än att följa med den aldrig sinande strömmen av rymdrapporter från universumet.
46:3.2 (522.2) Denna mottagningsstation i Jerusem omges av en enorm amfiteater konstruerad av gnistrande material, som i stort sett är okända på Urantia, och där över fem miljarder varelser får plats — materiella och morontiella varelser — förutom att den rymmer otaliga andepersonligheter. Det är den mest omtyckta formen av avkoppling för alla i Jerusem att under sin fritid vistas i mottagningsstationen för att där få veta om välfärden och tillståndet i universumet. Och detta är den enda planetariska aktivitet som inte avtar då ljuset dämpas.
46:3.3 (522.3) I denna amfiteater för mottagning kommer meddelanden ständigt in från Salvington. Nära intill mottas Edentia-budskapet från de Högsta Konstellationsfäderna åtminstone en gång om dagen. Med bestämda intervaller överförs reguljära och speciella utsändningar från Uversa via Salvington, och när budskap från Paradiset tas emot samlas hela befolkningen runt glashavet, och vännerna i Uversa anknyter återspeglingsföreteelserna till tekniken för utsändningarna från Paradiset så att allt som hörs också kan ses. Och det är på detta sätt som de dödliga överlevande ständigt får en försmak av den tilltagande skönheten och storslagenheten på sin färd inåt under det eviga äventyret.
46:3.4 (522.4) Stationen för utsändningar från Jerusem är belägen vid sfärens motsatta pol. Alla utsändningar till de enskilda världarna överförs från systemhuvudstäderna med undantag av Mikaels budskap, vilka ibland går direkt dit de är adresserade längs ärkeänglarnas strömkrets.
46:4.1 (522.5) Ansenliga delar av Jerusem är anvisade till bostadsområden, medan andra delar av systemhuvudstaden har överlåtits för de nödvändiga administrativa funktionerna som omfattar övervakning av angelägenheterna i 619 bebodda sfärer, 56 världar för övergångskultur och själva systemhuvudstaden. I Jerusem och Nebadon är dessa arrangemang utformade som följer:
46:4.2 (522.6) 1. Cirklarna — bostadsområdena för icke-infödda.
46:4.3 (522.7) 2. Kvadraterna — systemets verkställighets- och administrationsområdena.
46:4.4 (522.8) 3. Rektanglarna — mötesplatserna för det lägrestående infödda livet.
46:4.5 (522.9) 4. Trianglarna — de administrativa områdena för lokal- eller jerusemförvaltning.
46:4.6 (522.10) Detta arrangerande av systemaktiviteterna i cirklar, kvadrater, rektanglar och trianglar är gemensamt för alla systemhuvudstäder i Nebadon. I ett annat universum kan det finnas ett helt annat arrangemang. Dessa angelägenheter bestäms av Skaparsönernas olika planer.
46:4.7 (523.1) Vår berättelse om dessa bostads- och administrationsområden tar inte i betraktande de vidsträckta och vackra gårdarna som tillhör Guds Materiella Söner, de stadigvarande medborgarna i Jerusem. Inte heller nämner vi de talrika andra fascinerande klasserna av ande- och nästan andevarelser. Till exempel: Jerusem åtnjuter effektiva tjänster som utförs av spirongerna som har gestaltats för att fungera i systemet. Dessa varelser ägnar sig åt andlig omvårdnad till förmån för de övermateriella invånarna och besökarna. Det är en underbar grupp av intelligenta och vackra varelser som är övergångstjänare för de högre morontiavarelserna och morontiamedhjälparna som arbetar med att underhålla och utsmycka alla morontiaskapelser. De är i Jerusem det som mellanvarelserna är på Urantia, halvvägsmedhjälpare som verkar mellan det materiella och det andliga.
46:4.8 (523.2) Systemens huvudstäder är unika såtillvida att de är de enda världar som uppvisar närapå fulländat alla tre faser av universumtillvaro: materiell, morontiell och andlig. Vare sig du är en materiell, en morontia- eller en andepersonlighet kommer du att känna dig hemma i Jerusem; det gör också de kombinerade varelserna, sådana som mellanvarelserna och de Materiella Sönerna.
46:4.9 (523.3) Jerusem har storartade byggnader både av materiella och morontiella slag, samtidigt som utsmyckningen av de rent andliga zonerna är minst lika utsökt och fullödig. O, att jag blott hade ord att beskriva morontiamotsvarigheterna till den förunderliga fysiska utrustningen i Jerusem! Om jag sedan blott kunde vidare skildra den sublima värdigheten och utsökta fulländningen i den andliga utstyrseln av denna högkvartersvärld! Er mest fantasifulla uppfattning om skönhetens fulländning och utrustningens fullödighet skulle knappast kunna närma sig dessa storslagna ting. Och Jerusem är endast första steget på vägen till den himmelska fulländningen i Paradisets skönhet.
46:5.1 (523.4) De områden som har reserverats för bostadsändamål för de större grupperna av livsformer i universumet kallas Jerusems cirklar. De cirkelgrupper som omnämns i dessa berättelser är följande:
46:5.2 (523.5) 1. Cirklarna för Guds Söner.
46:5.3 (523.6) 2. Cirklarna för änglarna och de högre andarna.
46:5.4 (523.7) 3. Cirklarna för Universummedhjälparna, inklusive cirklarna för de skapade varelsernas treenigade söner som inte anvisats till Treenighetens Undervisande Söner.
46:5.5 (523.8) 4. Cirklarna för de Ledande Fysiska Övervakarna.
46:5.6 (523.9) 5. Cirklarna för de förordnade uppstigande dödliga, inklusive mellanvarelserna.
46:5.7 (523.10) 6. Cirklarna för goodwillkolonierna.
46:5.8 (523.11) 7. Cirklarna för finalitkåren.
46:5.9 (523.12) Var och en av dessa bostadsgrupperingar består av sju koncentriska och successivt upphöjda cirklar. De är alla konstruerade enligt samma principer men de är i olika storlekar och formade av olika material. De omges alla av vittomspännande inhägnader som är upphöjda för att bilda omfattande promenadvägar som helt omsluter varje grupp om sju koncentriska cirklar.
46:5.10 (524.1) 1. Cirklarna för Guds Söner. Fastän Guds Söner har en egen planet för sitt sociala liv, en av övergångskulturens världar, har de också i sin besittning omfattande domäner i Jerusem. I deras värld för övergångskultur rör sig de uppstigande dödliga fritt bland alla klasser av gudomliga söner. Där kan ni personligen lära känna och älska dessa Söner, men deras sociala liv begränsas i stort sett till denna speciella värld och dess satelliter. I Jerusems cirklar kan emellertid dessa olika grupper av söner iakttas i sitt arbete. Eftersom morontiasynkretsen har en enorm vidd kan ni, omkring på dessa Sönernas promenadvägar gå och se ut över dessa talrika klassers fängslande aktiviteter.
46:5.11 (524.2) Dessa Sönernas sju cirklar är koncentriska och successivt upphöjda så att varje yttre och större cirkel har utsikt över de inre och mindre cirklarna, och var och en omges av en allmän promenadmur. Dessa murar är konstruerade av gnistrande klara kristallformade ädelstenar och är upphöjda så att de ger utsikt över alla sina respektive residenscirklar. De många portarna — från femtio till ett hundrafemtiotusen — som går igenom murarna består av en enda pärlskimrande kristall.
46:5.12 (524.3) Den första cirkeln inom Sönernas domän upptas av Administratörsönerna och deras personliga staber. Här är alla planer och omedelbara aktiviteter, som rör dessa juridiska Söners utgivnings- och domslutstjänster, centrerade. Det är också genom detta centrum som systemets Avonaler håller kontakt med universumet.
46:5.13 (524.4) Den andra cirkeln upptas av Treenighetens Undervisande Söner. Inom detta heliga område fortsätter Daynalerna och deras medarbetare träningen av de nyligen anlända Undervisande Sönerna av första graden. I allt detta arbete får de god hjälp av en grupp som är jämställda med de Lysande Aftonstjärnorna. De av de skapade varelserna treenigade sönerna innehar en sektor inom Daynalernas cirkel. Treenighetens Undervisande Söner kommer närmast till att vara den Universelle Faderns personliga representanter i ett lokalsystem; de är åtminstone varelser med treenighetsursprung. Denna andra cirkel är ett område av utomordentligt intresse för alla befolkningsgrupper i Jerusem.
46:5.14 (524.5) Den tredje cirkeln är helgad åt Melkisedekarna. Här bor systemledarna som har uppsikt över dessa mångsidiga Söners nästan ändlösa aktiviteter. Med början i de första mansoniavärldarna och vidare under de uppstigande dödligas hela livsskede i Jerusem fungerar Melkisedekarna som fosterfäder och ständigt närvarande rådgivare. Det är inte fel att säga att deras inflytande i Jerusem är dominerande, vid sidan av de Materiella Sönernas och Döttrarnas ständigt pågående aktiviteter.
46:5.15 (524.6) Den fjärde cirkeln är hem för Vorondadekarna och alla andra klasser av besökande och observerande Söner som inte omhändertas på annat sätt. De Högsta Konstellationsfäderna tar sin boning i denna cirkel när de avlägger inspektionsbesök i lokalsystemet. Visdomens Fulländare, Gudomliga Rådgivare och Universella Censorer bor alla i denna cirkel när de är på uppdrag i systemet.
46:5.16 (524.7) Den femte cirkeln är hemvist för Lanonandekarna, Systemhärskarnas och Planetprinsarnas klass av söner. De tre grupperna blandar sig som en när de är hemma inom detta område. Systemets reserver är förlagda till denna cirkel, medan Systemhärskaren har ett tempel som är beläget i mitten av styrelsebyggnadernas grupp på administrationskullen.
46:5.17 (524.8) Den sjätte cirkeln är vistelseort för systemets Livsbärare. Alla klasser av dessa Söner samlas här, och härifrån far de ut till världarna på sina uppdrag.
46:5.18 (524.9) Den sjunde cirkeln är mötesplats för de uppstigande sönerna, de dödliga som har fått sitt förordnande och som tillsammans med sina serafiska följeslagare temporärt kan tänkas fungera i systemhögkvarteret. Alla f.d. dödliga som har en ställning ovanför medborgarna i Jerusem men under finaliterna räknas som hörande till den grupp som har sitt högkvarter i denna cirkel.
46:5.19 (525.1) Dessa Sönernas cirkulära områden upptar en enorm areal, och ännu för ett tusen nio hundra år sedan fanns där ett stort öppet utrymme i centrum. Denna centrala region är nu minnesplats till Mikaels ära, färdigställd för omkring fem hundra år sedan. För fyrahundranittiofem år sedan då detta tempel invigdes var Mikael personligen närvarande, och hela Jerusem hörde den rörande berättelsen om Mästarsonens utgivning på Urantia, den ringaste i Satania. Minnesplatsen till Mikaels ära är nu centrum för alla de aktiviteter som utgör en del av systemets modifierade förvaltning, förorsakad av Mikaels utgivning, inklusive de flesta av de aktiviteter som nyligen har överförts från Salvington. Minnesplatsens personal uppgår till över en miljon personligheter.
46:5.20 (525.2) 2. Cirklarna för änglarna. Likt Sönernas residensområde består dessa änglarnas cirklar av sju koncentriska och successivt upphöjda cirklar, var och en med utsikt över de inre områdena.
46:5.21 (525.3) Den första cirkeln för änglarna upptas av den Oändlige Andens Högre Personligheter som kan tänkas vara stationerade i högkvartersvärlden — Ensamma Budbärare och deras medarbetare. Den andra cirkeln är helgad åt budbärarskarorna, Tekniska Rådgivare, följeslagare, inspektörer och upptecknare, då de från tid till annan eventuellt tjänstgör i Jerusem. Den tredje cirkeln innehas av de omvårdande andarna som tillhör de högre klasserna och grupperingarna.
46:5.22 (525.4) Den fjärde cirkeln innehas av förvaltningsseraferna, och de serafer som tjänar i ett lokalsystem som Satania är en ”oräknelig skara av änglar”. Den femte cirkeln upptas av de planetariska seraferna, medan den sjätte är övergångsomvårdarnas hem. Den sjunde cirkeln är vistelseorten för vissa ouppenbarade klasser av serafer. Upptecknarna inom alla dessa grupper av änglar vistas inte med sina kollegor, utan är bosatta i Jerusems registertempel. Alla register bevaras i tre exemplar i denna trefaldiga arkivhall. I ett systemhögkvarter bevaras alla uppteckningar alltid i materiell, morontiell och andeform.
46:5.23 (525.5) Dessa sju cirklar omges av Jerusems utställningspanorama, över fem tusen standardmil i omkrets, som är ägnat år att presentera framstegen i de bebodda världarna i Satania och som ständigt revideras för att verkligen representera de rådande förhållandena på de enskilda planeterna. Jag tvivlar inte på att detta vidsträckta promenadområde med utsikt över änglarnas cirklar kommer att vara den första sevärdheten i Jerusem som lägger beslag på er uppmärksamhet när ni beviljas förlängd fritid under era första besök.
46:5.24 (525.6) Dessa utställningar ombesörjs av de infödda livsformerna i Jerusem, men dessa får hjälp av de uppstigna från de olika världarna i Satania, uppstigna som vistas i Jerusem på väg till Edentia. Åskådliggörandet av planetariska förhållanden och världsframsteg sker med många metoder, av vilka en del är kända för er, men mestadels med förfaranden som är okända på Urantia. Dessa utställningar upptar den yttre randen av denna väldiga mur. Resten av promenadområdet är nästan helt öppet samt rikt och storslaget utsmyckat.
46:5.25 (525.7) 3. Cirklarna för Universummedhjälparna hyser Aftonstjärnornas högkvarter som är beläget på den enorma öppningen i centrum. Här upprätthålls systemhögkvarteret av Galantia, biträdande ledare för denna mäktiga grupp av superänglar och den första bland alla uppstigande Aftonstjärnor att få sitt förordnande. Detta är en av de mest storslagna av alla administrativa sektorer i Jerusem, fastän den hör till de mera sentida konstruktionerna. Detta centrum har en diameter om cirka åttio kilometer. Galantias högkvarter är en monolitisk gjuten kristall, helt genomskinlig. Dessa materiella och morontiella kristaller är synnerligen uppskattade av både morontiella och materiella varelser. De skapade Aftonstjärnorna utövar sitt inflytande överallt i Jerusem; de besitter sådana egenskaper som sträcker sig utanför personligheten. Hela denna värld har fått en andlig doft sedan så många av deras aktiviteter överfördes hit från Salvington.
46:5.26 (526.1) 4. Cirklarna för de Ledande Fysiska Övervakarna. De olika klasserna av Ledande Fysiska Övervakare är koncentriskt ordnade runt det väldiga styrketemplet, där systemets styrkeledare presiderar tillsammans med ledaren för Morontiastyrkans Övervakare. Detta styrketempel är den ena av de två sektorer i Jerusem till vilka uppstigande dödliga och mellanvarelser inte har tillträde. Den andra är sektorn för dematerialisation inom de Materiella Sönernas område, en serie laboratorier där transportseraferna omvandlar materiella varelser till ett tillstånd helt likt tillvarons morontiaklass.
46:5.27 (526.2) 5. Cirklarna för de uppstigande dödliga. Området i centrum av cirklarna för de uppstigande dödliga upptas av en minnesgrupp bestående av 619 representationer av systemets bebodda världar, och dessa strukturer undergår tidvis omfattande förändringar. Det är ett privilegium för de dödliga från varje värld att från tid till annan komma överens om vissa ändringar i eller tillägg till sina planetariska minnesmärken. Många förändringar görs även som bäst i strukturerna som representerar Urantia. I centrum av dessa 619 tempel finns en miniatyrmodell av Edentia och dess många världar av uppstigningskultur. Denna modell är cirka sextiofem kilometer i diameter och en trogen reproduktion av edentiasystemet, överensstämmande med originalet i varje detalj.
46:5.28 (526.3) De uppstigna fröjdas över sin tjänst i Jerusem och tar med nöje del av andra gruppers förfaranden. Allt som görs i dessa olika cirklar kan fritt iakttas av hela Jerusem.
46:5.29 (526.4) Aktiviteterna i en sådan värld är av tre helt skilda slag: arbete, framsteg och avkoppling. Med andra ord: tjänst, studier och rekreation. De gemensamma aktiviteterna består av socialt umgänge, gruppunderhållning och gudsdyrkan. Det ligger ett stort utbildningsvärde i att umgås med olika grupper av personligheter, klasser som är mycket avvikande från ens egna varelser.
46:5.30 (526.5) 6. Cirklarna för goodwillkolonierna. Goodwillkoloniernas sju cirklar pryds av tre enorma strukturer: Jerusems väldiga astronomiska observatorium, Satanias jättelika konstgalleri och omväxlingsledarnas ofantliga samlingssal, teatern för morontiaaktiviteter avsedda för vila och rekreation.
46:5.31 (526.6) De himmelska artisanerna leder spornagierna i deras arbete och åstadkommer mängden av kreativa dekorationer och monumentala minnesmärken som det finns rikligt av i alla allmänna samlingsutrymmen. Dessa artisaners studior är bland de största och vackraste av alla de ojämförliga strukturerna i denna underbara värld. De övriga goodwillkolonierna upprätthåller omfattande och vackra högkvarter. Många av dessa byggnader är konstruerade helt och hållet av kristallformade ädelstenar. Alla arkitektoniska världar har ett överflöd av kristaller och så kallade ädla metaller.
46:5.32 (527.1) 7. Cirklarna för finaliterna har en unik struktur i centrum. Och ett likadant tomt tempel finns i varje systemhögkvarters värld i hela Nebadon. Denna väldiga byggnad i Jerusem är förseglad med Mikaels insignier och bär följande inskription: ”Oinvigd för andens sjunde stadium — för det eviga förordnandet.” Gabriel satte sigillet på detta hemlighetsfulla tempel, och ingen annan än Mikael kan eller får bryta suveränitetens sigill anbragt av den Klara Morgonstjärnan. En dag skall du se ut över detta tysta tempel, även om du kanske inte kan utgrunda dess mysterium.
46:5.33 (527.2) Andra cirklar i Jerusem: Förutom dessa bostadscirklar finns det i Jerusem talrika andra designerade boningar.
46:6.1 (527.3) Systemets verkställighets- och administrationsavdelningar är belägna i enorma departementskvadrater, ett tusen till antalet. Varje administrativ enhet är indelad i hundra underavdelningar om tio undergrupper var. Dessa tusen kvadrater är sammanförda i tio storgrupperingar, som sålunda bildar följande administrativa departement:
46:6.2 (527.4) 1. Fysiskt underhåll och materiell förbättring, områdena för fysisk styrka och energi.
46:6.3 (527.5) 2. Medlingsverksamhet, etik och administrativa avgöranden.
46:6.4 (527.6) 3. Planetariska och lokala angelägenheter.
46:6.5 (527.7) 4. Konstellations- och universumangelägenheter.
46:6.6 (527.8) 5. Utbildning och Melkisedekarnas andra aktiviteter.
46:6.7 (527.9) 6. Planeternas och systemets fysiska framsteg, de naturvetenskapliga områdena av aktiviteterna i Satania.
46:6.8 (527.10) 7. Morontiaangelägenheter.
46:6.9 (527.11) 8. Rena andeaktiviteter och -etik.
46:6.10 (527.12) 9. Omvårdnad av de uppstigna.
46:6.11 (527.13) 10. Storuniversums filosofi.
46:6.12 (527.14) Dessa strukturer är genomskinliga; alla systemets aktiviteter kan därför beskådas även av gäststuderande.
46:7.1 (527.15) De tusen rektanglarna i Jerusem upptas av de lägre infödda livsformerna på högkvartersplaneten, och i centrum av dem är spornagiernas vidsträckta cirkelformade högkvarter beläget.
46:7.2 (527.16) I Jerusem kommer ni att bli förvånade över de underbara spornagiernas bedrifter när det gäller att odla jorden. Där odlas jorden främst för estetiska och dekorativa effekter. Spornagierna är högkvartersvärldarnas landskapsträdgårdmästare, och de är både originella och artistiska i sin behandling av de öppna områdena i Jerusem. De utnyttjar både djur och talrika mekaniska uppfinningar vid odlandet av jorden. De är intelligent sakkunniga i att använda de krafter som finns tillgängliga i deras världar samt i att utnyttja de talrika klasserna av sina mindre bröder i den lägre djurvärlden, av vilka många har ställts till deras förfogande i dessa speciella världar. Denna klass av djurliv styrs nu till stor del av uppstigande mellanvarelser som härstammar från evolutionära sfärer.
46:7.3 (528.1) Spornagierna bebos inte av Riktare. De har ingen själ som överlever, men de har en lång livslängd, ibland ända till fyrtio- eller femtiotusen standardår. Deras antal är legio, och de står till tjänst med fysisk omvårdnad för alla klasser av universumpersonligheter som behöver materiell hjälp.
46:7.4 (528.2) Fastän spornagierna varken har eller utvecklar en överlevande själ, fastän de inte har personlighet, icke desto mindre utvecklar de en individualitet som kan uppleva återfödelse. När dessa unika varelsers fysiska kropp med tiden förfaller som följd av användning och ålder fabricerar deras skapare i samverkan med Livsbärarna en ny kropp där de gamla spornagierna på nytt tar sin boning.
46:7.5 (528.3) Spornagierna är de enda skapade varelserna i hela Nebadons universum som upplever denna eller någon som helst återfödelse av annat slag. De reagerar endast för de fem första biträdande sinnesandarna; de reagerar inte för dyrkans eller visdomens ande. Men sinnet med de fem biträdande andarna bildar en helhet eller sjätte verklighetsnivå, och det är denna faktor som består som en erfarenhetsmässig identitet.
46:7.6 (528.4) Jag har ingenting att jämföra med då jag försöker beskriva dessa nyttiga och ovanliga varelser, emedan det inte finns några djur i de evolutionära världarna som de kunde jämföras med. De är inte evolutionära varelser, utan Livsbärarna har projicerat dem i deras nuvarande form och status. De är av två kön och avlar efterkommande för att tillfredsställa en växande befolknings behov.
46:7.7 (528.5) Kanske jag bäst kan antyda för sinnena på Urantia någonting om dessa vackra och nyttiga varelsers väsen med att säga att de har de kombinerade dragen hos en trogen häst och en tillgiven hund och uppvisar en intelligens som överstiger intelligensen som den högsta typen av schimpans har. De är mycket vackra enligt de fysiska normerna på Urantia. De uppskattar mycket den uppmärksamhet som visas dem av de materiella och semimateriella varelser som vistas i dessa arkitektoniska världar. De har en synförmåga som tillåter dem att urskilja — förutom materiella varelser — morontiaskapelserna, de lägre änglaklasserna, mellanvarelser och en del av de lägre klasserna av andepersonligheter. De förstår inte dyrkan av den Infinite, inte heller fattar de betydelsen av den Evige, men av tillgivenhet för sina herrar deltar de i de yttre andaktsövningarna i sina världar.
46:7.8 (528.6) Det finns de som tror att dessa trogna spornagier i en framtida universumtidsålder kommer att frigöra sig från sin tillvaro på djurens nivå och uppnå en värdig evolutionell bestämmelse av progressiv intellektuell tillväxt och rentav andlig uppnåelse.
46:8.1 (528.7) De rent lokala och rutinmässiga angelägenheterna i Jerusem leds från de hundra trianglarna. Dessa enheter är grupperade runt de tio underbara strukturer som hyser Jerusems lokala administration. Trianglarna omges av ett panorama över systemhögkvarterets historia. För närvarande finns det ett utraderat område om över två standardmil i denna cirkelformade berättelse. Denna sektor kommer att återställas efter att Satania har återupptagits i konstellationsfamiljen. Varje förberedande åtgärd har vidtagits för denna händelse genom Mikaels påbud, men Dagarnas Fornas domstol har ännu inte avslutat domstolsbehandlingen av de ärenden som ansluter sig till Lucifers uppror. Satania kan inte återinträda i fullt medlemskap i Norlatiadek så länge det hyser ärkerebeller, högtuppsatta skapade varelser som har fallit från ljuset uti mörker.
46:8.2 (529.1) När Satania kan återvända till konstellationens krets, då tas upp till behandling de isolerade världarnas återinträde i systemfamiljen av bebodda världar, vartill ansluter sig deras återbördande till världarnas andliga gemenskap. Men även om Urantia återförenades med systemets strömkretsar skulle ni fortfarande besväras av det faktum att hela ert system befinner sig i karantän vilket har utfärdats av Norlatiadek och som delvis avskiljer det från alla andra system.
46:8.3 (529.2) Inom kort kommer emellertid domen över Lucifer och hans medarbetare att återbörda systemet Satania till Norlatiadeks konstellation, och därefter blir Urantia och de övriga isolerade sfärerna återförenade med Satanias strömkretsar, och igen kommer dessa världar att åtnjuta förmånen av interplanetarisk kommunikation och gemenskap inom och med systemet.
46:8.4 (529.3) Rebeller och uppror får sitt slut. De Suprema Härskarna är barmhärtiga och tålmodiga, men den lag som gäller avsiktligt närd ondska tillämpas universellt och ofelbart. ”Syndens lön är döden” — evigt utplånande.
46:8.5 (529.4) [Framfört av en Ärkeängel i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 47
47:0.1 (530.1) SKAPARSONEN talade under sin vistelse på Urantia om de ”många boningarna i Faderns universum”. I viss mening är alla de femtiosex världar som omger Jerusem inriktade på de uppstigande dödligas övergångskultur, men de sju satelliterna till värld nummer ett är mer bestämt kända som mansoniavärldarna.
47:0.2 (530.2) Övergångsvärlden nummer ett är själv helt uteslutande inriktad på uppstigningsaktiviteter och fungerar som högkvarter för den finalitkår som har förordnats till Satania. Denna värld tjänar nu som högkvarter för mer än hundra tusen kompanier av finaliter, och det finns tusen förhärligade varelser i var och en av dessa grupper.
47:0.3 (530.3) När ett system har etablerats i ljus och liv, och då mansoniavärldarna den ena efter den andra upphör att tjäna som träningsstationer för de dödliga, övertas de av den växande finalitbefolkning som samlas i dessa äldre och mera fulländade system.
47:0.4 (530.4) Morontiaövervakarna och Melkisedekarna har ansvaret för de sju mansoniavärldarna. Det finns en tjänstgörande guvernör i varje värld, och han är direkt ansvarig inför härskarna i Jerusem. Uversas medlare har högkvarter i varje mansoniavärld, och därintill har de Tekniska Rådgivarna sin mötesplats. Omväxlingsledarna och de himmelska artisanerna upprätthåller grupphögkvarter i var och en av dessa världar. Spirongerna fungerar från och med mansoniavärld nummer två, medan alla sju, likt de övriga planeterna för övergångskultur och högkvartersvärlden, är rikligt försedda med spornagier som är standardenligt skapade.
47:1.1 (530.5) Fastän endast finaliter och vissa grupper av barn som har blivit tillvaratagna samt dessas omvårdare är bosatta i övergångsvärld nummer ett, har åtgärder vidtagits för att ta hand om alla klasser av andevarelser, övergångsdödliga och gäststuderande. Spornagierna, som fungerar i alla dessa världar, är gästvänliga värdar för alla varelser som de kan urskilja. De har en vag känsla av finaliternas existens men kan inte se dem. Antagligen förhåller de sig till dem i stort sett så som ni till änglarna i ert nuvarande fysiska tillstånd.
47:1.2 (530.6) Fast finalitvärlden är en sfär av utsökt fysisk skönhet och utomordentlig morontiautsmyckning är den storartade andebyggnaden i aktiviteternas mitt, finaliternas tempel, inte synlig utan yttre hjälp för den materiella eller nya morontiasynen. Energiomvandlarna kan emellertid göra många av dessa realiteter synliga för uppstigande dödliga, och från tid till annan fungerar de så, såsom vid de tillfällen då mansoniavärldarnas studerande klassvis samlas på denna kultursfär.
47:1.3 (531.1) Under hela ert liv i mansoniavärldarna är ni på sätt och vis andligen medvetna om närvaron av era förhärligade bröder som har uppnått Paradiset, men det är mycket uppfriskande att då och då verkligen se dem så som de fungerar i sina högkvartersboningar. Självmant kan ni inte se finaliter förrän ni har fått sann andesyn.
47:1.4 (531.2) I den första mansoniavärlden måste alla överlevande klara av de fordringar som föräldrakommissionen på deras födelseplanet ställer. Den nuvarande kommissionen för Urantia består av tolv föräldrapar, nyligen anlända, som har haft erfarenhet av att fostra tre eller flera barn upp till ungdomsåren. Tjänsten i denna kommission är roterande och i regel endast för tio år. Alla som inte lyckas tillfredsställa kommissionsmedlemmarna beträffande sin föräldraerfarenhet måste ytterligare kvalificera sig genom tjänst i de Materiella Sönernas hem i Jerusem eller till en del i prövotidsbarnhemmet i finaliternas värld.
47:1.5 (531.3) Men oberoende av sin föräldraerfarenhet ges de föräldrar i mansoniavärldarna som har växande barn i prövotidsbarnhemmet alla möjligheter att samverka med morontiabeskyddarna av dessa barn beträffande deras undervisning och träning. Dessa föräldrar tillåts resa dit på besök så ofta som fyra gånger om året. Och det är en av de mest rörande vackra scener under hela uppstigningsskedet att se föräldrarna från mansoniavärldarna omfamna sina materiella efterkommande vid de tillfällen då de gör sina periodiska pilgrimsfärder till finalitvärlden. Fastän den ena eller bägge föräldrarna kan tänkas lämna en mansoniavärld tidigare än barnet är de mycket ofta samtidigt där under en period.
47:1.6 (531.4) Ingen uppstigande dödlig kan undgå erfarenheten att uppfostra barn — sina egna eller andras — antingen i de materiella världarna eller senare i finalitvärlden eller i Jerusem. Fäder måste genomgå denna väsentliga erfarenhet lika visst som mödrar. Det är en olycklig och felaktig uppfattning som moderna folk på Urantia har att barnens fostran främst är mödrarnas uppgift. Barn behöver en far lika väl som en mor, och fäderna behöver denna föräldraerfarenhet lika mycket som mödrarna.
47:2.1 (531.5) De skolor som i Satania tar emot småbarn är belägna i finalitvärlden, den första av Jerusems sfärer för övergångskultur. Dessa småbarnsskolor är inrättningar som ägnar sig åt att nära och träna tidens barn, inklusive dem som har dött i rymdens evolutionära världar innan de har förvärvat ställningen som individer i universumregistret. I det fall att någondera eller båda av ett sådant barns föräldrar överlever utnämner ödesväktaren sin egen kerub till beskyddare av barnets potentiella identitet och ålägger keruben ansvaret att överföra denna outvecklade själ till att tas hand om av mansoniavärldens lärare i morontiavärldarnas prövotidshem för barn.
47:2.2 (531.6) Det är dessa samma keruber, som har blivit ensamma, som i egenskap av mansoniavärldens lärare under Melkisedekarnas överinsyn upprätthåller sådana omfattande utbildningstjänster för att träna finaliternas prövotidsskyddslingar. Dessa finaliternas skyddslingar, dessa småbarn till uppstigande dödliga, personaliseras alltid exakt enligt den fysiska status de hade vid tiden för sin död, med undantag för potentialen att föröka sig. Detta uppvaknande sker exakt vid den tid då barnets förälder anländer till den första mansoniavärlden. Och sedan ges dessa barn alla möjligheter att, sådana de är, välja den himmelska vägen precis så som de skulle ha fått välja i de världar där döden så olägligt avslutade deras livsskede.
47:2.3 (532.1) I barnhemsvärlden grupperas de varelser som är på prövotid beroende på om de har Riktare eller inte, ty Riktarna kommer för att bebo dessa materiella barn alldeles så som i tidens världar. Barn som är i en ålder då de ännu inte har Riktare vårdas i familjer med fem barn, i åldersgruppen ett år under, upp till ungefär fem år, den tid då Riktaren kommer.
47:2.4 (532.2) Alla barn i de evolverande världarna som har Tankeriktare men som före sin död inte hade gjort sitt val beträffande det livsskede som leder till Paradiset, återpersonaliseras också i systemets finalitvärld där de likaså växer upp i de Materiella Sönernas och deras medarbetares familjer, så som de små som kom utan Riktare men som senare får en Mysterieledsagare då de har uppnått den ålder som fordras för att göra ett moraliskt val.
47:2.5 (532.3) Alla barn och ungdomar som bebos av Riktare fostras också i finalitvärlden i familjer om fem barn, i åldrar mellan sex och fjorton; i medeltal består dessa familjer av barn som är sex, åtta, tio, tolv och fjorton år. Om de har gjort sitt slutliga val övergår de när som helst efter att ha fyllt sexton år till den första mansoniavärlden och börjar sin uppstigning till Paradiset. En del gör sitt val före denna ålder och går vidare till uppstigningssfärerna, men det finns mycket få barn under sexton års ålder, räknat enligt Urantias normer, i mansoniavärldarna.
47:2.6 (532.4) Serafväktarna vårdar sig om dessa barn i finalitvärldens prövotidshem precis så som de andligen vårdar sig om de dödliga på evolutionära planeter, medan de trogna spornagierna sörjer för deras fysiska behov. Och på detta sätt växer dessa barn upp i övergångsvärlden tills den tid då de gör sitt slutliga val.
47:2.7 (532.5) Om inget val har gjorts till förmån för uppstigningslivet då det materiella livet har nått sitt slut, eller om dessa tidens barn definitivt besluter sig mot havonaäventyret, avslutar döden automatiskt deras prövotidslivsskede. Det förekommer ingen domstolsbehandling i sådana fall; det finns ingen uppståndelse från en sådan andra död. De helt enkelt blir som om de aldrig hade funnits.
47:2.8 (532.6) Men om de väljer Paradisets väg till fulländning görs de omedelbart klara för överföring till den första mansoniavärlden, dit många av dem anländer i tid för att förena sig med sina föräldrar i uppstigningen till Havona. Sedan de har färdats genom Havona och nått fram till Gudomarna bildar dessa bärgade själar av dödligt ursprung Paradisets permanenta uppstigarbefolkning. Dessa barn som har gått miste om den värdefulla och väsentliga evolutionära erfarenheten i de dödligas födelsevärldar upptas inte i Finalitkåren.
47:3.1 (532.7) I mansoniavärldarna fortsätter de återuppväckta dödliga överlevande sitt liv just där de slutade då döden hann upp dem. När du far från Urantia till den första mansoniavärlden kommer du att märka en ansenlig förändring, men om du hade kommit från en mera normal och progressiv sfär i tiden skulle du knappast märka skillnaden, med undantag för det faktum att du hade en annorlunda kropp; hyddan av kött och blod har lämnats kvar i födelsevärlden.
47:3.2 (532.8) Själva centrum för alla aktiviteter i den första mansoniavärlden är uppståndelsehallen, det enorma templet för personlighetssammansättning. Denna jättelika struktur utgör den centrala mötesplatsen för de serafiska ödesväktarna, Tankeriktarna och uppståndelsens ärkeänglar. Livsbärarna fungerar också tillsammans med dessa himmelska varelser vid återuppväckandet av de döda.
47:3.3 (533.1) Avskrifterna av det dödliga sinnet och de aktiva mönstren av den skapade varelsens minne utgör, i den form de har överförts från de materiella nivåerna till de andliga, de frikopplade Tankeriktarnas enskilda tillhörighet; dessa sinnets, minnets och varelsepersonlighetens förandligade faktorer är för evigt en del av dessa Riktare. Den skapades sinnesmatris och identitetens passiva potentialer finns i morontiasjälen, vars bevarande har anförtrotts de serafiska ödesväktarna. Och det är återföreningen av morontiasjälen, som har anförtrotts seraferna, och andesinnet, som har anförtrotts Riktaren, som på nytt sätter samman varelsepersonligheten och innebär återuppståndelsen av en sovande överlevande.
47:3.4 (533.2) Om en obeständig personlighet av dödligt ursprung aldrig blev sammansatt på nytt på detta sätt skulle andeelementen från en sådan icke-överlevande dödlig varelse för evigt fortsätta som en oskiljaktig del av den individuella erfarenhetsmässiga utrustningen hos den Riktare som en gång dvaldes i denna dödliga.
47:3.5 (533.3) Från det Nya Livets Tempel sträcker sig sju radiala flygelbyggnader, uppståndelsehallarna för de dödliga raserna. Var och en av dessa strukturer är avsedd för sammansättningen av personligheterna från en av de sju raserna i tiden. Det finns ett hundra tusen personliga uppståndelsekamrar i var och en av dessa sju flyglar, som slutar i cirkelrunda hallar som vid klassvis uppståndelse tjänar som uppvaknandekamrar för ända upp till en miljon individer. Dessa hallar omges av kamrar för sammansättning av personligheterna från de blandade raserna i de normala världarna från tiden efter Adam. Oberoende av det förfarande som kan tänkas komma till användning i de enskilda världarna i tiden i samband med uppståndelser som är speciella eller gäller hela domperioden, sker den verkliga och medvetna återföreningen av den faktiska och fullständiga personligheten i uppståndelsehallarna i mansoniavärld nummer ett. Under all evighet kommer ni att dra er till minnes de djupa minnesbilderna av hur ni först bevittnade denna uppståndelsemorgon.
47:3.6 (533.4) Från uppståndelsehallarna fortsätter du till Melkisedekarnas sektor där du blir anvisad permanent bostad. Du har därefter tio dagar av personlig frihet. Det står dig fritt att utforska omgivningen runt ditt nya hem och bekanta dig med det program som omedelbart är förestående. Du har också tid att tillfredsställa din längtan att konsultera registret och besöka dina kära och andra jordevänner som kanske kommit till dessa världar före dig. Vid slutet av din tio-dagars ledighet tar du det andra steget på vägen till Paradiset, ty mansoniavärldarna är i själva verket träningsvärldar, inte enbart uppehållsplaneter.
47:3.7 (533.5) I mansoniavärld nummer ett (eller någon annan om längre avancerad) återupptar du din intellektuella träning och andliga utveckling exakt på den nivå där de avbröts av döden. Under tiden mellan döden på planeten, eller omvandlingen, och uppståndelsen i mansoniavärlden inhämtar människan absolut ingenting annat än erfarenheten av överlevandet som ett faktum. Du börjar där på andra sidan precis där du slutade här nere.
47:3.8 (533.6) Nästan hela livet i mansoniavärld nummer ett gäller att rätta till brister. De överlevande som anländer till denna första uppehållssfär uppvisar så många och så olika karaktärsdefekter som skapade varelser och så många brister i erfarenheten som dödliga, att de flesta aktiviteter i denna värld gäller att korrigera och bota dessa mångahanda arv från det köttsliga livet i de materiella evolutionära världarna i tid och rymd.
47:3.9 (534.1) Vistelsen i mansoniavärld nummer ett är avsedd att utveckla de dödliga överlevande åtminstone till den nivå som i de normala evolutionära världarna råder under domperioden efter Adam. Andligen är mansoniavärldens studerande naturligtvis långt avancerade framför detta stadium som gäller enbart den mänskliga utvecklingen.
47:3.10 (534.2) Om du inte skall kvarhållas i mansoniavärld nummer ett, sjunker du vid slutet av dessa tio dagar in i omvandlingssömnen och färdas till värld nummer två, och var tionde dag därefter avancerar du på detta sätt tills du anländer till den värld du har blivit förordnad till.
47:3.11 (534.3) Centrum av mansoniavärldens sju större administrationscirklar upptas av Morontiaföljeslagarnas tempel; de är personliga guider som har anvisats till uppstigande dödliga. Dessa följeslagare är efterkommande till lokaluniversumets Moderande, och det finns flera miljoner av dem i Satanias morontiavärldar. Förutom med dem som har förordnats till gruppföljeslagare kommer du att ha mycket att göra med tolkarna och översättarna, byggnadsvårdarna och exkursionsledarna. Alla dessa följeslagare har ett gott samarbete med alla dem som är sysselsatta med att utveckla dina personlighetsfaktorer beträffande sinnet och anden i morontiakroppen.
47:3.12 (534.4) Då du börjar i den första mansoniavärlden anvisas en enda Morontiaföljeslagare till varje kompani om ett tusen uppstigande dödliga, men du kommer att möta större antal av dem då du framskrider genom de sju mansoniasfärerna. Dessa vackra och mångsidiga varelser är sällskapliga kamrater och charmerande guider. Det står dem fritt att följa med individer eller utvalda grupper till vilken som helst av sfärerna för övergångskultur, inklusive satellitvärldarna. De är exkursionsguider och fritidsföljeslagare för alla uppstigande dödliga. Ofta åtföljer de grupper av överlevande under periodiska besök till Jerusem, och medan du är där kan du vilken dag som helst fara till registersektorn i systemhuvudstaden och möta uppstigande dödliga från alla sju mansoniavärldar, ty de kan fritt resa fram och tillbaka mellan sina bostadsvärldar och systemhögkvarteret.
47:4.1 (534.5) På denna sfär blir du närmare bekant med mansoniavärldslivet. Morontialivets grupperingar börjar ta form; arbetsgrupper och sociala organisationer börjar fungera, samhällen antar formella proportioner och de avancerande dödliga instiftar nya samhällsprogram och styrelseformer.
47:4.2 (534.6) Med Anden fusionerade överlevande vistas i mansoniavärldarna tillsammans med de uppstigande dödliga som har fusionerat med Riktaren. Fastän det finns skillnader mellan de olika klasserna av himmelskt liv är de alla vänliga och broderliga sinsemellan. I alla uppstigningsvärldar finner man ingenting som kan jämföras med människornas intolerans och de diskrimineringar som hänsynslösa kastsystem förorsakar.
47:4.3 (534.7) Då ni stiger upp genom den ena efter den andra mansoniavärlden blir de allt mera fyllda av framåtskridande överlevandes morontiaaktiviteter. Under färden framåt kommer ni att märka att mansoniavärldarna uppvisar allt mera av Jerusems särdrag. Glashavet uppträder för första gången i den andra mansoniavärlden.
47:4.4 (534.8) En nyligen utvecklad och lämpligt justerad morontiakropp erhålls varje gång då en uppflyttning sker från en mansoniavärld till en annan. Du faller i sömn för den tid seraftransporten tar och vaknar upp med den nya men outvecklade kroppen i uppståndelsehallarna, i stort sett så som då du anlände till mansoniavärld nummer ett, utom att Tankeriktaren inte lämnar dig under denna övergångssömn mellan olika mansoniavärldar. Din personlighet förblir intakt sedan du en gång har övergått från de evolutionära världarna till den första mansoniavärlden.
47:4.5 (535.1) Riktarens minne förblir helt intakt hos dig under din uppstigning genom morontialivet. De mentala associationer som enbart var animaliska och helt materiella försvann helt naturligt tillsammans med den fysiska hjärnan, men av allt som var värdefullt i ditt mentala liv och som hade överlevnadsvärde skapade Riktaren en motsvarighet och den bevaras som en del av det personliga minnet under hela uppstigningsskedet. Du kommer att vara medveten om alla dina värdefulla erfarenheter då du avancerar från en mansoniavärld till en annan och från en sektion av universumet till en annan — ända till Paradiset.
47:4.6 (535.2) Fast ni har morontiakroppar fortsätter ni genom alla dessa sju världar att äta, dricka och vila. Ni intar morontiaklassens föda som hör till ett rike av levande energi okänd i de materiella världarna. Både mat och vatten utnyttjas till fullo i morontiakroppen; det uppkommer inget resterande avfall. Betänk: mansoniavärld nummer ett är en mycket materiell sfär, som endast uppvisar den första begynnelsen av morontiaregimen. Du är fortfarande nästan människa och inte särskilt långt kommen från det begränsade synsätt som kännetecknar de dödligas liv, men varje värld medför klara framsteg. Från sfär till sfär blir du mindre materiell, mera intellektuell och en aning mera andlig. De andliga framstegen är störst i de tre sista av dessa sju progressiva världar.
47:4.7 (535.3) De biologiska bristerna avhjälptes till största delen i den första mansoniavärlden. Där blev defekterna i de planetariska erfarenheterna i fråga om sexualliv, familjeförhållanden och föräldrafunktion antingen korrigerade eller projicerade för framtida tillrättaläggning bland de Materiella Sönernas familjer i Jerusem.
47:4.8 (535.4) Mansoniavärld nummer två erbjuder i synnerhet goda möjligheter att avlägsna alla faser av intellektuell konflikt och att bota alla former av mental disharmoni. Strävan att förstå morontiamåtans betydelse som har påbörjats i den första mansoniavärlden fortsätter här med större allvar. Utvecklingen i mansoniavärld nummer två kan jämföras med den intellektuella status som råder i de idealiska evolutionära världarnas kultur efter Administratörsonens besök.
47:5.1 (535.5) Mansoniavärld nummer tre är högkvarter för mansoniavärldens lärare. Fastän de fungerar på alla sju mansoniasfärer upprätthåller de sitt grupphögkvarter i centrum av skolcirklarna i värld nummer tre. Det finns miljoner av dessa instruktörer i mansonia- och de högre morontiavärldarna. Dessa avancerade och förhärligade keruber tjänar som morontialärare hela vägen upp från mansoniavärldarna till den sista sfären för de uppstignas träning i lokaluniversumet. De är bland de sista att önska dig ett tillgivet adjö när tiden för avskedet närmar sig, den tid du tar farväl — åtminstone för några tidsåldrar — av ditt födelseuniversum när du serafomsluts för överföring till mottagningsvärldarna i superuniversumets mindre sektor.
47:5.2 (535.6) När du vistas i den första mansoniavärlden har du tillstånd att besöka den första övergångsvärlden, finaliternas högkvarter och systemets prövotidsbarnhem för fostran av outvecklade evolutionära barn. När du anländer till mansoniavärld nummer två får du tillstånd att periodvis besöka övergångsvärld nummer två, där morontiaövervakarnas högkvarter för hela Satania och de olika morontiaklassernas övningsskolor är belägna. När du når mansoniavärld nummer tre får du genast tillstånd att besöka den tredje övergångssfären, änglaklassernas högkvarter och hemort för deras olika övningsskolor i systemet. Besök från denna värld till Jerusem blir allt mera givande och är av allt större intresse för de framåtskridande dödliga.
47:5.3 (536.1) Mansoniavärld nummer tre är en värld med stora personliga och sociala framsteg för alla som inte har klarat av motsvarigheten till dessa kulturcirklar före frigörelsen från det köttsliga livet i sina födelsevärldar. På denna sfär påbörjas ett mera positivt undervisningsarbete. Träningen i de två första mansoniavärldarna är till sin natur mest bristavhjälpande — negativ — såtillvida att den gäller ett utfyllande av erfarenheten från det köttsliga livet. I denna tredje mansoniavärld lägger de överlevande verkligen grunden för sin progressiva morontiakultur. Det huvudsakliga syftet med denna träning är att öka förståelsen av korrelationen mellan morontiamåta och de dödligas logik, att koordinera morontiamåta och människofilosofi. De överlevande dödliga får nu praktisk insikt i sann metafysik. Detta är en verklig introduktion till den intelligenta förståelsen av kosmiska betydelser och inbördes förhållanden i universum. Kulturen i den tredje mansoniavärlden påminner till sin natur om den som råder på en normal bebodd planet under tiden efter en Sons utgivning.
47:6.1 (536.2) När du anländer till den fjärde mansoniavärlden är du väl inne i ditt morontiella livsskede; du har framskridit en god bit från den ursprungliga materiella tillvaron. Nu får du tillstånd att besöka övergångsvärld nummer fyra för att där bekanta dig med superänglarnas, inklusive de Lysande Aftonstjärnornas, högkvarter och övningsskolor. Med benäget bistånd av dessa superänglar i den fjärde övergångsvärlden görs det möjligt för morontiabesökarna att under sina periodiska besök i Jerusem komma mycket nära de olika klasserna av Guds Söner, ty nya sektorer i systemhuvudstaden öppnar sig så småningom för de avancerande dödliga under dessa upprepade besök i högkvartersvärlden. Nya storslagenheter öppnar sig efterhand för dessa uppstignas expanderande sinnen.
47:6.2 (536.3) I den fjärde mansoniavärlden finner den enskilda uppstigna bättre sin plats i det arbete som sker i grupp och i de funktioner som sker klassvis i morontialivet. De uppstigna utvecklar här en större uppskattning av informationsutsändningarna och andra faser av lokaluniversumets kultur och framsteg.
47:6.3 (536.4) Det är under träningsperioden i värld nummer fyra som de uppstigande dödliga i själva verket för första gången får ta del av de fordringar och fröjder som morontiavarelsernas sanna sociala liv medför. Det är verkligen en ny erfarenhet för evolutionära varelser att ta del i sociala aktiviteter som varken bygger på personlig självhävdelse eller egennyttig erövring. En ny social ordning introduceras, en som baserar sig på förståelsefull sympati av ömsesidig uppskattning, osjälvisk kärlek till ömsesidigt tjänande och en allt överstigande motivation som kommer sig av insikten om en gemensam och suprem ödesbestämmelse — den andäktiga och gudomliga fulländningens mål i Paradiset. De uppstigna börjar alla bli medvetna om att de känner Gud, uppenbarar Gud, söker Gud och finner Gud.
47:6.4 (536.5) Den intellektuella och sociala kulturen i denna fjärde mansoniavärld kan jämföras med det mentala och sociala livet under tidsåldern efter den Undervisande Sonen på planeter med normal evolution. Den andliga nivån ligger dock långt ovanför nivån i de dödligas världsordning.
47:7.1 (537.1) Överföring till den femte mansoniavärlden innebär ett mycket stort steg framåt i en morontiaframskridares liv. Erfarenheten i denna värld är en verklig försmak av livet i Jerusem. Här börjar ni inse de lojala evolutionära världarnas höga bestämmelse, ty de kan normalt nå upp till detta stadium under sin naturliga planetariska utveckling. Kulturen i denna mansoniavärld motsvarar allmänt taget kulturen under det tidiga skedet av ljus och liv på planeter som gör framsteg enligt normal evolution. Härav kan ni förstå varför det är så ordnat att de högt kultiverade och progressiva varelsetyper, som ibland bebor dessa avancerade evolutionära världar, är befriade från att gå igenom en eller flera, eller rentav alla mansoniasfärer.
47:7.2 (537.2) Efter att ha lärt dig behärska lokaluniversumets språk innan du lämnar den fjärde mansoniavärlden ägnar du nu mera tid åt att fullända din kunskap i Uversas språk, för att mästerligt behärska båda språken innan du som fast bosatt slår dig ned i Jerusem. Alla uppstigande dödliga från systemets högkvarter upp till Havona är tvåspråkiga. Och därefter är det endast nödvändigt att utvidga ordförrådet i superuniversumets språk, medan ett ytterligare utvidgande fordras för att bo i Paradiset.
47:7.3 (537.3) Vid ankomsten till mansoniavärld nummer fem ges pilgrimen tillstånd att besöka övergångsvärlden med motsvarande nummer, Sönernas högkvarter. Här blir den uppstigna dödliga personligt bekant med de olika grupperna av gudomliga söner. Han har hört om dessa superba varelser och har redan träffat dem i Jerusem, men nu lär han verkligen känna dem.
47:7.4 (537.4) I den femte mansoniavärlden börjar du få uppgifter om konstellationens studievärldar. Här sammanträffar du med de första av de instruktörer som börjar förbereda dig för din senare vistelse i konstellationen. Denna förberedelse fortsätter i världarna sex och sju, medan den sista avslipningen ges i de uppstigande dödligas sektor i Jerusem.
47:7.5 (537.5) En verklig födelse till kosmiskt medvetande sker i mansoniavärld nummer fem. Ni blir universumsinnade. Detta är verkligen en tid då horisonterna vidgas. Det börjar gå upp för de uppstigande dödligas utvidgade sinne att någon väldig och magnifik, någon överjordisk och gudomlig bestämmelse väntar alla som fullföljer den stegvisa uppstigningen till Paradiset, vilken så mödosamt men så fröjdefullt och lovande har påbörjats. Ungefär vid denna punkt börjar den genomsnittliga dödliga uppstigna uppvisa äkta erfarenhetsmässig entusiasm för uppstigningen till Havona. Studerandet blir självmant, osjälviskt tjänande naturligt och gudsdyrkan spontan. En verklig morontiakaraktär knoppas; en äkta morontiavarelse utvecklas.
47:8.1 (537.6) De som vistas på denna sfär tillåts besöka övergångssfär nummer sex, där de kan lära sig mera om superuniversumets höga andar, fast de inte kan se särskilt många av dessa himmelska varelser. Här får de också sina första lektioner om det förestående livsskedet som ande, vilket omedelbart följer på gradueringen från morontiaträningen i lokaluniversumet.
47:8.2 (537.7) Den biträdande Systemhärskaren besöker ofta denna värld, och här påbörjas den första undervisningen om hur universumet administreras. Nu hålls de första lektionerna om ett helt universums angelägenheter.
47:8.3 (538.1) Detta är en lysande tid för uppstigande dödliga, och den medför vanligen en fulländad fusion mellan det mänskliga sinnet och den gudomliga Riktaren. Potentiellt kan denna fusion ha inträffat tidigare, men den egentliga funktionsidentiteten uppnås mången gång först vid tiden för vistelsen i den femte, eller rentav den sjätte mansoniavärlden.
47:8.4 (538.2) Den evolverande odödliga själens förenande med den eviga och gudomliga Riktaren signaleras av att seraferna kallar på den övervakande överängeln för de uppståndna överlevande och på ärkeängeln med registret över dem som går till doms på tredje dagen; och därefter yttrar dessa konfirmationens budbärare i närvaro av en sådan överlevandes morontiaföljeslagare: ”Detta är en älskad son, i vilken jag har funnit behag.” Denna enkla ceremoni är tecknet på att en uppstigande dödlig har beträtt paradistjänstens eviga levnadsbana.
47:8.5 (538.3) Omedelbart efter bekräftelsen om fusion med Riktaren presenteras den nya morontiavarelsen för sina kamrater för första gången med sitt nya namn och beviljas fyrtio dagar av andlig avskildhet med befrielse från alla rutinaktiviteter för att under den tiden vara ensam med sig själv, för att välja en av de valbara vägarna till Havona och för att träffa sitt val bland de olika tillvägagångssätten för att uppnå Paradiset.
47:8.6 (538.4) Fortfarande är dock dessa strålande varelser mer eller mindre materiella; de är långt från sanna andar; de är mera likt superdödliga, andligen uttryckt, fortfarande litet lägre än änglarna. Men de är sannerligen på väg att bli storartade varelser.
47:8.7 (538.5) Under vistelsen i värld nummer sex uppnår mansoniavärldens studerande en ställning som är jämförbar med den höga utveckling som kännetecknar de evolutionära världar som på normalt sätt har framskridit bortom det första stadiet av ljus och liv. Samhällets organisation i denna mansoniavärld är av hög klass. Den skugga som den dödliga naturen kastar blir allt mindre efterhand som uppstigningen sker genom dessa världar, den ena efter den andra. Ni blir mer och mer förtjusande då ni lämnar bakom er de grova spåren från det planetariska ursprunget i djurvärlden. ”Att komma upp ur den stora vedermödan” är ägnat att göra förhärligade dödliga mycket vänliga och förståelsefulla, mycket medlidsamma och toleranta.
47:9.1 (538.6) Erfarenheten på denna sfär kröner det livsskede som följer direkt efter döden. Under din vistelse här blir du instruerad av många lärare som alla samarbetar för att förbereda dig att bo i Jerusem. Alla skillnader som kan urskiljas mellan de dödliga som härstammar från de isolerade och efterblivna världarna och de överlevande från de mera avancerade och upplysta sfärerna blir praktiskt taget utplånade under vistelsen i den sjunde mansoniavärlden. Här blir du renad från alla rester av olyckliga arvsanlag, ohälsosam omgivning och oandliga planetariska tendenser. De sista resterna av ”vilddjurets märke” utraderas här.
47:9.2 (538.7) Under vistelsen i mansoniavärld nummer sju beviljas du tillstånd att besöka övergångsvärld nummer sju, den Universelle Faderns värld. Här påbörjar du en ny och mera andlig dyrkan av den osedde Fadern, en vana som du i tilltagande grad följer hela vägen upp under ditt långa uppstigningsskede. Du finner Faderns tempel i denna värld för övergångskultur, men du ser inte Fadern.
47:9.3 (538.8) Nu börjar bildandet av klasser för graduering till Jerusem. Ni har färdats från en värld till en annan som individer, men förbereder er nu för avfärd i grupp till Jerusem, fastän en uppstigen inom vissa gränser kan välja att dröja kvar i den sjunde mansoniavärlden i syfte att göra det möjligt för en långsam medlem av hans jordiska eller mansoniavärldsarbetsgrupp att hinna upp honom.
47:9.4 (539.1) Personalen i den sjunde mansoniavärlden samlas på glashavet för att bevittna din avfärd till Jerusem, då du nu har fått residensrätt där. Hundratals eller tusentals gånger har du kanske besökt Jerusem, men alltid som gäst; aldrig tidigare har du rest in mot systemhuvudstaden i sällskap med en grupp av dina kamrater som bjöd ett evigt farväl till hela mansoniaskedet som uppstigande dödliga. Snart välkomnas ni på mottagningsfältet i högkvartersvärlden som medborgare i Jerusem.
47:9.5 (539.2) Du kommer att storligen fröjdas över ditt framåtskridande genom de sju världarna som befriar från det materiella; i själva verket är de sfärer som befriar från det dödliga. I den första mansoniavärlden är du främst mänsklig, endast en dödlig varelse minus en materiell kropp, ett mänskligt sinne inhyst i en morontiagestalt — en materiell kropp av morontiavärlden, men inte ett dödligt hölje av kött och blod. Ni övergår egentligen från det dödliga stadiet till det odödliga tillståndet i den stund då fusionen med Riktaren sker, och efter att ha avslutat ert livsskede i Jerusem kommer ni att vara fullfjädrade morontianer.
47:10.1 (539.3) Mottagandet av en ny klass graduerade från mansoniavärlden är en signal för hela Jerusem att samlas som välkomstkommitté. Även spornagierna fröjdas över ankomsten av dessa segerrika uppstigna av evolutionärt ursprung, dessa som har löpt det planetariska loppet och fullbordat framskridandet i mansoniavärldarna. Endast de fysiska övervakarna och Morontiastyrkans Övervakare är frånvarande från dessa glädjefester.
47:10.2 (539.4) Johannes Uppenbararen såg i en vision ankomsten av en klass avancerande dödliga från den sjunde mansoniavärlden till deras första himmel, till Jerusems härlighet. Han antecknade: ”Och jag fick se något som såg ut såsom ett glashav blandat med eld; och jag såg dem som hade vunnit seger över vilddjuret som från början fanns i dem, och över dess avbild som fortlevde genom mansoniavärldarna, och slutligen över dess sista märke och spår, stå på glashavet med Guds harpor i sina händer, och de sjöng sången om befrielse från de dödligas fruktan och död.” (Fulländad rymdförbindelse står till buds i alla dessa världar; och det är möjligt för er att ta emot dessa meddelanden varsomhelst genom att bära ”Guds harpa”, en morontiaapparat som kompenserar oförmågan att anpassa den omogna morontiella sinnesmekanismen till att direkt ta emot rymdmeddelanden.)
47:10.3 (539.5) Även Paulus hade en syn om de uppståndna medborgarnas kår av dödliga i Jerusem, som där går mot fulländning, ty han skrev: ”Men ni har kommit till Sions berg och till den levande Gudens stad, till det himmelska Jerusalem, och till änglar i oräkneligt antal, till Mikaels storslagna församling och till rättfärdiga människors andar som görs fulländade.”
47:10.4 (539.6) Sedan de dödliga har uppnått residensstatus i systemhögkvarteret upplever de inte längre några uppståndelser i bokstavlig mening. Den morontiagestalt som gavs er vid avslutandet av livsskedet i mansoniavärlden är sådan att ni kan använda den ända till slutet av ert äventyr i lokaluniversumet. Förändringar i den görs från tid till annan, men ni bibehåller denna samma form tills ni tar avsked av den då ni framträder som första stadiets andar färdiga att överföras till superuniversumets världar för högre kultur och andeträning.
47:10.5 (540.1) Sju gånger upplever de dödliga, som går igenom hela mansoniavärldslivsskedet, anpassningssömnen och uppvaknandet till uppståndelse. Den sista uppståndelsehallen, den slutliga uppvaknandekammaren, lämnades emellertid i den sjunde mansoniavärlden. Ett byte av gestalt gör inte längre ett avbrott i medvetandet eller en lucka i det personliga minnets kontinuitet nödvändig.
47:10.6 (540.2) Den dödliga personligheten som har fått sin begynnelse i de evolutionära världarna och har haft sin boning i köttslig hydda — indväljd av Mysterieledsagarna och utrustad med Sanningens Ande — är inte fullt mobiliserad, förverkligad och enad före den dag då en sådan medborgare i Jerusem ges klartecken för färd till Edentia och förkunnas vara en äkta medlem av morontiakåren i Nebadon — en odödlig överlevande förenad med Riktaren, en uppstigen på väg till Paradiset, en personlighet med morontiastatus och ett sant barn till de Högsta.
47:10.7 (540.3) Människornas död är ett förfarande som gör det möjligt att lämna det köttsliga materiella livet; och mansoniavärldserfarenheten av progressivt liv genom sju världar för korrigerande träning och undervisning i kultur innebär ett introducerande av dödliga överlevande till morontialivsskedet, övergångslivet som ligger mellan den evolutionära materiella tillvaron och den högre andeuppnåelsen för dem som stiger upp ur tiden och vilkas bestämmelse det är att nå fram till evighetens portar.
47:10.8 (540.4) [Avfattat under beskydd av en Lysande Aftonstjärna.]
Urantiaboken
Kapitel 48
48:0.1 (541.1) GUDARNA kan inte förändra — åtminstone gör de det inte — en varelse med grov animalisk natur till en fulländad ande genom någon mystisk handling av skapande magi. När Skaparna önskar frambringa fulländade varelser gör de det med en direkt och ursprunglig skapelsehandling, men de företar sig aldrig att i ett enda steg omvandla materiella varelser med ursprung i djurriket till fulländade varelser.
48:0.2 (541.2) Morontialivet som sträcker sig över de olika stadierna av livsskedet i lokaluniversumet utgör det enda möjliga sättet för materiella dödliga att nå fram till andevärldens tröskel. Vilken magi kunde döden, den naturliga upplösningen av den materiella kroppen, innehålla för att ett sådant enkelt steg omedelbart skulle förändra det dödliga och materiella sinnet till en odödlig och fulländad ande? Sådana trosföreställningar är endast okunnig vidskepelse och tilltalande fabler.
48:0.3 (541.3) Alltid ligger denna morontiaövergång mellan det dödliga tillståndet och överlevande människovarelsers senare andestatus. Detta mellanstadium i det framåtskridande som sker i universumet uppvisar betydande olikheter i olika lokala skapelser, men dess avsikt och ändamål är överallt helt lika. Ordningen i mansonia- och de högre morontiavärldarna i Nebadon är ganska typisk för de morontiella övergångsregimerna i denna del av Orvonton.
48:1.1 (541.4) Morontiavärldarna är lokaluniversumets förbindelsesfärer mellan den materiella och andliga nivån i varelsernas tillvaro. På Urantia har man vetat om detta morontialiv allt sedan Planetprinsens tidiga dagar. Från tid till annan har dödliga fått undervisning om detta övergångstillstånd, och tanken har, i förvrängd form, funnit en plats i nutida religioner.
48:1.2 (541.5) Morontiasfärerna utgör övergångsfaserna i de dödligas uppstigning genom progressionsvärldarna i lokaluniversumet. Endast de sju världar som omger finaliternas sfär i lokalsystemen kallas mansoniavärldar, men alla femtiosex av systemets övergångsboningar tillsammans med de högre sfärerna kring konstellationerna och universumhögkvarteret kallas morontiavärldar. Dessa skapelser har del i den fysiska skönhet och morontiella storslagenhet som finns på de lokala universernas högkvarterssfärer.
48:1.3 (541.6) Alla dessa världar är arkitektoniska sfärer, och de har jämnt det dubbla antalet grundämnen jämfört med de evolverade planeterna. Dessa världar som har gjorts enligt beställning har inte endast rikligt med tunga metaller och kristaller, då de har ett hundra fysiska grundämnen, utan har likaså exakt ett hundra former av en unik energiorganisation kallad morontiamaterial. De Ledande Fysiska Övervakarna och Morontiastyrkans Övervakare kan så modifiera kretsgången i materians primära enheter och samtidigt så transformera dessa energiassociationer att de skapar denna nya substans.
48:1.4 (542.1) De första tidernas morontialiv i lokalsystemen är mycket likt livet i er nuvarande materiella värld, men det blir mindre fysiskt och mera sant morontiellt i konstellationernas studievärldar. Då ni avancerar till Salvingtons sfärer uppnår ni allt mer andliga nivåer.
48:1.5 (542.2) Morontiastyrkans Övervakare kan åstadkomma en förening av materiella och andliga energier och organiserar därvid en materialiserad morontiaform som är mottaglig för ett tillägg i form av en övervakande ande. Under din färd genom morontialivet i Nebadon kommer dessa tålmodiga och skickliga Morontiastyrkans Övervakare att successivt förse dig med 570 morontiakroppar, som var och en representerar en fas i din stegvisa omvandling. Från den tid då du lämnar de materiella världarna tills du inrättas som en första stadiets ande i Salvington undergår du jämnt 570 skilda och uppåtgående morontiaförändringar. Åtta av dessa inträffar i systemet, sjuttioen i konstellationen och 491 under vistelsen på sfärerna i Salvington.
48:1.6 (542.3) Under den tid du lever de dödligas köttsliga liv bor den gudomliga anden i dig, nästan som någonting skilt för sig — i verkligheten har människan blivit intagen av den Universelle Faderns utgivna ande. Men i morontialivet blir anden en verklig del av din personlighet, och då du successivt undergår de 570 stegvisa omvandlingarna höjer du dig från varelselivets materiella till dess andliga tillstånd.
48:1.7 (542.4) Paulus fick veta om morontiavärldarnas existens och morontiamaterialens verklighet, ty han skrev: ”De har i himlen ett bättre och hållbarare material.” Och dessa morontiamaterial är verkliga, konkreta, såsom i ”staden med de fasta grundvalarna, vars byggmästare och skapare är Gud". Och var och en av dessa storartade sfärer är ”ett bättre land, nämligen ett himmelskt.”
48:2.1 (542.5) Dessa unika varelser är uteslutande sysselsatta med uppsikten över de aktiviteter som representerar en funktionell kombination av andliga och fysiska eller semimateriella energier. De ägnar sig uteslutande åt att befrämja de morontiella framstegen. Inte för att de mycket skulle vårda sig om de dödliga under deras övergångsskede, utan snarare för att de anpassar övergångsomgivningen till de framåtskridande morontiavarelserna. De är morontiastyrkans kanaler som upprätthåller övergångsvärldarnas morontiafaser och förser dem med energi.
48:2.2 (542.6) Morontiastyrkans Övervakare är efterkommande till ett lokaluniversums Moderande. De är ganska standardiserade till sin utformning fastän de något skiljer sig till sin natur i de olika lokala skapelserna. De skapas för sina specifika funktioner och behöver ingen träning förrän de åtar sig sina ansvarsuppgifter.
48:2.3 (542.7) De första Morontiastyrkans Övervakare skapas samtidigt med att den första dödliga överlevande anländer till någon av de första mansoniavärldarna i lokaluniversumet. De skapas i grupper om ett tusen som klassificeras enligt följande:
48:2.4 (542.8) 1. Strömkretsreglerare.400
48:2.5 (542.9) 2. Systemkoordinatorer200
48:2.6 (542.10) 3. Planetariska beskyddare100
48:2.7 (543.1) 4. Kombinerade övervakare.100
48:2.8 (543.2) 5. Förbindelsestabilisatorer100
48:2.9 (543.3) 6. Utväljande sorterare..50
48:2.10 (543.4) 7. Biträdande registerförare50
48:2.11 (543.5) Styrkeövervakarna tjänar alltid i sitt födelseuniversum. De leds uteslutande av Universumsonens och Universumandens förenade andeaktivitet men är i övrigt en helt självstyrande grupp. De upprätthåller högkvarter i den första mansoniavärlden i varje lokalsystem, och de arbetar där i nära förbindelse både med de fysiska övervakarna och med seraferna men fungerar i sin egen värld när det gäller energimanifestation och andetillämpning.
48:2.12 (543.6) Ibland fungerar de också enligt temporärt förordnande som omvårdare i samband med övermateriella fenomen i de evolutionära världarna. Men de tjänar sällan på bebodda planeter; inte heller arbetar de i superuniversumets högre träningsvärldar utan verkar i huvudsak till förmån för övergångsregimen för morontiellt framåtskridande i ett lokaluniversum.
48:2.13 (543.7) 1. Strömkretsreglerarna. Dessa är de unika varelser som koordinerar fysisk och andlig energi och reglerar dess flöde till morontiasfärernas skilda kanaler; och dessa strömkretsar är exklusivt planetariska, begränsade till en enda värld. Morontiaströmkretsarna skiljer sig från och kompletterar både fysiska och andliga strömkretsar i övergångsvärldarna, och det behövs miljoner av dessa reglerare för energihushållningen enbart i ett sådant mansoniavärldssystem som Satanias.
48:2.14 (543.8) Strömkretsreglerarna startar de förändringar i materiella energier som gör det möjligt för deras medarbetare att ta över kontrollen och regleringen. Dessa varelser är generatorer för morontiastyrka lika så väl som strömkretsreglerare. I stort sett så som en dynamo till synes genererar elektricitet ur atmosfären så ser dessa levande morontiadynamor ut att omvandla rymdens överallt förekommande energier till de material som morontiaövervakarna väver till kroppar och livsaktiviteter för de uppstigande dödliga.
48:2.15 (543.9) 2. Systemkoordinatorerna. Då varje morontiavärld har sin egen sorts av morontiaenergi är det mycket svårt för människor att visualisera dessa sfärer. Men på varje ny övergångssfär finner de dödliga att växtlivet och allt annat som tillhör morontiatillvaron är stegvist modifierat för att motsvara den uppstigande överlevandes tilltagande förandligande. Eftersom energisystemet i varje värld på detta sätt är individualiserat verkar dessa koordinatorer för att harmonisera och blanda dessa olika styrkesystem till en fungerande enhet för de sfärer som hör samman i varje särskild grupp.
48:2.16 (543.10) De uppstigande dödliga går gradvis framåt från det fysiska till det andliga då de avancerar från en morontiavärld till en annan; därav nödvändigheten att ställa till förfogande morontiasfärer enligt en stigande skala och morontiakroppar likaså enligt stigande skala.
48:2.17 (543.11) När de uppstigna i en mansoniavärld går vidare från en sfär till en annan, levereras de av transportseraferna till mottagarna bland systemkoordinatorerna i den högre världen. Här i dessa enastående tempel i centrum av de sjuttio utstrålande flygelbyggnaderna, där det finns likadana övergångskamrar som uppståndelsehallarna i den första mottagningsvärlden för dödliga av jordiskt ursprung, utförs de nödvändiga förändringarna i varelsekropparna skickligt av systemkoordinatorerna. Dessa första förändringar i morontiagestalten fordrar omkring sju dagar enligt standardtid för att utföras.
48:2.18 (544.1) 3. De planetariska beskyddarna. Från mansoniasfärerna upp till universumets högkvarter står varje morontiavärld — när det gäller morontiaangelägenheter — under beskydd av sjuttio beskyddare. De bildar det lokala planetariska rådet med suprem morontiaauktoritet. Detta råd besluter om material för morontiagestalter åt alla uppstigande varelser som landar på sfärerna och godkänner de förändringar i varelsegestalterna vilka gör det möjligt för en uppstigen att gå vidare till följande sfär. Efter det att mansoniavärldarna har genomgåtts överförs du från en fas av morontialivet till en annan utan att behöva ge upp medvetandet. Medvetslöshet åtföljer endast de första metamorfoserna och de senare överföringarna från ett universum till ett annat och från Havona till Paradiset.
48:2.19 (544.2) 4. De kombinerade övervakarna. En av dessa högeligen mekaniserade varelser är alltid stationerad i mitten av varje administrativ enhet i en morontiavärld. En kombinerad övervakare är känslig för och verksam med fysiska, andliga och morontiella energier; och associerade med denna varelse är alltid två systemkoordinatorer, fyra strömkretsreglerare, en planetarisk väktare, en förbindelsestabilisator och antingen en biträdande registerförare eller en utväljande sorterare.
48:2.20 (544.3) 5. Förbindelsestabilisatorerna. Dessa är de som reglerar morontiaenergin i förbindelse med de fysiska krafterna och andekrafterna i ifrågavarande värld. De gör det möjligt att omvandla morontiaenergi till morontiamaterial. Tillvarons hela morontiaorganisation är beroende av stabilisatorerna. De sänker energins omloppshastighet till den punkt där en fysikalisering kan ske. Jag har emellertid inga termer som jag kunde använda för att jämföra eller illustrera dessa varelsers verksamhet. Den ligger helt bortom människans föreställningsförmåga.
48:2.21 (544.4) 6. De utväljande sorterarna. Då du går vidare från en klass eller fas i en morontiavärld till en annan måste du stämmas om eller tonas in på förhand, och det är dessa utväljande sorterares uppgift att hålla dig progressivt synkroniserad med morontialivet.
48:2.22 (544.5) Fastän de grundläggande morontiaformerna av liv och materia är identiska från den första mansoniavärlden till den sista övergångssfären i universumet, finns där ett funktionellt framskridande som gradvis sträcker sig från det materiella till det andliga. Din anpassning till denna i grunden enhetliga men successivt avancerande och förandligande skapelse åstadkoms av denna utväljande omstämning. En sådan justering i personlighetsmekanismen är liktydig med en ny skapelse, trots att du bibehåller samma morontiagestalt.
48:2.23 (544.6) Du kan upprepade gånger inställa dig för test hos dessa examinatorer, och så snart du uppvisar tillräckliga andliga framsteg intygar de med glädje din avancerade ställning. Dessa progressiva förändringar medför ändrade reaktioner i förhållande till morontiaomgivningen, såsom ändringar i behovet av föda och talrika andra personliga vanor.
48:2.24 (544.7) De utväljande sorterarna är också till stor hjälp vid grupperandet av morontiapersonligheter för ändamål såsom studier, undervisning och andra projekt. De har en naturlig förmåga att ange vilka som temporärt fungerar bäst tillsammans.
48:2.25 (544.8) 7. De biträdande registerförarna. Morontiavärlden har sina egna upptecknare som tjänar tillsammans med andeupptecknarna vid övervakningen och bevarandet av register och andra data som hör hemma i morontiaskapelserna. Morontiaregistren är tillgängliga för alla klasser av personligheter.
48:2.26 (545.1) Alla morontiella övergångsriken är lika tillgängliga för materiella varelser som andevarelser. Som morontiaframskridare förblir ni i full kontakt med den materiella världen och med materiella personligheter samtidigt som ni allt mera kan urskilja andevarelser och umgås med dem; och då ni lämnar morontiaregimen bakom er har ni sett alla klasser av andar med undantag för några få av de högre typerna, såsom de Ensamma Budbärarna.
48:3.1 (545.2) Dessa värdar i mansonia- och morontiavärldarna är efterkommande till Moderanden i ett lokaluniversum. De skapas under tidsåldrarnas gång i grupper om ett hundra tusen individer, och i Nebadon finns det för närvarande över sjuttio miljarder av dessa unika varelser.
48:3.2 (545.3) Morontiaföljeslagarna tränas för tjänst av Melkisedekarna på en speciell planet nära Salvington; de genomgår inte Melkisedekarnas centrala skolor. Deras tjänster sträcker sig från systemens lägsta mansoniavärldar till Salvingtons högsta studievärldar, men de påträffas sällan i de bebodda världarna. De tjänar under allmän överinsyn av Guds Söner och under direkt ledning av Melkisedekarna.
48:3.3 (545.4) Morontiaföljeslagarna upprätthåller tio tusen högkvarter i ett lokaluniversum — i var och en av de första mansoniavärldarna i lokalsystemen. De är nästan helt en självstyrande klass, och det är i allmänhet en intelligent och lojal grupp av varelser; men då och då, i samband med vissa olyckliga himmelska omvälvningar, är det känt att de har gått vilse. Tusentals av dessa nyttiga varelser förlorades under tiderna för Lucifers uppror i Satania. Ert lokalsystem har nu sin fulla kvot av dessa varelser, då förlusten från Lucifers uppror helt nyligen ersattes.
48:3.4 (545.5) Det finns två skilda typer av morontiaföljeslagare; den ena är aktiv, den andra tillbakadragen, men i övrigt är de till sin status jämlika. De är inte könsvarelser, men de manifesterar en rörande vacker tillgivenhet för varandra. Och fastän de knappast kan sägas bilda par i materiell (mänsklig) bemärkelse är de bland tillvarons alla varelser mycket nära släkt med människan. Mellanvarelserna i världarna är era närmaste släktingar; sedan kommer morontiakeruberna och efter dem Morontiaföljeslagarna.
48:3.5 (545.6) Dessa följeslagare är rörande tillgivna och charmfullt sällskapliga varelser. De har en klart urskiljbar personlighet, och när ni träffar dem i mansoniavärldarna urskiljer ni snart deras individualitet, sedan ni först har lärt er känna igen dem som en klass. Dödliga påminner alla om varandra; samtidigt har var och en av er en klart urskiljbar personlighet som kan igenkännas.
48:3.6 (545.7) Något slags uppfattning om arten av dessa Morontiaföljeslagares arbete kan man kanske få av följande klassificering av deras aktiviteter i ett lokalsystem:
48:3.7 (545.8) 1. Pilgrimsbeskyddarna är inte förordnade till specifika uppgifter i sin samvaro med morontiaframskridarna. Dessa följeslagare är ansvariga för hela det morontiella livsskedet och är därför de som koordinerar alla andra morontia- och övergångsomvårdares arbete.
48:3.8 (546.1) 2. Pilgrimsmottagarna och de Fria följeslagarna. Dessa är följeslagare för de nyanländas sociala liv i mansoniavärldarna. En av dem kommer för visso att vara på plats för att välkomna dig när du vaknar upp i den första mansoniavärlden från den första övergångssömnen i tiden, när du upplever uppståndelsen från köttets död till morontialivet. Och från den tid då du sålunda formellt välkomnas vid uppvaknandet till den dag då du lämnar lokaluniversumet som en första stadiets ande är dessa morontiaföljeslagare ständigt hos dig.
48:3.9 (546.2) Följeslagarna förordnas inte permanent till enskilda individer. En uppstigande dödlig i en av mansoniavärldarna eller i de högre världarna kan ha olika följeslagare vid vart och ett av flera på varandra följande tillfällen, medan han också under långa tider kan vara utan följeslagare. Det beror på hur behoven varierar, och även på utbudet av tillgängliga följeslagare.
48:3.10 (546.3) 3. Värdarna för himmelska besökare. Dessa angenäma varelser ägnar sig åt att underhålla de övermänskliga grupperna av gäststuderande och andra himmelska personligheter som för tillfället kan vistas i övergångsvärldarna. Du kommer att ha rikligt med tillfällen att besöka varje värld som du erfarenhetsmässigt har uppnått. Gäststuderande får besöka alla bebodda planeter, även de isolerade.
48:3.11 (546.4) 4. Koordinatorerna och förbindelseledarna. Dessa följeslagare är inriktade på att underlätta morontiasamvaron och förhindra förvirring. De instruerar i socialt uppförande och morontiaframskridande samt stödjer klass- och andra gruppaktiviteter bland de uppstigande dödliga. De upprätthåller omfattande områden där de samlar sina elever, och från tid till annan rekvirerar de himmelska artisaner och omväxlingsledare för att ge färg åt sina program. Medan du avancerar kommer du i nära kontakt med dessa följeslagare och blir synnerligen förtjust i båda grupperna. Det beror på slumpen om du blir associerad med en aktiv eller tillbakadragen typ av följeslagare.
48:3.12 (546.5) 5. Tolkarna och översättarna. I början av morontiaskedet har du ofta behov av tolkar och översättare. De behärskar och talar alla språk i lokaluniversumet; de är rikets lingvister.
48:3.13 (546.6) Du tillägnar dig inte ett nytt språk automatiskt; du lär dig ett språk där uppe i stort sett så som här nere, och dessa lysande varelser är dina språklärare. Ditt första studieämne i mansoniavärlden är språket i Satania och därefter Nebadons språk. Medan du lär dig behärska dessa nya språk fungerar Morontiaföljeslagarna som effektiva tolkar och tålmodiga översättare för dig. Du möter aldrig en besökare i någon av dessa världar utan att någon av Morontiaföljeslagarna kan fungera som tolk.
48:3.14 (546.7) 6. Exkursions- och omväxlingsövervakarna. Dessa följeslagare ledsagar er på de längre färderna till högkvarterssfären och till övergångskulturens omgivande världar. De planerar, leder och övervakar alla sådana rundresor för enskilda och grupper till systemets världar för träning och kultur.
48:3.15 (546.8) 7. Områdes- och byggnadsvårdarna. Även de materiella och morontiella strukturerna tilltar i fulländning och storslagenhet allt efter som du avancerar under morontiaskedet. Som individer och som grupper tillåts ni göra vissa förändringar i de boningar som anvisats till högkvarter under er vistelse i de olika mansoniavärldarna. Många av aktiviteterna på dessa sfärer försiggår i de öppna inhägnaderna av cirklar, kvadrater och trianglar avsedda för olika ändamål. Flertalet av mansoniavärldarnas strukturer är utan tak och består av inhägnader av magnifik konstruktion och utsökt utsmyckning. Klimatet och andra fysiska förhållanden som råder i de arkitektoniska världarna gör taken helt onödiga.
48:3.16 (547.1) Dessa beskyddare av övergångsfaserna i uppstigningslivet är suprema vid skötseln av morontiaangelägenheterna. De skapades för detta arbete, och ända tills den Suprema Varelsen framträder fullt förverkligad förblir de alltid Morontiaföljeslagare; de utför aldrig andra uppgifter.
48:3.17 (547.2) Allteftersom system och universer etableras i ljus och liv upphör mansoniavärldarna i allt högre grad att fungera som övergångssfärer för morontiaträning. Allt mera inrättar finaliterna sin nya träningsregim, som förefaller vara avsedd att omvandla det kosmiska medvetandet från dess nuvarande storuniversumnivå till de framtida yttre universernas nivå. Morontiaföljeslagarna är bestämda att allt mera fungera tillsammans med finaliterna och inom många andra områden som för närvarande inte har uppenbarats på Urantia.
48:3.18 (547.3) Du kan förutse att dessa varelser troligen kommer att bidra mycket till din förnöjelse i mansoniavärldarna, vare sig din vistelse där blir lång eller kort. Du kommer att fortsätta att ha glädje av dem hela vägen upp till Salvington. De är inte tekniskt sett väsentliga för någon del av din överlevnadserfarenhet. Du kan nå Salvington utan dem, men du skulle storligen sakna dem. De är en extra lyx för personligheten under ditt uppstigningsskede i lokaluniversumet.
48:4.1 (547.4) Glädjefylld uppsluppenhet och motsvarigheten till leende är lika universella som musik. Det finns en morontiell och andlig motsvarighet till munterhet och skratt. Livet som uppstigen fördelar sig ungefär jämnt mellan arbete och avkoppling — frihet från uppdrag.
48:4.2 (547.5) Himmelsk avkoppling och övermänsklig humor är helt olika sina mänskliga motsvarigheter, men vi hänger oss alla i själva verket åt en form av båda; och faktiskt åstadkommer de för oss på vårt stadium ungefär detsamma som vad idealisk humor kan göra för er på Urantia. Morontiaföljeslagarna är skickliga lekledare, och de har gott stöd av omväxlingsledarna.
48:4.3 (547.6) Ni kunde kanske bäst förstå omväxlingsledarnas arbete om de förliknades vid de högrestående humoristerna på Urantia, fastän det är ett synnerligen grovt och i någon mån olyckligt sätt att försöka förmedla en uppfattning om hur dessa ombytes- och avkopplingsledare fungerar, dessa odlare av morontia- och anderikenas ädla humor.
48:4.4 (547.7) Låt mig i en diskussion om andehumorn först berätta vad det inte är. Andeskämtet är aldrig färgat av ett framhävande av de svagas och felandes missöden. Det innebär heller aldrig ett hädande av rättfärdigheten och äran i gudomligheten. Vår humor omfattar tre allmänna nivåer av uppskattning:
48:4.5 (547.8) 1. Ihågkommande skämt. Kvickheter som uppkommer från minnen om gångna händelser i ens erfarenhet av strid, kamp och ibland rädsla samt ofta dum och barnslig ängslan. Hos oss kommer denna fas av humor från den djupt rotade och bestående förmågan att ur det förgångna hämta upp minnesmaterial med vilket vi angenämt kryddar och i övrigt lättar upp nuets tunga bördor.
48:4.6 (548.1) 2. Stundens humor. Orimligheten i mycket av det som så ofta orsakar oss allvarliga bekymmer, glädjen att upptäcka hur betydelselös en stor del av vår allvarliga personliga ängslan är. Vi uppskattar denna fas av humor mest när vi bäst kan reducera våra nuvarande farhågor till förmån för framtida förvissningar.
48:4.7 (548.2) 3. Profetisk glädje. Det är kanske svårt för dödliga att föreställa sig denna fas av humor, men vi får en egendomlig tillfredsställelse av förvissningen ”att allting samverkar till det goda” — för andar och morontianer såväl som för dödliga. Denna aspekt av den himmelska humorn växer fram ur vår förlitan på den kärleksfulla omsorgen som våra överordnade uppvisar och den gudomliga stabiliteten hos våra Suprema Ledare.
48:4.8 (548.3) Omväxlingsledarna i de olika världarna är emellertid inte enbart sysselsatta med att framföra den fina humorn hos de olika klasserna av intelligenta varelser; de är också involverade i ledarskapet för avkoppling, andlig rekreation och morontiaunderhållning. I detta sammanhang har de starkt stöd av de himmelska artisanerna.
48:4.9 (548.4) Omväxlingsledarna själva är inte en skapad grupp; de är en rekryterad kår omfattande varelser som sträcker sig från de infödda i Havona ned genom budbärarskarorna i rymden och de omvårdande andarna i tiden till morontiaframskridarna från de evolutionära världarna. Alla är frivilliga som ger sig hän arbetet med att hjälpa sina kamrater nå tankeombyte och sinnesvila då sådana attitydförändringar är mest hjälpsamma i återvinnandet av sinande energier.
48:4.10 (548.5) När man är delvis uttröttad av strävan efter resultat, och medan man väntar på att få ta emot en ny energiladdning, är det ett angenämt nöje att på nytt leva sig in i händelserna under tidigare dagar och tidsåldrar. Rasens eller klassens erfarenheter under de första tiderna är vilsamma att minnas. Och just detta är orsaken till att dessa artister kallas omväxlings- eller återföringsledare — de hjälper till att återföra minnet till ett tidigare utvecklingsstadium eller ett mindre erfaret varelsetillstånd.
48:4.11 (548.6) Alla varelser får glädjas åt denna sorts återföring förutom de som till sin natur är Skapare och därför automatiskt vitaliserar sig, samt vissa högt specialiserade varelsetyper, såsom styrkecentren och de fysiska övervakarna som alltid och för evigt är alltigenom affärsmässiga i alla sina reaktioner. Dessa periodiska frigörelser från det funktionsmässiga tjänstgörandets spänning är en normal del av livet i alla världar överallt i universernas universum, men inte på Paradisön. De varelser som är infödda på den centrala boplatsen kan inte uttröttas och undergår därför inte återuppladdning. Hos dessa varelser som uttrycker Paradisets eviga fulländning kan någon sådan återföring till evolutionära erfarenheter inte förekomma.
48:4.12 (548.7) De flesta av oss har kommit upp genom lägre stadier i tillvaron eller genom gradvis stigande nivåer i vår klass, och det är uppfriskande och i viss mån roande att se tillbaka på vissa episoder bland våra tidiga erfarenheter. Det är vilsamt att tänka över sådant som ligger långt i det förflutna för ens klass och som dröjer kvar som en minnesskatt i sinnet. Framtiden innebär kamp och framsteg; det betyder arbete, strävan och resultat; men doftar av det förgångna, det som redan har bemästrats och uppnåtts; kontemplation av det förgångna ger möjlighet till avslappning och till ett sådant bekymmerslöst återblickande som är ägnat att framkalla andefröjd och morontiellt sinnestillstånd som gränsar till munterhet.
48:4.13 (548.8) Även de dödligas humor blir hjärtligast när den beskriver episoder som berör dem som står bara lite under ens nuvarande utvecklingsstadium, eller när den skildrar dem som antas stå högre än en själv råka ut för erfarenheter som vanligen associeras med dem som antas stå lägre. Ni på Urantia har låtit mycket sådant som är både vulgärt och illvilligt blandas ihop med er humor, men i det stora hela är ni att gratulera till ett relativt skarpt sinne för humor. En del av era släkten har en rik ådra av humor och har stor nytta därav i sitt jordiska livsskede. Uppenbarligen fick ni mycket i fråga om humor i ert adamiska arv, mycket mer än vad som kom er till del inom musik och konst.
48:4.14 (549.1) Under tider av avkoppling, de tider då invånarna vederkvicker sig med att återuppväcka minnen från ett lägre stadium i tillvaron, får hela Satania sin uppbyggelse av den angenäma humor som förekommer i en kår av omväxlingsledare från Urantia. Sinnet för den himmelska humorn har vi alltid hos oss, även då vi är engagerade i de allra svåraste uppdrag. Det hjälper en att undvika en överbetoning av föreställningen om ens egen betydelse. Vi ger det ändå inte fria tyglar, så som ni kanske skulle säga ”ha roligt” annat än då vi är lediga från de allvarliga uppgifter som våra respektive klasser har.
48:4.15 (549.2) Om vi, när vi är frestade att uppförstora vår egen betydelse, stannar upp och betänker oändligheten av våra Skapares storhet och ädelhet blir vårt eget självförhärligande i högsta grad löjligt, gränsande rentav till det humoristiska. En av humorns funktioner är att hjälpa oss att ta oss själva mindre allvarligt. Humorn är det gudomliga motgiftet mot egots upphöjelse.
48:4.16 (549.3) Behovet av avkoppling och omväxling i form av humor är störst bland de klasser av uppstigande varelser som är utsatta för fortgående stress i sin uppåtsträvande kamp. Livets två ytterligheter har föga behov av humorfylld omväxling. De primitiva människorna har ingen kapacitet för det, och varelser som representerar Paradisets fulländning har inget behov därav. Skarorna av varelser i Havona är av naturen en glad och upprymd samling av supremt lyckliga personligheter. I Paradiset undanröjer gudsdyrkans kvalitet behovet av omväxlingsaktiviteter. Bland dem som påbörjar sin levnadsbana långt under den paradisiska fulländningens mål finns ett stort utrymme för omväxlingsledarnas verksamhet.
48:4.17 (549.4) Ju högrestående dödlig art det rör sig om desto större är både stressen och kapaciteten för humor, såväl som behovet av humor. I andevärlden gäller det motsatta: Ju högre upp vi kommer desto mindre är behovet av avkoppling i form av omväxlingsupplevelser. Då man rör sig nedåt längs andelivets skala från Paradiset till skarorna av serafer fyller skämtet och spridandet av munterhet en allt större roll. De varelser som mest behöver uppfriskandet av en återgång till den intellektuella nivån i tidigare upplevelser, är de högrestående typerna av människosläktet, morontianerna, änglarna och de Materiella Sönerna, såväl som alla liknande personlighetstyper.
48:4.18 (549.5) Humorn borde fungera som en automatisk säkerhetsventil för att hindra uppkomsten av alltför stort tryck som följd av enformigheten i ständig och allvarlig självkontemplation i förening med intensiv kamp för utvecklingsmässiga framsteg och ädla utföranden. Humorn fungerar också för att minska chocken från oväntad inverkan av fakta eller sanning, stela och obevekliga fakta och flexibel ständigt levande sanning. De dödligas personlighet, aldrig säker på vad som härnäst kommer att hända, fattar snabbt med humorns hjälp — ser poängen och får insikt i — det oväntade i situationen som må vara fakta eller sanning.
48:4.19 (549.6) Fastän humorn på Urantia är ytterst primitiv och högst oartistisk tjänar den ett värdefullt syfte både som sjukförsäkring och utlösare av emotionellt tryck och förhindrar sålunda skadlig nervspänning och alltför allvarlig självkontemplation. Humor och underhållning — avkoppling — är aldrig uttryck för framåtriktad strävan; alltid är de ekon av en tillbakablick, ett ihågkommande av det förgångna. Även på Urantia, och sådana ni nu är, finner ni det alltid uppfriskande när ni för en kort tid kan avbryta utövandet av nyare och högre intellektuella sysselsättningar och återvända till era förfäders enklare sysslor.
48:4.20 (550.1) Principerna för fritidslivet på Urantia är filosofiskt sunda och fortsätter att gälla genom hela ert uppstigande liv, genom kretsarna i Havona till Paradisets eviga stränder. Som uppstigna varelser är ni i besittning av personliga minnen från alla tidigare och lägre existenser, och utan sådana identitetsminnen från det förgångna skulle det inte finnas någon bas för humorn i nuet, varken för de dödligas skratt eller för morontiaskämtet. Just detta återkallande i minnet av gångna erfarenheter bildar basen för den nuvarande omväxlingen och förnöjelsen. Och så kan ni fröjdas åt de himmelska motsvarigheterna till er jordiska humor hela vägen upp under ert långa morontiella och därefter allt mer andliga livsskede. Den del av Gud (Riktaren) som blir en evig del av personligheten hos en uppstigen dödlig bidrar med gudomlighetens övertoner till de glädjefyllda uttrycken, rentav det andliga skrattet, hos de uppstigande varelserna från tid och rum.
48:5.1 (550.2) Mansoniavärldens Lärare är en kår av kvarlämnade men förhärligade keruber och sanober. När en pilgrim i tiden avancerar från en prövovärld i rymden till morontiaträningens mansoniavärldar och med dem förbundna världar åtföljs han av sin personliga eller gruppseraf, ödesväktaren. I den dödliga tillvarons världar får seraferna god hjälp av keruber och sanober; men när serafens dödliga skyddsling befrias från de köttsliga banden och påbörjar sitt livsskede som uppstigen, när det postmateriella eller morontiella livet börjar har den omvårdande serafen inte längre behov av sina tidigare adjutanters, kerubernas och sanobernas, tjänster.
48:5.2 (550.3) Dessa övergivna assistenter till de omvårdande seraferna kallas ofta till universumets högkvarter där Universumets Moderande omsluter dem i sin intima omfamning, och därefter far de ut till systemens träningssfärer som Mansoniavärldens Lärare. Dessa lärare besöker ofta de materiella världarna, och de tjänstgör från de lägsta mansoniavärldarna upp till de högsta utbildningssfärerna som är förbundna med universumets högkvarter. På egen begäran får de återvända till sitt tidigare arbete i anslutning till de omvårdande seraferna.
48:5.3 (550.4) Det finns miljarder och åter miljarder av dessa lärare i Satania, och deras antal växer ständigt, ty när en seraf far vidare inåt med en dödlig som har fusionerat med Riktaren blir, i de flesta fall, både keruben och sanoben kvar.
48:5.4 (550.5) Mansoniavärldens Lärare får liksom de flesta andra instruktörer sitt förordnande av Melkisedekarna. Den allmänna tillsynen av dem sköts av Morontiaföljeslagarna, men som individer och som lärare övervakas de av de tjänstgörande ledarna för de skolor eller sfärer där de fungerar som instruktörer.
48:5.5 (550.6) Dessa uppflyttade keruber arbetar vanligen i par så som de gjorde då de var knutna till seraferna. De är till sitt väsen mycket nära tillvarons morontiatyp, och de är av naturen sympatiska lärare för de uppstigande dödliga och genomför högst effektivt programmet för mansoniavärlden och det morontiella utbildningssystemet.
48:5.6 (551.1) I morontialivets skolor ger dessa lärare individuell, grupp-, klass- och massundervisning. I mansoniavärldarna är dessa skolor organiserade i tre allmänna grupper om ett hundra avdelningar var: skolorna för tänkande, skolorna för kännande och skolorna för görande. När du når konstellationen kommer därtill skolorna för etik, administration och social anpassning. I universumets högkvartersvärldar påbörjar du studierna i skolorna för filosofi, gudomlighet och ren andlighet.
48:5.7 (551.2) Det som du kunde ha lärt dig på jorden, men inte lyckades lära dig, måste inhämtas under ledning av dessa trogna och tålmodiga lärare. Det finns inga kungsvägar, genvägar eller lätta stigar till Paradiset. Oberoende av vägens individuella variationer behärskar du det du kan lära dig på en sfär innan du far vidare till en annan; åtminstone gäller detta sedan du en gång lämnar din födelsevärld.
48:5.8 (551.3) Ett av ändamålen med morontiaskedet är att hos de dödliga överlevande åstadkomma en bestående utradering av sådana återstående animala drag som förhalning, tvetydighet, ouppriktighet, problemundvikande, orättvisa och bekvämlighetssökande. Mansoniavärldslivet lär de unga morontiaeleverna i ett tidigt skede att det inte i något avseende går att undvika saker genom att uppskjuta dem. Efter det köttsliga livet är tiden inte längre tillgänglig som ett sätt att undgå situationer eller komma förbi oangenäma skyldigheter.
48:5.9 (551.4) Mansoniavärldens Lärare börjar sin tjänst på de lägsta fördröjningssfärerna, och då de blir mera erfarna avancerar de genom systemets och konstellationens utbildningssfärer till träningsvärldarna i Salvington. De får ingen speciell utbildning vare sig före eller efter det att de omfamnats av Universumets Moderande. De har redan tränats för sitt arbete medan de tjänade som serafernas medarbetare i födelsevärldarna för sina elever i mansoniavärldarna. De har fått verklig erfarenhet tillsammans med dessa avancerande dödliga i de bebodda världarna. De är praktiska och sympatiska lärare, kloka och förståelsefulla instruktörer, skickliga och effektiva guider. De är helt förtrogna med uppstigningsplanerna och har en grundlig erfarenhet av begynnelsefaserna i det uppåtgående livsskedet.
48:5.10 (551.5) Många av de äldre bland dessa lärare, de som länge har tjänat i världarna i Salvingtons krets, omfamnas på nytt av Universumets Moderande, och från denna andra omfamning träder dessa keruber och sanober fram som serafer.
48:6.1 (551.6) Fastän alla klasser av änglar, från de planetariska medhjälparna till de suprema seraferna, verkar i morontiavärldarna är övergångsomvårdarna mera exklusivt förordnade till dessa aktiviteter. Dessa änglar hör till den sjätte klassen av serafiska tjänare, och deras verksamhet är ägnad att underlätta materiella och dödliga varelsers övergång från det tidsbundna köttsliga livet till de tidigare stadierna av morontiatillvaro i de sju mansoniavärldarna.
48:6.2 (551.7) Ni bör förstå att en uppstigande dödligs morontialiv i själva verket får sin början i de bebodda världarna vid själens befruktning, i den stund då Riktaren, som är ande, tar sin boning i det varelsesinne som har förmågan till moraliska val. Och allt från den stunden har den dödligas själ potentiell kapacitet för att fungera ovanför de dödligas nivå, rentav för igenkännande på de högre nivåerna av lokaluniversumets morontiasfärer.
48:6.3 (552.1) Ni blir emellertid inte medvetna om övergångsserafernas verksamhet förrän ni når mansoniavärldarna, där de outtröttligt arbetar för att föra framåt sina dödliga elever. De är förordnade till tjänst i följande sju grupperingar:
48:6.4 (552.2) 1. Serafevangelisterna. I den stund ni vaknar till medvetande i mansoniavärldarna klassificeras ni som evolverande andar i systemets register. Det är sant att ni ännu inte är andar i verkligheten, men ni är inte längre dödliga eller materiella varelser; ni har påbörjat för-andeskedet och vederbörligen antagits till morontialivet.
48:6.5 (552.3) I mansoniavärldarna hjälper serafevangelisterna er att göra ett klokt val bland de alternativa vägarna till Edentia, Salvington, Uversa och Havona. Om det finns flera lika rekommendabla vägar presenteras de för er, och ni får välja den som mest tilltalar er. Dessa serafer ger sedan sina rekommendationer till de tjugofyra rådgivarna i Jerusem beträffande den kurs som vore mest fördelaktig för varje uppstigande själ.
48:6.6 (552.4) Du får inte obegränsade valmöjligheter beträffande din framtida kurs; men du får välja inom gränserna för det som övergångsomvårdarna och deras överordnade visligen avgör vara lämpligast för din framtida andeuppnåelse. Andevärlden styrs enligt den principen att det val du av fri vilja träffar respekteras, förutsatt att den kurs du väljer inte är menlig för dig eller skadlig för dina kamrater.
48:6.7 (552.5) Dessa serafevangelister är hängivna att förkunna evangeliet om det eviga framåtskridandet, segern som innebär fulländningens uppnåelse. I mansoniavärldarna förkunnar de den stora lagen om godhetens bestånd och dominans: Ingen god gärning går någonsin helt förlorad; den kan länge motverkas men aldrig helt tillintetgöras, och den är evigt verksam i proportion till gudomligheten i motivationen till den.
48:6.8 (552.6) Även på Urantia råder sanningens och rättfärdighetens människolärare att ty sig till att predika ”Guds godhet, som leder till ånger”, att förkunna ”Guds kärlek, som driver ut rädslan”. Även så här har dessa sanningar förkunnats i er värld:
48:6.9 (552.7) Gudarna tar hand om mig; jag skall inte gå vilse.
48:6.10 (552.8) Sida vid sida leder de mig till det eviga livets härliga stigar och saliga vederkvickelse.
48:6.11 (552.9) Här i den Gudomliga Närvaron skall jag inte sakna föda eller törsta efter vatten.
48:6.12 (552.10) Om jag går ned i osäkerhetens dal eller stiger upp till tvivlets världar,
48:6.13 (552.11) Om jag vandrar i ensamhet eller tillsammans med mina gelikar,
48:6.14 (552.12) Om jag segrar i ljusets körer eller vacklar i sfärernas ensliga ställen,
48:6.15 (552.13) Skall din goda ande ha vård om mig, och din saliga ängel trösta mig.
48:6.16 (552.14) Om jag ock stiger ned till mörkrets och själva dödens djup,
48:6.17 (552.15) Skall jag inte tvivla på dig eller frukta dig,
48:6.18 (552.16) Ty jag vet att du vid tidens fullbordan och till ditt namns ära
48:6.19 (552.17) Skall lyfta mig upp att sitta vid din sida på muren med tinnar i höjden.
48:6.20 (553.1) Detta är berättelsen som viskades i nattens timme till herdegossen. Han kunde inte hålla den i minnet ord för ord, men så gott han mindes återgav han den i stort sett så som den idag finns upptecknad.
48:6.21 (553.2) Dessa serafer förkunnar också evangeliet om uppnåendet av fulländning för hela systemet såväl som för den enskilda uppstigna. Redan nu omfattar deras undervisning och planer i det unga systemet Satania förberedelser för framtida tidsåldrar då mansoniavärldarna inte längre tjänar som trappsteg till sfärerna i höjden för de dödliga uppstigna.
48:6.22 (553.3) 2. Rasuttolkarna. De dödliga varelsernas alla raser är inte likadana. Det är sant att det finns ett planetariskt mönster som löper genom den fysiska, mentala och andliga naturen och läggningen hos de olika raserna i en given värld; men det finns också klart olika rastyper, och mycket bestämda sociala tendenser karakteriserar de efterkommande till dessa olika grundtyper av människovarelser. I världarna i tiden främjar de serafiska rasuttolkarna raskommissionärernas strävanden att harmonisera rasernas olika synsätt, och de fortsätter sin funktion i mansoniavärldarna där dessa samma skillnader tenderar att i någon mån finnas kvar. På en förvirrad planet, sådan som Urantia, har dessa lysande varelser knappast haft en verklig möjlighet att verka, men de är skickliga sociologer och kloka rådgivare i etniska ärenden i den första himlen.
48:6.23 (553.4) Ni borde betänka vad som har sagts om ”himlen” och ”himlarnas himmel”. Den himmel som de flesta av era profeter uppfattade var den första av mansoniavärldarna i lokalsystemet. När aposteln talade om att han blev ”uppryckt till tredje himlen” avsåg han den upplevelse då hans Riktare frigjordes under sömnen och i detta ovanliga tillstånd projicerade sig till den tredje av de sju mansoniavärldarna. Några av era visa män såg en vision om en större himmel, ”himlarnas himmel”, av vilka upplevelsen av den sjufaldiga mansoniavärlden endast var den första, medan Jerusem var den andra, Edentia och dess satelliter den tredje, Salvington och dess omgivande utbildningssfärer den fjärde, Uversa den femte, Havona den sjätte och Paradiset den sjunde himlen.
48:6.24 (553.5) 3. Sinnesplanerarna. Dessa serafer ägnar sig åt att effektivt gruppera morontiavarelser och att organisera deras grupparbete i mansoniavärldarna. De är psykologer i den första himlen. De flesta inom denna speciella avdelning bland de serafiska omvårdarna har tidigare erfarenhet som skyddsänglar för tidens barn, men av någon orsak personaliserades inte deras skyddslingar i mansoniavärldarna, eller också överlevde de enligt tekniken för fusion med Anden.
48:6.25 (553.6) Det är sinnesplanerarnas uppgift att studera naturen, erfarenheten och ställningen hos de Riktarsjälar som färdas genom mansoniavärldarna och att underlätta grupperandet av dem för uppdrag och uppflyttning. Dessa sinnesplanerare intrigerar inte eller manipulerar mansoniavärldens studerande och utnyttjar inte heller på annat sätt deras okunskap eller andra brister. De är helt opartiska och ytterst rättvisa. De respekterar er nyfödda morontiavilja; de betraktar er som självständiga viljevarelser och försöker uppmuntra er till en snabb utveckling och ett snabbt framåtskridande. Här är ni ansikte mot ansikte med sanna vänner och förståelsefulla rådgivare, änglar som verkligen kan hjälpa er att ”se er själva så som andra ser er” och att ”känna er själva så som änglarna känner er”.
48:6.26 (553.7) Redan på Urantia lär dessa serafer ut denna eviga sanning: Om inte ditt eget sinne betjänar dig väl kan du byta ut det mot Jesus från Nasarets sinne som alltid betjänar dig väl.
48:6.27 (554.1) 4. Morontiarådgivarna. Dessa omvårdare får sitt namn av att de är förordnade att undervisa, leda och råda de överlevande dödliga från människornas födelsevärldar, själar som är på väg till de högre skolorna i systemhögkvarteret. De undervisar dem som strävar efter insikt om den erfarenhetsmässiga enheten mellan olika livsnivåer, de som försöker integrera betydelser och förena värden. Detta är filosofins uppgift i de dödligas värld, måtans uppgift på morontiasfärerna.
48:6.28 (554.2) Måta är mer än en överlägsen filosofi; den är i förhållande till filosofin som två ögon jämfört med ett öga; den har en stereoskopisk inverkan på betydelser och värden. Den materiella människan ser universum, så att säga, endast med ett öga — som flat. Mansoniavärldens studerande uppnår kosmiskt perspektiv — djup — genom att lägga till iakttagelserna från morontialivet på iakttagelserna från det fysiska livet. Och det blir möjligt för dem att få dessa materiella och morontiella synsätt i rätt fokus till stor del tack vare deras serafiska rådgivares outtröttliga verksamhet vilka så tålmodigt undervisar mansoniavärldens studerande och morontiaframskridarna. Många av undervisningsrådgivarna i serafernas suprema klass började sin bana som rådgivare till de dödligas nyligen befriade själar i tiden.
48:6.29 (554.3) 5. Teknikerna. Dessa serafer hjälper nya uppstigna att anpassa sig till den nya och jämförelsevis främmande omgivningen på morontiasfärerna. Livet i övergångsvärldarna medför verklig kontakt med både den materiella och den morontiella nivåns energier och material och i viss mån med andliga realiteter. De uppstigna måste acklimatisera sig på varje ny morontianivå, och i allt detta får de stor hjälp av serafteknikerna. Dessa serafer verkar som kontaktpersoner till Morontiastyrkans Övervakare och till de Ledande Fysiska Övervakarna och i stor omfattning även som instruktörer för de uppstigande pilgrimerna beträffande egenskaperna hos de energier som utnyttjas på övergångssfärerna. De tjänar som rymdfarare i nödsituationer och utför talrika andra reguljära och speciella uppgifter.
48:6.30 (554.4) 6. Upptecknarna-Lärarna. Dessa serafer upptecknar de händelser som inträffar i gränslandet mellan det andliga och det fysiska, förbindelserna mellan människor och änglar samt morontiahändelserna i universumets lägre riken. De tjänar även som instruktörer beträffande verksamma och effektiva förfaranden att registrera fakta. Det är en konstfärdighet förknippad med det intelligenta insamlandet och koordinerandet av inbördes data, och denna konst förädlas i samarbete med de himmelska artisanerna; även de uppstigande dödliga blir sålunda knutna till de upptecknande seraferna.
48:6.31 (554.5) Upptecknarna inom alla serafklasser ägnar en viss tid åt att undervisa och träna morontiaframskridarna. Dessa änglaväktare av tidens fakta är idealiska instruktörer för alla faktasökare. Innan ni lämnar Jerusem blir ni helt förtrogna med Satanias och dess 619 bebodda världars historia, och en stor del av denna berättelse kommer att delges er av de serafiska upptecknarna.
48:6.32 (554.6) Dessa änglar är alla en del av den kedja av upptecknare som sträcker sig från de lägsta till de högsta väktarna av tidens fakta och evighetens sanningar. En dag skall de lära dig att söka sanning såväl som fakta, att vidga din själ såväl som ditt sinne. Redan nu borde du lära dig att vattna hjärtats trädgård lika väl som att söka kunskapens torra sandområden. Formerna är värdelösa när läxorna har lärts. Man kan inte få en kyckling utan skal, men inget skal har något värde sedan kycklingen har kläckts. Ibland är villfarelse emellertid så stor att dess korrigerande med hjälp av uppenbarelse vore ödesdigert för de långsamt framkommande sanningar som är väsentliga för att erfarenhetsmässigt utplåna villfarelsen. När barn har sina ideal, rubba dem inte; låt dem växa. Och medan ni lär er att tänka som vuxna bör ni också lära er att be som barn.
48:6.33 (555.1) Lagen är livet självt, inte reglerna hur det skall levas. Det onda är en överträdelse av lagen, inte ett brott mot de regler som gäller för hur livet skall levas, livet som är lagen. Oärlighet är inte en fråga om berättelseteknik, utan någonting som på förhand har uttänkts som en förvrängning av sanningen. Skapandet av nya bilder utav gamla fakta, återframställningen av föräldrarnas liv i de efterkommandes liv — detta är sanningens artistiska segrar. Skuggan av en hårsmån på förhand uttänkt för ett osant syfte, den minsta vridning eller förvrängning av det huvudsakliga — detta innebär falskhet. Men fetischen i form av sanning som har gjorts till faktum, fossiliserad sanning, järnbandet av så kallad oföränderlig sanning håller en blint inom det kalla faktumets slutna cirkel. Man kan ha tekniskt rätt i fråga om faktum och evigt fel när det gäller sanning.
48:6.34 (555.2) 7. Omvårdarna i reserven. En stor kår av alla klasser bland övergångsseraferna är stationerad i den första mansoniavärlden. Näst efter ödesväktarna kommer dessa övergångsomvårdare närmast människorna bland alla klasser av serafer, och många av era lediga stunder kommer ni att fördriva tillsammans med dem. Änglarna fröjdas över att stå till tjänst, och när de inte har något förordnande tjänar de ofta frivilligt. Många uppstigande dödligas själar har för första gången upptänts av tjänstvillighetens gudomliga eld genom personlig vänskap med de frivilliga tjänarna i serafreserven.
48:6.35 (555.3) Av dem får ni lära er att låta tryck utveckla stabilitet och säkerhet; att vara trogna, enträgna och uppriktiga och på samma gång gladlynta; att acceptera utmaningar utan att klaga och att möta svårigheter och osäkra situationer utan rädsla. De frågar: Om du misslyckas, reser du dig okuvligt för att försöka på nytt? Om du lyckas, håller du ditt sinne välbalanserat — en stabil och förandligad attityd — genom varje strävan i den långa kampen att bryta den materiella tröghetens bojor, att uppnå andetillvarons frihet?
48:6.36 (555.4) Liksom de dödliga så har även dessa änglar varit med om många besvikelser, och de kommer att framhålla att ens mest nedslående missräkningar ibland har lett till ens största välsignelser. Då man sår ett frö fordrar det ibland att fröet dör, att ens käraste hopp dör, innan det kan födas på nytt för att bära frukt i form av nytt liv och nya möjligheter. Du får lära dig av dem att lida mindre av sorg och besvikelse, först genom att göra färre personliga planer beträffande andra personligheter, och sedan genom att acceptera din lott när du troget har utfört din uppgift.
48:6.37 (555.5) Du kommer att lära dig att du ökar dina bördor och minskar chanserna till framgång genom att ta dig själv alltför allvarligt. Ingenting kan gå före arbetet på din statussfär — denna värld eller följande. Mycket viktigt är arbetet med förberedelse för nästa högre sfär, men ingenting uppväger vikten av arbetet i den värld där du verkligen bor. Men fastän arbetet är viktigt är jaget inte viktigt. När du känner dig viktig förlorar du energi till slitaget av egots värdighet, så att det endast finns lite energi kvar för arbetet. Jagets viktighet, inte arbetets, tröttar omogna varelser; jag-elementet tröttar, inte strävan efter resultat. Du kan utföra viktigt arbete om du inte börjar känna dig själv viktig; du kan göra flera saker lika lätt som en om du lämnar dig själv utanför. Omväxling är vilsamt; enformigheten är det som tär och tröttar. Dag efter dag är lika — bara liv, eller alternativt död.
48:7.1 (556.1) Morontiamåtans lägre plan förenas direkt med de högre nivåerna av människofilosofin. I den första mansoniavärlden är det brukligt att undervisa de mindre avancerade studerande med parallellförfarandet; dvs. i en kolumn presenteras måtabetydelsernas enklare begrepp och i den motsatta kolumnen citat av jämförliga framställningar av de dödligas filosofi.
48:7.2 (556.2) För inte länge sedan då jag utförde ett uppdrag i den första mansoniavärlden i Satania, hade jag tillfälle att observera denna undervisningsmetod; och fastän jag inte får företa mig att presentera måtainnehållet i lektionen har jag tillstånd att återge dessa tjugoåtta framställningar enligt människofilosofin vilka denna morontiainstruktör utnyttjade som illustrationsmaterial avsett att hjälpa dessa nykomlingar i mansoniavärlden i deras första försök att begripa vikten och betydelsen av måta. Dessa illustrationer från människofilosofin var följande:
48:7.3 (556.3) 1. Uppvisandet av skicklighet inom något specialområde är inte ett tecken på att vederbörande besitter andlig kapacitet. Fyndighet är inte ett substitut för sann karaktär.
48:7.4 (556.4) 2. Få personer lever upp till den tro som de i själva verket har. Oreflekterad rädsla är ett mästerligt intellektuellt bedrägeri som den dödligas evolverande själ utsätts för.
48:7.5 (556.5) 3. En given kapacitet kan inte överskridas; ett halvliters mått kan inte rymma en liter. Andebegrepp kan inte mekaniskt tvingas in i materiella minnesramar.
48:7.6 (556.6) 4. Få dödliga vågar någonsin räkna sig till godo någonting likt summan av personlighetsmeriterna, som har uppkommit genom naturens och nådens gemensamma försorg. Flertalet utarmade själar är i själva verket rika, men de vägrar att tro det.
48:7.7 (556.7) 5. Svårigheter kan utmana medelmåttigheten och besegra de räddhågade, men de endast stimulerar de Högstas sanna barn.
48:7.8 (556.8) 6. Att åtnjuta privilegier utan att missbruka dem, att ha frihet utan lättsinne, att inneha makt och ståndaktigt vägra att använda den för att förstora sig själv — dessa är tecknen på en hög civilisation.
48:7.9 (556.9) 7. Besinningslösa och oförutsedda olyckor inträffar inte i kosmos. Inte heller hjälper de himmelska varelserna den lägre varelse som vägrar att handla enligt sitt sanningsljus.
48:7.10 (556.10) 8. Strävan medför inte alltid glädje, men det finns ingen lycka utan intelligent strävan.
48:7.11 (556.11) 9. Handling leder till styrka; måttlighet framträder i charm.
48:7.12 (556.12) 10. Rättfärdigheten slår an sanningens harmoniackord, och melodin vibrerar genom hela kosmos, ända till den Infinites igenkännande.
48:7.13 (556.13) 11. De svaga avfattar resolutioner, de starka handlar. Livet är endast en dags arbete — gör det väl. Handlingen är vår, följderna Guds.
48:7.14 (556.14) 12. Den största plågan i kosmos är att aldrig ha varit plågad. De dödliga lär sig vishet endast genom att uppleva vedermödor.
48:7.15 (556.15) 13. Stjärnorna urskiljs bäst från de erfarenhetsmässiga djupens ensamma avskildhet, inte från de belysta och ekstatiska bergstopparna.
48:7.16 (556.16) 14. Reta aptiten för sanning hos dina medarbetare, giv råd endast när någon ber om dem.
48:7.17 (557.1) 15. Tillgjordhet är den ovetandes löjliga försök att förefalla klok, den ofruktsamma själens försök att förefalla rik.
48:7.18 (557.2) 16. Man kan inte uppfatta andlig sanning förrän man med känslan upplever den, och många sanningar kan man inte känna av annat än i motgångar.
48:7.19 (557.3) 17. Ärelystnad är farlig så länge den inte är helt socialt anpassad. Man har i själva verket inte förvärvat någon dygd förrän ens handlingar gör en värd den.
48:7.20 (557.4) 18. Otålighet är ett andegift; vrede är som en sten kastad i ett getingbo.
48:7.21 (557.5) 19. Ängslan måste överges. Svårast att bära är de besvikelser som aldrig kommer.
48:7.22 (557.6) 20. Endast en poet kan finna poesi i den rutinmässiga tillvarons alldagliga prosa.
48:7.23 (557.7) 21. Varje konstarts höga uppgift är att med sina illusioner förebåda en högre universumverklighet, att kristallisera tidens känslor till evighetens tanke.
48:7.24 (557.8) 22. Den evolverande själen blir inte gudomlig av vad den gör, utan av det som den strävar efter att göra.
48:7.25 (557.9) 23. Döden ökade inte den intellektuella förmögenheten eller den andliga utrustningen, men den ökade den erfarenhetsmässiga statusen med medvetandet om överlevnad.
48:7.26 (557.10) 24. Bestämmelsen i evigheten avgörs stund för stund av det som uppnås i livet dag för dag. Handlingarna idag är ödet i morgon.
48:7.27 (557.11) 25. Storheten ligger inte så mycket i att ha styrka som i att klokt och gudomligt använda denna styrka.
48:7.28 (557.12) 26. Kunskap kan besittas endast genom att den ges vidare; den skyddas av vishet och anpassas socialt av kärlek.
48:7.29 (557.13) 27. Framåtskridande fordrar utvecklandet av individualitet; medelmåttighet söker fortsättning i standardisering.
48:7.30 (557.14) 28. Det argumenterande försvaret av ett påstående är omvänt proportionellt mot den sanning det innehåller.
48:7.31 (557.15) Sådant är arbetet för nybörjarna i den första mansoniavärlden, medan de mera avancerade eleverna i de senare världarna lär sig behärska de högre nivåerna av kosmisk insikt och morontiamåta.
48:8.1 (557.16) Från den tid då de uppstigande dödliga gradueras från mansoniavärldarna tills de uppnår andestatus i superuniversumskedet benämns de morontiaframskridare. Er färd genom livet i detta underbara gränsland blir en oförglömlig upplevelse, ett förtjusande minne. Det är den evolutionära portalen till andelivet och varelsens slutliga uppnåelse av fulländning, varigenom de uppstigna uppnår tidens mål — att finna Gud i Paradiset.
48:8.2 (557.17) Det finns ett definitivt och gudomligt syfte med hela detta morontia- och senare andesystem för de dödligas framskridande, denna universumets omsorgsfulla övningsskola för uppstigande varelser. Det är Skaparnas plan att ge de skapade varelserna i tiden tillfälle att så småningom lära sig behärska detaljerna i storuniversums verksamhet och administration, och denna långa träningskurs genomförs bäst genom att de överlevande dödliga gradvist kliver upp och verkligen tar del i varje steg av uppstigningen.
48:8.3 (558.1) De dödligas överlevnadsplan har ett praktiskt och ändamålsenligt mål; ni är inte mottagare av allt detta gudomliga arbete och denna mödosamma träning endast för att överleva i ändlös lycksalighet och evig bekvämlighet. Det finns ett mål i form av transcendent tjänst gömt bakom den nuvarande universumtidsålderns horisont. Om Gudarna endast planerade att ta er på en enda lång och evig nöjesresa skulle de helt säkert inte i så stor utsträckning göra hela universum till en enda väldig och mångfasetterad praktisk övningsskola, rekvirera en betydande del av den himmelska skapelsen som lärare och instruktörer och sedan använda tidsålder efter tidsålder till att lotsa er en och en genom denna jättelika universumskola för erfarenhetsmässig träning. Att främja systemet för de dödligas framåtskridande förefaller att vara en av huvuduppgifterna i det universum som för närvarande är organiserat, och majoriteten av oräkneliga klasser av skapade förståndsvarelser är antingen direkt eller indirekt engagerade i att främja någon fas av denna framåtskridande fulländningsplan.
48:8.4 (558.2) Då du färdas längs den uppåtgående skalan av levande tillvaro från dödlig människa till Gudomens omfamning, lever du i själva verket det liv som kännetecknar varje möjlig fas och möjligt stadium av fulländad varelseexistens inom gränserna för den nuvarande universumtidsåldern. Från dödlig människa till finalit i Paradiset omfattar allt som nu kan vara — allt som för närvarande är möjligt för de levande klasserna av intelligenta, fulländade, finita skapade varelser. Om den framtida bestämmelsen för Paradis-finaliterna är tjänst i nya universer som nu håller på att skapas, är det säkert att det inte i denna nya och framtida skapelse kommer att finnas skapade klasser av erfarenhetsmässiga varelser vilkas liv vore helt avvikande från det liv som de dödliga finaliterna har levt i någon värld som en del av sin uppstigande träning, som ett av stadierna i deras tidsålderslånga framåtskridande från djur till ängel, från ängel till ande och från ande till Gud.
48:8.5 (558.3) [Framfört av en Ärkeängel i Nebadon.]
Urantiaboken
Kapitel 49
49:0.1 (559.1) ALLA världar som bebos av dödliga är evolutionära till sitt ursprung och till sin natur. Dessa sfärer utgör grogrunden, de evolutionära vaggorna, för de dödliga släktena i tid och rum. Varje enhet inom uppstigningslivet är en verklig övningsskola för det stadium i tillvaron som ligger just framför, och detta gäller varje stadium i människans stegvisa uppstigning till Paradiset; det gäller lika mycket den dödligas första erfarenhet på en evolutionär planet som Melkisedekarnas sista skola i universumets högkvarter, en skola som de uppstigande dödliga inte går på förrän kort före sin överföring till superuniversumets regim och uppnåelse av första gradens andetillvaro.
49:0.2 (559.2) Alla bebodda världar är på det hela taget grupperade för den himmelska förvaltningen i lokalsystem, och varje lokalsystem är begränsat till att omfatta omkring ett tusen evolutionära världar. Denna begränsning är bestämd av Dagarnas Forna, och den gäller verkliga evolutionära planeter där det bor dödliga med överlevnadsstatus. Varken världar som slutligt har etablerats i ljus och liv eller de planeter som befinner sig i det stadium av livets utveckling som föregår människan, räknas in i denna grupp.
49:0.3 (559.3) Satania självt är ett ofullbordat system som består av endast 619 bebodda världar. Sådana planeter ges serienummer enligt sin registrering som bebodda världar, världar bebodda av viljevarelser. Sålunda gavs Urantia numret 606 i Satania, vilket betyder detta lokalsystems 606:tte värld i vilken den långa evolutionära livsprocessen kulminerade i människovarelsernas framträdande. Det finns trettiosex obebodda planeter som närmar sig det stadium då de förses med liv, och flera förbereds som bäst för Livsbärarna. Det finns närmare två hundra sfärer under utveckling för att ta emot liv inom några miljoner år.
49:0.4 (559.4) Alla planeter är inte lämpliga att hysa liv. Små planeter med en hög rotationshasighet är helt olämpliga som hemvist för liv. I flera av de fysiska systemen i Satania är de planeter som roterar kring en sol i centrum alltför stora för att bebos, emedan deras stora massa orsakar en besvärande gravitation. Många av dessa enorma sfärer har satelliter, ibland ett halvt dussin eller flera, och dessa månar är ofta ungefär lika stora som Urantia och därför nästan idealiska för bosättning.
49:0.5 (559.5) Den äldsta bebodda världen i Satania, värld nummer ett, är Anova, en av de fyrtiofyra satelliter som kretsar kring en enorm mörk planet, men som får olikartat ljus från tre närbelägna solar. Anova befinner sig i ett avancerat stadium av progressiv civilisation.
49:1.1 (559.6) Tidens och rymdens universer utvecklas gradvis; livets utveckling — den jordiska eller den himmelska — är varken godtycklig eller magisk. Den kosmiska evolutionen är kanske inte alltid förståelig (förutsägbar), men den är definitivt inte slumpartad.
49:1.2 (560.1) Det materiella livets biologiska enhet är protoplasmacellen, en kombination av kemiska, elektriska och andra basenergier. De kemiska formlerna är olika i varje system, och de levande cellernas reproduktionsförfarande är något olika i varje lokaluniversum, men Livsbärarna är alltid de levande katalysatorer som initierar det materiella livets urtida reaktioner; de är anstiftare av energiströmkretsarna i levande materia.
49:1.3 (560.2) Alla världar i ett lokalsystem uppvisar ett omisskännligt fysiskt släktskap; trots det har varje planet sin egen variation av liv, så att det inte finns två världar med exakt likadan flora och fauna. Dessa planetariska variationer i systemets livstyper är ett resultat av Livsbärarnas avgöranden. Dessa varelser är ändå varken godtyckliga eller nyckfulla; universerna sköts i enlighet med lag och ordning. Nebadons lagar är de gudomliga påbuden från Salvington, och den evolutionära ordningen för livet i Satania står i samklang med det evolutionära mönstret i Nebadon.
49:1.4 (560.3) Evolutionen är regel för människans utveckling, men själva processen varierar storligen i olika världar. Livet initieras ibland i ett center, ibland i tre som på Urantia. I de atmosfäriska världarna har det vanligen ett marint ursprung, men inte alltid; mycket beror på planetens fysiska status. Livsbärarna har stor handlingsfrihet i sin uppgift att sätta igång livet.
49:1.5 (560.4) I det planetariska livets utveckling föregås djurlivet alltid av växtlivet som är ganska fullt utvecklat innan djurmönstren särskiljer sig. Alla djurtyper utvecklas från grundmönstren i livet i det föregående växtriket; de organiseras inte skilt för sig.
49:1.6 (560.5) De tidiga stadierna i livets evolution stämmer inte helt överens med era nuvarande uppfattningar. Den dödliga människan är inte en evolutionär slump. Det finns ett noggrant system, en universell lag, som bestämmer den planetariska livsplanens förverkligande på rymdens sfärer. Tiden och alstrandet av ett stort antal av en art är inte de avgörande faktorerna. Möss reproducerar sig mycket snabbare än elefanter, men elefanterna evolverar dock snabbare än mössen.
49:1.7 (560.6) Den planetariska evolutionens process sker ordnat och under övervakning. Högre organismers utveckling från lägre grupperingar av liv är inte slumpartad. Ibland fördröjs det evolutionära framskridandet temporärt av att vissa gynnsamma anlag i en utvald arts livsmassa förstörs. Det fordrar ofta tidsålder efter tidsålder att ersätta den skada som orsakats av förlusten av ett enda högre arvsanlag som hör till människans evolution. Dessa utsökta och högre arvsanlag i den levande protoplasman borde vaksamt och med insikt slås vakt om så snart de uppträder. I de flesta bebodda världar uppskattas dessa livets högre potentialer mycket högre än på Urantia.
49:2.1 (560.7) Växt- och djurlivet har ett standard- och grundmönster i varje system. Men Livsbärarna råkar ofta ut för nödvändigheten att modifiera dessa grundmönster för att anpassa dem till de varierande fysiska förhållanden som möter dem i de talrika världarna i rymden. De håller sig till en allmän systemtyp av dödliga varelser, men det finns sju klart skilda fysiska typer samt tusende och åter tusende mindre varianter av dessa sju klart framträdande variationer:
49:2.2 (561.1) 1. Atmosfäriska typer.
49:2.3 (561.2) 2. Elementtyper.
49:2.4 (561.3) 3. Gravitationstyper.
49:2.5 (561.4) 4. Temperaturtyper.
49:2.6 (561.5) 5. Elektriska typer.
49:2.7 (561.6) 6. Energiintagningstyper.
49:2.8 (561.7) 7. Ej namngivna typer.
49:2.9 (561.8) I systemet Satania förekommer alla dessa typer och talrika mellanliggande grupper, fastän vissa av dem är mycket sparsamt företrädda.
49:2.10 (561.9) 1. De atmosfäriska typerna. De fysiska skillnaderna mellan de världar som bebos av dödliga bestäms i huvudsak av atmosfärens art; de andra inflytelserna som bidrar till livets planetariska skillnader är relativt obetydliga.
49:2.11 (561.10) Den atmosfäriska situation som för närvarande råder på Urantia är nästan idealisk för den typ av människa som andas, men människotypen kan så modifieras att den kan leva både på superatmosfäriska och subatmosfäriska planeter. Dessa modifikationer omfattar också djurlivet, som är mycket olika på de olika bebodda sfärerna. Det finns mycket stora modifikationer inom djurvärlden både i de sub- och superatmosfäriska världarna.
49:2.12 (561.11) Av de atmosfäriska typerna i Satania är omkring två och en halv procent sådana som subandas, omkring fem procent sådana som superandas och över nittioen procent hör till den mellersta formen av dem som andas; tillsammans svarar dessa typer för nittioåtta och en halv procent av världarna i Satania.
49:2.13 (561.12) Sådana varelser som människosläktena på Urantia består av klassificeras som den mellersta formen av dem som andas; ni representerar den genomsnittliga eller typiska formen av andning i de dödligas tillvaro. Om det existerade intelligenta varelser på en planet med en atmosfär liknande den som er nära granne Venus har, skulle de höra till den grupp som superandas, medan de som bebodde en planet med en så tunn atmosfär som er yttre granne Mars har skulle vara de som subandas.
49:2.14 (561.13) Om det bodde dödliga på en planet utan luft, såsom er måne, skulle de höra till den särskilda klassen av dem som inte andas. Denna typ representerar en radikal eller extrem anpassning till den planetariska omgivningen och behandlas skilt för sig. De som inte andas svarar för den återstående en och en halv procent av världarna i Satania.
49:2.15 (561.14) 2. Elementtyperna. Dessa variationer har att göra med de dödligas förhållande till vatten, luft och land, och det finns fyra klart skilda arter av intelligent liv när det gäller förhållandet till dessa naturmiljöer. Urantiaraserna hör till den landbaserade klassen
49:2.16 (561.15) Det är helt omöjligt för er att föreställa er de naturförhållanden som råder i en del världar under de första tiderna. Dessa ovanliga förhållanden gör det nödvändigt för det evolverande djurlivet att förbli i sin marina barnkammare under längre tider än på de planeter som mycket tidigt erbjuder en gästvänlig omgivning till lands och i atmosfären. Omvänt är det ibland fördelaktigt i vissa världar bebodda av dem som superandas, om världen inte är alltför stor, att få fram en dödlig typ som är färdig att ta sig fram i atmosfären. Dessa navigatörer i luften framträder ibland mellan vatten- och landgrupperna, och de lever alltid till en del på marken och blir till slut landbaserade i sin evolution. Men i en del världar fortsätter de att flyga under många tidsåldrar efter att ha blivit landvarelser.
49:2.17 (562.1) Det är både förvånande och förtjusande att iaktta en primitiv ras av människovarelsers tidiga civilisation ta form, i ett fall i luften och trädtopparna, i ett annat fall i de grunda vattnen i skyddade tropiska bassänger samt på bottnen, sidorna och stränderna av de tidiga rasernas marina trädgårdar i speciella världar. Även på Urantia fanns en lång tidsålder då den primitiva människan höll sig vid liv och förde sin primitiva civilisation framåt genom att till största delen leva i trädtopparna liksom sina tidigare trädbundna förfäder. På Urantia har ni fortfarande en grupp av små däggdjur (fladdermössens familj) som navigerar i luften, och era sälar och valar med hemvist i havet hör också till däggdjurens klass.
49:2.18 (562.2) Av elementtyperna i Satania är sju procent vattentyper, tio procent lufttyper, sjuttio procent landtyper och tretton procent kombinerade land- och lufttyper. Dessa tidiga modifikationer av intelligenta varelser är emellertid varken människofiskar eller människofåglar. De är människotyper och för-människotyper, varken superfiskar eller förhärligade fåglar utan klart och tydligt dödliga.
49:2.19 (562.3) 3. Gravitationstyperna. Genom modifiering av skapelseplanen konstrueras intelligenta varelser på ett sådant sätt att de utan svårighet kan fungera både på sfärer som är större och mindre än Urantia, och sålunda anpassas de inom vissa gränser till gravitationen på de planeter som inte är idealiska till storlek och täthet.
49:2.20 (562.4) De olika planetariska typerna av dödliga varierar till sin längd, och medeltalet i Nebadon är en aning över två meter. En del av de större världarna befolkas av varelser som är endast omkring sjuttiofem centimeter långa. De dödligas storlek varierar från detta upp, genom den genomsnittliga längden på planeter av medelmåttig storlek, till omkring tre meter på de bebodda mindre sfärerna. I Satania finns endast en ras vars längd är under hundratjugo centimeter. Tjugo procent av de bebodda världarna i Satania är befolkade av de modifierade gravitationstyperna av dödliga som lever på de större och mindre planeterna.
49:2.21 (562.5) 4. Temperaturtyperna. Det är möjligt att skapa levande varelser som kan uthärda både mycket högre och mycket lägre temperaturer än de inom vilka människoraserna på Urantia lever. Det finns fem skilda grupper av varelser som är klassificerade enligt sin värmeregleringsmekanism. Urantiaraserna är nummer tre på denna skala. Trettio procent av Satanias världar befolkas av raser som hör till de modifierade temperaturtyperna. Tolv procent hör till det högre temperaturområdet, aderton till det lägre jämfört med urantiaborna som fungerar i den mellersta temperaturgruppen.
49:2.22 (562.6) 5. De elektriska typerna. Världarnas elektriska, magnetiska och elektroniska beteende varierar mycket. För de dödligas liv finns tio modeller som på olika sätt är avsedda att uthärda sfärernas olikartade energier. Dessa tio varianter reagerar också en aning olika för de kemiska strålarna i vanligt solljus. Dessa små fysiska variationer inverkar ändå inte på något sätt det intellektuella eller andliga livet.
49:2.23 (562.7) Av de elektriska gruppindelningarna som gäller dödligas liv hör nästan tjugotre procent till klass nummer fyra, urantiatypen av tillvaro. Dessa typer fördelar sig enligt följande: nummer 1 en procent, nummer 2 två procent, nummer 3 fem procent, nummer 4 tjugotre procent, nummer 5 tjugosju procent, nummer 6 tjugofyra procent, nummer 7 åtta procent, nummer 8 fem procent, nummer 9 tre procent, nummer 10 två procent — angivet i hela procenttal.
49:2.24 (563.1) 6. Energiintagningstyperna. Alla världar är inte lika när det gäller varelsernas intagning av energi. Alla bebodda världar har inte en sådan atmosfärisk ocean som lämpar sig för ett utbyte av gaser genom andning, så som Urantia har. Under de tidigare och de senare stadierna på många planeter skulle varelser av er nuvarande klass inte kunna existera; när andningsfaktorerna på en planet är mycket höga eller mycket låga men alla andra förutsättningar för intelligent liv är tillräckliga etablerar Livsbärarna ofta i sådana världar en modifierad form av dödlig existens, varelser som har förmågan att direkt påverka ämnesomsättningen för sina livsprocesser med hjälp av ljusenergi och de Ledande Fysiska Övervakarnas direkta omvandling av styrka.
49:2.25 (563.2) Det finns sex olika typer av näringstillförsel hos djur och dödliga: de som subandas använder den första typen av näringstillförsel, de som lever i vattnet den andra typen, de som andas enligt den mellersta gruppen har den tredje typen, så som på Urantia. De som superandas utnyttjar den fjärde typen av energiintag, medan de som inte andas använder den femte typen av närings- och energitillförsel. Det sjätte förfarandet för energiintagning är begränsat till mellanvarelserna.
49:2.26 (563.3) 7. De ej namngivna typerna. Det finns ytterligare talrika fysiska variationer i det planetariska livet, men alla dessa olikheter är helt och hållet en fråga om anatomiska modifikationer, fysiologiska differentieringar och elektrokemiska anpassningar. Sådana skillnader berör ej det intellektuella eller andliga livet.
49:3.1 (563.4) Flertalet bebodda planeter befolkas av den typ av intelligenta varelser som andas. Men det finns också sådana klasser av dödliga som kan leva i världar med föga eller ingen luft. Av de bebodda världarna i Orvonton utgör denna typ mindre än sju procent. I Nebadon är denna procent mindre än tre. I hela Satania finns det endast nio sådana världar.
49:3.2 (563.5) Det finns så få bebodda världar i Satania med dem som inte andas emedan det i denna ganska nyligen organiserade sektion av Norlatiadek ännu finns mycket meteorer; och världar som saknar en skyddande friktionsalstrande atmosfär är utsatta för det oupphörliga bombardemanget från dessa vandrare. Även en del kometer består av meteorsvärmar, men i regel består de av söndrade mindre materiekroppar.
49:3.3 (563.6) Miljoner och åter miljoner meteoriter kommer dagligen in i Urantias atmosfär med en hastighet om cirka trehundratjugo kilometer i sekunden. I världarna för dem som inte andas måste de avancerade raserna göra mycket för att skydda sig från meteorernas skadegörelse genom att göra elektriska installationer som får meteorerna att förbrukas eller ändra riktning. De utsätter sig för stor fara när de tar sig utanför dessa skyddade zoner. Dessa världar är också utsatta för förödande elektriska stormar av en art som är okänd på Urantia. Under sådana tider av enorm energifluktuation måste invånarna söka skydd i sina speciella konstruktioner med skyddande insulering.
49:3.4 (563.7) Livet i världarna för dem som inte andas är radikalt annorlunda än på Urantia. De som inte andas äter inte mat och dricker inte vatten så som människosläktena på Urantia. Dessa specialiserade folks nervsystemsreaktioner, värmeregleringsmekanism och ämnesomsättning är radikalt annorlunda än motsvarande funktioner hos de dödliga på Urantia. Nästan varje livsyttring utom reproduktionen avviker, och även metoderna att alstra efterkommande är något annorlunda.
49:3.5 (564.1) I världarna för dem som inte andas är djurarterna radikalt olika dem man finner på de planeter som har atmosfär. Livssättet för dem som inte andas avviker från sättet att existera i en värld med atmosfär; även när det gäller överlevnad avviker dessa folk, ty dessa människor är kandidater för fusion med Anden. Trots det har dessa varelser glädje av livet och utför aktiviteterna i sitt rike med samma relativa prövningar och fröjder som de dödliga erfar som lever i atmosfäriska världar. Till sinne och karaktär skiljer sig de som inte andas inte från andra dödliga typer.
49:3.6 (564.2) Ni vore sannolikt mer än intresserade av denna typ av dödligas planetariska beteende då en sådan varelse-ras bebor en sfär rätt nära Urantia.
49:4.1 (564.3) Det finns stora skillnader mellan de dödliga i de olika världarna, även mellan dem som hör till samma intellektuella och fysiska typ, men alla dödliga som anses vara viljevarelser är upprättstående djur, tvåfotade.
49:4.2 (564.4) Det finns sex evolutionära grundraser: tre primära — den röda, den gula och den blå; och tre sekundära — den orangefärgade, den gröna och den indigofärgade. I de flesta bebodda världar finns alla dessa raser, men på många av de trehjärnigas planeter finns endast de tre primära typerna. I några lokalsystem finns också enbart dessa tre raser.
49:4.3 (564.5) Människovarelserna är i medeltal utrustade med tolv speciella fysiska sinnen, fastän de trehjärnigas speciella sinnen har en något större räckvidd än motsvarande hos de en- och tvåhjärniga typerna; de kan se och höra betydligt mera än raserna på Urantia.
49:4.4 (564.6) Barnen föds vanligen ett åt gången, så att födslar som omfattar flera barn är undantag, och familjelivet är ganska enhetligt på alla typer av planeter. Jämställdhet mellan könen råder i alla avancerade världar; mannen och kvinnan är jämlika i fråga om sinnesutrustning och andlig status. Vi anser att en planet inte har höjt sig från barbariet så länge det ena könet söker tyrannisera det andra. Det sker alltid en avsevärd förbättring beträffande detta särdrag i varelsernas liv efter ankomsten av en Materiell Son och Dotter.
49:4.5 (564.7) Årstider och temperaturväxlingar förekommer på alla solbelysta och soluppvärmda planeter. Jordbruk är allmänt i alla världar som har atmosfär; att odla jorden är den sysselsättning som är gemensam för de avancerande raserna på alla sådana planeter.
49:4.6 (564.8) Under de tidigare tiderna har alla dödliga samma allmänna kamp, som ni nu upplever på Urantia, mot de mikroskopiskt små fienderna, fastän kanske inte i samma omfattning. Livslängden varierar på de olika planeterna mellan tjugofem år i de primitiva världarna till nära femhundra år på de mera avancerade och äldre sfärerna.
49:4.7 (564.9) Människovarelserna är alla flockvarelser, både som stammar och som raser. Dessa indelningar i grupper är en naturlig del av deras ursprung och temperament. Sådana tendenser kan modifieras endast av en avancerande civilisation och ett gradvist förandligande. De sociala, ekonomiska och förvaltningsmässiga problemen i de bebodda världarna varierar i enlighet med planeternas ålder och den omfattning i vilken de har rönt inflytande från de gudomliga Sönernas återkommande besök.
49:4.8 (564.10) Sinnet är den Oändlige Andens utgivning, och det fungerar helt lika i olika omgivningar. De dödligas sinne är likartat oberoende av vissa strukturella och kemiska skillnader vilka kännetecknar viljevarelsernas fysiska natur i lokalsystemen. Oavsett personliga eller fysiska planetariska skillnader är det mentala livet hos alla dessa olika klasser av dödliga mycket likartat, och deras omedelbara livsskeden efter döden är mycket lika.
49:4.9 (565.1) Utan den odödliga anden kan det dödliga sinnet emellertid inte överleva. Människans sinne är dödligt; endast den utgivna anden är odödlig. Överlevnaden är beroende av förandligande som följd av Riktarens verksamhet — beroende av att en odödlig själ föds och utvecklas; åtminstone får det inte ha utvecklats en antagonism mot Riktarens mission att åstadkomma en andlig omvandling av det materiella sinnet.
49:5.1 (565.2) Det är i viss mån svårt att framföra en adekvat beskrivning av de planetariska serierna av dödliga då ni vet så litet om dem, och då det finns så många variationer. De dödliga varelserna kan emellertid studeras från talrika utgångspunkter, bland dem följande:
49:5.2 (565.3) 1. Anpassning till planetarisk omgivning.
49:5.3 (565.4) 2. Enligt hjärntyp, olika serier.
49:5.4 (565.5) 3. Enligt andemottagning, olika serier.
49:5.5 (565.6) 4. De planetariska dödligas epoker.
49:5.6 (565.7) 5. Enligt varelsesläktskap, olika serier.
49:5.7 (565.8) 6. Enligt fusion med Riktaren, olika serier.
49:5.8 (565.9) 7. Förfaranden för frigörelse från jordelivet.
49:5.9 (565.10) De bebodda sfärerna i de sju superuniverserna befolkas av dödliga som samtidigt kan klassificeras i en eller flera kategorier bland dessa sju allmänna klasser av evolutionärt varelseliv. Inte ens dessa allmänna klassifikationer inrymmer emellertid sådana varelser som midsoniter eller vissa andra former av intelligent liv. De bebodda världarna är så som de har presenterats i dessa berättelser befolkade av evolutionära dödliga varelser, men det finns också andra livsformer.
49:5.10 (565.11) 1. Anpassning till planetarisk omgivning. Det finns tre allmänna grupper av bebodda världar om varelselivets anpassning till den planetariska omgivningen tas som utgångspunkt: den normala anpassningens grupp, den radikala anpassningens grupp och den experimentella gruppen.
49:5.11 (565.12) Den normala anpassningen till planetariska förhållanden följer de allmänna fysiska mönster som tidigare har behandlats. Världarna för dem som inte andas är typexempel på radikal eller extrem anpassning, men också andra typer hör till denna grupp. De experimentella världarna lämpar sig vanligen idealiskt för de typiska livsformerna, och på dessa decimalplaneter försöker Livsbärarna få fram gynnsamma variationer av livets standardformer. Då er värld är en experimentell planet skiljer den sig påtagligt från sina systersfärer i Satania; många former av liv som inte står att finna annanstans har uppkommit på Urantia; likaså saknas många vanliga arter på er planet.
49:5.12 (565.13) I Nebadons universum är alla världar där livet har modifierats sammanlänkade till en serie, och de bildar i fråga om universumangelägenheter en speciell domän som sköts av härtill utsedda administratörer; och alla dessa experimentella världar inspekteras periodvist av en kår av universumets styrespersonal vilkas ledare är den veteranfinalit som i Satania är känd som Tabamantia.
49:5.13 (566.1) 2. Enligt hjärntyp, olika serier. De dödliga är fysiskt enhetliga främst när det gäller hjärnan och nervsystemet; trots det finns det tre grundtyper av organisation beträffande hjärnmekanismen: de en-, två- och trehjärniga typerna. Urantiaborna hör till den tvåhjärniga typen och är något mera fantasirika, äventyrslystna och filosofiska än de enhjärniga dödliga, men något mindre andliga, etiska och benägna till gudsdyrkan än de trehjärniga klasserna. Dessa olikheter när det gäller hjärnan kännetecknar redan de djurexistenser som föregår människan.
49:5.14 (566.2) På basis av den typ av två hjärnhalvor som hjärnbarken består av hos urantiaborna kan ni analogt förstå något om den enhjärniga typen. Den tredje hjärnan hos de trehjärniga klasserna kan bäst förstås som en evolvering av den lägre eller rudimentära formen av hjärna, som har utvecklats till den punkt där den i huvudsak sköter de fysiska aktiviteterna och lämnar de två högrestående hjärnorna fria för högre uppgifter: den ena för intellektuella funktioner och den andra för Tankeriktarens aktiviteter som syftar till att bilda andliga motsvarigheter.
49:5.15 (566.3) Fastän de enhjärniga rasernas jordiska bedrifter är något begränsade i jämförelse med de tvåhjärniga klasserna uppvisar den trehjärniga gruppens äldre planeter civilisationer som skulle högeligen förvåna urantiaborna och som vid jämförelse i någon mån skulle dra vanära över er civilisation. I fråga om mekanisk utveckling och materiell civilisation, ja även när det gäller intellektuella framsteg, kan de tvåhjärniga dödligas världar mäta sig med de trehjärnigas sfärer. Men när det gäller den högre sinneskontrollen och utvecklandet av intellektuell och andlig ömsesidighet är ni något underlägsna.
49:5.16 (566.4) Alla sådana jämförande uppskattningar av det intellektuella framåtskridandet eller den andliga uppnåelsen inom någon värld eller grupp av världar bör i rättvisans namn beakta planetens ålder; mycket, väldigt mycket, beror på åldern, hjälpen från de biologiska upplyftarna och de senare besöken av de olika klasserna av gudomliga Söner.
49:5.17 (566.5) Fastän de trehjärniga folken har förmågan att uppnå en något högre planetarisk evolution än de en- eller tvåhjärniga klasserna har alla samma typ av livsplasma, och bedriver sin planetariska verksamhet på mycket likartade sätt, i stort sett så som människorna på Urantia. Dessa tre typer av dödliga finns utspridda överallt i världarna i lokalsystemen. I flertalet fall hade de planetariska förhållandena mycket liten inverkan på Livsbärarnas beslut att låta dessa olika klasser av dödliga framträda på de skilda världarna; Livsbärarna har privilegiet att på detta sätt planera och verkställa.
49:5.18 (566.6) Dessa tre klasser är likställda när det gäller uppstigningsskedet. Alla måste gå igenom samma intellektuella utvecklingsskala, och var och en måste klara av samma test beträffande det andliga framskridandet. Systemadministrationen och konstellationsöverinseendet av dessa världar är enhetligt utan diskriminering; även Planetprinsarnas regimer är identiska.
49:5.19 (566.7) 3. Enligt andemottagning, olika serier. Det finns tre grupper av sinneskonstruktion när det gäller kontakt med andeangelägenheter. Denna klassificering avser inte de en-, två- eller trehjärniga klasserna av dödliga; den avser i första hand körtelkemin, närmare bestämt uppbyggnaden av vissa körtlar som kan jämföras med hjärnbihangen. Raserna i vissa världar har en körtel, i andra världar två som hos urantiaborna, medan det finns andra sfärer där människoraserna har tre av dessa unika organ. Den medfödda föreställningsförmågan och andliga mottagligheten påverkas definitivt av denna olikartade kemiska utrustning.
49:5.20 (566.8) Av andemottagningstyperna hör sextiofem procent till den andra gruppen likt människoraserna på Urantia. Tolv procent hör till den första typen som naturligt är mindre mottaglig, medan tjugotre procent är mera andligt lagda under sitt jordeliv. Men dessa skillnader överlever inte den naturliga döden; alla dessa rasdifferenser gäller endast för det köttsliga livet.
49:5.21 (567.1) 4. De planetariska dödligas epoker. Denna klassificering beaktar de efter varandra följande tidsepokernas domperioder så som de påverkar människans ställning på jorden och hennes mottagande av himmelsk omvårdnad.
49:5.22 (567.2) Livet initieras på planeterna av Livsbärarna som vakar över dess utveckling ända till någon tid efter människans evolutionära framträdande. Innan Livsbärarna lämnar planeten installerar de vederbörligen en Planetprins som härskare över världen. Med honom anländer också en full tilldelning av underställda hjälptrupper och omvårdande medhjälpare, och den första domen över levande och döda sker samtidigt med hans ankomst.
49:5.23 (567.3) Då människan börjar gruppera sig anländer denne Planetprins för att lägga grunden till människans civilisation och fokusera människosamhället. Er förvirrade värld är inget kriterium på de första tiderna av Planetprinsarnas styre, ty det var nära begynnelsen av en sådan administration på Urantia då er Planetprins Caligastia band sitt öde till Systemhärskaren Lucifers uppror. Er planet har följt en stormig kurs alltsedan dess.
49:5.24 (567.4) I en normal evolutionär värld når den rasliga utvecklingen sin naturliga biologiska höjdpunkt under Planetprinsens regim, och kort därefter sänder Systemhärskaren en Materiell Son och Dotter till planeten. Dessa importerade varelser fungerar som biologiska förbättrare; deras försummelse på Urantia komplicerade ytterligare er planetariska historia.
49:5.25 (567.5) När en människoras intellektuella och etiska framskridande har nått gränserna för den evolutionära utvecklingen kommer en Avonalson från Paradiset på ett administrativt uppdrag; och senare när en sådan världs andliga status närmar sig gränsen för det som kan uppnås på naturlig väg besöks planeten av en Paradisets Gåvoson. Den huvudsakliga uppgiften för en Gåvoson är att stärka planetens ställning, att utlösa Sanningens Ande att verka på planeten och att därmed åstadkomma Tankeriktarnas allomfattande ankomst.
49:5.26 (567.6) Här igen avviker Urantia: det har aldrig förekommit en administrativ mission till er värld, inte heller hörde er Gåvoson till Avonal-klassen; er planet hade den speciella äran att bli den jordiska hemplaneten för Härskarsonen, Mikael av Nebadon.
49:5.27 (567.7) Som ett resultat av alla de efter varandra följande gudomliga Sönernas verksamhet börjar de bebodda världarna och deras avancerande raser närma sig höjdpunkten i den planetariska utvecklingen. Dessa världar blir nu mogna för den kulminerande missionen, ankomsten av Treenighetens Undervisande Söner. De Undervisande Sönernas epok är ingången till den slutliga planetariska tidsåldern — den evolutionära utopin — ljusets och livets tidsålder.
49:5.28 (567.8) Denna klassificering av människorna får speciell uppmärksamhet i ett efterföljande kapitel.
49:5.29 (567.9) 5. Enligt varelsesläktskap, olika serier. Planeterna är inte endast organiserade vertikalt i system, konstellationer och så vidare, utan universumets administration erbjuder också möjlighet till horisontella grupperingar enligt typ, serie och andra samband. Denna universumets laterala administration hänför sig i synnerhet till koordineringen av aktiviteter av besläktad natur vilka självständigt har omhuldats på olika sfärer. Dessa besläktade klasser av universumvarelser inspekteras från tid till annan av vissa sammansatta kårer av höga personligheter som leds av finaliter med lång erfarenhet.
49:5.30 (568.1) Dessa släktskapsfaktorer uppträder på alla nivåer, ty besläktade serier existerar bland icke-mänskliga personligheter lika väl som bland dödliga varelser — ja även mellan människo- och övermänniskoklasser. Intelligenta varelser är vertikalt besläktade i tolv stora grupper om sju större avdelningar var. Koordineringen av dessa unikt besläktade grupper av levande varelser åstadkoms troligen genom något inte fullt förstått förfarande av den Suprema Varelsen.
49:5.31 (568.2) 6. Enligt fusion med Riktaren, olika serier. Den andliga klassificeringen eller grupperingen av alla dödliga under deras liv före fusionen bestäms helt av personlighetens status i förhållande till den inneboende Mysterieledsagaren. Nästan nittio procent av de bebodda världarna i Nebadon befolkas av dödliga som fusionerar med Riktaren i motsats till ett närbeläget universum där knappt mer än hälften av världarna hyser varelser som är av Riktaren bebodda kandidater för evig fusion.
49:5.32 (568.3) 7. Förfaranden för frigörelse från jordelivet. Det finns i grunden endast ett sätt på vilket ett enskilt människoliv kan få sin början i de bebodda världarna, och det sker genom varelsens fortplantning och naturliga födelse; men det finns talrika förfaranden genom vilka människan frigör sig från sin ställning på jorden och får tillträde till den inåtgående strömmen av uppstigna på väg till Paradiset.
49:6.1 (568.4) Alla de olika fysiska typerna och planetariska serierna av dödliga åtnjuter på samma sätt Tankeriktarnas, skyddsänglarnas och de olika klasserna av den Oändlige Andens budbärarskarors omvårdnad. Alla befrias de på samma sätt från de köttsliga banden genom den frigörelse som den naturliga döden innebär, och på samma sätt far alla därefter till morontiavärldarna för andlig evolution och sinnesframsteg.
49:6.2 (568.5) På initiativ av de planetariska myndigheterna eller systemhärskarna förrättas från tid till annan speciella uppståndelser för de sovande överlevande. Sådana uppståndelser inträffar åtminstone vart tusende år enligt planetens tid, då inte alla men ”många av dem som sover i jorden skall vakna upp". Dessa speciella uppståndelser är tillfällen för mobilisering av speciella grupper av uppstigna för specialtjänst enligt lokaluniversumets plan för de dödligas uppstigning. Det finns både praktiska orsaker och känslomässiga sammanhang förbundna med dessa speciella uppståndelser.
49:6.3 (568.6) Under de tidigare tidsåldrarna i en bebodd värld kallas mången till mansoniasfärerna vid de speciella uppståndelserna och tusenårsuppståndelserna, men de flesta överlevande personaliseras på nytt vid invigandet av en ny domperiod i samband med ankomsten av en gudomlig Son för planetarisk tjänst.
49:6.4 (568.7) 1. De dödliga som hör till den domperiodsomfattande eller gruppmässiga överlevnadsklassen. Då den första Riktaren anländer till en bebodd värld framträder också serafväktarna; de är oundgängliga för frigörelsen från jordelivet. Under hela tiden för de sovande överlevandes livsavbrott hålls de andliga värdena och eviga realiteterna i deras nyligen evolverade och odödliga själar i heligt förvar av de personliga eller gruppmässiga serafväktarna.
49:6.5 (568.8) Gruppväktarna som har förordnats till de sovande överlevande fungerar alltid tillsammans med de dömande Sönerna då dessa anländer till världen ifråga. ”Och han skall sända ut sina änglar, och de skall församla hans utvalda från de fyra väderstrecken.” Tillsammans med varje seraf som har förordnats att återpersonalisera en sovande dödlig fungerar den återvända Riktaren, samma odödliga Fadersfragment som bodde i den dödliga under dennas köttsliga liv, och på detta sätt återställs identiteten och återuppstår personligheten. Medan dessa väntande Riktares människopartner sover tjänar de i Divinington; de tar aldrig sin boning i ett annat dödligt sinne under denna mellantid.
49:6.6 (569.1) Då de äldre världarna i den dödliga tillvaron hyser högt utvecklade och utsökt förandligade människotyper, som är praktiskt taget befriade från morontialivet, kännetecknas de tidigare tidsåldrarnas raser med ursprung i djurriket av primitiva dödliga som är så omogna att fusion med deras Riktare är omöjlig. Återuppväckandet av dessa dödliga utförs av serafväktaren i samverkan med en individualiserad del av det Tredje Ursprungets och Centrets odödliga ande.
49:6.7 (569.2) På detta sätt personaliseras de sovande överlevande från en planetarisk tidsålder ånyo vid de domperiodsomfattande namnuppropen. När det gäller de personligheter i en värld vilka inte kan räddas finns ingen odödlig ande på plats för att fungera tillsammans med de gruppmässiga ödesväktarna, och detta innebär att varelsens existens upphör. Fastän dessa händelser i en del av era uppteckningar har beskrivits såsom inträffande på de planeter där de dödliga har dött försiggår de i själva verket alla i mansoniavärldarna.
49:6.8 (569.3) 2. De dödliga som hör till de individuella uppstigningsklasserna. Människornas individuella framsteg mäts enligt hur de successivt uppnår och genomgår (behärskar) de sju kosmiska kretsarna. De dödligas framstegskretsar är nivåer av associerade intellektuella, sociala och andliga värden samt den kosmiska insiktens värden. Med början i den sjunde kretsen strävar de dödliga efter att nå den första, och alla som har nått den tredje kretsen får genast personliga ödesväktare förordnade till sig. Dessa dödliga kan återpersonaliseras till morontialiv oberoende av domperiodsomfattande eller andra domstolsbehandlingar.
49:6.9 (569.4) Under de tidigare tidsåldrarna i en evolutionär värld går få dödliga till doms på den tredje dagen. Men under tidsåldrarnas förlopp förordnas allt flera personliga ödesväktare till de avancerande dödliga, och sålunda återpersonaliseras dessa evolverande varelser i stigande antal i den första mansoniavärlden på tredje dagen efter den naturliga döden. Vid dessa tillfällen anger Riktarens återkomst människosjälens uppvaknande, och detta innebär den dödas återpersonalisering precis lika bokstavligt som när massuppropet av namnen sker vid slutet av en domperiod i de evolutionära världarna.
49:6.10 (569.5) Det finns tre grupper av individuella uppstigna. De mindre avancerade landar i den initiala eller första mansoniavärlden. Den mera avancerade gruppen kan påbörja sitt morontiaskede i någon av de mellanliggande mansoniavärldarna i enlighet med sina tidigare planetariska framsteg. Den mest avancerade av dessa klasser påbörjar faktiskt sin morontiaerfarenhet i den sjunde mansoniavärlden.
49:6.11 (569.6) 3. De dödliga som hör till uppstigningsklasser med prövotid. En Riktares ankomst medför identitet i universums ögon, och alla som bebos av Riktare är med vid namnuppropen inför rätta. Men livet i tiden i de evolutionära världarna är osäkert, och många dör vid unga år innan de har valt det livsskede som för till Paradiset. Sådana av Riktare bebodda barn och ungdomar följer den förälder som har en mera avancerad andlig status och far sålunda till systemets finalitvärld (barnhemmet för prövotid), på den tredje dagen, vid en speciell uppståndelse eller vid de reguljära tusenårs- och domperiodsomfattande namnuppropen.
49:6.12 (570.1) De barn som dör så unga att de inte har Tankeriktare återpersonaliseras i systemens finalitvärld samtidigt med någondera förälderns ankomst till mansoniavärldarna. Ett barn får fysiskt väsen då det föds till dödlig, men när det gäller överlevnad räknas alla barn utan Riktare ännu såsom hörande till sina föräldrar.
49:6.13 (570.2) Då tiden är inne kommer Tankeriktarna för att ta sin boning i dessa små samtidigt som den serafiska omvårdnaden för båda grupperna i överlevnadsklasserna med prövotid i allmänhet är densamma som för den mera avancerade föräldern, eller motsvarar den omvårdnad som föräldern får ifall endast den ena överlever. De som når den tredje kretsen ges personliga väktare oberoende av sina föräldrars ställning.
49:6.14 (570.3) Liknande barnhem med prövotid upprätthålls på finalitsfärerna i konstellationen och universumets högkvarter för de barn utan Riktare som hör till första eller andra gradens modifierade uppstigningsklasser.
49:6.15 (570.4) 4. De dödliga som hör till andra gradens modifierade uppstigningsklass. Dessa är de progressiva människorna från de evolutionära världar som befinner sig i det mellersta stadiet av evolution. Som regel är de inte fria från naturlig död, men de är befriade från att gå igenom de sju mansoniavärldarna.
49:6.16 (570.5) Den mindre fulländade gruppen vaknar upp i sitt lokalsystems högkvarter och passerar endast förbi mansoniavärldarna. Den mellersta gruppen far till konstellationens träningsvärldar; de passerar förbi hela morontiaregimen i lokalsystemet. Ännu längre fram i de planetariska tidsåldrarna av andlig strävan vaknar många överlevande upp i konstellationshögkvarteret och börjar där sin uppstigning till Paradiset.
49:6.17 (570.6) Men innan någon av dessa grupper får gå vidare måste de återvända som instruktörer till de världar som de passerade förbi, och får många erfarenheter som lärare i dessa världar som de hoppade över som studerande. Senare fortsätter de alla till Paradiset längs de föreskrivna rutterna för de dödligas framskridande.
49:6.18 (570.7) 5. De dödliga som hör till första gradens modifierade uppstigningsklass. Dessa dödliga hör till den typ av evolutionärt liv som har fusionerat med Riktaren, men de representerar mestadels de sista faserna av människans utveckling i en evolverande värld. Dessa förhärligade varelser är befriade från att gå genom dödens portar; de undergår Son-upptagning; de omvandlas från de levandes skara och framträder omedelbart inför Härskarsonen i lokaluniversumets högkvarter.
49:6.19 (570.8) Dessa är de dödliga som fusionerar med sin Riktare under jordelivet, och sådana med Riktaren fusionerade personligheter färdas fritt i rymden innan de kläds i sina morontiagestalter. Dessa fusionerade själar far med direkt överföring av Riktaren till uppståndelsehallarna i de högre morontiasfärerna, där de får sin första morontiatäckning alldeles så som alla andra dödliga som anländer från de evolutionära världarna.
49:6.20 (570.9) Denna första gradens modifierade uppstigningsordning för de dödliga kan gälla individer i vilken som helst av de planetariska serierna från de lägsta till de högsta stadierna i de världar där fusion med Riktaren kan ske, men den fungerar oftare på de äldre av dessa sfärer sedan de har haft förmånen av talrika besök av de gudomliga Sönerna.
49:6.21 (570.10) Då det planetariska skedet av ljus och liv har etablerats far mången dödlig till universumets morontiavärldar enligt första gradens modifierade omvandlingsordning. Längre fram under de avancerade stadierna i den stadgade tillvaron, när flertalet av dem som lämnar en värld omfattas av denna klass, anses planeten höra till denna serie. Den naturliga döden blir allt ovanligare på dessa sfärer som länge har varit etablerade i ljus och liv.
49:6.22 (571.1) [Framfört av en Melkisedek från Jerusems Skola för Planetarisk Administration.]
Urantiaboken
Kapitel 50
50:0.1 (572.1) FASTÄN Planetprinsarna hör till Lanonandeksönernas klass är de så specialiserade i sin tjänst att de allmänt anses vara en särskild grupp. Sedan de av Melkisedekarna har fått sin bekräftelse som andra gradens Lanonandekar förordnas dessa Söner i lokaluniversumet till reserverna i sin klass i konstellationshögkvarteret. Härifrån ges de olika uppdrag av Systemhärskaren, och till slut får de förordnande som Planetprinsar och sänds ut att härska över de evolverande bebodda världarna.
50:0.2 (572.2) Signalen för en Systemhärskare att handla när det gäller att utse en härskare till en viss planet är den anhållan han mottar från Livsbärarna att sända ett administrativt överhuvud att fungera på den planet där de har etablerat liv och utvecklat intelligenta evolutionära varelser. Alla planeter som bebos av evolutionära dödliga varelser har fått sig tillförordnade en planetarisk härskare som hör till denna klass av Söner.
50:1.1 (572.3) Planetprinsen och hans assisterande bröder representerar det intimaste personaliserade närmande (frånsett inkarnation) som den Evige Sonen i Paradiset kan göra till de ringa varelserna i tid och rymd. Det är sant att Skaparsonen berör världarnas varelser genom sin ande, men Planetprinsen representerar den sista av de personliga Sönernas klasser som sträcker sig från Paradiset till människobarnen. Den Oändlige Anden kommer dem mycket nära i ödesväktarnas och andra änglavarelsers person; den Universelle Fadern lever i människan genom Mysterieledsagarens förpersonliga närvaro; men Planetprinsen representerar den Evige Sonens och hans Söners sista strävan att komma nära er. På en nyligen befolkad planet är Planetprinsen den enda representanten för direkt härledd gudomlighet, ty han härstammar från Skaparsonen (efterkommande till den Universelle Fadern och den Evige Sonen) och den Gudomliga Omvårdaren (den Oändlige Andens Universumdotter).
50:1.2 (572.4) Prinsen i en nyligen befolkad värld är omgiven av en trogen kår medhjälpare och assistenter och av ett stort antal omvårdande andar. Men den kår som skall styra dessa nya världar måste bestå av administratörer från de lägre klasserna i ett system för att ha en medfödd sympati och förståelse för de planetariska problemen och svårigheterna. Och all denna strävan att tillhandahålla ett förståelsefullt styre för de evolutionära världarna medför en ökad risk för att dessa nästan människolika personligheter kan ledas vilse genom att deras eget sinne höjer sig över och ovanför de Suprema Härskarnas vilja.
50:1.3 (572.5) Då dessa Söner är helt ensamma som representanter för gudomligheten på de enskilda planeterna prövas de hårt, och Nebadon har råkat ut för olyckan av flera uppror. Vid skapandet av Systemhärskarna och Planetprinsarna sker det en personalisering av ett begrepp som har kommit allt längre bort från den Universelle Fadern och den Evige Sonen, och då tilltar faran för att förlora känslan för proportioner när det gäller ens egen betydelse och ökar sannolikheten för att misslyckas när det gäller att hålla ett riktigt grepp om värdet och relationerna inom de talrika klasserna av gudomliga varelser och deras grad av auktoritet. Det faktum att Fadern inte personligen är närvarande i lokaluniversumet innebär också en viss test av dessa Söners tro och lojalitet.
50:1.4 (573.1) Men det är inte ofta dessa världsprinsar misslyckas i sin uppgift att organisera och administrera de bebodda sfärerna, och deras framgång underlättar storligen de senare inträffande uppdragen för de Materiella Sönerna, som kommer för att inympa de högre formerna av varelseliv i världarnas primitiva människor. Deras styre gör också mycket för att bereda planeterna för Guds Paradissöner, som senare kommer för att döma världarna och inleda successiva domperioder.
50:2.1 (573.2) Alla Planetprinsar står under Gabriels, Mikaels ledande verkställares, administrativa jurisdiktion i universumet, samtidigt som de till sina omedelbara befogenheter är underställda Systemhärskarnas verkställighetsbeslut.
50:2.2 (573.3) Planetprinsarna får närsomhelst rådgöra med Melkisedekarna, sina tidigare instruktörer och faddrar, men det fordras inte godtyckligt att de söker detta bistånd, och om sådan hjälp inte frivilligt bes om blandar sig Melkisedekarna inte i den planetariska administrationen. Dessa världshärskare får också rådfråga de tjugofyra rådgivarna som har samlats från utgivningsvärldarna i systemet. I Satania härstammar alla dessa rådgivare för närvarande från Urantia. Det finns vid konstellationshögkvarteret ett motsvarande råd om sjuttio medlemmar som också är utvalda bland världarnas evolutionära varelser.
50:2.3 (573.4) Under de evolutionära planeternas tidiga och ostabiliserade skeden är styret till stor del enväldigt. Planetprinsarna organiserar sina specialiserade grupper av assistenter bland dem som ingår i deras kår av planetariska medhjälpare. De omger sig vanligen med ett supremt råd om tolv medlemmar, men det väljs och konstitueras olika i olika världar. En Planetprins kan också ha som assistenter en eller flera av den tredje klassen i sin egen grupp av Söner och ibland, i vissa världar, en av sin egen klass, en Lanonandekkollega av andra graden.
50:2.4 (573.5) En världshärskares hela stab består av den Oändlige Andens personligheter, vissa typer av högre evolverade varelser och uppstigande dödliga från andra världar. En sådan stab uppgår till i medeltal omkring tusen medlemmar, och då planeten gör framsteg kan denna kår av medhjälpare ökas upp till ett hundratusen eller mera. Närhelst man känner ett behov av mera medhjälpare behöver Planetprinsarna endast lämna en anhållan till sina bröder Systemhärskarna för att den genast skall beviljas.
50:2.5 (573.6) Planeterna varierar storligen till sin natur, organisation och administration, men domstolar finns att tillgå på dem alla. Det juridiska systemet i lokaluniversumet tar sin början i Planetprinsens domstolar som leds av en medlem av hans personliga stab; dessa domstolars utslag reflekterar en högst faderlig och finkänslig inställning. För alla problem som berör mer än föreskrifterna för planetens invånare finns besvärsmöjlighet till högre domstolar, men angelägenheterna i den värld som är prinsens verksamhetsområde sköts till stor del enligt hans personliga omdöme.
50:2.6 (574.1) Medlarnas ambulerande kommissioner tjänar och kompletterar dessa planetariska domstolar, och både andeövervakarna och de fysiska övervakarna är underställda dessa medlares avgöranden. Domarna verkställs dock aldrig egenmäktigt utan medgivande av Konstellationsfadern, ty "de Högsta härskar i människornas riken.”
50:2.7 (574.2) De övervakare och omvandlare som har förordnats till planeten kan också samverka med änglar och andra himmelska varelser för att göra dessa senare personligheter synliga för dödliga varelser. Vid speciella tillfällen kan de serafiska medhjälparna och även Melkisedekarna göra sig synliga — och gör det också — för invånarna i de evolutionära världarna. Den huvudsakliga orsaken till att dödliga uppstigna medförs från systemhuvudstaden som en del av Planetprinsens stab är för att underlätta kommunikationen med världens invånare.
50:3.1 (574.3) Då en Planetprins beger sig till en ung värld tar han vanligen med sig från lokalsystemets högkvarter en grupp frivilliga uppstigande varelser. Dessa uppstigna åtföljer prinsen som rådgivare och medhjälpare i rasförbättringsarbetet under de första tiderna. Denna kår av materiella medhjälpare utgör förbindelselänken mellan prinsen och världens raser. Urantias Prins Caligastia hade en kår på ett hundra sådana medhjälpare.
50:3.2 (574.4) Dessa frivilliga medhjälpare är medborgare i systemhuvudstaden, och ingen av dem har fusionerat med sin inre Riktare. Den status som Riktaren hos dessa frivilliga tjänare har förblir densamma som dessas boendestatus i systemhögkvarteret under den tid då morontiaframskridarna temporärt återvänder till ett tidigare materiellt stadium.
50:3.3 (574.5) Livsbärarna, gestaltarkitekterna, förser dessa frivilliga med nya fysiska kroppar som de tar i bruk för den tid deras planetariska vistelse varar. Fastän dessa personlighetsgestalter är skyddade mot de vanliga sjukdomarna i världarna kan de likt de första morontiakropparna utsättas för vissa olyckor av mekanisk natur.
50:3.4 (574.6) Prinsens kroppsliga stab avlägsnas vanligen i samband med följande domedag, vid den tid då den andre Sonen anländer till sfären. Innan de avreser överför de vanligen sina olika uppgifter till sina gemensamma efterkommande och till vissa frivilliga högrestående infödda. I de världar där dessa prinsens medhjälpare tillåtits para sig med de infödda rasernas högrestående grupper efterträds de vanligen av dessa efterkommande.
50:3.5 (574.7) Dessa assistenter till Planetprinsen parar sig sällan med världens raser, men de parar sig alltid sinsemellan. Två klasser av varelser blir resultatet av dessa föreningar: den primära typen av mellanvarelser och vissa högtstående typer av materiella varelser som förblir knutna till prinsens stab sedan deras föräldrar har avlägsnats från planeten vid den tid då Adam och Eva anländer. Dessa barn parar sig inte med de dödliga raserna utom vid vissa nödsituationer, och då endast enligt Planetprinsens påbud. I ett sådant fall har deras barn — barnbarnen till den kroppsliga stabens medlemmar — samma status som den tidens och generationens högrestående raser. Alla efterkommande till dessa Planetprinsens semimateriella assistenter bebos av Riktare.
50:3.6 (575.1) Vid slutet av prinsens domperiod, när tiden är inne för denna ”återgångsstab” att sändas tillbaka till systemets högkvarter för att återuppta det livsskede som för till Paradiset, inställer sig dessa uppstigna hos Livsbärarna i syfte att ge upp sin materiella kropp. De faller in i övergångssömnen och vaknar upp befriade från sitt dödliga hölje och klädda i morontiagestalt, färdiga för seraftransport tillbaka till systemets huvudstad där deras lösgjorda Riktare inväntar dem. De ligger en hel världsordning efter sin Jerusem-klass, men de har vunnit en unik och utomordentlig erfarenhet, en sällsynt period i en uppstigande dödligs levnadsbana.
50:4.1 (575.2) Prinsens kroppsliga stab organiserar i ett tidigt skede de planetariska skolorna för träning och kultur, där gräddan av de evolutionära raserna instrueras och sedan sänds ut för att lära ut dessa bättre sätt till sina folk. Dessa prinsens skolor är belägna i det materiella högkvarteret på planeten.
50:4.2 (575.3) Mycket av det fysiska arbete som ansluter sig till etablerandet av denna högkvartersstad utförs av den kroppsliga staben. Dessa högkvartersstäder eller kolonier vid början av Planetprinsens tid avviker mycket från det som en dödlig på Urantia kanske skulle föreställa sig. De är enkla i jämförelse med senare tider och kännetecknas av mineralisk utsmyckning och relativt avancerat materiellt byggande. Och allt detta avviker mycket från den adamiska regimen som centrerar sig kring ett trädgårdshögkvarter, därifrån arbetet till förmån för raserna bedrivs under Universumsönernas andra domperiod.
50:4.3 (575.4) I högkvarterskolonin i er värld hade för varje människoboning reserverats rikligt med mark. Fastän de avlägsna stammarna fortsatte att jaga och samla föda var alla studerande och lärare i Prinsens skolor jordbrukare och trädgårdsodlare. Tiden delades ungefär jämnt mellan följande sysselsättningar:
50:4.4 (575.5) 1. Fysiskt arbete. Odlandet av jorden, i förening med byggandet och utsmyckandet av hemmen.
50:4.5 (575.6) 2. Sociala aktiviteter. Underhållning och kulturella umgängesgrupperingar.
50:4.6 (575.7) 3. Utbildningsmässig tillämpning. Enskild instruktion i samband med undervisning i familjegrupper, kompletterad med specialiserad träning i klass.
50:4.7 (575.8) 4. Yrkesträning. Skolor för äktenskap och skötsel av hemmet, skolor för träning i konst och hantverk samt klasser för tränandet av lärare — världsliga, kulturella och religiösa.
50:4.8 (575.9) 5. Andlig kultur. Lärarnas brödraskap, upplysningen av barn- och ungdomsgrupper samt tränandet av adopterade infödda barn till missionärer för sitt folk.
50:4.9 (575.10) En Planetprins är inte synlig för dödliga varelser; det är ett test på tron att lita på de uppgifter som de semimateriella varelserna i hans stab lämnar. Men dessa skolor för kultur och träning är väl anpassade till behoven på varje planet, och det utvecklar sig snart en hård och berömvärd tävlan mellan människoraserna i deras strävan att vinna inträde till dessa olika läroinrättningar.
50:4.10 (575.11) Från ett sådant världscentrum för kultur och framsteg strålar det så småningom ut till alla folk ett upplyftande och civiliserande inflytande som sakta men säkert förändrar de evolutionära raserna. Under tiden återvänder de omgivande folkens utbildade och förandligade barn, som har adopterats och tränats i prinsens skolor, till sina grupper av infödda och etablerar där enligt bästa förmåga nya och verksamma lärdoms- och kulturcentra som de driver enligt samma verksamhetsplan som för prinsens skolor.
50:4.11 (576.1) På Urantia hade dessa planer för planetariska framsteg och kulturellt framåtskridande kommit väl igång och framskred högst tillfredsställande när hela företaget fick ett ganska plötsligt och föga ärofullt slut genom Caligastias anslutning till Lucifers uppror.
50:4.12 (576.2) Det var en av detta upprors djupast chockerande händelser för mig att få höra om den förhärdade trolösheten hos en av min egen klass av Söner, Caligastia, som med beräkning och illvillig uppsåtlighet systematiskt förvrängde utbildningen och förgiftade undervisningen i alla de planetariska skolor som vid den tiden fungerade på Urantia. Dessa skolor gick snabbt och fullständigt under.
50:4.13 (576.3) Många av de efterkommande till de uppstigna i Prinsens materialiserade stab förblev lojala och lämnade Caligastias led. Dessa trogna uppmuntrades av de bland Melkisedekarna utsedda konkursförvaltarna för Urantia, och under senare tider gjorde deras efterkommande mycket för att upprätthålla de planetariska uppfattningarna om sanning och rättfärdighet. Dessa trogna evangelisters arbete hjälpte att förhindra det totala utplånandet av andlig sanning på Urantia. Dessa modiga själar och deras efterkommande höll åtminstone någon kunskap om Faderns styre vid liv och bevarade för världens raser uppfattningen om de på varandra följande planetariska domperioderna i anslutning till de olika klasserna av gudomliga Söner.
50:5.1 (576.4) De lojala prinsarna på de bebodda världarna knyts bestående till de planeter som de ursprungligen har förordnats till. Paradissönerna och deras domperioder kan komma och gå, men en framgångsrik Planetprins fortsätter som härskare i sitt rike. Hans arbete är helt oberoende av de högre Sönernas uppdrag och är avsett att främja utvecklingen av den planetariska civilisationen.
50:5.2 (576.5) Civilisationens framskridande är knappast likartat på två planeter. Detaljerna i de dödligas evolutionsutveckling är mycket olika i de många olika världarna. Trots dessa många skillnader i den planetariska utvecklingens fysiska, intellektuella och sociala linjer framskrider alla evolutionära sfärer i en bestämd, klart angiven riktning.
50:5.3 (576.6) Under Planetprinsens välgörande styre, förstärkt av de Materiella Sönerna och interpunkterat av Paradissönernas missioner från tid till annan, går de dödliga raserna i en genomsnittlig värld igenom följande efter varandra följande utvecklingsepoker:
50:5.4 (576.7) 1. Näringsepoken. Varelserna före människan och den primitiva människans tidigaste raser är i huvudsak upptagna av problem som gäller födan. Dessa evolverande varelser använder sina vakna timmar till att antingen söka föda eller strida, offensivt eller defensivt. Sökandet efter föda är överst hos dessa tidiga föregångare till en senare civilisation.
50:5.5 (576.8) 2. Säkerhetstiden. Så snart den primitiva jägaren kan avstå någon tid från sökandet efter föda använder han denna fritid till att öka sin säkerhet. Allt mera uppmärksamhet ägnas åt krigstekniken. Hemmen befästs och klanerna stärks av ömsesidig rädsla och inpräglandet av hat mot främmande grupper. Självbevarande är en strävan som alltid följer på självuppehållande.
50:5.6 (577.1) 3. Den materiella komfortens skede. Sedan problemen kring födan delvis har lösts och någon mån av säkerhet har uppnåtts används den återstående fritiden till att höja den personliga komforten. Njutningen tävlar med nödvändigheten om att stå i centrum för människans aktiviteter. En sådan tid kännetecknas alltför ofta av tyranni, intolerans, frosseri och fylleri. Rasernas svagare element tenderar till omåttligheter och brutalitet. Så småningom undertrycks dessa njutningssökande veklingar av de starkare och mera sanningsälskande elementen i den framskridande civilisationen.
50:5.7 (577.2) 4. Strävan efter kunskap och visdom. Föda, säkerhet, nöjen och fritid bildar grunden för utvecklingen av kultur och spridningen av kunskap. Strävan att tillämpa kunskapen resulterar i visdom, och när en kultur har lärt sig att dra nytta av och förädlas av erfarenhet har civilisationen verkligen uppstått. Föda, säkerhet och materiell komfort dominerar fortfarande samhället, men många framsynta individer hungrar efter kunskap och törstar efter visdom. Varje barn ges en möjlighet att lära sig genom att göra; utbildning är mottot under dessa tidsåldrar.
50:5.8 (577.3) 5. Filosofins och broderskapets epok. När dödliga lär sig att tänka och börjar tillgodogöra sig av erfarenheten blir de filosofiska — de sätter igång med att resonera inom sig och börjar använda sitt omdöme med urskillning. Samhället blir i denna tidsålder etiskt, och detta tidsskedes dödliga håller på att bli sant moraliska varelser. Visa moraliska varelser har förmågan att bilda broderskap mellan människorna i en sådan värld av framåtskridande. Etiska och moraliska varelser kan lära sig att leva enligt den gyllene regeln.
50:5.9 (577.4) 6. Det andliga strävandets tidsålder. När evolverande dödliga har genomgått de fysiska, intellektuella och sociala stadierna av utveckling når de förr eller senare de nivåer av personlig insikt vilka driver dem att söka andlig tillfredsställelse och kosmisk förståelse. Religionen fullföljer uppstigningen från rädslans och vidskepelsen emotionella domäner till den kosmiska visdomens och den personliga andliga erfarenhetens höga höjder. Utbildningen avser att uppnå betydelser, och kulturen försöker få grepp om kosmiska relationer och sanna värden. Dessa evolverande dödliga är genuint kultiverade, sant bildade och utsökt Gud-kännande.
50:5.10 (577.5) 7. Ljusets och livets tidsskede. Detta är blomningstiden för de på varandra följande tidsåldrarna av fysisk trygghet, intellektuell expansion, social kultur och andlig uppnåelse. Detta som människan har åstadkommit blandas, förenas och koordineras nu till kosmisk enhet och osjälviskt tjänande. Inom ramen för den finita naturen och de materiella förutsättningarna finns det inga gränser för möjligheterna till evolutionära resultat som uppnås av de avancerande generationer som successivt lever i dessa underbara och stabiliserade världar i tid och rymd.
50:5.11 (577.6) Sedan Planetprinsarna har betjänat sin sfär under en följd av domperioder i världens historia och under de progressiva epokerna av planetariska framsteg upphöjs de vid början av ljusets och livets tidsskede till Planethärskare.
50:6.1 (578.1) Urantias isolering gör det omöjligt att företa en presentation av många detaljer beträffande livet och förhållandena hos era grannar i Satania. Då planeten är i karantän och systemet isolerat sätter detta en gräns för våra presentationer. Vi måste ledas av dessa restriktioner i alla våra strävanden att upplysa de dödliga på Urantia, men så långt det är tillåtet har ni instruerats om framåtskridandet i en genomsnittlig evolutionär värld, och ni kan jämföra en sådan världs utveckling med det nuvarande stadiet på Urantia.
50:6.2 (578.2) Civilisationens utveckling på Urantia har inte avvikit så väldigt mycket från den i andra världar som har fått utstå olyckan av andlig isolering. Men i jämförelse med de lojala världarna i universumet förefaller er planet högst förvirrad och mycket efterbliven i alla faser av intellektuella framsteg och andlig uppnåelse.
50:6.3 (578.3) På grund av era planetariska missöden är urantiaborna hindrade från att förstå särskilt mycket om kulturen i normala världar. Ni bör emellertid inte föreställa er de evolutionära världarna, inte ens de mest idealiska, som sfärer där livet är en dans på rosor. De dödliga rasernas första tider kännetecknas alltid av kamp. Strävan och beslutsfattande är väsentliga vid förvärvandet av överlevnadsvärden.
50:6.4 (578.4) Kultur förutsätter sinneskvalitet; kulturen kan inte höjas om inte sinnet upplyfts. Högrestående intellekt söker en ädel kultur och finner något sätt att nå ett sådant mål. Lägrestående sinnen försmår även den högsta kulturen, till och med då den erbjuds dem färdig. Mycket beror också på de gudomliga Sönernas successiva missioner och på den utsträckning i vilken upplysningen tas emot av tidsåldern för deras respektive världsordning.
50:6.5 (578.5) Ni bör inte glömma att alla världar i Satania i två hundra tusen års tid har stått under Norlatiadeks andliga bannlysning som följd av Lucifers uppror. Det kommer att fordra tidsålder efter tidsålder att ersätta de brister som blev följden av synden och utbrytningen. Er värld fortsätter alltjämt sin oregelbundna och vacklande gång som ett resultat av den dubbla tragedin med en upprorisk Planetprins och en försumlig Materiell Son. Även Kristus Mikaels utgivning på Urantia åsidosatte inte omedelbart de världsliga följderna av dessa allvarliga missgrepp i den tidigare förvaltningen av världen.
50:7.1 (578.6) I första hand kan det förefalla som om Urantia och dess associerade isolerade världar i högsta grad vore missgynnade då de har berövats den välgörande närvaron och inflytelsen av sådana övermänskliga personligheter som en Planetprins samt en Materiell Son och Dotter. Men isoleringen av dessa sfärer ger deras raser en unik möjlighet att utöva tro och att utveckla en säregen egenskap av förlitan till en kosmisk pålitlighet, oberoende av synen eller någon annan materiell faktor. Det kan till slut visa sig att dödliga varelser som härstammar från de världar som har försatts i karantän som följd av upproret är ytterst gynnade. Vi har observerat att sådana uppstigna mycket tidigt anförtros talrika specialuppdrag inom kosmiska företag där en obestridlig tro och sublim tillförsikt är väsentliga för framgång.
50:7.2 (579.1) I Jerusem har dessa uppstigna från de isolerade världarna en bostadssektor för sig själva, och de kallas agondonter, vilket betyder evolutionära viljevarelser som kan tro utan att se, hålla ut när de är isolerade och övervinna oövervinneliga svårigheter även ensamma. Denna funktionella gruppering av agondontrar består under hela uppstigningen i lokaluniversumet och färden genom superuniversumet; den försvinner under vistelsen i Havona men återuppträder genast då Paradiset har uppnåtts och existerar definitivt i de Dödligas Finalitkår. Tabamantia är en agondonter med finalitstatus. Han överlevde från en av de sfärer som hade försatts i karantän och som var med om det första upproret som någonsin har ägt rum i tidens och rymdens universer.
50:7.3 (579.2) Under hela livsskedet upp till Paradiset följs strävan av belöning, så som orsaker följs av verkan. Sådana belöningar utmärker individen från genomsnittet, förser skillnader i varelsernas erfarenhet och bidrar till mångsidigheten i den ultimata verksamheten bland finaliternas samlade grupp.
50:7.4 (579.3) [Framfört av en andra gradens Lanonandekson i reservkåren.]
Urantiaboken
Kapitel 51
51:0.1 (580.1) UNDER tiden för Planetprinsens domperiod uppnår den primitiva människan gränsen för den naturliga evolutionära utvecklingen, och detta biologiska resultat är signalen för Systemhärskaren att till denna värld sända den andra klassens Söner, de biologiska förbättrarna. Dessa Söner, ty det finns två av dem — den Materiella Sonen och Dottern — är på planeten kända vanligen som Adam och Eva. Den ursprunglige Materielle Sonen i Satania är Adam, och de som beger sig till systemets världar som biologiska förbättrare bär alltid namnet på denne förste och ursprunglige Son av deras unika klass.
51:0.2 (580.2) Dessa Söner är Skaparsonens materiella gåva till de bebodda världarna. Tillsammans med Planetprinsen stannar de på planeten för sitt uppdrag under denna sfärs hela evolutionära skede. Ett sådant äventyr i en värld som har en Planetprins är inte särskilt riskfyllt, men på en avfallen planet, en värld som saknar andlig härskare och som har berövats den interplanetariska kommunikationen är en sådan mission förenad med allvarliga faror.
51:0.3 (580.3) Fastän ni inte kan hoppas få veta allt om dessa Söners arbete i alla världar i Satania och andra system beskriver andra kapitel fullständigare det intressanta parets, Adams och Evas liv och erfarenheter. De kom från de biologiska upplyftarnas kår i Jerusem för att förbättra raserna på Urantia. Även om de idealiska planerna för att förbättra era infödda raser slog fel var Adams mission dock inte förgäves; Urantia har haft en omätbar fördel av gåvan från Adam och Eva, och bland deras kollegor och i rådsförsamlingarna i höjden räknas inte deras arbete som en total förlust.
51:1.1 (580.4) De materiella eller sexuella Sönerna och Döttrarna är efterkommande till Skaparsonen; Universumets Moderande deltar inte i skapandet av dessa varelser som är bestämda att fungera som fysiska förbättrare i de evolutionära världarna.
51:1.2 (580.5) Sönernas materiella klass är inte enhetlig över hela lokaluniversumet. Skaparsonen frambringar endast ett par av dessa varelser i varje lokalsystem; dessa ursprungliga par är olika till sin natur, ty de är anpassade till livsmönstret i sina respektive system. Detta är en nödvändig åtgärd, för annars skulle inte Adamernas reproduktionspotential fungera tillsammans med motsvarande potential som finns bland de evolverande dödliga varelserna i världarna i ett visst system. Den Adam och Eva som kom till Urantia härstammade från det ursprungliga paret Materiella Söner i Satania.
51:1.3 (580.6) De Materiella Sönernas längd varierar från två och en halv till tre meter, och deras kroppar skiner med ett violett, utstrålande sken. Fastän materiellt blod cirkulerar i deras materiella kropp uppladdas de också med gudomlig energi och uppfylls med himmelskt ljus. Dessa Materiella Söner (Adamerna) och Materiella Döttrar (Evorna) är jämställda med varandra och skiljer sig endast till sin reproduktionsnatur och beträffande vissa kemiska funktioner. De är jämställda men olika, av mans- respektive kvinnokön — därför kompletterande varandra — och är avsedda att tjäna i par i så gott som alla uppdrag.
51:1.4 (581.1) De Materiella Sönerna har en tvåfaldig näringsprocess; de är i verkligheten tvåfaldiga till sin natur och uppbyggnad och intar materiell energi i stort sett så som världens fysiska varelser, medan deras odödliga existens helt upprätthålls av det direkta och automatiska intagandet av vissa uppehållande kosmiska energier. Om de skulle misslyckas i någon mission som de har förordnats till, eller om de rentav medvetet och avsiktligt skulle göra uppror, blir de Söner som hör till denna klass isolerade, avskurna från förbindelsen med universumets källa till ljus och liv. Därefter blir de praktiskt taget materiella varelser, destinerade att följa det materiella livets gång i världen för deras uppdrag och tvungna att vänta på domen från universums höga myndigheter. Den materiella döden avslutar till sist en sådan olycklig och oklok Materiell Sons eller Dotters planetariska livsskede.
51:1.5 (581.2) En ursprunglig eller direkt skapad Adam eller Eva är medfött odödlig så som alla andra klasser av Söner i lokaluniversumet, men en minskad odödlighetspotential kännetecknar deras söner och döttrar. Detta ursprungliga par kan inte överföra obetingad odödlighet till sina söner och döttrar som de har frambragt. Deras efterkommande är för ett fortsatt liv beroende av en obruten intellektuell synkronisering med Andens strömkrets för sinnesgravitation. Sedan systemet Satanias begynnelse har vid uppror eller försummelser tretton Planetariska Adamer förlorats och 681.204 andra i lägre förtroendeuppdrag. De flesta av dessa avfall skedde vid tiden för Lucifers uppror.
51:1.6 (581.3) Då de Materiella Sönerna lever som stadigvarande medborgare i systemhuvudstäderna har de inte Tankeriktare, och inte heller då de fungerar som nedstigande i uppdrag på de evolutionära planeterna, men just genom dessa tjänster förvärvar de erfarenhetsmässig kapacitet för att bebos av Riktare och för uppstigningsskedet till Paradiset. Dessa unika och underbart nyttiga varelser är den förenande länken mellan de andliga och materiella världarna. De är koncentrerade till systemhögkvarteren där de förökar sig och lever som materiella medborgare och därifrån sänds ut till de evolutionära världarna.
51:1.7 (581.4) Olikt de andra skapade Sönerna avsedda för planetarisk tjänst är den materiella klassen av Söner inte av naturen osynlig för materiella varelser, sådana som invånarna på Urantia. Dessa Guds Söner kan ses och förstås och de kan, i sin tur, i själva verket röra sig bland tidens varelser, kunde rentav avla barn med dem, fastän denna roll av biologiskt upplyftande vanligen ankommer på de Planetariska Adamernas efterkommande.
51:1.8 (581.5) I Jerusem är de lojala barnen till varje Adam och Eva odödliga, men den Materiella Sonens och Dotterns efterkommande, som har frambragts efter ankomsten till en evolutionär värld, är inte på så sätt immuna mot den naturliga döden. Det sker en förändring i mekanismen för livets överföring när dessa Söner materialiseras på nytt för att föröka sig i en evolutionär värld. Livsbärarna berövar avsiktligt de Planetariska Adamerna och Evorna förmågan att avla odödliga söner och döttrar. Om de inte gör sig skyldiga till försumlighet kan en Adam och Eva som befinner sig i planetariskt uppdrag leva vidare på obestämd tid, men inom vissa gränser upplever deras barn för varje efterföljande generation en avtagande livslängd.
51:2.1 (582.1) Då Systemhärskaren har mottagit nyheten att åter en bebodd värld har nått höjdpunkten i den fysiska evolutionen sammankallar han de Materiella Sönernas och Döttrarnas kår i systemhuvudstaden; och efter diskussion om behoven i denna evolutionära värld utväljs två från gruppen av frivilliga — en Adam och Eva som hör till de mera erfarna Materiella Sönerna — att ge sig in i äventyret, att gå in i den djupa sömnen som förberedelse för serafomslutningen och transporten från deras hem för gemensam tjänst till den nya världen med nya möjligheter och nya faror.
51:2.2 (582.2) Adamerna och Evorna är semimateriella varelser och kan som sådana inte transporteras av serafer. De måste undergå dematerialisation i systemhuvudstaden innan de kan serafomslutas för transport till världen för sitt uppdrag. Transportseraferna kan åstadkomma sådana förändringar i de Materiella Sönerna och i andra semimateriella varelser att dessa kan serafomslutas och sålunda transporteras genom rymden från en värld eller ett system till ett annat. Omkring tre dagar enligt standardtid fordras för denna transportförberedelse, och det kräver medverkan av en Livsbärare att återföra en sådan dematerialiserad varelse till normal existens vid ankomsten till slutet på den serafiska transportfärden.
51:2.3 (582.3) Fastän denna dematerialisationsteknik finns för att göra Adamerna färdiga för överföring från Jerusem till de evolutionära världarna, finns det ingen motsvarande metod för att flytta dem ifrån dessa världar såvida inte hela planeten skall utrymmas, i vilken händelse nödfallsinstallation av dematerialisationstekniken görs för hela den befolkning som står att rädda. Om någon fysisk katastrof skulle döma den planetariska boningen för en evolverande ras till undergång installerar Melkisedekarna och Livsbärarna dematerialisationstekniken för alla överlevande, och med seraftransport förs dessa varelser bort till en ny värld som har förberetts för deras fortsatta tillvaro. Då evolutionen av en människoras en gång har påbörjats i en värld i rymden måste den fortsätta helt oberoende av denna planets fysiska fortbestånd, men under de evolutionära tidsåldrarna är det inte annars meningen att en Planetarisk Adam eller Eva skall lämna den värld de har valt.
51:2.4 (582.4) Efter ankomsten till sin planetariska destination materialiseras den Materiella Sonen och Dottern på nytt under ledning av Livsbärarna. Hela denna process tar tio till tjugoåtta dagar enligt Urantiatid. Den serafiska sömnens medvetslöshet fortgår under hela denna rekonstruktionsperiod. När den fysiska organismens återhopsättning är avslutad står dessa Materiella Söner och Döttrar i sitt nya hem och i sin nya värld praktiskt taget alldeles sådana som de var innan de gick in i dematerialisationsprocessen i Jerusem.
51:3.1 (582.5) I de bebodda världarna bygger de Materiella Sönerna och Döttrarna sitt eget trädgårdshem, och snart får de hjälp av sina egna barn. Vanligen har platsen för trädgården utvalts av Planetprinsen, och hans kroppsliga stab gör mycket av det preliminära förberedelsearbetet med hjälp av många av de infödda rasernas högrestående typer.
51:3.2 (583.1) Dessa Edens trädgårdar kallas så för att hedra Edentia, konstellationens huvudstad, och för att de är gjorda enligt mönster av den botaniska storslagenheten i de Högsta Fädernas högkvartersvärld. Dessa trädgårdshem är vanligen belägna i en undanskymd trakt i ett nästan tropiskt område. I en typisk värld är de underbara skapelser. Ni kan inte sluta er till någonting om dessa vackra kulturcentra från den fragmentariska beskrivningen av den felslagna utvecklingen av ett sådant företag på Urantia.
51:3.3 (583.2) En Planetarisk Adam och Eva är potentiellt det fysiska behagets fulla gåva till de dödliga raserna. Den huvudsakliga uppgiften för ett sådant importerat par är att föröka sig och att förbättra tidens barn. Men det sker ingen omedelbar korsning mellan människorna i trädgården och dem som finns i världen; under många generationers tid förblir Adam och Eva biologiskt avskilda från de evolutionära dödliga medan de bygger upp en stark ras av sin egen klass. Detta är ursprunget till den violetta rasen i de bebodda världarna.
51:3.4 (583.3) Planerna för rasförbättringen uppgörs av Planetprinsen och hans stab samt verkställs av Adam och Eva. Och just härvidlag råkade er Materielle Son och hans partner in i en mycket ogynnsam situation när de kom till Urantia. Caligastia bjöd listigt och effektivt motstånd mot Adams mission; och trots att Urantias konkursförvaltare bland Melkisedekarna vederbörligen hade varnat både Adam och Eva beträffande de planetariska faror som fanns i och med den upproriska Planetprinsens närvaro, utmanövrerade denna ärkerebell paret i Eden med ett listigt knep och förledde dem att bryta avtalet om sitt förtroendeuppdrag som de synliga härskarna över er värld. Den förrädiske Planetprinsen lyckades kompromettera er Adam och Eva, men han lyckades inte i sin strävan att dra in dem i Lucifers uppror.
51:3.5 (583.4) Den femte klassen av änglar, de planetariska medhjälparna, är knutna till den adamiska missionen och åtföljer alltid de Planetariska Adamerna på deras äventyr ut till världarna. Den kår som från början förordnas omfattar ordinärt ungefär ett hundra tusen änglar. När Adams och Evas arbete på Urantia fick en för tidig start, när de avvek från den föreskrivna planen, var det en av de serafiska Trädgårdens Röster som tillrättavisade dem för deras klandervärda beteende. Er berättelse om denna händelse belyser väl det sätt på vilket era planetariska traditioner har tenderat att tillskriva Herren Gud allt övernaturligt. Av denna orsak har urantierna ofta blivit förvirrade beträffande den Universelle Faderns natur, då alla hans medhjälpares och underordnades ord och handlingar så allmänt har tillskrivits honom. I Adams och Evas fall var ängeln i Lustgården ingen annan än den ledare för de planetariska medhjälparna som då var i tjänst. Denna seraf, Solonia, meddelade misslyckandet med den gudomliga planen och anhöll om att konkursförvaltarna bland Melkisedekarna skulle återvända till Urantia.
51:3.6 (583.5) Mellanvarelserna av andra graden är en naturlig del av de adamiska missionerna. Så som fallet är med de efterkommande till Planetprinsens kroppsliga stab, är även ättlingarna till de Materiella Sönerna och Döttrarna av två klasser: de fysiska barnen och mellanvarelserna av andra graden. Dessa materiella men i vanliga fall osynliga planetariska omvårdare bidrar mycket till civilisationens framåtskridande och rentav till underkuvandet av upproriska minoriteter som kan försöka kullkasta den sociala utvecklingen och det andliga framåtskridandet.
51:3.7 (583.6) Mellanvarelserna av andra graden bör inte förväxlas med dem som hör till första graden och som fick sitt upphov en tid efter Planetprinsens ankomst. På Urantia gick flertalet av dessa tidigare mellanvarelser med i upproret med Caligastia, och de har sedan den första pingsten hållits internerade. Många som hörde till Adams grupp och som inte förblev lojala mot den planetariska administrationen är likaså internerade.
51:3.8 (584.1) På dagen för den första pingsten slöt de lojala mellanvarelserna av första och andra graden ett frivilligt förbund och har allt sedan dess fungerat som en enda enhet när det gäller världens angelägenheter. De tjänar under ledning av lojala mellanvarelser som väljs turvis från de två grupperna.
51:3.9 (584.2) Er värld har besökts av fyra klasser av Söner: Caligastia, Planetprinsen; Adam och Eva, Guds Materiella Söner; Makiventa Melkisedek, ”den vise i Salem” under Abrahams dagar; och Kristus Mikael som kom som utgiven Paradisson. Hur mycket effektivare och vackrare hade det inte varit om Mikael, den supreme härskaren i Nebadons universum, hade välkomnats till er värld av en lojal och effektiv Planetprins och en hängiven och framgångsrik Materiell Son, som båda kunde ha gjort så mycket för att förhöja Gåvosonens livsverk och mission! Men alla världar har inte varit lika otursamma som Urantia, inte heller har de Planetariska Adamernas mission alltid varit lika svår eller lika riskfylld. När de lyckas bidrar de till utvecklingen av ett storartat folk och fortsätter som de synliga ledarna för planetens angelägenheter ännu långt in i den tidsålder då denna värld har etablerats i ljus och liv.
51:4.1 (584.3) Den dominerande rasen i de bebodda världarna under de första tidsåldrarna är den röda människan, som vanligen är den första som når upp till de mänskliga nivåerna i utvecklingen. Fastän den röda människan är planeternas äldsta ras börjar de efterföljande färgade folken dock framträda mycket snart under den tidsålder då de dödliga uppkommer.
51:4.2 (584.4) De tidigare raserna är i någon mån överlägsna de senare; den röda rasen står långt över den indigofärgade — svarta — rasen. Livsbärarna förlänar den första eller röda rasen de levande energiernas fulla gåva, och varje efterföljande evolutionär manifestation av en distinkt grupp av dödliga representerar en variation på bekostnad av den ursprungliga utgivningen. Även de dödligas kroppslängd tenderar att minska från den röda mannen ned till indigorasen, fastän oväntade drag av jätteväxt framträdde på Urantia bland de gröna och orangefärgade folken.
51:4.3 (584.5) I de världar som har alla sex evolutionära raser utgörs de högrestående folken av den första, tredje och femte rasen — den röda, den gula och den blå. De evolutionära raserna alternerar sålunda när det gäller kapacitet för intellektuell tillväxt och andlig utveckling, så att den andra, den fjärde och den sjätte rasen är något mindre begåvade. Dessa sekundära rasers folk saknas i vissa världar; i många andra världar har de blivit utrotade. Det är en olycklig omständighet att ni på Urantia i så stor utsträckning förlorade era högrestående blå människor, utom som de består i er blandade ”vita ras”. Förlusten av era orangefärgade och gröna stammar är inte ett så allvarligt bekymmer.
51:4.4 (584.6) Fastän evolutionen av sex — eller tre — färgade raser tycks innebära en försämring av den röda rasens ursprungliga uppbyggnad medför den vissa mycket önskvärda variationer i typerna av dödliga och möjliggör ett annars ouppnåeligt uttryckande av olika mänskliga potentialer. Dessa modifikationer är nyttiga för mänsklighetens framsteg som helhet, förutsatt att de senare uppgraderas av den importerade adamiska eller violetta rasen. På Urantia verkställdes denna vanliga blandningsplan inte i någon större omfattning, och detta misslyckande med att förverkliga planen för rasutveckling gör det omöjligt för er, då ni iakttar vad som finns kvar av dessa tidiga raser i er värld, att förstå särskilt mycket beträffande dessa folks ställning i en genomsnittlig bebodd värld.
51:4.5 (585.1) Under de första tiderna av rasernas utveckling finns det en svag tendens hos de röda, gula och blå människorna att korsa sig med varandra; det finns en liknande tendens hos de orangefärgade, gröna och indigofärgade raserna att blanda sig sinsemellan.
51:4.6 (585.2) De mera efterblivna människorna används vanligen som arbetare av de mera progressiva raserna. Detta förklarar slaveriets uppkomst på planeterna under de första tidsåldrarna. De orangefärgade människorna undertrycks vanligen av de röda och försätts till ställningen som tjänare — ibland utrotas de. De gula och röda människorna umgås ofta broderligt, men inte alltid. Den gula rasen förslavar vanligen den gröna, medan den blå mannen undertrycker den indigofärgade. Dessa raser av primitiva människor håller det inte för märkvärdigare att utnyttja sina efterblivna medmänniskor i tvångsarbete än vad urantiaborna anser det vara att köpa och sälja hästar och boskap.
51:4.7 (585.3) I de flesta normala världar överlever det ofrivilliga slaveriet inte Planetprinsens domperiod fast mentalt defekta och socialt missanpassade ofta fortfarande tvingas utföra ofrivilligt arbete. Men på alla normala sfärer avskaffas detta slag av primitivt slaveri snart efter ankomsten av den importerade violetta eller adamiska rasen.
51:4.8 (585.4) Dessa sex evolutionära raser är bestämda att blandas och förädlas genom korsning med de adamiska förbättrarnas ättlingar. Men innan dessa folk blandas har de lägrestående och odugliga till stor del eliminerats. Planetprinsen och den Materielle Sonen avgör tillsammans med andra lämpliga planetariska myndigheter de reproducerande arvsanlagens lämplighet. Svårigheten med att verkställa ett sådant radikalt program på Urantia består i avsaknaden av kompetenta domare som skulle kunna avgöra individernas biologiska lämplighet eller olämplighet i er världs raser. Trots detta hinder tycks det att ni borde kunna enas om det biologiska uteslutandet av era mera markant odugliga, defekta, degenererade och samhällsfientliga element.
51:5.1 (585.5) När en Planetarisk Adam och Eva anländer till en bebodd värld har de blivit fullständigt instruerade av sina överordnade beträffande bästa sättet att åstadkomma förbättring av de existerande raserna av intelligenta varelser. Åtgärdsplanen är inte överallt den samma; mycket anförtros åt det omvårdande paret och deras omdöme; misstag är inte ovanliga i synnerhet i rubbade, upproriska världar som Urantia.
51:5.2 (585.6) Vanligen börjar de violetta folken inte beblanda sig med planetens infödingar förrän antalet i deras egen grupp uppgår till över en miljon. Men under mellantiden förkunnar Planetprinsens stab att Guds barn har kommit ned för att så att säga vara ett med människoraserna; och människorna ser ivrigt fram mot den dag då det skall kungöras att de som har kvalificerat sig som hörande till de högrestående raselementen får bege sig till Edens trädgård för att där väljas av Adams söner och döttrar till evolutionära fäder och mödrar för människosläktets nya och blandade klass.
51:5.3 (585.7) I normala världar parar sig de Planetariska Adam och Eva aldrig med de evolutionära raserna. Detta biologiska förbättringsarbete är en funktion för Adams efterkommande. Dessa adamiter beger sig dock inte ut bland människoraserna; prinsens stab för de högrestående männen och kvinnorna till Edens trädgård för att frivilligt para sig med Adams efterkommande. Och i de flesta världar anses det vara den högsta ära att utväljas som kandidat för parning med lustgårdens söner och döttrar.
51:5.4 (586.1) För första gången avtar raskrigen och andra stamstrider medan världens raser allt mera strävar efter att kvalificera sig för erkännande från lustgården och tillträde dit. Ni kan även i bästa fall ha endast en blek uppfattning om hur denna tävlingskamp kommer att stå i centrum för alla aktiviteter på en normal planet. Hela denna plan för rasförbättring gick om intet i ett tidigt skede på Urantia.
51:5.5 (586.2) Den violetta rasen är ett monogamt folk, och varje evolutionär man eller kvinna som förenar sig med de adamiska sönerna och döttrarna förbinder sig att inte ta andra partner och att lära ut engifte till sina barn. Barnen från alla dessa förbund utbildas och tränas i Planetprinsens skolor och tillåts därefter bege sig till den ras som deras evolutionära förälder tillhör, för att där gifta in sig i de utvalda grupperna av högrestående dödliga.
51:5.6 (586.3) När dessa arvsanlag från de Materiella Sönerna införs som ett tillskott i världens evolverande raser påbörjas en ny och mera storslagen tid av evolutionära framsteg. Efter detta utgjutande genom fortplantning av importerad förmåga och superevolutionära drag följer en serie av snabba framsteg i civilisationen och den rasliga utvecklingen; under hundra tusen år görs större framsteg än under en miljon år av tidigare kamp. I er värld har det, även fast de föreskrivna planerna slog fel, skett ett stort framåtskridande sedan era folk fick Adams livsplasma i gåva.
51:5.7 (586.4) Fastän de renrasiga barnen från en planetarisk Edens lustgård kan utge sig till de högrestående medlemmarna av de evolutionära raserna och därmed höja människosläktets biologiska nivå skulle det inte vara till fördel för de dödligas högrestående raselement på Urantia att para sig med de lägrestående raserna; ett sådant oklokt förfarande skulle riskera hela civilisationen i er värld. Då det inte lyckades med att uppnå rasharmonisering genom det adamiska förfarandet måste ni nu reda ut ert planetariska rasförbättringsproblem med andra och främst människometoder för anpassning och kontroll.
51:6.1 (586.5) I de flesta bebodda världar förblir Edens lustgård ett storartat kulturellt centrum och fortsätter att fungera som det sociala mönstret för planetariskt beteende och bruk tidsålder efter tidsålder. Även under de första tiderna när de violetta folken är relativt avskilda tar deras skolor emot lämpliga kandidater från världens raser medan lustgårdens industriella utveckling öppnar nya kanaler för kommersiellt umgänge. På detta sätt bidrar Adamerna och Evorna samt deras efterkommande till kulturens plötsliga utbredning och till den snabba förbättringen av de evolutionära raserna i deras världar. Och alla dessa förhållanden utvidgas och befästs av sammansmältningen mellan de evolutionära raserna och Adams söner, vilket leder till en omedelbar förhöjning av den biologiska statusen, ett stimulerande av den intellektuella potentialen och en förhöjning av den andliga mottagligheten.
51:6.2 (586.6) I normala världar blir den violetta rasens trädgårdshögkvarter det andra centret för världens kultur och bestämmer tillsammans med Planetprinsens högkvartersstad takten för civilisationens utveckling. Under många århundraden fungerar Planetprinsens skolor i högkvartershuvudstaden samtidigt med skolorna i Adams och Evas lustgård. De ligger vanligen inte så långt från varandra, och de bedriver ett harmoniskt samarbete.
51:6.3 (587.1) Tänk vad det skulle betyda om det någonstans i Mellanöstern fanns ett civilisationens världscentrum, ett storslaget planetariskt universitet för kultur som oavbrutet hade fungerat i 37.000 år. Och vidare, betänk hur även ett så urgammalt centrums moraliska auktoritet skulle förstärkas om det inte långt därifrån fanns ännu ett annat och äldre högkvarter för himmelsk omvårdnad, vars traditioner skulle utöva en kumulativ kraft av 500.000 år av integrerad evolutionär inverkan. Det är sedvänjorna som till slut sprider Edens ideal till en hel värld.
51:6.4 (587.2) Planetprinsens skolor befattar sig främst med filosofi, religion, moral samt de högre intellektuella och artistiska värven. Adams och Evas skolor i lustgården ägnar sig vanligen åt praktiska färdigheter, grundläggande intellektuell träning, samhällskultur, ekonomisk utveckling, handelsrelationer, fysisk effektivitet och civilförvaltning. Till slut sammansmälter dessa världscentra, men ibland sker denna egentliga samgång först vid tiden för den första Administratörsonens besök.
51:6.5 (587.3) De Planetariska Adams och Evas fortsatta närvaro samt det violetta släktets renrasiga kärna ger Edens kultur den stabilitet i tillväxten som gör det möjligt för den att påverka världens kultur med traditionens betvingande kraft. I dessa odödliga Materiella Söner och Döttrar möter vi den sista och oundgängliga länken som förenar Gud med människan och överbryggar den nästan oändliga klyftan mellan den eviga Skaparen och de lägsta finita personligheterna i tiden. Här har vi en varelse av högt ursprung som är fysisk, materiell, till och med en sexualvarelse liksom de dödliga på Urantia, en som kan se och förstå den osynliga Planetprinsen och tolka honom för världens dödliga varelser, ty de Materiella Sönerna och Döttrarna kan se alla de lägre klasserna av andevarelser; de kan se Planetprinsen och hela hans stab, synliga och osynliga.
51:6.6 (587.4) Under århundradenas gång, då deras efterkommande förenas med människoraserna, blir denna samma Materiella Son och Dotter accepterade som människosläktets gemensamma förfäder, de gemensamma föräldrarna till de evolutionära rasernas numera blandade efterkommande. Det är meningen att dödliga som börjar från en bebodd värld skall få erfara inseendet om att de har sju fäder:
51:6.7 (587.5) 1. Den biologiske Fadern — den köttslige Fadern.
51:6.8 (587.6) 2. Världens fader — den Planetariske Adam.
51:6.9 (587.7) 3. Sfärernas fader — Systemhärskaren.
51:6.10 (587.8) 4. Den Högste Fadern — Konstellationsfadern.
51:6.11 (587.9) 5. Universumfadern — Skaparsonen, den supreme härskaren i de lokala skapelserna.
51:6.12 (587.10) 6. Superfäderna — Dagarnas Forna som styr superuniversumet.
51:6.13 (587.11) 7. Ande- eller Havonafadern — den Universelle Fadern som bor i Paradiset och utger sin ande att leva och verka hos de ringa varelser som bebor universernas universum.
51:7.1 (587.12) Från tid till annan kommer Paradisets Avonalsöner till de bebodda världarna för juridiska åtgärder, men den första Avonal som kommer på en administrativ mission inleder den fjärde domperioden i en evolutionär värld i tid och rymd. På vissa planeter där denna Administratörson allmänt accepteras stannar han för en tidsålder; och sålunda blomstrar planeten under tre Söners gemensamma styre: Planetprinsen, den Materielle Sonen och Administratörsonen, av vilka de två senare är synliga för alla invånare i den världen.
51:7.2 (588.1) Innan den förste Administratörsonen avslutar sin mission i en normal evolutionär värld har en sammanslagning företagits mellan Planetprinsens och den Materielle Sonens utbildnings- och förvaltningsverksamhet. Denna sammansmältning av den dubbla övervakningen av en planet medför uppkomsten av ett nytt och effektivt system för världens administration. Då Administratörsonen dragit sig tillbaka övertar den Planetariska Adam den yttre ledningen av sfären. Den Materiella Sonen och Dottern verkar gemensamt som planetariska administratörer tills världen etableras i ljus och liv; därefter upphöjs Planetprinsen till ställningen av Planethärskare. Under denna tidsålder av avancerad administration blir Adam och Eva vad man kunde kalla samregerande statsministrar i den förhärligade världen.
51:7.3 (588.2) Så snart den nya och konsoliderade huvudstaden i den evolverande världen har blivit väl etablerad, och så snart man har hunnit träna upp behöriga underordnade administratörer på rätt sätt, grundas underhuvudstäder i avlägsna landområden och bland de olika folken. Innan ankomsten av en annan Son för en ny domperiod, har från femtio till ett hundra av dessa undercentra organiserats.
51:7.4 (588.3) Planetprinsen och hans stab främjar fortfarande de andliga och filosofiska aktivitetsområdena. Adam och Eva fäster speciell uppmärksamhet på världens fysiska, vetenskapliga och ekonomiska ställning. Bägge grupperna ägnar lika mycket av sin energi till att främja konsterna, samhällsrelationerna och de intellektuella värven.
51:7.5 (588.4) Vid tiden för begynnelsen av den femte domperioden för världens angelägenheter, har en magnifik administration av de planetariska aktiviteterna uppnåtts. De dödligas tillvaro på en sådan välskött sfär är verkligen stimulerande och givande. Om urantierna blott kunde iaktta livet på en sådan planet skulle de omedelbart inse värdet av allt det som deras värld har förlorat genom att omfatta ondskan och delta i upproret.
51:7.6 (588.5) [Framfört av en Andra gradens Lanonandekson i Reservkåren]
Urantiaboken
Kapitel 52
52:0.1 (589.1) FRÅN tiden för livets införande på en evolutionär planet till dess slutliga blomningstid under ljusets och livets skede förekommer på världshändelsernas scen åtminstone sju människotidsåldrar. Dessa efter varandra följande tidsåldrar bestäms av de gudomliga Sönernas planetariska missioner, och i en genomsnittlig bebodd värld uppträder dessa epoker i följande ordning:
52:0.2 (589.2) 1. Människan före Planetprinsen.
52:0.3 (589.3) 2. Människan efter Planetprinsen.
52:0.4 (589.4) 3. Människan efter Adam.
52:0.5 (589.5) 4. Människan efter Administratörsonen.
52:0.6 (589.6) 5. Människan efter Gåvosonen.
52:0.7 (589.7) 6. Människan efter den Undervisande Sonen.
52:0.8 (589.8) 7. Ljusets och Livets tidsålder.
52:0.9 (589.9) Så snart världarna i rymden är fysiskt lämpade för liv införs de i Livsbärarnas register, och i sinom tid sänds dessa Söner till sådana planeter i syfte att sätta igång livet. Hela tidsperioden från livets införande tills människan uppträder betecknas som tiden före människan, och den föregår de dödligas efter varandra följande epoker som behandlas i denna berättelse.
52:1.1 (589.10) Från den tid då människan höjer sig över djurens nivå — då hon kan välja att dyrka Skaparen — till Planetprinsens ankomst kallas de dödliga viljevarelserna primitiva människor. Det finns sex grundtyper eller raser av primitiva människor, och dessa tidiga folk framträder efter varandra i spektralfärgernas ordningsföljd, börjande med den röda rasen. Den tid som fordras för denna tidiga livsevolution är mycket varierande i olika världar och sträcker sig från ett hundra femtio tusen år till över en miljon år enligt urantiatid.
52:1.2 (589.11) De evolutionära färgade raserna — den röda, orangefärgade, gula, gröna, blå och indigofärgade — börjar uppkomma ungefär vid den tid då den primitiva människan håller på att utveckla ett enkelt språk och börjar använda skapande föreställningsförmåga. Vid denna tid har människan anpassat sig väl till att stå upprätt.
52:1.3 (589.12) De primitiva människorna är mäktiga jägare och vilda kämpar. Denna tidsålders lag är de dugligastes fysiska överlevnad; styret under dessa tider är helt baserat på stammen. Under de tidiga rasstridigheterna utrotas en del av de evolutionära raserna i många världar, så som skedde på Urantia. De som överlever blandas efteråt vanligen med den senare importerade violetta rasen, de adamiska folken.
52:1.4 (589.13) I ljuset av en senare civilisation är den primitiva människans skede ett långt, mörkt och blodigt kapitel. Djungelns etik och urskogens moral är ju inte enligt standarden för senare domperioder som karaktäriseras av uppenbarad religion och högre andlig utveckling. I normala och icke-experimentella världar skiljer sig denna epok mycket från den utdragna och ytterst brutala kamp som kännetecknade denna tidsålder på Urantia. När du har kommit upp från erfarenheten i din första värld börjar du inse varför denna långa och smärtsamma kamp i de evolutionära världarna äger rum, och då du går vidare längs vägen till Paradiset kommer du allt bättre att förstå visdomen i dessa till synes märkliga händelser. Men trots alla de växlande öden under de tidigaste tiderna av människans framträdande representerar den primitiva människans prestationer ett lysande, rentav heroiskt kapitel i krönikan över en evolutionär värld i tid och rymd.
52:1.5 (590.1) Den tidiga evolutionära människan är ingen färgstark varelse. I allmänhet bor dessa dödliga i grottor eller under klipputsprång. De bygger också primitiva hyddor i stora träd. Innan de har uppnått en högre grad av intelligens översvämmas planeterna ibland av de större djuren. Men tidigt under detta skede lär de dödliga sig tända och underhålla eld, och då den uppfinningsrika fantasin tilltar och verktygen förbättras underkuvar människan snart de större och otympligare djuren. De tidiga raserna utnyttjar också i stor utsträckning de flygande djuren. Dessa enorma fåglar kan bära en eller två människor av genomsnittlig storlek på en färd om över åtta hundra kilometer i ett sträck. På en del planeter är dessa fåglar till stor hjälp då de besitter en hög grad av intelligens och ofta kan tala många ord på områdets språk. Dessa fåglar är mycket intelligenta, mycket lydiga och otroligt tillgivna. Dessa passagerarfåglar har länge varit utdöda på Urantia, men era tidiga förfäder hade nytta och nöje av deras tjänster.
52:1.6 (590.2) Människan uppnår vanligen etiskt omdöme, moralisk vilja, samtidigt med uppkomsten av det tidigaste språket. Sedan de har uppnått människans nivå, sedan de dödligas viljefunktion har uppkommit, blir dessa varelser mottagliga för att temporärt bebos av gudomliga Riktare, och efter döden utväljs många vederbörligen till överlevande och förseglas av ärkeänglarna för senare uppståndelse och fusion med Anden. Ärkeänglarna åtföljer alltid Planetprinsen, och en domperiodsomfattande dom över världen sker samtidigt med prinsens ankomst.
52:1.7 (590.3) Alla dödliga som bebos av Tankeriktare är potentiella gudsdyrkare; de har blivit ”upplysta av det sanna ljuset”, och de har förmågan att söka ömsesidig kontakt med gudomligheten. Den primitiva människans tidiga eller biologiska religion är dock främst en kvardröjande djurisk rädsla i förening med en okunnig vördnad och vidskepelse inom stammen. Vidskepelsens fortbestånd bland Urantias raser är knappast smickrande för er evolutionära utveckling eller förenlig med era annars lysande resultat när det gäller materiella framsteg. Men denna tidiga religion av rädsla tjänar ett mycket värdefullt syfte genom att tygla dessa primitiva varelsers häftiga temperament. Den är föregångare till civilisationen och den jord vari Planetprinsen och hans omvårdare senare planterar fröna till den uppenbarade religionen.
52:1.8 (590.4) Inom ett hundra tusen år från den tid då människan börjar röra sig upprätt anländer vanligen Planetprinsen, som har utsänts av Systemhärskaren sedan Livsbärarna har rapporterat att viljan fungerar, även om jämförelsevis få individer har utvecklats på detta sätt. De primitiva dödliga välkomnar vanligen Planetprinsen och hans synliga stab; i själva verket betraktar de dem ofta med fruktan och vördnad, nästan dyrkande om de inte hålls tillbaka.
52:2.1 (591.1) Planetprinsens ankomst innebär början till en ny domperiod. Jorden får ett styre och det avancerade stamskedet uppnås. Samhället går framåt med stora kliv under några tusen år av denna regim. Under normala förhållanden uppnår de dödliga en hög civilisationsnivå under denna tidsålder. De kämpar inte i barbariet lika länge som Urantias raser. Livet i en bebodd värld förändras emellertid så mycket av ett uppror att ni endast kan ha en obetydlig eller ingen uppfattning om en sådan regim på en normal planet.
52:2.2 (591.2) Denna domperiods längd är i medeltal omkring fem hundra tusen år, ibland längre ibland kortare. Under detta tidsskede etableras planeten i systemets strömkretsar, och en full kvot av serafiska och andra himmelska medhjälpare förordnas till dess administration. Tankeriktarna kommer i allt större antal, och serafväktarna utvidgar sin regim för övervakning av de dödliga.
52:2.3 (591.3) När en Planetprins anländer till en primitiv värld råder där rädslans och okunskapens evolverade religion. Prinsen och hans stab framför de första uppenbarelserna om högre sanningar och universums organisation. Dessa första presentationer av uppenbarad religion är mycket enkla, och de hänför sig vanligen till lokalsystemets angelägenheter. Religionen är helt en evolutionär process före Planetprinsens ankomst. Därefter framskrider religionen som följd av graderade uppenbarelser såväl som av evolutionär tillväxt. Varje domperiod, varje epok bland de dödliga, får en utvidgad presentation av andlig sanning och religiös etik. Evolutionen av invånarnas religiösa mottagningsförmåga i en värld bestämmer till stor del graden av deras andliga framåtskridande och omfattningen av den religiösa uppenbarelsen.
52:2.4 (591.4) Denna domperiod bevittnar en andlig gryning, och de olika raserna och de skilda stammarna inom dem tenderar att utveckla särskilda religiösa och filosofiska tankesystem. Två drag löper enhetligt genom dessa rasmässiga religioner: de primitiva människornas tidiga rädslor och Planetprinsens senare uppenbarelser. I vissa avseenden förefaller urantiaborna att inte helt ha kommit vidare från detta stadium av planetarisk evolution. Då du fortsätter detta studium kommer du klarare att urskilja hur mycket er värld avviker från den genomsnittliga kursen för evolutionär frammarsch och utveckling.
52:2.5 (591.5) Men Planetprinsen är inte någon ”Fredsprins”. Rasstriderna och stamkrigen fortsätter även under denna domperiod men inte längre så ofta och så allvarliga. Detta är den stora tiden för rasernas utbredning, och den kulminerar i en period av intensiv nationalism. Hudfärgen är basis för stam- och nationsgrupperingar, och de olika raserna utvecklar ofta skilda språk. Varje expanderande grupp av dödliga tenderar att försöka isolera sig. Denna segregering gynnas av att det finns många språk. Innan dessa olika raser förenas leder deras obarmhärtiga krigföring ibland till att hela folk utrotas; de orangefärgade och gröna människorna är särskilt utsatta för sådan förintelse.
52:2.6 (591.6) I genomsnittliga världar börjar, under den senare delen av prinsens styre, det nationella livet ersätta organisationen enligt stammar, eller snarare läggas ovanpå de existerande stamgrupperingarna. Men den stora samhälleliga bragden under prinsens epok är familjelivets framträdande. Hittills har människornas förhållanden främst gällt stammen; nu börjar hemmet materialisera sig.
52:2.7 (591.7) Detta är den domperiod då jämställdheten mellan könen förverkligas. På en del planeter kan mannen härska över kvinnan, på andra råder omvänt förhållande. Under denna tidsålder etablerar normala världar full jämställdhet mellan könen, vilket föregår ett mera fullödigt förverkligande av hemlivets ideal. Detta är gryningen till hemlivets gyllene tidsålder. Tanken om ett stambaserat styre ger så småningom vika för den tvåfaldiga uppfattningen om nationellt liv och familjeliv.
52:2.8 (592.1) Under denna tidsålder får åkerbruket sin början. Familjebegreppets tillväxt är oförenlig med jägarens kringströvande och ostadiga liv. Fasta boplatser och jordbruk blir så småningom etablerade vanor. Tämjandet av djur och utvecklandet av färdigheter för hemmet går raskt framåt. Då höjdpunkten i den biologiska utvecklingen har nåtts har en hög civilisationsnivå uppnåtts, men det finns föga utveckling av mekanisk art; uppfinningarna är kännetecknande för följande tidsålder.
52:2.9 (592.2) Raserna renas och förs upp till en hög nivå av fysisk fulländning och intellektuell styrka innan detta skede är till ända. Den tidiga utvecklingen av en normal värld hjälps högeligen av den plan som främjar tillökningen bland de högrestående typerna av dödliga och i motsvarande mån minskar tillökningen bland de lägrestående. Era tidiga folks underlåtenhet att på detta sätt särskilja mellan dessa typer är orsaken till att det finns så många defekta och degenererade individer bland de nuvarande raserna på Urantia.
52:2.10 (592.3) En av de stora insatserna under prinsens tidsålder är att begränsa tillökningen av mentalt defekta och sammhällsodugliga individer. Långt innan de följande Sönerna, Adamerna, anländer ägnar sig de flesta världar allvarligt åt uppgiften att rena raserna, någonting som folken på Urantia inte ännu på allvar ens har påbörjat.
52:2.11 (592.4) Detta rasförbättringsproblem är inte något särskilt omfattande företag när det angrips i detta tidiga skede av människans evolution. Den föregående perioden av stamfejder och hård kamp för överlevnaden mellan raserna har rensat ut de flesta onormala och defekta drag. En idiot har inte stora chanser att överleva i en primitiv och krigförande stams sociala organisation. Det är den felaktiga känslosamheten i era delvis fullbordade civilisationer som fostrar, skyddar och för vidare de hopplöst defekta dragen i de evolutionära människosläktena.
52:2.12 (592.5) Det är varken ömhet eller altruism att hysa fåfäng sympati för degenererade människovarelser, onormala och odugliga dödliga som inte kan räddas. I även de mest normala evolutionära världar existerar det tillräckliga olikheter mellan individerna och mellan talrika sociala grupper för att ge möjlighet till fullt utlopp för alla dessa ädla drag av altruistisk känsla och osjälvisk jordisk omvårdnad utan att föra vidare de samhällsodugliga och moraliskt degenererade dragen hos den evolverande mänskligheten. Det finns rikligt med tillfällen att ge uttryck för tolerans och verka altruistiskt till förmån för de olyckligt lottade och nödlidande individer som inte oåterkalleligt har förlorat sitt moraliska arv och förstört sin andliga födslorätt.
52:3.1 (592.6) När den ursprungliga drivkraften för det evolutionära livet har löpt sitt biologiska lopp, när människan har nått höjdpunkten i den animala utvecklingen, då anländer följande klass av Söner, och den andra domperioden av nåd och omvårdnad får sin början. Detta gäller för alla evolutionära världar. När det evolutionära livets högsta möjliga nivå har uppnåtts, när den primitiva människan har stigit så högt som är möjligt på den biologiska stegen, uppträder alltid en Materiell Son och Dotter, utsända av Systemhärskaren, på planeten.
52:3.2 (593.1) Tankeriktare utges allt oftare till människan efter Adam, och i ständigt ökat antal uppnår dessa dödliga förmåga till senare fusion med Riktaren. Då Adamerna fungerar som nedstigande Söner är de inte försedda med Riktare, men deras planetariska efterkommande — direkta och blandade — blir legitima kandidater för att när tiden är inne ta emot Mysterieledsagaren. Då tidsåldern efter Adam avslutas är planeten i besittning av sin fulla kvot av himmelska omvårdare; endast Riktare avsedda för fusion är ännu inte utgivna universellt.
52:3.3 (593.2) Den adamiska regimens främsta målsättning är att medverka till att den evolverande människan slutför övergången från civilisationens jägare- och herdestadium till åkerbrukets och trädgårdsskötselns skede, för att senare kompletteras med stadssamhällets och industrins bidrag till civilisationen. Tio tusen år av denna domperiod med de biologiska förbättrarna är tillräckligt för att åstadkomma en förunderlig omvandling. Tjugofem tusen år av en sådan administration av Planetprinsens och de Materiella Sönernas förenade visdom får vanligen sfären att mogna för ankomsten av en Administratörson.
52:3.4 (593.3) Denna tidsålder bevittnar vanligen att elimineringen av de odugliga slutförs och att rasernas arvsanlag ytterligare renas; i normala världar har de defekta, bestiala tendenserna nästan helt eliminerats från världens reproducerande människomassa.
52:3.5 (593.4) De adamiska efterkommande beblandar sig aldrig med de odugliga elementen i de evolutionära raserna. Inte heller är det enligt den gudomliga planen meningen att den Planetariska Adam eller Eva personligen skall para sig med företrädare för de evolutionära folken. Detta projekt för rasförbättring är en uppgift för deras efterkommande. De efterkommande till den Materiella Sonen och Dottern mobiliseras under många generationer innan verksamheten med att sammansmälta raserna inleds.
52:3.6 (593.5) Resultatet av den adamiska livsplasmans gåva till de dödligas raser är en omedelbar förhöjning av den intellektuella kapaciteten och en acceleration av det andliga framåtskridandet. Vanligen förekommer också någon form av fysisk förbättring. I en genomsnittlig värld innebär domperioden efter Adam en tidsålder av betydande uppfinningar, energikontroll och mekanisk utveckling. Det är en tid då en mångformig industri framträder och naturkrafterna fås under kontroll; det är den gyllene tiden för upptäcktsfärder och den slutliga erövringen av planeten. Mycket av de materiella framstegen i en värld sker under denna tid då utvecklingen av de fysiska vetenskaperna inleds — just en sådan epok som Urantia nu upplever. Er värld ligger mer än en hel domperiod efter i den genomsnittliga planetariska tidtabellen.
52:3.7 (593.6) Vid slutet av den adamiska domperioden är raserna på en normal planet praktiskt taget blandade, så att det helt visst kan förkunnas att ”Gud har gjort alla nationer av samma blod”, och att hans Son ”har gjort av en färg alla folk”. Hudfärgen hos en sådan sammansmält ras är en något olivfärgad nyans i den violetta färgtonen, sfärernas ”vita” ras.
52:3.8 (593.7) Den primitiva människan är mestadels köttätare; den Materiella Sonen och Dottern äter inte kött, men deras efterkommande dras vanligen inom några generationer mot allätarnas nivå, fastän hela grupper av deras efterkommande ibland förblir icke-köttätande. Rasernas tvåfaldiga ursprung efter Adam förklarar varför dessa blandade människosläkten uppvisar anatomiska spår både från de växtätande och från de köttätande djurgrupperna.
52:3.9 (593.8) Inom tio tusen år av sammansmältning av raserna uppvisar de släkten som detta har resulterat i en varierande grad av anatomisk blandning, så att vissa ätter uppvisar mera drag av de icke-köttätande förfäderna medan andra företer mer av de utmärkande dragen och fysiska kännetecknen hos de köttätande evolutionära förfäderna. Majoriteten av dessa världsraser blir snart allätare som lever på ett stort urval av livsmedel från både djur- och växtriket.
52:3.10 (594.1) Tidsepoken efter Adam är internationalismens domperiod. När uppgiften att blanda raserna närmar sig sitt slut avtar nationalismen, och människornas broderskap börjar verkligen ta form. Representativt styre börjar ersätta den monarkiska eller patriarkaliska styresformen. Utbildningssystemet blir världsomfattande, och så småningom ger de olika rasernas språk vika för det violetta folkets språk. Världsomfattande fred och samverkan uppnås sällan innan raserna är ganska väl blandade och innan de talar ett gemensamt språk.
52:3.11 (594.2) Under de sista århundradena av tidsåldern efter Adam utvecklas ett nytt intresse för konst, musik och litteratur, och detta världsomfattande uppvaknande är ett tecken på att en Administratörson snart framträder. Kronan på utvecklingen i detta skede är ett världsomfattande intresse för intellektuella realiteter, sann filosofi. Religionen blir mindre nationalistisk och mera en planetarisk angelägenhet. Nya uppenbarelser av sanning kännetecknar dessa tider, och konstellationernas Högste börjar styra i människornas angelägenheter. Sanningsuppenbarelsen utvidgas till att omfatta konstellationernas administration.
52:3.12 (594.3) Ett stort framåtskridande inom etiken kännetecknar detta skede; människornas broderskap är målet för dess samhälle. Världsomfattande fred — upphörandet av konflikterna mellan raserna och fientligheterna mellan nationerna — anger att planeten är mogen för ankomsten av den tredje klassen bland Sönerna, Administratörsonen.
52:4.1 (594.4) Då denna tidsålder börjar är de dödligas raser på normala och lojala planeter blandade och biologiskt lämpliga. Det finns inga ras- eller hudfärgsproblem; alla nationer och raser är bokstavligen av samma blod. Broderskapet mellan människorna blomstrar, och nationerna lär sig att leva i fred och lugn på jorden. En sådan värld står på tröskeln till en storartad och kulminerande intellektuell utveckling.
52:4.2 (594.5) När en evolutionär värld på så sätt blir mogen för administrationstidsåldern uppenbarar sig en av Avonalsönernas höga klass på en administrativ mission. Planetprinsen och de Materiella Sönerna har sitt ursprung i lokaluniversumet; Administratörsonen kommer från Paradiset.
52:4.3 (594.6) När Paradisets Avonaler kommer till de dödligas sfärer för juridiska åtgärder, endast för att avdöma en domperiod, är de aldrig inkarnerade. Men när de kommer i administrativa uppdrag, är de åtminstone för första gången alltid inkarnerade, fastän de inte genomgår födelsen och inte heller upplever världens död. De kan leva vidare under många generationer i de fall då de stannar som härskare på vissa planeter. När deras uppdrag är slutfört ger de upp sitt planetariska liv och återvänder till sin tidigare ställning som gudomliga Söner.
52:4.4 (594.7) Varje ny domperiod utvidgar den uppenbarade religionens horisont, och Administratörsonen utvidgar sanningsuppenbarelsen till att beskriva lokaluniversumets och alla dess tillhörande delars angelägenheter.
52:4.5 (594.8) Efter en Administratörsons första besök åstadkommer raserna snart sin ekonomiska befrielse. Det dagliga arbete som fordras för att uppehålla ens oberoende motsvaras av två och en halv timme enligt er tid. Det är helt riskfritt att befria sådana etiska och intelligenta dödliga. Dessa förfinade folk vet att utnyttja fritiden väl för själv-förbättring och för planetariskt framåtskridande. Under denna tidsålder sker ytterligare ett renande av rasernas arvsmassa genom ett begränsande av reproduktionen bland de mindre dugliga och ringa utrustade individerna.
52:4.6 (595.1) Det politiska styret och samhällsadministrationen bland raserna fortsätter att förbättras, och självstyrelsen är ganska väl etablerad vid slutet av denna tidsålder. Med självstyrelse avser vi den högsta formen av representativt styre. Dessa världar för fram och hedrar endast de ledare som är mest lämpade att bära socialt och politiskt ansvar.
52:4.7 (595.2) Under denna tidsepok är majoriteten av världens dödliga bebodda av Riktare. Men inte ens nu är utgivningen av gudomliga Ledsagare alltid världsomfattande. Riktare med fusionsbestämmelse utges ännu inte till planetens alla dödliga; det är fortfarande nödvändigt för viljevarelserna att välja Mysterieledsagaren.
52:4.8 (595.3) Under de senare tiderna av denna domperiod börjar samhället återvända till ett enklare levnadssätt. Den avancerande civilisationens invecklade natur löper linan ut, och de dödliga lär sig att leva naturligare och effektivare. Och denna trend tilltar för varje följande epok. Detta är den tidsålder då konst, musik och högre lärdom blomstrar. De fysiska vetenskaperna har redan nått kulmen i sin utveckling. I en idealisk värld upplevs vid denna tidsålders slut ett storartat religiöst uppvaknande i all sin fullhet, en världsomfattande andlig upplysning. Och detta omfattande uppvaknande av rasernas andliga natur är signalen för Gåvosonens ankomst och inledandet av de dödligas femte tidsepok.
52:4.9 (595.4) I många världar visar det sig att planeten inte genom en enda administrativ mission blir färdig för en Gåvoson; i så fall blir det frågan om en andra Administratörson, till och med en följd av dem, av vilka var och en för raserna framåt från en domperiod till en annan tills planeten är färdig att få i gåva och ta emot Gåvosonen. Under den andra missionen och därefter kan Administratörsönerna vara inkarnerade eller inte. Men oberoende av hur många Administratörsöner som kan tänkas framträda — och de kan komma även efter Gåvosonen — betecknar vars och ens ankomst slutet på en domperiod och början på en annan.
52:4.10 (595.5) Dessa Administratörsönernas domperioder omfattar någonstans mellan tjugofem tusen och femtio tusen år av urantiatid. Ibland är en sådan epok mycket kortare och i sällsynta fall även längre. Men när tiden är inne föds en av dessa samma Administratörsöner som Paradisets Gåvoson.
52:5.1 (595.6) När en viss nivå i den intellektuella och andliga utvecklingen uppnås i en bebodd värld anländer alltid en Paradisets Gåvoson. I normala världar uppträder han inte i köttslig gestalt förrän raserna har höjt sig till den högsta nivån av intellektuell utveckling och etisk insikt. På Urantia framträdde Gåvosonen, rentav er egen Skaparson, vid slutet av den adamiska domperioden, men detta är inte händelsernas vanliga ordningsföljd i världarna i rymden.
52:5.2 (595.7) När världarna är mogna för att förandligas anländer Gåvosonen. Dessa Söner hör alltid till Administratör- eller Avonal-klassen utom i det fall, en gång i varje lokaluniversum, då Skaparsonen gör sig redo för sin sista utgivning till någon evolutionär värld, så som skedde då Mikael av Nebadon uppträdde på Urantia för att utge sig till de dödligas släkten. Endast en värld av närapå tio miljoner kan få en sådan gåva; alla andra världar förs andligen framåt av utgivningen av en Paradisson som hör till Avonal-klassen.
52:5.3 (596.1) En Gåvoson anländer till en värld med hög utbildningskultur och möter ett människosläkte som har fått andlig träning samt är berett att ta till sig avancerad undervisning och att uppskatta utgivningsmissionen. Detta är en tidsålder som kännetecknas av en världsomfattande strävan efter moralisk kultur och andlig sanning. De dödligas passion under denna domperiod är att utforska den kosmiska verkligheten och ha gemenskap med den andliga verkligheten. Sanningsuppenbarelserna utvidgas till att omfatta superuniversumet. Helt nya utbildnings- och förvaltningssystem växer upp för att ersätta tidigare tiders primitiva regimer. Livsglädjen får en ny färg, och livsyttringarna höjer sig till himmelska höjder av ton och glans.
52:5.4 (596.2) Gåvosonen lever och dör för det andliga upplyftandet av de dödligas raser i en värld. Han etablerar den ”nya och levande vägen”; hans liv är en inkarnation av Paradisets sanning i köttslig gestalt, just den sanning — rentav Sanningens Ande — som gör människorna fria när de känner den.
52:5.5 (596.3) På Urantia var etablerandet av denna ”nya och levande väg” en fråga om faktum såväl som sanning. Isoleringen av Urantia vid Lucifers uppror hade inneburit ett avbrott i det förfarande enligt vilket de dödliga efter döden kan färdas direkt till mansoniavärldarnas stränder. Före Kristus Mikaels dagar på Urantia sov alla själar ända tills de domperiods-omfattande uppståndelserna eller till de speciella tusenårsuppståndelserna. Inte ens Mose tilläts gå över till den andra sidan förrän vid ett speciellt uppståndelsetillfälle, ty den fallna Planetprinsen Caligastia bestred en sådan befrielse. Men allt sedan den första pingstdagen kan de dödliga från Urantia igen färdas direkt till morontiasfärerna.
52:5.6 (596.4) Sedan Gåvosonen har uppstått på den tredje dagen efter att han har givit upp sitt inkarnationsliv stiger han upp till den Universelle Faderns högra sida, mottar försäkran om att utgivningsuppdragets utförande har blivit godkänt och återvänder till Skaparsonen i lokaluniversumets högkvarter. Därefter sänder Gåvoavonalen och Skaparmikaeln sin gemensamma ande, Sanningens Ande, till utgivningsvärlden. Detta är det tillfälle då den ”segerrike Sonens ande utgjutes över allt kött”. Universumets Moderande deltar också i denna utgivning av Sanningens Ande, och i anslutning därtill ges kungörelsen om utgivningen av Tankeriktarna. Därefter får alla viljevarelser med normalt sinne i den världen Riktare så snart de uppnår åldern för moraliskt ansvar, för andligt val.
52:5.7 (596.5) Om en sådan Gåvoavonal återvände till en värld efter utgivningsmissionen skulle han inte inkarnera utan komma ”i härlighet med alla sina serafskaror”.
52:5.8 (596.6) Tidsåldern efter Gåvosonen kan omfatta från tio tusen till ett hundra tusen år. Ingen av de olika domperioderna har godtyckligt tilldelats någon bestämd tidsutsträckning. Detta är en tid av stora etiska och andliga framsteg. Som följd av det andliga inflytandet under dessa tider genomgår människonaturen väldiga förändringar och upplever en fenomenal utveckling. Det blir möjligt att tillämpa den gyllene regeln i praktiken. Jesu förkunnelse är verkligen tillämplig bland de dödliga i en värld som har fått den förberedande träningen av de Söner som har föregått Gåvosonen och vilkas domperioder har medfört en karaktärsförädling och en kulturförhöjning.
52:5.9 (596.7) Under denna era blir problemen med sjukdom och brottslighet så gott som lösta. Degenereringen har redan till största delen eliminerats genom selektiv reproduktion. Sjukdomarna har praktiskt taget bemästrats tack vare den stora motståndskraften hos de adamiska arvsanlagen och den intelligenta och världsomfattande tillämpningen av de upptäckter som har gjorts inom de fysiska vetenskaperna under föregående tidsåldrar. Medellivslängden under denna period stiger en god bit över det som utgör tre hundra år enligt urantiatid.
52:5.10 (597.1) Under hela denna epok avtar den förvaltningsmässiga övervakningen gradvist. Den sanna självstyrelsen börjar fungera; allt färre restriktiva lagar är nödvändiga. Det nationella motståndets militära grenar torkar bort; den internationella harmonins tidsskede är verkligen i antågande. Det finns många nationer, främst avgränsade enligt planetens landdistribution, men endast en ras, ett språk och en religion. De dödligas tillvaro är nästan, men inte helt, utopisk. Detta är verkligen en storartad och lysande tidsålder!
52:6.1 (597.2) Gåvosonen är Fredsprinsen. Han kommer med budskapet ”Frid på jorden och god vilja bland människorna”. I normala världar är detta en domperiod av världsomfattande fred; nationerna lär sig inte längre att kriga. Men sådana välgörande inflytelser åtföljde inte er Gåvosons, Kristus Mikaels ankomst. Urantia framskrider inte i normal ordning. Er värld går i otakt i den planeteriska processionen. Er Mästare varnade sina lärjungar då han var på jorden att hans ankomst inte skulle medföra det vanliga fredsstyret för Urantia. Han berättade uttryckligen för dem att det skulle bli ”krigslarm och rykten om krig” och att nationerna skulle resa sig mot varandra. Vid ett annat tillfälle sade han: ”Tro inte att jag har kommit för att bringa frid på jorden.”
52:6.2 (597.3) Inte ens i en normal evolutionär värld är det något lätt företag att förverkliga ett världsomfattande broderskap mellan människorna. På en förvirrad och rubbad planet som Urantia fordrar ett sådant åstadkommande en mycket längre tid och förutsätter en mycket större ansträngning. Utan hjälp kan den sociala evolutionen knappast uppnå sådana lyckliga resultat på en andligen isolerad sfär. Den religiösa uppenbarelsen är avgörande för att broderskapet skall kunna förverkligas på Urantia. Fastän Jesus har visat vägen till omedelbart uppnående av andligt broderskap, beror förverkligandet av socialt broderskap i er värld mycket på att följande personliga förändringar och planetariska anpassningar uppnås:
52:6.3 (597.4) 1. Socialt broderskap. Mångdubblandet av internationella och interrasliga kontakter och broderliga förbund genom resor, handel och tävlingar. Utvecklandet av ett gemensamt språk och mångfaldigandet av antalet mångspråkiga personer. Utbyte av studerande, lärare, industrialister och religionsfilosofer mellan raser och nationer.
52:6.4 (597.5) 2. Intellektuell korsbefruktning. Broderskap är omöjligt i en värld vars invånare är så primitiva att de inte inser dårskapen i otyglad själviskhet. Det måste förekomma ett utbyte av nationell och rasbunden litteratur. Varje ras måste bli bekant med alla rasers tankesätt, varje nation måste förstå alla nationers känslor. Okunskap föder misstanke, och misstanken är oförenlig med den väsentliga attityden av sympati och kärlek.
52:6.5 (597.6) 3. Etiskt uppvaknande. Endast etiskt medvetande kan blotta det omoraliska i människans intolerans och det syndfulla i brodermördande strid. Endast ett moraliskt samvete kan fördöma ondskan i den nationella avunden och den rasliga misstänksamheten. Det är endast moraliska varelser som söker den andliga insikt som är avgörande för att leva enligt den gyllene regeln.
52:6.6 (598.1) 4. Politisk visdom. Emotionell mognad är en förutsättning för självbehärskning. Endast emotionell mognad utgör en garanti för att internationella förfaranden i form av civiliserad domstolsbehandling ersätter krigets barbariska skiljedom. Visa statsmän kommer en gång att arbeta för mänsklighetens bästa även då de strävar efter att främja sina nationella eller rasliga gruppers intressen. Självisk politisk skarpsinnighet är till slut självdödande — den förstör alla de bestående kvaliteter som garanterar de planetariska gruppernas fortbestånd.
52:6.7 (598.2) 5. Andlig insikt. Broderskapet mellan människor bygger i själva verket på insikten om Guds faderskap. Det snabbaste sättet att förverkliga människans broderskap på Urantia är att åstadkomma en andlig omvandling av den nuvarande mänskligheten. Det enda sättet att accelerera den naturliga trenden i den sociala evolutionen är att utöva andligt tryck ovanifrån och sålunda öka den moraliska insikten och höja varje dödligs själsförmåga till att förstå och älska varje annan dödlig. Ömsesidig förståelse och broderlig kärlek är överlägsna civiliserare och mäktiga faktorer i det världsomfattande förverkligandet av människans broderskap.
52:6.8 (598.3) Om ni kunde förflyttas från er efterblivna och förvirrade värld till någon normal planet som nu befinner sig i tidsåldern efter Gåvosonen skulle ni vara övertygade om att ni hade förts till himlen enligt era traditioner. Ni skulle knappast tro att ni iakttog normala evolutionära funktioner på en sfär bebodd av dödliga människor. Dessa världar är kopplade till de andliga strömkretsarna för sitt område, och de åtnjuter alla de fördelar som universumets informationsutsändningar och superuniversumets återspeglingstjänster erbjuder.
52:7.1 (598.4) De Söner av följande klass som anländer till de genomsnittliga evolutionära världarna är Treenighetens Undervisande Söner, Paradistreenighetens gudomliga Söner. Igen ser vi att Urantia är i otakt med sina systersfärer såtillvida att er Jesus har lovat återvända. Det löftet kommer han med säkerhet att infria, men ingen vet om hans andra ankomst kommer att ske före eller efter det att Administratörsönerna eller de Undervisande Sönerna framträder på Urantia.
52:7.2 (598.5) De Undervisande Sönerna kommer i grupper till de världar som håller på att förandligas. En planetarisk Undervisande Son assisteras och stöds av sjuttio första gradens Söner, tolv andra gradens Söner och tre av de högsta och mest erfarna från Daynalernas suprema klass. Denna kår stannar en tid i världen, tillräckligt länge för att genomföra övergången från de evolutionära tidsåldrarna till ljusets och livets skede — inte mindre än ett tusen år av planetarisk tid och ofta betydligt längre. Denna mission är ett bidrag av Treenigheten till de tidigare insatserna av alla de gudomliga personligheter som har haft omvårdnad om denna bebodda värld.
52:7.3 (598.6) Sanningsuppenbarelsen utsträcks nu till att omfatta centraluniversumet och Paradiset. Raserna håller på att bli högeligen andliga. Ett storartat folk har utvecklats och en storartad tid är på väg. De utbildningsmässiga, ekonomiska och administrativa systemen på planeten undergår radikala förändringar. Nya värden och förhållanden etableras. Himmelriket håller på att framträda på jorden, och Guds ära sprids runtom i världen.
52:7.4 (598.7) Detta är den domperiod under vilken många dödliga omvandlas direkt från de levandes skara. Då Treenighetens Undervisande Söners tidsskede framskrider blir de dödligas andliga lojalitet allt mera universell. Den naturliga döden blir allt ovanligare, då Riktarna allt oftare fusionerar med sina subjekt under det köttsliga livet. Till slut klassificeras planeten som hörande till den primära modifierade klassen för dödligas uppstigning.
52:7.5 (599.1) Livet under denna tid är angenämt och givande. Degenereringen och de antisociala slutprodukterna från den evolutionära kampen har praktiskt taget eliminerats. Livslängden närmar sig femhundra urantiaår, och människosläktets förökningstakt regleras förnuftsmässigt. Det uppkommer en helt ny samhällsordning. Det finns fortfarande stora skillnader mellan de dödliga, men samhällets tillstånd kommer allt närmare det sociala broderskapets och den andliga jämlikhetens ideal. Det representativa styret håller på att försvinna, och världen går in under den individuella självkontrollens styre. Förvaltningens funktion är i huvudsak inriktad på kollektiva uppgifter inom den sociala administrationen och ekonomiska koordineringen. Den gyllene tiden närmar sig snabbt; det världsliga målet för den långa och intensiva planetariska, evolutionära kampen är i sikte. Tidsåldrarnas belöning kan snart förverkligas; Gudarnas visdom börjar manifesteras.
52:7.6 (599.2) Under denna tidsålder fordrar den fysiska skötseln av en värld omkring en timme varje dag av varje vuxen individ, dvs. motsvarigheten till en urantiatimme. Planeten är i nära kontakt med universumets angelägenheter, och dess folk studerar de senaste informationsutsändningarna med samma ivriga intresse som ni nu visar för det senaste numret av era dagliga tidningar. Dessa folk sysslar med tusentals saker som intresserar dem men som är okända på Urantia.
52:7.7 (599.3) I tilltagande grad växer den sanna planetariska lojaliteten till den Suprema Varelsen. Generation efter generation stiger allt flera av människosläktet in i ledet av dem som praktiserar rättvisa och lever barmhärtigt. Sakta men säkert vinns världen för Guds Söners glädjefyllda tjänst. De fysiska svårigheterna och materiella problemen har till stor del fått sin lösning; planeten mognar till ett avancerat liv och en stabilare tillvaro.
52:7.8 (599.4) Från tid till annan under hela sin domperiod fortsätter de Undervisande Sönerna att besöka dessa fridfulla världar. De lämnar inte en värld förrän de ser att planetens evolutionära plan fungerar utan störningar. En dömande Administratörson åtföljer vanligen de Undervisande Sönerna på deras följd av missioner, medan en annan sådan Son verkar vid tiden för deras avresa, och dessa juridiska åtgärder fortsätter från tidsålder till annan så länge de dödligas regim i tid och rymd pågår.
52:7.9 (599.5) Varje förnyad mission som Treenighetens Undervisande Söner företar lyfter en sådan superb värld till ständigt stigande höjder av visdom, andlighet och kosmisk illumination. De ädla invånarna på en sådan sfär är emellertid alltjämt finita och dödliga. Ingenting är fulländat; en kvalitet som närmar sig fulländning håller dock på att utvecklas inom en ofullständig världs verksamhet och i de människors liv vilka bor där.
52:7.10 (599.6) Treenighetens Undervisande Söner kan återvända många gånger till samma värld. Men förr eller senare, i samband med avslutandet av en av deras missioner, upphöjs Planetprinsen till Planethärskare, och Systemhärskaren anländer för att kungöra denna världs inträde i ljusets och livets tidsskede.
52:7.11 (599.7) Det gällde avslutningen på de Undervisande Sönernas sista mission (åtminstone vore detta tidsföljden i en normal värld) då Johannes skrev: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord, och det nya Jerusalem komma ned från Gud, från himmelen, beredd som en prinsessa smyckad för sin prins.”
52:7.12 (600.1) Detta är den samma förnyade jord, det avancerade planetariska stadiet, som forna den dagars siare såg då han skrev: ” ’Ty liksom de nya himlar och den nya jord som jag skall göra blir bestående inför mig, så skall det ock vara med er och era barn; och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall det ske att allt kött kommer och tillber inför mig’, säger Herren.”
52:7.13 (600.2) Det är de dödliga under en sådan tidsålder som beskrivs som ”ett utvalt släktled, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett upphöjt folk; och ni skall förkunna Hans lov, Han som har kallat er från mörkret till detta underbara ljus.”
52:7.14 (600.3) Oberoende av hur en enskild planets speciella naturliga historia har förlöpt, oberoende av om en värld har varit helt lojal, besudlad av ondska, eller förbannad av synd — oberoende av dessa tidigare händelser — skall Guds nåd och änglarnas omvårdnad föra till den dag då Treenighetens Undervisande Söner anländer; och deras avfärd vid slutet av deras sista mission inleder detta storartade skede av ljus och liv.
52:7.15 (600.4) Alla världar i Satania kan förenas i hoppet hos den som skrev: ”Dock väntar vi enligt Hans löfte på en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor. Därför, mina kära, eftersom ni väntar på detta, var ihärdiga så Han finner er i frid, obefläckade och oskyldiga.”
52:7.16 (600.5) Då de Undervisande Sönernas kår avlägsnar sig, vid slutet av sin första eller någon senare styresperiod, för detta med sig gryningen till ljusets och livets tidsskede — tröskeln för övergången från tiden till evighetens förgård. Det planetariska förverkligandet av denna era av ljus och liv långt mer än uppväger de innerligaste förväntningarna hos de dödliga på Urantia som inte har haft mera framsynta uppfattningar om det framtida livet än vad som ingår i religiösa trosföreställningar vilka beskriver himlen som en omedelbar bestämmelse och slutlig vistelseort för överlevande dödliga.
52:7.17 (600.6) [Avfattat under beskydd av en Mäktig Budbärare temporärt knuten till Gabriels stab.]
Urantiaboken
Kapitel 53
53:0.1 (601.1) LUCIFER var en lysande första gradens Lanonandekson i Nebadon. Han hade erfarenhet av tjänst i många system, hade varit en hög rådgivare inom sin grupp och utmärkt sig för visdom, skarpsinne och effektivitet. Lucifer var nummer 37 i sin klass, och då han fick sitt förordnande av Melkisedekarna betecknades han som en av de hundra dugligaste och briljantaste personligheterna bland mer än sju hundra tusen av hans art. Trots denna storartade början förföll han genom ondska och felsteg till synd och är nu en av de tre Systemhärskare i Nebadon som har dukat under för jagets tryck och hängett sig åt sofisterierna kring en falsk personlig frihet — förkastandet av universumlojaliteten, ignorerande broderskapets förpliktelser, blindhet för kosmiska relationer.
53:0.2 (601.2) I Nebadons universum, Kristus Mikaels domän, finns tio tusen system av bebodda världar. I Lanonandeksönernas hela historia, i allt deras arbete överallt i dessa tusende system och i universumets högkvarter, har endast tre Systemhärskare någonsin befunnits skyldiga till förakt för Skaparsonens styre.
53:1.1 (601.3) Lucifer var inte en uppstigande varelse; han var en skapad Son i lokaluniversumet, och om honom sades det: ”Fulländad var du i alla avseenden från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.” Många gånger hade han haft rådslag med de Högsta i Edentia. Lucifer regerade ”på det heliga gudaberget”, administrationshöjden i Jerusem, ty han var den verkställande ledaren för ett stort system som omfattade 607 bebodda världar.
53:1.2 (601.4) Lucifer var en storartad varelse, en lysande personlighet; han stod i rangordningen närmast under konstellationernas Högsta Fäder vid maktutövningen i universumet. Trots Lucifers överträdelse avhöll sig underställda förståndsvarelser från att visa honom missaktning och förakt före Mikaels utgivning på Urantia. Inte heller Mikaels ärkeängel vid tiden för Moses uppståndelse ”dristade sig att uttala någon smädande dom över honom, utan sade endast: ’Herren näpse dig’.” Domsrätten i sådana fall tillhör Dagarnas Forna, superuniversumets härskare.
53:1.3 (601.5) Lucifer är nu Satanias fallna och avsatta Härskare. Självkontemplation är högst ödesdiger, även för den himmelska världens höga personligheter. Om Lucifer sades det: ”Ditt hjärta blev högmodigt av din skönhet; din stora begåvning fick dig att fördärva din vishet.” Er profet i forna dagar såg hans sorgliga tillstånd när han skrev: ”Hur har du icke fallit från himlen, o Lucifer, morgonens son! Hur har du icke blivit nedkastad, du som vågade förvilla världarna!”
53:1.4 (602.1) På Urantia hörde man mycket litet om Lucifer på grund av det faktum att han utsåg sin förste ställföreträdare, Satan, till sin förespråkare på er planet. Satan var medlem av samma grupp av första gradens Lanonandekar men hade aldrig fungerat som Systemhärskare; han gick helt och hållet med i Lucifers uppresning. ”Djävulen” är ingen annan än Caligastia, Urantias avsatte Planetprins och en Son av Lanonandekarnas andra klass. Vid den tid då Mikael befann sig på Urantia i köttslig gestalt hade Lucifer, Satan och Caligastia gaddat sig samman för att åstadkomma ett misslyckande med utgivningsmissionen. Men de misslyckades med besked.
53:1.5 (602.2) Abaddon var Caligastias stabschef. Han följde sin herre i upproret och har allt sedan dess fungerat som verkställande ledare för urantiarebellerna. Belsebub var ledare för de illojala mellanvarelser som allierade sig med den förrädiske Caligastias styrkor.
53:1.6 (602.3) Draken blev till slut det symboliska kännetecknet för alla dessa onda personfigurer. Efter Mikaels seger ”kom Gabriel ned från Salvington och band draken (alla rebelledarna) för en tidsålder”. Om serafrebellerna i Jerusem står det skrivet: ”De änglar som icke behöll sitt första tillstånd, utan övergav sin boning, har av honom med mörkrets säkra bojor blivit förvarade till den stora dagens dom.”
53:2.1 (602.4) Lucifer och hans förste assistent Satan hade regerat i Jerusem i över fem hundra tusen år när de i sitt hjärta började resa sig mot den Universelle Fadern och hans Son Mikael som då var Faderns viceregent.
53:2.2 (602.5) Det fanns inte i Satanias system några säregna eller speciella förhållanden som skulle ha föranlett eller främjat ett uppror. Vi tror att idén uppkom och utformades i Lucifers sinne och att han kunde ha satt igång ett sådant uppror oberoende av var han hade varit stationerad. Lucifer tillkännagav först sina planer för Satan, men det tog flera månader att fördärva hans duglige och lysande medarbetares sinne. Men när denne en gång hade vunnits över till upprorsteorierna blev han en dristig och ivrig förkämpe för ”självhävdelse och frihet”.
53:2.3 (602.6) Ingen framkastade någonsin tanken om uppror för Lucifer. Idén om att hävda sig själv i opposition mot Mikaels vilja och den Universelle Faderns planer, så som de representeras i Mikael, hade sitt ursprung i hans eget sinne. Hans relationer till Skaparsonen hade varit intima och alltid hjärtliga. Före upphöjelsen av sitt eget sinne hade Lucifer aldrig öppet uttryckt missnöje med universumets administration. Trots hans tystnad hade Dagarnas Förenande i Salvington i över ett hundra år enligt standardtid återspeglat till Uversa att allt inte stod rätt till i Lucifers sinne. Denna information överfördes också till Skaparsonen och till Konstellationsfäderna i Norlatiadek.
53:2.4 (602.7) Under hela denna period blev Lucifer allt mera kritisk mot hela planen för universumets administration men gav sig alltid ut för att vara helhjärtat lojal mot de Suprema Härskarna. Hans första uttalade illojalitet framträdde vid ett tillfälle då Gabriel besökte Jerusem endast några få dagar innan Lucifers frihetsdeklaration öppet proklamerades. Gabriel blev så djupt övertygad om att det gällde en förestående resning att han begav sig direkt till Edentia för att överlägga med Konstellationsfäderna om de åtgärder som borde vidtas i fall av öppet uppror.
53:2.5 (603.1) Det är mycket svårt att peka exakt på den orsak eller de orsaker som slutligen kulminerade i Lucifers uppror. Vi är säkra endast på en sak, nämligen: Vad dessa första upphov än bestod av så hade de sin uppkomst i Lucifers sinne. Det måste ha funnits en sådan jagets stolthet som närde sig själv ända till självbedrägeri, så att Lucifer för en tid verkligen intalade sig att upproret som han övervägde i själva verket var för systemets, eller rentav universumets bästa. Vid den tid då hans planer hade utvecklats så långt att de hade blivit en besvikelse hade han utan tvivel gått för långt för att hans ursprungliga och skälmska stolthet skulle ha tillåtit honom att sluta. I något skede av denna erfarenhet blev han oärlig, och ondskan utvecklade sig till avsiktlig och överlagd synd. Att så hände visas av denne lysande ledares senare uppträdande. Han erbjöds länge möjlighet att ångra sig, men endast några av hans underordnade accepterade någonsin den nåd som erbjöds. Dagarnas Trogna i Edentia på anhållan av Konstellationsfäderna personligen presenterade Mikaels plan för att rädda dessa uppenbara rebeller, men alltid avvisades Skaparsonens nåd, och med tilltagande ringaktning och förakt.
53:3.1 (603.2) Vad de tidigaste orsakerna till oron i Lucifers och Satans hjärtan än var, så skedde det slutliga upproret i form av Lucifers frihetsdeklaration. Rebellernas sak framfördes under tre rubriker:
53:3.2 (603.3) 1. Den Universelle Faderns verkliga existens. Lucifer påstod att den Universelle Fadern i själva verket inte existerade, att den fysiska gravitationen och rymdenergin var en naturlig del av universum, och att Fadern var en myt som Paradissönerna hade uppfunnit för att göra det möjligt för dem att i Faderns namn upprätthålla styret i universerna. Han förnekade att personligheten var en gåva av den Universelle Fadern. Han antydde rentav att finaliterna var i maskopi med Paradissönerna för att i smyg bedra hela skapelsen, då de aldrig förde med sig tillbaka någon särskilt klar och tydlig uppfattning om Faderns faktiska personlighet, så som den kan urskiljas i Paradiset. Vördnaden utnyttjade han till att förklara den vara okunnighet. Anklagelsen var svepande, förfärlig och hädande. Det var detta förtäckta angrepp på finaliterna vilket utan tvivel influerade de uppstigna medborgarna som då befann sig i Jerusem att stå stadigt och förbli orubbliga i sitt motstånd mot rebellernas alla frierier.
53:3.3 (603.4) 2. Skaparsonens — Mikaels — universumstyre. Lucifer hävdade att lokalsystemen borde vara autonoma. Han protesterade mot Mikaels, Skaparsonens, rätt att göra anspråk på överhögheten i Nebadon i en hypotetisk Paradisfaders namn och att av alla personligheter kräva tro och lydnad mot denne osedde Fader. Han påstod att hela planen för gudsdyrkan var ett slugt sätt att upphöja Paradissönerna. Han var villig att erkänna Mikael som sin Skapare-fader men inte som sin Gud och rättmätige härskare.
53:3.4 (603.5) Högst bittert angrep han Dagarnas Fornas rätt — ”främmande potentater” — att ingripa i lokalsystemens och universernas angelägenheter. Dessa härskare fördömde han som tyranner och inkräktare. Han uppfordrade sina anhängare att tro att ingen av dessa härskare skulle kunna göra någonting för att ingripa mot det fullständiga självstyret, om människor och änglar blott hade mod att hävda sig och djärvt kräva sina rättigheter.
53:3.5 (603.6) Han hävdade att Dagarnas Fornas förintare kunde utestängas från att fungera i lokalsystemen om de infödda varelserna blott skulle hävda sin självständighet. Han vidhöll att odödligheten fanns inneboende i systemets personligheter, att uppståndelsen var naturlig och automatisk, och att alla varelser skulle leva för evigt om Dagarnas Fornas förintare och deras godtyckliga och orättvisa verksamhet inte fanns.
53:3.6 (604.1) 3. Angreppet på den universella planen för de uppstigna dödligas träning. Lucifer hävdade att alldeles för mycket tid och energi ödslades på systemet med att så grundligt träna de uppstigande dödliga i principerna för universumets administration, principer som han påstod vara oetiska och osunda. Han protesterade mot det tidsålderslånga programmet att förbereda rymdens dödliga för ett okänt öde och pekade på finalitkårens närvaro i Jerusem som bevis för att dessa dödliga hade använt tidsåldrar av förberedelse för någon rent inbillad ödesbestämmelse. Hånfullt påpekade han att finaliterna inte hade gått ett ärorikare öde till mötes än att bli återsända till obetydliga sfärer liknande dem där de hade sitt ursprung. Han antydde att de hade blivit fördärvade av för mycket disciplin och för lång träning, och att de i verkligheten var sina dödliga kamraters förrädare eftersom de nu medverkade i programmet för att göra hela skapelsen till slav under de inbillade föreställningarna om en mytisk evig bestämmelse för de uppstigande dödliga. Han talade för att de uppstigna skulle ha friheten till individuellt självbestämmande. Han ifrågasatte och fördömde hela planen för de dödligas uppstigande så som den upprätthålls av Guds Paradissöner och stöds av den Oändlige Anden.
53:3.7 (604.2) Och det var med en sådan frihetsdeklaration som Lucifer satte igång sin orgie av mörker och död.
53:4.1 (604.3) Lucifers manifest offentliggjordes på glashavet vid Satanias årliga konklav i närvaro av Jerusems församlade skaror, på årets sista dag för omkring två hundra tusen år sedan enligt urantiatid. Satan tillkännagav att gudsdyrkan kunde rikta sig till de universella krafterna — fysiska, intellektuella och andliga — men att tro- och lydnadsplikten kunde gälla endast den faktiska och närvarande härskaren, Lucifer, ”människors och änglars vän” och ”frihetens Gud”.
53:4.2 (604.4) Självhävdelse var krigsropet för Lucifers uppror. Ett av hans huvudargument var att om självstyrelse var bra och rätt för Melkisedekarna och andra grupper var den lika bra för alla andra klasser av förståndsvarelser. Han var djärv och ihärdig i sitt propagerande för ”sinnesjämlikheten” och ”intelligensens broderskap”. Han gjorde gällande att all förvaltning borde begränsas till de lokala planeterna och deras frivilliga samordnande i lokalsystem. All annan övervakning avvisade han. Han lovade Planetprinsarna att de skulle härska över sina världar som suprema verkställare. Han fördömde lokaliseringen av lagstiftningsverksamheterna till konstellationshögkvarteret och skötseln av juridiska ärenden från universumets huvudstad. Han hävdade att alla dessa styresfunktioner borde koncentreras till systemhuvudstäderna och började sätta upp sin egen lagstiftande församling samt organiserade sina egna domstolar under Satans domvärjo. Han föreskrev prinsarna i de avfallna världarna att göra likaledes.
53:4.3 (604.5) Lucifers administrativa kabinett gick över hela gruppen och avlade offentlig ed som tjänsteinnehavare inom den administration som lydde under det nya överhuvudet för ”de befriade världarna och systemen”.
53:4.4 (605.1) Även då det hade förekommit två tidigare uppror i Nebadon, så skedde de i avlägsna konstellationer. Lucifer ansåg att dessa resningar misslyckades därför att majoriteten av förståndsvarelserna inte följde sina ledare. Han hävdade att ”majoriteterna styr”, att ”sinnet är ofelbart”. Den frihet som universumets härskare gav honom syntes stödja många av hans nedriga påståenden. Han trotsade alla sina överordnade, men de tycktes inte ta någon notis om vad han gjorde. Han gavs fria händer att sätta sin förföriska plan i verket utan minsta hinder.
53:4.5 (605.2) Alla de barmhärtiga dröjsmålen i rättskipningen pekade Lucifer på som bevis på oförmågan i Paradissönernas styre att sätta stopp för upproret. Han öppet trotsade och arrogant utmanade Mikael, Immanuel och Dagarnas Forna och hänvisade sedan till det faktum att detta inte ledde till några åtgärder som ett uttryckligt bevis på maktlösheten i universum- och superuniversumstyret.
53:4.6 (605.3) Gabriel var personligen närvarande under alla dessa illojala tilldragelser och meddelade endast att han i sinom tid skulle tala för Mikael och att alla varelser fritt och obehindrat skulle få göra sitt val; att ”Sönernas styre till Faderns ära önskade endast den lojalitet och hängivenhet som var frivillig, helhjärtad, och som höll mot sofisterier”.
53:4.7 (605.4) Lucifer tilläts fullt etablera och grundligt organisera sitt rebellstyre innan Gabriel gjorde något försök att bestrida rätten till utbrytning eller att motarbeta rebellernas propaganda. Konstellationsfäderna begränsade emellertid omedelbart dessa illojala personligheters verksamhet till systemet Satania. Icke desto mindre var denna dröjsmålsperiod en tid av stor vedermöda och prövning för de lojala varelserna i hela Satania. Allt var kaotiskt under några års tid, och det rådde en stor förvirring i mansoniavärldarna.
53:5.1 (605.5) Då upproret i Satania hade brutit ut rådgjorde Mikael med sin Paradisbroder Immanuel. Efter denna betydelsefulla konferens meddelade Mikael att han tänkte följa samma princip som hade kännetecknat hans förhållande till liknande resningar i det förgångna, nämligen en attityd av icke-inblandning.
53:5.2 (605.6) Vid tiden för detta uppror och de två som hade föregått det fanns det inte någon absolut och personlig suverän auktoritet i Nebadons universum. Mikael härskade med gudomlig rätt, som den Universelle Faderns ställföreträdare, men ännu inte i sin egen personliga rätt. Han hade ännu inte fullföljt sitt utgivningslivsskede; han hade ännu inte givits ”all makt i himmelen och på jorden”.
53:5.3 (605.7) Från upprorets utbrott till den dag då han upphöjdes på tronen som suverän härskare över Nebadon störde Mikael aldrig Lucifers rebellstyrkor; de tilläts verka helt fritt under nästan två hundra tusen år enligt urantiatid. Kristus Mikael har nu maktbefogenhet och auktoritet i överflöd för att genast, och rentav summariskt, ta itu med dylika utbrott av illojalitet, men vi betvivlar att denna suveräna auktoritet skulle få honom att handla annorlunda i det fall att det skulle inträffa en annan liknande resning.
53:5.4 (605.8) Då Mikael valde att stå utanför de egentliga krigshändelserna vid Lucifers uppror kallade Gabriel sin personliga stab samman i Edentia och beslöt i samförstånd med de Högsta att ta kommandot över de lojala skarorna i Satania. Mikael stannande i Salvington medan Gabriel färdades till Jerusem och etablerade sig på den sfär som är invigd åt Fadern — samme Universelle Fader vars personlighet Lucifer och Satan hade ifrågasatt — och inför de samlade skarorna av lojala personligheter vecklade han ut Mikaels baner: det materiella emblemet för treenighetstyret av hela skapelsen, de tre himmelsblå koncentriska cirklarna på en vit bakgrund.
53:5.5 (606.1) Lucifers emblem var ett vitt banér med en röd cirkel i vars mitt en svart solid cirkel framträdde.
53:5.6 (606.2) ”En strid uppstod i himlen; Mikaels befälhavare och hans änglar stred mot draken (Lucifer, Satan och de avfallna prinsarna); och draken och hans upproriska änglar stred mot dem men förmådde intet.” Denna ”strid i himlen” var inte en fysisk strid, så som man på Urantia skulle kunna tänka sig en sådan konflikt. Under kampens första tider höll Lucifer ständigt tal i den planetariska amfiteatern. Från sitt högkvarter som han hade satt upp nära intill ledde Gabriel ett oupphörligt avslöjande av rebellernas sofisterier. De olika personligheter som befann sig på sfären och som var osäkra i sin inställning reste fram och tillbaka mellan dessa diskussionsställen tills de kom fram till ett slutligt avgörande.
53:5.7 (606.3) Denna strid i himlen var dock mycket förskräcklig och mycket verklig. Fastän den inte uppvisade några av de barbariska grymheter som är så utmärkande för den fysiska krigföringen i de omogna världarna var denna konflikt mycket mera dödsbringande; det materiella livet riskeras i striderna på den materiella nivån, men striden i himlen utkämpades med det eviga livet som insats.
53:6.1 (606.4) Många ädla och inspirerande handlingar av tillgivenhet och lojalitet utfördes av talrika personligheter under intervallen mellan fientligheternas utbrytande och den nya systemhärskarens och hans stabs ankomst. Men det mest spännande bland alla dessa bragder av tillgivenhet var Manotias modiga uppträdande. Han var biträdande kommendör för seraferna vid Satanias högkvarter.
53:6.2 (606.5) Då upproret bröt ut i Jerusem anslöt sig ledaren för serafkårerna till Lucifers sak. Detta förklarar utan tvivel varför ett så stort antal av den fjärde klassen, systemets förvaltningsserafer, gick vilse. Serafernas ledare blev andligen förblindad av Lucifers lysande personlighet; hans charmerande sätt fascinerade de himmelska varelsernas lägre klasser. De kunde helt enkelt inte förstå att det var möjligt för en så bländande personlighet att ta fel.
53:6.3 (606.6) För inte länge sedan sade Manotia när han beskrev erfarenheterna i anslutning till upprorets utbrott: ”Mitt mest stimulerande ögonblick var det spännande äventyret i anslutning till Lucifers uppror då jag i egenskap av andra serafkommendör vägrade att delta i den planerade förolämpningen av Mikael. De starka rebellerna försökte tillintetgöra mig med hjälp av de förbindelsestyrkor som de hade arrangerat. Det var ett enormt tumult i Jerusem, men inte en enda trogen seraf kom till skada.
53:6.4 (606.7) ”Sedan min direkt överordnade hade avvikit blev det min uppgift, som den titulära ledaren för systemets förvirrade serafärenden, att ta befälet över änglaskarorna i Jerusem. Moraliskt stöd fick jag av Melkisedekarna, flertalet Materiella Söner assisterade mig kunnigt, då en väldig grupp av min egen klass hade övergett mig, men på det mest storartade sätt stöddes jag av de uppstigna dödliga i Jerusem.”
53:6.5 (606.8) ”Sedan vi som följd av Lucifers utbrytning hade blivit automatiskt avskurna från konstellationens strömkretsar var vi beroende av vår underrättelsekårs lojalitet. Kåren från det närliggande systemet Rantulia vidarebefordrade våra anrop om hjälp till Edentia, och vi fann att ordningens rike, lojalitetens intellekt och sanningens ande av naturen segrade över uppror, självhävdelse och så kallad personlig frihet; vi kunde hålla ut tills den nye Systemhärskaren, den värdige efterträdaren till Lucifer, anlände. Omedelbart därefter förordnades jag till Melkisedekarnas kår för konkursförvaltningen av Urantia och fick befälet över de lojala serafklasserna i den förrädiske Caligastias värld. Han hade proklamerat sin sfär medlem i det nyligen projekterade systemet av ’befriade världar och emanciperade personligheter’ som hade föreslagits i den illa beryktade frihetsdeklarationen, utgiven av Lucifer i hans upprop till de ’frihetsälskande, fritt tänkande och framsynta intelligenserna i de felstyrda och misskötta världarna i Satania.’”
53:6.6 (607.1) Denna ängel är fortfarande i tjänst på Urantia och fungerar som biträdande ledare för seraferna.
53:7.1 (607.2) Lucifers uppror omfattade hela systemet. Trettiosju Planetprinsar som hörde till utbrytarna överförde sin världs administration i stort sett till ärkerebellens sida. Endast på Panoptia lyckades Planetprinsen inte få folket med sig. I denna värld samlade sig folket under Melkisedekarnas ledning till stöd för Mikael. Ellanora, en ung kvinna i denna värld, tog ledningen över människoraserna, och inte en enda själ i denna stridiga värld gick in under Lucifers banér. Och alltsedan dess har dessa lojala panoptier tjänat i Jerusems sjunde övergångsvärld som omvårdare och byggare på Faderns sfär och dess omgivande sju uppehållsvärldar. Panoptierna fungerar inte endast som de bokstavliga väktarna av dessa världar, utan de verkställer också Mikaels personliga order om utsmyckandet av dessa sfärer för någon framtida och okänd användning. De utför detta arbete under sitt uppehåll där under färden till Edentia.
53:7.2 (607.3) Under hela denna tid förde Caligastia Lucifers sak på Urantia. Melkisedekarna motsatte sig skickligt den avfallne Planetprinsen, men den otyglade frihetens sofisterier och självhävdelsens villfarelser hade alla möjligheter att vilseleda de primitiva folken i en ung och outvecklad värld.
53:7.3 (607.4) All utbrytarpropaganda var tvungen att bedrivas genom personlig verksamhet emedan informationsutsändningstjänsten och alla andra kanaler för interplanetarisk kommunikation avbröts på försorg av övervakare av systemets strömkrets. Efter det att upproret faktiskt hade brutit ut isolerades hela systemet Satania både från konstellations- och universumströmkretsarna. Under denna tid sändes alla inkommande och utgående meddelanden med serafagenter och Ensamma Budbärare. Strömkretsarna till de fallna världarna bröts också, så att Lucifer inte kunde använda denna kanal för att främja sin skändliga plan. Dessa strömkretsar kommer inte att återupprättas så länge ärkerebellen lever inom Satanias gränser.
53:7.4 (607.5) Detta var ett Lanonandekuppror. De högre klasserna av Söner i lokaluniversumet anslöt sig inte till Lucifers utbrytning, fastän några av de Livsbärare som var stationerade på rebellplaneterna i någon mån influerades av de illojala prinsarnas uppror. Ingen av de Treenigade Sönerna gick vilse. Melkisedekarna, ärkeänglarna och de Lysande Aftonstjärnorna var alla lojala mot Mikael, och tillsammans med Gabriel kämpade de tappert för Faderns vilja och Sonens styre.
53:7.5 (608.1) Ingen varelse med ursprung i Paradiset var involverad i illojaliteten. Tillsammans med de Ensamma Budbärarna slog de upp sitt högkvarter i Andens värld och stannade kvar under ledning av Dagarnas Trogna i Edentia. Ingen av medlarna avföll, inte heller en enda av de Himmelska Upptecknarna gick vilse. Men Morontiaföljeslagarna och Mansoniavärldens Lärare led stora förluster.
53:7.6 (608.2) Från serafernas högsta klass förlorades inte en enda ängel, men en ansenlig grupp från följande klass, de högre seraferna, blev vilseledda och snärjda. Likaså blev några av änglarnas tredje eller övervakande klass förledda. Men det förfärliga sammanbrottet kom i den fjärde gruppen, förvaltningsänglarna, dessa serafer som normalt är förordnade till uppgifter i systemhuvudstäderna. Manotia räddade nästan två tredjedelar av dem, men något över en tredjedel följde sin ledare till rebellernas led. En tredjedel av alla Jerusems keruber som var knutna till förvaltningsänglarna gick förlorade tillsammans med sina illojala serafer.
53:7.7 (608.3) Av de planetariska änglamedhjälparna, dessa som var förordnade till de Materiella Sönerna, vilseleddes omkring en tredjedel och nästan tio procent av övergångsomvårdarna snärjdes. Johannes såg detta symboliskt när han skrev om den stora röda draken och sade: ”Och dess stjärt drog med sig tredjedelen av himlens stjärnor och kastade dem ned i mörkret.”
53:7.8 (608.4) Den största förlusten inträffade i änglarnas led, men de flesta av förståndsvarelsernas lägre klasser var inblandade i otroheten. Av de 681.217 Materiella Söner förlorade i Satania var nittiofem procent förluster från Lucifers uppror. Mellanvarelser i stort antal gick förlorade på de enskilda planeter vilkas Planetprinsar tog Lucifers parti.
53:7.9 (608.5) I många avseenden var detta uppror det mest vittomfattande och förödande av alla dylika tilldragelser i Nebadon. Fler personligheter var inblandade i denna resning än i de båda andra. Och det är för evigt en vanära för Lucifers och Satans sändebud att de inte ens skonade småbarnens övningsskolor på finaliternas kulturplanet utan i stället försökte fördärva dessa evolverande sinnen som i nåd hade bärgats från de evolutionära världarna.
53:7.10 (608.6) De uppstigande dödliga var sårbara, men de motstod upprorets sofisterier bättre än de lägre andarna. Fastän många i de lägre mansoniavärldarna, de som inte hade nått slutlig fusion med sin Riktare, föll, är det upptecknat till ära för visdomen i uppstigningplanen att inte en enda av de i Jerusem bosatta uppstigna med medborgarrätt i Satania tog del i Lucifers uppror.
53:7.11 (608.7) Timme efter timme och dag efter dag fylldes informationsutsändningsstationerna i hela Nebadon till trängsel av bekymrade iakttagare från alla tänkbara klasser av himmelska intelligenser, som uppmärksamt studerade bulletinerna från upproret i Satania och jublade då rapporterna fortsatte att berätta om de uppstigande dödligas orubbliga lojalitet. Under Melkisedekarnas ledarskap motstod de framgångsrikt de kombinerade och utdragna försöken från alla de listiga onda styrkor som så snabbt samlades under utbrytningens och syndens banér.
53:7.12 (608.8) Det tog över två år enligt systemtid från början av ”striden i himlen” tills Lucifers efterträdare installerades i tjänst. Men till sist kom den nya Härskaren och landade på glashavet med sin stab. Jag hörde till de reserver som Gabriel hade mobiliserat i Edentia, och jag kommer väl ihåg Lanaforges första budskap till Konstellationsfadern i Norlatiadek. Det lydde: ”Inte en enda av Jerusems medborgare har förlorats. Varje uppstigen dödlig överlevde eldprovet och gick triumferande och alltigenom segerrik igenom det avgörande testet.” Detta budskap gick vidare till Salvington, Uversa och Paradiset som en försäkran om att överlevnadserfarenheten i de dödligas uppståndelse är den bästa säkerheten mot uppror och det säkraste skyddet mot synd. Denna ädla trupp av dödliga i Jerusem uppgick till exakt 187.432.811 personligheter.
53:7.13 (609.1) I och med Lanaforges ankomst avsattes ärkerebellerna och berövades all regeringsmakt fastän de fritt fick röra sig i Jerusem, på morontiasfärerna och även i de enskilda bebodda världarna. De fortsatte sina bedrägliga och förföriska försök att förvirra och vilseleda människor och änglar. Men beträffande deras arbete på administrationshöjden i Jerusem ”fanns nu icke mer någon plats för dem”.
53:7.14 (609.2) Fastän Lucifer berövades all administrativ auktoritet i Satania fanns det inte då i lokaluniversumet någon makt eller domstol som kunde anhålla eller tillintetgöra denna onda rebell; vid den tiden var Mikael inte suverän härskare. Dagarnas Forna gav sitt stöd åt Konstellationsfäderna då dessa tog över systemstyret, men de har aldrig kommit med några senare avgöranden av de många besvär som fortfarande är anhängiga beträffande Lucifers, Satans och dessas medarbetares nuvarande ställning och framtida öde.
53:7.15 (609.3) Sålunda tilläts dessa ärkerebeller ströva omkring i hela systemet för att försöka ytterligare utbreda sina läror om missnöje och självhävdelse. Men under nästan två hundra tusen år har de inte lyckats vilseleda en enda värld till. Ingen värld i Satania har gått förlorad sedan de trettiosju föll, inte ens de yngre världar som har befolkats efter upprorsdagen.
53:8.1 (609.4) Lucifer och Satan strövade fritt omkring i systemet Satania ända tills Mikael hade avslutat sin utgivningsmission på Urantia. De var senast tillsammans i er värld vid tiden för sitt kombinerade anfall mot Människosonen.
53:8.2 (609.5) Tidigare när Planetprinsarna, ”Guds Söner”, samlades vid bestämda tider ”kom även Satan”, och han påstod sig representera de fallna Planetprinsarnas alla isolerade världar. Men han har inte getts denna frihet i Jerusem efter Mikaels sista utgivning. Efter deras försök att korrumpera Mikael under hans utgivning i köttslig gestalt har all sympati för Lucifer och Satan försvunnit från hela Satania, dvs. utanför syndens isolerade världar.
53:8.3 (609.6) Mikaels utgivning innebar ett slut för Lucifers uppror i hela Satania utom på de avfallna Planetprinsarnas planeter. Och detta var betydelsen av den personliga upplevelse som Jesus hade en kort tid före sin köttsliga död, när han för sina lärjungar utropade: ”Jag såg Satan falla ned som en blixt från himlen.” Han hade kommit med Lucifer till Urantia för den sista avgörande kampen.
53:8.4 (609.7) Människosonen var förvissad om att lyckas, och han visste att hans seger i er värld för evigt skulle avgöra ställningen för hans långvariga fiender, inte endast i Satania utan även i de två andra system där synden hade fått fotfäste. Det innebar överlevnad för de dödliga och trygghet för änglarna när er Mästare som svar på Lucifers förslag lugnt och med gudomlig tillförsikt svarade: ”Gå du bakom mig, Satan.” Detta var i princip det verkliga slutet på Lucifers uppror. Visserligen har domstolarna i Uversa ännu inte fattat verkställighetsbeslutet beträffande Gabriels vädjan, där han ber om tillintetgörande av rebellerna, men ett sådant utslag kommer utan tvivel att ges i sinom tid eftersom det första steget vid domstolsbehandlingen av detta mål redan har tagits.
53:8.5 (610.1) Människosonen erkände Caligastia som Urantias Prins i teknisk bemärkelse nästan ända fram till sin död. Jesus sade: ”Nu går en dom över denna världen; nu skall denna världens prins kastas ned.” Och sedan ännu närmare sitt livsverks fullbordan meddelade han: ”Denna världens prins är dömd.” Detta är samme avsatte och misskrediterade Prins som en gång kallades ”Urantias Gud”.
53:8.6 (610.2) Mikaels sista åtgärd innan han lämnade Urantia var att erbjuda nåd åt Caligastia och Daligastia, men de avvisade hans ömsinta erbjudande. Caligastia, er avfallne Planetprins, är alltjämt fri på Urantia att fortsätta med sina nedriga planer, men han har absolut ingen makt att tränga in i människornas sinnen, inte heller kan närma sig deras själar för att fresta eller korrumpera dem såvida de inte verkligen önskar bli hemsökta av hans onda närvaro.
53:8.7 (610.3) Före Mikaels utgivning försökte dessa mörkrets härskare upprätthålla sin auktoritet på Urantia, och de trotsade envist de mindre och underordnade himmelska personligheterna. Men sedan den första pingstdagen är den förrädiske Caligastia och hans lika föraktliga medarbetare Daligastia servila inför det gudomliga majestätet hos Paradisets Tankeriktare och den beskyddande Sanningens Ande, Mikaels ande som har utgjutits över allt kött.
53:8.8 (610.4) Trots detta hade dock ingen fallen ande någonsin förmågan att invadera sinnena eller trakassera själarna hos Guds barn. Varken Satan eller Caligastia kunde någonsin beröra eller närma sig Guds trossöner; tron är en effektiv armering mot synd och orättfärdighet. Det är sant: ”Den som har blivit född av Gud, han tar sig till vara, och den onde rör honom inte.”
53:8.9 (610.5) I allmänhet när svaga och tygellösa dödliga anses stå under inflytande av djävlar och demoner domineras de endast av sina egna inneboende och fördärvade tendenser och leds iväg av sina egna naturliga böjelser. Djävulen har fått sig gottskrivet en hel del sådan ondska som han inte hade del i. Caligastia har varit jämförelsevis maktlös sedan Kristi kors.
53:9.1 (610.6) Under de första tiderna av Lucifers uppror erbjöd Mikael frälsning åt alla rebeller. Åt alla som visade prov på uppriktig ånger erbjöd han, efter att ha uppnått fullständig suveränitet i universumet, förlåtelse och återinsättande i någon form av universumtjänst. Ingen av ledarna accepterade detta barmhärtiga erbjudande. Men tusentals änglar och lägre klasser av himmelska varelser, inklusive hundratals Materiella Söner och Döttrar, tog emot den nåd som förkunnades av panoptierna och rehabiliterades vid tiden för Jesu uppståndelse för ett tusen nio hundra år sedan. Dessa varelser har sedan dess överförts till Faderns värld i Jerusem, där de tekniskt sett måste kvarhållas tills Uversas domstolar ger utslag i målet Gabriel mot Lucifer. Men ingen betvivlar att när förintelsedomen avkunnas undantas dessa ångerfulla och räddade personligheter från beslutet om utplånande. Dessa villkorligt frigivna själar arbetar nu tillsammans med panoptierna i uppgifterna med att ha vård om Faderns värld.
53:9.2 (611.1) Ärkeförrädaren har aldrig varit på Urantia sedan den tid då han försökte få Mikael att ge upp ändamålet med att fullfölja utgivningen och etablera sig slutgiltigt och säkert som ovillkorlig härskare över Nebadon. Då Mikael hade blivit det definitiva överhuvudet i Nebadons universum togs Lucifer i förvar av representanterna för Dagarnas Forna i Uversa och har sedan dess varit fånge på satellit nummer ett i Faderns grupp av övergångssfärer i Jerusem. Och här kan härskare i andra världar och i andra system se slutet för Satanias otrogna Härskare. Paulus visste om dessa upproriska ledares tillstånd efter Mikaels utgivning, ty han skrev om Caligastias förmän som ”ondskans andemakter i himlarymderna”.
53:9.3 (611.2) Då Mikael hade antagit den högsta överhögheten i Nebadon anhöll han hos Dagarnas Forna om befogenhet att internera alla de personligheter som var inblandade i Lucifers uppror i avvaktan på utslagen från superuniversumets domstolar i målet Gabriel mot Lucifer, vilket hade lämnats till behandling i högsta domstolen i Uversa för nästan två hundra tusen år sedan enligt er tidräkning. Beträffande gruppen i systemets huvudstad beviljade Dagarnas Forna Mikaels anhållan med endast ett enstaka undantag: Satan tilläts göra periodiska besök hos de avfallna prinsarna i de fallna världarna tills en annan Guds Son blev accepterad av dessa fallna världar, eller till den tid då domstolarna i Uversa påbörjade behandlingen av målet Gabriel mot Lucifer.
53:9.4 (611.3) Satan kunde komma till Urantia emedan ni inte hade någon högt uppsatt Son som bodde där — varken Planetprins eller Materiell Son. Makiventa Melkisedek har senare proklamerats som ställföreträdande Planetprins för Urantia, och påbörjandet av behandling av målet Gabriel mot Lucifer har gett signalen till att införa temporära regimer i alla isolerade världar. Det är sant att Satan gjorde periodiska besök hos Caligastia och andra av de fallna prinsarna ända fram till tiden för presentationen av dessa uppenbarelser, då den första domstolsbehandlingen av Gabriels vädjan om tillintetgörande av ärkerebellerna skedde. Satan hålls nu ovillkorligen häktad i Jerusems fängelsevärldar.
53:9.5 (611.4) Efter Mikaels sista utgivning har ingen i hela Satania önskat bege sig till fängelsevärldarna för att sköta om de internerade rebellerna. Och inga flera varelser har vunnits för förrädarens sak. Under ett tusen nio hundra år har ställningen varit oförändrad.
53:9.6 (611.5) Vi väntar oss inte att de nuvarande restriktionerna i Satania avlägsnas förrän Dagarnas Forna slutligt har expedierat ärkerebellerna. Systemets strömkretsar kommer inte att återställas så länge Lucifer lever. Under tiden är han helt inaktiv.
53:9.7 (611.6) Upproret har upphört i Jerusem. Det upphör i de fallna världarna så snart gudomliga Söner anländer. Vi tror att alla rebeller som någonsin kommer att ta emot nåd har gjort det. Vi emotser den blixtrande informationsutsändning som berövar dessa förrädare personlighetstillvaro. Vi väntar oss att domslutet i Uversa tillkännages genom utsändningen av det exekutionsmeddelande som åstadkommer förintelsen av dessa internerade rebeller. Då söker ni efter dem, men de står inte längre att finna. ”Och de som kände dig bland världarna skall förvånas över dig; du har varit en förskräckelse, men aldrig mera skall du vara det.” Och sålunda skall alla dessa ovärdiga förrädare ”bliva såsom hade de ej varit till”. Alla inväntar domen från Uversa.
53:9.8 (611.7) Men under tidsålder efter tidsålder har de sju fängelsevärldarna av andligt mörker i Satania utgjort en allvarlig varning för hela Nebadon; de har vältaligt och effektivt förkunnat den stora sanningen ”att syndarens väg är svår”; ”att i varje synd döljs fröet till dess egen förintelse”; att ”syndens lön är döden”.
53:9.9 (612.1) [Framfört av Manovandet Melkisedek, en tid knuten till konkursförvaltningen av Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 54
54:0.1 (613.1) DEN evolutionära människan finner det svårt att fullt förstå vikten och fatta betydelsen av ondska, förvillelse, synd och förhärdelse. Människan är långsam att förstå att det fulländade och det ofulländade som varandras motsatser åstadkommer potentiell ondska; att sanning och falskhet som står i konflikt med varandra skapar förvirrande förvillelse; att den gudomliga gåvan att fritt få välja resulterar i syndens och rättfärdighetens divergerande världar; att det ihärdiga strävandet efter gudomlighet leder till Guds rike, i motsats till dess fortgående avvisande som leder till förhärdelsens domäner.
54:0.2 (613.2) Gudarna varken skapar ondska eller tillåter synd och uppror. Potentiell ondska existerar i tiden i ett universum som omfattar åtskiljande nivåer av fulländningens betydelser och värden. Synden är potentiell i alla världar där ofulländade varelser är utrustade med förmågan att välja mellan gott och ont. Själva konfliktförhållandet mellan sanning och osanning, faktum och falskhet, innebär potentialitet för förvillelse. Ett överlagt val av det onda innebär synd; ett avsiktligt avvisande av sanningen är förvillelse; ett ståndaktigt utövande av synd och förvillelse är förhärdelse.
54:1.1 (613.3) Av alla de förbryllande problem som har sina rötter i Lucifers uppror har inget orsakat mera svårigheter än oförmågan hos omogna evolutionära dödliga att skilja mellan sann och falsk frihet.
54:1.2 (613.4) Sann frihet är något som söks under tidsålder efter tidsålder och som är belöningen för det evolutionära framåtskridandet. Falsk frihet är den lömska illusion som uppkommer av förvillelsen i tiden och det onda i rymden. Bestående frihet grundar sig på rättens realitet — förstånd, mognad, broderskap och rättvisa.
54:1.3 (613.5) Frihet är ett sätt att förstöra jagets kosmiska existens när dess motivering är oförståndig, obegränsad och okontrollerad. Sann frihet är progressivt relaterad till verkligheten och beaktar alltid social rättvisa, kosmisk opartiskhet, broderskapet i universum och de gudomliga plikterna.
54:1.4 (613.6) Friheten är självfördärvande när den skiljs från materiell rättvisa, intellektuell ärlighet, social fördragsamhet, moralisk skyldighet och andliga värden. Det finns ingen frihet åtskilt från den kosmiska verkligheten, och all personlighetsverklighet står i proportion till dess gudomlighetsrelationer.
54:1.5 (613.7) Otyglat egensinne och okontrollerat uttryckande av jaget är lika med oförmildrad själviskhet, höjden av ogudaktighet. Frihet utan därmed förenad och ständigt tilltagande självövervinnelse är ett påfund av den dödligas egoistiska fantasi. En frihet som bygger på jaget är en begreppsmässig illusion, en grym villfarelse. Tygellöshet som uppträder förklädd till frihet är en föregångare till uselt slaveri.
54:1.6 (614.1) Sann frihet är en följeslagare till genuin självrespekt; falsk frihet är självbeundrans make. Sann frihet är frukten av självbehärskning; falsk frihet är självhävdelsens antagande. Självbehärskning leder till altruistisk tjänst; självbeundran lutar mot utnyttjandet av andra för själviskt uppförstorande av denna missriktade individ som är villig att offra en rättfärdig uppnåelse för att ha en ojust makt över sina medmänniskor.
54:1.7 (614.2) Även visdomen är gudomlig och ofarlig endast när den är kosmisk till sin omfattning och andlig till sin motivering.
54:1.8 (614.3) Det finns ingen större förvillelse än det slags självbedrägeri som får intelligenta varelser att åtrå utövandet av makt över andra varelser i syfte att beröva dessa personer deras naturliga friheter. Den gyllene regeln om mänsklig rättvisa står i strid med all sådan svindel, orättvisa, själviskhet och orättfärdighet. Endast sann och genuin frihet är förenlig med ett kärleksfullt styre och en barmhärtig omvårdnad.
54:1.9 (614.4) Hur vågar den egensinniga skapade varelsen i den personliga frihetens namn inkräkta på sina medmänniskors rättigheter när de Suprema Härskarna i universum i barmhärtig respekt står tillbaka för dessa viljans privilegier och personlighetens potentialer! Ingen varelse har rätt att vid utövandet av den personliga frihet han tror sig ha, beröva någon annan varelse de privilegier i tillvaron som är givna av Skaparna och som vederbörligen respekteras av alla deras lojala medarbetare, underordnade och undersåtar.
54:1.10 (614.5) Den evolutionära människan kan vara tvungen att kämpa för sina materiella friheter mot tyranner och förtryckare i en värld av synd och förhärdelse eller under de tidigare tiderna på en primitiv evolverande sfär, men inte så i morontiavärldarna eller på andesfärerna. Krig är ett arv från den tidiga evolutionära människan, men i världar där civilisationen avancerar normalt har den fysiska striden som ett sätt att avgöra människosläktets meningsskiljaktigheter för länge sedan fallit i vanrykte.
54:2.1 (614.6) Med Sonen och i Anden projicerade Gud det eviga Havona, och allt sedan dess har det jämställda deltagandets eviga mönster varit rådande i skapelsen — delaktigheten. Detta delaktighetens mönster är ursprungsmodellen för var och en av Guds Söner och Döttrar som beger sig ut i rymden för att ägna sig åt försöket att i tiden kopiera den eviga fulländningens centraluniversum.
54:2.2 (614.7) Varje evolverande universums varje varelse som strävar efter att göra Faderns vilja är bestämd att bli kompanjon till Skaparna i tid och rymd i detta storartade äventyr för att erfarenhetsmässigt uppnå fulländning. Om detta inte vore sant skulle Fadern knappast ha utrustat dessa varelser med skapande fri vilja, inte heller skulle han dväljas i dem, i själva verket gå i kompanjonskap med dem med hjälp av sin egen ande.
54:2.3 (614.8) Lucifers dårskap var hans försök att göra det ogörbara, att kortsluta tiden i ett erfarenhetsmässigt universum. Lucifers brott var hans försök att beröva varje personlighet i Satania dennes rätt att ta del i skapelsearbetet, att obemärkt inskränka de skapade varelsernas personliga delaktighet — delaktighet av fri vilja — i den långa evolutionära kampen att uppnå ljusets och livets tillstånd både individuellt och kollektivt. Då han gjorde så satte denna forna Härskare i ert system det tidsbundna syftet enligt sin egen vilja tvärt emot det eviga syftet enligt Guds vilja, så som detta syfte uppenbaras i utgivningen av fri vilja till alla personliga varelser. Sålunda hotade Lucifers uppror att göra det största möjliga inkräktande på valfriheten hos de uppstigande och tjänande i Satanias system — ett hot om att för all framtid beröva var och en av dessa varelser den spännande erfarenheten att bidra med någonting personligt och unikt till den erfarenhetsmässiga visdomens långsamt uppväxande monument, som en gång skall existera i form av det fulländade systemet Satania. Sålunda visar sig Lucifers manifest, som framträder i frihetens förklädnad, att i förnuftets klara ljus vara ett oerhört hot om att verkställa stölden av personlig frihet och att göra det på en skala som man endast två gånger har närmat sig i Nebadons hela historia.
54:2.4 (615.1) Kort sagt, det som Gud hade givit människor och änglar skulle Lucifer berövat dem, dvs. det gudomliga privilegiet att delta i skapandet av sitt eget öde och av ödet för detta lokalsystem av bebodda världar.
54:2.5 (615.2) Ingen varelse i hela universum har rättmätig frihet att beröva någon annan varelse sann frihet, rätten att älska och bli älskad, privilegiet att dyrka Gud och tjäna sina medvarelser.
54:3.1 (615.3) De moraliska viljevarelserna i de evolutionära världarna besväras alltid av den tanklösa frågan om varför de allvisa Skaparna tillåter ondska och synd. De inser inte att båda är oundvikliga om den skapade varelsen skall vara fri i sann mening. Den evolverande människans eller nobla ängelns fria vilja är inte endast ett filosofiskt begrepp, ett symboliskt ideal. Människans förmåga att välja gott eller ont är en realitet i universum. Denna frihet att välja för sig själv är en gåva av de Suprema Härskarna, och de tillåter inte någon varelse eller grupp av varelser att beröva en enda personlighet i det vida universum denna gudomligt utgivna frihet — inte ens för att tillfredsställa lusten hos sådana förledda och okunniga varelser att njuta av denna oriktigt benämnda personliga frihet.
54:3.2 (615.4) Fastän medveten och helhjärtad identifiering med det onda (synd) innebär det samma som icke-existens (utplånande) måste det alltid mellan en sådan personlig identifiering med synden och straffets utmätande — det automatiska resultatet av ett sådant avsiktligt omfattande av ondskan — förflyta en tillräckligt lång tid för att möjliggöra en sådan behandling av denna individs ställning i universum, att den visar sig vara helt tillfredsställande för alla berörda universumpersonligheter och att den är så opartisk och rättvis att även syndaren själv godkänner den.
54:3.3 (615.5) Men om denna universumrebell som har kämpat mot sanningens och godhetens verklighet vägrar att godkänna domen, och om den skyldige i sitt hjärta inser det rättvisa i sin dom men vägrar att erkänna det, då måste domens verkställande uppskjutas i enlighet med Dagarnas Fornas avgörande. Och Dagarnas Forna vägrar att tillintetgöra någon varelse förrän alla moraliska värden och alla andliga realiteter har slocknat både i missdådaren och i alla som har stött honom och möjligen sympatiserat med honom.
54:4.1 (615.6) Ett annat problem som är i någon mån svårt att förklara i konstellationen Norlatiadek gäller orsakerna till att Lucifer, Satan och de fallna prinsarna tilläts göra skada så länge innan de anhölls, internerades och ställdes inför domstol.
54:4.2 (616.1) Föräldrar som har fött och uppfostrat barn kan bättre förstå varför Mikael, en Skaparefader, kunde tänkas ta tid på sig för att döma och förinta sina Söner. Jesu’ berättelse om den förlorade sonen illustrerar väl hur en kärleksfull far länge kan vänta på att ett förvillat barn ångrar sig.
54:4.3 (616.2) Själva faktumet att en varelse som gör ont faktiskt kan välja att göra fel — att synda — bevisar att den fria viljan är ett faktum och berättigar till fullo varje uppskov, oberoende av dess längd, vid rättens verkställande, förutsatt att förlängd nådetid kan tänkas leda till ånger och återupprättelse.
54:4.4 (616.3) De flesta av de friheter som Lucifer eftersträvade hade han redan; andra skulle han få i framtiden. Alla dessa värdefulla gåvor gick förlorade genom att ge vika för otålighet och ge efter för lusten att redan nu ha det man längtar efter, och att ha det tvärtemot all skyldighet att respektera rättigheterna och friheterna hos alla andra varelser som universernas universum består av. De etiska skyldigheterna är medfödda, gudomliga och universella.
54:4.5 (616.4) Vi känner till många orsaker varför de Suprema Härskarna inte genast förintade eller internerade ledarna för Lucifers uppror. Det finns utan tvivel ytterligare andra och kanske bättre orsaker som är okända för oss. Nådeinnehållet i detta dröjsmål med att verkställa rätten utsträcktes personligen av Mikael av Nebadon. Utan denne Skaparefaders tillgivenhet för sina förvillade Söner hade den suprema rätten i superuniversumet haft sin gång. Om en sådan händelse som Lucifers uppror hade inträffat medan Mikael var inkarnerad på Urantia kunde instiftarna av detta onda ha blivit ögonblickligen och absolut förintade.
54:4.6 (616.5) Den suprema rätten kan verka omedelbart när den inte hålls tillbaka av den gudomliga barmhärtigheten. Men utdelningen av nåd till tidens och rymdens barn tillåter alltid detta dröjsmål, denna frälsande intervall mellan sådd och skörd. Om sådden är god erbjuder denna intervall möjlighet att pröva och bygga upp karaktären; om sådden är ond ger detta barmhärtiga dröjsmål möjlighet till ånger och korrigering. Detta dröjsmål vid domstolsbehandlingen och exekutionen av missdådare ingår i nådetilldelningen i de sju superuniverserna. Detta barmhärtiga återhållande av rätten bevisar att Gud är kärleken, och att denna kärlekens Gud dominerar universerna och i nåd vakar över alla sina varelsers öde och dom.
54:4.7 (616.6) Dröjsmålen i tiden som följd av barmhärtigheten är förordnat av Skaparnas fri vilja. Det finns gott att få i universum från detta sätt att behandla syndfulla rebeller med tålamod. Medan det är blott alltför sant att gott inte kan komma av ont för den som överväger och utför det onda, är det lika sant att allting (inklusive ondskan, potentiell och manifesterad) samverkar till det bästa för alla varelser som känner Gud, älskar att göra hans vilja och uppstiger mot Paradiset enligt hans eviga plan och gudomliga syfte.
54:4.8 (616.7) Men dessa nådens dröjsmål är inte ändlösa. Trots det långa dröjsmålet (så som tiden räknas på Urantia) vid domstolsbehandlingen av Lucifers uppror kan vi notera att under den tid då denna uppenbarelse utfördes hölls det första förhöret i det anhängiga målet Gabriel mot Lucifer i Uversa, och snart därefter kungjordes Dagarnas Fornas beslut om att Satan härefter skall hållas instängd i fängelsevärlden tillsammans med Lucifer. Detta upphäver Satans förmåga att längre besöka någon av de fallna världarna i Satania. Rättvisan i ett universum som domineras av barmhärtighet kan vara långsam, men den är ofrånkomlig.
54:5.1 (617.1) Av de många orsaker, som jag vet om varför Lucifer och hans bundsförvanter inte tidigare internerades eller dömdes, har jag tillstånd att nämna följande:
54:5.2 (617.2) 1. Barmhärtighet fordrar att varje missdådare har tillräckligt med tid för att formulera en överlagd och till fullo vald inställning till sina onda tankar och syndfulla handlingar.
54:5.3 (617.3) 2. Den suprema rätten domineras av Faderns kärlek, därför förintar rätten aldrig det som nåden kan rädda. Tid att acceptera frälsningen förunnas varje missdådare.
54:5.4 (617.4) 3. Ingen tillgiven fader förhastar sig någonsin med att bestraffa en felande medlem av sin familj. Tålamodet kan inte fungera oberoende av tiden.
54:5.5 (617.5) 4. Fastän missdåd alltid är till skada för en familj, förbehåller visdomen och kärleken de rättrådiga barnen att stå ut med en felande broder under den tid som den tillgivne fadern har beviljat för att syndaren måtte inse sin förvillelse och omfatta frälsningen.
54:5.6 (617.6) 5. Oberoende av Mikaels inställning till Lucifer, trots att han var Lucifers Skapare-fader, hörde det inte till Mikaels mandat att utöva summarisk domsrätt över den avfallne Systemhärskaren emedan han inte vid den tiden hade avslutat sitt utgivningslivsskede som skulle ge honom ovillkorlig överhöghet i Nebadon.
54:5.7 (617.7) 6. Dagarnas Forna kunde omedelbart ha förintat dessa rebeller, men de avrättar sällan missdådare utan fullständig domstolsbehandling. I detta fall vägrade de att upphäva Mikaels beslut.
54:5.8 (617.8) 7. Det är uppenbart att Immanuel rådde Mikael att hålla sig på avstånd från rebellerna och låta upproret ha sin naturliga gång mot sin egen förintelse. Visdomen hos Dagarnas Förenande är återspeglingen i tiden av Paradistreenighetens förenade visdom.
54:5.9 (617.9) 8. Dagarnas Trogna i Edentia rådde Konstellationsfäderna att ge rebellerna fria händer för att all sympati för dessa missdådare snabbare skulle utrotas ur hjärtana på varje nuvarande och framtida medborgare i Norlatiadek — varje dödlig, morontia- eller andevarelse.
54:5.10 (617.10) 9. I Jerusem gav den personliga representanten för Orvontons Supreme Verkställare rådet åt Gabriel att främja en full möjlighet för varje levande varelse att låta ett överlagt val mogna beträffande de ärenden som berördes i Lucifers frihetsdeklaration. Paradisets rådgivare till Gabriel i nödsituationen förklarade att om inte alla varelser i Norlatiadek gavs denna fulla och fria möjlighet, då de frågeställningar som upproret gällde en gång hade förts fram, skulle karantänen från Paradiset för alla dessa möjliga halvhjärtade och av tvivel drabbade varelser i självbevarelsesyfte utsträckas till att omfatta hela konstellationen. För att hålla uppstigningsdörrarna till Paradiset öppna för varelserna från Norlatiadek var det nödvändigt att se till att upproret fick utvecklas till fullo och att försäkra sig om att alla varelser som på något sätt berördes därav definitivt avgjorde sin ställning.
54:5.11 (617.11) 10. Den Gudomliga Omvårdaren i Salvington kungjorde som sin tredje självständiga proklamation ett mandat som gav anvisningen om att ingenting skulle göras för att till hälften återställa, räddhågat dölja eller på annat sätt gömma rebellernas och upprorets otäcka ansikte. Änglaskarorna anmodades att arbeta för ett fullt avslöjande och en obegränsad möjlighet för synden att uttrycka sig som det snabbaste sättet att nå fram till ett fulländat och slutligt botande av ondskans och syndens plåga.
54:5.12 (618.1) 11. I Jerusem organiserades ett nödsituationsråd med före detta dödliga som bestod av Mäktiga Budbärare, förhärligade dödliga som hade haft personlig erfarenhet av liknande situationer, samt kollegor till dem. De varnade Gabriel att åtminstone det tredubbla antalet varelser skulle bli vilseförda om man försökte använda godtyckliga eller summariska metoder för att undertrycka upproret. Hela Uversas rådgivarkår instämde i rådet till Gabriel att låta upproret ha sin fulla och naturliga gång, även om det skulle ta en miljon år att reda upp följderna.
54:5.13 (618.2) 12. Tiden är relativ, även i ett tidens universum: Om en dödlig med normal livslängd på Urantia utförde ett brott som ledde till en världsomfattande laglöshet, och om han anhölls, dömdes och avrättades inom två eller tre dagar från brottets utförande, skulle det tyckas er en lång tid? Det vore dock närmare en jämförelse med Lucifers livslängd även om dömandet av honom, vilket nu har påbörjats, inte skulle avslutas förrän om hundra tusen Urantiaår. Den relativa tidsåtgången sedd med utgångspunkt i Uversa, där rättsprocessen är anhängig, kunde anges med att säga att Lucifers brott togs upp till domstolsbehandling inom två och en halv sekund från dess förövande. Ur Paradisets synvinkel är domstolsbehandlingen samtidig med förövandet.
54:5.14 (618.3) Det finns ett lika stort antal orsaker till att Lucifers uppror inte godtyckligt stoppades, och vilka ni delvis kunde förstå, men jag har inte tillåtelse att berätta om dem. Jag kan informera er om att vi i Uversa undervisar om fyrtioåtta orsaker till att låta ondskan löpa linan ut till sin egen moraliska konkurs och andliga förintelse. Jag tvivlar inte på att det finns precis lika många skäl som jag inte känner till.
54:6.1 (618.4) Vilka svårigheter evolutionära dödliga än kan möta i sina försök att förstå Lucifers uppror borde det vara klart för alla reflekterande tänkare att sättet att behandla rebellerna är till försvar för den gudomliga kärleken. Den kärleksfulla nåd som har utsträckts till rebellerna ser ut att ha fört med sig prövningar och bedrövelser för många oskyldiga varelser, men alla dessa upprörda personligheter kan tryggt lita till de allvisa Domarna att avgöra deras öden med barmhärtighet såväl som rättvisa.
54:6.2 (618.5) I alla sina förbindelser med förståndsvarelser domineras både Skaparsonen och hans Paradisfader av kärlek. Det är omöjligt att förstå många faser i universumhärskarnas attityd mot rebeller och uppror — synd och syndare — om man inte kommer ihåg att Gud som Fader går före alla andra faser av Gudomens manifestation i gudomlighetens alla förhållanden till mänskligheten. Man bör också komma ihåg att alla Paradisets Skaparsöner är barmhärtighetsmotiverade.
54:6.3 (618.6) Om en tillgiven far i en stor familj vill visa barmhärtighet mot ett av sina barn som har gjort sig skyldig till allvarliga missgärningar kan det väl hända att utsträckandet av barmhärtighet till detta barn som beter sig illa förorsakar ett temporärt lidande för alla de övriga barnen som uppför sig väl. Sådana eventualiteter är oundvikliga; en sådan risk är oskiljaktig från den reella situationen av att ha en kärleksfull förälder och vara medlem av en familjegrupp. Varje medlem i en familj har fördel av att varje medlem beter sig rättfärdigt; likaså måste varje medlem lida de omedelbara tidsbundna konsekvenserna av varje medlems förseelser. Familjer, grupper, nationer, raser, världar, system, konstellationer och universer är relationssammanslutningar som har en individualitet; och därför skördar varje medlem i varje sådan grupp, stor eller liten, frukterna av det som alla andra medlemmar i gruppen gör rätt och lider följderna av det som de gör fel.
54:6.4 (619.1) En sak bör ändå göras klar: Om du får lov att lida de onda konsekvenserna av synden som har begåtts av någon medlem av din familj, någon landsman eller annan dödlig, till och med av uppror i systemet eller annanstans — oberoende av vad du kan få utstå på grund av de förseelser som dina medarbetare, kamrater eller överordnade har gjort sig skyldiga till — kan du känna dig trygg i den eviga förvissningen att dessa lidanden är övergående prövningar. Ingen av dessa följder för medlemmarna, av felaktigt uppträdande i gruppen, kan någonsin äventyra dina evighetsutsikter eller i minsta mån beröva dig din gudomliga rätt att stiga upp till Paradiset och nå fram till Gud.
54:6.5 (619.2) Och det finns kompensation för dessa prövningar, dröjsmål och besvikelser som utan undantag åtföljer upprorets synd. Av de många värdefulla följdverkningarna av Lucifers uppror vilka kunde nämnas vill jag endast fästa uppmärksamheten på förhöjningen av de dödliga uppstignas levnadsbana, Jerusems medborgare, som genom att stå emot syndens sofisterier placerade sig i ledet av dem som blir framtida Mäktiga Budbärare, medlemmar av min egen klass. Varje varelse som klarade av det prov som denna onda episod innebar höjde därmed omedelbart sin administrativa ställning och ökade sitt andliga värde.
54:6.6 (619.3) Till en början föreföll Lucifers omstörtning att vara en ren katastrof för systemet och universumet. Så småningom började fördelar samla sig. Då tjugofem tusen år av systemtid (tjugo tusen år enligt urantiatid) hade gått började Melkisedekarna undervisa om att det goda som Lucifers dårskap hade resulterat i hade börjat motsvara det onda som den hade åstadkommit. Summan av det onda hade vid den tiden blivit nästan konstant och fortsatte att växa endast i vissa isolerade världar, medan de fördelaktiga återverkningarna fortsatte att mångdubblas och utbreda sig genom universumet och superuniversumet ända till Havona. Melkisedekarna lär oss nu att det goda som upproret i Satania har lett till är mer än tusen gånger summan av allt det onda.
54:6.7 (619.4) En sådan ovanlig och välsignelserik skörd från missgärningar kunde emellertid endast erhållas tack vare den visa, gudomliga och barmhärtiga inställningen hos alla Lucifers överordnade, allt från Konstellationsfäderna i Edentia till den Universelle Fadern i Paradiset. Tidens gång har ökat det goda som kunde erhållas som en följd av Lucifers dårskap; och då det onda som skall straffas utvecklades till fullo inom en jämförelsevis kort tid, är det uppenbart att de allvisa och framsynta universumhärskarna utan tvivel utsträckte den tid inom vilken allt fördelaktigare resultat kunde nås. Oberoende av de många andra orsakerna till att anhållandet och dömandet av rebellerna i Satania fördröjdes skulle denna enda vinst ha varit tillräcklig för att förklara varför dessa syndare inte tidigare internerades och varför de inte har blivit dömda och förintade.
54:6.8 (619.5) Kortsynta och tidsbundna dödliga sinnen bör inte vara så kvicka att kritisera dröjsmålen som de framsynta och allvisa administratörerna av universums angelägenheter väljer.
54:6.9 (620.1) Ett fel i människornas tänkande när det gäller dessa problem utgörs av uppfattningen att alla evolutionära dödliga på en evolverande planet skulle välja vägen som leder till Paradiset om inte synden hade förbannat deras värld. Förmågan att avsäga sig överlevnad daterar sig inte från tiden för Lucifers uppror. Människan har alltid haft förmågan att välja fritt när det gäller den levnadsbana som för till Paradiset.
54:6.10 (620.2) Då ni stiger uppåt i er överlevnadserfarenhet breddar ni era uppfattningar om universum och utvidgar er horisont av betydelser och värden. På så sätt kan ni bättre förstå varför sådana varelser som Lucifer och Satan tillåts fortsätta med uppror. Ni kommer också att bättre förstå hur gott till slut (om inte genast) kan erhållas av tidsbegränsat ont. Sedan ni har nått Paradiset blir ni verkligen upplysta och tröstade då ni hör de supernafiska filosoferna diskutera och förklara dessa djupgående problem om anpassning i universum. Men jag betvivlar att ni ens då kommer att vara fullt tillfredsställda i era sinnen. Åtminstone var jag det inte då jag sålunda hade nått kulmen i universumfilosofin. Jag nådde inte fram till en full förståelse av dessa komplicerade sammanhang förrän senare då jag hade blivit förordnad till administrativa uppgifter i superuniversumet, där jag genom verklig erfarenhet har erhållit en tillräcklig fattningsförmåga för att förstå sådana mångfacetterade problem angående kosmisk rättvisa och andlig filosofi. Då ni stiger uppåt mot Paradiset kommer ni alltmer att lära er att många problematiska aspekter i universums administration endast kan förstås efter förvärvandet av en ökad erfarenhetsmässig kapacitet och uppnåendet av en förhöjd andlig insikt. Kosmisk visdom är avgörande för att förstå kosmiska situationer.
54:6.11 (620.3) [Framfört av en Mäktig Budbärare som erfarenhetsmässigt överlevde det första systemupproret i tidens universer och nu är knuten till superuniversumstyret i Orvonton samt verksam i detta ärende enligt anmodan av Gabriel i Salvington.]
Urantiaboken
Kapitel 55
55:0.1 (621.1) LJUSETS och livets tidsålder är den slutliga evolutionära uppnåelsenivån i en värld i tid och rymd. Från den första tiden med primitiva människor har en sådan bebodd värld genomgått de successiva planetariska tidsåldrarna: tidsåldrarna före och efter Planetprinsen, tidsåldern efter Adam, tidsåldern efter Administratörsonen och tidsåldern efter Gåvosonen. Och därefter görs en sådan värld redo för den kulminerande evolutionära uppnåelsenivån, den etablerade ställningen i ljus och liv, genom den omvårdnad som de på varandra följande planetariska missionerna av Treenighetens Undervisande Söner innebär med sina ständigt vidgade uppenbarelser av gudomlig sanning och kosmisk visdom. I dessa strävanden har de Undervisande Sönerna alltid hjälp av de Lysande Aftonstjärnorna, och ibland av Melkisedekarna, för att etablera den sista planetariska tidsåldern.
55:0.2 (621.2) Detta skede av ljus och liv, som öppnas av de Undervisande Sönerna vid avslutandet av deras sista planetariska mission, fortgår på obestämd tid i de bebodda världarna. Varje framåtskridande stadium inom den etablerade statusen kan av Administratörsönernas juridiska åtgärder åtskiljas till en följd av domperioder; men alla dessa juridiska åtgärder är rent tekniska och ändrar på intet sätt de planetariska händelsernas gång.
55:0.3 (621.3) Endast de planeter som får sin tillvaro i superuniversumets huvudströmkretsar garanteras en fortgående existens, men så vitt vi vet är dessa världar som är etablerade i ljus och liv bestämda att bestå utigenom de eviga tidsåldrarna i all framtid.
55:0.4 (621.4) Det finns sju stadier i utvecklingen av ljusets och livets tidsskede i en evolutionär värld, och i detta sammanhang bör man notera att de med Anden fusionerande dödligas världar utvecklas längs samma linjer som de världar som hör till den serie där fusionen sker med Riktaren. Dessa sju stadier av ljus och liv är:
55:0.5 (621.5) 1. Det första eller planetariska stadiet.
55:0.6 (621.6) 2. Det andra eller systemstadiet.
55:0.7 (621.7) 3. Det tredje eller konstellationsstadiet.
55:0.8 (621.8) 4. Det fjärde eller lokaluniversumets stadium.
55:0.9 (621.9) 5. Det femte eller den mindre sektorns stadium.
55:0.10 (621.10) 6. Det sjätte eller den större sektorns stadium.
55:0.11 (621.11) 7. Det sjunde eller superuniversumstadiet.
55:0.12 (621.12) I slutet av denna berättelse beskrivs dessa stadier av framskridande utveckling enligt deras förhållande till universumets organisation, men de planetariska värdena i varje stadium kan uppnås av varje värld helt oberoende av andra världars utveckling eller av universumadministrationens överplanetariska nivåer.
55:1.1 (622.1) Ett morontiatempels existens i en bebodd världs huvudstad är bekräftelsen på att en sådan sfär har gått in i ljusets och livets stadgade tidsåldrar. Innan de Undervisande Sönerna lämnar en värld vid slutet av sin sista mission öppnar de denna sista epok av evolutionär uppnåelse; de presiderar den dag då det ”heliga templet kommer ned på jorden”. Denna händelse som signalerar gryningen för ljusets och livets tidsskede hedras alltid av den personliga närvaron av Paradisets Gåvoson till den planeten; han kommer för att bevittna denna stora dag. Där i detta tempel av ojämförlig skönhet proklamerar denne Paradisets Gåvoson upphöjandet av den länge tjänande Planetprinsen till Planethärskare och förlänar denne trogne Lanonandekson nya maktbefogenheter och utvidgad bestämmanderätt över planetariska ärenden. Systemhärskaren är också närvarande och tillstyrker i sitt tal dessa kungörelser.
55:1.2 (622.2) Ett morontiatempel har tre delar: I mitten finns helgedomen för Paradisets Gåvoson. Till höger är den tidigare Planetprinsens, numera Planethärskarens säte; och när han är närvarande i templet är denne Lanonandekson synlig för de mera andliga individerna i den världen. Till vänster finns sätet för den tjänstgörande ledaren för de finaliter som är knutna till planeten.
55:1.3 (622.3) Fastän det har talats om de planetariska templen såsom ”kommande ned från himlen” transporteras i verkligheten inget egentligt material från systemhögkvarteret. Arkitekturen för vart och ett utarbetas i miniatyr i systemhuvudstaden, och Morontiastyrkans Övervakare kommer senare med dessa godkända planer till planeten. Här börjar de tillsammans med de Ledande Fysiska Övervakarna att bygga morontiatemplet enligt specifikationerna.
55:1.4 (622.4) Det genomsnittliga morontiatemplet har sittplats för omkring tre hundra tusen åskådare. Dessa ståtliga byggnader används inte för gudsdyrkan, skådespel eller för att ta emot informationsutsändningar; de är helgade för speciella ceremonier på planeten, sådana som: kommunikation med Systemhärskaren eller de Högsta, speciella visualiseringsceremonier avsedda att uppenbara personlighetsnärvaron av andevarelser samt för stilla kosmisk kontemplation. Skolorna för kosmisk filosofi håller här sina gradueringar, och här får också de dödliga i världen ta emot planetarisk erkänsla för högtstående samhällstjänst och andra utomordentliga värv.
55:1.5 (622.5) Ett sådant morontiatempel tjänar också som samlingsplats för att bevittna omvandlingen av levande dödliga till morontiatillvaron. Det beror på att omvandlingstemplet består av morontiamaterial som inte förstörs av det flammande skenet från den förtärande elden som så fullständigt förintar de dödligas fysiska kropp vilka däri upplever slutlig fusion med sin gudomliga Riktare. I en stor värld är dessa avfärdsflammor nästan ständiga, och då antalet omvandlingar tilltar tillhandahålls subsidiära, morontiella livshelgedomar i olika delar av planeten. Nyligen vistades jag i en värld långt i norr där tjugofem morontiahelgedomar fungerade.
55:1.6 (622.6) I världar som ännu inte är stadgade, planeter utan morontiatempel, sker dessa fusionsblixtar mången gång i planetens atmosfär, dit en kandidats materiella kropp för omvandling lyfts upp av mellanvarelser och fysiska övervakare.
55:2.1 (623.1) Den naturliga, fysiska döden är inte en oundviklighet för de dödliga. Majoriteten av de avancerade evolutionära varelserna, medborgare i världar som befinner sig i det sista skedet av ljus och liv, dör inte; de omvandlas direkt från det köttsliga livet till morontiatillvaron.
55:2.2 (623.2) Denna upplevelse av omvandling från det materiella livet till morontiatillståndet — den odödliga själens fusion med den inre Riktaren — blir allt vanligare i takt med planetens evolutionära framsteg. Till en början når endast några få dödliga i varje tidsålder det andliga framåtskridandets omvandlingsnivå, men då de Undervisande Sönernas efter varandra följande tidsåldrar börjar sker allt flera fusioner med Riktaren innan det allt längre livet för dessa framåtskridande dödliga är slut; och vid tiden för de Undervisande Sönernas avslutande mission är ungefär en fjärdedel av dessa storartade dödliga undantagna från den naturliga döden.
55:2.3 (623.3) Längre fram under ljusets och livets tidsskede anar mellanvarelserna eller deras medarbetare att föreningen mellan själ och Riktare troligen närmar sig och meddelar detta till ödesväktarna, som i sin tur kommunicerar dessa uppgifter till den finalitgrupp inom vars behörighetsområde denne dödlige kan tänkas verka; därefter utges Planethärskarens påbud om att den dödlige skall avsäga sig alla planetariska uppgifter, ta farväl av sin ursprungsvärld och bege sig till Planethärskarens inre tempel för att där invänta morontiaöverföring, omvandlingsblixten, från evolutionens materiella domän till det för-andliga framskridandets morontianivå.
55:2.4 (623.4) När en sådan fusionskandidats familj, vänner och arbetskamrater har samlats i morontiatemplet placerar de sig runt mittplattformen där fusionskandidaterna vilar, samtidigt som dessa fritt samtalar med sina församlade vänner. En cirkel av himmelska personligheter emellan dem arrangeras för att skydda de materiella dödliga från verkan av de energier som förekommer i ögonblicket för ”livsblixten”, som befriar uppstigningskandidaten från det materiella köttets bojor och därmed gör allt det för en evolutionär dödlig som den naturliga döden gör för dem som därigenom befrias från köttet.
55:2.5 (623.5) Många fusionskandidater kan samlas i det rymliga templet vid samma tid. Och hur vackert är inte detta tillfälle då de dödliga på detta sätt samlas för att bevittna sina älskades uppståndelse i andliga flammor, och vilken kontrast mot de tidigare tidsåldrarna då de dödliga måste överlämna sina döda att famnas av de jordiska elementen! Scenerna av gråt och klagan som kännetecknar tidigare epoker i människans evolution ersätts nu av hänryckt glädje och den mest upphöjda entusiasm när dessa dödliga som känner Gud tar ett tillfälligt farväl av sina kära, då dessa avlägsnas från sina materiella anknytningar av den förtärande storhetens och uppstigande härlighetens andliga lågor. I världar som har stadgats i ljus och liv är ”begravningar” tillfällen av suprem glädje, djup tillfredsställelse och outsägligt hopp.
55:2.6 (623.6) Dessa framåtskridande dödligas själar fylls allt mera av tro, hopp och förvissning. Den anda som råder bland dem som har samlats runt omvandlingshelgedomen påminner om andan hos glädjefyllda vänner och släktingar som kan tänkas samlas vid gradueringstillfället för någon i sin grupp eller som kan komma samman för att bevittna överlämnandet av någon stor hedersbetygelse till en bland dem. Det vore avgjort till nytta om mindre avancerade dödliga blott kunde lära sig att betrakta den naturliga döden med något av denna gladlynthet och sorglöshet.
55:2.7 (624.1) Dödliga iakttagare kan inte se någonting av sina omvandlade kamrater efter fusionsblixten. Dessa omvandlade själar beger sig med Riktartransport direkt till uppståndelsehallen i vederbörande morontiella träningsvärld. Dessa åtgärder som gäller omvandlingen av levande människovarelser till morontiavärlden övervakas av en ärkeängel som förordnades till denna värld den dag då den först etablerades i ljus och liv.
55:2.8 (624.2) Vid den tid då en värld når det fjärde stadiet av ljus och liv lämnar mer än hälften av de dödliga planeten genom omvandling från de levandes krets. En sådan förminskning av döden fortsätter hela tiden, men jag vet inget system vars världar, även om de länge har varit etablerade i liv, vore helt fria från den naturliga döden som förfarande att frånkomma köttets bojor. Och tills ett sådant högt stadium i den planetariska evolutionen har uppnåtts överlag måste de morontiella träningsvärldarna i lokaluniversumet fortsätta att tjäna som utbildnings- och kultursfärer för de evolverande morontiaframskridarna. Eliminering av döden är teoretiskt möjlig, men enligt mina iakttagelser har det ännu inte skett. Kanske en sådan situation kan nås fram till under de avlägsna tidsrymderna i de efterföljande epokerna i det sjunde stadiet av etablerat planetariskt liv.
55:2.9 (624.3) De omvandlade själarna från de etablerade sfärernas blomstrande tidsåldrar genomgår inte mansoniavärldarna. Inte heller vistas de som studerande i systemets eller konstellationens morontiavärldar. De genomgår ingen av morontialivets tidigare faser. De är de enda uppstigande dödliga som så närapå undgår morontiaöverföringen från materiell existens till semiandestatus. Sådana av Sonen upptagna dödligas första erfarenhet under uppstigningsskedet sker i tjänsteuppdragen i universumhögkvarterets framstegsvärldar. Och från dessa Salvingtons studievärldar beger de sig tillbaka som lärare till just de världar som de passerade, för att senare fortsätta inåt mot Paradiset längs den etablerade vägen för de dödligas uppstigning.
55:2.10 (624.4) Om ni blott kunde besöka en planet i ett avancerat stadium av utveckling skulle ni snabbt förstå orsakerna till att det finns denna differentierade mottagning av uppstigande dödliga i mansoniavärldarna och de högre morontiavärldarna. Ni skulle genast förstå att varelser som går vidare från dessa högt evolverade sfärer är beredda att återuppta sin uppstigning till Paradiset långt före en genomsnittlig dödlig som kommer från en oordnad och efterbliven värld som Urantia.
55:2.11 (624.5) Oberoende av från vilken planetarisk uppnåelsenivå människorna stiger upp till morontiavärldarna erbjuder de sju mansoniasfärerna rikligt med tillfällen att som lärare och studerande skaffa sig erfarenhet av allt det som de inte kunde gå igenom på grund av födelseplanetens avancerade status.
55:2.12 (624.6) Universum tillämpar ofelbart dessa utjämningsförfaranden som är avsedda att garantera att ingen uppstigen skall berövas någonting som är väsentligt för hans uppstigningserfarenhet.
55:3.1 (624.7) Under denna ljusets och livets tidsålder blomstrar världen mer och mer under Planethärskarens faderliga styre. Vid denna tid framskrider världarna under den samlade styrkan av ett språk, en religion och på normala sfärer en enda ras. Denna tidsålder är emellertid inte fulländad. Dessa världar har fortfarande välutrustade sjukhus, hem för vården av de sjuka. Kvar finns ännu problemen med vård vid olycksfall och de oundvikliga skröpligheter som medföljer orkeslösheten vid hög ålder samt senilitetens störningar. Sjukdomarna har inte helt övervunnits, inte heller har jordens djur ännu fullt underkuvats; men sådana världar är som Paradiset i jämförelse med den primitiva människans första tider under tidsåldern före Planetprinsen. Ni skulle instinktivt beskriva en sådan värld — om ni plötsligt kunde transporteras till en planet som befinner sig i detta stadium av utveckling — som himlen på jorden.
55:3.2 (625.1) Människornas styre fortsätter att fungera vid skötseln av materiella angelägenheter under hela denna tidsålder av relativ förkovran och fulländning. De allmänna aktiviteterna i en värld i första stadiet av ljus och liv vilken jag nyligen besökte finansierades med tiondeförfarandet. Varje vuxen arbetare — och alla arbetsföra medborgare arbetade med någonting — betalade tio procent av sin inkomst eller förmögenhetsökning till den offentliga statskassan, därifrån fördelningen skedde enligt följande:
55:3.3 (625.2) 1. Tre procent användes för att främja sanningen — vetenskap, undervisning och filosofi.
55:3.4 (625.3) 2. Tre procent ägnades skönheten — spel, socialt umgänge och konst.
55:3.5 (625.4) 3. Tre procent inriktades på godheten — samhällstjänst, altruism och religion.
55:3.6 (625.5) 4. En procent överfördes till försäkringsreserverna för risken av arbetsoförmåga som följd av olyckshändelse, sjukdom, ålderdom eller större olyckor omöjliga att förhindra.
55:3.7 (625.6) Naturtillgångarna på denna planet förvaltades som samhällets tillgångar, som gemensam egendom.
55:3.8 (625.7) Den högsta utmärkelse som förlänades en medborgare i denna värld var den ”suprema tjänstens” orden, och det var den enda grad av erkänsla som någonsin gavs i morontiatemplet. Denna erkänsla visades dem som länge hade utmärkt sig i någon fas av övermateriella upptäckter eller planetarisk samhällstjänst.
55:3.9 (625.8) Majoriteten av de samhälleliga och administrativa tjänsterna innehades gemensamt av en man och en kvinna. Det mesta av undervisningsarbetet utfördes också gemensamt; likaså sköttes alla juridiska förtroendeuppdrag av liknande associerade par.
55:3.10 (625.9) I dessa storartade världar är den period då barnen föds inte särskilt utdragen. Det är inte det bästa att ha alltför många år mellan barnen i en familj. När barnen är nära varandra i ålder kan de bidra mycket mera till sin ömsesidiga fostran. I dessa världar utbildas de utomordentligt genom tävlingssystem för intensiv strävan efter olika bedrifter i de avancerade områdena och grenarna av sanningens, skönhetens och godhetens bemästrande. Det finns ingen risk för att det inte skulle finnas mycket ont, verkligt och potentiellt, även på dessa förhärligade sfärer, vilket är stimulerande för valet mellan sanning och förvillelse, gott och ont, synd och rättfärdighet.
55:3.11 (625.10) Det finns emellertid ett visst ofrånkomligt handikapp i anslutning till de dödligas tillvaro på dessa avancerade evolutionära planeter. När en stadgad värld framskrider förbi det tredje stadiet av ljus och liv är alla uppstigna bestämda att, innan de uppnår den mindre sektorn, få någon form av tillfälligt uppdrag på en planet som genomgår evolutionens tidigare stadier.
55:3.12 (626.1) Var och en av dessa på varandra följande tidsåldrar medför allt bättre resultat inom alla områden av planetariskt framåtskridande. I ljusets första tidsålder vidgades sanningsuppenbarelsen till att omfatta universernas universums verksamhet, medan studiet av Gudomen under den andra tidsåldern innebär en strävan att få ett grepp om den växlande uppfattningen om Skaparsönernas natur, mission, verksamhet, förbindelser, ursprung och bestämmelse, Gud den Sjufaldiges första nivå.
55:3.13 (626.2) En planet av Urantias storlek, efter att ha blivit ganska väl etablerad, skulle ha omkring ett hundra administrativa undercentra. Dessa underordnade centra skulle ledas av en av följande grupper av kvalificerade administratörer:
55:3.14 (626.3) 1. Unga Materiella Söner och Döttrar som har hämtats från systemets högkvarter för att verka som assistenter till de regerande Adam och Eva.
55:3.15 (626.4) 2. De efterkommande till de semidödliga individerna i Planetprinsens stab vilka i vissa världar har avlats för denna och andra liknande uppgifter.
55:3.16 (626.5) 3. De direkta planetariska efterkommande till Adam och Eva.
55:3.17 (626.6) 4. Materialiserade mellanvarelser som har blivit människolika.
55:3.18 (626.7) 5. Dödliga som till sin status är färdiga för fusion med Riktaren men som på egen begäran och på order av den Personaliserade Riktare som fungerar som universumledare, temporärt har undantagits från omvandling för att kunna fortsätta på planeten i vissa viktiga administrativa befattningar.
55:3.19 (626.8) 6. Speciellt utbildade dödliga från de planetariska skolorna för administration vilka även har fått motta den suprema tjänstens orden från morontiatemplet.
55:3.20 (626.9) 7. Vissa valda kommissioner bestående av tre vederbörligen kvalificerade medborgare som enligt direktiv av Planethärskaren tidvis väljs av medborgarna för sin speciella förmåga att utföra något bestämt uppdrag som är nödvändigt inom den ifrågavarande planetariska sektorn.
55:3.21 (626.10) Det stora hinder som möter Urantia i fråga om att uppnå ljusets och livets höga planetariska bestämmelse ligger i problemen med sjukdom, degenerering, krig, olikfärgade raser och mångspråkighet.
55:3.22 (626.11) Ingen evolutionär värld kan hoppas på att framskrida längre än till det första stadiet av etablering i ljuset innan den har uppnått ett språk, en religion och en filosofi. Om befolkningen hör till en och samma ras underlättas ett sådant uppnående storligen, men de många folkslagen på Urantia utesluter inte uppnåendet av högre stadier.
55:4.1 (626.12) Under de successiva stadierna av stadgad tillvaro gör de bebodda världarna underbara framsteg under den frivilliga Finalitkårens visa och sympatiska förvaltning; kåren består av uppstigna som har uppnått Paradiset och kommit tillbaka för att vårda sig om sina bröder i köttet. Dessa finaliter samarbetar aktivt med Treenighetens Undervisande Söner, men de påbörjar inte sitt egentliga deltagande i världens angelägenheter förrän morontiatemplet framträder på jorden.
55:4.2 (626.13) Då Finalitkårens planetariska omvårdnad officiellt har inletts drar sig majoriteten av de himmelska skarorna tillbaka. Men de serafiska ödesväktarna fortsätter sin personliga verksamhet till fromma för de framåtskridande dödliga i ljuset; i själva verket kommer dessa änglar i ständigt ökat antal under de stadgade tidsåldrarna, emedan större och större grupper av människor når den tredje kosmiska kretsen för den dödliges samordnade framsteg under det planetariska livsförloppet.
55:4.3 (627.1) Detta är endast den första i raden av administrativa anpassningar i anslutning till utvecklingen av de på varandra följande tidsåldrarna med deras allt mera lysande resultat i de bebodda världarna allteftersom dessa framskrider från det första till det sjunde stadiet av stadgad tillvaro.
55:4.4 (627.2) 1. Det första stadiet av ljus och liv. En värld i detta första stadgade stadium administreras av tre regenter:
55:4.5 (627.3) a. Planethärskaren, som inom kort får råd av den rådgivande Treenighetens Undervisande Son, som med all sannolikhet är ledaren för den sista kåren av dessa Söner med tjänstgöring på planeten.
55:4.6 (627.4) b. Ledaren för den planetariska finalitkåren.
55:4.7 (627.5) c. Adam och Eva som fungerar tillsammans för att förena Prinshärskarens och finalitledarens dubbla ledarskap.
55:4.8 (627.6) Som tolkar för serafväktarna och finaliterna fungerar de befordrade och befriade mellanvarelserna. En av de sista åtgärder som Treenighetens Undervisande Söner vidtar under sin avslutande mission är att befria världens mellanvarelser och befordra (eller återbörda) dem till avancerad planetarisk status samt att utnämna dem till ansvarsfulla platser i den nya administrationen för den stadgade sfären. Sådana förändringar i vidden av människans synkrets har redan gjorts att de dödliga kan uppfatta dessa hittills osynliga kusiner från den adamiska regimens tidigaste tider. Detta möjliggörs av de slutliga upptäckterna inom de fysiska vetenskaperna i förbindelse med de Ledande Fysiska Övervakarnas utvidgade planetariska funktioner.
55:4.9 (627.7) Systemhärskaren har behörighet att befria mellanvarelser från deras uppdrag när som helst efter det första stadgade stadiet, så att de med hjälp av Livsbärare och fysiska övervakare kan bli som morontiamänniskor och påbörja sin uppstigning till Paradiset efter att ha fått Riktare.
55:4.10 (627.8) Under det tredje stadiet och därefter tjänstgör fortfarande en del mellanvarelser, huvudsakligen som kontaktpersonligheter för finaliterna, men för varje nytt stadium av ljus och liv ersätter nya klasser av förbindelsepersonligheter i stor utsträckning mellanvarelserna; mycket få av dessa stannar någonsin kvar utöver det fjärde stadiet av ljus. Det sjunde stadiet bevittnar de första absonita omvårdarnas ankomst från Paradiset för att tjäna i stället för vissa universumvarelser.
55:4.11 (627.9) 2. Det andra stadiet av ljus och liv. Denna epok kännetecknas i världarna av ankomsten av en Livsbärare som blir frivillig rådgivare till de planetariska regenterna beträffande de fortsatta strävandena att rena och stabilisera det dödliga släktet. Sålunda tar livsbärarna aktivt del i människosläktets fortsatta evolution — fysiskt, socialt och ekonomiskt. Sedan utsträcker de sin övervakning till en ytterligare rening av människosläktet genom en drastisk eliminering av de efterblivna och seglivade kvarlevorna av en underlägsen potential av intellektuell, filosofisk, kosmisk och andlig natur. De som planerar och planterar livet i en värld avsedd att bebos är fullt kompetenta att ge råd åt de Materiella Sönerna och Döttrarna som har full och obestridd behörighet att rena det evolverande släktet från alla skadliga inflytelser.
55:4.12 (627.10) Från det andra stadiet vidare under hela utvecklingsskedet för en stadgad planet tjänar de Undervisande Sönerna som rådgivare till finaliterna. Under dessa uppdrag tjänar de som frivilliga och inte enligt förordnande; och de tjänar uteslutande hos finalitkåren, förutom att de med Planethärskarens tillstånd kan fås som rådgivare till den Planetariska Adam och Eva.
55:4.13 (628.1) 3. Det tredje stadiet av ljus och liv. Under denna epok börjar de bebodda världarna på ett nytt sätt värdesätta Dagarnas Forna, den andra fasen av Gud den Sjufaldige, och representanterna för dessa superuniversumets härskare knyter nya förbindelser till den planetariska administrationen.
55:4.14 (628.2) Under varje efterföljande tidsålder av stadgad tillvaro fungerar finaliterna i allt flera och mera omfattande avseenden. Det råder en nära arbetsgemenskap mellan finaliterna, Aftonstjärnorna (överänglarna) och Treenighetens Undervisande Söner.
55:4.15 (628.3) Under denna eller följande tidsålder knyts en Undervisande Son assisterad av en kvartett av omvårdande andar till den valda, dödliga, ledande verkställaren, som nu associeras med Planethärskaren för att tillsammans med honom gemensamt administrera världens angelägenheter. Dessa dödliga, ledande verkställare tjänar under tjugofem år enligt planetens tid, och det är denna nya utveckling som gör det lätt för de Planetariska Adam och Eva att under följande tidsåldrar få frigörelse från den värld där de har haft sitt långvariga förordnande.
55:4.16 (628.4) Kvartetten av omvårdande andar består av: serafernas ledare på ifrågavarande sfär, superuniversumets sekonafrådgivare, ärkeängeln för de dödligas omvandling samt den omniaf som verkar som personlig representant för den Förordnade Vakten stationerad i systemhögkvarteret. Dessa rådgivare erbjuder emellertid aldrig sina råd oombedda.
55:4.17 (628.5) 4. Det fjärde stadiet av ljus och liv. Treenighetens Undervisande Söner uppträder i nya roller i världarna. Assisterade av de av de skapade treenigade sönerna som så länge har varit associerade med deras klass kommer de nu till världarna som frivilliga handledare och rådgivare till Planethärskaren och hans medarbetare. Dessa par — Paradis-Havona-treenigade söner och uppstigna-treenigade söner — representerar skilda universumsynvinklar och olika personliga erfarenheter vilket är till stor nytta för planeternas regenter.
55:4.18 (628.6) Efter denna tidsålder kan de Planetariska Adam och Eva när som helst anhålla hos Härskar-Skaparsonen om befrielse från de planetariska uppgifterna för att påbörja sin uppstigning till Paradiset; eller de kan stanna kvar på planeten som ledare för den, i ett allt andligare samhälle, nyligen uppkomna klass som består av avancerade dödliga som stävar efter att förstå finaliternas filosofiska läror framförda av de Lysande Aftonstjärnorna som nu har förordnats till dessa världar för att samarbeta i par med sekonaferna från superuniversumets högkvarter.
55:4.19 (628.7) Finaliterna är i huvudsak sysselsatta med att sätta igång de nya och övermateriella aktiviteterna i samhället — sociala, kulturella, filosofiska, kosmiska och andliga. Så vitt vi kan se kommer de att fortsätta denna omvårdnad långt in i den sjunde epoken av evolutionär stabilitet, då de möjligen beger sig vidare för verksamhet i yttre rymden; varefter vi antar att deras platser möjligen intas av absonita varelser från Paradiset.
55:4.20 (628.8) 5. Det femte stadiet av ljus och liv. Omvandlingarna i detta stadium av stadgad tillvaro gäller nästan helt de fysiska områdena och berör i främsta rummet de Ledande Fysiska Övervakarna.
55:4.21 (628.9) 6. Det sjätte stadiet av ljus och liv bevittnar utvecklingen av nya funktioner i världens sinnesströmkretsar. Kosmisk visdom verkar bli en viktig del av sinnesomvårdnaden i universumet.
55:4.22 (628.10) 7. Det sjunde stadiet av ljus och liv. Tidigt under den sjunde epoken får Treenighetens Undervisande Son, som fungerar som rådgivare till Planethärskaren, sällskap av en frivillig rådgivare utsänd av Dagarnas Forna, och senare utökas de med en tredje rådgivare som kommer från superuniversumets Supreme Verkställare.
55:4.23 (629.1) Under denna epok, om inte tidigare, befrias Adam och Eva alltid från sina planetariska förpliktelser. Om det finns en Materiell Son i finalitkåren kan han bli associerad med den dödliga ledande verkställaren, och ibland anmäler sig en Melkisedek att fungera som frivillig i denna bemärkelse. Om det finns en mellanvarelse bland finaliterna befrias omedelbart alla som hör till den klassen och som finns kvar på planeten.
55:4.24 (629.2) Sedan en Planetarisk Adam och Eva har befriats från sitt uppdrag som har spänt över tidsåldrar kan de välja någon av följande levnadsbanor:
55:4.25 (629.3) 1. De kan förskaffa sig planetarisk befrielse och omedelbart från universumets högkvarter påbörja livsskedet som för till Paradiset, varvid de får Tankeriktare vid slutet av sin morontiaerfarenhet.
55:4.26 (629.4) 2. Mycket ofta får en Planetarisk Adam och Eva Riktare medan de tjänar i en värld stadgad i ljuset samtidigt med att några av deras importerade renrasiga barn, som frivilligt har anmält sig för en period av planetarisk tjänst, får Riktare. Senare kan de alla bege sig till universumets högkvarter och där påbörja sitt paradislivsskede.
55:4.27 (629.5) 3. En Planetarisk Adam och Eva kan välja — likt Materiella Söner och Döttrar från systemhuvudstaden — att bege sig direkt till midsonitvärlden för en kort vistelse för att där få sina Riktare.
55:4.28 (629.6) 4. De kan besluta att återvända till systemhögkvarteret för att där för en tid fungera som medlemmar av den högsta domstolen, efter vilken tjänst de får Riktare och börjar sin uppstigning till Paradiset.
55:4.29 (629.7) 5. De kan välja att från sina administrativa plikter bege sig tillbaka till sin födelsevärld för att tjäna som lärare för en period och bli bebodda av Riktare vid tiden för överföringen till universumets högkvarter.
55:4.30 (629.8) Under alla dessa epoker utövar de importerade assisterande Materiella Sönerna och Döttrarna ett oerhört stort inflytande på den framåtskridande sociala och ekonomiska ordningen. De är potentiellt odödliga, åtminstone tills de väljer att bli människolika, få Riktare och påbörja färden mot Paradiset.
55:4.31 (629.9) I de evolutionära världarna måste en varelse bli människolik för att få Tankeriktare. Alla uppstigna medlemmar av de Dödligas Finalitkår har varit bebodda av Riktare och har fusionerat med dem utom seraferna, och de blir bebodda av Fadern genom en annan typ av ande när de upptas i denna kår.
55:5.1 (629.10) Dödliga varelser som lever i en isolerad värld som har drabbats av synd, domineras av ondska och kännetecknas av egennytta, såsom Urantia, kan knappast föreställa sig den fysiska fulländning, intellektuella uppnåelse och andliga utveckling som kännetecknar dessa avancerade evolutionsepoker på en syndfri sfär.
55:5.2 (629.11) De avancerade stadierna i en värld etablerad i ljus och liv representerar höjdpunkten i den evolutionära materiella utvecklingen. I dessa kultiverade världar finns inte längre lättjan och motsättningarna från de tidigare primitiva tidsåldrarna. Fattigdomen och den sociala ojämlikheten är nästan helt borta, degenereringen har försvunnit och brottslighet förekommer sällan. Vansinnet har praktiskt taget upphört att existera och svagsintheten har så gott som försvunnit.
55:5.3 (629.12) Dessa världars ekonomiska, sociala och administrativa status är av hög och fulländad klass. Vetenskap, konst och näringsliv blomstrar, och samhället är en smidigt fungerande mekanism som representerar en hög materiell, intellektuell och kulturell nivå. Näringslivet har till stor del inriktats på att tjäna de högre syftena i en sådan utomordentlig civilisation. Det ekonomiska livet i en dylik värld har blivit etiskt.
55:5.4 (630.1) Krig är något som hör till historien, och det finns inte längre några arméer eller polisstyrkor. Förvaltningen försvinner gradvis. Självkontrollen gör så småningom de lagar som människorna har instiftat föråldrade. Omfattningen av den offentliga förvaltningen och de lagstadgade bestämmelserna, under mellanskedet i en avancerande civilisation, står i omvänd proportion till moralen och andligheten hos medborgarna.
55:5.5 (630.2) Skolorna är betydligt bättre och ägnar sig åt att träna sinnet och vidga själen. Konstcentren är utsökta och musikens organisationer ypperliga. Templen för gudsdyrkan och de tillhörande skolorna för filosofi och erfarenhetsmässig religion är skapelser av skönhet och storslagenhet. Friluftsarenorna för gudstjänstsamlingar är lika sublima i sin konstnärliga enkelhet.
55:5.6 (630.3) Utrymmena för tävlingar, humor och andra faser av individuella och gruppvisa aktiviteter är väl tilltagna och ändamålsenliga. Ett speciellt särdrag i tävlingsaktiviteterna i en sådan högt kultiverad värld gäller individers och gruppers strävan att utmärka sig inom kosmologins vetenskaper och filosofier. Litteraturen och vältaligheten blomstrar, och språket har så förbättrats att det symboliserar begrepp lika väl som uttrycker idéer. Livet är uppfriskande enkelt; människan har till slut koordinerat en hög grad av mekanisk utveckling med en inspirerande intellektuell nivå och har överskuggat båda med ett utsökt andligt uppnående. Strävan efter lycka är en upplevelse av glädje och tillfredsställelse.
55:6.1 (630.4) Då världarna avancerar i sin etablerade status av ljus och liv blir samhället allt mera fridfullt. Individen har blivit mera altruistisk och broderlig fast inte mindre oberoende eller mindre hängiven sin familj.
55:6.2 (630.5) På Urantia, och sådana ni är, kan ni föga uppskatta den avancerade ställningen och progressiva naturen hos de upplysta släktena i dessa fulländade världar. Dessa människor utgör blomningen av de evolutionära raserna. Men sådana varelser är fortfarande dödliga; de fortsätter att andas, äta, sova och dricka. Detta storartade utvecklingsresultat är inte himlen, men det ger en sublim försmak av de gudomliga världarna under uppstigningen till Paradiset.
55:6.3 (630.6) I en normal värld har människosläktets biologiska livsduglighet för länge sedan under tidsepokerna efter Adam lyfts till en hög nivå; och nu fortsätter människans fysiska evolution från tidsålder till tidsålder under hela den stadgade tidsperioden. Både syn- och hörselområdet utvidgas. I detta skede har befolkningen blivit oförändrad till antalet. Förökningen regleras enligt planetariska behov och medfödda ärftliga egenskaper: De dödliga på en planet under denna tidsålder indelas i mellan fem och tio grupper, och de lägre grupperna tillåts skaffa sig endast hälften så många barn som de högre. Den fortsatta förbättringen av ett sådant storartat släkte under hela skedet av ljus och liv är till stor del en fråga om selektiv reproduktion av de rasliga anlag som uppvisar högrestående egenskaper av en social, filosofisk, kosmisk eller andlig natur.
55:6.4 (630.7) Riktarna fortsätter att anlända så som under tidigare evolutionära tidsskeden, och under epokernas förlopp kan dessa dödliga allt bättre kommunicera med Fadersfragmentet i sitt inre. Under de första och förandliga stadierna av utveckling fungerar de biträdande sinnesandarna fortfarande. Den Heliga Anden och änglarnas omvårdnad är ännu effektivare allteftersom de på varandra följande epokerna av stabiliserat liv upplevs. Under det fjärde stadiet av ljus och liv förefaller de avancerade dödliga att uppleva en ansenlig grad av medveten kontakt med Härskarandens andenärvaro i superuniversumets förvaltningsområde, samtidigt som filosofin inom en sådan värld är fokuserad på en strävan att förstå de nya uppenbarelserna om Gud den Supreme. Mer än hälften av människoinvånarna på planeter med denna avancerade ställning upplever omvandling till morontiatillståndet från de levandes skara. Alldeles så, ”allt gammalt försvinner, se, allting blir nytt”.
55:6.5 (631.1) Vi förstår att den fysiska evolutionen har nått sin fulländning vid slutet av den femte epoken under ljusets och livets skede. Vi noterar att de övre gränserna för den andliga utveckling som är förenad med det evolverande människosinnet bestäms av de förenade morontiavärdenas och kosmiska betydelsernas nivå, där fusion med Riktaren sker. Men beträffande visdomen antar vi, fastän vi verkligen inte vet, att det aldrig kan finnas en gräns för den intellektuella evolutionen och uppnåendet av visdom. I en sjunde stadiets värld kan visdomen uttömma de materiella potentialerna, gå över i måta-insikt och slutligen rentav få känning av den absonita storslagenheten.
55:6.6 (631.2) Vi observerar att människorna i dessa högt evolverade världar som länge har befunnit sig i sjunde stadiet lär sig fullständigt lokaluniversumets språk innan de omvandlas; jag har besökt några mycket gamla planeter där abandonter lärde de äldre dödliga superuniversumets språk. I dessa världar har jag iakttagit den teknik med vilken de absonita personligheterna gör finaliternas närvaro i morontiatemplet synlig.
55:6.7 (631.3) Detta är berättelsen om det storartade målet för de dödligas strävan i de evolutionära världarna; allt detta sker redan innan människorna påbörjar sitt morontiaskede; all denna strålande utveckling kan uppnås av materiella dödliga i bebodda världar, det allra första stadiet i den ändlösa och ofattbara karriären av uppstigning till Paradiset och uppnående av gudomligheten.
55:6.8 (631.4) Men kan ni ens föreställa er hurdana de evolutionära dödliga ar som nu kommer upp från världar som länge har existerat i den sjunde epoken av stabiliserat ljus och liv? Det är sådana som dessa som far till morontiavärldarna kring lokaluniversumets högkvarter för att där påbörja sitt uppstigningsskede.
55:6.9 (631.5) Om de dödliga på den förvirrade Urantia blott kunde se en av dessa mera avancerade världar som länge har varit stabiliserade i ljus och liv skulle de aldrig mera ifrågasätta visdomen i den evolutionära planen för skapelsen. Även om det inte fanns något framtida evigt framåtskridande för de skapade, skulle dock de dödliga släktenas lysande evolutionära resultat i dessa stabiliserade världar av fulländat uppnående utgöra ett fullt tillräckligt berättigande för skapandet av människan i tidens och rymdens världar.
55:6.10 (631.6) Vi funderar ofta: Om storuniversum etablerades i ljus och liv, skulle då dessa utomordentliga dödligas bestämmelse fortfarande vara Finalitkåren? Men det vet vi inte.
55:7.1 (631.7) Denna epok sträcker sig från morontiatemplets framträdande vid det nya planetariska högkvarteret till den tid då hela systemet stabiliserar sig i ljus och liv. Denna tidsålder öppnas av Treenighetens Undervisande Söner vid slutet av deras följd av världsmissioner, då Planetprinsen enligt mandat av Paradisets Gåvoson för den sfären och i dennes personliga närvaro upphöjs till Planethärskare. Samtidigt därmed påbörjar finaliterna sin aktiva delaktighet i de planetariska angelägenheterna.
55:7.2 (632.1) Till det yttre och synligt framträder den Materiella Sonen och Dottern, de Planetariska Adam och Eva, som de egentliga härskarna eller ledarna för en sådan värld som har stabiliserats i ljus och liv. Finaliterna är osynliga, så som även Prins-Härskaren, utom i morontiatemplet. De egentliga och konkreta överhuvudena för den planetariska regimen är därför den Materiella Sonen och Dottern. Det är vetskapen om dessa arrangemang som har gett prestige åt idén om kungar och drottningar överallt i universums världar. Kungar och drottningar är en mycket lyckad lösning under dessa idealiska förhållanden, då en värld har till sitt förfogande dessa höga personligheter som kan verka för ännu högre men osynliga härskares räkning.
55:7.3 (632.2) När ett sådant skede uppnås i er värld kommer utan tvivel Makiventa Melkisedek, som nu är ställföreträdande Planetprins på Urantia, att inta platsen som Planethärskare; och i Jerusem har man länge antagit att han kommer att åtföljas av en son och en dotter till Urantias Adam och Eva. De finns nu i Edentia som skyddslingar till de Högsta i Norlatiadek. Dessa Adams barn kunde sålunda tjäna på Urantia tillsammans med Melkisedekhärskaren emedan de berövades sin förmåga att föröka sig för nästan 37.000 år sedan vid den tid då de gav upp sina materiella kroppar på Urantia som förberedelse för överföringen till Edentia.
55:7.4 (632.3) Denna stadgade tidsålder fortsätter och fortsätter tills varje bebodd planet i systemet uppnår det stabiliserade skedet, och sedan när den yngsta världen — den som sist uppnår ljus och liv — har upplevt denna stadga under tusen år enligt systemtid övergår hela systemet till stabiliserad status, och de enskilda världarna förs in i systemepoken av ljusets och livets tidsskede.
55:8.1 (632.4) När ett helt system blir stadgat i liv tar en ny form av förvaltning sin början. Planethärskarna blir medlemmar av systemkonklaven, och detta nya administrativa organ utövar den högsta makten under Konstellationsfädernas vetorätt. Ett sådant system av bebodda världar blir praktiskt taget självstyrande. Systemets lagstiftande församling bildas i högkvartersvärlden, och varje värld sänder sina tio representanter till den. Domstolar etableras nu i systemhuvudstäderna, och endast besvär förs till universumets högkvarter.
55:8.2 (632.5) Då systemet har stabiliserats blir den Befullmäktigade Vakten, representanten för superuniversumets Supreme Verkställare, frivillig rådgivare till systemets högsta domstol och den nya lagstiftande församlingens egentliga ordförande.
55:8.3 (632.6) Sedan ett helt system har stadgats i ljus och liv byts Systemhärskarna inte längre. En sådan härskare stannar ständigt som överhuvud för sitt system. De biträdande härskarna fortsätter att bytas så som under tidigare tidsåldrar.
55:8.4 (632.7) Under denna epok av stabilisering kommer midsoniter för första gången från de världar där de vistas vid universumets högkvarter för att verka som rådgivare vid de lagstiftande församlingarna och de lagtillämpande domstolarna. Dessa midsoniter är också sysselsatta med strävanden att inplantera nya måta-betydelser av supremt värde i de undervisningsföretag som de stödjer tillsammans med finaliterna. Vad de Materiella Sönerna gjorde för de dödligas raser i biologiskt bemärkelse, det gör midsoniterna nu för dessa enade och förhärligade människor inom filosofins och det förandligade tänkandets ständigt framåtskridande områden.
55:8.5 (633.1) I de bebodda världarna bli de Undervisande Sönerna frivilliga medarbetare till finaliterna, och dessa samma Undervisande Söner åtföljer också finaliterna till mansoniavärldarna när dessa sfärer inte längre skall användas som differentierade mottagningsvärldar sedan hela systemet har stabiliserats i ljus och liv; åtminstone gäller detta vid den tid då hela konstellationen har evolverat på detta sätt. Men det finns inga grupper som har avancerat så långt i Nebadon.
55:8.6 (633.2) Vi har inte tillstånd att uppenbara arten av de finaliters arbete vilka kommer att övervaka dessa ånyo invigda mansoniavärldar. Ni har emellertid blivit informerade om att det överallt i universerna finns olika typer av intelligenta skapade varelser som inte har beskrivits i dessa berättelser.
55:8.7 (633.3) Och nu då systemen, det ena efter det andra, blir stabiliserade i ljuset tack vare framstegen i de världar som de består av, kommer den tid då det sista systemet i en viss konstellation uppnår stabilisering och universumets administratörer — Mästarsonen, Dagarnas Förenande och den Klara Morgonstjärnan — anländer till konstellationens huvudstad för att proklamera de Högsta som de obetingade härskarna över den nyligen fulländade familjen av ett hundra stadgade system av bebodda världar.
55:9.1 (633.4) Förenandet av en hel konstellation av stadgade system åtföljs av nyfördelningar av den verkställande makten och ytterligare omfördelningar inom universumets administration. Denna epok bevittnar avancerade resultat i varje bebodd värld men kännetecknas i synnerhet av nyanpassningar i konstellationens högkvarter, med betydande förändringar i förhållandet både till systemövervakningen och till lokaluniversumets styrelse. Under denna tidsålder överförs många konstellations- och universumaktiviteter till systemhuvudstäderna, och superuniversumets representanter knyter nya och intimare förbindelser med planeternas, systemens och universumets härskare. Samtidigt med dessa nya förbindelser etablerar sig vissa av superuniversumets administratörer i konstellationshuvudstäderna som frivilliga rådgivare till de Högsta Fäderna.
55:9.2 (633.5) När en konstellation sålunda har stabiliserats i ljus upphör den lagstiftande funktionen, och Systemhärskarnas hus, som leds av de Högste, träder i stället. För första gången står dylika administrativa grupper nu i direkt kontakt med superuniversumets styrelse i ärenden som gäller förhållanden med Havona och Paradiset. I övrigt förblir konstellationen relaterad till lokaluniversumet såsom tidigare. Från det ena stadiet till det andra under det stadgade livet fortsätter univitatierna att administrera konstellationens morontiavärldar.
55:9.3 (633.6) Under tidsåldrarnas förlopp tar Konstellationsfäderna över mer och mer av de detaljerade administrativa eller övervakande funktioner som tidigare var koncentrerade till universumets högkvarter. Då de uppnår det sjätte stadiet av stabilisering har dessa enade konstellationer nått en ställning av närapå fullständig autonomi. Öppnandet av det sjunde stadiet av stadgad tillvaro kommer utan tvivel att bevittna upphöjandet av dessa härskare till den sanna värdighet som anges av deras namn, de Högsta. I alla avseenden står konstellationerna då i direkt kontakt med superuniversumets härskare, medan lokaluniversumets styrelse utvidgas till att överta ansvaret för nya uppgifter i storuniversum.
55:10.1 (634.1) När ett universum blir stabiliserat i ljus och liv svänger det snart in i superuniversumets etablerade strömkretsar och Dagarnas Forna proklamerar grundandet av det suprema rådet med obegränsad behörighet. Detta nya styrande organ består av de ett hundra Dagarnas Trogna under ledning av Dagarnas Förenande, och som första åtgärd erkänner detta suprema råd Mästar-Skaparsonens överhöghet.
55:10.2 (634.2) Universumets administration är, i den mån den berör Gabriel och Fader Melkisedek, helt oförändrad. Detta råd med obegränsad behörighet befattar sig i huvudsak med de nya problem och nya förhållanden som kommer sig av den avancerade ställningen i ljus och liv.
55:10.3 (634.3) Den Biträdande Inspektören mobiliserar nu alla Förordnade Vakter för att av dem bilda stabiliseringskåren för lokaluniversumet och ber Fader Melkisedek att med sig dela övervakningen av den. Och nu förordnas för första gången en kår av Inspirerade Treenighetsandar till tjänst hos Dagarnas Förenade.
55:10.4 (634.4) Då ett helt lokaluniversum stabiliseras i ljus och liv medför det djupgående omställningar i hela administrationsplanen, från de enskilda bebodda världarna till universumets högkvarter. Nya kontaktförhållanden sträcker sig ned till konstellationerna och systemen. Lokaluniversumets Moderande upplever nya förbindelserelationer med superuniversumets Härskarande, och Gabriel etablerar direkt kontakt med Dagarnas Forna avsedd att vara i funktion då Mästarsonen eventuellt är borta från högkvartersvärlden.
55:10.5 (634.5) Under denna och de följande tidsåldrarna fortsätter Administratörsönerna att fungera som domperiodens domare, medan ett hundra av dessa Paradisets Avonalsöner bildar den Klara Morgonstjärnans nya höga råd i universumets huvudstad. Senare och på anmodan av Systemhärskarna blir en av dessa Administratörsöner suprem rådgivare i varje lokalsystem och stationerad i dess högkvartersvärld tills det sjunde stadiet av enande uppnås.
55:10.6 (634.6) Under denna epok är Treenighetens Undervisande Söner frivilliga rådgivare inte endast till Planethärskarna, utan i grupper om tre tjänar de på samma sätt även Konstellationsfäderna. Till sist finner dessa Söner sin plats i lokaluniversumet, ty vid denna tid förflyttas de från den lokala skapelsens förvaltningsområde och förordnas till tjänst vid det suprema rådet med obegränsad behörighet.
55:10.7 (634.7) För första gången erkänner finalitkåren nu domsrätten som utövas av en utanför Paradiset befintlig auktoritet, nämligen det suprema rådet. Hittills har finaliterna inte erkänt något överinseende från denna sida om Paradiset.
55:10.8 (634.8) Skaparsönerna i sådana stadgade universer vistas en stor del av sin tid i Paradiset och dess tillhörande världar samt i rådplägning med de talrika finalitgrupper som tjänar överallt i den lokala skapelsen. På detta sätt finner Mikael som människa ett fullständigare broderskapsförhållande till de förhärligade finalitdödliga.
55:10.9 (634.9) Spekulationer om dessa Skaparsöners funktion i samband med de yttre universer som nu undergår en preliminär hopsamling är helt fåfänga. Men vi ägnar oss alla åt sådana överväganden från tid till annan. Då detta fjärde stadium av utveckling uppnås blir Skaparsonen administrativt fri; den Gudomliga Omvårdaren förenar allt mera sin verksamhet med superuniversumets Härskarande och den Oändlige Anden. Det ser ut att utvecklas ett nytt och sublimt förhållande mellan Skaparsonen, den Skapande Anden, Aftonstjärnorna, de Undervisande Sönerna och den ständigt ökande finalitkåren.
55:10.10 (635.1) Om Mikael en gång lämnade Nebadon skulle Gabriel utan tvivel bli högsta administratör med Fader Melkisedek som sin medarbetare. Samtidigt skulle en ny status tilldelas alla klasser av permanenta medborgare, såsom Materiella Söner, univitatier, midsoniter, susatier och med Anden fusionerade dödliga. Men så länge som evolutionen fortsätter behövs serafer och ärkeänglar i universumets administration.
55:10.11 (635.2) Vi är emellertid övertygade om två detaljer i våra spekulationer: Om Skaparsönerna är bestämda till de yttre universerna kommer de Gudomliga Omvårdarna utan tvivel att åtfölja dem. Vi är lika säkra på att Melkisedekarna skall stanna i de universer där de har sitt ursprung. Vår uppfattning är att Melkisedekarna är bestämda att spela allt ansvarsfullare roller i lokaluniversumets styrelse och administration.
55:11.1 (635.3) Superuniversumets mindre och större sektorer figurerar inte direkt i planen för stabiliserandet i ljus och liv. Detta evolutionära framskridande gäller i första hand lokaluniversumet som en enhet och berör endast beståndsdelarna i ett lokaluniversum. Ett superuniversum stabiliseras i ljus och liv när alla de lokaluniverser som det består av är sålunda fulländade. Men inget av de sju superuniverserna har nått en framstegsnivå som ens närmar sig detta.
55:11.2 (635.4) Den mindre sektorns tidsålder. Så långt vi kan se av våra observationer har det femte eller den mindre sektorns stadium av stabilisering att göra uteslutande med den fysiska statusen och jämsides därmed inkopplandet av de ett hundra associerade lokaluniverserna i superuniversumets etablerade strömkretsar. Uppenbarligen berörs endast styrkecentren och deras medarbetare av dessa omgrupperingar av den materiella skapelsen.
55:11.3 (635.5) Den större sektorns tidsålder. Beträffande det sjätte stadiet eller den större sektorns stabilisering kan vi endast göra antaganden eftersom ingen av oss har bevittnat en sådan händelse. Trots det kan vi dra slutsatser om många av de administrativa och andra omställningar som antagligen skulle åtfölja en sådan avancerad status i de bebodda världarna och deras universumgrupperingar.
55:11.4 (635.6) Emedan den mindre sektorns status har att göra med jämbördig fysisk jämvikt sluter vi oss till att den större sektorns enande kommer att beröra vissa nya intellektuella uppnåelsenivåer, möjligen en del avancerade resultat inom den suprema förståelsen av kosmisk visdom.
55:11.5 (635.7) Vi drar våra slutsatser beträffande de omställningar som antagligen ansluter sig till uppnåendet av hittills ouppnådda nivåer i evolutionärt framåtskridande genom att observera resultaten av dessa uppnådda mål i de enskilda världarna och i erfarenheterna hos enskilda dödliga som lever på dessa äldre och högt utvecklade sfärer.
55:11.6 (635.8) Det må göras klart att de administrativa mekanismerna eller förvaltningsförfarandena i ett universum eller superuniversum inte på något sätt kan begränsa eller fördröja den evolutionära utvecklingen eller det andliga framskridandet på en enskild bebodd planet eller någon enskild dödligs utveckling på en sådan sfär.
55:11.7 (635.9) I en del av de äldre universerna finner vi världar som har stabiliserats i det femte och sjätte stadiet av ljus och liv — till och med långt in i den sjunde epoken — vilkas lokalsystem ännu inte är stadgade i ljuset. Yngre planeter kan fördröja systemets enande, men detta hindrar inte det minsta framstegen i en äldre och avancerad värld. Inte heller kan miljömässiga begränsningar ens i en isolerad värld omintetgöra den enskilde dödliges personliga uppnåelse; Jesus från Nasaret uppnådde, som en människa bland människorna, personligen ljusets och livets status för över ett tusen niohundra år sedan på Urantia.
55:11.8 (636.1) Genom att observera vad som händer i de sedan länge stabiliserade världarna kan vi dra ganska tillförlitliga slutsatser beträffande vad som kommer att ske när ett helt superuniversum stadgas i ljuset, även om vi inte kan göra några säkra antaganden vad beträffar stabiliseringen av de sju superuniverserna.
55:12.1 (636.2) Vi kan inte bestämt förutsäga vad som skulle hända när ett superuniversum stabiliseras i ljus då en sådan händelse aldrig har inträffat. Av Melkisedekarnas undervisning, vilken aldrig har blivit motsagd, drar vi den slutsatsen att omfattande förändringar skulle företas inom hela organisationen och administrationen av varje enhet i skapelserna i tid och rymd, allt från de bebodda världarna till superuniversumets högkvarter.
55:12.2 (636.3) I allmänhet tror man att de av de skapade treenigade sönerna, som annars inte är bundna till tjänst, i stort antal skall samlas till högkvarteren och huvudstäderna i olika delar av de stabiliserade superuniverserna. Detta kan vara en förberedelse för yttre rymdens varelser, vilka man väntar sig att en gång skall anlända, på sin väg in till Havona och Paradiset, men det vet vi verkligen inte.
55:12.3 (636.4) Om och när ett superuniversum stabiliserades i ljus och liv tror vi att de nu rådgivande Okvalificerade Övervakarna till den Supreme skulle bilda det högsta administrativa organet i superuniversumets högkvartersvärld. Dessa personligheter har förmågan att stå i direkt kontakt med de absonita administratörer som genast blir aktiva i det stabiliserade superuniversumet. Fastän dessa Okvalificerade Övervakare länge har fungerat som handledare och rådgivare i avancerade evolutionära enheter av skapelsen antar de inte administrativa ansvar förrän den Suprema Varelsens behörighet blir suverän.
55:12.4 (636.5) Den Supremes Okvalificerade Övervakare, som fungerar mera omfattande under denna epok, är inte finita, absonita, ultimata eller infinita; de är suprematet och representerar endast Gud den Supreme. De är en personalisering av supremateten i tid och rymd och verkar därför inte i Havona. De verkar endast som suprema förenare. De kan möjligen vara involverade i universums återspeglingsteknik, men vi är inte säkra på det.
55:12.5 (636.6) Ingen av oss har en tillfredsställande uppfattning om vad som kommer att hända när storuniversum (de sju superuniverserna så som de är beroende av Havona) i sin helhet stabiliseras i ljus och liv. Den händelsen kommer utan tvivel att i evighetens tideböcker vara den mest betydelsefulla sedan centraluniversumets framträdande. Det finns de som anser att den Suprema Varelsen själv kommer att träda fram ur det Havona-mysterium som omger hans andeperson och ta sin boning i det sjunde superuniversumets högkvarter som den allsmäktiga och erfarenhetsmässiga härskaren över de fulländade skapelserna i tid och rymd. Men vi vet det verkligen inte.
55:12.6 (636.7) [Framfört av en Mäktig Budbärare temporärt förordnad till Ärkeänglarnas Råd på Urantia.]
Urantiaboken
Kapitel 56
56:0.1 (637.1) GUD är enhet. Gudomen är universellt koordinerad. Universernas universum är en enda väldig, integrerad mekanism som är absolut kontrollerad av ett enda oändligt sinne. De fysiska, intellektuella och andliga områdena i den universella skapelsen är gudomligt korrelerade. Det fulländade och ofulländade är sant förbundna med varandra, och därför kan den finita evolutionära varelsen stiga upp till Paradiset i lydnad inför den Universelle Faderns påbud: ”Var fulländade, såsom även jag är fulländad.”
56:0.2 (637.2) De olika skapelsenivåerna är alla förenade i Totaluniversums Arkitekters planer och administration. För de dödligas begränsade sinnen i tid och rum, kan universum presentera många problem och situationer som förefaller att uttrycka disharmoni och tyda på avsaknad av effektiv koordinering; men de av oss, som kan iaktta större vidder av universella fenomen och som är mera erfarna i denna konst att finna den grundläggande enheten som gömmer sig under den skapande olikheten och i att upptäcka den gudomliga ettheten som utbreder sig över all denna fungerande mångfald, ser bättre det gudomliga och enda ändamål som visar sig i alla dessa mångahanda manifestationer av universell skapande energi.
56:1.1 (637.3) Den fysiska eller materiella skapelsen är inte infinit, men den är fulländat koordinerad. Det finns kraft, energi och styrka, men de har alla ett gemensamt ursprung. De sju superuniverserna förefaller tvåfaldiga, centraluniversumet treenigt, men Paradiset är ensartat till sin uppbyggnad. Paradiset är det faktiska ursprunget till alla materiella universer — tidigare, nuvarande och framtida. Denna kosmiska härstamning är emellertid uttryck för en händelse i evigheten; vid ingen tid — förgången, nuvarande eller framtida — träder vare sig rymden eller det materiella kosmos fram från Ljusön i alltings centrum. Som kosmisk källa fungerar Paradiset före rymden och innan tiden; därför skulle dess deriveringar förefalla värnlösa i tiden och rymden om de inte trädde fram genom det Okvalificerade Absolutet, deras slutliga förvaringsplats i rymden och deras uppenbarare och reglerare i tiden.
56:1.2 (637.4) Det Okvalificerade Absolutet upprätthåller det fysiska universum, medan Gudomsabsolutet är den drivande kraften bakom den utsökta överinsynen i all materiell verklighet; båda Absoluten förenas funktionellt av det Universella Absolutet. Denna sammanhållande korrelation av det materiella universumet förstås bäst av alla personligheter — materiella, morontiella, absonita eller andliga — genom att observera gravitationsresponsen av all äkta materiell verklighet till den i nedre Paradiset centrerade gravitationen.
56:1.3 (638.1) Gravitationens förenande inverkan är universell och oföränderlig; den rena energins reaktion är likaså universell och oundviklig. Ren energi (urkraft) och ren ande föregår helt gravitationsresponsen. Dessa ursprungliga krafter som tillhör Absoluten regleras personligen av den Universelle Fadern; sålunda har all gravitation sitt centrum i den personliga närvaron av den Universelle Fadern till ren energi och ren ande och i hans övermateriella boning.
56:1.4 (638.2) Ren energi är föregångare till alla relativa funktionella realiteter som inte är ande, medan ren ande är potentialen för den gudomliga och styrande övervakningen av alla grundläggande energisystem. Dessa realiteter, så olika som de manifesterar sig överallt i rymden och som de observeras i tidens rörelser, har båda sitt centrum i Paradisfaderns person. I honom är de ett — måste de vara förenade — emedan Gud är en. Faderns personlighet är absolut förenad.
56:1.5 (638.3) I Gud Faderns infinita väsende kunde en verklighetens tvåfaldighet omöjligen existera, såsom fysisk och andlig verklighet; men i det ögonblick vi ser bort från de infinita nivåerna och den absoluta verkligheten i Paradisfaderns personliga värden, observerar vi existensen av dessa två realiteter och inser att de till fullo reagerar för hans personliga närvaro; i honom innehålls allting.
56:1.6 (638.4) Den stund man lösgör sig från det inte närmare bestämda begreppet Paradisfaderns infinita personlighet måste man förutsätta existensen av SINNE som det oundvikliga sättet att förena den allt vidare divergensen mellan dessa tvåfaldiga universummanifestationer av den ursprungliga monotetiska Skaparpersonligheten, det Första Ursprunget och Centret — JAG ÄR.
56:2.1 (638.5) Tanke-Fadern finner andeuttryck i Ord-Sonen och uppnår verklighetsexpansion i de vittutspridda materiella universerna genom Paradiset. Den Evige Sonens andliga uttryck korreleras med skapelsens materiella nivåer genom den Oändlige Andens funktioner, med vars sinnesomvårdnad som reagerar för anden och i vars sinneshandlingar som styr det fysiska, Gudomens andliga realiteter och Gudomens materiella följdverkningar korrelerar med varandra.
56:2.2 (638.6) Sinnet är den Oändlige Andens funktionella utrustning och därför infinit till sin potential och universell till sin utgivning. Den Universelle Faderns ursprungliga tanke förevigas i ett tvåfaldigt uttryck: Paradisön och hans Gudomsjämlike: den andlige och Evige Sonen. En sådan tvåfaldighet i den eviga verkligheten gör sinnets Gud, den Oändlige Anden, oundviklig. Sinnet är den oumbärliga kanalen för kommunikation mellan andliga och materiella realiteter. Den materiella evolutionära skapade varelsen kan fatta och förstå anden i sitt inre endast genom sinnets funktion.
56:2.3 (638.7) Detta infinita och universella sinne förekommer i tidens och rymdens universer som det kosmiska sinnet; och fastän det sträcker sig från de biträdande sinnesandarnas primitiva omvårdnad upp till den ledande verkställarens storartade sinne i ett universum, förenas även detta kosmiska sinne tillräckligt genom de Sju Härskarandarnas överinsyn, vilka i sin tur är koordinerade med det Suprema Sinnet i tid och rymd och fulländat korrelerade med den Oändlige Andens alltomfattande sinne.
56:3.1 (639.1) Så som den universella sinnesgravitationen är centrerad i den Oändlige Andens personliga närvaro i Paradiset, så har den universella andegravitationen sitt centrum i den Evige Sonens personliga närvaro i Paradiset. Den Universelle Fadern är en, men i tid och rymd uppenbaras han som tvåfaldiga fenomen: ren energi och ren ande.
56:3.2 (639.2) Paradisets anderealiteter är likaså en enhet, men i alla situationer och relationer i tid och rymd uppenbaras denna enda ande i de tvåfaldiga fenomenen av andepersonligheterna och -emanationerna från den Evige Sonen samt andepersonligheterna och -influenserna från den Oändlige Anden jämte tillhörande skapelser; och det finns ännu ett tredje — fragmentationer av ren ande — Faderns utgivning av Tankeriktarna och andra andeväsen som är förpersonliga.
56:3.3 (639.3) Oberoende av på vilken nivå av universumaktiviteter ni kan tänkas möta andliga fenomen eller få kontakt med andevarelser må ni veta att de alla härstammar från Gud, som är ande, som följd av Andesonens och den Oändlige Sinnesandens verksamhet. Denna vittutspridda ande fungerar som ett fenomen i de evolutionära världarna i tiden i enlighet med hur den styrs från högkvarteren i lokaluniverserna. Från dessa Skaparsönernas huvudstäder kommer den Heliga Anden och Sanningens Ande samt de biträdande sinnesandarnas omvårdnad till de materiella sinnenas lägre och evolverande nivåer.
56:3.4 (639.4) Medan sinnet är mera förenat på Härskarandarnas nivå i association med den Suprema Varelsen och som det kosmiska sinnet underställt det Absoluta Sinnet, förenas andeomvårdnaden till de evolverande världarna mera direkt i de personligheter som har sin boning i lokaluniversernas högkvarter och i de ledande Gudomliga Omvårdarnas personer, vilka i sin tur är närapå fulländat korrelerade med den Evige Sonens paradisgravitationsströmkrets, vari den slutliga föreningen sker av alla andemanifestationer i tid och rymd.
56:3.5 (639.5) Fulländad varelseexistens kan uppnås, upprätthållas och förevigas genom fusion av det självmedvetna sinnet med ett fragment av en andegåva, existerande före Treenigheten, från någon av personerna i Paradisets Treenighet. De dödligas sinne är en skapelse av den Evige Sonens och den Oändlige Andens Söner och Döttrar, och när det har fusionerat med Tankeriktaren från Fadern har det del i de evolutionära områdenas trefaldiga andeutrustning. Men dessa tre uttryck för anden blir fulländat förenade i finaliterna, så som de även i evigheten var på detta sätt förenade i den Universella JAG ÄR, innan denna någonsin blev den Universelle Fadern till den Evige Sonen och den Oändlige Anden.
56:3.6 (639.6) Anden måste alltid och till slut bli trefaldig i sitt uttryck och förenad i Treenigheten i sitt slutliga förverkligande. Anden uppkommer ur en enda källa genom ett trefaldigt uttryck; och till slut måste den uppnå sitt fulla förverkligande, och gör det också, i den gudomliga förening som erfars när man finner Gud — etthet med det gudomliga — i evigheten, och genom det kosmiska sinnets omvårdnad vilket är det infinita uttrycket av det eviga ordet av Faderns universella tanke.
56:4.1 (639.7) Den Universelle Fadern är en gudomligt förenad personlighet; därför kommer alla hans uppstigna barn, som bärs till Paradiset av den returnerande kraften hos Tankeriktarna som gav sig ut från Paradiset för att i lydnad inför Faderns påbud dväljas i de materiella dödliga, att likaså vara till fullo förenade personligheter innan de når Havona.
56:4.2 (640.1) Personligheten strävar av naturen efter att förena alla realiteter som den består av. Det första Ursprungets och Centrets infinita personlighet, den Universelle Fadern, förenar alla de sju Absolut som bildar Infiniteten; och den dödliga människans personlighet, som är en exklusiv och direkt utgivning från den Universelle Fadern, besitter likaså förmågan att förena de faktorer som bildar den dödliga varelsen. Denna förenande kreativitet hos personligheten i alla skapade är ett födelsemärke som anger dess höga och exklusiva källa och vidare vittnar om dess obrutna kontakt med denna samma källa genom personlighetsströmkretsen, genom vilken den skapades personlighet upprätthåller direkt och stödjande kontakt med Paradisfadern till all personlighet.
56:4.3 (640.2) Fastän Gud är manifesterad från den Sjufaldiges domäner upp genom supremateten och ultimateten till Gud den Absolute, erbjuder personlighetsströmkretsen som har sitt centrum i Paradiset och i Gud Faderns person ett sätt att fullständigt och fulländat förena alla dessa olika uttryck för den gudomliga personligheten, såvitt det gäller alla de skapades personligheter på alla nivåer av intelligent tillvaro och i alla världar i de fullkomliga, fulländade och fulländning undergående universerna.
56:4.4 (640.3) Fastän Gud för och i universerna är allt det som vi har beskrivit, är han dock för er och för alla andra varelser som känner Gud en enda, er Gud och deras Gud. För personligheten kan Gud inte vara plural. Gud är far till var och en av sina skapade varelser, och det är bokstavligen omöjligt för något barn att ha mer än en far.
56:4.5 (640.4) Filosofiskt, kosmiskt, och med hänsyn till olika nivåer och platser för manifestation kan ni och måste ni nödvändigtvis föreställa er plurala Gudomar i funktion och förutsätta existensen av plurala Treenigheter; men i den personliga kontakt som varje gudsdyrkande personlighet överallt i totaluniversum erfar i sin tillbedjan är Gud en; och denna enhetliga och personliga Gudom är vår förälder i Paradiset, Gud Fadern, utgivaren av, bevararen av och Fader till alla personligheter från den dödliga människan i de bebodda världarna till den Evige Sonen på Ljusön i alltings centrum.
56:5.1 (640.5) Paradisgudomens enhet, odelbarhet, är existentiell och absolut. Det finns tre eviga personaliseringar av Gudomen — den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden — men i Paradistreenigheten är de verkligen en Gudom, odelad och odelbar.
56:5.2 (640.6) Från den ursprungliga Paradis-Havona-nivån av existentiell verklighet har två subabsoluta nivåer differentierats, och på dessa har Fadern, Sonen och Anden deltagit i skapandet av talrika personliga medarbetare och underordnade. Fastän det inte är ändamålsenligt att i detta sammanhang påbörja behandlingen av den absonita gudomsföreningen på transcendentala nivåer av ultimatet, är det lämpligt att se på vissa drag i Gudomens olika personaliseringars förenande funktion i vilka gudomligheten manifesterar sig funktionellt för skapelsens olika sektorer och för de olika klasserna av intelligenta varelser.
56:5.3 (640.7) Gudomlighetens nuvarande verksamhet i superuniverserna framträder aktivt i operationerna som de Suprema Skaparna — de lokala universernas Skaparsöner och Skaparandar, superuniversernas Dagarnas Forna och Paradisets Sju Härskarandar — står för. Dessa varelser bildar Gud den Sjufaldiges första tre nivåer som leder in mot den Universelle Fadern, och hela denna Gud den Sjufaldiges domän undergår koordinering på den första nivån av erfarenhetsmässig gudom i den evolverande Suprema Varelsen.
56:5.4 (641.1) I Paradiset och centraluniversumet är Gudomens enhet ett faktum i tillvaron. Överallt i de evolverande universerna i tid och rymd är Gudomens enhet en uppnåelse.
56:6.1 (641.2) När Gudomens tre eviga personer fungerar som odelad Gudom i Paradistreenigheten uppnår de fulländad enhet; likaså när de skapar, antingen tillsammans eller var för sig, uppvisar deras paradisefterkommande den enhet som är kännetecknande för gudomligheten. Denna ändamålets gudomlighet vilken manifesteras av de Suprema Skaparna och Härskarna i tidens och rymdens domäner resulterar i den förenande maktpotentialen i den erfarenhetsmässiga suprematetens överhöghet, vilken potential i närvaron av den opersonliga energienheten i universum bildar en verklighetsspänning som endast kan lösas genom en adekvat förening med de erfarenhetsmässiga personlighetsrealiteterna hos den erfarenhetsmässiga Gudomen.
56:6.2 (641.3) Personlighetsrealiteterna hos den Suprema Varelsen härstammar från Paradisgudomarna, och i styrvärlden i Havonas yttersta krets förenas de med den Allsmäktige Supremes maktprivilegier vilka härrör från skapargudomligheterna i storuniversum. Gud den Supreme existerade som person i Havona före skapandet av de sju superuniverserna, men han fungerade endast på andliga nivåer. Utvecklingen av Suprematetens Allsmäktiga styrka genom olikartad gudomlighetssyntes i de evolverande universerna resulterade i en ny maktnärvaro av Gudomen som blev koordinerad med den Supremes andliga person i Havona genom förmedling av det Suprema Sinnet, som samtidigt omvandlades från den potential som fanns i den Oändlige Andens infinita sinne till den Suprema Varelsens aktiva funktionella sinne.
56:6.3 (641.4) Varelser som är utrustade med materiellt sinne i de evolutionära världarna i de sju superuniverserna kan förstå Gudomens enhet endast så som den evolverar i denna syntes av styrka och personlighet i den Suprema Varelsen. På ingen tillvaronivå kan Gud överskrida de varelsers uppfattningsförmåga som lever på denna nivå. Den dödliga människan måste, genom att inse sanningen, uppskatta skönheten och dyrka godheten, utveckla insikten om en kärlekens Gud och därefter genom stigande gudomsnivåer framskrida till att förstå den Supreme. Sedan Gudomen sålunda har uppfattats som förenad till sin styrka, kan den senare personaliseras till sin ande för de skapade att förstå och uppnå.
56:6.4 (641.5) Medan de uppstigande dödliga i superuniversernas huvudstäder uppnår förmågan att förstå den Allsmäktiges styrka och på de yttre kretsarna i Havona den Supremes personlighet, finner de i verkligheten inte den Suprema Varelsen så som de är bestämda att finna Gudomarna i Paradiset. Inte ens finaliterna, som är sjätte stadiets andar, har funnit den Suprema Varelsen; inte heller är det troligt att de gör det förrän de har nått ställningen som sjunde stadiets andar och förrän den Supreme har blivit faktiskt funktionell i de framtida yttre universernas aktiviteter.
56:6.5 (641.6) När de uppstigande finner den Universelle Fadern som den sjunde nivån av Gud den Sjufaldige, har de nått fram till den Första Personens personlighet på alla gudomsnivåer där det förekommer personliga förhållanden med de skapade varelserna i universum.
56:7.1 (642.1) Evolutionens stadiga framskridande i tidens och rymdens universer åtföljs av ständigt vidgade uppenbarelser om Gudomen till alla intelligenta varelser. Uppnåendet av den högsta punkten i det evolutionära framåtskridandet i en värld, ett system, en konstellation, ett universum, ett superuniversum eller i storuniversum är ett tecken på motsvarande utvidgningar av gudomsfunktionen till och i dessa progressiva enheter i skapelsen. Varje sådan lokal förhöjning av insikten om gudomligheten åtföljs emellertid av vissa utpräglade följdverkningar i form av utvidgad gudomsmanifestation till alla andra sektorer av skapelsen. I riktning ut från Paradiset bildar varje nytt område av förverkligad och uppnådd utveckling en ny och utvidgad uppenbarelse av den erfarenhetsmässiga Gudomen för universernas universum.
56:7.2 (642.2) Då beståndsdelarna i ett lokaluniversum den ena efter den andra stabiliseras i ljus och liv manifesteras Gud den Sjufaldige i tilltagande grad. Evolutionen i tid och rymd börjar på en planet under övervakning av det första uttrycket för Gud den Sjufaldige — associationen mellan Skaparsonen och den Skapande Anden. Då ett system stabiliseras i ljuset når denna förbindelse mellan Son och Ande sin fulla funktion; och när en hel konstellation på detta sätt har stabiliserats blir den andra fasen av Gud den Sjufaldige mera aktiv överallt inom ett sådant område. Den avslutade administrativa evolutionen i ett lokaluniversum åtföljs av nya och mera direkta omvårdnadsåtgärder av superuniversumets Härskarandar; och i detta skede börjar också den ständigt expanderande uppenbarelsen av och medvetenheten om Gud den Supreme vilken kulminerar i den uppstigandes förmåga att förstå den Suprema Varelsen under färden genom världarna i Havonas sjätte krets.
56:7.3 (642.3) Den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden är existentiella gudomsmanifestationer för förståndsvarelserna och expanderar därför inte på detta sätt i sina personlighetsrelationer med hela skapelsens sinnes- och andevarelser.
56:7.4 (642.4) Det bör observeras att uppstigande dödliga kan erfara den opersonliga närvaron av flera efter varandra följande nivåer av Gudom långt innan de blir tillräckligt andliga och riktigt utbildade för att uppnå erfarenhetsmässig personlig medvetenhet om och kontakt med dessa Gudomar som personliga varelser.
56:7.5 (642.5) Varje ny evolutionär vinning inom en sektor av skapelsen såväl som varje ny invasion i rymden av gudomlighetsmanifestationer åtföljs av samtidiga expanderingar av Gudomens funktionella uppenbarelse inom de då existerande och tidigare organiserade enheterna i hela skapelsen. Denna nya invasion av administrativt arbete i universerna och deras beståndsdelar förefaller kanske inte alltid att verkställas precis enligt det förfarande som här har skisserats, emedan det är brukligt att sända iväg förhandsgrupper av administratörer att förbereda de senare och efter varandra följande skedena av ny administrativ övervakning. Även Gud den Ultimate förebådar sitt transcendentala överinseende över universerna under de senare stadierna i ett lokaluniversum stabiliserat i ljus och liv.
56:7.6 (642.6) Det är ett faktum att då skapelserna i tid och rymd efterhand stadgas i sin evolutionära ställning kan man iaktta Gud den Supremes nya och mera omfattande verksamhet samtidigt med de tre första manifestationerna av Gud den Sjufaldiges motsvarande tillbakadragande. Om och när storuniversum blir etablerat i ljus och liv, vad blir då den framtida funktionen av Gud den Sjufaldiges Skapare-Skapande manifestationer, om Gud den Supreme tar direkt kontroll över dessa skapelser i tid och rymd? Skall dessa organisatörer och pionjärer i universerna i tid och rymd frigöras för liknande aktiviteter i yttre rymden? Vi vet inte, men vi spekulerar mycket kring dessa och besläktade frågor.
56:7.7 (643.1) Då den erfarenhetsmässiga Gudomens gränser utsträcks till det Okvalificerade Absolutets domäner föreställer vi oss Gud den Sjufaldiges aktivitet under de tidigaste evolutionära skedena i dessa framtida skapelser. Vi har inte alla samma uppfattning om den framtida ställning som Dagarnas Forna och superuniversernas Härskarandar kommer att ha. Inte heller vet vi huruvida den Suprema Varelsen kommer att fungera där så som i de sju superuniverserna. Vi antar ändå alla att Mikaelerna, Skaparsönerna, är bestämda att verka i dessa yttre universer. En del anser att framtida tidsåldrar får bevittna någon närmare form av förening mellan de associerade Skaparsönerna och Gudomliga Omvårdarna; det är rentav möjligt att en sådan förening av skapare kunde resultera i något nytt uttryck för en associerad skaparidentitet av ultimat natur. Vi vet verkligen ingenting om dessa möjligheter i en ouppenbarad framtid.
56:7.8 (643.2) Vi vet emellertid att Gud den Sjufaldige i universerna i tid och rymd erbjuder ett progressivt närmande till den Universelle Fadern, och att detta evolutionära närmande erfarenhetsmässigt förenas i Gud den Supreme. Vi skulle anta att en sådan plan måste kunna råda även i de yttre universerna; å andra sidan kan de nya klasser av varelser som eventuellt en gång bebor dessa universer tänkas ha förmågan att närma sig Gudomen på ultimata nivåer och med absonita förfaranden. Kort sagt har vi inte den minsta uppfattning om vilket förfarande som kanske kommer att vara i bruk för närmandet till gudomen i de framtida universerna i yttre rymden.
56:7.9 (643.3) Vi är dock av den åsikten att de fulländade superuniverserna på något sätt kommer att bli en del av uppstigningsskedet till Paradiset för de varelser som kan komma att bebo dessa yttre skapelser. Det är helt möjligt att vi i denna framtida tidsålder får bevittna hur varelser från yttre rymden närmar sig Havona genom de sju superuniverserna, som administreras av Gud den Supreme med eller utan samverkan från de Sju Härskarandarna.
56:8.1 (643.4) Den Suprema Varelsen har i den dödliga människans erfarenhet en trefaldig funktion: För det första är han förenaren av tidens och rymdens gudomlighet, Gud den Sjufaldige; för det andra är han den maximala Gudom som finita varelser faktiskt kan förstå; för det tredje är han den dödliga människans enda väg att närma sig den transcendentala erfarenheten att komma i beröring med det absonita sinnet, den eviga anden och den paradisiska personligheten.
56:8.2 (643.5) Uppstigningsfinaliterna som har fötts i lokaluniverserna, fostrats i superuniverserna och tränats i centraluniversumet innesluter i sin personliga erfarenhet hela potentialen för förståelsen av tidens och rymdens gudomlighet hos Gud den Sjufaldige vilken förenas i den Supreme. Finaliterna tjänar i följd i de andra superuniverserna än där de är födda och samlar därmed erfarenhet på erfarenhet tills hela den sjufaldiga olikhet har uppnåtts som är möjlig för skapade varelser att erfara. Genom Riktarens omvårdnad i finaliternas inre blir det möjligt för dem att finna den Universelle Fadern, men det är genom dessa erfarenhetsförfaranden som sådana finaliter verkligen lär känna den Suprema Varelsen, och de är bestämda till denna Suprema Gudoms tjänst och uppenbarelse av honom i och för de framtida universerna i yttre rymden.
56:8.3 (644.1) Kom ihåg att allt det som Gud Fadern och hans Paradissöner gör för oss har vi i vår tur och i anden möjlighet att göra för och i den uppkommande Suprema Varelsen. Upplevelsen av kärlek, glädje och tjänande är ömsesidig i universum. Gud Fadern har inte behov av att hans söner skulle återbörda till honom allt det som han ger ut till dem, men de utger (eller kan utge) i sin tur allt detta till sina medvarelser och till den evolverande Suprema Varelsen.
56:8.4 (644.2) Alla skapelsefenomen reflekterar föregående skapar- och andeaktiviteter. Jesus sade, och det är bokstavligen sant: ”Sonen gör endast det som han ser Fadern göra.” I tiden kan ni dödliga påbörja uppenbarelsen av den Supreme till era medmänniskor, och i tilltagande grad kan ni vidga denna uppenbarelse då ni stiger upp mot Paradiset. I evigheten kan ni få tillåtelse att som sjunde stadiets finaliter föra fram allt mera omfattande uppenbarelser på suprema — rentav ultimata — nivåer om denna de evolutionära varelsernas Gud.
56:9.1 (644.3) Det Okvalificerade Absolutet och Gudomsabsolutet förenas i det Universella Absolutet. Absoluten är koordinerade i den Ultimate, betingade i den Supreme och modifierade i tid och rymd i Gud den Sjufaldige. På subinfinita nivåer förekommer tre Absolut, men i infiniteten förefaller de att vara ett. I Paradiset förekommer tre personaliseringar av Gudomen, men i Treenigheten är de en.
56:9.2 (644.4) Den stora filosofiska frågeställningen i totaluniversum är denna: Existerade Absolutet (tre Absolut som ett i infiniteten) före Treenigheten? Och är Absolutet upphov till Treenigheten? Eller föregår Treenigheten Absolutet?
56:9.3 (644.5) Är det Okvalificerade Absolutet en kraftnärvaro som är oberoende av Treenigheten? Innebär Gudomsabsolutets närvaro Treenighetens obegränsade funktion? Och utgör det Universella Absolutet Treenighetens slutliga funktion, rentav en Treenigheternas Treenighet?
56:9.4 (644.6) Vid första tanken förefaller uppfattningen om Absolutet som anfader till allting — även till Treenigheten — att tillfälligt uppfylla kravet på följdriktighet och filosofiskt förenande, men varje sådan slutsats kullkastas av Paradistreenighetens aktualhet i evigheten. Vi får lära oss, och vi tror, att den Universelle Fadern och hans Treenighetskollegor är eviga till sitt väsen och sin existens. Det finns därför bara en följdriktig filosofisk slutsats, nämligen: Absolutet är, för alla förståndsvarelser i universum, Treenighetens (eller Treenigheternas) opersonliga och jämbördiga reaktion på alla grundläggande och primära rymdsituationer, inom eller utom universum. För alla personlighetsintelligenser i storuniversum står Paradistreenigheten för alltid i slutgiltighet, evighet, suprematet och ultimatet samt, för alla praktiska ändamål, då det gäller den personliga förståelsen och den skapades insikt, som absolut.
56:9.5 (644.7) När de skapade i sitt sinne eventuellt betraktar detta problem leds de att till slut förutsätta det Universella JAG ÄR som den ursprungliga orsaken och oreserverade källan till både Treenigheten och Absolutet. När vi därför har behov av att ha en personlig uppfattning om Absolutet återvänder vi till våra idéer och ideal om Paradisfadern. När vi önskar underlätta förståelsen av eller höja medvetenheten om detta annars opersonliga Absolut går vi tillbaka till det faktum att den Universelle Fadern är den existentielle Fadern till absolut personlighet; den Evige Sonen är den Absoluta Personen, fastän han inte erfarenhetsmässigt är personifieringen av Absolutet. Sedan fortsätter vi med att föreställa oss de erfarenhetsmässiga Treenigheterna kulminerande i den erfarenhetsmässiga personaliseringen av Gudomsabsolutet, medan vi betraktar det Universella Absolutet som bestående av de fenomen inom och utom universum vilka härrör från den manifesta närvaron av de opersonliga aktiviteterna som har sin upprinnelse i suprematetens, ultimatetens och infinitetens förenade och koordinerade gudomsförbindelser — Treenigheternas Treenighet.
56:9.6 (645.1) Gud Fadern kan urskiljas på alla nivåer från den finita till den infinita, och fastän hans skapade varelser från Paradiset till de evolutionära världarna har uppfattat honom på olika sätt är det endast den Evige Sonen och den Oändlige Anden som känner honom som infinitet.
56:9.7 (645.2) Den andliga personligheten är absolut endast i Paradiset, och uppfattningen om det Absoluta är oreserverad endast i infiniteten. Gudomsnärvaron är absolut endast i Paradiset, och uppenbarelsen om Gud måste alltid vara partiell, relativ och progressiv tills hans styrka blir erfarenhetsmässigt infinit i det Okvalificerade Absolutets kraftresurs i rymden medan hans personlighetsmanifestation blir erfarenhetsmässigt infinit i den manifesta närvaron av Gudomsabsolutet, och samtidigt som dessa två infinitetens potentialer blir verklighetsförenade i det Universella Absolutet.
56:9.8 (645.3) Bortom de subinfinita nivåerna är de tre Absoluten emellertid ett, och därmed har infiniteten blivit medvetandegjord av Gudomen oberoende av om någon annan klass i tillvaron någonsin når en egen medvetenhet om infiniteten.
56:9.9 (645.4) Existentiell status i evigheten innebär i sig existentiellt självmedvetande om infiniteten, även om en annan evighet kan tänkas fordras för att uppleva medvetandet om de erfarenhetsmässiga potentialerna inneboende i en infinitetsevighet — i en evig infinitet.
56:9.10 (645.5) Gud Fadern är den personliga källan till alla manifestationer av Gudom och verklighet för alla intelligenta skapade varelser och andevarelser överallt i universernas universum. Som personligheter kommer ni till er eviga tillfredsställelse att upptäcka att, oberoende av om ni lyckas uppnå Gud den Sjufaldige, förstår Gud den Supreme, finner Gud den Ultimate eller försöker fatta begreppet Gud den Absolute, nu eller under de efterföljande universumerfarenheterna i den eviga framtiden, vid fullföljandet av varje äventyr har ni på nya erfarenhetsmässiga nivåer återfunnit den evige Guden — Paradisfadern till alla universumpersonligheter.
56:9.11 (645.6) Den Universelle Fadern är förklaringen till den universella enheten, sådan denna måste förstås i suprem, rentav ultimat mening i den postultimata enheten av absoluta värden och betydelser — den obetingade verkligheten.
56:9.12 (645.7) De Ledande Kraftorganisatörerna beger sig ut i rymden för att mobilisera dess energier, så att de börjar reagera för dragningskraften från den Universelle Faderns paradisgravitation; och senare kommer Skaparsönerna som organiserar dessa gravitationsreaktiva krafter till bebodda universer och utvecklar i dem intelligenta varelser som i sig får ta emot Paradisfaderns ande och senare uppstiger till Fadern för att bli lik honom i alla möjliga gudomlighetsegenskaper.
56:9.13 (645.8) Den oupphörliga och expanderande utbredningen av Paradisets skapande krafter i rymden förefaller att förebåda ett ständigt utvidgat område för den Universelle Faderns gravitationsgrepp och ett oupphörligt mångfaldigande av de olika typer av intelligenta varelser som har förmågan att älska Gud och bli älskade av honom, och som genom att sålunda lära känna Gud kan önska vara lik honom, kan välja att uppnå Paradiset och finna Gud.
56:9.14 (646.1) Universernas universum är helt och hållet förenat. Gud är till sin styrka och personlighet en enda. Det förekommer en koordinering av alla energinivåer och alla personlighetsfaser. Filosofiskt och erfarenhetsmässigt, som begrepp och som verklighet, har alla ting och varelser sitt centrum i Paradisfadern. Gud är allt och i alla, och inga ting eller varelser existerar utan honom.
56:10.1 (646.2) Då de världar som har etablerats i ljus och liv framskrider från det första till det sjunde skedet, strävar de successivt att begripa Gud den Sjufaldiges realitet, börjande med tillbedjan av Skaparsonen och slutande med dyrkan av Paradisfadern. Under det fortgående sjunde stadiet i en sådan världs historia växer dess ständigt framåtskridande dödliga till i kunskap om Gud den Supreme samtidigt som de svagt urskiljer Gud den Ultimates realitet som en allt överskuggande omvårdnad.
56:10.2 (646.3) Under hela denna lysande tidsålder är de ständigt framåtskridande dödligas huvudsakliga strävan sökandet efter en bättre förståelse av och en fullständigare insikt om Gudomens begripliga beståndsdelar: sanning, skönhet och godhet. Detta representerar människans strävan att urskilja Gud i sinnet, materien och anden. När den dödliga ägnar sig åt detta sökande finner hon sig allt mera absorberad i det erfarenhetsmässiga studiet av filosofi, kosmologi och gudomlighet.
56:10.3 (646.4) Filosofin fattar ni något av, och gudomligheten förstår ni i gudsdyrkan, social tjänst och personlig religiös erfarenhet, men strävan efter skönhet — kosmologin — begränsar ni alltför ofta till ett studium av människans grova konstnärliga bemödanden. Skönhet, konst, är till stor del en fråga om förenandet av kontraster. Variationen är väsentlig för skönhetens begrepp. Den största skönheten, den högsta nivån av finit konst, är dramat om förenandet av vidden mellan de kosmiska ytterligheterna: Skaparen och den skapade. Människan som finner Gud och Gud som finner människan — den skapade som blir fulländad så som Skaparen är det — det är den överjordiska uppnåelsen av det supremt sköna, uppnåendet av den kosmiska konstens höjdpunkt.
56:10.4 (646.5) Sålunda är materialismen, ateismen, ett maximerande av fulheten, höjdpunkten i den finita antitesen till det sköna. Den högsta skönheten består i panoramat över förenandet av de variationer som har fötts av den pre-existerande harmoniska verkligheten.
56:10.5 (646.6) Uppnåendet av kosmologiska nivåer i tänkandet omfattar:
56:10.6 (646.7) 1. Nyfikenhet. Hunger efter harmoni och törst efter skönhet. Ihärdiga strävanden att upptäcka nya nivåer av harmoniska kosmiska förhållanden.
56:10.7 (646.8) 2. Estetisk uppskattning. Kärlek till det vackra och ständigt avancerande uppskattning av det artistiska draget i alla kreativa manifestationer på verklighetens alla nivåer.
56:10.8 (646.9) 3. Etisk sensitivitet. Genom insikten om sanningen leder uppskattningen av skönheten till en känsla för den eviga lämpligheten och riktigheten i allt det som påverkar insikten om den gudomliga godheten i Gudomens relationer med alla varelser; och sålunda leder även kosmologin till strävan efter gudomliga verklighetsvärden — till gudsmedvetande.
56:10.9 (646.10) De världar som är stabiliserade i ljus och liv är så helt inriktade på förståelsen av sanningen, skönheten och godheten emedan i dessa kvalitetsvärden innesluts uppenbarelsen om Gudomen till världarna i tid och rymd. Den eviga sanningens betydelser tilltalar både den intellektuella och den andliga naturen hos den dödliga människan. Den universella skönheten omfattar de harmoniska förhållandena och rytmerna i den kosmiska skapelsen; detta är mera distinkt en intellektuell attraktion, och leder fram mot en förenad och samtidig förståelse av det materiella universum. Den gudomliga godheten representerar uppenbarelsen av infinita värden för det finita sinnet, för att där uppfattas och upphöjas till själva tröskeln för den andliga nivån i människans uppfattning.
56:10.10 (647.1) Sanningen är grunden för vetenskap och filosofi och erbjuder den intellektuella grundvalen för religionen. Skönheten gynnar konsten, musiken och de meningsfulla rytmerna i all mänsklig erfarenhet. Godheten omfattar känslan för etik, moral och religion — erfarenhetsmässig hunger efter fulländning.
56:10.11 (647.2) Existensen av skönhet förutsätter närvaron av ett uppskattande varelsesinne precis lika säkert som den progressiva evolutionens faktum anger det Suprema Sinnets dominans. Skönheten är den intellektuella insikten om den harmoniska syntesen i tid och rymd av den fenomenella verklighetens vittutspridda mångfald, som i sin helhet härstammar från en tidigare existerande och evig etthet.
56:10.12 (647.3) Godheten är den mentala insikten om de relativa värdena på de olika nivåerna av gudomlig fulländning. Insikten om godhet förutsätter ett sinne med moralisk status, ett personligt sinne med förmåga att skilja mellan gott och ont. Men godhetsinnehavet, storheten, är måttet på den verkliga uppnåelsen av gudomlighet.
56:10.13 (647.4) Insikten om sanna förhållanden förutsätter ett sinne som är kompetent att skilja mellan sanning och villfarelse. Den utgivna Sanningens Ande som omger människosinnena på Urantia reagerar ofelbart för sanningen — det levande andeförhållandet mellan alla ting och varelser så som de koordineras i den eviga uppstigningen till Gud.
56:10.14 (647.5) Varje impuls i varje elektron, tanke eller ande är en verksam enhet i hela universum. Endast synden är isolerad och ondskan gravitationsmotverkande på de mentala och andliga nivåerna. Universum är ett helt; inget ting och ingen varelse existerar eller lever i isolering. Självförverkligandet är potentiellt ont om det är antisocialt. Det är bokstavligen sant: ”Ingen människa lever för sig själv.” Kosmisk social anpassning utgör den högsta formen av personlighetsförenande. Jesus sade: ”Den som vill vara störst bland er, han vare alla andras tjänare.”
56:10.15 (647.6) Även sanningen, skönheten och godheten — människans intellektuella närmande till sinnets, materiens och andens universum — måste kombineras till en enhetlig uppfattning om ett gudomligt och supremt ideal. Så som den dödligas personlighet förenar människans erfarenhet med materie, sinne och ande, så blir också detta gudomliga och suprema ideal till sin styrka förenat i Supremateten och därefter personifierat som den faderliga kärlekens Gud.
56:10.16 (647.7) All insikt i delarnas förhållande till en given helhet fordrar en förståelse av alla delars förhållande till denna helhet; och i universum betyder detta de skapade delarnas förhållande till den Skapande Helheten. Gudomen blir sålunda det transcendentala, rentav det infinita målet för all universell och evig uppnåelse.
56:10.17 (647.8) Den universella skönheten är insikt om Paradisöns återspegling i den materiella skapelsen, medan den eviga sanningen är den speciella omvårdnad som utgår från Paradissönerna, som inte endast utger sig till de dödligas släkten utan även utgjuter sin Sanningens Ande över alla folk. Den gudomliga godheten framträder särskilt i den kärleksfulla omvårdnaden som den Oändlige Andens mångahanda personligheter uppvisar. Men kärleken, totalsumman av dessa tre kvaliteter, är människans insikt om Gud som sin Andefader.
56:10.18 (648.1) Den fysiska materian är skuggan i tid och rymd från Paradisets energisken som strålar från de tre absoluta Gudomarna. Sanningsbetydelserna är följdverkningarna i de dödligas intellekt av Gudomens eviga ord — förståelsen i tid och rymd av suprema begrepp. Gudomlighetens godhetsvärden är de barmhärtiga omvårdnadsåtgärderna från den Universelles, den Eviges och den Oändliges andepersonligheter till förmån för de evolutionära sfärernas finita varelser i tid och rymd.
56:10.19 (648.2) Dessa gudomlighetens meningsfulla verklighetsvärden blandas i Faderns förhållande med varje personlig varelse som gudomlig kärlek. De koordineras i Sonen och hans Söner som gudomlig barmhärtighet. De manifesterar sina kvaliteter genom Anden och hans andebarn som gudomlig omvårdnad, kärleksfull barmhärtighet åt tidens barn. Dessa tre gudomligheter manifesteras i första hand av den Suprema Varelsen som en syntes av styrka och personlighet. De framförs på olika sätt av Gud den Sjufaldige i sju olika föreningar av gudomliga betydelser och värden på sju uppstigande nivåer.
56:10.20 (648.3) För den finita människan innesluter sanningen, skönheten och godheten till fullo uppenbarelsen om gudomlighetsverkligheten. Då denna kärlek till och förståelse av Gudomen kommer till andligt uttryck i liven hos de dödliga som känner Gud, framkommer gudomlighetens frukter: intellektuell frid, socialt framåtskridande, moralisk tillfredsställelse, andlig glädje och kosmisk visdom. De avancerade dödliga i en värld i det sjunde stadiet av ljus och liv har lärt sig att kärleken är det som är störst i universum — och de vet att Gud är kärleken.
56:10.21 (648.4) Kärleken är önskan att göra gott åt andra.
56:10.22 (648.5) [Framfört av en Mäktig Budbärare på besök på Urantia, på anmodan av Nebadons Uppenbarelsekår och i samverkan med en viss Melkisedek, Urantias ställföreträdande Planetprins.]
* * * * *
56:10.23 (648.6) Detta kapitel om universell enhetlighet är det tjugofemte i en serie presentationer av olika författare, vilka som en grupp har stötts av en kommission från Nebadon om tolv personligheter som har verkat under ledning av Mantutia Melkisedek. Vi avfattade dessa berättelser och översatte dem till engelska språket, enligt ett förfarande som hade godkänts av våra överordnade, år 1934 enligt tideräkningen på Urantia.