Urantiaboken
DEL I
Avfattad under beskydd av en Uversa-kår bestående av auperuniversumpersonligheter med bemyndiagande av Dagarnas Forna i Orvonton.
Urantiaboken
Kapitel 1
1:0.1 (21.1) DEN Universelle Fadern är all skapelses Gud, det Första Ursprunget och Centret för alla ting och varelser. Tänk på Gud först som skapare, därefter som övervakare och sist som infinit upprätthållare. Sanningen om den Universelle Fadern hade börjat gå upp för mänskligheten när profeten yttrade: ”Du Gud är allena; det finns ingen förutom dig. Du har skapat himlen och himlarnas himmel med alla deras härskaror; du bevarar och övervakar dem. Guds Söner skapade universerna. Skaparen skyler sig med ljus som med en klädnad och sträcker ut himlarna som ett skynke.” Det var inte möjligt för människan att uppfatta Fadern som gudomlig skapare och infinit övervakare förrän begreppet Universell Fader — en Gud i stället för många gudar — hade uppstått.
1:0.2 (21.2) Myriaderna av planetsystem har alla gjorts för att till slut bli bebodda av många olika slag av intelligenta varelser, varelser som kan bli medvetna om Gud, ta emot den gudomliga kärleken och i sin tur älska honom. Universernas universum är Guds verk och boplatsen för hans olika skapade varelser. ”Gud skapade himlarna och formade jorden; han lade grunden till universum och skapade denna värld inte förgäves; han formade den för att bebos.”
1:0.3 (21.3) Alla de upplysta världarna erkänner och dyrkar den Universelle Fadern, den evige skaparen och infinite upprätthållaren av all skapelse. Viljevarelserna i otaliga universer har dragit åstad på den långa, långa färden till Paradiset, det eviga äventyrets fascinerande kamp för att nå fram till Gud Fadern. Det transcendenta målet för tidens barn är att finna den evige Guden, att förstå den gudomliga naturen, att känna igen den Universelle Fadern. Skapade varelser som känner Gud har endast en högsta ambition, endast en brinnande önskan, och det är att så som de är i sina sfärer bli lik honom sådan han är i sin personlighets paradisfullkomlighet och i sin sfär av rättfärdig suprematet. Från den Universelle Fadern, som bebor evigheten, har utgått det högsta påbudet: ”Var fullkomliga, såsom även jag är fullkomlig.” I kärlek och nåd har Paradisets budbärare fört denna gudomliga uppmaning ned genom tidevarven och ut genom universerna, även till så låga varelser av djuriskt ursprung som människosläktet på Urantia.
1:0.4 (22.1) Denna storslagna och universella föreskrift att sträva efter att uppnå gudomlighetens fulländning är den första uppgiften och borde vara den högsta ambitionen bland hela den kämpande skapelsen bestående av varelser som fullkomlighetens Gud har skapat. Denna möjlighet att uppnå gudomlig fulländning är människans slutliga och säkra bestämmelse för allt det eviga, andliga framåtskridandet.
1:0.5 (22.2) De dödliga på Urantia kan knappast hoppas vara fulländade i infinit betydelse, men det är helt möjligt för människovarelser att med början på denna planet nå det överjordiska och gudomliga mål som den infinite Guden har satt för den dödliga människan; och när människovarelserna verkligen når denna bestämmelse är de i allt som gäller självförverkligande och sinnesförmögenheter lika fullständiga i sin sfär av gudomlig fulländning som Gud själv är i sin sfär av infinitet och evighet. Sådan fulländning är kanske inte universell i materiell bemärkelse, obegränsad i fråga om intellektuell fattning, eller slutlig vad andlig erfarenhet gäller, men den är slutlig och fullständig i alla finita aspekter beträffande viljans gudomlighet, fulländning av personlighetsmotivation och gudsmedvetande.
1:0.6 (22.3) Detta är den sanna betydelsen av den gudomliga befallningen, ”Var fullkomliga, såsom även jag är fullkomlig”, som alltid driver människan framåt och visar henne inåt i den långa och fascinerande kampen för att nå allt högre nivåer av andliga värden och sanna universumbetydelser. Detta ädla sökande efter universernas Gud är det största äventyret för invånarna i tidens och rymdens alla världar.
1:1.1 (22.4) Av alla de namn under vilka Gud Fadern är känd i universerna påträffas oftast de som betecknar honom som det Första Ursprunget och Universumcentret. Den Förste Fadern är känd under olika namn i olika universer och i olika delar av samma universum. De namn som den skapade ger åt Skaparen beror mycket på den skapades uppfattning om Skaparen. Det Första Ursprunget och Universumcentret har aldrig uppenbarat sig till sitt namn, endast till sin natur. Om vi tror att vi är denne Skapares barn är det enbart naturligt att vi till slut kommer att kalla honom Fader. Men det namnet har vi själva valt, och det kommer sig av vår insikt om vårt personliga förhållande till det Första Ursprunget och Centret.
1:1.2 (22.5) Den Universelle Fadern påtvingar aldrig universernas intelligenta viljevarelser någon form av egenmäktigt erkännande, formbunden dyrkan eller slaviskt tjänande. De evolutionära invånarna i tidens och rymdens världar måste av sig själva — i sina egna hjärtan — erkänna, älska och frivilligt dyrka honom. Skaparen vägrar att pressa eller tvinga fram underkastelse av den andliga fria viljan hos sina materiella skapade varelser. Att kärleksfullt viga den mänskliga viljan till att göra Faderns vilja är människans mest utsökta gåva till Gud; ett sådant helgande av den skapades vilja utgör i själva verket människans enda möjliga gåva av sant värde till Paradisfadern. I Gud lever och rör sig människan, och har sin varelse; det finns ingenting som människan kan ge Gud förutom detta val att följa Faderns vilja, och sådana beslut fattade av universernas intelligenta viljevarelser utgör realiteten i den sanna dyrkan som är så tillfredsställande för Skaparfaderns kärleksdominerade natur.
1:1.3 (22.6) När ni en gång har blivit sant gudsmedvetna, efter det att ni verkligen upptäcker den majestätiske Skaparen och börjar erfara förverkligandet av den gudomlige övervakarens närvaro i ert inre, då kommer ni i enlighet med er upplysning och i enlighet med det sätt och den metod som de gudomliga Sönerna uppenbarar Gud på, att finna ett namn för den Universelle Fadern vilket adekvat uttrycker er uppfattning om det Första Ursprunget och Centret. I skilda världar och i olika universer blir Skaparen sålunda känd under talrika benämningar, som alla i förhållandets anda betyder detsamma, men i fråga om ord och symboler blir varje namn beroende av graden, djupet, av hans upphöjdhet i hans skapade varelsers hjärtan i varje värld.
1:1.4 (23.1) Nära centrum av universernas universum är den Universelle Fadern i allmänhet känd under namn som kan anses betyda det Första Ursprunget. Längre ut i rymdens universer betyder de termer som används för att beteckna den Universelle Fadern oftare det Universella Centret. Ännu längre ut i stjärnskapelsen är han känd, såsom i högkvartersvärlden i ert lokaluniversum, som det Första Skapande Ursprunget och Gudomliga Centret. I en närbelägen konstellation kallas Gud Universernas Fader; i en annan den Infinite Upprätthållaren, och österut, den Gudomlige Övervakaren. Han har också betecknats som Ljusets Fader, Livets Gåva och den Allsmäktige.
1:1.5 (23.2) I de världar där en Paradisson har levt ett utgivningsliv är Gud vanligen känd under något namn som anger personligt förhållande, kärleksfull hängivenhet och faderlig tillgivenhet. I högkvarteret i er konstellation kallas Gud den Universelle Fadern och på olika bebodda planeter i ert lokalsystem är han varierande känd som Fädernas Fader, Paradisfadern, Havonafadern och Andefadern. De som känner Gud som följd av uppenbarelserna i och med Paradissönernas utgivningar ger så småningom vika för det tilltalande draget i det rörande förhållande som föreningen av skapad-Skapare innebär och kallar då Gud ”vår Fader”.
1:1.6 (23.3) På en planet med sexuella varelser, i en värld där föräldrakänslornas impulser på ett naturligt sätt finns i hjärtana på dess förståndsvarelser, blir termen Fader ett mycket uttrycksfullt och passande namn för den evige Guden. Han är bäst känd, mest universellt accepterad, på er planet Urantia under namnet Gud. Det namn man ger honom är av liten betydelse. Det betydelsefulla är att ni känner honom och strävar att efterlikna honom. Era forna profeter kallade honom i sanning ”den evige Guden” och hänvisade till honom som den som ”bebor evigheten”.
1:2.1 (23.4) Gud är ursprunglig verklighet i andens värld; Gud är sanningens källa i sinnets sfärer; Gud överskuggar allting i de materiella rikena. För alla skapade förståndsvarelser är Gud en personlighet, och för universernas universum är han det Första Ursprunget till och Centrum för den eviga verkligheten. Gud liknar varken människa eller maskin. Den Förste Fadern är universell ande, evig sanning, infinit verklighet och faderpersonlighet.
1:2.2 (23.5) Den evige Guden är oändligt mycket mer än idealiserad verklighet eller ett personifierat universum. Gud är inte, enkelt nog, människans högsta önskan, ett objekt för de dödligas sökande. Gud är inte heller enbart ett begrepp, rättfärdighetens makt-potential. Den Universelle Fadern är inte en synonym till naturen, inte heller är han en personifiering av naturlagarna. Gud är en transcendent verklighet, inte endast människans traditionella uppfattning om de högsta värdena. Gud är inte en psykologisk fokusering av andliga betydelser, inte heller är han ”människans ädlaste skapelse”. Gud kan representera alla dessa uppfattningar i människornas tankar, men han är mera. Han är en frälsande person och en kärleksfull Fader för alla som har andlig frid på jorden och som längtar efter att få erfara personlighetens överlevnad i döden.
1:2.3 (24.1) Det faktum att Guds existens är verklig visas i människans erfarenhet av den gudomliga närvaron inom henne. Andeledsagaren som är sänd från Paradiset är avsedd att leva i människans dödliga sinne och där bistå med att utveckla den odödliga själen som överlever i evighet. Denna gudomliga Riktares närvaro i människans sinne avslöjas av tre erfarenhetsmässiga fenomen:
1:2.4 (24.2) 1. Den intellektuella förmågan att känna Gud — Gudsmedvetenhet.
1:2.5 (24.3) 2. Den andliga sporren att finna Gud — Gudssökande.
1:2.6 (24.4) 3. Personlighetens längtan att vara lik Gud — den helhjärtade önskan att göra Faderns vilja.
1:2.7 (24.5) Guds existens kan aldrig bevisas med vetenskapliga experiment eller med logiskt härledda rena förnuftsresonemang. Gud kan förstås endast på den mänskliga erfarenhetens område; ändå är den sanna uppfattningen om Guds verklighet förnuftig för logiken, rimlig för filosofin, väsentlig för religionen och oumbärlig för varje hopp om personlighetens överlevnad.
1:2.8 (24.6) De som känner Gud har erfarit att det är ett faktum att han är närvarande; sådana dödliga som känner Gud har i sin personliga erfarenhet det enda positiva beviset för den levande Gudens existens, vilket en människa kan erbjuda en annan. Guds existens ligger helt och hållet bortom all möjlighet till det som kan bevisas, med undantag av kontakten mellan gudsmedvetenheten i människans sinne och gudsnärvaron i skepnad av Tankeriktaren, som bor i det dödliga intellektet och som utges till människan som en fri gåva från den Universelle Fadern.
1:2.9 (24.7) I teorin kan ni betrakta Gud som Skapare, och han är den som personligen har skapat Paradiset och fullkomlighetens centraluniversum, men tidens och rymdens universer har alla skapats och organiserats av Skaparsönernas Paradiskår. Den Universelle Fadern är inte den personlige skaparen av lokaluniversumet Nebadon; det universum som ni bor i är skapat av hans Son Mikael. Fastän Fadern inte personligen skapar de evolutionära universerna kontrollerar och övervakar han dem i många av deras universella förhållanden och i vissa manifestationer av fysiska, sinnemässiga och andliga energier. Gud Fadern har personligen skapat Paradisuniversumet och i förening med den Evige Sonen har han skapat alla andra personliga universumskapare.
1:2.10 (24.8) Som fysisk övervakare i det materiella universernas universum verkar det Första Ursprunget och Centret genom de mönster som är utmärkande för den eviga Paradisön, och med hjälp av detta absoluta gravitationscentrum utövar den evige Guden kosmisk överkontroll av den fysiska nivån lika väl i centraluniversumet som i universernas universum. Som sinne verkar Gud i den Oändlige Andens Gudom; som ande uppenbarar sig Gud i den Evige Sonens person och i den Evige Sonens gudomliga barns personer. Det Första Ursprungets och Centrets ömsesidiga förhållande med Paradisets jämlika personer och Absolut utesluter inte på minsta sätt den Universelle Faderns direkta personliga verksamhet alltigenom hela skapelsen och på alla dess nivåer. Genom sin fragmenterade andes närvaro håller Skaparfadern omedelbar kontakt med sina skapade barn och med sina skapade universer.
1:3.1 (25.1) ”Gud är ande”. Han är en universell andlig närvaro. Den Universelle Fadern är en infinit andlig verklighet; han är ”den suveräne, evige, odödlige, osynlige och ende sanne Guden”. Fastän ni är ”Guds avkomma” bör ni inte tänka er att Fadern är lik er till form och fysik även om ni sägs vara skapade ”till hans avbild” — innebodda av Mysterieledsagare sända från hans eviga väsens centrala boning. Andevarelser är verkliga fastän de är osynliga för människans ögon; fastän de inte är av kött och blod.
1:3.2 (25.2) En profet sade fordom: ”Se, han går vid min sida och jag ser honom icke; han går framför mig men jag skådar honom icke.” Vi kan ständigt iaktta Guds verk, vi kan vara starkt medvetna om de materiella bevisen för hans majestätiska handlande, men sällan kan vi beskåda den synliga manifestationen av hans gudomlighet, inte ens närvaron av hans utsände, dvs. hans ande som bor i människans inre.
1:3.3 (25.3) Den Universelle Fadern är inte osynlig därför att han vill gömma sig undan de lågtstående varelserna med materialistiska handikapp och begränsad andlig begåvning. Snarare är situationen denna: ”Ni kan inte se mitt ansikte, ty ingen dödlig kan se mig och leva.” Ingen materiell människa kan skåda Guds ande och bibehålla sin dödliga existens. Härligheten och den andliga strålglansen i den gudomliga personlighetens närvaro kan de lägre grupperna av andevarelser och alla klasser av materiella personligheter omöjligen närma sig. Den andliga lyskraften i Faderns personliga närvaro är ett ”ljus som ingen dödlig kan närma sig, som ingen materiell varelse har sett eller kan se”. Men det är inte nödvändigt att se Gud med kroppens ögon för att urskilja honom genom trosvisionen i det förandligade sinnet.
1:3.4 (25.4) Den Universelle Faderns andenatur delas helt av hans samexisterande jag, Paradisets Evige Son. På samma sätt delar Fadern och Sonen den universella och eviga anden helt och oreserverat med sin samverkande jämlika personlighet, den Oändlige Anden. Guds ande är inherent absolut; i Sonen är den okvalificerad, i Anden universell och i dem alla infinit.
1:3.5 (25.5) Gud är universell ande; Gud är den universella personen. Den högsta personliga verkligheten i den finita skapelsen är ande; den ultimata verkligheten i det personliga kosmoset är absonit ande. Endast infinitetens nivåer är absoluta, och endast på sådana nivåer råder slutlig etthet mellan materia, sinne och ande.
1:3.6 (25.6) I universerna övervakar Gud Fadern potentiellt materia, sinne och ande. Endast genom sin vittomfattande personlighetsströmkrets har Gud direkt att göra med personligheterna i sin vida skapelse av viljevarelser, men han kan kontaktas (utanför Paradiset) endast i närvaron av sina fragmenterade entiteter, som är Guds vilja ute i universerna. Denna Paradisande, som har sin boning hos tidens dödliga och där fostrar utvecklingen av den överlevande skapade varelsens odödliga själ, är av den Universelle Faderns natur och gudomlighet. Men sinnet som sådana evolutionära varelser har härstammar från lokaluniverserna och måste vinna gudomlig fulländning genom den andliga uppnåelsens erfarenhetsmässiga förvandlingar som är det oundvikliga resultatet av att en skapad varelse väljer att göra den himmelske Faderns vilja.
1:3.7 (26.1) I människans inre erfarenhet är sinnet förenat med materien. Sådana materieförenade sinnen kan inte överleva då människan dör. Överlevnadstekniken ligger i den anpassning av människans vilja och i de förändringar i det dödliga sinnet genom vilka ett sådant gudsmedvetet intellekt gradvist undervisas av anden och slutligen leds av den. Att det mänskliga sinnet utvecklas från materieassociation till andeförening resulterar i att de potentiella andefaserna i det dödliga sinnet förvandlas till morontiaverkligheterna i den odödliga själen. Det dödliga sinne som lyder under materien är bestämt att i allt högre grad bli materiellt och att till följd därav till slut undergå personlighetens utsläckning; det sinne som har gett sig åt anden är bestämt att bli allt mer andligt och att till slut uppnå etthet med den överlevande och vägledande gudomliga anden och att sålunda uppnå överlevnad och evighet för personlighetens existens.
1:3.8 (26.2) Jag kommer från den Evige, och jag har upprepade gånger återvänt till den Universelle Fadern. Jag känner till det Första Ursprungets och Centrets, den Evige och Universelle Faderns aktualhet och personlighet. Jag vet att fastän den store Guden är absolut, evig och infinit är han också god, gudomlig och barmhärtig. Jag känner sanningen i de stora förkunnelserna: ”Gud är ande” och ”Gud är kärlek”, och dessa två egenskaper uppenbaras mest fullständigt för universum i den Evige Sonen.
1:4.1 (26.3) Infiniteten i Guds fullkomlighet är sådan att den för evigt gör honom till ett mysterium. Och det största av alla Guds ofattbara mysterier är att Gud bor i de dödligas sinnen. Det sätt på vilket den Universelle Fadern vistas hos tidens varelser utgör det mest outgrundliga av alla mysterier i universum; den gudomliga närvaron i människans sinne är mysteriernas mysterium.
1:4.2 (26.4) De dödligas fysiska kroppar är ”Guds tempel”. Fastän de Suveräna Skaparsönerna kommer nära de skapade varelserna i sina bebodda världar och ”drar alla människor till sig”; fastän de ”står vid dörren” till medvetandet ”och bultar” och gläds över att komma in till alla som vill ”öppna dörren till sitt hjärta”; fastän denna intima personliga gemenskap i själva verket existerar mellan Skaparsönerna och deras dödliga skapade varelser, icke desto mindre har de dödliga från Gud själv någonting som faktiskt bor inom dem; deras kroppar är dettas tempel.
1:4.3 (26.5) När ni är färdiga här nere, när ni har löpt ert lopp i en tillfällig skepnad på jorden, när er prövotid i köttet är avslutad, när stoftet som utgör den dödliga hyddan ”återvänder till jorden därifrån det kom” då avslöjas det att ”Anden i ert inre skall återvända till Gud som gav den”. Hos varje moralvarelse på denna planet vistas ett fragment av Gud, ett fragment av gudomligheten. Ni har inte ännu äganderätt till den, men den är uttryckligen avsedd att bli ett med er om ni överlever den dödliga existensen.
1:4.4 (26.6) Vi möter ständigt detta Guds mysterium; vi är förbryllade av det allt tydligare framträdande ändlösa panorama som visar sanningen om hans infinita godhet, ändlösa nåd, ojämförliga visdom och överlägsna karaktär.
1:4.5 (26.7) Det gudomliga mysteriet består i den inherenta skillnad som existerar mellan det finita och det infinita, det tidsbundna och det eviga, den tid-rymdbundna varelsen och den Universelle Skaparen, det materiella och det andliga, människans ofullkomlighet och Paradisgudomens fullkomlighet. Den universella kärlekens Gud manifesterar sig ofelbart för var och en av sina varelser upp till det fulla måttet av dessa varelsers förmåga att andligen fatta den gudomliga sanningens, skönhetens och godhetens egenskaper.
1:4.6 (27.1) För varje andevarelse och för varje dödlig varelse på varje sfär och i varje värld i universernas universum uppenbarar den Universelle Fadern allt av sitt älskvärda och gudomliga jag som sådana andevarelser och sådana dödliga varelser kan uppfatta eller förstå. Gud gör inte skillnad på person, vare sig andliga eller materiella. Den gudomliga närvaro som varje barn i universum har tillgång till i ett givet ögonblick begränsas endast av förmågan hos en sådan varelse att ta emot och uppfatta andeverkligheterna i den övermateriella världen.
1:4.7 (27.2) Som en verklighet i människans andliga erfarenhet är Gud inte ett mysterium. Men när man gör ett försök att förklara andevärldens verkligheter för den materiella klassens fysiska sinnen uppkommer mysteriet: mysterier så subtila och så djupa att den dödliga som känner Gud kan endast genom tron uppnå författningen av det filosofiska miraklet, att den finite känner igen den Infinite, att de evolverande dödliga i de materiella världarna i tid och rymd urskiljer den evige Guden.
1:5.1 (27.3) Låt inte Guds omfattning, hans infinitet, vare sig skymma eller överskugga hans personlighet. ”Han som har planerat örat, skulle han inte höra? Han som har format ögat, skulle han inte se?” Den Universelle Fadern utgör den högsta graden av gudomlig personlighet; han är personlighetens ursprung och mål alltigenom hela skapelsen. Gud är både infinit och personlig; han är en infinit personlighet. Fadern är i sanning en personlighet, även om infiniteten som karakteriserar hans personlighet för alltid förlägger honom bortom materiella och finita varelsers fulla förståelse.
1:5.2 (27.4) Gud är mycket mera än personlighet, så som personlighet uppfattas av människan; han är även mycket mer än någon möjlig uppfattning om en superpersonlighet. Det är ändå ytterst meningslöst att diskutera sådana ofattbara uppfattningar om gudomlig personlighet med materiella varelser, vilkas högsta uppfattning om varelseverklighet utgörs av personlighetens idé och ideal. Den materiella varelsens högsta möjliga uppfattning om den Universelle Skaparen består i de andliga idealen om den gudomliga personlighetens upphöjda idé. Därför vet ni, fastän ni kan veta att Gud måste vara mycket mer än människans uppfattning om personlighet, lika väl att den Universelle Fadern omöjligen kan vara någonting mindre än en evig, infinit, sann, god och vacker personlighet.
1:5.3 (27.5) Gud gömmer sig inte för någon av sina varelser. Han är ouppnåelig för så många klasser av varelser endast emedan han ”har sin boning i ett ljussken som ingen materiell varelse kan närma sig”. Den gudomliga personlighetens ofantlighet och upphöjdhet ligger bortom det ofulländade sinnets fattning som de evolutionära dödliga har. Han ”mäter vattnen i kupan av sin hand, mäter ett universum med bredden av sin hand. Det är han som sitter på jordens bana, som hänger ut himlarna som ett skynke och sprider ut dem som ett universum att bo i.” ”Lyft upp era ögon i höjden och se vem som har skapat alla dessa ting, vem som känner till världarnas antal i dem och kallar dem med deras namn”; och sålunda är det sant att ”Guds osynliga ting delvis kan förstås av de ting som finns gjorda”. Idag, och sådana som ni är, måste ni urskilja den osynlige Skaparen genom hans mångahanda och varierande skapelse så väl som genom hans Söners och deras talrika underordnades uppenbarelse och verksamhet.
1:5.4 (28.1) Trots att materiella dödliga inte kan se Guds person borde de fröjdas i förvissningen om att han är en person; de borde i tro acceptera den sanning som säger att den Universelle Fadern så älskade världen att han har gett möjlighet till evigt andligt framåtskridande för dess ringa invånare; att han ”gläds över sina barn”. Gud saknar inga av de övermänskliga och gudomliga egenskaper som bildar en fullkomlig, evig, kärleksfull och infinit Skaparpersonlighet.
1:5.5 (28.2) I de lokala skapelserna har Gud inte (med undantag av superuniversumpersonal) någon personlig eller där bosatt representation förutom Paradisskaparsönerna, som är de bebodda världarnas fäder och lokaluniversernas härskare. Om den skapade varelsens tro vore fulländad skulle han med visshet veta, att då han har sett en Skaparson har han sett den Universelle Fadern; i sitt sökande efter Fadern skulle han inte fråga efter eller vänta sig att se någon annan än Sonen. Den dödliga människan kan helt enkelt inte se Gud förrän hon uppnår fullbordad andeförvandling och faktiskt når fram till Paradiset.
1:5.6 (28.3) Paradisskaparsönernas väsen omfattar inte den universella absoluthetens alla okvalificerade potentialer som ingår i det Första Stora Ursprungets och Centrets infinita väsen, men den Universelle Fadern är på alla sätt gudomligt närvarande i Skaparsönerna. Fadern och hans Söner är ett. Dessa Paradissöner av Mikael-klassen är fulländade personligheter och även ett mönster för all personlighet i lokaluniversumet, från och med den Klara Morgonstjärnan ända ned till den lägsta människovarelsen av den framskridande evolutionen inom djurvärlden.
1:5.7 (28.4) Utan Gud och om ej hans stora och centrala person fanns, skulle det inte finnas någon personlighet inom hela det vidsträckta universernas universum. Gud är personlighet.
1:5.8 (28.5) Oberoende av att Gud är en evig kraft, en majestätisk närvaro, ett transcendent ideal och en lysande ande, fastän han är allt detta och oändligt mycket mera, är han i sanning och för evigt en perfekt Skaparpesonlighet, en person som ”kan känna och bli känd”, som kan ”älska och bli älskad” och en som kan bli vår vän; medan du kan bli känd, så som andra människor har blivit det, som Guds vän. Han är en verklig ande och en andlig verklighet.
1:5.9 (28.6) Då vi ser den Universelle Fadern uppenbarad överallt i sitt universum, då vi ser honom dväljas i sina myriader varelser, då vi ser honom i hans Suveräna Söners personer, då vi vidare känner hans gudomliga närvaro än här än där, nära och fjärran, låt oss inte tvivla på eller ifrågasätta att han i första hand är en personlighet. Trots all denna vidsträckta utbredning och fördelning förblir han en sann person, och han uppehåller för evigt personlig förbindelse med de otaliga skarorna av sina skapade varelser utspridda inom universernas universum.
1:5.10 (28.7) Idén om den Universelle Faderns personlighet är en utvidgad och sannare uppfattning om Gud som människosläktet huvudsakligen har fått genom uppenbarelse. Förnuftet, visdomen och den religiösa erfarenheten visar alla på och antyder att Gud är en personlighet, men bevisar den inte helt. Även Tankeriktaren som bor i människans inre är förpersonlig. En religions sanning och mogenhet är direkt proportionell mot dess uppfattning om Guds infinita personlighet och dess insikt om Gudomens absoluta enighet. Idén om en personlig Gudom blir därför måttet på religiös mognad, sedan religionen först har formulerat uppfattningen om Guds enhetlighet.
1:5.11 (29.1) Den primitiva religionen hade många personliga gudar som var skapade till människans avbild. Uppenbarelsen bekräftar sanningen i uppfattningen om Guds personlighet, som endast är en möjlighet under det vetenskapliga antagandet om en Första Orsak och endast med förbehåll antyds i den filosofiska idén om Universell Enhetlighet. Endast genom personlighetsbegreppet kan en person börja förstå Guds enhetlighet. Att förneka det Första Ursprungets och Centrets personlighet betyder att man endast kan välja mellan två filosofiska dilemman: materialism och panteism.
1:5.12 (29.2) Då man begrundar Gudomen måste personlighetsbegreppet frigöras från idén om kroppslighet. En materiell kropp är inte nödvändig för vare sig människans eller Guds personlighet. Felet i tanken om kroppslighet framgår inom båda ytterligheterna i den mänskliga filosofin. Inom materialismen upphör människan att existera som personlighet då hon i döden förlorar sin kropp; inom panteismen är Gud inte en person då han inte har en kropp. Den övermänskliga typen av framåtskridande personlighet fungerar i en förening mellan sinne och ande.
1:5.13 (29.3) Personlighet är inte enkelt nog en egenskap hos Gud; hellre representerar den helheten av det koordinerade infinita väsendet och den förenade gudomliga viljan som framträder fullkomlig i evighet och universalitet. Personlighet i dess högsta betydelse är Guds uppenbarelse för universernas universum.
1:5.14 (29.4) Gud som är evig, universell, absolut och infinit växer inte i kunskap eller ökar i visdom. Gud förvärvar inte erfarenheter så som den finita människan kunde tänka sig eller förstå, men inom sfären av sin egen eviga personlighet kan han glädja sig åt det ständigt expanderande självförverkligande som i vissa avseenden kan jämföras med och motsvarar de finita varelsernas införskaffande av ny erfarenhet i de evolutionära världarna.
1:5.15 (29.5) Den infinite Gudens absoluta perfektion skulle medföra att han fick lida av de fruktansvärda begränsningarna som kännetecknar perfektionens okvalificerade finalitet om det inte vore ett faktum att den Universelle Fadern direkt deltar i varje ofulländad själs personlighetskamp i det vida universum. Han är med alla dem som strävar efter att med gudomlig hjälp stiga upp till de andligen perfekta världarna i höjden. Denna progressiva erfarenhet hos varje andevarelse och varje dödlig varelse inom hela universernas universum är en del av Faderns ständigt expanderande gudomsmedvetande om det fortgående självförverkligandets gudomliga cirkel utan slut.
1:5.16 (29.6) Det är bokstavligen sant: ”I alla era lidanden lider även han.” ”I alla era segrar segrar han i er och med er.” Hans förpersonliga gudomliga ande är en verklig del av er. Paradisön reagerar för alla fysiska omvandlingar i universernas universum; den Evige Sonen innefattar alla andeimpulser från hela skapelsen; Samverkaren innesluter alla sinnesuttryck i det expanderande kosmos. Den Universelle Fadern uppfattar inom det gudomliga medvetandets helhet hela den individuella erfarenheten som är ett resultat av den progressiva kampen i det expanderande sinnet och den uppstigande anden som varje entitet, varelse och personlighet har inom hela den evolutionära skapelsen i tid och rymd. Och allt detta är bokstavligen sant, ty ”i Honom lever vi alla, rör vi oss och har vi vår varelse”.
1:6.1 (29.7) Människans personlighet är en skuggbild kastad i tid och rymd av den gudomlige Skaparpersonligheten. Ingen aktualhet kan någonsin till fullo förstås av att man undersöker dess skugga. Skuggor bör tolkas utgående från den sanna substansen.
1:6.2 (30.1) Gud är för vetenskapen en orsak, för filosofin en idé, för religionen en person, rentav den kärleksfulle himmelske Fadern. Gud är för vetenskapsmannen en ursprunglig kraft, för filosofen en enhetlighetens hypotes, för den religiösa människan en levande andlig erfarenhet. Människans otillräckliga uppfattning om den Universelle Faderns personlighet kan upphjälpas endast av människans andliga framsteg i universum, och den kommer att bli fullt tillräcklig först när pilgrimerna från tid och rymd äntligen uppnår den gudomliga omfamningen av den levande Guden i Paradiset.
1:6.3 (30.2) Förlora aldrig ur sikte de motsatta utgångspunkterna när det gäller Guds och människans uppfattning om personligheten. Människan ser och förstår personligheten från det finita mot det infinita; Gud ser från det infinita mot det finita. Människan har den lägsta typen av personlighet; Gud den högsta, rentav suprem, ultimat och absolut. Därför måste de högre uppfattningarna om den gudomliga personligheten tålmodigt invänta uppkomsten av förbättrade idéer om människans personlighet, i synnerhet den högre uppenbarelsen om såväl mänsklig som gudomlig personlighet i Mikaels, Skaparsonens, utgivningsliv på Urantia.
1:6.4 (30.3) Den förpersonliga gudomliga anden som bor i det dödliga sinnet utgör med sin närvaro det giltiga beviset för sin faktiska existens, men den gudomliga personlighetens begrepp kan fattas endast genom den andliga insikten som uppstår ur en äkta personlig religiös erfarenhet. Varje person, mänsklig eller gudomlig, kan bli känd och förstådd helt oberoende av personens yttre reaktioner eller materiella närvaro.
1:6.5 (30.4) Någon grad av moralisk samstämmighet och andlig harmoni är väsentlig för vänskapen mellan två personer; en kärleksfull personlighet kan knappast avslöja sig för en kärlekslös person. Även uppenbara i närmandet till att lära känna en gudomlig personlighet måste människans alla personlighetsförmögenheter helt och hållet helgas åt denna strävan; halvhjärtad, ofullständig hängivenhet leder ingen vart.
1:6.6 (30.5) Ju fullständigare människan förstår sig själv och uppskattar personlighetsvärdena hos sina medmänniskor, desto mera längtar hon efter att lära känna den Ursprungliga Personligheten, och desto allvarligare vill en sådan människa som känner Gud sträva efter att likna den Ursprunglige Personligheten. Ni kan argumentera kring åsikter om Gud, men erfarenhet med honom och i honom existerar ovan och bortom alla mänskliga kontroverser och blott intellektuell logik. Den människa som känner Gud beskriver sina andliga erfarenheter inte för att övertyga icke-troende, utan för de troendes uppbyggelse och ömsesidiga tillfredsställelse.
1:6.7 (30.6) Att anta att man kan lära känna universum, att det kan bli förstått, är att anta att universum har åstadkommits genom sinne och leds av personlighet. Människans sinne kan endast uppfatta sinnesyttringarna hos andra sinnen, vare sig de är mänskliga eller övermänskliga. Om människans personlighet kan uppleva universum, då finns det ett gudomligt sinne och en faktisk personlighet gömd någonstans i detta universum.
1:6.8 (30.7) Gud är ande — andepersonlighet; människan är också en ande — potentiell andepersonlighet. Jesus från Nasaret uppnådde ett fullt förverkligande av denna potential av andepersonlighet i människans erfarenhet. Därför blir hans liv i uppnåendet av Faderns vilja människans mest verkliga och idealiska uppenbarelse av Guds personlighet. Även om den Universelle Faderns personlighet kan förstås endast genom verklig religiös erfarenhet, inspireras vi i Jesu jordeliv av den fulländade uppvisningen av ett sådant förverkligande och en sådan uppenbarelse av Guds personlighet i en sant mänsklig erfarenhet.
1:7.1 (31.1) När Jesus talade om ”den levande Guden” avsåg han en personlig Gudom — Fadern i himlen. Uppfattningen om att Gudomen har personlighet underlättar gemenskap; den gynnar förnuftig dyrkan; den främjar vederkvickande tillit. Växelverkan kan förekomma mellan icke-personliga ting, men inte gemenskap. Gemenskapsförhållandet mellan far och son, så som mellan Gud och människa, kan inte finnas om inte båda är personer. Endast personligheter kan umgås med varandra, även om sådant personligt umgänge storligen kan underlättas av närvaron av ett sådant opersonligt väsen som Tankeriktaren.
1:7.2 (31.2) Människan når inte förening med Gud så som en droppe vatten kan tänkas förena sig med oceanen. Människan uppnår gudomlig förening genom fortgående ömsesidigt andligt umgänge, genom personlighetsumgänge med den personlige Guden, till följd av att allt mera bli ett med den gudomliga naturen genom att helhjärtat och intelligent anpassa sig till den gudomliga viljan. Ett sådant sublimt förhållande kan existera endast mellan personligheter.
1:7.3 (31.3) Sanningsbegreppet kan möjligen diskuteras skilt från personlighet, skönhetsbegreppet kan existera utan personlighet, men den gudomliga godhetens begrepp kan förstås endast i förhållande till personlighet. Endast en person kan älska och bli älskad. Även skönheten och sanningen vore utan hopp om överlevnad om de inte vore egenskaper hos en personlig Gud, en kärleksfull Fader.
1:7.4 (31.4) Vi kan inte helt förstå hur Gud kan vara ursprunglig, oföränderlig, allsmäktig och fullkomlig, och på samma gång vara omgiven av ett ständigt föränderligt och synbarligen lagbundet universum, ett evolverande universum fullt av relativa ofullständigheter. Men vi kan känna till en sådan sanning utifrån vår egen personliga erfarenhet, eftersom vi alla bibehåller vår personlighets identitet och vår viljas enhet trots att vi själva och vår omgivning ständigt förändras.
1:7.5 (31.5) Slutlig universumverklighet kan inte förstås med matematik, logik eller filosofi, utan endast genom personlig erfarenhet i progressiv överensstämmelse med den personliga Gudens gudomliga vilja. Varken vetenskap, filosofi eller teologi kan bekräfta Guds personlighet. Endast trossönerna till den himmelske Fadern kan med sin personliga erfarenhet uppnå verklig andlig förståelse av Guds personlighet.
1:7.6 (31.6) De högre uppfattningarna om personlighet i universum medför: identitet, självmedvetande, egen vilja och möjlighet att uppenbara sig själv. Och dessa egenskaper vidare innebär gemenskap med andra och jämlika personligheter, sådana som existerar inom Paradisgudomarnas personlighetsförbindelser. Och den absoluta enhetligheten i dessa förbindelser är så fulländad att gudomligheten blir känd för odelbarhet, för etthet. ”Herren Gud är en.” Personlighetens odelbarhet hindrar inte Gud att utge sin ande för att leva i de dödligas hjärtan. Odelbarheten som karakteriserar en människofars personlighet hindrar inte reproduktionen av människosöner och -döttrar.
1:7.7 (31.7) Begreppet odelbarhet i förening med begreppet enhetlighet innebär att tid och rymd transcenderas i Gudomens ultimatet; därför kan varken rymd eller tid vara absoluta eller infinita. Det Första Ursprunget och Centret är den infinitet som oreserverat transcenderar allt sinne, all materia och all ande.
1:7.8 (31.8) Paradistreenighetens faktum åsidosätter på intet sätt sanningen om den gudomliga enhetligheten. De tre personligheterna i Paradisgudomen är, i alla reaktioner med universumverkligheten och i alla relationer med de skapade varelserna, som en. Inte heller åsidosätter existensen av dessa tre eviga personer sanningen om Gudomens odelbarhet. Jag är fullt medveten om att jag inte har tillgång till något språk som på ett tillfredsställande sätt skulle klargöra för det dödliga sinnet hur dessa universumproblem framträder för oss. Men bli inte nedslagna; alla dessa ting är inte helt klara ens för de höga personligheter som hör till min grupp av Paradisvarelser. Kom alltid ihåg att dessa djupa sanningar beträffande Gudomen blir allt klarare då ert sinne blir allt mer förandligat under de tidsskeden som följer på varandra under de dödligas långa uppstigande till Paradiset.
1:7.9 (32.1) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare, medlem av en grupp himmelska personligheter förordnade av Dagarnas Forna på Uversa, det sjunde superuniversumets högkvarter, att ha uppsikt över de delar av den föreliggande uppenbarelsen som har att göra med omständigheter bortom gränserna för lokaluniversumet Nebadon. Jag är förordnad att svara för de kapitel som beskriver Guds natur och egenskaper emedan jag representerar den högsta informationskälla som står till buds för ett sådant ändamål i någon bebodd värld. Jag har tjänat som Gudomlig Rådgivare i de sju superuniverserna, och jag har länge haft min boning i alltings Paradiscentrum. Många gånger har jag fått åtnjuta den suprema tillfredsställelsen att vistas i den omedelbara personliga närheten av den Universelle Fadern. Jag framför verkligheten och sanningen om Faderns natur och egenskaper med oemotsäglig auktoritet; jag vet vad jag talar om.]
Urantiaboken
Kapitel 2
2:0.1 (33.1) EMEDAN människans högsta möjliga uppfattning om Gud består i hennes idé och ideal om en ursprunglig och infinit personlighet är det tillåtet, och kan det visa sig vara till hjälp, att studera vissa egenskaper hos den gudomliga naturen som tillsammans utgör Gudomens karaktär. Guds väsen kan bäst förstås av den uppenbarelse om Fadern som Mikael från Nebadon utvecklade i sin mångfasetterade undervisning och i sitt storartade jordiska liv i köttet. Det gudomliga kynnet kan också förstås bättre av människan om hon anser sig vara Guds barn och ser upp till Paradisskaparen som en sann andlig Fader.
2:0.2 (33.2) Guds väsen kan studeras i en uppenbarelse av enastående idéer, den gudomliga karaktären kan betraktas som en presentation av överjordiska ideal, men den mest upplysande och andligen mest uppbyggliga av alla uppenbarelser av den gudomliga naturen finner man i förståelsen av Jesu från Nasaret religiösa liv, såväl före som efter det att han hade uppnått fullt medvetande om sin gudomlighet. Om Mikaels inkarnerade liv tas som bakgrund till uppenbarelsen av Gud för människan vill vi försöka att med mänskliga ordsymboler föra fram vissa idéer och ideal om den gudomliga naturen, vilka möjligen kan bidra till att ytterligare belysa och förenhetliga människans uppfattning om väsendet och karaktären som den Universelle Faderns personlighet kännetecknas av.
2:0.3 (33.3) I all vår strävan att vidga och förandliga människans uppfattning om Gud är vi oerhört handikappade på grund av det dödliga sinnets begränsade kapacitet. Då vi utför vårt uppdrag är vi också allvarligt handikappade av språkets begränsningar och likaså av bristen på material som kan användas för illustrationsändamål eller jämförelse i vår strävan att beskriva gudomliga värden och presentera andliga betydelser för människans finita, dödliga sinne. All vår strävan att vidga människans uppfattning om Gud skulle vara nära nog lönlös om inte det dödliga sinnet vore innebott av den utgivna Riktaren från den Universelle Fadern och genomströmmat av Sanningens Ande från Skaparsonen. I förlitan på närvaron av dessa gudomliga andar i människans hjärta för hjälp till att vidga uppfattningen om Gud tar jag därför med glädje itu med mitt mandat att försöka ytterligare beskriva Guds väsen för människans sinne.
2:1.1 (33.4) ”I beröringen av den Infinite kan vi inte förstå honom. De gudomliga fotstegen är okända.” ”Hans förstånd är utan gräns och hans storhet outrannsaklig.” Det bländande ljuset som höljer Faderns väsen är sådant att han för sina ringa varelser förefaller ”att dväljas i töcken”. Hans tankar och planer är inte endast outgrundliga utan han ”gör stora och outrannsakliga ting — under — flera än någon kan räkna”. ”Gud är för hög för vårt förstånd, hans år är flera än någon kan utrannsaka.” ”Men kan då Gud verkligen dväljas på jorden? Himlarna (universum) och himlarnas himmel (universernas universum) rymmer honom icke.” ”Hur outgrundliga är inte hans domslut och hur outrannsakliga hans vägar!”
2:1.2 (34.1) ”Det finns blott en Gud, den infinite Fadern, som även är en trogen Skapare.” ”Den gudomlige Skaparen är även den Universelle Härskaren, själarnas ursprung och bestämmelse. Han är den Högste Själen, det Ursprungliga Sinnet och den Obegränsade Anden i hela skapelsen.” ”Den store Övervakaren gör inga misstag. Han är lysande i sitt majestät och sin härlighet.” ”Gud Skaparen är helt utan rädsla och fiendskap. Han är odödlig, evig, självexisterande, gudomlig och givmild.” ”Hur ren och skön, hur djup och ofattbar är alltings himmelske Förfader!” ”Den Infinite är oöverträfflig däri, att han ger sig själv till människorna. Han är begynnelsen och slutet, Fadern till varje gott och fulländat syfte.” ”För Gud är allting möjligt; den evige Skaparen är orsakernas orsak.”
2:1.3 (34.2) Trots infiniteten i de överväldigande manifestationerna som Faderns eviga och universella personlighet präglas av är han obegränsat självmedveten om både sin infinitet och om sin evighet; likaså känner han helt sin fullkomlighet och makt. Han är den enda varelsen i universum, förutom sina gudomliga jämställda, som upplever en fullkomlig, riktig och fullständig bedömning av sig själv.
2:1.4 (34.3) Fadern tillgodoser ständigt och ofelbart de olika kraven på honom, så som de förändras från tid till annan i olika delar av hans totaluniversum. Den store Guden känner och förstår sig själv; han är i infinit bemärkelse självmedveten om fullkomlighetens alla ursprungliga egenskaper hos sig. Gud är inte en kosmisk tillfällighet; inte heller experimenterar han med universum. Universumhärskarna kan ge sig hän åt äventyr; Konstellationsfäderna kan experimentera; Systemcheferna kan öva sig; men den Universelle Fadern ser slutet från begynnelsen, och hans gudomliga plan och eviga syfte omsluter och förstår i själva verket alla hans underordnades experiment och äventyr i varje värld, system och konstellation i varje universum inom hans vida domäner.
2:1.5 (34.4) Ingenting är nytt för Gud, och ingen kosmisk händelse kommer någonsin som en överraskning; han bebor evighetens cirkel. Han är utom dagarnas begynnelse eller slut. För Gud finns inget förgånget, närvarande eller framtida; all tid är närvarande vid varje givet ögonblick. Han är den store och ende JAG ÄR.
2:1.6 (34.5) Den Universelle Fadern är absolut och obegränsat infinit till alla sina egenskaper; och detta faktum i sig utestänger honom automatiskt från all direkt personlig kontakt med finita materiella varelser och andra ringa skapade förståndsvarelser.
2:1.7 (34.6) Och allt detta gör det nödvändigt med sådana arrangemang som har bestämts för kontakt och kommunikation med hans mångahanda skapade varelser, för det första genom Guds Paradissöners personlighet som, ehuru fullkomliga i gudomlighet, även ofta blir en del av naturen hos de planetariska raserna av kött och blod och därmed blir en av er och en med er; sålunda blir Gud på sätt och vis människa, vilket inträffade vid utgivningen av Mikael som stundom kallades Guds Son och stundom Människoson. Och för det andra har vi den Oändlige Andens personligheter, de olika klasserna av serafiska härskaror och andra himmelska förståndsvarelser, som kommer nära de materiella varelserna av ringa ursprung och på så många sätt vårdar sig om dem och tjänar dem. Och för det tredje har vi de icke-personliga Mysterieledsagarna, Tankeriktarna, den uttryckliga gåvan från den store Guden själv som har sänts att dväljas i sådana varelser som människorna på Urantia, sänts utan kungörelse och utan förklaring. I ändlös riklighet nedstiger de från härlighetens höjder för att pryda och vistas i det ringa sinnet hos de dödliga som har kapacitet till gudsmedvetande eller potential till det.
2:1.8 (35.1) På detta sätt och på många andra sätt som är okända för er och helt bortom finit fattningsförmåga, sänker och i övrigt modifierar, utspäder och uttunnar Paradisfadern kärleksfullt och villigt sin infinitet för att kunna komma närmare det finita sinnet hos sina skapade barn. Och sålunda är det möjligt för den infinite Fadern, genom en serie personlighetsutgivningar, som i avtagande grad är absoluta, att åtnjuta nära kontakt med de olika förståndsvarelserna i de många rikena i hans vidsträckta universum.
2:1.9 (35.2) Allt detta har han gjort, gör han nu, och kommer han för alltid att fortsätta att göra utan att det på minsta sätt skulle förminska hans sanna och verkliga infinitet, evighet och ursprunglighet. Och allt detta är absolut sant, trots att det är svårt att förstå, trots det mysterium det är inneslutet i eller trots att det omöjligen kan bli fullt förstått av sådana varelser som har sitt hemvist på Urantia.
2:1.10 (35.3) Emedan den Förste Fadern är infinit i sina planer och evig i sina syften är det i sig omöjligt för någon finit varelse att någonsin helt inse eller förstå dessa gudomliga planer och syften. De dödliga kan endast då och då, här och var, få en glimt av Faderns syften då de uppenbaras i relation till förverkligandet av planen för de skapade varelsernas uppstigning, på dess successiva nivåer av universumprogression. Fastän människan inte kan uppfatta infinitetens betydelse, förstår och kärleksfullt omsluter den infinite Fadern helt visst och fullt finiteten hos alla sina barn i alla universer.
2:1.11 (35.4) Fadern delar gudomligheten och evigheten med ett stort antal högre Paradisvarelser, men vi ifrågasätter om infiniteten och den därav följande universella ursprungligheten delas fullt med några andra än hans jämlika kompanjoner inom Paradistreenigheten. Personlighetens infinitet måste nödvändigtvis innefatta all finitet hos personligheten; därav sanningen — den bokstavliga sanningen — i den lära som förkunnar att ”vi lever, rör oss och har vår varelse i Honom”. Det fragment av den Universelle Faderns rena Gudom som bor i människan är en del av infiniteten hos det Första Stora Ursprunget och Centret, Fädernas Fader.
2:2.1 (35.5) Redan era forna profeter förstod att den Universelle Faderns väsen är evigt, utan begynnelse, utan slut och av cirkulär natur. Gud är faktiskt och evigt närvarande i sitt universum av universer. Han finns i det närvarande ögonblicket med allt sitt absoluta majestät och all sin eviga storhet. ”Fadern har liv i sig själv, och detta liv är evigt liv.” Alltigenom de eviga tidsåldrarna har det varit Fadern som ”ger liv åt allt”. Infinit fullkomlighet kännetecknar den gudomliga integriteten. ”Jag är Herren; jag förändras ej.” Vår kunskap om universernas universum avslöjar inte endast att han är ljusets Fader utan också att det inte vid hans handhavande av de interplanetariska angelägenheterna finns ”någon föränderlighet eller någon skugga av förändring.” Han ”kungör slutet från begynnelsen.” Han säger: ”Mitt rådslut skall gå i fullbordan; allt vad jag vill, det gör jag” ”enligt det eviga syfte som jag har uppenbarat i min Son”. Sålunda är planerna och syftena hos det Första Ursprunget och Centret som han själv: eviga, fullkomliga och för alltid oföränderliga.
2:2.2 (35.6) Det finns slutlig fullständighet och fullkomlig mogenhet i Faderns beslut. ”Vad än Gud gör, det är för evigt; ingenting kan läggas därtill och ingenting tagas därifrån”. Gud ångrar inte sina ursprungliga syften uppkomna ur vishet och fullkomlighet. Hans planer står fast, hans råd är oföränderligt, medan hans handlingar är gudomliga och ofelbara. ”Tusen år är för honom endast som gårdagen då den är förbi och som en nattvakt”. Gudomlighetens fulländning och evighetens omfattning ligger för alltid bortom det fullt begripliga för de dödligas begränsade sinne.
2:2.3 (36.1) Reaktionerna hos en oföränderlig Gud vid verkställandet av hans eviga syfte kan synas variera i enlighet med de föränderliga attityderna och skiftande sinnesstämningarna hos hans skapade förståndsvarelser; det betyder att de till synes och ytligt sett kan variera; men under ytan och bortom alla yttre manifestationer finns fortfarande den evige Gudens oföränderliga syfte och eviga plan.
2:2.4 (36.2) Ute i universerna måste fullkomligheten nödvändigtvis vara en relativ term, men i centraluniversumet, och i synnerhet i Paradiset, är fullkomligheten outtunnad; i vissa faser är den rentav absolut. Treenighetens manifestationer varierar uppvisandet av gudomlig fullkomlighet men försvagar den inte.
2:2.5 (36.3) Guds ursprungliga fullkomlighet består inte i en anlagd rättfärdighet, utan hellre i den inneboende perfekta godheten som karakteriserar hans gudomliga väsen. Han är slutlig, hel och perfekt. Det fattas ingenting av skönheten och fullkomligheten i hans rättfärdiga karaktär. Och det gudomliga syftet med hela systemet av levande existenser i världarna i rymden är att lyfta upp dem till den höga bestämmelse som erfarenheten att dela Faderns paradisfulländning utgör. Gud är varken självcentrerad eller innesluten i sig själv; han upphör aldrig att utge sig själv åt alla självmedvetna varelser i det vidsträckta universernas universum.
2:2.6 (36.4) Gud är evigt och i infinit bemärkelse fullkomlig. Han kan inte personligen känna ofullkomlighet som sin egen erfarenhet, men han delar medvetandet om all den ofullkomlighet som samtliga kämpande varelser i alla Paradisskaparsöners evolutionära universer erfar. Den fullkomliga Gudens personliga och befriande beröring beskuggar de dödliga varelsers hjärtan och genomströmmar deras väsenden som har nått upp till det moraliska urskiljandets universumnivå. På så sätt, såväl som genom den gudomliga närvarons kontakter, deltar den Universelle Fadern i själva verket i erfarenheter som präglas av omognad och ofullkomlighet i varje evolverande moralvarelses levnadsbana i hela universum.
2:2.7 (36.5) Mänskliga begränsningar, potentiell ondska, är inte en del av den gudomliga naturen, men de dödligas erfarenheter av det onda och alla människans förhållanden till det är i högsta grad en del av Guds ständigt expanderande självförverkligande i tidens barn — varelser med moraliskt ansvar som har skapats eller evolverats av varje Skaparson som har utgått från Paradiset.
2:3.1 (36.6) Gud är rättfärdig; därför är han rättvis. ”Herren är rättfärdig i alla sina gärningar.” ”’Utan orsak har jag ej gjort vad jag har gjort’, säger Herren”. ”Herrens domslut är sanna och rättfärdiga alltigenom.” Den Universelle Faderns rättvisa kan inte påverkas av hans skapade varelsers handlingar och verksamhet, ”ty det finns inget fördärv hos Herren vår Gud; Han har inga favoriter och tar inte emot gåvor”.
2:3.2 (36.7) Hur fåfängt är det inte att barnsligt vädja till en sådan Gud, att han måtte ändra sina oföränderliga påbud så att vi kunde undvika de rättvisa konsekvenserna av verkan av hans visa naturlagar och rättfärdiga andliga mandat! ”Far icke vilse; Gud låter inte gäcka sig, ty vad människan sår det skall hon ock skörda.” Det är sant att även då det rättvisa är att skörda frukterna av missgärningarna är denna gudomliga rättvisa alltid mildrad av barmhärtigheten. Infinit visdom är den evige skiljedomaren som bestämmer proportionerna mellan rättvisa och barmhärtighet som skall utmätas i varje given situation. Det största straffet för missgärningar och avsiktligt uppror mot Guds styre (i verkligheten en oundviklig följd därav) är förlust av existensen som individuell undersåte under detta styre. Det slutliga resultatet av helhjärtad synd är tillintetgörelse. Sådana syndidentifierade individer har i sista hand förstört sig själva genom att bli helt overkliga av att ge sig hän åt fördärvet. En sådan varelses faktiska försvinnande dröjer emellertid alltid tills den föreskrivna rättsordning, som gäller i det universumet, till fullo har blivit tillämpad.
2:3.3 (37.1) Existensens upphörande förkunnas vanligen vid domen över världen eller världarna för ifrågavarande domperiod eller tidsålder. I en sådan värld som Urantia sker det vid slutet av en planetarisk ”domperiod”. Existensens upphörande kan vid sådana tillfällen förkunnas genom ett samstämmigt beslut av alla domstolar inom de olika domkretsarna, börjande med det planetariska rådet, upp genom Skaparsonens domstolar till Dagarnas Fornas domstolsinstanser. Beslutet om upplösning fattas i superuniversumets högre domstolar efter en obruten bekräftelse av anklagelsen som kommer från den sfär där missdådaren har sin hemvist; och när förintelsedomen har bekräftats i högsta instans, verkställs den direkt av de domare som är bosatta inom superuniversumets högkvarter och där de verkar.
2:3.4 (37.2) När denna dom slutgiltigt har bekräftats blir den med synden identifierade varelsen ögonblickligen som om han aldrig hade funnits till. Det finns ingen uppståndelse från ett sådant öde; det är för alltid och för evigt. Identitetens levande energifaktorer upplöses av tidens förändringar och rymdens förvandlingar till de kosmiska potentialer som de en gång uppstod från. Vad den fördärvades personlighet angår, så mister den sin möjlighet till en fortgående livsmekanism som följd av att varelsen inte har fattat de beslut och slutliga avgöranden som skulle ha garanterat evigt liv. När sinnet i kombination med personligheten fortsättningsvis omfattar synden och när detta kulminerar i fullständig identifiering med fördärvet, då absorberas en sådan isolerad personlighet i skapelsens översjäl, efter det att livet har upphört, efter den kosmiska upplösningen, och blir en del av den Suprema Varelsens evolverande erfarenhet; aldrig framträder den igen som en personlighet, dess identitet blir som om den aldrig hade existerat. Om det gäller en personlighet som har hyst en Riktare överlever de erfarenhetsmässiga andevärdena i den fortlevande Riktarens verklighet.
2:3.5 (37.3) I varje kamp mellan aktuala verklighetsnivåer i universum segrar personligheten på den högre nivån till slut över den lägre nivåns personlighet. Denna ofrånkomliga utgång som motsättningarna i universum får är oskiljaktigt behäftad med att gudomligheten i det kvalitativa är lika med graden av viljevarelsernas verklighet och aktualhet. Ren ondska, fullständigt felande, överlagd synd och oförminskat fördärv är av naturen och automatiskt självmordsartade. Sådana attityder präglade av kosmisk overklighet kan överleva i universum endast på grund av övergående barmhärtighetstolerans i väntan på verkan av de mekanismer som enligt universumdomstolarnas rättfärdiga utslag bestämmer vad som är rättvist och finner vad som är lämpligt.
2:3.6 (37.4) Skaparsönernas styre i lokaluniverserna består i skapande och förandligande. Dessa Söner ägnar sig åt att effektivt verkställa paradisplanen för de dödligas progressiva uppstigande, åt att rehabilitera rebeller och sådana som tänker fel; men när alla dessa kärleksfulla strävanden slutligt och för alltid har blivit avvisade verkställs det slutliga beslutet om upplösning genom krafter som verkar inom Dagarnas Fornas jurisdiktion.
2:4.1 (38.1) Barmhärtighet är helt enkelt rättvisa mildrad av den visdom som växer fram ur fulländad kunskap och full förståelse för de naturliga svagheterna och miljöbetingade handikappen hos finita varelser. ”Vår Gud är full av barmhärtighet, Han är nådig, långmodig och stor i mildhet.” Därför ”skall var och en som åkallar Herren bli frälst” ”ty Herren förlåter ymnigt”. ”Herrens nåd varar från evighet till evighet”; ja, ”Hans nåd varar för evigt.” ”Jag är Herren som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden, ty till dessa har jag behag.” ”Icke av villigt hjärta plågar jag människors barn eller vållar dem bedrövelse,” ty jag är ”barmhärtighetens Fader och all trösts Gud.”
2:4.2 (38.2) Gud är av sig själv vänlig, på ett naturligt sätt medlidande och för evigt barmhärtig. Och aldrig behövs det någon påtryckning för att hans kärleksfulla vänlighet skall flöda fram. Den skapade varelsens behov är helt tillfyllest för att garantera det fulla flödet av Faderns kärleksfulla barmhärtighet och frälsande nåd. Emedan Gud vet allt om sina barn är det lätt för honom att förlåta. Ju bättre människan känner sin nästa desto lättare är det för henne att förlåta, till och med älska, denne.
2:4.3 (38.3) Endast den urskiljning som bottnar i infinit visdom gör det möjligt för en rättfärdig Gud att skipa rättvisa och barmhärtighet på samma gång och i varje given situation i universum. Den himmelske Fadern plågas aldrig av motstridiga attityder gentemot sina barn i universum; Gud är aldrig ett offer för attitydmässiga motstridigheter. Guds allvetande styr ofelbart hans fria vilja till att välja det universumbeteende som fullständigt, samtidigt och till lika delar tillfredsställer kraven av alla hans gudomliga attribut och hans eviga väsens infinita kvaliteter.
2:4.4 (38.4) Barmhärtighet är den naturliga och oundvikliga följden av godhet och kärlek. Den goda naturen hos en kärleksfull Fader kunde omöjligen låta bli att klokt visa varje medlem i varje grupp av hans barn i universum barmhärtighet. Evig rättvisa och gudomlig barmhärtighet utgör sammantaget det som i människans erfarenhet skulle kallas redbarhet.
2:4.5 (38.5) Den gudomliga barmhärtigheten representerar ett redbarhetsförfarande för anpassning mellan fullkomlighetens och ofullkomlighetens universumnivåer. Barmhärtigheten är Suprematetens rättvisa anpassad till evolverande finita varelsers situation, evighetens rättfärdighet modifierad att motsvara tidens barns mest centrala intresse och välfärd i universum. Barmhärtigheten står inte i strid med rättvisan, utan är fastmer en förståelsefull tolkning av de krav som den högsta rättvisan ställer, då den på ett rättvist sätt tillämpas på de underordnade andliga varelserna och på de materiella varelserna i de evolverande universerna. Barmhärtigheten är Paradistreenighetens rättvisa som klokt och kärleksfullt tillämpas på de mångahanda förståndsvarelserna i tidens och rymdens skapelser, så som formuleras av den gudomliga visdomen och bestäms av det allvetande sinnet och den suveräna fria viljan hos den Universelle Fadern och alla hans associerade Skapare.
2:5.1 (38.6) ”Gud är kärleken”; därför är hans enda personliga attityd gentemot alla ärenden i universum alltid en reaktion av gudomlig tillgivenhet. Fadern älskar oss tillräckligt för att ge oss sitt liv som gåva. ”Han låter sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna både över rättfärdiga och över orättfärdiga.”
2:5.2 (39.1) Det är fel att tänka att Gud skulle ha förmåtts till att älska sina barn på grund av att hans Söner har offrat sig eller hans underordnade varelser har medlat och uppsänt förböner, ”ty Fadern själv älskar er”. Det är som ett uttryck för denna faderliga tillgivenhet som Gud sänder de underbara Riktarna att dväljas i människornas sinne. Guds kärlek är universell; ”var och en som vill får komma.” Han vill ”att alla människor blir frälsta, räddade genom att komma till kunskap om sanningen.” Han ”vill inte att någon förgås.”
2:5.3 (39.2) Skaparna är de allra första som försöker rädda människan från de ödesdigra följderna av hennes dåraktiga överträdelser av de gudomliga lagarna. Guds kärlek är av naturen en faderlig tillgivenhet; det är därför han ibland ”agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi skall få del av hans helighet”. Minns även under era svåraste prövningar att ”han i alla våra bedrövelser är bedrövad med oss”.
2:5.4 (39.3) Gud är gudomligt vänlig mot syndare. När rebeller återgår till rättfärdighet tas de nådefullt emot ”ty vår Gud skall beskära oss mycken förlåtelse”. ”Jag är den som utplånar dina överträdelser för min egen skull, och dina synder kommer jag icke mer ihåg.” ”Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi får kallas Guds barn.”
2:5.5 (39.4) I sista hand är det största beviset på Guds godhet och den främsta orsaken att älska honom Faderns gåva som dväljs i er: Riktaren som så tålmodigt inväntar den stund då ni båda för evigt skall bli ett. Fastän ni inte kan finna Gud genom att söka, så kommer ni, om ni vill underkasta er andens ledning att ofelbart bli ledda, steg för steg, liv efter liv, genom universum efter universum och tidsålder efter tidsålder tills ni slutligen står inför den Universelle Faderns Paradispersonlighet.
2:5.6 (39.5) Hur orimligt att någon inte skulle dyrka Gud för att begränsningarna i människans natur och hindren i er materiella skapelse gör det omöjligt för er att se honom. Mellan dig och Gud finns ett enormt stort avstånd (fysisk rymd) att färdas. Det existerar likaså en stor klyfta av andlig olikhet att överbrygga; men, oavsett allt det som fysiskt och andligen skiljer dig från Guds personliga närvaro i Paradiset, stanna upp och begrunda den viktiga verkligheten att Gud lever i ditt inre; han har på sitt eget sätt redan slagit en bro över klyftan. Han har sänt av sig själv, sänt sin ande, att leva i dig och att arbeta tillsammans med dig, medan du framskrider på din eviga vandring genom universum.
2:5.7 (39.6) Jag finner det lätt och angenämt att dyrka en som är så stor och samtidigt så kärleksfullt hängiven den upplyftande omvårdnaden av sina ringa varelser. Det är naturligt för mig att älska en som är så mäktig i skapelsen och i kontrollen därav, och som ändå är så fullkomlig i godhet och så trogen i den kärleksfulla vänlighet som ständigt överskuggar oss. Jag tror att jag skulle älska Gud exakt lika mycket även om han inte vore så stor och mäktig, så länge han är så god och barmhärtig. Alla älskar vi Fadern mera på grund av hans väsen än för att vi inser hans häpnadsväckande egenskaper.
2:5.8 (39.7) När jag observerar Skaparsönerna och deras underordnade administratörer så tappert kämpande med de mångahanda svårigheterna i tiden, som är behäftade med universernas evolution i rymden, upptäcker jag att jag känner en stor och djup tillgivenhet för dessa mindre härskare i universerna. När allt kommer omkring tror jag att vi alla, inkluderande världarnas dödliga, älskar den Universelle Fadern och alla andra varelser, gudomliga eller mänskliga, därför att vi inser att dessa personligheter i sanning älskar oss. Upplevelsen att älska är i hög grad en direkt reaktion på upplevelsen att vara älskad. Då jag vet att Gud älskar mig skulle jag fortsätta att älska honom högt över allt även om han vore utan alla sina attribut av suprematet, ultimatet och absoluthet.
2:5.9 (40.1) Faderns kärlek följer oss nu och alltigenom de eviga tidsåldrarnas ändlösa cirkel. Då du begrundar den älskvärda naturen hos Gud finns det endast en rimlig och naturlig personlighetsreaktion: du kommer att allt mer älska din Skapare; du kommer att visa Gud en tillgivenhet jämförbar med den som ett barn visar en jordisk förälder; ty så som en far, en verklig far, en sann far älskar sina barn, så älskar den Universelle Fadern sina skapade söner och döttrar och vill för evigt deras bästa.
2:5.10 (40.2) Men Guds kärlek är en intelligent och förutseende föräldrakärlek. Den gudomliga kärleken verkar i förening med gudomlig vishet och alla andra infinita egenskaper hos den Universelle Faderns fullkomliga väsen. Gud är kärleken, men kärleken är inte Gud. Den största manifestationen av den gudomliga kärleken till dödliga varelser syns i utgivandet av Tankeriktare, men den största uppenbarelsen av Faderns kärlek syns i hans Son Mikaels utgivningsliv, så som han på jorden levde det idealiska andliga livet. Det är Riktaren i ert inre som individualiserar Guds kärlek till varje människosjäl.
2:5.11 (40.3) Stundom nästan pinas jag av att vara tvungen att beskriva den himmelske Faderns gudomliga tillgivenhet för sina barn i universum genom att använda den mänskliga ordsymbolen kärlek. Fastän denna term verkligen anger den högsta uppfattningen om respekt och tillgivenhet i mänskliga förhållanden betecknar den ofta mycket sådant i mänskliga förhållanden som är ytterst tarvligt och ytterligt olämpligt att beskrivas med ett ord som även används för att ange den levande Gudens ojämförliga tillgivenhet för sina varelser i universum! Hur olyckligt att jag inte kan använda någon överjordisk och exklusiv term som skulle förmedla till människans sinne den sanna naturen och den utsökt vackra betydelsen som är förknippad med Paradisfaderns gudomliga tillgivenhet.
2:5.12 (40.4) När människan förlorar en personlig Guds kärlek ur sikte blir Guds rike endast det godas rike. Oberoende av det gudomliga väsendets infinita enhetlighet är kärleken det dominerande kännetecknet i Guds alla personliga förbindelser med sina varelser.
2:6.1 (40.5) I det fysiska universumet kan vi se den gudomliga skönheten, i den intellektuella världen kan vi urskilja den eviga sanningen, men Guds godhet finner man endast i den personliga religiösa erfarenhetens andliga värld. Till sitt sanna väsen är religionen en trosförtröstan på Guds godhet. Gud kunde vara stor och absolut inom filosofin, på något sätt rentav förståndsmässig och personlig, men i religionen måste Gud också vara moralisk; han måste vara god. Människan kunde frukta en stor Gud, men hon litar på och älskar endast en god Gud. Denna Guds godhet är en del av Hans personlighet, och dess uppenbarelse framträder till fullo endast i den personliga religiösa erfarenhet som Guds troende söner får.
2:6.2 (40.6) Religionen förutsätter att övervärlden av andenatur känner till och reagerar på de grundläggande behoven i människans värld. Evolutionell religion kan bli etisk, men endast uppenbarad religion blir andligt och sant moralisk. Den gamla uppfattningen att Gud är en Gudom dominerad av konungsmoral lyftes av Jesus upp till den tillgivet rörande, intima familjemoralens nivå som kännetecknar förhållandet mellan förälder och barn, vilket är det ömmaste och vackraste som finns i de dödligas erfarenhet.
2:6.3 (41.1) ”Rikedomen i Guds godhet leder den felande människan till ånger.” ”Idel goda och fullkomliga gåvor kommer ned från himlaljusens Fader.” ”Gud är god; han är en evig tillflykt för människans själ.” ”Herren Gud är barmhärtig och nådig. Han är långmodig och stor i godhet och sanning.” ”Pröva och se att Herren är god! Han låter sig vårda om dem som förtröstar på honom.” ”Nådig och barmhärtig är Herren. Han är frälsningens Gud.” ”Han helar dem som har förkrossade hjärtan, och själens sår förbinder han. Han är människans allsmäktige välgörare.”
2:6.4 (41.2) Fastän uppfattningen om Gud som en konung och domare fostrade en hög moralisk standard och skapade ett folk vilket som grupp respekterade lagen, så blev den enskilde troende lämnad i en sorglig ställning präglad av osäkerhet beträffande sin status i tiden och evigheten. Hebréernas senare profeter förkunnade Gud som Israels Fader; Jesus uppenbarade Gud som varje människovarelses Fader. De dödligas hela uppfattning om Gud blir på ett transcendent sätt upplyst av Jesu liv. Osjälviskhet är en naturlig del av föräldrakärleken. Gud älskar inte som en far, utan i egenskap av en far. Han är Paradisfadern för varje personlighet i universum.
2:6.5 (41.3) Rättfärdigheten förutsätter att Gud är ursprunget till den moraliska lagen i universum. Sanningen visar Gud som en uppenbarare, en lärare. Men kärleken ger och kräver tillgivenhet, söker en sådan förstående och förtroendefull samhörighet som existerar mellan förälder och barn. Rättfärdigheten kan vara en gudomlig tanke, men kärleken är en faders attityd. Det felaktiga antagandet att Guds rättfärdighet var oförenlig med den himmelske Faderns osjälviska kärlek förutsatte avsaknad av enhetlighet i Guds väsen och ledde direkt till utvecklandet av försoningsdoktrinen, som är ett filosofiskt angrepp såväl på Guds enhetlighet som på hans fria vilja.
2:6.6 (41.4) Den kärleksfulle himmelske Fadern, vars ande bor i hans barn på jorden, är inte en splittrad personlighet — en av rättvisa och en av barmhärtighet. Det behövs inte heller en medlare för att garantera Faderns välvilja och förlåtelse. Den gudomliga rättfärdigheten domineras inte av en strikt vedergällande rättvisa; Gud som fader överträffar Gud som domare.
2:6.7 (41.5) Gud är aldrig vredgad, hämndlysten eller arg. Det är sant att visheten ofta lägger band på hans kärlek, medan rättvisan påverkar hans barmhärtighet som har blivit försmådd. Hans kärlek till rättfärdigheten kan inte vara mindre än hans hat mot synden. Fadern är inte en inkonsekvent personlighet; den gudomliga enhetligheten är fullkomlig. I Paradistreenigheten existerar absolut enhetlighet trots att Guds jämlika har sin egen eviga identitet.
2:6.8 (41.6) Gud älskar syndaren och hatar synden; ett sådant uttalande är filosofiskt sant, men Gud är en transcendent personlighet, och personer kan endast älska och hata andra personer. Synden är inte en person. Gud älskar syndaren emedan denne är en personlighetsrealitet (potentiellt evig), medan Gud inte i förhållande till synden har någon personlig attityd, då synden inte är en andlig realitet; den är inte personlig, därför tar endast Guds rättvisa befattning med dess existens. Guds kärlek räddar syndaren; Guds lag tillintetgör synden. Denna attityd hos det gudomliga väsendet skulle uppenbarligen ändra om syndaren till slut skulle identifiera sig själv helt med synden, så som samma dödliga sinne också helt kan identifiera sig med Anderiktaren i människans inre. En sådan med synden identifierad dödlig skulle då bli helt oandlig till sin natur (och därför personligen overklig) och skulle erfara ett slutligt utsläckande av sin varelse. Overklighet, eller ens ofullständighet i de skapade varelsernas väsen, kan inte bestå för evigt i ett allt mera verkligt och i tilltagande grad andligt universum.
2:6.9 (42.1) Inför personlighetens värld upptäcker man att Gud är en kärleksfull person; inför den andliga världen är han en personlig kärlek; i den religiösa erfarenheten är han bådadera. Kärleken identifierar Guds medvetet väljande vilja. Guds godhet genomsyrar den gudomliga viljefriheten — den universella tendensen att älska, att visa barmhärtighet, att visa tålamod, att förlåta.
2:7.1 (42.2) All finit kunskap och förståelse som skapade varelser har är relativ. Information och kunskap, även om den har insamlats från höga källor, är endast relativt fullständig, lokalt riktig och personligt sann.
2:7.2 (42.3) Fysiska fakta är ganska likartade, men sanningen är en levande och flexibel faktor inom filosofin i universum. Evolverande personligheter är endast delvis visa och relativt sanna i sina kommunikationer. De kan vara säkra endast så långt som deras personliga erfarenhet sträcker sig. Det som uppenbarligen kan vara helt sant på ett ställe kan vara endast relativt sant i ett annat segment av skapelsen.
2:7.3 (42.4) Den gudomliga sanningen, den slutliga sanningen, är likartad och universell, men en berättelse om andliga ting, så som den framförs av mångahanda individer från olika sfärer, kan ibland variera i fråga om detaljer beroende på denna relativitet när det gäller kunskapens fullständighet och fullödigheten i den personliga erfarenheten, såväl som på längden och omfattningen av denna erfarenhet. Medan det Första Stora Ursprungets och Centrets lagar och påbud, tankar och attityder är evigt, infinit och universellt sanna, så är samtidigt deras tillämpning på och anpassning till varje universum, system, värld och skapad förståndsvarelse i enlighet med Skaparsönernas planer och förfaranden så som de fungerar i sina respektive universer, såväl som i harmoni med den Oändlige Andens och alla andra associerade himmelska personligheters lokala planer och förfaringssätt.
2:7.4 (42.5) Materialismens falska vetenskap skulle döma den dödliga människan till att bli en utstött individ i universum. Sådan partiell kunskap är potentiellt ond; det är kunskap som består av både gott och ont. Sanningen är vacker emedan den är både fullödig och symmetrisk. När människan söker sanningen strävar hon efter det gudomligt verkliga.
2:7.5 (42.6) Filosoferna gör sina grövsta misstag när de förirrar sig in i abstraktionens villfarelse, dvs. fokuserar uppmärksamheten på en aspekt av verkligheten och därefter förklarar att en sådan isolerad aspekt är hela sanningen. Den visa filosofen söker alltid det kreativa mönster som ligger bakom och existerar före alla fenomen i universum. Skapartanken föregår alltid den skapande handlingen.
2:7.6 (42.7) Intellektuellt självmedvetande kan upptäcka sanningens skönhet, dess andliga kvalitet, inte endast genom begreppets filosofiska följdriktighet utan säkrare och tillförlitligare genom den ständigt närvarande Sanningens Andes ofelbara gensvar. Känslan av lycka följer på igenkännandet av sanningen därför att den kan omsättas i handling; den kan levas ut. Besvikelse och sorg åtföljer villfarelsen därför att då något inte är en realitet kan det inte förverkligas i erfarenhet. Gudomlig sanning känns bäst igen på sin andliga arom.
2:7.7 (42.8) Den eviga strävan är efter förenande, efter gudomlig sammanhållning. De vitt utspridda fysiska universerna hålls samman i Paradisön; det intellektuella universumet hålls samman i sinnets Gud, Samverkaren; det andliga universumet är sammanhållet i den Evige Sonens personlighet. Men den isolerade dödliga i tiden och rymden hålls samman i Gud Fadern genom det direkta förhållandet mellan Tankeriktaren i människans inre och den Universelle Fadern. Människans Riktare är ett fragment av Gud och den söker alltid gudomlig förening; den hålls samman med och i det Första Ursprungets och Centrets Paradisgudom.
2:7.8 (43.1) Att urskilja den högsta skönheten innebär att verkligheten upptäcks och integreras: Att urskilja den gudomliga godheten i den eviga sanningen är den yttersta skönheten. Även tjusningen i den mänskliga konsten utgörs av harmonin i dess enhetlighet.
2:7.9 (43.2) Det stora misstaget i den hebreiska religionen låg däri att den inte kunde förena Guds godhet med vetenskapens faktiska sanningar och konstens tilltalande skönhet. Då civilisationen fortskred och då religionen fortsatte på samma okloka kurs med att överbetona Guds godhet och relativt sett utesluta sanningen och förbise skönheten, uppkom en tilltagande tendens hos vissa typer av människor att ta avstånd från den abstrakta och lösryckta uppfattningen om en isolerad godhet. Den överbetonade och isolerade moralen i dagens religion som inte lyckas behålla hängivenheten och trofastheten hos mången människa i det tjugonde århundradet, skulle rehabilitera sig själv om den förutom sina moraliska bud lika väl skulle notera vetenskapens, filosofins och den andliga erfarenhetens sanningar samt den fysiska skapelsens skönhet, charmen i den intellektuella konsten och storheten i den genuina utmejslade karaktären.
2:7.10 (43.3) Den religiösa utmaningen i denna tidsålder gäller för de fjärrsynta och förutseende män och kvinnor med andlig insikt som vågar bygga en ny och tilltalande livsfilosofi som baserar sig på de utvidgade och utomordentligt integrerade moderna uppfattningarna om kosmisk sanning, universumskönhet och gudomlig godhet. En sådan ny och rättfärdig moralsyn kommer att attrahera allt som är gott i människans sinne och den kommer att bli en utmaning för det som är bäst i människans själ. Sanning, skönhet och godhet är gudomliga realiteter, och då människan kliver högre upp på det andliga livets stege blir den Eviges suprema kvaliteter allt mera koordinerade och förenade i Gud, som är kärlek.
2:7.11 (43.4) All sanning — materiell, filosofisk eller andlig — är både vacker och god. All verklig skönhet — materiell konst eller andlig symmetri — är både sann och god. All genuin godhet — vare sig personlig moral, social rättvisa eller gudomlig omvårdnad — är lika sann och vacker. Hälsa, sunt sinnestillstånd och lycka är föreningar av sanning, skönhet och godhet så som de blandas i människans erfarenhet. Sådana nivåer av effektivt liv är ett resultat av föreningen av energisystem, idésystem och andesystem.
2:7.12 (43.5) Sanningen är följdriktig, skönheten tilldragande, godheten stabiliserande. Och när dessa värden av det som är verkligt koordineras i personlighetserfarenheten är resultatet en högklassig kärlek betingad av vishet och begränsad av lojalitet. Den verkliga avsikten med all utbildning i universum är att åstadkomma en bättre koordinering av världarnas isolerade barn med de större realiteterna i deras ökande erfarenhet. Verkligheten är finit på människans nivå, infinit och evig på de högre och gudomliga nivåerna.
2:7.13 (43.6) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare med behörighet av Dagarnas Forna i Uversa]
Urantiaboken
Kapitel 3
3:0.1 (44.1) GUD är allestädes närvarande; den Universelle Fadern styr evighetens cirkel. Men i lokaluniverserna styr han i sina Skapande Paradissöners personer, såsom han även utger liv genom dessa Söner. ”Gud har givit oss evigt liv, och detta liv är i hans Söner.” Dessa Guds Skaparsöner är de personliga manifestationerna av honom själv i tidens sektorer och för de virvlande planeternas barn i rymdens evolverande universer.
3:0.2 (44.2) Dessa ytterst personaliserade Guds Söner kan klart urskiljas av de lägre klasserna av skapade förståndsvarelser, och på så sätt kompenserar de den infinite och därför mindre urskiljbare Faderns osynlighet. Den Universelle Faderns Paradisskaparsöner är en uppenbarelse av en annars osynlig varelse, osynlig på grund av absolutheten och infiniteten inneboende i evighetens cirkel och i Paradisgudomarnas personligheter.
3:0.3 (44.3) Skaparverksamheten är knappast en egenskap hos Gud; snarare utgör den sammanfattningen av hans väsen i funktion. Och denna skaparverksamhetens universella funktion yttrar sig evigt så som den betingas och kontrolleras av alla koordinerade egenskaper hos det Första Ursprungets och Centrets infinita och gudomliga verklighet. Vi tvivlar starkt på att något visst kännetecken hos det gudomliga väsendet kan anses föregå de övriga egenskaperna, men om så vore fallet skulle skaparverksamhetsdraget hos Gudomen föregå alla andra egenskaper, aktiviteter och kännetecken. Gudomens skaparverksamhet kulminerar i den universella sanningen om Guds Faderskap.
3:1.1 (44.4) Förmågan hos den Universelle Fadern att överallt och samtidigt vara närvarande utgör hans allestädesnärvaro. Gud allena kan vara samtidigt på två ställen, på ett otal ställen. Gud är samtidigt närvarande ”uppe i himlen och nere på jorden”; såsom psalmisten utropade: ”Vart skall jag gå för din ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?”
3:1.2 (44.5) ”’Jag är en Gud på nära håll såväl som i fjärran’, säger Herren. ’Är jag icke den som uppfyller himmel och jord?’” Den Universelle Fadern är hela tiden närvarande i alla delar och i alla hjärtan i sin vidsträckta skapelse. Han är ”uppfylld av honom som uppfyller allt i alla”, och den ”som verkar allt i alla”, och ytterligare är uppfattningen om hans personlighet sådan att ”himlen (universum) och himlarnas himmel (universernas universum) rymmer honom ju icke”. Det är bokstavligen sant att Gud är allt och i alla. Men inte ens det är hela Gud. Den Infinite kan slutligt uppenbaras endast i infiniteten; orsaken kan aldrig helt förstås genom en analys av dess verkan; den levande Guden är ojämförligt mycket större än totalsumman av skapelsen som har blivit till som ett resultat av den skapande verksamheten som kommer till uttryck i hans ofjättrade fria vilja. Gud uppenbaras överallt i världsalltet, men världsalltet kan aldrig innehålla eller omfatta Guds infinitet i dess helhet.
3:1.3 (45.1) Faderns närvaro vakar ständigt över totaluniversum. ”Han far fram från himlens ände, och hans bana sträcker sig till dess slut; och ingenting är gömt från ljuset därav.”
3:1.4 (45.2) Det är inte endast den skapade varelsen som lever i Gud, utan Gud lever också i den skapade varelsen. ”Vi vet att vi bor i honom, emedan han bor i oss; han har givit oss sin ande. Denna gåva från Paradisfadern är människans oskiljaktiga följeslagare.” ”Han är den alltid närvarande och allting genomträngande Guden.” ”Varje människobarn har den evige Faderns ande gömd i sitt sinne.” ”Människan går fram för att söka en vän, medan det finns en vän som lever i hennes eget hjärta.” ”Den sanna Guden är inte fjärran; han är en del av oss; hans ande talar från vårt inre.” ”Fadern lever i barnet. Gud är alltid med oss. Han är den eviga bestämmelsens ledsagande ande.”
3:1.5 (45.3) Sanningsenligt har det sagts om människosläktet: ”Ni är av Gud” ty ”den som lever i kärlek lever i Gud, och Gud i honom.” Även då ni gör orätt plågar ni gåvan från Gud i ert inre, ty Tankeriktaren måste gå igenom följderna av de onda tankarna tillsammans med det mänskliga sinne där den har inspärrats.
3:1.6 (45.4) Guds allestädesnärvaro är i verkligheten en del av hans infinita väsen; rymden utgör ingen barriär för Gudomen. Gud är, i fullkomlighet och utan begränsning, urskiljbart närvarande endast i Paradiset och i centraluniversumet. Han är inte på så sätt observerbart närvarande i de skapelser som cirklar runt Havona, för Gud har begränsat sin direkta och befintliga närvaro av hänsyn till suveräniteten och de gudomliga privilegierna som tillkommer de jämlika skaparna och härskarna över universerna i tid och rymd. Sålunda måste i begreppet gudomlig närvaro inrymmas ett vidsträckt område av manifestationer, både till sätt och till kanal, inkluderande den Evige Sonens, den Oändlige Andens och Paradisöns närvaroströmkretsar. Inte heller är det alltid möjligt att särskilja den Universelle Faderns närvaro från verksamheten som hans eviga jämlika och representanter står för; så fullkomligt tillfredsställer de alla de infinita anspråk som hans oföränderliga syfte ställer. Men detta gäller inte personlighetsströmkretsen och Riktarna; här verkar Gud unikt, direkt och exklusivt.
3:1.7 (45.5) Den Universelle Övervakaren är potentiellt närvarande i Paradisöns gravitationskretsar i alla delar av universum i alla tider och i samma utsträckning, i enlighet med massan, som svar på de fysiska krav som ställs på hans närvaro och på grund av den inherenta egenskapen hos all skapelse, som gör att alla ting håller sig till och existerar i honom. Likaså är det Första Ursprunget och Centret potentiellt närvarande i det Okvalificerade Absolutet, förrådet för de oskapade universerna i den eviga framtiden. Gud genomströmmar sålunda potentiellt de fysiska universerna, förgångna, nuvarande och framtida. Han är den ursprungliga grundvalen för sammanhållningen av den så kallade materiella skapelsen. Denna icke-andliga gudomspotential blir aktuell här och var på de fysiska existensernas nivå genom att någon av hans exklusiva representanter på ett oförklarligt sätt inträder på scenen för universumverksamheten.
3:1.8 (45.6) Guds sinnesnärvaro är korrelerad med Samverkarens, den Oändlige Andens, absoluta sinne, men i de finita skapelserna kan den bättre urskiljas i Paradishärskarandarnas överallt fungerande kosmiska sinne. Så som det Första Ursprunget och Centret är potentiellt närvarande i Samverkarens sinnesströmkretsar, så är han även potentiellt närvarande i det Universella Absolutets spänningar. Människosinnet är emellertid en utgivning från Samverkarens Döttrar, de evolverande universernas Gudomliga Omvårdare.
3:1.9 (46.1) Den Universelle Faderns överallt närvarande ande är koordinerad med verksamheten som utförs av den Evige Sonens universella andenärvaro och med Gudomsabsolutets evigtvarande gudomliga potential. Varken den Evige Sonens och hans Paradissöners andliga verksamhet eller den Oändlige Andens sinnesutgivningar förefaller att utesluta Tankeriktarnas direkta verksamhet — Tankeriktarna som är Gudsfragment i hjärtana på hans skapade barn.
3:1.10 (46.2) Vad beträffar Guds närvaro på en planet, i ett system, en konstellation eller ett universum, så är graden av hans närvaro i någon skapelseenhet ett mått på graden av den Suprema Varelsens evolverande närvaro: den bestäms av det totala erkännandet av Gud och lojaliteten mot honom hos den vidsträckta universumorganisationen ända ned till själva systemen och planeterna. När en del planeter (eller rentav system) har störtat sig djupt ned i andligt mörker är det därför ibland i hopp om att kunna skydda och säkra dessa faser av Guds närvaro som dessa på sätt och vis sätts i karantän eller delvis isoleras från kontakt med skapelsens större enheter. Och allt detta är, så som det fungerar på Urantia, andligen en försvarsreaktion hos majoriteten av världarna för att så långt som möjligt bespara dem från att få lida de isolerande konsekvenserna av de alienerande handlingarna som utförs av en egensinnig, orättfärdig och upprorisk minoritet.
3:1.11 (46.3) Medan Fadern som förälder genomströmmar alla sina söner — alla personligheter — begränsas hans inflytande över dem beroende på hur långt avlägset deras ursprung är från Gudomens Andre och Tredje Person och ökas då de på vandringen mot sin ödesbestämmelse närmar sig dessa nivåer. Guds närvaro som ett faktum i varelsernas sinne bestäms av om ett fragment av Fadern, sådant som en Mysterieledsagare, dväljs i deras inre eller inte, medan hans effektiva närvaro bestäms av den grad av samarbete som dessa Riktare i människans inre erbjuds av de sinnen de vistas i.
3:1.12 (46.4) Fluktuationerna i Faderns närvaro beror inte på föränderlighet hos Gud. Fadern drar sig inte tillbaka till avskildheten för att han har blivit ringaktad; hans tillgivenhet fjärmas inte som följd av den skapade varelsens missgärningar. Snarare bestämmer hans barn, som har fått förmågan att välja (beträffande honom själv), då de gör detta val, direkt graden och begränsningarna av Faderns gudomliga inflytande i deras egna hjärtan och deras egna själar. Fadern har fritt givit sig till oss utan begränsning och utan att favorisera någon. Han gör inte skillnad på person, planet, system eller universum. I tidens sektorer hedrar han på ett särskilt sätt endast Gud den Sjufaldiges Paradispersonligheter, de jämlika skaparna av de finita universerna.
3:2.1 (46.5) Alla universer vet att ”Herren Gud härskar allsmäktig”. Denna världs och andra världars angelägenheter övervakas gudomligt. ”Han gör enligt sin vilja bland himlens härskaror och bland jordens bebyggare.” Det är evigt sant: ”det finns ingen makt som inte är av Gud.”
3:2.2 (46.6) Inom gränserna för det som är förenligt med det gudomliga väsendet är det ordagrant sant att ”allting är möjligt för Gud.” De långt utdragna utvecklingsprocesserna för folk, planeter och universer står under universumskaparnas och -administratörernas fullkomliga kontroll. De framträder enligt den Universelle Faderns eviga syfte och framskrider i harmoni och ordning och i enlighet med Guds allvisa plan. Det finns endast en lagstiftare. Han uppehåller världarna i rymden och svingar universerna runt det eviga kretsloppets ändlösa cirkel.
3:2.3 (47.1) Av alla gudomliga egenskaper är hans allmakt bäst förstådd, i synnerhet så som den kommer till uttryck i det materiella universumet. Sedd som en oandlig företeelse är Gud energi. Att konstatera detta fysiska faktum bygger på den ofattbara sanningen, att det Första Ursprunget och Centret är den ursprungliga orsaken till de universella fysiska företeelserna i hela rymden. Från denna gudomliga aktivitet härleds all fysisk energi och andra materiella manifestationer. Ljus, dvs. ljus utan värme, är en annan icke-andlig manifestation av Gudomen. Och det finns ännu en annan form av icke-andlig energi som praktiskt taget är okänd på Urantia; den är tills vidare oupptäckt.
3:2.4 (47.2) Gud kontrollerar all makt; han har gjort ”en väg för blixten”; han har bestämt strömkretsarna för all energi. Han har bestämt tiden och sättet för manifestationerna av alla former av energi-materia. Och allt detta hålls för evigt i hans eviga grepp — i gravitationskontrollen med dess centrum i det nedre Paradiset. Den evige Gudens ljus och energi kretsar sålunda för evigt längs hans majestätiska strömkrets, den ändlösa men välordnade processionen av stjärnhopar som bildar universernas universum. Hela skapelsen kretsar evigt runt alla tings och varelsers Paradispersonlighetscentrum.
3:2.5 (47.3) Faderns allmakt gäller den absoluta nivåns dominans överallt; på den nivån kan de tre energierna — den materiella, den sinnesmässiga och den andliga — inte i den omedelbara närheten till honom, som är alltings Ursprung, särskiljas från varandra. De skapade varelsernas sinne, som varken är paradismonota eller paradisande, reagerar inte direkt för den Universelle Fadern. Gud anpassar sig till det ofulländade sinnet — hos de dödliga på Urantia genom Tankeriktarna.
3:2.6 (47.4) Den Universelle Fadern är inte en obeständig kraft, en skiftande styrka eller en fluktuerande energi. Faderns makt och visdom är helt tillfyllest för att klara av alla svårigheter i universum. Då de nödsituationer som hör till människans erfarenhet uppkommer, har han förutsett dem alla, och därför reagerar han inte på universums angelägenheter på ett frånvänt sätt utan fastmer i enlighet med den eviga vishetens bud och det infinita omdömets krav. Oberoende av hur det ser ut fungerar Guds makt i universum inte som en blind kraft.
3:2.7 (47.5) Det uppkommer verkligen sådana situationer då det förefaller som om nödfallsbeslut hade fattats, naturlagarna åsidosatts, missanpassningar observerats och ansträngningar gjorts för att rätta till situationen; men så är inte fallet. Sådana uppfattningar om Gud har sitt ursprung i er begränsade synvinkel, er finita fattningsförmåga och er inskränkta granskning; en sådan missuppfattning om Gud beror på er djupa okunskap om existensen av världens högre lagar, storheten hos Faderns karaktär, infiniteten hos hans egenskaper och det faktum att han har en fri vilja.
3:2.8 (47.6) De planetariska varelserna som Guds ande bor i, utspridda vitt och brett inom rymdens universer, är närapå oändliga till antal och klass, deras intellekt är så olika, deras sinnen så begränsade och ibland så grova, deras vision så beskuren och lokal, att det nästan är omöjligt att formulera generaliseringar av lagar som tillräckligt utförligt skulle uttrycka Faderns infinita egenskaper och samtidigt i någon mån förstås av dessa skapade förståndsvarelser. För dig, skapad varelse, förefaller därför den allsmäktige Skaparens många handlingar att vara godtyckliga, lösryckta och inte sällan hjärtlösa och grymma. Men igen försäkrar jag dig att detta inte är sant. Guds göranden är alla ändamålsenliga, intelligenta, visa, vänliga och för evigt med hänsyn till det högsta goda, inte alltid för en enskild varelse, en enskild ras, en enskild planet eller rentav ett enskilt universum; men de är för välfärden och det högsta goda hos alla berörda, från de lägsta till de högsta. I tidens epoker kan välfärden för delen ibland förefalla att skilja sig från välfärden för helheten; i evighetens cirkel existerar inte sådana skenbara skillnader.
3:2.9 (48.1) Vi är alla en del av Guds familj, och vi måste därför ibland bli delaktiga av familjedisciplinen. Många av Guds handlingar som upprör och förvirrar oss är resultatet av allvisa slutliga avgöranden och beslut, som befullmäktigar Samverkaren att verkställa valet enligt det infinita sinnets ofelbara vilja, att genomföra besluten fattade av den perfekta personligheten, vars överblick, vision och omsorg omfattar den högsta och eviga välfärden hos hela hans omfattande och vidsträckta skapelse.
3:2.10 (48.2) Sålunda utgör ert lösryckta, smala, finita, grova och mycket materialistiska synsätt och de begränsningar som är en del av naturen hos er, ett sådant handikapp att ni inte kan se, förstå eller känna till visheten och godheten i många av de gudomliga handlingarna som för er förefaller fulla av förkrossande grymhet och som ser ut att kännetecknas av den yttersta likgiltighet för era medvarelsers välbefinnande och välfärd, för deras planetariska lycka och personliga välgång. Det är på grund av människosynens gränser, det är på grund av er begränsade förståelse och finita fattningsförmåga som ni missförstår Guds motiv och förvränger hans syften. Men det händer mycket i de evolutionära världarna som inte är den Universelle Faderns personliga verk.
3:2.11 (48.3) Den gudomliga allmakten är perfekt koordinerad med de övriga egenskaperna som kännetecknar Guds personlighet. Guds makt är i normala fall begränsad i sina andliga manifestationer i universum endast av tre förhållanden eller situationer:
3:2.12 (48.4) 1. Av Guds väsen, i synnerhet av hans oändliga kärlek, av sanning, skönhet och godhet.
3:2.13 (48.5) 2. Av Guds vilja, av hans barmhärtighet och faderliga förhållande till universums personligheter.
3:2.14 (48.6) 3. Av Guds lag, av den eviga Paradistreenighetens rättfärdighet och rättvisa.
3:2.15 (48.7) Gud är obegränsad till makten, gudomlig till väsendet, slutlig till viljan, infinit till egenskaperna, evig till visdomen och absolut till verkligheten. Men alla dessa karakteristika hos den Universelle Fadern är förenade i Gudomen och universellt uttryckta i Paradistreenigheten och i Treenighetens gudomliga Söner. I övrigt är allting som har med Gud att göra, utanför Paradiset och centraluniversumet Havona, begränsat av den Supremes evolutionära närvaro, betingat av den Ultimates eventuerade närvaro och koordinerat av de tre existentiella Absoluten: Gudomsabsolutet, det Universella Absolutet och det Okvalificerade Absolutet. Och Guds närvaro är sålunda begränsad emedan detta är Guds vilja.
3:3.1 (48.8) ”Gud vet allt.” Det gudomliga sinnet är medvetet om och förtroget med hela skapelsens tankar. Hans kunskap om händelserna är universell och fulländad. De gudomliga väsen som utgår från honom är en del av honom; han som ”håller skyarna i jämvikt” är också ”fullkomlig i kunskap”. ”Herrens ögon är överallt.” Er store lärare sade om de obetydliga sparvarna: ”Inte en av dem faller till jorden utan min Faders vetskap”, och även, ”på er är till och med huvudhåren allesammans räknade”. ”Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.”
3:3.2 (49.1) Den Universelle Fadern är den ende personligheten i hela universum som faktiskt känner till antalet stjärnor och planeter i rymden. Varje universums alla världar är ständigt inom Guds medvetande. Han säger också: ”Jag har nogsamt sett mitt folks betryck, jag har hört hur de ropar, jag vet vad de måste lida.” Ty ”från himlen skådar Herren ned; han ser alla människors barn; från sin boning blickar han ned till alla dem som bor på jorden”. Varje skapat barn kan i sanning säga: ”Han vet vilken väg jag vandrar, och när han har prövat mig skall jag befinnas lik guld.” ”Gud vet när vi sitter ned eller står upp; han förstår våra tankar fjärran ifrån och är förtrogen med alla våra vägar.” ”Allting som vi har att göra med är naket och öppet för hans ögon.” Och det borde vara en verklig tröst för varje människa att förstå att ”han vet vad för ett verk ni är; han tänker att ni är stoft.” Då Jesus talade om den levande Guden sade han: ”Er Fader vet vad ni behöver redan innan ni ber honom.”
3:3.3 (49.2) Gud besitter en obegränsad makt till att veta allting; hans medvetande är universellt. Hans personliga strömkrets omfattar alla personligheter, och hans vetskap om till och med de ringa varelserna kompletteras indirekt genom den nedstigande serien av gudomliga Söner och direkt genom Tankeriktarna i människans inre. Och ytterligare är den Oändlige Anden ständigt allestädes närvarande.
3:3.4 (49.3) Vi är inte helt säkra på om Gud väljer att på förhand känna till syndfulla tilldragelser. Men även om Gud på förhand skulle känna till de handlingar som hans barn av fri vilja företar sig, så åsidosätter en sådan förhandskunskap inte på minsta sätt deras frihet. En sak är säker: Gud blir aldrig överraskad.
3:3.5 (49.4) Allmakt betyder inte makt att göra det ogörbara, det ogudalika. Inte heller betyder allvetande kunskap om det som man inte kan veta. Men sådana uttalanden kan knappast göras förståeliga för det finita sinnet. Den skapade kan knappast förstå omfattningen av och begränsningarna i Skaparens vilja.
3:4.1 (49.5) Gudomens successiva utgivningar av sig själv till universerna efterhand som dessa uppkommer minskar på intet sätt potentialen av makt eller mängden av visdom, så som de ständigt dväljs och vilar i Gudomens centrala personlighet. Gud har aldrig minskat något av sitt innehav av potentialen för kraft, vishet och kärlek och inte heller förlorat någon av egenskaperna i sin lysande personlighet som följd av sin frikostiga utgivning av sig själv åt Paradissönerna, till sina underordnade skapelser och åt de mångahanda varelserna i dem.
3:4.2 (49.6) Skapandet av varje nytt universum förutsätter en ny justering av gravitationen; men även om skapelsen skulle fortgå obegränsat, evigt, intill det infinita så att den materiella skapelsen till slut skulle existera utan begränsningar, så skulle makten och styrkan till kontroll och koordinering, som ligger i Paradisön, befinnas motsvara och räcka till för styrandet, kontrollen och koordineringen av ett sådant infinit universum. Och efter det att obegränsad kraft och styrka skulle ha utgivits till ett gränslöst universum skulle den Infinite fortfarande vara överladdad med samma grad av kraft och energi; det Okvalificerade Absolutet skulle alltjämt vara oförminskat; Gud skulle fortfarande ha samma infinita potential, som om kraft, energi och styrka aldrig hade utgjutits för utrustandet av universum efter universum.
3:4.3 (50.1) Så är det också med visdomen: det faktum att sinne så fritt distribueras för tänkande i världarna utarmar på intet sätt den gudomliga visdomens centrala källa. Då universerna mångfaldigas och antalet varelser i världarna ökar intill gränsen för fattningsförmågan, och om sinne fortsättningsvis och utan slut utges till dessa varelser, hög som låg, kommer Guds centrala personlighet fortfarande att omfatta samma eviga, infinita och allvisa sinne.
3:4.4 (50.2) Att han sänder ut andebudbärare från sig själv för att dväljas i män och kvinnor i er värld och i andra världar minskar på intet sätt hans förmåga att verka som en gudomlig och allsmäktig andepersonlighet; och det finns absolut ingen gräns för omfattningen eller antalet av sådana Andeledsagare, som han kan eller kan tänkas sända ut. Detta givande av sig själv till sina varelser skapar en gränslös, nästan ofattbar framtida möjlighet av progressiva och successiva existenser för dessa gudomligt utrustade dödliga. Och denna överflödande distribution av sig själv i form av dessa omvårdande andeväsen minskar på intet sätt visdomen i och fullkomligheten av den sanning och kunskap som vilar i den allvise, allvetande och allsmäktige Faderns person.
3:4.5 (50.3) För de dödliga i tiden existerar en framtid, men Gud bebor evigheten. Fastän jag kommer nästan från Gudomens hemvist kan jag inte drista mig att tala med fulländad förståelse beträffande infiniteten hos många av de gudomliga egenskaperna. Endast ett infinitetens sinne kan fullt förstå existensens infinitet och handlingens evighet.
3:4.6 (50.4) Den dödliga kan omöjligen förstå sig på den himmelske Faderns oändlighet. Det finita sinnet kan inte tänka sig igenom en sådan absolut sanning eller ett sådant absolut faktum. Men samma finita människovarelse kan faktiskt känna — bokstavligen erfara — den fulla och oförminskade verkan av en sådan infinit Faders KÄRLEK. En sådan kärlek kan i sanning upplevas, men fastän upplevelsekvaliteten är obegränsad är kvantiteten av en sådan upplevelse strikt begränsad av människans förmåga till andlig mottaglighet och av den därmed förbundna förmågan att i gengäld älska Fadern.
3:4.7 (50.5) Finit uppskattning av infinita kvaliteter överstiger vida den logiskt begränsade förmågan hos den skapade emedan människan har gjorts till Guds avbild — inne i henne lever ett fragment av infiniteten. Därför sker människans enklaste och dyrbaraste närmande till Gud av och genom kärleken, ty Gud är kärleken. Och allt i ett sådant unikt förhållande innebär en faktisk erfarenhet i kosmisk sociologi, förhållandet mellan Skapare och skapad — tillgivenheten mellan Far och barn.
3:5.1 (50.6) I sin kontakt med skapelserna efter Havona utövar den Universelle Fadern inte sin infinita makt och slutliga auktoritet genom direkt förmedling, utan fastmer genom sina Söner och deras underordnade personligheter. Och Gud gör allt detta av sin egen fria vilja. Om situationen så skulle kräva, om det gudomliga sinnet så ville göra, kunde all delegerad makt utövas direkt; men som regel sker detta endast om den delegerade personligheten inte fullgör sitt gudomliga förtroendeuppdrag. Vid sådana tillfällen, vid sådan försummelse och inom gränserna för reserverad gudomlig makt och potential verkar Fadern självständigt och enligt de beslut han själv fattar; och detta val kännetecknas alltid av ofelbar fulländning och infinit visdom.
3:5.2 (51.1) Fadern härskar genom sina Söner; ned genom hela universumorganisationen löper en obruten kedja av härskare som slutar med Planetprinsarna, som länkar ödet på de evolutionära sfärerna inom Faderns vida domäner. Det är inte endast ett poetiskt uttryck som säger: ”Jorden är Herrens, och allt vad därpå är.” ”Han avsätter konungar och tillsätter konungar.” ”De Högste råder över människors riken.”
3:5.3 (51.2) I besluten i människornas hjärtan får den Universelle Fadern inte alltid igenom sin vilja; men i beteendet och ödesbestämmelsen för en planet förverkligas alltid den gudomliga planen; vishetens och kärlekens eviga syfte segrar.
3:5.4 (51.3) Jesus sade: ”Min Fader, som har gett mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.” Då ni ser en glimt av den mångskiftande verksamheten i Guds närapå gränslösa skapelse och betraktar dess häpnadsväckande ofantlighet kan ni kanske vackla i er uppfattning om hans överhöghet, men ni borde inte tvivla på att han tryggt och för evigt tronar i alltings Paradiscentrum som den välvillige Fadern för alla förståndsvarelser. Det finns endast ”en Gud som är allas Fader, som är över alla och i alla”, ”ja han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i honom.”
3:5.5 (51.4) Livets osäkerhet och svårigheterna i tillvaron motsäger på intet sätt uppfattningen om Guds universella suveränitet. Allt liv bland evolutionära varelser omges av vissa oundvikligheter. Betänk följande:
3:5.6 (51.5) 1. Är mod — karaktärsstyrka — önskvärt? Då måste människan fostras i en omgivning som gör det nödvändigt att kämpa med svårigheter och reagera på besvikelser.
3:5.7 (51.6) 2. Är altruism — att tjäna ens nästa — önskvärd? Då måste livserfarenheten erbjuda möjligheter att möta situationer av social ojämlikhet.
3:5.8 (51.7) 3. Är hopp — förtröstans storhet — önskvärt? Då måste människan i sin tillvaro ständigt möta otrygghet och upprepad osäkerhet.
3:5.9 (51.8) 4. Är tro — människotankens högsta försäkran — önskvärd? Då måste människans sinne befinna sig i den besvärliga situation där det ständigt vet mindre än det kan tro.
3:5.10 (51.9) 5. Är kärlek till sanningen och villigheten att gå vart den än leder önskvärd? Då måste människan växa upp i en värld där misstag finns till hands och osanning alltid är möjlig.
3:5.11 (51.10) 6. Är idealism — uppfattning och begrepp som närmar sig det gudomliga — önskvärd? Då måste människan kämpa i en omgivning av relativ godhet och skönhet, i förhållanden som stimulerar den okuvliga strävan efter det som är bättre.
3:5.12 (51.11) 7. Är lojalitet — hängivenhet för den högsta plikten — önskvärd? Då måste människan leva bland möjligheterna till förräderi och desertering. Tapperheten i plikttrogenheten ligger i den underförstådda faran av försummelse.
3:5.13 (51.12) 8. Är osjälviskhet — självförsakelsens ande — önskvärd? Då måste de dödliga leva ansikte mot ansikte med det ständiga kravet på erkänsla och ärebetygelser från det ofrånkomliga jaget. Människan kunde inte dynamiskt välja det gudomliga livet om det inte funnes något jag-liv att försaka. Människan kunde aldrig få ett frälsande tag i rättfärdigheten om det inte funnes något potentiellt ont som genom sin kontrast skulle upphöja och särskilja det goda.
3:5.14 (51.13) 9. Är välbefinnande — den tillfredsställelse lyckan ger — önskvärt? Då måste människan leva i en värld där plågan som ett alternativ och lidandet som en sannolikhet ständigt är närvarande erfarenhetsmässiga möjligheter.
3:5.15 (52.1) Överallt i universum betraktas varje enhet som en del av helheten. Enhetens överlevnad är beroende på samarbete med helhetens plan och syfte, den helhjärtade önskan och fulländade villigheten att göra Faderns gudomliga vilja. Den enda evolutionära världen utan misstag (utan möjlighet till oklokt omdöme) vore en värld utan fritt förstånd. I universumet Havona finns det en miljard perfekta världar med sina perfekta invånare, men den evolverande människan måste vara felbar om hon skall vara fri. Det fria och oerfarna förståndet kan omöjligen till en början vara ständigt vist. Möjligheten att missta sig i sitt omdöme (det onda) blir synd först när människans vilja medvetet godkänner och avsiktligt omfattar ett överlagt omoraliskt omdöme.
3:5.16 (52.2) Den fulla uppskattningen av det sanna, det sköna och det goda är inbyggd i det gudomliga universumets fullkomlighet. Havona-världarnas invånare behöver inte de relativa värdenivåernas potential för att stimulera sina val; sådana perfekta varelser kan identifiera och välja det goda trots avsaknaden av alla kontrasterande och tankeframtvingande moralsituationer. Men alla sådana fullkomliga varelser är till sin moraliska natur och andliga status vad de är enbart på grund av att de finns till. De har erfarenhetsmässigt förtjänat framsteg endast inom ramen för sin medfödda status. Den dödliga människan förtjänar även sin status som uppstigningskandidat genom sin egen tro och sitt eget hopp. Allt det gudomliga som människans sinne fattar och människans själ tillägnar sig är ett erfarenhetsmässigt resultat; det är en verklighet som hör till den personliga erfarenheten och som därför är en enastående ägodel i motsats till den inherenta godheten och rättfärdigheten hos de ofelbara Havona-personligheterna.
3:5.17 (52.3) Havona-varelserna är naturligt tappra, men de är inte modiga i mänsklig bemärkelse. De är medfött vänliga och hänsynsfulla men knappast altruistiska på människors vis. De ser fram emot en angenäm framtid men är inte hoppfulla på det utsökta sätt som de tillitsfulla dödliga på de osäkra evolutionära sfärerna. De har en tro på stabiliteten i universum, men de är ytterst främmande för den frälsande tro med vilken den dödliga människan kliver från djurets nivå upp till Paradisets portar. De älskar sanningen, men de vet inget om dess själsfrälsande egenskaper. De är idealister, men de föddes som sådana; de är helt ovetande om hänryckningen i att bli det genom stimulerande val. De är lojala, men de har aldrig upplevt den spännande rysningen av helhjärtad och intelligent plikttrogenhet inför frestelsen till försummelse. De är osjälviska, men de uppnådde aldrig dessa erfarenhetsnivåer genom att storslaget besegra ett stridande jag. De njuter av välbefinnande, men de förstår inte sötman i flykten till välbefinnande från den potentiella plågan.
3:6.1 (52.4) Med gudomlig osjälviskhet, med utsökt generositet avstår Fadern auktoritet och delegerar makt, men han är fortfarande den förnämste; hans hand vilar på omständigheternas mäktiga hävstång i universums världar; han har förbehållit sig alla slutliga avgöranden, han för ofelbart sitt eviga syftes allsmäktiga veto-spira med oemotsäglig auktoritet över den vida, virvlande och evigt kretsande skapelsens välfärd och ödesbestämmelse.
3:6.2 (52.5) Guds suveränitet är obegränsad; detta är hela skapelsens fundamentala faktum. Universum var inte oundvikligt. Universum är inte en tillfällighet, inte heller finns det till av sig självt. Universum är ett skapelseverk och är därför helt och hållet underställt Skaparens vilja. Guds vilja är gudomlig sanning, levande kärlek; därför kännetecknas de skapelser som går mot fulländning i de evolutionära universerna av godhet — närhet till gudomligheten — eller potentiell ondska — avlägsenhet från gudomligheten.
3:6.3 (53.1) All religionsfilosofi kommer förr eller senare fram till uppfattningen om ett enhetligt universumstyre, uppfattningen om en ende Gud. Orsakerna i universum kan inte vara lägre än följderna i universum. Källan till universumlivets strömmar och till det kosmiska sinnet måste ligga ovanför nivån för deras manifestation. Människans sinne kan inte följdriktigt förklaras utgående från tillvarons lägre klasser. En sann förståelse av människans sinne är möjlig endast genom insikt om att högre nivåer av tänkande och målmedveten vilja är reella. Människan som moralvarelse är oförklarlig om inte den Universelle Fadern erkänns som en realitet.
3:6.4 (53.2) Filosofen som hyllar en mekanistisk uppfattning förklarar sig förkasta idén om en universell och suverän vilja, uttryckligen den suveräna vilja vars aktivitet i omsorgsfullt utarbetande av lagarna i universum han så djupt vördar. Vilken oavsiktlig högaktning visar inte mekanisten Skaparen av lagarna, då han anser dessa lagar vara självverkande och självförklarande!
3:6.5 (53.3) Det är en stor blunder att göra Gud mänsklig, annat än när det gäller Tankeriktaren i människans inre, men det är dock inte lika dumt som att helt mekanisera idén om det Första Stora Ursprunget och Centret.
3:6.6 (53.4) Lider Paradisfadern? Jag vet inte. Skaparsönerna kan helt säkert lida och gör det stundom, såsom de dödliga. Den Evige Sonen och den Oändlige Anden lider på ett modifierat sätt. Jag tror att den Universelle Fadern lider, men jag kan inte förstå hur; kanske genom personlighetsströmkretsen eller genom den individualitet som Tankeriktarna och andra utgivningar av hans eviga väsen har. Han har sagt om de dödligas släkten: ”I alla era bedrövelser är jag bedrövad.” Han upplever otvivelaktigt en faderlig och medkännande förståelse; kanske han kan verkligen lida, men jag förstår inte det lidandets natur.
3:6.7 (53.5) Den infinite och evige Härskaren över universernas universum är makt, form, energi, process, mönster, princip, närvaro och idealiserad verklighet. Men han är mera; han är personlig; han utövar en suverän vilja, upplever gudomlighetens självmedvetande, verkställer ett skapande sinnes beslut, ägnar sig med tillfredsställelse åt att uppnå ett evigt syfte och uppvisar en Faders kärlek och tillgivenhet för sina barn i universum. Och alla dessa mera personliga drag hos Fadern kan bättre förstås genom att observera dem så som de uppenbarades i Mikaels, er Skaparsons, utgivningsliv då han befann sig inkarnerad på Urantia.
3:6.8 (53.6) Gud Fadern älskar människorna; Gud Sonen tjänar människorna; Gud Anden inspirerar universums barn evigt uppåt i äventyret att finna Gud Fadern på de sätt som har bestämts av Guds Söner genom Gud Andens älskvärda omvårdnad.
3:6.9 (53.7) [I egenskap av den Gudomlige Rådgivare som har fått i uppdrag att framföra uppenbarelsen om den Universelle Fadern har jag fortsatt med denna förklaring av Gudomens attribut.]
Urantiaboken
Kapitel 4
4:0.1 (54.1) DEN Universelle Fadern har ett evigt syfte beträffande de materiella, intellektuella och andliga företeelserna i universernas universum, och han fullföljer detta syfte under all tid. Gud skapade universerna av sin egen fria och suveräna vilja, och han skapade dem i enlighet med sitt allvisa och eviga syfte. Det är tvivel underkastat om någon annan än Paradisgudomarna och deras högsta medarbetare verkligen vet särskilt mycket om Guds eviga syfte. Även de ädla invånarna i Paradiset har mycket olika uppfattningar om arten av Gudomarnas eviga syfte.
4:0.2 (54.2) Det är lätt att sluta sig till att syftet med att skapa det perfekta centraluniversumet Havona endast var att tillfredsställa det gudomliga väsendet. Havona kan fungera som mönsterskapelse för alla andra universer och som avslutande skola för tidens pilgrimer på deras väg till Paradiset; dock måste en sådan utsökt skapelse i första hand finnas till för de perfekta och infinita Skaparnas förnöjelse och tillfredsställelse.
4:0.3 (54.3) Den häpnadsväckande planen att göra evolutionära dödliga fulländade och att, sedan de har uppnått Paradiset och Finalitkåren, anordna ytterligare träning för något oavslöjat framtida arbete, förefaller verkligen för närvarande att vara en av huvuduppgifterna för de sju superuniverserna och deras många underenheter; men denna uppstigningsplan för att förandliga och träna de dödliga från tid och rymd är på intet sätt det enda förståndsvarelserna i universum sysslar med. Det finns minsann många andra fascinerande sysselsättningar som upptar de himmelska härskarornas tid och fordrar deras energi.
4:1.1 (54.4) I evigheter har invånarna på Urantia missförstått Guds försyn. Det finns en försyn av gudomlig skickelse i er värld, men det är inte den barnsliga, godtyckliga och materiella omvårdnad som många dödliga har tänkt sig. Guds försyn består av den synkroniserade verksamhet som de himmelska varelserna och de gudomliga andarna står för. De arbetar ständigt i enlighet med kosmisk lag till Guds ära och för att hans barn i universum andligen gör framsteg.
4:1.2 (54.5) Kan ni inte avancera i er uppfattning om Guds förhållande till människan till den nivå där ni inser att mottot i universum är framåtskridande? Under långa tidevarv har människosläktet kämpat för att nå sin nuvarande ställning. Genom alla dessa årtusenden har försynen arbetat med att verkställa planen för den progressiva evolutionen. De två tankegångarna står inte i praktiken i strid med varandra, utan endast i människans oriktiga uppfattningar. Den gudomliga försynen står aldrig i opposition till människans sanna framsteg, vare sig världsliga eller andliga. Försynen står alltid i samklang med den högste Laggivarens oförändrade och fullkomliga väsen.
4:1.3 (55.1) ”Gud är trofast” och ”alla hans bud är rättfärdiga.” ”Hans trofasthet är stadgad uppe i själva skyarna.” ”Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen. Från släkte till släkte varar din trofasthet; du har skapat jorden, och den består.” ”Han är en trofast Skapare.”
4:1.4 (55.2) Det finns ingen gräns för de krafter och personligheter som Fadern kan använda för att upprätthålla sitt syfte och stödja sina skapade varelser. ”En tillflykt är han, urtidens Gud, och inunder är hans eviga famn.” ”Den som vistas på den Högstes hemliga ställe, han vilar under den Allsmäktiges skugga.” ”Se, han som bevarar oss, han slumrar icke, han sover icke.” ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa,” ”ty Herrens ögon är vända till de rättfärdiga och hans öron till deras bön.”
4:1.5 (55.3) Gud ”upprätthåller allt genom sin makts ord”. Och när nya världar föds ”sänder han fram sina Söner, och de är skapade”. Gud inte endast skapar utan han ”bevarar allt”. Gud upprätthåller ständigt alla materiella ting och alla andliga varelser. Universerna är evigt stabila. Det råder stabilitet mitt i den synbara instabiliteten. Det finns en underliggande ordning och säkerhet mitt bland stjärnhimlens energiutbrott och fysiska omvälvningar.
4:1.6 (55.4) Den Universelle Fadern har inte dragit sig tillbaka från förvaltningen av universerna; han är inte en inaktiv Gudom. Om Gud drog sig tillbaka från det nuvarande upprätthållandet av hela skapelsen, så skulle en universell kollaps omedelbart inträffa. Förutom Gud skulle det inte finnas någonting sådant som verklighet. I denna stund såväl som under avlägsna tidsåldrar i det förgångna och i den eviga framtiden fortsätter Gud upprätthållandet. Den gudomliga räckvidden sträcker sig runt evighetens cirkel. Universum är inte uppdraget som en klocka för att gå en tid och sedan sluta fungera; allting förnyas ständigt. Fadern utgjuter ständigt energi, ljus och liv. Guds verk är konkret såväl som andligt. ”Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.”
4:1.7 (55.5) För en varelse av min klass är det möjligt att upptäcka slutlig harmoni och iaktta långtgående och djup koordinering i universumadministrationens rutinärenden. Mycket av det som för det dödliga sinnet förefaller osammanhängande och slumpartat ser välordnat och konstruktivt ut för mitt förstånd. Men det sker mycket i universerna som jag inte helt förstår. Jag har länge studerat och är mer eller mindre förtrogen med de kända krafterna, energierna, sinnena, morontierna, andarna och personligheterna i lokaluniverserna och i superuniverserna. Jag har en allmän uppfattning om hur dessa krafter och personligheter fungerar, och jag är intimt förtrogen med verksamheten som de ackrediterade andevarelserna i storuniversum står för. Trots min kunskap om företeelserna i universerna stöter jag ständigt på kosmiska reaktioner som jag inte helt kan fatta. Jag möter ständigt till synes tillfälliga sammangaddningar av föreningar mellan krafter, energier, intellekt och andar som jag inte kan ge en tillfredsställande förklaring på.
4:1.8 (55.6) Jag är fullt kompetent att utforska och analysera verkan av alla företeelser som direkt härrör från verksamheten som utförs av den Universelle Fadern, den Evige Sonen, den Oändlige Anden och i stor utsträckning även Paradisön. Min villrådighet förorsakas av mötet med det som synes ha åstadkommits av deras hemlighetsfulla samordnade, dvs. potentialitetens tre Absolut. Dessa Absolut förefaller att åsidosätta materien, överskrida sinnet och överkomma anden. Jag är ständigt förvirrad och ofta villrådig på grund av min oförmåga att förstå dessa komplexa transaktioner, som jag hänför till närvaron och verkan av det Okvalificerade Absolutet, Gudomsabsolutet och det Universella Absolutet.
4:1.9 (56.1) Dessa Absolut måste vara den ute i universerna ännu inte fullt uppenbarade närvaron som gör det omöjligt, i rymdens kraftresursfenomen och i verkan av andra superultimateter, för fysiker, filosofer och även religionsutövare att med säkerhet förutsäga hur kraftens, tankeuppfattningens eller andens ursprungsfaktorer kommer att reagera på krav som ställs i komplexa verklighetssituationer som har att göra med suprema anpassningar och ultimata värden.
4:1.10 (56.2) Det finns också en organisk enhet i tidens och rymdens universer som förefaller att ligga bakom hela vävnaden av kosmiska händelser. Denna levande närvaro av den evolverande Suprema Varelsen, denna Immanens av den Projicerade Ofullständige, manifesteras oförklarligt alltemellan av vad som förefaller vara en häpnadsväckande tillfällig koordinering av till synes obesläktade händelser i universum. Detta måste vara en funktion av Försynen — den Suprema Varelsens och Samverkarens rike.
4:1.11 (56.3) Jag är benägen att tro att det är denna vidsträckta och i allmänhet oigenkännliga kontroll på koordineringen av och förhållandena emellan alla faser och former av universumaktiviteter som får en så mångfaldig och till synes hopplöst virrig blandning av fysiska, mentala, moraliska och andliga företeelser att verka till Guds ära och till människors och änglars bästa.
4:1.12 (56.4) Men i vidare bemärkelse är de synbara ”tillfälligheterna” i världsalltet otvivelaktigt en del av det finita dramat i den Infinites äventyr i tid och rymd då han för evigt påverkar Absoluten.
4:2.1 (56.5) Naturen är i begränsat avseende Guds fysiska klädnad. Guds beteende eller verksamhet begränsas och modifieras tillfälligt av experimentella planer och evolutionära mönster i ett lokaluniversum, en konstellation, ett system eller på en planet. Gud verkar enligt en väldefinierad, oföränderlig, oåterkallelig lag överallt i det vidsträckta totaluniversumet; men han modifierar mönstret för sin verksamhet för att bidra till ett jämställt och balanserat beteende i varje universum, konstellation, system, planet och personlighet i enlighet med de lokala målen, syftena och planerna i de finita projekten i den evolutionära processen.
4:2.2 (56.6) Därför utgör naturen, så som den dödliga människan förstår den, den underliggande grundvalen och fundamentala bakgrunden för en oföränderlig Gudom och hans oåterkalleliga lagar, som modifieras av, fluktuerar på grund av och upplever omvälvningar genom inflytandet av lokala planer, syften, mönster och förhållanden som har fått sin början och som fullföljs av krafter och personligheter som hör till lokaluniversumet, till konstellationen, systemet eller planeten. Till exempel: Då Guds lagar fastställdes för Nebadon modifierades de av de planer som hade utarbetats av Skaparsonen och den Skapande Anden i detta lokaluniversum; därtill har dessa lagar ytterligare influerats av de misstag, försummelser och uppror som vissa varelser bosatta på er planet och i ert omedelbara planetsystem Satania har haft delaktighet i.
4:2.3 (56.7) Naturen är ett tid-rymd-resultat av två kosmiska faktorer; för det första oföränderligheten, fullkomligheten och rättskaffenheten hos Paradisgudomen, och för det andra de experimentella planerna, misstagen vid verkställandet, felen som kommer sig av uppror, ofullständigheten i utveckling och bristfälligheten i visdom hos varelser utanför Paradiset, från de högsta till de lägsta. Genom naturen löper därför en enhetlig, oföränderlig, majestätisk och underbar strimma av fullkomlighet från evighetens cirkel; men i varje universum, på varje planet och i varje individuellt liv är denna natur modifierad, begränsad och eventuellt fördärvad av handlingar, misstag och illojalitet hos varelser i de evolutionära systemen och universerna; och därför måste naturen alltid vara föränderlig, rentav nyckfull, fastän stabil under ytan, och varierande enligt förfaringssätten i ett lokaluniversum.
4:2.4 (57.1) Naturen är Paradisets perfektion delad med ofullständigheten, ondskan och synden i de ofärdiga universerna. Denna kvotdel uttrycker sålunda både det perfekta och det partiella, både det eviga och det tidsmässiga. Den fortgående evolutionen modifierar naturen genom att höja innehållet av paradisperfektion och minska innehållet av den relativa verklighetens ondska, misstag och disharmoni.
4:2.5 (57.2) Gud är inte personligen närvarande i naturen eller i någon av naturkrafterna, ty naturen som företeelse är en överbyggnad, bestående av ofullkomligheterna i den progressiva evolutionen och stundom av konsekvenserna av omstörtande uppror, på Paradisets grundmurar av Guds universella lag. Så som naturen ser ut i en värld som Urantia kan den aldrig vara ett adekvat uttryck för, sann framställning eller trogen återgivning av, en allvis och infinit Gud.
4:2.6 (57.3) Naturen i er värld uttrycker en modifiering av perfektionens lagar genom de evolutionära planerna i lokaluniversumet. Vilken travesti att dyrka naturen för att den i begränsat, modifierat avseende är genomströmmad av Gud; för att den utgör en fas av den universella och därför gudomliga makten! Naturen är även ett uttryck för det oavslutade, ofullständiga och ofullkomliga resultatet av utvecklingen, tillväxten och framstegen i ett universumexperiment i kosmisk evolution.
4:2.7 (57.4) De synbara bristerna i den naturliga världen antyder inte några motsvarande brister i Guds karaktär. Närmast är dylika observerade ofullkomligheter endast de oundvikliga avbrotten vid förevisningen av den ständigt roterande rullen med infinitetsbilder. Det är just dessa avbrott av brister i kontinuiteten av fulländning som gör det möjligt för den materiella människans finita sinne att se en flyktig skymt av gudomlig verklighet i tid och rymd. Gudomlighetens materiella yttringar förefaller bristfälliga för människans evolutionära sinne endast för att de dödliga fortsätter att betrakta företeelserna i naturen med naturliga ögon, människosyn utan hjälp av morontia-måta eller av uppenbarelse, morontia-måtans kompenserande ersättning i tidens världar.
4:2.8 (57.5) Och naturen är fördärvad, dess vackra ansikte sargat, dess drag förtorkade som följd av uppror, missgärningar och feltänkande hos de myriader av varelser som är en del av naturen, men som har bidragit till dess vanställande i tiden. Nej, naturen är inte Gud. Naturen är inte någonting att dyrka.
4:3.1 (57.6) Allt för länge har människan tänkt att Gud är lik henne själv. Gud är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli svartsjuk på människan eller någon annan varelse i universernas universum. Då vi vet att Skaparsonen avsåg människan att vara mästerverket i den planetariska skapelsen, att vara härskare över hela jorden, är synen av hur hon domineras av sina egna lägre passioner och anblicken av hur hon bugar sig för avgudar av trä, sten, guld och självisk ambition — nedriga scener som får Gud och hans Söner att vara svartsjuka för människan, men aldrig på henne.
4:3.2 (57.7) Den evige Guden är oförmögen till vrede eller argsinthet i den mänskliga betydelsen av sådana känslor och så som människan förstår dessa reaktioner. Dessa känslor är nedriga och avskyvärda; de är knappast värdiga att kallas mänskliga, än mindre gudomliga; och sådana attityder är ytterst främmande för den Universelle Faderns fullkomliga väsen och älskvärda karaktär.
4:3.3 (58.1) Mycket, väldigt mycket, av svårigheterna som de dödliga på Urantia har i att förstå Gud, kommer sig av de långtgående följderna av Lucifer-upproret och Caligastia-förräderiet. I världar som inte har blivit avskiljda av synden kan de evolutionära släktena utarbeta mycket bättre idéer om den Universelle Fadern; de lider mindre av förvirrade, förvrängda och förvanskade uppfattningar.
4:3.4 (58.2) Gud ångrar ingenting han någonsin har gjort, nu gör eller någonsin kommer att göra. Han är allvis såväl som allsmäktig. Människans visdom växer fram ur försöken och misstagen i människans erfarenhet; Guds visdom utgörs av den obegränsade fullkomligheten i hans infinita universuminsikt, och detta gudomliga förhandsvetande styr effektivt den skapande fria viljan.
4:3.5 (58.3) Den Universelle Fadern gör aldrig någonting som senare skulle förorsaka sorg eller ledsnad, men viljevarelserna, som hans Skaparpersonligheter ute i universerna har planerat och gjort, förorsakar ibland genom sina olyckliga val känslor av gudomlig sorg hos sina Skaparföräldrar. Men fastän Fadern varken gör misstag, känner ledsnad eller upplever sorg är han en varelse med en faders tillgivenhet, och hans hjärta känns utan tvivel tungt när hans barn inte lyckas uppnå de andliga nivåer som de är kapabla till med den hjälp som så frikostigt erbjuds genom universernas planer för andlig förkovran och program för de dödligas uppstigande.
4:3.6 (58.4) Faderns infinita godhet ligger bortom fattningsförmågan för det finita sinnet i tiden; därför måste det alltid erbjudas en kontrast som innehåller det jämförbara onda (inte synd) för att alla faser av relativ godhet effektivt skall kunna uppvisas. Den gudomliga godhetens fullkomlighet kan urskiljas av ofullkomliga dödligas insikt endast för att den står i kontrastiv förening med relativ ofullkomlighet i tidens och materiens förhållanden i rymdens rörelser.
4:3.7 (58.5) Guds karaktär är infinit övermänsklig; därför måste en sådan natur hos gudomligheten personaliseras, såsom i de gudomliga Sönerna, innan det ens kan fattas i tro av människans finita sinne.
4:4.1 (58.6) Gud är den enda stationära, i sig själv inneslutna och oföränderliga varelsen i hela universernas universum; han har ingenting utanför, ingenting bortom, inget förgånget och inget framtida. Gud är målinriktad energi (skapande ande) och absolut vilja, och dessa är självexisterande och universella.
4:4.2 (58.7) Emedan Gud är självexisterande är han absolut oberoende. Själva Guds identitet är avig mot förändring. ”Jag, Herren, förändras icke.” Gud är oföränderlig; men inte förrän ni uppnår paradisstatus kan ni ens börja förstå hur Gud kan gå från det enkla till det komplexa, från identitet till variation, från stillastående till rörelse, från infinitet till finitet, från det gudomliga till det mänskliga, och från enhet till tvåfaldighet och trefaldighet. Och Gud kan på detta sätt modifiera manifestationerna av sin absoluthet emedan gudomlig oföränderlighet inte innebär orörlighet; Gud har vilja — han är vilja.
4:4.3 (58.8) Gud är varelsen med absolut självbestämmande; det finns inga gränser för hans universumreaktioner utom dem han själv har uppställt, och hans handlingar av fri vilja är betingade endast av de gudomliga kvaliteter och perfekta attribut som av naturen karaktäriserar hans eviga väsen. Därför förhåller sig Gud till universum såsom en varelse som karaktäriseras av slutlig godhet utökad med en fri vilja som kännetecknas av skapande infinitet.
4:4.4 (58.9) Fadern-Absolutet är skaparen av det centrala och perfekta universumet och Fader till alla andra Skapare. Personlighet, godhet och talrika andra kännetecken delar Gud med människan och andra varelser, men viljans infinitet är uteslutande hans. Vad Guds skapande handlingar beträffar är han endast begränsad av inklinationer som är utmärkande för hans eviga natur och av det som hans infinita visdom kräver. Gud personligen väljer endast det infinit perfekta, därav centraluniversumets utsökta perfektion; och fastän Skaparsönerna helt delar hans gudomlighet, ja även faser av hans absoluthet, begränsas de inte helt och hållet av den visdomens slutlighet som styr viljans infinitet hos Fadern. Hos Mikael-klassens Söner blir därför den skapande fria viljan rentav mera aktiv, helt gudomlig och nästan ultimat om inte absolut. Fadern är infinit och evig, men att förneka möjligheten av hans viljemässiga självbegränsning är liktydigt med att förneka själva begreppet om hans viljemässiga absoluthet.
4:4.5 (59.1) Guds absoluthet genomströmmar alla sju nivåer av universumverklighet. Och på hela detta absoluta väsen inverkar Skaparens förhållande till sin familj av universumvarelser. Precision kan vara utmärkande för treenighetsrättvisan i universernas universum, men i alla sina vida familjerelationer med tidens skapade varelser styrs universernas Gud av gudomlig känsla. Först och sist — för evigt — är den infinite Guden en Fader. Oberoende av alla de möjliga benämningar under vilka han lämpligen kunde vara känd, har jag blivit instruerad att framställa hela skapelsens Gud som den Universelle Fadern.
4:4.6 (59.2) Hos Gud Fadern styrs inte den fria viljans yttringar av makt, inte heller leds de enbart av intellekt; den gudomliga personligheten definieras som bestående av ande och den manifesterar sig i universerna som kärlek. Därför är det Första Ursprunget och Centret i alla sina personliga relationer med de skapades personlighet i universerna alltid och konsekvent en kärleksfull Fader. Gud är en Fader i ordets högsta bemärkelse. Han är evigt motiverad av den gudomliga kärlekens fullkomliga idealism, och detta ömma väsen får sitt starkaste uttryck och sin största tillfredsställelse i att älska och att bli älskat.
4:4.7 (59.3) I vetenskapen är Gud den Första Orsaken, i religionen den universelle och kärleksfulle Fadern; i filosofin den enda varelse som existerar av sig själv, som inte är beroende av någon annan varelse för sin tillvaro, men som välvilligt skänker tillvarons verklighet åt alla ting och åt alla andra varelser. Men det fordras uppenbarelse för att visa att den Första Orsaken i vetenskapen och den självexisterande Enheten i filosofin är religionens Gud, full av barmhärtighet och godhet, förbunden att åstadkomma evig överlevnad för sina barn på jorden.
4:4.8 (59.4) Vi har behov av begreppet den Infinite, men vi dyrkar erfarenhetsidén om Gud, vår förmåga att var- och närsomhelst fatta personlighets- och gudomlighetsfaktorerna som ingår i vår högsta uppfattning om Gudomen.
4:4.9 (59.5) I och med de mänskliga begränsningarnas skrämmande anblick föds medvetenheten om ett segerrikt människoliv på jorden från den skapades tro som vågar utmana varje återkommande episod i tillvaron med den osvikliga förklaringen: Även om jag inte kan göra detta, så lever i mig en som kan och skall göra det, en som är en del av Fader-Absolutet i universernas universum. Och detta är ”den seger som övervinner världen, nämligen er tro.”
4:5.1 (59.6) Den religiösa traditionen utgörs av de ofullständigt bevarade uppteckningarna om det som gångna tiders gudsmedvetna människor hade erfarit, men sådana skrifter är otillförlitliga som vägledare för ett religiöst liv eller som källan till sann information om den Universelle Fadern. Sådana trosföreställningar från forna tider har alltid undergått förändringar emedan den primitiva människan var en mytskapare.
4:5.2 (60.1) En av de största orsakerna till förvirring på Urantia när det gäller Guds väsen kommer sig av att era heliga böcker är oförmögna att klart göra åtskillnad mellan Paradistreenighetens personligheter samt mellan Paradisgudomen och lokaluniversernas skapare och administratörer. Under de gångna domperioderna av partiell förståelse har era präster och profeter inte lyckats klart skilja mellan Planetprinsar, Systemhärskare, Konstellationsfäder, Skaparsöner, Superuniversumhärskare, den Suprema Varelsen och den Universelle Fadern. Många av budskapen från underordnade personligheter, såsom Livsbärare och olika klasser av änglar, har i era skrifter presenterats som kommande från Gud själv. Det religiösa tänkandet på Urantia sammanblandar fortfarande Gudomens associerade personligheter med den Universelle Fadern själv, så att alla inkluderas under samma benämning.
4:5.3 (60.2) Människorna på Urantia lider alltjämt under inflytandet av primitiva uppfattningar om Gud. Gudarna som rasar i stormen, som skakar jorden i sin vrede och slår människorna till jorden i sin ilska, som avkunnar sina domar av missnöje i tider av hungersnöd och översvämningar — detta är den primitiva religionens gudar; det är inte de Gudar som lever och härskar i universerna. Sådana uppfattningar är en kvarleva från de tider då människorna antog att universum stod under sådana inbillade gudars nyckfulla ledning och herravälde. Men den dödliga människan börjar inse att hon lever i en värld av relativ lag och ordning vad beträffar de Suprema Skaparnas och de Suprema Övervakarnas administrativa principer och beteende.
4:5.4 (60.3) Den barbariska tanken att lugna en ilsken Gud, att blidka en sårad Herre, att vinna Gudomens gunst genom offer och botgöring och rentav genom blodsutgjutelse representerar en alltigenom barnslig och primitiv religion, en filosofi som är ovärdig en tid av vetenskap och sanning. Dylika trosföreställningar är ytterst motbjudande för de himmelska varelser och gudomliga härskare som tjänar och styr i universerna. Det är en förolämpning mot Gud att tro, anse eller lära ut att oskyldigt blod måste utgjutas för att vinna hans gunst eller avleda den inbillade gudomliga vreden.
4:5.5 (60.4) Hebréerna trodde att ”det inte gives förlåtelse av synd utan att blod utgjutes”. De hade inte funnit befrielse från den gamla och hedniska tanken att Gudarna kunde blidkas endast av att se blod, fastän Mose åstadkom ett klart framsteg då han förbjöd människooffer och ersatte dem i sina beduinanhängares primitiva sinne med ceremoniella offer av djur.
4:5.6 (60.5) Utgivningen av en Paradisson till er värld hörde på ett naturligt sätt till avslutandet av en planetarisk tidsålder; det var oundvikligt och blev inte nödvändigt för syftet att vinna Guds ynnest. Detta utgivande kom också händelsevis att vara en Skaparsons sista personliga uppträdande i det långa äventyret att vinna erfarenhetsmässig överhöghet i sitt universum. Vilken travesti på Guds infinita karaktär är inte denna lära, att hans faderliga hjärta i all sin stränga kylighet och hårdhet var så oberört av hans skapade varelsers olyckor och sorger, att hans ömsinta barmhärtighet inte flödade fram förrän han såg sin oklanderlige Son blöda och dö på korset på Golgata!
4:5.7 (60.6) Men invånarna på Urantia kommer att finna befrielse från dessa uråldriga misstag och hedniska vidskepelser angående den Universelle Faderns väsen. Uppenbarelsen om sanningen om Gud håller på att framträda, och människosläktet är bestämt att lära känna den Universelle Fadern med all den skönhet i karaktären och alla de älskvärda egenskaper som så storartat visades av Skaparsonen, som vistades på Urantia som Människoson och som Guds Son.
4:5.8 (61.1) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 5
5:0.1 (62.1) OM MÄNNISKANS finita sinne inte kan förstå hur en så stor och majestätisk Gud som den Universelle Fadern kan nedstiga från sin eviga boning i infinit fullkomlighet för att vänskapligt umgås med den individuella människovarelsen, då måste detta finita intellekt bygga sin förvissning om gudomligt kompanjonskap på den sanningen att ett verkligt fragment av den levande Guden dväljs i intellektet hos varje normalt sinnad och moraliskt medveten Urantia-dödlig. Tankeriktarna i människans inre är en del av Paradisfaderns eviga Gudom. Människan behöver inte gå längre än till sin egen inre erfarenhet av själens kontemplation av denna andliga realitets närvaro för att finna Gud och söka få gemenskap med honom.
5:0.2 (62.2) Gud har distribuerat infiniteten i sitt eviga väsen bland sina sex absoluta jämställdas existentiella realiteter, men han kan när som helst ta direkt personlig kontakt med varje del, fas eller art av skapelsen genom förmedling av sina förpersonliga fragment. Och den evige Guden har också reserverat för sig själv förmånsrätten att utge personlighet åt de gudomliga Skaparna och åt de levande varelserna i universernas universum, samtidigt som han dessutom har reserverat privilegiet att upprätthålla direkt och föräldramässig kontakt med alla dessa personliga varelser genom personlighetsströmkretsen.
5:1.1 (62.3) Oförmågan hos de finita varelserna att närma sig den infinite Fadern ligger inte i Faderns avståndstagande utan i finiteten och de materiella begränsningarna hos skapade varelser. Omfattningen av den andliga skillnaden mellan den högsta personligheten som existerar i universum och de lägre grupperna av skapade förståndsvarelser är ofattbar. Om det vore möjligt för de lägre intelligensklasserna att med detsamma bli transporterade intill Fadern själv, skulle de inte veta att de är där. De skulle vara där precis lika omedvetna om den Universelle Faderns närvaro som de nu är. Den dödliga människan har en lång, lång väg framför sig innan hon följdriktigt och inom det möjligas gränser kan be om att tryggt bli ledsagad till den Universelle Faderns paradistillvaro. Människan måste andligen omvandlas många gånger innan hon kan nå en nivå som ger den andliga syn som gör det möjligt för henne att se ens en av de sju Härskarandarna.
5:1.2 (62.4) Vår Fader gömmer sig inte; han har inte godtyckligt dragit sig tillbaka. Han har mobiliserat den gudomliga visdomens resurser i en strävan utan slut för att uppenbara sig för barnen i sina universella domäner. Det finns en infinit storslagenhet och en obeskrivlig generositet förenad med majestätet i hans kärlek, som får honom att längta efter kontakt med varje skapad varelse som kan förstå, älska eller närma sig honom; och det är därför de begränsningar, som är en naturlig del av dig och oskiljaktiga från din finita personlighet och materiella existens, bestämmer den tid, den plats och de omständigheter på och under vilka du kan nå färdmålet för de dödligas uppstigande och stå framför Fadern i alltings centrum.
5:1.3 (63.1) Även om din ankomst till Faderns paradistillvaro måste vänta tills du har uppnått de högsta finita nivåerna av andligt framåtskridande borde du glädja dig åt att inse den ständiga möjligheten till omedelbar gemenskap med Faderns utgivna ande, som är så intimt förenad med själen i ditt inre och med ditt förandligande jag.
5:1.4 (63.2) De dödliga från tidens och rymdens världar kan visa stora olikheter när det gäller medfödda förmågor och intellektuell begåvning, de kan ha fördelen av en omgivning särskilt gynnsam för socialt framåtskridande och moralisk förkovran, eller de kan lida av bristen på nästan varje mänskligt hjälpmedel till kultur och förväntade framsteg i civilisationens färdigheter; men möjligheterna till andliga framsteg i uppstigningskarriären är lika för alla; nivåer av tilltagande andlig insikt och ökande kosmiska betydelser uppnås helt oberoende av alla sådana sociomoraliska skillnader i den diversifierade materiella omgivningen i de evolutionära världarna.
5:1.5 (63.3) Hur de dödliga på Urantia än må skilja sig i sina intellektuella, sociala, ekonomiska och även moraliska möjligheter och förutsättningar, glöm inte att deras andliga utrustning är enhetlig och unik. De har alla samma gudomliga närvaro i gåvan från Fadern, och de är alla lika privilegierade att söka intim personlig gemenskap med denna ande av gudomligt ursprung i människans inre, och de kan alla likvärdigt välja att acceptera dessa Mysterieledsagares enhetliga andliga ledande.
5:1.6 (63.4) Om den dödliga människan är helhjärtat andligt motiverad, oreserverat hängiven att göra Faderns vilja, och då hon är så säkert och effektivt andligen utrustad med den gudomliga inre Riktaren, då kan ingenting hindra att det i den individens erfarenhet uppkommer den sublima medvetenheten om att känna Gud och den överjordiska vissheten om att överleva för att finna Gud genom den progressiva erfarenheten att bli mer och mer lik honom.
5:1.7 (63.5) I människan lever andligen en överlevande Tankeriktare. Om ett sådant människosinne är uppriktigt och andligt motiverat, om en sådan människosjäl önskar lära känna Gud och bli som han är, ärligt önskar göra Faderns vilja, finns det ingen negativ inverkan i form av berövande eller försakelse hos den dödliga och inte heller någon möjligen störande positiv kraft, som kan hindra en sådan gudomligt motiverad själ från att tryggt stiga upp till Paradisets portar.
5:1.8 (63.6) Fadern önskar att alla hans skapade varelser skulle ha personlig gemenskap med honom. Han har i Paradiset ett ställe för att ta emot alla dem vilkas överlevnadsstatus och andliga väsen gör en sådan uppnåelse möjlig. Etablera därför i er filosofi nu och för evigt: För var och en av er, och för oss alla, är Gud möjlig att nå fram till, Fadern är uppnåelig, vägen är öppen; den gudomliga kärlekens krafter och den gudomliga administrationens metoder och medel är alla sammankopplade i en strävan att för varje värdig förståndsvarelse i varje universum underlätta framskridandet till den Universelle Faderns paradistillvaro.
5:1.9 (63.7) Det faktum att det tar en enormt lång tid att komma fram till Gud gör inte den Infinites väsen och personlighet alls mindre verkliga. Er uppstigning är en del av de sju superuniversernas kretsgång, och fastän ni kretsar runt där otaliga gånger kan ni vänta er att i ande och status alltid kretsa inåt. Ni kan lita på att bli omvandlade från sfär till sfär, från de yttre kretsarna allt närmare det inre centret, och en dag, tvivla inte, skall ni stå i den gudomliga och centrala närvaron och skåda honom, bildligt talat, ansikte mot ansikte. Det är en fråga om att uppnå verkliga och faktiska andliga nivåer; och dessa andliga nivåer kan uppnås av varje varelse i vars inre en Mysterieledsagare har vistats och vilken sedan för evigt har förenats med denna Tankeriktare.
5:1.10 (64.1) Fadern befinner sig inte i en andlig gömma, men så många av hans skapade varelser har gömt sig själva bland dimmorna förorsakade av sina egensinniga beslut och har tills vidare separerat sig från gemenskapen med hans ande och hans Sons ande genom att välja sina egna förvända vägar och genom att ge sig hän åt självhävdelsen som har sin källa i ett intolerant sinne och oandligt väsen.
5:1.11 (64.2) Den dödliga människan kan närma sig Gud och upprepade gånger överge den gudomliga viljan så länge som förmågan att välja finns kvar. Människans slutliga dom förseglas inte förrän hon har förlorat förmågan att välja Faderns vilja. Faderns hjärta stängs aldrig för hans barns behov och böner. Men hans avkomma stänger för evigt sitt hjärta för Faderns dragningskraft då de slutligt och för alltid förlorar önskan att göra hans gudomliga vilja — att lära känna honom och vara sådan som han är. På samma sätt är människans eviga ödesbestämmelse säkrad när fusionen med Riktaren kungör för universum att denna uppstigande varelse har gjort det slutliga och oåterkalleliga valet att leva enligt Faderns vilja.
5:1.12 (64.3) Den store Guden tar direkt kontakt med den dödliga människan och ger en del av sitt infinita, eviga och ofattbara jag att leva och dväljas i hennes inre. Gud har gett sig ut på det eviga äventyret med människan. Om du fogar dig i de andliga krafternas ledning inom dig och kring dig, kan du inte annat än lyckas med att uppnå den höga bestämmelse som en kärleksfull Gud har satt som mål i universum för sina uppstigande varelser från de evolutionära världarna i rymden.
5:2.1 (64.4) Den Infinites fysiska närvaro utgörs av det materiella universumets verklighet. Den sinnesmässiga närvaron av Gudomen måste bestämmas av djupet i den individuella intellektuella erfarenheten och av den evolutionära personlighetsnivån. Gudomlighetens andliga närvaro måste av nödvändighet vara differentierad i universum. Den bestäms av den andliga förmågan till mottaglighet och av i vilken grad den skapades vilja har vigts åt att göra den gudomliga viljan.
5:2.2 (64.5) Gud lever i var och en av sina andefödda söner. Paradissönerna har alltid tillträde till Gud, ”Faderns högra sida”, och alla hans skapade varelsers personligheter har tillträde till ”Faderns famn”. Detta syftar på personlighetsströmkretsen när, var och hur den än kontaktas, eller när det annars gäller att få personlig, självmedveten kontakt och gemenskap med den Universelle Fadern antingen i det centrala hemvistet eller på någon annan angiven plats såsom på en av Paradisets sju heliga sfärer.
5:2.3 (64.6) Den gudomliga närvaron kan emellertid inte upptäckas någonstans i naturen eller ens i livet hos gudsmedvetna dödliga lika fullt och lika säkert som i ert bemödande till gemenskap med den i er dväljande Mysterieledsagaren, Tankeriktaren från Paradiset. Vilket misstag att drömma om Gud långt borta i skyarna när den Universelle Faderns ande lever inom ditt eget sinne!
5:2.4 (64.7) Det är på grund av detta Gudsfragment som dväljs i ert inre som ni kan hoppas, då ni framskrider i harmoniseringen med Riktarens andliga ledning, att tydligare urskilja närvaron och den förvandlande kraften härstammande från de andra andliga inflytelser som omger er och berör er men inte fungerar som en integrerad del av er. Den omständigheten att ni inte är intellektuellt medvetna om en nära och intim kontakt med Riktaren i ert inre vederlägger på intet sätt en sådan upphöjd upplevelse. Beviset för umgänge med den gudomliga Riktaren ligger helt och hållet i karaktären och omfattningen av de andens frukter som frambringas i den enskilda troendes livserfarenhet. ”Av deras frukter skall ni känna dem.”
5:2.5 (65.1) Det är synnerligen svårt för den dödliga människans föga förandligade materiella sinne att erfara ett tydligt medvetande om andeverksamheten hos sådana gudomliga väsen som de paradisiska Riktarna. Då själen, som skapas gemensamt av sinnet och Riktaren, blir alltmer existerande utvecklas också en ny fas av själsmedvetande som kan erfara den Hemlighetsfulla Ledsagarens närvaro och känna igen dess andeledning och andra övermateriella aktiviteter.
5:2.6 (65.2) Hela erfarenheten av gemenskap med Riktaren är en fråga som gäller moralisk status, mental motivation och andlig upplevelse. Självförverkligandet av en sådan uppnåelse är i huvudsak, fastän inte uteslutande, begränsad till själsmedvetandets områden, men bevisen framspringer och är rikliga i form av andens frukter i livet hos alla sådana som står i kontakt med anden i sitt inre.
5:3.1 (65.3) Fastän Paradisgudomarna sedda från universumets synpunkt är som en, är de i sina andliga relationer med sådana varelser som bebor Urantia också tre distinkta och skilda personer. Det finns en skillnad mellan Gudsvarelserna när det gäller personliga vädjanden, gemenskap och andra intima relationer. I högsta bemärkelse dyrkar vi den Universelle Fadern och endast honom. Det är sant att vi kan dyrka Fadern, och vi gör det, så som han framträder i sina Skaparsöner, men dyrkan och tillbedjan gäller direkt eller indirekt Fadern.
5:3.2 (65.4) Alla slag av åkallan hör till den Evige Sonens område och till Sonens andliga organisation. Böner, alla formella kommunikationer, allting förutom tillbedjan och dyrkan av den Universelle Fadern är ärenden som berör ett lokaluniversum; de går normalt inte vidare utanför området av en Skaparsons jurisdiktion. Men dyrkan innesluts och avsänds utan tvekan till Skaparens person med hjälp av Faderns personlighetsströmkrets. Vi tror också att en sådan registrering av vördnaden från en riktarförsedd varelse underlättas av Faderns andenärvaro. Det finns en oerhörd mängd bevis som stöd för denna tro, och jag vet att alla klasser av Fadersfragment har fullmakt att registrera sina undersåtars äkta och ärliga tillbedjan på ett godtagbart sätt hos den Universelle Fadern. Riktarna utnyttjar utan tvivel även direkta förpersonliga kommunikationskanaler med Gud, och de kan likaså använda den Evige Sonens strömkretsar för andegravitation.
5:3.3 (65.5) Dyrkan sker för dess egen skull; bönen innehåller ett element av eget eller skapade varelsers intresse; det är den stora skillnaden mellan dyrkan och bön. Det finns absolut ingen anhållan om någonting för en själv eller något annat element av personligt intresse i sann dyrkan; vi dyrkar helt enkelt Gud för vad vi förstår honom vara. Dyrkan begär ingenting och väntar sig ingenting för den dyrkande. Vi dyrkar inte Fadern för att vi skulle få någonting i gengäld av en sådan hyllning; vi visar en sådan tillgivenhet och utövar en sådan dyrkan som en naturlig och spontan reaktion då vi igenkänner Faderns ojämförliga personlighet och på grund av hans älskvärda väsen och beundransvärda egenskaper.
5:3.4 (65.6) I det ögonblick då självintressets element tränger in i dyrkan, förändras andakten från dyrkan till bön och borde lämpligen hellre riktas till den Evige Sonens person eller till Skaparsonen. Men i den praktiska religiösa erfarenheten finns det ingen orsak varför bön inte skulle riktas till Gud Fadern som en del av sann dyrkan.
5:3.5 (66.1) När ni sköter de praktiska sakerna i ert dagliga liv tas ni om hand av de andepersonligheter som har sitt ursprung i det Tredje Ursprunget och Centret; ni samarbetar med representanter för Samverkaren. Sålunda dyrkar ni Gud, ber till och har gemenskap med Sonen och utarbetar detaljerna i ert liv på jorden i kontakt med den Oändlige Andens förståndsvarelser, som verkar i er värld och överallt i ert universum.
5:3.6 (66.2) Skapar- eller Härskarsönerna, som leder lokaluniversernas öden, representerar både den Universelle Fadern och Paradisets Evige Son. Dessa Universumsöner mottar i Faderns namn den tillbedjande dyrkan och lyssnar till de vädjanden som framförs av deras bönfallande undersåtar överallt i respektive skapelse. För barnen i ett lokaluniversum är en Mikaelson, för alla praktiska syften och ändamål, Gud. Han är personifieringen av den Universelle Fadern och den Evige Sonen i lokaluniversumet. Den Oändlige Anden står i personlig kontakt med barnen i dessa riken genom Universumandarna, de administrativa och skapande medarbetarna till Paradisets Skaparsöner.
5:3.7 (66.3) Uppriktig gudsdyrkan innebär mobilisering av den mänskliga personlighetens alla krafter under den evolverande själens dominans och under gudomlig ledning av den med själen förbundna Tankeriktaren. Det materiellt begränsade sinnet kan aldrig bli särskilt medvetet om den verkliga betydelsen av sann gudsdyrkan. Människans förståelse av vad gudsdyrkan i verkligheten är bestäms i huvudsak av på vilken utvecklingsnivå hennes evolverande odödliga själ befinner sig. Själens andliga tillväxt sker helt oberoende av det intellektuella självmedvetandet.
5:3.8 (66.4) Gudsdyrkan innebär den trolovade Riktarens sublima bemödande att till den gudomlige Fadern vidarebefordra den obeskrivliga längtan och de outsägliga strävandena hos människans själ: den gemensamma skapelsen av det dödliga sinnet som söker Gud och den odödliga Riktaren som uppenbarar Gud. Dyrkan är därför den handling där det materiella sinnet samtycker till strävan hos dess förandligande själv att, under ledning av den associerade anden, kommunicera med Gud som en trosson till den Universelle Fadern. Det dödliga sinnet samtycker till dyrkan; den odödliga själen åtrår och initierar dyrkan; den gudomliga Riktarnärvaron leder denna dyrkan på det dödliga sinnets och den evolverande odödliga själens vägnar. Sann dyrkan blir i sista hand en erfarenhet som förverkligas på fyra kosmiska nivåer: den intellektuella, den morontiella, den andliga och den personliga — i medvetandet hos sinnet, själen och anden samt i deras förening i personligheten.
5:4.1 (66.5) Moralläran i evolutionsreligionerna driver människorna framåt i sökandet efter Gud med rädslan som drivkraft. Uppenbarelsereligionerna lockar människorna att söka efter en kärlekens Gud för att de längtar efter att bli lik honom. Men religionen är inte enbart en passiv känsla av ”absolut beroende” och ”överlevnadsvisshet”; det är en levande och dynamisk erfarenhet av gudomlighetsuppnåelse byggd på tjänande av mänskligheten.
5:4.2 (66.6) Den stora och omedelbara förtjänsten av sann religion är etablerandet av en bestående enhetlighet i människans erfarenhet, en varaktig frid och en djup tillförsikt. Hos den primitiva människan innebär även polyteismen ett relativt förenhetligande av den evolverande uppfattningen om Gudomen; polyteism är monoteism i vardande. Förr eller senare kommer Gud att förstås som verkligheten i värdena, substansen i betydelserna och livet i sanningen.
5:4.3 (67.1) Gud är inte enbart den som anger ödesbestämmelsen; han är människans eviga bestämmelse. Människans alla icke-religiösa aktiviteter försöker böja universum till ett förvrängt tjänande av jaget; den sant religiösa individen strävar efter att identifiera jaget med universum och att därefter ägna detta förenade jags aktiviteter åt att tjäna universumfamiljen av medvarelser, mänskliga och övermänskliga.
5:4.4 (67.2) Filosofins och konstens domäner ligger mellan de icke-religiösa och de religiösa aktiviteterna hos det mänskliga jaget. Genom konst och filosofi lockas den materiellt sinnade människan att fundera på de andliga realiteter och universumvärden som har evig betydelse.
5:4.5 (67.3) Alla religioner lär att dyrka Gudomen och har någon lära om människans frälsning. Den buddistiska religionen utlovar frälsning från lidande, oändlig frid; den judiska religionen utlovar frälsning från svårigheter, framgång baserad på rättfärdighet; den grekiska religionen utlovade frälsning från disharmoni, det fula, genom att uppleva skönheten; kristendomen utlovar frälsning från synden, helighet; muhammedanismen erbjuder befrielse från de stränga moralnormerna i judendomen och kristendomen. Jesu´ religion är frälsning från jaget, befrielse från det onda i de skapades isolering i tid och evighet.
5:4.6 (67.4) Hebréerna baserade sin religion på godhet; grekerna på skönhet; båda religionerna sökte sanningen. Jesus uppenbarade en kärlekens Gud, och kärleken innesluter all sanning, skönhet och godhet.
5:4.7 (67.5) Anhängarna av Zoroaster hade en moralreligion; hinduerna en metafysikreligion; anhängarna av Konfutse en etikreligion. Jesus levde en religion av tjänande. Alla dessa religioner är av värde då de är giltiga sätt att komma till Jesu religion. Det är religionens bestämmelse att bli ett förverkligande av den andliga föreningen av allt som är gott, vackert och sant i människans erfarenhet.
5:4.8 (67.6) Den grekiska religionen hade som motto ”Känn dig själv”; hebréerna centrerade sin undervisning på ”Känn din Gud”; de kristna predikar ett evangelium som syftar till ”kännedomen om Herren Jesus Kristus”; Jesus förkunnade den goda nyheten att ”känna Gud och dig själv som en son till Gud.” Dessa olika uppfattningar om religionens syfte bestämmer individens attityd i olika livssituationer och antyder djupet av dyrkan och karaktären av hans personliga bönevanor. Varje religions andliga status kan avgöras på basis av karaktären av dess böner.
5:4.9 (67.7) Uppfattningen om en halvt människolik och svartsjuk Gud utgör ett oundvikligt övergångsskede mellan polyteism och en ädel monoteism. En upphöjd antropomorfism representerar den högsta nivå som en rent evolutionär religion kan uppnå. Kristendomen har lyft upp antropomorfismens begrepp från det mänskliga idealet till det transcendenta och gudomliga begreppet om den förhärligade Kristuspersonen. Och detta är den högsta form av antropomorfism som människan någonsin kan göra sig en föreställning om.
5:4.10 (67.8) Den kristna uppfattningen om Gud är ett försök att kombinera tre skilda läror:
5:4.11 (67.9) 1. Den hebreiska uppfattningen — Gud som en försvarare av moraliska värden, en rättfärdig Gud.
5:4.12 (67.10) 2. Den grekiska uppfattningen — Gud som en förenare, en visdomens Gud.
5:4.13 (68.1) 3. Jesu uppfattning — Gud som en levande vän, en kärleksfull Fader, den gudomliga närvaron.
5:4.14 (68.2) Det måste därför vara uppenbart att den sammansatta kristna teologin har stora svårigheter att stämma överens och uppnå konsekvens. Dessa svårigheter förvärras ytterligare av att den tidiga kristendomens läror i allmänhet baserade sig på den personliga religiösa erfarenheten hos tre olika personer: Filon från Alexandria, Jesus från Nasaret och Paulus från Tarsus.
5:4.15 (68.3) Vid studiet av Jesu religiösa liv, betrakta honom positivt. Tänk inte så mycket på hans syndfrihet som på hans rättfärdighet, hans kärleksfulla tjänande. Jesus förhöjde den passiva kärlek som framträder i hebréernas uppfattning om den himmelske Fadern till den högre, aktiva Guden som tillgivet älskar de skapade varelserna och som är varje individs, även missdådarens, Fader.
5:5.1 (68.4) Moralen har sitt ursprung i det förnuft som finns i självmedvetandet; den är överdjurisk men helt evolutionär. Människans evolution frambringar i sin utveckling alla de förmögenheter som föregår utgivandet av Riktarna och utgjutandet av Sanningens Ande. Men uppnåendet av moraliska nivåer befriar inte människan från de dödligas reella kamp i livet. Människans fysiska omgivning för med sig kampen för tillvaron; de sociala förhållandena gör etiska anpassningar nödvändiga; moralsituationerna fordrar beslutsfattande inom förnuftets högsta områden; den andliga erfarenheten (då människan har insett Gud) fordrar att människan finner honom och uppriktigt strävar efter att vara som han är.
5:5.2 (68.5) Religionen bygger inte på vetenskapens fakta, samhällets krav, filosofins antaganden eller på skyldigheter som framgår ur moralen. Religion är ett oberoende område av mänsklig respons till livssituationer, och den framkommer ofelbart på alla stadier i människans utveckling efter moralstadiet. Religionen kan genomsyra alla fyra nivåer av värdeuppfattning och upplevelse av gemenskap i universum: självbevarelsens fysiska eller materiella nivå, den sociala eller emotionella nivån av gemenskap, förnuftets moral- eller pliktnivå, den andliga nivån av medvetande om universumgemenskap genom gudomlig dyrkan.
5:5.3 (68.6) Den faktasökande vetenskapsmannen föreställer sig Gud som den Första Orsaken, en kraftens Gud. Den känslosamma konstnären ser Gud som skönhetens ideal, en estetikens Gud. Den överläggande filosofen är stundom benägen att föra fram den universella enhetlighetens Gud, rentav en panteistisk Gud. Den troende religiösa människan tror på en Gud som fostrar överlevnad, Fadern i himlen, kärlekens Gud.
5:5.4 (68.7) Utvecklingsreligionen har alltid sina rötter i moraliskt handlande, som utgör en del även av uppenbarad religion, men aldrig hela den religiösa erfarenheten. Socialt tjänande är ett resultat av moraliskt tänkande och religiöst liv. Moralitet leder inte biologiskt till den religiösa erfarenhetens högre andliga nivåer. Dyrkan av det abstrakt sköna är inte dyrkan av Gud, inte heller är förhärligandet av naturen eller vördnaden inför enhetligheten dyrkan av Gud.
5:5.5 (68.8) Den evolutionära religionen är moder till vetenskapen, konsten och filosofin som alla upphöjde människan till den nivå där hon är mottaglig för uppenbarad religion, inklusive utgivandet av Riktare och ankomsten av Sanningens Ande. Den evolutionära bilden av människans existens börjar och slutar med religion, även om mycket olika slag av religion, den ena evolutionell och biologisk, den andra uppenbarelsemässig och periodiskt utgiven. Och medan religionen sålunda är normal och naturlig för människan är den också valbar. Människan måste inte vara religiös mot sin vilja.
5:5.6 (69.1) Den religiösa upplevelsen, som väsentligen är andlig, kan aldrig helt förstås av det materiella sinnet; därav teologins funktion, religionens psykologi. Den väsentliga läran om människans uppfattning om Gud skapar en paradox för den finita fattningsförmågan. Det är så gott som omöjligt för människans logik och finita förnuft att harmonisera uppfattningen om den gudomliga immanensen, Gud inom och en del av varje individ, med tanken om Guds transcendens, den gudomliga dominansen av universernas universum. Dessa två väsentliga uppfattningar av Gudomen måste förenas i trosuppfattningen om transcendensen hos en personlig Gud och i insikten om den i människan inneboende närvaron av ett fragment av denna Gud för att motivera en intelligent dyrkan och bekräfta hoppet om personlighetens överlevnad. Svårigheterna och paradoxerna i religionen kommer sig av att religionens realiteter ligger långt bortom de dödligas intellektuella fattningsförmåga.
5:5.7 (69.2) Den dödliga människan får tre stora tillfredsställelser av den religiösa erfarenheten, även under sina dagar av temporär vistelse på jorden:
5:5.8 (69.3) 1. Intellektuellt får hon tillfredsställelsen av ett enhetligare, mer förenat mänskligt medvetande.
5:5.9 (69.4) 2. Filosofiskt får hon en bekräftelse av sina ideal och moraliska värden.
5:5.10 (69.5) 3. Andligen frodas hon i upplevelsen av gudomligt kompanjonskap, i den andliga tillfredsställelsen av sann dyrkan.
5:5.11 (69.6) Gudsmedvetenhet, så som den upplevs av en evolverande dödlig i världarna, måste bestå av tre varierande faktorer, tre olika nivåer av verklighetsuppfattning. Först kommer sinnesmedvetandet — uppfattandet av Guds-idén. Därefter följer själsmedvetandet — uppfattandet av Guds-idealet. Till sist gryr andemedvetandet — uppfattandet av Guds anderealitet. Genom att förena dessa faktorer när det gäller att uppfatta det gudomliga, hurän ofullständigt, täcker den dödliga personligheten alltid alla medvetna nivåer med insikten om Guds personlighet. Hos de dödliga som har uppnått Finalitkåren kommer allt detta att i sinom tid leda till förståelsen av Guds suprematet och kan senare resultera i insikten om Guds ultimatet, någon fas av det absonita supermedvetandet om Paradisfadern.
5:5.12 (69.7) Upplevelsen av gudsmedvetenhet förblir densamma från generation till generation, men med varje framåtskridande skede i fråga om människans vetande måste den filosofiska uppfattningen och de teologiska definitionerna om Gud förändras. Att känna Gud, religiöst medvetande, är en universell realitet, men oberoende av hur giltig (verklig) den religiösa upplevelsen är måste den vara villig att underkasta sig intelligent kritik och rimlig filosofisk tolkning; den får inte försöka vara någonting skilt för sig i den totala mänskliga erfarenheten.
5:5.13 (69.8) Personlighetens eviga överlevnad beror helt på det dödliga sinnets val; dess avgöranden bestämmer överlevnadspotentialen hos den odödliga själen. När sinnet tror på Gud och själen känner Gud och när de tillsammans med den uppfostrande Riktaren alla åstundar Gud, då är överlevnaden säkrad. Begränsningar i intellektet, bristfälligheter i utbildningen, bristen på kultur, utarmad social ställning, ja även underlägsna mänskliga moraluppfattningar som ett resultat av olycklig avsaknad av utbildningsmässiga, kulturella och sociala förmåner, kan inte omintetgöra den gudomliga andens närvaro i sådana missgynnade och mänskligt handikappade men troende individer. Den Hemlighetsfulla Ledsagarens närvaro i människan grundlägger den odödliga själens begynnelse och garanterar möjligheten av dess tillväxtpotential och överlevnad.
5:5.14 (70.1) Förmågan hos dödliga föräldrar att avla avkomma baserar sig inte på deras utbildningsmässiga, kulturella, sociala, eller ekonomiska ställning. Föreningen av föräldrafaktorerna under naturliga förhållanden är helt tillräcklig för att avkomman skall få sin begynnelse. Ett mänskligt sinne som kan urskilja rätt och fel och som har förmågan att dyrka Gud, i förening med en gudomlig Riktare, är allt som fordras hos denna dödliga för att påbörja och fostra utvecklingen av hans odödliga själ som har överlevnadsegenskaper, om en sådan med ande utrustad individ söker Gud och uppriktigt önskar bli som han, ärligt väljer att göra den himmelske Faderns vilja.
5:6.1 (70.2) Den Universelle Fadern är personligheternas Gud. Personligheten i universum, från den lägsta dödliga och materiella varelse med personlighetsstatus till de högsta personer med skaparvärdighet och gudomlig status, har sitt verksamhetsområdes centrum och omkrets i den Universelle Fadern. Gud Fadern är utgivaren och bevararen av varje personlighet. Och Paradisfadern är likaså bestämmelsen för alla de finita personligheter som helhjärtat väljer att göra den gudomliga viljan, de som älskar Gud och längtar efter att likna honom.
5:6.2 (70.3) Personligheten är ett av de olösta mysterierna i universerna. Vi kan forma adekvata uppfattningar om de faktorer som ingår i uppbyggnaden av olika klasser och nivåer av personlighet, men vi förstår inte helt själva personlighetens verkliga väsen. Vi uppfattar klart de mångahanda faktorer som sammanlagda bildar den mänskliga personlighetens bärare, men vi förstår inte helt naturen och innebörden i en sådan finit personlighet.
5:6.3 (70.4) Personligheten är potentiell i alla skapade varelser som har en sinnesutrustning varierande från minimum av självmedvetande till maximum av gudsmedvetande. Men sinnesutrustning ensam är inte personlighet, inte heller är ande eller fysisk energi det. Personligheten är den egenskap och det värde i den kosmiska verkligheten som uteslutande utges av Gud Fadern till dessa levande system av associerade och koordinerade energier av materia, sinne och ande. Personlighet är inte heller någonting som uppnås så småningom. Personligheten kan vara materiell eller andlig, men antingen finns det personlighet eller saknas den. Det annat-än-personliga uppnår aldrig det personligas nivå förutom genom Paradisfaderns direkta handling.
5:6.4 (70.5) Utgivandet av personlighet är enbart den Universelle Faderns verk, en personalisering av levande energisystem som han förser med attributen relativt skapande medvetande och kontrollen därav genom fri vilja. Ingen personlighet existerar oberoende av Gud Fadern, och ingen personlighet finns till annat än genom Gud Faderns försorg. De fundamentala egenskaperna hos människans jag, såväl som den absoluta Riktarkärnan i människans personlighet, är gåvor från den Universelle Fadern verkande inom sitt exklusivt personliga område av kosmisk omvårdnad.
5:6.5 (70.6) Riktarna med förpersonlig status dväljs i mångahanda dödliga varelser och säkrar därmed möjligheten för dessa varelser att överleva den fysiska döden och personifiera sig som morontiavarelser med potential för slutlig andeuppnåelse. Ty när ett sådant varelsesinne försett med personlighet bebos av ett fragment av den eviga Gudens ande, den förpersonliga gåvan från den personlige Fadern, då har denna finita personlighet potential för det gudomliga och det eviga och strävar efter en bestämmelse lik den Ultimate, ja sträcker sig rentav efter ett förverkligande av den Absolute.
5:6.6 (71.1) Möjlighet till gudomlig personlighet är inneboende i den förpersonliga Riktaren; möjlighet till mänsklig personlighet är potentiell i människovarelsens utrustning av kosmiskt sinne. Men den dödliga människans erfarenhetsmässiga personlighet kan inte observeras som en aktiv och funktionell verklighet förrän efter att den dödliga varelsens materiella livsbärare har berörts av den Universelle Faderns befriande gudomlighet och sålunda har sjösatts på erfarenhetens hav som en självmedveten, (relativt) självbestämmande och självskapande personlighet. Det materiella jaget är sannerligen och oinskränkt personligt.
5:6.7 (71.2) Det materiella jaget har personlighet och identitet, tidsmässig identitet; den förpersonliga Anderiktaren har också identitet, evig identitet. Denna materiella personlighet och denna ande-förpersonlighet kan så förena sina kreativa egenskaper att de framkallar den odödliga själens överlevande identitet.
5:6.8 (71.3) Efter att sålunda ha dragit försorg om den odödliga själens utveckling och efter att ha befriat människans inre jag från fjättrarna av ett absolut beroende av tidigare orsakssammanhang stiger Fadern åt sidan. Då människan på så sätt har befriats från orsaksresponsens bojor, åtminstone vad gäller evig ödesbestämmelse, och då försorg har dragits om utvecklingen av det odödliga jaget, själen, återstår för människan själv att vilja skapandet eller förhindra skapandet av detta överlevande och eviga jag, som är hennes om hon så väljer. Ingen annan varelse, kraft, skapare eller enhet i hela det vida universernas universum kan i någon utsträckning ingripa i den absoluta suveräniteten hos den dödliga fria viljan, då den verkar inom valets områden, beträffande den eviga ödesbestämmelsen för den väljande dödliges personlighet. Beträffande den eviga överlevnaden har Gud förordnat att den materiella och dödliga viljan är suverän, och den förordningen är absolut.
5:6.9 (71.4) Utgivandet av personlighet till de skapade varelserna medför relativ befrielse från att reagera enligt tidigare orsakssammanhang, och personligheten hos alla sådana moralvarelser, evolutionära eller andra, har sitt centrum i den Universelle Faderns personlighet. De dras ständigt till hans Paradisnärvaro av det väsendets släktskap som bildar den eviga Gudens vidsträckta och universella familje- och brödrakrets. Det finns ett släktskap av gudomlig spontanitet i all personlighet.
5:6.10 (71.5) Personlighetsströmkretsen i universernas universum har sitt centrum i den Universelle Faderns person, och Paradisfadern är personligen medveten om och i personlig kontakt med alla personligheter på alla nivåer av självmedveten existens. Och denna all skapelsens personlighetsmedvetenhet existerar oberoende av Tankeriktarnas uppgift.
5:6.11 (71.6) Såsom strömcentrum för all tyngdkraft är Paradisön, centrum för allt sinne är Samverkaren och för all ande den Evige Sonen, så är även all personlighets strömkrets centrerad i den Universelle Faderns personliga väsen, och denna strömkrets överför ofelbart dyrkan hos alla personligheter till den Ursprungliga och Eviga Personligheten.
5:6.12 (71.7) Beträffande de personligheter som inte innebos av Riktare: Valfrihetens attribut är också utgivet av den Universelle Fadern, och sådana personer är likaså inneslutna i den gudomliga kärlekens stora strömkrets, den Universelle Faderns personlighetsström. Gud erbjuder alla sanna personligheter ett suveränt val. Ingen personlig varelse kan tvingas in i det eviga äventyret; evighetens port öppnas endast som svar på det som de, med fri vilja utrustade sönerna till den Gud som har fri vilja, frivilligt har valt.
5:6.13 (72.1) Och detta representerar mina försök att presentera den levande Gudens förhållande till tidens barn. Och när allt är sagt och gjort kan jag ingenting bättre göra än att upprepa, att Gud är er universum-Fader och att ni alla är hans planetariska barn.
5:6.14 (72.2) [Detta är den femte och sista berättelsen om den Universelle Fadern, presenterad av en Gudomlig Rådgivare från Uversa]
Urantiaboken
Kapitel 6
6:0.1 (73.1) DEN EVIGE Sonen är det fullkomliga och definitiva uttrycket för den ”första” och absoluta tanken hos den Universelle Fadern. Sålunda, när och hur än Fadern uttrycker sig personligt och absolut gör han det genom sin Evige Son, som alltid har varit, nu är och alltid kommer att vara det levande och gudomliga Ordet. Och denne Evige Son har sitt hemvist i alltings centrum, i förening med och omedelbart omslutande den Evige och Universelle Faderns personliga väsen.
6:0.2 (73.2) Vi talar om Guds ”första” tanke, och åsyftar den Evige Sonens omöjliga begynnelse i tiden, i avsikt att nå det mänskliga intellektets tankebanor. Sådana förvrängningar av språket representerar vårt bästa försök till kontakt-kompromiss med dödliga varelsers tidsbundna sinnen. I tidsföljdens betydelse kunde den Universelle Fadern aldrig ha haft en första tanke; inte heller kunde den Evige Sonen någonsin ha haft en begynnelse. Men jag har blivit instruerad att framställa evighetens realiteter för de dödligas tidsbundna sinne med sådana tankesymboler och att beskriva evighetens förhållanden med sådana begrepp om tidsföljd.
6:0.3 (73.3) Den Evige Sonen är den andliga personaliseringen av Paradisfaderns universella och infinita uppfattning om gudomlig verklighet, obegränsad ande och absolut personlighet. Och därmed utgör Sonen den gudomliga uppenbarelsen av den Universelle Faderns skaparidentitet. Sonens perfekta personlighet avslöjar att Fadern verkligen är det eviga och universella ursprunget till alla betydelser och värden i det andliga, det viljemässiga, det avsiktliga och det personliga.
6:0.4 (73.4) I ett försök att få det finita sinnet i tiden att bilda sig någon uppfattning i tidsföljd om förhållandena mellan de eviga och infinita varelserna i Paradistreenigheten, använder vi oss av den begreppsmässiga friheten att tala om ”Faderns första personliga, universella och infinita tanke”. Det är omöjligt för mig att till människans sinne överföra någon adekvat uppfattning om Gudomarnas eviga förhållanden; därför använder jag sådana termer som ger det finita sinnet åtminstone något slags uppfattning om förhållandet mellan dessa eviga varelser i de efterföljande tidsperioderna. Vi tror att Sonen utgick från Fadern; vi har fått lära oss att båda är obegränsat eviga. Det är därför uppenbart att ingen varelse i tiden någonsin fullt kan förstå detta mysterium med en Son som härstammar från Fadern och som dock är lika evig som Fadern själv.
6:1.1 (73.5) Den Evige Sonen är Guds ursprunglige och enfödde Son. Han är Gud Sonen, Gudomens Andra Person och alltings medskapare. Så som Fadern är det Första Stora Ursprunget och Centret så är Sonen det Andra Stora Ursprunget och Centret.
6:1.2 (74.1) Den Evige Sonen är det andliga centret och den gudomlige administratören för det andliga styret i universernas universum. Den Universelle Fadern är först en skapare och därefter en övervakare; den Evige Sonen är först en medskapare och därefter en andlig administratör. ”Gud är ande”, och Sonen är en personlig uppenbarelse av denna ande. Det Första Ursprunget och Centret är Viljeabsolutet; det Andra Ursprunget och Centret är Personlighetsabsolutet.
6:1.3 (74.2) Den Universelle Fadern verkar aldrig personligen som en skapare utom i samband med Sonen eller med Sonens jämställda verksamhet. Om författaren i Nya Testamentet hade avsett den Evige Sonen skulle han ha yttrat en sanning då han skrev: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.”
6:1.4 (74.3) När en Son till den Evige Sonen uppträdde på Urantia hänvisade de som umgicks med denna gudomliga varelse i människoform till honom som ”han som var från begynnelsen, han vi har hört, han vi med egna ögon har sett, han vi skådade och med egna händer tog på, han är även livets Ord.” Och denne utgivne Son kom fram från Fadern lika visst som den Ursprunglige Sonen, så som framgår av en av hans jordiska böner: ”Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv, med den härlighet som jag hade hos dig, innan världen var till.”
6:1.5 (74.4) Den Evige Sonen är känd under olika namn i olika universer. I centraluniversumet är han känd som det Jämställda Ursprunget, Medskaparen och det Associerade Absolutet. I Uversa, superuniversumets högkvarter, betecknar vi Sonen som det Jämställda Andecentret och som den Evige Andeadministratören. I Salvington, ert lokaluniversums högkvarter, går denne Son under benämningen det Andra Eviga Ursprunget och Centret. Melkisedekarna talar om honom som Sönernas Son. I er värld, men inte i ert system av bebodda sfärer, har denne Ursprunglige Son blivit sammanblandad med en jämställd Skaparson, Mikael från Nebadon, som utgav sig själv till de dödligas släkte på Urantia.
6:1.6 (74.5) Fastän alla Paradissöner lämpligen kan kallas Guds Söner har vi för vana att reservera benämningen ”den Evige Sonen” för denne Ursprunglige Son, det Andra Ursprunget och Centret, medskapare tillsammans med den Universelle Fadern av centraluniversumet av makt och fullkomlighet och medskapare av alla andra gudomliga Söner som härstammar från de infinita Gudomarna.
6:2.1 (74.6) Den Evige Sonen är precis lika oföränderlig och oändligt tillförlitlig som den Universelle Fadern. Han är också alldeles lika andlig som Fadern, alldeles lika säkert en obegränsad ande. För er av ringa ursprung skulle Sonen förefalla mera personlig då han för er, i fråga om möjligheten att nå fram till honom, är ett steg närmare än den Universelle Fadern.
6:2.2 (74.7) Den Evige Sonen är Guds eviga Ord. Han är helt lik Fadern; i själva verket är den Evige Sonen Gud Fadern personligen manifesterad för universernas universum. Och sålunda var det, är det och kommer det alltid att vara sant beträffande den Evige Sonen och alla jämställda Skaparsöner: ”Den som har sett Sonen, han har sett Fadern.”
6:2.3 (74.8) Till sitt väsen är Sonen helt lik Andefadern. När vi dyrkar den Universelle Fadern dyrkar vi i själva verket samtidigt Gud Sonen och Gud Anden. Gud Sonen är precis lika gudomligt verklig och evig till sitt väsen som Gud Fadern.
6:2.4 (75.1) Sonen besitter inte endast Faderns hela infinita och transcendenta rättfärdighet, utan Sonen återspeglar även hela heligheten i Faderns karaktär. Sonen delar Faderns fullkomlighet och delar tillsammans med Fadern ansvaret att hjälpa alla ofulländade varelser i deras andliga strävan att uppnå gudomlig fulländning.
6:2.5 (75.2) Den Evige Sonen besitter hela gudomligheten i Faderns karaktär och alla andlighetens attribut. Sonen är Guds fulla absoluthet till personlighet och ande, och dessa kvaliteter uppenbarar Sonen i sin personliga ledning av den andliga administrationen av universernas universum.
6:2.6 (75.3) Gud är i sanning en universell ande; Gud är ande; och denna Faderns andenatur fokuseras och personifieras i den Evige Sonens Gudom. I Sonen intensifieras uppenbarligen alla andliga kännetecken betydligt genom differentieringen från universaliteten hos det Första Ursprunget och Centret. Och så som Fadern delar sin andenatur med Sonen så delar de tillsammans alldeles lika fullt och oreserverat den gudomliga anden med Samverkaren, den Oändlige Anden.
6:2.7 (75.4) I kärleken till sanningen och i skapandet av skönhet är Fadern och Sonen likvärdiga, förutom att Sonen förefaller att ägna sig mera åt att förverkliga den exklusivt andliga skönheten i universella värden.
6:2.8 (75.5) I fråga om gudomlig godhet ser jag ingen skillnad mellan Fadern och Sonen. Fadern älskar sina barn i universum som en fader; den Evige Sonen betraktar alla varelser både som en fader och som en broder.
6:3.1 (75.6) Sonen delar rättvisan och rättfärdigheten i Treenigheten men överskuggar dessa gudomlighetsdrag med den infinita personifieringen av Faderns kärlek och barmhärtighet; Sonen är den gudomliga kärlekens uppenbarelse för universerna. Så som Gud är kärlek, så är Sonen barmhärtighet. Sonen kan inte älska mer än Fadern, men han kan visa de skapade varelserna barmhärtighet på ett sätt till, ty han är inte endast en ursprunglig skapare såsom Fadern, utan han är också den Evige Sonen till samme Fader och delar därför erfarenheten av att vara son med alla andra söner till den Universelle Fadern.
6:3.2 (75.7) Den Evige Sonen är den stora barmhärtighetsgivaren till hela skapelsen. Barmhärtigheten är kärnan i Sonens andliga karaktär. Den Evige Sonens mandat, där de går fram längs det Andra Ursprungets och Centrets andeströmkretsar, är stämda i barmhärtighetens toner.
6:3.3 (75.8) För att förstå den Evige Sonens kärlek måste ni först urskilja dess gudomliga källa, Fadern, som är kärlek, och sedan betrakta hur denna oändliga tillgivenhet utbreder sig i den vittomfattande omvårdnad som den Oändlige Anden och hans nästan gränslösa skara av omvårdande personligheter står för.
6:3.4 (75.9) Den Evige Sonens omvårdnad är ägnad att uppenbara kärlekens Gud för universernas universum. Den gudomlige Sonen ägnar sig inte åt den ovärdiga uppgiften att försöka övertala sin nådige Fader att älska sina ringa varelser och visa tidens missdådare sin barmhärtighet. Hur orätt är det inte att föreställa sig den Evige Sonen vädjande till den Universelle Fadern att förbarma sig över sina ringa varelser i de materiella världarna i rymden! Sådana uppfattningar om Gud är grova och groteska. Hellre borde ni inse att all barmhärtig omvårdnad som Guds Söner ansvarar för är en direkt uppenbarelse av Faderns hjärta, fyllt av universell kärlek och oändligt medlidande. Faderns kärlek är den verkliga och eviga källan till Sonens barmhärtighet.
6:3.5 (75.10) Gud är kärlek, Sonen är barmhärtighet. Barmhärtighet är tillämpad kärlek, Faderns kärlek i verksamhet i den Evige Sonens person. Kärleken hos denne universelle Son är likaså universell. Så som kärlek förstås på en planet med könsvarelser är Guds kärlek mera jämförbar med en faders kärlek, medan den Evige Sonens kärlek är mera som en moders tillgivenhet. Visst är sådana illustrationer grova, men jag använder mig av dem i hopp om att kunna överföra till människans sinne tanken att det finns en skillnad mellan Faderns kärlek och Sonens kärlek, inte i det gudomliga innehållet men i arten och sättet för dess uttryck.
6:4.1 (76.1) Den Evige Sonen utgör drivkraften för den kosmiska verklighetens andenivå; Sonens andliga styrka är absolut i förhållande till alla aktualheter i universum. Han har fullkomlig kontroll över associationen mellan all odifferentierad andeenergi och över all aktualerad andeverklighet genom sitt absoluta grepp om andegravitationen. All ren, ofragmenterad ande samt alla andliga varelser och värden reagerar för den infinita dragningskraften hos den ursprunglige Paradissonen. Och om den eviga framtiden skulle bevittna uppkomsten av ett obegränsat universum, kommer den Ursprunglige Sonens andegravitation och andestyrka att befinnas vara helt adekvata för den andliga kontrollen och effektiva administrationen av en sådan gränslös skapelse.
6:4.2 (76.2) Sonen är allsmäktig endast i det andliga riket. I universumadministrationens eviga hushållning möter man aldrig en slösaktig och onödig upprepning av funktioner; Gudomarna gillar inte obehövligt mångfaldigande av omvårdnaden i universum.
6:4.3 (76.3) Den Ursprunglige Sonens allestädesnärvaro grundlägger den andliga enheten i universernas universum. Den andliga sammanhållningen av all skapelse vilar på den allestädes aktiva närvaron av den Evige Sonens gudomliga ande. När vi föreställer oss Faderns andliga närvaro finner vi det svårt att i vårt tänkande skilja den från den Evige Sonens andliga närvaro. Faderns ande har för evigt sitt hemvist i Sonens ande.
6:4.4 (76.4) Fadern måste vara andligen allestädes närvarande, men denna allestädesnärvaro förefaller att vara oskiljaktig från den Evige Sonens överallt förekommande andeaktiviteter. Vi tror dock att Sonens ande, i alla situationer av Fader-Son närvaro av dubbel andlig natur, är jämställd med Faderns ande.
6:4.5 (76.5) I sina personlighetskontakter verkar Fadern inom personlighetsströmkretsen. I sin personliga och observerbara kontakt med den andliga skapelsen, framträder han i fragmenten av sin totala Gudom, och dessa Fadersfragment har en enskild, unik och exklusiv funktion var och när de än uppträder i universerna. I alla sådana situationer är Sonens ande jämställd med den andliga funktionen som ingår i den Universelle Faderns fragmenterade närvaro.
6:4.6 (76.6) Andligen är den Evige Sonen allestädes närvarande. Den Evige Sonens ande är helt säkert med dig och runtom dig, men inte inne i dig eller en del av dig liksom Mysterieledsagaren. Fadersfragmentet i människans inre riktar hennes sinne allt mera mot gudomliga attityder, varefter detta uppstigande sinne i tilltagande grad blir mottagligt för den andliga dragningskraften i den allsmäktiga andegravitationens strömkrets hos det Andra Ursprunget och Centret.
6:4.7 (76.7) Den Ursprunglige Sonen är universellt och andligen självmedveten. I vishet är Sonen fullt jämlik med Fadern. Inom kunskapens, allvetandets, områden kan vi inte skilja mellan det Första och det Andra Ursprunget; liksom Fadern vet Sonen allt; han blir aldrig överraskad av någon händelse i universum; han förstår slutet från begynnelsen.
6:4.8 (77.1) Fadern och Sonen känner verkligen till antalet av och vistelseorten för alla andar och förandligade varelser i universernas universum. Sonen känner till allting inte endast på grund av sin egen allestädes närvarande ande, men Sonen är, till samma grad som Fadern och Samverkaren, fullt medveten om den Suprema Varelsens vittomfattande återspeglingsinformation. Denna informationskälla anger ständigt allting som händer i alla världar i de sju superuniverserna. Och det finns också andra sätt som gör att Paradissonen är allvetande.
6:4.9 (77.2) Den Evige Sonen är som en kärleksfull, barmhärtig och tjänande andlig personlighet helt och infinit jämlik med den Universelle Fadern, medan i alla de barmhärtiga och tillgivna personliga kontakterna med de uppstigande varelserna från de lägre rikena, den Evige Sonen är alldeles lika vänlig och hänsynsfull, alldeles lika tålmodig och långmodig som i lokaluniverserna hans Paradissöner, som så ofta utger sig till de evolutionära världarna i tiden.
6:4.10 (77.3) Det är onödigt att ytterligare utbreda sig om den Evige Sonens egenskaper. Med de undantag som har anförts är det endast nödvändigt att studera de andliga egenskaperna hos Gud Fadern för att förstå och riktigt bedöma egenskaperna hos Gud Sonen.
6:5.1 (77.4) Den Evige Sonen fungerar inte personligen inom de fysiska områdena, inte heller fungerar han, utom genom Samverkaren, inom nivåerna för sinnesomvårdnad till skapade varelser. Men dessa bestämmelser begränsar annars på intet sätt den Evige Sonen från att fullt och fritt utöva alla de gudomliga egenskaperna som hör till andligt allvetande, allestädesnärvaro och allmakt.
6:5.2 (77.5) Den Evige Sonen genomströmmar inte personligen de potentialer av ande som är en naturlig del av infiniteten hos Gudomsabsolutet, men då dessa potentialer blir aktuala kommer de innanför det allsmäktiga greppet i Sonens strömkrets för andegravitation.
6:5.3 (77.6) Personlighet är den Universelle Faderns exklusiva gåva. Den Evige Sonens personlighet härstammar från Fadern, men utan Fadern utger han inte personlighet. Sonen ger upphov till en omfattande andeskara, men sådana härledningar är inte personligheter. När Sonen skapar personlighet gör han det tillsammans med Fadern eller med Samverkaren, som kan agera för Fadern i sådana förhållanden. Den Evige Sonen är sålunda en medskapare av personligheter, men han utger inte personlighet till någon varelse och skapar aldrig själv ensam personliga varelser. Denna begränsning av verksamheten berövar emellertid inte Sonen förmågan att skapa allehanda slags verklighet som är annan än personlig.
6:5.4 (77.7) Den Evige Sonen är begränsad när det gäller att föra skaparprivilegierna vidare. Då Fadern förevigade den Ursprunglige Sonen utgav han åt honom makten och privilegiet att därefter förena sig med Fadern i det gudomliga verket att producera ytterligare Söner försedda med skapande egenskaper, och detta har de gjort och gör de nu. Men när dessa jämställda Söner har producerats kan skaparprivilegierna uppenbarligen inte föras vidare. Den Evige Sonen överför skaparkrafterna endast till den första eller direkta personaliseringen. När därför Fadern och Sonen förenas för att personalisera en Skaparson uppnår de sitt syfte; men den Skaparson som sålunda har blivit till kan aldrig överföra eller delegera skaparprivilegierna till de olika klasser av Söner som han senare kan skapa, trots att det i ett lokaluniversums högsta Söner dock förekommer en mycket begränsad återspegling av de skapande egenskaperna hos en Skaparson.
6:5.5 (78.1) Den Evige Sonen kan inte, som en infinit och exklusivt personlig varelse, fragmentera sitt väsen och inte distribuera och utge individualiserade delar av sitt jag till andra väsen eller personer så som den Universelle Fadern och den Oändlige Anden gör. Men Sonen kan utge sig, och gör det, som en gränslös ande som badar hela skapelsen och oupphörligt drar alla andepersonligheter och andliga realiteter till sig.
6:5.6 (78.2) Minns alltid att den Evige Sonen är den personliga avbildningen av Andefadern för all skapelse. Sonen är personlig och endast personlig i gudomsavseendet; en sådan gudomlig och absolut personlighet kan inte vara disintegrerad eller fragmenterad. Gud Fadern och Gud Anden är verkligen personliga, men de är också allt annat förutom att de är sådana Gudomspersonligheter.
6:5.7 (78.3) Fastän den Evige Sonen inte personligen kan ta del i utgivandet av Tankeriktare satt han i rådslag med den Universelle Fadern i det eviga förgångna och godkände planen samt förband sig till ändlöst samarbete, då Fadern vid projekteringen av utgivandet av Tankeriktare föreslog för Sonen: ”Låt oss göra den dödliga människan till vår egen avbild.” Och så som Faderns andefragment dväljs inne i er, så omsluter Sonens andenärvaro er, medan dessa två för evigt arbetar som en för ert andliga framåtskridande.
6:6.1 (78.4) Den Evige Sonen är ande och har sinne, men inte ett sinne eller en ande som det dödliga sinnet kan förstå. Den dödliga människan uppfattar sinne på de finita, kosmiska, materiella och personliga nivåerna. Människan observerar också sinnesfenomen i levande organismer som fungerar på den subpersonliga (djur-) nivån, men det är svårt för henne att fatta sinnets natur då det är förenat med övermateriella varelser och som en del av uteslutande andepersonligheter. Sinne måste emellertid definieras olika då det avser tillvarons andenivå och då det används för att beteckna förståndets andefunktioner. Det slag av sinne som är direkt förenat med ande kan inte jämföras med vare sig det sinne som koordinerar ande och materia eller med det sinne som är förenat enbart med materia.
6:6.2 (78.5) Anden är alltid medveten, sinnad och har olika faser av identitet. Utan sinne av någon fas skulle det inte finnas något andligt medvetande inom andevarelsernas broderskap. Motsvarigheten till sinne, förmågan att känna igen och kännas till, är en naturlig del av Gudomen. Gudomen kan vara personlig, förpersonlig, överpersonlig eller icke-personlig, men Gudomen är aldrig utan sinne, dvs. aldrig utan förmågan att åtminstone kommunicera med likadana väsen, varelser eller personligheter.
6:6.3 (78.6) Den Evige Sonens sinne är likadant som Faderns men olikt varje annat sinne i universum, och tillsammans med Faderns sinne är det stamform till Samskaparens olika och vittutspridda sinnen. Faderns och Sonens sinne, det intellekt som ger upphov till det Tredje Ursprungets och Centrets absoluta sinne, illustreras kanske bäst av en Tankeriktares försinne, ty fastän dessa Fadersfragment är helt utanför Samverkarens sinnesströmkretsar har de någon form av försinne; de känner till och känns till; de har någonting som motsvarar människans tänkande.
6:6.4 (78.7) Den Evige Sonen är helt andlig; människan är nästan helt materiell; därför måste mycket som rör den Evige Sonens andepersonlighet, hans sju andliga sfärer som kretsar runt Paradiset och naturen hos Paradissonens opersonliga skapelser vänta tills ni har uppnått andestatus efter att ni har avslutat er morontiauppstigning i lokaluniversumet Nebadon. Och därefter, på er färd genom superuniversumet och vidare till Havona, kommer många av dessa andedolda mysterier att klarna då ni börjar bli begåvade med ”andens sinne” — andlig insikt.
6:7.1 (79.1) Den Evige Sonen är den infinita personlighet från vilkens obegränsade personlighetsbojor den Universelle Fadern frigjorde sig genom treenighetsförfarandet och som följd av vilket han allt sedan dess har fortsatt att i ändlöst överflöd utge sig till sitt ständigt expanderande universum av Skapare och skapade. Sonen är absolut personlighet; Gud är faderpersonlighet — källan till personlighet, utgivaren av personlighet, orsaken till personlighet. Varje personlig varelse har sin personlighet från den Universelle Fadern, alldeles så som den Ursprunglige Sonen evigt har sin personlighet från Paradisfadern.
6:7.2 (79.2) Paradissonens personlighet är absolut och rent andlig, och denna absoluta personlighet är också det gudomliga och eviga mönstret, först för Faderns utgivande av personlighet till Samverkaren och därefter för hans utgivande av personlighet till myriaderna av hans skapade varelser överallt i ett vida universum.
6:7.3 (79.3) Den Evige Sonen är i sanning en barmhärtig omvårdare, en gudomlig ande, en andlig makt och en verklig personlighet. Sonen är Guds andliga och personliga väsen manifesterat för universerna — summan och substansen av det Första Ursprunget och Centret, avklätt av allt som är icke-personligt, utanför det gudomliga, icke-andligt och rent potentiellt. Men det är omöjligt att till människans sinne överföra en bild i ord av skönheten och storheten som den Evige Sonens himmelska personlighet karaktäriseras av. Allt som tenderar att skymma den Universelle Fadern fungerar med nästan samma inverkan för att hindra ett begreppsmässigt igenkännande av den Evige Sonen. Ni måste vänta tills ni når Paradiset, och då kommer ni att förstå varför jag inte kunde framställa den absoluta personlighetens karaktär på ett förståeligt sätt för det finita sinnet.
6:8.1 (79.4) Beträffande identitet, natur och andra personlighetsegenskaper är den Evige Sonen full jämlike, fullkomligt komplement och evig motsvarighet till den Universelle Fadern. I samma mening som Gud är den Universelle Fadern är Sonen den Universella Modern. Och vi alla, hög som låg, bildar deras universella familj.
6:8.2 (79.5) För att uppskatta Sonens karaktär borde ni studera uppenbarelsen om Faderns gudomliga karaktär; de är för evigt och oskiljaktigt ett. Som gudomliga personligheter kan de praktiskt taget inte särskiljas av de lägre klasserna av förståndsvarelser. De är inte så svåra att känna igen var för sig av dem som har sitt ursprung i Gudomarnas egna skapande handlingar. Varelser som kommer till i centraluniversumet eller i Paradiset urskiljer Fadern och Sonen inte endast som en personlig enhet för universell övervakning, utan även som två skilda personligheter fungerande inom bestämda områden av administrationen i universum.
6:8.3 (79.6) Som personer kan ni tänka er den Universelle Fadern och den Evige Sonen som skilda individer, för det är de verkligen; men i administrationen av universerna är de så sammanflätade och inbördes relaterade att det inte alltid är möjligt att skilja mellan dem. När Fadern och Sonen i universernas angelägenheter påträffas i förvirrande föreningar med varandra lönar det sig inte alltid att försöka särskilja deras operationer; lägg endast på minnet att Gud är den inledande tanken och Sonen är det uttrycksfulla ordet. I varje lokaluniversum är denna oskiljaktighet personaliserad i gudomligheten hos Skaparsonen, som representerar både Fader och Son för de skapade varelserna i tio miljoner världar.
6:8.4 (80.1) Den Evige Sonen är infinit, men man kan närma sig honom genom hans Paradissöners personer och genom den Oändlige Andens tålmodiga omvårdnad. Utan Paradissönernas utgivningstjänst och den kärleksfulla omvårdnad som den Oändlige Andens skapade varelser ansvarar för, skulle varelser av materiellt ursprung knappast kunna hoppas på att uppnå den Evige Sonen. Och det är lika sant: Med hjälp och ledning av dessa himmelska förmedlingar kommer den gudsmedvetne dödlige med säkerhet att uppnå Paradiset och en gång stå i den personliga närvaron av denne majestätiske Sönernas Son.
6:8.5 (80.2) Även om den Evige Sonen utgör mönstret för hur de dödliga får sin personlighet är det lättare för dig att fatta verkligheten av både Fadern och av Anden, emedan Fadern är den aktuala utgivaren av din mänskliga personlighet och den Oändlige Anden är det absoluta ursprunget till ditt dödliga sinne. Men då du kommer högre upp på det andliga framåtskridandets väg till Paradiset, blir den Evige Sonens personlighet allt mera verklig för dig och hans i infinit bemärkelse, andliga sinne blir verkligare och lättare att urskilja för ditt progressivt förandligande sinne.
6:8.6 (80.3) Aldrig kan uppfattningen om den Evige Sonen lysa klart i ditt materiella, eller senare morontiella sinne; inte förrän du förandligas och inleder din andeuppstigning börjar din förståelse av den Evige Sonens personlighet nå upp till samma livfullhet som i din uppfattning om personligheten som är karaktäristisk för den Skaparson med ursprung i Paradiset vilken, i egen person och som en person, en gång inkarnerade och levde på Urantia som en människa bland människor.
6:8.7 (80.4) Under hela din erfarenhet i lokaluniversumet måste Skaparsonen, vars personlighet människan kan förstå, ersätta din oförmåga att fatta den fulla betydelsen av den mera exklusivt andlige, men icke desto mindre personlige Evige Sonen i Paradiset. Då du framskrider genom Orvonton och Havona, då du lämnar bakom dig den livfulla bilden och de djupa minnena av Skaparsonen i ditt lokaluniversum, kompenseras försvinnandet av denna materiella och morontiella erfarenhet av ständigt vidgade uppfattningar och allt mer intensiv förståelse av den Evige Sonen i Paradiset, vars verklighet och närhet hela tiden tilltar då du framskrider mot Paradiset.
6:8.8 (80.5) Den Evige Sonen är en stor och lysande personlighet. Tvivla inte, fastän det ligger bortom det dödliga och materiella sinnets förmåga att fatta aktualheten av personligheten hos en sådan infinit varelse, att han är en person. Jag vet vad jag talar om. Nästan otaliga gånger har jag stått i den gudomliga närvaron av denne Evige Son och därefter rest ut i universumet för att utföra hans nåderika påbud.
6:8.9 (80.6) [Avfattat av en Gudomlig Rådgivare anvisad att formulera detta uttalande som beskriver den Evige Sonen i Paradiset.]
Urantiaboken
Kapitel 7
7:0.1 (81.1) DEN Ursprunglige Sonen ombesörjer ständigt verkställandet av de andliga aspekterna av Faderns eviga syfte så som det progressivt utvecklar sig i företeelserna i de evolverande universerna med deras mångahanda grupper av levande varelser. Vi förstår inte helt denna eviga plan, men Paradissonen gör det otvivelaktigt.
7:0.2 (81.2) Sonen är lik Fadern däri, att han söker att utge allt som är möjligt av sig själv till sina sinsemellan jämställda Söner och till deras underordnade Söner. Och Sonen delar Faderns självdistribuerande väsen i det oförbehållsamma utgivandet av sig själv till den Oändlige Anden, deras gemensamma verkställare.
7:0.3 (81.3) Som upprätthållare av anderealiteter är det Andra Ursprunget och Centret den eviga motvikten till Paradisön, som så utomordentligt upprätthåller allt det materiella. Sålunda uppenbaras det Första Ursprunget och Centret för evigt i den materiella skönheten i den centrala Öns utsökta mönster och i de andliga värdena i den Evige Sonens himmelska personlighet.
7:0.4 (81.4) Den Evige Sonen är den aktuale upprätthållaren av den vidsträckta skapelsen av anderealiteter och andliga varelser. Andevärlden är den Evige Sonens klädnad, hans personliga beteende, och de opersonliga realiteterna av andenatur reagerar alltid för den Absolute Sonens perfekta personlighets vilja och syfte.
7:0.5 (81.5) Sonen är emellertid inte personligen ansvarig för alla andepersonligheters sätt att agera. Den personliga varelsens vilja är relativt fri och bestämmer därför sådana viljevarelsers handlingar. Därför är den fria viljans andevärld inte alltid helt representativ för den Evige Sonens karaktär, såsom inte heller naturen på Urantia helt uppenbarar Paradisets och Gudomens fullkomlighet och oföränderlighet. Men oberoende av vad som må karakterisera människors eller änglars frivilliga handlingar, fortsätter Sonens eviga grepp om den universella gravitationskontrollen av alla anderealiteter att vara absolut.
7:1.1 (81.6) Allt det som har meddelats om Guds immanens, hans allestädesnärvaro, allsmäktighet och allvetande gäller i lika hög grad Sonen i de andliga domänerna. Den rena och universella andegravitationen i all skapelse, denna exklusivt andliga strömkrets, leder direkt tillbaka till det Andra Ursprungets och Centrets person i Paradiset. Han övervakar kontrollen av och verksamheten i det ständigt närvarande och ofelbara andliga greppet om alla sanna andevärden. Sålunda utövar den Evige Sonen absolut andlig suveränitet. Han håller faktiskt alla anderealiteter och alla förandligade värden, så att säga, i sin kupade hand. Kontrollen av universell andlig gravitation är universell andlig suveränitet.
7:1.2 (82.1) Denna gravitationskontroll av andliga ting verkar oberoende av tid och rymd; därför förblir andeenergin oförminskad vid överföring. Andegravitationen lider aldrig av försening i tiden och undergår inte heller förminskning i rymden. Den minskar inte i förhållande till kvadraten på överföringsdistansen; den rena andekraftens strömkretsar fördröjs inte av den materiella skapelsens massa. Och de rena andeenergiernas transcendering av tid och rymd är en naturlig del av Sonens absoluthet; den kommer sig inte av mellankomsten av det Tredje Ursprungets och Centrets antigravitationskrafter.
7:1.3 (82.2) Anderealiteter reagerar för dragningskraften från centret för andlig gravitation i enlighet med sitt kvalitativa värde, sin verkliga grad av andenatur. Andesubstans (kvalitet) reagerar lika känsligt för andegravitation som den fysiska materiens organiserade energi (kvantitet) reagerar för fysisk gravitation. Andliga värden och andekrafter är verkliga. Från personlighetens synpunkt sett är anden skapelsens själ; materien är den skuggliknande fysiska kroppen.
7:1.4 (82.3) Andegravitationens reaktioner och fluktuationer motsvarar alltid innehållet i de andliga värdena, den kvalitativa andliga statusen hos en individ eller värld. Denna dragningskraft reagerar omedelbart på de mellan- och inomandliga värdena i varje universumsituation eller planetariskt tillstånd. Varje gång en andlig realitet blir aktual i universerna gör denna förändring det nödvändigt att omedelbart och ögonblickligen omjustera andegravitationen. En sådan ny ande är i själva verket en del av det Andra Ursprunget och Centret; och alldeles lika säkert som den dödliga människan blir en andefierad varelse, kommer hon att nå fram till den andlige Sonen, centrum och ursprung för andegravitationen.
7:1.5 (82.4) Sonens andliga dragningskraft finns i mindre grad hos många paradisklasser av Söner. Ty det finns faktiskt inom andegravitationens absoluta strömkrets dessa lokala system av andlig attraktion som verkar i skapelsens mindre enheter. Dessa subabsoluta fokaliseringar av andegravitation är en del av gudomligheten i tidens och rymdens Skaparpersonligheter, och de är korrelerade med den Suprema Varelsens uppkommande erfarenhetsmässiga överkontroll.
7:1.6 (82.5) Andegravitationens dragning och reaktionen därpå, verkar inte endast i universum som helhet utan även rentav mellan individer och grupper av individer. Det finns en andlig samhörighet mellan de andliga och andefierade personligheterna i varje värld, ras, nation eller troende grupp av individer. Det finns en direkt dragningskraft av andenatur mellan andligt sinnade personer med liknande smak och längtan. Termen själsfränder är inte enbart ett bildligt uttryck.
7:1.7 (82.6) Såsom Paradisets materiella gravitation, är också den Evige Sonens andliga gravitation absolut. Synd och uppror kan störa funktionen i lokaluniversernas strömkretsar, men ingenting kan sätta den Evige Sonens andegravitation ur funktion. Lucifers uppror ledde till många förändringar i ert system av bebodda världar och på Urantia, men vi observerar inte att den andliga karantänen på er planet till följd av upproret, på minsta sätt skulle ha påverkat närvaron och funktionen av vare sig den Evige Sonens allestädesnärvarande ande eller den associerade andegravitationens strömkrets.
7:1.8 (82.7) Alla reaktioner i andegravitationens krets i storuniversum kan förutsägas. Vi känner igen alla den Evige Sonens allestädesnärvarande andes aktioner och reaktioner och finner dem tillförlitliga. I enlighet med välkända lagar kan vi mäta andlig gravitation, och gör det, alldeles så som människan försöker räkna ut verkan av finit fysisk gravitation. Sonens ande reagerar oföränderligt för alla andeting, -varelser och -personer, och denna reaktion är alltid i enlighet med graden av aktualhet (den kvalitativa graden av verklighet) i alla sådana andliga värden.
7:1.9 (83.1) Men vid sidan av denna mycket pålitliga och förutsägbara verkan av den Evige Sonens andliga närvaro, möter man fenomen som inte är lika förutsägbara i sina reaktioner. Sådana fenomen är sannolikt ett tecken på Gudomsabsolutets samordnade verksamhet i de uppkommande andliga potentialernas världar. Vi vet att den Evige Sonens andenärvaro är inverkan av en majestätisk och infinit personlighet, men vi anser knappast att de reaktioner som är förenade med Gudomsabsolutets förmodade framträdanden är personliga.
7:1.10 (83.2) Sett från personlighetssynpunkt och av personer förefaller förhållandet mellan den Evige Sonen och Gudomsabsolutet att vara följande: Den Evige Sonen dominerar de aktuala andliga värdenas rike, medan Gudomsabsolutet förefaller att genomsyra de potentiella andevärdenas vida domän. Allt aktualt värde av andenatur finner sitt hemvist i den Evige Sonens gravitationsgrepp, men om det är potentiellt, uppenbarligen i Gudomsabsolutets väsen.
7:1.11 (83.3) Ande synes uppkomma från Gudomsabsolutets potentialer; evolverande ande finner korrelation i den Supremes och den Ultimates erfarenhetsmässiga och ofullständiga grepp; till slut finner anden slutlig bestämmelse i det absoluta greppet i den Evige Sonens andliga gravitation. Detta förefaller att vara kretsgången för erfarenhetsmässig ande, men existentiell ande hör naturligt till infiniteten hos det Andra Ursprunget och Centret.
7:2.1 (83.4) I Paradiset är den Evige Sonens närvaro och personliga aktivitet djupgående, i andlig bemärkelse absolut. Då vi förflyttar oss utåt från Paradiset genom Havona och in i de sju superuniversernas världar upptäcker vi allt mindre av den Evige Sonens personliga aktivitet. I de universer som uppkommer efter Havona är den Evige Sonens närvaro personaliserad i Paradissönerna, betingad av den Supremes och den Ultimates erfarenhetsmässiga realiteter och koordinerad med Gudomsabsolutets obegränsade andepotential.
7:2.2 (83.5) I centraluniversumet kan den Ursprunglige Sonens personliga aktivitet urskiljas i den eviga skapelsens utsökta andliga harmoni. Havona är så underbart fullkomligt att detta mönsteruniversums andliga status och energilägen är i fullständig och bestående balans.
7:2.3 (83.6) I superuniverserna är Sonen inte personligen närvarande eller bosatt; i dessa skapelser upprätthåller han endast en överpersonlig representation. Dessa Sonens andemanifestationer är inte personliga; de är inte med i den Universelle Faderns personlighetsströmkrets. Vi har inte någon bättre term för dem än att beteckna dem som överpersonligheter; de är finita varelser; de är varken absonita eller absoluta.
7:2.4 (83.7) Emedan den Evige Sonens administration i superuniverserna uteslutande är andlig och överpersonlig, kan den inte urskiljas av skapade personligheter. Trots det möter man den allt genomsyrande andliga sporren av Sonens personliga inverkan i varje fas av aktiviteterna i alla sektorer av Dagarnas Fornas domäner. I lokaluniverserna observerar vi emellertid den Evige Sonen personligen närvarande i Paradissönernas person. Här verkar den infinite Sonen andligen och skapande i personerna inom de sinsemellan jämställda Skaparsönernas majestätiska kår.
7:3.1 (84.1) Under uppstigningen i lokaluniversumet ser tidens dödliga Skaparsonen som den Evige Sonens personliga representant. Men när de börjar uppstigningen inom superuniversumets utbildningssystem upptäcker tidens pilgrimer allt mera den himmelska närvaron av den Evige Sonens inspirerande ande, och de har nytta av att tillgodogöra sig denna omvårdnad av andlig energiuppladdning. I Havona blir de uppstigande ännu mera medvetna om den kärleksfulla omfamningen av den Ursprunglige Sonens allt genomsyrande ande. Under inget skede av den dödligas hela uppstigning dväljs den Evige Sonens ande i sinnet eller själen hos tidens pilgrim, men hans välgörande inverkan är ständigt nära och alltid mån om välgången och den andliga tryggheten bland tidens framåtskridande barn.
7:3.2 (84.2) Dragningskraften i den Evige Sonens andliga tyngdkraft är hemligheten med de överlevande människosjälarnas uppstigning till Paradiset. Alla äkta andevärden och alla genuint förandligade individer hålls i det ofelbara greppet i den Evige Sonens andliga gravitation. Exempelvis, det dödliga sinnet börjar sin levnadsbana som en materiell mekanism och antas till slut till Finalitkåren som en nästan fulländad andeexistens; det blir allt mindre underställt materiell gravitation och reagerar, i motsvarande mån under hela denna erfarenhet, allt mera för andegravitationens dragning inåt. Andegravitationens strömkrets faktiskt drar människans själ mot Paradiset.
7:3.3 (84.3) Andegravitationens strömkrets är grundkanalen för överföring av det troende människohjärtats genuina böner från människomedvetandets nivå till gudomens faktiska medvetande. Det som representerar sant andligt värde i era böner fångas upp av andegravitationens universella strömkrets och överförs omedelbart och samtidigt till alla berörda gudomliga personligheter. Var och en av dem tar befattning med det som hör till hans personliga område. Därför är det i er praktiska religiösa erfarenhet oväsentligt om ni, vid adresserandet av era böner, visualiserar Skaparsonen i ert lokaluniversum eller den Evige Sonen i alltings centrum.
7:3.4 (84.4) Den diskriminativa verksamheten i andegravitationens strömkrets kunde möjligen jämföras med nervbanornas funktioner i den materiella människokroppen: förnimmelserna går inåt längs nervbanorna; en del kvarhålls och finner respons i de lägre automatiska ryggradscentren; andra går vidare till de mindre automatiska men vanetränade centren i hjärnans lägre delar, medan de viktigaste och mest betydelsefulla inkommande impulserna ilar blixtsnabbt förbi dessa underordnade centra och registreras omedelbart inom de högsta nivåerna av människans medvetande.
7:3.5 (84.5) Men hur mycket mer fulländad är inte den andliga världens överlägsna teknik! Om någonting fyllt av högsta andliga värde uppkommer i ert medvetande, kan ingen makt i universum hindra det från att, så snart ni ger uttryck för det, ila iväg direkt till hela skapelsens Absolute Andepersonlighet.
7:3.6 (84.6) Omvänt, om era böner är rent materiella och helt självcentrerade finns det ingen plan enligt vilken sådana ovärdiga böner kunde registreras i den Evige Sonens andeströmkrets. Innehållet i varje anhållan som inte är ”av anden avfattad” kan inte finna någon plats i den universella andliga strömkretsen; sådana rent själviska och materiella anhållanden är dödfödda; de stiger inte upp i de sanna andevärdenas strömkretsar. Sådana ord är som ”ljudande malm eller en klingande cymbal”.
7:3.7 (85.1) Det är motivet bakom tanken, det andliga innehållet, som ger den dödliges bön dess värde. Orden är värdelösa.
7:4.1 (85.2) Den Evige Sonen står för evigt i förbindelse med Fadern i det framgångsrika förverkligandet av den gudomliga planen för framsteg: den universella planen för skapandet, evolutionen, uppstigningen och fulländandet av viljevarelser. Och när det gäller den gudomliga trofastheten, härvidlag är Sonen Faderns evige jämlike.
7:4.2 (85.3) Fadern och Sonen är som en vid formulerandet och förverkligandet av denna gigantiska uppnåelseplan för att avancera de materiella varelserna från tiden till fulländningen i evigheten. Detta projekt för det andliga upplyftandet av de uppstigande själarna från rymden är en gemensam skapelse av Fadern och Sonen, och de är, i samverkan med den Oändlige Anden, engagerade i associativt verkställande av sitt gudomliga syfte.
7:4.3 (85.4) Denna gudomliga plan för uppnåelse av fulländning omfattar tre unika, fast förunderligt korrelerade, företag av universella äventyr:
7:4.4 (85.5) 1. Planen för progressiv uppnåelse. Detta är den Universelle Faderns plan för evolutionär uppstigning, ett program som den Evige Sonen reservationslöst accepterade när han omfattade Faderns förslag: ”Låt oss göra de dödliga till vår egen avbild.” Denna försörjning för de skapade tidsvarelsernas förbättring medför att Fadern utger Tankeriktarna och materiella varelser utrustas med personlighetsrättigheter.
7:4.5 (85.6) 2. Utgivningsplanen. Nästa universella plan är den Evige Sonens och hans sinsemellan jämställda Söners stora företag för att uppenbara Fadern. Detta är den Evige Sonens förslag och består av hans utgivande av Guds Söner till de evolutionära skapelserna för att där personalisera och förverkliga, inkarnera och göra verklig, Faderns kärlek och Sonens barmhärtighet för de skapade i alla universer. Som en tillhörande del av utgivningsplanen, och som en provisorisk åtgärd i denna kärleksverksamhet, verkar Paradissönerna som rehabiliterare av det som missledd varelsevilja har försatt i andlig fara. När och var det än uppstår ett dröjsmål i uppnåelseplanens verksamhet, om till äventyrs uppror skulle fördärva eller komplicera detta företag, då aktiveras genast nödfallsåtgärderna i utgivningsplanen. Paradissönerna står förbundna och redo att fungera som återvinnare, att gå mitt in i upprorsvärldarna och där återställa det andliga läget för sfärerna. Och just en sådan heroisk tjänst utförde en jämställd Skaparson på Urantia i samband med sitt livsskede av erfarenhetsmässig utgivning för att uppnå överhöghet.
7:4.6 (85.7) 3. Planen för nådeomvårdnad. Då uppnåelseplanen och utgivningsplanen hade formulerats och förkunnats planerade och förverkligade den Oändlige Anden, ensam och av sig själv, det kolossala och universella företaget för nådeomvårdnad. Detta är den service som är så väsentlig för det praktiska och effektiva genomförandet av både uppnåelse- och utgivningsföretagen, och det Tredje Ursprungets och Centrets andliga personligheter tar alla del i barmhärtighetsomvårdnadens ande som i så hög grad är en del av väsendet hos Gudomens Tredje Person. Inte endast i skapelseverksamheten utan även i administrationen verkar den Oändlige Anden faktiskt och ordagrant som Faderns och Sonens gemensamme verkställare.
7:4.7 (86.1) Den Evige Sonen är den personlige förvaltaren den gudomlige beskyddaren, av Faderns universella plan för varelsernas uppstigande. Efter det att Fadern hade utfärdat det universella påbudet ”Var fullkomliga, så som även jag är fullkomlig”, anförtrodde Fadern verkställandet av detta kolossala företag åt den Evige Sonen; och den Evige Sonen delar skötseln av detta himmelska företag med sin gudomlige jämställde, den Oändlige Anden. Sålunda samarbetar Gudomarna effektivt i arbetet med att skapa, övervaka, utveckla, uppenbara och omvårda — och om så behövs, med att återupprätta och rehabilitera.
7:5.1 (86.2) Den Evige Sonen förenade sig reservationslöst med den Universelle Fadern i kungörandet av denna väldiga föreskrift för hela skapelsen: ”Var fullkomliga, så som även er Fader i Havona är fullkomlig.” Och allt sedan dess har denna inbjudan och befallning motiverat alla överlevnadsplaner och utgivningsprojekt som den Evige Sonen och hans vida familj av sinsemellan jämställda och associerade Söner har utarbetat. Och just i dessa utgivanden har Guds Söner blivit ”vägen, sanningen och livet” för alla evolutionära skapade varelser.
7:5.2 (86.3) Den Evige Sonen kan inte ta direkt kontakt med människovarelser, så som Fadern gör genom att utge förpersonliga Tankeriktare, men den Evige Sonen kommer i själva verket nära skapade personligheter via en serie av gradvist nedstigande gudomlig sonskap, ända tills han kan befinna sig i människans närvaro, och ibland som människa själv.
7:5.3 (86.4) Den Evige Sonens rent personliga väsen kan inte fragmentera sig. Den Evige Sonen verkar antingen som ett andligt inflytande eller som en person, aldrig på annat sätt. För Sonen är det omöjligt att bli en del av de skapades erfarenhet i den bemärkelse som Fader-Riktaren tar del däri, men den Evige Sonen kompenserar denna begränsning genom utgivningsförfarandet. Det som erfarenheten av fragmenterade väsen betyder för den Universelle Fadern, det betyder Paradissönernas inkarnationserfarenhet för den Evige Sonen.
7:5.4 (86.5) Den Evige Sonen kommer inte till människan som den gudomliga viljan, Tankeriktaren, som dväljs i människans sinne, men den Evige Sonen kom verkligen till den dödliga människan på Urantia när den gudomliga personligheten, som var hans son Mikael från Nebadon, inkarnerade sig i Jesu människonatur. För att dela de skapade personligheternas erfarenhet, måste Guds Paradissöner själva anta sådana varelsers väsenden och själva inkarnera sina gudomliga personligheter som verkliga skapade. Inkarnationen, Sonaringtons hemlighet, är det förfarande enligt vilket Sonen undkommer personlighetsabsolutismens annars alltomfattande bojor.
7:5.5 (86.6) För länge, länge sedan utgav den Evige Sonen sig själv till var och en av kretsarna i den centrala skapelsen till upplysning och framåtskridande för alla invånare och pilgrimer i Havona, inklusive de uppstigande pilgrimerna från tiden. Under inget av dessa sju utgivanden verkade han som vare sig en uppstigande eller en havonabo. Han existerade som sig själv. Hans erfarenhet var unik; den skedde inte med eller som en människa eller annan pilgrim, men på något sätt associativt i överpersonlig bemärkelse.
7:5.6 (86.7) Han deltog inte heller i den vila som infaller mellan den inre havonakretsen och Paradisets stränder. Det är inte möjligt för honom, en absolut varelse, att avbryta personlighetsmedvetandet, för i honom centrerar den andliga gravitationens alla kraftlinjer. Och under tiderna för dessa utgivanden var den andliga luminositetens centrala Paradisfäste ofördunklat, och Sonens grepp om den universella andegravitationen var oförminskat.
7:5.7 (87.1) Den Evige Sonens utgivanden i Havona faller inte inom området för människans föreställningsvärld; de var transcendentala. Han utökade erfarenheten för hela Havona då och därefter, men vi vet inte om han utökade den förmodade erfarenhetsmässiga förmågan hos sitt existentiella väsen. Den saken torde höra till Paradissönernas utgivningsmysterium. Vi tror emellertid att vad den Evige Sonen än förvärvade under dessa utgivningsuppdrag har han sedan dess bibehållit; men vi vet inte vad det är.
7:5.8 (87.2) Vilka svårigheter vi än har att förstå utgivandet av Gudomens Andra Person förstår vi väl utgivandet i Havona av en Son till den Evige Sonen, som faktiskt passerade genom centraluniversumets kretsar och i själva verket delade de erfarenheter som utgör en uppstigandes förberedelse för uppnåelse av Gudomen. Detta var den ursprunglige Mikael, den förstfödde Skaparsonen, och han genomlevde livserfarenheterna för en uppstigande pilgrim från krets till krets och färdades personligen med dem ett skede av varje krets under Grandfandas dagar; Grandfanda var den förste av alla dödliga som uppnådde Havona.
7:5.9 (87.3) Vad annat denne ursprunglige Mikael än uppenbarade, gjorde han det transcendenta utgivandet av den Ursprunglige Moder-Sonen verkligt för varelserna i Havona. Så verkligt att varje från tiden kommande pilgrim som kämpar med äventyret att klara av Havonakretsarna, därefter för alltid blir uppmuntrad och styrkt av att med säkerhet veta att Guds Evige Son sju gånger avsade sig makten och härligheten i Paradiset för att ta del i erfarenheterna som är utmärkande för pilgrimerna från tiden och rymden på de sju kretsarna av progressiv uppnåelse i Havona.
7:5.10 (87.4) Den Evige Sonen är den föredömliga inspirationen för alla Guds Söner i deras utgivningsverksamhet överallt i tidens och rymdens universer. De jämställda Skaparsönerna och de associerade Administrativa Sönerna, såväl som andra ouppenbarade klasser av Söner, delar alla denna underbara villighet att utge sig själva till de olika klasserna av skapade varelser och som själva dessa varelser. Därför blir det sant, i anden och på grund av väsensgemenskap såväl som härstamning, att vid utgivandet av varje Guds Son till världarna i rymden har den Evige Sonen, i, genom och med dessa utgivanden, utgett sig själv till de intelligenta viljevarelserna i universerna.
7:5.11 (87.5) Till ande och väsen, om inte till alla sina egenskaper, är varje Paradisson en gudomligt perfekt avbildning av den Ursprunglige Sonen. Det är faktiskt sant att den som har sett en Paradisson har sett Guds Evige Son.
7:6.1 (87.6) Den bristande kunskapen om att det finns mångahanda Guds Söner är en källa till stor förvirring på Urantia. Och denna okunskap består trots uttalanden sådana som anteckningen om en konklav av dessa gudomliga personligheter: ”När Guds Söner höjde glädjerop, och alla Morgonstjärnorna jublade tillsammans.” Vart tusende år enligt sektorstandardtid samlas de olika klasserna av gudomliga Söner för sina periodiska konklaver.
7:6.2 (87.7) Den Evige Sonen är det personliga ursprunget till de förtjusande egenskaperna barmhärtighet och tjänstvillighet som så rikligt kännetecknar alla klasser av Guds nedstigande Söner i deras verksamhet överallt i skapelsen. Hela sin gudomliga natur, om ock inte hela infiniteten i sina egenskaper, överför den Evige Sonen ofelbart till Paradissönerna som utgår från den eviga Ön för att uppenbara hans gudomliga karaktär till universernas universum.
7:6.3 (88.1) Den Ursprunglige och Evige Sonen är ättlingspersonen av den ”första” avslutade och infinita tanken hos den Universelle Fadern. Varje gång den Universelle Fadern och den Evige Sonen gemensamt projicerar en ny, ursprunglig, identisk, unik och absolut personlig tanke, i samma ögonblick personaliseras denna kreativa idé fullkomligt och slutligt i en ny och ursprunglig Skaparsons varelse och personlighet. Till sin andenatur, gudomliga vishet och samordnade skapande kraft är dessa Skaparsöner potentiellt jämlika med Gud Fadern och Gud Sonen.
7:6.4 (88.2) Skaparsönerna utgår från Paradiset till universerna i tiden och, under medverkan av det Tredje Ursprungets och Centrets övervakande och skapande representanter, fullbordar de organiserandet av lokaluniverserna i den progressiva evolutionen. Dessa Söner är inte knutna till, och tar inte heller befattning med, de centrala och universella kontrollerna av materia, sinne eller ande. Sålunda begränsas de i sina skapande handlingar av preexistensen, prioriteten och överhögheten hos det Första Ursprunget och Centret och hans jämställda Absolut. Dessa Söner kan administrera endast det som de ger existens åt. Absolut administration är en naturlig del av existensens prioritet och oskiljaktig från evighetsnärvaro. Fadern förblir den förste i universerna.
7:6.5 (88.3) I stort sett så som Skaparsönerna personaliseras av Fadern och Sonen, så personaliseras de Administrativa Sönerna av Sonen och Anden. Detta är de Söner som, genom erfarenheterna av livet som inkarnerad skapad varelse, skaffar sig rätten att tjänstgöra som överlevnadsdomare i tidens och rymdens skapelser.
7:6.6 (88.4) Fadern, Sonen och Anden förenar sig också för att personalisera de mångkunniga Treenighetens Undervisande Söner som rör sig i storuniversum som de himmelska lärarna för alla personligheter: mänskliga och gudomliga. Och det finns talrika andra klasser av Paradissöner som inte har bragts till de dödligas kännedom på Urantia.
7:6.7 (88.5) Mellan den Ursprunglige Moder-Sonen och dessa härskaror av Paradissöner spridda överallt i skapelsen, finns en direkt och exklusiv kommunikationskanal, en kanal vars funktion är inneboende i beskaffenheten av det andliga släktskapet som förenar dem med band av närapå absolut andlig samhörighet. Denna strömkrets mellan Guds Söner skiljer sig helt från andegravitationens universella strömkrets, som även den är centrerad i det Andra Ursprungets och Centrets person. Alla Guds Söner som har sitt ursprung i Paradisgudomarnas personer står i direkt och ständig kontakt med den Evige Moder-Sonen. Och denna kommunikation är ögonblicklig; den är oberoende av tiden ehuru stundom betingad av rymden.
7:6.8 (88.6) Den Evige Sonen har ständigt, inte endast fullständig kunskap om ställningen, tankarna och de mångahanda aktiviteterna hos alla klasser av Paradissöner, utan han har även fullständig kunskap vid alla tidpunkter om allting av andligt värde som existerar i hjärtana på alla skapade varelser i evighetens ursprungliga centrala skapelse och i de jämställda Skaparsönernas senare skapelser i tiden.
7:7.1 (88.7) Den Evige Sonen är den fullständiga, exklusiva, universella och slutliga uppenbarelsen av den Universelle Faderns ande och personlighet. All kunskap och information om Fadern måste komma från den Evige Sonen och hans Paradissöner. Den Evige Sonen är från evigheten och är helt och utan andliga begränsningar ett med Fadern. Beträffande sin gudomliga personlighet är de jämställda; till sitt andliga väsen är de jämlika; till gudomligheten är de identiska.
7:7.2 (89.1) Guds karaktär kunde omöjligen i sig själv bli förbättrad i Sonens person, ty den gudomliga Fadern är i infinit bemärkelse fullkomlig, men denna karaktär och personlighet förstärks för att uppenbaras för skapade varelser genom att avklädas det icke-personliga och det icke-andliga. Det Första Ursprunget och Centret är mycket mera än en personlighet, men alla andeegenskaper hos det Första Ursprungets och Centrets faderspersonlighet är andligen närvarande i den Evige Sonens absoluta personlighet.
7:7.3 (89.2) Den förste Sonen och hans Söner är sysselsatta med att universellt uppenbara Faderns andliga och personliga väsen för hela skapelsen. I centraluniversumet, i superuniverserna, i lokaluniverserna eller på de bebodda planeterna är det en Paradisson som uppenbarar den Universelle Fadern för människor och änglar. Den Evige Sonen och hans Söner uppenbarar vägen för de skapade att närma sig den Universelle Fadern. Och även vi av högt ursprung förstår Fadern mycket mer fullständigt då vi studerar uppenbarelsen av hans karaktär och personlighet i den Evige Sonen och i den Evige Sonens Söner.
7:7.4 (89.3) Fadern nedstiger till er som en personlighet endast genom den Evige Sonens gudomliga Söner. Och ni uppnår Fadern genom denna samma levande väg; ni uppstiger till Fadern under ledning av denna grupp av gudomliga Söner. Och detta är sant trots att er personlighet uttryckligen är en direkt utgivning från den Universelle Fadern.
7:7.5 (89.4) Glöm inte att Sonen i alla dessa vittomfattande aktiviteter i den Evige Sonens vidsträckta andliga administration är en person, alldeles lika säkert och verkligt som Fadern är en person. För varelser som en gång har hört till människoklassen är den Evige Sonen faktiskt lättare att närma sig än den Universelle Fadern. Då ni som pilgrimer från tiden framskrider genom kretsarna i Havona kommer ni att ha förmågan att uppnå Sonen långt innan ni är redo att urskilja Fadern.
7:7.6 (89.5) Mera av karaktären och den barmhärtiga naturen hos barmhärtighetens Evige Son torde ni förstå när ni tänker och mediterar på den uppenbarelse av dessa gudomliga egenskaper som gjordes som en kärleksgärning av er egen Skaparson, en gång Människoson på jorden, nu den upphöjda härskaren i ert lokaluniversum — Människoson och Guds Son.
7:7.7 (89.6) [Avfattad av en Gudomlig Rådgivare med uppdrag att formulera denna redogörelse som skildrar den Evige Sonen i Paradiset.]
Urantiaboken
Kapitel 8
8:0.1 (90.1) LÅNGT TILLBAKA i evigheten, när den Universelle Faderns ”första” infinita och absoluta tanke finner ett så fullkomligt och adekvat ord för dess gudomliga uttryck i den Evige Sonen, uppstår det hos både Tanke-Guden och hos Ord-Guden en enastående önskan om en universell och infinit representant för gemensamt uttryck och förenad handling.
8:0.2 (90.2) I evighetens gryning blir både Fadern och Sonen i infinit bemärkelse medvetna om sitt ömsesidiga beroende av varandra, sin eviga och absoluta etthet; och därför ingår de ett infinit och evigt förbund om gudomligt kompanjonskap. Denna aldrig upphörande överenskommelse görs för verkställandet av deras förenade tankar överallt inom evighetens cirkel; och allt sedan denna evighetshändelse fortsätter Fadern och Sonen i denna gudomliga förening.
8:0.3 (90.3) Vi är nu ansikte mot ansikte med evighetsursprunget till den Oändlige Anden, Gudomens Tredje Person. I samma ögonblick som Gud Fadern och Gud Sonen tillsammans föreställer sig en identisk och infinit handling — verkställandet av en absolut tankeplan — i samma ögonblick blir den Oändlige Anden till, fullt utvecklad sin tillvaro.
8:0.4 (90.4) Då jag på detta sätt berättar om ordningsföljden för Gudomarnas ursprung gör jag det endast för att ni skall kunna tänka på deras inbördes förhållande. I verkligheten existerar de alla tre från evigheten; de är existentiella. De är utan dagarnas begynnelse eller slut; de är jämställda, suprema, ultimata, absoluta och infinita. De existerar, har alltid existerat och skall alltid existera. Och de är tre klart individualiserade men evigt associerade personer: Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden.
8:1.1 (90.5) Efter personaliseringen av den Oändlige Anden i det förgångnas evighet blir den gudomliga personlighetsserien fulländad och fullständig. Handlingens Gud finns till och rymdens vida scen är färdig för det enormt stora skapelsedramat — det universella äventyret — de eviga tidsåldrarnas gudomliga panorama.
8:1.2 (90.6) Den Oändlige Andens första handling är att granska och igenkänna sina gudomliga föräldrar: Fader-Fadern och Moder-Sonen. Han, Anden, identifierar dem båda totalt och utan reservation. Han är fullt medveten om deras skilda personligheter och infinita egenskaper såväl som om deras gemensamma natur och förenade funktion. Därefter avger Gudomens Tredje Person ett löfte, frivilligt, med transcendent villighet och inspirerande spontanitet, trots sin jämlikhet med den Förste och den Andre Personen, om evig lojalitet gentemot Gud Fadern och erkänner evig tillit till Gud Sonen.
8:1.3 (90.7) Som en inneboende del i karaktären av denna transaktion samt med ömsesidigt erkännande av personlighetens självständighet hos var och en, och den verkställande föreningen av alla tre, grundläggs evighetens kretslopp. Paradistreenigheten finns till. Den universella rymdens scen är färdig för det mångfaldiga och aldrig upphörande panoramat av kreativt utvecklande av den Universelle Faderns syfte genom den Evige Sonens personlighet och av verkställandet som utförs av Handlingens Gud, den exekutiva representanten för verklighetsföreställningarna uppkomna av Faderns och Sonens skapareförbund.
8:1.4 (91.1) Handlingens Gud verkar och rymdens döda valv är i rörelse. En miljard perfekta sfärer får ögonblickligen sin existens. Före denna hypotetiska evighetsstund existerar rymdenergierna som en naturlig del av Paradiset och är potentiellt operativa, men de har ingen aktualhet i tillvaron; inte heller kan fysisk gravitation mätas annat än med reaktionen hos materiella realiteter för dess oavbrutna dragning. Det finns inget materiellt universum vid denna (antagna) evigt avlägsna stund, men i samma ögonblick som en miljard världar materialiserar sig finns det tillräcklig och adekvat gravitation för att hålla dem i Paradisets grepp för alltid.
8:1.5 (91.2) Genom Gudarnas skapelse lyser nu fram den andra formen av energi, och denna utflödande ande grips omedelbart av den Evige Sonens andliga gravitation. Sålunda är universum, omfattat av den tvåfaldiga gravitationen, berört av oändlighetens energi och försänkt i gudomlighetens ande. På detta sätt har livets grogrund beretts för medvetandet hos sinnet, som manifesteras i den Oändlige Andens associerade intelligensströmkretsar.
8:1.6 (91.3) På dessa frön av potentiell existens, utspridda överallt i Gudarnas centrala skapelse, agerar Fadern, och då framträder personlighet avsedd för skapade varelser. Därefter fyller Paradisgudomarnas närvaro all organiserad rymd och börjar effektivt dra alla ting och varelser mot Paradiset.
8:1.7 (91.4) Den Oändlige Anden blir förevigad samtidigt med födseln av Havona-världarna, detta centraluniversum som skapas av honom, med honom och i honom enligt de kombinerade tankarna och de förenade viljorna hos Fadern och Sonen. Den Tredje Personen gudifieras med just denna medskapande handling och blir sålunda för alltid Medskaparen.
8:1.8 (91.5) Det rör sig här om de storartade och väldiga tiderna av Faderns och Sonens skapande expansion genom och i verksamheten som deras gemensamma kompanjon och exklusiva verkställare, det Tredje Ursprunget och Centret står för. Det finns inga anteckningar om dessa rörelsefulla tider. Vi har endast den Oändlige Andens magra avslöjanden som stöd för dessa mäktiga händelser, och han endast bekräftar att centraluniversumet och allt som hör därtill, blev förevigat samtidigt med att han uppnådde personlighet och medveten existens.
8:1.9 (91.6) I korthet vittnar den Oändlige Anden om att eftersom han är evig så är också centraluniversumet evigt. Och detta är den traditionella begynnelsepunkten i universernas universums historia. Absolut ingenting är känt, och inga anteckningar finns, om någon händelse eller transaktion före denna enorma eruption av skapande energi och administrativ visdom, som utkristalliserade sig i det vida universum som existerar och så utsökt väl fungerar i alltings centrum. Bortom denna händelse ligger evighetens outgrundliga transaktioner och oändlighetens djup — absolut mysterium.
8:1.10 (91.7) Och vi beskriver på detta sätt det Tredje Ursprungets och Centrets successiva uppkomst som en tolkningsmässig eftergift för det tidsbundna och rymdbetingade sinnet hos dödliga varelser. Människans sinne måste ha en startpunkt för att visualisera universums historia, och jag har blivit anvisad att erbjuda detta sätt att närma sig den historiska uppfattningen om evigheten. I det materiella sinnet fordrar följdriktigheten en Första Orsak; därför utgår vi från den Universelle Fadern som det Första Ursprunget och Absoluta Centret för all skapelse, samtidigt som vi instruerar alla skapades sinnen att Sonen och Anden är sameviga med Fadern i alla faser av universums historia och inom alla områden av skapande verksamhet. Och vi gör detta utan att på något sätt åsidosätta Paradisöns eller det Okvalificerade eller det Universella Absolutets eller Gudomsabsolutets verklighet och evighet.
8:1.11 (92.1) Det är tillräckligt av ett sträckande för det materiella sinnet hos tidens barn att tänka sig Fadern i evigheten. Vi vet att varje barn bäst kan relatera sig själv till verkligheten genom att först bemästra förhållandena mellan barn och föräldrar och genom att sedan utvidga denna uppfattning till att omfatta familjen som helhet. Därefter kan barnets växande sinne anpassa sig till begreppet familjerelationer, relationer inom samhället, rasen, världen och senare inom universum, superuniversum, ja rentav inom universernas universum.
8:2.1 (92.2) Medskaparen är från evigheten och är helt och utan förbehåll ett med den Universelle Fadern och den Evige Sonen. Den Oändlige Anden återspeglar fullkomligt inte endast Paradisfaderns, utan även den Ursprunglige Sonens, väsen.
8:2.2 (92.3) Det Tredje Ursprunget och Centret är känt under talrika benämningar: den Universelle Anden, den Supreme Ledsagaren, Medskaparen, den Gudomlige Verkställaren, det Oändliga Sinnet, Andarnas Ande, Paradisets Moder-Ande, Samverkaren, den Slutlige Koordinatorn, den Allestädesnärvarande Anden, den Absoluta Intelligensen, den Gudomliga Verksamheten; och på Urantia sammanblandas han stundom med det kosmiska sinnet.
8:2.3 (92.4) Det är helt och hållet riktigt att benämna Gudomens Tredje Person den Oändlige Anden, ty Gud är ande. Men materiella varelser, som tenderar att dras mot misstaget att betrakta materien som den grundläggande verkligheten och sinnet, tillsammans med anden, som postulat rotade i materien, skulle bättre förstå det Tredje Ursprunget och Centret om han kallades den Oändliga Verkligheten, den Universelle Organisatören eller Personlighetskoordinatorn.
8:2.4 (92.5) Den Oändlige Anden är, som en universumuppenbarelse av gudomligheten, outgrundlig och helt bortom människans fattningsförmåga. För att förnimma Andens absoluthet behöver ni endast begrunda den Universelle Faderns infinitet och stå i vördnad inför den Ursprunglige Sonens evighet.
8:2.5 (92.6) Det finns verkligen någonting dolt i den Oändlige Andens person, men inte lika mycket som i Fadern och Sonen. Av alla aspekter i Faderns väsen framhäver Medskaparen på ett ytterst slående sätt hans infinitet. Även om totaluniversum slutligen expanderar ända till infiniteten, kommer Samverkarens andenärvaro, energikontroll och sinnespotential att vara adekvata för att fylla de krav som en sådan gränslös skapelse förutsätter.
8:2.6 (92.7) Fastän den Oändlige Anden i alla avseenden delar den Universelle Faderns fullkomlighet, rättfärdighet och kärlek, lutar han dock mot barmhärtighetens egenskaper hos den Evige Sonen och blir sålunda Paradisgudomarnas barmhärtighetsutövare till storuniversum. För alltid och på alla sätt — universellt och evigt — är Anden en barmhärtighetsutövare, ty så som de gudomliga Sönerna uppenbarar Guds kärlek, så skildrar den gudomlige Anden Guds barmhärtighet.
8:2.7 (93.1) Det är inte möjligt för Anden att ha mera godhet än Fadern eftersom all godhet har sitt ursprung i Fadern, men i Andens handlingar kan vi bättre förstå denna godhet. Faderns trohet och Sonens trofasthet blir mycket verkliga för sfärernas andevarelser och materiella varelser genom den kärleksfulla omvårdnad och det oupphörliga tjänande som utgår från den Oändlige Andens personligheter.
8:2.8 (93.2) Medskaparen har ärvt allt av Faderns tankeskönhet och sanningskaraktär. Och dessa gudomlighetens sublima drag koordineras på det kosmiska sinnets nära nog suprema nivåer underordnade den infinita och eviga visdom som finns i det Tredje Ursprungets och Centrets obetingade och gränslösa sinne.
8:3.1 (93.3) Så som den Evige Sonen är orduttrycket för den Universelle Faderns ”första” absoluta och infinita tanke, så är Samverkaren det fulländade verkställandet av den ”första” fullbordade skapande tanken eller planen för kombinerad verksamhet avfattad av personlighetskompanjonskapet Fadern-Sonen om absolut förening av tanke och ord. Det Tredje Ursprunget och Centret blir evigt samtidigt med den centrala eller på order uppkomna skapelsen, och endast denna centrala skapelse bland universerna är evig till sin existens.
8:3.2 (93.4) Efter personaliseringen av det Tredje Ursprunget deltar det Första Ursprunget inte längre personligen i universumskapande. Den Universelle Fadern delegerar allt som är möjligt till den Evige Sonen; likaså utger den Evige Sonen all möjlig auktoritet och makt till Medskaparen.
8:3.3 (93.5) Den Evige Sonen och Medskaparen, verkande som kompanjoner och genom sina jämställda personligheter, har planerat och formgivit varje universum som har fått sin tillvaro efter Havona. Anden upprätthåller i all senare skapelse samma personliga förhållande till Sonen, som Sonen upprätthåller till Fadern i den första och centrala skapelsen.
8:3.4 (93.6) En av den Evige Sonens Skaparsöner och en av den Oändlige Andens Skapande Andar skapade er och ert universum; och medan Fadern i trohet uppehåller det som de har organiserat faller det på denne Universumson och denna Universumande att fostra och stödja sitt verk, såväl som att ha omvårdnad om de varelser de själva har danat.
8:3.5 (93.7) Den Oändlige Anden är den allom älskande Faderns och den alltigenom barmhärtige Sonens effektiva representant, som verkställer deras gemensamma projekt med att dra till sig alla sanningsälskande själar i tidens och rymdens alla världar. I samma ögonblick som den Evige Sonen accepterade sin Faders plan för de skapade i universerna att uppnå fulländning, i den stund då uppstigningsprojektet blev en Faderns och Sonens plan, i det ögonblicket blev den Oändlige Anden Faderns och Sonens gemensamma administratör för verkställandet av deras förenade och eviga syfte. Och i och med detta utlovade den Oändlige Anden alla sina resurser av gudomlig närvaro och andepersonligheter åt Fadern och Sonen; han har helgat allt åt den enorma planen att upphöja överlevande viljevarelser till de gudomliga höjderna i Paradisets fullkomlighet.
8:3.6 (93.8) Den Oändlige Anden är en fullständig, exklusiv och universell uppenbarelse av den Universelle Fadern och hans Evige Son. All kunskap om kompanjonskapet Fadern-Sonen måste fås genom den Oändlige Anden, den gemensamme representanten för den gudomliga föreningen av tanke och ord.
8:3.7 (93.9) Den Evige Sonen är den enda vägen att närma sig den Universelle Fadern, och den Oändlige Anden är det enda medlet att uppnå den Evige Sonen. Endast med hjälp av Andens tålmodiga omvårdnad kan de uppstigande varelserna från tiden upptäcka Sonen.
8:3.8 (94.1) I alltings centrum är den Oändlige Anden den förste av Paradisgudomarna som uppnås av de uppstigande pilgrimerna. Den Tredje Personen skyler den Andra och Första Personen och måste därför alltid först bli igenkänd av alla som strävar efter att bli presenterade för Sonen och hans Fader.
8:3.9 (94.2) Och på många andra sätt representerar Anden likvärdigt Fadern och Sonen och tjänar dem likartat.
8:4.1 (94.3) Parallellt med det fysiska universum där Paradisets gravitation håller allting samman, finns det det andliga universum där Sonens ord uttolkar Guds tanke och, när det ”blir kött”, demonstrerar den kärleksfulla barmhärtigheten i de associerade Skaparnas kombinerade natur. Men i all denna materiella och andliga skapelse, och genomträngande denna, finns ett vidsträckt område där den Oändlige Anden och hans andeavkommor uppvisar den kombinerade barmhärtigheten, tålmodigheten och oändliga tillgivenheten hos de gudomliga föräldrarna gentemot de förståndsmässiga barn som de tillsammans har planerat och åstadkommit. En evig omvårdnad av sinnet är kärnan i Andens gudomliga karaktär. Och alla andeavkommor till Samverkaren delar denna önskan att omvårda, denna gudomliga längtan att tjäna.
8:4.2 (94.4) Gud är kärlek, Sonen är barmhärtighet, Anden är omvårdnad — utgivningen av gudomlig kärlek och ändlös barmhärtighet till hela den intelligenta skapelsen. Anden är personifikationen av Faderns kärlek och Sonens barmhärtighet; i honom är de evigt förenade för universell tjänst. Anden är kärlek tillämpad på skapelsen av skapade varelser: Faderns och Sonens kombinerade kärlek.
8:4.3 (94.5) På Urantia är den Oändlige Anden känd som en allestädes närvarande inflytelse, en universell närvaro, men i Havona kommer ni att känna honom som ett personligt väsen engagerad i faktisk omvårdnad. Här är Paradisandens omvårdnad det exemplariska och inspirerande mönstret för var och en av hans jämställda Andar och underställda personligheter som vårdar sig om de skapade varelserna i tidens och rymdens världar. I detta gudomliga universum deltog den Oändlige Anden till fullo i den Evige Sonens sju transcendentala framträdanden; likaså tog han del, tillsammans med den ursprunglige Mikaelsonen, i de sju utgivningarna på Havonas kretsar och blev därigenom den sympatiske och förståelsefulle andeomvårdaren för varje tidens pilgrim som färdas genom dessa fulländade kretsar i höjden.
8:4.4 (94.6) När en av Guds Skaparsöner accepterar skaparansvaret för ett planerat lokaluniversum, förbinder sig den Oändlige Andens personligheter som outtröttliga omvårdare vid sidan av denne Mikaelson när han drar ut på sitt uppdrag av skapande äventyr. I synnerhet i de Skapande Döttrarnas, lokaluniversernas Moderandars, person finner vi den Oändlige Anden hängiven uppgiften att främja de materiella varelsernas uppstigning till allt högre nivåer av andlig uppnåelse. Och allt detta arbete med omvårdnad av de skapade varelserna sker i fulländad harmoni med syftena hos dessa lokala universers Skaparsöner och i nära förbindelse med deras personligheter.
8:4.5 (94.7) Så som Guds Söner är engagerade i den jättelika uppgiften att uppenbara Faderns kärleksfulla personlighet för ett universum, så är den Oändlige Anden hängiven den eviga verksamhet som avser att uppenbara Faderns och Sonens kombinerade kärlek för alla barns individuella sinnen i varje universum. I dessa lokala skapelser kommer Anden inte ned till de materiella raserna i de dödligas köttsliga gestalt, så som vissa av Guds Söner kommer, utan den Oändlige Anden och hans sinsemellan jämställda Andar sänker sig, undergår med glädje en förvånande serie förtunningar av gudomligheten tills de framträder som änglar för att stå vid er sida och leda er fram längs den jordiska tillvarons anspråkslösa stigar.
8:4.6 (95.1) Just med hjälp av denna avtagande serie kommer den Oändlige Anden faktiskt, och som person, mycket nära varje varelse från det animala ursprungets sfärer. Och allt detta gör Anden utan att på minsta sätt upphäva sin existens som Gudomens Tredje Person i alltings centrum.
8:4.7 (95.2) Samskaparen är i sanning och för evigt den stora omvårdande personligheten, den universelle barmhärtighetsutdelaren. För att förstå Andens verksamhet begrunda sanningen att han är den kombinerade avbildningen av Faderns gränslösa kärlek och Sonens eviga barmhärtighet. Andens verksamhet är emellertid inte begränsad till att enbart representera den Evige Sonen och den Universelle Fadern. Den Oändlige Anden har också makten att vårda sig om världens varelser i eget namn och med egen rätt; den Tredje Personen har gudomlig värdighet och visar också universell barmhärtighet på sina egna vägnar.
8:4.8 (95.3) När människan får veta mera om den kärleksfulla och outtröttliga omvårdnaden som de lägre klasserna i denna Oändlige Andes varelsefamilj ansvarar för, kommer hon att allt mera beundra och vörda det transcendenta väsendet och den ojämförliga karaktären som uttrycks i den Universelle Faderns och den Evige Sonens kombinerade Verksamhet. Sannerligen är denne Ande ”Herrens ögon som alltid är vända till de rättfärdiga” och ”de gudomliga öronen som alltid är öppna för deras böner”.
8:5.1 (95.4) Den Oändlige Andens mest framträdande egenskap är allestädesnärvaron. Genom hela universernas universum finns överallt närvarande denna allt genomsyrande ande, som är så besläktad med närvaron av ett universellt och gudomligt sinne. Både Gudomens Andre och Tredje Person är representerade i alla världar av sina alltid närvarande andar.
8:5.2 (95.5) Fadern är infinit och begränsas därför endast av sin vilja. Vid utgivningen av Riktare och vid kopplandet av personligheten till sin strömkrets verkar Fadern ensam, men vid andekrafternas kontakt med intelligenta varelser sker det genom den Evige Sonens och den Oändlige Andens andar och personligheter. När han så vill är han andligen närvarande lika mycket med Sonen eller med Samverkaren; han är närvarande med Sonen och i Anden. Fadern är helt visst överallt närvarande och vi urskiljer hans närvaro med hjälp av och genom var och en och alla av dessa olika men associerade krafter, influenser och närvaron.
8:5.3 (95.6) I era heliga skrifter förefaller termen Guds Ande att användas för att ibland beteckna den Oändlige Anden i Paradiset och ibland den Skapande Anden i ert lokaluniversum. Den Heliga Anden är denna Skapande Dotters andliga strömkrets; Dotter till Paradisets Oändlige Ande. Den Heliga Anden är en strömkrets som är egenartad för varje lokaluniversum och den är begränsad till det andliga riket i den skapelsen; men den Oändlige Anden är allestädesnärvarande.
8:5.4 (95.7) Det finns många andliga inflytelser och de är alla som en. Även Tankeriktarnas arbete, fast oberoende av alla andra inflytelser, sammanfaller ofelbart med andeomvårdnaden som de kombinerade inflytelserna av den Oändlige Anden och lokaluniversumets Moderande står för. Så som dessa andliga närvaron verkar i urantiabornas liv, kan de inte särskiljas. I era sinnen och i förhållande till era själar fungerar de som en enda ande, oberoende av sina olika ursprung. Och då denna förenade andliga verksamhet upplevs blir den för er inflytelsen av den Supreme, ”som alltid förmår bevara er från att falla och kan ställa er obefläckade framför er Fader i höjden”.
8:5.5 (96.1) Minns alltid att den Oändlige Anden är Samverkaren; både Fadern och Sonen fungerar i och genom honom; han är närvarande inte endast som sig själv utan också som Fadern, som Sonen och som Fadern-Sonen. Med hänsyn till detta och av många andra orsaker kallas den Oändlige Andens andenärvaro ofta ”Guds ande”.
8:5.6 (96.2) Det skulle också vara följdriktigt att tala om förbindelsen av all andlig omvårdnad som Guds ande, ty en sådan förbindelse är verkligen föreningen av Gud Faderns, Gud Sonens, Gud Andens och Gud den Sjufaldiges andar — ja även Gud den Supremes ande.
8:6.1 (96.3) Låt inte det omfattande utgivandet och den långtgående distributionen av det Tredje Ursprunget och Centret skymma eller på annat sätt förminska det faktum att han är en personlighet. Den Oändlige Anden är en närvaro i universum, en evig verksamhet, en kosmisk styrka, en helig inflytelse och ett universellt sinne; han är allt detta och oändligt mycket mera, men han är också en sann och gudomlig personlighet.
8:6.2 (96.4) Den Oändlige Anden är en fullständig och fullkomlig personlighet, den Universelle Faderns och den Evige Sonens jämlike och jämställde. Medskaparen är alldeles lika verklig och synlig för de högre förståndsvarelserna i universerna som Fadern och Sonen; i själva verket mera så, ty det är Anden som alla uppstigande måste uppnå innan de får närma sig Fadern genom Sonen.
8:6.3 (96.5) Den Oändlige Anden, Gudomens Tredje Person, har alla de egenskaper som ni associerar med personlighet. Anden är begåvad med absolut sinne: ”Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet.” Anden är begåvad inte endast med sinne utan också med vilja. Om hans utgivning av sina gåvor är det skrivet: ”Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar mycket åt var och en.”
8:6.4 (96.6) ”Andens kärlek” är verklig så som även hans sorger; därför ”bedröva icke Guds Ande”. Oberoende av om vi betraktar den Oändlige Anden som Paradisgudom eller som Skapande Ande i ett lokaluniversum finner vi att Medskaparen inte endast är det Tredje Ursprunget och Centret utan även en gudomlig person. Denna gudomliga personlighet reagerar också på universum som en person. Anden talar till er: ”Den som har öra, han må höra vad Anden säger.” ”Anden själv manar gott för oss.” Anden utövar ett direkt och personligt inflytande på skapade varelser: ”Ty alla de som leds av Guds Ande, de är Guds barn.”
8:6.5 (96.7) Fastän vi ser hur den Oändlige Anden vårdar sig om de mest avlägsna världar i universernas universum, fastän vi möter denna samma koordinerande Gudom i och genom de otaliga legioner av mångahanda varelser som har sitt ursprung i det Tredje Ursprunget och Centret, fastän vi igenkänner Andens allestädesnärvaro försäkrar vi fortfarande att detta samma Tredje Ursprung och Center är en person, Medskaparen av alla ting, alla varelser och alla universer.
8:6.6 (96.8) I administrationen av universerna är Fadern, Sonen och Anden fullkomligt och evigt associerade med varandra. Fastän var och en är engagerad i en personlig omvårdnad av skapelsen är alla tre gudomligt och absolut sammankopplade i ett sådant tjänande av skapelsen och en sådan övervakning att det för evigt gör dem till ett.
8:6.7 (97.1) I den Oändlige Andens person är Fadern och Sonen gemensamt närvarande, alltid och i obegränsad fullkomlighet, ty Anden är lik Fadern och lik Sonen, och även lik Fadern och Sonen så som de två är för evigt ett.
8:6.8 (97.2) [Framfört på Urantia av en Gudomlig Rådgivare från Uversa befullmäktigad av Dagarnas Forna att beskriva den Oändlige Andens väsen och verk.]
Urantiaboken
Kapitel 9
9:0.1 (98.1) NÅGONTING märkvärdigt hände då den Universelle Fadern och den Evige Sonen i Paradisets närvaro förenas för att personalisera sig. Ingenting i denna evighetssituation förebådar att Samverkaren skulle personalisera sig som en obegränsad andlighet koordinerad med absolut sinne och begåvad med unika privilegier för behandling av energin. Hans tillkomst avslutar Faderns befrielse från den centraliserade fullkomlighetens band och personlighetsabsolutismens bojor. Och denna befrielse avslöjas i Medskaparens häpnadsväckande förmåga att skapa varelser som är väl lämpade att tjäna som omvårdande andar för till och med materiella skapade varelser i de senare evolverande universerna.
9:0.2 (98.2) Fadern är infinit i kärlek och vilja, i andlig tanke och andligt syfte; han är den universelle upprätthållaren. Sonen är infinit i visdom och sanning, i andligt uttryckande och andlig tolkning; han är den universelle uppenbararen. Paradiset är infinit i sin potential att förse med kraft och i sin kapacitet att dominera energi; det är den universella stabilisatorn. Samverkaren har unika privilegier att förena i syntes, infinit kapacitet att koordinera alla existerande energier i universum, alla aktuala andar i universum och alla verkliga intellekt i universum; det Tredje Ursprunget och Centret är den universelle förenaren av de mångfaldiga energier och olika skapelser som har uppstått som följd av den Universelle Faderns gudomliga plan och eviga syfte.
9:0.3 (98.3) Den Oändlige Anden, Medskaparen, är en universell och gudomlig omvårdare. Anden utdelar oupphörligt Sonens barmhärtighet och Faderns kärlek, alltid i harmoni med Paradistreeninghetens stabila, oföränderliga och rättfärdiga rättvisa. Hans inflytande och personligheter är ständigt nära er; de känner er verkligen och förstår er sannerligen.
9:0.4 (98.4) Överallt i universerna behandlar Samverkarens representanter oupphörligt krafterna och energierna i hela rymden. Såsom det Första Ursprunget och Centret så reagerar även det Tredje för både det andliga och för det materiella. Samverkaren är uppenbarelsen av enhetligheten hos Gud, i vilken allting innehålls: ting, betydelser och värden; energier, sinnen och andar.
9:0.5 (98.5) Den Oändlige Anden genomsyrar all rymd; han bebor evighetens cirkel; och Anden är, likt Fadern och Sonen, fulländad och oföränderlig — absolut.
9:1.1 (98.6) Det Tredje Ursprunget och Centret är känt under många namn som alla betecknar förhållande och anger funktion: Som Gud Anden är personlighetsjämställd och gudomlig jämlike med Gud Sonen och Gud Fadern. Som den Oändlige Anden är han ett allestädes närvarande andligt inflytande. Som den Universelle Behandlaren är han anfader till de styrkekontrollerande varelserna och aktiveraren av rymdens kosmiska krafter. Som Samverkaren är han Faderns och Sonens gemensamma representant och verkställare av deras kompanjonskap. Som det Absoluta Sinnet är han ursprunget till begåvningen med intellekt överallt i universerna. Som Handlingens Gud är han synbarligen ursprunget till rörelse, förändring och förhållande.
9:1.2 (99.1) En del av egenskaperna hos det Tredje Ursprunget och Centret härstammar från Fadern, en del från Sonen, medan andra drag inte kan observeras som aktiva eller personligen närvarande i vare sig Fadern eller Sonen — egenskaper som knappast kan förklaras annat än genom att anta att kompanjonskapet Fadern-Sonen, som gör det Tredje Ursprunget och Centret evigt, konsekvent fungerar i samklang med och med erkännande av Paradisets eviga absoluthet. Medskaparen införlivar till fullo de kombinerade och infinita uppfattningarna om Gudomens Förste och Andre person.
9:1.3 (99.2) Medan ni betraktar Fadern som en ursprunglig skapare och Sonen som en andlig administratör borde ni tänka på det Tredje Ursprunget och Centret som en universell koordinator, en omvårdare i obegränsat samarbete. Samverkaren korrelerar all aktual verklighet; han är gudomsförrådet för Faderns tanke och Sonens ord, och i sin verksamhet tar han alltid hänsyn till den centrala Öns materiella absoluthet. Paradistreenigheten har föreskrivit framåtskridandets universella ordning, och Guds försyn är verksamhetsområdet för Medskaparen och den evolverande Suprema Varelsen. Ingen aktual eller aktualerande verklighet kan undgå att slutligen komma i kontakt med det Tredje Ursprunget och Centret.
9:1.4 (99.3) Den Universelle Fadern härskar över förenergins, förandens och personlighetens områden; den Evige Sonen dominerar de andliga aktiviteternas sfärer; Paradisöns närvaro förenar den fysiska energins och den materialiserande styrkans domän; Samverkaren fungerar inte endast som en infinit ande, som representerar Sonen, utan även som en universell behandlare av Paradisets krafter och energier och ger sålunda tillvaro åt det universella och absoluta sinnet. Samverkaren fungerar överallt i storuniversum som en positiv och distinkt personlighet, i synnerhet i de högre sfärerna av andliga värden, i förhållanden som rör den fysiska energin samt i sanna sinnesbetydelser. Han verkar i synnerhet var och när energi och ande än förenas och påverkar varandra; han dominerar alla reaktioner som berör sinnet, han utövar stor makt i den andliga världen och har ett mäktigt inflytande över energi och materia. Det Tredje Ursprunget uttrycker alltid det Första Ursprungets och Centrets väsen.
9:1.5 (99.4) Det Tredje Ursprunget och Centret delar fullkomligt och utan förbehåll det Första Ursprungets och Centrets allestädesnärvaro och kallas stundom den Allestädesnärvarande Anden. På ett egendomligt och mycket personligt sätt delar sinnets Gud allvetandet hos den Universelle Fadern och hans Evige Son; Andens kunskap är djupgående och fullständig. Samskaparen manifesterar vissa faser av den Universelle Faderns allsmäktighet, men är i själva verket allsmäktig endast inom sinnets område. Gudomens Tredje Person är det intellektuella centret för, och den universella administratören av, sinnets sfärer; därinom är han absolut — hans överhöghet är obegränsad.
9:1.6 (99.5) Samverkaren förefaller att motiveras av kompanjonskapet Fadern-Sonen, men alla hans handlingar förefaller att notera förhållandet Fadern-Paradiset. Stundom, och i vissa funktioner förefaller han att kompensera ofullständigheten i utvecklingen hos de erfarenhetsmässiga Gudomarna: Gud den Supreme och Gud den Ultimate.
9:1.7 (100.1) Och häri ligger ett oändligt mysterium: Att den Infinite samtidigt uppenbarade sin infinitet i Sonen och som Paradiset, varefter en varelse blir till som är jämlik Gud i gudomlighet, som reflekterar Sonens andliga natur och som kan aktivera Paradisets mönster, en varelse som är provisoriskt underställd i fråga om suveränitet, men som på många sätt uppenbarligen är den mest mångsidiga när det gäller verksamhet. Och en sådan uppenbar överlägsenhet i verksamheten avslöjas i en egenskap hos det Tredje Ursprunget och Centret, en egenskap överlägsen även den fysiska gravitationen dvs. den universella manifestationen av Paradisön.
9:1.8 (100.2) Förutom denna superkontroll av energi och fysiska ting är den Oändlige Anden rikt begåvad med egenskaperna tålamod, barmhärtighet och kärlek som så utomordentligt framträder i hans andliga omvårdnad. Anden är supremt kompetent att utdela kärlek och att mildra rättvisan med barmhärtighet. Gud Anden äger all den himmelska vänligheten och barmhärtiga tillgivenheten hos den Ursprunglige och Evige Sonen. Det universum där ni har ert ursprung hamras ut mellan rättvisans städ och lidandets hammare; men de som för hammaren är barmhärtighetens barn, andeättlingar till den Oändlige Anden.
9:2.1 (100.3) Gud är ande i trefaldig betydelse: Han är själv ande; i sin Son framträder han som ande utan begränsning; i Samverkaren som ande i förening med sinne. Och förutom dessa andliga realiteter tror vi oss urskilja nivåer av erfarenhetsmässiga andefenomen: den Suprema Varelsens, den Ultimata Gudomens och Gudomsabsolutets andar.
9:2.2 (100.4) Den Oändlige Anden är precis lika mycket ett komplement till den Evige Sonen som Sonen är ett komplement till den Universelle Fadern. Den Evige Sonen är en förandligad personalisering av Fadern; den Oändlige Anden är ett personaliserat förandligande av den Evige Sonen och den Universelle Fadern.
9:2.3 (100.5) Det finns många ostörda andliga kraftlinjer och källor av övermateriell styrka som förenar människor på Urantia direkt med Gudomarna i Paradiset. Det finns Tankeriktarnas koppling direkt till den Universelle Fadern, det vittomfattande inflytandet av dragningen i den Evige Sonens andliga gravitation och Medskaparens andliga närvaro. Det är en skillnad i funktionen mellan Sonens ande och Andens ande. Den Tredje Personen kan i sin andliga omvårdnad fungera som sinne plus ande eller som enbart ande.
9:2.4 (100.6) Förutom dessa Paradisnärvaron har urantiaborna fördel av de andliga inflytelserna och aktiviteterna som finns i lokaluniversumet och superuniversumet, med deras nästan ändlösa skaror av kärleksfulla personligheter som alltid leder de till sitt syfte sanna och de till sitt hjärta ärliga uppåt och inåt mot gudomlighetens ideal och den suprema fulländningens mål.
9:2.5 (100.7) Närvaron av den Evige Sonens universella ande känner vi — vi kan ofelbart känna igen den. Närvaron av den Oändlige Anden, Gudomens Tredje Person, kan även den dödliga människan känna, ty materiella varelser kan verkligen erfara, uppleva, den välgörande inverkan av detta gudomliga inflytande som verkar som den Heliga Anden, utgiven för människoraserna i lokaluniversumet. Människovarelser kan även i någon mån bli medvetna om Riktaren, den Universelle Faderns opersonliga närvaro. De gudomliga andar som arbetar för människans upplyftande och förandligande verkar alla i samförstånd och fullkomlig samverkan. De är som en i det andliga förverkligandet av planerna för de dödligas uppstigande och uppnående av fulländning.
9:3.1 (101.1) Paradisön är den fysiska gravitationens ursprung och substans; och det borde vara tillräckligt för att informera er om att gravitationen är en av de mest verkliga och evigt tillförlitliga ting i hela det fysiska universernas universum. Gravitationen kan inte modifieras eller upphävas annat än av de krafter och energier som Fadern och Sonen gemensamt svarar för och som har anförtrotts åt, och som är funktionellt associerade med, det Tredje Ursprungets och Centrets person.
9:3.2 (101.2) Den Oändlige Anden äger en unik och häpnadsväckande styrka — antigravitationen. Denna styrka är inte funktionellt (observerbart) närvarande i vare sig Fadern eller Sonen. Denna förmåga att stå emot dragningen av den materiella gravitationen, som är en naturlig del av det Tredje Ursprunget, framträder i Samverkarens personliga reaktioner på vissa faser av universumförhållanden. Och denna unika egenskap är överförbar till vissa av den Oändlige Andens högre personligheter.
9:3.3 (101.3) Antigravitationen kan upphäva gravitationen inom en lokal ram; den gör det genom att använda en lika stor kraftnärvaro. Den verkar endast i förhållande till materiell gravitation och är inte ett uttryck för sinnesverksamhet. Fenomenet med gravitationsmotståndet i ett gyroskop är en rimlig illustration av antigravitationens effekt men är värdelös för att illustrera orsaken till antigravitationen.
9:3.4 (101.4) Samverkaren uppvisar ytterligare styrkor som kan transcendera kraft och neutralisera energi. Dessa styrkor verkar genom att sänka energins hastighet till materialisationspunkten och genom andra för er okända förfaranden.
9:3.5 (101.5) Samverkaren är inte energi eller ursprunget till energin eller energins bestämmelse; han är behandlaren av energi. Medskaparen är verksamhet — rörelse, förändring, modifiering, koordinering, stabilisering och jämvikt. De energier som lyder under Paradisets direkta eller indirekta kontroll reagerar av naturen för de åtgärder som det Tredje Ursprunget och Centret samt hans mångahanda representanter vidtar.
9:3.6 (101.6) Universernas universum är genomströmmat av det Tredje Ursprungets och Centrets varelser för styrkekontroll: fysiska övervakare, styrkeledare, styrkecentra och andra representanter för Handlingens Gud som har att göra med reglerandet och stabiliserandet av fysiska energier. Alla dessa unika varelser för fysisk funktion äger varierande egenskaper av styrkekontroll, så som antigravitation, som de använder i sina strävanden att etablera fysisk jämvikt i materien och energierna i storuniversum.
9:3.7 (101.7) Alla dessa materiella aktiviteter utförda av Handlingens Gud förefaller att anknyta hans funktion till Paradisön, och styrkerepresentanterna tar alla i själva verket hänsyn till, och är rentav beroende av, den eviga Öns absoluthet. Men Samverkaren handlar inte för, eller som svar på, Paradiset. Han handlar, personligen, för Fadern och Sonen. Paradiset är inte en person. De icke-personliga, opersonliga eller på annat sätt inte personliga aktiviteterna som det Tredje Ursprunget och Centret står för, är alla viljemässiga handlingar av Samverkaren själv; de är inte återspeglingar, härledningar eller återverkningar av någonting eller någon.
9:3.8 (101.8) Paradiset är infinitetens mönster; Handlingens Gud är den som aktiverar detta mönster. Paradiset är infinitetens materiella stödpunkt; det Tredje Ursprungets och Centrets agenter är de intelligensens hävstänger som motiverar den materiella nivån och inför in spontanitet i den fysiska skapelsens mekanism.
9:4.1 (102.1) Det finns en intellektuell natur hos det Tredje Ursprunget och Centret, skilt från hans fysiska och andliga egenskaper. En sådan natur är knappast möjlig att kontakta, men den är associerbar — intellektuellt men dock inte personligen. Den kan särskiljas från de fysiska egenskaperna och den andliga karaktären hos den Tredje Personen på verksamhetens sinnesmässiga nivåer, men så som personligheter kan urskilja fungerar denna natur aldrig fristående från fysiska eller andliga manifestationer.
9:4.2 (102.2) Det absoluta sinnet är den Tredje Personens sinne; det är oskiljaktigt från personligheten hos Gud Anden. Sinnet, i fungerande varelser, är inte avskilt från energi eller ande eller från båda. Sinne är inte en naturlig del av energi; energi är mottaglig för och reagerar för sinne; sinne kan läggas ovanpå energi, men medvetande är inte en naturlig del av den rent materiella nivån. Sinne behöver inte läggas till ren ande, ty anden är av naturen medveten och identifierande. Anden är alltid intelligent, sinnad på ett eller annat sätt. Det kan röra sig om det ena eller det andra sinnet, försinne eller supersinne, även andesinne, men det utför det som är fullt motsvarande att tänka och att veta. Andens insikt transcenderar och tilläggs, och teoretiskt sett föregår, medvetandet hos sinnet.
9:4.3 (102.3) Medskaparen är absolut endast inom sinnets domän, på den universella intelligensens områden. Sinnet hos det Tredje Ursprunget och Centret är infinit. Det transcenderar helt och hållet de aktiva och fungerande sinnesströmkretsarna i universernas universum. Sinnesutrustningen i de sju superuniverserna härstammar från de Sju Härskarandarna, Medskaparens primära personligheter. Dessa Härskarandar distribuerar sinne till storuniversum i form av det kosmiska sinnet, och ert lokaluniversum genomsyras av Nebadon-varianten av det kosmiska sinnets Orvonton-typ.
9:4.4 (102.4) Det infinita sinnet ignorerar tiden, det ultimata sinnet transcenderar tiden, det kosmiska sinnet är betingat av tiden. Så är det även med rymden: Det Infinita Sinnet är oberoende av rymden, men då nedstigning görs från den infinita nivån till nivåerna varpå de biträdande sinnesandarna fungerar måste intellektet i tilltagande grad räkna med rymden och dess begränsningar som ett faktum.
9:4.5 (102.5) Kosmisk kraft reagerar för sinne även så som kosmiskt sinne reagerar för ande. Ande är gudomligt syfte, och andesinne är gudomligt syfte i verksamhet. Energi är ting, sinne är mening, ande är värde. Även i tiden och rymden etablerar sinnet sådana relativa förhållanden mellan energi och ande som tyder på ömsesidigt släktskap i evigheten.
9:4.6 (102.6) Sinnet omformar andens värden till intellektets betydelser; viljan har makt att få sinnets betydelser att bära frukt både inom de materiella och inom de andliga domänerna. Uppstigningen till Paradiset innebär en relativ och differentierad tillväxt i ande, sinne och energi. Personligheten är den som förenar dessa den erfarenhetsmässiga individualitetens komponenter.
9:5.1 (102.7) Det Tredje Ursprunget och Centret är infinit till sitt sinne. Om universum skulle växa ut ända till oändlighet, skulle hans sinnespotential fortfarande vara tillräcklig för att begåva ett obegränsat antal varelser med lämpligt sinne och andra förutsättningar för intellekt.
9:5.2 (102.8) Inom det skapade sinnets domän härskar den Tredje Personen supremt, tillsammans med sina jämställda och underordnade medarbetare. Varelsesinnets områden har sitt exklusiva ursprung i det Tredje Ursprunget och Centret; han är sinnets utgivare. Även Fadersfragmenten finner det omöjligt att ta sin boning i människornas sinne innan väg vederbörligen har banats för dem av den Oändlige Andens sinnesverksamhet och andliga verkan.
9:5.3 (103.1) Sinnets unika drag består däri, att det kan utges till ett så brett urval av liv. Genom sina skapande och sina skapade medarbetare vårdar sig det Tredje Ursprunget och Centret om alla sinnen på alla sfärer. Han vårdar sig om människans och det under människan stående intellektet genom sinnesbiträden i lokaluniverserna, och genom de fysiska övervakarnas förmedling vårdar han sig även om de lägsta icke-erfarande primitiva livsarterna. Och alltid är det personligheter av sinne och ande eller sinne och energi som vårdar sig om sinnesöversinseendet.
9:5.4 (103.2) Då Gudomens Tredje Person är sinnets ursprung är det helt naturligt att de evolutionära viljevarelserna finner det lättare att bilda förståeliga uppfattningar om den Oändlige Anden än om vare sig den Evige Sonen eller den Universelle Fadern. Medskaparens verklighet avslöjas ofullständigt i själva existensen av människans sinne. Medskaparen är anfader till det kosmiska sinnet, och människans sinne är en individualiserad strömkrets, en opersonlig del, av detta kosmiska sinne så som det utges i ett lokaluniversum av en Skapande Dotter till det Tredje Ursprunget och Centret.
9:5.5 (103.3) Även fast den Tredje Personen är sinnets ursprung, skall ni inte ta er friheten att hålla alla sinnesfenomen för gudomliga. Människans intellekt har sina rötter i djurarternas materiella ursprung. Intelligensen i universum är inte en sannare uppenbarelse av Gud som är sinne, än den fysiska naturen är en sann uppenbarelse av Paradisets skönhet och harmoni. Fulländningen finns i naturen, men naturen är inte fulländad. Medskaparen är sinnets ursprung, men sinnet är inte Medskaparen.
9:5.6 (103.4) Sinnet på Urantia är en kompromiss mellan tankefullkomlighetens väsen och den evolverande mentaliteten hos er omogna människonatur. Planen för er intellektuella utveckling syftar verkligen till en himmelsk fulländning, men ni är långt ifrån detta gudomliga mål då ni fungerar i köttets tempel. Sinnet är sannerligen av gudomligt ursprung, och det har en gudomlig ödesbestämmelse, men ert dödliga sinne har inte ännu gudomlig värdighet.
9:5.7 (103.5) För ofta, alltför ofta, fördärvar ni ert sinne med oärlighet och förhärdar det med orättfärdighet; ni utsätter det för djurisk rädsla och förvrider det med onödig ängslan. Därför kan sinnet så som ni känner det på er uppstigningsvärld, fastän dess ursprung är gudomligt, knappast bli föremål för stor beundran, än mindre för tillbedjan eller dyrkan. Kontemplationen av människans omogna och inaktiva intellekt borde leda endast till reaktioner av ödmjukhet.
9:6.1 (103.6) Det Tredje Ursprunget och Centret, den universella intelligensen, är personligen medveten om varje sinne, varje intellekt, i hela skapelsen, och han håller en personlig och fullkomlig kontakt med alla dessa med sinne begåvade fysiska, morontiella och andliga varelser i de vidsträckta universerna. Alla dessa sinnesaktiviteter hålls i greppet av den absoluta sinnesgravitationens krets, som har sitt centrum i det Tredje Ursprunget och Centret och är en del av den Oändlige Andens personliga medvetande.
9:6.2 (103.7) I stort sett så som Fadern drar all personlighet till sig, och så som Sonen attraherar all andlig verklighet, så utövar Samverkaren en dragningskraft på alla sinnen; han totalt dominerar och övervakar den universella sinnesströmkretsen. Alla sanna och genuina intellektuella värden, alla gudomliga tankar och fulländade idéer, dras ofelbart in i denna absoluta sinnesströmkrets.
9:6.3 (104.1) Sinnesgravitationen kan fungera oberoende av den materiella och den andliga gravitationen, men var och när de senare två än stöter ihop, fungerar alltid sinnesgravitationen. När alla tre är associerade kan personlighetsgravitationen omsluta den materiella varelsen — vare sig denna är fysisk eller morontiell, finit eller absonit. Men oberoende härav, om till och med opersonliga varelser förses med sinne får de förmågan att tänka och de ges medvetande trots den totala avsaknaden av personlighet.
9:6.4 (104.2) En självexistens med personlighetsvärdighet — mänsklig eller gudomlig, odödlig eller potentiellt odödlig — uppkommer emellertid inte av vare sig ande, sinne eller materia; det är en gåva från den Universelle Fadern. Inte heller är samverkan mellan ande-, sinne- och materiell gravitation en förutsättning för personlighetsgravitationens framträdande. Faderns strömkrets kan omsluta en med sinne utrustad materiell varelse som inte reagerar för andegravitation, eller den kan innesluta en med sinne försedd ande som inte reagerar för materiell gravitation. Personlighetsgravitationens verksamhet är alltid en viljeakt hos den Universelle Fadern.
9:6.5 (104.3) Medan sinnet är energiassocierat i rent materiella varelser och andeassocierat i rent andliga personligheter, har otaliga klasser av personligheter, människan medräknad, sinne som är associerat med både energi och med ande. De andliga aspekterna av varelsesinnet reagerar ofelbart på dragningen från den Evige Sonens andegravitation; de materiella aspekterna reagerar på gravitationsdraget i det materiella universumet.
9:6.6 (104.4) Det kosmiska sinnet, när det inte är associerat med vare sig energi eller ande, är inte underställt gravitationskraven från vare sig de materiella eller de andliga strömkretsarna. Rent sinne är endast underställt Samverkarens universella gravitationsgrepp. Rent sinne är nära besläktat med det infinita sinnet, och det infinita sinnet (teoretiskt sett ett koordinat till andens och energins absolut) är uppenbarligen en lag i sig själv.
9:6.7 (104.5) Ju större skillnad mellan ande och energi, desto större är den iakttagbara sinnesverksamheten; ju mindre olikhet mellan energi och ande, desto mindre är den iakttagbara sinnesverksamheten. Uppenbarligen är det kosmiska sinnets verksamhet störst i tidens universer i rymden. Här förefaller sinnet att fungera i en mellanzon mellan energi och ande; men detta är inte sant om de högre sinnesnivåerna; i Paradiset är energi och ande väsentligen ett.
9:6.8 (104.6) Sinnesgravitationens krets är tillförlitlig; den utgår från Gudomens Tredje Person i Paradiset, men inte all iakttagbar sinnesverksamhet är förutsägbar. Överallt i den kända skapelsen finns det vid sidan av denna sinnets strömkrets någon närvaro som är föga förstådd och vars verkan inte kan förutses. Vi tror att denna oförutsebarhet delvis kan hänföras till det Universella Absolutets verksamhet. Vad denna verksamhet är vet vi inte; vad som förorsakar den, kan vi endast gissa; om dess förhållande till skapade varelser kan vi endast spekulera.
9:6.9 (104.7) Vissa faser av oförutsebarheten i det finita sinnet kan bero på den Suprema Varelsens ofullständighet, och det finns en vid zon av aktiviteter där Samverkaren och det Universella Absolutet möjligen tangerar varandra. Det finns mycket beträffande sinnet som är okänt, men detta är vi säkra på: den Oändlige Anden är det perfekta uttrycket för Skaparens sinne till alla skapade varelser; den Suprema Varelsen är det evolverande uttrycket för alla skapade varelsers sinne till deras Skapare.
9:7.1 (105.1) Samverkaren har förmågan att koordinera alla nivåer av universumaktualhet på ett sådant sätt att det möjliggör ett samtidigt iakttagande av det mentala, det materiella och det andliga. Detta är fenomenet återspegling i universum, denna unika och oförklarliga förmåga att se, höra, uppfatta och veta allting samtidigt som det händer överallt i ett superuniversum och att med återspegling fokusera all denna information och kunskap till vilken som helst önskad punkt. Återspeglingsverksamheten förekommer fulländad i varje högkvartersvärld i de sju superuniverserna. Den verkar även inom superuniversernas alla sektorer och innanför lokaluniversernas gränser. Återspeglingen fokuseras slutligen i Paradiset.
9:7.2 (105.2) Återspeglingsfenomenet, så som det avslöjas i superuniversernas högkvartersvärldar i den häpnadsväckande verksamheten som utförs av där stationerade återspeglande personligheter, representerar den mest komplexa ömsesidiga föreningen av alla faser av existens som står att finna i hela skapelsen. Andens kraftlinjer kan ledas tillbaka till Sonen, fysisk energi till Paradiset och sinnet till det Tredje Ursprunget; men i det enastående återspeglingsfenomenet i universum har vi en unik och exceptionell förening av alla tre, så associerade att det är möjligt för universumhärskarna att veta om avlägsna förhållanden ögonblickligen, samtidigt med att de inträffar.
9:7.3 (105.3) Mycket av återspeglingstekniken förstår vi, men det finns många faser som sannerligen förbryllar oss. Vi vet att Samverkaren är universumcentret för sinnesströmkretsen, att han är anfader till det kosmiska sinnet, och att det kosmiska sinnet verkar under dominans av det Tredje Ursprungets och Centrets absoluta sinnesgravitation. Vi vet vidare att det kosmiska sinnets strömkretsar influerar de intellektuella nivåerna i all känd tillvaro; de innehåller de universella rymdrapporterna, och alldeles lika säkert har de sin fokus i de Sju Härskarandarna och sammanstrålar i det Tredje Ursprunget och Centret.
9:7.4 (105.4) Förhållandet mellan det finita kosmiska sinnet och det gudomliga absoluta sinnet förefaller att evolvera i den Supremes erfarenhetsmässiga sinne. Vi får lära oss att detta erfarenhetsmässiga sinne i tidens gryning utgavs till den Supreme av den Oändlige Anden, och vi gissar att vissa drag i återspeglingsfenomenet kan förklaras endast med att förutsätta aktivitet av det Suprema Sinnet. Om den Supreme inte har del i återspeglingen kan vi rakt inte förklara de invecklade transaktionerna och ofelbara funktionerna som detta världsalltets medvetande ansvarar för.
9:7.5 (105.5) Återspeglingen förefaller att vara allvetandet inom gränserna för det erfarenhetsmässiga finita och representerar eventuellt uppkomsten av närvaromedvetandet hos den Suprema Varelsen. Om detta antagande är sant, då innebär utnyttjandet av återspeglingen, i varje fas därav, detsamma som partiell kontakt med den Supremes medvetande.
9:8.1 (105.6) Den Oändlige Anden har full makt att överföra många av sina befogenheter och privilegier till sina sinsemellan jämställda och underordnade personligheter och representanter.
9:8.2 (105.7) Den Oändlige Andens första gudomsskapande handling, vari han fungerade skilt från Treenigheten men i någon ouppenbarad association med Fadern och Sonen, personaliserade existensen av Paradisets Sju Härskarandar, distributörerna av den Oändlige Anden till universerna.
9:8.3 (106.1) Det Tredje Ursprunget och Centret har ingen direkt representant i ett superuniversums högkvarter. Var och en av dessa sju skapelser är beroende av en av Paradisets Härskarandar, som verkar genom de sju Återspeglande Andarna placerade i superuniversumets huvudstad.
9:8.4 (106.2) Den följande och fortgående skapande handlingen som utförs av den Oändlige Anden avslöjas då och då i frambringandet av Skapande Andar. Varje gång den Universelle Fadern och den Evige Sonen blir föräldrar till en Skaparson, blir den Oändlige Anden anfader till ett lokaluniversums Skapande Ande, som blir den nära medarbetaren till denne Skaparson i all senare universumerfarenhet.
9:8.5 (106.3) Precis så som det är nödvändigt att skilja mellan den Evige Sonen och Skaparsönerna, så är det nödvändigt att göra åtskillnad mellan den Oändlige Anden och de Skapande Andarna, Skaparsönernas jämställda i lokaluniverserna. Det som den Oändlige Anden är för hela skapelsen, det är en Skapande Ande för ett lokaluniversum.
9:8.6 (106.4) Det Tredje Ursprunget och Centret representeras i storuniversum av en omfattande skara av omvårdande andar, budbärare, lärare, domare, biträden och rådgivare, tillsammans med övervakare av vissa strömkretsar av fysisk, morontiell och andlig natur. Inte alla av dessa varelser är personligheter i termens strikta bemärkelse. Personlighet av det slag som finita varelser har kännetecknas av:
9:8.7 (106.5) 1. Subjektivt självmedvetande.
9:8.8 (106.6) 2. Objektiv reaktion på Faderns personlighetsströmkrets.
9:8.9 (106.7) Det finns skaparpersonligheter och skapade varelsers personligheter, och förutom dessa två grundläggande typer finns det Tredje Ursprungets och Centrets personligheter, varelser som är personliga för den Oändlige Anden, men som inte är okvalificerat personliga för skapade varelser. Det Tredje Ursprungets personligheter har inte del i Faderns personlighetsströmkrets. Personlighet av Första Ursprunget och personlighet av Tredje Ursprunget kan ömsesidigt kontakta varandra; all personlighet kan kontaktas.
9:8.10 (106.8) Fadern utger personlighet av sin personliga fria vilja. Varför han gör det kan vi endast gissa; hur han gör det vet vi inte. Inte heller vet vi varför det Tredje Ursprunget utger icke-Fader-personlighet, men detta gör den Oändlige Anden för egen del i skapande samverkan med den Evige Sonen och på talrika för er okända sätt. Den Oändlige Anden kan också handla för Faderns del vid utgivandet av Första Ursprungets personlighet.
9:8.11 (106.9) Det finns talrika typer av det Tredje Ursprungets personligheter. Den Oändlige Anden utger Tredje Ursprungets personlighet till talrika grupper som inte är med i Faderns personlighetsströmkrets, såsom vissa av styrkeledarna. Likaså relaterar den Oändlige Anden till, som personligheter, talrika grupper av varelser sådana som de Skapande Andarna, som är i en klass för sig i sina relationer till de skapade, som hör till Faderns krets.
9:8.12 (106.10) Både Första Ursprungets och Tredje Ursprungets personligheter är begåvade med allt som människan associerar med begreppet personlighet, och mera därtill; de har sinne som omfattar minne, förnuft, omdöme, skapande fantasi, idéassociation, beslutsförmåga, valförmåga och talrika andra för de dödliga helt okända intellektuella förmågor. Med få undantag har de klasser som har uppenbarats för er form och en tydlig individualitet; de är verkliga varelser. En majoritet av dem är synliga för alla klasser av andevarelser.
9:8.13 (107.1) Även du kommer att kunna se dina andliga kompanjoner som hör till de lägre klasserna så snart du har befriats från dina nuvarande materiella ögons begränsade syn och har begåvats med en morontiaform med dess vidgade känslighet för den verklighet som andliga ting utgör.
9:8.14 (107.2) Det Tredje Ursprungets och Centrets funktionella familj, så som den uppenbaras för er i dessa berättelser, fördelar sig på tre stora grupper:
9:8.15 (107.3) I. De Suprema Andarna. En grupp av blandat ursprung som bland andra omfattar följande klasser:
9:8.16 (107.4) 1. Paradisets Sju Härskarandar.
9:8.17 (107.5) 2. Superuniversernas Återspeglande Andar.
9:8.18 (107.6) 3. Lokaluniversernas Skapande Andar.
9:8.19 (107.7) II. Styrkeledarna. En grupp av kontrollvarelser och -agenter som fungerar överallt i den organiserade rymden.
9:8.20 (107.8) III. Den Oändlige Andens personligheter. Denna beteckning anger inte nödvändigtvis att dessa varelser är Tredje Ursprungets personligheter fastän några av dem är unika som viljevarelser. De grupperas vanligen i tre huvudklasser:
9:8.21 (107.9) 1. Den Oändlige Andens Högre Personligheter.
9:8.22 (107.10) 2. Rymdens Budbärarskaror.
9:8.23 (107.11) 3. Tidens Omvårdande Andar.
9:8.24 (107.12) Dessa grupper tjänar i Paradiset, i det centrala eller residensuniversumet och i superuniverserna, och de omfattar klasser som fungerar i lokaluniverserna medräknat konstellationer, system och planeter.
9:8.25 (107.13) Andepersonligheterna i den Gudomlige och Oändlige Andens vidsträckta familj är för evigt hängivna sitt tjänande att utge Guds kärlek och Sonens barmhärtighet till alla förståndsvarelser i tidens och rymdens evolutionära världar. Dessa andevarelser bildar den levande stege längs vilken den dödliga människan kliver från kaos till härlighet.
9:8.26 (107.14) [Uppenbarat på Urantia av en Gudomlig Rådgivare från Uversa, bemyndigad av Dagarnas Forna att beskriva den Oändlige Andens väsen och verk.]
Urantiaboken
Kapitel 10
10:0.1 (108.1) DE EVIGA Gudomarnas Paradistreenighet underlättar Faderns befrielse från personlighetsabsolutism. Treenigheten förbinder fullkomligt det gränslösa uttrycket av Guds infinita personliga vilja med Gudomens absoluthet. Den Evige Sonen och de olika Sönerna av gudomligt ursprung tillsammans med Samverkaren och hans universumbarn, bidrar effektivt till Faderns befrielse från de begränsningar som annars ligger i överhöghet, fullkomlighet, oföränderlighet, evighet, universalitet, absoluthet och infinitet.
10:0.2 (108.2) Paradistreenigheten möjliggör effektivt ett fullt uttryckande och en fullkomlig uppenbarelse av Gudomens eviga väsen. Treenighetens Stationära Söner erbjuder likaså en fullständig och perfekt uppenbarelse av gudomlig rättvisa. Treenighet är gudomsenhetlighet, och denna enhetlighet vilar evigt på de absoluta grundvalarna av den gudomliga ettheten hos de tre ursprungliga, jämställda och samexisterande personligheterna: Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden.
10:0.3 (108.3) Då vi i den nuvarande situationen på evighetens cirkel ser bakåt till det ändlösa förgångna kan vi upptäcka endast en oundviklig nödvändighet i universums angelägenheter, och det är Paradistreenigheten. Jag anser att Treenigheten var oundviklig. När jag ser på tidens förgångna, nuvarande och framtida skeden anser jag att ingenting annat i universernas universum har varit oundvikligt. Det nuvarande totaluniversum, sett i tiden bakåt eller framåt, är otänkbart utan Treenigheten. Utgående från Paradistreenigheten kan vi föreställa oss alternativa eller rentav mångahanda sätt att göra allt möjligt, men utan Faderns, Sonens och Andens Treenighet kan vi inte föreställa oss hur den Infinite, med beaktande av Gudomens absoluta etthet, skulle kunna uppnå en trefaldig och jämlik personalisering. Ingen annan uppfattning om skapelsen når upp till Treenighetens mått på fullständigheten av den absoluthet som tillhör gudomsenhetligheten, tillsammans med fullheten i den viljebefrielse som medföljer den trefaldiga personaliseringen av Gudomen.
10:1.1 (108.4) Det förefaller som om Fadern, långt tillbaka i evigheten, initierade principen om en djupgående självdistribution. Det finns något som tillhör den Universelle Faderns osjälviska, kärleksfulla och älskvärda väsen som får honom att förbehålla sig själv utövandet av endast de förmågor och den auktoritet som han uppenbarligen finner det omöjligt att delegera eller begåva.
10:1.2 (108.5) Den Universelle Fadern har hela tiden avstått från varje sådan del av sig själv som kan skänkas till någon annan Skapare eller skapad. Han har delegerat till sina gudomliga Söner och deras associerade förståndsvarelser varje rättighet och all auktoritet som kunde delegeras. Han har verkligen överfört till sina Suveräna Söner, i deras respektive universer, varje överförbart privilegium inom den administrativa makten. Beträffande angelägenheterna i ett lokaluniversum har han gjort varje Suverän Skaparson alldeles lika fullkomlig, kompetent och auktoritativ som den Evige Sonen är i det ursprungliga och centrala universumet. Han har gett bort, i själva verket begåvat med personlighetsinnehavets värdighet och helighet, allt av sig själv och alla sina egenskaper, allt som bara var möjligt för honom att avstå från, på varje sätt, i varje tidsålder, på varje plats, till varje person och i varje universum förutom det där han har sin centrala boning.
10:1.3 (109.1) Den gudomliga personligheten är inte självcentrerad; självdistribution och delgivande av personlighet karakteriserar det gudomliga, med fri vilja utrustade jaget. Skapade varelser längtar efter kontakt med andra personliga varelser; Skapare önskar dela gudomligheten med sina universumbarn; den Infinites personlighet avslöjas som den Universelle Fadern, som delar tillvarons verklighet och jagets jämlikhet med två jämställda personligheter: den Evige Sonen och Samverkaren.
10:1.4 (109.2) För kunskap om Faderns personlighet och gudomliga egenskaper kommer vi alltid att vara beroende av den Evige Sonens uppenbarelser, ty då den gemensamma skapelseakten utfördes, när Gudomens Tredje Person plötsligt blev till som personlighet och verkställde sina gudomliga föräldrars kombinerade tankar, upphörde Fadern att existera som okvalificerad personlighet. Då Samverkaren blev till och skapelsens centrala kärna materialiserades, skedde vissa eviga förändringar. Gud gav sig själv som en absolut personlighet till sin Evige Son. Sålunda utger Fadern ”infinitetens personlighet” till sin enfödde Son, medan de båda utger sin eviga förenings ”sampersonlighet” till den Oändlige Anden.
10:1.5 (109.3) Av dessa och andra orsaker bortom det finita sinnets fattning är det ytterst svårt för människovarelsen att förstå Guds infinita faderspersonlighet annat än så som den universellt uppenbaras i den Evige Sonen och, med Sonen, är universellt aktiv i den Oändlige Anden.
10:1.6 (109.4) Eftersom Guds Paradissöner besöker de evolutionära världarna och ibland rentav vistas där i de dödligas köttsliga gestalt, och då dessa utgivningar gör det möjligt för den dödliga människan att verkligen få veta någonting om den gudomliga personlighetens väsen och karaktär, måste därför de skapade varelserna på planetsfärerna ty sig till utgivningen av dessa Paradissöner för behörig och tillförlitlig information om Fadern, Sonen och Anden.
10:2.1 (109.5) Genom treenigandets förfarande ger Fadern ifrån sig den okvalificerade andepersonlighet som är Sonen, men i och med detta gör han sig själv till denne samme Sons Fader och skaffar sig därmed obegränsad förmåga att bli den gudomlige Fadern till alla senare skapade, eventuerade eller andra personaliserade slag av intelligenta viljevarelser. Som den absoluta och obegränsade personligheten kan Fadern fungera endast som och med Sonen, men som en personlig Fader fortsätter han att utge personlighet till de skilda nivåernas olika skaror av intelligenta viljevarelser, och han upprätthåller för evigt kärleksfulla personliga förhållanden med denna omfattande familj av universumbarn.
10:2.2 (109.6) Efter det att Fadern har utgett hela sig själv till sin Sons personlighet, och när denna handling av självskänkning är slutförd och fulländad, utger de eviga kompanjonerna gemensamt, av den infinita styrka och det infinita väsen som sålunda existerar i föreningen av Fader och Son, de kvaliteter och egenskaper som bildar ytterligare en varelse lik dem själva, och denna sampersonlighet, den Oändlige Anden, avslutar Gudomens existentiella personalisering.
10:2.3 (110.1) Sonen är nödvändig för Guds faderskap. Anden är nödvändig för broderskapet mellan den Andre och den Tredje Personen. Tre personer är den minsta sociala gruppen, men detta är den minsta av alla de många orsakerna att tro på Samverkarens oundviklighet.
10:2.4 (110.2) Det Första Ursprunget och Centret är den infinita faderspersonligheten, den obegränsade ursprungspersonligheten. Den Evige Sonen är det okvalificerade personlighetsabsolutet, den gudomliga varelse som genom all tid och evighet står som den fulländade uppenbarelsen av Guds personliga väsen. Den Oändlige Anden är sampersonlighet, den unika personliga konsekvensen av den eviga unionen Fadern-Sonen.
10:2.5 (110.3) Det Första Ursprungets och Centrets personlighet är infinitetens personlighet minskad med den Evige Sonens absoluta personlighet. Det Tredje Ursprungets och Centrets personlighet är den superadditiva konsekvensen av föreningen mellan den befriade Faderspersonligheten och den absoluta Sonpersonligheten.
10:2.6 (110.4) Den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden är unika personer; ingen är ett duplikat; var och en är ursprunglig; alla är förenade.
10:2.7 (110.5) Endast den Evige Sonen upplever de gudomliga personlighetsrelationerna i full utsträckning, medvetande om att både vara son till Fadern och fader till Anden och gudomligt jämlik med både Fader-anfadern och med Ande-kompanjonen. Fadern känner upplevelsen att ha en Son som är hans jämlike, men han känner inga tidigare anfäder. Den Evige Sonen har erfarenheten av att vara son, kännedom om personlighetens anor, och samtidigt är Sonen medveten om att vara den ene föräldern till den Oändlige Anden. Den Oändlige Anden är medveten om dubbla personlighetsanor men är inte förälder till en jämställd Gudomspersonlighet. Med Anden är den existentiella serien av Gudomens personalisering avslutad; det Tredje Ursprungets och Centrets primära personligheter är erfarenhetsmässiga och sju till antalet.
10:2.8 (110.6) Jag har mitt ursprung hos Paradistreenigheten. Jag känner Treenigheten som förenad Gudom; jag vet också att Fadern, Sonen och Anden existerar och verkar i sina bestämda personliga kapaciteter. Jag vet med säkerhet att de inte endast verkar personligen och gemensamt, utan att de även koordinerar sina utföranden i olika grupperingar så att de till slut fungerar i sju olika bemärkelser, ensamma eller flera tillsammans. Och eftersom dessa sju föreningar uttömmer möjligheterna till sådana gudomlighetskombinationer är det oundvikligt att realiteterna i universum förekommer i sju variationer av värden, betydelser och personlighet.
10:3.1 (110.7) Trots att det finns endast en Gudom finns det tre riktiga och gudomliga personaliseringar av Gudomen. Beträffande människornas begåvande med gudomliga Riktare, sade Fadern: ”Låt oss göra den dödliga människan till vår avbild.” Överallt i skrifterna på Urantia återkommer denna hänvisning till en plural Gudoms agerande, vilket klart anger ett medvetande om existensen av och verksamheten utförd av de tre Ursprungen och Centren.
10:3.2 (110.8) Vi får lära oss att Sonen och Anden uppehåller samma och ensartade relationer till Fadern i treenighetsassociationen. I evigheten och som Gudomar gör de det otvivelaktigt, men i tiden och som personligheter uppvisar de relationer av mycket olika natur. Sedda från Paradiset ut mot universerna förefaller dessa relationer verkligen mycket likartade, men sedda från rymdens domäner förefaller de helt olikartade.
10:3.3 (111.1) De gudomliga Sönerna är sannerligen ”Guds Ord”, men Andens barn är i sanning ”Guds Verk”. Gud talar genom Sonen och verkar, tillsammans med Sonen, genom den Oändlige Anden, medan i alla aktiviteter i universum Sonen och Anden är utomordentligt broderliga, arbetande som två jämlika bröder med beundran för och kärlek till en ärad och gudomligt respekterad gemensam Fader.
10:3.4 (111.2) Fadern, Sonen och Anden är helt visst jämlika till sin natur, jämställda till sitt väsen, men det finns omisskännliga skillnader i deras framträdanden i universum, och då de verkar ensamma är varje person av Gudomen uppenbarligen begränsad i fråga om absoluthet.
10:3.5 (111.3) Innan den Universelle Fadern av egen vilja ger ifrån sig den personlighet samt de förmågor och egenskaper som bildar Sonen och Anden förefaller han att ha varit (filosofiskt sett) en okvalificerad, absolut och infinit Gudom. Men ett sådant teoretiskt Första Ursprung och Center utan en Son kunde inte i någon betydelse av detta ord anses vara den Universelle Fadern; faderskap är inte verkligt utan en son. Och vidare, för att ha varit absolut i en total betydelse måste Fadern i någon evigt avlägsen stund ha existerat ensam. Men han har aldrig haft en sådan ensam existens; Sonen och Anden är båda sameviga med Fadern. Det Första Ursprunget och Centret har alltid varit, och kommer för evigt att vara, den evige Fadern till den Ursprunglige Sonen och, med Sonen, den evige stamfadern för den Oändlige Anden.
10:3.6 (111.4) Vi observerar att Fadern har avstått från absoluthetens alla direkta manifestationer med undantag för absolut faderskap och absolut vilja. Vi vet inte om viljan är en oskiljbar egenskap hos Fadern; vi kan endast observera att han inte avstod från viljan. Denna viljans infinitet måste ha varit evigt inneboende i det Första Ursprunget och Centret.
10:3.7 (111.5) Genom att utge personlighetens absoluthet till den Evige Sonen frigör sig Fadern från personlighetsabsolutismens fjättrar, men därmed tar han ett steg som gör det för evigt omöjligt för honom att verka ensam som personlighetsabsolut. Och med den slutliga personaliseringen av samexisterande Gudom — Samverkaren — uppkommer det avgörande ömsesidiga treenighetsberoendet mellan de tre gudomliga personligheterna med hänsyn till totaliteten av Gudomens funktion i det absoluta.
10:3.8 (111.6) Gud är Fader-Absolutet för alla personligheter i universernas universum. Fadern är personligen absolut när det gäller handlingsfrihet, men i tidens och rymdens universer, i de som har gjorts, de som är i görningen och de som ännu skall göras, kan Fadern som total Gudom inte urskiljas som absolut utom i Paradistreenigheten.
10:3.9 (111.7) Det Första Ursprunget och Centret fungerar utanför Havona i de fenomenella universerna som följer:
10:3.10 (111.8) 1. Som skapare, genom Skaparsönerna, hans sonsöner.
10:3.11 (111.9) 2. Som övervakare, genom gravitationscentret i Paradiset.
10:3.12 (111.10) 3. Som ande, genom den Evige Sonen.
10:3.13 (111.11) 4. Som sinne, genom Samskaparen.
10:3.14 (111.12) 5. Som Fader, han håller föräldrakontakt med alla skapade varelser genom sin personlighetsströmkrets.
10:3.15 (111.13) 6. Som person, han verkar direkt överallt i skapelsen genom sina exklusiva fragment — i den dödliga människan genom Tankeriktarna.
10:3.16 (111.14) 7. Som total Gudom, så fungerar han endast i Paradistreenigheten.
10:3.17 (112.1) Alla dessa den Universelle Faderns överföringar och delegeranden av behörighet är helt frivilliga och självvalda. Den allsmäktige Fadern påtar sig avsiktligt dessa begränsningar av makten i universum.
10:3.18 (112.2) Den Evige Sonen förefaller att fungera som ett med Fadern i alla andliga avseenden utom vid utgivandet av Gudsfragment och vid andra förpersonliga aktiviteter. Inte heller är Sonen nära identifierad med de intellektuella aktiviteterna hos materiella varelser eller med energifunktionerna i de materiella universerna. Som absolut fungerar Sonen som en person och endast inom det andliga universumets domäner.
10:3.19 (112.3) Den Oändlige Anden är förvånansvärt universell och otroligt mångsidig i alla sina operationer. Han verkar inom sinnets, materiens och andens sfärer. Samverkaren representerar associationen Fader-Son, men han fungerar även för sig själv. Han tar inte direkt befattning med den fysiska gravitationen, den andliga gravitationen eller personlighetsströmkretsen, men han deltar mer eller mindre i alla andra aktiviteter i universum. Samtidigt som den Oändlige Anden uppenbarligen är beroende av tre existentiella och absoluta gravitationskontroller förefaller han att utöva tre superkontroller. Denna trefaldiga förmåga används på många sätt för att transcendera och synbarligen neutralisera även manifestationer av primära krafter och energier, ända upp till de superultimata gränserna mot absolutheten. I vissa situationer transcenderar dessa superkontroller absolut rentav den kosmiska verklighetens primära manifestationer.
10:4.1 (112.4) Av alla absoluta associationer är Paradistreenigheten (den första trefalden) unik i sin egenskap av en exklusiv association av personlig Gudom. Gud fungerar som Gud endast i förhållande till Gud och till dem som kan känna Gud, men som absolut Gudom endast i Paradistreenigheten och i förhållande till universums totalitet.
10:4.2 (112.5) Den eviga Gudomen är fullkomligt förenad; ändå finns det tre fullkomligt individualiserade Gudomspersoner. Paradistreenigheten gör det möjligt att samtidigt uttrycka hela mångfalden av karaktärsdrag och infinita förmågor hos det Första Ursprunget och Centret och hans eviga jämställda och av hela den gudomliga enhetligheten som finns i den odelade Gudomens universumfunktioner.
10:4.3 (112.6) Treenigheten är en association av infinita personer som fungerar i en icke-personlig bemärkelse men inte i strid mot personligheten. Illustrationen är grov, men en far, son och sonson kunde bilda ett bolag som inte är personligt men ändå underställt deras personliga vilja.
10:4.4 (112.7) Paradistreenigheten är verklig. Den existerar som Gudomsföreningen mellan Fader, Son och Ande; trots det kan Fadern, Sonen eller Anden, eller vilka som helst två av dem, fungera i förhållande till denna samma Paradistreenighet. Fadern, Sonen och Anden kan samarbeta på ett sätt som inte är Treenighet men inte som tre Gudomar. Som personer kan de samarbeta hur de vill, men det är inte Treenighet.
10:4.5 (112.8) Minns alltid att det som den Oändlige Anden gör är Samverkarens funktion. Både Fadern och Sonen verkar i och genom honom och som han. Men det vore fåfängt att försöka belysa mysteriet med Treenigheten: tre som en och i en, och en som två och verkande för två.
10:4.6 (112.9) Treenigheten är så relaterad till angelägenheterna i hela universum att den måste beaktas i våra försök att förklara helheten av någon enskild kosmisk händelse eller personlighetsrelation. Treenigheten verkar på alla nivåer i kosmos, och den dödliga människan är begränsad till den finita nivån; därför måste människan nöja sig med en finit uppfattning om Treenigheten som Treenighet.
10:4.7 (113.1) Som köttslig dödlig bör du betrakta Treenigheten i enlighet med din individuella upplysning och i harmoni med reaktionerna hos ditt sinne och din själ. Du kan veta mycket litet om Treenighetens absoluthet, men då du stiger upp mot Paradiset kommer du mången gång att bli förvånad över successiva uppenbarelser och oväntade upptäckter om Treenighetens suprematet och ultimatet, om ej rentav absoluthet.
10:5.1 (113.2) De personliga Gudomarna har egenskaper, men det är knappast följdriktigt att tala om att Treenigheten har egenskaper. Denna association av gudomliga varelser kan hellre anses ha funktioner, såsom skipandet av rättvisa, helhetsattityder, jämställd verksamhet och kosmisk överkontroll. Dessa funktioner är aktivt suprema, ultimata och (inom Gudomens gränser) absoluta vad beträffar alla levande realiteter med personlighetsvärde.
10:5.2 (113.3) Paradistreenighetens funktioner är inte helt enkelt endast summan av Faderns uppenbara gudomlighetsutgivning och de specialiserade egenskaper som är unika för Sonens och Andens personliga existens. Treenighetsassociationen mellan de tre Paradisgudomarna resulterar i utvecklandet, eventuerandet och gudifierandet av nya betydelser, värden, förmågor och kapaciteter för universell uppenbarelse, verksamhet och administration. Levande associationer, människofamiljer, sociala grupper eller Paradistreenigheten växer till sig inte endast av en aritmetisk addition. Gruppotentialen överstiger alltid betydligt den enkla summan av egenskaperna hos gruppens individer.
10:5.3 (113.4) Treenigheten uppehåller en unik attityd som Treenighet gentemot hela det förgångna, nuvarande och framtida universumet. Treenighetens funktioner kan bäst beaktas i förhållande till Treenighetens universumattityder. Dessa attityder är samtidiga och kan vara flera beträffande varje enskild situation eller händelse:
10:5.4 (113.5) 1. Attityd gentemot det finita. Treenighetens största självbegränsning är dess attityd gentemot det finita. Treenigheten är inte en person, inte heller är den Suprema Varelsen en exklusiv personalisering av Treenigheten, men den Supreme kommer närmast en sådan styrka-personlighetsfokusering av Treenigheten som kan förstås av finita varelser. Därför talar man ibland om Treenighetens förhållande till det finita som Suprematetens Treenighet.
10:5.5 (113.6) 2. Attityd gentemot det absonita. Paradistreenigheten beaktar de existensnivåer som är mer än finita men mindre än absoluta, och detta förhållande benämns ibland Ultimatetens Treenighet. Varken den Ultimate eller den Supreme representerar helt Paradistreenigheten, men i ett begränsat avseende och för sina respektive nivåer ser vardera ut att representera Treenigheten under de förpersonliga skedena av utveckling av erfarenhetsmässig styrka.
10:5.6 (113.7) 3. Den absoluta attityden hos Paradistreenigheten gäller förhållandet till absoluta existenser och kulminerar i den totala Gudomens verksamhet.
10:5.7 (113.8) Den Infinita Treenigheten innefattar den jämställda verksamheten i det Första Ursprungets och Centrets alla trefaldiga förhållanden — ogudifierade såväl som gudifierade — och är därför mycket svår att fatta för personligheter. Vid begrundandet av Treenigheten som infinit skall ni inte förbise de sju trefalderna; därmed kan vissa svårigheter att förstå undvikas, och vissa paradoxer kan delvis få sin förklaring.
10:5.8 (114.1) Men jag har inte till mitt förfogande ett språk som skulle göra det möjligt för mig att överföra till det begränsade människosinnet hela sanningen om och den eviga betydelsen av Paradistreenigheten samt karaktären av den oupphörliga ömsesidiga associationen mellan den infinita fullkomlighetens tre varelser.
10:6.1 (114.2) All lag har sin begynnelse i det Första Ursprunget och Centret; han är lagen. Administrationen av den andliga lagen hör till det Andra Ursprunget och Centret. Uppenbarelsen av lagen, förkunnandet och tolkningen av de gudomliga statuterna, är det Tredje Ursprungets och Centrets funktion. Lagens tillämpning, rättskipningen, faller inom Paradistreenighetens område och verkställs av vissa Treenighetens Söner.
10:6.2 (114.3) Rättvisan är en naturlig del av Paradistreenighetens universella suveränitet, men godhet, barmhärtighet och sanning är uttryck för omvårdnaden i universum utgående från de gudomliga personligheter vilkas gudomsunion utgör Treenigheten. Rätten är inte en attityd hos Fadern, Sonen eller Anden. Rätten är treenighetsattityden hos dessa kärlekens, barmhärtighetens och omvårdnadens personligheter. Ingen av Paradisgudomarna handhar rättvisan. Rättvisan är aldrig en personlig attityd; den är alltid en funktion av ett flertal.
10:6.3 (114.4) Bevismaterialet, grunden för vad som är rättvist (rättvisan i harmoni med barmhärtigheten), tillhandahålls av de personligheter av det Tredje Ursprunget och Centret, Faderns och Sonens gemensamma representant till alla världar och till alla förståndsvarelsernas sinnen i hela skapelsen.
10:6.4 (114.5) Domen, rättvisans slutliga tillämpning i enlighet med det bevismaterial som har framlagts av den Oändlige Andens personligheter, är en uppgift för Treenighetens Stationära Söner, varelser som är delaktiga av den förenade Faderns, Sonens och Andens treenighetsnatur.
10:6.5 (114.6) Denna grupp av Treenighetssöner omfattar följande personligheter:
10:6.6 (114.7) 1. Suprematetens Treenigade Hemligheter.
10:6.7 (114.8) 2. Dagarnas Eviga.
10:6.8 (114.9) 3. Dagarnas Forna.
10:6.9 (114.10) 4. Dagarnas Fullkomliga.
10:6.10 (114.11) 5. Dagarnas Sentida.
10:6.11 (114.12) 6. Dagarnas Förenade.
10:6.12 (114.13) 7. Dagarnas Trogna.
10:6.13 (114.14) 8. Visdomens Fulländare.
10:6.14 (114.15) 9. Gudomliga Rådgivare.
10:6.15 (114.16) 10. Universella Censorer.
10:6.16 (114.17) Vi är barn till de tre Paradisgudomarna fungerande som Treenighet, ty jag råkar höra till den tionde av dessa grupper: de Universella Censorerna. Dessa klasser representerar inte Treenighetens attityd i universell bemärkelse; de representerar denna Gudomens kollektiva attityd endast inom områdena för domens verkställande — inom rättvisan. De planerades speciellt av Treenigheten för de uttryckliga uppgifter som de har tillsats för, och de representerar Treenigheten endast i de funktioner för vilka de har personaliserats.
10:6.17 (115.1) Dagarnas Forna och deras kompanjoner med treenighetsursprung dömer rättvist, med beaktande av suprem opartiskhet, i de sju superuniverserna. I centraluniversumet existerar dessa funktioner endast i teorin; där är opartiskhet och rättvishet en självklar del av fullkomligheten, och fullkomligheten i Havona utesluter all möjlighet till disharmoni.
10:6.18 (115.2) Rättvisan är uttryck för rättfärdighetens kollektiva tanke; barmhärtigheten är dess personliga uttryck. Barmhärtighet är kärlekens attityd; precision kännetecknar lagens verkan; gudomligt dömande är barmhärtighetens själ, ständigt i överensstämmelse med Treenighetens rättvisa, ständigt fullgörande Guds gudomliga kärlek. Fullt uppfattade och fullständigt förstådda sammanfaller Treenighetens rättfärdiga rättvisa och den Universelle Faderns barmhärtiga kärlek. Men människan har inte denna fulla förståelse för den gudomliga rättvisan. Så som människan är benägen att se det, är därför Faderns, Sonens och Andens personligheter i Treenigheten anpassade till jämställd utdelning av kärlek och lag i de erfarenhetsmässiga universerna i tiden.
10:7.1 (115.3) Gudomens Förste, Andre och Tredje Person är sinsemellan jämlika, och de är ett. ”Herren vår Gud är en.” Det råder fulländning av syftet och etthet i verkställandet i de eviga Gudomarnas gudomliga Treenighet. Fadern, Sonen och Samverkaren är sannerligen och gudomligen ett. Om en sanning står det skrivet: ”Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.”
10:7.2 (115.4) Så som det ser ut för den dödlige på den finita nivån befattar sig Paradistreenigheten, liksom den Suprema Varelsen, endast med helheten: en hel planet, ett helt universum, ett helt superuniversum, ett helt storuniversum. Denna helhetsattityd existerar därför att Treenigheten är Gudomens helhet, och av många andra orsaker.
10:7.3 (115.5) Den Suprema Varelsen är någonting mindre och någonting annat än Treenigheten fungerande i de finita universerna; men inom vissa gränser och under den nuvarande tidsåldern av ofullständig styrke-personalisering förefaller faktiskt denna evolutionära Gudom att återspegla attityden hos Suprematetens Treenighet. Fadern, Sonen och Anden fungerar inte personligen tillsammans med den Suprema Varelsen, men under nuvarande universumtidsålder samarbetar de som Treenighet med honom. Vi förstår att de uppehåller en liknande relation till den Ultimate. Vi gissar ofta på vad det personliga förhållandet skall bli mellan Paradisgudomarna och Gud den Supreme när denne slutligen har evolverat, men vi vet verkligen inte.
10:7.4 (115.6) Vi finner inte Suprematetens överkontroll att vara helt förutsägbar. Dessutom förefaller denna oförutsägbarhet att kännetecknas av en viss utvecklingsmässig ofullständighet, otvivelaktigt ett tecken på den Supremes ofullständighet och ofullständigheten i den finita reaktionen för Paradistreenigheten.
10:7.5 (115.7) Det dödliga sinnet kan omedelbart tänka sig tusen och en saker — katastrofartade fysiska tilldragelser, fasansfulla olyckshändelser, horribla olyckor, smärtsamma sjukdomar och världsomfattande plågor — och ställa frågan om sådana hemsökelser är korrelerade i den okända manövreringen av denna den Suprema Varelsens sannolika funktion. Uppriktigt sagt vet vi inte; vi är verkligen inte säkra på hur det förhåller sig. Men vi observerar helt bestämt att alla dessa svåra och mer eller mindre oförklarliga situationer med tiden alltid leder till välgång och framåtskridande för universerna. Det kan hända att förhållandena i tillvaron och livets oförklarliga skiftande öden alla sammanvävs till ett meningsfullt mönster av högt värde som följd av den Supremes funktion och Treenighetens överkontroll.
10:7.6 (116.1) Som en son till Gud kan du urskilja den personliga attityden av kärlek i Gud Faderns alla handlingar. Men du kan inte alltid förstå hur många av Paradistreenighetens handlingar i universum är till fördel för den enskilde dödlige i de evolutionära världarna i rymden. Under evighetens framåtskridande uppenbaras Treenighetens handlingar som alltigenom meningsfulla och omtänksamma, men de förefaller inte alltid så för tidens varelser.
10:8.1 (116.2) Många sanningar och fakta som berör Paradistreenigheten kan förstås endast ens delvis genom att inse nödvändigheten av en funktion som övergår det finita.
10:8.2 (116.3) Det vore oklokt att diskutera Ultimatetens Treenighets funktion, men det kan avslöjas att Gud den Ultimate är den manifestation av Treenigheten som transcendentalerna förstår. Vi är benägna att tro att förenhetligandet av totaluniversum är den handling som eventuerar den Ultimate och sannolikt återspeglar vissa, men inte alla, faser av Paradistreenighetens absonita överkontroll. Den Ultimate är en begränsad manifestation av Treenigheten i förhållande till det absonita, endast i den bemärkelse som den Supreme på detta sätt delvis representerar Treenigheten i förhållande till det finita.
10:8.3 (116.4) Den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden är i viss mening den totala Gudomens konstituerande personligheter. Deras union i Paradistreenigheten och Treenighetens absoluta funktion motsvarar den totala Gudomens funktion. Och denna fullständighet hos Gudomen överstiger både det finita och det absonita.
10:8.4 (116.5) Fastän ingen av Paradisgudomarna som enskild person faktiskt fyller hela gudomspotentialen gör de det tillsammans alla tre. Tre infinita personer tycks vara det minsta antal varelser som fordras för att aktivera den totala Gudomens förpersonliga och existentiella potential — Gudomsabsolutet.
10:8.5 (116.6) Vi känner den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden som personer, men jag känner inte personligen Gudomsabsolutet. Jag älskar och dyrkar Gud Fadern; jag respekterar och ärar Gudomsabsolutet.
10:8.6 (116.7) Jag vistades en gång i ett universum där en viss grupp varelser undervisade att finaliterna i evigheten slutligen skulle bli barn till Gudomsabsolutet. Men jag är ovillig att godta denna lösning till det mysterium som omger finaliternas framtid.
10:8.7 (116.8) Finalitkåren omfattar, bland andra, de dödliga från tiden och rymden som har uppnått fulländning i allting som har att göra med Guds vilja. Som skapade varelser och inom gränserna för de skapades förmåga känner de fullt och sant Gud. Efter att sålunda ha funnit Gud som Fadern för alla skapade måste dessa finaliter en gång börja söka den superfinita Fadern. Men detta sökande involverar en förståelse av den absonita naturen i Paradisfaderns ultimata egenskaper och karaktär. Evigheten kommer att avslöja om ett sådant uppnående är möjligt, men vi är övertygade att även om finaliterna fattar denna gudomlighetens ultimatet kommer de sannolikt inte att kunna uppnå den absoluta Gudomens superultimata nivåer.
10:8.8 (116.9) Det kan vara möjligt att finaliterna delvis kommer att uppnå Gudomsabsolutet, men även om de gör det kommer dock problemet med det Universella Absolutet att i evigheternas evighet fortsätta att fascinera, mystifiera, förvåna och utmana de uppstigande och framåtskridande finaliterna, ty vi ser att outgrundligheten när det gäller det Universella Absolutets kosmiska relationer har en benägenhet att växa i samma mån som de materiella universerna och deras andliga administration fortsätter att expandera.
10:8.9 (117.1) Endast infiniteten kan avslöja Fadern-Infiniten.
10:8.10 (117.2) [Avfattad under beskydd av en Universell Censor med behörighet av Dagarnas Forna som har sitt hemvist i Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 11
11:0.1 (118.1) PARADISET ÄR det eviga centrumet i universernas universum och hemvist för den Universelle Fadern, den Evige Sonen, den Oändlige Anden och deras gudomliga jämställda och kompanjoner. Denna centrala Ö är den kosmiska verklighetens mest gigantiska organiserade rymdkropp i hela totaluniversum. Paradiset är en materiell sfär såväl som en andlig boplats. Hela den Universelle Faderns intelligenta skapelse har sitt hemvist på materiella boplatser; därför måste också det absoluta kontrollcentrumet vara materiellt, konkret. Och det bör igen påpekas att andliga ting och andliga varelser är verkliga.
11:0.2 (118.2) Paradisets materiella skönhet består av utsöktheten i dess fysiska fullkomlighet; det storartade i Guds Ö framträder i dess invånares superba intellektuella prestationer och sinnesutveckling; den centrala Öns härlighet framkommer i den infinita begåvningen av gudomlig andepersonlighet — livets ljus. Men djupet av den andliga skönheten och undren i denna utsökta helhet ligger totalt bortom fattningsförmågan av de materiella varelsernas finita sinne. Det gudomliga hemvistets härlighet och andliga prakt är omöjliga för de dödliga att förstå. Och Paradiset är från evigheten; det finns varken anteckningar eller sägner om hur denna Ljusets och Livets Ö i alltings centrum blev till.
11:1.1 (118.3) Paradiset tjänar många syften i administrationen av världarna i universum, men för skapade varelser existerar det i första hand som Gudomens hemort. Den Universelle Faderns personliga närvaro har sitt hemvist i mitten av den övre ytan på denna nästan runda men inte sfäriska boplats för Gudomarna. Den Universelle Faderns paradisnärvaro omges omedelbart av den Evige Sonens personliga närvaro, medan de båda innesluts i den Oändlige Andens outsägliga härlighet.
11:1.2 (118.4) Gud bor, har bott och kommer för evigt att bo på denna samma centrala och eviga boplats. Vi har alltid funnit och kommer alltid att finna honom där. Den Universelle Fadern är kosmiskt fokuserad, andligen personaliserad och geografiskt befintlig i detta centrum av universernas universum.
11:1.3 (118.5) Vi känner alla den raka kurs som skall följas för att finna den Universelle Fadern. Ni kan inte förstå särskilt mycket om det gudomliga residenset emedan det är så långt borta från er och den mellanliggande rymden är så väldig, men de som kan förstå meningen med dessa enorma avstånd vet var Gud finns och har sitt residens precis lika säkert och verkligt som ni vet var New York, London, Rom eller Singapor finns, städer som definitivt och geografiskt är belägna på Urantia. Om du vore en kunnig sjöfarare, utrustad med skepp, kartor och kompass, kunde du med lätthet finna dessa städer. På samma sätt kunde du, om du hade tid och fortskaffningsmedel, om du vore andligen kvalificerad och fick nödvändig ledning, lotsas genom universum efter universum och från strömkrets till strömkrets, ständigt på färd inåt genom stjärnornas värld för att till slut stå framför det centrala skenet av den Universelle Faderns andliga härlighet. Utrustad med allt som är nödvändigt för resan, är det alldeles lika möjligt att finna Guds personliga närvaro i alltings centrum som att finna avlägsna städer på er egen planet. Det att ni inte har besökt dessa platser motbevisar på intet sätt deras realitet eller verkliga existens. Det att så få skapade varelser i universum har funnit Gud i Paradiset motbevisar på intet sätt vare sig realiteten av hans existens eller aktualheten av hans andliga person i alltings centrum.
11:1.4 (119.1) Fadern står alltid att finna på detta centrala ställe. Om han förflyttade sig skulle det uppstå ett universellt upplösningstillstånd, för i honom i detta hemvistcentrum sammanstrålar de universella gravitationslinjerna från skapelsens ände. Om vi följer personlighetsströmkretsen bakåt genom universerna eller följer de uppstigande personligheterna på deras färd inåt mot Fadern; om vi följer den materiella gravitationens linjer till nedre Paradiset eller följer den kosmiska kraftens invällande omlopp; om vi följer den andliga gravitationens linjer till den Evige Sonen eller följer den inåtgående processionen av Guds Paradissöner; vare sig vi spårar sinnesströmkretsarna eller följer de biljoner på biljoner av himmelska varelser som har sitt ursprung i den Oändlige Anden — med varje sådan observation, eller alla sådana observationer, leds vi direkt tillbaka till Faderns närvaro, till hans centrala boplats. Här är Gud personligen, bokstavligen och verkligen närvarande. Och från hans infinita varelse flödar strömmarna av liv, energi och personlighet ut till alla universer.
11:2.1 (119.2) Då ni nu börjar skymta det materiella universumets enorma omfattning, som kan urskiljas även från ert astronomiska läge, från er rymdposition i stjärnsystemen, borde det bli uppenbart för er att ett sådant väldigt materiellt universum måste ha en ändamålsenlig och värdig huvudstad, ett högkvarter som motsvarar värdigheten och infiniteten hos den universelle Härskaren över all denna omfattande och vidsträckta skapelse av materiella världar och levande varelser.
11:2.2 (119.3) Till formen skiljer sig Paradiset från de bebodda rymdkropparna: det är inte sfäriskt. Det är definitivt en ellipsoid, vars diameter är en sjättedel längre från norr till söder än från öst till väst. Den centrala Ön är praktiskt taget flat, och avståndet från den övre ytan till den nedre ytan är en tiondedel av diametern från öst till väst.
11:2.3 (119.4) Dessa olikheter i dimensionerna tillsammans med dess stationära läge och det större trycket på utflödet av kraft-energi vid Öns norra ände gör det möjligt att bestämma absolut riktning i totaluniversum.
11:2.4 (119.5) Den centrala Ön är geografisk fördelad i tre aktivitetsområden:
11:2.5 (119.6) 1. Övre Paradiset.
11:2.6 (119.7) 2. Perifera Paradiset.
11:2.7 (119.8) 3. Nedre Paradiset.
11:2.8 (119.9) Vi kallar den yta på Paradiset som upptas av personlighetsaktiviteter för den övre sidan och den motsatta ytan för den nedre sidan. Paradisets periferi tillgodohåller aktiviteter som inte är klart personliga eller icke-personliga. Treenigheten tycks dominera det personliga eller övre planet, det Okvalificerade Absolutet det nedre eller opersonliga planet. Vi uppfattar knappast det Okvalificerade Absolutet som en person, men vi tänker oss detta Absoluts funktionella rymdnärvaro som fokuserad i nedre Paradiset.
11:2.9 (120.1) Den eviga Ön består av en enda form av materialisation — stationära verklighetssystem. Denna konkreta paradissubstans består av en homogent organiserad kraftresurs i rymden som inte finns någon annanstans i hela det vidsträckta universernas universum. Den har fått många namn i olika universer, och Melkisedekarna i Nebadon gav den för länge sedan namnet absolutum. Detta Paradisets ursprungsmaterial är varken dött eller levande; det är det Första Ursprungets och Centrets ursprungliga icke-andliga uttryck; det är Paradiset, och det finns inget duplikat av Paradiset.
11:2.10 (120.2) Det förefaller oss att det Första Ursprunget och Centret har koncentrerat all absolut potential för kosmisk verklighet till Paradiset som en del av sitt förfarande att befria sig från infinitetsbegränsningar, som ett sätt att möjliggöra subinfinit skapelse, även skapelse i tid och rymd. Men därav följer inte att Paradiset vore begränsat av tid och rymd, trots att universernas universum uppvisar dessa egenskaper. Paradiset existerar utan tid och har inget läge i rymden.
11:2.11 (120.3) I stora drag rymden ser ut att få sin början just under nedre Paradiset; tiden just ovanför övre Paradiset. Tiden, så som ni förstår den, är inte något som hör till paradistillvaron, fastän den centrala Öns medborgare är fullt medvetna om händelsernas icke-tidsmässiga följd. Rörelse hör inte som en naturlig del till Paradiset; den är viljebetingad. Men begreppet avstånd, även absolut avstånd, har en mycket stor betydelse då det kan tillämpas på relativa lägen i Paradiset. Paradiset är utan rymd; följaktligen är dess områden absoluta och därför användbara på många sätt bortom det dödliga sinnets fattningsförmåga.
11:3.1 (120.4) På övre Paradiset finns det tre stora aktivitetssfärer: Gudomsnärvaron, Allra Heligaste Sfären och Heliga Området. Det vidsträckta område som omedelbart omger Gudomarnas närvaro är avskilt som den Allra Heligaste Sfären och är reserverad för funktionerna dyrkan, treenigande och hög andlig uppnåelse. Det finns inga materiella strukturer eller rent intellektuella skapelser inom denna zon; de skulle inte kunna existera där. Det är lönlöst för mig att börja beskriva för människans sinne den gudomliga naturen och den sköna storslagenheten i Paradisets Allra Heligaste Sfär. Denna värld är helt andlig, och ni är nästan helt materiella. En rent andlig verklighet existerar uppenbarligen inte för en rent materiell varelse.
11:3.2 (120.5) Även om det inte finns några fysiska materialisationer i det Allra Heligastes område finns det rikligt med minnen från era materiella dagar i det Heliga Landets sektorer och i det perifera Paradiset finns det ännu flera historiska områden som väcker minnen från forna tider.
11:3.3 (120.6) Det Heliga Området, det yttre eller boningsområdet, är delat i sju koncentriska zoner. Paradiset kallas ibland ”Faderns Hus”, då det är hans eviga residens, och dessa sju zoner betecknas ofta som ”Faderns Paradis-boningar”. Den inre eller första zonen bebos av Paradisets medborgare och de infödda havonabor som tillfälligt vistas i Paradiset. Den följande eller andra zonen är boningsområdet för de som har fötts i tidens och rymdens sju superuniverser. Denna andra zon är till en del underindelad i sju enorma områden: paradishemmet för de andevarelser och uppstigande skapade som härstammar från det evolutionära framåtskridandets universer. Var och en av dessa sektorer är uteslutande inriktad på välgången och framåtskridandet för personligheterna från ett enda superuniversum, men dessa utrymmen överstiger nästan oändligt de nuvarande sju superuniversernas behov.
11:3.4 (121.1) Var och en av Paradisets sju sektorer är underindelad i bostadsenheter lämpade som högkvarterslogement för en miljard glorifierade individuella arbetsgrupper. Ettusen av dessa enheter bildar en division. Etthundratusen divisioner är lika med en församling. Tio miljoner församlingar utgör en generalförsamling. En miljard generalförsamlingar gör en storenhet. Och denna stigande serie fortsätter med den andra storenheten, den tredje och så vidare ända till den sjunde storenheten. Och sju av storenheterna bildar en totalenhet, och sju totalenheter utgör en högenhet; och sålunda fortsätter den stigande serien med steg av sju genom hög, superhög, himmelsk och superhimmelsk till de suprema enheterna. Men inte ens detta fyller allt utrymme som finns att tillgå. Detta svindlande antal av boningsutrymmen i Paradiset, ett antal bortom er fattningsförmåga, fyller betydligt under en procent av det anvisade området i det Heliga Landet. Det finns fortfarande gott om rum för dem som är på väg inåt, ja även för dem som inte påbörjar sin färd till Paradiset förrän i den eviga framtiden.
11:4.1 (121.2) Den centrala Ön slutar plötsligt i periferin, men dess storlek är så enorm att denna slutvinkel är relativt omärklig inom varje begränsat område. Paradisets perifera yta upptas till en del av landnings- och avgångsfälten för olika grupper av andepersonligheter. Eftersom den ogenomströmmade rymdens zoner nästan stöter emot periferin landar alla transporter av personligheter till Paradiset i dessa regioner. Varken övre eller nedre Paradiset går att närma sig för transportsupernafer eller andra typer av rymdfarare.
11:4.2 (121.3) De Sju Härskarandarna har sina personliga makt- och auktoritetssäten på Andens sju sfärer som roterar runt Paradiset i rymden mellan Sonens lysande glober och Havonavärldarnas inre krets, men de har sitt högkvarter för kraftfokus inom Paradisets periferi. Här anger de Sju Suprema Styrkeledarnas långsamt cirkulerande närvaro lokaliseringen av de sju blixtstationerna från vilka vissa paradisenergier går ut till de sju superuniverserna.
11:4.3 (121.4) Här i perifera Paradiset finns de enorma historiska och profetiska utställningsområden, som har tilldelats Skaparsönerna och är tillägnade lokaluniverserna i tid och rymd. Det finns jämnt sju biljoner av dessa historiska reservat som nu har satts upp eller reserverats, men dessa arrangemang fyller alla tillsammans endast omkring fyra procent av den del av det perifera området som har anvisats för detta ändamål. Vi sluter oss till att dessa vidsträckta reserver tillhör skapelser som någon gång kommer att finnas bortom gränserna för de nuvarande kända och bebodda sju superuniverserna.
11:4.4 (121.5) Den del av Paradiset som har bestämts att användas av de existerande universerna är fylld endast till mellan en och fyra procent, medan det område som har anvisats för dessa aktiviteter är åtminstone en miljon gånger det som verkligen behövs för sådana ändamål. Paradiset är tillräckligt stort för att rymma en nästan oändlig skapelses aktiviteter.
11:4.5 (121.6) Men det vore fåfängt att ytterligare försöka visualisera Paradisets härligheter för er. Ni måste vänta och stiga uppåt medan ni väntar, ty i sanning: ”Intet öga har sett och intet öra har hört, och inte har det uppstått i den dödliga människans sinne, vad den Universelle Fadern har berett åt dem som överlever livet i köttet i tidens och rymdens världar.”
11:5.1 (122.1) Beträffande nedre Paradiset vet vi endast det som har uppenbarats; personligheter vistas inte där. Det har inget som helst att göra med andeintelligensernas angelägenheter; inte heller fungerar Gudomsabsolutet där. Vi har blivit informerade om att alla strömkretsar för fysisk energi och kosmisk kraft har sitt ursprung i nedre Paradiset, och att det består av följande områden:
11:5.2 (122.2) 1. Direkt under Treenighetens lokalisering, i den centrala delen av nedre Paradiset, finns den okända och ouppenbarade Infinitetens Zon.
11:5.3 (122.3) 2. Denna Zon omges omedelbart av ett namnlöst område.
11:5.4 (122.4) 3. De yttre kanterna av den undre ytan upptas av en region som främst har att göra med rymdens kraftresurs och kraft-energi. Aktiviteterna i detta vidsträckta elliptiska kraftcentrum kan inte identifieras med de kända funktionerna hos någon av trefalderna, men rymdens ursprungliga kraftladdning förefaller att vara fokuserad i detta område. Detta centrum består av tre koncentriska elliptiska zoner: Den innersta är fokuspunkten för kraft-energi-aktiviteterna i själva Paradiset; den yttersta kan möjligen identifieras med det Okvalificerade Absolutets funktioner, men vi är inte säkra på mellanzonens rymdfunktioner.
11:5.5 (122.5) Den inre zonen i detta kraftcentrum tycks verka som ett jättelikt hjärta vars pulsering leder strömmar till den fysiska rymdens yttersta gränser. Det leder och modifierar kraftenergier men driver knappast fram dem. Urkraftens verklighetsnärvarotryck är definitivt större vid paradiscentrets norra ände än i de södra regionerna; detta är en enhälligt registrerad skillnad. Rymdens moderkraft ser ut att flyta in i söder och ut i norr genom verkan av något okänt cirkulationssystem som handhar spridningen av denna grundform av kraft-energi. Då och då noteras också skillnader i de öst-västliga trycken. De krafter som utgår från denna zon reagerar inte på den observerbara fysiska gravitationen, men de lyder alltid paradisgravitationen.
11:5.6 (122.6) Mellanzonen i kraftcentret omger omedelbart detta område. Denna mellanzon förefaller att vara statisk utom att den utvidgas och sammandras genom tre serier av aktiviteter. Den minsta av dessa pulseringar sker i öst-västlig riktning, den följande i nord-sydlig riktning, medan den största fluktuationen sker i varje riktning, en allmän utvidgning och sammandragning. Detta mellanområdes funktion har aldrig blivit verkligt klarlagd, men den måste ha någonting att göra med ömsesidig anpassning mellan den inre och den yttre zonen i kraftcentret. Många tror att mellanzonen är kontrollmekanismen för mellanrymden eller de tysta zoner som åtskiljer de på varandra följande rymdnivåerna i totaluniversum, men det finns inte några bevis eller någon uppenbarelse som stöd för detta. Denna slutledning härrör från kunskapen om att detta mellanområde på något sätt är relaterat till den ogenomströmmade rymdens mekanism i totaluniversum.
11:5.7 (122.7) Den yttre zonen är den största och aktivaste av de tre koncentriska och elliptiska bältena av oidentifierad rymdpotential. Detta område är säte för otroliga aktiviteter, den centrala kretsloppspunkten för strömmar som går ut i rymden i varje riktning till de yttersta gränserna för de sju superuniverserna och vidare för att sprida sig över hela den yttre rymdens enorma och ofattbara domäner. Denna rymdnärvaro är helt och hållet opersonlig trots att den på något oavslöjat sätt ser ut att indirekt reagera för de infinita Gudomarnas vilja och påbud när dessa verkar som Treenighet. Detta tros vara det centrala fokuset, paradiscentret, för det Okvalificerade Absolutets rymdnärvaro.
11:5.8 (123.1) Alla former av kraft och alla faser av energi ser ut att gå i strömkretsar; de cirkulerar överallt i universum och återvänder enligt bestämda rutter. Men strömmarna i det Okvalificerade Absolutets aktiverade zon förefaller att vara antingen utgående eller inkommande — aldrig båda samtidigt. Denna yttre zon pulserar i tidsålderslånga cykler av gigantiska proportioner. Under litet mera än en miljard Urantia-år går detta centrums rymdkraft ut; därefter kommer den in under en lika lång tid. Och detta centrums manifestationer av rymdkraft är universella; de sträcker sig ut genom hela den genomströmbara rymden.
11:5.9 (123.2) All fysisk kraft, energi och materia är ett. All kraft-energi utgår ursprungligen från nedre Paradiset och återvänder slutligen dit efter fullbordat kretslopp i rymden. Men energierna och de materiella strukturerna i universernas universum härstammar inte alla från nedre Paradiset i den form de nu framträder i; rymden är skötet för flera former av materia och förmateria. Fast den yttre zonen i Paradisets kraftcentrum är källan till rymdenergier får rymden inte sin upprinnelse där. Rymd är inte kraft, energi eller styrka. Inte heller är denna zons pulseringar orsaken till rymdandningen, men zonens inkommande och utgående faser är synkroniserade med rymdens två miljarder långa cykler av utvidgning och sammandragning.
11:6.1 (123.3) Vi känner inte den verkliga mekanismen bakom rymdens andning; vi endast observerar att all rymd turvis sammandras och utvidgas. Denna andning påverkar både den horisontala utsträckningen av den genomströmmade rymden och de vertikala utsträckningarna av den ogenomströmmade rymden som existerar i de väldiga rymdreservoarerna ovan- och nedanför Paradiset. Då ni försöker föreställa er volymkonturerna av dessa rymdreservoarer kan ni kanske tänka på ett timglas.
11:6.2 (123.4) Då universerna i den horisontala utsträckningen av den genomströmmade rymden expanderar, sammandras reservoarerna i den vertikala utsträckningen av den ogenomströmmade rymden och vice versa. Den genomströmmade och den ogenomströmmade rymden flyter samman strax under nedre Paradiset. Båda typerna av rymd flyter där igenom de omvandlande regleringskanalerna som förändrar genomströmbar rymd till ogenomströmbar och vice versa inom de kosmiska cyklerna av sammandragning och utvidgning.
11:6.3 (123.5) ”Ogenomströmmad” rymd betyder: ogenomströmmad av de krafter, energier, makter och närvaron som man vet existerar i den genomströmmade rymden. Vi vet inte om den vertikala (reservoar-) rymden är bestämd att alltid verka som motvikt till den horisontala (universum-) rymden; vi vet inte om det finns en skapande avsikt beträffande den ogenomströmmade rymden; vi vet verkligen mycket litet om rymdreservoarerna, endast att de existerar och att de ser ut att balansera upp rymdens cykler av utvidgning och sammandragning i universernas universum.
11:6.4 (123.6) Rymdandningens cykler omfattar i vardera fasen något över en miljard Urantia-år. Under den ena fasen expanderar universerna; under följande fas sammandras de. Den genomströmmade rymden närmar sig nu mitten av den expanderande fasen, medan den ogenomströmmade rymden närmar sig mitten av den sammandragande fasen, och vi har informerats om att de båda rymdutsträckningarnas yttersta gränser nu befinner sig, teoretiskt sett, ungefär lika långt från Paradiset. Reservoarerna av ogenomströmmad rymd sträcker sig nu vertikalt ovanför övre Paradiset och nedanför nedre Paradiset alldeles lika långt som universums genomströmmade rymd sträcker sig horisontalt ut från perifera Paradiset ända till slutet av och rentav utöver den yttre rymdens fjärde nivå.
11:6.5 (124.1) Under en miljard Urantia-år sammandrar sig rymdreservoarerna, medan totaluniversum och hela den horisontala rymdens kraftaktiviteter expanderar. Det fordras sålunda något över två miljarder Urantia-år för att fullborda hela expansions- och kontraktionscykeln.
11:7.1 (124.2) Rymden existerar inte på någon av Paradisets ytor. Om man ”såg” rakt upp från Paradisets övre yta skulle man inte ”se” någonting annat än utgående eller inkommande ogenomströmmad rymd, just nu inkommande. Rymden vidrör inte Paradiset; endast de lugna mellanrymdzonerna kommer i kontakt med den centrala Ön.
11:7.2 (124.3) Paradiset är i själva verket det orörliga centret för de relativt lugna zoner som existerar mellan den genomströmmade och den ogenomströmmade rymden. Geografiskt förefaller dessa zoner att vara en relativ utvidgning av Paradiset, men det finns sannolikt en viss rörelse i dem. Vi vet mycket litet om dem, men vi observerar att dessa zoner av minskad rymdrörelse skiljer åt den genomströmmade och den ogenomströmmade rymden. Liknande zoner existerade en gång mellan den genomströmmade rymdens nivåer, men de är numera mindre lugna.
11:7.3 (124.4) Ett vertikalt tvärsnitt av den totala rymden skulle i någon mån påminna om ett malteserkors, med de horisontala armarna representerande den genomströmmade (universum-) rymden och de vertikala armarna representerande den ogenomströmmade (reservoar-) rymden. Områdena mellan de fyra armarna skulle skilja åt dem i viss mån såsom mellanrymdzonerna skiljer åt genomströmmad och ogenomströmmad rymd. Dessa lugna mellanrymdzoner blir allt vidare ju större avståndet till Paradiset blir, och till slut omfattar de gränserna för hela rymden och inkapslar helt och hållet både rymdreservoarerna och den genomströmmade rymdens hela horisontala utsträckning.
11:7.4 (124.5) Rymden är varken ett subabsolut tillstånd inom, eller närvaron av, det Okvalificerade Absolutet, inte heller är den en funktion av den Ultimate. Den är en utgivning från Paradiset, och storuniversums rymd och alla de yttre regionernas rymd tros i själva verket vara genomströmmade av det Okvalificerade Absolutets förstadiemässiga kraftresurs i rymden. Från närheten av perifera Paradiset sträcker sig denna genomströmmade rymd horisontalt ut genom den fjärde rymdnivån och bortom totaluniversums periferi, men hur långt bortom vet vi inte.
11:7.5 (124.6) Om ni föreställer er ett finit men väldigt stort V-format plan placerat i rät vinkel mot både den övre och den nedre ytan av Paradiset, med sin spets nästan berörande perifera Paradiset, och sedan visualiserar detta plan i elliptisk rörelse runt Paradiset, så skulle dess rotation i stort sett ange volymen av den genomströmmade rymden.
11:7.6 (124.7) Den horisontala rymden har en övre och en nedre gräns angående varje given punkt i universerna. Om man kunde röra sig tillräckligt långt i rät vinkel mot Orvontons plan, antingen uppåt eller nedåt, skulle man till slut möta den övre eller nedre gränsen av den genomströmmade rymden. Inom totaluniversums kända dimensioner går dessa gränser alltmer ifrån varandra ju längre avståndet från Paradiset blir; rymden blir tjockare, och den tjocknar något snabbare än skapelseplanet, universerna.
11:7.7 (125.1) De relativt lugna zonerna mellan rymdnivåerna, såsom den som skiljer de sju superuniverserna från den yttre rymdens första nivå, är enorma elliptiska regioner av dämpade rymdaktiviteter. Dessa zoner skiljer åt de vidsträckta galaxer som i ordnat följe löper runt Paradiset. Ni kan visualisera yttre rymdens första nivå, där otaliga universer nu håller på att bildas, som ett vidsträckt följe av galaxer kretsande runt Paradiset, avgränsad upptill och nedtill av de dämpade mellanrymdzonerna och vid sin inre och yttre kant avgränsad av de relativt lugna rymdzonerna.
11:7.8 (125.2) En rymdnivå fungerar sålunda som en elliptisk region av rörelse omgiven på alla sidor av relativ orörlighet. Sådana förhållanden mellan rörelse och stillastående bildar en krökt rymdbana av minskat motstånd till rörelse, och den följs universellt av den kosmiska kraften och emergenta energin på deras eviga kretslopp runt Paradisön.
11:7.9 (125.3) Denna alternerande zonindelning av totaluniversum, i förening med den alternerande strömmen av galaxerna medurs och moturs, är en faktor vid stabiliseringen av den fysiska gravitationen avsedd att förhindra gravitationstrycket att stiga så högt att det skulle leda till upplösande och skingrande aktiviteter. Ett sådant arrangemang motverkar gravitationen och fungerar som en broms vid hastigheter som annars vore farliga.
11:8.1 (125.4) Gravitationens ofrånkomliga dragning håller effektivt alla världar i alla universer i hela rymden i sitt grepp. Gravitationen är det alltomfattande greppet av Paradisets fysiska närvaro. Gravitationen är den allsmäktiga tråd på vilken de glittrande stjärnorna, de flammande solarna och de snurrande sfärerna är upphängda och bildar den universella fysiska utsmyckningen av den evige Guden, som är allting, fyller allting och i vilken allting innehålls.
11:8.2 (125.5) Centrum och fokus för den absoluta materiella gravitationen är Paradisön, kompletterad av de mörka gravitationskropparna som kretsar runt Havona och balanserad av de övre och nedre rymdreservoarerna. Alla kända utflöden från nedre Paradiset reagerar utan undantag och ofelbart på det centrala gravitationsdraget som påverkar de ändlösa strömkretsarna i de elliptiska rymdnivåerna i totaluniversum. Varje känd form av kosmisk verklighet har tidsåldrarnas böjning, cirkelns trend och den stora ellipsens svängning.
11:8.3 (125.6) Rymden reagerar inte på gravitationen, men den håller gravitationen i jämvikt. Utan rymdens dämpande effekt skulle explosioner i rymden stöta iväg omgivande rymdkroppar. Den genomströmmade rymden utövar även en inverkan på gravitationen som motverkar den fysiska eller lineära gravitationen; rymden kan i själva verket neutralisera denna gravitationsinverkan även om den inte kan fördröja den. Absolut gravitation är paradisgravitation. Lokal eller lineär gravitation hänför sig till energins eller materiens elektriska stadium; den verkar inom centraluniversum, inom superuniverserna och de yttre universerna, där lämplig materialisation än har ägt rum.
11:8.4 (125.7) De talrika formerna av kosmisk kraft, fysisk energi, universumstyrka och olika materialisationer avslöjar tre allmänna, fast inte helt perfekt avgränsade stadier av reaktion på paradisgravitationen:
11:8.5 (126.1) 1. Förgravitationsstadierna (kraft). Detta är det första steget i individualiseringen av rymdens kraftresurs till förenergiformerna av kosmisk kraft. Detta stadium motsvarar begreppet om rymdens ursprungliga kraftladdning, stundom kallad ren energi eller segregata.
11:8.6 (126.2) 2. Gravitationsstadierna (energi). Denna modifikation av rymdens kraftladdning åstadkoms av den verksamhet som Paradisets kraftorganisatörer ansvarar för. Den anger uppkomsten av energisystem som reagerar på dragningen från paradisgravitationen. Denna emergenta energi är ursprungligen neutral, men efter ytterligare omvandlingar uppvisar den så kallade negativa och positiva egenskaper. Vi kallar dessa stadier ultimata.
11:8.7 (126.3) 3. Eftergravitationsstadierna (universumstyrka). På detta stadium visar energi-materian respons på lineära gravitationens kontroll. I centraluniversumet är dessa fysiska system trefaldiga organisationer kända som triata. De är de superstyrkefulla modersystemen till skapelserna i tid och rymd. Superuniversernas fysiska system mobiliseras av Universums Styrkeledare och deras medarbetare. Dessa materiella organisationer är tvåfaldiga till sin uppbyggnad, och de är kända som gravita. De mörka gravitationskropparna som kretsar runt Havona är varken triata eller gravita, och deras dragningskraft avslöjar bägge formerna av fysisk gravitation: lineär och absolut.
11:8.8 (126.4) Rymdens kraftresurs är inte underkastad interaktion med någon form av gravitation. Denna primära utgivning från Paradiset är inte en aktual nivå av verklighet, men den är ett förstadium till alla relativa, funktionella icke-ande-realiteter — alla manifestationer av kraft-energi och organiseringen av styrka och materia. Rymdens kraftresurs är en term som är svår att definiera. Därmed menas inte något förstadium till rymden; dess betydelse borde förmedla idén om resurser och potentialer som existerar i rymden. Den kan i stort sett uppfattas som inkluderande alla de absoluta inflytelser och potentialer som utgår från Paradiset och bildar det Okvalificerade Absolutets rymdnärvaro.
11:8.9 (126.5) Paradiset är det absoluta ursprunget till och det eviga fokuset för all energi-materia i universernas universum. Det Okvalificerade Absolutet är uppenbararen, regulatorn och förvararen av det som har Paradiset som sitt ursprung och upphov. Det Okvalificerade Absolutets universella närvaro ser ut att motsvara uppfattningen om en potentiell infinitet av gravitationsutsträckning, en elastisk spänning av paradisnärvaro. Denna uppfattning hjälper oss att förstå varför allting dras inåt mot Paradiset. Illustrationen är grov men icke desto mindre nyttig. Den förklarar också varför gravitationen alltid helst verkar i det plan som är vinkelrätt mot massan, ett fenomen som antyder Paradisets och de omgivande skapelsernas olika dimensioner.
11:9.1 (126.6) Paradiset är unikt däri att det är det primära ursprungets värld och bestämmelsens slutliga mål för alla andepersonligheter. Fastän det är sant att inte alla av de lägre andevarelserna i lokaluniverserna är omedelbart bestämda för Paradiset förblir Paradiset dock målet för alla övermateriella personligheters längtan.
11:9.2 (126.7) Paradiset är infinitetens geografiska centrum; det är inte en del av den universella skapelsen, inte ens en egentlig del av det eviga Havona-universumet. Vi talar vanligen om den centrala Ön som om den hörde till det gudomliga universumet, men det gör den i själva verket inte. Paradiset är en evig och exklusiv existens.
11:9.3 (127.1) I den förgångna evigheten när den Universelle Fadern uttryckte sitt andejag som en infinit personlighet i den Evige Sonens varelse, uppenbarade han samtidigt infinitetspotentialen i sitt icke-personliga jag som Paradiset. Det icke-personliga och icke-andliga Paradiset förefaller att ha varit den oundvikliga följden av Faderns vilja och handling som gjorde den Ursprunglige Sonen evig. Sålunda projicerade Fadern verkligheten i två aktuala faser: den personliga, och den icke-personliga; den andliga och den icke-andliga. Spänningen mellan dem gav inför Faderns och Sonens vilja till handling upphov till Samverkaren och centraluniversumet av materiella världar och andliga varelser.
11:9.4 (127.2) När verkligheten differentieras i det personliga och det icke-personliga (den Evige Sonen och Paradiset) är det knappast riktigt att kalla det som är icke-personligt för ”Gudom”, såvida man inte anger någon närmare bestämning. Energin och de materiella följderna av Gudomens handlande kunde knappast kallas Gudom. Gudomen kan förorsaka mycket som inte är Gudom, och Paradiset är inte Gudom; inte heller är det medvetet, så som den dödliga människan någonsin skulle kunna förstå denna term.
11:9.5 (127.3) Paradiset är inte upphovet till någon varelse eller något levande väsen; det är inte en skapare. Personlighet och förhållanden mellan sinne och ande är överförbara, men inte mönster. Mönstren är aldrig återspeglingar; de är duplikat — reproduktioner. Paradiset är mönstrens absolut; Havona är ett uttryck i aktualheten för dessa potentialer.
11:9.6 (127.4) Guds residens är centralt och evigt, lysande och idealiskt. Hans hem är det sköna mönstret för alla högkvartersvärldar i universum; och centraluniversumet som direkt omger hans boning är mönstret för alla universer i deras ideal, organisation och slutliga bestämmelse.
11:9.7 (127.5) Paradiset är det universella högkvarteret för alla personlighetsaktiviteter och ursprungscentret för alla kraft-rymd- och energimanifestationer. Allting som har funnits, nu finns eller ännu skall finnas, har kommit, kommer nu eller skall komma fram från detta centrala residens för de eviga Gudarna. Paradiset är centret för all skapelse, ursprunget för all energi och platsen för det primära upphovet till alla personligheter.
11:9.8 (127.6) När allt kommer omkring är det viktigaste när det gäller Paradiset för de dödliga det faktum att denna den Universelle Faderns perfekta boning är den verkliga och avlägsna bestämmelsen för de odödliga själarna i Guds dödliga och materiella Söner, de uppstigande skapade varelserna i de evolutionära världarna i tid och rymd. Varje dödlig som känner Gud och som har omfattat livsuppgiften att göra Faderns vilja har redan påbörjat den långa, långa paradisfärden av strävan efter gudomlighet och uppnåelse av fulländning. Och när en sådan från djuren härstammande varelse står, så som otaliga nu står, inför Gudarna i Paradiset efter att ha stigit upp från de ringa sfärerna i rymden, så representerar en sådan bragd realiteten av en andlig förvandling som närmar sig suprematetens gränser.
11:9.9 (127.7) [Framfört av en Visdomens Fulländare, bemyndigad för uppgiften av Dagarnas Forna i Uversa]
Urantiaboken
Kapitel 12
12:0.1 (128.1) DEN ENORMA storleken av den Universelle Faderns vittomfattande skapelse är helt bortom den finita föreställningsförmågan. Totaluniversums väldiga omfattning sätter uppfattningsförmågan på prov till och med när det gäller en varelse av min klass. Men det dödliga sinnet kan läras mycket om universernas plan och anordning; det är möjligt för er att veta någonting om deras fysiska organisation och beundransvärda administration; ni kan lära er mycket om de olika grupperna av förståndsvarelser som bebor tidens sju superuniverser och evighetens centraluniversum.
12:0.2 (128.2) I princip, med andra ord till sin eviga potential, uppfattar vi den materiella skapelsen som infinit, emedan den Universelle Fadern aktualt är infinit, men då vi studerar och observerar den totala materiella skapelsen vet vi att den i varje givet ögonblick i tiden är begränsad, fastän den för ert finita sinne är förhållandevis obegränsad, praktiskt taget ändlös.
12:0.3 (128.3) Vi är övertygade på basis av våra studier av fysisk lag och observationer av stjärnområdena att den infinite Skaparen inte ännu är manifesterad i sitt slutliga kosmiska uttryck, att mycket av den Infinites kosmiska potential ännu är innesluten i sig själv och ouppenbarad. För skapade varelser kunde totaluniversum förefalla nästan oändligt, men det är långt ifrån färdigt; den materiella skapelsen har fortfarande sina fysiska gränser, och den erfarenhetsmässiga uppenbarelsen av det eviga syftet pågår ännu.
12:1.1 (128.4) Universernas universum är inte ett oändligt plan, en obegränsad kub eller en gränslös cirkel; det har definitivt sina dimensioner. De lagar som gäller den fysiska organisationen och administrationen bevisar slutgiltigt att hela den vidsträckta ansamlingen av kraft-energi och materia-styrka i sista hand fungerar som en rymdenhet, som en organiserad och koordinerad helhet. Den materiella skapelsens observerbara beteende utgör bevis för att det fysiska universumet har definitiva gränser. Det slutliga beviset för att universum har en omkrets och är begränsat erbjuder det för oss kända faktum att alla former av grundenergi alltid kretsar runt längs den krökta vägen i totaluniversums rymdnivåer i lydnad till paradisgravitationens oupphörliga och absoluta dragning.
12:1.2 (128.5) De på varandra följande rymdnivåerna i totaluniversum utgör den genomströmmade rymdens huvudsakliga indelningsområden — den totala skapelsen, den organiserade och delvis bebodda, eller den som ännu skall organiseras och bebos. Om totaluniversum inte vore en serie elliptiska rymdnivåer av minskat rörelsemotstånd, alternerande med zoner av relativt lugn, fattar vi att en del av de kosmiska energierna skulle observeras skjuta iväg på en infinit färd, på en rätlinjig väg in i den spårlösa rymden; men vi finner aldrig att kraft, energi eller materia skulle bete sig sålunda; alltid svänger de runt, alltid i svängning framåt längs spåren i rymdens stora strömkretsar.
12:1.3 (129.1) Utgående från Paradiset genom den horisontala utsträckningen av den genomströmmade rymden existerar totaluniversum i sex koncentriska ellipser, rymdnivåerna som kretsar kring den centrala Ön:
12:1.4 (129.2) 1. Centraluniversumet — Havona.
12:1.5 (129.3) 2. De sju superuniverserna
12:1.6 (129.4) 3. Yttre rymdens första nivå.
12:1.7 (129.5) 4. Yttre rymdens andra nivå.
12:1.8 (129.6) 5. Yttre rymdens tredje nivå.
12:1.9 (129.7) 6. Yttre rymdens fjärde och yttersta nivå.
12:1.10 (129.8) Havona, centraluniversumet, är inte en tidsskapelse; det är en evig existens. Detta universum utan begynnelse och utan slut består av en miljard sublimt perfekta sfärer som är omgivna av enorma mörka gravitationskroppar. I centrum av Havona finns den stationära och absolut stabiliserade Paradisön omgiven av sina tjugoen satelliter. På grund av den enorma massan i de mörka gravitationskroppar som kretsar runt centraluniversumets periferi överstiger massainnehållet i denna centrala skapelse betydligt den totala kända massan i alla sju sektorer av storuniversum.
12:1.11 (129.9) Paradis-Havona-systemet, det eviga universumet som kretsar kring den eviga Ön, bildar den fullkomliga och eviga kärnan i totaluniversum; alla sju superuniverser och alla regioner i yttre rymden kretsar i bestämda banor kring den centrala ansamlingen av paradissatelliter och havonasfärer.
12:1.12 (129.10) De sju superuniverserna är inte primära fysiska system; ingenstans delar deras gränser en familj av nebulosor, inte heller korsar de ett lokaluniversum, en primär skapande enhet. Varje superuniversum är helt enkelt en geografisk rymdgruppering omfattande ungefär en sjundedel av den organiserade och delvis bebodda skapelsen som har tillkommit efter Havona, och vart och ett av dem innesluter ungefär lika stort antal lokala universer och omfattar ungefär lika mycket rymd. Nebadon, ert lokaluniversum, är en av de nyare skapelserna i Orvonton, det sjunde superuniversumet.
12:1.13 (129.11) Storuniversum är den nuvarande organiserade och bebodda skapelsen. Det består av de sju superuniverserna, med en sammanlagd evolutionär potential om cirka sju biljoner bebodda planeter, den centrala skapelsens eviga sfärer inte medräknade. Men denna preliminära uppskattning innehåller inte arkitektoniska administrativa sfärer, inte heller inkluderar den grupper av utanför liggande oorganiserade universer. Storuniversums nuvarande skrovliga kant, dess ojämna och ofärdiga periferi, tillsammans med hela den astronomiska planens väldigt ofärdiga tillstånd, får våra stjärnforskare att tro att även de sju superuniverserna tills vidare är ofullbordade. Då vi rör oss inifrån, från det gudomliga centret utåt i vilken riktning som helst kommer vi slutligen till de yttre gränserna av den organiserade och bebodda skapelsen; vi kommer till storuniversums yttre gränser. Och det är nära denna yttre gräns, i ett avlägset hörn av en sådan magnifik skapelse, som ert lokala händelserika universum finns.
12:1.14 (129.12) Yttre rymdens nivåer. Långt ut i rymden, på ett enormt avstånd från de sju bebodda superuniverserna, håller vidsträckta och otroligt häpnadsväckande strömkretsar av kraft och materialiserande energier på att samlas. Mellan de sju superuniversernas energikretsar och detta jättelika yttre bälte av kraftaktivitet finns en förhållandevis lugn rymdzon, som varierar i bredd men i medeltal är omkring fyrahundratusen ljusår. Dessa rymdzoner är fria från stjärndamm, kosmisk dimma. Våra utforskare av dessa fenomen är osäkra på vilken exakt status de rymdkrafter har som finns i denna relativt lugna zon som omger de sju superuniverserna. Men omkring en halv miljon ljusår bortom det nuvarande storuniversums periferi observerar vi början av en zon med en otrolig energiaktivitet som tilltar i volym och intensitet under mer än tjugofem miljoner ljusår. Dessa enorma hjul av energiuppladdande krafter är belägna på yttre rymdens första nivå, ett sammanhängande bälte av kosmisk aktivitet som omger hela den kända, organiserade och bebodda skapelsen.
12:1.15 (130.1) Ännu större aktiviteter förekommer bortom dessa regioner, ty fysikerna i Uversa har funnit de första bevisen för kraftmanifestationer mer än femtio miljoner ljusår bortom den yttersta utsträckningen av fenomenen på yttre rymdens första nivå. Dessa aktiviteter förebådar otvivelaktigt organiserandet av de materiella skapelserna på yttre rymdens andra nivå i totaluniversum.
12:1.16 (130.2) Centraluniversumet är evighetens skapelse; de sju superuniverserna är skapelser i tiden; de fyra yttre rymdens nivåer är otvivelaktigt bestämda att eventuera och evolvera skapelsens ultimatet. Och det finns de som hävdar att den Infinite aldrig kan komma till fullt uttryck annat än i infiniteten; och därför postulerar de en ytterligare och ouppenbarad skapelse bortom yttre rymdens fjärde och yttersta nivå, ett möjligen ständigt expanderande, aldrig upphörande infinitetens universum. I teorin vet vi inte hur man skulle kunna begränsa vare sig Skaparens infinitet eller skapelsens potentiella infinitet, men så som det existerar och administreras anser vi att totaluniversum har sina gränser, att det är definitivt avgränsat och vid sina yttre kanter gränsar till öppna rymden.
12:2.1 (130.3) När astronomerna på Urantia genom sina allt starkare teleskop skådar in i yttre rymdens hemlighetsfulla vidder och ser där den förvånansvärda evolutionen av nästan otaliga fysiska universer, borde de inse att de iakttar ett mäktigt fullföljande av de outgrundliga planerna som har uppgjorts av Totaluniversums Arkitekter. Det är sant att vi har bevis som antyder närvaron av vissa inflytelser från Paradispersonligheter här och var bland de vidsträckta manifestationerna av energi som nu kännetecknar dessa yttre regioner, men sett ur en vidare synvinkel anses det allmänt att de rymdregioner som sträcker sig bortom de yttre gränserna för de sju superuniverserna utgör det Okvalificerade Absolutets domäner.
12:2.2 (130.4) Även om människan med blotta ögat kan se endast två eller tre nebulosor utanför gränserna för superuniversumet Orvonton, avslöjar era teleskop bokstavligen miljoner och åter miljoner av dessa fysiska universer som håller på att bildas. De flesta stjärnområden som kan ses vid sökandet med era nuvarande teleskop är i Orvonton, men med hjälp av fotograferingstekniken tränger de större teleskopen långt bortom storuniversums gränser in i yttre rymdens domäner, där otaliga universer håller på att organiseras. Och det finns ytterligare andra miljoner universer bortom räckvidden för era nuvarande instrument.
12:2.3 (130.5) I en inte avlägsen framtid kommer nya teleskop att avslöja för Urantia-astronomernas förundrande blickar inte mindre än 375 miljoner nya galaxer i yttre rymdens avlägsna vidder. Samtidigt kommer dessa starkare teleskop att avslöja att många universumöar, vilka tidigare troddes existera i yttre rymden, i själva verket är en del av Orvontons galaktiska system. De sju superuniverserna växer fortfarande; periferin bortom vart och ett av dem expanderar gradvis; nya nebulosor stabiliseras och organiseras ständigt; och några av de nebulosor som Urantia-astronomerna anser ligga utanför galaxen är i verkligheten på Orvontons ytterkant och färdas tillsammans med oss.
12:2.4 (131.1) Stjärnforskarna i Uversa har lagt märke till att storuniversum är omgivet av förstadierna till en serie stjärn- och planetgrupperingar som helt omger den nuvarande bebodda skapelsen i form av koncentriska ringar av yttre universer på universer. Fysikerna i Uversa kalkylerar att energin och materien i dessa yttre och okartlagda regioner redan många gånger överstiger den totala materiella massan och energiladdningen innesluten i de sju superuniverserna. Vi har informerats om att metamorfosen av kosmisk kraft på dessa yttre rymdnivåer är en funktion som Paradisets kraftorganisatörer står för. Vi vet också att dessa krafter är ett förstadium till de fysiska energier som för närvarande aktiverar storuniversum. Orvontons styrkeledare har emellertid ingenting att göra med dessa avlägsna världar, inte heller kan man urskilja att energirörelserna i dem skulle vara i kontakt med styrkekretsarna i de organiserade och bebodda skapelserna.
12:2.5 (131.2) Vi vet mycket litet om betydelsen av dessa ofantliga fenomen i yttre rymden. En större framtida skapelse håller på att formas. Vi kan iaktta dess väldighet, vi kan urskilja dess utsträckning och förnimma dess majestätiska dimensioner, men i övrigt vet vi inte mycket mera om dessa världar än astronomerna på Urantia. Så vitt vi vet finns det inga materiella varelser av människoklass, inga änglar eller andra andevarelser i denna yttre ring av nebulosor, solar och planeter. Detta avlägsna område ligger utanför superuniversernas regeringars jurisdiktion och administration.
12:2.6 (131.3) Överallt i Orvonton tror man att en ny typ av skapelse håller på att ta form, en klass av universer bestämda att bli scenen för de framtida aktiviteterna av den Finalitkår som håller på att samlas; och om våra antaganden är rätta, då kan den ändlösa framtiden för er ha i beredskap samma slags förtrollande skådespel som det ändlösa förgångna visade för era överordnade och föregångare.
12:3.1 (131.4) Alla former av kraft-energi — materiella, sinnesmässiga eller andliga — är på samma sätt underkastade de grepp, den universella närvaron som vi kallar gravitation. Personligheten reagerar också på gravitation — på Faderns exklusiva strömkrets; men fast denna strömkrets är exklusiv för Fadern är han inte utestängd från de andra strömkretsarna; den Universelle Fadern är infinit och verkar över alla fyra strömkretsar för absolut gravitation i totaluniversum:
12:3.2 (131.5) 1. Den Universelle Faderns personlighetsgravitation.
12:3.3 (131.6) 2. Den Evige Sonens andegravitation.
12:3.4 (131.7) 3. Samverkarens sinnesgravitation.
12:3.5 (131.8) 4. Paradisöns kosmiska gravitation.
12:3.6 (131.9) Dessa fyra strömkretsar är inte relaterade till kraftcentret i nedre Paradiset; de är varken kraft, energi, eller styrkeströmkretsar. Det är absoluta närvaro-kretsar och likt Gud oberoende av tid och rymd.
12:3.7 (132.1) I detta sammanhang är det intressant att notera vissa observationer som har gjorts av gravitationsforskarnas kår i Uversa under de senaste årtusendena. Denna arbetsgrupp av experter har kommit fram till följande slutsatser beträffande de olika gravitationssystemen i totaluniversum:
12:3.8 (132.2) 1. Fysisk gravitation. Efter att ha uppgjort en beräkning av summan av den totala kapaciteten av hela den fysiska gravitationen i storuniversum, har arbetsgruppen mödosamt utfört en jämförelse av detta resultat med den beräknade totala nu verkande närvaron av absolut gravitation. Dessa kalkyler anger att den totala gravitationsverkan på storuniversum är en mycket liten del av Paradisets beräknade gravitationsdragning, beräknad på basis av i vilken utsträckning universummateriens fysiska grundenheter reagerar på gravitationen. Dessa undersökningar når fram till den förbluffande slutsatsen att centraluniversumet och de omgivande sju superuniverserna för närvarande använder endast omkring fem procent av den aktiva verkan av den absoluta gravitationen i Paradisets grepp. Med andra ord: för närvarande är cirka nittiofem procent av den från Paradisön utgående aktiva verkan av den kosmiska gravitationen, beräknad enligt denna totalitetsteori, engagerad i att kontrollera materiella system bortom gränserna för de nuvarande organiserade universerna. Alla dessa beräkningar avser absolut gravitation; lineär gravitation är ett ömsesidigt verkande fenomen och kan beräknas endast om man känner den aktuala paradisgravitationen.
12:3.9 (132.3) 2. Andlig gravitation. Med samma förfarande av jämförande uppskattning och beräkning har dessa forskare utforskat den nuvarande reaktionskapaciteten i den andliga gravitationen och, i samarbete med Ensamma Budbärare och andra andepersonligheter, har kommit fram till totalsumman av det Andra Ursprungets och Centrets aktiva andegravitation. Och det är mycket lärorikt att notera att de finner ungefär samma värde för den aktuala och verksamma närvaron av andegravitation i storuniversum som de postulerar för den nuvarande totala aktiva andegravitationen. Med andra ord: för närvarande kan den Evige Sonens praktiskt taget hela andegravitation, beräknad enligt denna totalitetsteori, iakttas såsom verkande i storuniversum. Om dessa resultat är tillförlitliga kan vi dra den slutsatsen att de universer som nu evolverar i yttre rymden vid denna tid är helt icke-andliga. Om detta är sant skulle det på ett tillfredsställande sätt förklara varför andebegåvade varelser har så litet eller ingen information om dessa vidsträckta energimanifestationer, utom att de känner till deras fysiska existens.
12:3.10 (132.4) 3. Sinnesgravitation. Enligt dessa samma principer för jämförande beräkning har dessa experter tagit sig an problemet med sinnesgravitationens närvaro och reaktion. Uppskattningens sinnesenhet erhölls genom att ta medeltalet av tre materiella och tre andliga typer av mentalitet, fastän den sinnestyp som styrkeledarna och deras medarbetare har visade sig vara en störande faktor i strävan att nå fram till en basenhet för uppskattning av sinnesgravitation. Det fanns föga hinder för uppskattningen av den nuvarande kapaciteten hos det Tredje Ursprunget och Centret för sinnesgravitationsverksamhet i enlighet med denna totalitetsteori. Fastän resultaten i detta fall inte är lika övertygande som vid uppskattningarna av den fysiska gravitationen och andegravitationen är de, sedda som jämförelse, mycket lärorika, rentav fängslande. Dessa utforskare drar den slutsatsen att omkring åttiofem procent av sinnesgravitationsreaktionen på Samverkarens intellektuella dragning har sitt ursprung i det existerande storuniversum. Detta skulle antyda möjligheten att sinnesaktiviteter är involverade i samband med de observerbara fysiska aktiviteter som nu pågår överallt i yttre rymdens områden. Även om denna uppskattning sannolikt är långt ifrån helt rätt överensstämmer den i princip med vår tro att intelligenta kraftorganisatörer för närvarande är sysselsatta med att styra evolutionen av universer på rymdnivåerna bortom de nuvarande yttre gränserna för storuniversum. Vilken natur denna postulerade intelligens än har, så reagerar den uppenbarligen inte på andegravitation.
12:3.11 (133.1) Men alla dessa beräkningar är i bästa fall uppskattningar baserade på lagar som antas existera. Vi menar att de är ganska tillförlitliga. Även om det fanns några få andevarelser i yttre rymden skulle deras kollektiva närvaro inte märkbart inverka på kalkyler som involverar sådana enorma mätningar.
12:3.12 (133.2) Personlighetsgravitationen kan inte beräknas. Vi känner igen denna strömkrets, men vi kan inte mäta vare sig kvalitativa eller kvantitativa realiteter som reagerar för den.
12:4.1 (133.3) Alla enheter av kosmisk energi är stadda i primär rotation, engagerade i att utföra sin uppgift medan de löper runt sin universella bana. Rymdens universer och deras delsystem och -världar är alla roterande sfärer som rör sig längs de ändlösa kretsarna i totaluniversums rymdnivåer. Absolut ingenting är stationärt i hela totaluniversum förutom själva centrum av Havona, den eviga Paradisön, centrum för gravitationen.
12:4.2 (133.4) Det Okvalificerade Absolutet är funktionellt begränsat till rymden, men vi är inte lika säkra på detta Absoluts förhållande till rörelsen. Är rörelsen en naturlig del därav? Det vet vi inte. Vi vet att rörelse inte är en naturlig del av rymden; inte ens rymdens egna rörelser är medfödda. Men vi är inte lika säkra på det Okvalificerades förhållande till rörelsen. Vem eller vad har verkligen ansvaret för de jättelika aktiviteter av kraft-energi-omvandlingar som nu pågår ute bortom gränserna för de nuvarande sju superuniverserna? Då det gäller upphovet till rörelse har vi följande åsikter:
12:4.3 (133.5) 1. Vi tror att Samverkaren sätter i gång rörelsen i rymden.
12:4.4 (133.6) 2. Om Samverkaren åstadkommer rymdens egna rörelser, så kan vi inte bevisa det.
12:4.5 (133.7) 3. Det Universella Absolutet ger inte upphov till ursprunglig rörelse, men utjämnar och kontrollerar nog alla de spänningar som uppkommer av rörelse.
12:4.6 (133.8) I yttre rymden är kraftorganisatörerna uppenbarligen ansvariga för framställningen av de jättelika universumhjul som nu undergår en process av stjärnevolution, men deras förmåga att verka på detta sätt måste ha gjorts möjlig av någon modifikation av det Okvalificerade Absolutets rymdnärvaro.
12:4.7 (133.9) Rymden är ur människans synpunkt ingenting — negativt; den existerar endast i förhållande till någonting positivt och icke-rymdmässigt. Rymden är emellertid någonting verkligt. Den innehåller och betingar rörelse. Den rentav rör sig. Rymdrörelserna kan i stort sett klassificeras som följer:
12:4.8 (133.10) 1. Primär rörelse — rymdens andning, rymdens egen rörelse.
12:4.9 (133.11) 2. Sekundär rörelse — de på varandra följande rymdnivåernas rotationer i alternerande riktning.
12:4.10 (133.12) 3. Relativa rörelser — relativa i den meningen att de inte bedöms med Paradiset som fixpunkt. De primära och sekundära rörelserna är absoluta, rörelse i förhållande till det orörliga Paradiset.
12:4.11 (133.13) 4. Kompenserande eller korrelerande rörelse avsedd att koordinera alla andra rörelser.
12:4.12 (134.1) Medan det nuvarande förhållandet mellan er sol och dess associerade planeter avslöjar många relativa och absoluta rörelser i rymden, tenderar det att ge astronomiska observatörer det intrycket att ni är förhållandevis stationära i rymden, och att de omgivande stjärngrupperingarna och -strömmarna flyr iväg utåt med ständigt ökande hastighet allt efter som era beräkningar når längre ut i rymden. Men detta är inte fallet. Ni observerar inte den nuvarande utgående och enhetliga expansionen av de fysiska skapelserna i hela den genomströmmade rymden. Er egen lokala skapelse (Nebadon) deltar i denna rörelse av universell utåtriktad expansion. De sju superuniverserna deltar i sin helhet i rymdandningens två miljarder års cykler tillsammans med de yttre regionerna i totaluniversum.
12:4.13 (134.2) När universerna expanderar och sammandras rör sig de materiella massorna i den genomströmmade rymden mot respektive med dragningen från Paradisets gravitation. Det arbete som utförs med att förflytta skapelsens materiella energimassa är rymd-arbete men inte styrka-energi-arbete.
12:4.14 (134.3) Fastän era spektroskopiska uppskattningar av astronomiska hastigheter är någotsånär tillförlitliga när de gäller stjärnområden som hör till ert eget superuniversum och dess associerade superuniverser är sådana beräkningar med hänsyn till yttre rymdens världar helt otillförlitliga. Spektrets linjer förskjuts från det normala mot det violetta då en stjärna närmar sig; likaledes förskjuts dessa linjer mot rött då en stjärna avlägsnar sig. Många faktorer träder emellan, så att det förefaller som om de yttre universerna avlägsnade sig med en hastighet som ökar i en takt av mer än hundrasextio kilometer eller mer än hundra engelska mil per sekund för varje miljon ljusår som avståndet växer med. Med denna beräkningsmetod kommer det att förefalla, efter det att starkare teleskop har blivit fulländade, som om dessa långt avlägsna system flydde från denna del av universum med den otroliga hastigheten av mer än fyrtioåttatusen kilometer eller mer än trettiotusen engelska mil per sekund. Men denna skenbara avlägsningshastighet är inte verklig; det är ett resultat av flera felfaktorer som omfattar observationsvinklar och andra av tiden och rymden förorsakade förvrängningar.
12:4.15 (134.4) Men den största av alla sådana förvrängningar uppstår emedan yttre rymdens vidsträckta universer med områdena närmast de sju superuniversernas domäner ser ut att rotera i en riktning motsatt storuniversums riktning. Det betyder att dessa myriader av nebulosor och de solar och sfärer som har följe med dem, i nuvarande tid roterar medsols kring den centrala skapelsen. De sju superuniverserna roterar motsols kring Paradiset. Det förefaller som om det andra yttre universumet av galaxer, liksom superuniverserna, roterade motsols kring Paradiset. Och de astronomiska observatörerna i Uversa tycker sig upptäcka bevis för rotationsrörelser i ett tredje yttre bälte av avlägsen rymd som börjar uppvisa tendenser till riktning medsols.
12:4.16 (134.5) Det kan antas att dessa alternerande riktningar hos universernas på varandra följande rymdprocessioner har någonting att göra med det Universella Absolutets gravitationsteknik inom totaluniversum och består av en koordinering av krafter och ett utjämnande av rymdspänningar. Rörelse såväl som rymd är ett komplement eller en motvikt till gravitationen.
12:5.1 (134.6) Liksom rymden så är även tiden en utgivning från Paradiset, men inte i samma betydelse utan endast indirekt. Tiden uppkommer tack vare rörelsen och därför att sinnet av naturen är medvetet om ordningsföljd. Från en praktisk synpunkt är rörelsen nödvändig för tiden, men det finns ingen universell tidsenhet baserad på rörelse, såvida inte standarddagen i Paradiset-Havona arbiträrt erkänns som sådan. Totaliteten av rymdandningen förstör dess lokala värde som en tidskälla.
12:5.2 (135.1) Rymden är inte infinit, även om den har sitt ursprung i Paradiset; den är inte absolut, ty den genomströmmas av det Okvalificerade Absolutet. Vi känner inte rymdens absoluta gränser, men vi vet att tidens absolut är evigheten.
12:5.3 (135.2) Tiden och rymden är oskiljaktiga endast i tid-rymd-skapelserna, de sju superuniverserna. Icke-tidsmässig rymd (rymd utan tid) existerar teoretiskt, men den enda sant icke-tidsmässiga platsen är Paradisets område. Icke-rymdmässig tid (tid utan rymd) existerar i det sinne som fungerar på paradisnivån.
12:5.4 (135.3) De relativt rörelsefria mellanrymdzonerna som nästan vidrör Paradiset och skiljer åt den genomströmmade och den ogenomströmmade rymden är övergångszoner från tid till evighet; därav nödvändigheten för Paradispilgrimerna att bli medvetslösa under denna övergång när den är avsedd att kulminera i medborgarskap i Paradiset. Tidsmedvetna besökare kan färdas till Paradiset utan denna sömn, men de förblir tidsvarelser.
12:5.5 (135.4) Förhållanden till tiden existerar inte utan rörelse i rymden, men medvetande om tiden gör det. Följd kan ge upphov till tidsmedvetande även om rörelse saknas. Människans sinne är mindre tidsbundet än rymdbundet till följd av sinnets medfödda natur. Även under det jordiska livets dagar i köttet är människans skapande fantasi förhållandevis oberoende av tiden även om hennes sinne är strängt rymdbundet. Men tiden själv är inte genetiskt en egenskap hos sinnet.
12:5.6 (135.5) Det finns tre olika nivåer av tidsuppfattning:
12:5.7 (135.6) 1. Sinnesuppfattad tid — medvetande om ordningsföljd, rörelse och en uppfattning om fortvaro och varaktighet.
12:5.8 (135.7) 2. Andeuppfattad tid — insikt om rörelse i riktning mot Gud och medvetenheten om den uppstigande rörelsen till nivåer av tilltagande gudomlighet.
12:5.9 (135.8) 3. Personligheten skapar en unik tidsuppfattning utav insikt i Verkligheten plus ett medvetande om närvaro och en medvetenhet om fortvaro.
12:5.10 (135.9) Oandliga djur känner endast det förgångna och lever i nuet. Människan, i vars inre anden bor, har möjlighet till förutseende (insikt); hon kan visualisera framtiden. Endast framåtseende och progressiva attityder är personligt verkliga. Statisk etik och traditionell moralitet ligger endast en aning över djurens nivå. Inte heller representerar stoicism en hög grad av självförverkligande. Etik och moral blir sant mänskliga när de är dynamiska och progressiva, när de lever i takt med verkligheten i universum.
12:5.11 (135.10) Människans personlighet är inte endast en följeslagare till händelser i tid och rymd; människans personlighet kan även verka som en kosmisk förorsakare av sådana händelser.
12:6.1 (135.11) Universum är icke-statiskt. Stabilitet är inte ett resultat av stillastående, utan snarare en produkt av balanserade energier, samarbetande sinnen, koordinerade morontior, andeövervakning och personlighetens förenande. Stabiliteten är helt och alltid proportionell till gudomligheten.
12:6.2 (135.12) Inom den fysiska kontrollen av totaluniversum utövar den Universelle Fadern prioritet och överhöghet genom Paradisön; inom den andliga administrationen av kosmos är Gud absolut i den Evige Sonens person. När det gäller sinnets domäner verkar Fadern och Sonen koordinerat i Samverkaren.
12:6.3 (136.1) Det Tredje Ursprunget och Centret bistår vid upprätthållandet av jämvikt och koordinering mellan de kombinerade fysiska och andliga energierna och organisationerna genom absolutheten i sitt grepp om det kosmiska sinnet och genom utövandet av sina medfödda och universella komplement till den fysiska och andliga gravitationen. När och var det än sker en förbindelse mellan det materiella och det andliga är ett sådant sinnesfenomen ett verk av den Oändlige Anden. Sinnet ensamt kan sammankoppla den materiella nivåns fysiska krafter och energier med andenivåns andliga förmågor och varelser.
12:6.4 (136.2) Försäkra er om att ni vid allt ert begrundande av universella fenomen tar i beaktande växelverkan mellan fysiska, intellektuella och andliga energier och tar behörig hänsyn till oväntade fenomen som åtföljer personlighetens förenande av dessa energier samt till de oförutsägbara fenomen som är ett resultat av den erfarenhetsmässiga Gudomens och Absolutens handlingar och reaktioner.
12:6.5 (136.3) Universum är noggrant förutsägbart endast när det är frågan om kvantitet eller gravitationsmätning; inte ens de ursprungliga fysiska krafterna reagerar på lineär gravitation, inte heller gör de högre sinnesbetydelserna och de ultimata universumrealiteternas sanna andevärden. I kvalitativt avseende är universum inte noggrant förutsägbart när det gäller nya associationer av krafter, vare sig fysiska, sinnesmässiga eller andliga, fastän många sådana kombinationer av energier eller krafter blir delvis förutsägbara när de underkastas kritisk observation. När materia, sinne och ande förenas av en skapad varelses personlighet kan vi inte helt förutsäga de beslut som en sådan varelse med fri vilja fattar.
12:6.6 (136.4) Alla faser av urtida kraft, gryende ande och andra icke-personliga ultimateter förefaller att reagera i enlighet med vissa relativt stabila men okända lagar och kännetecknas av en vid uppträdandefrihet och en responsfrihet som ofta är förvirrande när man möter dem i fenomen som hör till en begränsad och isolerad situation. Vad är förklaringen till denna oförutsägbara reaktionsfrihet som dessa framkommande universumaktualheter uppvisar? Dessa okända, ofattbara oförutsägbarheter — vare sig de gäller förekomsten av en urtida kraftenhet, reaktionen av en oidentifierad sinnesnivå, eller fenomenen i ett vidsträckt föruniversum som håller på att bildas i yttre rymdens domäner — är sannolikt uttryck för den Ultimates aktiviteter och Absolutens närvaro-åtgärder som föregår alla universumskapares verksamhet.
12:6.7 (136.5) Vi vet verkligen inte, men vi antar att en sådan förvånande mångsidighet och djupgående koordinering anger Absolutens närvaro och åtgärder, och att sådana olikheter i reaktionen trots uppenbarligen enhetligt förorsakande är uttryck för Absolutens reaktion, inte endast på det omedelbara och situationsbundna förorsakandet, utan även på alla andra närbesläktade orsakssammanhang överallt i hela totaluniversum.
12:6.8 (136.6) Individerna har sina ödesvakter; planeter, system, konstellationer, universer och superuniverser har var och en sina respektive härskare som arbetar för sina domäners bästa. Havona och även storuniversum övervakas av dem som har blivit anförtrodda detta stora ansvar. Men vem vårdar sig om och sköter de fundamentala behoven i totaluniversum som en helhet, från Paradiset till den fjärde och yttre rymdnivån? Existentiellt kan en sådan översyn sannolikt hänföras till Paradistreenigheten, men från en erfarenhetsmässig synpunkt beror uppkomsten av de universer som kommer efter Havona på:
12:6.9 (136.7) 1. Absoluten för potential.
12:6.10 (136.8) 2. Den Ultimate för styrning.
12:6.11 (137.1) 3. Den Supreme för evolutionär koordinering.
12:6.12 (137.2) 4. Totaluniversums Arkitekter för administration före specifika härskares framträdande.
12:6.13 (137.3) Det Okvalificerade Absolutet genomströmmar all rymd. Vi är inte helt på det klara beträffande Gudomsabsolutets och det Universella Absolutets exakta status, men vi vet att den senare verkar varhelst Gudomsabsolutet och det Okvalificerade Absolutet verkar. Gudomsabsolutet kan vara universellt närvarande men knappast närvarande i rymden. Den Ultimate är, eller kommer en gång att vara, närvarande i rymden till de yttre gränserna av den fjärde rymdnivån. Vi tvivlar på att den Ultimate någonsin skulle ha en närvaro i rymden bortom totaluniversums periferi, men innanför denna gräns integrerar den Ultimate progressivt den skapande organisationen av de tre Absolutens potentialer.
12:7.1 (137.4) Överallt genom all tid och rymd och med hänsyn till all verklighet, av vilket slag den än är, verkar en oföränderlig och opersonlig lag som motsvarar den kosmiska försynens funktion. Barmhärtighet kännetecknar Guds kärleksfulla attityd till individen; opartiskhet motiverar Guds attityd till helheten. Guds vilja råder inte nödvändigtvis i delen — i hjärtat på en enskild personlighet — men hans vilja råder faktiskt över helheten, universernas universum.
12:7.2 (137.5) I alla Guds förbindelser med alla sina varelser är det sant att hans lagar inte till sin natur är godtyckliga. För er, med er begränsade syn och finita utgångspunkt, måste Guds handlingar ofta förefalla diktatoriska och godtyckliga. Guds lagar är endast Guds vanor, hans upprepade förfaringssätt; och han gör alltid allting väl. Ni observerar att Gud gör samma sak på samma sätt, upprepat, helt enkelt för att det är det bästa sättet att göra denna speciella sak i en given situation; och det bästa sättet är det rätta sättet, och därför bestämmer den oändliga visdomen utförandet på detta precisa och fulländade sätt. Ni borde också minnas att naturen inte uteslutande är Gudomens verk; det finns andra inflytelser närvarande i de fenomen som människan kallar naturen.
12:7.3 (137.6) Det är motbjudande för den gudomliga naturen att få utstå någon som helst sorts försämring eller att någonsin tillåta att någon rent personlig handling utförs på ett uselt sätt. Det bör emellertid göras klart att om, i gudomligheten i vilken som helst situation, i det extrema i vilken som helst omständighet, i varje fall där den suprema visdomens lopp kunde ange behovet av ett annorlunda förfarande — om kravet på fulländning av någon orsak skulle diktera ett annat reaktionssätt, ett bättre sätt, skulle den allvise Guden då och där verka på detta bättre och lämpligare sätt. Det skulle innebära att uttrycka en högre lag, inte att upphäva en lägre lag.
12:7.4 (137.7) Gud är inte en vanebunden slav under ett ständigt upprepande av sina egna frivilliga handlingar. Det finns ingen konflikt mellan den Infinites lagar; de är alla fulländningar av den ofelbara karaktären; de är alla tveklösa handlingar som uttrycker felfria beslut. Lagen är den oföränderliga reaktionen i ett infinit, fullkomligt och gudomligt sinne. Guds handlingar är alla viljemässiga trots denna synbara likformighet. I Gud finns ”ingen föränderlighet eller skuggan av förändring”. Men allt detta som i sanning kan sägas om den Universelle Fadern kan inte med samma säkerhet sägas om alla hans underordnade förståndsvarelser eller om hans evolutionära skapade varelser.
12:7.5 (137.8) Emedan Gud är oföränderlig kan ni i alla vanliga omständigheter lita på att han gör samma sak på samma likartade och vanliga sätt. Gud är garantin för stabiliteten för alla skapade ting och varelser. Han är Gud; därför förändras han ej.
12:7.6 (138.1) Och all denna oföränderlighet i uppförandet och enhetlighet i handlingen är personlig, medveten och i högsta grad viljemässig, ty den store Guden är inte en hjälplös slav under sin egen fullkomlighet och infinitet. Gud är inte en automatisk kraft som verkar av sig själv; han är inte en slavisk lagbunden makt. Gud är varken en matematisk ekvation eller en kemisk formel. Han är en med fri vilja försedd och ursprunglig personlighet. Han är den Universelle Fadern, en varelse överfylld av personlighet och den universella källan till alla skapade varelsers personlighet.
12:7.7 (138.2) Guds vilja råder inte enhetligt i hjärtat på den materielle dödlige som söker Gud, men om tidsramen förstoras utöver stunden till att omfatta hela det första livet blir Guds vilja allt mer skönjbar i andens frukter som växer fram i livet hos Guds andeledda barn. Och vidare, om människans liv ytterligare förstoras till att omfatta morontiaerfarenheten ses den gudomliga viljan lysa klarare och klarare i de förandligande gärningarna av de tidsvarelser som har börjat smaka fröjderna av att erfara förhållandet mellan människans personlighet och den Universelle Faderns personlighet.
12:7.8 (138.3) Guds Faderskap och människans broderskap uttrycker paradoxen mellan delen och helheten på personlighetsnivån. Gud älskar varje individ som ett individuellt barn i den himmelska familjen. Men Gud älskar sålunda var och en individ; han gör inte skillnad på person, och universaliteten i hans kärlek åstadkommer ett släktskap i helheten, det universella broderskapet.
12:7.9 (138.4) Faderns kärlek individualiserar ovillkorligen varje personlighet som ett unikt barn till den Universelle Fadern, ett barn som det inte i oändligheten finns en dubblett av, en viljevarelse som är oersättlig i all evighet. Faderns kärlek glorifierar varje Guds barn, upplysande varje medlem av den himmelska familjen, skarpt avtecknande varje unik personlig varelse mot de opersonliga nivåer som ligger utanför den broderliga krets som utgår från allas Fader. Guds kärlek för på ett slående sätt fram det transcendenta värdet av varje viljevarelse, uppenbarar otvetydigt det höga värde som den Universelle Fadern har satt på vart och ett av sina barn, från den högsta skaparpersonligheten med paradisstatus till den lägsta personligheten med viljans värdighet bland de vilda människostammarna i människosläktets gryning på någon evolutionär värld i tid och rymd.
12:7.10 (138.5) Det är uttryckligen Guds kärlek till individen som ger upphov till den gudomliga familjen av alla individer, det universella broderskapet av de med fri vilja begåvade barnen till Paradisfadern. Och detta broderskap, som är universellt, är ett helhetsförhållande. Broderskap, när det är universellt, visar inte förhållande för var och en, utan förhållandet för alla. Broderskap är en helhetens realitet och uttrycker därför helhetens kvaliteter i motsats till delens kvaliteter.
12:7.11 (138.6) Broderskap utgör ett faktum beträffande förhållandet mellan varje personlighet med universell existens. Ingen person kan undgå de fördelar eller nackdelar som kan komma som ett resultat av förhållandet till andra personer. Delen har fördel av eller lider med helheten. Varje individs goda försök och ansträngning gynnar alla människor; varje människas misstag eller ondska ökar vedermödorna och prövningarna för alla människor. Så som delen rör sig, så rör sig helheten. Liksom helhetens framsteg är delens framsteg. Delens och helhetens relativa hastigheter bestämmer om delen hålls tillbaka av helhetens tröghet eller förs framåt av det kosmiska broderskapets momentum.
12:7.12 (139.1) Det är ett mysterium att Gud är en högst personlig varelse, medveten om sig själv, med residenshögkvarter, och samtidigt personligen närvarande i ett så vidsträckt universum och personligen i kontakt med ett sådant nästan oändligt antal varelser. Att ett sådant fenomen är ett mysterium bortom människans fattning borde inte på minsta sätt minska er tro. Låt inte infinitetens storhet, evighetens väldighet och storslagenheten och strålglansen i Guds ojämförliga karaktär skrämma er eller få er att vackla eller misströsta; ty Fadern är inte alls långt borta från någon av er; han dväljs inne i er, och i honom ordagrant rör vi oss, lever vi verkligen och har vi veritabelt vår varelse.
12:7.13 (139.2) Fastän Paradisfadern verkar genom sina gudomliga skapare och sina skapade barn har han även den mest intima inre kontakt med er, så sublim, så högst personlig, att den övergår även mitt förstånd — Fadersfragmentets gåtfulla gemenskap med människans själ och med det dödliga sinne där det i själva verket dväljs. Med den vetskap ni har om dessa Guds gåvor känner ni sålunda till att Fadern står i nära kontakt inte endast med sina gudomliga kompanjoner, utan även med sina evolutionära dödliga barn i tiden. Fadern bor sannerligen i Paradiset, men hans gudomliga närvaro dväljs även i människornas sinne.
12:7.14 (139.3) Även fast en Sons ande utgjuts över allt kött, även fast en Son en gång vistades hos er i dödlig köttslig gestalt, även fast seraferna personligen vakar över och leder er, hur kan någon av dessa gudomliga varelser från det Andra och Tredje Centret någonsin hoppas på att komma lika nära er eller att förstå er lika fullt som Fadern, som har givit en del av sig själv för att dväljas i er, för att vara ert verkliga och gudomliga, rentav ert eviga jag?
12:8.1 (139.4) ”Gud är ande”, men Paradiset är det inte. Det materiella universumet är alltid den arena där alla andliga aktiviteter försiggår; andevarelser och andeuppstigande varelser lever och arbetar på fysiska sfärer av materiell verklighet.
12:8.2 (139.5) Utgivandet av kosmisk kraft, den kosmiska gravitationens domän, är Paradisöns funktion. All ursprunglig kraft-energi utgår från Paradiset, och materien för byggandet av otaliga universer cirkulerar nu överallt i totaluniversum i form av en supergravitationsnärvaro som utgör kraftladdningen i det genomströmmade universumet.
12:8.3 (139.6) Oberoende av vilka omvandlingar kraften undergår i de avlägsna universerna, efter att ha lämnat Paradiset färdas den vidare, underkastad den aldrig upphörande, ständigt närvarande, ofelbara dragningen från den eviga Ön, troget och av sin natur svingande sig vidare runt universernas eviga rymdbanor. Den fysiska energin är den enda realitet som är trogen och ståndaktig i lydnad mot universell lag. Endast inom områdena för de skapades vilja har det förekommit avvikelse från de gudomliga vägarna och de ursprungliga planerna. Styrka och energi är de universella bevisen för stabiliteten, beständigheten och evigheten i den centrala Paradisön.
12:8.4 (139.7) Utgivandet av ande och förandligandet av personligheter, den andliga gravitationens domän, är den Evige Sonens område. Och denna Sonens andegravitation, som ständigt drar alla andliga realiteter till honom, är alldeles lika verklig och absolut som Paradisöns allsmäktiga materiella grepp. Men den materiellt sinnade människan är naturligtvis mera bekant med de materiella manifestationerna av fysisk natur än med de lika verkliga och mäktiga operationerna av andlig natur, som urskiljs endast genom själens andliga insikt.
12:8.5 (140.1) När sinnet av någon personlighet i universum blir mera andligt — Gudalikt — blir sinnet mindre reaktivt för materiell gravitation. Verkligheten mätt enligt reaktionen på fysisk gravitation är antitesen till verkligheten bestämd enligt kvaliteten av andeinnehåll. Den fysiska gravitationens verkan är en kvantitativ angivare av den energi som är icke-ande; den andliga gravitationens verkan är det kvalitativa måttet på gudomlighetens levande energi.
12:8.6 (140.2) Vad Paradiset är för den fysiska skapelsen, och vad den Evige Sonen är för det andliga universumet, det är Samverkaren för sinnets områden — det intelligenta universumet av materiella, morontiella och andliga varelser och personligheter.
12:8.7 (140.3) Samverkaren reagerar för både materiella och för andliga realiteter och blir därför av naturen den universella ombesörjaren för alla förståndsvarelser, varelser som kan representera en förening av både de materiella och av de andliga faserna i skapelsen. Utgivningen av intelligens, ombesörjandet av det materiella och det andliga i det fenomen som benämns sinne, är den exklusiva domänen för Samverkaren som sålunda blir det andliga sinnets partner, morontiasinnets innersta natur och det materiella sinnets substans hos de evolutionära varelserna i tiden.
12:8.8 (140.4) Sinnet är metoden varigenom anderealiteter blir erfarenhetsmässiga för skapade personligheter. Och i sista hand är de förenande möjligheter som även människans sinne har, förmågan att koordinera ting, idéer och värden, övermateriell.
12:8.9 (140.5) Fastän det knappast är möjligt för det dödliga sinnet att förstå sig på de sju nivåerna av relativ kosmisk verklighet borde människans intellekt kunna fatta mycket av betydelsen tre fungerande nivåer inom finit verklighet:
12:8.10 (140.6) 1. Materia. Organiserad energi som är underkastad lineär gravitation förutom när den är modifierad av rörelse och betingad av sinne.
12:8.11 (140.7) 2. Sinne. Organiserat medvetande som inte helt är underkastat materiell gravitation och som verkligen befrias när det modifieras av ande.
12:8.12 (140.8) 3. Ande. Den högsta personliga realiteten. Sann ande är inte underkastad fysisk gravitation men blir så småningom det motiverande inflytandet i alla evolverande energisystem med personlighetsvärdighet.
12:8.13 (140.9) Målet för alla personligheters existens är ande; materiella manifestationer är relativa, och det kosmiska sinnet träder emellan dessa universella motsatser. Utgivandet av sinne och tilldelningen av ande är ett verk av Gudomens kompanjonspersoner: den Oändlige Anden och den Evige Sonen. Gudomens totala realitet är inte sinne utan ande-sinne — sinne-ande förenad av personlighet. Ändå sammanlöper absoluten av både ande och av ting i den Universelle Faderns person.
12:8.14 (140.10) I Paradiset är de tre energierna — fysisk, sinnesmässig och andlig — samordnade. I det evolutionära kosmos dominerar energi-materien, utom i personligheten där anden genom sinnets förmedling strävar efter bemästring. Anden är den fundamentala realiteten i personlighetserfarenheten hos alla skapade varelser därför att Gud är ande. Anden är oföränderlig och därför transcenderar den i alla personlighetsrelationer både sinnet och materien, vilka är det progressiva uppnåendets erfarenhetsmässiga variabler.
12:8.15 (140.11) I den kosmiska evolutionen blir materien en filosofisk skugga som kastas av sinnet i närvaron av den gudomliga upplysningens andeluminositet, men detta omintetgör inte materie-energins verklighet. Sinne, materia och ande är lika verkliga, men de är inte av samma värde för personligheten då den strävar efter att uppnå gudomlighet. Medvetande om gudomlighet är en progressiv andlig erfarenhet.
12:8.16 (141.1) Ju klarare den förandligade personligheten lyser (Fadern i universum, fragmentet av den potentiella andepersonligheten i den individuella skapade varelsen) desto större skugga kastar det mellanliggande sinnet över sin materiella klädnad. I tiden är människans kropp precis lika verklig som sinnet eller anden, men i döden överlever både sinnet (identiteten) och anden, medan kroppen inte gör det. En kosmisk realitet kan vara obefintlig i personlighetserfarenheten. Och sålunda har ert grekiska bildliga uttryck — om det materiella som skuggan av den verkligare andesubstansen — faktiskt en filosofisk betydelse.
12:9.1 (141.2) Anden är den grundläggande personliga realiteten i universerna, och personligheten är grunden för allt progressiv erfarande av den andliga verkligheten. Varje fas av personlighetserfarandet på varje successiv nivå av framåtskridande i universum är full av ledtrådar till att upptäcka lockande personliga realiteter. Människans sanna bestämmelse består i att skapa nya och andliga mål och att sedan reagera på de kosmiska lockelserna i sådana överjordiska mål av icke-materiellt värde.
12:9.2 (141.3) Kärleken är hemligheten med en gynnsam förening mellan personligheter. Man kan inte verkligen känna en person som resultat av en enda kontakt. Man kan inte känna till musik, så att man hyser uppskattning för den, genom matematiskt härledande även om musik är en form av matematisk rytm. Numret som har givits en telefonabonnent identifierar inte på något sätt abonnentens personlighet och anger ingenting om hans karaktär.
12:9.3 (141.4) Matematik, materiell vetenskap är oundgänglig för en intelligent diskussion om universumets materiella aspekter, men sådan kunskap är inte nödvändigtvis en del av den högre förståelsen av sanningen eller av den personliga uppskattningen av andliga realiteter. Inte endast på livets områden utan även i den fysiska energins värld är summan av två eller flera ting mycket ofta någonting mera än eller någonting annat än de förutsägbara additionsmässiga konsekvenserna av sådana föreningar. All matematikens vetenskap, filosofins hela område eller den högsta fysiken eller kemin skulle inte kunna förutsäga eller veta att föreningen av två gasformiga väteatomer med en gasformig syreatom skulle resultera i en ny och kvalitativt additionsöverstigande substans: vätskeformigt vatten. Den insiktsfulla kunskapen om detta ena fysikaliskt-kemiska fenomen borde ha förhindrat utvecklingen av den materialistiska filosofin och den mekanistiska kosmologin.
12:9.4 (141.5) Teknisk analys avslöjar inte vad en person eller ett ting kan göra. Till exempel: vatten används effektivt för att släcka eld. Att vatten släcker eld är ett faktum enligt vår alldagliga erfarenhet, men ingen analys av vatten skulle någonsin kunna avslöja en sådan egenskap. Analysen anger att vatten består av väte och syre; ett närmare studium av dessa element avslöjar att syre är den egentliga uppehållaren av förbränning och att väte för sig brinner lätt.
12:9.5 (141.6) Er religion håller på att bli verklig därför att den håller på att frigöra sig från rädslans slaveri och vidskepelsens band. Er filosofi kämpar för frigörelse från dogmer och tradition. Er vetenskap är engagerad i den tidsålderslånga kampen mellan sanning och misstag medan den kämpar för befrielse från abstraktionens bojor, matematikens slaveri och den mekanistiska materialismens relativa blindhet.
12:9.6 (142.1) Den dödliga människan har en andekärna. Sinnet är ett personligt energisystem som existerar runt den gudomliga andekärnan och fungerar i en materiell omgivning. Ett sådant levande förhållande mellan personligt sinne och ande bildar universumpotentialen för en evig personlighet. Verkliga svårigheter, bestående besvikelse, allvarlig förlust eller oundviklig död kan komma endast sedan självuppfattningar tar sig friheten att helt åsidosätta den centrala andekärnans styrande makt och därmed sliter sönder den kosmiska planen för personlighetsidentitet.
12:9.7 (142.2) [Framfört av en Visdomens Fulländare, bemyndigad av Dagarnas Forna.]
Urantiaboken
Kapitel 13
13:0.1 (143.1) MELLAN DEN centrala Paradisön och den innersta av Havonas planetkretsar finns det tre i rymden belägna mindre kretsar av speciella sfärer. Den innersta kretsen består av den Universelle Faderns sju hemliga sfärer; den andra gruppen innehåller den Evige Sonens sju lysande världar; i den yttersta finns den Oändlige Andens sju enorma sfärer, de Sju Härskarandarnas exekutiva högkvartersvärldar.
13:0.2 (143.2) Dessa tre Faderns, Sonens och Andens kretsar av sju världar är sfärer av oöverträffad storslagenhet och otrolig härlighet. Även deras materiella eller fysiska konstruktion är av en klass ouppenbarad för er. Alla kretsar är olika till sitt material, och alla världar på varje krets är olika, förutom Sonens sju världar som är lika till sin fysiska uppbyggnad. Alla tjugoen är enorma sfärer, och varje grupp av sju är eviggjord på olika sätt. Så vitt vi vet har de alltid funnits; likt Paradiset är de eviga. Det finns varken anteckningar eller traditioner om deras ursprung.
13:0.3 (143.3) Den Universelle Faderns sju hemliga sfärer, som kretsar runt Paradiset helt nära den eviga Ön, återspeglar starkt den andliga strålglansen från de eviga Gudomarnas centrala sken och sprider den gudomliga härlighetens ljus överallt i Paradiset och även över Havonas sju kretsar.
13:0.4 (143.4) På den Evige Sonens sju heliga världar förefaller andeluminositetens opersonliga energier att ha sin upprinnelse. Ingen personlig varelse får vistas på någon av dessa sju glänsande världar. Med andlig härlighet upplyser de hela Paradiset och hela Havona, och de styr ren andestrålglans till de sju superuniverserna. Dessa lysande sfärer på den andra kretsen sänder likaså sitt ljus (ljus utan värme) till Paradiset och till de en miljard världar i det sju-kretsade centraluniversumet.
13:0.5 (143.5) Den Oändlige Andens sju världar upptas av de Sju Härskarandarna, som styr de sju superuniversernas öden och sänder ut den andliga upplysningen från Gudomens Tredje Person till dessa skapelser i tid och rymd. Hela Havona, men inte Paradisön, badar i dessa förandligande inflytelser.
13:0.6 (143.6) Fastän Faderns världar är de sfärer där alla som Fadern har tilldelat personlighet får sin slutliga status, så är detta inte deras enda funktion. Många andra än personliga varelser och väsen vistas i dessa världar. Varje värld i Faderns krets och Sonens krets har en särskild typ av permanenta medborgare, men vi tror att Sonens världar bebos av enhetliga typer av varelser som är någonting annat än personliga. Fadersfragmenten hör till Diviningtons ursprungsinvånare; de andra klasserna av permanenta medborgare har inte uppenbarats för er.
13:0.7 (143.7) De tjugoen paradissatelliterna tjänar både i centraluniversumet och i superuniverserna många syften som inte avslöjas i dessa berättelser. Ni kan förstå så litet av dessa sfärers liv att ni inte kan hoppas på att få någonting likt en konsekvent uppfattning om dem, vare sig om deras natur eller funktion; tusentals aktiviteter försiggår där ouppenbarade för er. Dessa tjugoen sfärer omfattar potentialerna för totaluniversums funktion. Dessa kapitel erbjuder endast en flyktig glimt av vissa avgränsade aktiviteter som berör den nuvarande universumtidsåldern i storuniversum — rättare sagt, i en av de sju sektorerna i storuniversum.
13:1.1 (144.1) Faderns krets av heliga livssfärer innehåller de enda inneboende, personlighetshemligheterna i universernas universum. Dessa Paradisets satelliter, den innersta av de tre kretsarna, är de enda förbjudna områden som har att göra med personlighet i centraluniversumet. Nedre Paradiset och Sonens världar är likaså stängda för personligheter, men inget av dessa riken har på något sätt direkt att göra med personlighet.
13:1.2 (144.2) Faderns paradisvärldar styrs av den högsta klassen av Treenighetens Stationära Söner: Suprematetens Treenigade Hemligheter. Om dessa världar kan jag berätta föga; om deras mångahanda aktiviteter får jag berätta ännu mindre. Denna information gäller endast de varelser som verkar där och utgår därifrån. Och fastän jag i någon mån är bekant med sex av dessa speciella världar har jag aldrig landat i Divinington; den världen är helt förbjuden för mig.
13:1.3 (144.3) En av orsakerna till det hemliga med dessa världar är att var och en av de heliga sfärerna åtnjuter en specialiserad representation, eller manifestation, av Gudomarna som bildar Paradistreenigheten; inte en personlighet, men en unik närvaro av Gudomlighet som endast kan uppskattas och förstås av de speciella grupper av förståndsvarelser som är bosatta på eller har tillträde till ifrågavarande sfär. Suprematetens Treenigade Hemligheter är de personliga representanterna för dessa opersonliga närvaron av Gudomlighet. Och Suprematetens Hemligheter är högst personliga varelser, superbt utrustade och underbart anpassade till sitt ädla och krävande verk.
13:1.4 (144.4) 1. DIVININGTON. Denna värld är i unik bemärkelse ”Faderns famn”, den Universelle Faderns sfär för personlig kommunikation, och där finns en speciell manifestation av hans gudomlighet. Divinington är paradismötesplatsen för Tankeriktarna, men det är också hemmet för talrika andra väsen, personligheter och andra varelser med ursprung i den Universelle Fadern. Förutom den Evige Sonen har många personligheter sitt direkta ursprung i den Universelle Faderns ensamt utförda verk. Endast Fadersfragmenten och de personligheter och andra varelser med direkt och exklusivt ursprung i den Universelle Fadern umgås och verkar på denna hemvist.
13:1.5 (144.5) Diviningtons hemligheter inkluderar hemligheten med utgivandet av Tankeriktare och med deras mission. Deras väsen, ursprung och tekniken för deras kontakt med de evolutionära världarnas ringa skapade varelser är denna paradissfärs hemlighet. Dessa häpnadsväckande transaktioner berör inte personligen resten av oss, och därför anser Gudomarna det riktigt att undanhålla vissa aspekter av denna stora och gudomliga omvårdnad från vår fulla insikt. I den mån vi kommer i kontakt med denna fas av gudomlig aktivitet tillåts vi full kännedom om dessa transaktioner, men beträffande de intima detaljerna av denna stora utgivning är vi inte fullt informerade.
13:1.6 (145.1) Denna sfär gömmer också hemligheterna bakom naturen, syftet och aktiviteterna som förknippas med alla andra former av Fadersfragment, Gravitationsbudbärarna och härskarorna av andra varelser ouppenbarade för er. Det är högst antagligt att de sanningar som berör Divinington som undanhålls mig och endast skulle förvirra och hindra mig i mitt arbete om de uppenbarades, och dessutom är de kanske bortom fattningsförmågan för min klass av varelser.
13:1.7 (145.2) 2. SONARINGTON. Denna värld är ”Sonens famn”, den Evige Sonens personliga mottagningsvärld. Det är paradishögkvarteret för Guds nedstigande och uppstigande Söner när de fullt har ackrediterats och slutligt godkänts. Denna värld är paradishemmet för den Evige Sonens alla Söner och för hans jämlika och associerade Söner. Det finns talrika klasser av gudomliga söner knutna till denna himmelska boplats som inte har uppenbarats för de dödliga, emedan de inte har att göra med de planer som gäller för människans uppstigningsväg för andligt framåtskridande genom universerna och vidare till Paradiset.
13:1.8 (145.3) Sonaringtons hemligheter inkluderar hemligheten med de gudomliga Sönernas inkarnation. När en Gudsson bli en Människoson, faktiskt föds av en kvinna, så som skedde i er värld för nittonhundra år sedan, är det ett universellt mysterium. Det sker hela tiden överallt i universerna, och det är en sonaringtonhemlighet som gäller de gudomliga Sönerna. Riktarna är ett av Gud Faderns mysterier. Inkarnationen av gudomliga Söner är ett av Gud Sonens mysterier; det är en hemlighet instängd i Sonaringtons sjunde sektor, ett rike som ingen annan har tillträde till än de som personligen har genomgått denna unika erfarenhet. Endast de faser av inkarnation som har att göra med ert uppstigande livsskede har uppmärksammats för er. Det finns många andra faser i mysteriet med ouppenbarade inkarnationen av Paradissöner på uppdrag i universumtjänst som inte har avslöjats för er. Och det finns ännu andra sonaringtonmysterier.
13:1.9 (145.4) 3. SPIRITINGTON. Denna värld är ”Andens famn”, paradishemmet för de höga varelser som uteslutande representerar den Oändlige Anden. Här samlas de Sju Härskarandarna och vissa av deras avkomlingar från alla universer. I denna himmelska boplats kan man också finna talrika ouppenbarade klasser av andepersonligheter, varelser vars uppgift är de mångahanda aktiviteter i universum som inte är förenade med planerna för upphöjningen av tidens dödliga varelser till evighetens paradisnivåer.
13:1.10 (145.5) Spiritingtons hemligheter inrymmer återspeglingens ogenomträngliga mysterier. Vi berättar för er om återspeglingens vidsträckta och universella fenomen, i synnerhet såsom den fungerar på högkvartersvärldarna i de sju superuniverserna, men vi förklarar aldrig helt detta fenomen, emedan vi inte fullt förstår det. Mycket, verkligt mycket förstår vi, men många grundläggande detaljer är fortfarande ett mysterium för oss. Återspeglingen är en av Gud Andens hemligheter. Ni har blivit instruerade om återspeglingsfunktioner i förhållande till uppstigningsplanen för de dödligas överlevnad, och så fungerar de helt visst, men återspegling är också ett oundgängligt drag i det normala framskridandet av talrika andra faser av verksamhet i universum. Denna Oändlige Andens egenskap används också på andra områden än för insamlandet av upplysningar och spridandet av information. Spiritington hyser även andra hemligheter.
13:1.11 (145.6) 4. VICEGERINGTON. Denna planet är ”Faderns och Sonens famn” och den hemliga sfären för vissa ouppenbarade varelser som har sitt ursprung i Faderns och Sonens handlingar. Detta är också paradishemmet för många förhärligade varelser med sammansatt ursprung. Deras ursprung är invecklat på grund av de många olika förfaranden som används i de sju superuniverserna. I denna värld samlas många grupper av varelser vilkas identitet inte har uppenbarats för de dödliga på Urantia.
13:1.12 (146.1) Vicegeringtons hemligheter inkluderar hemligheterna med treenigandet, och treenigandet utgör hemligheten med behörigheten att representera Treenigheten, att verka som ställföreträdare för Gudarna. Behörighet att representera Treenigheten gäller endast de varelser, uppenbarade eller ouppenbarade, som har treenigats, skapats, eventuerats eller eviggjorts av två eller alla tre medlemmar av Paradistreenigheten. Personligheter som har fått sin tillvaro genom treenigande handlingar av vissa typer av förhärligade skapade varelser representerar ingenting mer än den begreppsmässiga potential som har mobiliserats vid detta treenigande, trots att sådana varelser kan stiga upp längs den väg till omfamning av Gudomen som är öppen för alla av deras art.
13:1.13 (146.2) Icke-treenigade varelser förstår inte fullt förfarandet vid treenigandet av antingen två eller tre Skapare eller av vissa varelser. Ni kommer aldrig att fullt förstå detta fenomen om ni inte i en avlägsen framtid under ert förhärligade livsskede skulle försöka er på och lyckas med ett sådant äventyr, ty annars kommer dessa Vicegeringtons hemligheter alltid att vara förbjudna för er. Men för mig, som är en varelse av högt treenighetsursprung, är alla sektorer i Vicegerington öppna. Jag förstår fullt hemligheten med mitt ursprung och min bestämmelse, och lika fullt och helgat värnar jag om den.
13:1.14 (146.3) Det finns ytterligare andra former och faser av treenigande som inte har bragts till folkens kännedom på Urantia, och dessa erfarenheter skyddas till sina personliga aspekter på behörigt sätt i Vicegeringtons hemliga sektor.
13:1.15 (146.4) 5. SOLITARINGTON. Denna värld är ”Faderns och Andens famn” och är mötesplatsen för en storartad härskara av ouppenbarade varelser med ursprung i den Universelle Faderns och den Oändlige Andens gemensamma handlingar varelser som utöver sitt arv från Anden har drag av Fadern.
13:1.16 (146.5) Detta är också hemmet för de Ensamma Budbärarna och andra personligheter av överänglaklass. Ni vet om mycket få av dessa varelser; det finns ett stort antal klasser ouppenbarade på Urantia. Fastän deras hemort är belägen i den femte världen följer därav inte nödvändigtvis att Fadern hade något att göra med skapandet av Ensamma Budbärare eller deras överänglakompanjoner, men i denna universumtidsålder har han att göra med deras funktion. Under den nuvarande universumtidsåldern är detta också den statusenliga sfären för Universums Styrkeledare.
13:1.17 (146.6) Det finns talrika andra klasser av andepersonligheter, varelser okända för den dödliga människan, som betraktar Solitarington som sin hemsfär i Paradiset. Man bör komma ihåg att alla delar och nivåer av universumaktiviteter är alldeles lika fullt försedda med omvårdande andar som den värld som ägnar sig åt att hjälpa den dödliga människan att stiga upp till sin gudomliga paradisbestämmelse.
13:1.18 (146.7) Solitaringtons hemligheter. Förutom treenigandets hemligheter gömmer denna värld de hemligheter som berör det personliga förhållandet mellan den Oändlige Anden och vissa av det Tredje Ursprungets och Centrets högre avkomlingar. I Solitarington finns mysterierna om den intima förbindelsen av talrika ouppenbarade klasser med Faderns, Sonens och Andens andar, med Treenighetens trefaldiga ande och med den Supremes, den Ultimates och den Supreme-Ultimates andar.
13:1.19 (146.8) 6. SERAFINGTON. Denna sfär är ”Sonens och Andens famn” och hemvärlden för den stora härskara av ouppenbarade varelser som Sonen och Anden har skapat. Detta är också bestämmelsesfären för alla omvårdande klasser av änglaskaror, som inkluderar supernafer, sekonafer och serafer. I centraluniversumet och i de uteliggande universerna tjänar även många klasser av enastående andar som inte är ”tjänande andar för dem som skall få frälsning till arvedel”. Alla dessa andearbetare på alla nivåer och i alla världar av universumaktiviteter betraktar Serafington som sitt paradishem.
13:1.20 (147.1) Serafingtons hemligheter innehåller ett trefaldigt mysterium, endast ett av vilket jag får nämna — mysteriet som gäller serafisk transport. Förmågan hos olika klasser av serafer och med dem förenade andevarelser att inom sin andeform innesluta alla klasser av icke-materiella personligheter och att föra iväg dem på långa interplanetariska resor är en hemlighet instängd i de heliga sektorerna av Serafington. Transportseraferna förstår detta mysterium, men de förklarar det inte för resten av oss, eller kanske kan de inte göra det. De övriga mysterierna i Serafington gäller de personliga erfarenheterna hos sådana typer av andetjänare som ännu inte har uppenbarats för de dödliga. Och vi avstår från att diskutera hemligheterna kring så nära med er besläktade varelser, ty ni kan nästan förstå dessa nära existensklasser, och det vore som att svika ett förtroende att presentera ens vår partiella kunskap om dessa fenomen.
13:1.21 (147.2) 7. ASCENDINGTON. Denna unika värld är ”Faderns, Sonens och Andens famn”, mötesplatsen för de uppstigande varelserna från rymden, mottagningssfären för tidens pilgrimer som färdas genom Havona-universumet på sin väg till Paradiset. Ascendington är det verkliga paradishemmet för de uppstigande själarna från tid och rymd innan de uppnår paradisstatus. Ni dödliga kommer att tillbringa de flesta av era ”semestrar” i Ascendington. Under ert liv i Havona kommer Ascendington att vara för er det som omväxlingsledarna var under uppstigningen i lokaluniversumet och i superuniversumet. Här kommer ni att engagera er i tusentals aktiviteter som ligger utom räckhåll för den dödliga fantasin. Och som vid varje tidigare framsteg under uppstigningen mot Gud, kommer ert mänskliga jag att här träda in i nya förbindelser med ert gudomliga jag.
13:1.22 (147.3) Ascendingtons hemligheter inkluderar mysteriet med det gradvisa och säkra uppbyggandet i det materiella och dödliga sinnet av en andlig och potentiellt odödlig motsvarighet till karaktären och identiteten. Detta fenomen utgör ett av de mest svårtförståeliga mysterierna i universerna: evolutionen av en odödlig själ i den dödliga och materiella skapade varelsens sinne.
13:1.23 (147.4) Ni kommer aldrig att fullt förstå denna transaktion innan ni når fram till Ascendington. Och just därför kommer hela Ascendington att vara öppet för er förundrade syn. En sjundedel av Ascendington är förbjuden för mig — den sektor som berör just denna hemlighet som är (eller kommer att vara) en exklusiv erfarenhet och ägodel för er varelsetyp. Denna erfarenhet tillhör er mänskliga existensklass. Min personlighetsklass har inte direkt att göra med dessa transaktioner. Därför är det förbjudet för mig och uppenbaras så småningom för er. Men även efter att det har uppenbarats för er, förblir det av någon orsak för alltid er hemlighet. Ni uppenbarar det inte för oss eller för någon annan klass av varelser. Vi känner till den eviga fusionen mellan en gudomlig Riktare och en odödlig själ av människoursprung, men de uppstigande finaliterna känner själva denna erfarenhet som en absolut realitet.
13:2.1 (147.5) Dessa hemvärldar för olika klasser av andliga varelser är oerhört stora och häpnadsväckande sfärer, och de är lika med Paradiset i sin enastående skönhet och fantastiska härlighet. De är mötesplatsvärldar, återföreningssfärer, som tjänar som permanenta kosmiska adresser. Som finaliter kommer ni att vara bosatta i Paradiset, men Ascendington kommer i alla tider att vara er hemadress, även då ni träder i tjänst i yttre rymden. Genom all evighet kommer ni att anse Ascendington vara ert hem, fyllt av sentimentala minnen och påminnelser om gamla tider. När ni blir sjunde stadiets andevarelser ger ni möjligen upp er invånarstatus i Paradiset.
13:2.2 (148.1) Om yttre universer håller på att bildas, om de skall bebos av tidsvarelser med uppstigningspotential, då drar vi slutsatsen att dessa framtidens barn också är bestämda att betrakta Ascendington som sin hemvärld i Paradiset.
13:2.3 (148.2) Ascendington är den enda heliga sfär som undantagslöst kommer att vara öppen för din inspektion som nykomling i Paradiset. Vicegerington är den enda heliga sfär som helt och undantagslöst är öppen för mitt skärskådande. Fastän dess hemligheter berör mitt ursprung betraktar jag inte i denna universumtidsålder Vicegerington som mitt hem. Varelser med treenighetsursprung och treenigade varelser är inte det samma.
13:2.4 (148.3) Varelserna med treenighetsursprung har inte full del i Faderns världar; de har sina enda hem på Paradisön helt nära den Allra Heligaste Sfären. De förekommer ofta i Ascendington, ”Faderns, Sonens och Andens famn”, där de umgås med sina bröder som har kommit upp från de ringa världarna i rymden.
13:2.5 (148.4) Ni kunde tänkas anta att Skaparsönerna, som är av Fader-Son-ursprung, skulle anse Vicegerington som sitt hem, men detta är inte fallet i denna universumtidsålder då Gud den Sjufaldige är verksam. Och det finns många liknande problem som kommer att förbrylla er, ty ni kommer med säkerhet att möta många svårigheter då ni försöker förstå dessa ting som är så nära Paradiset. Inte heller kan ni med framgång resonera er igenom dessa frågor; ni vet så litet. Och om ni visste mera om Faderns världar skulle ni helt enkelt möta endast mera svårigheter ända tills ni visste allt om dem. Ställning uppnås på var och en av dessa hemliga världar på basis av tjänst såväl som på grund av ursprungsnatur, men de efterföljande tidsåldrarna kan omdistribuera vissa av dessa personlighetsgrupperingar, och gör det också.
13:2.6 (148.5) Den inre kretsens världar är i verkligheten sällskaps- eller statusvärldar mer än egentliga residenssfärer. De dödliga kommer att uppnå någon status i var och en av Faderns världar, med undantag för en enda värld. Till exempel, när ni dödliga uppnår Havona får ni tillstånd till Ascendington, där ni är högst välkomna, men ni tillåts inte besöka de övriga sex heliga världarna. Efter det att ni har genomgått paradisträningen och har upptagits i Finalitkåren får ni tillstånd för Sonarington, eftersom ni är söner till Gud såväl som uppstigande varelser — och ni är till och med mer. Men det kommer alltid att finnas en sjundedel av Sonarington, sektorn för de gudomliga Sönernas inkarnationshemligheter, som inte är öppen för er granskning. Aldrig kommer dessa hemligheter att uppenbaras för de uppstigande sönerna till Gud.
13:2.7 (148.6) Slutligen kommer ni att ha fullt tillträde till Ascendington och relativt tillträde till Faderns andra sfärer, med undantag för Divinington. Men även sedan ni har fått tillstånd att landa på ytterligare fem sfärer, efter att ni har blivit finaliter, tillåts ni inte besöka alla sektorer i dessa världar. Inte heller tillåts ni landa på stränderna av Divinington, ”Faderns famn”, fastän ni helt visst upprepade gånger kommer att stå ”vid Faderns högra sida”. Aldrig under all evighet uppstår det någon nödvändighet för er närvaro på Tankeriktarnas värld.
13:2.8 (149.1) Dessa andelivets mötesplatsvärldar är förbjuden mark i den utsträckning att vi ombeds att inte underhandla om inträde till de faser av dessa sfärer som ligger helt utanför våra erfarenhetsområden. Ni kan bli fulländade som skapade varelser, såsom den Universelle Fadern är gudomsfullkomlig, men ni får inte veta de erfarenhetsmässiga hemligheterna som berör alla andra klasser av universumpersonligheter. När Skaparen har en erfarenhetsmässig personlighetshemlighet med sin skapade varelse håller Skaparen den hemligheten i evigt förtroende.
13:2.9 (149.2) Alla dessa hemligheter antas vara kända för hela gruppen av Suprematetens Treenigade Hemligheter. Dessa varelser är fullt kända endast för grupperna på deras speciella värld; de är föga förstådda av andra klasser. Efter det att ni har uppnått Paradiset kommer ni att känna och högt älska de tio Suprematetens Hemligheter som styr Ascendington. Ni kommer också att uppnå en partiell förståelse av Suprematetens Hemligheter på Faderns övriga världar, utom Divinington, men inte lika fulländat som i Ascendington.
13:2.10 (149.3) Suprematetens Treenigade Hemligheter är, såsom deras namn kan tänkas ange, relaterade till den Supreme; de är likaså relaterade till den Ultimate och till den framtida Supreme-Ultimate. Dessa Suprematetens Hemligheter är den Supremes hemligheter och även den Ultimates hemligheter, ja till och med den Supreme-Ultimates hemligheter.
13:3.1 (149.4) Den Evige Sonens sju lysande sfärer är världar för den rena andeexistensens sju faser. Dessa strålande glober är källan till det trefaldiga ljuset i Paradiset och Havona, och deras inverkan begränsas i stort sett, men inte helt och hållet, till centraluniversumet.
13:3.2 (149.5) Det finns ingen personlighet på dessa paradissatelliter; därför finns det inte mycket beträffande den rena andens boplatser som kan presenteras för den dödliga och materiella personligheten. Vi har fått lära oss att i dessa världar vimlar det av den Evige Sonens levande varelser som är någonting annat än personliga. Vi drar slutsatsen att dessa väsen håller på att församlas för tjänst i de nya universer som är under planering i yttre rymden. Filosoferna i Paradiset påstår att varje paradiscykel, cirka två miljarder år enligt Urantia-tid, bevittnar ett skapande av ytterligare reserver av dessa klasser på den Evige Sonens hemliga världar.
13:3.3 (149.6) Så vitt jag vet har ingen personlighet någonsin varit på någon av den Evige Sonens sfärer. Jag har aldrig fått i uppdrag att besöka någon av dessa världar under all min långa erfarenhet inom- och utanför Paradiset. Inte ens de personligheter som har samskapats av den Evige Sonen besöker dessa världar. Vi sluter oss till att alla icke-personliga andar — oberoende av vems avkomlingar de är — har tillträde till dessa andehem. Eftersom jag är en person och har en andeform skulle en sådan värld utan tvivel te sig tom och ödslig ifall jag tilläts besöka den. Höga andepersonligheter är inte begivna på och får ingen tillfredsställelse av, meningslös nyfikenhet, av rent värdelösa äventyr. Det finns hela tiden alltför mycket spännande och meningsfulla äventyr för att tillåta uppkomsten av något stort intresse för sådana projekt som antingen är till ingen nytta eller overkliga.
13:4.1 (149.7) Mellan den inre kretsen i Havona och den Evige Sonens strålande sfärer kretsar den Oändlige Andens sju glober, världar bebodda av den Oändlige Andens avkomlingar, av förhärligade skapade personligheters treenigade söner och av andra typer av ouppenbarade varelser sysselsatta med att effektivt administrera de många företagen inom de olika områdena av universumaktiviteter.
13:4.2 (150.1) De Sju Härskarandarna är de suprema och ultimata representanterna för den Oändlige Anden. De har sina personliga funktionsställen, sina styrkefokus, inom Paradisets perifera område, men alla operationer som gäller deras förvaltning och styre av storuniversum utförs på och från den Oändlige Andens speciella exekutiva sfärer. De Sju Härskarandarna är i verkligheten balanshjulet för sinne-ande i universernas universum, en allt omslutande, allt omfattande och allt koordinerande centralt belägen styrka.
13:4.3 (150.2) Från dessa sju speciella sfärer verkar Härskarandarna för att utjämna och stabilisera det kosmiska sinnets kretsar i storuniversum. De har också att göra med Gudomarnas differentiala andliga attityd och närvaro överallt i storuniversum. Fysiska reaktioner är ensartade, regelbundna och alltid omedelbara och automatiska. Men erfarenhetsmässig andlig närvaro är i enlighet med de underliggande förhållanden eller tillstånd av andlig mottaglighet innevarande i de individuella sinnena i världarna.
13:4.4 (150.3) Fysiskt inflytande, fysisk närvaro och funktion är utan variation i alla universer — små eller stora. Den faktor som varierar i den andliga närvaron eller reaktionen är den varierande skillnaden i viljevarelsernas uppfattning och mottagande av den. Medan den absoluta och existentiala Gudomens andliga närvaro på intet sätt influeras av skapade varelsers lojala eller illojala attityd, är det samtidigt sant att den subabsoluta och erfarenhetsmässiga Gudomens fungerande närvaro definitivt och direkt influeras av dessa finita skapade varelsers beslut, val och viljeattityder — av den individuella varelsens, planetens, systemets, konstellationens eller universumets lojalitet och tillgivenhet. Men denna andliga närvaro av gudomlighet är inte nyckfull eller godtycklig; dess erfarenhetsmässiga variation är en naturlig följd av att de personliga varelserna har försetts med fri vilja.
13:4.5 (150.4) Det som bestämmer variationen i den andliga närvaron finns i era egna hjärtan och tankesinnen och består i de sätt ni själva väljer, de beslut ert sinne fattar och den beslutsamhet er egen vilja visar. Denna skillnad är en naturlig del av den fria viljans reaktioner hos intelligenta personliga varelser, varelser som den Universelle Fadern har bestämt skall utöva denna frihet att välja. Och Gudomarna följer alltid ebben och floden av sin ande då de möter och tillfredsställer förhållandena och behoven i de skapades olika val, så att de ger ut mera av sin närvaro som svar på en uppriktig önskan därom och igen drar sig tillbaka från scenen då deras skapade varelser beslutar sig ogynnsamt vid utövandet av sin gudomligt utgivna frihet att välja. Och sålunda blir gudomlighetens ande ödmjukt hörsam inför vad de skapade i världarna väljer.
13:4.6 (150.5) De Sju Härskarandarnas exekutiva boningar är i själva verket paradishögkvarteren för de sju superuniverserna och de med dem korrelerade segmenten i yttre rymden. Varje Härskarande presiderar över ett superuniversum, och var och en av dessa sju världar är uteslutande hänvisad till en av Härskarandarna. Det finns faktiskt ingen fas i de sju superuniversernas administration under paradisnivån som inte skulle ombesörjas på dessa exekutiva världar. De är inte lika exklusiva som Faderns eller Sonens sfärer, och fastän boendestatus är begränsad till de infödda varelserna och till dem som arbetar där, är dessa sju administrativa planeter alltid öppna för alla varelser som önskar besöka dem och som kan arrangera den nödvändiga överföringen dit.
13:4.7 (151.1) För mig är dessa exekutiva världar de mest intressanta och spännande ställen utanför Paradiset. På ingen annan plats i det vida universumet kan man observera så mångahanda aktiviteter, som involverar så många olika klasser av levande varelser, som har att göra med operationer på så många skilda nivåer, verksamheter som samtidigt är materiella, intellektuella och andliga. När jag beviljas en period av ledighet från tjänst, och om jag råkar vara i Paradiset eller Havona, far jag vanligen vidare till någon av de Sju Härskarandarnas livligt aktiva världar för att där låta mitt sinne inspireras av uppvisningar i företagsamhet, hängivenhet, lojalitet, visdom och effektivitet. Ingen annanstans kan jag observera en sådan häpnadsväckande sammankoppling av personlighetsverksamhet på alla sju nivåer av universumverklighet. Och jag blir alltid stimulerad av verksamhet som utförs av de varelser som så väl kan sitt arbete och som så helt njuter av att göra det.
13:4.8 (151.2) [Framfört av en Visdomens Fulländare, bemyndigad härtill av Dagarnas Forna i Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 14
14:0.1 (152.1) DET FULLÄNDADE och gudomliga universumet ligger i centrum av all skapelse; det är den eviga kärnskapelsen runt vilken tidens och rymdens vidsträckta skapelser roterar. Paradiset är den absoluta stabilitetens jättelika Kärnö, som vilar orörlig i själva hjärtat av det storslagna eviga universumet. Denna centrala planetfamilj kallas Havona, och det ligger långt avlägset från lokaluniversumet Nebadon. Dess dimensioner är enorma och dess massa nästan otrolig och den omfattar en miljard sfärer av ofattbar skönhet och enastående storslagenhet, men den verkliga omfattningen av denna vidsträckta skapelse ligger faktiskt bortom det mänskliga sinnets fattningsförmåga.
14:0.2 (152.2) Detta är den enda stadgade, perfekta och etablerade anhopningen av världar. Det är ett helt och hållet skapat och fullkomligt universum; det är inte ett resultat av evolutionär utveckling. Detta är fulländningens eviga kärnskapelse, och kring den roterar det ändlösa följet av universer som bildar det oerhört omfattande evolutionära experimentet, det djärva äventyret för Guds Skaparsöner som strävar efter att i tiden duplicera och i rymden reproducera mönsteruniversumet, idealet för gudomlig fullständighet, suprem finalitet, ultimat verklighet och evig fulländning.
14:1.1 (152.3) Från Paradisets periferi till de sju superuniversernas inre gränser finns följande sju rymdförhållanden och -rörelser:
14:1.2 (152.4) 1. De lugna mellanrymdzonerna som snuddar vid Paradiset.
14:1.3 (152.5) 2. Medursrörelsen i de tre paradis- och de sju havonakretsarna.
14:1.4 (152.6) 3. De halvlugna rymdzonerna som skiljer havonakretsarna från de mörka gravitationskropparna i centraluniversumet.
14:1.5 (152.7) 4. Det inre bältet av mörka gravitationskroppar som rör sig moturs.
14:1.6 (152.8) 5. Den andra unika rymdzonen som skiljer de mörka gravitationskropparnas två rymdbanor från varandra.
14:1.7 (152.9) 6. Det yttre bältet av mörka gravitationskroppar som roterar medurs runt Paradiset.
14:1.8 (152.10) 7. En tredje rymdzon — en halvlugn zon — som skiljer det yttre bältet av mörka gravitationskroppar från de innersta kretsarna i de sju superuniverserna.
14:1.9 (152.11) Havonas en miljard världar är ordnade i sju koncentriska kretsar som omedelbart omger paradissatelliternas tre kretsar. Det finns uppåt trettiofem miljoner världar i den innersta havonakretsen och över tvåhundrafyrtiofem miljoner i den yttersta, med ett proportionellt antal i de mellanliggande kretsarna. Alla kretsar är olika, men alla är perfekt balanserade och utomordentligt väl organiserade, och var och en genomströmmas av den Oändlige Andens specialiserade representation — en av Kretsarnas Sju Andar. Utöver andra funktioner koordinerar denna opersonliga Ande skötseln av himmelska angelägenheter överallt i sin krets.
14:1.10 (153.1) Havonas planetariska kretsar ligger inte över varandra; världarna i dem följer varandra i en välordnad lineär procession. Centraluniversumet virvlar runt den stationära Paradisön i ett enda vidsträckt plan, bestående av tio koncentriska stabiliserade enheter — paradissfärernas tre kretsar och havonavärldarnas sju kretsar. Fysiskt sett är havona- och paradiskretsarna ett och samma system; man skiljer mellan dem för att de funktionellt och administrativt är åtskilda.
14:1.11 (153.2) Tiden räknas inte i Paradiset; de som är infödda på den centrala Ön har en medfödd uppfattning om det successiva händelseförloppet. Men tiden är nära förbunden med havonakretsarna och med talrika varelser, både av himmelskt och av jordiskt ursprung, som vistas där. Varje havonavärld har sin egen lokaltid som bestämts av kretsen. Alla världar på en given krets har ett lika långt år eftersom de alla enhetligt löper i bana runt Paradiset, och längden av dessa planetariska år minskar från den yttersta till den innersta kretsen.
14:1.12 (153.3) Förutom omloppstiden i Havona finns Paradis-Havona-standarddagen och andra tidsangivelser som bestäms på och utsänds från den Oändlige Andens sju paradissatelliter. Paradis-Havona-standarddagen är baserad på längden av den tid det tar för planetboningarna på den första eller inre havonakretsen att fullfölja ett varv runt Paradisön; och fastän deras hastighet är enorm, som följd av deras läge mellan de mörka gravitationskropparna och det gigantiska Paradiset, fordras det nästan tusen år för dessa sfärer att fullfölja sitt kretslopp. Ovetandes har ni läst sanningen när era ögon har dröjt vid orden: ”En dag är för Herren såsom tusen år, ja blott som en vakt i natten.” En Paradis-Havona-dag är exakt sju minuter, tre och en åttondedels sekunder mindre än ett tusen år enligt den nuvarande skottårskalendern på Urantia.
14:1.13 (153.4) Denna Paradis-Havona-dag är standardtidsmåttet för de sju superuniverserna fast vart och ett av dem har sin egen intern tidsstandard.
14:1.14 (153.5) I utkanterna av detta vidsträckta centraluniversum, långt ut bortom havonavärldarnas sjunde bälte, cirkulerar ett otroligt antal enorma mörka gravitationskroppar. Dessa mångfaldiga mörka massor är i många detaljer helt olika andra rymdkroppar; även till formen är de mycket annorlunda. Dessa mörka gravitationskroppar varken återspeglar eller absorberar ljus; de reagerar inte för ljus av fysisk energi, och de omger och omsluter så fullständigt Havona att de gömmer det från att synas från även närliggande bebodda universer i tid och rymd.
14:1.15 (153.6) Det stora bältet av mörka gravitationskroppar delas i två likadana elliptiska kretsar av ett unikt rymdintrång. Det inre bältet roterar moturs; det yttre roterar medsols. Dessa motsatta rörelseriktningar tillsammans med de mörka kropparnas oerhört stora massa utjämnar så effektivt gravitationslinjerna i Havona att centraluniversumet blir en fysiskt balanserad och fullkomligt stabiliserad skapelse.
14:1.16 (153.7) Den inre processionen av mörka gravitationskroppar är rörformigt anordnad och består av tre cirkulära grupperingar. Ett tvärsnitt av denna krets skulle uppvisa tre koncentriska cirklar, alla av ungefär samma täthet. Den yttre kretsen av mörka gravitationskroppar är arrangerad i en lodrät formation, tiotusen gånger högre än den inre kretsen. Den yttre kretsens höjd är femtiotusen gånger dess bredd.
14:1.17 (154.1) Den mellanliggande rymden som finns mellan dessa två kretsar av gravitationskroppar är unik då ingenting liknande står att finna i hela det vida universum. Denna zon kännetecknas av enorma upp- och nedgående vågrörelser och uppfylls av enorma energiaktiviteter av ett okänt slag.
14:1.18 (154.2) Enligt vår uppfattning kommer ingenting likt de mörka gravitationskropparna i centraluniversumet att känneteckna den framtida utvecklingen av nivåerna i yttre rymden; vi anser dessa processioner i alternerande riktning av jättelika gravitationsbalanserande kroppar vara unika i totaluniversum.
14:2.1 (154.3) Andevarelserna vistas inte i den dunkla rymden; de bebor inte eteriska världar; de har sitt hemvist på faktiska sfärer av materiell natur, världar som är precis lika verkliga som de på vilka de dödliga lever. Havonavärldarna är verkliga och konkreta, även fast deras verkliga substans skiljer sig från den materiella organisationen av planeterna i de sju superuniverserna.
14:2.2 (154.4) Havonas fysiska realiteter företräder en klass av energiorganisation som radikalt skiljer sig från varje slag som råder i rymdens evolutionära universer. Havonaenergierna är trefaldiga; enheterna av energi-materia i superuniverserna innehåller en tvåfaldig energiladdning, fastän en form av energi existerar i negativa och positiva faser. Skapandet av centraluniversumet är trefaldigt (Treenighet); skapandet av ett lokaluniversum (direkt) är tvåfaldigt, av en Skaparson och en Skapande Ande.
14:2.3 (154.5) Materialet i Havona består av en organisation av exakt tusen kemiska grundelement och en balanserad funktion av de sju formerna av havonaenergi. Var och en av dessa grundenergier uppvisar sju retningsfaser, så att ursprungsinvånarna i Havona reagerar på fyrtionio olika förnimmelsestimuli. Med andra ord, sett från en rent fysisk ståndpunkt har ursprungsinvånarna i centraluniversumet fyrtionio specialiserade former av sinnesförnimmelser. Morontiasinnena är sjuttio och de högre andliga formerna av reaktionsrespons varierar hos olika typers varelser från sjuttio till tvåhundratio.
14:2.4 (154.6) Ingen av de fysiska varelserna i centraluniversumet skulle vara synlig för urantiabor. Inte heller skulle någon fysisk retning i dessa avlägsna världar leda till någon reaktion i era grova sinnesorgan. Om en dödlig från Urantia kunde transporteras till Havona skulle han där vara döv, blind och i total avsaknad av alla andra sinnesreaktioner; han skulle kunna fungera endast som en begränsad självmedveten varelse utan alla intryck från omgivningen och alla reaktioner därpå.
14:2.5 (154.7) Det finns talrika fysiska fenomen och andliga reaktioner som försiggår i den centrala skapelsen och som är okända i sådana världar som Urantia. Den grundläggande organisationen av en trefaldig skapelse är helt olik den tvåfaldiga sammansättningen av ett skapat universum i tid och rymd.
14:2.6 (154.8) All naturlag är koordinerad på en helt annan basis än i de dubbla energisystemen i de evolverande skapelserna. Hela centraluniversumet är organiserat i enlighet med ett trefaldigt system av fulländad och symmetrisk kontroll. Överallt i hela Paradis-Havona-systemet upprätthålls en fulländad balans mellan alla kosmiska realiteter och alla andliga krafter. Med ett absolut grepp om den materiella skapelsen reglerar och upprätthåller Paradiset fullkomligt de fysiska energierna i detta centraluniversum; den Evige Sonen uppehåller som en del av sitt alltomfattande andegrepp på det mest fullkomliga sätt den andliga statusen som alla i Havona har. I Paradiset är ingenting experimentellt, och Paradis-Havona-systemet är en enhet av kreativ fulländning.
14:2.7 (155.1) Den Evige Sonens universella andliga gravitation är otroligt aktiv överallt i centraluniversumet. Alla andevärden och andliga personligheter dras oupphörligt inåt mot Gudarnas boning. Denna dragning mot Gud är intensiv och oundviklig. Ambitionen att nå fram till Gud är starkare i centraluniversumet, inte för att andegravitationen är starkare än i de uteliggande universerna, utan för att de varelser som har uppnått Havona är mera fullt förandligade och därför mera mottagliga för den ständigt närvarande verkan av dragningen från den Evige Sonens universella andegravitation.
14:2.8 (155.2) På samma sätt drar den Oändlige Anden alla intellektuella värden mot Paradiset. Överallt i centraluniversumet verkar den Oändlige Andens sinnesgravitation i förening med den Evige Sonens andegravitation, och dessa tillsammans bildar den kombinerade drivkraften som får de uppstigande själarna att söka Gud, att nå fram till Gudomen, att uppnå Paradiset och att lära känna Fadern.
14:2.9 (155.3) Havona är ett andligen fullkomligt och fysiskt stabilt universum. Kontrollen av och den balanserade stabiliteten i centraluniversumet förefaller att vara perfekt. Allt det fysiska och det andliga är fullständigt förutsägbart, men inte sinnesfenomenen och den personliga viljan. Vi drar den slutsatsen att synd kan räknas som en omöjlig företeelse, men vi gör det på basis av att Havonas med fri vilja försedda ursprungsvarelser aldrig har gjort sig skyldiga till att gå emot Gudomens vilja. Under all evighet har dessa himmelska varelser varit konsekvent lojala mot Dagarnas Eviga. Inte heller har synd framträtt i någon skapad varelse som har kommit till Havona som pilgrim. Aldrig har det inträffat att någon varelse har uppfört sig illa i någon grupp av personligheter som någonsin har skapats i, eller fått tillträde till, centraluniversumet Havona. Så fulländade och gudomliga är urvalsmetoderna och -sätten i tidens universer att något misstag enligt anteckningarna i Havona aldrig har inträffat; inga misstag har någonsin gjorts; ingen uppstigande själ har någonsin för tidigt fått tillträde till centraluniversumet.
14:3.1 (155.4) När det gäller regeringen i centraluniversumet, så finns det ingen. Havona är så utsökt fulländat att inget intellektuellt regeringssystem behövs. Det finns inga reguljärt inrättade domstolar, inte heller finns det lagstiftande församlingar; Havona behöver endast ett administrativt styre. Här kan man se höjden av idealen om sant självstyre.
14:3.2 (155.5) Det finns inget behov av regering bland sådana perfekta och nästan perfekta förståndsvarelser. De behöver inte något reglemente, ty de är varelser med medfödd fullkomlighet blandade med evolutionära varelser som för länge sedan har klarat prövningen i superuniversernas högsta domstolar.
14:3.3 (155.6) Administrationen av Havona är inte automatisk, men den är beundransvärt fulländad och gudomligt effektiv. Den är i huvudsak planetarisk och anförtrodd den på planeten bosatta Dagarnas Evige; varje havonasfär styrs av en av dessa personligheter med treenighetsursprung. Dagarnas Eviga är inte skapare, men de är perfekta administratörer. De undervisar med suprem skicklighet och leder sina planetariska barn med en visdomens fullkomlighet som gränsar till absoluthet.
14:3.4 (156.1) Centraluniversumets en miljard sfärer utgör utbildningsvärldar för de höga personligheterna födda i Paradiset och Havona, och vidare tjänar de som slutliga utvärderingsarenor för uppstigande varelser från de evolutionära världarna i tiden. Vid verkställandet av den Universelle Faderns stora plan för de skapades uppstigande landsätts tidens pilgrimer på den yttre eller sjunde kretsens mottagningsvärldar, och efter ytterligare träning och vidgad erfarenhet uppflyttas de stegvis, från planet till planet och cirkel till cirkel, tills de slutligen når fram till Gudomarna och får residens i Paradiset.
14:3.5 (156.2) Fastän sfärerna på de sju kretsarna upprätthålls i all sin himmelska härlighet används för närvarande endast omkring en procent av all planetarisk kapacitet i arbetet med att befrämja Faderns universella plan för de dödligas uppstigande. Omkring en tiondedel av en procent av dessa enorma världars yta är anvisad för Finalitkårens liv och aktiviteter; dessa varelser som evigt är stadgade i ljus och liv vistas och tjänar ofta på havonavärldarna. Dessa upphöjda varelser har sitt personliga residens i Paradiset.
14:3.6 (156.3) Den planetariska uppbyggnaden av havonasfärerna är helt olik rymdens evolutionära världar och system. Ingen annanstans i hela storuniversum är det lämpligt att använda sådana enorma sfärer som bebodda världar. Den triatafysiska konstitutionen tillsammans med den balanserande effekten av de enorma mörka gravitationskropparna gör det möjligt att så fulländat utjämna de fysiska krafterna och att så utsökt balansera de olika attraktionskrafterna i denna väldiga skapelse. Antigravitation används också vid organiserandet av de materiella funktionerna och de andliga aktiviteterna i dessa enorma världar.
14:3.7 (156.4) Arkitekturen, belysningen och uppvärmningen, såväl som den biologiska och artistiska utsmyckningen av havonasfärerna ligger helt bortom den största möjliga sträckningen av människans föreställningsförmåga. Man kan inte berätta er mycket om Havona; för att förstå dess skönhet och storslagenhet måste ni se det. Det finns emellertid verkliga floder och sjöar i dessa fulländade världar.
14:3.8 (156.5) Andligen är dessa världar idealiskt utrustade; de är lämpligt anpassade för sitt syfte att härbärgera de talrika klasser av olika varelser som verkar i centraluniversumet. Mångahanda aktiviteter som ligger långt bortom människans fattning försiggår i dessa vackra världar.
14:4.1 (156.6) Det finns sju grundformer av levande ting och varelser i havonavärldarna, och var och en av dessa grundformer existerar i tre skilda faser. Var och en av dessa faser indelas i sjuttio huvudavdelningar, och varje huvudavdelning består av tusen underavdelningar, som ytterligare har sina underindelningar och så vidare. Dessa livets basgrupper kunde klassificeras sålunda:
14:4.2 (156.7) 1. Materiella.
14:4.3 (156.8) 2. Morontiella.
14:4.4 (156.9) 3. Andliga.
14:4.5 (156.10) 4. Absonita.
14:4.6 (156.11) 5. Ultimata.
14:4.7 (156.12) 6. Samabsoluta.
14:4.8 (156.13) 7. Absoluta.
14:4.9 (157.1) Förfall och död är inte en del av livscykeln i havonavärldarna. I centraluniversumet undergår de lägre levande tingen materialisationsomvandling. De byter förvisso form och manifestation men de upplöses inte genom en process av förfall och celldöd.
14:4.10 (157.2) Ursprungsinvånarna i Havona är alla Paradistreenighetens avkomlingar. De har inga skapade föräldrar och de är icke-reproducerande varelser. Vi kan inte beskriva skapandet av dessa centraluniversumets medborgare, varelser som aldrig har blivit skapade. Hela berättelsen om skapandet av Havona är ett försök att i tid och rymd införa ett evighetsfaktum som inte står i något förhållande till tid eller rymd så som den dödliga människan förstår dem. Men vi måste göra en eftergift för människans filosofi i form av en begynnelsepunkt; även personligheter långt ovanför människans nivå behöver ett begrepp ”begynnelser”. I alla fall är Paradis-Havona-systemet evigt.
14:4.11 (157.3) Ursprungsinvånarna i Havona lever på centraluniversumets en miljard sfärer i samma bemärkelse som andra klasser av permanenta medborgare lever på sina respektive födelsesfärer. Så som den materiella klassen av söner sköter den materiella, intellektuella och andliga ekonomin i en miljard lokalsystem i ett superuniversum, så lever och verkar, i vidare bemärkelse, Havonas ursprungsinvånare i dessa en miljard världar i centraluniversumet. Ni kunde möjligen anse dessa havoniter vara materiella varelser i den meningen att ordet ”materiell” kunde utvidgas till att beskriva de fysiska realiteterna i det gudomliga universumet.
14:4.12 (157.4) Det finns ett liv som är inhemskt i Havona och som har betydelse i och för sig. Havoniterna sörjer på många sätt för dem som stiger ned från Paradiset och för dem som stiger upp från superuniverserna, men de lever också liv som är unika i centraluniversumet och som har relativ betydelse helt oberoende av vare sig Paradiset eller superuniverserna.
14:4.13 (157.5) Så som trossönernas dyrkan i de evolutionära världarna sörjer till tillfredsställelsen av den Universelle Faderns kärlek, så mättar havonavarelsernas upphöjda tillbedjan den gudomliga skönhetens och sanningens fullkomliga ideal. Så som den dödliga människan strävar efter att göra Guds vilja, så lever centraluniversumets varelser för att tillfredsställa Paradistreenighetens ideal. Till själva sin natur är de Guds vilja. Människan fröjdas över Guds godhet, havoniterna jublar över den gudomliga skönheten, medan ni båda får åtnjuta den levande sanningens frihet.
14:4.14 (157.6) Havoniterna har både valbar nuvarande och framtida ouppenbarad ödesbestämmelse. Och det finns ett framåtskridande avsett för de infödda varelserna som är speciellt för centraluniversumet, ett framåtskridande som innebär varken uppstigande till Paradiset eller penetrerande av superuniverserna. Detta framåtskridande till högre havonastatus kan antydas som följer:
14:4.15 (157.7) 1. Erfarenhetsmässigt framåtskridande utåt från den första till den sjunde kretsen.
14:4.16 (157.8) 2. Framåtskridande inåt från den sjunde till den första kretsen.
14:4.17 (157.9) 3. Framåtskridande inom kretsen — framsteg inom världarna på en given krets.
14:4.18 (157.10) Förutom ursprungsinvånarna i Havona omfattar centraluniversumets invånare talrika klasser av mönstervarelser för olika grupper i universum: rådgivare, ledare och lärare som rådger, leder och lär samma slags varelser överallt i skapelsen. Alla varelser i alla universer är formade efter någon viss klass av mönstervarelse som lever i någon viss värld av Havonas en miljard världar. Även tidens dödliga har sitt mål och sina ideal för de skapades existens på de yttre kretsarna av dessa förebildssfärer i höjden.
14:4.19 (157.11) Sedan finns det de varelser som har nått fram till den Universelle Fadern, och som är berättigade att komma och gå, som utses för speciella tjänsteuppdrag här och där i universerna. Och i varje havonavärld finner man uppnåelsekandidater, de som fysiskt har uppnått centraluniversumet men som ännu inte har nått den andliga utveckling som gör det möjligt för dem att söka residens i Paradiset.
14:4.20 (158.1) Den Oändlige Anden representeras i havonavärldarna av en stor mängd personligheter, älskvärda varelser med charm och strålglans, som administrerar detaljerna av de intrikata intellektuella och andliga angelägenheterna i centraluniversumet. De utför i dessa världar av gudomlig fulländning det arbete som av naturen hör till den normala skötseln av denna omfattande skapelse, och därtill har de hand om de mångahanda sysslorna med att undervisa, träna och vårda sig om de enorma antal uppstigande skapade varelser som har klivit upp till härligheten från rymdens mörka världar.
14:4.21 (158.2) Det finns talrika grupper av ursprungsvarelser i systemet Paradis-Havona vilka på intet sätt direkt har att göra med uppstigningsplanen för de skapades uppnåelse av fulländning; därför har de utelämnats i den klassifikation av personligheter som presenteras för de dödligas raser. Endast huvudgrupperna av övermänskliga varelser och de klasser som direkt är anknutna till er överlevnadserfarenhet presenteras i detta sammanhang.
14:4.22 (158.3) I Havona förekommer det rikligt med livsformer av alla faser av intelligenta varelser, som där försöker avancera från lägre till högre kretsar i sin strävan att nå högre nivåer av gudomlighetsförståelse och vidgad uppskattning av suprema betydelser, ultimata värden och absolut verklighet.
14:5.1 (158.4) På Urantia genomgår ni ett kort och intensivt test under ert inledande livsskede av materiell existens. I mansoniavärldarna och upp genom ert system, er konstellation och ert lokaluniversum går ni igenom uppstigningens morontiafaser. I superuniversernas utbildningsvärldar passerar ni genom de sanna andestadierna i framåtskridandet och förbereds för att till slut överföras till Havona. På de sju kretsarna i Havona är era framsteg intellektuella, andliga och erfarenhetsmässiga. Och det finns en bestämd uppgift att utföra i varje värld i varje krets.
14:5.2 (158.5) Livet i de gudomliga världarna i centraluniversumet är så rikt och fullt, så fullständigt och överflödande, att det helt övergår människans uppfattning om vad en skapad varelse överhuvudtaget skulle kunna erfara. De sociala och ekonomiska aktiviteterna i denna eviga skapelse är helt olika de sysselsättningar som materiella varelser i evolutionära världar som Urantia är vana vid. Även tekniken att tänka i Havona är olik tankeprocessen på Urantia.
14:5.3 (158.6) Föreskrifterna i centraluniversumet är lämpligt och medfött naturliga; förhållningsreglerna är inte godtyckliga. I varje krav i Havona framkommer rättfärdigheten som grund och rättvisan som regel. Och dessa två faktorer i förening motsvarar det som på Urantia skulle kallas rättrådighet. Då ni anländer till Havona kommer ni av naturen att fröjdas över att göra saker så som de borde göras.
14:5.4 (158.7) När intelligenta varelser först uppnår centraluniversumet tas de emot och bosätts på den sjunde havonakretsens pilotvärld. Då de nyanlända framskrider andligen och kan uppfatta identiteten av deras superuniversums Härskarande, förflyttas de till den sjätte cirkeln. (Det är från dessa arrangemang i centraluniversumet som framstegscirklarna i människans sinne har fått sitt namn.) Efter det att de uppstigande har nått insikt om den Supreme och därmed förberetts för gudomsäventyret tas de till den femte kretsen; och sedan de har uppnått den Oändlige Anden flyttas de till den fjärde. Efter uppnåelsen av den Evige Sonen förs de till den tredje; och då de har känt igen den Universelle Fadern går de vidare till vistelse på den andra kretsen av världar där de blir närmare bekanta med Paradisets härskaror. Ankomst till den första kretsen i Havona anger att tidens kandidater har accepterats för tjänst i Paradiset. Beroende på längden och arten av uppstigning som skapad varelse dröjer de en obestämd tid på den inre kretsen av progressiva andliga uppnåelser. Från denna inre krets färdas de uppstigande pilgrimerna inåt till residens i Paradiset och inträde i Finalitkåren.
14:5.5 (159.1) Under er vistelse som uppstigande pilgrim i Havona tillåts ni fritt besöka världarna på den krets ni tillhör. Ni tillåts också gå bakåt till planeterna på de kretsar ni tidigare har genomgått. Och allt detta är möjligt för dem som vistas på havonacirklarna utan att behöva ty sig till supernaftransport. Pilgrimerna från tiden har förmågan att utrusta sig själva så att de kan färdas i ”uppnådd” rymd, men de måste ty sig till föreskriven teknik för att övervinna ”ouppnådd” rymd; en pilgrim kan inte lämna Havona eller färdas framåt från sin anvisade krets utan hjälp av en transportsupernaf.
14:5.6 (159.2) Det finns en uppfriskande originalitet kring denna vida centrala skapelse. Med undantag för materiens fysiska organisation och den grundläggande konstitutionen hos basklasserna av intelligenta varelser och andra levande ting finns det ingenting gemensamt för världarna i Havona. Var och en av dessa planeter är en ursprunglig, unik och exklusiv skapelse; varje planet är en ojämförlig, enastående och fulländad produktion. Och denna individualitetens mångfald utsträcker sig till alla särdrag i de fysiska, intellektuella och andliga aspekterna av planetarisk existens. Var och en av dessa en miljard fulländade sfärer har utvecklats och utsmyckats enligt de planer som den därstädes bofasta Dagarnas Evige har utarbetat. Och just därför finns det inte två lika bland dem.
14:5.7 (159.3) Inte förrän du genomgår den sista havonakretsen och besöker den sista havonavärlden kommer äventyrets tonikum och nyfikenhetens stimulans att försvinna från din levnadsbana. Och då kommer den starka längtan, evighetens impuls framåt, att ersätta sin föregångare, äventyrslusten i tiden.
14:5.8 (159.4) Enformighet är ett tecken på den skapande fantasins omognad och inaktivitet i den intellektuella koordineringen med den andliga begåvningen. Vid den tid då en uppstigande dödlig börjar utforska dessa himmelska världar har han redan uppnått emotionell, intellektuell och social mognad, om ock ej andlig mognad.
14:5.9 (159.5) Inte endast kommer du att möta förändringar du inte har kunnat drömma om då du avancerar från krets till krets i Havona, men din förvåning kommer att vara obeskrivlig då du framskrider från planet till planet inom varje krets. Var och en av dessa en miljard studievärldar är ett verkligt överraskningarnas universitet. Fortgående förvåning, ändlös förundran, är vad de erfar som genomgår dessa kretsar och färdas över dessa jättelika sfärer. Enformighet är inte en del av livsskedet i Havona.
14:5.10 (159.6) Äventyrslust, nyfikenhet och fasa för enformighet — dessa drag som är en naturlig del av den evolverande människonaturen — är inte planterade i er bara för att förarga och reta er under er korta vistelse på jorden, utan snarare för att antyda för er att döden endast är början till en ändlös levnadsbana av äventyr, till ett evigt liv av förväntan, en evig upptäcktsfärd.
14:5.11 (160.1) Nyfikenheten — undersökandets ande, instinkten att upptäcka, ivern att utforska — är en del av de medfödda och gudomliga gåvor som de evolutionära skapade i rymden har fått. Dessa naturliga impulser har inte givits er bara för att frustreras och undertryckas. Det är sant att dessa ambitiösa drifter ofta måste hållas tillbaka under ert korta liv på jorden, besvikelse måste ofta erfaras, men de kommer att bli fullt förverkligade och storslaget tillfredsställda under de långa tidsåldrar som kommer.
14:6.1 (160.2) Omfånget av aktiviteterna i det sjukretsade Havona är enormt. Allmänt taget kan de beskrivas som:
14:6.2 (160.3) 1. Havonala.
14:6.3 (160.4) 2. Paradisiska.
14:6.4 (160.5) 3. Uppstigande-finita — Suprem-Ultimat-evolutionella.
14:6.5 (160.6) Många superfinita aktiviteter pågår i den nuvarande universumtidsålderns Havona, bland dem otaliga olika absonita och andra faser av sinnes- och andefunktioner. Det är möjligt att centraluniversumet tjänar många syften som inte har uppenbarats för mig, emedan det fungerar på många sätt bortom det skapade sinnets fattning. I alla fall skall jag försöka beskriva hur denna fullkomliga skapelse ser till behoven och bidrar till tillfredsställelserna hos sju klasser av intelligenser i universum.
14:6.6 (160.7) 1. Den Universelle Fadern — det Första Ursprunget och Centret. Gud Fadern erhåller suprem föräldramässig tillfredsställelse av den centrala skapelsens fullkomlighet. Han fröjdar sig åt att erfara kärlekens mättnad på nästan jämlika nivåer. Den fullkomlige Skaparen är gudomligt belåten med den perfekta skapade varelsens dyrkan.
14:6.7 (160.8) Havona ger Fadern suprem prestationstillfredsställelse. Fulländningens förverkligande i Havona kompenserar för tid-rymd fördröjningen av den eviga lusten till infinit expansion.
14:6.8 (160.9) Fadern njuter av den gudomliga skönhetens återgivning i Havona. Det tillfredsställer det gudomliga sinnet att erbjuda alla evolverande universer en fullkomlig förebild av utsökt harmoni.
14:6.9 (160.10) Vår Fader ser ut över centraluniversumet med fullkomligt välbehag emedan det är en värdig uppenbarelse av anderealitet för alla personligheter i universernas universum.
14:6.10 (160.11) Universernas Gud har en välvillig inställning till Havona och Paradiset då de utgör det eviga styrkecentret för all efterföljande expansion av universum i tid och rymd.
14:6.11 (160.12) Den evige Fadern betraktar med oupphörlig tillfredsställelse havonaskapelsen som det värdiga och lockande målet för tidens uppstigningskandidater, hans dödliga barnbarn från rymden uppnående sin Skapare-Faders eviga hem. Och Gud finner behag i universumet Paradis-Havona som det eviga hemmet för Gudomen och den gudomliga familjen.
14:6.12 (160.13) 2. Den Evige Sonen — det Andra Ursprunget och Centret. För den Evige Sonen erbjuder den enastående centrala skapelsen evigt bevis för det effektiva i kompanjonskapet i den gudomliga familjen: Fader, Son och Ande. Det är den andliga och materiella grundvalen för absolut förtroende för den Universelle Fadern.
14:6.13 (160.14) Havona erbjuder den Evige Sonen en nästan obegränsad bas för andestyrkans ständigt expanderande förverkligande. Centraluniversumet erbjöd den Evige Sonen den arena där han säkert och väl kunde demonstrera utgivningsverksamhetens anda och teknik för att instruera sina associerade Paradissöner.
14:6.14 (161.1) Havona är verklighetsgrunden för den Evige Sonens andegravitationskontroll av universernas universum. Detta universum erbjuder Sonen tillfredsställelse av föräldramässig längtan, av andlig reproduktion.
14:6.15 (161.2) Havonavärldarna och deras fulländade invånare är det första och evigt slutliga beviset för att Sonen är Faderns Ord. Därmed är Sonens medvetande om att vara ett infinit komplement till Fadern fullständigt tillfredsställt.
14:6.16 (161.3) Och detta universum ger möjlighet att förverkliga ömsesidigheten i den jämlika gemenskapen mellan den Universelle Fadern och den Evige Sonen, och detta utgör för evigt beviset för varderas infinita personlighet.
14:6.17 (161.4) 3. Den Oändlige Anden — det Tredje Ursprunget och Centret. Havonauniversumet erbjuder den Oändlige Anden bevis för att han är Samverkaren, den förenade Fader-Sonens infinita representant. I Havona erfar den Oändlige Anden den kombinerade tillfredsställelsen av att verka som en skapande aktivitet och samtidigt ha belåtenheten av absolut samexistens med sin gudomliga gärning.
14:6.18 (161.5) I Havona fann den Oändlige Anden en arena där han kunde demonstrera sin förmåga och villighet att tjäna som en potentiell barmhärtighetsutgivare. I denna fulländade skapelse repeterade Anden för omvårdnadsäventyret i de evolutionära universerna.
14:6.19 (161.6) Denna fulländade skapelse erbjöd den Oändlige Anden möjlighet att delta i administrationen av universum tillsammans med båda föräldrarna — att administrera ett universum som associerad Skapare och avkomling, och därmed förbereda sig för gemensam administration av lokaluniverserna som Skapande Ande, medarbetare till Skaparsönerna.
14:6.20 (161.7) Havonavärldarna är sinneslaboratoriet för skaparna av det kosmiska sinnet och för omvårdarna av alla de skapades sinnen som existerar. Sinnet är olikt i varje havonavärld och tjänar som mönster för alla skapades andliga och materiella intellekt.
14:6.21 (161.8) Dessa fulländade världar är sinnets högskolor för alla varelser bestämda för Paradissamhället. De erbjöd Anden rikliga möjligheter att på riskfria och rådgivande personligheter testa i praktiken tekniken för sinnesomvårdnad.
14:6.22 (161.9) Havona är en kompensation till den Oändlige Anden för hans vittomfattande och osjälviska arbete i rymdens universer. Havona är det fulländade hemmet och vilostället för den outtröttlige Sinnesomvårdaren i tid och rymd.
14:6.23 (161.10) 4. Den Suprema Varelsen — den evolutionära föreningen av erfarenhetsmässig Gudom. Havonaskapelsen är det eviga och fullkomliga beviset för den Suprema Varelsens andliga realitet. Denna perfekta skapelse är en uppenbarelse av den fullkomliga och symmetriska andenaturen som karakteriserar Gud den Supreme före begynnelsen av styrka-personlighet-syntesen av de finita återspeglingarna av Paradisets Gudomar i de erfarenhetsmässiga universerna i tid och rymd.
14:6.24 (161.11) I Havona är den Allsmäktiges styrkepotentialer förenade med den Supremes andliga natur. Denna centrala skapelse är en exemplifiering av den Supremes enhet i den framtida evigheten.
14:6.25 (161.12) Havona är en fulländad modell för den Supremes universalitetspotential. Detta universum är en färdig porträttering av den Supremes framtida fulländning och antyder den Ultimates potential.
14:6.26 (162.1) Havona uppvisar andevärdenas finalitet existerande som levande viljevarelser med suprem och fulländad självkontroll; sinne existerande som slutligen likvärdigt med ande; verklighet och ingelligensenhet med obegränsad potential.
14:6.27 (162.2) 5. De jämlika Skaparsönerna. Havona är det utbildningsmässiga övningsfält där Paradisets Mikaeler förbereds för sina senare äventyr då de skapar universer. Denna gudomliga och perfekta skapelse är en modell för varje Skaparson. Han strävar efter att hans eget universum slutligen skall uppnå dessa fullkomliga Paradis-Havonanivåer.
14:6.28 (162.3) En Skaparson använder de skapade varelserna i Havona som möjliga personlighetsmönster för sina egna dödliga barn och andevarelser. Mikaelsönerna och andra Paradissöner ser Paradiset och Havona som gudomlig bestämmelse för tidens barn.
14:6.29 (162.4) Skaparsönerna vet att den centrala skapelsen är det verkliga ursprunget till den nödvändiga överkontrollen i universum vilken stabiliserar och förenar deras lokala universer. De vet att den personliga närvaron av den Supremes och den Ultimates ständiga inflytelse är i Havona.
14:6.30 (162.5) Havona och Paradiset är källan till en Mikael-Sons skapande kraft. Här vistas de varelser som samarbetar med honom i skapandet av ett universum. Från Paradiset kommer Universernas Moderandar, medskaparna av lokala universer.
14:6.31 (162.6) Paradissönerna anser den centrala skapelsen vara sina gudomliga föräldrars hem — sitt hem. Det är den plats som de med glädje återvänder till tid efter annan.
14:6.32 (162.7) 6. De jämlika Omvårdande Döttrarna. Universernas Moderandar, medskaparna av lokaluniverserna, får sin förpersonliga träning på Havonas världar i nära association med Kretsarnas Andar. I centraluniversumet övades lokaluniversernas Andedöttrar vederbörligen i metoderna för samarbete med Paradissönerna och samtidigt underställda Faderns vilja.
14:6.33 (162.8) I Havonas världar finner Anden och Andens Döttrar sinnesmönstren för alla sina grupper av andliga och materiella förståndsvarelser, och detta centraluniversum är den framtida bestämmelsen för de skapade varelser som ett universums Moderande tillsammans med en associerad Skaparson står fadder för.
14:6.34 (162.9) Universums Moder-Skapare minns Paradiset och Havona som platsen för sitt ursprung och som den Oändlige Moderandens hem, boplatsen för det Infinita Sinnets personlighetsnärvaro.
14:6.35 (162.10) Från detta centraluniversum kom också utgivningen av de personliga privilegier till skaparförmåga som ett universums Gudomliga Omvårdare använder för att komplettera en Skaparson i arbetet med att skapa levande viljevarelser.
14:6.36 (162.11) Och till slut, emedan dessa Dotterandar till den Oändlige Moderanden troligen inte någonsin kommer att återvända till sitt paradishem, får de stor tillfredsställelse av det universella återspeglingsfenomenet som är associerat med den Suprema Varelsen i Havona och personaliserat i Majeston i Paradiset.
14:6.37 (162.12) 7. De evolutionära dödliga från det uppstigande livsskedet. Havona är hemmet för mönsterpersonligheten för varje typ av dödliga och hemmet för alla övermänskliga, med de dödliga associerade personligheter som inte har sitt ursprung i tidens skapelser.
14:6.38 (162.13) Dessa världar stimulerar människans alla impulser till att uppnå sanna andevärden på högsta tänkbara verklighetsnivåer. Havona är det förparadisiska utbildningsmålet för varje uppstigande dödlig. Här uppnår de dödliga förparadisisk Gudom — den Suprema Varelsen. Havona innebär för varje viljevarelse porten som leder till Paradiset och fram till Gud.
14:6.39 (163.1) Paradiset är finaliternas hem och Havona deras arbetsfält och rekreationsområde. Och varje dödlig som känner Gud längtar efter att vara en finalit.
14:6.40 (163.2) Centraluniversumet är inte endast människans etablerade bestämmelse, utan det är också utgångspunkten för finaliternas eviga levnadsbana, då de en gång skall sändas ut på det oavslöjade och universella äventyr som innebär upplevelsen att utforska den Universelle Faderns infinitet.
14:6.41 (163.3) Havona kommer otvivelaktigt att fungera i absonit bemärkelse även i framtida universumtidsåldrar, som kan bevittna rymdpilgrimer som försöker finna Gud på överfinita nivåer. Havona har kapacitet att fungera som ett utbildningsuniversum för absonita varelser. Det kommer antagligen att vara den avslutande skolan då de sju superuniverserna fungerar som mellanstadieskola för dem som har slutat yttre rymdens grundskolor. Och vi lutar åt den åsikten att det eviga Havonas potentialer verkligen är obegränsade, att centraluniversumet har evig kapacitet att tjäna som ett erfarenhetsmässigt utbildningsuniversum för alla forna, nuvarande eller framtida typer av skapade varelser.
14:6.42 (163.4) [Framfört av en Visdomens Fulländare, bemyndigad härtill av Dagarnas Forna i Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 15
15:0.1 (164.1) VAD BETRÄFFAR den Universelle Fadern — som Fader — är universerna egentligen icke-existerande; han har att göra med personligheter; han är personligheternas Fader. Vad beträffar den Evige Sonen och den Oändlige Anden — som skaparpartners — är universerna lägesbestämda och individuella under Skaparsönernas och de Skapande Andarnas gemensamma styre. Vad beträffar Paradistreenigheten finns det utanför Havona endast sju bebodda universer, de sju superuniverserna vilkas jurisdiktion omfattar den första rymdnivåkretsen efter Havona. De Sju Härskarandarna utstrålar sitt inflytande från den centrala Ön och bildar sålunda av den vidsträckta skapelsen ett enda jättelikt hjul, vars nav är den eviga Paradisön, de sju ekrarna strålningen från de Sju Härskarandarna och hjulringen de yttre regionerna av storuniversum.
15:0.2 (164.2) Tidigt under den universella skapelsens materialisationsskede formulerades den sjufaldiga planen för superuniversernas organisation och styre. Den första skapelsen efter Havona delades i sju väldiga segment och högkvartersvärldarna för dessa superuniversumstyrelser planerades och konstruerades. Det nuvarande administrationssystemet har varit i bruk nästan i evighet, och härskarna i dessa sju superuniverser kallas med rätta Dagarnas Forna.
15:0.3 (164.3) Av den väldiga mängden kunskap om superuniverserna är det endast litet jag kan hoppas på att berätta för er, men alltigenom dessa världar verkar en teknik för intelligent kontroll av både fysiska och av andliga krafter, och inflytelserna från den universella gravitationsnärvaron fungerar där med majestätisk styrka och fulländad harmoni. Det är viktigt att först få en adekvat uppfattning om den fysiska strukturen och materiella organisationen av superuniversernas domäner, ty då är ni bättre förberedda att förstå betydelsen av den storartade organisation som existerar för deras andliga styre och för det intellektuella framåtskridandet hos de viljevarelser som vistas på myriaderna av bebodda planeter utspridda här och där överallt i dessa sju superuniverser.
15:1.1 (164.4) Inom den begränsade ramen för de generationers anteckningar, observationer och minnen som har levt under en miljon eller en miljard av era korta år, upplever Urantia och det universum som den hör till, praktiskt taget ett äventyr av en enda lång och ej-kartlagd dykning in i ny rymd; men enligt uppteckningarna i Uversa, i enlighet med äldre observationer, i harmoni med mera omfattande erfarenheter och beräkningar av vår klass och som ett resultat av slutledningar baserade på dessa och andra upptäckter, vet vi att universerna är med i en ordnad, väl förstådd och perfekt kontrollerad procession som i majestätisk storslagenhet kretsar runt det Första Stora Ursprunget och Centret och hans residensuniversum.
15:1.2 (165.1) Vi har för länge sedan upptäckt att de sju superuniverserna färdas längs en stor ellips, en jättelik och avlång cirkel. Ert solsystem och andra världar i tiden dyker inte huvudstupa, utan karta och kompass, in i en okänd rymd. Lokaluniversumet till vilket ert system hör följer en bestämd och välförstådd kurs moturs längs den vida bana som går runt centraluniversumet. Denna kosmiska bana är väl kartlagd och precis lika grundligt känd för superuniversernas stjärnforskare som banorna för de planeter som bildar ert solsystem är kända för astronomerna på Urantia.
15:1.3 (165.2) Urantia är belägen i ett lokaluniversum och ett superuniversum som inte är fullt organiserade, och ert lokaluniversum är i omedelbar närhet av talrika delvis färdigställda fysiska skapelser. Ni hör till ett av de relativt nyligen bildade universerna. För närvarande håller ni emellertid inte på att störta vilt in i en kartlös rymd eller kretsa blint in i okända regioner. Ni följer en ordnad och förutbestämd bana i superuniversernas rymdnivå. Ni passerar nu genom exakt samma rymd som ert planetsystem eller dess föregångare korsade för länge sedan; och någon dag i den avlägsna framtiden kommer ert system eller dess efterföljare att igen färdas genom den identiska rymd som ni nu med sådan fart ilar igenom.
15:1.4 (165.3) I denna tidsålder och så som riktning uppfattas på Urantia kretsar superuniversum nummer ett nästan rakt mot norr och befinner sig ungefär, i östlig riktning, mittemot de Stora Ursprungens och Centrens paradisresidens och centraluniversumet Havona. Detta läge, jämte motsvarande på västra sidan, representerar den största fysiska närheten av tidens sfärer till den eviga Ön. Superuniversum nummer två är i norr och förbereder sig för svängen mot väst, medan nummer tre nu håller det nordligaste segmentet av den stora rymdbanan och redan har vänt in i kurvan som för rakt söderut. Nummer fyra befinner sig på den förhållandevis raka sträckan mot söder, och de framskjutna regionerna är nu snart mittemot de Stora Centren. Nummer fem har så gott som lämnat sitt läge mittemot Centrens Center och fortsätter med direkt kurs söderut just före svängen österut; nummer sex upptar det mesta av den södra kurvan, det segment som ert superuniversum redan nästan har passerat.
15:1.5 (165.4) Ert lokaluniversum Nebadon hör till Orvonton, det sjunde superuniversumet som kretsar mellan superuniverserna ett och sex, och som för inte länge sedan (så som vi räknar tiden) har rundat den sydöstra kurvan i superuniversernas rymdnivå. Idag är det solsystem som Urantia hör till några miljarder år efter svängen runt den södra böjningen, så att ni just nu avancerar förbi den sydöstra kurvan och snabbt rör er längs den långa och förhållandevis raka sträcken norrut. Under otaliga tidsåldrar kommer Orvonton att följa denna nästan rakt nordliga kurs.
15:1.6 (165.5) Urantia hör till ett system som ligger ganska långt ut mot gränstrakterna av ert lokaluniversum; och ert lokaluniversum färdas för närvarande i periferin av Orvonton. Det finns ännu andra bortom er, men ni ligger långt ut i rymden från de fysiska system som kretsar runt längs den stora cirkeln förhållandevis nära det Stora Ursprunget och Centret.
15:2.1 (165.6) Endast den Universelle Fadern känner läget och det verkliga antalet av bebodda världar i rymden; han kallar dem alla med namn och nummer. Jag kan ange endast det ungefärliga antalet bebodda eller beboeliga planeter, ty en del lokala universer har flera världar som lämpar sig för intelligent liv än andra. Inte heller har alla planerade lokala universer blivit organiserade. Därför är syftet med de uppskattningar jag framför endast att ge något slags uppfattning om den materiella skapelsens ofantlighet.
15:2.2 (166.1) Det finns sju superuniverser i storuniversum, och de är strukturerade ungefärligen som följer:
15:2.3 (166.2) 1. Systemet. Grundenheten i superstyrelsen består av omkring tusen bebodda eller beboeliga världar. Blossande solar, kalla världar, planeter för nära de heta solarna och andra sfärer som inte lämpar sig för skapade varelser att bo på är inte medräknade i denna grupp. Dessa tusen världar som är anpassade att uppehålla liv kallas ett system, men i de yngre systemen är kanske endast ett förhållandevis litet antal av dessa världar bebodda. Varje bebodd planet leds av en Planetprins, och varje lokalsystem har en arkitektonisk sfär som sitt högkvarter och den styrs av en Systemhärskare.
15:2.4 (166.3) 2. Konstellationen. Hundra system (omkring 100.000 beboeliga planeter) bildar en konstellation. Varje konstellation har en arkitektonisk högkvarterssfär och leds av tre Vorondadeksöner, de Högsta. Varje konstellation har också en Dagarnas Trogna som observatör, en ambassadör från Paradistreenigheten.
15:2.5 (166.4) 3. Lokaluniversumet. Hundra konstellationer (omkring 10.000.000 beboeliga planeter) bildar ett lokalt universum. Varje lokalt universum har en storartad arkitektonisk högkvartersvärld och styrs av en av Guds jämlika Skaparsöner som tillhör Mikael-klassen. Varje universum är välsignad genom närvaron av en Dagarnas Förenade, en representant från Paradistreenigheten.
15:2.6 (166.5) 4. Den mindre sektorn. Hundra lokala universer (omkring 1.000.000.000 beboeliga planeter) bildar en mindre sektor av superuniversumets styre; den har en underbar högkvartersvärld där dess härskare, Dagarnas Sentida, administrerar den mindre sektorns angelägenheter. Det finns tre Dagarnas Sentida, Suprema Treenighetspersonligheter, i varje mindre sektors högkvarter.
15:2.7 (166.6) 5. Den större sektorn. Hundra mindre sektorer (omkring 100.000.000.000 beboeliga planeter) bildar en större sektor. Varje större sektor är försedd med ett enastående högkvarter och det leds av tre Dagarnas Fulländade, Suprema Treenighetspersonligheter.
15:2.8 (166.7) 6. Superuniversumet. Tio större sektorer (omkring 1.000.000.000.000 beboeliga planeter) utgör ett superuniversum. Varje superuniversum är försett med en enorm och strålande högkvartersvärld och den styrs av tre Dagarnas Forna.
15:2.9 (166.8) 7. Storuniversum. Sju superuniverser bildar det nuvarande organiserade storuniversumet, som består av ungefär sju biljoner beboeliga världar plus de arkitektoniska sfärerna och de en miljard bebodda sfärerna i Havona. Superuniverserna styrs och administreras, indirekt och genom återspegling, från Paradiset av de Sju Härskarandarna. Havonas en miljard världar administreras direkt av Dagarnas Eviga, med en sådan Suprem Treenighetspersonlighet presiderande över var och en av dessa fulländade sfärer.
15:2.10 (167.1) Uteslutande Paradis-Havona-sfärerna innehåller planen för universums organisation följande enheter:
15:2.11 (167.2) Superuniverser7
15:2.12 (167.3) Större sektorer70
15:2.13 (167.4) Mindre sektorer7.000
15:2.14 (167.5) Lokala universer700.000
15:2.15 (167.6) Konstellationer70.000.000
15:2.16 (167.7) Lokalsystem7.000.000.000
15:2.17 (167.8) Beboeliga planeter7.000.000.000.000
15:2.18 (167.9) Vart och ett av de sju superuniverserna är strukturerat ungefär som följer:
15:2.19 (167.10) Ett system omfattar, ungefär1.000 världar
15:2.20 (167.11) En konstellation (100 system)100.000 världar
15:2.21 (167.12) Ett universum (100 konstellationer)10.000.000 världar
15:2.22 (167.13) En mindre sektor (100 universer)1.000.000.000 världar
15:2.23 (167.14) En större sektor (100 mindre sektorer)100.000.000.000 världar
15:2.24 (167.15) Ett superuniversum (10 större sektorer)1.000.000.000.000 världar
15:2.25 (167.16) Alla sådana uppskattningar är i bästa fall ungefärliga, ty nya system utvecklas ständigt medan andra organisationer temporärt passerar ut ur materiell existens.
15:3.1 (167.17) Praktiskt taget alla de stjärnbeströdda områden som på Urantia kan ses med blotta ögat hör till den sjunde sektorn i storuniversum, superuniversumet Orvonton. Vintergatans vidsträckta stjärnsystem representerar den centrala kärnan i Orvonton och ligger till största delen bortom gränserna för ert lokaluniversum. Denna stora anhopning av solar, mörka öar i rymden, dubbelstjärnor, sfäriska svärmar, stjärnmoln, spiralformiga och andra nebulosor, tillsammans med myriader av enskilda planeter bildar en klockliknande, avlångt cirkelformad gruppering om cirka en sjundedel av de bebodda evolutionära universerna.
15:3.2 (167.18) Då ni från Urantias astronomiska läge ser igenom tvärsnittet av närliggande system mot den stora Vintergatan observerar ni att sfärerna i Orvonton färdas i ett vidsträckt avlångt plan vars bredd är långt större än tjockleken och längden långt större än bredden.
15:3.3 (167.19) Observation av den så kallade Vintergatan avslöjar att tätheten av stjärnor i Orvonton relativt sett tilltar när man skärskådar himmelen i en viss riktning, medan tätheten avtar på vardera sidan därom; antalet stjärnor och andra sfärer avtar bort från huvudplanet i vårt materiella superuniversum. Då observationsvinkeln är fördelaktig, när ni skådar genom huvuddelen av detta tätaste område, ser ni in mot residensuniversumet och alltings centrum.
15:3.4 (167.20) Av de tio större delarna av Orvonton har åtta blivit någotsånär identifierade av astronomerna på Urantia. De två andra är svåra att urskilja separat då ni är tvungna att se dessa fenomen från insidan. Om ni kunde se på superuniversumet Orvonton från ett läge långt ute i rymden skulle ni omedelbart känna igen de tio större sektorerna i den sjunde galaxen.
15:3.5 (168.1) Rotationscentret för er mindre sektor är beläget långt borta i Skyttens enorma och täta stjärnmoln, runt vilket ert lokaluniversum och dess associerade skapelser alla rör sig, och från motsatta sidorna av Skyttens vidsträckta subgalaktiska system kan ni observera två stora strömmar av stjärnmoln som framträder som enorma stjärnslingor.
15:3.6 (168.2) Kärnan av det fysiska system till vilket er sol och dess associerade planeter hör den före detta nebulosan Andronovers center. Denna forna spiralnebulosa blev något deformerad av gravitationsstörningarna förenade med de händelser som inträffade i samband med att ert solsystem föddes och som förorsakades av att en stor nebulosa i grannskapet kom nära intill. Denna närapå kollision förändrade Andronover till en något klotformad anhopning men förstörde inte helt tvåvägsprocessionen av solarna och deras associerade fysiska grupper. Ert solsystem intar nu en ganska central position i en av armarna av denna deformerade spiral, med ett läge ungefär halvvägs från centrum ut mot änden av stjärnströmmen.
15:3.7 (168.3) Skyttens sektor och alla andra sektorer och delar av Orvonton kretsar runt Uversa, och en del av förvirringen hos stjärnforskarna på Urantia uppstår av de illusioner och relativa förvrängningar som åstadkoms av följande mångahanda rotationsrörelser:
15:3.8 (168.4) 1. Urantias rotation kring sin sol.
15:3.9 (168.5) 2. Ert solsystems kretslopp kring kärnan av den före detta nebulosan Andronover.
15:3.10 (168.6) 3. Stjärnfamiljen Andronovers och med den förenade svärmars rotation kring det sammansatta rotations- och gravitationscentret i stjärnmolnet Nebadon.
15:3.11 (168.7) 4. Det lokala stjärnmolnet Nebadons och dess associerade skapelsers rotation kring sin mindre sektors centrum i Skytten.
15:3.12 (168.8) 5. De hundra mindre sektorernas, medräknat Skyttens, rotation kring sin större sektor.
15:3.13 (168.9) 6. De tio större sektorernas, de så kallade stjärnförskjutningarnas, kretslopp kring Orvontons högkvarter Uversa.
15:3.14 (168.10) 7. Orvontons och de sex associerade superuniversernas rörelse runt Paradiset och Havona, processionen moturs av superuniversernas rymdnivå.
15:3.15 (168.11) Dessa mångahanda rörelser är av flera slag: Rymdbanorna för er planet och ert solsystem är medärvda, tillhörande tillkomsten. Orvontons absoluta rörelse moturs är också medärvd, tillhörande totaluniversums arkitektoniska planer. Men de mellanliggande rörelserna är av blandat ursprung, och de beror till en del på den strukturella segmenteringen av materia-energi till superuniverserna och till en del är de ett resultat Paradisets kraftorganisatörers intelligenta och ändamålsenliga verksamhet.
15:3.16 (168.12) Lokaluniverserna är närmare varandra ju närmare Havona de är belägna; kretsarna är större till antalet, och de ligger oftare ovanpå varandra, skikt på skikt. Men längre ut från det eviga centret finns det allt färre system, skikt, kretsar och universer.
15:4.1 (169.1) Trots att skapandet och universernas organiserande evigt förblir under kontroll av de infinita Skaparna och deras kompanjoner, framskrider hela fenomenet enligt en föreskriven teknik och i överensstämmelse med gravitationslagarna för kraft, energi och materia. Men det finns något av ett mysterium förenat med den universella kraftladdningen i rymden; vi förstår helt organiserandet av de materiella skapelserna från det ultimatoniska stadiet och vidare, men vi förstår inte fullt ultimatonernas kosmiska förhistoria. Vi är övertygade om att dessa förstadiekrafter har ett ursprung i Paradiset emedan de ständigt löper genom den genomströmmade rymden exakt längs Paradisets gigantiska huvudlinjer. Fastän den inte reagerar för Paradisets gravitation, reagerar denna rymdens kraftladdning, förstadiet till all materialisation, alltid för nedre Paradisets närvaro; uppenbarligen går dess strömkrets in och ut genom nedre Paradisets centrum.
15:4.2 (169.2) Paradisets kraftorganisatörer förvandlar rymdens kraftresurser till urkraft och utvecklar denna förmateriella potential till den fysiska verklighetens primära och sekundära energimanifestationer. När denna energi uppnår nivåer som reagerar för gravitationen inträder styrkeledarna på scenen med sina medarbetare från superuniversumförvaltningen och påbörjar sina ändlösa manipulationer avsedda att etablera de mångahanda styrkekretsarna och energikanalerna i tidens och rymdens universer. Sålunda uppkommer fysisk materia i rymden, och så är scenen färdig för inledandet av universumorganisering.
15:4.3 (169.3) Denna segmentering av energin är ett fenomen som aldrig har blivit klarlagt av Nebadons fysiker. Deras huvudsakliga svårighet ligger i att Paradisets kraftorganisatörer är relativt otillgängliga, ty fastän de levande styrkeledarna är kompetenta att behandla rymdenergi, har de inte den minsta uppfattning om ursprunget till de energier de så skickligt och intelligent manipulerar.
15:4.4 (169.4) Paradisets kraftorganisatörer är nebulosornas upphovspersoner; de kan kring sin rymdnärvaro sätta igång de väldiga kraftcykloner som, då de en gång har startats, aldrig kan stoppas eller begränsas förrän de allt genomströmmande krafterna har mobiliserats för den slutliga uppkomsten av universummateriens ultimatoniska enheter. Sålunda får spiral- och andra nebulosor sin tillvaro, moderhjulen för solarna med direkt ursprung samt deras olika system. I yttre rymden kan man se tio olika former av nebulosor, faser av primär universumevolution, och dessa vidsträckta energihjul hade samma ursprung som dem i de sju superuniverserna.
15:4.5 (169.5) Nebulosor varierar mycket is storlek vilket resulterar i att deras stjärn- och planetavkomlingars antal och totalmassa också varierar. En solformande nebulosa strax norr om Orvontons gränser, men inom superuniversernas rymdnivå, har redan gett upphov till ungefär fyrtiotusen solar, och moderhjulet kastar ännu av sig solar av vilka majoriteten är till storleken många gånger er sol. Några av de större nebulosorna i yttre rymden ger upphov till så många som hundra miljoner solar.
15:4.6 (169.6) Nebulosorna hör inte direkt till någon av de administrativa enheterna, såsom mindre sektorer eller lokala universer, fastän några lokala universer har organiserats av beståndsdelarna i en enskild nebulosa. Varje lokalt universum omfattar, oberoende av sitt nebulosaförhållande, exakt en hundratusendedel av ett superuniversums totala energiladdning, ty energin är inte organiserad enligt nebulosor — den är universellt fördelad.
15:4.7 (170.1) Inte alla spiralnebulosor deltar i solalstring. En del har bibehållit kontrollen över många av sina åtskilda stjärnavkommor, och deras spiralformade utseende förorsakas av att deras solar passerar ut ur nebulosaarmen i tät formation men återkommer längs skilda vägar, vilket gör det lätt att observera dem på ett ställe men svårare att se dem när de är vitt utspridda på sina återvägar längre ut och borta från nebulosans arm. Det finns inte många solbildande nebulosor som är aktiva i Orvonton för närvarande, fastän Andromeda som ligger utanför det bebodda superuniversumet är mycket aktiv. Denna långt avlägsna nebulosa är synlig för blotta ögat, och då ni betraktar den, stanna upp och betänk att ljuset ni ser lämnade dessa avlägsna solar för nästan en miljon år sedan.
15:4.8 (170.2) Vintergatans galax består av ett väldigt stort antal före detta spiral- och andra nebulosor, och många av dem har fortfarande kvar sin ursprungliga form. Men som resultat av inre katastrofer och yttre dragningskrafter har mången undergått en sådan deformering och omgruppering att dessa enorma anhopningar har börjat se ut som jättelika lysande massor av blossande solar, såsom det Magellanska molnet. Den sfäriska typen av stjärnsvärmar är förhärskande nära Orvontons yttre gränser.
15:4.9 (170.3) De vidsträckta stjärnmolnen i Orvonton borde ses som enskilda anhopningar av materia jämförbara med de separata nebulosor som kan observeras i rymdregionerna utanför Vintergatans galax. Många av de så kallade stjärnmolnen i rymden består emellertid endast av gasformigt material. Energipotentialen i dessa stjärnvärldens gasmoln är otroligt stor, och en del av den tas upp av närbelägna solar och återsänds till rymden som solutsrömningar.
15:5.1 (170.4) Huvuddelen av den massa som solarna och planeterna i ett superuniversum består av härstammar från nebulosahjulen; en mycket liten del av superuniversernas massa är organiserad genom styrkeledarnas direkta verksamhet (så som vid konstruktionen av de arkitektoniska sfärerna), fastän en ständigt varierande mängd materia får sin början i den öppna rymden.
15:5.2 (170.5) Beträffande sitt ursprung kan majoriteten av solarna, planeterna och de övriga sfärerna klassificeras i en av följande tio grupper:
15:5.3 (170.6) 1. Koncentriska kontraktionsringar. Inte alla nebulosor är spriralformade. Mången väldig nebulosa undergår förtätning genom bildandet av mångfaldiga ringar, i stället för att klyvas till ett dubbelstjärnsystem eller utvecklas som en spiral. Under långa perioder uppträder en sådan nebulosa som en enorm centralsol omgiven av talrika jättelika moln av materiaformationer som kretsar runt den och ser ut som ringar.
15:5.4 (170.7) 2. Utkastade stjärnor omfattar de solar som har slungats ut från de stora moderhjulen av högt upphettade gaser. De är inte utslungade som ringar utan i höger- och vänstervridna processioner. Det finns också utkastade stjärnor av annat ursprung än från spiralnebulosor.
15:5.5 (170.8) 3. Planeter uppkomna av gravitationsexplosioner. När en sol föds av en spiralformad eller strimlad nebulosa slungas den inte sällan ut på ett avsevärt avstånd. En sådan sol är i hög grad gasformig, och senare efter att den har kallnat och förtätats något kan det hända att den kretsar nära någon enorm materiamassa, en jättelik sol eller en mörk ö i rymden. Ett sådant närmande är kanske inte tillräckligt nära för att medföra en kollision, men dock tillräckligt nära för att dragningskraften från den större kroppen skall sätta igång flodvågsliknande konvulsioner i den mindre, och sålunda påbörja en serie av flodvågsliknande omvälvningar som sker samtidigt på motsatta sidor av solen med konvulsioner. Då de är som störst producerar dessa exploderande utbrott en serie olika stora anhopningar av materia som kan slungas bortom gränser för den erupterande solens gravitationsfälts förmåga att återuppta dem, och de blir sålunda stabiliserade i sina egna banor kring en av de två kroppar som berörs av denna händelse. Senare förenar sig de större ansamlingarna av materia och drar så småningom till sig de mindre kropparna. På detta sätt får många fasta planeter i de mindre systemen sin uppkomst. Ert eget solsystem hade just en sådan tillkomst.
15:5.6 (171.1) 4. Centrifugala planetdöttrar. Enorma solar som befinner sig i vissa stadier av utveckling börjar, om deras rotationshastigheter storligen accelererar, slunga av sig stora mängder materia som senare kan samlas för att bilda små världar som fortsätter att kretsa kring sin modersol.
15:5.7 (171.2) 5. Sfärer uppkomna av gravitationsunderskott. Det finns en kritisk gräns för storleken av enskilda stjärnor. När en sol uppnår denna gräns, såvida inte rotationshastigheten avatar, är den dömd att splittras; då inträffar en solfission och en ny dubbelstjärna av detta slag föds. Talrika nya planeter kan senare bildas som en biprodukt till denna gigantiska splittring.
15:5.8 (171.3) 6. Kontraktionsstjärnor. I de mindre systemen drar den största yttre planeten ibland till sig sina grannplaneter, medan de planeter som är nära solen börjar sin terminala dykning. I ert solsystem skulle ett sådant slut betyda att de fyra inre planeterna skulle slukas av solen, medan den största planeten Jupiter skulle bli mycket förstorad efter att ha fångat in de återstående världarna. Ett sådant slut för ett solsystem skulle resultera i uppkomsten av två närbelägna men olika solar, som är ett sätt på vilket dubbelstjärnor bildas. Sådana katastrofer är ovanliga med undantag för utkanterna av superuniversernas stjärnanhopningar.
15:5.9 (171.4) 7. Kumulativa sfärer. Från de stora mängder materia som kretsar i rymden kan små planeter så småningom hopa sig. De växer genom tillskott av meteorer och genom mindre kollisioner. I vissa av rymdens sektorer gynnar förhållandena sådana former av planetuppkomst. Mången bebodd värld har haft en sådan födelsehistoria.
15:5.10 (171.5) En del av de kompakta mörka öarna är ett direkt resultat av tillskott på energi som undergår omvandling i rymden. En annan grupp av dessa mörka öar har kommit till genom anhopningen av enorma mängder kall materia, endast fragment och meteorer, som cirkulerar i rymden. Sådana ansamlingar av materia har aldrig varit heta, och med undantag för tätheten är de till sammansättningen mycket lika Urantia.
15:5.11 (171.6) 8. Utbrunna solar. En del av de mörka öarna i rymden är utbrunna isolerade solar; de har utstrålat all tillgänglig rymdenergi. De organiserade materiaenheterna närmar sig full täthet, verkligen fullständig konsolidering; och det fordras tidsålder efter tidsålder för sådana enorma massor av högt förtätad materia att återuppladdas i rymdens strömkretsar och sålunda, som följd av en kollision eller annan lika återupplivande kosmisk händelse, förberedas för nya cykler av universumfunktion.
15:5.12 (171.7) 9. Kollisionssfärer. I de regioner där det finns tätare svärmar är kollisioner inte ovanliga. En sådan astronomisk omfördelning åtföljs av enorma energiförändringar och materiaomvandlingar. Kollisioner som involverar döda solar är egendomligt inflytelserika i skapandet av vittomfattande energifluktuationer. Stora spillror från kollisionerna utgör ofta den materiella kärnan för de planetkroppar som senare bildas och som lämpar sig för dödliga att bo på.
15:5.13 (172.1) 10. Arkitektoniska världar. Detta är de världar som har byggts enligt planer och specifikationer för något speciellt ändamål, såsom Salvington, högkvarteret i ert lokaluniversum, och Uversa, säte för regeringen i vårt superuniversum.
15:5.14 (172.2) Det finns talrika andra förfaranden för att utveckla solar och åtskilja planeter, men de föregående förfaringssätten antyder de metoder med vilka det stora flertalet av stjärnsystem och planetfamiljer har kommit till. Om man ville beskriva alla de förfaranden som förekommer vid stjärnomvandling och planetutveckling skulle detta fordra en beskrivning av närmare hundra olika sätt för solars uppkomst och planeters ursprung. När era stjärnforskare mönstrar himlarna kommer de att observera fenomen som antyder alla dessa stjärnevolutionsmetoder, men de kommer sällan att finna bevis för uppkomsten av dessa små icke-lysande ansamlingar av materia som tjänar som bebodda planeter, de viktigaste av de omfattande materiella skapelserna.
15:6.1 (172.3) Oberoende av ursprung kan rymdens sfärer klassificeras i följande huvudgrupper:
15:6.2 (172.4) 1. Solarna — stjärnorna i rymden.
15:6.3 (172.5) 2. De mörka öarna i rymden.
15:6.4 (172.6) 3. Mindre rymdkroppar — kometer, meteorer och småplaneter.
15:6.5 (172.7) 4. Planeterna, inklusive de bebodda världarna.
15:6.6 (172.8) 5. Arkitektoniska sfärer — världar gjorda enligt beställning.
15:6.7 (172.9) Med undantag för de arkitektoniska sfärerna har alla rymdkroppar haft en evolutionär uppkomst, evolutionär i den meningen att de inte har fått sin tillvaro genom ett dekret från Gudomen, evolutionär i den meningen att Guds skapande handlingar har utvecklats av ett tid-rymd-förfarande genom verksamheten av många av Guds skapade och eventuerade intelligenser.
15:6.8 (172.10) Solarna. Dessa är rymdens stjärnor i alla sina olika stadier av tillvaro. Några är ensamma evolverande rymdsystem; andra är dubbelstjärnor, planetsystem som sammandras eller försvinner. Stjärnorna i rymden existerar i inte mindre än tusen olika tillstånd och stadier. Ni är bekanta med solar som utstrålar ljus tillsammans med värme; men det finns också solar som lyser utan värme.
15:6.9 (172.11) De biljoner och biljoner år som en vanlig sol fortsätter att ge ut värme och ljus åskådliggör väl den stora energimängd som varje enhet av materia innehåller. Den verkliga energimängden lagrad i dessa osynliga partiklar av fysisk materia är så gott som omöjlig att föreställa sig. Och denna energi blir nästan helt tillgänglig som ljus när den utsätts för det enorma värmetrycket och därmed förenade energiaktiviteter som förekommer i det inre av de blossande solarna. Ytterligare andra förhållanden gör det möjligt för dessa solar att omforma och sända vidare mycket av den rymdenergi som kommer till dem längs de etablerade strömkretsarna i rymden. Många faser av fysisk energi och alla former av materia dras till, och senare distribueras av, soldynamorna. På detta sätt tjänar solarna som lokala acceleratorer för energins cirkulation och verkar som automatiska stationer för styrkekontroll.
15:6.10 (172.12) Superuniversumet Orvonton upplyses och uppvärms av mer än tio biljoner blossande solar. Dessa solar är stjärnorna i ert observerbara astronomiska system. Mer än två biljoner är för avlägsna och för små för att någonsin kunna ses från Urantia. Men i totaluniversumet finns det lika många solar som det finns vattenglas i er världs oceaner.
15:6.11 (173.1) De mörka öarna i rymden. Detta är de döda solarna och andra stora anhopningar av materia utan ljus och värme. De mörka öarna är ibland enorma till sin massa och de inverkar kraftfullt på jämvikten i universumet och på manipulerandet av energin. Tätheten i en del av dessa väldiga massor är nära nog otrolig. Och denna stora koncentration av massa gör det möjligt för dessa mörka öar att fungera som kraftfulla balanshjul, som håller omfattande grannsystem effektivt tyglade. De upprätthåller gravitationens styrkebalans i många konstellationer; många fysiska system som annars snabbt skulle dyka till förstörelse i närbelägna solar hålls tryggt i gravitationsgreppet av dessa skyddande mörka öar. Det är på grund av denna funktion som vi kan lokalisera dem noggrant. Vi har mätt gravitationsdraget från de lysande himlakropparna, och därför kan vi kalkylera de mörka rymdkropparnas exakta storlek och läge vilka så effektivt fungerar för att hålla ett givet system stadigt på dess kurs.
15:6.12 (173.2) Mindre rymdkroppar. Meteorerna och andra små materiepartiklar som cirkulerar och evolverar i rymden utgör en enorm anhopning av energi och materiell substans.
15:6.13 (173.3) Mången komet är en oetablerad vild avkomma från solarnas moderhjul, och de kommer så småningom under den centrala styrande solens kontroll. Kometer har också talrika andra ursprung. En komets svans vänder sig bort från den attraherande kroppen eller solen som följd av den elektriska reaktionen i dess starkt expanderade gaser och som följd av det faktiska trycket av ljus och andra energier som flödar ut från solen. Detta fenomen utgör ett av de positiva bevisen för ljusets och dess associerade energiers realitet; det visar att ljuset har vikt. Ljus är en verklig substans, inte bara vågor i en hypotetisk eter.
15:6.14 (173.4) Planeterna. Dessa är de större materiaanhopningar som följer en bana kring en sol eller någon annan rymdkropp; de varierar i storlek från småplaneter till enorma gasformiga, vätskeformiga eller fasta sfärer. De kalla världar som har byggts upp av ansamlingen av material som flyter omkring i rymden är de mera idealiska planeterna för intelligenta invånare att bo på, när de råkar stå i lämplig relation till en närbelägen sol. De döda solarna är som regel inte lämpade för liv; de är vanligen för långt borta från en levande, blossande sol, och dessutom är de alldeles för massiva; gravitationen på deras yta är väldig.
15:6.15 (173.5) I ert superuniversum är inte ens en kall planet av fyrtio beboelig för varelser av er klass. Och naturligtvis är de superheta solarna och de iskalla avlägsna världarna olämpliga att hysa högre liv. I ert solsystem är för närvarande endast tre planeter lämpade att hysa liv. Urantia är till sin storlek, sin täthet och sitt läge i många avseenden idealisk för människor att bo på.
15:6.16 (173.6) Lagarna för den fysiska energins beteende är i grunden universella, men lokala inflytanden har mycket att göra med de fysiska förhållanden som råder på enskilda planeter och i lokala universer. En nästan ändlös variation av skapade varelser och andra levande manifestationer kännetecknar rymdens otaliga världar. Det finns emellertid likhet på vissa punkter i en grupp av världar associerade i ett givet system, samtidigt som också varje universum har sitt mönster för intelligent liv. Det finns fysiskt släktskap mellan de planetariska system som hör till samma fysiska strömkrets och som nära följer varandra i det ändlösa kretsloppet längs universernas cirkel.
15:7.1 (174.1) Medan regeringen för varje superuniversum presiderar nära centret av de evolutionära universerna i dess rymdsegment, verkar den i en värld som har gjorts enligt beställning och befolkas av ackrediterade personligheter. Dessa högkvartersvärldar är arkitektoniska sfärer, rymdkroppar särskilt konstruerade för sitt speciella ändamål. Förutom att de får del av ljuset från närbelägna solar är dessa sfärer självständigt upplysta och uppvärmda. Var och en har en sol som avger ljus utan värme, liksom Paradisets satelliter, medan var och en förses med värme genom vissa energiströmmar som cirkulerar nära sfärens yta. Dessa högkvartersvärldar hör till ett av de större systemen beläget nära det astronomiska centret för respektive superuniversum.
15:7.2 (174.2) Tiden är standardiserad i superuniversernas högkvarter. Standarddagen i superuniversumet Orvonton motsvarar nästan trettio dagar av Urantia-tid, och Orvonton-året motsvarar hundra standarddagar. Detta Uversa-år är standard i det sjunde superuniversumet, och det är tjugotvå minuter kortare än tretusen dagar av Urantia-tid, omkring åtta och en femtedel av era år.
15:7.3 (174.3) Högkvartersvärldarna i de sju superuniverserna får del av Paradisets natur och storslagenhet, deras centrala, perfekta förebild. I verkligheten är alla högkvartersvärldar paradisiska. De är faktiskt himmelska boningar, och de tilltar i materiell storlek, morontiaskönhet och andlig härlighet från Jerusem till den centrala Ön. Och alla satelliter till dessa högkvartersvärldar är också arkitektoniska världar.
15:7.4 (174.4) De olika högkvartersvärldarna är utrustade med varje fas av materiell och andlig skapelse. Alla slags av materiella, morontiella och andliga varelser känner sig som hemma i dessa universernas mötesplatsvärldar. När de dödliga varelserna stiger uppåt i universumet och övergår från de materiella till de andliga rikena förlorar de aldrig sin uppskattning och sitt tycke för sina tidigare existensnivåer.
15:7.5 (174.5) Jerusem, högkvartersvärlden i ert lokalsystem Satania har sina sju övergångskulturvärldar, och kring var och en kretsar sju satelliter, bland dem de sju mansoniavärldarna för morontiauppehåll, människans första boplats efter det dödliga livet. Så som termen himmel har använts på Urantia har den ibland avsett dessa sju mansoniavärldar, varvid den första mansoniavärlden har kallats den första himlen och så vidare till den sjunde.
15:7.6 (174.6) Edentia, högkvarteret i er konstellation Norlatiadek har sina sjuttio satelliter för socialiserande kultur och utbildning där de uppstigande vistas efter att ha genomgått Jerusems program för personlighetens mobilisering, förenande och förverkligande.
15:7.7 (174.7) Salvington, huvudstaden i Nebadon, ert lokaluniversum, är omgiven av tio klungor av universitet med fyrtionio sfärer i varje. Här blir människan förandligad, sedan hon socialt har anpassat sig i konstellationen.
15:7.8 (174.8) Uminor den tredje, högkvarteret i er mindre sektor Ensa, är omgivet av sju sfärer för de högre fysiska studierna av det uppstigande livet.
15:7.9 (174.9) Umajor den femte, högkvarteret i er större sektor Splandon, är omgivet av sjuttio sfärer för den allt mera krävande intellektuella träningen i superuniversumet.
15:7.10 (175.1) Uversa, högkvarteret i Orvonton, ert superuniversum, är omedelbart omgivet av de sju högre universiteten för avancerad andlig utbildning av uppstigande viljevarelser. Var och en av dessa sju klungor av förunderliga sfärer består av sjuttio specialiserade världar som innehåller tusentals och åter tusentals av rikligt försedda institutioner och organisationer som ägnar sig åt universumutbildning och andekultur, och där pilgrimerna från tiden utbildas och examineras på nytt som förberedelse inför sin långa färd till Havona. De anländande pilgrimerna från tiden tas alltid emot i dessa associerade världar, men de avresande graduerade sänds alltid iväg till Havona direkt från Uversas stränder.
15:7.11 (175.2) Uversa är det andliga och administrativa högkvarteret för ungefär en biljon bebodda eller beboeliga världar. Härligheten, storslagenheten och fulländningen av Orvontons huvudstad överträffar varje underverk i tidens och rymdens skapelser.
15:7.12 (175.3) Om alla projekterade lokala universer och deras beståndsdelar vore etablerade skulle det finnas något mindre än femhundra miljarder arkitektoniska världar i de sju superuniverserna.
15:8.1 (175.4) Superuniversernas högkvartersvärldar är så konstruerade att de kan fungera som effektiva regulatorer av styrka och energi för de olika sektorerna; de tjänar som fokus för styrandet av energi till sina beståndsdelar, lokaluniverserna. De utövar ett mäktigt inflytande över balansen och kontrollen av de fysiska energier som cirkulerar genom den organiserade rymden.
15:8.2 (175.5) Reglerande funktioner utövas också av superuniversernas styrkecentra och fysiska övervakare, levande och semilevande intelligenta väsen som har danats för detta speciella ändamål. Dessa styrkecentra och övervakare är svåra att förstå sig på; de lägre klasserna är inte viljemässiga, de har ingen vilja, de väljer inte, deras funktioner är mycket intelligenta men uppenbarligen automatiska och inneboende i deras högt specialiserade organisation. Superuniversernas styrkecentra och fysiska övervakare tar hand om styrningen och delvis kontrollen av de trettio energisystem som utgör gravitaområdet. De strömkretsar för fysisk energi som administreras av Uversas styrkecentra fordrar litet över 968 miljoner år för att fullborda ett varv runt superuniversumet.
15:8.3 (175.6) Evolverande energi har substans; den har vikt, fast vikten alltid är relativ beroende på rotationshastighet, massa och antigravitation. Massan i materien tenderar att hämma energins hastighet; och den varsomhelst närvarande energihastigheten motsvarar: utgångshastigheten, minskad av fördröjande massa som möts under färden, samt ökad med den reglerande funktionen av superuniversumets levande energiövervakare och den fysiska inverkan av närbelägna högt upphettade eller kraftigt laddade rymdkroppar.
15:8.4 (175.7) Den universella planen för uppehållandet av jämvikt mellan materia och energi gör det nödvändigt att ständigt bilda och bryta ned de mindre materiella enheterna. Universums Styrkeledare har förmåga att koncentrera och kvarhålla eller utvidga och befria varierande mängder av energi.
15:8.5 (175.8) Om den fördröjande inverkan fortsatte tillräckligt länge skulle gravitationen till slut omvandla all energi till materia, om det inte vore för två faktorer: för det första på grund av energiövervakarnas antigtravitationsinflytanden, och för det andra emedan organiserad materia tenderar att upplösas under vissa förhållanden, som påträffas i mycket heta stjärnor och under vissa egendomliga förhållanden i rymden nära kraftigt energiladdade kalla kroppar av förtätad materia.
15:8.6 (176.1) När anhopningen av massa blir för stor och hotar att sätta energin ur balans, att tömma de fysiska styrkeströmkretsarna, ingriper de fysiska övervakarna såvida inte gravitationens egen fortsatta tendens att övermaterialisera energi går om intet genom att det inträffar en kollision mellan rymdens döda jättar, vilket sålunda på ett ögonblick fullständigt skingrar gravitationens ackumulerade anhopningar. Vid dessa kollisioner omvandlas plötsligt enorma massor av materia till den ovanligaste formen av energi, och kampen för universell jämvikt börjar på nytt. Slutligen blir de större fysiska systemen stabiliserade, fysiskt stadgade, och svingas in i superuniversernas balanserade och etablerade kretsar. Efter denna händelse inträffar inga fler kollisioner eller andra förödande katastrofer i dessa etablerade system.
15:8.7 (176.2) Under tider av överskottsenergi förekommer det styrkestörningar och värmefluktuationer åtföljda av elektriska manifestationer. Under tider av energiunderskott ökar materians tendenser att samla sig, koncentreras och frigöra sig från kontroll i de mera ömtåligt balanserade kretsarna, vilket resulterar i flodvågsliknande eller kollisionsbetonade justeringar som snabbt återställer balansen mellan cirkulerande energi och mera konkret stabiliserad materia. Att förutsäga och i övrigt förstå ett sådant sannolikt beteende bland de blossande solarna och de mörka öarna i rymden är en av uppgifterna för de himmelska stjärnforskarna.
15:8.8 (176.3) Vi kan identifiera de flesta lagar som styr jämvikten i universum och förutse mycket som gäller stabiliteten i universum. Våra prognoser är praktiskt taget tillförlitliga, men vi möter ständigt vissa krafter som inte helt följer de lagar vi känner till om energikontroll och materiens beteende. Möjligheten att förutsäga alla fysiska fenomen blir allt svårare ju längre från Paradiset och ut i universerna vi kommer. Då vi passerar bortom gränserna för Paradishärskarnas personliga förvaltning, möter oss en allt större oförmåga att beräkna enligt etablerade normer och förvärvad erfarenhet i samband med observationer som uteslutande gäller fysiska fenomen i de närbelägna astronomiska systemen. Även i de sju superuniversernas världar lever vi mitt ibland de kraftverksamheter och energireaktioner som genomströmmar alla våra domäner och sträcker sig vidare i förenat jämviktsläge ut genom alla regioner i yttre rymden.
15:8.9 (176.4) Ju längre ut vi far desto säkrare stöter vi på dessa varierande och oförutsägbara fenomen som är så ofelbart karakteristiska för Absolutens och de erfarenhetsmässiga Gudomarnas ofattbara närvaroutföranden. Och dessa fenomen måste tyda på någon universell övervakning av allting.
15:8.10 (176.5) Superuniversumet Orvonton tycks nu vara på neddrift; de yttre universerna ser ut att vara på uppdrift för enastående, framtida aktiviteter; centraluniversumet Havona är evigt stabiliserat. Gravitation och avsaknad av värme (köld) organiserar och håller samman materia; värme och antigravitation bryter upp materia och förlöser energi. De levande styrkeledarna och kraftorganisatörerna är hemligheten med den speciella kontrollen och intelligenta styrningen av de ändlösa omvandlingarna när universer bildas, upplöses och nybildas. Nebulosor kan skingras, solar brinna ut, system försvinna och planeter förgås, men universerna slits inte ut.
15:9.1 (176.6) Paradisets universella strömkretsar genomströmmar verkligen världarna i de sju superuniverserna. Dessa närvarokretsar är: den Universelle Faderns personlighetsgravitation, den Evige Sonens andliga gravitation, Samverkarens sinnesgravitation och den eviga Öns materiella gravitation.
15:9.2 (177.1) Förutom de universella paradiskretsarna och uttrycken för Absolutens och de erfarenhetsmässiga Gudomarnas närvaro fungerar det inom superuniversernas rymdnivå endast två fördelningar av energiströmkretsar eller styrkesegment: superuniversernas strömkretsar och lokaluniversernas strömkretsar.
15:9.3 (177.2) Superuniversernas strömkretsar:
15:9.4 (177.3) 1. Den förenhetligande intelligensströmkretsen som åstadkoms av en av Paradisets Sju Härskarandar. Det kosmiska sinnets krets är begränsad till ett enskilt superuniversum.
15:9.5 (177.4) 2. Strömkretsen för återspeglingstjänsten som de sju Återspeglande Andarna i varje superuniversum står för.
15:9.6 (177.5) 3. Mysterieledsagarnas hemliga strömkretsar som på något sätt är förenade med varandra och dirigerade via Divinington till den Universelle Fadern i Paradiset.
15:9.7 (177.6) 4. Kretsen för ömsesidig kommunikation mellan den Evige Sonen och hans Paradissöner.
15:9.8 (177.7) 5. Den Oändlige Andens blixtsnabba närvaro.
15:9.9 (177.8) 6. Paradisets utsändningar, Havonas rymdrapporter.
15:9.10 (177.9) 7. Styrkecentrens och de fysiska övervakarnas energiströmkretsar.
15:9.11 (177.10) Lokaluniversernas strömkretsar:
15:9.12 (177.11) 1. Paradissönernas utgivningsande, utgivningsvärldarnas Tröstare. Sanningens Ande, Mikaels ande på Urantia.
15:9.13 (177.12) 2. De Gudomliga Omvårdarnas strömkrets, lokaluniversernas Moderandar, den Heliga Anden i er värld.
15:9.14 (177.13) 3. Strömkretsen för förståndsomvårdnad i ett lokalt universum, medräknat den på många olika sätt fungerande närvaron av de biträdande sinnesandarna.
15:9.15 (177.14) När det utvecklas en sådan andlig harmoni i ett lokalt universum att dess enskilda och kombinerade strömkretsar inte kan särskiljas från motsvarande i superuniversumet, när en sådan likhet i verksamheten och enhet i omvårdnaden verkligen råder, då övergår lokaluniversumet omedelbart till ljusets och livets stadgade strömkretsar och blir genast behörigt för inträde i det andliga förbundet för superskapelsens fulländade förening. Fordringarna för inträde i Dagarnas Fornas råd, medlemskap i superuniversumets förbund, är:
15:9.16 (177.15) 1. Fysisk stabilitet. Stjärnorna och planeterna i ett lokalt universum måste vara i jämvikt; perioderna för omedelbara omvandlingar av stjärnor måste vara över. Universumet måste framskrida längs ett klart spår; dess bana måste vara säkert och slutligt stabiliserad.
15:9.17 (177.16) 2. Andlig lojalitet. Det måste existera ett tillstånd av universellt erkännande av och lojalitet gentemot Guds Härskarson som presiderar över lokaluniversumets angelägenheter. Det måste ha uppkommit ett tillstånd av harmoniskt samarbete mellan de enskilda planeterna, systemen och konstellationerna i hela lokaluniversumet.
15:9.18 (177.17) Ert lokaluniversum räknas inte ens som hörande till den stabiliserade fysiska klassen i superuniversumet, än mindre som medlem av superstyrelsens erkända andliga familj. Fastän Nebadon inte ännu har representation i Uversa sänds vi i superuniversumets styrelse då och då på speciella uppdrag till dess världar, såsom även jag har kommit till Urantia direkt från Uversa. Vi ger all möjlig hjälp åt era ledare och härskare vid lösandet av deras svåra problem; vi önskar se ert universum kvalificerat för fullt inträde i superuniversumets familj av associerade skapelser.
15:10.1 (178.1) Superuniversernas högkvarter är säte för det höga andliga styret över tidens och rymdens domäner. Superstyrets verkställande gren, som har sitt ursprung i Treenighetens Råd, leds direkt av en av den suprema övervakningens Sju Härskarandar, som sitter på paradisauktoritetens troner och administrerar superuniverserna genom de Sju Suprema Verkställarna stationerade på den Oändlige Andens sju speciella världar, Paradisets yttersta satelliter.
15:10.2 (178.2) Superuniversernas högkvarter är de ställen där de Återspeglande Andarna och Återspeglingsmedhjälparna vistas. Från denna halvvägsposition bedriver dessa underbara varelser sina väldiga återspeglingsoperationer och betjänar sålunda centraluniversumet ovan och lokaluniverserna nedan.
15:10.3 (178.3) Varje superuniversum presideras över av tre Dagarnas Forna, superstyrets förenade chefsverkställare. I den verkställande grenen av superstyret består personalen av sju olika grupper:
15:10.4 (178.4) 1. Dagarnas Forna.
15:10.5 (178.5) 2. Visdomens Fulländare.
15:10.6 (178.6) 3. Gudomliga Rådgivare.
15:10.7 (178.7) 4. Universella Censorer.
15:10.8 (178.8) 5. Mäktiga Budbärare.
15:10.9 (178.9) 6. De med Stor Auktoritet.
15:10.10 (178.10) 7. De utan Namn och Nummer.
15:10.11 (178.11) De tre Dagarnas Forna assisteras direkt av en kår på en miljard Visdomens Fulländare, med vilka tre miljarder Gudomliga Rådgivare är associerade. En miljard Universella Censorer är knutna till administrationen i varje superuniversum. Dessa tre grupper är Jämlika Treenighetspersonligheter med direkt och gudomligt ursprung i Paradistreenigheten.
15:10.12 (178.12) De tre återstående klasserna, de Mäktiga Budbärarna, de med Stor Auktoritet och de utan Namn och Nummer är förhärligade dödliga med uppstigningsbakgrund. De första i dessa klasser uppsteg och färdades genom Havona under Grandfandas dagar. Efter att ha uppnått Paradiset överfördes de till Finalitkåren, mottog Paradistreenighetens omfamning och anvisades därefter till den himmelska tjänsten hos Dagarnas Forna. Som en grupp är dessa tre klasser kända som Uppnåelsens Treenigade Söner, som har ett tvåfaldigt ursprung men nu är i treenighetstjänst. Sålunda vidgades superuniversumstyrets verkställande gren till att omfatta de evolutionära världarnas förhärligade och fulländade barn.
15:10.13 (178.13) Det jämlika superuniversumrådet består av de sju tidigare nämnda verkställande grupperna och följande sektorhärskare och andra regionala övervakare:
15:10.14 (179.1) 1. Dagarnas Fulländade — härskarna över superuniversernas större sektorer.
15:10.15 (179.2) 2. Dagarnas Sentida — ledarna för superuniversernas mindre sektorer.
15:10.16 (179.3) 3. Dagarnas Förenade — Paradisets rådgivare åt lokaluniversernas härskare.
15:10.17 (179.4) 4. Dagarnas Trogna — Paradisets rådgivare åt konstellationsstyrets Högsta härskare.
15:10.18 (179.5) 5. Treenighetens Undervisande Söner, de som händelsevis befinner sig i tjänst vid superuniversumets högkvarter.
15:10.19 (179.6) 6. Dagarnas Eviga, de som av en händelse är närvarande vid superuniversumets högkvarter.
15:10.20 (179.7) 7. De sju Återspeglingsmedhjälparna — talesmän för de sju Återspeglande Andarna och genom dem representanter för Paradisets Sju Härskarandar.
15:10.21 (179.8) Återspeglingsmedhjälparna fungerar också som representanter för talrika andra grupper av varelser som har inflytande i superuniversernas styrelser, men som av olika orsaker inte för närvarande är fullt aktiva i individuellt avseende. Denna grupp omfattar: den Suprema Varelsens evolverande superuniversumpersonlighetsmanifestation, den Supremes Okvalificerade Övervakare, den Ultimates Kvalificerade Ståthållare, Majestons obenämnda kontaktåterspeglare och den Evige Sonens överpersonliga anderepresentanter.
15:10.22 (179.9) Vid nästan alla tider är det möjligt att finna representanter för alla grupper av skapade varelser i superuniversernas högkvartersvärldar. Det rutinmässiga arbetet i superuniverserna utförs av de mäktiga sekonaferna och andra medlemmar av den Oändlige Andens omfattande familj. I arbetet i dessa superuniversernas underbara centra för administration, kontroll, omvårdnad och verkställande rättskipning blandas förståndsvarelserna från varje sfär av universellt liv i effektiv tjänst, vis administration, kärleksfull omvårdnad och rättvis jurisdiktion.
15:10.23 (179.10) Superuniverserna upprätthåller inte någon sorts ambassadörsrepresentation; de är fullständigt isolerade från varandra. De känner till varandras angelägenheter endast genom den informationscentral som de Sju Härskarandarna upprätthåller i Paradiset. Deras härskare arbetar i den gudomliga visdomens råd för sina egna superuniversers bästa oberoende av vad som må försiggå i andra sektioner av den universella skapelsen. Denna isolering av superuniverserna kommer att bestå ända tills koordineringen av dem uppnås av en mer fullständig förverkling av personlighetsöverhögheten hos den evolverande erfarenhetsmässiga Suprema Varelsen.
15:11.1 (179.11) Det är i sådana världar som Uversa där varelser som representerar fullkomlighetens envälde och evolutionens demokrati möts ansikte mot ansikte. Superstyrets verkställande gren har sitt ursprung i fullkomlighetens världar; den lagstiftande grenen härstammar från de evolutionära universernas blomning.
15:11.2 (179.12) Superuniversumets rådplägande församling är begränsad till högkvartersvärlden. Denna lagstiftande eller rådgivande församling består av sju kammare. Varje lokalt universum som har vunnit inträde i superuniversumets råd väljer en infödd representant till varje kammare. Dessa representanter väljs av sådana lokaluniversers höga råd från bland de uppstigande pilgrimer som har graduerats i Orvonton och som vistas i Uversa med tillstånd för transport till Havona. Mandatperioden är i medeltal omkring hundra år på superuniversums standardtid.
15:11.3 (180.1) Aldrig har jag fått vetskap om någon oenighet mellan Orvontons verkställande och Uversas rådsförsamling. Aldrig i vårt superuniversums historia har det rådplägande organet ännu någonsin antagit en rekommendation som superstyrets verkställande avdelning ens har tvekat att utföra. Alltid har det rått det mest perfekta samspel och samförstånd i arbetet, vilket allt bevisar det faktum att evolutionära varelser verkligen kan nå upp till den fulländade vishetens höjder, vilket kvalificerar dem att umgås och samarbeta med personligheter av perfekt ursprung och gudomlig natur. Närvaron av de rådplägande församlingarna i superuniversernas högkvarter uppenbarar visdomen i och förebådar den slutliga triumfen av den Universelle Faderns och hans Evige Sons hela vittomfattande evolutionära tanke.
15:12.1 (180.2) Då vi talar om Uversa-styrets verkställande och rådgivande grenar kan ni, från analogin med vissa former av civilförvaltning på Urantia, sluta er till att vi måste ha en tredje eller juridisk gren, och det har vi; men den har ingen särskild personal. Våra domstolar är sammansatta som följer: Som ordförande fungerar, beroende på fallets natur och allvarlighet, en Dagarnas Forne, en Visdomens Fulländare eller en Gudomlig Rådgivare. Bevismaterialet för eller emot en individ, en planet, ett system, en konstellation eller ett universum presenteras och tolkas av Censorerna. Försvaret av tidens barn och de evolutionära planeterna sköts av de Mäktiga Budbärarna, de officiella observatörerna från superuniversumstyret till lokaluniverserna och systemen. Den högre förvaltningens inställning beskrivs av De med Stor Auktoritet. Och vanligen formuleras domstolsutslaget av en kommission av varierande storlek bestående av De utan Namn och Nummer tillsammans med lika många förståelsefulla personligheter valda från den rådgivande församlingen.
15:12.2 (180.3) Dagarnas Fornas domstolar är de höga appellationsdomstolarna för det andliga dömandet i superuniversumets alla deluniverser. Härskarsönerna i lokaluniverserna är de högsta i sina egna domäner; de är underställda superstyret endast i den mån de frivilligt överför ärenden för rådgivning eller domslut till Dagarnas Forna, med undantag för ärenden som berör utsläckandet av viljevarelser. Domslut fattas i lokaluniverserna, men domar som innebär förintelse av viljevarelser formuleras alltid på, och verkställs från, superuniversernas högkvarter. Lokaluniversernas Söner kan påbjuda överlevnad för den dödliga människan, men endast Dagarnas Forna kan som verkställare sitta till doms i ärenden som gäller evigt liv och död.
15:12.3 (180.4) I alla ärenden som inte fordrar rättegång, framläggandet av bevismaterial, fattar Dagarnas Forna eller deras medhjälpare beslut, och dessa utslag är alltid enhälliga. Vi har här att göra med fullkomlighetens råd. Det finns inga meningsskiljaktigheter eller minoritetsopinioner vid domsluten i dessa suprema och oöverträffliga domstolar.
15:12.4 (180.5) Med vissa få undantag utövar superstyrelserna domsrätt över alla ting och alla varelser i sina respektive domäner. Det går inte att överklaga superuniversummyndigheternas avgöranden och beslut emedan dessa representerar de samstämmiga opinionerna hos Dagarnas Forna och den Härskarande som från Paradiset presiderar över ifrågavarande superuniversums ödesbestämmelse.
15:13.1 (181.1) En större sektor omfattar omkring en tiondedel av ett superuniversum och består av hundra mindre sektorer, tio tusen lokala universer, omkring hundra miljarder beboeliga världar. Dessa större sektorer administreras av tre Dagarnas Fulländade, Suprema Treenighetspersonligheter.
15:13.2 (181.2) Dagarnas Fulländades domstolar är i mycket uppbyggda såsom motsvarande domstolar hos Dagarnas Forna, med undantag för att de inte har andlig domsrätt över sina världar. Arbetet i dessa större sektorers styrelser har främst att göra med den intellektuella statusen i en vitt utspridd skapelse. De större sektorerna kvarhåller, dömer, behandlar och klassificerar, för rapportering till Dagarnas Fornas domstolar, alla de rutin- och förvaltningsärenden av betydelse för superuniversumet som inte direkt berör världarnas andliga administration eller förverkligandet av Paradishärskarnas planer för de dödligas uppstigande. Personalen i en större sektors styre skiljer sig inte från superuniversumpersonalen.
15:13.3 (181.3) Såsom Uversas magnifika satelliter ägnar sig åt er slutliga andliga förberedelse för Havona så är Umajor den femtes sjuttio satelliter hängivna er intellektuella utbildning och utveckling i superuniversumet. Här samlas från hela Orvonton de visa varelser som outtröttligt arbetar med att förbereda de dödliga från tiden för deras fortsatta framskridande mot levnadsbanan i evigheten. Det mesta av denna träning av uppstigande dödliga sker i de sjuttio studievärldarna.
15:13.4 (181.4) Styrelserna för de mindre sektorerna leds av tre Dagarnas Sentida. Deras administration gäller främst den fysiska kontrollen, förenhetligandet, stabiliserandet och den rutinmässiga koordineringen av förvaltningen av lokaluniverserna i den mindre sektorn. Varje mindre sektor omfattar så många som hundra lokaluniverser, tio tusen konstellationer, en miljon system och omkring en miljard beboeliga världar.
15:13.5 (181.5) De mindre sektorernas högkvartersvärldar är storartade mötesplatser för de Ledande Fysiska Övervakarna. Dessa högkvartersvärldar omges av sju instruktionssfärer som bildar inträdesskolorna till superuniversumet och är utbildningscentra för fysisk och administrativ kunskap om universernas universum.
15:13.6 (181.6) Administratörerna i de mindre sektorernas styrelser står direkt under jurisdiktionen av de större sektorernas härskare. Dagarnas Sentida får alla observationsrapporter och koordinerar alla rekommendationer som kommer upp till ett superuniversum från Dagarnas Förenade, som är stationerade som Treenighetsobservatörer och rådgivare på högkvarterssfärerna i lokaluniverserna, och från Dagarnas Trogna som på samma sätt är knutna till de Högstas råd vid högkvarteren i konstellationerna. Alla sådana rapporter överförs till Dagarnas Fulländade i de större sektorerna, för att senare föras vidare till Dagarnas Fornas domstolar. Sålunda sträcker sig Treenighetens regim från lokaluniversernas konstellationer upp till superuniversernas högkvarter. Högkvarteren i lokalsystemen har inte representanter för Treenigheten.
15:14.1 (181.7) Det finns sju huvudsakliga syften som framträder i utvecklingen av de sju superuniverserna. Varje huvudsyfte i superuniversernas evolution kommer att nå sitt högsta uttryck i endast ett av de sju superuniverserna, och därför har varje superuniversum en speciell funktion och en unik karaktär.
15:14.2 (182.1) Orvonton, det sjunde superuniversumet, det som ert lokaluniversum hör till, är känt huvudsakligen för sitt väldiga och överflödande utgivande av barmhärtig omvårdnad till världarnas dödliga. Det är berömt för det sätt på vilket rättvisan råder mildrad av barmhärtighet och makten härskar betingad av tålamod, medan uppoffringar i tiden villigt görs för att säkra stabiliteten i evigheten. Orvonton är en uppvisning av kärlek och barmhärtighet i universumform.
15:14.3 (182.2) Det är emellertid mycket svårt att beskriva vår uppfattning om den sanna naturen av det evolutionära syfte som framträder i Orvonton, men det kan antydas genom att säga att vi i denna superskapelse känner att den kosmiska evolutionens sex unika syften, som manifesteras i de sex associerade superskapelserna, här blir förenade med varandra till en helhetsmening; och det är av den orsaken vi ibland har förmodat att Gud den Supremes evolverade och färdiga personalisering i en avlägsen framtid, och från Uversa, kommer att härska över de fulländade sju superuniverserna i all den erfarenhetsmässiga majestäten av sin då uppnådda allsmäktiga suveräna makt.
15:14.4 (182.3) Liksom Orvonton är unik till sin natur och individuell till sin bestämmelse, så är också vart och ett av dess sex associerade superuniverser. En hel del av det som sker i Orvonton uppenbaras emellertid inte för er, och av dessa oavslöjade särdrag om livet i Orvonton är det många som kommer fullständigast till uttryck i något annat superuniversum. De sju syftena med superuniversernas evolution fungerar överallt i alla sju superuniverser, men varje superskapelse kommer att fullständigast uttrycka endast ett av dessa syften. För att förstå mera av dessa syften med superuniverserna skulle det vara nödvändigt att uppenbara mycket av det som ni inte förstår, och även då skulle ni fatta endast litet. Hela denna berättelse ger endast en flyktig glimt av den enorma skapelse av vilken er värld och ert lokalsystem är en del.
15:14.5 (182.4) Er värld kallas Urantia, och den är nummer 606 i den planetariska gruppen, eller systemet, Satania. Detta system har för närvarande 619 bebodda världar, och dessutom håller över tvåhundra planeter på att utvecklas fördelaktigt för att bli bebodda världar någon gång i framtiden.
15:14.6 (182.5) Satania har en högkvartersvärld kallad Jerusem och är system nummer tjugofyra i konstellationen Norlatiadek. Er konstellation Norlatiadek består av hundra lokalsystem och har en högkvartersvärld kallad Edentia. Norlatiadek är nummer sjuttio i universumet Nebadon. Lokaluniversumet Nebadon består av hundra konstellationer och har en huvudstad som kallas Salvington. Universumet Nebadon är nummer åttiofyra i den mindre sektorn Ensa.
15:14.7 (182.6) Den mindre sektorn Ensa består av ett hundra lokala universer och har en huvudstad kallad Uminor den tredje. Denna mindre sektor är nummer tre i den större sektorn Splandon. Splandon består av hundra mindre sektorer och har en högkvartersvärld kallad Umajor den femte. Det är den femte större sektorn i superuniversumet Orvonton, det sjunde segmentet av storuniversum. På så sätt kan ni lokalisera er planet i organisations- och administrationsschemat för universernas universum.
15:14.8 (182.7) Storuniversumnumret för er värld är 5.342.482.337.666. Det är registernumret i Uversa och i Paradiset, ert nummer i katalogen över bebodda världar. Jag vet också ert registernummer för fysiska sfärer, men det är så utomordentligt stort att det har föga praktisk betydelse för det dödliga sinnet.
15:14.9 (183.1) Er planet är medlem av ett enormt kosmos; ni hör till en närapå oändlig familj av världar, men er sfär administreras alldeles lika noggrant och vårdas alldeles lika kärleksfullt som om den vore den enda bebodda världen i hela tillvaron.
15:14.10 (183.2) [Framfört av en Universell Censor, med hemvist i Uversa]
Urantiaboken
Kapitel 16
16:0.1 (184.1) PARADISETS Sju Härskarandar är den Oändlige Andens primära personligheter. I denna sjufaldiga skapande akt av att mångfaldiga sig själv uttömde den Oändlige Anden de associativa möjligheter som matematiskt ingår i den faktiska existensen av Gudomens tre personligheter. Om det hade varit möjligt att frambringa ett större antal Härskarandar så skulle de ha skapats, men i tre Gudomar ingår jämnt sju och endast sju associativa möjligheter. Och detta förklarar varför universum fungerar i sju stora block och varför talet sju är av grundläggande betydelse i dess organisation och administration.
16:0.2 (184.2) De Sju Härskarandarna har sålunda sitt ursprung i följande sju gestaltningar, som de också får sina individuella karaktärsdrag från:
16:0.3 (184.3) 1. Den Universelle Fadern.
16:0.4 (184.4) 2. Den Evige Sonen.
16:0.5 (184.5) 3. Den Oändlige Anden.
16:0.6 (184.6) 4. Fadern och Sonen.
16:0.7 (184.7) 5. Fadern och Anden.
16:0.8 (184.8) 6. Sonen och Anden.
16:0.9 (184.9) 7. Fadern, Sonen och Anden.
16:0.10 (184.10) Vi vet mycket litet om Faderns och Sonens verksamhet vid skapandet av Härskarandarna. Uppenbarligen fick de sin tillvaro genom den Oändlige Andens personliga handlingar, men vi har uttryckligen blivit instruerade att både Fadern och Sonen deltog i deras tillkomst.
16:0.11 (184.11) Till sin andliga karaktär och natur är dessa Paradisets Sju Andar som en, men till alla andra identitetsaspekter är de mycket olika, och resultaten av deras verksamhet i superuniverserna är sådana att de individuella olikheterna hos var och en omisskännligen framgår. Alla senare planer för de sju segmenten i storuniversum — och även för motsvarande segment i yttre rymden — har betingats av olikheten i allt annat än det andliga hos dessa Sju Härskarandar för suprem och ultimat övervakning.
16:0.12 (184.12) Härskarandarna har många funktioner, men för närvarande är deras speciella domän den centrala övervakningen av de sju superuniverserna. Varje Härskarande upprätthåller ett enormt kraftfokushögkvarter som långsamt kretsar runt Paradisets periferi och alltid intar ett läge mittemot det superuniversum som direkt övervakas, och som ligger i paradisfokus för dess specialiserade styrkekontroll och segmentella energidistribution. Radiegränslinjerna för varje superuniversum sammanlöper faktiskt just i den övervakande Härskarandens paradishögkvarter.
16:1.1 (185.1) Samskaparen, den Oändlige Anden, är nödvändig för att göra den odelade Gudomens treeniga personalisering fullständig. Denna trefaldiga personalisering av Gudomen innehåller av naturen en sjufaldig möjlighet att uttrycka sig individuellt och associativt; därför gjorde den efterföljande planen att skapa universer bebodda av intelligenta och potentiellt andliga varelser som vederbörligen uttrycker Fadern, Sonen och Anden, personaliseringen av de Sju Härskarandarna oundviklig. Vi har kommit att benämna den trefaldiga personaliseringen av Gudomen den absoluta oundvikligheten, medan vi brukar betrakta de Sju Härskarandarnas uppkomst som den subabsoluta oundvikligheten.
16:1.2 (185.2) Även om de Sju Härskarandarna knappast är ett uttryck för den trefaldiga Gudomen är de den eviga avbildningen av den sjufaldiga Gudomen, de aktiva och associativa funktionerna av Gudomens tre alltid existerande personligheter. Med, i och genom dessa Sju Andar kan den Universelle Fadern, den Evige Sonen eller den Oändlige Anden, eller vilka två som helst av dessa i förening fungera i nämnd egenskap. Då Fadern, Sonen och Anden verkar tillsammans, kan de fungera, och gör det verkligen, genom Härskarande nummer Sju, men inte som Treenighet. Enskilt och tillsammans representerar Härskarandarna alla olika och möjliga gudomsfunktioner, en eller flera funktioner, men inte de kollektiva funktionerna, Treenighetens funktioner. Härskaranden Nummer Sju fungerar inte personligen i förhållande till Paradistreenigheten, och det är just därför han kan fungera personligen för den Suprema Varelsen.
16:1.3 (185.3) Men när de Sju Härskarandarna lämnar sina individuella säten för personlig makt och superuniversumauktoritet och samlas kring Samverkaren i den treeniga närvaron av Paradisgudomen, och där representerar de gemensamt den verksamma makten, visdomen och auktoriteten hos den odelade Gudomen — Treenigheten — för och i de evolverande universerna. En sådan paradisförening av det ursprungliga sjufaldiga uttrycket för Gudomen innefattar, bokstavligen omsluter, verkligen allting av varje egenskap och attityd hos de tre eviga Gudomarna inom Supremateten och Ultimateten. De Sju Härskarandarna omfattar praktiskt taget, då och där den Supreme-Ultimates verksamhetsområde med hänsyn till och inom totaluniversum.
16:1.4 (185.4) Så vitt vi kan se är dessa Sju Andar associerade med de gudomliga aktiviteterna som Gudomens tre eviga personer står för; vi finner inga bevis för en direkt association med den Absolutes tre eviga fasers verksamma närvaron. När de är associerade representerar Härskarandarna Paradisets Gudomar i det som i stort sett kan uppfattas som det finita verksamhetsområdet. Det kunde tänkas omfatta mycket som är ultimat men inte absolut.
16:2.1 (185.5) Precis så som den Evige och Ursprunglige Sonen uppenbaras genom de personer som utgör det ständigt ökande antalet gudomliga Söner, så uppenbaras den Oändlige och Gudomlige Anden genom de Sju Härskarandarnas kanaler och de med dem associerade andegrupperna. I centrernas centrum är det möjligt att närma sig den Oändlige Anden, men inte alla som når fram till Paradiset kan genast urskilja hans personlighet och differentierade närvaro; men alla som når centraluniversumet kan genast kommunicera, och gör det också, med en av de Sju Härskarandarna, med den som leder det superuniversum från vilket den nyanlända rymdpilgrimen härstammar.
16:2.2 (186.1) Till universernas universum talar Paradisfadern endast genom sin Son, medan han och Sonen verkar gemensamt endast genom den Oändlige Anden. Utanför Paradiset och Havona talar den Oändlige Anden endast med de Sju Härskarandarnas röster.
16:2.3 (186.2) Den Oändlige Anden utövar ett inflytande i form av personlig närvaro inom gränserna för Paradis-Havona-systemet; på andra håll utövas hans personliga andenärvaro av och genom en av de Sju Härskarandarna. I superuniverserna är därför det Tredje Ursprungets och Centrets andenärvaro i varje värld och i varje individ betingad av den unika naturen hos den övervakande Härskaranden för ifrågavarande segment av skapelsen. Omvänt löper de kombinerade linjerna för andekraft och intelligens inåt till Gudomens Tredje Person via de Sju Härskarandarna.
16:2.4 (186.3) De Sju Härskarandarna är gemensamt begåvade med det Tredje Ursprungets och Centrets suprema och ultimata egenskaper. Fastän var och en individuellt har del i denna utrustning, uppvisar de endast kollektivt egenskaperna allmakt, allvetande och allestädes närvaro. Ingen av dem kan fungera på detta sätt universellt; som individer och vid utövandet av dessa suprematetens och ultimatetens maktbefogenheter är var och en personligen begränsad till det superuniversum som står under hans direkta övervakning.
16:2.5 (186.4) Allt av det som har berättats för er om Samverkarens gudomlighet och personlighet gäller lika väl och fullt för de Sju Härskarandarna, som så effektivt distribuerar den Oändlige Anden till storuniversums sju segment i enlighet med sin gudomliga utrustning och på ett sätt som motsvarar deras olika och individuellt unika karaktärer. Det vore därför i sin ordning att för hela gruppen om sju använda vart och ett eller alla av den Oändlige Andens namn. Som grupp är de ett med Samverkaren på alla subabsoluta nivåer.
16:3.1 (186.5) De Sju Härskarandarna är obeskrivliga varelser, men de är klart och definitivt personliga. De har namn, men vi föredrar att presentera dem med nummer. Som primära personaliseringar av den Oändlige Anden är de besläktade, men som primära uttryck för de sju möjliga associationerna av treenig Gudom är de väsentligen olika till naturen, och denna olikhet i deras natur bestämmer olikheterna i skötseln av superuniverserna. De Sju Härskarandarna kan beskrivas som följer:
16:3.2 (186.6) Härskarande nummer ett. På ett speciellt och direkt sätt representerar denne Ande Paradisfadern. Han är en säregen och effektiv manifestation av den Universelle Faderns styrka, kärlek och visdom. Han är en nära medarbetare och himmelsk rådgivare till ledaren för Mysterieledsagarna, den varelse som förestår de Personaliserade Riktarnas högskola i Divinington. Då de Sju Härskarandarna är församlade är det alltid Härskarande nummer ett som talar för den Universelle Fadern.
16:3.3 (186.7) Denne Ande presiderar över det första superuniversumet, och samtidigt som han ofelbart uppvisar den gudomliga naturen hos en primär personalisering av den Oändlige Anden förefaller han att till karaktären mer speciellt likna den Universelle Fadern. Han står alltid i personlig förbindelse med de sju Återspeglande Andarna vid högkvarteret i det första superuniversumet.
16:3.4 (187.1) Härskarande nummer två. Denne Ande återger troget den makalösa naturen och charmerande karaktären hos den Evige Sonen, den förstfödde i hela skapelsen. Han är alltid nära förbunden med alla klasser av Guds Söner när än de råkar befinna sig i residensuniversumet individuellt eller i fröjdefull rådplägning. Vid alla möten mellan de Sju Härskarandarna talar han alltid för den Evige Sonen och som representant för denne.
16:3.5 (187.2) Denne Ande leder superuniversum nummer tvås öden och styr denna vida domän i stort sett såsom den Evige Sonen skulle göra det. Han står alltid i förbindelse med de sju Återspeglande Andarna stationerade i det andra superuniversumets huvudstad.
16:3.6 (187.3) Härskarande nummer tre. Denne Andepersonlighet påminner speciellt om den Oändlige Anden, och han styr förehavandena och arbetet för många av den Oändlige Andens höga personligheter. Han leder deras möten och är nära förbunden med alla personligheter som har sitt ursprung uteslutande i det Tredje Ursprunget och Centret. När de Sju Härskarandarna är samlade till rådplägning är det Härskarande nummer tre som alltid talar för den Oändlige Anden.
16:3.7 (187.4) Denne Ande har ansvar för superuniversum nummer tre, och han administrerar angelägenheterna i detta segment i stort sett så som den Oändlige Anden skulle göra det. Han står alltid i förbindelse med de Återspeglande Andarna vid högkvarteret i det tredje superuniversumet.
16:3.8 (187.5) Härskarande nummer fyra. Denne Härskarande som har del i Faderns och Sonens kombinerade natur har det avgörande inflytandet beträffande planer och procedurer som rör både Fadern och Sonen i de Sju Härskarandarnas rådsförsamlingar. Denne Ande är den ledande övervakaren och rådgivaren för de uppstigande varelser som har uppnått den Oändlige Anden och sålunda blivit kandidater för att se Sonen och Fadern. Han vårdar sig om den enorma gruppen av personligheter som har sitt ursprung i Fadern och Sonen. När det blir nödvändigt att representera Fadern och Sonen i de Sju Härskarandarnas förening är det alltid Härskarande nummer fyra som talar.
16:3.9 (187.6) Denne Ande främjar det fjärde segmentet i storuniversum i enlighet med sin säregna association av den Universelle Faderns och den Evige Sonens egenskaper. Han står alltid i personlig förbindelse med de Återspeglande Andarna vid högkvarteret i det fjärde superuniversumet.
16:3.10 (187.7) Härskarande nummer fem. Denna gudomliga personlighet som på ett utsökt sätt förenar den Universelle Faderns och den Oändlige Andens karaktärer är rådgivare för den enorma gruppen av varelser kända som styrkeledare, styrkecentra och fysiska övervakare. Denne Ande vårdar sig också om alla personligheter med ursprung i Fadern och Samverkaren. När det vid de Sju Härskarandarnas rådsmöten är frågan om Faderns och Andens inställning är det alltid Härskarande nummer fem som talar.
16:3.11 (187.8) Denne Ande leder det femte superuniversumets välgång på ett sätt som antyder den Universelle Faderns och den Oändlige Andens kombinerade verksamhet. Han står alltid i förbindelse med de Återspeglande Andarna vid högkvarteret i det femte superuniversumet.
16:3.12 (187.9) Härskarande nummer sex. Denna gudomliga varelse förefaller att återge den Evige Sonens och den Oändlige Andens kombinerade karaktär. När helst de varelser som har skapats gemensamt av Sonen och Anden samlas i centraluniversumet är det denne Härskarande som är deras rådgivare; och när helst det vid de Sju Härskarandarnas rådsmöten blir nödvändigt att tala gemensamt för den Evige Sonen och den Oändlige Anden är det Härskarande nummer sex som tar till orda.
16:3.13 (188.1) Denne Ande leder angelägenheterna i det sjätte superuniversumet i stort sett så som den Evige Sonen och den Oändlige Anden skulle göra det. Han står alltid i förbindelse med de Återspeglande Andarna vid högkvarteret i det sjätte superuniversumet.
16:3.14 (188.2) Härskarande nummer sju. Den Ande som leder det sjunde superuniversumet återger på ett unikt sätt lika mycket den Universelle Fadern, den Evige Sonen och den Oändlige Anden. Den sjunde anden, den främjande rådgivaren för alla varelser med treenighetsursprung, är också rådgivare och ledare för alla uppstigande pilgrimer i Havona, för dessa ringa varelser som har nått upp till härlighetens hov genom Faderns, Sonens och Andens gemensamma omvårdnad.
16:3.15 (188.3) Den sjunde Härskaranden är inte organiskt en representant för Paradistreenigheten, men det är ett känt faktum att hans personliga och andliga natur är Samverkarens avbildning till lika delar av de tre infinita personer vilkas gudomsförening är Paradistreenigheten och vilkas verksamhet som sådan är källan till Gud den Supremes personliga och andliga natur. Därav kommer det sig att den Sjunde Härskaranden uppvisar ett personligt och organiskt förhållande till den evolverande Supremes andeperson. När det därför vid Härskarandarnas rådsmöten i höjden blir nödvändigt att uttrycka Faderns, Sonens och Andens kombinerade personliga attityder eller att framföra den Suprema Varelsens andliga inställning är det Härskarande nummer sju som fungerar. Han blir sålunda på ett naturligt sätt ordförande för de Sju Härskarandarnas paradisråd.
16:3.16 (188.4) Ingen av de sju Andarna är organiskt en representant för Paradistreenigheten, men då de förenar sig som sjufaldig Gudom motsvarar denna förening i gudomsbemärkelse — inte i personlig bemärkelse — en funktionell nivå som kan associeras med treenighetsfunktioner. I denna bemärkelse kan den ”Sjufaldiga Anden” associeras med Paradistreenigheten. Det är också i denna bemärkelse som Härskarande nummer sju ibland talar för att bekräfta Treenighetens attityder, eller snarare verkar som talesman för inställningen i den Sjufaldige Andens union beträffande attityden i den Trefaldiga Gudomens union, Paradistreenighetens attityd.
16:3.17 (188.5) Den Sjunde Härskarandens mångahanda funktioner sträcker sig från en kombinerad återgivning av Faderns, Sonen och Andens personliga naturer, genom en framställning av Gud den Supremes personliga attityd, till ett uppenbarande av Paradistreenighetens gudomsattityd. Och i vissa avseenden uttrycker denna ledande Ande på liknande sätt den Ultimate och den Supreme-Ultimates attityder.
16:3.18 (188.6) Det är Härskarande nummer sju som i sina mångahanda kapaciteter personligen stödjer uppstigningskandidaternas framsteg från tidens världar i deras strävanden att kunna förstå Suprematetens odelade Gudom. En sådan förståelse involverar en uppfattning om den existentiella suveräniteten hos Suprematetens Treenighet, så koordinerad med tanken om den Suprema Varelsens växande erfarenhetsmässiga suveränitet att den skapade varelsen kan fatta Suprematetens enhetlighet. När den skapade varelsen inser dessa tre faktorer, motsvarar det uppfattningen i Havona om Treenighetens verklighet och ger tidens pilgrimer förmågan att till slut tränga igenom Treenigheten, att upptäcka Gudomens tre infinita personer.
16:3.19 (188.7) Pilgrimernas oförmåga att i Havona helt finna Gud den Supreme kompenseras av den Sjunde Härskaranden, vars treeniga natur på ett så säreget sätt avslöjar den Supremes andeperson. Under nuvarande universumtidsålder, då den Supremes person inte kan kontaktas, fungerar Härskarande nummer sju som ställföreträdare för de uppstigande varelsernas Gud när det gäller personliga förhållanden. Han är den höga andevarelse som alla uppstigande med säkerhet kommer att känna igen och i någon mån förstå när de når fram till härlighetens centra.
16:3.20 (189.1) Denne Härskarande står alltid i förbindelse med de Återspeglande Andarna i Uversa, högkvarteret i det sjunde superuniversumet, vårt eget segment av skapelsen. Hans administration av Orvonton uppvisar den fantastiska symmetrin i den jämlika blandningen av Faderns, Sonens och Andens gudomliga naturer.
16:4.1 (189.2) De Sju Härskarandarna utgör den Oändlige Andens fullständiga representation i de evolutionära universerna. De representerar det Tredje Ursprunget och Centret i de förhållanden som berör energi, sinne och ande. Glöm inte att fastän de fungerar som koordinerande överhuvuden för Samverkarens universella administrativa kontroll har de sitt ursprung i Paradisgudomarnas skapande handlingar. Det är ordagrant sant att dessa Sju Andar är den treeniga Gudomens personaliserade fysiska styrka, kosmiska sinne och andliga närvaro, ”Guds Sju Andar utsända till hela universum.”
16:4.2 (189.3) Härskarandarna är unika såtillvida att de fungerar på verklighetens alla universumnivåer med undantag för den absoluta. De är därför effektiva och perfekta övervakare av alla faser av administrativa angelägenheter på alla aktivitetsnivåer i superuniverserna. Det är svårt för den dödliges sinne att förstå särskilt mycket om Härskarandarna, emedan deras arbete är så högt specialiserat men dock allt omfattande, så exceptionellt materiellt och samtidigt så utsökt andligt. Det kosmiska sinnets mångfasetterade skapare är anfäder till Universums Styrkeledare, och själva är de suprema ledare för den väldiga och vittutbredda skapelsen av skapade andevarelser.
16:4.3 (189.4) De Sju Härskarandarna har skapat Universums Styrkeledare och deras medarbetare, väsen som är oundgängliga för organisationen, kontrollen och reglerandet av storuniversums fysiska energier. Och dessa samma Härskarandar assisterar på ett mycket materiellt sätt Skaparsönerna i arbetet med att forma och organisera lokaluniverserna.
16:4.4 (189.5) Vi kan inte upptäcka något personligt samband mellan Härskarandarnas arbete med kosmisk energi och det Okvalificerade Absolutets kraftfunktioner. De energimanifestationer som hör till Härskarandarnas verksamhetsområde styrs alla från Paradisets periferi; de förefaller inte att på något direkt sätt vara associerade med anslutna kraftfenomen till Paradisets nedre yta.
16:4.5 (189.6) Otvivelaktigt är vi, när vi möter de olika Morontia-Styrkeövervakarnas funktionella aktiviteter, ansikte mot ansikte med vissa av Härskarandarnas ouppenbarade aktiviteter. Vem förutom dessa anfäder till både fysiska övervakare och till andeomvårdare kunde ha kommit på att så kombinera och förena materiella och andliga energier att det uppstod en dittills okänd fas av universumverklighet: morontiasubstans och morontiasinne?
16:4.6 (189.7) Mycket av de andliga världarnas verklighet är av morontiaklass, en fas av universumverklighet helt okänd på Urantia. Målet för personlighetstillvaron är andligt, men morontiaskapelserna kommer alltid emellan och överbryggar den djupa klyftan mellan de materiella världarna för de dödligas ursprung och superuniversums sfärer för tilltagande andlig status. Det är inom detta område som Härskarandarna storligen bidrar till planen för människans uppstigning till Paradiset.
16:4.7 (190.1) De Sju Härskarandarna har personliga representanter som verkar överallt i storuniversum; men då en stor majoritet av dessa underordnade varelser inte direkt har att göra med uppstigningsplanen för de dödligas framsteg längs vägen mot Paradisets fulländning har föga eller ingenting uppenbarats om dem. Mycket, väldigt mycket, av de Sju Härskarandarnas aktivitet förblir dold för människans förståelse emedan den på intet sätt direkt berör problematiken kring ert uppstigande till Paradiset.
16:4.8 (190.2) Det är högst sannolikt, fastän vi inte kan erbjuda något definitivt bevis, att Orvontons Härskarande utövar ett avgörande inflytande inom följande aktivitetsområden:
16:4.9 (190.3) 1. Förfarandena som är förknippade med lokaluniversernas Livsbärare vid livets införande.
16:4.10 (190.4) 2. Livsaktiveringarna utgående från de biträdande sinnesandarna som har utgivits till världarna av den Skapande Anden i ett lokaluniversum.
16:4.11 (190.5) 3. De fluktuationer i energimanifestationerna som uppvisas av de enheter av organiserad materia som reagerar för lineär gravitation.
16:4.12 (190.6) 4. Den emergenta energins beteende då den är helt befriad från det Okvalificerade Absolutets grepp och sålunda börjar reagera för den lineära gravitationens direkta inflytande och Universums Styrkeledares och deras medarbetares behandlingar.
16:4.13 (190.7) 5. Utgivandet av den omvårdande anden från den Skapande Anden i ett lokaluniversum, känd på Urantia som den Heliga Anden.
16:4.14 (190.8) 6. Den senare utgivningen av utgivningssönernas ande, på Urantia kallad Hugsvalaren eller Sanningens Ande.
16:4.15 (190.9) 7. Återspeglingsmekanismen i lokaluniverserna och i superuniversumet. Många drag förenade med detta särpräglade fenomen kan knappast förnuftigt förklaras eller rationellt förstås utan att man förutsätter Härskarandarnas verksamhet i association med Samverkaren och den Suprema Varelsen.
16:4.16 (190.10) Trots att vi inte tillräckligt väl förstår de Sju Härskarandarnas mångahanda verksamheter är vi övertygade om att det finns två områden inom det vida fältet av universumaktiviteter som de ingenting som helst har att göra med: utgivandet av Tankeriktarna och dessas verksamhet samt det Okvalificerade Absolutets outgrundliga funktioner.
16:5.1 (190.11) Varje segment i storuniversum, varje enskilt universum och enskild värld åtnjuter förmånen av alla Sju Härskarandars förenade råd och vishet men får den personliga prägeln och nyansen av endast en. Och den personliga naturen hos varje Härskarande genomströmmar helt och betingar unikt hans superuniversum.
16:5.2 (190.12) Som följd av de Sju Härskarandarnas personliga inflytande måste varje varelse i varje klass av intelligenta varelser utanför Paradiset och Havona ha den karakteristiska individuella prägel som anger den nedärvda naturen från någon av dessa Sju Härskarandar. Vad beträffar de sju superuniverserna kommer varje infödd varelse, människa eller ängel, att för evigt bära detta kännetecken som anger hennes födelseursprung.
16:5.3 (191.1) De Sju Härskarandarna tränger inte direkt in i de enskilda varelsernas materiella sinnen i de evolutionära världarna i rymden. De dödliga på Urantia upplever inte den personliga närvaron av sinne- och andeinverkan från Orvontons Härskarande. Om denne Härskarande uppnår någon form av kontakt med det enskilda dödliga sinnet under de tidigare evolutionära tidsåldrarna på en bebodd planet, måste det ske genom den omvårdnad som utgår från lokaluniversumets Skapande Ande, makan och medarbetaren till Guds Skaparson, som presiderar över varje lokal skapelses öden. Men denna samma Skapande Moderande är till sin natur och karaktär helt lik Orvontons Härskarande.
16:5.4 (191.2) Den fysiska prägeln som härstammar från en Härskarande är en del av människans materiella ursprung. Hela det morontiella livsskedet levs under fortgående inflytande från denne samme Härskarande. Det är knappast underligt att det efterföljande andelivsskedet som en sådan uppstigande dödlig genomgår inte någonsin helt upprotar det kännetecknande draget som härstammar från denne samme övervakande Ande. En Härskarandes prägel är grundläggande för själva existensen i varje stadium av de dödligas uppstigande före Havona.
16:5.5 (191.3) De utmärkande personlighetstrender som framträder i de evolutionära dödligas livserfarenheter, och som är särpräglade i varje superuniversum och direkt uttrycker naturen hos den dominerande Härskaranden, utplånas aldrig helt, inte ens efter det att dessa uppstigande varelser underkastas den långa träning och enande disciplin som de möter på Havonas en miljard utbildningssfärer. Även den efterföljande intensiva paradiskulturen räcker inte till för att sudda ut de kännetecken som anger från vilket superuniversum vederbörande härstammar. Under all evighet kommer en uppstigande dödlig att uppvisa karaktäristiska drag som anger den ledande Anden i superuniversumet för hans födelse. Även då man i Finalitkåren önskar få fram eller skildra ett fullständigt treenighetsförhållande till den evolutionära skapelsen samlar man alltid en grupp om sju finaliter, en från varje superuniversum.
16:6.1 (191.4) Härskarandarna är det sjufaldiga ursprunget till det kosmiska sinnet, den intellektuella potentialen i storuniversum. Detta kosmiska sinne är en subabsolut manifestation av det Tredje Ursprungets och Centrets sinne och i vissa avseenden funktionellt anknutet till den evolverande Suprema Varelsens sinne.
16:6.2 (191.5) I en värld som Urantia möter vi inte de Sju Härskarandarnas direkta inflytande på människorasernas angelägenheter. Ni lever under det omedelbara inflytandet av Nebadons Skapande Ande. Trots det dominerar dessa samma Härskarandar grundreaktionerna i alla skapade varelsers sinnen, ty de är de verkliga källorna till de intellektuella och andliga potentialer som i lokaluniverserna har specialiserats för att fungera i de individers liv som bebor de evolutionära världarna i tid och rymd.
16:6.3 (191.6) Det kosmiska sinnets faktiska existens förklarar släktskapet mellan olika typer av mänskliga och övermänskliga sinnen. Inte endast besläktade andar dras till varandra, utan besläktade sinnen är också mycket umgängesvänliga och benägna att samarbeta med varandra. Människosinnen kan ibland observeras löpa i banor av förvånansvärd likhet och oförklarlig samstämmighet.
16:6.4 (191.7) I det kosmiska sinnets alla personlighetsassociationer finns det en egenskap som kunde kallas ”verklighetsrespons”. Det är denna universella kosmiska förmåga hos viljevarelser som räddar dem från att bli hjälplösa offer för de antaganden som vetenskap, filosofi och religion på förhand utgår från som sanna. Denna verklighetssensitivitet hos det kosmiska sinnet reagerar för vissa faser av verklighet precis så som energi-materia reagerar för gravitation. Det vore ännu mer korrekt att säga att dessa övermateriella realiteter reagerar på detta sätt för sinnet i kosmos.
16:6.5 (192.1) Det kosmiska sinnet reagerar ofelbart (igenkänner reaktionen) på tre nivåer av universumverklighet. Dessa reaktioner är självklara för klart resonerande och djupt tänkande sinnen. Dessa verklighetsnivåer är:
16:6.6 (192.2) 1. Kausalitet — de fysiska sinnenas verklighetsdomän, de vetenskapliga områdena av logisk enhetlighet, åtskiljandet av det faktiska och det icke-faktiska, begrundade slutsatser baserade på kosmisk respons. Detta är den matematiska formen av kosmisk urskillning.
16:6.7 (192.3) 2. Plikt — moraluppfattningens verklighetsdomän inom det filosofiska området, förnuftets arena, uppfattandet av relativt rätt och fel. Detta är den juridiska formen av kosmisk urskillning.
16:6.8 (192.4) 3. Dyrkan — den andliga domänen av den religiösa erfarenhetens verklighet, den personliga upplevelsen av gudomlig gemenskap, erkännandet av andevärden, övertygelsen om evig överlevnad, upphöjelsen från ställningen som Guds tjänare till Guds söners glädje och frihet. Detta är den högsta insikten hos det kosmiska sinnet, den vördnadsfulla och andäktiga formen av kosmisk urskillning.
16:6.9 (192.5) Dessa vetenskapliga, moraliska och andliga insikter, dessa kosmiska responser, är en naturlig del av det kosmiska sinnet som berikar alla viljevarelser. Livserfarenheten underlåter aldrig att utveckla dessa tre former av kosmisk intuition; de är byggstenar i självmedvetandets reflekterande tänkande. Men det är sorgligt att notera att så få personer på Urantia finner nöje i att kultivera dessa kvaliteter av modigt och självständigt kosmiskt tänkande.
16:6.10 (192.6) I lokaluniversernas sinnesutgivingar bildar dessa det kosmiska sinnets tre insikter de förhandsantaganden som gör det möjligt för människan att fungera som en rationell och självmedveten personlighet inom områdena för vetenskap, filosofi och religion. Uttryckt på annat sätt sker uppfattandet av realiteten av dessa den Infinites tre manifestationer med hjälp av en kosmisk självuppenbarelseteknik. Materia-energi uppfattas med sinnenas matematiska logik; sinne-förnuftet vet intuitivt sin moraliska plikt; ande-tron (dyrkan) är religionen om den andliga erfarenhetens verklighet. Dessa tre grundfaktorer i det reflekterande tänkandet kan bli förenade och koordinerade i personlighetsutvecklingen, eller de kan bli oproportionerliga och så gott som orelaterade i sina respektive funktioner. Men när de blir förenade frambringar de en stark karaktär som består i en korrelation av en faktabaserad vetenskap, en moralisk filosofi och en genuin religiös erfarenhet. Det är dessa tre former av kosmisk intuition som ger objektiv validitet, realitet, åt människans erfarenhet av ting, betydelser och värden.
16:6.11 (192.7) Det är utbildningens syfte att utveckla och skärpa denna medfödda förmåga hos människans sinne; civilisationens uppgift att uttrycka dem; livserfarenhetens ändamål att förverkliga dem; religionens syfte att förädla dem och personlighetens att förena dem.
16:7.1 (192.8) Intelligensen ensam kan inte förklara den moraliska naturen. Moral, dygd, hör medfött till människans personlighet. Moralisk intuition, att inse plikten, är en beståndsdel i sinnet som människan är begåvad med, och den är associerad med de andra omistligheterna i människans natur: vetenskaplig nyfikenhet och andlig insikt. Människans mentalitet långt överstiger hennes djurkusiners, men det är de moraliska och religiösa sidorna i hennes natur som speciellt särskiljer henne från djurvärlden.
16:7.2 (193.1) Den selektiva responsen hos ett djur är begränsad till beteendets motoriska nivå. Den förmodade insikten hos de högrestående djuren sker på en motorisk nivå och uppträder vanligen först efter erfarenhet av motoriska försök och misstag. Människan kan använda sig av vetenskaplig, moralisk och andlig insikt före allt utforskande och experimenterande.
16:7.3 (193.2) Endast en personlighet kan veta vad den gör innan den gör det; endast personligheter äger insikt som föregår erfarenheten. En personlighet kan se framför sig innan den hoppar och kan därför lära sig av att se framför sig såväl som av att hoppa. Ett icke-personligt djur lär sig vanligen endast av att hoppa.
16:7.4 (193.3) Som resultat av erfarenhet blir ett djur förmöget att undersöka de olika sätten att nå ett mål och att välja ett förfarande baserat på ackumulerad erfarenhet. Men en personlighet kan också undersöka målet självt och ta ställning till dess viktighet, dess värde. Intelligensen kan på egen hand urskilja de bästa sätten att uppnå ändamål utan urskillning, men en moralisk varelse äger en insikt som gör det möjligt för henne att skilja mellan såväl mål som medel. Och en moralisk varelse som väljer dygden är trots det intelligent. Hon vet vad hon gör, varför hon gör det, vart hon är på väg och hur hon skall komma dit.
16:7.5 (193.4) När människan underlåter att göra skillnad mellan målen för sin jordiska strävan finner hon sig fungera på djurens nivå i tillvaron. Hon har underlåtit att använda sig av de överlägsna fördelarna av materiellt skarpsinnighet, moralisk urskillning och andlig insikt som i hennes egenskap av en personlig varelse är en väsentlig del av hennes begåvning med kosmiskt sinne.
16:7.6 (193.5) Dygd är rättfärdighet — samklang med kosmos. Att benämna dygderna är inte att definiera dem; att leva enligt dem är att känna dem. Dygd är inte endast kunskap, inte heller vishet ännu, utan snarare en verklighet av progressiv erfarenhet i uppnåendet av stigande nivåer av kosmisk framgång. I den dödliga människans liv dag för dag förverkligas dygden genom att man konsekvent väljer gott hellre än ont, och en sådan förmåga att välja är bevis för att man äger en moralisk natur.
16:7.7 (193.6) Människans val mellan gott och ont influeras inte endast av styrkan i hennes moraliska natur, utan även av sådana inflytanden som okunnighet, omogenhet och villfarelse. Ett sinne för proportioner fordras också vid dygdens utövande, ty ont kan begås när det mindre väljs i stället för det större som följd av förvrängning eller förvillelse. Konsten att göra relativa bedömningar eller jämförande mätningar hör till utövandet av dygd inom det moraliska området.
16:7.8 (193.7) Människans moraliska natur skulle vara oförmögen utan konsten att mäta, utan den urskillning som ligger i hennes förmåga att granska betydelser. Likaså skulle moraliskt väljande vara fåfängt utan den kosmiska insikt som frambringar medvetandet om andliga värden. Sett ur intelligensens synpunkt stiger människan upp till den moraliska nivån därför att hon är begåvad med personlighet.
16:7.9 (193.8) Moralitet kan aldrig befrämjas med lag eller med våld. Det är en personlig och frivillig sak, och den måste spridas av smittan från kontakten mellan moraliskt doftande personer och dem som är moraliskt mindre mottagliga men som också i någon mån önskar göra Faderns vilja.
16:7.10 (193.9) Moraliska handlingar är sådana mänskliga utföranden som kännetecknas av högsta intelligens, styrda av selektiv urskillning vid valet av högre ändamål, liksom vid valet av moraliska medel att uppnå dessa mål. Sådant beteende är dygdigt. Högsta dygd är därför att helhjärtat välja att göra den himmelske Faderns vilja.
16:8.1 (194.1) Den Universelle Fadern skänker personlighet till talrika klasser av varelser som fungerar på olika nivåer av universumaktualhet. Människovarelserna på Urantia är begåvade med personlighet av den finita-dödliga typen som fungerar på nivån för Guds uppstigande söner.
16:8.2 (194.2) Fastän vi knappast kan åta oss att definiera personlighet kan vi försöka redogöra för vår förståelse av de kända faktorer som behövs för att forma den helhet av materiella, mentala och andliga energier vilkas ömsesidiga förening bildar den mekanism vari, varpå och varmed den Universelle Fadern får den av honom utgivna personligheten att fungera.
16:8.3 (194.3) Personlighet är en unik gåva av ursprunglig natur vars existens är oberoende av och föregår utgivningen av Tankeriktaren. Icke desto mindre ökar Riktarens närvaro personlighetens kvalitativa manifestation. Tankeriktarna är, när de träder fram från Fadern, identiska till naturen, men personligheten är olikartad, ursprunglig och enastående; och manifestationen av personligheten betingas och bestäms ytterligare av beskaffenheten och kvaliteten hos de associerade energierna av materiell, sinnesmässig och andlig natur som bildar bärarorganismen för personlighetsmanifestationen.
16:8.4 (194.4) Personligheter kan vara likartade men de är aldrig en och densamma. Personer av en given serie, typ, klass eller modell kan likna varandra, och gör det, men de är aldrig identiska. Personligheten är det särdrag hos en individ som vi känner, och som gör det möjligt för oss att identifiera denna varelse någon gång i framtiden oberoende av naturen och omfattningen av förändringarna i form, sinne eller andestatus. Personligheten är den del av en individ som gör det möjligt för oss att känna igen och helt säkert identifiera den personen som den som vi tidigare har känt, oberoende av hur mycket han kan ha förändrats som följd av att medlet som uttrycker och manifesterar hans personlighet har förändrats.
16:8.5 (194.5) Skapade varelsers personlighet kännetecknas av två självmanifesterande och karakteristiska fenomen i de dödligas reaktionsbeteende: självmedvetande och därmed associerad relativt fri vilja.
16:8.6 (194.6) Självmedvetande består av intellektuell medvetenhet om att personligheten är aktual; det inkluderar förmågan att inse att även andra personligheter är reella. Det anger kapacitet för individualiserad erfarenhet i och med kosmiska realiteter, vilket motsvarar ett uppnående av identitetsstatus i universums personlighetsförhållanden. Självmedvetande innebär att man inser att sinnesomvårdnaden är faktisk och att man fattar den skapande och bestämmande fria viljans relativa oberoende.
16:8.7 (194.7) Den relativt fria viljan, som kännetecknar självmedvetandet hos människans personlighet, är involverad i:
16:8.8 (194.8) 1. Moraliskt avgörande, högsta vishet.
16:8.9 (194.9) 2. Andligt val, urskiljandet av sanningen.
16:8.10 (194.10) 3. Osjälvisk kärlek, tjänandet av medmänniskorna.
16:8.11 (194.11) 4. Ändamålsenlig samverkan, grupplojalitet.
16:8.12 (194.12) 5. Kosmisk insikt, fattandet av universumbetydelser.
16:8.13 (194.13) 6. Personlighetshelgelse, helhjärtad hängivelse åt att göra Faderns vilja.
16:8.14 (195.1) 7. Dyrkan, uppriktig strävan efter gudomliga värden och helhjärtad kärlek till den gudomlige Värdegivaren.
16:8.15 (195.2) Urantia-typen av människopersonlighet kan ses som fungerande i en fysisk mekanism som består av den planetariska modifikationen av Nebadon-typens organism, vilken hör till den elektrokemiska klassen av livsaktivering och är utrustad med kosmiskt sinne av Nebadon-klass i Orvonton-serien enligt den modell som gäller vid föräldrabaserad fortplantning. Utgivningen av personlighetens gudomliga gåva till en sådan sinnesutrustad dödlig mekanism förlänar värdigheten av kosmiskt medborgarskap och gör det möjligt för denna dödliga varelse att genast bli reaktiv för den uppbyggande insikten om de tre grundläggande sinnesrealiteterna i kosmos:
16:8.16 (195.3) 1. Den matematiska eller logiska insikten om den fysiska kausalitetens enhetlighet.
16:8.17 (195.4) 2. Den förnuftsbaserade insikten om förpliktelsen till moraliskt beteende.
16:8.18 (195.5) 3. Trosinsikten i den gemenskapsbaserade dyrkan av Gudomen, associerad med det kärleksfulla tjänandet av mänskligheten.
16:8.19 (195.6) När en sådan personlighetsutrustning fungerar fullt ut innebär det en begynnande insikt om släktskap med Gudomen. Ett sådant jag, bebott av ett förpersonligt fragment av Gud Fadern, är sannerligen och verkligen en andlig son till Gud. En sådan varelse uppvisar inte endast kapacitet att ta emot den gudomliga närvarons gåva utan reagerar även för personlighetsgravitationens strömkrets från Paradisfadern till alla personligheter.
16:9.1 (195.7) Den med kosmiskt sinne försedda, av Riktare bebodda personliga varelsen har i sig förmåga att uppfatta och förstå energiverklighet, sinnesverklighet och andeverklighet. Viljevarelsen är sålunda utrustad att urskilja Guds verklighet, Guds lag och Guds kärlek. Bortsett från dessa tre oskiljaktiga delar av människans medvetande är all mänsklig erfarenhet i verkligheten subjektiv, förutom att intuitiv uppfattning av validiteten är förknippad med förenandet av den kosmiska insiktens tre reaktioner inför universumverkligheten.
16:9.2 (195.8) Den dödlige som urskiljer Gud kan känna det värde som ligger i förenandet av dessa tre kosmiska kvaliteter i den överlevande själens evolution, människans suprema åtagande i den fysiska stofthydda där det moraliska sinnet samarbetar med den inneboende gudomliga anden för att tvåfaldiga den odödliga själen. Från sin tidigaste begynnelse är själen verklig; den har kosmiska överlevnadsegenskaper.
16:9.3 (195.9) Om den dödliga människan inte överlever den naturliga döden, överlever de reella andliga värdena som finns i denna människas erfarenhet som en del av Tankeriktarens fortgående erfarenhet. Personlighetsvärdena hos en sådan icke-överlevande består som en faktor i den aktualiserande Suprema Varelsens personlighet. Sådana bestående personlighetskvaliteter berövas identiteten men inte de erfarenhetsmässiga värdena som har ackumulerats under den dödliges liv i köttet. Identitetens överlevande är beroende av att den odödliga själen överlever, själen som har morontiastatus och tilltagande gudomligt värde. Personlighetens identitet överlever i och med att själen överlever.
16:9.4 (195.10) Människans självmedvetande innebär insikt om reella andra jag, andra än det medvetna jaget och antyder dessutom att en sådan medvetenhet är ömsesidig; att jaget känns igen såsom det själv känner igen. Detta syns på ett rent mänskligt sätt i människans sociala liv. Du kan emellertid inte bli lika absolut säker på en medmänniskas realitet som du kan om verkligheten av Guds närvaro som lever inom dig. Det sociala medvetandet är inte omistligt liksom gudsmedvetenheten; det är ett resultat av kulturell utveckling och är beroende av kunskap, symboler och bidragen från människans uppbyggande begåvningar: vetenskap, moral och religion. Och när dessa kosmiska gåvor omsätts i samhället bygger de upp en civilisation.
16:9.5 (196.1) Civilisationer är instabila emedan de inte är kosmiska; de har inte en naturlig anknytning till människosläktenas individer. De måste fostras med de kombinerade bidragen från människans uppbyggande faktorer: vetenskap, moral och religion. Civilisationerna kommer och går, men vetenskap, moral och religion överlever alltid kraschen.
16:9.6 (196.2) Jesus uppenbarade inte endast Gud för människan, utan han förde även fram en ny uppenbarelse om människan för henne själv och för andra människor. I Jesu liv ser man människan som bäst. Människan blir då så vackert reell emedan Jesus hade så mycket av Gud i sitt liv, och uppfattandet av (insikten om) Gud är omistlig och inneboende i alla människor.
16:9.7 (196.3) Osjälviskheten, bortsett från föräldrainstinkten, är inte helt naturlig; det är inte självklart att man älskar andra personer och att man tjänar dem socialt. Det behövs den upplysning som förnuft, moral, religionens sporre, gudsmedvetenheten, ger för att åstadkomma en osjälvisk och altruistisk samhällsordning. Människans egen medvetenhet om sin personlighet, självmedvetandet, är också direkt beroende uttryckligen av denna medvetenhet om andras existens, denna medfödda förmåga att inse och uppfatta en annan personlighets realitet, allt från den mänskliga till den gudomliga.
16:9.8 (196.4) Osjälviskt socialt medvetande måste i grunden vara ett religiöst medvetande; det vill säga om det är objektivt; annars är det en rent subjektiv filosofisk abstraktion och därför kärlekslöst. Endast en individ som känner Gud kan älska en annan person så som hon älskar sig själv.
16:9.9 (196.5) Självmedvetande är i grund och botten ett gemenskapsmedvetande: Gud och människa, Fader och son, Skapare och skapad. I människans självmedvetande finns fyra latenta och medfödda insikter om universumverkligheten:
16:9.10 (196.6) 1. Strävan efter kunskap, vetenskapens logik.
16:9.11 (196.7) 2. Strävan efter moraliska värden, pliktmedvetande.
16:9.12 (196.8) 3. Strävan efter andliga värden, den religiösa erfarenheten.
16:9.13 (196.9) 4. Strävan efter personlighetsvärden, förmågan att inse realiteten att Gud är en personlighet och den samtidiga insikten om vårt broderliga förhållande till medpersonligheter.
16:9.14 (196.10) Du blir medveten om människan som din skapade broder emedan du redan är medveten om Gud som din Skaparfader. Faderskap är det förhållande från vilket vi resonerar oss till insikten om broderskap. Och Faderskapet blir, eller kan bli, en universumrealitet för alla moralvarelser emedan Fadern själv har utgivit personlighet till alla sådana varelser och kopplat dem inom räckhåll för den universella personlighetskretsen. Vi dyrkar Gud först för att han finns till, sedan för att han är i oss, och till sist för att vi är i honom.
16:9.15 (196.11) Är det underligt att det kosmiska sinnet är självmedvetet underkunnigt om sitt eget ursprung, den Oändlige Andens oändliga sinne, och samtidigt medvetet om de vittutbredda universernas fysiska verklighet, den Evige Sonens andliga verklighet och den Universelle Faderns personlighetsverklighet?
16:9.16 (196.12) [Avfattad under beskydd av en Universell Censor från Uversa]
Urantiaboken
Kapitel 17
17:0.1 (197.1) DE SJU grupperna av Suprema Andar är de universella koordinerande ledarna för den sjusegmenterade administrationen av storuniversum. Även fast alla räknas till den Oändlige Andens funktionella familj klassificeras följande tre grupper vanligen som barn till Paradistreenigheten:
17:0.2 (197.2) 1. De Sju Härskarandarna.
17:0.3 (197.3) 2. De Sju Suprema Verkställarna.
17:0.4 (197.4) 3. De Återspeglande Andarna.
17:0.5 (197.5) De återstående fyra grupperna blir till genom de skapande handlingar som den Oändlige Anden eller hans medarbetare med skaparstatus ansvarar för:
17:0.6 (197.6) 1. Återspeglingsmedhjälparna.
17:0.7 (197.7) 2. Kretsarnas Sju Andar.
17:0.8 (197.8) 3. Lokaluniversernas Skapande Andar.
17:0.9 (197.9) 4. De Biträdande Sinnesandarna.
17:0.10 (197.10) Dessa sju klasser är i Uversa kända som de sju grupperna av Suprema Andar. Deras verksamhetsområde sträcker sig från de Sju Härskarandarnas personliga närvaro i den eviga Öns periferi, genom Andens sju paradissatelliter, havonakretsarna, superuniversernas regeringar och lokaluniversernas administration och övervakning ända till den anspråkslösa tjänst som utförs av sinneshjälparna som är utgivna till det evolutionära sinnets riken i tidens och rymdens världar.
17:0.11 (197.11) De Sju Härskarandarna är de koordinerande ledarna för denna vittutbredda administrativa domän. I en del angelägenheter som gäller den administrativa regleringen av organiserad fysisk styrka, sinnesenergi och opersonlig andeverksamhet verkar de personligen och direkt, och i andra fall fungerar de genom sina mångahanda medarbetare. I alla ärenden av verkställande natur — avgöranden, bestämmelser, förordnanden och administrativa beslut — verkar Härskarandarna i de Sju Suprema Verkställarnas personer. I centraluniversumet kan Härskarandarna verka genom Havonakretsarnas Sju Andar; i de sju superuniversernas högkvarter uppenbarar de sig genom de Återspeglande Andarnas kanal och verkar genom Dagarnas Fornas personer, med vilka de står i personlig kontakt via Återspeglingsmedhjälparna.
17:0.12 (197.12) De Sju Härskarandarna kontaktar inte direkt och personligen universumadministrationen nedanför Dagarnas Fornas hov. Ert lokaluniversum administreras som en del av vårt superuniversum av Orvontons Härskarande, men hans funktion i förhållande till de infödda varelserna i Nebadon utförs och leds personligen av den Skapande Moderanden som bor i Salvington, högkvarteret i ert lokaluniversum.
17:1.1 (198.1) Härskarandarnas högkvarter för verkställande verksamhet upptar den Oändlige Andens sju paradissatelliter, som kretsar kring den centrala Ön mellan den Evige Sonens strålande sfärer och Havonas innersta krets. Dessa exekutiva sfärer står under ledning av de Suprema Verkställarna, en grupp av sju som treenigades av Fadern, Sonen och Anden i enlighet med de Sju Härskarandarnas specifikationer för varelser av en typ som skulle kunna fungera som deras universella representanter.
17:1.2 (198.2) Härskarandarna upprätthåller kontakten med de olika delarna av superuniversernas regeringar genom dessa Suprema Verkställare. Det är dessa som till en mycket stor del bestämmer de grundläggande strukturella trenderna i de sju superuniverserna. De är enhetligt och gudomligt fullkomliga, men de har även olikartade personligheter. De har inget överhuvud; varje gång de möts väljer de en som leder detta gemensamma rådsmöte. Från tid till annan reser de till Paradiset för att hålla möte med de Sju Härskarandarna.
17:1.3 (198.3) De Sju Suprema Verkställarna fungerar som storuniversums administrativa koordinatorer; man kunde säga att de är en styrelse som består av verkställande direktörer för skapelsen efter Havona. De tar inte befattning med Paradisets interna angelägenheter, och de styr sina egna havonaaktiviteters begränsade sfärer genom Kretsarnas Sju Andar. Annars finns det få begränsningar i omfattningen av deras övervakning; de ägnar sig åt styrelsen av fysiska, intellektuella och andliga ting; de ser allt, hör allt, känner allt, till och med vet allt som händer i de sju superuniverserna och i Havona.
17:1.4 (198.4) Dessa Suprema Verkställare initierar inte verksamhetsprogram och modifierar inte universumförfaranden; de ombesörjer verkställandet av de gudomliga planer som kungörs av de Sju Härskarandarna. Inte heller ingriper de i Dagarnas Fornas styre i superuniverserna eller i Skaparsönernas överhöghet i lokaluniverserna. De är koordinerande verkställarna vars funktion är att genomföra alla vederbörligen förordnade härskares kombinerade verksamhetsprogram i storuniversum.
17:1.5 (198.5) Varje verkställare, med de hjälpmedel som hör till hans sfär, ägnar sig åt att effektivt administrera ett enda superuniversum. Supreme Verkställaren nummer ett, som fungerar på exekutiv sfär nummer ett, är helt och hållet upptagen med angelägenheterna i superuniversum nummer ett, och så vidare till Supreme Verkställare nummer sju, som arbetar utgående från andens sjunde paradissatellit och ägnar sina energier åt förvaltningen av det sjunde superuniversumet. Namnet på denna sjunde sfär är Orvonton, ty andens paradissatelliter har samma namn som deras motsvarande superuniversum; i själva verket fick superuniverserna sina namn efter dem.
17:1.6 (198.6) Personalen på det sjunde superuniversumets exekutiva sfär som ägnar sig åt att hålla ordning på angelägenheterna i Orvonton uppgår till ett antal bortom människans fattningsförmåga och omfattar praktiskt taget alla klasser av himmelska intelligenser. Alla transporter av personligheter i superuniversum (förutom Inspirerade Treenighetsandar och Tankeriktare) passerar genom en av dessa sju exekutiva världar på deras universumfärder till och från Paradiset. Här förs också de centrala registren över alla de personer som har skapats av det Tredje Ursprunget och Centret och som tjänstgör inom superuniverserna. Systemet för materiella, morontiella och andliga arkivnoteringar på en av dessa Andens exekutiva världar gör till och med en varelse av min klass häpen.
17:1.7 (199.1) De Suprema Verkställarnas närmaste underordnade består till största delen av treenigade söner till Paradis-Havona-personligheter och av treenigade efterkommande till förhärligade dödliga graduerade från den tidsålderslånga utbildningen enligt planen för uppstigande i tid och rymd. Dessa treenigade söner anvisas till tjänst hos de Suprema Verkställarna av ledaren för det Suprema Rådet för Paradisets finalitkår.
17:1.8 (199.2) Varje Suprem Verkställare har två rådgivande ministärer: Den Oändlige Andens barn i varje superuniversums högkvarter väljer bland sig representanter som tjänar tusen år i sin Supreme Verkställares primära rådgivande ministär. För alla ärenden som berör de från tiden uppstigande dödliga finns det en andra ministär, som består av dödliga som har uppnått Paradiset och av treenigade söner till förhärligade dödliga; detta organ väljs av de uppstigande varelser som går mot fulländning och som tillfälligt vistas i de sju superuniversernas högkvarter. Ledarna för alla andra verksamheter utnämns av de Suprema Verkställarna.
17:1.9 (199.3) Från tid till annan äger stora sammankomster, konklaver, rum på dessa Andens paradissatelliter. Treenigade söner som har anvisats till dessa världar jämte uppstigande som har nått fram till Paradiset samlas med det Tredje Ursprungets och Centrets andepersonligheter för att minnas mödor och segrar som de har upplevt under uppstigningsskedet. De Suprema Verkställarna presiderar alltid över dessa broderliga sammankomster.
17:1.10 (199.4) En gång per tusen år enligt paradistid lämnar de sju Suprema Verkställarna sina auktoritetssäten och beger sig till Paradiset, där de håller sin tusenårssammankomst för att universellt hälsa på och önska välgång för skapelsens skaror av intelligenta varelser. Denna speciella händelse äger rum i omedelbar närvaro av Majeston, ledaren för alla grupper av återspeglande andar. Och de kan sålunda genom den universella återspeglingens enastående verksamhet kommunicera samtidigt med alla sina medarbetare i storuniversum.
17:2.1 (199.5) De Återspeglande Andarna är av gudomligt treenighetsursprung. Det finns femtio av dessa enastående och i någon mån mystiska varelser. Dessa speciella personligheter skapades i grupper bestående av sju, och varje sådan skapande händelse åstadkoms av en förening mellan Paradistreenigheten och en av de Sju Härskarandarna.
17:2.2 (199.6) Denna betydelsefulla händelse, som inträffade i tidens gryning, är ett uttryck för de Suprema Skaparpersonligheternas, Härskarandarnas, första strävan att fungera som medskapare till Paradistreenigheten. Denna förening av de Suprema Skaparnas skapande styrka med Treenighetens skapande potentialer är själva ursprunget till den Suprema Varelsens aktualhet. När det återspeglande skapandets cykel hade kommit till ända, när var och en av de Sju Härskarandarna hade funnit fullkomlig skapande synkronisering med Paradistreenigheten, när den fyrtionionde Återspeglande Anden hade blivit personaliserad, då inträffade en ny och vittomfattande reaktion i Gudomsabsolutet. Denna reaktion förlänade den Suprema Varelsen nya personlighetsprivilegier och kulminerade i personaliseringen av Majeston som är ledare för återspeglingen och paradiscentrum för allt det arbete som utförs av de fyrtionio Återspeglande Andarna och deras medhjälpare överallt i universernas universum.
17:2.3 (200.1) Majeston är en verklig person, det personliga och ofelbara centret för återspeglingsfenomenen i tidens och rymdens alla sju superuniverser. Han upprätthåller permanent högkvarter i Paradiset nära alltings centrum vid mötesplatsen för de Sju Härskarandarna. Han tar befattning endast med koordineringen och upprätthållandet av återspeglingstjänsten i den vittutbredda skapelsen; han är inte i övrigt involverad i administrationen av universums angelägenheter.
17:2.4 (200.2) Majeston är inte inkluderad i vår katalog på paradispersonligheter, emedan han är den enda existerande gudomliga personlighet som har skapats av den Suprema Varelsen i funktionell förening med Gudomsabsolutet. Han är en person, men han tar uteslutande och uppenbarligen automatiskt befattning av endast denna ena fas i universumförvaltning; han är inte verksam nu i något personligt avseende i förhållande till andra (icke-återspeglande) klasser av universumpersonligheter.
17:2.5 (200.3) Skapandet av Majeston innebar den Suprema Varelsens första suprema skaparhandling. Denna handlingsvilja var ett medvetet val hos den Supreme Varelsen, men Gudomsabsolutets kolossala reaktion var inte förutsedd. Inte sedan Havona framträdde i evigheten hade universum bevittnat ett sådant jättelikt förverkligande av en sådan enormt stor och vittomfattande gruppering av styrka och koordinering av funktionella andeaktiviteter. Gudomsresponsen inför den Suprema Varelsens och hans medhjälpares skapande viljor var vida utöver deras ändamålsenliga avsikt och översteg storligen de förväntningar som de hade föreställt sig.
17:2.6 (200.4) Vi är vördnadsfulla inför möjligheten av vad framtida tidsåldrar, då den Supreme och den Ultimate kanske kan uppnå nya nivåer av gudomlighet och uppstiga till nya områden av personlighetsverksamhet, kan få bevittna i fråga om gudifierandet av ännu andra oväntade varelser, som ingen ens har drömt om och som kommer att inneha förmågor till förhöjd universumkoordinering som ingen ens har föreställt sig. Det ser inte ut att finnas någon gräns för Gudomsabsolutets potential för respons inför en sådan förening av förhållanden mellan erfarenhetsmässig Gudom och den existentiella Paradistreenigheten.
17:3.1 (200.5) De fyrtionio Återspeglande Andarna är av treenighetsursprung, men var och en av de sju skapande tilldragelser som inträffade vid deras uppkomst resulterade i en typ av varelse som till naturen påminde om dragen hos den Härskarande som hade del i dess uppkomst. De återspeglar sålunda på olika sätt naturen och karaktären i de sju möjliga kombinationerna av association mellan den Universelle Faderns, den Evige Sonens och den Oändlige Andens gudomliga egenskaper. Av denna orsak är det nödvändigt att ha sju Återspeglande Andar vid högkvarteret i varje superuniversum. En av varje av de sju typerna behövs för att uppnå den perfekta återspeglingen av alla faser av varje möjlig manifestation av Paradisets tre Gudomar, emedan sådana fenomen kan inträffa i vilken del som helst av de sju superuniverserna. En av varje typ anvisades följaktligen för tjänst i vart och ett av superuniverserna. Dessa grupper av sju olika Återspeglande Andar upprätthåller högkvarter i superuniversernas huvudstäder, i varje segments återspeglingsfokus, och det sammanfaller inte med den andliga polaritetspunkten.
17:3.2 (200.6) De Återspeglande Andarna har namn, men dessa benämningar uppenbaras inte i världarna i rymden. De anknyter till dessa varelsers natur och karaktär och är en del av de sju universella mysterierna i Paradisets hemliga sfärer.
17:3.3 (201.1) Återspeglingsegenskapen, detta sinnesnivåns fenomen som präglar Samverkaren, den Suprema Varelsen och Härskarandarna, kan överföras till alla varelser som berörs av detta omfattande program för universell informationstjänst. Och häri ligger ett stort mysterium: Varken Härskarandarna eller Paradisets Gudomar uppvisar enskilt eller kollektivt dessa förmågor av jämställd universell återspegling alldeles så som de manifesteras i dessa Majestons fyrtionio kontaktpersonligheter, och detta trots att de är skaparna av dessa underbart utrustade varelser. Gudomlig härstamning uppvisar ibland i den skapade varelsen vissa egenskaper som inte framträder hos Skaparen.
17:3.4 (201.2) Av återspeglingstjänstens personal är alla förutom Majeston och de Återspeglande Andarna skapade av den Oändlige Anden och hans omedelbara medarbetare och underordnade. De Återspeglande Andarna i varje superuniversum har skapat sina egna Återspeglingsmedhjälpare, som är deras personliga ombud vid Dagarnas Fornas hov.
17:3.5 (201.3) De Återspeglande Andarna är inte endast överförare av information; de är även personligheter som lagrar information. Deras efterkommande, sekonaferna, är likaså informationslagrande eller registrerande personligheter. Allting av äkta andligt värde registreras i dubblett, varav ett intryck förvaras i den personliga utrustningen som innehas av någon medlem av de talrika klasserna av sekorafiska personligheter som hör till de Återspeglande Andarnas omfattande stab.
17:3.6 (201.4) De formella uppteckningarna från universerna förs uppåt av registratoränglarna, men de sant andliga uppteckningarna samlas med återspegling och förvaras mentalt av lämpliga och ändamålsenliga personligheter som hör till den Oändlige Andens familj. Dessa är levande anteckningar i motsats till formella och döda anteckningar i universum, och de förvaras helt perfekt i den Oändlige Andens registrerande personligheters levande sinnen.
17:3.7 (201.5) Organisationen för återspegling är också hela skapelsens mekanism för att samla in nyheter och sprida påbud. Den fungerar ständigt, i motsats till tjänsten för de olika informationsutsändingarna som fungerar periodvis.
17:3.8 (201.6) Allting av betydelse som sker i ett lokaluniversums högkvarter reflekteras naturligt till huvudstaden för ifrågavarande superuniversum. Och omvänt återspeglas allting av betydelse för lokaluniverserna ut till huvudstäderna i lokaluniverserna från högkvarteret i deras superuniversum. Återspeglingstjänsten från tidens universer upp till superuniverserna verkar vara automatisk eller självfungerande, men så är inte fallet. Alltsammans är mycket personligt och intelligent; precisionen är ett resultat av perfekt samarbete mellan personligheter och kan därför knappast hänföras till Absolutens icke-personliga närvaroframträdanden.
17:3.9 (201.7) Trots att Tankeriktarna inte deltar i det universella återspeglingssystemets verksamhet har vi all orsak att tro att alla Fadersfragment är fullt medvetna om dessa transaktioner och kan använda sig av deras innehåll.
17:3.10 (201.8) Under innevarande universumtidsålder förefaller utsträckningen av återspeglingstjänsten i rymden utanför Paradiset att begränsas av de sju superuniversernas periferi. I övrigt förefaller denna tjänst att fungera oberoende av tid och rymd. Den verkar vara oberoende av alla kända subabsoluta kretsar i universum.
17:3.11 (201.9) I högkvarteren i varje superuniversum verkar organisationen för återspegling som en särskild enhet; men vid vissa speciella tillfällen kan alla sju verka i universell samklang under Majestons ledning, vilket de också gör, såsom i händelse av det jubileum som orsakas av att ett helt lokalt universum stabiliseras i ljus och liv, och vid de tider då de Sju Suprema Verkställarna framför sina tusenårshälsningar.
17:4.1 (202.1) De fyrtionio Återspeglingsmedhjälparna skapades av de Återspeglande Andarna, och det finns exakt sju medhjälpare i varje superuniversums högkvarter. Den första skapelseakten som de sju Återspeglande Andarna i Uversa genomförde var att frambringa sina sju Medhjälpare; varje Återspeglande Ande skapade sin egen Medhjälpare. Återspeglingsandarna är till vissa egenskaper och karakteristika fulländade reproduktioner av sina Återspeglande Moderandar; de är egentligen kopior men saknar återspeglingens egenskap. De är sanna avbildningar och fungerar ständigt som kommunikationskanal mellan de Återspeglande Andarna och myndigheterna i superuniverserna. Återspeglingsmedhjälparna är inte endast assistenter; de representerar verkligen sina respektive Andeföräldrar; de är avbildningar, och de svarar troget mot sitt namn.
17:4.2 (202.2) De Återspeglande Andarna själva är sanna personligheter men av en sådan klass att de inte kan förstås av materiella varelser. Även på högkvarterssfärerna i superuniverserna behöver de hjälp av sina Medhjälpare vid all personlig kommunikation med Dagarnas Forna och dessas medhjälpare. Vid kontakterna mellan Återspeglingsmedhjälparna och Dagarnas Forna fungerar ibland en enda Medhjälpare tillfredsställande, medan det vid andra tillfällen behövs två, tre, fyra, eller till och med alla sju för en fullständig och riktig presentation av det kommunikationsinnehåll som har anförtrotts att överföras av dem. På samma sätt mottas Återspeglingsmedhjälparnas meddelanden i olika fall av en, två, eller alla de tre Dagarnas Forna, beroende på vad kommunikationsinnehållet kan tänkas fordra.
17:4.3 (202.3) Återspeglingsmedhjälparna tjänar för evigt vid sidan av de Andar som de härstammar från, och de har till sitt förfogande en otrolig mängd sekonafhjälpare. Återspeglingsmedhjälparna fungerar inte direkt i samband med utbildningsvärldarna för de uppstigande dödliga. De är nära associerade med informationstjänsten i samband med den universella planen för de dödligas framåtskridande, men ni kommer inte personligen i kontakt med dem när ni vistas i skolorna i Uversa, emedan dessa till synes personliga varelser saknar vilja; de har inte förmågan att välja. De är sanna avbildningar som återspeglar den enskilda Andeförälderns personlighet och sinne. Som en klass kommer de uppstigande dödliga inte i nära kontakt med återspeglingen. Alltid placeras någon varelse av återspeglingsnatur mellan er och själva verksamheten i denna serviceform.
17:5.1 (202.4) Havonakretsarnas Sju Andar utgör den Oändlige Andens och de Sju Härskarandarnas gemensamma opersonliga representation på centraluniversumets sju kretsar. De är Härskarandarnas tjänare och sammanlagda efterkommande. Härskarandarna erbjuder en distinkt och diversifierad administrativ individualitet i de sju superuniverserna. Genom dessa likartade Havonakretsarnas Andar är det möjligt för dem att förse centraluniversumet med en enhetlig, likartad och koordinerad andlig övervakning.
17:5.2 (202.5) Var och en av Kretsarnas Sju Andar är begränsad till att genomtränga en enda havonakrets. De har inte direkt att göra med det styre som utgår från Dagarnas Eviga, härskarna på de enskilda havonavärldarna. Men de står i förbindelse med de Sju Suprema Verkställarna, och de synkroniserar med den Suprema Varelsens närvaro i centraluniversumet. Deras arbete begränsas helt till Havona.
17:5.3 (203.1) Dessa Kretsarnas Andar tar kontakt med dem som vistas i Havona genom sina personliga efterkommande: tredje gradens supernafer. Fastän Kretsarnas Andar är samexisterande med de Sju Härskarandarna fick deras funktion att skapa tredje gradens supernafer inte någon större betydelse förrän de första pilgrimerna från tiden anlände till den yttre kretsen i Havona under Grandfandas dagar.
17:5.4 (203.2) Då ni framskrider från krets till krets i Havona får ni veta om Kretsarnas Andar, men ni kommer inte att kunna ha personligt umgänge med dem fastän ni personligen kan få tillgång till, och kan känna av, den opersonliga närvaron av deras andliga inverkan.
17:5.5 (203.3) Kretsarnas Andar förhåller sig till de infödda invånarna i Havona i stort sett så som Tankeriktarna förhåller sig till de dödliga varelser som bebor världarna i de evolutionära universerna. Liksom Tankeriktarna är Kretsarnas Andar opersonliga, och de förenar sig med havonavarelsernas fulländade sinne ungefär så som den Universelle Faderns opersonliga andar bebor de dödliga människornas finita sinnen. Men Kretsarnas Andar blir aldrig en bestående del av havonapersonligheterna.
17:6.1 (203.4) Mycket av det som gäller de Skapande Andarnas natur och funktion i lokaluniverserna hör lämpligen till berättelsen om deras association med Skaparsönerna vid organiserandet och förvaltningen av de lokala skapelserna; men det finns hos dessa underbara varelser, i de erfarenheter som föregår verksamheten i lokaluniverserna, många drag som kan berättas som en del av denna diskussion om de Suprema Andarnas sju grupper.
17:6.2 (203.5) Vi är förtrogna med sex faser i ett lokaluniversums Moderandes levnadsbana, och vi spekulerar mycket kring sannolikheten av ett sjunde stadium av aktivitet. Dessa olika eksistensstadier är:
17:6.3 (203.6) 1. Ursprunglig differentiering i Paradiset. När en Skaparson personaliseras av den Universelle Faderns och den Evige Sonens gemensamma aktion inträffar samtidigt i den Oändlige Andens person något som kallas ”suprem kompletterande reaktion”. Vi förstår inte denna reaktions natur, men vi förstår att den anger en medfödd modifikation av de personaliserbara möjligheter som är inneslutna i Samskaparens skapande potential. En jämställd Skaparsons födelse anger födelsen inom den Oändlige Andens person av potentialen för den framtida makan till denne Paradisson i lokaluniversumet. Vi är inte medvetna om denna nya förpersonliga identifikation av ett väsen, men vi vet att detta faktum noteras i Paradisets register över ifrågavarande Skaparsons levnadsbana.
17:6.4 (203.7) 2. Förberedande skaparträning. Under den långa perioden av förberedande träning för en Mikael-Son i organiseringen och administrationen av universer undergår hans framtida gemål ytterligare utveckling av sitt väsen och blir gruppmedveten om sin bestämmelse. Vi vet inte, men vi misstänker, att ett sådant gruppmedvetet väsen blir rymdmedvetet och påbörjar den förberedande träning som fordras för att få andeförmåga för sin framtida samverkan med den kompletterande Mikael i att skapa och administrera ett universum.
17:6.5 (204.1) 3. Den fysiska skapelsens stadium. Vid den tid då den Evige Sonen ålägger en Mikael-Son dennes skaparansvar, in närvaro av den Oändlige Anden, framför den Härskarande som styr det superuniversum till vilket den nye Skaparsonen är bestämd ”bönen om identifikation”; och för första gången framträder den blivande Skapande Andens väsen skild från den Oändlige Andens person. Och detta väsen träder direkt fram till den bönfallande Härskaranden och försvinner sedan omedelbart från vårt igenkännande och blir uppenbarligen en del av denna Härskarandes person. Den nyss identifierade Skapande Anden stannar hos Härskaranden ända till det ögonblick då Skaparsonen avreser till äventyret i rymden; då överlämnar Härskaranden den nya Andemakan åt Skaparsonen för gott och ålägger samtidigt Andemakan uppgiften om evig trohet och gränslös lojalitet. Och sedan inträffar en av de mest djupt rörande episoder som någonsin förekommer i Paradiset. Den Universelle Fadern uttalar sitt erkännande av Skaparsonens och den Skapande Andens eviga förbund och sin bekräftelse av vissa gemensamma administrativa fullmakter som har utgivits av Härskaranden för ifrågavarande superuniversums jurisdiktion.
17:6.6 (204.2) Skaparsonen och den Skapande Anden som Fadern har förenat avreser därefter till sitt äventyr att skapa ett universum. Och de arbetar tillsammans i denna form av förening allt under den långa och mödosamma perioden av att materiellt organisera sitt universum.
17:6.7 (204.3) 4. Det livsskapande skedet. Då Skaparsonen har deklarerat sin avsikt att skapa liv, blir följden i Paradiset ”personaliseringsceremonierna” som de Sju Härskarandarna deltar i och som personligt upplevs av den övervakande Härskaranden. Detta är ett bidrag från Paradisgudomen till individualiteten hos Skaparsonens Andegemål och manifesteras för universum i form av ”den primära eruptionen” i den Oändlige Andens person. Samtidigt med detta fenomen i Paradiset blir Skaparsonens hittills opersonliga Andemaka praktiskt taget en äkta person. Härefter och för all framtid anses denna samma Moderande för lokaluniversumet som en person, och hon upprätthåller personliga förbindelser med alla de skaror av personligheter som uppkommer under det påföljande skede då liv skapas.
17:6.8 (204.4) 5. Tidsåldrarna efter utgivningarna. En annan stor förändring inträffar i en Skapande Andes evigt fortgående levnadsbana då Skaparsonen återvänder till universumhögkvarteret efter att ha fullbordat sin sjunde utgivning och erhållit full suveränitet i sitt universum. Vid detta tillfälle upphöjer den segerrike Skaparsonen, inför universumets församlade administratörer, Universums Moderande till medsuveränitet och erkänner Andemakan som sin jämlika.
17:6.9 (204.5) 6. Ljusets och livets tidsåldrar. Då ljusets och livets skede har etablerats inträder lokaluniversumets medregent i den sjätte fasen av en Skapande Andes levnadsbana. Men vi får inte beskriva naturen av denna stora upplevelse. Sådana ting hör till ett framtida utvecklingsstadium i Nebadon.
17:6.10 (204.6) 7. Det ouppenbarade livsskedet. Vi känner till dessa Moderandens sex livsskeden i ett lokalunivesum. Det är ofrånkomligt att vi skulle fråga: Finns det ett sjunde livsskede? Vi är medvetna om att när finaliterna uppnår det som förefaller vara deras slutliga ödesbestämmelse som dödliga uppstigande, registreras de såsom inträdande på levnadsbanan för sjätte stadiets andar. Vi förmodar att finaliterna har att se fram emot ännu ett annat och ouppenbarat livsskede av tjänst i universum. Det ligger därför nära till hands att vi likaledes anser Universernas Moderandar ha framför sig något oavslöjat livsskede som skall utgöra deras sjunde fas av personlig erfarenhet i universumtjänst och lojal samverkan med Skaparmikaelernas klass.
17:7.1 (205.1) Dessa biträdande andar utgör den sjufaldiga sinnesutgivningen från ett lokalt universums Moderande till de levande varelser som Skaparsonen och denna Skapande Ande tillsammans har skapat. Denna utgivning blir möjlig vid den tid då Anden upphöjs till den ställning som medför personlighetsprivilegier. Redogörelsen för de sju sinnesandarnas natur och funktion hör närmast till berättelsen om ert lokaluniversum Nebadon.
17:8.1 (205.2) De sju grupperna av Suprema Andar bildar kärnan i det Tredje Ursprungets och Centrets familj, varvid det Tredje Ursprunget och Centret betraktas både som den Oändlige Anden och som Samverkaren. De Suprema Andarnas domän sträcker sig från Treenighetens närvaro i Paradiset till verksamheten av det sinne som är av evolutionär och dödlig klass på planeterna i rymden. De förenar sålunda de nedstigande administrativa nivåerna och koordinerar personalens mångahanda funktioner där. Vare sig det är fråga om en grupp Återspeglande Andar i förbindelse med Dagarnas Forna, en Skapande Ande som verkar tillsammans med en Mikael-Son, eller de Sju Härskarandarna inkopplade kring Paradistreenigheten, så möter man de Suprema Andarnas aktivitet överallt i centraluniversumet, i superuniverserna och i lokaluniverserna. De fungerar på samma sätt med treenighetspersonligheterna av ”Dagarnas” klass som med paradispersonligheterna av ”Sönernas” klass.
17:8.2 (205.3) Tillsammans med den Oändliga Moderanden är grupperna av Suprema Andar de omedelbara skaparna av det Tredje Ursprungets och Centrets omfattande familj av varelser. Alla klasser av omvårdande andar härstammar från denna förening. Första gradens supernafer har sitt ursprung i den Oändlige Anden; andra gradens varelser av denna klass skapas av Härskarandarna; tredje gradens supernafer av Kretsarnas Sju Andar. De Återspeglande Andarna är gemensamt mödrar-skapare till den storartade klassen av änglaskaror som utgör superuniversumtjänstens mäktiga sekonafer. En Skapande Ande är moder till änglaklasserna i en lokal skapelse; dessa serafiska omvårdare är egenartade i varje lokalt universum, fastän de gestaltas enligt mönster från centraluniversumet. Alla dessa skapare av omvårdande andar assisteras endast indirekt från den centrala boplatsen för den Oändlige Anden, den ursprungliga och eviga modern till alla omvårdande änglar.
17:8.3 (205.4) De sju grupperna av Suprema Andar är den bebodda skapelsens koordinatorer. Sammanslutningen av deras styrande överhuvuden, de Sju Härskarandarna, förefaller att koordinera Gud den Sjufaldiges vittutspridda aktiviteter:
17:8.4 (205.5) 1. Kollektivt motsvarar Härskarandarna nästan gudomsnivån som Treenigheten av Paradisets Gudomar befinner sig på.
17:8.5 (205.6) 2. Individuellt uttömmer de den treeniga Gudomens primära associerbara möjligheter.
17:8.6 (206.1) 3. Som diversifierade representanter för Samverkaren utgör de förvarare av den Suprema Varelsens suveränitet av ande, sinne och styrka som han ännu inte personligen utövar.
17:8.7 (206.2) 4. Genom de Återspeglande Andarna synkroniserar de Dagarnas Fornas superuniversumstyrelser med Majeston, Paradisets centrum för universell återspegling.
17:8.8 (206.3) 5. Med sitt deltagande i individualiserandet av lokaluniversernas Gudomliga Omvårdare bidrar Härskarandarna till den sista nivån av Gud den Sjufaldige, föreningen mellan Skaparsonen och den Skapande Anden i lokaluniverserna.
17:8.9 (206.4) Funktionell enhetlighet, som är en naturlig del av Samverkaren, uppenbaras för de evolverande universerna i de sju Härskarandarna, hans primära personligheter. Men i framtidens fulländade superuniverser kommer denna enhetlighet utan tvivel inte att kunna särskiljas från den Supremes erfarenhetsmässiga suveränitet.
17:8.10 (206.5) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare från Uversa]
Urantiaboken
Kapitel 18
18:0.1 (207.1) DE Suprema Treenighetspersonligheterna är alla skapade för specifik tjänst. De är uttänkta av den gudomliga Treenigheten för att utföra vissa specifika uppgifter, och de är kvalificerade att tjäna med fulländad teknik och högsta hängivelse. Det finns sju klasser av Suprema Treenighetspersonligheter:
18:0.2 (207.2) 1. Suprematetens Treenigade Hemligheter.
18:0.3 (207.3) 2. Dagarnas Eviga.
18:0.4 (207.4) 3. Dagarnas Forna.
18:0.5 (207.5) 4. Dagarnas Fulländade.
18:0.6 (207.6) 5. Dagarnas Sentida.
18:0.7 (207.7) 6. Dagarnas Förenande.
18:0.8 (207.8) 7. Dagarnas Trogna.
18:0.9 (207.9) Dessa varelser av administrativ fulländning är bestämda och slutliga till antalet. Skapandet av dem är en förgången händelse; inga flera personaliseras.
18:0.10 (207.10) Överallt i storuniversum företräder dessa Suprema Treenighetspersonligheter Paradistreenighetens administrativa verksamhetsprogram; de representerar Paradistreenighetens rättvisa och de är dess verkställande domslut. De bildar en inbördes sammanlänkad kedja av administrativ fulländning som sträcker sig från Faderns paradissfärer till högkvartersvärldarna i lokaluniverserna och till huvudstäderna i de konstellationer som de består av.
18:0.11 (207.11) Alla varelser med ursprung i Treenigheten är skapade med Paradisets fulländning i alla sina gudomliga egenskaper. Endast när det gäller erfarenhet har tidens gång gjort dem mera skickade för kosmisk tjänst. Det finns aldrig någon fara för försummelse eller risk för uppror då det gäller varelser med treenighetsursprung. De är av gudomlighetssubstans, och man vet inte att de någonsin skulle ha avvikit från den gudomliga och fulländade vägen för personlighetens uppträdande.
18:1.1 (207.12) Det finns sju världar i den innersta kretsen av paradissatelliter, och var och en av dessa höga världar leds av en kår på tio Suprematetens Treenigade Hemligheter. De är inte skapare, men de är suprema och ultimata administratörer. Skötseln av dessa sju brödrasfärers angelägenheter är helt anförtrodd denna kår av sjuttio suprema ledare. Fastän efterkommande till Treenigheten övervakar dessa sju heliga sfärer närmast Paradiset, är denna grupp av världar universellt känd som den Universelle Faderns personliga krets.
18:1.2 (208.1) Suprematetens Treenigade Hemligheter fungerar i grupper om tio jämställda och gemensamma ledare för sina respektive sfärer, men de fungerar också individuellt inom speciella ansvarsområden. Arbetet på var och en av dessa speciella världar är indelat i sju större avdelningar, och en av dessa jämställda ledare presiderar över varje sådan avdelning för specialiserade aktiviteter. De återstående tre verkar som den treeniga Gudomens personliga representanter i förhållande till de övriga sju, varvid en representerar Fadern, en Sonen och en Anden.
18:1.3 (208.2) Även om det finns en definitiv klasslikhet som är typisk för Suprematetens Treenigade Hemligheter, uppvisar de också sju olika gruppkännetecken. De tio suprema ledarna för verksamheten i Divinington reflekterar den Universelle Faderns personliga karaktär och natur; och detsamma gäller för var och en av dessa sju sfärer: varje grupp av tio liknar den Gudomsmedlem eller gudomsassociation som är karakteristisk för dess domän. De tio ledare som styr över Ascendington reflekterar Faderns, Sonens och Andens kombinerade natur.
18:1.4 (208.3) Jag kan uppenbara mycket litet om dessa höga personligheters arbete i Faderns sju heliga världar, ty de är sannerligen Suprematetens Hemligheter. Det finns inga godtyckliga hemligheter associerade med närmandet till den Universelle Fadern, den Evige Sonen eller den Oändlige Anden. Gudomarna är en öppen bok för alla som uppnår gudomlig fulländning, men Suprematetens alla Hemligheter kan man aldrig helt uppnå. Aldrig kommer vi att fullt kunna tränga in i de världar som innehåller personlighetshemligheterna om Gudomens association med de skapade varelsernas sjufaldiga gruppering.
18:1.5 (208.4) Då dessa suprema ledares arbete har att göra med Gudomarnas intima och personliga kontakt med dessa sju basgrupperingar av universumvarelser, bosatta i dessa sju speciella världar eller på tjänstgöring någonstans i storuniversum, är det lämpligt att dessa mycket personliga förhållanden och speciella kontakter hålls heligt hemliga. Paradisskaparna respekterar personlighetens enskildhet och okränkbarhet även i sina ringa skapade varelser. Och detta är sant både för individer och för de olika skilda klasserna av personligheter.
18:1.6 (208.5) Även för varelser som har uppnått en hög ställning i universum förblir dessa hemliga världar alltid ett lojalitetstest. Det är oss givet att fullt och personligt få känna de eviga Gudarna, att fritt lära känna deras gudomliga och fullkomliga karaktärer, men vi tillåts inte att fullt tränga in i Paradishärskarnas alla personliga förhållanden med alla sina skapade varelser.
18:2.1 (208.6) Var och en av de en miljard världarna i Havona styrs av en Suprem Treenighetspersonlighet. Dessa härskare är kända som Dagarnas Eviga, och de är exakt en miljard till antalet, en för varje Havonasfär. De är ättlingar till Paradistreenigheten, men liksom i fråga om Suprematetens Hemligheter finns det inga uppteckningar om deras ursprung. För evigt har dessa två grupper av allvisa fäder styrt sina utsökta världar i systemet Paradis-Havona, och de fungerar utan rotation eller förnyad utnämning.
18:2.2 (208.7) Dagarnas Eviga är synliga för alla viljevarelser som vistas inom deras domäner. De leder de reguljära planetariska sammankomsterna. Periodvis och enligt rotation besöker de högkvarterssfärerna i de sju superuniverserna. De är nära besläktade och gudomliga jämlikar med Dagarnas Forna, som leder de sju superregeringarnas öden. När en Dagarnas Evig är frånvarande från sin sfär styrs hans värld av en Treenighetens Undervisande Son.
18:2.3 (209.1) Med undantag för de etablerade klasserna av liv, såsom de infödda i Havona och andra levande varelser som hör hemma i centraluniversumet, har de där bosatta Dagarnas Eviga utvecklat sina respektive sfärer helt enligt sina egna personliga idéer och ideal. De besöker varandras planeter, men de kopierar eller imiterar inte; de är alltid och helt och hållet originella.
18:2.4 (209.2) Arkitekturen, den naturliga utsmyckningen, morontiastrukturerna och andeskapelserna är exklusiva och unika på varje sfär. Varje värld är en plats av evigtvarande skönhet och helt olik varje annan värld i centraluniversumet. Och ni kommer var och en av er att vistas en längre eller kortare tid på varje sådan unik och spännande sfär på er väg inåt genom Havona till Paradiset. Det är naturligt att i er värld tala om Paradiset som uppåt, men det vore mera korrekt att hänvisa till det gudomliga målet för uppstigningen som inåt.
18:3.1 (209.3) När tidens dödliga gradueras från utbildningsvärldarna som omger högkvarteret i ett lokaluniversum och uppflyttas till undervisningssfärerna i sitt superuniversum har de i andlig utveckling framskridit till den punkt att de kan känna igen och kommunicera med dessa avancerade världars höga andliga härskare och ledare, inklusive Dagarnas Forna.
18:3.2 (209.4) Dagarnas Forna är alla i grunden identiska; de uppvisar Treenighetens kombinerade karaktär och förenade natur. De har sin individualitet och till personligheten är de olika, men de skiljer sig inte från varandra så som de Sju Härskarandarna gör. De står för det enhetliga ledarskapet i de sju superuniverserna, som i övrigt skiljer sig från varandra, då vart och ett är en särskild, åtskild och unik skapelse. De Sju Härskarandarna är olika till natur och egenskaper, men Dagarnas Forna, de personliga härskarna över superuniverserna, är alla likartade och superfulländade efterkommande till Paradistreenigheten.
18:3.3 (209.5) De Sju Härskarandarna i höjden bestämmer sina respektive superuniversers karaktär, men Dagarnas Forna dikterar administrationen av dessa samma superuniverser. De lägger administrativ enhetlighet ovanpå den skapande mångfalden och tillförsäkrar helheten harmoni trots de många underliggande skapelseolikheterna i de sju segmentsgrupperingarna i storuniversum.
18:3.4 (209.6) Dagarnas Forna blev alla treenigade samtidigt. Med dem tog registret över personligheter i universernas universum sin början, därav deras namn — Dagarnas Forna. När ni når Paradiset och söker i de skriftliga uppteckningarna om alltings begynnelse kommer ni att finna att den första anteckningen i sektionen för personligheter är berättelsen om treenigandet av dessa tjugoen Dagarnas Forna.
18:3.5 (209.7) Dessa höga varelser regerar alltid i grupper om tre. Det finns många faser av aktivitet i vilka de arbetar som individer, och andra där vilka två som helst av dem kan fungera, men i de högre sfärerna av sin administration måste de verka tillsammans. De lämnar aldrig personligen sina residensvärldar, men de behöver inte heller göra det, ty dessa världar är superuniversernas fokus för återspeglingens vittutbredda system.
18:3.6 (209.8) De personliga boningarna för varje grupp av tre Dagarnas Forna är belägna vid den andliga polaritetspunkten på deras högkvarterssfärer. En sådan sfär är indelad i sjuttio administrativa sektorer och har sjuttio delhuvudstäder i vilka Dagarnas Forna emellanåt vistas.
18:3.7 (210.1) När det gäller makt, behörighetens omfattning och domsrättens utsträckning är Dagarnas Forna de mest kraftfulla och mäktiga av alla direkta härskare i tidens och rymdens skapelser. I hela det vidsträckta universernas universum är endast de försedda med den höga makten att fälla och verkställa dom om evig förintelse av viljevarelser. Och alla tre Dagarnas Forna måste ta del i det slutliga avgörandet i ett superuniversums högsta domstol.
18:3.8 (210.2) Bortsett från Gudomarna och deras medarbetare i Paradiset är Dagarnas Forna de mest fulländade, mest mångsidiga och mest gudomligt utrustade härskare i hela tidens och rymdens tillvaro. De är uppenbarligen superuniversernas suprema härskare; men de har inte erfarenhetsmässigt förtjänat denna rätt att härska och är därför bestämda att en gång bli förbigångna av den Suprema Varelsen, en erfarenhetsmässig härskare, vars ställföreträdare de otvivelaktigt kommer att bli.
18:3.9 (210.3) Den Suprema Varelsen uppnår genom erfarenhetsmässig tjänst överhöghet i de sju superuniverserna precis så som en Skaparson erfarenhetsmässigt förtjänar överhögheten i sitt lokaluniversum. Men under den nuvarande tidsåldern då den Supremes evolution är oavslutad, ombesörjer Dagarnas Forna den koordinerade och perfekta administrativa övervakningen av de evolverande universerna i tid och rymd. Originell visdom och individuellt initiativ kännetecknar Dagarnas Fornas alla påbud och avgöranden.
18:4.1 (210.4) Det finns exakt tvåhundratio Dagarnas Fulländade, och de leder regeringarna för de tio större sektorerna i varje superuniversum. De blev treenigade för det speciella arbetet att assistera superuniversernas ledare, och de regerar som de närmaste och personliga ställföreträdarna för Dagarnas Forna.
18:4.2 (210.5) Tre av Dagarnas Fulländade är tillsatta i varje större sektors huvudstad, men till skillnad från Dagarnas Forna är det inte nödvändigt att alla tre är närvarande hela tiden. Emellanåt kan en av dessa tre vara frånvarande för att personligen konferera med Dagarnas Forna om välfärden i sitt rike.
18:4.3 (210.6) Dessa treeniga härskare i de större sektorerna är speciellt fulländade i att bemästra administrativa detaljer, därav deras namn — Dagarnas Fulländade. Då vi skall ange namnen på dessa den andliga världens varelser stöter vi på problemet att översätta dem till ert språk, och mycket ofta är det ytterst svårt att få fram en tillfredsställande översättning. Vi tycker inte om att använda godtyckliga benämningar som vore meningslösa för er; därför finner vi det ofta svårt att välja ett lämpligt namn, ett som skulle vara tydligt för er och samtidigt i någon mån representativt för originalet.
18:4.4 (210.7) Dagarnas Fulländade har en måttligt stor kår av Gudomliga Rådgivare, Visdomens Fulländare och Universella Censorer knutna till sin styrelse. Därtill har de ännu ett större antal Mäktiga Budbärare, De med Stor Auktoritet och De utan Namn och Nummer. Men mycket av rutinarbetet vid skötseln av de större sektorerna utförs av de Himmelska Väktarna och de Höga Sönernas Assistenter. Dessa två grupper uttas från de treenigade efterkommande till antingen Paradis-Havona-personligheter eller förhärligade dödliga finaliter. Vissa av dessa två klassers varelser, som har treenigats av skapade varelser, treenigas på nytt av Paradisets Gudomar och sänds därefter att assistera superuniversernas regeringar i förvaltningen.
18:4.5 (211.1) De flesta av de Himmelska Väktarna och de Höga Sönernas Assistenter anvisas tjänst i de större eller mindre sektorerna, men de Treenigade Beskyddarna (av Treenigheten omfamnade serafer och mellanvarelser) är tjänstepersonal i alla tre avdelningars rätter och fungerar vid tribunalerna hos Dagarnas Forna, Dagarnas Fulländade och Dagarnas Sentida. De Treenigade Ambassadörerna (av Treenigheten omfamnade uppstigna dödliga som fusionerats med Sonen eller Anden) kan man träffa på överallt i ett superuniversum, men majoriteten är på tjänst i de mindre sektorerna.
18:4.6 (211.2) Innan styrelsesättet i de sju superuniverserna var färdigutvecklat tjänade praktiskt taget alla administratörer från de olika avdelningarna inom dessa styrelser, med undantag för Dagarnas Forna, under olika lång tid i lära hos Dagarnas Eviga i de olika världarna i det fulländade Havona-universumet. De senare treenigade varelserna genomgick likaså en träningsperiod hos Dagarnas Eviga innan de knöts till tjänsten hos Dagarnas Forna, Dagarnas Fulländade och Dagarnas Sentida. De är alla härdade, prövade och erfarna administratörer.
18:4.7 (211.3) Ni kommer att träffa Dagarnas Fulländade i ett tidigt skede då ni når fram till högkvarteret i Splandon efter er vistelse i världarna i er mindre sektor, ty dessa höga härskare är nära associerade med den större sektorns sjuttio världar som ombesörjer den högre undervisningen för tidens uppstigande varelser. Dagarnas Fulländade tar personligen emot de högtidliga grupplöftena av de uppstigande graduerade från skolorna i den större sektorn.
18:4.8 (211.4) Arbetet för tidens pilgrimer i de världar som omger högkvarteret i en större sektor är främst av intellektuell natur, i motsats till den mer fysiska och materiella karaktären i träningen på de sju utbildningssfärerna i en mindre sektor och till de andliga projekten i de fyrahundranittio universitetsvärldarna vid högkvarteret i ett superuniversum.
18:4.9 (211.5) Fastän ni endast förs in i registret i den större sektorn Splandon, som innehåller lokaluniversumet för ert ursprung, måste ni gå igenom var och en av de tio större delarna av vårt superuniversum. Ni kommer att se alla trettio Dagarnas Fulländade i Orvonton innan ni når Uversa.
18:5.1 (211.6) Dagarnas Sentida är de yngsta av de suprema ledarna i superuniverserna; i grupper om tre styr de ärendena i de mindre sektorerna. Till sin natur är de jämlika med Dagarnas Fulländade, men i fråga om administrativ behörighet är de underordnade. Det finns jämnt tjugoettusen av dessa till sin personlighet glänsande och gudomligt effektiva Treenighetspersonligheter. De skapades samtidigt, och tillsammans genomgick de sin träning i Havona under Dagarnas Eviga.
18:5.2 (211.7) Dagarnas Sentida har en liknande kår av medarbetare och assistenter som Dagarnas Fulländade. Dessutom har de tilldelats enorma antal olika underordnade klasser av himmelska varelser. I administrationen av de mindre sektorerna använder de i stora antal där bosatta uppstigande dödliga, personal från de olika goodwillkolonierna och de olika grupperna med ursprung i den Oändlige Anden.
18:5.3 (211.8) Styrelserna i de mindre sektorerna befattar sig till mycket stor del, ehuru inte uteslutande, med de stora fysiska problemen i superuniverserna. Sfärerna i de mindre sektorerna är de Ledande Fysiska Övervakarnas högkvarter. I dessa världar bedriver de uppstigande dödliga studier och experiment som gäller undersökandet av aktiviteterna bland den tredje klassen av Suprema Styrkecentra och bland alla sju klasser av Ledande Fysiska Övervakare.
18:5.4 (212.1) Emedan regimen i en mindre sektor i så stor utsträckning ägnar sig åt fysiska problem är dessa tre Dagarnas Sentida sällan samtidigt på huvudstadssfären. Största delen av tiden är en av dem borta för konferens med Dagarnas Fulländade i den övervakande större sektorn eller frånvarande för att representera Dagarnas Forna vid sammankomsterna i Paradiset för de höga varelserna av treenighetsursprung. De alternerar med Dagarnas Fulländade i att representera Dagarnas Forna vid de suprema rådsmötena i Paradiset. Under tiden kan en annan Dagarnas Sentida vara borta på en inspektionsresa till högkvartersvärldarna i de lokala universer som hör till hans förvaltningsområde. Men åtminstone en av dessa härskare är alltid i tjänst vid högkvarteret i en mindre sektor.
18:5.5 (212.2) Ni kommer alla en gång att lära känna de tre Dagarnas Sentida som ansvarar för Ensa, er mindre sektor, eftersom ni måste passera genom deras händer på er väg inåt till träningsvärldarna i de större sektorerna. Under ert uppstigande till Uversa går ni endast genom en grupp av skolningssfärer i den mindre sektorn.
18:6.1 (212.3) Treenighetspersonligheterna av ”Dagarnas” klass fungerar inte i administrativa sammanhang under nivån för superuniversernas styrelse. I de evolverande lokaluniverserna verkar de endast som rådgivare och vägledare. Dagarnas Förenade är en grupp förbindelsepersonligheter som har ackrediterats av Paradistreenigheten till dubbelhärskarna i lokaluniverserna. Varje organiserat och bebott lokaluniversum har tilldelats en av dessa rådgivare från Paradiset, som verkar som Treenighetens, och i vissa avseenden den Universelle Faderns, representant i den lokala skapelsen.
18:6.2 (212.4) Det existerar sjuhundratusen av dessa varelser, fast alla har inte blivit förordnade än. Reservkåren av Dagarnas Förenande fungerar i Paradiset som Universumanpassningens Suprema Råd.
18:6.3 (212.5) På ett speciellt sätt koordinerar dessa Treenighetens observatörer de administrativa aktiviteterna inom alla grenar av den universella regeringen, från aktiviteterna i lokaluniverserna upp genom sektorstyrelserna till aktiviteterna i superuniversumet, därav deras namn — Dagarnas Förenande. De framlägger en trefaldig rapport till sina överordnade: De rapporterar relevanta data av fysisk eller semiintellektuell natur till Dagarnas Sentida i sin mindre sektor; de rapporterar intellektuella och kvasiandliga händelser till Dagarnas Fulländade i sin större sektor; de rapporterar andliga och semiparadisiska angelägenheter till Dagarnas Forna i sitt superuniversums huvudstad.
18:6.4 (212.6) Eftersom de är varelser med treenighetsursprung kan de använda alla Paradisets strömkretsar för kommunikation mellan sig, och sålunda står de alltid i kontakt med varandra och med alla andra behövliga personligheter ända upp till de suprema råden i Paradiset.
18:6.5 (212.7) En Dagarnas Förenande är inte organiskt knuten till styrelsen för lokaluniversumet där han har sitt uppdrag. Undantaget sina uppgifter som observatör verkar han endast på anhållan av de lokala myndigheterna. Han är å tjänstens vägnar medlem av alla primära råd och viktiga sammankomster i den lokala skapelsen, men han deltar inte i den tekniska behandlingen av administrativa problem.
18:6.6 (213.1) När ett lokaluniversum är etablerat i ljus och liv umgås dess förhärligade varelser fritt med Dagarnas Förenande, som då fungerar i en utvidgad bemärkelse i ett sådant rike av evolutionär fulländning. Men han är fortfarande i första hand en Treenighetens ambassadör och en rådgivare från Paradiset.
18:6.7 (213.2) Ett lokaluniversum styrs direkt av en gudomlig Son med tvåfaldigt gudomsursprung, men han har ständigt vid sin sida en paradisbroder, en personlighet med treenighetsursprung. För den händelse att en Skaparson tillfälligt är frånvarande från högkvarteret i sitt lokaluniversum, låter de ställföreträdande härskarna sig till stor del vägledas i sina större beslut av råden från sin Dagarnas Förenande.
18:7.1 (213.3) Dessa höga personligheter med treenighetsursprung är Paradisets rådgivare till härskarna i de hundra konstellationerna i varje lokaluniversum. Det finns sjuttio miljoner Dagarnas Trogna, och liksom Dagarnas Förenande är de inte alla i tjänst. Deras reservkår i Paradiset är den Rådgivande Kommissionen för Interuniversell Etik och Självstyrelse. Dagarnas Trogna roterar i tjänst enligt avgöranden i deras reservkårs suprema råd.
18:7.2 (213.4) Allt det som en Dagarnas Förenande är för en Skaparson i ett lokaluniversum, är Dagarnas Trogna för Vorondadeksönerna som styr konstellationerna i denna lokala skapelse. De är supremt hängivna och gudomligt trogna de konstellationers välgång som de blivit anvisade, därav deras namn — Dagarnas Trogna. De verkar endast som rådgivare; de tar aldrig del i administrativa aktiviteter om de inte blir ombedda därtill av konstellationens myndigheter. Inte heller befattar de sig direkt med utbildningsverksamheten för de uppstigande pilgrimerna på de arkitektoniska skolningssfärerna som omger högkvarteret i en konstellation. Alla sådana företag står under övervakning av Vorondadeksönerna.
18:7.3 (213.5) Alla Dagarnas Trogna som fungerar i ett lokaluniversums konstellationer hör till verksamhetsområdet för en Dagarnas Förenande och rapporterar direkt till honom. De har inget vittomfattande system för kommunikation sinsemellan, utan de har vanligen själva begränsat kontakten mellan sig till området för ett lokaluniversum. Varje Dagarnas Trogen i tjänst i Nebadon kan kommunicera, och gör det, med alla andra av sin klass som är i tjänst i detta lokaluniversum.
18:7.4 (213.6) Likt Dagarnas Förenande i ett universumhögkvarter upprätthåller Dagarnas Trogna sina personliga residens i konstellationernas huvudstäder skilt från de administrativa ledarnas i dessa världar. Deras boningar är verkligen anspråkslösa i jämförelse med de hem som konstellationernas Vorondadekhärskare har.
18:7.5 (213.7) Dagarnas Trogna är den sista länken i den långa administrativa och rådgivande kedja som sträcker sig från den Universelle Faderns heliga sfärer nära alltings centrum till de primära indelningarna av lokaluniverserna. Den regim som har treenighetsursprung slutar med konstellationerna; inga sådana rådgivare från Paradiset är permanent stationerade i de system som konstellationerna består av eller i de bebodda världarna. Dessa senare administrativa enheter hör helt till behörighetsområdet för varelser infödda i lokaluniverserna.
18:7.6 (213.8) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare från Uversa]
Urantiaboken
Kapitel 19
19:0.1 (214.1) DENNA paradisgrupp, kallad de Jämställda Varelserna med Treenighetsursprung, omfattar Treenighetens Undervisande Söner, som också räknas till Guds Paradissöner, tre grupper av superuniversernas höga administratörer och den något icke-personliga kategorin Inspirerade Treenighetsandar. Även de infödda havonaborna kan rätteligen, tillsammans med talrika grupper av varelser bosatta i Paradiset, inkluderas i denna klassificering av treenighetspersonligheter. De varelser med treenighetsursprung som skall behandlas i denna diskussion är:
19:0.2 (214.2) 1. Treenighetens Undervisande Söner.
19:0.3 (214.3) 2. Visdomens Fulländare.
19:0.4 (214.4) 3. Gudomliga Rådgivare.
19:0.5 (214.5) 4. Universella Censorer.
19:0.6 (214.6) 5. Inspirerade Treenighetsandar.
19:0.7 (214.7) 6. Infödda Havonabor.
19:0.8 (214.8) 7. Medborgarna i Paradiset.
19:0.9 (214.9) Med undantag för Treenighetens Undervisande Söner och möjligen de Inspirerade Treenighetsandarna har dessa grupper ett bestämt antal medlemmar; skapandet av dem är en avslutad och förgången händelse.
19:1.1 (214.10) Av alla de höga klasser av himmelska personligheter som uppenbaras för er verkar endast Treenighetens Undervisande Söner i en tvåfaldig bemärkelse. Till sitt ursprung är de av treenighetsnatur, till sin funktion är de nästan helt och hållet hängivna uppgifterna som gudomliga Söner. De är förbindelsevarelser som överbryggar universumklyftan mellan personligheter med treenighetsursprung och tvåfaldigt ursprung.
19:1.2 (214.11) Medan Treenighetens Stationära Söner är fulltaliga växer antalet Treenighetens Undervisande Söner ständigt. Vad det slutliga antalet Undervisande Söner kommer att vara vet jag inte. Jag kan emellertid berätta att Paradisets register i den senaste periodiska rapporten till Uversa uppvisade 21.001.624.821 av dessa Söner i tjänst.
19:1.3 (214.12) Dessa varelser är den enda för er uppenbarade gruppen av Guds Söner som har sitt ursprung i Paradistreenigheten. De finns i centraluniversumet och i superuniverserna, och en enorm kår är anvisad till varje lokaluniversum. De betjänar också enskilda planeter liksom Guds övriga Paradissöner. Eftersom planen för storuniversum inte är fullt utvecklad hålls ett stort antal Undervisande Söner i reserv i Paradiset, och de erbjuder sig som frivilliga för nödfallsuppdrag och ovanliga uppgifter i alla delar av storuniversum, i de ensamma världarna i rymden, i lokaluniverserna och superuniverserna och i världarna i Havona. De fungerar också i Paradiset, men det är bättre att framskjuta den detaljerade behandlingen av dem tills vi kommer till diskussionen om Guds Paradissöner.
19:1.4 (215.1) I detta sammanhang kan det emellertid noteras att de Undervisande Sönerna är de suprema koordinerande personligheterna med treenighetsursprung. I detta vittutspridda universernas universum finns det alltid en stor fara att göra sig skyldig till det misstag som kommer sig av en begränsad synvinkel, för det onda som ligger i en segmenterad uppfattning av verkligheten och gudomligheten.
19:1.5 (215.2) Till exempel: Människosinnet skulle i vanligtvis kräva att närma sig den kosmiska filosofi, som framförs i dessa uppenbarelser, från det enkla och finita till det komplicerade och infinita, från mänskliga ursprung till gudomliga bestämmelser. Men den vägen leder inte till andlig visdom. Ett sådant förfarande är den lättaste vägen till en viss form av genetisk kunskap, men i bästa fall kan den endast uppenbara människans ursprung; den uppenbarar föga eller intet om hennes gudomliga bestämmelse.
19:1.6 (215.3) Även när det gäller studiet av människans biologiska evolution på Urantia finns det allvarliga invändningar mot att uteslutande närma sig hennes nuvarande ställning och nuvarande problem ur historisk synvinkel. Det sanna perspektivet på varje problem som gäller verkligheten — den mänskliga eller den gudomliga, den jordiska eller den kosmiska — kan man få endast genom att helt och fullt och utan fördomar studera och sinsemellan jämföra tre faser av verklighet i universum: uppkomst, historia och bestämmelse. Den riktiga förståelsen av dessa tre erfarenhetsmässiga realiteter bildar grunden för en vis bedömning av det nuvarande läget.
19:1.7 (215.4) När människans sinne väljer det filosofiska förfarandet att börja från det lägre för att nå det högre, vare sig inom biologi eller teologi, utsätter det sig alltid för faran att begå fyra fel i resonemanget:
19:1.8 (215.5) 1. Det kan totalt undgå att inse det slutliga och fullbordade evolutionära målet för antingen den personliga uppnåelsen eller den kosmiska bestämmelsen.
19:1.9 (215.6) 2. Det kan göra sig skyldigt till det suprema filosofiska misstaget att överförenkla den kosmiska evolutionära (erfarenhetsmässiga) verkligheten, vilket sålunda leder till förvrängning av fakta, fördärvande av sanningen och missuppfattning av bestämmelser.
19:1.10 (215.7) 3. Studiet av orsakssammanhang är en historisk granskning. Men kunskapen om hur en varelse uppkommer ger inte nödvändigtvis en intelligent förståelse av en sådan varelses nuvarande ställning och sanna karaktär.
19:1.11 (215.8) 4. Historien ensam kan inte på ett adekvat sätt avslöja framtida utveckling — bestämmelse. Finita uppkomster är härvidlag till hjälp, men endast gudomliga orsaker avslöjar slutliga verkningar. Eviga slutmål syns inte i tidsmässiga begynnelser. Nuet kan tolkas på rätt sätt endast i ljuset av det korrelerade forna och framtida.
19:1.12 (215.9) På grund av dessa och ytterligare andra orsaker använder vi oss därför av förfarandet att närma oss människan och hennes planetariska problem genom att börja resan i tid och rymd från Paradisets infinita, eviga och gudomliga Ursprung och Centrum för all personlighetsverklighet och all kosmisk tillvaro.
19:2.1 (215.10) Visdomens Fulländare är en specialiserad skapelse som har åstadkommits av Paradistreenigheten och den är avsedd att personifiera gudomlighetens visdom i superuniverserna. Det finns exakt sju miljarder av dessa varelser, och en miljard är anvisad till vart och ett av de sju superuniverserna.
19:2.2 (215.11) Liksom sina jämställda, de Gudomliga Rådgivarna och de Universella Censorerna, har Visdomens fulländare tagit del av visdomen i Paradiset, i Havona och på Faderns paradissfärer med undantag för Divinington. Efter dessa erfarenheter anvisades Visdomens Fulländare till stadigvarande tjänst hos Dagarnas Forna. De tjänar varken i Paradiset eller i Paradis-Havonakretsarnas världar; de är helt och hållet sysselsatta med administrationen i superuniversernas regeringar.
19:2.3 (216.1) Var en Visdomens Fulländare än fungerar, där fungerar den gudomliga visdomen. Det finns en närvarons aktualhet och en manifestationens fulländning i den kunskap och visdom som kommer fram i dessa mäktiga och majestätiska personligheters handlande. De reflekterar inte Paradistreenighetens visdom; de är den visdomen. De är källan till visdom för alla som undervisar i universumkunskapens tillämpning; de är det goda omdömets fontäner och urskillningens källsprång för alla institutioner av vetande och insikt i alla universer.
19:2.4 (216.2) Visdomen är tvåfaldig till sitt ursprung; den härrör från den fulländade gudomliga insikten som är medfödd i fulländade varelser och från den personliga erfarenhet som evolutionära varelser har förvärvat. Visdomens Fulländare är den gudomliga visdom som ingår i gudomsinsiktens paradisfulländning. Deras administrativa medarbetare i Uversa, de Mäktiga Budbärarna, De utan Namn och Nummer och De med Stor Auktoritet, är när de verkar tillsammans erfarenhetens visdom i universum. En gudomlig varelse kan ha fulländad gudomlig kunskap. En evolutionär dödlig kan någon gång uppnå de uppstigande varelsernas fulländade kunskap, men ingendera av dessa varelser uttömmer ensam potentialerna för all den visdom som är möjlig. Således, närhelst man vid skötseln av superuniversumet önskar uppnå maximal administrativ visdom associerar sig alltid dessa fulländare av den gudomliga insiktens visdom med de uppstigande personligheter som har nått upp till höga ansvarspositioner i superuniversum genom de erfarenhetsmässiga prövningarna inom evolutionärt framåtskridande.
19:2.5 (216.3) Visdomens Fulländare kommer alltid att behöva detta komplement av erfarenhetsbaserad visdom för att komplettera sitt administrativa skarpsinne. Men man har antagit att en hög och hittills ouppnådd visdomsnivå möjligen kan uppnås av finaliterna i Paradiset efter det att de en gång har införts i det sjunde stadiet av andetillvaro. Om denna slutsats är korrekt skulle dessa fulländade varelser från den evolutionära uppstigningen otvivelaktigt bli de mest effektiva universumadministratörer som någonsin påträffas i hela skapelsen. Jag tror att detta är den höga ödesbestämmelsen för finaliterna.
19:2.6 (216.4) Mångsidigheten hos Visdomens Fulländare gör det möjligt för dem att ta del i de uppstigande varelsernas praktiskt taget alla himmelska uppgifter. Visdomens Fulländare och min personlighetsklass, de Gudomliga Rådgivarna, bildar tillsammans med de Universella Censorerna de högsta klasser av varelser som kan engagera sig, och som engagerar sig, i arbetet med att uppenbara sanning till enskilda planeter och system, antingen under deras tidigare perioder eller när de har etablerats i ljus och liv. Från tid till annan kommer vi alla i beröring med de uppstigande dödligas tjänst, från en planet där livet nyligen fått sin början vidare upp genom ett lokaluniversum och superuniversum, i synnerhet det senare.
19:3.1 (216.5) Dessa varelser med treenighetsursprung är Gudomens rådgivning till världarna i de sju superuniverserna. De reflekterar inte Treenighetens gudomliga rådgivning; de är den rådgivningen. Det finns tjugoen miljarder Rådgivare i tjänst, och tre miljarder är anvisade till varje superuniversum.
19:3.2 (217.1) Gudomliga Rådgivare är medarbetare och jämlikar till de Universella Censorerna och Visdomens Fulländare; från en till sju Rådgivare är associerade med var och en av dessa sistnämnda personligheter. Alla tre klasser deltar i Dagarnas Fornas regering, inklusive större och mindre sektorer, i lokaluniverserna och konstellationerna och i lokalsystemens härskares råd.
19:3.3 (217.2) Vi verkar enskilt, såsom jag vid avfattandet av denna redogörelse, men vi fungerar också som en trio när tillfället fordrar det. När vi agerar i verkställande kapacitet är en Visdomens Fulländare, en Universell Censor och från en till sju Gudomliga Rådgivare alltid associerade med varandra.
19:3.4 (217.3) En Visdomens Fulländare, sju Gudomliga Rådgivare och en Universell Censor bildar en tribunal som representerar Treenighetens gudomlighet och utgör det högsta mobila rådgivande organet i tidens och rymdens universer. En sådan grupp om nio är känd för att antingen vara en faktaundersökande eller en sanningsuppenbarande tribunal, och när den sitter till doms över något problem och avkunnar ett utslag är det precis som om en Dagarnas Forne hade avgjort ärendet, ty enligt superuniversernas alla krönikor har ett sådant utslag aldrig ändrats av Dagarnas Forna.
19:3.5 (217.4) När de tre Dagarnas Forna verkar, verkar Paradistreenigheten. När de nios tribunal efter gemensam överläggning kommer fram till ett beslut är det praktiskt taget Dagarnas Forna som har uttalat sig. Och det är på detta sätt som Paradishärskarna, i administrativa frågor och genom regeringsreglering, står i personlig kontakt med de enskilda världarna, systemen och universerna.
19:3.6 (217.5) Gudomliga Rådgivare är Paradistreenighetens fulländade gudomliga rådgivning. Vi representerar, i själva verket är vi, fulländningens råd. När vi får erfarenhetsmässiga råd från våra medarbetare, de fulländade och av Treenigheten omfamnade varelserna från det evolutionära uppstigandet, är våra kombinerade slutsatser inte endast fullständiga utan även uttömmande. När en Universell Censor har gjort sig bekant med, bedömt, bekräftat och utfärdat vårt gemensamma rådslut är det mycket troligt att det närmar sig tröskeln till universell totalitet. Sådana domslut representerar största möjliga närmande till Gudomens absoluta attityd inom tid-rymdgränserna för ifrågavarande situation och berörda problem.
19:3.7 (217.6) Sju Gudomliga Rådgivare i förbindelse med en treenigad evolutionär trio — en Mäktig Budbärare, en av De med Stor Auktoritet och en av De utan Namn och Nummer — representerar det största närmandet i superuniverserna till föreningen mellan den mänskliga synpunkten och den gudomliga attityden på de andliga betydelsernas och verklighetsvärdenas närapå paradisiska nivåer. En sådan nära överensstämmelse mellan de förenade kosmiska attityderna hos den skapade och Skaparen överträffas endast i Paradisets Utgivningssöner som, när det gäller personlighetserfarenhetens varje fas, är Gud och människa.
19:4.1 (217.7) Det existerar exakt åtta miljarder Universella Censorer. Dessa unika varelser är Gudomens dom. De reflekterar inte bara de fulländade besluten; de är Paradistreenighetens domslut. Inte ens Dagarnas Forna sitter till doms annat än tillsammans med de Universella Censorerna.
19:4.2 (217.8) Var och en av de en miljard världarna i centraluniversumet har anvisats en Censor, som är knuten till den planetariska administrationen vars ledare är den Dagarnas Evige som residerar där. Varken Visdomens Fulländare eller Gudomliga Rådgivare är på detta sätt permanent knutna till förvaltningsorganen i Havona, och vi förstår inte heller helt och hållet varför Universella Censorer är stationerade i centraluniversumet. Deras nuvarande aktiviteter är knappast orsaken till deras placering i Havona, och vi misstänker därför att de är där i väntan på behoven i någon framtida universumtidsålder, då befolkningen i Havona delvis kan vara en annan.
19:4.3 (218.1) En miljard Censorer är anvisade till vart och ett av de sju superuniverserna. Både enskilt och i förening med Visdomens Fulländare och Gudomliga Rådgivare verkar de överallt i alla delar av de sju superuniverserna. Censorerna verkar således på alla nivåer i storuniversum, från de fulländade världarna i Havona till Systemhärskarnas råd, och de är en organisk del av alla avdömanden av de evolutionära världarna vid domperiodernas slut.
19:4.4 (218.2) Var en Universell Censor än är närvarande, där faller Gudomens dom. Och eftersom Censorerna alltid avkunnar sin dom i förbindelse med Visdomens Fulländare och Gudomliga Rådgivare omfattar dessa avgöranden Paradistreenighetens förenade visdom, råd och dom. I denna juridiska trio kan Visdomens Fulländare ses som ”Jag var”, den Gudomliga Rådgivaren som ”Jag kommer att vara”, men den Universella Censorn är alltid ”Jag är”.
19:4.5 (218.3) Censorerna är universums sammanräknande personligheter. När tusen vittnen — eller en miljon — har gett sina vittnesmål, när visdomens röst har talat och gudomlighetens råd har registrerats, när vittnesmålet från den uppstigande fulländningen har lagts till, då verkar Censorn, och omedelbart uppenbaras en ofelbar och gudomlig sammanräkning av allt som har skett; och ett sådant avslöjande representerar den gudomliga slutledningen, det huvudsakliga innehållet av ett slutligt och fulländat beslut. Efter att en Censor har talat får därför ingen annan tala, ty Censorn har presenterat den sanna och ofelbara sammanräkningen av allt som har inträffat. När han talar finns det inte längre någon besvärsmöjlighet.
19:4.6 (218.4) Mest fullständigt förstår jag hur en Visdomens Fulländares sinne fungerar, men jag förstår verkligen inte helt hur en Universell Censors dömande sinne arbetar. Det förefaller mig som om Censorerna skulle formulera nya betydelser och finna nya värden ur associationen av de fakta, sanningar och upptäckter som presenteras för dem under loppet av en undersökning om universumangelägenheter. Det förefaller troligt att de Universella Censorerna kan frambringa nya tolkningar av kombinationen mellan Skaparens fullkomliga insikt och den skapades fulländade erfarenhet. Denna förening av paradisfulländning och universumerfarenhet leder otvivelaktigt till eventuerandet av något nytt värde inom ultimaterna.
19:4.7 (218.5) Detta är emellertid inte slutet på våra svårigheter beträffande de Universella Censorernas sinnesfunktion. Efter det att vi har tagit hänsyn till allt vad vi vet eller antar att vi vet om hur en Censor fungerar i någon given universumsituation lägger vi märke till att vi fortfarande inte kan förutsäga avgöranden eller förutse domslut. Vi bestämmer mycket noggrant det sannolika resultatet av föreningen mellan Skaparens attityd och den skapades erfarenhet, men dessa slutsatser är inte alltid noggranna förutsägelser av Censorernas uppenbaranden. Det förefaller troligt att Censorerna på något sätt är i förbindelse med Gudomsabsolutet; annars kan vi inte förklara många av deras beslut och utslag.
19:4.8 (218.6) Visdomens Fulländare, Gudomliga Rådgivare och Universella Censorer bildar tillsammans med de sju klasserna av Suprema Treenighetspersonligheter de tio grupper som ibland benämnts Treenighetens Stationära Söner. Tillsammans utgör de den stora kåren av Treenighetens administratörer, härskare, verkställare, handledare, rådgivare och domare. Deras antal överstiger något trettiosju miljarder. Två miljarder sjuttio är stationerade i centraluniversumet och litet över fem miljarder i varje superuniversum.
19:4.9 (219.1) Det är mycket svårt att beskriva verksamhetsgränserna för Treenighetens Stationära Söner. Det vore inkorrekt att säga att deras handlingar begränsar sig till det finita, enär superuniversernas register uppvisar handlingar som anger annorlunda. De verkar på varje nivå av universumadministration eller domstolsförfarande som kan fordras av förhållandena i tid och rymd och som gäller den förgångna, nuvarande eller framtida evolutionen av totaluniversum.
19:5.1 (219.2) Jag kan berätta mycket litet för er om de Inspirerade Treenighetsandarna, ty de är en av de få helt hemliga klasserna av existerande varelser, hemliga utan tvivel därför att det är omöjligt för dem att helt uppenbara sig ens för dem av oss vilkas ursprung är så nära källan till skapandet av dem. De får sin tillvaro på åtgärd av Paradistreenigheten och kan användas av varje Gudomsmedlem eller av två eller tre av dessa tillsammans. Vi vet inte huruvida det finns ett avslutat eller ständigt växande antal av dessa Andar, men vi är benägna att tro att deras antal inte är fixerat.
19:5.2 (219.3) Vi förstår inte helt vare sig de Inspirerade Treenighetsandarnas natur eller beteende. De hör möjligen till kategorin överpersonliga andar. De förefaller att fungera över alla kända kretsar och ser ut att verka närapå oberoende av tid och rymd. Men vi vet föga om dem annat än vad vi kan sluta oss till beträffande deras karaktär från naturen av deras aktiviteter, vilkas resultat vi definitivt observerar här och var i universerna.
19:5.3 (219.4) Under vissa förhållanden kan dessa Inspirerade Andar individualisera sig tillräckligt för att kunna urskiljas av varelser med treenighetsursprung. Jag har sett dem; men det skulle aldrig vara möjligt för de lägre klasserna av himmelska varelser att urskilja någon av dem. Vissa omständigheter uppkommer också från tid till annan vid skötseln av de evolverande universerna, då varje varelse med treenighetsursprung direkt kan anställa dessa Andar för att befrämja sina uppdrag. Vi vet därför att de finns till, och att vi under vissa omständigheter kan påkalla och få deras hjälp och ibland urskilja deras närvaro. Men de är inte en del av den manifesterade och definitivt uppenbarade organisation som ombesörjer skötseln av universerna i tid och rymd innan dessa materiella skapelser har etablerats i ljus och liv. De har ingen klart urskiljbar plats i de evolverande sju superuniversernas nuvarande organisation eller administration. De är en av Paradistreenighetens hemligheter.
19:5.4 (219.5) Melkisedekarna i Nebadon lär ut att de Inspirerade Treenighetsandarna är bestämda att en gång i den eviga framtiden fungera i stället för de Ensamma Budbärarna, vilkas led sakta men säkert glesnar av att de tillsätts som medarbetare till vissa typer av treenigade söner.
19:5.5 (219.6) De Inspirerade Andarna är de ensamma Andarna i universernas universum. Som Andar är de mycket lika de Ensamma Budbärarna förutom att de senare är tydliga personligheter. Vi får mycket av vår kunskap om de Inspirerade Andarna från de Ensamma Budbärarna som upptäcker deras närhet tack vare en medfödd känslighet för de Inspirerade Andarnas närvaro; denna känslighet verkar lika ofelbart som en magnetisk nål som visar mot en magnetisk pol. När en Ensam Budbärare befinner sig nära en Inspirerad Treenighetsande är han medveten om en kvalitativ indikation av denna gudomliga närvaro och också om en mycket bestämd kvantitativ registrering som gör det möjligt för honom att faktiskt veta en eller flera Andenärvarons klassificering eller antal.
19:5.6 (220.1) Jag kan berätta ytterligare ett intressant faktum: När en Ensam Budbärare befinner sig på en planet vars invånare bebos av Tankeriktare, såsom på Urantia, är han medveten om en kvalitativ stimulus i sin reaktionskänslighet för andenärvaro. I sådana fall förekommer ingen kvantitativ stimulus, endast en kvalitativ stimulus. På en planet som Riktare inte kommer till leder kontakt med de infödda inte till någon sådan reaktion. Detta antyder att Tankeriktarna på något sätt är relaterade till eller sammankopplade med Paradistreenighetens Inspirerade Andar. På något sätt kan de möjligen vara associerade med varandra i vissa faser av sitt arbete; men vi vet verkligen inte. De uppkommer båda nära alltings centrum och ursprung, men de hör inte till samma varelseklass. Tankeriktarna härstammar från Fadern ensam; Inspirerade Andar är efterkommande till Paradistreenigheten.
19:5.7 (220.2) De Inspirerade Andarna hör uppenbarligen inte till den evolutionära planen för de enskilda planeterna eller universerna, och trots det ser de ut att finnas nästan överallt. Även nu medan jag är sysselsatt med att formulera denna redogörelse anger den med mig associerade Ensamma Budbärarens personliga känslighet för närvaron av denna Andeklass att det just i detta ögonblick finns med oss, på mindre än åtta meters avstånd, en Ande av den Inspirerade klassen och att styrkenärvaron är av tredje volymen. Den tredje volymen av styrkenärvaro antyder för oss sannolikheten att tre Inspirerade Andar fungerar i förbindelse med varandra.
19:5.8 (220.3) Av mer än tolv klasser av varelser associerade med mig vid denna tidpunkt är den Ensamma Budbäraren den enda som är medveten om närvaron av dessa Treenighetens hemlighetsfulla entiteter. Och vidare, fastän vi sålunda är underrättade om dessa gudomliga Andars närhet är vi lika ovetande om deras uppgift. Vi vet verkligen inte huruvida de endast är intresserade iakttagare av vad vi gör, eller om de i själva verket på något för oss okänt sätt bidrar till framgången med vårt företag.
19:5.9 (220.4) Vi vet att Treenighetens Undervisande Söner ägnar sig åt medveten upplysning av universumvarelser. Jag har kommit till den bestämda uppfattningen att de Inspirerade Treenighetsandarna med övermedvetna förfaranden fungerar också som världarnas lärare. Jag är övertygad om att det finns en väldig mängd väsentlig andlig kunskap, sanning som är oundgänglig för att uppnå en hög andlighet, som inte kan tas emot medvetet; självmedvetandet skulle effektivt äventyra ett säkert mottagande. Om vi har rätt i denna uppfattning, och hela min varelseklass delar den, kan det vara dessa Inspirerade Andars uppgift att överkomma denna svårighet, att överbrygga detta gap i den universella planen för moralisk upplysning och andligt framåtskridande. Vi tänker oss att dessa två typer av lärare med treenighetsursprung åstadkommer någon slags förbindelse mellan sina aktiviteter, men vi vet faktiskt inte.
19:5.10 (220.5) I superuniversernas träningsvärldar och på de eviga kretsarna i Havona har jag umgåtts med de dödliga som håller på att fulländas — förandligade och uppstigande själar från de evolutionära världarna — men aldrig har de varit medvetna om de Inspirerade Andarna, vilka de Ensamma Budbärarnas upptäcktsförmåga allt emellanåt angav att befinna sig mycket nära oss. Jag har fritt konverserat med alla klasser av Guds Söner, höga som låga, och de är likaså omedvetna om de Inspirerade Treenighetsandarnas uppmaningar. De kan se och ser tillbaka på sina erfarenheter och berättar om händelser som är svåra att förklara om man inte räknar med dessa Andars verksamhet. Men med undantag för Ensamma Budbärare, och ibland varelser med treenighetsursprung, har ingen av den himmelska familjen någonsin varit medveten om de Inspirerade Andarnas närhet.
19:5.11 (221.1) Jag tror inte att de Inspirerade Treenighetsandarna leker kurragömma med mig. De försöker antagligen lika envetet avslöja sig för mig som jag försöker kommunicera med dem; våra svårigheter och begränsningar måste vara ömsesidiga och medfödda. Jag är övertygad om att det inte finns några godtyckliga hemligheter i universum; därför kommer jag aldrig att upphöra i min strävan att lösa mysteriet med isolationen av dessa Andar som hör till min skapelseklass.
19:5.12 (221.2) Och av allt detta kan ni dödliga, som just nu tar era första steg på den eviga färden, väl se att ni måste färdas en lång väg innan ni kan göra framsteg av att ”se” och av ”materiell” övertygelse. Ni kommer länge att förlita er på tro och vara beroende av uppenbarelse, om ni hoppas på att framskrida snabbt och säkert.
19:6.1 (221.3) De infödda havoniterna är skapade direkt av Paradistreenigheten, och deras antal ligger bortom ert begränsade sinnes fattningsförmåga. Det är inte heller möjligt för urantianer att föreställa sig de medfödda egenskaperna hos sådana gudomligt fulländade skapade varelser som det eviga universumets raser med treenighetsursprung. Ni kan aldrig sant föreställa er dessa strålande varelser; ni måste invänta er ankomst till Havona då ni kan möta dem som andekamrater.
19:6.2 (221.4) Under er långa vistelse i havonakulturens en miljard världar utvecklar ni en evig vänskap med dessa ädla varelser. Och hur djup är inte den vänskap som växer fram mellan den lägsta personliga skapade från rymdens världar och dessa höga personliga varelser infödda på de fulländade sfärerna i centraluniversumet! Uppstigande dödliga får under sin långa och kärleksfulla förbindelse med de infödda havoniterna mycket sådant som kompenserar den andliga fattigdomen under de tidigare stadierna av deras dödliga framskridande. Samtidigt får havoniterna genom sina kontakter med de uppstigande pilgrimerna en erfarenhet som ej i liten utsträckning ersätter den erfarenhetsmässiga bristen i att alltid ha levt ett liv av gudomlig fulländning. Nyttan för både den uppstigande dödliga och för den infödde havoniten är stor och ömsesidig.
19:6.3 (221.5) De infödda havoniterna har liksom alla andra personligheter med treenighetsursprung kommit till i gudomlig fulländning, och liksom i fråga om andra personligheter med treenighetsursprung kan tidens gång öka deras förråd av erfarenhetsmässiga egenskaper. Men till skillnad från Treenighetens Stationära Söner kan havoniterna utveckla sitt tillstånd; de kan ha en ouppenbarad framtida evighetsbestämmelse. Detta illustreras av de havoniter som med sin tjänstgöring skaffar sig förmågan till fusion med ett Fadersfragment av icke-Riktare-typ och därmed kvalificerar sig för medlemskap i de Dödligas Finalitkår. Och det finns även andra finalitkårer öppna för dessa infödda i centraluniversumet.
19:6.4 (221.6) Den utveckling som sker i havoniternas ställning har förorsakat mycken spekulation i Uversa. Eftersom de ständigt söker sig in i flera av Paradisets Finalitkårer, och eftersom inga fler skapas, är det uppenbart att antalet infödda som stannar kvar i Havona ständigt minskar. De slutliga konsekvenserna av dessa händelser har aldrig uppenbarats för oss, men vi tror inte att Havona någonsin kommer att vara helt tömt på sina infödda. Vi har övervägt teorin att havoniterna möjligen kommer att upphöra med att inträda i finalitkårerna någon gång under tidsåldrarna för de successiva skapelserna på yttre rymdens nivåer. Vi har också övervägt tanken att det centrala universumet under dessa senare universumtidsåldrar kan vara befolkat av en blandad grupp av bofasta varelser, så att medborgarna endast till en del består av de ursprungliga havoniterna. Vi vet inte vilken klass eller typ av skapade varelser som kan tänkas vara sålunda bestämd för residentstatus i det framtida Havona, men vi har tänkt på följande:
19:6.5 (222.1) 1. Univitatierna som för närvarande är de stadigvarande medborgarna på konstellationerna i lokaluniverserna.
19:6.6 (222.2) 2. Framtida typer av dödliga som kan tänkas bli födda på superuniversernas bebodda sfärer under blomstringen i ljusets och livets tidsåldrar.
19:6.7 (222.3) 3. Den inkommande andliga aristokratin från de successiva yttre universerna.
19:6.8 (222.4) Vi vet att det Havona som fanns under den föregående universumtidsåldern var något annorlunda än Havona i den nuvarande tidsåldern. Vi anser det inte mer än rimligt att anta att vi nu bevittnar de långsamma förändringar i centraluniversumet vilka förebådar de tidsåldrar som skall komma. En sak är säker: universum är inte statiskt; endast Gud är oföränderlig.
19:7.1 (222.5) Det finns talrika grupper av ädla varelser bosatta i Paradiset, nämligen Paradisets medborgare. De har inte direkt att göra med planen för fulländandet av de uppstigande viljevarelserna och uppenbaras därför inte helt för de dödliga på Urantia. Det finns över tre tusen klasser av dessa himmelska förståndsvarelser, och den sista gruppen personaliserades samtidigt med Treenighetens förordnande som kungjorde skapelseplanen för de sju superuniverserna i tid och rymd.
19:7.2 (222.6) Paradisets medborgare och infödda havoniter kallas ibland kollektivt för Paradis-Havonapersonligheter.
19:7.3 (222.7) Detta avslutar berättelsen om de varelser som har fått sin tillvaro av Paradistreenigheten. Ingen av dem har någonsin gått vilse. Och ändå är de alla i högsta grad utrustade med fri vilja.
19:7.4 (222.8) Varelser med treenighetsursprung är utrustade med transitprivilegier som gör dem oberoende av transportpersonligheter, sådana som serafer. Vi har alla förmågan att röra oss fritt och snabbt i universernas universum. Med undantag för de Inspirerade Treenighetsandarna kan vi inte uppnå de Ensamma Budbärarnas nästan otroliga hastighet, men vi kan utnyttja de totala transportsätten i rymden på ett sådant sätt att vi kan nå varje punkt i ett superuniversum från dess högkvarter på mindre än ett år av Urantia-tid. Det tog 109 dagar enligt er tid för mig att färdas från Uversa till Urantia.
19:7.5 (222.9) Genom dessa samma kanaler kan vi ögonblickligen kommunicera med varandra. Hela vår skapelseklass står i kontakt med varje individ inom varje avdelning av Paradistreenighetens barn endast med undantag av de Inspirerade Andarna.
19:7.6 (222.10) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 20
20:0.1 (223.1) ENLIGT sin funktion i superuniversumet Orvonton klassificeras Guds Söner i tre allmänna grupper:
20:0.2 (223.2) 1. Guds Nedstigande Söner.
20:0.3 (223.3) 2. Guds Uppstigande Söner.
20:0.4 (223.4) 3. Guds Treenigade Söner.
20:0.5 (223.5) De nedstigande klasserna av söner inkluderar personligheter som är direkt och gudomligt skapade. Uppstigande söner, sådana som dödliga skapade varelser, når denna ställning genom att erfarenhetsmässigt deltaga i det skapande förfarande som kallas evolution. Treenigade Söner är en grupp med blandat ursprung som omfattar alla varelser som har omfamnats av Paradistreenigheten även om de inte har direkt treenighetsursprung.
20:1.1 (223.6) Alla Guds nedstigande Söner har högt och gudomligt ursprung. De är hängivna den nedstigande omvårdnadstjänsten i tidens och rymdens världar och system för att där underlätta framåtskridandet upp mot Paradiset för de ringa varelserna med evolutionärt ursprung: Guds uppstigande söner. Av de talrika klasserna av nedstigande Söner skall sju beskrivas i dessa berättelser. De Söner som träder fram ur Gudomarna på den centrala Ljusets och Livets Ö kallas Guds Paradissöner och de omfattar följande tre klasser:
20:1.2 (223.7) 1. Skaparsöner — Mikaelerna.
20:1.3 (223.8) 2. Administratörsöner — Avonalerna.
20:1.4 (223.9) 3. Treenighetens Undervisande Söner — Daynalerna.
20:1.5 (223.10) De återstående fyra klasserna av nedstigande söner är kända som Guds Söner i lokaluniverserna:
20:1.6 (223.11) 4. Melkisedeksöner.
20:1.7 (223.12) 5. Vorondadeksöner.
20:1.8 (223.13) 6. Lanonandeksöner.
20:1.9 (223.14) 7. Livsbärare.
20:1.10 (223.15) Melkisedekarna är de gemensamma efterkommande till ett lokaluniversums Skaparson, Skapande Ande och Fader Melkisedek. Både Vorondadekar och Lanonandekar har skapats av en Skaparson och hans medarbetande Skapande Ande. Vorondadekarna är mest kända som de Allra Högsta, Konstellationsfäderna; Lanonandekarna är kända som Systemhärskare och Planetprinsar. Den tredelade klassen av Livsbärare har skapats av en Skaparson och Skapande Ande associerade med en av de tre Dagarnas Forna inom ifrågavarande superuniversum. Men Guds söners natur och aktiviteter i lokaluniverserna är lämpligare att beskriva i de kapitel som handlar om de lokala skapelsernas angelägenheter.
20:1.11 (224.1) Guds Paradissöner har ett tredelat ursprung: de primära eller Skaparsönerna har skapats av den Universelle Fadern och den Evige Sonen; de sekundära eller Administratörsönerna är barn till den Evige Sonen och den Oändlige Anden; Treenighetens Undervisande Söner är efterkommande till Fadern, Sonen och Anden. Med tanke på tjänst, dyrkan och bönfallande är Paradissönerna som en; deras ande är en, och deras arbete är identiskt till sin kvalitet och fullständighet.
20:1.12 (224.2) Så som Dagarnas paradisklasser visade sig vara gudomliga administratörer, så har Paradissönernas klasser uppenbarat sig som gudomliga omvårdare: skapare, tjänare, utgivare, domare, lärare och sanningsuppenbarare. Deras verksamhet omfattar universernas universum från den eviga Öns stränder till tidens och rymdens bebodda världar, och de utför mångahanda tjänster i centraluniversumet och superuniverserna som inte avslöjas i dessa berättelser. De är organiserade på olika sätt beroende på arten av och stället för deras tjänst, men i ett lokaluniversum tjänar både Administratörsöner och Undervisande Söner under ledning av den Skaparson som regerar inom denna domän.
20:1.13 (224.3) Skaparsönerna ser ut att ha en i sin person centrerad andlig egenskap som de kan kontrollera och som de kan utge, såsom er egen Skaparson gjorde när han utgjöt sin ande över alla dödliga på Urantia. Varje Skaparson är utrustad med denna andliga dragningskraft i sitt eget rike; han är personligen medveten om varje handling och känsla hos varje nedstigande Guds Son som tjänar inom hans domän. Här har vi en gudomlig återspegling, en kopiering i lokaluniversumet av den Evige Sonens absoluta dragningskraft, som gör det möjligt för honom att nå ut för att ta kontakt och bibehålla den med alla sina Paradissöner oberoende av var de kan tänkas befinna sig i universernas hela universum.
20:1.14 (224.4) Paradisets Skaparsöner tjänar inte endast som Söner i sin nedstigande tjänste- och utgivningsverksamhet, utan då de har avslutat sitt utgivande livsskede fungerar var och en som en Universumfader i sin egen skapelse, medan de övriga Gudssönerna fortsätter tjänsten av utgivning och andligt upplyftande avsedda att vinna planeterna, en och en, till att villigt erkänna den Universelle Faderns kärleksfulla styre, kulminerande i att de skapade varelserna ägnar sig åt Paradisfaderns vilja och i den planetariska lojaliteten till hans Skaparsons överhöghet i universumet.
20:1.15 (224.5) I en sjufaldig Skaparson är Skapare och skapad för evigt inblandade i en förstående, empatisk och barmhärtig förening. Hela Mikael-klassen, Skaparsönerna, är så enastående att behandlingen av deras naturer och aktiviteter reserveras för nästa kapitel i denna serie, medan denna berättelse i huvudsak kommer att beröra de två återstående klasserna av Paradissöner: Administratörsönerna och Treenighetens Undervisande Söner.
20:2.1 (224.6) Varje gång en ursprunglig och absolut tanke om en varelse, formulerad av den Evige Sonen, förenar sig med ett nytt och gudomligt ideal om kärleksfull tjänst, uttänkt av den Oändlige Anden, framkommer en ny och ursprunglig Son till Gud, en Paradisets Administratörson. Dessa Söner bildar Avonalernas klass till skillnad från Mikael-klassen, dvs. Skaparsönerna. Fastän de inte är skapare i personlig bemärkelse är de nära associerade med Mikaelerna i allt sitt arbete. Avonalerna är planetariska omvårdare och domare, fredsdomare i alla tidens och rymdens världar, för alla raser, för alla världar och i alla universer.
20:2.2 (225.1) Vi har orsaker till att tro att det totala antalet Administratörsöner i storuniversum är omkring en miljard. De är en självstyrande klass och styrs av sitt suprema råd i Paradiset; rådet består av erfarna Avonaler valda från tjänsterna i alla universer. Men när de har anvisats till, och fått fullmakt att verka i, ett lokaluniversum tjänar de under ledning av Skaparsonen i denna domän.
20:2.3 (225.2) Avonalerna är Paradissöner för tjänst på och utgivning till de enskilda planeterna och lokala universerna. Och eftersom varje Avonalson har en exklusiv personlighet, eftersom det inte finns två likadana, är deras arbete individuellt enastående i de världar där de vistas och där de ofta inkarnerar i de dödligas gestalt och ibland föds av jordiska mödrar i de evolutionära världarna.
20:2.4 (225.3) Förutom sin tjänst på de högre administrativa nivåerna har Avonalerna en tredelad funktion i de bebodda världarna:
20:2.5 (225.4) 1. Juridiska åtgärder. De verkar vid slutet av de planetariska domperioderna. Med tiden kan tiotals — hundratals — sådana uppdrag verkställas i varje enskild värld, och de kan besöka samma eller andra världar ett otal gånger som avslutare av domperioden, befriare av de sovande överlevande.
20:2.6 (225.5) 2. Administrativa uppdrag. Ett planetariskt besök av denna typ inträffar vanligen före ankomsten av en Gåvoson. På ett sådant uppdrag framträder en Avonal som en vuxen i ifrågavarande värld. Då används ett inkarnationsförfarande som inte innebär födelse som dödlig. Efter detta första och vanliga administrativa besök kan Avonalerna upprepade gånger i administrativ bemärkelse tjäna på samma planet både före och efter Gåvosonens framträdande. Under dessa andra administrativa uppdrag kan en Avonal uppträda i materiell och synlig form eller inte, men i inget av dessa fall föds han till världen som ett hjälplöst barn.
20:2.7 (225.6) 3. Utgivningsuppdrag. Avonalsönerna utger sig alla åtminstone en gång till något dödligt släkte i någon evolutionär värld. De juridiska besöken är talrika, de administrativa uppdragen kan vara flera, men på varje planet framträder endast en Gåvoson. Utgivningsavonaler föds av kvinna, så som Mikael från Nebadon inkarnerade på Urantia.
20:2.8 (225.7) Det finns ingen gräns för det antal gånger som Avonalsönerna kan verka på administrativa eller utgivningsuppdrag, men när de har genomgått erfarenheten sju gånger sker det vanligen ett avbrott till fördel för dem som har haft mindre av sådan tjänst. Dessa Söner som har haft flera utgivningserfarenheter hänförs då till en Skaparsons höga personliga råd och får sålunda del i administrationen av universumangelägenheter.
20:2.9 (225.8) I allt sitt arbete för och i de bebodda världarna assisteras Administratörsönerna av två klasser av varelser från lokaluniversumet, Melkisedekarna och ärkeänglarna, medan de under utgivningsuppdragen även åtföljs av de Lysande Aftonstjärnorna, som likaså har sitt ursprung i de lokala skapelserna. I varje planetariskt företag stöds de sekundära Paradissönerna, Avonalerna, med full kraft och auktoritet av en primär Paradisson, Skaparsonen i lokaluniversum där de gör sin tjänst. I själva verket är deras arbete på de bebodda sfärerna alldeles lika effektivt och acceptabelt som en Skaparsons tjänst skulle ha varit i sådana av dödliga bebodda världar.
20:3.1 (226.1) Avonalerna är kända som Administratörsöner emedan de är världarnas höga fredsdomare, avkunnare av domsluten över de på varandra följande domperioderna i tidens världar. De presiderar över uppväckandet av de sovande överlevande, sitter till doms över världen, avslutar en domperiod av uppskjuten rättvisa, verkställer de uppdrag som gäller en prövotidsålder av villkorlig barmhärtighet, tillsätter rymdvarelserna i planetarisk tjänst på nytt till uppgifterna i den nya domperioden och återvänder till högkvarteret i sitt lokaluniversum sedan de har avslutat sitt uppdrag.
20:3.2 (226.2) När de sitter till doms över en tidsålders ödesbestämmelser avgör de ödet för de evolutionära släktena, men även om de kan avkunna dom om utsläckning av personliga varelsers identitet verkställer de inte dessa domar. Beslut av detta slag verkställs uteslutande av myndigheterna i ett superuniversum.
20:3.3 (226.3) När en Paradisavonal anländer till en evolutionär värld för att avsluta en domperiod och inleda en ny era av planetariskt framskridande innebär det inte nödvändigtvis vare sig ett administrativt uppdrag eller ett utgivningsuppdrag. Administrativa uppdrag är ibland inkarnationer, och utgivningsuppdrag är det alltid; det vill säga vid sådana uppdrag tjänar Avonalerna i materiell form — bokstavligen. Deras andra besök är ”tekniska”, och i dessa fall inkarnerar en Avonal inte för planetarisk tjänst. Om en Administratörson kommer endast som domare över domperioden, anländer han till en planet som en andlig varelse, osynlig för världens materiella varelser. Sådana tekniska besök förekommer upprepade gånger under en bebodd världs långa historia.
20:3.4 (226.4) Avonalsönerna kan verka som planetariska domare före såväl sin administrativa som utgivningserfarenhet. Under någotdera av dessa uppdrag kommer den inkarnerade Sonen emellertid att döma den pågående planetariska tidsåldern; detta gör även en Skaparson då han inkarnerar i dödlig gestalt på ett utgivningsuppdrag. När en Skaparson besöker en evolutionär värld och blir som en av dess människor, avslutar hans närvaro en domperiod och innebär en dom över världen.
20:4.1 (226.5) Före det planetariska framträdandet av en Gåvoson besöks en bebodd värld vanligen av en Paradisavonal på ett administrativt uppdrag. Om det är det första administrativa besöket inkarnerar Avonalen alltid som en materiell varelse. Han framträder på planeten för sitt uppdrag som en fullvuxen man av de dödligas släkte, en varelse fullt synlig för och i fysisk kontakt med de dödliga av hans tid och generation. Under hela tiden för en administrativ inkarnation är förbindelsen mellan Avonalsonen och de lokala och universella andliga krafterna fullständig och obruten.
20:4.2 (226.6) En planet kan erfara många administrativa besök både före och efter en Gåvosons framträdande. Den kan besökas många gånger av samma eller andra Avonaler som avkunnar dom över domperioden, men sådana tekniska domslutsuppdrag är till sin natur varken utgivande eller administrativa, och Avonalerna är aldrig inkarnerade vid sådana tillfällen. Även när en planet välsignas med upprepade administrativa uppdrag underkastar sig Avonalerna inte alltid inkarnation som dödliga; och när de verkligen tjänar i de dödligas köttsliga gestalt framträder de alltid som den världens vuxna varelser; de föds inte av kvinna.
20:4.3 (227.1) När Paradissönerna är inkarnerade för uppdrag av antingen utgivande eller administrativ natur har de en erfaren Riktare, och dessa Riktare är olika för varje inkarnation. De Riktare som sinnesmässigt bebor Guds inkarnerade Söner kan aldrig hoppas på personlighet genom fusion med de människo-gudomliga varelser som de vistas i, men ofta personaliseras de med dekret av den Universelle Fadern. Sådana Riktare bildar det suprema rådet i Divinington för styrandet av Mysterieledsagarnas administration, identifiering och avsändande till de bebodda världarna. De tar också emot och ackrediterar Riktare vid deras återkomst till ”Faderns famn” efter upplösningen i döden av deras jordiska stofthyddor. På detta sätt blir världsdomarnas trogna Riktare upphöjda ledare för sin egen art.
20:4.4 (227.2) Urantia har aldrig varit värd för en Avonalson på ett administrativt uppdrag. Om Urantia hade följt den allmänna planen för bebodda världar skulle den ha blivit välsignad med ett administrativt besök någon gång mellan Adams dagar och Kristus Mikaels utgivning. Men den vanliga följden av Paradissöner på er planet blev helt rubbad av att er Skaparson framträdde på sin sista utgivning för nittonhundra år sedan.
20:4.5 (227.3) Urantia kan ännu få besök av en Avonal befullmäktigad att inkarnera för ett administrativt uppdrag, men beträffande det framtida uppträdandet av Paradissöner vet ”icke ens änglarna i himlen tiden eller sättet för sådana besök”, ty en värld där en Mikael har utgivit sig kommer under en Mästarsons särskilda och personliga beskydd och är därför helt underställd hans egna planer och beslut. I er värld kompliceras detta ytterligare av Mikaels löfte att återkomma. Oberoende av missförstånden gällande Mikael från Nebadons vistelse på Urantia är en sak med säkerhet autentisk: hans löfte att komma tillbaka till er värld. Med beaktande av denna utsikt kan endast tiden avslöja den framtida ordningsföljden för Guds Paradissöners besök på Urantia.
20:5.1 (227.4) Den Evige Sonen är Guds eviga Ord. Den Evige Sonen är det fulländade uttrycket för den evige Faderns ”första” absoluta och infinita tanke. När en personlig duplett eller gudomlig utvidgning av denne Ursprunglige Son beger sig på ett utgivningsuppdrag, som innebär inkarnation som dödlig, blir det bokstavligen sant att det gudomliga ”Ordet blir kött”, och att Ordet sålunda har sin boning bland de ringa varelserna med ursprung i djurriket.
20:5.2 (227.5) På Urantia finns det en vitt utbredd tro att avsikten med en Sons utgivning är att på något sätt påverka den Universelle Faderns attityd. Men er upplysning borde ange att detta inte är sant. Utgivningen av Avonal- och Mikaelsönerna är en nödvändig del i den erfarenhetsmässiga process som har utformats för att göra dessa Söner till pålitliga och förstående myndighetspersoner och härskare över folken och planeterna i tid och rymd. En levnadsbana som omfattar en sjufaldig utgivning är det suprema målet för Paradisets alla Skaparsöner. Och alla Administratörsöner motiveras av denna samma tjänandets anda som så överflödande kännetecknar de primära Skaparsönerna och Paradisets Evige Son.
20:5.3 (227.6) En Paradisson av någon klass måste utges till varje av dödliga bebodda värld för att göra det möjligt för Tankeriktare att sinnesmässigt bebo alla normala människovarelser på den sfären, ty Tankeriktarna kommer inte till alla äkta människovarelser förrän Sanningens Ande har utgjutits över allt kött; och utgjutelsen av Sanningens Ande är beroende av att en Paradisson, som med framgång i dödlig skepnad har verkställt ett utgivningsuppdrag i en evolverande värld, återvänder till universumhögkvarteret.
20:5.4 (228.1) Under loppet av en bebodd planets långa historia inträffar många domperiodsdömanden, och mer än ett administrativt uppdrag kan förekomma, men vanligen tjänar en Gåvoson endast en gång på sfären. Det fordras endast att varje bebodd värld har en Gåvoson som kommer för att leva ett fullt liv som dödlig, från födelse till död. Förr eller senare är varje värld som bebos av dödliga, oberoende av sin andliga ställning, bestämd att bli värd för en Administratörson på ett utgivningsuppdrag med undantag för den planet i varje lokaluniversum på vilken en Skaparson väljer att utge sig som dödlig varelse.
20:5.5 (228.2) Då ni förstår mera av det som gäller Utgivningssönerna inser ni varför Urantia tilldrar sig så mycket intresse i Nebadons historia. Er lilla och obetydliga planet är av intresse i lokaluniversumet helt enkelt därför att den är den jordiska hemvärlden för Jesus från Nasaret. Den var scenen för er Skaparsons slutliga och segerrika utgivning, den arena där Mikael vann den suprema personliga överhögheten i universumet Nebadon.
20:5.6 (228.3) Vid högkvarteret i sitt lokaluniversum ägnar en Skaparson, i synnerhet efter det att han har slutfört sin egen utgivning som dödlig, mycket av sin tid åt att råda och instruera kollegiet av Medarbetarsöner: Administratörsönerna och andra. I kärlek och hängivelse, med öm barmhärtighet och tillgiven hänsynsfullhet, utger sig dessa Administratörsöner till världarna i rymden. Och på intet sätt är dessa planetariska tjänster underlägsna Mikaelernas utgivningar i de dödligas gestalt. Det är sant att er Skaparson, som värld för sitt slutliga äventyr i ett liv som skapad varelse, valde en värld som hade träffats av ovanliga motgångar. Men ingen planet skulle någonsin kunna vara i ett sådant tillstånd att det skulle fordras en Skaparsons utgivning för att åstadkomma dess andliga rehabilitering. Varje Son i utgivningsgruppen skulle ha varit lika tillfyllest, ty i allt sitt arbete i världarna i ett lokaluniversum är Administratörsönerna alldeles lika gudomligt effektiva och allvisa som deras Paradisbroder, Skaparsonen, skulle ha varit.
20:5.7 (228.4) Fastän möjligheten till katastrof alltid åtföljer dessa Paradissöner under deras utgivningsinkarnationer, har jag ännu aldrig sett någon rapport om ett misslyckande eller en försummelse vare sig det är frågan om en Administratör- eller Skaparson på utgivningsuppdrag. Båda är till sitt ursprung alltför nära absolut fulländning för att misslyckas. De tar minsann risken; de blir verkligen lika de dödliga varelserna av kött och blod och får därmed den skapades unika erfarenhet, men enligt mina iakttagelser lyckas de alltid. De misslyckas aldrig med att nå målet för utgivningsuppdraget. Berättelsen om deras utgivning och planetariska tjänst överallt i Nebadon bildar det ädlaste och mest fascinerande kapitlet i ert lokaluniversums historia.
20:6.1 (228.5) Den metod med vilken en Paradisson bereder sig för att som en Gåvoson inkarnera i dödlig gestalt, hur han blir innesluten i sin mor på utgivningsplaneten, är ett universellt mysterium; och varje försök att upptäcka hur detta Sonarington-förfarande fungerar är dömt att möta ett säkert misslyckande. Låt den storslagna kunskapen om Jesu från Nasarets liv som dödlig absorberas av er själ. Det är emellertid lönlöst och onödigt att spekulera hur Mikaels hemlighetsfulla inkarnation utfördes. Låt oss alla fröjdas i vetskapen och vissheten om att sådana åtgärder är möjliga för det gudomliga väsendet och inte slösa tid på onödiga gissningar om det förfarande som den gudomliga visdomen använder för att åstadkomma dessa fenomen.
20:6.2 (229.1) På ett utgivningsuppdrag som dödlig föds en Paradisson alltid av en kvinna och växer upp som ett barn av manligt kön i den världen, såsom Jesus gjorde på Urantia. Dessa den suprema tjänstens Söner går alla från barndom genom ungdom till mandom precis så som en människa. I varje avseende blir de lika de dödliga i det släkte de föds till. De framför sina önskemål till Fadern så som barnen i de världar där de tjänar. Sett från materiell synpunkt lever dessa människo-gudomliga Söner ett vanligt liv med endast ett undantag: de avlar inte efterkommande i de världar där de vistas; detta är en universell begränsning som gäller alla klasser av Paradisets Utgivningssöner.
20:6.3 (229.2) Så som Jesus arbetade i er värld som en timmermans son, så arbetar andra Paradissöner i olika uppgifter på sina utgivningsplaneter. Ni skulle knappast kunna tänka er ett yrke som inte hade utövats av någon Paradisson under förloppet av hans utgivning till någon av tidens evolutionära planeter.
20:6.4 (229.3) När en Gåvoson har skaffat sig erfarenheten att leva den dödliges liv, när han har uppnått fulländad harmoni med sin inre Riktare, då påbörjar han den delen av sitt planetariska uppdrag som avser att upplysa hans dödliga bröders sinne och inspirera deras själar. Som lärare ägnar sig dessa Söner uteslutande åt den andliga upplysningen av de dödliga släktena i de världar där de vistas.
20:6.5 (229.4) Fastän Mikaelernas och Avonalernas utgivningar i dödlig gestalt är jämförbara i de flesta avseenden är de inte i alla avseenden identiska: Aldrig förkunnar en Administratörson: ”Den som har sett Sonen han har sett Fadern”, så som er Skaparson gjorde då ha var på Urantia i köttslig gestalt. Men en utgiven Avonal förkunnar: ”Den som har sett mig har sett Guds Evige Son.” Administratörsönerna härstammar inte direkt från den Universelle Fadern, inte heller inkarnerar de underställda Faderns vilja; alltid utger de sig själva som Paradissöner underställda den Evige Sonens vilja.
20:6.6 (229.5) När Gåvosönerna — Skapar- eller Administratörsönerna — träder in genom dödens portar uppenbarar de sig åter på den tredje dagen. Men ni borde inte hysa tron att de alltid möter det tragiska slut som er Skaparson mötte då han för nittonhundra år sedan vistades i er värld. Den speciella och ovanligt grymma erfarenhet som Jesus från Nasaret genomgick har lett till att Urantia lokalt har blivit känd som ”korsets värld”. Det är inte nödvändigt att en Guds Son ges en sådan omänsklig behandling, och en omfattande majoritet av planeterna har gett dem ett hänsynsfullare mottagande och låtit dem slutföra sitt livsskede som dödliga, avsluta tidsåldern, döma de sovande överlevande och inleda en ny domperiod utan att ålägga dem en våldsam död. En Gåvoson måste möta döden, måste genomgå hela den verkliga erfarenheten som världarnas dödliga gör, men den gudomliga planen fordrar inte att denna död är vare sig våldsam eller ovanlig.
20:6.7 (229.6) När Gåvosöner inte dödas med våld ger de frivilligt upp sitt liv och går genom dödens portar, inte för att tillfredsställa kraven på ”sträng dom” eller ”gudomlig vrede”, utan för att slutföra utgivningen, ”att tömma kalken” från inkarnationslivsskedet och personlig erfarenhet av allt det som utgör en skapad varelses liv så som det levs på den dödliga tillvarons planeter. Utgivningen är nödvändig för planeterna och universumet, och den fysiska döden är ingenting mera än en nödvändig del av ett utgivningsuppdrag.
20:6.8 (230.1) När inkarnationen som dödlig är avslutad färdas Avonalen som har utfört tjänsten till Paradiset, tas emot av den Universelle Fadern, återvänder till lokaluniversumet för sitt uppdrag och tar emot Skaparsonens erkänsla. Därefter sänder Utgivningsavonalen och Skaparsonen sin förenade Sanningens Ande att verka i hjärtana på utgivningsvärldens dödliga släkten. Under de tidsåldrar som föregår ett lokaluniversums suveränitet är detta bägge Sönernas gemensamma ande, tillämpad av den Skapande Anden. Den skiljer sig något från den Sanningens Ande som kännetecknar de lokala universernas tidsåldrar efter en Mikaels sjunde utgivning.
20:6.9 (230.2) Efter det att en Skaparsons slutliga utgivning har avslutats förändras naturen hos den Sanningens Ande som tidigare har sänts till alla Utgivningsavonalers världar i detta lokaluniversum: den blir mer ordagrant den suveräne Mikaels ande. Detta fenomen sker samtidigt med att Sanningens Ande frigörs för tjänst på planeten för Mikaels utgivning i dödlig gestalt. Därefter får varje värld som får äran av en Administratörsons utgivning, tillsammans med honom, samme Andetröstare från den sjufaldige Skaparsonen som den skulle ha fått om lokaluniversumets Härskare personligen hade inkarnerats som dess Gåvoson.
20:7.1 (230.3) Dessa högst personliga och högst andliga Paradissöner har skapats av Paradistreenigheten. De är kända i Havona som Daynalernas klass. I Orvonton är de registrerade som Treenighetens Undervisande Söner, så benämnda på grund av sin härstamning. I Salvington kallas de ibland Paradisets Andliga Söner.
20:7.2 (230.4) De Undervisande Sönernas antal ökar ständigt. Meddelandet om den senaste universella folkräkningen angav antalet av dessa Treenighetssöner som verkar i centraluniversumet och i superuniverserna till något över tjugoen miljarder, och detta inkluderar inte Paradisets reserver som omfattar över en tredjedel av alla de Treenighetens Undervisande Söner som finns till.
20:7.3 (230.5) Daynalernas klass av Söner är inte en organisk del av lokaluniversernas eller superuniversernas förvaltning. Dess medlemmar är varken skapare eller återuppvinnare, varken domare eller härskare. De befattar sig inte så mycket med administrationen av universum som med moralisk upplysning och andlig utveckling. De är universella utbildare, som ägnar sig åt det andliga uppvaknandet och moraliska ledsagandet av alla världar. Deras verksamhet är intimt sammanflätad med den omvårdnad som den Oändlige Andens personligheter står för. Den är nära associerad med de skapade varelsernas uppstigning till Paradiset.
20:7.4 (230.6) Dessa Treenighetens Söner tar del av den kombinerade naturen hos Paradisets alla tre Gudomar, men i Havona förefaller de att mer reflektera den Universelle Faderns väsen. I superuniverserna ser de ut att spegla den Evige Sonens väsen, medan de i de lokala skapelserna förefaller att uppvisa den Oändlige Andens karaktärsdrag. I alla universer förkroppsligar de tjänandet och representerar visdomens goda omdöme.
20:7.5 (230.7) Avvikande från sina Paradisbröder — Mikaelerna och Avonalerna — får Treenighetens Undervisande Söner ingen förberedande träning i centraluniversumet. De sänds direkt till superuniversernas högkvarter och förordnas därifrån till tjänst i något lokaluniversum. I sin omvårdnad av dessa evolutionära världar utnyttjar de Skaparsonens och de med honom associerade Administratörsönernas kombinerade andliga inflytande, ty Daynaler har ingen andlig dragningskraft i sig själva.
20:8.1 (231.1) Paradisets Andliga Söner är enastående varelser med treenighetsursprung och Treenighetens enda varelser som är så fullständigt associerade med skötseln av universerna av tvåfaldigt ursprung. De är kärleksfullt hängivna den utbildande omvårdnaden av dödliga varelser och lägre klasser av andliga varelser. De börjar sitt arbete i lokalsystemen, och i enlighet med erfarenhet och resultat befordras de inåt via tjänst i konstellationerna till det högsta arbetet i den lokala skapelsen. Sedan de har fått sina certifikat kan de bli andliga ambassadörer som representerar lokaluniversumet där de har tjänstgjort.
20:8.2 (231.2) Det exakta antalet Undervisande Söner i Nebadon känner jag inte till; det finns många tusen av dem. Många av avdelningsföreståndarna i Melkisedek-skolorna hör till denna klass, medan den sammanlagda personalen i det reguljärt konstituerade Universitetet i Salvington uppgår till över hundratusen inkluderande dessa Söner. Stora antal är stationerade i de olika världarna för morontiaträning, men de är inte enbart sysselsatta med de dödligas andliga och intellektuella framsteg; de sysslar lika mycket med att instruera serafvarelser och andra infödda i de lokala skapelserna. Många av deras assistenter är varelser som har treenigats av skapade varelser.
20:8.3 (231.3) De Undervisande Sönerna bildar lärarkårer som administrerar alla examinationer och utför alla test som kvalificerar och certifierar för alla underordnade faser av universumtjänst, från uppgifterna som vaktpost till stjärnforskare. De leder en tidsålderslång träningsverksamhet, som sträcker sig från de planetariska kurserna upp till Visdomens Högskola i Salvington. Erkänsla för utförd strävan och uppnått resultat ges alla uppstigande dödliga eller ambitiösa keruber, vilka slutför dessa äventyr i visdom och sanning.
20:8.4 (231.4) Alla Guds Söner i alla universer är tackskyldiga dessa ständigt trogna och universellt effektiva Treenighetens Undervisande Söner. De är alla andepersonligheters upphöjda lärare, ja även själva Guds Söners prövade och sanna lärare. Men om de ändlösa detaljerna i de Undervisande Sönernas plikter och funktioner kan jag knappast instruera er. Det vidsträckta området för Daynalsönernas aktiviteter kommer att bättre förstås på Urantia när ni är mera avancerade till förståndet, och efter det att den andliga isoleringen av er planet har avslutats.
20:9.1 (231.5) När händelseutvecklingen i en evolutionär värld anger att tiden är mogen för att inleda en andlig tidsålder anmäler sig Treenighetens Undervisande Söner alltid för denna tjänst. Ni känner inte till denna klass av Söner, ty Urantia har aldrig upplevt en andlig tidsålder, ett årtusende av kosmisk upplysning. De Undervisande Sönerna besöker emellertid även nu er värld i syfte att göra upp planer för sin tilltänkta vistelse på er sfär. De kommer att uppträda på Urantia efter det att dess invånare har nått relativ befrielse från djuriskhetens bojor och materialismens fjättrar.
20:9.2 (231.6) Treenighetens Undervisande Söner har ingenting att göra med avslutandet av planetariska domperioder. De varken dömer de döda eller omvandlar de levande, men på varje planetariskt uppdrag åtföljs de av en Administratörson som utför dessa tjänster. Undervisande Söner är helt inriktade på inledandet av en andlig tidsålder, på gryningen av de andliga realiteternas era på en evolutionär planet. De förverkligar de andliga motsvarigheterna till materiell kunskap och tidsbunden visdom.
20:9.3 (232.1) De Undervisande Sönerna stannar vanligen på sina besöksplaneter i tusen år av planetarisk tid. En Undervisande Son leder det planetariska tusenårsstyret och han assisteras av sjuttio medarbetare av sin klass. Daynalerna inkarnerar inte och materialiserar sig inte heller på annat sätt så att de vore synliga för materiella varelser; därför uppehålls kontakt med den värld som besöks genom de Lysande Aftonstjärnornas aktiviteter. De är personligheter från lokaluniversumet som är associerade med Treenighetens Undervisande Söner.
20:9.4 (232.2) Daynalerna kan återvända många gånger till en bebodd värld, och efter deras sista uppdrag blir planeten införd i etablerad status som en ljusets och livets sfär, det evolutionära målet för alla av dödliga bebodda världar i den nuvarande universumtidsåldern. De Dödligas Finalitkår har mycket att göra med de sfärer som har etablerats i ljus och liv, och deras aktiviteter tangerar de Undervisande Sönernas verksamhet. I själva verket är hela klassen av Daynalsöner nära förbunden med alla faser av finalitverksamhet i tidens och rymdens evolutionära skapelser.
20:9.5 (232.3) Treenighetens Undervisande Söner förefaller att vara så fullständigt identifierade med programmet för de dödligas framskridande under de tidigare stadierna av den evolutionära uppstigningen att vi ofta tenderar att spekulera om deras möjliga association med finaliterna under de framtida universernas ouppenbarade livsskeden. Vi observerar att superuniversernas administratörer till en del består av personligheter med treenighetsursprung och till en del av treenighetsomfamnade uppstigna evolutionära varelser. Vi tror bestämt att de Undervisande Sönerna och finaliterna nu är engagerade i att skaffa sig erfarenhet av samarbete i tiden, vilket kan tänkas vara den preliminära träning som förbereder dem för nära samarbete i någon ouppenbarad framtida bestämmelse. I Uversa tror vi att när superuniverserna slutligen har etablerats i ljus och liv kommer dessa Paradisets Undervisande Söner, som så grundligt har lärt känna problemen i de evolutionära världarna och så länge har varit associerade med de evolutionära dödligas levnadsbanor, troligen att överföras till evig förening med Paradisets Finalitkår.
20:10.1 (232.4) Alla Guds Paradissöner är gudomliga till sitt ursprung och sitt väsen. Varje Paradissons arbete till förmån för varje värld är precis som om den tjänande Sonen vore Guds förste och ende Son.
20:10.2 (232.5) Paradissönerna är en gudomlig presentation för tidens och rymdens domäner av den verksamma naturen hos Gudomens tre personligheter. Skaparsönerna, Administratörsönerna och de Undervisande Sönerna är de eviga Gudomarnas gåva till människobarnen och till universums alla andra skapade varelser med uppstigningspotential. Dessa Guds Söner är de gudomliga omvårdare som oupphörligt ägnar sig åt arbetet att hjälpa tidens varelser att nå evighetens höga andliga mål.
20:10.3 (232.6) I Skaparsönerna förenas den Universelle Faderns kärlek med den Evige Sonens barmhärtighet och uppenbaras för lokaluniverserna i Mikaelernas skapande kraft, kärleksfulla omvårdnad och förståelsefulla överhöghet. I Administratörsönerna uppenbaras den Evige Sonens barmhärtighet, i förening med den Oändlige Andens omvårdnad, för de evolutionära domänerna i levnadsbanorna av dömandets, tjänandets och utgivandets Avonaler. I Treenighetens Undervisande Söner koordineras de tre Paradisgudomarnas kärlek, barmhärtighet och omvårdnad på tidens och rymdens högsta värdenivåer och de presenteras för universerna som levande sanning, gudomlig godhet och sann andlig skönhet.
20:10.4 (233.1) I lokaluniverserna samarbetar dessa klasser av Söner för att åstadkomma en uppenbarelse av Paradisets Gudomar för de skapade varelserna i rymden: Som Fader för ett lokaluniversum speglar en Skaparson den infinita karaktären hos den Universelle Fadern. Som barmhärtighetens Gåvosöner uppenbarar Avonalerna den ojämförliga naturen hos den oändliga medkänslans Evige Son. Som de uppstigande personligheternas sanna lärare framhäver Treenighetens Daynalsöner den Oändlige Andens lärarpersonlighet. I sitt gudomligt fulländade samarbete medverkar Mikaelerna, Avonalerna och Daynalerna till att förverkliga och uppenbara Gud den Supremes personlighet och suveränitet i och för universerna i tid och rymd. I harmoni mellan sina treeniga aktiviteter fungerar dessa Guds Paradissöner alltid i förtruppen av Gudomens personligheter då de följer den oupphörliga expansionen av gudomligheten hos det Första Stora Ursprunget och Centret från den eviga Paradisön in i rymdens okända djup.
20:10.5 (233.2) [Framfört av en Visdomens Fulländare från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 21
21:0.1 (234.1) SKAPARSÖNERNA är skapare av och härskare över lokaluniverserna i tid och rymd. Dessa universernas skapare och härskare är av tvåfaldigt ursprung; de förkroppsligar egenskaperna hos Gud Fadern och Gud Sonen. Men varje Skaparson är olik varje annan; var och en är unik till naturen såväl som till personligheten; var och en är den ”enfödde Sonen” av det fulländade gudomsideal som är hans ursprung.
21:0.2 (234.2) I det omfattande arbetet att organisera, utveckla och fullborda ett lokaluniversum åtnjuter dessa höga Söner alltid den Universelle Faderns understödjande bifall. Förhållandet mellan Skaparsönerna och deras Paradisfader är rörande och oöverträffligt. Otvivelaktigt är Gudomsföräldrarnas djupa tillgivenhet för sina gudomliga efterkommande källsprånget till den vackra och närapå gudomliga kärlek som även dödliga föräldrar visar sina barn.
21:0.3 (234.3) Dessa primära Paradissöner personaliseras som Mikaeler. Då de ger sig ut från Paradiset för att grunda sina universer är de kända som Skapar-Mikaeler. När de är etablerade med suprem auktoritet kallas de Mästar-Mikaeler. Ibland hänvisar vi till härskaren i ert universum Nebadon som Kristus Mikael. Alltid och för evigt regerar de enligt ”Mikaels ordning”, ty Mikael är benämningen på den förste Sonen av deras klass och art.
21:0.4 (234.4) Den ursprunglige eller förstfödde Mikael har aldrig upplevt inkarnation som en materiell varelse, men sju gånger har han genomgått erfarenheten att som andlig varelse göra uppstigningen på de sju kretsarna i Havona, avancerande från de yttre sfärerna till den innersta kretsen i den centrala skapelsen. Mikael-klassen känner storuniversum från dess ena ände till den andra; det finns ingen väsentlig erfarenhet som tidens och rymdens barn har som Mikaelerna inte personligen har tagit del i; de har faktiskt del inte endast i den gudomliga naturen utan även i er natur, i betydelsen alla naturer, från de högsta till de lägsta.
21:0.5 (234.5) Den ursprunglige Mikael fungerar som ordförande för de primära Paradissönerna när de samlas till konferens i alltings centrum. För inte länge sedan registrerade vi i Uversa en universell informationsutsändning från en speciell sammankomst på den eviga Ön. Den bestod av hundrafemtio tusen Skaparsöner som hade samlats i sina föräldrars närvaro för överläggningar om framstegen i förenhetligandet och stabiliserandet av universernas universum. Detta var en utvald grupp av Härskar-Mikaeler, sjufaldiga Utgivningssöner.
21:1.1 (234.6) När den absoluta andliga idébildningens helhet i den Evige Sonen möter den absoluta personlighetstankens helhet i den Universelle Fadern, när en sådan skapande förening är slutligt och helt uppnådd, när en sådan andens absoluta identitet och en sådan personlighetstankens infinita enhet inträffar, just då och där, utan att någondera av de infinita Gudomarna förlorar någonting i fråga om personlighet eller rättigheter, blir en ny och ursprunglig Skaparson blixtsnabbt till som fullfjädrad varelse, den enfödde Sonen till det fulländade ideal och den mäktiga idé vilkas förening resulterar i denna nya maktens och fulländningens skaparpersonlighet.
21:1.2 (235.1) Varje Skaparson är den enfödde efterkommande och den ende som kan födas ur den fulländade föreningen av de ursprungliga tankarna i de två infinita, eviga och fulländade sinnen som tillhör de evigt existerande Skaparna av universernas universum. Det kan aldrig finnas en annan likadan Son, ty varje Skaparson är det ovillkorliga, fullbordade och slutliga uttrycket och förkroppsligandet av allt i varje fas av varje särdrag i varje möjlighet av varje gudomlig realitet som genom all evighet någonsin skulle kunna finnas i, uttryckas av eller utvecklas från dessa gudomliga skapande potentialer som förenades för att ge existens åt denne Mikael-Son. Varje Skaparson är absolutet av de förenade gudomstankar som utgör hans gudomliga ursprung.
21:1.3 (235.2) Dessa Skaparsöners gudomliga naturer härrör i princip lika mycket från egenskaperna hos bägge Paradisföräldrarna. Alla har del i den gudomliga naturens fullhet som karakteriserar den Universelle Fadern och i skaparprivilegierna som är typiska för den Evige Sonen, men när vi iakttar hur Mikaelernas funktioner i praktiken omsätts i universerna urskiljer vi uppenbara skillnader. En del Skaparsöner förefaller mera lika Gud Fadern; andra mer lika Gud Sonen. Till exempel: Trenden i administrationen i universumet Nebadon antyder att dess Skapare och härskande Son är en vars natur och karaktär mera liknar den Evige Moder-Sonens. Det bör ytterligare framhållas att en del universer leds av Paradismikaeler som lika mycket liknar Gud Fadern och Gud Sonen. Och dessa observationer innebär på intet sätt någon kritik; de utgör endast ett konstaterande av faktum.
21:1.4 (235.3) Jag känner inte det exakta antalet existerande Skaparsöner, men jag har goda skäl för att tro att det finns mer än sjuhundratusen. Vi vet ju att det finns exakt sjuhundratusen Dagarnas Förenande och att inga flera skapas. Vi observerar också att de föreskrivna planerna under nuvarande universumtidsålder ser ut att ange att en av Dagarnas Förenande skall stationeras i varje lokaluniversum som Treenighetens rådgivande ambassadör. Vi noterar vidare att det ständigt stigande antalet Skaparsöner redan överstiger det konstanta antalet Dagarnas Förenande. Beträffande bestämmelsen för Mikaelerna utöver de sjuhundratusen har vi aldrig blivit informerade.
21:2.1 (235.4) Paradisets Söner av den primära klassen är planerare, skapare, byggare och administratörer av sina respektive domäner, lokaluniverserna i tid och rymd, de grundläggande skapelseenheterna i de sju evolutionära superuniverserna. En Skaparson får välja platsen i rymden för sin framtida kosmiska aktivitet, men innan han får påbörja ens det fysiska organiserandet av sitt universum måste han under en lång observationstid studera sina äldre bröders strävanden i olika skapelser som är belägna i det superuniversum där han planerar sin verksamhet. Och före allt detta har Mikaelsonen fullföljt sin långa och unika erfarenhet av observation i Paradiset och träning i Havona.
21:2.2 (235.5) När en Skaparson avreser från Paradiset för att ge sig in på äventyret att bygga ett universum, att bli överhuvud — praktiskt taget Gud — i det lokaluniversum som han själv organiserar, då märker han för första gången att han är i nära kontakt med, och i många avseenden beroende av, det Tredje Ursprunget och Centret. Fastän den Oändlige Anden förblir hos Fadern och Sonen i alltings centrum är han bestämd att fungera som den faktiska och effektiva medhjälparen till varje Skaparson. Därför åtföljs varje Skaparson av en Skapande Dotter till den Oändlige Anden. Det är den varelse som är bestämd att bli Gudomlig Omvårdare, Moderanden i det nya lokaluniversumet.
21:2.3 (236.1) En Mikaelsons avfärd vid detta tillfälle frigör för evigt hans skaparprivilegier från Paradisets Ursprung och Centra, med undantag endast för vissa begränsningar som kommer sig av detta Ursprungs och dessa Centras preexistens och vissa andra tidigare krafter och närvaron. Dessa begränsningar som kännetecknar Universumfaderns i övrigt allsmäktiga skaparprivilegier är som följer:
21:2.4 (236.2) 1. Energi-materien domineras av den Oändlige Anden. Innan några nya former av ting, stora eller små, kan skapas, innan några nya omvandlingar av energi-materia kan prövas, måste en Skaparson försäkra sig om den Oändlige Andens medgivande och fungerande samarbete.
21:2.5 (236.3) 2. Mönster för och typen av skapade varelser kontrolleras av den Evige Sonen. Innan en Skaparson kan börja skapa någon ny varelsetyp, något nytt mönster för varelser, måste han skaffa sig den Evige och Ursprunglige Moder-Sonens samtycke.
21:2.6 (236.4) 3. Personligheten planeras och utges av den Universelle Fadern.
21:2.7 (236.5) Typer av och mönster för sinne bestäms av de faktorer i tillvaron som föregår de skapade varelserna. Sedan dessa har förenats för att bilda en varelse (personlig eller ej) ges sinnet som utrustning från det Tredje Ursprunget och Centret, den Universella källan till sinnesomvårdnad för alla varelser under Paradisets Skapares nivå.
21:2.8 (236.6) Kontrollen av modeller för och typer av ande beror på deras manifesteringsnivå. I sista hand kontrolleras andliga modeller av Treenigheten eller av de andeutrustningar som Treenighetspersonligheterna — Fadern, Sonen och Anden — som föregår Treenigheten är i besittning av.
21:2.9 (236.7) När en sådan fulländad och gudomlig Son har tagit i besittning den plats i rymden som han har valt för sitt universum; när begynnelseproblemen kring materialisationen av universumet och uppnåendet av ungefärlig jämvikt har lösts; när han har format en effektiv och samarbetande gemenskap med sin kompletterande Dotter till den Oändlige Anden — då inleder denne Universumson och denna Universumande den förbindelse som är avsedd att ge upphov till de otaliga skarorna av barn till dem i lokaluniversumet. I samband med denna händelse blir den Skapande Andens fokalisering av Paradisets Oändlige Ande förändrad till sin natur och tillägnar sig de personliga egenskaperna hos ett lokaluniversums Moderande.
21:2.10 (236.8) Trots att alla Skaparsöner är gudomligt lika sina Paradisföräldrar liknar ingen exakt den andre; var och en är unik, olika, enastående och ursprunglig såväl till natur som personlighet. Och eftersom de är arkitekter för och uppgörare av livsplanerna i sina respektive riken garanterar just denna olikhet att deras domäner också blir olika för varje form och fas av levande existens som härstammar från Mikaelerna och som skapas eller senare utvecklas där. Därför är de klasser av varelser som är infödda i lokaluniverserna ganska olika. Det finns inte två lokala universer som skulle administreras eller bebos av i alla avseenden identiska infödda varelser med tvåfaldigt ursprung. Inom varje superuniversum är hälften av deras medfödda egenskaper helt likadana emedan de härstammar från de ensartade Skapande Andarna; den andra hälften varierar emedan den härstammar från de olikartade Skaparsönerna. Men en sådan olikhet kännetecknar inte de skapade varelser som härstammar endast från den Skapande Anden, inte heller de importerade varelser som är födda i centraluniversumet eller i superuniverserna.
21:2.11 (237.1) När en Mikael-Son är frånvarande från sitt universum leds dess regering av den förste där födda varelsen: den Klara Morgonstjärnan, lokaluniversumets ledande verkställare. Handledning och rådgivning från Dagarnas Förenade är ovärderligt vid dessa tider. Under dessa frånvaron kan en Skaparson överföra till den associerade Moderanden övervakningen av hans andliga närvaro i de bebodda världarna och i hjärtana på hans dödliga barn. Och Moderanden i ett lokaluniversum förblir alltid i dess högkvarter. Därifrån utsträcker hon sin fostrande vård och andliga omvårdnad till de yttersta delarna av denna evolutionära domän.
21:2.12 (237.2) En Skaparsons personliga närvaro i sitt lokaluniversum är inte nödvändig för att en etablerad materiell skapelse skall fungera smidigt. Dessa Söner kan färdas till Paradiset, och alltjämt kretsar deras universer vidare genom rymden. De kan lägga ned maktens tyglar för att inkarnera som tidens barn, och alltjämt roterar deras riken runt kring sina respektive centra. Ingen materiell organisation är oberoende av greppet från Paradisets absoluta gravitation eller av den kosmiska överkontrollen som är inbyggd i det Okvalificerade Absolutets rymdnärvaro.
21:3.1 (237.3) En Skaparson ges området för ett universum med Paradistreenighetens godkännande och med bekräftelse av den övervakande Härskaranden för ifrågavarande superuniversum. Denna handling medför rätt till fysisk besittning, en kosmisk arrenderätt. Men upphöjelsen av en Mikael-Son från detta första och självbegränsade stadium av härskande till den erfarenhetsmässiga supremateten av självförvärvad suveränitet är ett resultat av hans egna personliga erfarenheter av arbetet med att skapa ett universum och företa inkarnationsutgivningar. Tills han har uppnått utgivningsförtjänad suveränitet härskar han som ställföreträdare för den Universelle Fadern.
21:3.2 (237.4) En Skaparson skulle när som helst kunna hävda full suveränitet över sin personliga skapelse, men visligen väljer han att inte göra det. Om han, innan han har genomgått utgivningarna som skapad varelse, påtog sig en oförtjänt suprem suveränitet skulle Paradispersonligheterna bosatta i hans lokaluniversum dra sig tillbaka. Detta har emellertid aldrig hänt någonstans i alla tidens och rymdens skapelser.
21:3.3 (237.5) Ställningen som Skapare innebär full suveränitet, men Mikaelerna väljer att erfarenhetsmässigt förtjäna den och bibehåller därmed fullständig medverkan av alla Paradispersonligheter som är knutna till lokaluniversumets administration. Vi känner inte till att någon Mikael någonsin skulle ha agerat annorlunda; men de kunde alla göra det, ty de är Söner med verklig fri vilja.
21:3.4 (237.6) En Skaparsons suveränitet i ett lokaluniversum genomgår sex, kanske sju, stadier av erfarenhetsmässig manifestation. Dessa framträder i följande ordning:
21:3.5 (237.7) 1. Den första tidens suveränitet som ställföreträdare — ensam, provisorisk befogenhet som utövas av en Skaparson innan den associerade Skapande Anden har fått personliga egenskaper.
21:3.6 (237.8) 2. Gemensam suveränitet som ställföreträdare — Paradisparets förenade styre efter det att Universums Moderande har uppnått personlighet.
21:3.7 (238.1) 3. Tilltagande suveränitet som ställföreträdare — en Skaparsons ökande befogenhet under perioden för hans sju utgivningar som skapad varelse.
21:3.8 (238.2) 4. Suprem suveränitet — den etablerade befogenheten efter fullföljandet av den sjunde utgivningen. I Nebadon daterar sig den suprema suveräniteten från fullföljandet av Mikaels utgivning på Urantia. Den har existerat bara lite över nitton hundra år enligt er planetariska tid.
21:3.9 (238.3) 5. Tilltagande suprem suveränitet — det avancerade förhållande som växer fram av att majoriteten av de skapade varelsernas världar etableras i ljus och liv. Detta stadium hänför sig till den ouppnådda framtiden i ert lokaluniversum.
21:3.10 (238.4) 6. Treenighetssuveränitet — som utövas efter det att hela lokaluniversumet har etablerats i ljus och liv.
21:3.11 (238.5) 7. Ouppenbarad suveränitet — de okända förhållandena i en framtida universumtidsålder.
21:3.12 (238.6) Då en Skaparmikael mottar den första tidens ställföreträdarsuveränitet i ett planerat lokaluniversum går han ed inför Treenigheten på att inte anta suprem suveränitet innan de sju utgivningarna som skapad varelse har fullföljts och att de har blivit bekräftade av superuniversumets härskare. Men om en Mikael-Son inte kunde, om han så ville, hävda en sådan ointjänad suveränitet skulle det inte vara någon mening med att gå ed på att inte göra det.
21:3.13 (238.7) Även under de tidsåldrar som föregår utgivningarna styr en Skaparson sitt område närapå supremt när det inte finns några meningsskiljaktigheter i någon av dess delar. Begränsningarna i härskarmakten skulle knappast framträda om suveräniteten aldrig utmanades. Den suveränitet som utövas av en Skaparsons före utgivningarna och i ett universum utan uppror, är inte alls större än i ett universum där ett uppror inträffar; men i det första fallet är suveränitetens begränsningar inte uppenbara; i det senare fallet är de det.
21:3.14 (238.8) Om en Skaparsons auktoritet eller förvaltning någonsin utmanas, attackeras eller äventyras är han evigt förbunden att upprätthålla, skydda, försvara och, om nödvändigt, återvinna sin personliga skapelse. Dessa Söner kan besväras eller antastas endast av varelser som de själva har skapat eller av högre varelser som de själva har valt. Man kunde sluta sig till att det är osannolikt att ”högre varelser”, de som har sitt ursprung på nivåer ovanför ett lokaluniversum, skulle förorsaka en Skaparson bekymmer, och det är sant. Men om de ville, så skulle de kunna göra det. Dygden är viljebestämd i personligheten; rättfärdigheten är inte automatisk i skapade varelser med fri vilja.
21:3.15 (238.9) Före fullföljandet av utgivningslivsskedet regerar en Skaparson med vissa självpåtagna begränsningar i suveräniteten, men efter sin avslutade utgivningstjänst regerar han i kraft av sin faktiska erfarenhet i sina mångahanda skapade varelsers form och gestalt. När en Skapare sju gånger har vistats hos sina skapade, när utgivningslivsskedet är avslutat, då är han supremt etablerad i sin auktoritet i universumet; han har blivit en Mästarson, en suverän och suprem härskare.
21:3.16 (238.10) Förfarandet för att uppnå suprem suveränitet i ett lokaluniversum består av följande sju erfarenhetsmässiga steg:
21:3.17 (238.11) 1. Att erfarenhetsmässigt sätta sig in i sju varelsenivåer i tillvaron genom tekniken för inkarnerad utgivning i just den gestalt som varelserna på ifrågavarande nivå har.
21:3.18 (238.12) 2. Att erfarenhetsmässigt viga sig åt varje fas i Paradisgudomens sjufaldiga vilja så som den personifieras i de Sju Härskarandarna.
21:3.19 (239.1) 3. Att genomgå var och en av de sju erfarenheterna på de skapades nivåer samtidigt med en av de sju invigningarna till Paradisgudomens vilja.
21:3.20 (239.2) 4. Att på varje varelsenivå erfarenhetsmässigt, för Paradisgudomen och för alla förståndsvarelser i universumet, framställa varelselivets kulmen.
21:3.21 (239.3) 5. Att på varje varelsenivå erfarenhetsmässigt uppenbara en fas av Gudomens sjufaldiga vilja för utgivningsnivån och för hela universumet.
21:3.22 (239.4) 6. Att erfarenhetsmässigt förena den sjufaldiga varelseerfarenheten med den sjufaldiga erfarenheten av helgelsen att uppenbara Gudomens väsen och vilja.
21:3.23 (239.5) 7. Att uppnå ett nytt och högre förhållande till den Suprema Varelsen. Återverkan av totaliteten av denna Skapares och skapads erfarenhet förstärker Gud den Supremes superuniversumverklighet och den Allsmäktige Supremes suveränitet i tid och rymd samt förverkligar den suprema suveräniteten i ett lokaluniversum för en Paradismikael.
21:3.24 (239.6) Då frågan om suveränitet i ett lokaluniversum avgörs uppvisar Skaparsonen inte endast sin egen duglighet i att regera, utan han uppenbarar även Paradisgudomarnas natur och framställer deras sjufaldiga attityd. Det rör sig om den finita förståelsen för och de skapades uppskattning av Faderns överhöghet, när Sonen i sitt äventyrliga företag stiger ned för att ta på sig sina skapade varelsers form och erfarenheter. Dessa primära Paradissöner är de verkliga uppenbararna av Faderns kärleksfulla väsen och välgörande auktoritet, den samme Fader som tillsammans med Sonen och Anden är det universella överhuvudet för all makt och personlighet och allt styre överallt i alla universella riken.
21:4.1 (239.7) Det finns sju grupper av Skaparsöner, som utger sig. De grupperas på detta sätt enligt antalet gånger de har utgivit sig till de skapade i sina världar. De sträcker sig från dem med den första erfarenheten upp genom ytterligare fem sfärer av progressiv utgivning tills de uppnår den sjunde och slutliga tilldragelsen i den skapades och Skaparens erfarenhet.
21:4.2 (239.8) Avonalernas utgivningar sker alltid i köttsliga varelsers gestalt, men en Skaparsons sju utgivningar innebär att han framträder på sju av de skapades varelsenivåer och gäller uppenbarandet av de sju primära uttrycken för Gudomens vilja och väsen. Utan undantag genomgår alla Skaparsöner detta att sju gånger ge sig själva till sina skapade barn innan de påtar sig etablerad och suprem beslutanderätt i de universer som de själva har skapat.
21:4.3 (239.9) Fastän dessa sju utgivningar varierar i olika sektorer och universer inkluderar de alltid äventyret med utgivning i dödlig gestalt. Vid den slutliga utgivningen framträder en Skaparson som medlem av en av de dödligas högre raser i någon bebodd värld, vanligen som medlem av den grupp som har fått den största mängden ärftliga egenskaper från Adams ätt, som tidigare har importerats för att förbättra det fysiska tillståndet för folken med ursprung i djurriket. Endast en gång under sitt sjufaldiga livsskede som Gåvoson föds en Paradismikael av kvinna, så som ni har beskrivningen om barnet i Betlehem. Endast en gång lever och dör han som medlem av den lägsta klassen av evolutionära viljevarelser.
21:4.4 (239.10) Efter varje utgivning stiger en Skaparson upp till ”Faderns högra sida” för att där ta emot Faderns godkännande av utgivningen och för att få instruktioner som en förberedelse för följande skede i universumtjänst. Efter den sjunde och slutliga utgivningen erhåller en Skaparson av den Universelle Fadern suprem auktoritet och behörighet i sitt universum.
21:4.5 (240.1) Det är dokumenterat att den gudomlige Sonen som senast framträdde på er planet var en Paradisets Skaparson som hade fullföljt sex faser av sitt utgivningslivsskede; följaktligen kunde han, när han gav upp det medvetna greppet om sitt inkarnerade liv på Urantia, sannerligen säga, vilket han också gjorde: ”Det är fullbordat.” Det var bokstavligen fullbordat. Hans död på Urantia avslutade hans utgivningslivsskede; det var sista steget i uppfyllandet av en Paradisets Skaparsons heliga ed. Och när denna erfarenhet har erhållits är dessa Söner suprema universumhärskare; de härskar inte längre som Faderns ställföreträdare utan med egen rätt och i eget namn som ”Konungarnas Konung och Herrarnas Herre”. Med vissa angivna undantag är dessa sjufaldiga Utgivningssöner ovillkorligen suprema i de universer där de har sin boning. Beträffande hans lokaluniversum överlämnades ”all makt i himlen och på jorden” till denne segerrike och upphöjde Mästarson.
21:4.6 (240.2) Efter att de har avslutat sitt utgivningslivsskede räknas Skaparsönerna till en särskild klass: de sjufaldiga Mästarsönerna. Till sin person är Mästarsönerna identiska med Skaparsönerna, men de har genomgått en sådan unik utgivningsupplevelse att de allmänt anses höra till en annan klass. När en Skapare värdigas genomföra en utgivning blir följden en verklig och bestående förändring. Det är sant att Gåvosonen fortfarande och icke desto mindre är en Skapare, men han har lagt till sin natur erfarenheten hos en skapad varelse, vilket för evigt förflyttar honom från en Skaparsons gudomliga nivå och upphöjer honom till det erfarenhetsmässiga planet för en Mästarson, en som fullt har förtjänat rätten att härska över ett universum och administrera dess världar. Sådana varelser förkroppsligar allt som kan fås av gudomliga föräldrar och innesluter allting som står att få av erfarenheten som fullbordad skapad varelse. Varför skulle människan beklaga sitt ringa ursprung och sin påtvungna evolutionära levnadsbana när självaste Gudarna måste gå igenom en motsvarande erfarenhet innan de räknas som erfarenhetsmässigt värdiga och kompetenta att slutligen och helt härska över sina universumdomäner!
21:5.1 (240.3) En Mästar-Mikaels makt är obegränsad emedan den härrör från upplevd association med Paradistreenigheten och obestridd emedan den härrör från faktisk erfarenhet i egenskap av just de varelser som är underställda denna auktoritet. En sjufaldig Skaparsons suveränitet är suprem till sin natur emedan den:
21:5.2 (240.4) 1. Omfattar Paradisgudomens sjufaldiga synvinkel.
21:5.3 (240.5) 2. Inbegriper den sjufaldiga attityden hos tidens och rymdens skapade varelser.
21:5.4 (240.6) 3. Fulländat sammanför Paradisets attityd och de skapades synvinkel.
21:5.5 (240.7) Denna erfarenhetsmässiga suveränitet innehåller sålunda Gud den Sjufaldiges all gudomlighet som kulminerar i den Suprema Varelsen. En sjufaldig Sons personliga suveränitet är lik den en gång fullbordade Suprema Varelsens framtida suveränitet och omfattar sålunda det största möjliga innehållet av Paradistreenighetens makt och auktoritet som kan manifesteras inom ifrågavarande tid-rymd ramar.
21:5.6 (240.8) Då en Mikael-Son uppnår suprem suveränitet i lokaluniversumet förlorar han förmågan och möjligheten att under nuvarande universumtidsålder skapa helt nya typer av varelser. Men en Mästarsons förlust av förmågan att ge upphov till helt nya klasser av varelser inverkar ingalunda på arbetet med det livsbearbetande som redan har etablerats och som befinner sig i utvecklingsprocess; detta omfattande universumevolutionsprogram fortsätter utan avbrott eller inskränkning. Då en Mästarson uppnår suprem suveränitet medför det ansvaret för personlig hängivelse att fostra och administrera det som redan har formats och skapats och det som senare åstadkoms av dem som har blivit sålunda formade och skapade. Med tiden kan det uppkomma en nästan ändlös utveckling av olika varelser, men inga helt nya mönster eller typer av intelligenta varelser får härefter sin början direkt från en Mästarson. Detta är det första steget, början till en stabiliserad administration i varje lokaluniversum.
21:5.7 (241.1) Upphöjandet av en sjufaldig Gåvoson till obestridd suveränitet i hans universum betyder att en tidsålderslång osäkerhet och relativ förvirring börjar ta slut. Efter denna händelse kommer det som inte en gång kan förandligas att till slut upplösas och det som inte en gång kan koordineras med kosmisk verklighet att till slut förstöras. När förråden av ändlös barmhärtighet och outsägbart tålamod har uttömts i en strävan att vinna viljevarelsernas lojalitet och hängivenhet i världarna, då tar rätten och rättfärdigheten över. Det som inte nåden kan rehabilitera, det kommer rättvisan till slut att tillintetgöra.
21:5.8 (241.2) Mästar-Mikaelerna är suprema i sina egna lokala universer när de en gång har installerats som suveräna härskare. De få begränsningar som finns för deras styre kommer sig av vissa krafters och personligheters kosmiska preexistens. I övrigt är dessa Mästarsöner suprema i fråga om auktoritet, ansvar och administrativ makt i sina respektive universer; de är i egenskap av Skapare och Gudar suprema i praktiskt taget allting. Det finns ingenting utöver deras visdom när det gäller ett givet universums fungerande.
21:5.9 (241.3) Efter sin upphöjelse till stabiliserad suveränitet i ett lokaluniversum har en Paradis-Mikael full kontroll över alla andra Guds Söner som verkar inom hans domän, och han kan fritt regera i enlighet med sin uppfattning om behoven i hans världar. En Mästarson kan enligt sin vilja ändra på ordningen av de andliga domsluten och evolutionära anpassningarna på de bebodda planeterna. Och dessa Söner uppgör och verkställer planer enligt eget val i allt som gäller speciella planetariska behov, i synnerhet för de världar där de har vistats som skapade varelser och ännu mera när det gäller världen för deras slutliga utgivning, den planet där de har inkarnerat i köttslig gestalt.
21:5.10 (241.4) Mästarsönerna ser ut att stå i fullständig förbindelse med sina utgivningsvärldar, inte endast de världar där de personligen har vistats utan alla världar till vilken en Administratörson har utgivit sig. Denna kontakt upprätthålls av deras egen andliga närvaro, Sanningens Ande, som de kan ”utgjuta över allt kött”. Dessa Mästarsöner upprätthåller också en obruten kontakt med den Evige Moder-Sonen i alltings centrum. De har en välvillig förståelse som sträcker sig från den Universelle Fadern i höjden till det planetariska livets ringa släkten i tidens riken.
21:6.1 (241.5) Ingen kan med slutlig auktoritet ta sig friheten att diskutera vare sig naturen hos eller bestämmelsen för lokaluniversernas sjufaldiga Mästarhärskare; trots det spekulerar vi alla mycket kring dessa frågor. Vi har fått lära oss, och vi tror, att varje Paradis-Mikael är ett absolut av de tvåfaldiga gudomstankar som utgör hans ursprung; sålunda förkroppsligar han aktuala faser av den Universelle Faderns och den Evige Sonens infinitet. Mikaelerna måste vara partiella i förhållande till den totala infiniteten, men de är antagligen absoluta i förhållande till den del av infiniteten som berör deras ursprung. Men då vi observerar deras arbete i den nuvarande universumtidsåldern upptäcker vi ingen handling som är mer än finit; all superfinit kapacitet som kan tänkas finnas måste vara innesluten i sig själv och ännu ouppenbarad.
21:6.2 (242.1) Avslutandet av utgivningslivsskedet som skapad varelse och upphöjelsen till suprem suveränitet i universumet måste betyda ett avslutat frigörande av en Mikaels kapacitet för finit verksamhet åtföljd av uppkomsten av kapacitet för mer än finit tjänst. Ty i detta sammanhang noterar vi att dessa Mästarsöner då hindras från att åstadkomma nya typer av skapade varelser, en begränsning som otvivelaktigt har nödvändiggjorts av befrielsen av deras superfinita potentialer.
21:6.3 (242.2) Det är högst troligt att dessa oavslöjade skaparförmågor förblir inneslutna i sig själva under hela den nuvarande universumtidsåldern. Men någon gång i en mycket avlägsen framtid, bland de nu mobiliserande universerna i yttre rymden, tror vi att förbindelsen mellan en sjufaldig Mästarson och en sjunde stadiets Skapande Ande kan nå upp till absonita tjänstenivåer förenad med uppkomsten av nya ting, betydelser och värden på transcendentala nivåer av ultimat universumbetydelse.
21:6.4 (242.3) Alldeles så som den Supremes Gudom aktualeras genom erfarenhetsmässig tjänst, så uppnår Skaparsönerna det personliga förverkligande av paradisgudomlighetens potentialer som finns gömda i deras outgrundliga väsen. När Kristus Mikael var på Urantia sade han en gång: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Vi tror att Mikaelerna i evigheten är bokstavligen bestämda att vara ”vägen, sanningen och livet”, ständigt belysande och banande vägen för alla universumpersonligheter där den går från suprem gudomlighet genom ultimat absonitet till evig gudomsfinalitet.
21:6.5 (242.4) [Framfört av en Visdomens Fulländare från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 22
22:0.1 (243.1) DET finns tre grupper av varelser som kallas Guds Söner. Förutom de nedstigande och de uppstigande klasserna av Söner finns det en tredje grupp känd som Guds Treenigade Söner. Den treenigade klassen av Söner underindelas i tre primära indelningar enligt ursprungen av dess många typer av personligheter, uppenbarade och ouppenbarade. Dessa primära indelningar är:
22:0.2 (243.2) 1. Av Gudomen treenigade Söner.
22:0.3 (243.3) 2. Av Treenigheten omfamnade Söner.
22:0.4 (243.4) 3. Av skapade varelser treenigade Söner.
22:0.5 (243.5) Oberoende av ursprung är erfarenheten av att bli treenigad gemensam för alla Guds Treenigade Söner, antingen som en del av deras ursprung eller som en senare uppnådd erfarenhet av Treenighetens omfamning. De av Gudomen treenigade Sönerna förblir ouppenbarade i dessa berättelser; därför begränsar sig denna presentation till en beskrivning av de återstående två grupperna, i synnerhet till de av Treenigheten omfamnade sönerna till Gud.
22:1.1 (243.6) Alla av Treenigheten omfamnade söner är ursprungligen av tvåfaldigt eller av enkelt ursprung, men efter Treenighetens omfamning ägnar de sig för evigt åt Treenighetens tjänst och uppdrag. Denna kår, så som den uppenbaras och så som den är organiserad för superuniversumtjänst, omfattar sju klasser av personligheter:
22:1.2 (243.7) 1. Mäktiga Budbärare.
22:1.3 (243.8) 2. De med Stor Auktoritet.
22:1.4 (243.9) 3. De utan Namn och Nummer.
22:1.5 (243.10) 4. Treenigade Väktare.
22:1.6 (243.11) 5. Treenigade Ambassadörer.
22:1.7 (243.12) 6. Himmelska Beskyddare.
22:1.8 (243.13) 7. De Höga Sönernas Assistenter.
22:1.9 (243.14) Dessa sju grupper av personligheter klassificeras ytterligare enligt ursprung, natur och funktion i tre större indelningar: Uppnåelsens Treenigade Söner, Utväljningens Treenigade Söner och Fulländningens Treenigade Söner.
22:1.10 (244.1) Uppnåelsens Treenigade Söner — de Mäktiga Budbärarna, De med Stor Auktoritet och De utan Namn och Nummer — är alla med Riktaren fusionerade uppstigna dödliga som har nått Paradiset och Finalitkåren. Men de är inte finaliter; när de har omfamnats av Treenigheten avlägsnas deras namn från namnlistan på finaliterna. De nya sönerna av denna klass genomgår specifika träningskurser under relativt korta perioder på Havona-kretsarnas högkvartersplaneter under ledning av Dagarnas Eviga. Därefter anvisas de till tjänst hos Dagarnas Forna i de sju superuniverserna.
22:1.11 (244.2) Utväljningens Treenigade Söner omfattar de Treenigade Väktarna och de Treenigade Ambassadörerna. De rekryteras bland vissa evolutionära serafer och omvandlade mellanvarelser som har färdats genom Havona och uppnått Paradiset, såväl som bland vissa med Anden fusionerade och med Sonen fusionerade dödliga som likaledes har stigit upp till den centrala Ön av Ljus och Liv. Sedan de har omfamnats av Paradistreenigheten och efter en kort träningsperiod i Havona överförs de till Dagarnas Fornas domstolar.
22:1.12 (244.3) Fulländningens Treenigade Söner. De Himmelska Beskyddarna och deras jämställda, de Höga Sönernas Assistenter, bildar en unik grupp av två gånger treenigade personligheter. De är av skapade varelser treenigade söner till Paradis-Havonapersonligheter eller till fulländade uppstigna dödliga som länge har utmärkt sig i Finalitkåren. Efter tjänst hos de Sju Härskarandarnas Suprema Verkställare och efter att ha tjänat under Treenighetens Undervisande Söner treenigas (omfamnas) en del av dessa av skapade varelser treenigade söner på nytt av Paradistreenigheten och förordnas sedan till Dagarnas Fornas hov som Himmelska Beskyddare och som de Höga Sönernas Assistenter. Fulländningens Treenigade Söner bestäms direkt till superuniversumtjänst utan ytterligare träning.
22:1.13 (244.4) Våra medarbetare med treenighetsursprung — Visdomens Fulländare, Gudomliga Rådgivare och Universella Censorer — är oförändrade till sitt antal, men de av Treenigheten omfamnade sönerna växer ständigt i antal. Alla sju klasser av treenighetsomfamnade söner är förordnade som medlemmar i styret för ett av de sju superuniverserna, och antalet i tjänst i varje superuniversum är exakt detsamma; inte en enda har någonsin gått förlorad. Varelserna som omfamnats av Treenigheten har aldrig gått vilse; de kan tillfälligt snubbla, men inte en enda av dem har någonsin dömts för förakt för superuniversernas regeringar. Uppnåelsens Söner och Utväljningens Söner har aldrig vacklat i sin tjänst i Orvonton, men de Fulländningens Treenigade Söner har ibland felat i omdömet och därmed orsakat övergående förvirring.
22:1.14 (244.5) Under ledning av Dagarnas Forna fungerar alla sju klasser i stor utsträckning som självstyrande grupper. Omfattningen av deras tjänst är vidsträckt. Fulländningens Treenigade Söner lämnar inte superuniversumet för sitt förordnande, men deras treenigade medarbetare genomströvar storuniversum och färdas från tidens och rymdens evolutionära världar till Paradisets eviga Ö. De kan fungera i vilket superuniversum som helst, men de gör det alltid som medlemmar av superstyrelsen för sitt ursprungliga förordnande.
22:1.15 (244.6) Uppenbarligen har de av Treenigheten omfamnade sönerna varaktigt utnämnts till tjänst i de sju superuniverserna; med säkerhet gäller denna stationering för hela den nuvarande universumtidsåldern, men vi har aldrig informerats om att den skulle vara för evigt.
22:2.1 (245.1) Mäktiga Budbärare hör till uppstigningsgruppen av Treenigade Söner. De är en klass av fulländade dödliga som har testats vid uppror eller deras personliga lojalitet har på annat sätt prövats; alla har gått igenom någon definitiv test i universumtrohet. I något skede under sin uppstigning till Paradiset stod de fasta och lojala inför sina överordnades svek, och en del fungerade aktivt och lojalt i stället för sådana otrogna ledare.
22:2.2 (245.2) Med dessa personliga intyg på trofasthet och hängivelse färdas dessa uppstigande dödliga med strömmen av tidens pilgrimer genom Havona. De uppnår Paradiset, gradueras därifrån och upptas i Finalitkåren. Därefter treenigas de i Paradistreenighetens hemliga omfamning och förordnas därefter att förena sig med Dagarnas Forna i administrationen av de sju superuniversernas regeringar.
22:2.3 (245.3) Varje uppstigen dödlig, med erfarenhet av uppror, som fungerar lojalt inför upproret är bestämd att till slut bli en Mäktig Budbärare i superuniversumtjänst. Detsamma gäller för varje uppstigningsvarelse som effektivt förhindrar sådana omvälvningar av villfarelse, ondska och synd; ty verksamhet som avser att förhindra uppror eller åstadkomma högre former av lojalitet i en universumkris anses vara till och med av större värde än lojalitet inför faktiskt uppror.
22:2.4 (245.4) De äldre Mäktiga Budbärarna valdes bland de från tid och rymd uppstigna dödliga som var bland de första som hade anlänt till Paradiset; många av vilka hade färdats genom Havona på Grandfandas tid. Men det första treenigandet av Mäktiga Budbärare verkställdes inte förrän kandidatkåren bestod av representanter från vart och ett av de sju superuniverserna. Och den sista gruppen av denna klass som kvalificerade sig i Paradiset omfattade uppstigna pilgrimer från lokaluniversumet Nebadon.
22:2.5 (245.5) Mäktiga Budbärare omfamnas av Paradistreenigheten i klasser om sjuhundratusen, hundratusen för stationering i varje superuniversum. Nästan en biljon Mäktiga Budbärare är förordnade till Uversa, och det finns skäl att tro att det antal som tjänar i vart och ett av de sju superuniverserna är exakt detsamma.
22:2.6 (245.6) Jag är en Mäktig Budbärare, och det kan intressera urantier att veta att min följeslagare och medarbetare under min erfarenhet som dödlig också var segerrik i den stora testen och att vi, trots att vi många gånger och långa perioder var åtskilda under den tidsålderslånga uppstigningen inåt mot Havona, omfamnades i samma grupp om sjuhundratusen och att vi tillbringade tiden på färden genom Vicegerington i nära och kärleksfull förbindelse med varandra. Vi fick slutligen vårt förordnande och sändes tillsammans till Uversa i Orvonton, och vi sänds ofta tillsammans för att utföra uppdrag som fordrar två Budbärares tjänster.
22:2.7 (245.7) Mäktiga Budbärare tillsätts, liksom alla treenighetsomfamnade söner, till alla faser av verksamhet i superuniverserna. De står i ständig kontakt med sina högkvarter genom superuniversumets återspeglingstjänst. Mäktiga Budbärare tjänar i alla sektorer av ett superuniversum och utför ofta uppdrag i de lokala universerna och även i enskilda världar, såsom jag vid detta tillfälle.
22:2.8 (245.8) I superuniversernas domstolar verkar Mäktiga Budbärare som försvarare av både individer och planeter då dessa kommer upp för domslut; de assisterar också Dagarnas Fulländade i att leda verksamheten i de större sektorerna. Som grupp är deras huvudsakliga uppdrag att verka som observatörer i superuniverserna. De är stationerade som Dagarnas Fornas officiella observatörer i olika högkvartersvärldar och på enskilda planeter av betydelse. Sålunda utsända tjänar de också som rådgivare för de myndigheter som styr verksamheten på de sfärer där de vistas. Budbärarna tar aktivt del i alla faser av planen för de dödligas progressiva uppstigande. Tillsammans med sina medarbetare av dödligt ursprung håller de superregeringarna i nära och personlig kontakt med läget och framstegen i Guds nedstigande Söners planer.
22:2.9 (246.1) Mäktiga Budbärare är fullt medvetna om hela sitt livsskede som uppstigna, och det är därför som de är sådana användbara och medkännande omvårdare, förståelsefulla budbärare, för tjänst i varje värld i rymden och för varje varelse i tiden. Så snart ni har befriats från den köttsliga kroppen kommer ni att kommunicera fritt och förståeligt med oss, ty vi härstammar från alla raser i alla evolutionära världar i rymden, dvs. från de dödliga folkslag vars medlemmar innebos av och senare fusioneras med Tankeriktare.
22:3.1 (246.2) De med Stor Auktoritet, den andra gruppen av Uppnåelsens Treenigade Söner, är alla med Riktaren fusionerade varelser med dödligt ursprung. De är fulländade dödliga som har uppvisat utmärkt administrativ förmåga och visat sig ovanligt genialiska som verkställare under sitt långa uppstigande livsskede. De utgör eliten i fråga om förmåga att regera bland de överlevande dödliga från rymden.
22:3.2 (246.3) Sjuttiotusen av De med Stor Auktoritet treenigas vid varje treenighetsförbindelse. Fastän lokaluniversumet Nebadon är en relativt ung skapelse finns dess representanter bland en nyligen treenigad grupp av denna klass. I Orvonton finns nu över tio miljarder förordnade av dessa skickliga administratörer. Liksom alla skilda klasser av himmelska varelser upprätthåller de sitt eget högkvarter i Uversa, och liksom hos de andra treenighetsomfamnade sönerna verkar deras reserver i Uversa som den centrala styrelseorganisationen för deras klass i Orvonton.
22:3.3 (246.4) De med Stor Auktoritet är administratörer utan begränsning. De är Dagarnas Fornas allestädes närvarande och alltid effektiva verkställare. De tjänar på varje sfär, på varje bebodd planet och i varje fas av aktivitet i vart och ett av de sju superuniverserna.
22:3.4 (246.5) Emedan de besitter ypperlig administrativ visdom och ovanlig verkställighetsförmåga åtar sig dessa lysande varelser att framföra superuniversumtribunalernas lagtolkning; de vårdar sig om att rättvisan verkställs och missanpassningarna rättas till i de evolutionära universerna. Om ni därför någon gång skulle bli stämda för felbedömningar under er uppstigning till de världar och sfärer som hör till ert föreskrivna kosmiska framskridande, är det knappast sannolikt att ni skulle få lida orättvisa, emedan era åklagare vore de en gång uppstigna varelser som personligen är bekanta med varje steg i det livsskede ni har genomgått och genomgår.
22:4.1 (246.6) De utan Namn och Nummer bildar den tredje och sista gruppen av Upphöjelsens Treenigade Söner; de är uppstigna själar som har utvecklat förmågan till gudsdyrkan utöver skickligheten hos alla andra söner och döttrar bland de evolutionära folkslagen från tidens och rymdens världar. De har förvärvat sig en andlig uppfattning om den Universelle Faderns eviga ändamål, vilken relativt sett överstiger förståelsen hos de evolutionära varelserna med namn och nummer; därför kallas de De utan Namn och Nummer. Noggrannare översatt skulle deras namn vara ”De ovanför Namn och Nummer”.
22:4.2 (247.1) Denna klass av söner omfamnas av Paradistreenigheten i grupper om sju tusen. Registren i Uversa visar över etthundra miljoner av dessa söner med förordnande i Orvonton.
22:4.3 (247.2) Eftersom De utan Namn och Nummer utgör de främsta andliga sinnena från de överlevande folkslagen är de speciellt kvalificerade att sitta till doms och framföra åsikter när en andlig synvinkel är önskvärd och när erfarenhet av uppstigningslivsskedet är väsentlig för en tillräcklig förståelse av de frågor som ingår i problemet som skall bedömas. De är de suprema jurymedlemmarna i Orvonton. Ett dåligt administrerat jurysystem kan i en del världar vara mer eller mindre en karikatyr av rättvisan, men i Uversa och dess filialdomstolar anlitar vi som jurymedlemsdomare dem som representerar den högsta typen av evolverad andlig mentalitet. Rättskipningen är den högsta funktionen i varje form av regering, och de som ombetros att avkunna dom borde väljas bland de mest högtstående och ädla av de mest erfarna och förståelsefulla individerna.
22:4.4 (247.3) Utväljandet av kandidater till de grupper av Mäktiga Budbärare, De med Stor Auktoritet och De utan Namn och Nummer som skall treenigas sker naturligt och automatiskt. Paradisets urvalsförfaranden är inte i något avseende godtyckliga. Personlig erfarenhet och andliga värden bestämmer personsammansättningen av Uppnåelsens Treenigade Söner. Dessa varelser är jämlika till sin auktoritet och ensartade till sin administrativa ställning, men de besitter var och en individualitet och olika karaktärer; de är inte standardiserade varelser. Alla är olika till sina utmärkande drag, beroende på olikheterna i deras uppstigningsskeden.
22:4.5 (247.4) Som tillägg till dessa erfarenhetsmässiga kvalifikationer har Uppnåelsens Treenigade Söner blivit treenigade i den gudomliga omfamningen hos Paradisets Gudomar. Som en följd därav fungerar de som jämställda medarbetare till Treenighetens Stationära Söner, ty Treenighetens omfamning tycks verkligen att ur den kommande tidens ström lyfta fram mången icke-realiserad potential hos skapade varelser. Men detta är sant endast för det som gäller den nuvarande universumtidsåldern.
22:4.6 (247.5) Denna grupp av söner befattar sig huvudsakligen, men inte enbart, med de tjänster som berör uppstigningsskedet för tidens och rymdens dödliga. Om det någonsin råder osäkerhet om en dödlig varelses ståndpunkt, avgörs frågan genom hänvändelse till en uppstigningskommission bestående av en Mäktig Budbärare, en av De med Stor Auktoritet och en av De utan Namn och Nummer.
22:4.7 (247.6) Ni dödliga som läser detta budskap må kanske själva stiga upp till Paradiset, få ta emot Treenighetens omfamning, i en avlägsen framtida tidsålder knytas till Dagarnas Fornas tjänst i ett av de sju superuniverserna och någon gång anvisas att utvidga sanningens uppenbarelse på någon evolverande bebodd planet, just så som jag nu fungerar på Urantia.
22:5.1 (247.7) De Treenigade Väktarna är Utväljningens Treenigade Söner. Inte endast era släkten och andra dödliga av överlevnadsvärde färdas genom Havona, uppnår Paradiset och finner sig ibland bestämda till superuniversumtjänst tillsammans med Treenighetens Stationära Söner, utan även era trogna serafiska beskyddare och era lika trogna medarbetare, mellanvarelserna, kan också bli kandidater för samma Treenighetens erkänsla och samma höga personlighetsbestämmelse.
22:5.2 (248.1) Treenigade Väktare är uppstigna serafer och omvandlade mellanvarelser som har färdats genom Havona, uppnått Paradiset och Finalitkåren. Därefter omfamnades de av Paradistreenigheten och anvisades tjänst hos Dagarnas Forna.
22:5.3 (248.2) Kandidaterna för Treenighetens omfamning bland de uppstigna seraferna ges denna erkänsla på grund av sitt modiga samarbete med någon uppstigen dödlig som nådde upp till Finalitkåren och senare blev treenigad. Min egen serafiska beskyddare från det dödliga livsskedet kom igenom med mig, blev senare treenigad och är nu knuten till styrelsen i Uversa som en Treenigad Väktare.
22:5.4 (248.3) Så är det också med mellanvarelserna; många omvandlas och uppnår Paradiset, och tillsammans med seraferna — och av samma orsaker — omfamnas de av Treenigheten och förordnas till superuniverserna som Väktare.
22:5.5 (248.4) De Treenigade Väktarna omfamnas av Paradistreenigheten i grupper om sjuttiotusen, och en sjundedel av varje grupp anvisas till varje superuniversum. Det finns nu i tjänst i Orvonton något över tio miljoner av dessa betrodda och höga Väktare. De tjänar i Uversa och på högkvarterssfärerna i de större och mindre sektorerna. I sitt arbete assisteras de av en kår av flera miljarder sekonafer och andra dugliga superuniversumpersonligheter.
22:5.6 (248.5) De Treenigade Väktarna börjar sin karriär som väktare, och de fortsätter som sådana i superstyrelsernas ärenden. På sätt och vis är de tjänsteinnehavare vid regeringarna i sina superuniverser, men de har inte att göra med individer såsom de Himmelska Beskyddarna. De Treenigade Väktarna administrerar gruppärenden och utvecklar kollektiva projekt. De är väktare för register, planer och institutioner; de verkar som förvaltare för projekt, personlighetsgrupper, uppstigningsprojekt, morontiaplaner, universumprojekteringar och otaliga andra underhavanden.
22:6.1 (248.6) De Treenigade Ambassadörerna är den andra klassen av Utväljningens Treenigade Söner, och likt sina medarbetare, Väktarna, rekryteras de bland två typer av uppstigna varelser. Alla uppstigande dödliga fusioneras inte med Riktaren eller Fadern; en del fusioneras med Anden, en del med Sonen. En del av dessa med Anden eller Sonen fusionerade dödliga når fram till Havona och uppnår Paradiset. Bland dem som stigit upp till Paradiset utväljs kandidater att omfamnas av Treenigheten, och emellanåt treenigas de i grupper om sjutusen. De förordnas sedan till superuniverserna som Dagarnas Fornas Treenigade Ambassadörer. Nästan en halv miljard är registrerade i Uversa.
22:6.2 (248.7) Treenigade Ambassadörer utväljs att omfamnas av Treenigheten enligt rekommendation av deras lärare i Havona. De utgör de bästa sinnena i sina respektive grupper och är därför bäst kvalificerade att hjälpa superuniversernas härskare att förstå och administrera de världars intressen från vilka de dödliga som har fusionerats med Anden härstammar. De med Sonen fusionerade Ambassadörerna är till stor hjälp när vi behandlar problem som berör den med Sonen fusionerade personlighetsklassen.
22:6.3 (248.8) De Treenigade Ambassadörerna är Dagarnas Fornas emissarier för varje syfte, till varje värld eller universum inom superuniversumet för deras förordnande. De utför speciell och viktig tjänst i de mindre sektorernas högkvarter, och de uträttar de otaliga diverseuppgifterna i ett superuniversum. De är superregeringarnas nödfalls- eller reservkår bland de Treenigade Sönerna, och de är därför tillgängliga för en stor mängd olika uppdrag. I fråga om superuniversernas angelägenheter sysslar de med tusentals arbetsuppgifter som det är omöjligt att beskriva för människosinnet då det inte på Urantia försiggår någonting som på något sätt skulle kunna jämföras med dessa aktiviteter.
22:7.1 (249.1) Jag kan inte helt förklara för det materiella sinnet den upplevelse som utgör den suprema skapande akten för fulländade och fullbordade andliga varelser: treenigandet. Treenigandets förfaranden ingår bland Vicegeringtons och Solitaringtons hemligheter och kan uppenbaras för och förstås av inga andra än de som har genomgått dessa unika erfarenheter. Därför är det inte möjligt för någon varelse att för människans sinne med framgång beskriva naturen av och innebörden i detta mycket speciella utförande.
22:7.2 (249.2) Förutom Gudomarna är det endast Paradis-Havonapersonligheter och vissa medlemmar i var och en av finalitkårerna som deltar i treenigande. Under vissa specialiserade förhållanden av paradisfulländning kan dessa ädla varelser inlåta sig på det unika äventyret att ge identitet åt ett begrepp, och mången gång lyckas de åstadkomma en ny varelse: en av skapade varelser treenigad son.
22:7.3 (249.3) Förhärligade skapade varelser som inlåter sig på sådana äventyr som innebär treenigande får ta del i endast en sådan erfarenhet, medan det inte ser ut att finnas någon gräns för fortsatt utförande av treeniganden när det gäller Paradisets Gudomar. Gudomen förefaller att vara begränsad endast i ett avseende: det kan finnas endast en Ursprunglig och Oändlig Ande, endast en infinit verkställare av Faderns och Sonens förenade vilja.
22:7.4 (249.4) De uppstigna dödliga finaliterna som har fusionerat med Riktare och uppnått vissa nivåer av Paradisets kultur och andliga utveckling hör till dem som kan försöka sig på att treeniga en skapad varelse. Grupperingar av dödliga finaliter som är stationerade i Paradiset beviljas en viloperiod vart tusende år av Havona-tid. Dessa finaliter kan välja bland sju olika sätt att använda denna uppdragsfria period, och ett av dessa sätt är att i förening med någon medfinaliter eller någon Paradis-Havonapersonlighet försöka utföra treenigande av en skapad varelse.
22:7.5 (249.5) Om två dödliga finaliter genom att gå inför Totaluniversums Arkitekter visar att de oberoende av varandra har valt ett identiskt begrepp för treenigande har Arkitekterna enligt eget omdöme befogenhet att kungöra tillåtelse för dessa förhärligade dödliga uppstigande att förlänga sin viloperiod och dra sig tillbaka för en tid till sektorn för treenigande för Paradisets Medborgare. Om de vid slutet av detta tilldelade tillbakadragande anmäler att de enskilt och gemensamt har valt att göra det paradisiska försöket att förandliga, idealisera och aktualera ett utvalt och ursprungligt begrepp som inte tidigare har treenigats, då ger Härskarande Nummer Sju order om bemyndigande för ett sådant speciellt företag.
22:7.6 (249.6) Dessa äventyr tar ibland otroligt långa tidsperioder i anspråk; en tidsålder ser ut att passera innan dessa trogna och beslutsamma före detta dödliga — och ibland Paradis-Havonapersonligheter — slutligen når sitt mål, verkligen lyckas ge sitt valda begrepp av universell sanning aktual tillvaro. Och dessa hängivna par lyckas inte alltid; mången gång misslyckas de, och detta utan att man kan upptäcka något fel hos dem. De kandidater för treenigande som sålunda misslyckas upptas i en speciell grupp av finaliter. De betecknas som varelser som har gjort det suprema försöket och har utstått den suprema besvikelsen. När Paradisets Gudomar förenas i avsikt att treeniga lyckas de alltid, men detta gäller inte ett homogent par av skapade varelser, försöket till förening mellan två medlemmar av samma varelseklass.
22:7.7 (250.1) När en ny och ursprunglig varelse treenigas av Gudarna förblir de gudomliga föräldrarna oförändrade till sin gudomspotential; men när upphöjda skapade varelser utför en sådan skapande handling undergår den ene av de kontrakterande och deltagande individerna en unik personlighetsförändring. De två föräldrarna till en av skapade varelser treenigad son blir i viss bemärkelse andligen som en. Vi tror att denna tvåförening av vissa andliga faser i personligheten antagligen kommer att bestå till den tid då den Supreme Varelsen har uppnått full och avslutad personlighetsmanifestation i storuniversum.
22:7.8 (250.2) Samtidigt med uppkomsten av en ny av skapade varelser treenigad son, inträffar denna funktionella andliga förening av de två föräldrarna; de två treenigande föräldrarna blir ett på den ultimata funktionella nivån. Ingen skapad varelse i universum kan helt förklara detta förvånande fenomen; det är en närapå gudomlig erfarenhet. När Fadern och Sonen förenades för att göra den Oändlige Anden evig, blev de efter fullbordat syfte omedelbart som en och har sedan dess varit ett. Och fastän föreningen mellan två skapade treenighetsvarelser är i linje med den infinita omfattningen av den fulländade gudomsföreningen mellan den Universelle Fadern och den Evige Sonen, är följdverkningarna av det treenigande som utförs av skapade varelser inte eviga till sin natur; de kommer att upphöra då de erfarenhetsmässiga Gudomarna har uppnått färdig faktisk existens.
22:7.9 (250.3) Fastän dessa föräldrar till treenigade söner blir som en i sina universumuppdrag räknas de fortsättningsvis som två personligheter i Finalitkårens sammansättning och personregister, såväl som i registret hos Totaluniversums Arkitekter. Under innevarande universumtidsålder är alla föräldrar som förenas av treenigande oskiljaktiga till uppdrag och funktion; dit den ene far, far ock den andra; det den ene gör, gör ock den andra. Om föräldrarnas tvåförening innebär en förening mellan en dödlig (eller annan) finalit och en Paradis-Havonapersonlighet fungerar de förenade föräldravarelserna varken tillsammans med paradisborna, havonaborna eller finaliterna. Sådana blandade föreningar av varelser samlas i en speciell kår bestående av liknande varelser. Och i alla föreningar för treenigande, blandade eller ej, är föräldravarelserna medvetna om och kan kommunicera med varandra, och de kan utföra uppgifter som ingendera tidigare kunde ha klarat av.
22:7.10 (250.4) De Sju Härskarandarna har behörighet att godkänna föreningen mellan finaliter och Paradis-Havonapersonligheter för treenigande, och dessa blandade förbindelser är alltid framgångsrika. De magnifika treenigade söner som kommer till på detta sätt är uttryck för begrepp som inte lämpar sig att förstås vare sig av Paradisets eviga skapade eller av rymdens tidsvarelser; de blir därför skyddslingar hos Totaluniversums Arkitekter. Dessa ödesbestämmelsens treenigade söner förkroppsligar idéer, ideal och erfarenhet som uppenbarligen hänför sig till en kommande universumtidsålder och därför inte har något omedelbart praktiskt värde för administrationen i vare sig superuniverserna eller centraluniversumet. Dessa unika söner till tidens barn och evighetens medborgare hålls alla i reserv i Vicegerington, där de är sysselsatta med att studera tidens begrepp och evighetens realiteter i en speciell sektor av sfären som upptas av Skaparsonkårens hemliga högskolor.
22:7.11 (251.1) Den Suprema varelsen utgör en förening av tre faser av gudomsrealitet: Gud den Supreme, den andliga föreningen av vissa finita aspekter hos Paradistreenigheten; den Allsmäktige Supreme, maktföreningen av storuniversums Skapare; och det Suprema Sinnet, det individuella bidraget från det Tredje Ursprunget och Centret och hans jämställda till den Suprema Varelsens realitet. I sina äventyr som syftar till treenigande är de storartade skapade varelserna i centraluniversumet och Paradiset sysselsatta med en trefaldig utforskning av den Supremes Gudom, vilket leder till att det uppstår tre klasser av söner, treenigade av de skapade:
22:7.12 (251.2) 1. Av uppstigna varelser treenigade Söner. I sina skapande strävanden försöker finaliterna treeniga vissa av den Allsmäktige Supremes begreppsmässiga realiteter, vilka de erfarenhetsmässigt har förvärvat under sin uppstigning genom tid och rymd till Paradiset.
22:7.13 (251.3) 2. Av Paradis-Havonapersonligheter treenigade Söner. Paradismedborgarnas och havoniternas kreativa strävanden resulterar i treenigandet av vissa höga andliga aspekter hos den Suprema Varelsen, vilka de erfarenhetsmässigt har förvärvat på en supersuprem bakgrund gränsande till den Ultimate och den Evige.
22:7.14 (251.4) 3. Ödesbestämmelsens treenigade Söner. Men när en finalit och en paradishavonit tillsammans treenigar en ny varelse får denna gemensamma strävan följdverkningar i vissa faser av det Suprema-Ultimata Sinnet. De treenigade söner som detta resulterar i är överskapelsemässiga; de företräder den Supreme-Ultimate Gudomens aktualheter som inte på annat sätt har uppnåtts erfarenhetsmässigt och som därför automatiskt faller inom området för Totaluniversums Arkitekter, beskyddarna av de ting som överskrider skapelsegränserna i den nuvarande universumtidsåldern. Ödesbestämmelsens treenigade söner förkroppsligar vissa aspekter av den Supreme-Ultimates ouppenbarade totaluniversumfunktion. Vi vet inte särskilt mycket om dessa tidens och evighetens gemensamma barn, men vi vet mycket mer än vi tillåts uppenbara.
22:8.1 (251.5) Förutom de av skapade varelser treenigade sönerna som har beskrivits i denna berättelse, finns det talrika ouppenbarade klasser av varelser som har treenigats av skapade varelser: olika efterkommande från mångahanda förbindelser mellan personligheter från sju finalitkårer och Paradis-Havonapersonligheter. Men alla dessa varelser, uppenbarade och ouppenbarade, som har treenigats av skapade varelser, är begåvade med personlighet av den Universelle Fadern.
22:8.2 (251.6) När de nya av uppstigna varelser treenigade och av Paradis-Havonapersonligheter treenigade sönerna är unga och oskolade sänds de vanligen för långa tjänstperioder till den Oändlige Andens sju paradissfärer, där de tjänar under överinseende av de Sju Suprema Verkställarna. Senare kan de antas av Treenighetens Undervisande Söner för ytterligare träning i de lokala universerna.
22:8.3 (251.7) Dessa adopterade söner med ursprung i höga och förhärligade skapade varelser är lärlingar, elevbiträden, hos de Undervisande Sönerna, och när det gäller klassificeringen räknas de ofta tillfälligtvis samman med dessa Söner. De får utföra, och gör det, många ädla uppdrag som kräver självförsakelse till förmån för de områden som de har valt för sin tjänst.
22:8.4 (251.8) De Undervisande Sönerna i de lokala universerna kan nominera sina treenigade skyddslingar för att omfamnas av Paradistreenigheten. Då de återvänder från denna omfamning som Tulländningens Treenigade Söner inträder de i tjänst hos Dagarnas Forna i de sju superuniverserna, vilket är den nu kända bestämmelsen för denna unika grupp av två gånger treenigade varelser.
22:8.5 (252.1) Alla av-skapade-varelser-treenigade söner omfamnas inte av Treenigheten; många blir medarbetare och ambassadörer i tjänst hos Paradisets Sju Härskarandar, superuniversernas Återspeglande Andar och de lokala skapelsernas Moderandar. En del antar speciella uppdrag på den eviga Ön. Andra kan inträda i specialtjänst i Faderns hemliga världar och på Andens sfärer i Paradiset. Så småningom finner mången vägen till den gemensamma kåren för de Treenigade Sönerna på den inre kretsen i Havona.
22:8.6 (252.2) Med undantag för Fulländningens Treenigade Söner och de som samlas i Vicegerington förefaller den suprema ödesbestämmelsen för alla av skapade varelser treenigade söner att vara inträde i de Treenigade Finaliternas Kår, en av Paradisets sju Finalitkårer.
22:9.1 (252.3) Av-skapade-varelser-treenigade söner omfamnas av Paradistreenigheten i grupper om sjutusen. Dessa treenigade efterkommande till fullbordade människor och Paradis-Havonapersonligheter omfamnas alla på samma sätt av Gudomarna, men de skickas till superuniverserna enligt råd av deras tidigare instruktörer, Treenighetens Undervisande Söner. De med mera acceptabel tjänst bakom sig förordnas till Höga Söners Assistenter; de som har utmärkt sig mindre i sin verksamhet utnämns till Himmelska Beskyddare.
22:9.2 (252.4) När dessa unika varelser har omfamnats av Treenigheten blir de värdefulla medhjälpare till superuniversernas styrelser. De är förtrogna med de frågor som berör uppstigningsskedet, inte som följd av personlig uppstigning men som resultat av sin tjänst hos Treenighetens Undervisande Söner i världarna i rymden.
22:9.3 (252.5) Nästan en miljard Himmelska Beskyddare har förordnats till Orvonton. De har i huvudsak hänförts till Dagarnas Fulländades administration på de större sektorernas högkvarter och assisteras dugligt av en kår av Son-fusionerade uppstigna dödliga.
22:9.4 (252.6) De Himmelska Beskyddarna är tjänstemän vid Dagarnas Fornas domstolar, och de fungerar som bud och överbringare av stämningar och beslut från de olika tribunalerna i superuniversernas styrelser. De utför häktningarna för Dagarnas Forna; de färdas ut från Uversa för att hämta med sig de varelser vilkas närvaro fordras inför superuniversumets domare; de verkställer besluten om arrestering av varje personlighet i superuniversumet. De åtföljer också med Anden fusionerade dödliga från de lokala universerna när dessas närvaro av någon orsak fordras i Uversa.
22:9.5 (252.7) De Himmelska Beskyddarna och deras medarbetare de Höga Sönernas Assistenter har aldrig haft Riktare. De är inte heller fusionerade med Sonen eller Anden. Paradistreenighetens omfamning kompenserar emellertid Fulländningens Treenigade Söners ofusionerade status. Treenighetsomfamningen kan verka endast på den idé som har personifierats i en av skapade varelser treenigad son, så att den omfamnade sonen i övrigt förblir oförändrad, men en sådan begränsning inträffar endast när så har planerats.
22:9.6 (252.8) Dessa två gånger treenigade söner är underbara varelser, men de är varken lika mångsidiga eller pålitliga som sina uppstigna medarbetare; de saknar den oerhörda och djupa personliga erfarenhet som resten av sönerna i denna grupp har förvärvat genom att faktiskt kliva upp till härligheten från rymdens mörka domäner. Vi som har det uppstigande livsskedet bakom oss älskar dem och gör allt i vår makt för att kompensera deras brister, men de får oss alltid att vara tacksamma för vårt ringa ursprung och vår förmåga till erfarenhet. Deras villighet att inse och erkänna sina brister i fråga om universumuppstigningens erfarenhetsmöjliga realiteter är överjordiskt vacker och ibland helt rörande patetisk.
22:9.7 (253.1) Fulländningens Treenigade Söner är begränsade i motsats till andra treenigade söner emedan de saknar erfarenhetsmässig förmåga i tid och rymd. I fråga om erfarenhet är de bristfälliga trots sin långa träning hos de Suprema Verkställarna och de Undervisande Sönerna, och om så ej vore skulle deras erfarenhetsmässiga mättnad hindra dem från att bli lämnade i reserv för att förvärva erfarenhet i en framtida universumtidsålder. Det finns helt enkelt ingenting i hela den universella tillvaron som kan ersätta faktisk personlig erfarenhet, och dessa söner som har treenigats av skapade varelser hålls i reserv för erfarenhetsmässig verksamhet i någon framtida universumepok.
22:9.8 (253.2) I mansoniavärldarna har jag ofta sett dessa värdiga tjänstemän vid superuniversums höga domstolar titta så längtansfullt och vädjande på även sådana som nyligen har anlänt från de evolutionära världarna i rymden, att man inte kunde låta bli att inse att dessa innehavare av icke-erfarenhetsbaserat treenigande verkligen avundades sina förment mindre lyckosamma bröder som stiger upp längs den universella vägen med steg av äkta erfarenhet och verkligt levande. Trots sina handikapp och begränsningar är de en underbart nyttig och ständigt villig kår av arbetare när det gäller förverkligandet av superuniversumregeringarnas komplicerade administrativa planer.
22:10.1 (253.3) De Höga Sönernas Assistenter är den förnämsta gruppen bland de ånyo treenigade sönerna till förhärligade uppstigna varelser från de Dödligas Finalitkår och Paradis-Havonapersonligheter, deras eviga medarbetare. De anvisas tjänst och funktion i superuniverserna som personliga medhjälpare till höga söner i Dagarnas Fornas regeringar. De kunde lämpligen kallas privatsekreterare. De verkar emellanåt som tjänstemän i de höga sönernas speciella kommissioner och andra gruppsammanslutningar. De betjänar Visdomens Fulländare, Gudomliga Rådgivare, Universella Censorer, Mäktiga Budbärare, De med Stor Auktoritet och De utan Namn och Nummer.
22:10.2 (253.4) Om jag i diskussionen om de Himmelska Beskyddarna förefaller att ha poängterat begränsningarna och handikappen hos dessa två gånger treenigade söner, så låt mig nu i rättvisans namn fästa uppmärksamheten på deras ena mycket starka sida, en egenskap som gör dem nästan ovärderliga för oss. Dessa varelser har själva sin existens att tacka för det faktum att de är personifikationen av ett enda och supremt begrepp. De förkroppsligar som personlighet någon gudomlig idé, något universellt ideal som aldrig tidigare har uttänkts, uttryckts eller treenigats. Och de har senare omfamnats av Treenigheten; sålunda uttrycker och faktiskt förkroppsligar de just den visdom hos den gudomliga Treenigheten som gäller idén och idealet för deras personlighetsexistens. I den mån detta speciella begrepp kan uppenbaras för universerna, förkroppsligar dessa personligheter allt det som förståndet hos någon skapad eller Skapare någonsin skulle kunna uttänka, uttrycka eller exemplifiera. De är denna idé personifierad.
22:10.3 (253.5) Kan ni inte se att sådana levande koncentrationer av ett enda supremt begrepp av universell realitet är till outsäglig hjälp för dem som har anförtrotts administrationen av superuniverserna?
22:10.4 (254.1) För inte länge sedan bestämdes jag att leda en kommission på sex — en av varje av de höga sönerna — med uppgift att studera tre problem angående en grupp av nya universer i de södra delarna av Orvonton. Jag blev mycket starkt medveten om värdet av de Höga Sönernas Assistenter när jag hos ledaren för deras klass i Uversa anhöll om temporärt tilldelande av sådana sekreterare till min kommission. Idén som gällde vårt första problem representerades av en av de Höga Sönernas Assistenter i Uversa som genast knöts till vår grupp. Vårt andra problem förkroppsligades av en av de Höga Sönernas Assistenter anvisad till superuniversum nummer tre. Vi fick mycken hjälp från denna källa genom centraluniversumets informationscentral för koordinering och spridning av väsentlig kunskap, men ingenting jämförbart med den hjälp som erbjöds av den faktiska närvaron av en personlighet som är ett begrepp treenigat i suprematet av skapade varelser och treenigat i slutlighet av Gudomen. Beträffande vårt tredje problem avslöjade Paradisets register att en sådan idé aldrig hade blivit treenigad av skapade varelser.
22:10.5 (254.2) Höga Söners Assistenter är unika och ursprungliga personaliseringar av ofantliga begrepp och oerhörda ideal. Och som sådana kan de från tid efter annan på ett obeskrivbart sätt belysa våra överläggningar. Då jag verkar i något avlägset uppdrag ute i rymdens universer, tänk vad det betyder i fråga om hjälp om jag har lyckan att ha knuten till mitt uppdrag en av de Höga Sönernas Assistenter som är det gudomliga begreppets fullhet beträffande just det problem som jag har blivit sänd att ta itu med och lösa; och jag har upprepade gånger fått erfara just detta. Den enda svårigheten med denna plan är att inget superuniversum kan ha en fullständig uppsättning av dessa treenigade idéer; vi får endast en sjundedel av dessa varelser; därför är det endast i ungefär ett fall av sju som vi har nöjet att ha dessa varelser personligen med oss även då registren utvisar att idén har treenigats.
22:10.6 (254.3) Vi skulle med stor fördel kunna använda ett mycket större antal av dessa varelser i Uversa. På grund av deras stora värde för superuniversernas administration uppmuntrar vi på alla möjliga sätt pilgrimerna från rymden och även Paradisets invånare att försöka sig på treenigande efter det att de har överfört till varandra de erfarenhetsmässiga realiteter som är väsentliga för att förverkliga dessa skapande äventyr.
22:10.7 (254.4) Vi har nu i vårt superuniversum ungefär en och en kvarts miljon Höga Söners Assistenter, och de tjänar både i de större och de mindre sektorerna, så som de även verkar i Uversa. De följer ofta med oss på våra uppdrag till de avlägsna universerna. De Höga Sönernas Assistenter är inte stadigvarande bestämda åt någon Son eller till någon kommission. De befinner sig i ständig cirkulation och tjänar var den idé eller det ideal, som de är, bäst kan främja Paradistreenighetens eviga syfte vilkens söner de har blivit.
22:10.8 (254.5) De är rörande tillgivna, ypperligt lojala, utomordentligt intelligenta, supremt visa — beträffande en enda idé — och överjordiskt ödmjuka. Samtidigt som de kan ge er hela universums lärdom om sin ena idé eller sitt ena ideal är det nära nog patetiskt att observera dem söka kunskap och information om en massa andra frågor, till och med från de uppstigande dödliga.
22:10.9 (254.6) Och detta är berättelsen om ursprunget, naturen och verksamheten som är utmärkande för vissa av dem som kallas Guds Treenigade Söner, i synnerhet dem som har fått del av Paradistreenighetens gudomliga omfamning och som sedan har anvisats tjänst i superuniverserna för att där hänge sig åt klokt och förståelsefullt samarbete med Dagarnas Fornas administratörer i deras outtröttliga strävan att för de uppstigande dödliga från tiden underlätta framskridandet inåt mot deras omedelbara bestämmelse i Havona och deras slutliga mål i Paradiset.
22:10.10 (255.1) [Berättat av en Mäktig Budbärare, medlem av uppenbarelsekåren från Orvonton.]
Urantiaboken
Kapitel 23
23:0.1 (256.1) DE Ensamma Budbärarna är Samskaparens personliga och universella kår; de är den första och äldsta klassen av den Oändlige Andens Högre Personligheter. De representerar den Oändlige Andens första skapande handling i ensam verksamhet för att ge existens åt ensamma personlighetsandar. Varken Fadern eller Sonen deltog direkt i detta överväldigande förandligande.
23:0.2 (256.2) Dessa andebudbärare personaliserades genom en enda skapelseakt och deras antal är konstant. Även fast jag har en av dessa extraordinära varelser associerad med mig på detta nuvarande uppdrag, vet jag inte hur många sådana personligheter existerar i universernas universum. Jag vet endast emellanåt hur många som enligt registeranteckningarna för tillfället tjänstgör inom området för vårt superuniversums jurisdiktion. I den senaste rapporten från Uversa ser jag att nästan 7.690 biljoner Ensamma Budbärare då verkade inom gränserna för Orvonton; och jag antar att detta är betydligt mindre än en sjundedel av deras totala antal.
23:1.1 (256.3) Omedelbart efter det att Havonakretsarnas Sju Andar hade skapats gav den Oändlige Anden tillvaro åt de Ensamma Budbärarnas väldiga kår. Det finns ingen del av den universella skapelsen, förutom Paradiset och Havonakretsarna, som har existerat före de Ensamma Budbärarna; de har verkat överallt i storuniversum nästan i evighet. De är fundamentala för det gudomliga förfarande genom vilket den Oändlige Anden uppenbarar sig för, och får personlig kontakt med, de vidsträckta skapelserna i tid och rymd.
23:1.2 (256.4) Trots att dessa budbärare existerar från tiden nära evigheten är de alla medvetna om att deras jag har en begynnelse. De är medvetna om tid, och de är de första i den Oändlige Andens skapelse som har ett sådant tidsmedvetande. De är den Oändlige Andens förstfödda varelser som personaliseras i tiden och förandligas i rymden.
23:1.3 (256.5) Dessa ensamma andar uppkom vid tidens gryning som fullt utvecklade och fulländat utrustade andevarelser. De är alla jämlika och det finns inga klasser eller underavdelningar grundade på personliga olikheter. Klassificeringen av dem bygger helt på den typ av arbete som de från tid till annan har blivit anvisade.
23:1.4 (256.6) De dödliga börjar som nästan helt materiella varelser i rymdens världar och stiger upp inåt mot de Stora Centren; dessa ensamma andar börjar i alltings centrum och längtar efter uppdrag i de avlägsna skapelserna, även i de enskilda världarna i de yttersta lokala universerna och rentav längre bort.
23:1.5 (256.7) Fastän de kallas Ensamma Budbärare känner de sig inte som ensamma andar, ty de tycker verkligen om att arbeta ensamma. De är de enda varelserna i hela skapelsen som kan njuta av ensamheten, och som gör det, även om de lika mycket njuter av samvaro med de mycket få klasser av förståndsvarelser i universum med vilka de kan umgås broderligt.
23:1.6 (257.1) De Ensamma Budbärarna är inte isolerade i sin tjänst; de är ständigt i kontakt med intellektens ymnighet i hela skapelsen, emedan de har förmågan att ”inlyssna” på alla informationsutsändningar i de världar där de vistas. De kan också stå i ömsesidig förbindelse med medlemmar av sin egen omedelbara kår, de varelser som gör samma slags arbete i samma superuniversum. De skulle kunna stå i kontakt även med andra av sin klass, men har blivit beordrade av de Sju Härskarandarnas råd att inte göra det, och de är en lojal grupp; de är inte olydiga eller försumliga. Det finns ingen anteckning om att en Ensam Budbärare någonsin skulle ha förirrat sig in i mörkret.
23:1.7 (257.2) De Ensamma Budbärarna är likt Universums Styrkeledare bland de mycket få typer av överallt verkande varelser som är undantagna från möjligheten att bli häktade eller anhållna av tidens och rymdens tribunaler. De kan inte bli kallade att inställa sig inför någon annan än de Sju Härskarandarna, men enligt alla krönikor i totaluniversum har detta råd i Paradiset aldrig sammankallats för att döma i ett mål mot en Ensam Budbärare.
23:1.8 (257.3) Dessa budbärare med ensamma uppdrag är en pålitlig, tillitsfull, mångkunnig, genomandlig och vida förståelsefull grupp av skapade varelser som härstammar från det Tredje Ursprunget och Centret; de verkar med behörighet av den Oändlige Anden bosatt på Paradisets centrala Ö och såsom denne är personaliserad på högkvarterssfärerna i de lokala universerna. De är ständigt knutna till den direkta krets som utgår från den Oändlige Anden, även då de verkar i de lokala skapelserna under det omedelbara inflytandet från lokaluniversumets Moderande.
23:1.9 (257.4) Det finns en teknisk orsak till att dessa Ensamma Budbärare måste resa och arbeta ensamma. För korta perioder och när stationerade kan de samarbeta i grupp, men när de är sålunda församlade är de helt avskurna från paradiskretsens stöd och ledning; de är helt isolerade. När de befinner sig i transit eller när de verkar på rymdens kretsar och i tidens strömmar, och om två eller flera av denna klass då kommer nära varandra bryts förbindelsen med de högre cirkulerande krafterna för båda eller alla. De ”får kortslutning”, så som ni symboliskt må beskriva det. Därför har de inbyggt i sig ett automatiskt alarm, en varnande signal, som ofelbart informerar dem om hotande sammanstötningar och utan undantag håller dem tillräckligt långt från varandra för att inte störa deras korrekta och effektiva verksamhet. De har även en medfödd och automatisk förmåga att upptäcka och ange närheten av både Inspirerade Treenighetsandar och gudomliga Tankeriktare.
23:1.10 (257.5) Dessa budbärare besitter ingen förmåga till att utsträcka personligheten eller att reproducera sig, men det finns praktiskt taget inget arbete i universerna som de inte kan engagera sig i och till vilket de inte kan bidra med någonting väsentligt och nyttigt. I synnerhet är de stora inbesparare av tid för dem som är sysselsatta med att administrera universernas angelägenheter; och de assisterar oss alla, från de högsta till de lägsta.
23:2.1 (257.6) De Ensamma Budbärarna är inte stadigvarande knutna till någon enskild eller grupp av himmelska personligheter. De är alltid i tjänst enligt uppdrag och arbetar då under omedelbar överinsyn av dem som styr områdena de är knutna till. För sig själva har de varken organisation eller styrelse av något slag; de är Ensamma Budbärare.
23:2.2 (258.1) De Ensamma Budbärarna är förordnade av den Oändlige Anden till följande sju tjänstegrupperingar:
23:2.3 (258.2) 1. Paradistreenighetens Budbärare.
23:2.4 (258.3) 2. Havonakretsarnas Budbärare.
23:2.5 (258.4) 3. Superuniversernas Budbärare.
23:2.6 (258.5) 4. De lokala universernas Budbärare.
23:2.7 (258.6) 5. Utforskare med öppet uppdrag.
23:2.8 (258.7) 6. Ambassadörer och Emissarier med specialuppdrag.
23:2.9 (258.8) 7. Sanningsuppenbarare.
23:2.10 (258.9) Dessa andebudbärare är i varje avseende utbytbara från en typ av tjänst till en annan; sådana överföringar sker ständigt. Det finns inga skilda klasser av Ensamma Budbärare; de är andligen lika och i varje avseende jämlika. Fastän de i allmänhet betecknas med nummer känner den Oändlige Anden dem med deras personliga namn. De övriga av oss känner dem enligt det namn eller nummer som betecknar deras pågående uppdrag.
23:2.11 (258.10) 1. Paradistreenighetens Budbärare. Jag har inte tillåtelse att uppenbara särskilt mycket om vad det är för arbete som denna grupp av budbärare anvisad till Treenigheten utför. De är Gudomarnas betrodda och hemliga tjänare, och då de har anförtrotts speciella meddelanden som innehåller Gudarnas ouppenbarade planer och framtida ledning vet man inte att de någonsin skulle ha avslöjat en hemlighet eller svikit den tillit som har satts till deras klass. Och allt detta berättas i detta sammanhang, inte för att skryta med deras fulländning, utan snarare för att påpeka att Gudarna kan skapa, och skapar, fulländade varelser.
23:2.12 (258.11) Förvirringen och oordningen på Urantia betyder inte att Paradisets Härskare vare sig saknar intresse eller förmåga att sköta saker och ting annorlunda. Skaparna har full förmåga att göra Urantia till ett sannskyldigt paradis, men ett sådant Eden skulle inte bidra till att utveckla de starka, ädla och erfarna karaktärer som Gudarna förvisso hamrar ut i er värld mellan nödvändighetens städ och våndans slägga. Era bekymmer och sorger, era prövningar och besvikelser, är precis lika mycket en del av den gudomliga planen på er sfär som den utsökta fulländningen och alltings infinita anpassning till sitt suprema syfte i världarna i det centrala och fulländade universumet.
23:2.13 (258.12) 2. Havonakretsarnas Budbärare. Under hela ert uppstigningsskede kommer ni vagt, men i tilltagande grad att kunna upptäcka de Ensamma Budbärarnas närvaro, men inte förrän ni når fram till Havona känner ni ofelbart igen dem. De första budbärarna som ni möter ansikte mot ansikte är budbärarna på kretsarna i Havona.
23:2.14 (258.13) De Ensamma Budbärarna har speciella förhållanden till de infödda i världarna i Havona. Dessa budbärare, som är så funktionellt handikappade när de associerar sig med varandra, kan ha, och har, en mycket nära och personlig gemenskap med de infödda i Havona. Men det är helt omöjligt att till människans sinne förmedla en uppfattning om den suprema tillfredsställelse som följer av kontakten mellan dessa gudomligt fulländade varelsers sinnen och sådana nära nog transcendenta personligheters andar.
23:2.15 (259.1) 3. Superuniversernas Budbärare. Dagarnas Forna, dessa personligheter med treenighetsursprung som styr de sju superuniversernas öden, dessa trion av gudomlig makt och administrativ visdom, är rikligt försedda med Ensamma Budbärare. Det är endast genom denna klass av budbärare som de treeniga härskarna i ett superuniversum direkt och personligen kan kommunicera med härskarna i ett annat superuniversum. De Ensamma Budbärarna är den enda tillgängliga typen av andeförståndsvarelser — möjligen med undantag för de Inspirerade Treenighetsandarna — som kan sändas från högkvarteret i ett superuniversum direkt till högkvarteret i ett annat. Alla andra personligheter måste göra sådana färder via Havona och Härskarandarnas exekutiva världar.
23:2.16 (259.2) Det finns vissa sorters information som inte kan fås fram med vare sig Gravitationsbudbärare, återspegling eller informationsutsändning. Och när Dagarnas Forna vill vara säkra på dessa saker måste de sända en Ensam Budbärare till källan för den kunskapen. Långt före livet fanns på Urantia var den budbärare som nu är i mitt sällskap anvisad till ett uppdrag ut från Uversa till centraluniversumet — och var borta från namnuppropen i Orvonton under närmare en miljon år men återvände i sinom tid med den önskade informationen.
23:2.17 (259.3) Det finns ingen gräns för de Ensamma Budbärarnas tjänst i superuniverserna; de kan fungera som verkställare av de höga tribunalernas domar eller som insamlare av information för rikets bästa. Av alla superskapelser är Orvonton den som de helst tjänar i, emedan behovet här är störst och möjligheterna till en heroisk insats mångfaldiga. De mera nödställda världarna ger oss alla tillfredsställelsen av en mera fullödig verksamhet.
23:2.18 (259.4) 4. De lokala universernas Budbärare. Beträffande verksamheten i ett lokaluniversum finns det ingen gräns för de Ensamma Budbärarnas handlande. De är trogna uppenbarare av motiven och avsikten som lokaluniversumets Moderande har, fastän de är helt underställda den regerande Mästarsonen. Och detta gäller för alla budbärare som verkar i ett lokaluniversum, vare sig de färdas ut direkt från universumhögkvarteret eller tillfälligt fungerar i förbindelse med Konstellationsfäder, Systemhärskare eller Planetprinsar. Innan all makt har koncentrerats i händerna på en Skaparson i samband med hans upphöjelse till suverän härskare i sitt universum, fungerar dessa budbärare i lokaluniversumet under Dagarnas Fornas allmänna ledning och ansvarar omedelbart inför dessas lokala representant, Dagarnas Förenande.
23:2.19 (259.5) 5. Utforskare med öppet uppdrag. När de Ensamma Budbärarnas reservkår blir överbemannad utfärdar en av de Sju Suprema Styrkeledarna ett upprop om frivilliga för forskningsresor; och det råder aldrig brist på frivilliga, ty de fröjdas över att bli sända som fria och obehindrade utforskare, att uppleva spänningen i att finna de kärnenheter av nya världar och universer som håller på att bildas.
23:2.20 (259.6) De far iväg för att undersöka de ledtrådar som rymdens utgrundare inom verksamhetsområdena har gett dem. Otvivelaktigt känner Paradisets Gudomar till existensen av dessa oupptäckta energisystem i rymden, men de avslöjar aldrig sådan information. Om de Ensamma Budbärarna inte utforskade och kartlade dessa energicentra som nyligen börjat bildas, skulle dessa fenomen länge förbli obemärkta även för förståndsvarelserna i närbelägna världarna. De Ensamma Budbärarna är som klass starkt känsliga för gravitation; följaktligen kan de ibland upptäcka den sannolika närvaron av mycket små mörka planeter, just de världar som bäst lämpar sig för livsexperiment.
23:2.21 (260.1) Dessa budbärare och utforskare med öppet uppdrag patrullerar totaluniversum. De är ständigt ute på upptäcktsfärder till de okartlagda regionerna i hela yttre rymden. Väldigt mycket av den information vi har om händelser i yttre rymdens riken är tack vare de Ensamma Budbärarnas utforskningar, då de ofta arbetar och studerar tillsammans med de himmelska astronomerna.
23:2.22 (260.2) 6. Ambassadörer och Emissarier med specialuppdrag. Lokaluniverser inom samma superuniversum utbyter sedvanligen ambassadörer som är valda bland de infödda klassernas söner. Men för att undvika tidsspillan ombes Ensamma Budbärare ofta att resa som ambassadörer från en lokal skapelse till en annan, att representera och tolka ett rike för ett annat. Till exempel när man upptäcker en värld som nyligen har blivit bebodd kan det visa sig att den är så avlägsen i rymden, att det skulle ta lång tid för en änglaomsluten ambassadör att nå detta avlägsna universum. En serafomsluten varelse kan omöjligen överskrida hastigheten 899.370 urantiakilometer per sekund urantiatid. Massiva stjärnor, tvärströmmar, omvägar såväl som tangerande gravitationsfält tenderar alla att sänka hastigheten, så att hastigheten på en lång färd blir i medeltal omkring 885.000 kilometer per sekund.
23:2.23 (260.3) När det framgår att det skulle ta hundratals år för en infödd ambassadör att nå fram till ett avlägset lokaluniversum ombeds en Ensam Budbärare ofta att förflytta sig dit omedelbart för att verka som tillfällig ambassadör. Ensamma Budbärare kan färdas på mycket kort tid, inte oberoende av tid och rymd som Gravitationsbudbärarna, men nästan. Under andra omständigheter tjänar de också som emissarier med specialuppdrag.
23:2.24 (260.4) 7. Sanningsuppenbarare. De Ensamma Budbärarna anser uppdraget att uppenbara sanning som det högsta förtroendet för deras klass. Och de fungerar då och då i denna bemärkelse, från superuniverserna till de enskilda planeterna i rymden. De knyts ofta till kommissioner som sänds för att utvidga sanningens uppenbarelse i världar och lokalsystem.
23:3.1 (260.5) De Ensamma Budbärarna är den högsta typen av fulländade och förtroendefulla personligheter är tillgängliga i alla världar för snabb överföring av viktiga och brådskande meddelanden, när det är olämpligt att ty sig till tjänsten för informationsutsändning eller mekanismen för återspegling. De tjänar i en ändlös variation av uppdrag och hjälper de andliga och materiella varelserna i de olika världarna, i synnerhet när tidsfaktorn är inblandad. Av alla klasser som har anvisats till tjänst inom superuniversernas domäner är de de mest mångsidiga personaliserade varelser som kan komma så nära att trotsa tid och rymd.
23:3.2 (260.6) Universum är välförsett med andar som utnyttjar gravitationen för att förflytta sig; de kan bege sig vart som helst och när som helst — ögonblickligen — men de är inte personer. Vissa andra gravitationsfarare är personliga varelser, så som Gravitationsbudbärare och Transcendentala Upptecknare, men de är inte tillgängliga för superuniversernas och lokaluniversernas administratörer. Världarna vimlar av änglar, människor och andra högst personliga varelser, men de är handikappade av tid och rum. Den högsta möjliga hastigheten för de flesta icke-serafomslutna varelser är 299.790 av er världs kilometer per sekund av er tid; mellanvarelser och vissa andra kan uppnå dubbel hastighet, och gör det ofta — 599.580 kilometer per sekund — medan serafer och andra kan genomkorsa rymden med tredubbel hastighet, omkring 899.370 kilometer per sekund. Med undantag för de Ensamma Budbärarna finns det emellertid inga transport- eller budbärarpersonligheter som tjänstgör mellan gravitationsfararnas ögonblickliga hastighet och serafers jämförelsevis låga hastighet.
23:3.3 (261.1) Ensamma Budbärare anlitas därför vanligen för expediering och tjänst i sådana situationer där det är väsentligt med personlighet för att utföra uppdraget, och då man önskar undvika den tidsförlust som skulle förorsakas av att sända någon annan lätt tillgänglig typ av personlig budbärare. De är de enda definitivt personaliserade varelser som kan synkronisera sig med de kombinerade universella strömmarna i storuniversum. Deras hastighet då de korsar rymden varierar beroende på en stor mångfald av störande inflytanden, men registreringen utvisar att min medarbetande budbärare på sin resa för att utföra detta uppdrag färdades med en hastighet av 1.354.169.220.000 av era kilometer per sekund av er tid.
23:3.4 (261.2) Det övergår helt min förmåga att förklara för den materiella typen av sinne hur en ande kan vara en verklig person och samtidigt genomkorsa rymden med sådana oerhörda hastigheter. Men just dessa Ensamma Budbärare kommer verkligen till Urantia och beger sig därifrån med dessa ofattbara hastigheter; i själva verket skulle hela den universella administrationens struktur till stor del berövas sitt personliga element om så ej vore fallet.
23:3.5 (261.3) De Ensamma Budbärarna kan fungera som kommunikationslinjer i nödsituationer överallt i avlägsna rymdregioner, i områden som inte är inneslutna i storuniversums etablerade strömkretsar. Det visar sig att en budbärare som fungerar på detta sätt kan överföra ett budskap eller sända en impuls genom rymden till en annan budbärare på ungefär etthundra ljusårs avstånd, så som astronomerna på Urantia beräknar stjärnavstånd.
23:3.6 (261.4) Bland de oräkneliga varelser som samarbetar med oss vid skötseln av superuniversumets angelägenheter finns inga viktigare med tanke på praktisk nytta och tidbesparande hjälp. I rymdens universer måste vi räkna med tidens handikapp; därför är de Ensamma Budbärarna till så stor hjälp, då de till följd av sina personliga kommunikationsprivilegier är i någon mån oberoende av rymden och tack vare sina oerhörda färdhastigheter nära nog oberoende av tiden.
23:3.7 (261.5) Jag kan inte förklara för de dödliga på Urantia hur de Ensamma Budbärarna kan sakna gestalt och trots det ha verklig och definitiv personlighet. Även om de saknar den form som naturligt associeras med personlighet har de en andenärvaro som kan urskiljas av alla högre typer av andevarelser. De Ensamma Budbärarna är den enda klass av varelser som ser ut att ha närapå alla fördelar av en formlös ande i förening med en fulltfjädrad personlighets privilegier. De är sanna personer, och dock utrustade med nästan alla kännetecken på den opersonliga andemanifestationen.
23:3.8 (261.6) I de sju superuniverserna tenderar vanligen — men inte alltid — allting som ökar en varelses frigörelse från tidens och rymdens handikapp att i motsvarande mån minska personlighetsprivilegierna. De Ensamma Budbärarna är ett undantag från denna allmänna regel. De är i sina aktiviteter nästan obehindrade att använda alla de gränslösa kanalerna för andligt uttryck, gudomlig tjänst, personlig omvårdnad och kosmisk kommunikation. Om ni kunde se dessa mycket speciella varelser i ljuset av min erfarenhet av universumadministration skulle ni förstå hur svårt det vore att koordinera superuniversernas angelägenheter utan deras mångsidiga medverkan.
23:3.9 (262.1) Oberoende av hur mycket större hela universum kan tänkas bli kommer troligen inga flera Ensamma Budbärare någonsin att skapas. Då universernas antal ökar måste det utvidgade administrationsarbetet i tilltagande grad utföras av andra typer av andeomvårdare och av de varelser som får sitt ursprung i dessa nya skapelser, såsom de som skapas av Härskarsönerna och lokaluniversernas Moderandar.
23:4.1 (262.2) De Ensamma Budbärarna verkar vara personlighetskoordinatorer för alla typer av andevarelser. Deras verksamhet hjälper alla personligheter i den vidsträckta andliga världen att känna sig besläktade. De bidrar mycket till utvecklingen av ett medvetande om gruppidentitet hos alla andevarelser. Varje typ av andevarelser betjänas av speciella grupper av Ensamma Budbärare som befrämjar förmågan hos dessa varelser att förstå och umgås med alla andra typer och klasser, hur olika de än är.
23:4.2 (262.3) De Ensamma Budbärarna uppvisar en sådan häpnadsväckande förmåga att koordinera alla typer och klasser av finita personligheter — till och med att kontakta totaluniversumövervakarnas absonita regim — att vissa av oss antar att den Oändlige Andens skapande av dessa budbärare på något sätt anknyter till Samverkarens utgivande av Supremt-Ultimat Sinne.
23:4.3 (262.4) När en finalit och en Paradismedborgare i samarbete treenigar ett ”tidens och evighetens barn” — en handling som involverar den Supreme-Ultimates ouppenbarade sinnespotentialer — och när en sådan oklassificerad personlighet sänds till Vicegerington anvisas alltid en Ensam Budbärare (en förmodad personlighetspåföljd av utgivandet av ett sådant gudomssinne) som beskyddare och sällskap åt denne av-skapade-varelser-treenigade son. Denne budbärare åtföljer ödesbestämmelsens nye son till den värld han har anvisats och lämnar aldrig mera Vicegerington. När en Ensam Budbärare sålunda har knutits till öden som ett tidens och evighetens barn skall möta, överförs han för alltid till att övervakas endast av Totaluniversums Arkitekter. Vad framtiden för en sådan speciell förbindelse kan tänkas vara vet vi inte. Under tidsåldrars förlopp har dessa par av unika personligheter fortsatt att samlas i Vicegerington, men inte ens ett enda par har någonsin begett sig vidare därifrån.
23:4.4 (262.5) De Ensamma Budbärarnas antal är bestående, men treenigandet av ödesbestämmelsens söner är uppenbarligen ett obegränsat förfarande. Eftersom varje treenigad ödesbestämmelsens son har tilldelats en Ensam Budbärare förefaller det oss som om tillgången på budbärare någon gång i en avlägsen framtid skulle sina. Vem skall fortsätta deras arbete i storuniversum? Kommer deras tjänst att övertas av någon ny utveckling bland de Inspirerade Treenighetsandarna? Kommer storuniversum i en avlägsen framtid att närmare administreras av varelser med treenighetsursprung medan skapade varelser med enkelt och tvåfaldigt ursprung flyttar vidare till världarna i yttre rymden? Om budbärarna återvänder till sin tidigare tjänst kommer dessa ödesbestämmelsens söner att åtfölja dem? Kommer treenigandena mellan finaliter och paradis-havoniter att upphöra då mängden av Ensamma Budbärare har absorberats som beskyddare och sällskap för dessa ödesbestämmelsens söner? Skall alla våra effektiva Ensamma Budbärare koncentreras till Vicegerington? Kommer dessa mycket speciella andepersonligheter att för evigt förena sig med dessa treenigade söner med ouppenbarad bestämmelse? Vilken betydelse borde vi fästa vid det faktum att dessa par som samlas i Vicegerington står uteslutande under ledning av dessa mäktiga mysterievarelser, Totaluniversums Arkitekter? Dessa och många andra frågor ställer vi oss själva, och ställer vi till talrika andra klasser av himmelska varelser, men vi vet inte svaren.
23:4.5 (263.1) Detta genomförande tillsammans med många andra liknande händelser i universumadministrationen anger ofelbart att personalen i storuniversum, ja även i Havona och Paradiset, undergår en definitiv och viss omorganisation koordinerad med, och med avseende på, de omfattande energiutvecklingar som nu försiggår överallt i yttre rymdens riken.
23:4.6 (263.2) Vi är benägna att tro att den eviga framtiden kommer att bevittna sådana fenomen i universums evolution som vida överstiger allt vad det eviga förgångna har erfarit. Och vi ser fram emot dessa oerhörda äventyr, såsom även ni borde, med stor iver och ständigt förhöjd förväntan.
23:4.7 (263.3) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 24
24:0.1 (264.1) I UVERSA indelar vi Samskaparens alla personligheter och väsen i tre stora avdelningar: den Oändlige Andens Högre Personligheter, Budbärarskarorna i Rymden och de Omvårdande Andarna i Tiden, de andevarelser som är sysselsatta med att undervisa och omvårda viljevarelserna enligt uppstigningsplanen för de dödligas framåtskridande.
24:0.2 (264.2) Den Oändlige Andens Högre Personligheter som omnämns i dessa berättelser verkar överallt i universum som sju grupper:
24:0.3 (264.3) 1. Ensamma Budbärare.
24:0.4 (264.4) 2. Universernas Strömkretsövervakare.
24:0.5 (264.5) 3. Folkräkningsledare.
24:0.6 (264.6) 4. Personliga Biträden till den Oändlige Anden.
24:0.7 (264.7) 5. Biträdande Inspektörer.
24:0.8 (264.8) 6. Förordnade Vakter.
24:0.9 (264.9) 7. De Graduerades Guider.
24:0.10 (264.10) Ensamma Budbärare, Strömkretsövervakare, Folkräkningsledare och Personliga Biträden kännetecknas av att de äger en oerhört stor utrustning av antigravitation. De Ensamma Budbärarna har enligt vad man vet inget allmänt högkvarter; de far strövar omkring i universernas universum. Universernas Strömkretsövervakare och Folkräkningsledarna upprätthåller högkvarter i superuniversernas huvudstäder. De Personliga Biträdena till den Oändlige Anden är stationerade på den centrala Ljusets Ö. De Biträdande Inspektörerna är stationerade i de lokala universernas huvudstäder och de Förordnade Vakterna i huvudstäderna i lokaluniversernas system. De Graduerades Guider är bosatta i Havona‑universumet och fungerar i alla dess en miljard världar. De flesta av dessa högre personligheter har verksamhetsställen i lokaluniverserna, men de är inte organiskt anknutna till administrationen i de evolutionära rikena.
24:0.11 (264.11) Av de sju klasser som denna grupp omfattar är hela universernas universum verksamhetsområde endast för de Ensamma Budbärarna och möjligen för de Personliga Biträdena. Ensamma Budbärare möter man från Paradiset och utåt: genom kretsarna i Havona till superuniversernas huvudstäder och därifrån utåt vidare genom sektorerna och de lokala universerna med deras underavdelningar, ända till de bebodda världarna. Fastän de Ensamma Budbärarna hör till den Oändlige Andens Högre Personligheter har deras ursprung, natur och tjänst redan diskuterats i föregående kapitel.
24:1.1 (265.1) De väldiga styrkeströmmarna i rymden såväl som andeenergins strömkretsar kan förefalla att verka automatiskt; de kan förefalla att fungera utan minsta hinder, men så är inte fallet. Alla dessa enorma energisystem är under kontroll; de är underställda intelligent övervakning. Universernas Strömkretsövervakare befattar sig inte med områdena för rent fysisk eller materiell energi — Universums Styrkeledares domän — utan med strömkretsarna för relativ andlig energi och med de modifierade strömkretsar som är väsentliga för att upprätthålla både de högt utvecklade andliga varelserna och förståndsvarelserna av morontia‑ eller övergångstyp. Övervakarna ger inte upphov till strömkretsar av energi och gudomlighetens supersubstans, men i allmänhet har de att göra med tidens och evighetens alla högre andeströmkretsar och med alla relativa andeströmkretsar som berörs vid administrationen av storuniversums alla beståndsdelar. De leder och behandlar alla sådana strömkretsar för andeenergi utanför Paradisön.
24:1.2 (265.2) Universernas Strömkretsövervakare har skapats enbart av den Oändlige Anden och de fungerar uteslutande som Samverkarens representanter. De personaliseras för tjänst i följande fyra klasser:
24:1.3 (265.3) 1. Suprema Strömkretsövervakare.
24:1.4 (265.4) 2. Biträdande Strömkretsövervakare.
24:1.5 (265.5) 3. Andra Gradens Strömkretsövervakare.
24:1.6 (265.6) 4. Tredje Gradens Strömkretsövervakare.
24:1.7 (265.7) Antalet suprema övervakare i Havona och biträdande övervakare i de sju superuniverserna är fullständigt; inga flera skapas i dessa klasser. De suprema övervakarna är sju till antalet, och de är stationerade på de sju Havonakretsarnas styrvärldar. Strömkretsarna i de sju superuniverserna sköts av en ypperlig grupp av sju biträdande övervakare, som har sitt högkvarter på den Oändlige Andens sju Paradis-sfärer, de Sju Suprema Verkställarnas världar. Härifrån övervakar och leder de strömkretsarna i rymdens superuniverser.
24:1.8 (265.8) På dessa Andens sju paradissfärer åstadkommer de sju biträdande strömkretsövervakarna och första klassens Suprema Styrkecentra en förbindelse som under ledning av de Suprema Verkställarna resulterar i den subparadisiska koordineringen av alla materiella och andliga strömkretsar som går ut till de sju superuniverserna.
24:1.9 (265.9) I högkvartersvärlden i varje superuniversum är andra gradens övervakare stationerade för de lokala universerna i tid och rymd. De större och mindre sektorerna är superstyrelsernas administrativa avdelningar, men är inte inblandade i dessa ärenden som gäller andeenergins övervakning. Jag vet inte hur många andra gradens strömkretsövervakare det finns i storuniversum, men i Uversa finns det 84.691 av dessa varelser. Andra gradens övervakare skapas alltemellanåt; från tid till annan framträder de i grupper om sjuttio i de Suprema Verkställarnas världar. Vi får på anhållan tillgång till dem när vi arrangerar etableringen av skilda strömkretsar för andeenergi och förbindelsestyrka till de universer inom vårt verksamhetsområde som nyligen har påbörjat sin utveckling.
24:1.10 (265.10) En tredje gradens strömkretsövervakare fungerar i högkvartersvärlden i varje lokaluniversum. Det skapas fortgående fler av denna klass liksom andra gradens övervakare; de skapas i grupper om sjuhundra och anvisas till de lokala universerna av Dagarnas Forna.
24:1.11 (266.1) Strömkretsövervakarna skapas för sina specifika uppgifter, och de tjänar för evigt i de grupper de ursprungligen har förordnats till. De roteras inte i tjänsten och studerar sålunda under en hel tidsålder de problem som hör till områdena de ursprungligen har anvisats till. Som exempel: Tredje gradens strömkretsövervakare nummer 572.842 har fungerat i Salvington allt sedan ert lokaluniversum fick sin första början, och han är medlem av Mikael av Nebadons personliga stab.
24:1.12 (266.2) Oberoende av om strömkretsövervakarna verkar i de lokala eller i de högre universerna dirigerar de alla som berörs att använda de rätta strömkretsarna för överföring av alla andemeddelanden och för transport av alla personligheter. I sitt arbete att övervaka strömkretsarna utnyttjar dessa effektiva varelser alla enheter, krafter och personligheter i universernas universum. De tar i sin tjänst de ouppenbarade ”höga andepersonligheterna för strömkretskontroll”, och de assisteras kunnigt av talrika staber av den Oändlige Andens personligheter. Det är de som isolerar en evolutionär värld om dess Planetprins gör uppror mot den Universelle Fadern och hans ställföreträdande regent‑Son. De kan koppla bort varje värld från vissa av den högre andliga ordningens strömkretsar i universum, men de kan inte upphäva styrkeledarnas materiella strömmar.
24:1.13 (266.3) Universernas Strömkretsövervakare har något av samma förhållande till andeströmkretsar som Universums Styrkeledare har till materiella strömkretsar. De två klasserna kompletterar varandra och har tillsammans översynen av alla de andens och materiens strömkretsar som kan kontrolleras och behandlas av skapade varelser.
24:1.14 (266.4) Strömkretsövervakarna utövar en viss översyn av de sinnesströmkretsar som är andeassocierade, mycket så som styrkeledarna har ett visst välde över de sinnesfaser som är associerade med fysisk energi — det mekaniska sinnet. I allmänhet expanderar vardera klassens funktioner genom förbindelse med den andra, men strömkretsarna för rent sinne är inte underställda någonderas övervakning. Inte heller är de två klasserna jämställda; i alla sina mångahanda sysslor är Universernas Strömkretsövervakare underställda de Sju Suprema Styrkeledarna och deras underordnade.
24:1.15 (266.5) Även fast strömkretsövervakarna är fullständigt lika varandra inom sina respektive klasser är de alla skilda individer. De är sant personliga varelser, men de har en annan typ av personlighet än den av Fadern utgivna, och den påträffas inte hos någon annan varelsetyp i hela den universella tillvaron.
24:1.16 (266.6) Fastän ni kommer att känna igen dem och känna till dem när ni färdas inåt mot Paradiset kommer ni inte att ha några personliga relationer till dem. De är strömkretsövervakare, och de håller sig strikt och effektivt till sina uppgifter. De befattar sig endast med de personligheter och väsen som har uppsikt över de aktiviteter som berör strömkretsarna under deras övervakning.
24:2.1 (266.7) Trots att den Universella Intelligensens kosmiska sinne är medvetet om alla tänkande varelsers närvaro och vistelseort, finns det i universernas universum dessutom en oberoende metod att hålla räkning på alla viljevarelser.
24:2.2 (266.8) Folkräkningens Ledare är en av den Oändlige Andens speciella och avslutade skapelser, och de finns till i ett för oss okänt antal. De är skapade så att de kan vara fullständigt synkroniserade med återspeglingsförfarandet i superuniverserna, samtidigt som de personligen är känsliga för förståndsmässig vilja och reagerar för den. Dessa ledare blir omedelbart medvetna om uppkomsten av vilja var som helst i storuniversum, ett förfarande som inte är helt förstått. De är därför alltid kompetenta att ge oss antalet, naturen och vistelseorten för alla viljevarelser i varje del av den centrala skapelsen och i de sju superuniverserna. Men de fungerar inte i Paradiset; det finns inget behov av dem där. I Paradiset är kunskapen inherent; Gudomarna vet allting.
24:2.3 (267.1) Sju Folkräkningsledare verkar i Havona; en är stationerad i styrvärlden i varje Havonakrets. Med undantag av dessa sju och de klassens reserver som finns i Andens paradisvärldar verkar alla Folkräkningsledare inom Dagarnas Fornas behörighetsområde.
24:2.4 (267.2) En Folkräkningsledare presiderar på högkvarteret i varje superuniversum, medan tusenden och åter tusenden är underställda denne huvudledare, en i huvudstaden i varje lokaluniversum. Alla personligheter i denna klass är jämlika förutom de i styrvärldarna i Havona och de sju huvudledarna i superuniverserna.
24:2.5 (267.3) I det sjunde superuniversumet finns det etthundratusen Folkräkningsledare. Och detta antal består helt och hållet av dem som kan förordnas till lokaluniverser; däri inkluderas inte Usatias personliga stab, superuniversumets huvudledare för alla Folkräkningsledare i Orvonton. Liksom huvudledarna i de övriga superuniverserna är Usatia inte direkt anpassad till att registrera förståndsmässig vilja. Han är enbart inställd till sina underordnade som är stationerade i Orvontons universer; sålunda verkar han som en ypperlig sammanräknande personlighet för deras rapporter, som kommer in från huvudstäderna i de lokala skapelserna.
24:2.6 (267.4) Från tid till annan för de officiella registratorerna i Uversa in i sina register ställningen i superuniversumet, så som den framkommer i registreringarna i Usatias personlighet. Sådana folkräkningsdata hör hemma i superuniverserna; dessa rapporter överförs varken till Havona eller till Paradiset.
24:2.7 (267.5) Folkräkningsledarna har att göra med människor — liksom med andra viljevarelser — endast i den utsträckningen att de registrerar själva viljefunktionen. De har inget att göra med uppteckningarna om ert liv och dess händelser; de är inte i något avseende upptecknande personligheter. Folkräkningsledaren i Nebadon, nr 81.412 i Orvonton‑serien, är i själva detta ögonblick personligen medveten om din levande närvaro här på Urantia; och han förser registren med bekräftelse på din död i det ögonblick du upphör att fungera som en viljevarelse.
24:2.8 (267.6) Folkräkningsledarna registrerar existensen av en ny viljevarelse när den första viljeakten utförs; de anger en viljevarelses död när den sista viljeakten sker. Det partiella framträdandet av vilja som observeras i reaktionerna hos vissa av de högre djuren hör inte till Folkräkningsledarnas område. De håller inte räkning på någonting annat än äkta viljevarelser, och de reagerar inte för någonting annat än viljans funktion. Exakt hur de registrerar viljans funktion vet vi inte.
24:2.9 (267.7) Dessa varelser har alltid varit Folkräkningsledare och förblir det alltid. De skulle vara relativt onyttiga inom något annat arbetsområde i universum. Men de är ofelbara i sin funktion; de gör sig aldrig skyldiga till försummelse, ej heller till förfalskning. Och trots sin förunderliga förmåga och otroliga förmånsrätt är de personer; de har andenärvaro och ‑form som går att känna igen.
24:3.1 (268.1) Vi har ingen autentisk kunskap om tiden eller sättet för skapandet av de Personliga Biträdena. Deras antal måste vara legio, men det är inte registrerat i Uversa. Utgående från försiktiga beräkningar baserade på vår kunskap om deras arbete dristar jag mig att uppskatta deras antal till flera biljoner. Vi är av den åsikten att den Oändlige Anden inte har några begränsningar i fråga om antalet vid skapandet av Personliga Biträden.
24:3.2 (268.2) Den Oändlige Andens Personliga Biträden existerar uteslutande för att assistera Gudomens Tredje Persons närvaro i Paradiset. Fastän de är knutna direkt till den Oändlige Anden och lokaliserade till Paradiset går de som blixtar till och från även de yttersta delarna i skapelsen. Vart Samskaparens strömkretsar än sträcker sig, där kan dessa Personliga Biträden framträda för att verkställa den Oändlige Andens påbud. De genomkorsar rymden i stort sett så som de Ensamma Budbärarna, men de är inte personer i den bemärkelse budbärarna är det.
24:3.3 (268.3) De Personliga Biträdena är alla jämlika och identiska; de uppvisar inga individuella skillnader. Fastän den Oändlige Anden ser på dem som sanna personligheter är det svårt för andra att anse dem som verkliga personer; de manifesterar ingen andenärvaro för andra andevarelser. Varelser med paradisursprung är alltid medvetna om när dessa Biträden är i närheten; men vi uppfattar ingen personlighetsnärvaro. Avsaknaden av en sådan närvaroform gör dem otvivelaktigt ännu mer användbara för Gudomens Tredje Person.
24:3.4 (268.4) Av alla de uppenbarade klasserna av andevarelser som har sitt ursprung i den Oändlige Anden är de Personliga Biträdena nästan de enda som ni inte möter under er inåtgående uppstigning till Paradiset.
24:4.1 (268.5) De Sju Suprema Verkställarna på den Oändlige Andens sju sfärer i Paradiset fungerar kollektivt som superledarnas råd för de sju superuniverserna. De Biträdande Inspektörerna förkroppsligar personligen de Suprema Verkställarnas auktoritet för de lokala universerna i tid och rymd. Dessa höga observatörer av angelägenheterna i de lokala skapelserna är gemensamma efterkommande till den Oändlige Anden och Paradisets Sju Härskarandar. I tiden nära evigheten personaliserades sjuhundra tusen av dem, och deras reservkår vistas i Paradiset.
24:4.2 (268.6) De Biträdande Inspektörerna arbetar under direkt överinsyn av de Sju Suprema Verkställarna och är deras personliga och mäktiga representanter i tidens och rymdens lokaluniverser. En inspektör är stationerad på högkvarterssfären i varje lokal skapelse, och han är en nära medarbetare till den Dagarnas Förenande som är bosatt där.
24:4.3 (268.7) De Biträdande Inspektörerna mottar rapporter och rekommendationer endast av sina underordnade, de Befullmäktigade Vakterna som är stationerade i huvudstäderna för de bebodda världarnas lokalsystem, medan de själva rapporterar endast till sin direkta överordnade, den Supreme Verkställaren för ifrågavarande superuniversum.
24:5.1 (268.8) De Förordnade Vakterna är de sju Suprema Verkställarnas koordinerande personligheter och förbindelserepresentanter. De personaliserades i Paradiset av den Oändlige Anden, och de skapades för de speciella ändamålen med deras uppdrag. Deras antal är bestående, och det finns exakt sju miljarder av dem.
24:5.2 (269.1) I stort sätt så som en Biträdande Inspektör representerar de Sju Suprema Verkställarna i ett helt lokaluniversum, så finns det i vart och ett av den lokala skapelsens tio tusen system en Förordnad Vakt som verkar som den direkta representanten för det avlägsna och suprema superkontrollrådet för angelägenheterna i alla sju superuniverser. Vakterna som är i tjänst i lokalsystemens styrelser i Orvonton verkar under den direkta överhögheten av den Supreme Verkställaren Nummer Sju, koordinatorn för det sjunde superuniversumet. Men i den administrativa organisationen är alla vakter som har förordnats till ett lokaluniversum underställda den Biträdande Inspektören som är stationerad i universumets högkvarter.
24:5.3 (269.2) Inom en lokal skapelse roterar de Förordnade Vakterna i tjänst genom att de överförs från ett system till ett annat. De byts vanligen vart tusende år enligt lokaluniversumets tid. De hör till de högsta graderna av personligheter stationerade i systemens huvudstäder, men de deltar aldrig i överläggningar om systemangelägenheter. I lokalsystemen tjänar de som överhuvuden å tjänstens vägnar för de tjugofyra administratörer som härstammar från de evolutionära världarna, men i övrigt har uppstigande dödliga föga kontakt med dem. Vakterna är nästan uteslutande sysselsatta med att hålla den Biträdande Inspektören i sitt universum fullt informerad om alla ärenden som gäller välfärden och läget i systemen för deras uppdrag.
24:5.4 (269.3) Förordnade Vakter och Biträdande Inspektörer rapporterar inte till de Suprema Verkställarna genom högkvarteret i ett superuniversum. De är ansvariga endast inför den Supreme Verkställaren för ifrågavarande superuniversum; deras aktiviteter är åtskilda från Dagarnas Fornas administration.
24:5.5 (269.4) De Suprema Verkställarna, Biträdande Inspektörerna och Förordnade Vakterna bildar tillsammans med omniaferna och en mängd ouppenbarade personligheter ett effektivt, direkt och centraliserat men vitt utspritt system för rådgivande och administrativ koordinering av hela storuniversum av ting och varelser.
24:6.1 (269.5) De Graduerades Guider stödjer och leder som grupp det höga universitetet för teknisk undervisning och andlig övning som är så väsentligt för att de dödliga skall uppnå tidsåldrarnas mål: Gud, vila, och sedan fulländat tjänande i evigheten. Dessa högst personliga varelser har sitt namn från naturen av och syftet med deras arbete. De ägnar sig uteslutande åt uppgiften att leda de dödliga graduerade från superuniverserna i tiden genom Havona‑kursen av undervisning och träning, vilket avser att förbereda de uppstigande pilgrimerna för tillträde till Paradiset och Finalitkåren.
24:6.2 (269.6) Det är inte förbjudet för mig att berätta om de Graduerades Guiders arbete, men det är så ultraandligt att jag tvivlar på att jag kan ge det materiella sinnet en riktig uppfattning om deras mångahanda aktiviteter. I mansoniavärldarna, efter att er synkrets har utvidgats och ni har befriats från de materiella jämförelsernas bojor, kan ni börja förstå meningen med de realiteter som ”intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka”, och även det som ”Gud har berett åt dem som älskar sådana eviga sanningar”. Ni kommer inte alltid att vara så begränsade i vidden av er syn och andliga förståelse.
24:6.3 (270.1) De Graduerades Guider ägnar sig åt att lotsa pilgrimerna från tiden genom de sju kretsarna av Havona‑världar. Den guide som möter dig vid din ankomst till mottagningsvärlden på den yttre Havonakretsen stannar med dig under hela ditt livsskede på de himmelska kretsarna. Fastän du umgås med otaliga andra personligheter under din vistelse i en miljard världar följer dig din Graduerades Guide till slutet av ditt framåtskridande i Havona och bevittnar ditt insjunkande i tidens terminalsömn, sömnen för evighetsöverföring till Paradis-målet, där du vid uppvaknandet hälsas av den Paradiskompanjon som har anvisats att välkomna dig och kanske stanna med dig tills du invigs som medlem av de Dödligas Finalitkår.
24:6.4 (270.2) Antalet Graduerades Guider ligger bortom det mänskliga sinnets fattningsförmåga, och det uppkommer hela tiden flera av dem. Deras ursprung är något av ett mysterium. De har inte existerat i evighet; de uppkommer hemlighetsfullt efter hand när de behövs. Det finns ingen anteckning om någon Graduerades Guide i någon av centraluniversumets världar förrän den dag i en avlägset svunnen tid då alla tiders förste dödlige pilgrim lyckades komma fram till det yttre bältet i den centrala skapelsen. I det ögonblick han anlände till pilotvärlden på den yttre kretsen möttes han av den vänskapligt hälsande Malvorian, den förste av de Graduerades Guider och nu ledare för deras suprema råd och föreståndare för deras vidsträckta utbildningsorganisation.
24:6.5 (270.3) I Paradisets register för Havona, inom den del som har namnet ”Graduerades Guider”, finns denna första anteckning:
24:6.6 (270.4) ”Och Malvorian, den förste av denna klass, hälsade och instruerade pilgrimen som hade funnit Havona och ledde honom från den första erfarenhetens yttre kretsar steg för steg och krets för krets tills han stod inför Ursprunget och Bestämmelsen för all personlighet och senare steg över evighetens tröskel till Paradiset.”
24:6.7 (270.5) Vid denna tid för länge sedan var jag ansluten till tjänst hos Dagarnas Forna i Uversa, och vi fröjdades alla i förvissningen om att även pilgrimer från vårt superuniversum till slut skulle nå fram till Havona. Under tidsåldrarnas gång hade vi fått lära oss att de evolutionära skapade varelserna i rymden skulle komma att uppnå Paradiset, och alla tiders spänningsrysning svepte genom de himmelska hoven när den första pilgrimen verkligen anlände.
24:6.8 (270.6) Namnet på denna pilgrim som fann Havona är Grandfanda, och han härstammade från planet 341 i system 84 i konstellationen 62 i lokaluniversumet 1.131 beläget i superuniversumet nummer ett. Hans ankomst var signalen till att etablera informationsutsändingen i universernas universum. Dessförinnan hade endast informationsutsändningarna i superuniverserna och lokaluniverserna varit i funktion, men meddelandet om Grandfandas ankomst till Havonas portar signalerade initierandet av de ”ärorika rapporterna från rymden”, så kallat då den första universella informationsutsändningen rapporterade att den första av de evolutionära varelserna som hade uppnått målet för uppstigningstillvaron hade anlänt till Havona.
24:6.9 (270.7) De Graduerades Guider lämnar aldrig världarna i Havona; de ägnar sig åt att betjäna de graduerade pilgrimerna från tiden och rymden. Du kommer en gång att möta dessa ädla varelser ansikte mot ansikte om du inte avvisar den säkra och alltigenom fulländade plan som är avsedd att åstadkomma din överlevnad och uppstigning.
24:7.1 (270.8) Fastän evolutionen inte hör till ordningen i centraluniversumet tror vi att de Graduerades Guider är fullkomnade eller mera erfarna medlemmar av en annan klass av varelser i centraluniversumet, nämligen Servitalerna i Havona. De Graduerades Guider visar en så omfattande sympati och en sådan förmåga att förstå de uppstigande varelserna att vi är övertygade om att de har vunnit denna kultur genom verklig tjänst i superuniversernas världar som Havonaservitaler för universell omvårdnad. Om inte denna åsikt stämmer hur kan vi då förklara att de äldre eller mera erfarna servitalerna fortgående försvinner?
24:7.2 (271.1) En servital är länge frånvarande från Havona på uppdrag i ett superuniversum, och han har haft många sådana uppdrag tidigare. Han återvänder hem och beviljas förmånen av ”personlig kontakt” med Paradisets Centrala Sken, omfamnas av de Luminösa Personerna och försvinner ur sina andekamraters åsyn utan att någonsin på nytt uppenbara sig bland de sina.
24:7.3 (271.2) En Havonaservital kan komma i åtnjutande av talrika gudomliga omfamningar, vid återkomsten från superuniversumtjänst, och återvända från dem endast som en upphöjd servital. Att erfara den luminösa omfamningen innebär inte nödvändigtvis att servitalen måste omvandlas till en Graduerades Guide, men nästan en fjärdedel av dem som får ta emot den gudomliga omfamningen återvänder aldrig till tjänst igen.
24:7.4 (271.3) Det förekommer i de höga registren en följd av anteckningar likt denna:
24:7.5 (271.4) ”Och servital nummer 842.842.682.846.782 i Havona, kallad Sudna, kom över från superuniversumtjänst, mottogs i Paradiset, kände Fadern, gick in i den gudomliga omfamningen och finns ej.”
24:7.6 (271.5) När en sådan anteckning uppträder i registren är livsskedet för denna servital avslutat. Men efter tre ögonblick (något mindre än tre dagar enligt er tid) framträder en nyfödd Graduerades Guide ”spontant” på den yttre kretsen i Havonauniversumet. Och antalet Graduerades Guider, om man tillåter en obetydlig skillnad som utan tvivel beror på dem som befinner sig i övergång, är exakt detsamma som antalet försvunna servitaler.
24:7.7 (271.6) Det finns ytterligare en orsak för att anta att de Graduerades Guider är evolverade Havonaservitaler, och det är den ofelbara tendensen hos dessa guider och deras medarbetande servitaler att forma sådana ovanligt starka band till varandra. Det sätt på vilket dessa till synes skilda klasser av varelser förstår och sympatiserar med varandra är helt oförklarligt. Det är uppfriskande och inspirerande att bevittna deras ömsesidiga tillgivenhet.
24:7.8 (271.7) De Sju Härskarandarna och de med dem associerade Sju Suprema Styrkeledarna är personliga omhändertagare av den sinnespotential respektive styrkepotential hos den Suprema Varelsen som denna ännu inte personligen nyttjar. När dessa medarbetare i Paradiset samverkar för att skapa Havonaservitaler blir dessa medfött involverade i vissa faser av Supremateten. Havonaservitalerna är sålunda i själva verket en återspegling i det fulländade centraluniversumet av vissa evolutionära potentialer i tidens och rymdens domäner, vilket allt avslöjas när en servital undergår omformning och pånyttskapelse. Vi tror att denna omformning sker enligt den Oändlige Andens vilja, och att han otvivelaktigt verkar för den Supremes del. De Graduerades Guider skapas inte av den Suprema Varelsen, men vi drar alla den slutsatsen att den erfarenhetsmässiga Gudomen på något sätt är involverad i de händelser som för in dessa varelser i tillvaron.
24:7.9 (271.8) Det Havona som de uppstigande dödliga nu färdas genom skiljer sig i många avseenden från centraluniversumet sådant det var före Grandfandas tid. De dödliga uppstigandes ankomst till kretsarna i Havona initierade svepande förändringar i den centrala och gudomliga skapelsens organisation, förändringar otvivelaktigt initierade av den Suprema Varelsen — de evolutionära varelsernas Gud — som reaktion på ankomsten av det första av hans erfarenhetsmässiga barn från de sju superuniverserna. Uppkomsten av de Graduerades Guider tillsammans med skapandet av tredje gradens supernafer tyder på dessa utföranden av Gud den Supreme.
24:7.10 (272.1) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 25
25:0.1 (273.1) I DEN Oändlige Andens familj är Rymdens Budbärarskaror av mellanliggande rangordning. Dessa mångkunniga varelser fungerar som förenande länkar mellan de högre personligheterna och de omvårdande andarna. Budbärarskarorna inkluderar följande klasser av himmelska varelser:
25:0.2 (273.2) 1. Havonaservitaler.
25:0.3 (273.3) 2. Universella Medlare.
25:0.4 (273.4) 3. Tekniska Rådgivare.
25:0.5 (273.5) 4. Väktare av Paradisets Register.
25:0.6 (273.6) 5. Himmelska Upptecknare.
25:0.7 (273.7) 6. Morontiaföljeslagare.
25:0.8 (273.8) 7. Paradisföljeslagare.
25:0.9 (273.9) Av de sju uppräknade grupperna är endast tre — servitaler, medlare och morontiaföljeslagare — skapade sådana som de är; de övriga fyra representerar uppnåelsenivåer inom änglaklasserna. I enlighet med sin medfödda natur och sin uppnådda ställning tjänar budbärarskarorna på olika sätt i universernas universum, men alltid under ledning av dem som regerar de riken där de har sitt uppdrag.
25:1.1 (273.10) Fastän de kallas servitaler är centraluniversumets ”mellanvarelser” inte tjänare i någon nedsättande betydelse av ordet. I den andliga världen finns det inga lägre sysslor; all tjänst är helig och stimulerande; inte heller ser de högre klasserna av varelser ned på de lägre klasserna i tillvaron.
25:1.2 (273.11) Havonaservitalerna är de Sju Härskarandarnas och deras medarbetares, de Sju Suprema Styrkeledarnas, gemensamma skapelse. Denna skapande samverkan kommer närmast till att vara ett mönster för den långa listan av den tvåfaldiga klassens reproduktion i de evolutionära universerna, börjande med skapandet av en Klar Morgonstjärna genom förbindelsen mellan en Skaparson och Skapande Ande ned till sexuell fortplantning i världar som Urantia.
25:1.3 (273.12) Antalet servitaler är enormt, och det skapas ständigt flera. De uppkommer i grupper om ettusen i den tredje stunden efter att Härskarandarna och de Suprema Styrkeledarna har samlats på sitt gemensamma område i Paradisets sektor långt i norr. Var fjärde servital är mera fysisk till sin typ än de andra. Det betyder att sjuhundrafemtio av varje tusende uppenbarligen är av ren andetyp, men tvåhundrafemtio är semifysiska till sin natur. Dessa fjärde varelser påminner något om materiella varelser (materiella i havonabemärkelse), och de liknar de fysiska styrkeledarna mer än Härskarandarna.
25:1.4 (274.1) När det gäller förhållanden mellan personligheter dominerar det andliga över det materiella, även om det inte nu förefaller att vara så på Urantia. Vid åstadkommandet av Havonaservitaler råder denna lag om andens dominans; det etablerade förhållandetalet ger tre andliga varelser för en semifysisk.
25:1.5 (274.2) Alla nyligen skapade servitaler och nyligen uppkomna Graduerades Guider, genomgår de träningskurser som de äldre guiderna ständigt leder på var och en av de sju Havonakretsarna. Servitalerna anvisas därefter till de aktiviteter som de bäst är lämpade för, och då de är av två typer — andliga och semifysiska — finns det få gränser för det arbete dessa mångkunniga varelser kan utföra. De högre eller andegrupperna anvisas selektivt till tjänst hos Fadern, Sonen och Anden, och till arbete hos de Sju Härskarandarna. Då och då sänds de i stort antal att tjäna i de studievärldar som kretsar kring högkvarterssfärerna i de sju superuniverserna, de världar vilkas uppgift det är att ge den slutliga träningen och den andliga kulturen till de uppstigande tidens själar som förbereder sig för uppflyttning till kretsarna i Havona. Både andeservitaler och deras mer fysiska följeslagare förordnas också som assistenter och medarbetare till de Graduerades Guider för att hjälpa och instruera de olika klasserna av uppstigande varelser som har uppnått Havona och som försöker nå Paradiset.
25:1.6 (274.3) Havonaservitalerna och de Graduerades Guider uppvisar en enastående hängivelsenhet till sitt arbete och en rörande tillgivenhet för varandra. Denna tillgivenhet, medan andlig, kan ni förstå endast i jämförelse med mänsklig kärlek. Det finns en gudomlig lidelse i servitalernas åtskiljande från guiderna, vilket så ofta inträffar då servitalerna sänds på uppdrag bortom gränserna för centraluniversumet; men de ger sig iväg med glädje och inte med sorg. Den tillfredsställande glädjen som kommer av den höga tjänstgöringen är den allt överskuggande känslan hos andliga varelser. Sorg kan inte finnas inför medvetandet om att det gudomliga uppdraget utförts troget. Och när människans uppstigande själ står inför den Supreme Domaren avgörs det beslut som har evig betydelse inte av materiell framgång eller kvantitativa resultat; domen som ekar genom de höga domstolarna förkunnar: ”Väl gjort, gode och trogne tjänare; du har varit trogen i några väsentligheter; du skall sättas att härska över universums realiteter.”
25:1.7 (274.4) Vid superuniversumtjänst anvisas Havonaservitalerna alltid till den domän som leds av den Härskarande som de mest liknar i fråga om allmänna och speciella andliga egenskaper. De tjänar endast i utbildningsvärldarna som omger huvudstäderna i de sju superuniverserna, och den sista rapporten från Uversa anger att nästan 138 miljarder servitaler var verksamma på dess 490 satelliter. De engagerar sig i en ändlös mångfald av aktiviteter i samband med arbetet i dessa utbildningsvärldar, som utgör superuniversiteten i superuniversumet Orvonton. Här är de era följeslagare; de har kommit ned från ert nästa livsskede för att studera er och inspirera er med medvetandet och vissheten om er slutliga graduering från tidens universer till evighetens världar. Vid dessa kontakter får servitalerna den preliminära erfarenheten av att vårda sig om de uppstigande tidens varelser vilket är till så stor hjälp i deras senare arbete på havonakretsarna som medarbetare till de Graduerades Guider eller — i egenskap av omvandlade servitaler — själva som Graduerades Guider.
25:2.1 (275.1) För varje skapad Havonaservital kommer sju Universella Medlare in i tillvaron, en i varje superuniversum. Denna skapelsehändelse involverar ett bestämt superuniversumförfarande för återspeglande reaktion på transaktioner som försiggår i Paradiset.
25:2.2 (275.2) I högkvartersvärldarna i de sju superuniverserna fungerar de Sju Härskarandarnas sju återspeglingar. Det är svårt att för materiella sinnen söka beskriva dessa Återspeglande Andars väsen. De är verkliga personligheter; men varje medlem av en superuniversumgrupp återspeglar fullständigt endast en av de Sju Härskarandarna. Varje gång Härskarandarna förenar sig med styrkeledarna för att skapa en grupp av Havonaservitaler sker det en samtidig fokalisering till en av de Återspeglande Andarna i varje superuniversumgrupp. Och genast framträder ett lika antal Universella Medlare fullt utvecklade i högkvartersvärldarna i de sju superskapelserna. Om Härskarande Nummer Sju tog initiativet till skapandet av servitaler skulle endast den sjunde klassens Återspeglande Andar bli havande med medlare; och samtidigt med skapandet av ett tusen servitaler av Orvonton-klass skulle ett tusen av den sjunde klassens medlare framträda i varje superuniversums huvudstadsvärld. Ur dessa tilldragelser, som reflekterar Härskarandarnas sjufaldiga natur, uppkommer de sju skapade klasserna av medlare som tjänar i varje superuniversum.
25:2.3 (275.3) Medlare med förparadisisk ställning tjänar inte turvis i olika superuniverser utan är begränsade till de segment i skapelsen där de har fötts. Varje superuniversumkår, som innehåller en sjundedel av varje skapad klass, vistas därför en mycket lång tid under inflytande av en av Härskarandarna, med uteslutande av de övriga, ty fastän alla sju reflekteras i superuniversernas huvudstäder är endast en dominant i varje superskapelse.
25:2.4 (275.4) Var och en av de sju superskapelserna genomströmmas i själva verket av den av Härskarandarna som styr dess öden. Varje superuniversum blir sålunda som en jättelik spegel som reflekterar den övervakande Härskarandens natur och karaktär. Och allt detta får ytterligare en fortsättning av de Skapande Moderandarnas närvaro och funktion i varje underordnat lokalt universum. Inverkan av en sådan omgivning på den evolutionära tillväxten är så djupgående att medlarna i sina livsskeden efter superuniversumtiden kollektivt uppvisar fyrtionio erfarenhetsmässiga synvinklar eller insikter, var och en vinklad — och sålunda ofullständig — men som alla ömsesidigt kompletterar varandra och tillsammans tenderar att omfatta Suprematetens cirkel.
25:2.5 (275.5) I varje superuniversum finner sig de Universella Medlarna märkligt och medfött uppdelade i grupper om fyra, grupperingar i vilka de fortsättningsvis tjänar. I varje grupp finns det tre andepersonligheter och en medlande — liksom den fjärde varelsen bland servitalerna — som är en semimateriell varelse. Kvartetten utgör en fredsstiftande kommission och är uppbyggd som följer:
25:2.6 (275.6) 1. Skiljedomaren. Den som de tre andra samstämmigt har betecknat som den mest kompetenta och bäst kvalificerade att verka som juridisk ledare för gruppen.
25:2.7 (275.7) 2. Andeadvokaten. Den som skiljedomaren har utnämnt att framlägga bevismaterialet och att trygga alla de personligheters rättigheter som berörs av de ärenden som har lämnats för avgörande till den fredsstiftande kommissionen.
25:2.8 (276.1) 3. Den gudomlige verkställaren. Den medlare som enligt sin medfödda natur är lämpad att ta kontakt med världarnas materiella varelser och att verkställa kommissionens beslut. De gudomliga verkställarna, som är fjärde varelser — kvasimateriella varelser — är nästan men inte helt skönjbara för de dödliga människosläktenas kortsiktiga syn.
25:2.9 (276.2) 4. Registratorn. Den återstående medlemmen av kommissionen blir automatiskt registratorn, domstolens sekreterare. Han ser till att alla protokoll förs på rätt sätt för superuniversumets arkiv och för lokaluniversumets register. Om kommissionen är i tjänst i en evolutionär värld uppgörs med verkställarens bistånd en tredje rapport för de fysiska arkiven i domkretsens systemstyrelse.
25:2.10 (276.3) När kommissionen är i sammanträde fungerar den som en grupp om tre, emedan advokaten är frånkopplad under förhandlingen och deltar i formulerandet av utslaget först då förhören har avslutats. Härav kommer det sig att dessa kommissioner ibland kallas skiljedomartrion.
25:2.11 (276.4) Medlarna är av stort värde för att hålla universernas universum i smidig funktion. Då de färdas genom rymden med den serafiska fartens tredubbla hastighet tjänar de som världarnas ambulerande domstolar, kommissioner som ägnar sig åt ett snabbt avgörande av mindre problem. Vore det inte för dessa rörliga och utomordentligt rättvisa kommissioner skulle sfärernas tribunaler vara hopplöst överbelastade med ärenden som gäller mindre missförstånd i världarna.
25:2.12 (276.5) Dessa skiljedomartrion tar inte ställning i ärenden som har evig betydelse; själen, evighetsutsikterna hos en varelse från tiden, äventyras aldrig av deras verksamhet. Medlarna behandlar inte frågor som sträcker sig bortom den timliga existensen och den kosmiska välfärden för tidens varelser. Men när en kommission en gång har tagit ett problem till behandling är dess avgöranden slutliga och alltid samstämmiga; det finns ingen möjlighet att överklaga skiljedomarens beslut.
25:3.1 (276.6) Medlarna upprätthåller grupphögkvarter i sitt superuniversums huvudstad, där även deras primära reservkår finns. Deras sekundära reserver är stationerade i lokaluniversernas huvudstäder. De yngre och mindre erfarna kommissionsmedlemmarna börjar sin tjänst i de lägre världarna, världar som Urantia, och uppflyttas till att behandla större problem allt efter de har fått en mognare erfarenhet.
25:3.2 (276.7) Medlarnas klass är helt tillförlitlig; ingen av dem har någonsin kommit på avvägar. Även om de inte är ofelbara i sin visdom och sitt omdöme är deras tillförlitlighet tvivellös och deras trogenhet osviklig. De uppkommer i ett superuniversums högkvarter, och dit återvänder de till slut, avancerande genom följande nivåer av universumtjänst:
25:3.3 (276.8) 1. Medlare för världarna. När de personligheter som övervakar de enskilda världarna än blir storligen förbryllade eller direkt råkar i dödläge beträffande vad som under rådande förhållanden vore det riktiga förfarandet, och om saken inte är tillräckligt betydelsefull för att tas upp på områdets reguljärt konstituerade tribunaler kan en medlande kommission, på anhållan av två personligheter från vardera sidan i tvistefrågan, genast börja fungera.
25:3.4 (277.1) När dessa svårigheter gällande administration och behörighet har satts i händerna på medlarna för att studeras och avgöras har de suprem auktoritet. Men de formulerar inget beslut förrän allt bevismaterial har presenterats, och det finns absolut ingen gräns för deras behörighet att inkalla vittnen varifrån som helst. Och fastän det inte går att besvära sig över deras beslut utvecklar sig ärendena ibland på ett sådant sätt att kommissionen avslutar sina protokoll vid en viss punkt, sammanfattar sina åsikter och överför hela frågan till områdets högre tribunaler.
25:3.5 (277.2) Kommissionsmedlemmarnas beslut införs i de planetariska registren och, om så erfordras, sättes i verket av den gudomlige verkställaren. Hans makt är mycket stor och hans aktiviteter i en bebodd värld har en mycket vidsträckt omfattning. De gudomliga verkställarna är mästare i att omforma det som är så att det blir till gagn för vad det borde vara. Ibland är det uppenbart att deras arbete gynnar välfärden inom ifrågavarande område, och ibland är deras handlingar i tidens och rymdens världar svåra att förklara. Fastän de inte verkställer beslut som skulle strida vare sig mot naturlagar eller föreskrivna förfaranden för ifrågavarande värld förverkligar de ofta sina märkvärdiga handlingar och genomdriver medlarnas uppdrag i enlighet med systemadministrationens högre lagar.
25:3.6 (277.3) 2. Medlare för systemhögkvarteren. Från tjänsten i de evolutionära världarna flyttas dessa kvartettkommissioner upp till tjänst i ett systemhögkvarter. Här har de mycket arbete att utföra, och de visar sig vara förståelsefulla vänner till människor, änglar och andra andevarelser. Skiljedomartriona tar inte så mycket befattning med personliga meningsskiljaktigheter som med tvister mellan grupper och med missförstånd som uppkommer mellan olika klasser av skapade varelser; och i ett systemhögkvarter lever både andliga och materiella varelser, såväl som de kombinerade typerna, sådana som de Materiella Sönerna.
25:3.7 (277.4) I det ögonblick då Skaparna för in i tillvaron evolverande individer med förmågan att välja, i det ögonblicket sker en avvikelse från den gudomliga fulländningens smidiga verksamhet; det är säkert att missförstånd uppkommer, och åtgärder måste vidtas för att rättvist jämka mellan dessa ärliga meningsskiljaktigheter. Vi bör alla minnas att de allvisa och allsmäktiga Skaparna kunde ha gjort lokaluniverserna precis lika fulländade som Havona. Inga medlande kommissioner behövs i centraluniversumet. Men Skaparna valde i sin fulla visdom att inte göra så. Och samtidigt som de har åstadkommit universer som flödar av olikheter och vimlar av svårigheter har de också tillhandahållit mekanismerna och medlen att belägga och sammanställa alla dessa olikheter och att harmonisera all denna synbara förvirring.
25:3.8 (277.5) 3. Medlare för konstellationerna. Från tjänsten i systemen befordras medlarna till att behandla problemen i en konstellation, varvid de tar upp de mindre svårigheter som uppkommer mellan dess ett hundra system av bebodda världar. Inte särskilt många av de problem som uppstår i en konstellations högkvarter faller inom området för deras behörighet, men de hålls upptagna med att färdas från system till system för att samla bevismaterial och utarbeta preliminära utlåtanden. Om tvisten är ärlig, om svårigheterna uppkommer av uppriktiga åsiktsskillnader och ärliga skillnader i synsätten, oberoende av hur få personer som kan tänkas vara inblandade och hur obetydligt missförståndet än kan te sig, kan man alltid ha en medlande kommission att uttala sig om kontroversens sakförhållanden.
25:3.9 (277.6) 4. Medlare för lokaluniverserna. I detta mera omfattande arbete som gäller ett universum är kommissionsmedlemmarna till stor hjälp för både Melkisedekarna och Administratörsönerna, för konstellationshärskarna och för de skaror av personligheter som är sysselsatta med koordineringen och administrationen av de etthundra konstellationerna. De olika klasserna av serafer och andra bofasta invånare på högkvarterssfärerna i ett lokaluniversum använder sig också av hjälp och beslut från skiljedomartriona.
25:3.10 (278.1) Det är nästan omöjligt att förklara naturen av de meningsskiljaktigheter som kan uppkomma beträffande de detaljerade angelägenheterna i ett system, en konstellation eller ett universum. Det uppkommer säkert svårigheter, men de är mycket olika de små prövningarna och mödorna i den materiella tillvaron så som den förverkligas i de evolutionära världarna.
25:3.11 (278.2) 5. Medlare för superuniversernas mindre sektorer. Från problemen i lokaluniverserna flyttas kommissionsmedlemmarna upp till studiet av frågor som uppstår i de mindre sektorerna av deras superuniverser. Ju längre upp de stiger inåt från de enskilda planeterna desto färre är den gudomliga verkställarens materiella skyldigheter; gradvist antar han en ny roll som uttolkare av barmhärtighet och rättvisa och håller samtidigt — kvasimateriell som han är — kommissionen som helhet i sympatisk kontakt med de materiella aspekterna av dess undersökningar.
25:3.12 (278.3) 6. Medlare för superuniversernas större sektorer. Karaktären av kommissionsmedlemmarnas arbete fortsätter att förändras då de avancerar. Det finns allt färre missförstånd att ta ställning till och allt flera mystiska fenomen att förklara och tolka. Steg för steg utvecklas de från skiljedomare i tvistefrågor till förklarare av mysterier — domare som utvecklas till uttolkande lärare. En gång var de skiljedomare för dem som genom okunskap låter svårigheter och missförstånd uppkomma; men nu håller de på att bli instruktörer för dem som är tillräckligt intelligenta och toleranta för att undvika sinneskonflikter och meningsskiljaktigheter. Ju högre en varelses utbildning är desto mera respekt har han för andras kunskap, erfarenhet och åsikter.
25:3.13 (278.4) 7. Medlare för superuniversumet. Här blir medlarna jämställda — fyra skiljedomare — lärare som förstår varandra och fungerar perfekt. Den gudomliga verkställaren avkläs sin förmåga att straffa och blir andetrions fysiska språkrör. Vid denna tid har dessa rådgivare och lärare blivit grundligt bekanta med de flesta av de aktuella problem och svårigheter som uppkommer vid skötseln av superuniversernas angelägenheter. Sålunda blir de underbara rådgivare och visa lärare för de uppstigande pilgrimerna som vistas på de utbildningssfärer som omger högkvartersvärldarna i superuniverserna.
25:3.14 (278.5) Alla medlare tjänar under Dagarnas Fornas allmänna överinseende och under Återspeglingsmedhjälparnas omedelbara ledning ända till den tid då de uppflyttas till Paradiset. Under vistelsen i Paradiset rapporterar de till den Härskarande som leder det superuniversum som de härstammar från.
25:3.15 (278.6) Superuniversumets register upptar inte de medlare som har lämnat dess förvaltningsområde, och det finns sådana kommissioner vittutspridda i storuniversum. Den sista registerrapporten i Uversa anger antalet kommissioner som verkar i Orvonton till nästan aderton biljoner — över sjuttio biljoner individer. Men detta är endast en mycket liten bråkdel av den enorma mängd medlare som har skapats i Orvonton; det antalet är av en helt annan storleksklass och motsvarar det totala antalet Havonaservitaler, med avvikelse beroende på omvandlingen till Graduerades Guider.
25:3.16 (278.7) Från tid till annan, då antalet medlare i superuniverserna ökar, omvandlas och överförs de till fulländningens råd i Paradiset, varifrån de senare framträder som den koordinerande kår som har utvecklats för universernas universum av den Oändlige Anden — en fantastisk grupp av varelser som ständigt växer i antal och effektivitet. Av den erfarenhetsmässiga uppstigningen och träningen i Paradiset har de fått ett unikt grepp om den Suprema Varelsens uppkommande realitet, och de färdas omkring i universernas universum på specialuppdrag.
25:3.17 (279.1) Medlemmarna i en medlande kommission skiljs aldrig åt. En grupp om fyra tjänar för evigt tillsammans, just så som de ursprungligen förenades. Även i sin förhärligade tjänst fortsätter de att fungera som kvartetter präglade av ackumulerad kosmisk erfarenhet och fullbordad erfarenhetsmässig visdom. De är för evigt associerade som ett förkroppsligande av den suprema rättvisan i tid och rymd.
25:4.1 (279.2) Dessa legala och tekniska sinnen i andevärlden skapades inte som sådana. Bland de tidiga supernaferna och omniaferna utvaldes en miljon av de mest välordnade sinnena av den Oändlige Anden som kärnan i denna omfattande och mångkunniga grupp. Och allt sedan denna långt avlägsna tid har verklig erfarenhet i tillämpandet av fulländningens lagar på planerna för den evolutionära skapelsen fordrats av alla som önskar bli Tekniska Rådgivare.
25:4.2 (279.3) De Tekniska Rådgivarna rekryteras från följande personlighetsklassers led:
25:4.3 (279.4) 1. Supernaferna.
25:4.4 (279.5) 2. Sekonaferna.
25:4.5 (279.6) 3. Tertiaferna.
25:4.6 (279.7) 4. Omniaferna.
25:4.7 (279.8) 5. Seraferna.
25:4.8 (279.9) 6. Vissa typer av uppstigande dödliga.
25:4.9 (279.10) 7. Vissa typer av uppstigande mellanvarelser.
25:4.10 (279.11) Om man utesluter de dödliga och mellanvarelserna, som alla är tillfälligt anknutna, uppgår antalet Tekniska Rådgivare som för närvarande är registrerade i Uversa och verkar i Orvonton till något över sextioen biljoner.
25:4.11 (279.12) De Tekniska Rådgivarna fungerar ofta som enskilda individer, men de är organiserade för tjänst och de upprätthåller gemensamt högkvarter på uppdragssfärerna i grupper om sju. I varje grupp måste åtminstone fem ha permanent ställning medan två kan vara tillfälligt anslutna. Uppstigande dödliga och uppstigande mellanvarelser tjänar i dessa rådgivande kommissioner under sin uppstigning till Paradiset, men de deltar inte i de reguljära träningskurserna för Tekniska Rådgivare, inte heller blir de någonsin permanenta medlemmar av klassen.
25:4.12 (279.13) De dödliga och de mellanvarelser som tillfälligt tjänar tillsammans med rådgivarna utväljs för detta arbete på grund av sin sakkunnighet beträffande universell lag och suprem rättvisa. Då ni är på väg mot ert mål i Paradiset och ständigt förvärvar ökad kunskap och större skicklighet erbjudes ni fortgående tillfälle att dela med er till andra den visdom och erfarenhet som ni redan har samlat; hela vägen in till Havona agerar ni i rollen av elev-lärare. Ni arbetar er uppåt genom de stigande nivåerna i detta vidsträckta erfarenhetsmässiga universitet genom att förmedla till dem som är just nedanför er den nyfunna kunskapen i er uppåtgående karriär. I den universella regimen räknar man inte med att ni har tillägnat er kunskap och sanning förrän ni har demonstrerat er förmåga och er villighet att förmedla denna kunskap och sanning till andra.
25:4.13 (280.1) Efter lång träning och verklig erfarenhet tillåts varje omvårdande ande med ställning ovanför keruberna att erhålla permanent utnämning till Teknisk Rådgivare. Alla kandidater ansluter sig frivilligt till denna tjänsteklass; men då de en gång har tagit emot dessa ansvarsuppgifter kan de inte avsäga sig dem. Endast Dagarnas Forna kan förflytta dessa rådgivare till andra aktiviteter.
25:4.14 (280.2) Träningen av Tekniska Rådgivare, som har påbörjats i lokaluniversernas Melkisedek-institut, fortsätter ända fram till Dagarnas Fornas hov. Från denna superuniversumträning går de vidare till de ”sju kretsarnas skolor” i Havonakretsarnas styrvärldar. Och från styrvärldarna tas de in på ”högskolan för rättsetik och suprematetsteknik”, Paradisets träningsskola för de Tekniska Rådgivarnas fullkomnande.
25:4.15 (280.3) Dessa rådgivare är mera än lagexperter; de är studerande och lärare av tillämpad lag, universums lagar tillämpade på livet och bestämmelsen för alla som bebor de vidsträckta domänerna i den vittutspridda skapelsen. Med tiden blir de tidens och rymdens levande lagbibliotek, som förhindrar oändligt besvär och onödiga förseningar med att instruera tidens personligheter angående de förfaringssätt och -former som är mest acceptabla för evighetens härskare. De kan så råda rymdens arbetare att dessa kan fungera i harmoni med Paradisets fordringar; de är alla skapade varelsers lärare beträffande Skaparnas förfaranden.
25:4.16 (280.4) Ett sådant levande bibliotek bestående av tillämpad lag skulle inte kunna skapas; sådana varelser måste evolveras genom verklig erfarenhet. De infinita Gudomarna är existentiella och sålunda kompenserade för den erfarenhet som saknas; de vet allt redan innan de erfar allt, men de förmedlar inte denna icke-erfarenhetsmässiga kunskap till sina underordnade varelser.
25:4.17 (280.5) De Tekniska Rådgivarna ägnar sig åt att förhindra dröjsmål, underlätta framsteg och ge råd om hur man uppnår resultat. Det finns alltid ett sätt som är bäst och rätt att göra saker och ting; det finns alltid en fulländad teknik, en gudomlig metod, och dessa rådgivare vet hur de skall leda oss alla för att finna detta bättre sätt.
25:4.18 (280.6) Dessa utomordentligt visa och praktiska varelser är alltid nära associerade med de Universella Censorernas tjänst och arbete. Melkisedekarna har en duglig kår till sitt förfogande. Härskarna i systemen, konstellationerna, universerna och superuniversumsektorerna är alla rikligt försedda med dessa den andliga världens tekniska eller juridiska referenssinnen. En speciell grupp fungerar som juridiska rådgivare till Livsbärarna för att ge dessa Söner råd om hur långt det är tillåtet att avvika från den etablerade ordningen för livets fortplantning och i övrigt instruera dem om deras privilegier och verksamhetsbefogenheter. De är rådgivare till alla klasser av varelser beträffande lämpliga tillvägagångssätt och förfaranden för alla åtgärder i andevärlden. De tar ändå inte direkt och personligen befattning med världarnas materiella varelser.
25:4.19 (280.7) Förutom att ge råd beträffande juridiska förfaranden ägnar sig de Tekniska Rådgivarna jämväl åt att effektivt tolka alla lagar som gäller skapade varelser: fysiska, sinnesmässiga eller andliga. De är tillgängliga för de Universella Medlarna och för alla andra som önskar veta lagens sanning; med andra ord veta hur man kan förlita sig på att Gudomens Suprematet reagerar i en given situation som innehåller faktorer av en etablerad fysisk, sinnesmässig eller andlig art. De försöker till och med belysa det sätt på vilket den Ultimate verkar.
25:4.20 (281.1) De Tekniska Rådgivarna är utvalda och beprövade varelser; jag vet inte att någon av dem skulle ha hamnat på avvägar. Vi har inga uppteckningar i Uversa som skulle ange att de någonsin hade dömts för ringaktande av de gudomliga lagar som de så effektivt tolkar och så vältaligt utlägger. Det finns ingen känd gräns för deras verksamhetsområde, inte heller för deras framåtskridande. De fortsätter som rådgivare ända till Paradisets portar; hela lagens och erfarenhetens universum är öppet för dem.
25:5.1 (281.2) Bland tredje gradens supernafer i Havona utväljs vissa av de äldre ledande registratorerna till Väktare av Registren, till upprätthållare av de formella arkiven på Ljusets Ö, dessa arkiv som är något annat än de levande registreringarna i kunskapsbevararnas sinne, ibland kallat ”Paradisets levande bibliotek”.
25:5.2 (281.3) De registrerande änglarna på de bebodda planeterna är ursprunget till alla individuella anteckningar. Överallt i universum fungerar även andra registratorer beträffande formella register såväl som levande register. Från Urantia till Paradiset påträffas bägge sorts registreringar; i ett lokaluniversum mer av de skrivna registreringarna och mindre av de levande; i Paradiset mer av de levande och mindre av de formella; i Uversa är bägge lika tillgängliga.
25:5.3 (281.4) Varje händelse av betydelse i den organiserade och bebodda skapelsen registreras. Medan händelser som endast har en lokal betydelse registreras enbart lokalt, behandlas de händelser som har en vidsträcktare betydelse i enlighet med detta. Från planeterna, systemen och konstellationerna i Nebadon registreras allting, som har betydelse för universumet, i Salvington; och från sådana universumhuvudstäder förs händelseuppgifterna vidare för registrering högre upp vilka har att göra med sektor- och superstyrelsernas angelägenheter. I Paradiset finns också ett relevant sammandrag av uppgifterna från superuniverserna och Havona; och denna historiska och kumulativa berättelse om universernas universum står under beskydd av dessa upphöjda tredje gradens supernafer.
25:5.4 (281.5) Fastän vissa av dessa varelser har sänts till superuniverserna att tjäna som Ledande Registratorer, vilka styr de Himmelska Upptecknarnas aktiviteter, har inte en enda någonsin överförts från den permanenta namnförteckningen över deras klass.
25:6.1 (281.6) Dessa är de registratorer som verkställer alla uppteckningar i två exemplar: en ursprunglig anderegistrering och en semimateriell motsvarighet — vad man kunde kalla en genomslagskopia. Detta kan de göra på grund av sin säregna förmåga att samtidigt behandla både andlig och materiell energi. Himmelska Upptecknare skapas inte som sådana; de är uppstigna serafer från lokaluniverserna. De tas emot, klassificeras och anvisas till sina arbetssfärer av de Ledande Registratorernas råd i de sju superuniversernas högkvarter. Där är också belägna de skolor som tränar de Himmelska Upptecknarna. Skolan i Uversa drivs av Visdomens Fulländare och de Gudomliga Rådgivarna.
25:6.2 (281.7) Då upptecknarna avancerar i universumtjänsten fortsätter de sitt system av dubbel registrering och gör sålunda alltid sina uppteckningar tillgängliga för alla klasser av varelser, allt från dem som hör till den materiella klassen till ljusets höga andar. Under er övergångserfarenhet, då ni stiger upp från denna materiella värld, kommer ni alltid att kunna konsultera uppteckningarna om, och på annat sätt vara förtrogen med, historien och traditionerna på den sfär där ni är stationerade.
25:6.3 (282.1) Upptecknarna är en testad och beprövad kår. Det har aldrig kommit till min kännedom att någon Himmelsk Upptecknare skulle ha avvikit, och aldrig har man upptäckt någon förfalskning i deras registreringar. De är underställda en dubbel inspektion på så sätt att deras uppteckningar granskas av deras upphöjda kamrater från Uversa och av de Mäktiga Budbärarna, som intygar riktigheten av de kvasifysiska kopiorna av de ursprungliga anderegistreringarna.
25:6.4 (282.2) Medan de avancerande upptecknarna som är stationerade på de underordnade registreringssfärerna i Orvontons universer uppgår till biljoner och åter biljoner, är de som har uppnått högre status i Uversa inte fullt åtta miljoner till antalet. Dessa äldre eller graduerade upptecknare är väktare och vidarebefordrare i superuniversumet av de verifierade uppteckningarna från tid och rymd. Deras permanenta högkvarter finns i de cirkelformade boningarna som omger arkivområdet i Uversa. De överlämnar aldrig beskyddet av dessa register till andra; enskilda individer kan vara frånvarande, men aldrig i större antal.
25:6.5 (282.3) Liksom de supernafer som har blivit Väktare av Registren har de Himmelska Upptecknarnas kår ett permanent uppdrag. Då serafer och supernafer en gång har antagits till dessa tjänster förblir de Himmelska Upptecknare respektive Väktare av Registren till den dag då Gud den Supremes fulla personalisering medför en ny och modifierad förvaltning.
25:6.6 (282.4) I Uversa kan dessa äldre Himmelska Upptecknare visa registren över allting av kosmisk betydelse i hela Orvonton sedan den avlägset svunna tid då Dagarnas Forna anlände, medan på den eviga Ön Väktarna av Registren vaktar detta rikes arkiv vilket vittnar om händelserna i Paradiset sedan tiden för den Oändlige Andens personifiering.
25:7.1 (282.5) Dessa barn till lokaluniversernas Moderandar är vänner och medarbetare till alla som lever uppstigandets morontialiv. De är inte oumbärliga för det arbete som en uppstigande varelse gör för sitt framåtskridande, inte heller ersätter de på något sätt arbetet för de serafiska beskyddarna som ofta åtföljer sina dödliga medarbetare på färden till Paradiset. Morontiaföljeslagarna är helt enkelt vänliga värdar för dem som nyligen har påbörjat sin långa uppstigning inåt. De är också skickliga rekreationsledare och får i detta arbete kunnig hjälp av omväxlingsledarna.
25:7.2 (282.6) Fastän ni får allvarliga och gradvist allt svårare uppgifter att utföra i de morontiella träningsvärldarna i Nebadon, ser man alltid till att ni får regelbundna perioder av vila och omväxling. Under hela färden till Paradiset finns det alltid tid för vila och andelek; och under livsskedet av ljus och liv finns det alltid tid för dyrkan och nya bedrifter.
25:7.3 (282.7) Dessa Morontiaföljeslagare är sådana vänliga följeslagare att när ni slutligen lämnar den sista fasen av morontiaerfarenheten bakom er, när ni förbereder er för att påbörja andeäventyret i superuniversumet, kommer ni uppriktigt att beklaga att dessa sällskapliga varelser inte kan följa med er; men de tjänar uteslutande i lokaluniverserna. På varje stadium i uppstigningens livsskede är alla personligheter som ni kan få kontakt med vänliga och sällskapliga, men inte förrän ni möter Paradisföljeslagarna kommer ni att finna en annan grupp som är lika hängiven vänskapen och kamratskapet.
25:7.4 (283.1) Morontiaföljeslagarnas arbete beskrivs mera fullständigt i de berättelser som handlar om angelägenheterna i ert lokaluniversum.
25:8.1 (283.2) Paradisföljeslagarna är en sammansatt eller hopsamlad grupp som har rekryterats från serafernas, sekonafernas, supernafernas och omniafernas led. Fastän de tjänar under en tid som ni skulle anse oerhört lång har de inte permanent ställning. När deras verksamhet är avslutad återvänder de som regel (men inte undantagslöst) till de uppgifter de utförde då de kallades till tjänst i Paradiset.
25:8.2 (283.3) Medlemmar i änglaskarorna utnämns till denna tjänst av lokaluniversernas Moderandar, av superuniversernas Återspeglande Andar och av Majeston i Paradiset. De kallas till den centrala Ön och förordnas till Paradisföljeslagare av en av de Sju Härskarandarna. Om man frånser permanent ställning i Paradiset är denna tillfälliga tjänst som de utför som Paradisföljeslagare den högsta ära som någonsin kan förlänas de omvårdande andarna.
25:8.3 (283.4) Dessa utvalda änglar är hängivna tjänsten som följeslagare och tillförordnas som följeslagare för alla varelseklasser som råkar vara ensamma i Paradiset, i huvudsak till de uppstigna dödliga men också till alla andra som är ensamma på den centrala Ön. Paradisföljeslagarna har ingenting speciellt som de borde uträtta för dem som de umgås med; de är helt enkelt följeslagare. Nästan alla andra varelser som ni dödliga möter under er vistelse i Paradiset — frånsett era pilgrimskamrater — har någonting definitivt som de skall göra med er eller för er; men dessa följeslagare har anvisats endast för att vara tillsammans med er och att sällskapa med er som personlighetsföljeslagare. De assisteras ofta i sin verksamhet av Paradisets vänliga och lysande Medborgare.
25:8.4 (283.5) De dödliga kommer från människoraser som är mycket sällskapliga. Skaparna vet att ”det är inte gott för människan att vara ensam”, och därför är det även i Paradiset ordnat med sällskap.
25:8.5 (283.6) Om du som uppstigen dödlig skulle nå Paradiset i sällskap med din kompanjon eller nära medarbetare från ditt jordiska livsskede, eller om din serafiska ödesväktare skulle råka anlända tillsammans med dig eller skulle invänta dig där, då skulle ingen permanent följeslagare anvisas dig. Men om du anländer ensam då kommer förvisso en följeslagare att hälsa dig välkommen då du vaknar på Ljusets Ö från tidens sista sömn. Även om det är känt att du kommer att åtföljas av någon som du har varit i sällskap med under uppstigningsskedet förordnas tillfälliga följeslagare att hälsa er välkomna till de eviga stränderna och att följa med er till det som färdigställts för dig och dina närstående. Ni kan vara säkra på att varmt välkomnas när ni upplever uppståndelsen till evigheten på Paradisets eviga stränder.
25:8.6 (283.7) Mottaganingsföljeslagare anvisas under de sista dagarna av de uppstignas vistelse på den sista kretsen i Havona, och de undersöker noggrant registren över den dödliges ursprung och den händelserika uppstigningen genom världarna i rymden och kretsarna i Havona. När de välkomnar de dödliga från tiden är de redan väl insatta i dessa anlända pilgrimers levnadsbanor och visar sig vara sympatiska och intressanta följeslagare.
25:8.7 (283.8) Om du under din förfinalitiska vistelse i Paradiset av någon orsak skulle bli åtskild från din kompanjon — dödlig eller serafisk — från uppstigningsskedet, skulle en Paradisföljeslagare genast tillförordnas som rådgivare och sällskap. Då en följeslagare en gång har anvisats till en uppstigen dödlig som bor ensam i Paradiset stannar hon hos denne person tills han antingen återförenas med sina kompanjoner från uppstigningsskedet eller vederbörligen antas till Finalitkåren.
25:8.8 (284.1) Paradisföljeslagarna tillförordnas i ordningsföljd enligt väntan, förutom att en uppstigen aldrig anförtros en följeslagare vars natur är olik hans superuniversumtyp. Om en dödlig från Urantia idag anlände till Paradiset skulle honom anvisas den första väntande följeslagaren som antingen har sitt ursprung i Orvonton eller annars är av den Sjunde Härskarandens natur. Omniaferna tjänar sålunda inte tillsammans med de uppstigna varelserna från de sju superuniverserna.
25:8.9 (284.2) Paradisföljeslagare utför även många andra tjänster: Om en uppstigande dödlig ensam nådde fram till centraluniversumet, och om han under sin färd genom Havona misslyckades i någon fas av gudomsäventyret, då skulle han i sinom tid återsändas till universerna i tiden, och samtidigt skulle en kallelse gå till Paradisföljeslagarnas reserver. En av denna klass skulle anvisas till att åtfölja pilgrimen som har lidit nederlag, att vara med honom och att trösta och uppmuntra honom samt att stanna hos honom tills han återvände till centraluniversumet för att fortsätta uppstigningen till Paradiset.
25:8.10 (284.3) Om en uppstigande pilgrim led nederlag i sitt gudomsäventyr under sin färd genom Havona i sällskap med en uppstigande seraf, skyddsängeln från livsskedet som dödlig, skulle denna välja att åtfölja sin dödlige kompanjon. Dessa serafer anmäler sig alltid som frivilliga och tillåts följa med sina långtida dödliga kamrater tillbaka till tjänsten i tid och rymd.
25:8.11 (284.4) Men så är inte fallet med två nära associerade dödliga uppstigande: Om den ene når fram till Gud medan den andre tillfälligt misslyckas väljer den som har lyckats undantagslöst att fara tillbaka till de evolutionära skapelserna tillsammans med den besvikna personligheten, men detta tillåts inte. I stället går en kallelse till Paradisföljeslagarnas reserver och en av deras frivilliga utväljs att åtfölja den besvikne pilgrimen. En frivillig Paradismedborgare förenar sig då med den dödlige som har lyckats, och som dröjer kvar på den centrala Ön inväntande återkomsten till Havona av kamraten som har lidit nederlag. Under tiden undervisar han i vissa skolor i Paradiset och framför äventyrsberättelsen från det evolutionära uppstigandet.
25:8.12 (284.5) [Avfattat under beskydd av En med Stor Auktoritet från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 26
26:0.1 (285.1) SUPERNAFERNA är de omvårdande andarna i Paradiset och centraluniversumet; de är den högsta klassen i den lägsta gruppen av den Oändlige Andens barn — änglaskarorna. Dessa omvårdande andar möter man från Paradisets Ö till världarna i tid och rymd. Ingen betydande del av den organiserade och bebodda skapelsen är utan deras tjänster.
26:1.1 (285.2) Änglarna är de omvårdande andekompanjonerna till de evolutionära och uppstigande viljevarelserna i hela rymden; de är också kolleger och arbetskamrater till de högre skarorna av sfärernas gudomliga personligheter. Änglarna av alla klasser är tydliga personligheter och högt individualiserade. De har alla en stor förmåga att uppskatta omväxlingsledarnas verksamhetsformer. Såsom även Rymdens Budbärarskaror tillbringar de omvårdande andarna perioder av vila och omväxling; de har en mycket sällskaplig läggning och deras associativa förmåga överstiger vida människornas.
26:1.2 (285.3) De omvårdande andarna i storuniversum klassificeras som följer:
26:1.3 (285.4) 1. Supernafer.
26:1.4 (285.5) 2. Sekonafer.
26:1.5 (285.6) 3. Tertiafer.
26:1.6 (285.7) 4. Omniafer.
26:1.7 (285.8) 5. Serafer.
26:1.8 (285.9) 6. Keruber och Sanober.
26:1.9 (285.10) 7. Mellanvarelser.
26:1.10 (285.11) De enskilda medlemmarna av änglaklasserna är inte helt stationära i fråga om personlig ställning i universumet. Änglar av vissa klasser kan bli Paradisföljeslagare för en period; en del blir Himmelska Upptecknare; andra stiger upp till de Tekniska Rådgivarnas led. Vissa av keruberna kan aspirera på ställning och bestämmelse som seraf, medan evolutionära serafer kan nå upp till Guds uppstigande Söners andliga nivåer.
26:1.11 (285.12) De sju ovan uppenbarade klasserna av omvårdande andar grupperas för presentation i enlighet med deras funktioners största betydelse för uppstigande dödliga:
26:1.12 (285.13) 1. De omvårdande andarna i centraluniversumet. De tre klasserna av supernafer tjänar i Paradis-Havonasystemet. Första gradens eller Paradissupernaferna skapas av den Oändlige Anden. Den andra och tredje gradens klasser som tjänar i Havona är efterkommande till Härskarandarna respektive Kretsarnas Andar.
26:1.13 (286.1) 2. De omvårdande andarna i superuniverserna — sekonaferna, tertiaferna och omniaferna. Sekonaferna, de Återspeglande Andarnas barn, tjänar i olika uppgifter i de sju superuniverserna. Tertiaferna, som har sitt ursprung i den Oändlige Anden, blir till slut hängivna förbindelsetjänsten hos Skaparsönerna och Dagarnas Forna. Omniaferna skapas med gemensamma krafter av den Oändlige Anden och de Sju Suprema Verkställarna, och de fungerar uteslutande som tjänare hos de sistnämnda. Diskussionen om dessa tre klasser är temat för en efterföljande berättelse i denna serie.
26:1.14 (286.2) 3. De omvårdande andarna i de lokala universerna omfattar seraferna och deras assistenter keruberna. Med dessa efterkommande till ett Universums Moderande har de dödliga uppstigande sin första kontakt. Mellanvarelserna, som är födda i de bebodda världarna, hör inte riktigt till de egentliga änglaklasserna fastän de ofta funktionellt grupperas bland de omvårdande andarna. Berättelsen om dem presenteras tillsammans med en redogörelse om serafer och keruber i de kapitel som handlar om angelägenheterna i ert lokaluniversum.
26:1.15 (286.3) Änglaskarornas alla klasser ägnar sig åt olika universumuppgifter och tjänar på ett eller annat sätt de himmelska varelsernas högre klasser; men det är supernaferna, sekonaferna och seraferna som i stora antal används för att främja den progressiva fulländningens uppstigningsplan för tidens barn. Då de tjänstgör i centraluniversumet, i superuniverserna och i lokaluniverserna utgör de den obrutna kedja av andeomvårdare som den Oändlige Anden har ombesörjt till hjälp och ledning för alla som strävar efter att nå fram till den Universelle Fadern genom den Evige Sonen.
26:1.16 (286.4) Supernaferna är begränsade till sin ”andepolaritet” endast beträffande en verksamhetsfas, den som är knuten till den Universelle Fadern. De kan arbeta ensamma förutom då de direkt använder Faderns exklusiva strömkretsar. När supernaferna befinner sig i styrkemottagning direkt från Fadern måste de frivilligt förena sig i par för att kunna fungera. Sekonaferna är på samma sätt begränsade och måste dessutom arbeta i par för att synkronisera med den Evige Sonens strömkretsar. Seraferna kan arbeta ensamma som fristående och lokalt begränsade personligheter, men de kan koppla in till strömkretsarna endast då de är polariserade som förbindelsepar. När sådana andevarelser förenar sig som par säger man att den ena kompletterar den andra. Kompletterande förhållanden kan vara tillfälliga; de är inte nödvändigtvis av bestående natur.
26:1.17 (286.5) Dessa strålande ljusvarelser uppehåller livet med direkt intag av andlig energi från de primära strömkretsarna i universum. De dödliga på Urantia måste få sin ljusenergi genom ljusets inkarnation i växtriket, men änglaskarorna är strömkretsinkopplade, de ”har mat som ni inte vet om”. De tar också del av den cirkulerande undervisningen som de ypperliga Treenighetens Undervisande Söner meddelar; de har ett sätt att ta emot kunskap och inhämta visdom som mycket liknar deras förfarande för assimilation av livsenergierna.
26:2.1 (286.6) Supernaferna är skickliga omvårdare för alla typer av varelser som vistas i Paradiset och i centraluniversumet. Dessa höga änglar skapas i tre huvudklasser: första, andra och tredje gradens supernafer.
26:2.2 (287.1) Supernaferna av första graden är efterkommande uteslutande till Samskaparen. De delar sin omvårdnad ungefär jämnt mellan vissa grupper av Paradismedborgare och de ständigt växande kårerna av uppstigningspilgrimer. Dessa änglar på den eviga Ön är mycket verksamma med att befrämja den väsentliga träningen av båda grupperna av invånare i Paradiset. De bidrar med mycket som är nyttigt för den ömsesidiga förståelsen mellan dessa två unika klasser av universumvarelser — den ena representerande den högsta typen av gudomlig och fulländad viljevarelse, den andra företrädande den fullbordade evolutionen av den lägsta typen av viljevarelse i hela universernas universum.
26:2.3 (287.2) Det arbete som supernaferna av första graden utför är så unikt och särpräglat att det skall behandlas skilt för sig i följande berättelse.
26:2.4 (287.3) Supernaferna av andra graden är ledare för de uppstigande varelsernas angelägenheter på de sju kretsarna i Havona. De är lika mycket sysselsatta med att sköta undervisningen av de talrika klasser av Paradismedborgare som under långa perioder vistas på världskretsarna i den centrala skapelsen, men vi får inte diskutera denna fas av deras tjänst.
26:2.5 (287.4) Det finns sju typer av höga änglar, var och en med ursprung i en av de Sju Härskarandarna och till sin natur mönstrad enligt denna. Kollektivt skapar de Sju Härskarandarna många olika grupper av unika varelser och väsen, och de enskilda medlemmarna i varje sådan grupp är förhållandevis ensartade till sin natur. När samma Sju Härskarandar skapar individuellt är de klasser som det alltid resulterar i sjufaldiga till sin natur; barnen till varje Härskarande liknar naturen hos sin skapare och är följaktligen olika de andra. Detta är ursprunget till supernaferna av andra graden, och änglarna av alla sju skapade typer tjänstgör i alla verksamhetskanaler som är öppna för hela deras klass, huvudsakligen på de sju kretsarna i det centrala och gudomliga universumet.
26:2.6 (287.5) Var och en av de sju planetariska kretsarna i Havona står under direkt övervakning av en av Kretsarnas Sju Andar, som själva är en kollektiv — och sålunda ensartad — skapelse av de Sju Härskarandarna. Fastän de till sin natur liknar det Tredje Ursprunget och Centret var dessa sju assisterande Andar i Havona inte en del av det ursprungliga mönsteruniversumet. De började fungera efter den ursprungliga (eviga) skapelsen men långt före Grandfandas tid. Otvivelaktigt uppkom de som Härskarandarnas skapande reaktion på den Suprema Varelsens framträdande avsikt, och de befanns vara i tjänst efter det att storuniversum hade organiserats. Den Oändlige Anden och alla hans skapande medarbetare förefaller att som universella koordinatorer vara rikligt begåvade med förmågan att komma med lämpliga skapande reaktioner på de samtidiga utvecklingsfenomenen i de erfarenhetsmässiga Gudomarna och de evolverande universerna.
26:2.7 (287.6) Supernaferna av tredje graden har sitt ursprung i dessa Kretsarnas Sju Andar. Var och en av dem, på de skilda kretsarna i Havona, får av den Oändlige Anden förmågan att skapa ett tillräckligt antal höga supernafiska omvårdare av tredje graden för att tillfredsställa behovet i centraluniversumet. Medan Kretsarnas Andar åstadkom förhållandevis få av dessa omvårdande änglar innan tidens pilgrimer anlände till Havona, påbörjade de Sju Härskarandarna inte ens skapandet av andra gradens supernafer förrän Grandfanda hade landat. Och de äldre av de två klasserna, supernaferna av tredje graden, skall därför behandlas först.
26:3.1 (288.1) De Sju Härskarandarnas tjänare är specialistänglar på de olika kretsarna i Havona, och deras omvårdnad sträcker sig till både till de uppstigande pilgrimerna från tiden och till de nedstigande pilgrimerna från evigheten. I de en miljard studievärldarna i den fulländade centrala skapelsen är era supernafiska medarbetare av alla klasser fullt synliga för er. Där är ni alla i den högsta betydelsen broderliga och förståelsefulla varelser med ömsesidig kontakt och sympati. Ni känner också igen och umgås innerligt med de nedstigande pilgrimerna: Paradismedborgarna som färdas genom dessa kretsar inifrån utåt, anländer till Havona genom styrvärlden på den första kretsen och fortsätter utåt till den sjunde.
26:3.2 (288.2) De uppstigande pilgrimerna från de sju superuniverserna färdas genom Havona i motsatt riktning. De anländer till styrvärlden på den sjunde kretsen och fortsätter inåt. Det finns ingen tidsgräns för de uppstigande varelsernas framskridande från värld till värld och krets till krets, på samma sätt som det inte finns någon bestämd tidsrymd godtyckligt angiven för boendet i morontiavärldarna. Men medan tillräckligt utvecklade individer kan befrias från vistelsen i en eller flera av träningsvärldarna i lokaluniversumet kan ingen pilgrim undgå att färdas genom alla sju havonakretsar präglade av progressivt förandligande.
26:3.3 (288.3) Den kår av tredje gradens supernafer som främst är förordnade till tjänst åt pilgrimerna från tiden klassificeras som följer:
26:3.4 (288.4) 1. Harmoniövervakarna. Det bör vara uppenbart att någon form av koordinerande inflytande fordras även i det fulländade Havona för att upprätthålla systemet och garantera harmonin i allt arbete med att förbereda pilgrimerna från tiden för deras senare uppnåelser i Paradiset. Detta är den verkliga uppgiften för harmoniövervakarna — att se till att allting löper smidigt och snabbt. De uppkommer på den första kretsen, tjänar överallt i Havona, och deras närvaro på kretsarna betyder att ingenting kan möjligen gå fel. Deras stora förmåga att koordinera en stor mängd olika aktiviteter som involverar personligheter av olika klasser — rentav flera olika nivåer — gör det möjligt för dessa supernafer att vara till hjälp än var och när så behövs. De bidrar enormt till den ömsesidiga förståelsen mellan pilgrimerna från tiden och pilgrimerna från evigheten.
26:3.5 (288.5) 2. De Ledande Upptecknarna. Dessa änglar skapas på den andra kretsen men verkar överallt i centraluniversumet. De gör uppteckningarna i tre exemplar och registrerar dem i Havonas konkreta arkiv, i deras klassers andliga arkiv och i Paradisets formella register. Dessutom sänder de automatiskt meddelande till Paradisets levande bibliotek, kunskapsväktarna av supernafernas första grad, om de händelser som ger viktig sann-kunskap.
26:3.6 (288.6) 3. Informationsutsändarna. Barnen till den tredje kretsens Ande fungerar överallt i Havona fast de officiellt är stationerade på planet nummer sjuttio i den yttersta cirkeln. Dessa teknikens mästare är mottagare och avsändare av informationsutsändningarna i den centrala skapelsen, och de styr rymdrapporterna om alla gudomsfenomen i Paradiset. De kan använda alla basströmkretsar i rymden.
26:3.7 (288.7) 4. Budbärarna har sitt ursprung på krets nummer fyra. De genomfar Paradis-Havonasystemet som bärare av alla meddelanden som fordrar personlig överföring. De tjänar sina kamrater, de himmelska personligheterna, paradispilgrimerna och även de uppstigande själarna från tiden.
26:3.8 (289.1) 5. Informationskoordinatorerna. Dessa tredje gradens supernafer, barnen till den femte kretsens Ande, är alltid visa och sympatiska befrämjare av broderlig association mellan de uppstigande och de nedstigande pilgrimerna. De tar hand om alla invånare i Havona, i synnerhet om de uppstigande, genom att hålla dem ständigt informerade om händelserna i universernas universum. Tack vare sina personliga kontakter med informationsutsändarna och återspeglarna får dessa ”levande tidningar” i Havona ögonblickligen reda på all information som går ut över centraluniversumets omfattande nyhetsströmkretsar. De samlar information med Havonas grafmetod, vilken gör det möjligt för dem att automatiskt ta emot lika mycket information på en timme av Urantia-tid som det skulle ta ett tusen år med er snabbaste telegrafteknik.
26:3.9 (289.2) 6. Transportpersonligheterna. Dessa varelser, som har sitt ursprung på krets nummer sex, verkar vanligen från planet nummer fyrtio på den yttersta kretsen. Det är dessa som transporterar bort de besvikna kandidater som tillfälligt misslyckas i sitt gudomsäventyr. De är redo att betjäna alla som måste komma och gå i sin tjänst i Havona och som inte själva kan färdas i rymden.
26:3.10 (289.3) 7. Reservkåren. Variationerna i arbetet med de uppstigna varelserna, Paradispilgrimerna och andra klasser av varelser som vistas i Havona gör det nödvändigt att upprätthålla dessa reserver av supernafer i styrvärlden i den sjunde cirkeln, där de har sitt ursprung. De skapas utan speciell inriktning och är kompetenta att rycka in i tjänst i de mindre krävande faserna av alla uppgifter som hör till deras supernafiska medarbetare av tredje graden.
26:4.1 (289.4) Supernaferna av andra graden är omvårdare på de sju planetariska kretsarna i centraluniversumet. En del av dem ägnar sig åt att betjäna pilgrimerna från tiden, och hälften av hela deras klass är förordnad till träningen av Paradispilgrimerna från evigheten. Dessa Paradismedborgare åtföljs också, under sin pilgrimsfärd genom kretsarna i Havona, av frivilliga från de Dödligas Finalitkår, ett arrangemang som har varit i kraft sedan den första finalitgruppen blev fylld.
26:4.2 (289.5) I enlighet med sitt periodiska uppdrag att ta vård om de uppstigande pilgrimerna arbetar andra gradens supernafer i följande sju grupper:
26:4.3 (289.6) 1. Pilgrimernas hjälpare.
26:4.4 (289.7) 2. Suprematetens guider.
26:4.5 (289.8) 3. Treenighetens guider.
26:4.6 (289.9) 4. Sonens finnare.
26:4.7 (289.10) 5. Faderns guider.
26:4.8 (289.11) 6. Rådgivare och handledare.
26:4.9 (289.12) 7. Vilans fullbordare.
26:4.10 (289.13) Var och en av dessa arbetsgrupper består av änglar av alla sju skapade typer, och en pilgrim från rymden handleds alltid av en andra gradens supernaf med ursprung i den Härskarande som styr det superuniversum där pilgrimen är född. När ni dödliga på Urantia når fram till Havona kommer ni förvisso att vägledas av supernafer vilkas skapade natur — likt er egen evolverade natur — härrör från Härskaranden i Orvonton. Och då era handledare härstammar från Härskaranden i ert eget superuniversum är de speciellt kvalificerade att förstå, trösta och hjälpa er i alla era strävanden att uppnå Paradisets fulländning.
26:4.11 (290.1) Pilgrimerna från tiden transporteras förbi Havonas mörka gravitationskroppar till den yttre planetariska kretsen av transportpersonligheterna bland första gradens sekonafer, som verkar utgående från högkvarteren i de sju superuniverserna. En majoritet, men inte alla, av de serafer som tjänar på planeterna och i de lokala universerna och som har blivit ackrediterade för uppstigningen till Paradiset tar avsked av sina dödliga kompanjoner före den långa färden till Havona, påbörjar genast en lång och intensiv träning för himmelskt förordnande och förväntar sig att som serafer uppnå fulländad existens och supremt tjänande. Och detta gör de, i hopp om att återförenas med pilgrimerna från tiden, för att räknas bland dem som för evigt följer samma väg som sådana dödliga vilka har nått fram till den Universelle Fadern och har fått förordnande till Finalitkåren med dess oavslöjade tjänst.
26:4.12 (290.2) Pilgrimen landar på mottagningsvärlden i Havona, styrvärlden på den sjunde kretsen, utrustad med endast ett slags fulländning: syftets fulländning. Den Universelle Fadern har påbjudit: ”Var fullkomliga, såsom även jag är fullkomlig.” Detta är den häpnadsväckande inbjudan och befallningen som har sänts ut till de finita barnen i världarna i rymden. Kungörandet av denna uppmaning har satt hela skapelsen i rörelse i den gemensamma strävan hos de himmelska varelserna att hjälpa till att uppfylla och förverkliga denna oerhörda befallning från det Första Stora Ursprunget och Centret.
26:4.13 (290.3) När du tack vare alla hjälpande skarors omvårdnad, vilka ingår i den universella överlevnadsplanen, slutligen lämnas ned i mottagningsvärlden i Havona, anländer du med endast ett slags fulländning — syftets fulländning. Ditt syfte har grundligt prövats; din tro har testats. Du är känd för att tåla besvikelser. Inte ens ett misslyckande i att urskilja den Universelle Fadern kan skaka tron eller allvarligt störa tilliten hos en uppstigen dödlig som har gått igenom den erfarenhet som alla måste genomgå för att nå fram till de fulländade sfärerna i Havona. Vid den tid då du når Havona har din uppriktighet blivit lovvärd. Syftets fulländning och längtans gudomlighet tillsammans med trons fasthet har säkrat ditt inträde i evighetens stabiliserade boningar; din frigörelse från tidens obeständigheter och osäkerheter är fullständig och avslutad; och nu måste du ställas ansikte mot ansikte med Havonas problem och Paradisets omätligheter för att möta det för vilket du så länge har tränats under de erfarenhetsmässiga tidsepokerna i världarnas skolor i rymden.
26:4.14 (290.4) Tron har för den uppstigne pilgrimen vunnit en syftets fulländning, som ger tidens barn tillträde till evighetens portar. Nu måste pilgrimernas medhjälpare påbörja arbetet med att utveckla den förståelsens fulländning och den uppfattningens teknik vilka är så oundgängliga för personlighetens paradisfulländning.
26:4.15 (290.5) Förmåga att förstå är den dödliges pass för tillträde till Paradiset. Villighet att tro är nyckeln till Havona. Accepterandet av sonskap, samarbete med Riktaren i människans inre, är priset för evolutionär överlevnad.
26:5.1 (291.1) De första av de sju grupperna av andra gradens supernafer som påträffas är pilgrimernas hjälpare, dessa varelser med snabb uppfattning och vid sympati som välkomnar de mycket beresta uppstigna från rymden till de stabiliserade världarna och den stadgade organisationen i centraluniversumet. Samtidigt påbörjar dessa höga omvårdare sitt arbete för paradispilgrimerna från evigheten, av vilka den första anlände till den innersta havonakretsens styrvärld i det sammanhang då Grandfanda anlände till styrvärlden i den yttersta kretsen. Under dessa avlägset svunna dagar träffades pilgrimerna från Paradiset och pilgrimerna från tiden för första gången i mottagningsvärlden i krets nummer fyra.
26:5.2 (291.2) Dessa pilgrimshjälpare, som tjänstgör i havonavärldarnas sjunde cirkel, utför sitt arbete för de uppstigande dödliga i tre huvudgrupperingar. Den första: den suprema förståelsen av Paradistreenigheten; den andra: den andliga förståelsen av kompanjonskapet mellan Fader och Son; den tredje: det intellektuella uppfattandet av den Oändlige Anden. Var och en av dessa instruktionsfaser är indelad i sju grenar, var och en omfattar tolv mindre grupperingar, som består av sjuttio undergrupper var; och var och en av dessa sjuttio instruktioners undergrupperingar framförs indelad i ett tusen klassificeringar. Mera detaljerad undervisning ges på följande cirklar, men huvuddragen av varje paradiskrav undervisas av pilgrimernas hjälpare.
26:5.3 (291.3) Detta är alltså den första eller elementära kursen som de i tron testade och mycket beresta pilgrimerna från rymden ställs inför. Men långt innan dessa uppstigna barn från tiden når Havona har de lärt sig att festa på osäkerhet, att göda sig av besvikelse, att entusiasmeras av uppenbart nederlag, att stärkas inför svårigheter, att visa okuvligt mod inför ofantligheter och att ty sig till oövervinnlig tro vid mötet med utmaningen från det oförklarliga. För länge sedan blev stridsropet för dessa pilgrimer: ”I förbindelse med Gud är ingenting — absolut ingenting — omöjligt.”
26:5.4 (291.4) Det finns ett definitivt krav på pilgrimerna från tiden på varje cirkel i Havona; och fastän varje pilgrim fortsättningsvis handleds av supernafer som av naturen är anpassade till att hjälpa den ifrågavarande typen av uppstigna varelser, så är den kurs som måste behärskas ganska enhetlig för alla uppstigna som når centraluniversumet. Denna resultatinriktade kurs är kvantitativ, kvalitativ och erfarenhetsmässig — intellektuell, andlig och suprem.
26:5.5 (291.5) Tiden har föga betydelse på cirklarna i Havona. På ett begränsat sätt påverkar den möjligheterna att avancera, men det uppnådda resultatet är det slutliga och suprema testet. I samma ögonblick som din supernafiska följeslagare bedömer dig vara kompetent att förflyttas inåt till nästa cirkel leds du inför de tolv adjutanterna till den sjunde Kretsens Ande. Här fordras det att du klarar av cirkelns test som har bestämts enligt superuniversumet för ditt ursprung och systemet för din födelse. Gudomsuppnåelsen på denna cirkel sker i styrvärlden och består i det andliga igenkännandet och uppfattandet av Härskaranden för den uppstigande pilgrimens superuniversum.
26:5.6 (291.6) När arbetet på den yttersta cirkeln i Havona är avslutat och den givna kursen behärskas tar pilgrimernas hjälpare sina skyddslingar till styrvärlden på nästa cirkel och lämnar dem under beskydd av suprematetens guider. Pilgrimernas hjälpare dröjer alltid där en tid för att hjälpa till att göra förflyttningen både angenäm och givande.
26:6.1 (292.1) De uppstigande från rymden betecknas som ”andliga graduerade” då de överförs från den sjunde till den sjätte cirkeln och placeras under omedelbart överinseende av suprematetens guider. Dessa guider bör inte förväxlas med de Graduerades Guider, som hör till den Oändlige Andens Högre Personligheter och som tillsammans med sina servitalmedarbetare betjänar både uppstigande och nedstigande pilgrimer på alla kretsar i Havona. Suprematetens guider fungerar endast på den sjätte cirkeln i centraluniversumet.
26:6.2 (292.2) Det är på denna cirkel som de uppstigande uppnår en ny insikt om den Suprema Gudomligheten. Under sina långa livsskeden i de evolutionära universerna har tidens pilgrimer erfarit en växande medvetenhet om realiteten av en allsmäktig övervakning av skapelserna i tid och rymd. Här på denna Havonakrets närmar de sig mötandet av centraluniversumets källa till enheten i tid och rymd: Gud den Supremes andliga realitet.
26:6.3 (292.3) Jag kan inte riktigt förklara vad som händer på denna cirkel. Ingen personaliserad närvaro av Supremateten kan skönjas av de uppstigande. I vissa avseenden kompenserar nya förhållanden till den Sjunde Härskaranden denna avsaknad av kontaktmöjlighet till den Suprema Varelsen. Men oavsett vår oförmåga att förstå själva förfarandet, ser varje uppstigande skapad varelse ut att undergå en transformerande tillväxt, en ny integrering av medvetandet, ett nytt förandligande av syftet, en ny sensitivitet för gudomlighet, vilket knappast kan förklaras tillfredsställande utan att ty sig till den Suprema Varelsens ouppenbarade aktivitet. För dem av oss som har observerat dessa mystiska företeelser förefaller det som om Gud den Supreme kärleksfullt gav sina erfarenhetsmässiga barn, ända till den yttersta gränsen för deras erfarenhetsmässiga kapacitet, den förhöjning av intellektuell fattning, andlig insikt och personlighetsutsträckning som de så väl kommer att behöva i alla sina strävanden med att penetrera gudomlighetsnivån av Suprematetens Treenighet för att nå fram till de eviga och existentiella Gudomarna i Paradiset.
26:6.4 (292.4) När guider till supremateten anser sina elever vara mogna att gå vidare för de dem inför de sjuttios kommission, en blandad grupp vars medlemmar tjänar som examinatorer i styrvärlden i krets nummer sex. Efter det att pilgrimerna har tillfredsställt denna kommission angående sin förståelse av den Suprema Varelsen och Suprematetens Treenighet godkänns de för överföring till den femte kretsen.
26:7.1 (292.5) Treenighetens guider är outtröttliga omvårdare av tidens och rymdens avancerande pilgrimer på havonaträningens femte cirkel. De andliga graduerade betecknas här som ”kandidater för gudomsäventyret”, emedan det är på denna cirkel som pilgrimerna under ledning av guider till Treenigheten får avancerad undervisning om den gudomliga Treenigheten — som förberedelse för försöket att kunna känna igen den Oändlige Andens personlighet. Och här börjar pilgrimerna upptäcka vad äkta studium och verklig mental strävan betyder, samtidigt som de börjar urskilja naturen av den ännu mera krävande och ännu mera mödosamma andliga ansträngning som fordras för att möta kraven i det höga mål som har satts för dem att uppnå i världarna i denna krets.
26:7.2 (292.6) Treenighetens guider är de mest trogna och effektiva; och varje pilgrim får den odelade uppmärksamheten och åtnjuter hela tillgivenheten av en andra gradens supernaf som hör till denna klass. Aldrig skulle en pilgrim från tiden finna den förste personen i Paradistreenigheten som det går att närma sig om han inte fick hjälp och stöd av dessa guider och skaran av andra andliga varelser som är engagerade i att instruera de uppstigande beträffande naturen av och tekniken i det uppkommande gudomsäventyret.
26:7.3 (293.1) Då träningskursen på denna krets har avslutats tar Treenighetens guider sina elever till kretsens styrvärld och presenterar dem för en av de många treförenade kommissioner som fungerar som examinatorer och godkännare av kandidater för gudomsäventyret. Dessa kommissioner består av en representant för finaliterna, en av ledarna för uppträdande från klassen av första gradens supernafer och antingen en Ensam Budbärare från rymden eller en Treenigad Son från Paradiset.
26:7.4 (293.2) När en uppstigen själ verkligen färdas till Paradiset åtföljs han endast av en transittrio: den supernafiska cirkelföljeslagaren, den Graduerades Guide och den senares ständigt närvarande servitalmedarbetare. Dessa exkursioner från cirklarna i Havona till Paradiset är försöksresor; de uppstigna har ännu ingen ställning i Paradiset. De uppnår inte boendestatus i Paradiset förrän de har genomgått den avslutande vilan i tiden, sedan de har uppnått den Universelle Fadern och slutligen klarat av Havonakretsarna. Inte förrän efter den gudomliga vilan får de del av ”gudomlighetens väsen” och ”suprematetens ande” och börjar sålunda verkligen fungera inom evighetens cirkel och i Treenighetens närvaro.
26:7.5 (293.3) Den uppstigandes följeslagare i transittrion behövs inte för att han skall kunna lokalisera den geografiska närvaron av Treenighetens andliga strålglans, utan snarare för att erbjuda en pilgrim all möjlig hjälp i hans svåra uppgift att uppfatta, urskilja och förstå den Oändlige Anden tillräckligt för att det skall innebära ett personlighetsigenkännande. Varje uppstigen pilgrim i Paradiset kan urskilja Treenighetens geografiska eller lägesnärvaro, den stora majoriteten har förmåga att kontakta Gudomarnas intellektuella verklighet, i synnerhet den Tredje Personen, men alla kan inte uppfatta eller ens delvis förstå verkligheten av Faderns och Sonens andliga närvaro. Ännu svårare är ens den minsta andliga förståelsen av den Universelle Fadern.
26:7.6 (293.4) Sällan händer det att sökandet efter den Oändlige Anden inte fullbordas, och då Treenighetsguidernas skyddslingar har lyckats i denna fas av gudomsäventyret förbereder guiderna deras transport till Sonfinnarnas omvårdnad på den fjärde cirkeln i Havona.
26:8.1 (293.5) Den fjärde kretsen i Havona kallas ibland ”Sönernas krets”. Från världarna på denna krets beger sig de uppstigande pilgrimerna till Paradiset för att nå en insiktsfull kontakt med den Evige Sonen, medan de nedstigande pilgrimerna i världarna i denna krets får en ny förståelse för Skaparsönernas natur och uppgift i tid och rymd. Det finns sju världar i denna krets i vilka Paradismikaelernas reservkår upprätthåller speciella serviceskolor för ömsesidig omvårdnad för både de uppstigande och de nedstigande pilgrimerna; och det är i dessa Mikaelsönernas världar som pilgrimerna från tiden och pilgrimerna från evigheten uppnår den första verkligen ömsesidiga förståelsen av varandra. I många avseenden är erfarenheterna på denna krets de mest intressanta under hela vistelsen i Havona.
26:8.2 (294.1) Sonfinnarna är supernafiska omvårdare för de uppstigande dödliga på den fjärde kretsen. Förutom det allmänna arbetet med att förbereda sina kandidater för en insikt om den Evige Sonens treenighetsförhållanden måste dessa Sonfinnare instruera sina skyddslingar så fullständigt att dessa helt lyckas: för det första med att andligen uppfatta Sonen tillräckligt, för det andra med att tillfredsställande känna igen Sonens personlighet, för det tredje, med att korrekt skilja mellan Sonens och den Oändlige Andens personlighet.
26:8.3 (294.2) Efter uppnåelsen av den Oändlige Anden hålls inga fler examina. De inre cirklarnas tester utgörs av pilgrimskandidaternas prestationer medan de är inneslutna i Gudomarnas omfamning. Framåtskridandet avgörs enbart av individens andlighet, och ingen annan än Gudarna dristar sig att bedöma innehavet därav. I fall av misslyckande anges aldrig några orsaker, inte heller tillrättavisas eller kritiseras någonsin kandidaterna själva eller deras olika lärare och guider. I Paradiset ses besvikelse aldrig som nederlag; uppskjutande betraktas aldrig som skamligt; uppenbara misslyckanden i tiden sammanblandas aldrig med betydelsefulla förseningar i evigheten.
26:8.4 (294.3) Det är inte många pilgrimer som upplever det dröjsmål som det skenbara misslyckandet i gudomsäventyret innebär. Nästan alla uppnår den Oändlige Anden, fastän det någon gång händer att en pilgrim från superuniversum nummer ett inte lyckas vid första försöket. De pilgrimer som uppnår Anden misslyckas sällan med att finna Sonen; av dem som verkligen misslyckas i första äventyret härstammar nästan alla från superuniverserna nummer tre och fem. En stor majoritet av dem som misslyckas i det första äventyret att finna Fadern, efter att ha funnit både Anden och Sonen, kommer från superuniversum nummer sex, fastän några få från nummer två och tre likaså är utan framgång. Och allt detta tycks tydligt ange att det finns någon god och tillräcklig orsak till dessa skenbara misslyckanden; i verkligheten endast oundvikliga dröjsmål.
26:8.5 (294.4) De kandidater för gudomsäventyret som har lidit nederlag hänförs till förvaltningsområdet för uppdragsledarna, en grupp av första gradens supernafer, och sänds tillbaka till arbetet i världarna i rymden för en period om minst ett tusen år. De återvänder aldrig till sitt födelsesuperuniversum utan alltid till den superskapelse som är mest gynnsam för deras omskolning som förberedelse för det andra gudomsäventyret. Efter denna tjänst återvänder de på eget initiativ till den yttersta kretsen i Havona, eskorteras omedelbart till den cirkel där deras livsskede hade avbrutits och återupptar genast sina förberedelser för gudomsäventyret. Aldrig misslyckas andra gradens supernafer att vid det andra försöket med framgång lotsa sina skyddslingar, och samma supernafiska omvårdare och andra guider har alltid hand om dessa kandidater under detta andra äventyr.
26:9.1 (294.5) När pilgrimsjälen uppnår den tredje cirkeln i Havona kommer han under handledning av Faderns guider, de äldre, högt skickade och mest erfarna supernafiska omvårdarna. I världarna i denna krets upprätthåller Faderns guider visdomsskolor och tekniska högskolor där alla varelser bosatta i centraluniversumet tjänar som lärare. Ingenting förbises som kunde vara till nytta för en varelse från tiden i hans transcendenta äventyr att uppnå evigheten.
26:9.2 (294.6) Uppnåendet av den Universelle Fadern är passet till evigheten, trots de återstående kretsarna som skall passeras. Det är därför en betydelsefull händelse i styrvärlden i cirkel nummer tre när transittrion förkunnar att det sista vågstycket i tiden håller på att börja; att en till skapad varelse från rymden söker inträde till Paradiset genom evighetens portar.
26:9.3 (295.1) Tidens prövning är nästan slut; loppet för att vinna evigheten är nästan över. Osäkerhetens dagar går mot sin ände; frestelsen att tvivla håller på att försvinna; påbudet att vara fulländad har blivit åtlytt. Från själva botten av den förståndsmässiga tillvaron har tidens varelse med materiell personlighet stigit upp längs de evolutionära sfärerna i rymden och sålunda bevisat att uppstigningsplanen är genomförbar, samtidigt som han för alltid har demonstrerat rättvisan och rättfärdigheten i den Universelle Faderns befallning till sina ringa varelser i världarna: ” Var fulländade, såsom jag är fulländad.”
26:9.4 (295.2) Steg för steg, liv på liv, värld efter värld har uppstigningskarriären behärskats och Gudomens mål uppnåtts. Överlevnaden är avslutad i fulländning, och fulländningen är fylld av gudomlighetens suprematet. Tiden går förlorad i evigheten; rymden försvinner i en dyrkande identifiering och harmoni med den Universelle Fadern. Informationsutsändingarna från Havona signalerar fram de ärorika rymdrapporterna, de goda nyheterna att sannerligen har de samvetsgranna varelserna av djurisk natur och materiellt ursprung genom evolutionär uppstigning, i verkligheten och för evigt blivit Guds fulländade söner.
26:10.1 (295.3) De supernafiska rådgivarna och handledarna på den andra cirkeln är instruktörer för tidens barn beträffande evighetens livsskede. Uppnåelsen av Paradiset medför förpliktelser av en ny och högre klass, och vistelsen på den andra cirkeln erbjuder rikliga möjligheter att ta del av de hjälpsamma råden från dessa hängivna supernafer.
26:10.2 (295.4) De som inte lyckas vid det första försöket att uppnå Gudomen, flyttas fram från den cirkel där de har misslyckats direkt till den andra cirkeln innan de återsänds till superuniversumtjänst. Sålunda tjänar rådgivarna och handledarna också som rådgivare och tröstare för dessa besvikna pilgrimer. De har just mött sin största besvikelse, som inte på något sätt skiljer sig — annat än i omfattning — från den långa listan av liknande erfarenheter längs vilka de har klättrat som på en stege från kaos till härlighet. Det är dessa som har tömt den erfarenhetsmässiga bägaren till dess bottensats; och jag har observerat att de tillfälligt återvänder till tjänsten i superuniverserna som den högsta typen av kärleksfulla omvårdare för tidens och den temporära besvikelsens barn.
26:10.3 (295.5) Efter en lång vistelse på krets nummer två examineras de besvikna skyddslingarna av fulländningens råd som sammanträder i denna cirkels styrvärld, och de får bekräftelse på att de har godkänts i proven i Havona; och detta ger dem, till den del det inte är fråga om andlig status, samma ställning i tidens universer som om de faktiskt hade lyckats i gudomsäventyret. Dessa kandidaters ande var helt acceptabel; deras misslyckande var inbyggt i någon fas av deras teknik att närma sig eller i någon del av deras erfarenhetsmässiga bakgrund.
26:10.4 (295.6) De förs sedan av cirkelns rådgivare inför uppdragsledarna i Paradiset och återsänds till tjänst i tiden i världarna i rymden; och de färdas med fröjd och glädje till uppgifterna från forna dagar och tidsåldrar. En senare dag skall de återvända till cirkeln för deras största besvikelse och på nytt försöka sig på gudomsäventyret.
26:10.5 (296.1) För de pilgrimer som har lyckats på den andra cirkeln är stimulansen från den evolutionära osäkerheten över, men det eviga uppdragets äventyr har ännu inte börjat; och samtidigt som vistelsen på denna cirkel är helt angenäm och i högsta grad givande saknas något av den förväntansfulla entusiasmen från de tidigare cirklarna. Många är de pilgrimer som i en sådan stund med en glädjefylld avund ser tillbaka på den långa, långa kampen och verkligen önskar att de på något sätt kunde fara tillbaka till världarna i tiden och börja allting på nytt igen, precis så som ni dödliga då ålderdomen närmar sig, ibland ser tillbaka på kämpandet i unga år och svunna tider och ärligt önskar att ni fick leva ert liv på nytt igen.
26:10.6 (296.2) Men genomkorsandet av den innersta cirkeln ligger genast framför, och snart därefter är den sista transitsömnen till ända och det eviga livsskedets nya äventyr börjar. Rådgivarna och handledarna på den andra cirkeln inleder förberedandet av sina skyddslingar för denna stora och slutliga vila, den oundvikliga sömn som alltid inträder mellan de stadier som innebär skilda epoker i uppstigningsskedet.
26:10.7 (296.3) När de uppstigna pilgrimer, som har nått fram till den Universelle Fadern, fullbordar sin erfarenhet på den andra cirkeln, utfärdar deras alltid närvarande Graduerades Guider den order som ger dem tillträde till den slutliga cirkeln. Dessa guider lotsar personligen sina skyddslingar till den innersta cirkeln och lämnar dem där i vård hos vilans fullbordare, de sista av de klasser av andra gradens supernafer som har förordnats att ta hand om pilgrimerna från tiden på världskretsarna i Havona.
26:11.1 (296.4) Mycket av en uppstigandes tid på den sista kretsen ägnas åt fortsatta studier av de nära förestående problem i samband med residens i Paradiset. En omfattande skara av olika varelser, de flesta ouppenbarade, är permanenta eller tillfälliga invånare på denna innersta ring av världar i Havona. Och blandningen av dessa mångahanda typer erbjuder de supernafiska vilans fullbordare en omgivning rik på olika situationer som de effektivt utnyttjar för att främja utbildningen av de uppstigande pilgrimerna, i synnerhet med tanke på anpassningsproblemen till de många grupper av varelser som de snart kommer att möta i Paradiset.
26:11.2 (296.5) Bland dem som vistas på denna innersta krets är de söner som de skapade har treenigat. Supernaferna av första och andra graden är de allmänna beskyddarna av dessa söners gemensamma kår, som inkluderar de treenigade efterkommande till de dödliga finaliterna och liknande avkomma till Paradismedborgarna. Vissa av dessa söner är omfamnade av Treenigheten och beordrade till superstyrelserna, andra är förordnade till olika uppgifter, men den stora majoriteten samlas ihop till en gemensam kår i de fulländade världarna i den innersta kretsen i Havona. Här förbereds de under supernafernas övervakning för något framtida arbete av en speciell och namnlös kår av höga Paradismedborgare, som före Grandfandas tid verkade som första verkställande assistenter till Dagarnas Eviga. Det finns många orsaker till att anta att dessa två unika grupper av treenigade varelser kommer att arbeta tillsammans i den avlägsna framtiden, inte minst på grund av deras gemensamma bestämmelse att tillhöra reserverna i de Treenigade Finaliternas Paradiskår.
26:11.3 (296.6) På denna innersta krets umgås både de uppstigande och de nedstigande pilgrimerna med varandra och med de söner som de skapade varelserna har treenigat. Liksom sina föräldrar har också dessa söner stor nytta av att associeras med varandra, och det är supernafernas speciella uppdrag att underlätta och befrämja det ömsesidiga umgänget mellan de söner som har treenigats av de dödliga finaliterna och de som har treenigats av Paradismedborgarna. De supernafiska vilans fullbordare befattar sig inte så mycket med deras träning som med att befrämja deras förståelsefulla samvaro med olika grupper.
26:11.4 (297.1) De dödliga har fått befallningen från Paradiset: ”Var fulländade, såsom er Fader i Paradiset är fulländad.” För dessa treenigade söner i den gemensamma kåren upphör de övervakande supernaferna aldrig att förkunna: ”Var förstående mot era uppstigna bröder, såsom Paradisets Skaparsöner känner och älskar dem.”
26:11.5 (297.2) Den dödliga varelsen måste finna Gud. Skaparsonen upphör aldrig att söka förrän han finner människan — den lägsta viljevarelsen. Otvivelaktigt förbereder sig Skaparsönerna och deras dödliga barn för någon framtida och obekant universumtjänst. Båda färdas genom det erfarenhetsmässiga universumets hela skala och utbildas och tränas på så sätt för sitt eviga uppdrag. Överallt i universerna sker denna blandning av det mänskliga och det gudomliga, sammanflätandet av skapad och Skapare. Tanklösa dödliga har hänvisat till yttringarna av gudomlig barmhärtighet och ömsinthet, i synnerhet gentemot de svaga och för de behövande, som tecken på en antropomorfisk, människoliknande, Gud. Vilket misstag! Hellre borde sådana yttringar av barmhärtighet och fördragsamhet hos människovarelser tas som bevis för att den dödliga människan innebos av den levande Gudens ande, att den skapade, när allt kommer omkring, är gudomlighetsmotiverad.
26:11.6 (297.3) Nära slutet av vistelsen på den första cirkeln träffar de uppstigande pilgrimerna för första gången vilans instiftare från supernafernas första klass. Detta är Paradisets änglar som kommer ut för att välkomna dem som står vid tröskeln till evigheten och för att avsluta deras förberedelse för övergångssömnen till den sista uppståndelsen. Du är i verkligheten inte ett Paradisets barn förrän du har genomkorsat den innersta cirkeln och upplevt uppståndelsen i evigheten från den sista sömnen i tiden. De fullbordade pilgrimerna börjar denna vila, faller i sömn, på den första cirkeln i Havona, men de vaknar upp på Paradisets stränder. Av alla som stiger upp till den eviga Ön är endast de som anländer på detta sätt evighetens barn; de andra färdas dit som besökare, som gäster utan boendestatus.
26:11.7 (297.4) Och nu då ert livsskede i Havona når sin höjdpunkt, då ni dödliga faller i sömn på den innersta kretsens styrvärld, går ni inte ensamma till vila som ni gjorde i er ursprungsvärld, när ni slöt ögonen i den kroppsliga dödens naturliga sömn, ej heller som då ni inträdde i den långa transitdvalan som förberedelse för färden till Havona. Nu när ni förbereder er för uppnåelsens vila får ni vid er sida er långvariga följeslagare på den första cirkeln, den majestätiska vilans fullbordare som förbereder sig att gå in i vilan som ett med er, som en garanti från Havona att er övergång är fullbordad och att ni har endast att se fram emot fulländningens avslutande finslipning.
26:11.8 (297.5) Er första övergång var verkligen döden, er andra en idealisk sömn, och nu är den tredje omvandlingen den sanna vilan, tidsåldrarnas avkoppling.
26:11.9 (297.6) [Framfört av en Visdomens Fulländare från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 27
27:0.1 (298.1) SUPERNAFERNA av första graden är Gudomarnas himmelska tjänare på den eviga Paradisön. Aldrig vet man att de skulle ha avvikit från ljusets och rättfärdighetens vägar. Namnlistorna är fullständiga; från evighetens gryning har inte en enda från denna magnifika grupp gått förlorad. Dessa höga supernafer är fulländade varelser, suprema i sin fulländning, men de är inte absonita och inte heller absoluta. Dessa barn till den Oändlige Anden, som är fulländade till sin natur, arbetar varierande och enligt eget val i alla faser av sina mångahanda uppgifter. De tjänstgör inte särskilt mycket utanför Paradiset, fastän de tar del i de olika tusenårssamlingarna och gruppsammankomsterna i centraluniversumet. De ger sig också av som Gudomarnas speciella budbärare, och i stort antal stiger de upp för att bli Tekniska Rådgivare.
27:0.2 (298.2) Primära Supernafer placeras också i ledningen för de serafiska skaror som verkar i världar isolerade på grund av uppror. När en Paradisson utges till en sådan värld, avslutar sitt uppdrag, uppstiger till den Universelle Fadern, accepteras och återvänder som den befullmäktigade befriaren av denna isolerade värld, förordnar uppdragsledarna alltid en supernaf av första graden att ta befälet över de omvårdande andarna i tjänst på den nyligen återvunna sfären. Supernaferna i denna speciella tjänst roteras periodvis. På Urantia är den nuvarande ”serafledaren” den andra av denna klass som är i tjänst sedan tiden för Kristus Mikaels utgivning.
27:0.3 (298.3) Från evighetens begynnelse har supernaferna av första graden tjänat på Ljusets Ö och färdats ut på ledaruppdrag till världarna i rymden, men enligt deras nutida klassificering har de tjänstgjort endast sedan havonapilgrimerna från tiden har anlänt till Paradiset. Dessa höga änglar verkar nu huvudsakligen i följande sju tjänsteklasser:
27:0.4 (298.4) 1. Gudsdyrkarledarna.
27:0.5 (298.5) 2. Filosofins mästare.
27:0.6 (298.6) 3. Kunskapens bevarare.
27:0.7 (298.7) 4. Etikettshandledarna.
27:0.8 (298.8) 5. Etikens uttolkare.
27:0.9 (298.9) 6. Uppdragscheferna.
27:0.10 (298.10) 7. Vilans instiftare.
27:0.11 (298.11) Först när de uppstigande pilgrimerna faktiskt får bosätta sig i Paradiset kommer de under direkt inflytande av dessa supernafer, och genomgår då en träningsperiod under ledning av dessa änglar i omvänd ordning mot förteckningen ovan. Det betyder att du inleder ditt livsskede i Paradiset under handledning av vilans instiftare och, efter successiva perioder med de mellanliggande klasserna, avslutar du denna träningsperiod med gudsdyrkarledarna. Därefter är du färdig att påbörja det ändlösa livsskedet som en finalit.
27:1.1 (299.1) Vilans instiftare är Paradisets inspektörer som går ut från den centrala Ön till den innersta kretsen i Havona för att där samarbeta med sina kolleger, vilans fullbordare av supernafernas andra grad. Det verkligen viktiga för att komma i åtnjutande av Paradiset är vila, gudomlig vila; och dessa vilans instiftare är de slutliga instruktörerna som gör pilgrimerna från tiden redo att införas i evigheten. De börjar sitt arbete på den sista uppnåelsecirkeln i centraluniversumet och fortsätter med det när pilgrimen vaknar från den sista övergångssömnen, slummern som graduerar en skapad varelse från rymden till det evigas rike.
27:1.2 (299.2) Det finns vila av sju slag: Sömnens och lekens vila finns bland de lägre livsklasserna, upptäcktens vila bland de högre varelserna och dyrkan bland den högsta typen av andepersonlighet. Det finns också den normala vila som består i intagandet av energi, varelsernas uppladdning med fysisk eller andlig energi. Och sedan finns det också transitsömnen, medvetslös slummer som serafomsluten under färden från en sfär till en annan. Helt avvikande från alla dessa är metamorfosens djupa sömn, övergångsvilan från ett varelsestadium till ett annat, från ett liv till ett annat, från en existensnivå till en annan, den sömn som alltid åtföljer övergången från en viss ställning i universum i motsats till evolutionen genom olika stadier inom en och samma ställning.
27:1.3 (299.3) Men den sista metamorfossömnen är någonting mer än dessa föregående övergångsslumrar, som har markerat de successiva ställningsuppnåelserna under uppstigningsskedet; härvid färdas de skapade varelserna från tiden och rymden genom de allra innersta gränsområdena av det tids- och rymdmässiga för att uppnå ställningen som invånare i Paradisets tidlösa och rymdlösa boningar. Vilans instiftare och fullbordare är lika väsentliga för denna transcenderande metamorfos som seraferna och deras associerade varelser är för den dödliga varelsens överlevnad efter döden.
27:1.4 (299.4) Du går in i vilan på den sista Havonakretsen och uppväcks till evigheten i Paradiset. När du där andligen återpersonaliseras känner du omedelbart igen den vilans instiftare som välkomnar dig till de eviga stränderna; Han är exakt samma första gradens supernaf som åstadkom den slutliga sömnen på den innersta kretsen i Havona; och du kommer ihåg den sista stora töjningen av tron när du igen en gång gjorde dig redo att anförtro omsorgen om din identitet i den Universelle Faderns hand.
27:1.5 (299.5) Den sista vilan i tiden har åtnjutits; den sista övergångssömnen har upplevts; nu vaknar du till evigt liv på den eviga boningens stränder. ”Och där skall inte längre finnas någon sömn. Guds och hans Sons närvaro är framför er, och ni är för evigt hans tjänare; ni har sett hans ansikte, och hans namn är er ande. Ingen natt skall vara där; och de behöver inget ljus från solen, ty det Stora Ursprunget och Centret ger dem ljus; de skall leva för alltid och evigt. Och Gud skall torka alla tårar från deras ögon; döden skall icke mera vara till, ingen sorg eller klagan, ej heller plåga skall vara mer, ty det som förr var är nu förgånget.”
27:2.1 (300.1) Detta är den grupp som från tid efter annan förordnas av den ledande supernafen, ”den ursprungliga förebildsängeln”, att leda organisationen för alla tre klasser av änglar: första, andra och tredje gradens. Supernaferna är som organisation helt självstyrande och självreglerande, med undantag av funktionerna för deras gemensamma ledare, Paradisets första ängel, som alltid verkar som ledare för alla dessa andepersonligheter.
27:2.2 (300.2) Uppdragsänglarna har mycket att göra med de förhärligade dödliga invånarna i Paradiset innan dessa antas till Finalitkåren. Studier och undervisning är inte den enda sysselsättningen för dem som anländer till Paradiset; tjänst spelar också en viktig roll i den förfinalitiska utbildningserfarenheten i Paradiset. Jag har observerat att när de uppstigna dödliga är lediga uppvisar de en förkärlek för att umgås med reservkåren av supernafiska uppdragschefer.
27:2.3 (300.3) När ni uppstigande dödliga når fram till Paradiset innebär era sociala relationer en hel del annat än kontakt med en skara upphöjda och gudomliga varelser och en bekant mångfald av förhärligade dödliga kamrater. Ni måste också umgås med över tretusen olika klasser av Paradismedborgare, med de olika grupperna av transcendentaler och med talrika andra typer av Paradisinvånare, permanenta eller tillfälliga, som inte har uppenbarats på Urantia. Efter ett långvarigt umgänge med dessa mäktiga intellekt i Paradiset är det mycket vilsamt att umgås med sinnen av änglatyp; de får tidens dödliga att tänka på seraferna med vilka de har haft en så lång beröring och en så uppfriskande förbindelse.
27:3.1 (300.4) Ju högre upp man stiger på livets skala desto mera uppmärksamhet måste man fästa vid universumetiken. Etisk medvetenhet innebär helt enkelt att varje individ erkänner de rättigheter som hör till existensen av alla andra individer. Den andliga etiken överstiger emellertid långt den dödliga och även den morontiella uppfattningen om person- och grupprelationer.
27:3.2 (300.5) Etik har vederbörligen undervisats och av tidens pilgrimer i tillräcklig grad inhämtats under deras långa uppstigning till Paradisets härlighet. Medan detta inåtuppstigande livsskede har utvecklats med början i födelsevärldarna i rymden fortsätter de uppstigna att tillägga grupp efter grupp till sin ständigt vidgande krets av universumkamrater. Varje ny grupp av kolleger medför ytterligare en etiknivå som skall erkännas och följas, ända tills de uppstigna dödliga, vid den tid då de når Paradiset, verkligen behöver någon som ger hjälpsamma och vänliga råd angående etiska tolkningar. De behöver inte få undervisning i etik, men de behöver få det som de så mödosamt har lärt sig riktigt uttolkat för sig, då de kommer ansikte mot ansikte med den ovanligt stora uppgiften att komma i kontakt med så mycket som är nytt.
27:3.3 (300.6) Etikens uttolkare är till ovärderlig hjälp för dem som anländer till Paradiset, då de bistår dem att anpassa sig till talrika grupper av majestätiska varelser under den händelserika period som sträcker sig från uppnåendet av residensstatus till den formella upptagningen i de dödligas Finalitkår. Många av de talrika typerna av Paradismedborgare har de uppstigna pilgrimerna redan mött på de sju kretsarna i Havona. De förhärligade dödliga har också åtnjutit intim kontakt med de treenigade sönerna till de skapade varelserna från den gemensamma kåren på den innersta Havonakretsen, där dessa varelser får en stor del av sin utbildning. Och på de övriga kretsarna har de uppstigande pilgrimerna mött talrika ouppenbarade invånare i systemet Paradis-Havona, vilka är där för att undergå gruppträning som förberedelse för ouppenbarade framtida uppdrag.
27:3.4 (301.1) Alla dessa himmelska kamratskap är utan undantag ömsesidiga. Som uppstigande dödliga har ni inte endast själva nytta av dessa på varandra följande universumföljeslagare och talrika klasser av allt gudomligare kompanjoner, utan ni ger också dessa vänskapliga varelser någonting av er egen personlighet och erfarenhet vilket för alltid gör var och en av dem annorlunda och bättre av att ha umgåtts med en uppstigande dödlig från de evolutionära världarna i tid och rymd.
27:4.1 (301.2) Efter att redan ha blivit fullt instruerade om etiken i Paradisets personförhållanden — varken meningslösa formaliteter eller konstgjorda kastindelningspåbud, utan snarare en naturlig hövlighet — finner de uppstigna dödliga det hjälpsamt att få rådgivning av de supernafiska Etikettshandledarna, som instruerar de nya medlemmarna av paradissamhället i de seder som hör till fulländat uppförande bland de höga varelser som vistas på Ljusets och Livets centrala Ö.
27:4.2 (301.3) Harmoni är grundtonen i centraluniversumet och en skönjbar ordning råder i Paradiset. Ett korrekt uppförande är väsentligt för framstegen via kunskap, genom filosofi till den spontana dyrkans andliga höjder. Det finns en gudomlig teknik för att närma sig Gudomligheten; och pilgrimen kan inte tillägna sig den tekniken förrän han har anlänt till Paradiset. Andemeningen i den har givits på kretsarna i Havona, men finslipningen i träningen av tidens pilgrimer kan inte ges förrän dessa faktiskt har uppnått Ljusets Ö.
27:4.3 (301.4) Allt uppträdande i Paradiset är helt spontant, i alla avseenden naturligt och fritt. Men det finns dock ett riktigt och fulländat sätt att göra saker och ting på den eviga Ön, och Etikettshandledarna står ständigt vid sidan av ”främlingarna innanför portarna” för att instruera dem och så leda deras steg att de känner sig fullkomligt obesvärade, och för att samtidigt hjälpa pilgrimerna att undvika den förvirring och osäkerhet som annars vore oundviklig. Endast med ett sådant arrangemang kunde ändlös förvirring undvikas; och i Paradiset förekommer aldrig förvirring.
27:4.4 (301.5) Dessa etikettshandledare fungerar i själva verket som förhärligade lärare och guider. De sysslar i huvudsak med att instruera de nya dödliga invånarna angående den nästan ändlösa raden av nya situationer och obekanta seder. Trots den långa förberedelsen för Paradiset och den långa färden dit är Paradiset fortfarande outsägligt främmande och oväntat nytt för dem som slutligen uppnår hemortsrätt där.
27:5.1 (301.6) De supernafiska bevararna av kunskapen är de högre ”levande epistlarna”, kända och lästa av alla som vistas i Paradiset. De är sanningens gudomliga arkiv, den reella kunskapens levande böcker. Ni har hört om registreringarna i ”livets bok”. Kunskapens bevarare är just sådana levande böcker, fulländade uppteckningar inskrivna i det gudomliga livets och den suprema ofelbarhetens eviga urkunder. De är i verkligheten levande automatiska bibliotek. Universernas fakta är inherenta i dessa primära supernafer, faktiskt registrerade i dessa änglar; och det är också en inherent omöjlighet för en osanning att slå rot i dessa fulländade och kompletta bevarares sinnen som sparar sanningen från evigheten och informationen från tiden.
27:5.2 (302.1) Dessa bevarare håller informella instruktionskurser för invånarna på den eviga Ön, men deras huvudsakliga funktion är med hänvisning och verifiering. Var och en som vistas i Paradiset kan efter behag få vid sin sida en levande bevarare som ansvarar för det speciella faktum eller den speciella sanning som vill vetas. På Öns norra ytterområde står kunskapens levande upphittare till förfogande; de anger ledaren för den grupp som har den sökta informationen och genast framträder de lysande varelser som är precis det som ni vill veta. Längre behöver ni inte söka upplysning från tryckta sidor; ni umgås nu ansikte mot ansikte med levande information. Suprem kunskap får ni sålunda från de levande varelser som är dess slutliga bevarare.
27:5.3 (302.2) När ni lokaliserar den supernaf som är exakt det ni önskar verifiera finner ni att alla kända fakta från alla universer står till buds, för dessa kunskapens bevarare är de slutliga och levande sammandragen från det vidsträckta nätverket av registrerande änglar, allt från seraferna och sekonaferna i de lokala universerna och superuniverserna till de ledande upptecknarna bland tredje gradens supernafer i Havona. Och denna levande ansamling av kunskap är någonting annat än Paradisets formella urkunder, den kumulativa sammanföringen av den universella historien.
27:5.4 (302.3) Sanningens visdom har sitt ursprung i gudomligheten i centraluniversumet, men kunskapen, den erfarenhetsmässiga kunskapen, har till stor del sin upprinnelse i tidens och rymdens domäner — därav nödvändigheten att upprätthålla de vittutspridda superuniversumorganisationerna av registrerande serafer och supernafer stödda av de Himmelska Upptecknarna.
27:5.5 (302.4) Dessa första gradens supernafer som automatiskt innehar universumkunskap är också ansvariga för dess organisering och klassificering. Då de har format sig till universernas universums levande referensbibliotek har de indelat kunskapen i sju stora klasser, var och en med omkring en miljon undergrupper. Den lätthet med vilken invånarna i Paradiset kan konsultera denna omfattande samling av kunskap är enbart ett resultat av dessa bevarares frivilliga och kloka strävanden. Bevararna är också centraluniversumets upphöjda lärare, som ger fritt ut sina levande skatter till alla varelser på varje krets i Havona, och de används i stor utsträckning, fast indirekt, av Dagarnas Fornas domstolar. Men detta levande bibliotek, tillgängligt för centraluniversumet och superuniverserna, har de lokala skapelserna inte tillgång till. Endast indirekt och via återspeglingen kan de lokala universerna försäkra sig om fördelarna av kunskapen i Paradiset.
27:6.1 (302.5) Näst efter den suprema tillfredsställelsen av dyrkan kommer upprymdheten, som filosofin ger. Aldrig stiger er ni så högt eller avancerar så långt att det ännu inte skulle finnas tusende mysterier som fordrar tillämpning av filosofi när man försöker lösa dem.
27:6.2 (302.6) Mästarfilosoferna i Paradiset fröjdas åt att leda dess invånares, både inföddas och uppstignas tankar, i den uppfriskande sysselsättningen att försöka lösa universumproblem. Dessa supernafiska filosofins mästare är de ”vise männen i himlen”, de visdomens varelser som utnyttjar kunskapens sanning och erfarenhetens fakta i sina strävanden att få grepp om det okända. Hos dem når kunskapen upp till sanning och erfarenheten höjs till visdom. I Paradiset upplever de uppstigna personligheterna från rymden varandets höjdpunkter: de har kunskap; de känner sanningen; de kan filosofera — tänka sanning; de kan rentav söka förstå den Ultimates uppfattningar och försöka få grepp om Absolutens förfaranden.
27:6.3 (303.1) Inom det södra ytterområdet av Paradisets vidsträckta domän håller filosofins mästare detaljerade kurser om visdomens sjuttio funktionella delområden. Här behandlar de Infinitetens planer och ändamål och försöker koordinera erfarenheterna och sammanfatta allas kunskap som har tillträde till deras visdom. De har utvecklat en högt specialiserad inställning till olika universumproblem, men deras slutliga slutledningar är alltid entydigt överensstämmande.
27:6.4 (303.2) Dessa Paradisfilosofer undervisar med alla möjliga instruktionsmetoder, inklusive den högre graftekniken från Havona och vissa paradismetoder för överföring av information. Alla dessa högre förfaranden att bibringa kunskap och överföra idéer ligger totalt bortom fattningsförmågan hos även det högst utvecklade människosinnet. En timmes instruktion i Paradiset motsvarar tio tusen år enligt de metoder som på Urantia bygger på att minnas ord. Ni kan inte förstå sådana kommunikationsförfaranden, och det finns helt enkelt ingenting som de kan jämföras med i de dödligas erfarenhet, ingenting som de kan liknas vid.
27:6.5 (303.3) För filosofins mästare är det ett supremt nöje att förmedla sin tolkning av universernas universum till de varelser som har stigit upp från världarna i rymden. Fastän filosofin aldrig kan vara lika säker i sina slutledningar som kunskapens fakta och erfarenhetens sanningar, så kommer ni dock, efter att ha lyssnat till dessa första gradens supernafer diskutera evighetens olösta problem och Absolutens åtgärder, att känna en bestämd och bestående tillfredsställelse beträffande dessa obemästrade frågor.
27:6.6 (303.4) Dessa intellektuella sysselsättningar i Paradiset utsänds inte; fulländningens filosofi är tillgänglig endast för dem som personligen är närvarande. De runtom kretsande skapelserna känner till denna undervisning endast genom dem som har gått igenom denna erfarenhet och som senare har fört denna visdom ut till universerna i rymden.
27:7.1 (303.5) Dyrkan är det högsta privilegiet och den första plikten för alla skapade förståndsvarelser. Dyrkan är den medvetna och glädjefyllda handling som innebär ett igenkännande och erkännande av sanningen och verkligheten av Skaparnas nära och personliga förhållanden till sina skapade. Dyrkans kvalitet bestäms av djupet i den skapade varelsens uppfattning; och då kunskapen om Gudarnas infinita karaktär tilltar blir gudsdyrkan allt mera allomfattande tills den slutligen når upp till den högsta erfarenhetsmässiga glädjens härlighet och det mest utsökta välbehag som skapade varelser känner.
27:7.2 (303.6) Fastän Paradisön har vissa platser för dyrkan är den närmare att vara en enda enorm helgedom för gudsdyrkan. Dyrkan är den första och dominerande passionen hos alla som stiger iland på dess lycksaliga stränder — de varelsers spontana känsloutbrott som har lärt sig tillräckligt om Gud för att nå fram till hans närvaro. Cirkel efter cirkel under färden inåt genom Havona är dyrkan en växande passion tills det i Paradiset blir nödvändigt att styra och på annat sätt kontrollera dess uttryck.
27:7.3 (304.1) De periodiska, spontana grupp- och andra speciella utbrotten av suprem tillbedjan och andligt lov i Paradiset sker under ledning av en speciell kår av första gradens supernafer. Under ledning av dessa gudsdyrkarledare når denna vördnadsbetygelse upp till den skapades mål att känna största möjliga tillfredsställelse, supremt välbehag, och upp till högsta fulländning i sublimt självuttryckande och personlig njutning. Alla första gradens supernafer längtar efter att bli gudsdyrkarledare; och alla uppstigande varelser skulle med glädje för alltid stanna kvar i denna attityd av dyrkan om inte uppdragscheferna periodiskt skulle upplösa dessa samlingar. Men av ingen uppstigen varelse fordras att han går in i den eviga tjänstens uppdrag förrän han har uppnått full tillfredsställelse av dyrkan.
27:7.4 (304.2) Det är gudsdyrkarledarnas uppgift att undervisa de uppstigna varelserna att dyrka på så sätt att de kan få denna tillfredsställelse av att uttrycka sig själva och samtidigt kunna rikta uppmärksamheten på paradisregimens väsentliga aktiviteter. Utan förbättring av tekniken för dyrkan skulle det ta hundratals år för en genomsnittlig dödlig som når Paradiset att fullt och tillfredsställande uttrycka sina känslor av intelligent uppskattning och den uppstignes tacksamhet. Gudsdyrkarledarna öppnar nya och hittills okända uttryckskanaler så att dessa underbara barn från rymdens sköte och tidens födslovånda kan få den fulla tillfredsställelsen av dyrkan på mycket kortare tid.
27:7.5 (304.3) Allt det kunnande som hela universums alla varelser är i besittning av och som kan intensifiera och förhöja förmågan att uttrycka sig och att framföra uppskattning används i största möjliga utsträckning vid dyrkan av Paradisgudomarna. Dyrkan är den högsta glädjen i Paradisets tillvaro; det är Paradisets upplivande underhållning. Vad lek och spel gör för ert uttröttade sinne på jorden, det gör dyrkan för era fulländade själar i Paradiset. Sättet för dyrkan i Paradiset ligger helt bortom de dödligas fattning, men andan i dyrkan kan ni börja uppskatta redan här nere på Urantia, ty redan nu bor Gudarnas andar i er, svävar över er och inspirerar er till sann gudsdyrkan.
27:7.6 (304.4) Det finns fastställda tider och platser för dyrkan i Paradiset, men det är inte tillräckligt inom ramen för det ständigt växande överflödet av andliga känslor som beror på de strålande varelsernas växande intelligens och expanderande gudomlighetsinsikt som de har skaffat sig under den erfarenhetsmässiga uppstigningen till den eviga Ön. Allt sedan Grandfandas dagar har supernaferna aldrig helt kunnat göra rum för dyrkans ande i Paradiset. Det finns alltid ett överskott av andaktighet mätt med förberedelserna till dyrkan. Och detta beror på att personligheter som är medfött fulländade aldrig helt kan uppskatta de överväldigande reaktionerna förorsakade av de andliga känslorna hos varelser som långsamt och med möda har banat sin väg uppåt till Paradisets härlighet från djupet av det andliga mörkret i de lägre världarna i tid och rymd. När dessa änglar och dödliga från tiden når fram inför Paradisets Makter kommer de känslor som har samlats under tidsåldrarnas gång till uttryck, ett skådespel som högeligen förvånar Paradisets änglar och som åstadkommer den största möjliga glädjen av gudomlig tillfredsställelse hos Paradisets Gudomar.
27:7.7 (304.5) Ibland blir hela Paradiset översköljt av en förhärskande flodvåg av andliga och andaktsfulla uttryck. Ofta kan gudsdyrkarledarna inte kontrollera dessa fenomen förrän den trefaldiga fluktuationen i ljuset från Gudomens boning framträder, vilket anger att Gudarnas gudomliga hjärta har blivit helt och fullt tillfredsställt av den uppriktiga dyrkan av Paradisets invånare, härlighetens fulländade medborgare och de uppstigna varelserna från tiden. Vilken metodens triumf! Vilken fullbordan av Gudarnas eviga plan och syfte är det inte att det skapade barnets intelligenta kärlek leder till full tillfredsställelse av Skaparfaderns oändliga kärlek!
27:7.8 (305.1) Efter det att ni har uppnått den suprema tillfredsställelse som dyrkans fullhet ger är ni kvalificerade för inträde i Finalitkåren. Uppstigningsskedet är så gott som avslutat, och det sjunde jubileet förbereds att firas. Det första jubileet markerade den dödliga varelsens överenskommelse med Tankeriktaren, när avsikten att överleva förseglades; det andra var uppvaknandet till morontialivet; det tredje var fusionen med Tankeriktaren; det fjärde var uppvaknandet i Havona; det femte firade finnandet av den Universelle Fadern; och det sjätte jubileet hölls vid uppvaknandet i Paradiset från tidens slutliga transitsömn. Det sjunde jubileet markerar inträdet i de dödligas finalitkår och begynnelsen av evighetstjänsten. En finalits uppnående av det sjunde stadiet av andeförverkligande kommer antagligen att signalera firandet av det första jubileet i evigheten.
27:7.9 (305.2) Och sålunda slutar berättelsen om Paradisets supernafer, den högsta klassen av alla omvårdande andar, dessa varelser som, i egenskap av en universell klass, ständigt vårdar sig om er, från er ursprungsvärld tills gudsdyrkarledarna slutligen tar farväl av er då ni svär Treenighetens evighetsed och upptas i de Dödligas Finalitkår.
27:7.10 (305.3) Paradistreenighetens ändlösa tjänst skall snart börja; och nu är finaliten ansikte mot ansikte med utmaningen av Gud den Ultimate.
27:7.11 (305.4) [Framfört av en Visdomens Fulländare från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 28
28:0.1 (306.1) SÅ SOM supernaferna utgör änglaskarorna i centraluniversumet och seraferna i lokaluniversumet, så är sekonaferna de omvårdande andarna i superuniverserna. Till graden av gudomlighet och potentialen av suprematet liknar emellertid dessa barn till de Återspeglande Andarna mera supernaferna än seraferna. De tjänar inte ensamma i superskapelserna, och både många och spännande är de händelser där de får stöd av sina ouppenbarade kollegor.
28:0.2 (306.2) Så som de presenteras i dessa berättelser omfattar de omvårdande andarna i superuniverserna följande tre klasser:
28:0.3 (306.3) 1. Sekonaferna.
28:0.4 (306.4) 2. Tertiaferna.
28:0.5 (306.5) 3. Omniaferna.
28:0.6 (306.6) Eftersom de två sist nämnda klasserna inte är så direkt involverade i uppstigningsplanen för de dödligas framsteg skall de i korthet behandlas före det längre betraktandet av sekonaferna. I teknisk bemärkelse är varken tertiafer eller omniafer superuniversernas omvårdande andar även om båda tjänar som andevårdare inom dessa domäner.
28:1.1 (306.7) Dessa höga änglar är registrerade i superuniversernas högkvarter, och trots att de tjänar i lokaluniverserna är de tekniskt sett invånare i superuniversernas huvudstäder emedan de inte är infödda i lokaluniverserna. Tertiaferna är barn till den Oändlige Anden och personaliseras i Paradiset i grupper om ett tusen. Dessa himmelska varelser av gudomlig ursprunglighet och nästan suprem mångsidighet är den Oändlige Andens gåva till Guds Skaparsöner.
28:1.2 (306.8) När en Mikael-Son blir fristående från föräldraregimen i Paradiset och förbereds att ge sig iväg på universumäventyret i rymden, framföder den Oändlige Anden en grupp om ett tusen av dessa sällskapsandar. Och dessa majestätiska tertiafer åtföljer denna Skaparson när han beger sig ut på äventyret att organisera ett universum.
28:1.3 (306.9) Allt under de tidigare skedena av universumbyggande är dessa ett tusen tertiafer en Skaparsons enda personliga stab. De förvärvar en väldig erfarenhet som Sonens assistenter under dessa spännande tider då universumet sammanställs och andra astronomiska påverkningar företas. De tjänar vid sidan av Skaparsonen ända till den dag då den Klara Morgonstjärnan, den förstfödde i ett lokaluniversum, personaliseras. Därefter lämnar tertiaferna in sina formella avskedsansökningar vilka beviljas. Och då de första klasserna av infött änglaliv framträder drar de sig tillbaka från aktiv tjänst i lokaluniversumet och blir förbindelsepersoner mellan Skaparsonen, som de tidigare var knutna till, och Dagarnas Forna i det berörda superuniversumet.
28:2.1 (307.1) Omniaferna skapas av den Oändlige Anden i förbindelse med de Sju Suprema Verkställarna, och de är uteslutande dessa Suprema Verkställares tjänare och budbärare. Omniaferna har sina uppdrag i hela storuniversum, och i Orvonton upprätthåller deras kår högkvarter i de norra delarna av Uversa, där de bor som en speciell goodwillkoloni. De är inte registrerade i Uversa, och inte heller är de knutna till vår administration. Inte heller har de direkt att göra med uppstigningsplanen för de dödligas framsteg.
28:2.2 (307.2) Omniaferna är helt och hållet sysselsatta med tillsynen av superuniverserna med tanke på administrativ koordinering sett från de Sju Suprema Verkställarnas synpunkt. Vår koloni av omniafer i Uversa får instruktioner av och rapporterar till endast Orvontons Suprema Verkställare, som verkar på den gemensamma verkställighetssfären nummer sju i den yttersta ringen av paradissatelliter.
28:3.1 (307.3) Sekonafernas skaror skapades av de sju Återspeglande Andarna tillsatta i högkvarteren i varje superuniversum. Det finns en bestämd Paradis-deltagande teknik associerad med skapandet av dessa änglar i grupper om sju. Bland dessa sju finns alltid en första gradens sekonaf, tre andra gradens och tre tredje gradens sekonafer; de personaliseras alltid exakt i denna proportion. När sju av dessa sekonafer skapas blir en, den av första graden, knuten till Dagarnas Fornas tjänst. De tre änglarna av andra graden associeras med superstyrelsernas tre grupper av administratörer med paradisursprung: de Gudomliga Rådgivarna, Visdomens Fulländare och de Universella Censorerna. De tre änglarna av tredje graden knyts till superuniversumhärskarnas uppstigna treenigade kollegor: de Mäktiga Budbärarna, De med Stor Auktoritet och De utan Namn och Nummer.
28:3.2 (307.4) Dessa superuniversernas sekonafer är efterkommande till de Återspeglande Andarna, och därför är återspeglingen en naturlig del av deras väsen. De reagerar återspeglande för allt i varje fas hos varje skapad varelse med ursprung i det Tredje Ursprunget och Centret samt i Paradisets Skaparsöner, men de återspeglar inte direkt varelser och väsen, personliga eller andra, med ursprung uteslutande i det Första Ursprunget och Centret. Vi har många bevis för att den Oändlige Andens universella intelligensens strömkretsar är verkliga, men även om vi inte hade några andra bevis skulle sekonafernas återspeglande verksamhet vara helt tillräcklig för att demonstrera att den universella närvaron av Samverkarens infinita sinne är verklig.
28:4.1 (307.5) Sekonaferna av första graden, som har sitt uppdrag hos Dagarnas Forna, är levande speglar i dessa treeniga härskares tjänst. Tänk vad det betyder vid skötseln av ett superuniversum att kunna vända sig som till en levande spegel och i den se och med den höra de klara svaren från en annan varelse ett tusen eller ett hundratusen ljusår längre bort, och att göra allt detta ögonblickligen och ofelbart. Uppteckningar är viktiga för skötseln av universerna, informationsutsändningar är nyttiga, de Ensamma och andra budbärarnas arbete är till stor hjälp, men Dagarnas Forna från sitt läge halvvägs mellan de bebodda världarna och Paradiset — mellan människan och Gud — kan ögonblickligen se åt bägge håll, höra från bägge håll och veta på bägge håll.
28:4.2 (308.1) Denna förmåga — att höra och se allting så att säga — kan i superuniverserna förverkligas fulländat endast av Dagarnas Forna och endast i deras respektive högkvartersvärldar. Även där möter man begränsningar: från Uversa är denna kommunikation begränsad till världarna och universerna i Orvonton, och samtidigt som den inte fungerar mellan superuniverserna håller denna samma återspeglande teknik var och en av dem i nära kontakt med centraluniversumet och med Paradiset. Fast de sju superstyrelserna är åtskilda från varandra, reflekterar de sålunda fullständigt makten ovan och är helt empatiskt inställda till, och fullständigt förtrogna med, behoven nedan.
28:4.3 (308.2) Man märker att första gradens supernafer av sin medfödda natur har läggning för någon av sju typer av tjänst, och det är lämpligt att den första serien i denna klass skulle vara så utrustad att den har en medfödd förmåga att tolka Andens sinne för Dagarnas Forna:
28:4.4 (308.3) 1. Samverkarens Röst. I varje superuniversum uppvisar den första supernafen av första graden, och var sjunde av dem som senare skapas i den klassen, en hög grad av anpassningsförmåga till att förstå och uttolka den Oändlige Andens sinne för Dagarnas Forna och deras medarbetare i superstyrelserna. Detta är av stort värde i superuniversernas högkvarter, ty avvikande från de lokala skapelserna med deras Gudomliga Omvårdare har sätet för superregeringen ingen specialiserad personalisering av den Oändlige Anden. Sålunda kommer dessa sekonafiska röster närmast till att vara personliga representanter för det Tredje Ursprunget och Centret på en sådan huvudstadssfär. Visst finns de sju Återspeglande Andarna där, men dessa mödrar till de sekonafiska skarorna återspeglar mindre verkligt och automatiskt Samverkaren än de Sju Härskarandarna.
28:4.5 (308.4) 2. De Sju Härskarandarnas Röst. Den andra sekonafen av första graden, och var sjunde av dem som senare skapas, har läggning för att visa de Sju Härskarandarnas kollektiva natur och reaktioner. Fastän varje Härskarande redan är representerad i ett superuniversums huvudstad av en av de Återspeglande Andarna i tjänst där, är denna representation individuell, inte kollektiv. Kollektivt är de närvarande endast som återspeglade; därför välkomnar Härskarandarna tjänsterna av dessa högst personliga änglar, den andra serien av första gradens sekonafer som är så kompetenta att representera dem inför Dagarnas Forna.
28:4.6 (308.5) 3. Skaparsönernas Röst. Den Oändlige Anden måste ha haft någonting att göra med skapandet eller träningen av Mikael-klassens Paradissöner, ty den tredje första gradens sekonaf och var sjunde serie därefter har den anmärkningsvärda gåvan att kunna återspegla dessa Skaparsöners sinne. Om Dagarnas Forna skulle vilja veta — verkligen veta — hur Mikael från Nebadon ställer sig till något ärende som är under behandling, behöver de inte kontakta honom längs linjerna i rymden; de behöver endast kalla på Ledaren för Nebadonrösterna, som på begäran presenterar den Mikaelsekonaf som registret utvisar; och genast uppfattar Dagarnas Forna rösten av Mästarsonen från Nebadon.
28:4.7 (309.1) Ingen annan klass av Söner kan på detta sätt ”återspeglas”, och ingen annan klass av änglar kan fungera på detta sätt. Vi vet inte helt hur detta åstadkoms, och jag tvivlar storligen på att Skaparsönerna själva helt förstår det. Men med säkerhet vet vi att det fungerar, och att det ofelbart fungerar till belåtenhet vet vi också, ty i hela Uversas historia har de sekonafiska rösterna aldrig misstagit sig i sina presentationer.
28:4.8 (309.2) Ni börjar här se något av det sätt på vilket gudomligheten omsluter tidens rymd och övervinner rymdens tid. Ni får här en av era första flyktiga glimtar av evighetscykelns teknik, för ögonblicket avvikande för att hjälpa tidens barn i deras uppgifter att övervinna rymdens svåra hinder. Och dessa fenomen är ett tillägg till de Återspeglande Andarnas etablerade universumteknik.
28:4.9 (309.3) Fastän de uppenbarligen inte har tillgång till den personliga närvaron av Härskarandarna ovanför och Skaparsönerna nedanför har Dagarnas Forna till sitt förfogande levande varelser anpassade till kosmiska mekanismer av återspeglande fulländning och yttersta precision, varigenom de kan åtnjuta den reflektiva närvaron av alla dessa upphöjda varelser vilkas personliga närvaro de nekas till. Genom dessa sätt, och andra för er okända sätt, är Gud potentiellt närvarande i superuniversernas högkvarter.
28:4.10 (309.4) Dagarnas Forna kan fullständigt sluta sig till Faderns vilja genom att jämställa Andens röstblixt uppifrån och Mikaelernas röstblixtar nedifrån. På så sätt kan de vara ofelbart säkra när de beräknar Faderns vilja beträffande de administrativa ärendena i de lokala universerna. Men för att härleda en av Gudarnas vilja vill uttrycka utgående från kunskap om de två övrigas, måste de tre Dagarnas Forna verka tillsammans; två kan inte få fram svaret. Av denna orsak, även om inga andra fanns, leds superuniverserna alltid av tre Dagarnas Forna, inte av en eller ens av två.
28:4.11 (309.5) 4. Änglaskarornas Röst. Den fjärde första gradens sekonaf och därefter var sjunde serie visar sig vara änglar som är särskilt mottagliga för stämningarna hos alla klasser av änglar: medräknat supernaferna ovanför och seraferna nedanför. Sålunda är en befälsförande eller övervakande ängels inställning omedelbart tillgänglig för övervägande vid Dagarnas Fornas varje rådsmöte. Inte en dag passerar i er värld utan att serafernas ledare på Urantia blir medveten om att det sker en återspeglande överföring, att man från Uversa tyr sig till henne i något syfte; men om hon inte förvarnas av en Ensam Budbärare förblir hon helt okunnig om vad som söks och hur det fås. Dessa omvårdande andar i tiden levererar ständigt detta slag av omedvetna, och därför med säkerhet opartiska bevismaterial som berör den ändlösa raden av ärenden som fordrar uppmärksamhet och råd av Dagarnas Forna och deras medarbetare.
28:4.12 (309.6) 5. Mottagarna av informationsutsändningar. Det finns en speciell klass av utsända budskap som tas emot endast av dessa första gradens sekonafer. Fastän de inte är ordinarie informationsutsändare i Uversa arbetar de i förbindelse med de återspeglande rösternas änglar i syfte att synkronisera Dagarnas Fornas reflektiva vision med vissa aktuella budskap som kommer in över de etablerade strömkretsarna för universumkommunikation. Mottagarna av informationsutsändningar är den femte serien: den femte första gradens sekonaf som skapas och var sjunde därefter.
28:4.13 (310.1) 6. Transportpersonligheter. Detta är de sekonafer som transporterar tidens pilgrimer från superuniversernas högkvartersvärldar till den yttersta kretsen i Havona. De är superuniversernas transportkår som opererar inåt till Paradiset och utåt till världarna i sina respektive sektorer. Denna kår består av den sjätte första gradens sekonaf och var sjunde senare skapad.
28:4.14 (310.2) 7. Reservkåren. En mycket stor grupp av sekonafer, första gradens sjunde serie, hålls i reserv för oklassificerade uppgifter och nödfallsuppdrag i världarna. Då de inte är högt specialiserade kan de fungera rätt bra i vilken kapacitet som helst av sina olika kollegor, men de tar sig an sådant specialiserat arbete endast i nödsituationer. Deras vanliga uppgifter är att utföra de allmänna uppgifter i ett superuniversum, vilka inte faller inom ramen för änglarna med specificerad tjänst.
28:5.1 (310.3) Sekonaferna av andra gradens klass är inte mindre reflektiva än sina kollegor av första graden. Klassificeringen i första, andra och tredje graden anger inte i sekonafernas fall en olikhet i status eller funktion; den betecknar endast deras verksamhetsordning. Alla tre grupper uppvisar identiska egenskaper i sina sysslor.
28:5.2 (310.4) De sju återspeglande typerna av andra gradens sekonafer förordnas till tjänst hos de med Dagarnas Forna jämställda medarbetarna med treenighetsursprung enligt följande:
28:5.3 (310.5) Till Visdomens Fulländare — Visdomens Röster, Filosofins Själar och Själarnas Förenande.
28:5.4 (310.6) Till de Gudomliga Rådgivarna — Rådets Hjärtan, Tillvarons Fröjder och Tjänstens Tillfredsställelser.
28:5.5 (310.7) Till de Universella Censorerna — Andarnas Urskiljare.
28:5.6 (310.8) Liksom första gradens klass skapas denna grupp i serier; det betyder att den förstfödde var en Visdomens Röst, likaså den sjunde därefter, och likadant med de sex övriga typerna av dessa återspeglande änglar.
28:5.7 (310.9) 1. Visdomens Röst. Vissa av dessa sekonafer står i ständig förbindelse med Paradisets levande bibliotek, kunskapens bevarare, som hör till de primära supernaferna. I specialiserad reflekterande tjänst är Visdomens Röster levande, tidsenliga, fullständiga och alltigenom tillförlitliga koncentreringar och fokuseringar av den koordinerade visdomen i universernas universum. I förhållande till den närapå oändliga volymen av information som cirkulerar i superuniversernas huvudströmkretsar, är dessa superba varelser så reflektiva och selektiva och så känsliga att de kan särskilja och ta emot det viktigaste av visdomen och ofelbart överföra dessa själsverksamhetens juveler till sina överordnade: Visdomens Fulländare. Och de fungerar på ett sådant sätt att Visdomens Fulländare inte endast hör de verkliga och ursprungliga uttrycken för denna visdom utan även återspeglat ser själva de varelser, av högt eller ringa ursprung, som uttryckte den.
28:5.8 (310.10) Det står skrivet: ”Om någon brister i visdom, må han utbedja sig sådan.” När det i Uversa blir nödvändigt att fatta beslut som fordrar visdom i förbryllande situationer i samband med superuniversumstyrelsens invecklade ärenden, när man måste få fram både fulländningens och utförbarhetens visdom, då kallar Visdomens Fulländare på ett batteri av Visdomens Röster, och med denna klassens fulländade färdighet ställer och riktar de in dessa levande mottagare av den sinnesinslutna och cirkulerande visdomen i universernas universum på ett sådant sätt att från dessa sekonafiska röster framflyter det då en ström av gudomlighetens visdom från universumet ovanför och utförbarhetens visdom från de högre sinnena i universerna nedanför.
28:5.9 (311.1) Om förvirring uppstår beträffande harmoniseringen av dessa två versioner av visdom görs en omedelbar hänvändelse till de Gudomliga Rådgivarna som genast avgör den rätta kombinationen av förfaranden. Om det finns tvivel beträffande äktheten i något som kommer in från världar där det har rått uppror sker hänvändelse till Censorerna som med sina Andarnas Urskiljare genast kan avgöra ”vad slags ande” som har påverkat rådgivaren. Sålunda är tidernas visdom och stundens förstånd ständigt närvarande hos Dagarnas Forna, som en öppen bok inför deras välvilliga blick.
28:5.10 (311.2) Ni kan endast svagt förstå vad allt detta betyder för dem som är ansvariga för ledningen av superuniversernas styrelser. Den enorma storleken och omfattningen av dessa transaktioner ligger helt bortom den finita uppfattningen. När ni står, vilket jag upprepade gånger har gjort, i de speciella mottagningskamrarna i visdomens tempel i Uversa och ser allt detta i verkligheten fungera blir ni rörda till dyrkan av att se hur fulländat komplicerad universernas interplanetariska kommunikation är och hur säkert den fungerar. Ni kommer att framföra er hyllning inför den gudomliga visdomen och godheten hos Gudarna som planerar och verkställer med en sådan utomordentlig teknik. Och allt detta sker verkligen alldeles så som jag har beskrivit det.
28:5.11 (311.3) 2. Filosofins Själ. Dessa underbara lärare är också knutna till Visdomens Fulländare, och när de inte på annat sätt är inriktade förblir de fokuserat synkroniserade med filosofins mästare i Paradiset. Tänk er att stiga fram liksom till en väldig levande spegel, men i stället för att se bilden av ert finita och materiella jag skulle ni se en återspegling av gudomlighetens visdom och Paradisets filosofi. Och om det blir önskvärt att ”inkarnera” denna fulländningens filosofi, att späda ut den så att den blir praktiskt användbar för, och kan assimileras av, de ringa folken i de lägre världarna, så behöver dessa levande speglar endast vända sina ansikten nedåt för att återspegla normerna och behoven i en annan värld eller ett annat universum.
28:5.12 (311.4) Med själva dessa förfaranden anpassar Visdomens Fulländare beslut och rekommendationer till de ifrågavarande folks och världars verkliga behov och aktuella status, och alltid verkar de i samförstånd med de Gudomliga Rådgivarna och de Universella Censorerna. Men den sublima fullödigheten i dessa åtgärder överstiger även min fattningsförmåga.
28:5.13 (311.5) 3. Själarnas Förenande. Den treförenade staben knuten till Visdomens Fulländare blir fulltalig av dessa återspeglare av idealen och tillstånden i etiska förhållanden. Av alla problem i universumet som fordrar ett utövande av erfarenhetens och tillämpningens fulla visdom, är inga viktigare än de som uppkommer av förhållandena och föreningarna mellan intelligenta varelser. Vare sig det rör sig om mänskliga sammanslutningar för handel och varuutbyte, vänskap och äktenskap eller änglaskarornas förbindelser, så uppstår det alltid små friktioner, smärre missförstånd, alltför obetydliga för att ens tilldra sig medlarnas uppmärksamhet men tillräckligt irriterande och besvärande för att störa universumets smidiga funktion om de tilläts sprida sig och fortsätta. Därför gör Visdomens Fulländare sin klass’ visa erfarenhet tillgänglig som ”förlikningens olja” för ett helt superuniversum. I allt detta arbete får dessa superuniversumets vise män god hjälp av sina återspeglande medarbetare, Själarnas Förenande, som gör den aktuella informationen om tillståndet i universumet tillgänglig och samtidigt skildrar Paradisets ideal om det bästa sättet att lösa dessa förvirrande problem. När dessa sekonafer inte är specifikt inriktade på någonting annat, håller de sig i reflektiv förbindelse med etikens uttolkare i Paradiset.
28:5.14 (312.1) Detta är de änglar som fostrar och främjar grupparbete i hela Orvonton. En av de viktigaste läxorna som ni kan lära er under ert livsskede som dödliga är grupparbete. Fulländningens sfärer är befolkade av dem som har lärt sig behärska denna konst att arbeta tillsammans med andra varelser. Få är uppgifterna i universumet för en ensam tjänare. Ju högre upp ni kommer desto ensammare känner ni er då ni tillfälligt är utan era kamraters sällskap.
28:5.15 (312.2) 4. Rådets Hjärtan. Detta är den första gruppen bland dessa reflektiva genier som placeras under överinseende av de Gudomliga Rådgivarna. Sekonaferna av denna typ är i besittning av rymdens fakta, emedan de utväljer dessa data från tidens strömkretsar. De återspeglar särskilt de supernafiska informationskoordinatorerna, men selektivt återspeglar de också råden från alla varelser av såväl hög som låg ställning. När man än vänder sig till de Gudomliga Rådgivarna för viktiga råd eller avgöranden, kallar dessa omedelbart på en grupp av Rådets Hjärtan, och om en stund framkommer ett avgörande som faktiskt samlar koordinerat visdomen och råden från de mest kompetenta sinnena i hela superuniversumet. Och allting har blivit granskat och kontrollerat i ljuset av rådgivningen från de höga sinnena i Havona och även Paradiset.
28:5.16 (312.3) 5. Tillvarons Fröjd. Dessa varelser är av naturen reflektivt inställda till de supernafiska harmoniövervakarna ovanför och till vissa av seraferna nedanför, men det är svårt att förklara exakt vad medlemmarna av denna intressanta grupp verkligen gör. Deras huvudsakliga aktiviteter inriktar sig på att främja glädjereaktioner bland olika klasser av änglaskaror och lägre viljevarelser. De Gudomliga Rådgivarna, som de är knutna till, använder dem sällan för att finna något speciellt glädjeämne. Mera allmänt taget och i samarbete med omväxlingsledarna fungerar de som fröjdens spridningscentral som strävar efter att förhöja glädjereaktionerna i världarna, samtidigt som de försöker förbättra smaken när det gäller humor. De har som mål att utveckla en superhumor bland dödliga och änglar. De strävar efter att visa att en existens med fri vilja innehåller en naturlig glädje som är oberoende av alla yttre inflytanden; och de har rätt, fastän de stöter på stora svårigheter i att inprägla denna sanning i primitiva människors sinne. De högre andepersonligheterna och änglarna reagerar snabbare för dessa utbildningssträvanden.
28:5.17 (312.4) 6. Tjänstens Tillfredsställelse. Dessa änglar återspeglar i hög grad Etikettshandledarnas inställning i Paradiset; de fungerar i stort sett som Tillvarons Fröjder och strävar efter att höja värdet av tjänandet och öka de tillfredsställelser som det medför. De har gjort mycket för att belysa de senare utfallande belöningar som finns inbyggda i osjälvisk tjänst, tjänande för utvidgande av sanningens rike.
28:5.18 (312.5) De Gudomliga Rådgivarna, till vilka denna klass är knuten, använder dem för att från en värld till en annan återspegla de välsignelser som står att få av andlig tjänst. Och genom att använda de bästas prestationer för att inspirera och uppmuntra de medelmåttiga, bidrar dessa sekonafer enormt till kvaliteten på hängiven tjänst i superuniverserna. Den broderliga tävlingsandan används effektivt genom att till varje enskild värld distribuera information om vad de andra, i synnerhet de bästa, gör. En upplivande och hälsosam rivalitet främjas även bland serafskarorna.
28:5.19 (313.1) 7. Andarnas Urskiljare. En speciell förbindelse existerar mellan rådgivarna och handledarna på den andra havonacirkeln och dessa återspeglande änglar. De är de enda sekonaferna knutna till de Universella Censorerna, men de är antagligen de mest unikt specialiserade bland alla sina kollegor. Oberoende av källan till eller kanalen för informationen, oberoende av hur magert det bevismaterial är som finns till handa, när det underställs dessa urskiljares reflektiva granskning informerar de oss genast om det sanna motivet, det verkliga syftet och ursprungets reella natur. Jag förundrar mig över hur utomordentligt de fungerar, dessa änglar som så ofelbart återspeglar den verkliga moraliska och andliga karaktären hos varje individ som ställs i fokus.
28:5.20 (313.2) Andarnas Urskiljare utför dessa intrikata tjänster tack vare sin medfödda ”andliga insikt”, om jag får använda sådana ord i ett försök att till det mänskliga sinnet förmedla tanken att dessa återspeglande änglar på detta sätt fungerar intuitivt, medfött och ofelbart. När de Universella Censorerna ser dessa presentationer är de ansikte mot ansikte med den återspeglade individens nakna själ; och just denna säkra och perfekta porträttering förklarar delvis varför Censorerna alltid kan fungera så rättvist som rättfärdiga domare. Urskiljarna åtföljer alltid Censorerna på varje uppdrag ut från Uversa, och de är precis lika effektiva ute i universerna som i sitt högkvarter i Uversa.
28:5.21 (313.3) Jag försäkrar er att alla dessa handlingar i andevärlden är verkliga, att de sker i enlighet med etablerade förfaranden och i harmoni med de universella domänernas oföränderliga lagar. De varelser som hör till varje ny skapad klass återspeglas ögonblickligen i höjden så snart de har fått livets anda; en levande beskrivning av de skapades natur och potential sänds blixtsnabbt till superuniversumets högkvarter. Genom urskiljarnas förmedling hålls Censorerna sålunda medvetna om exakt ”vad för slags ande” som har fötts i rymdens världar.
28:5.22 (313.4) Så är det också med den dödliga människan: Moderanden i Salvington känner er till fullo, ty den Heliga Anden i er värld ”utrannsakar allt”, och vad Anden än vet om er är omedelbart tillgängligt när de sekonafiska urskiljarna än återspeglar med Anden beträffande Andens kunskap om er. Det bör emellertid nämnas att Fadersfragmentens kunskap och planer inte kan återspeglas. Urskiljarna kan återspegla, och gör det också, Riktarnas närvaro (och Censorerna förklarar dessa vara gudomliga), men de kan inte uttyda innehållet i Mysterieledsagarnas sinnesutrustning.
28:6.1 (313.5) På samma sätt som sina kollegor skapas dessa änglar i serier och som sju återspeglande typer, men dessa typer förordnas inte individuellt till superuniversumadministratörernas olika tjänster. Alla tredje gradens sekonafer förordnas kollektivt till Uppnåelsens treenigade Söner, och dessa uppstigna söner använder dem utan åtskillnad; det betyder att de Mäktiga Budbärarna kan utnyttja vilken som helst av tredje gradens typer, och gör det också; så även deras jämställda De med Stor Auktoritet och De utan Namn och Nummer. Dessa sju typer av tredje gradens sekonafer är:
28:6.2 (314.1) 1. Ursprungens Betydelse. De uppstigna Treenigade Sönerna i ett superuniversums styrelse har ålagts ansvaret att ta hand om alla ärenden som bottnar i någon individs, ras´ eller världs ursprung; och ursprungets betydelse är den viktigaste frågan i alla våra planer för det kosmiska framåtskridandet av rikenas levande varelser. Alla förhållanden och tillämpningen av etiken växer fram ur ursprungets fundamentala fakta. Ursprunget är grunden för Gudarnas relationsreaktioner. Alltid tar Samverkaren ”notis om människan, vad för slags uppkomst hon har.”
28:6.3 (314.2) Då det gäller de högre nedstigande varelserna är ursprunget endast ett faktum att fastställa, men i fråga om de uppstigande varelserna, inklusive de lägre klasserna av änglar, är ursprungets natur och omständigheter inte alltid lika klara, fast av lika vital betydelse nästan vart man vänder sig i universums angelägenheter — därav värdet av att ha till vårt förfogande en serie återspeglande sekonafer som ögonblickligen kan beskriva vad än behövs beträffande uppkomsten av någon varelse i antingen centraluniversumet eller någonstans inom hela området för ett superuniversum.
28:6.4 (314.3) Ursprungens Betydelser är levande genealogiska uppslagsverk om de väldiga skaror av varelser — människor, änglar och andra — som bebor de sju superuniverserna. De är alltid redo att förse sina överordnade med en tidsenlig, fullständig och tillförlitlig uppskattning av de nedärvda faktorerna och den nuvarande faktiska ställningen för varje individ i varje värld i deras eget superuniversum; och deras sammanställning av de fakta de besitter är alltid helt aktuell.
28:6.5 (314.4) 2. Barmhärtighetens Minne. Dessa är de verkliga, fullständiga och uttömmande, levande arkiven över den barmhärtighet som har utsträckts till individer och raser genom den ömma omvårdnaden av den Oändlige Andens förmedlingar, i avsikt att adaptera rättfärdighetens rättvisa till världarnas tillstånd, så som uppenbarat av Ursprungens Betydelsers skildringar. Barmhärtighetens Minne uppvisar den moraliska skulden hos barmhärtighetens barn — deras andliga skulder — att vägas mot deras tillgångar bestående av den frälsande försörjning, som har etablerats av Guds Söner. I ett uppenbarande av Faderns pre-existerande barmhärtighet, etablerar Guds Söner den nödvändiga krediten för att säkra allas överlevnad. Och därefter etableras, i enlighet med rönen som har gjorts av Ursprungens Betydelse, en nådekredit för överlevnaden av varje förnuftsvarelse, en kredit av ymniga proportioner, en kredit som innehåller tillräckligt med nåd för att säkra överlevnaden av varje själ som verkligen önskar gudomligt medborgarskap.
28:6.6 (314.5) Barmhärtighetens Minne är en levande provbalans, ett löpande utdrag av ditt kontoförhållande med världarnas övernaturliga krafter. Dessa är barmhärtighetstilldelningens levande uppteckningar som läses in i vittnesmålet vid domstolarna i Uversa när varje individs rätt till ändlöst liv kommer upp till avgörande, när ”troner sätts fram och Dagarnas Forna sätter sig ned. Informationsutsändningarna ljuder och framträder inför dem; tusende efter tusende betjänar dem, och tiotusen gånger tiotusen står inför dem. Domens stund är kommen och böckerna öppnas”. Och de böcker som öppnas vid ett sådant väldigt tillfälle är levande register som superuniversernas sekonafer av tredje graden presenterar. De formella uppteckningarna finns arkiverade för att vid behov bekräfta vittnesbörden från Barmhärtighetens Minnen.
28:6.7 (314.6) Barmhärtighetens Minne måste visa att den frälsande krediten som har etablerats av Guds Söner har blivit fullt och troget utbetald i den kärleksfulla omvårdnad som utgår från det Tredje Ursprungets och Centrets tålmodiga personligheter. Men när nåden är uttömd, när ”minnet” av den intygar att den har tagit slut, då härskar rätten och råder rättfärdigheten. Ty nåden skall inte trugas på dem som föraktar den; nåden är inte en gåva som tidens envisa rebeller kan trampa under fötterna. Icke desto mindre, fast barmhärtigheten sålunda är dyrbar och dyrt utgiven, överstiger era individuella krediträttigheter alltid långt er förmåga att uttömma reserven, om era syften är uppriktiga och ert sinne ärligt.
28:6.8 (315.1) Barmhärtighetens återspeglare, tillsammans med sina tredje gradens medarbetare, ägnar sig åt talrika former av omvårdnad i superuniverserna, inklusive undervisandet av de uppstigande varelserna. Bland mycket annat lär Ursprungens Betydelser dessa uppstigare att tillämpa andeetik, och efter den träningen lär Barmhärtighetens Minnen dem att vara verkligen barmhärtiga. Fastän andeförfarandena för barmhärtighetstilldelning övergår er fattningsförmåga borde ni redan nu förstå att barmhärtighet är en egenskap som växer. Ni borde inse att det ligger en stor belöning i form av personlig tillfredsställelse i att vara först just, sedan rättvis, därefter tålmodig och sedan vänlig. Och därefter, på denna grund, och om ni så vill och har det i ert hjärta, kan ni ta följande steg och verkligen visa barmhärtighet; men ni kan inte visa barmhärtighet i och för sig. Dessa nämnda steg måste tas; annars finns det inte någon äkta barmhärtighet. Det kan röra sig om förmyndarskap, nedlåtenhet eller välgörenhet — rentav medlidande — men inte barmhärtighet. Sann barmhärtighet kommer endast som den sköna klimaxen på dessa föregående bestämningar till gruppförståelse, ömsesidig uppskattning, broderlig samhörighet, andlig gemenskap och gudomlig harmoni.
28:6.9 (315.2) 3. Tidens Betydelse. Tiden är en universell gåva till alla viljevarelser; den är ”den talent” som har anförtrotts alla viljevarelser. Ni har alla tid under vilken ni kan säkra er överlevnad; och tiden förslösas fatalt först när den grävs ned i försummelse, när ni underlåter att använda den på ett sätt som skulle säkra överlevnaden av er själ. Försummelse att utnyttja sin tid i största möjliga utsträckning medför inte ödesdigra straff; det endast fördröjer tidens pilgrim på hans uppstigningsfärd. Om överlevnad uppnås kan alla andra förluster återvinnas.
28:6.10 (315.3) Vid tilldelningen av ansvarsuppgifter är råden från Tidens Betydelser ovärderliga. Tiden är en livsviktig faktor i allting på den här sidan av Havona och Paradiset. Vid den slutliga domen inför Dagarnas Forna är tiden ett element i bevismaterialet. Tidens Betydelser måste alltid framföra vittnesmål som visar att varje svarande har haft rikligt med tid för att fatta beslut, för att göra sitt val.
28:6.11 (315.4) Dessa utvärderare av tiden är också profetians hemlighet; de beskriver det tidselement som behövs för att fullgöra ett projekt, och de är alldeles lika tillförlitliga indikerare som frandalankerna och kronoldekerna inom andra livsklasser. Gudarna förutser och vet därför på förhand; men uppstigningsmyndigheterna i tidens universer måste konsultera Tidens Betydelser för att förutsäga framtida händelser.
28:6.12 (315.5) Ni möter dessa varelser första gången i mansoniavärldarna, och de kommer där att instruera er i att fördelaktigt använda det som ni kallar ”tid”, både i dess positiva användning till arbete och i dess negativa utnyttjande till vila. Båda användningarna av tiden är viktiga.
28:6.13 (315.6) 4. Förtroendets Högtidlighet. Förtroende innebär den avgörande testen för viljevarelser. Pålitligheten är det sanna måttet på självbehärskande — karaktär. Dessa sekonafer fyller ett dubbelt syfte i superuniversernas hushållning: De ger alla viljevarelser en bild av vad förpliktelse, helighet och förtroendets högtidlighet innebär. Samtidigt återspeglar de till de styrande myndigheterna varje kandidats exakta pålitlighet för förtroende- eller ansvarsuppgifter.
28:6.14 (316.1) På Urantia försöker ni på ett förvridet sätt bestämma karaktären och värdera särskilda talanger, men i Uversa utför vi faktiskt dessa saker till fulländning. Dessa sekonafer väger pålitligheten på den ofelbara karaktärsbedömningens levande våg, och då de har sett på er behöver vi endast se på dem för att veta begränsningarna i er förmåga att bära ansvar, verkställa förtroenden och fullfölja uppdrag. Era tillgångar av pålitlighet ställs klart fram vid sidan av era skulder av möjliga försummelser eller svek.
28:6.15 (316.2) Det är era överordnades plan att avancera er genom ökat förtroende, i den takt som er karaktär utvecklas tillräckligt för att med grace bära dessa ökade ansvarsuppgifter, men att överbelasta individen endast inbjuder till olycka och garanterar besvikelse. Och misstaget att för tidigt ge ansvar åt vare sig människor eller änglar kan undvikas just genom att anlita de tjänster som dessa ofelbara uppskattare av förtroendekapaciteten hos tidens och rymdens individer erbjuder. Dessa sekonafer åtföljer ständigt De med Stor Auktoritet, och aldrig utger dessa verkställare uppdrag förrän deras kandidater har vägts i sekonafernas våg och har förklarats ”icke bristfälliga”.
28:6.16 (316.3) 5. Tjänstens Helgd. Privilegiet att tjäna följer omedelbart då pålitligheten har kunnat konstateras. Ingenting kan stå emellan er och tillfällen till utvidgad tjänst förutom er egen opålitlighet, er bristande förmåga att sätta värde på förtroendets högtidlighet.
28:6.17 (316.4) Tjänst — meningsfull tjänst, inte slaveri — resulterar i den högsta tillfredsställelse och uttrycker den gudomligaste värdighet. Tjänst — mera tjänst, utvidgad tjänst, svår tjänst, äventyrlig tjänst och slutligen gudomlig och fulländad tjänst — är tidens mål och rymdens bestämmelse. Men alltid kommer tidens underhållningsperioder att alternera med framstegens perioder av tjänst. Och efter tjänsten i tiden följer supertjänsten i evigheten. Under leken i tiden borde ni föreställa er arbetet i evigheten, alldeles så som ni under tjänsten i evigheten kommer att minnas leken i tiden.
28:6.18 (316.5) Den universella ekonomin bygger på intag och utgivning; under hela ert eviga livsskede kommer ni aldrig att möta enformighet förorsakad av overksamhet eller personlighetens stagnation. Framsteg möjliggörs av inbyggd rörelse, framåtskridande kommer av den gudomliga förmågan till verksamhet och resultatuppnåelse är barn av det fantasiskapande verksamhet. Men en oskiljaktig del av denna förmåga till resultatuppnåelse är det etiska ansvaret, nödvändigheten att erkänna att världen och universum är fyllda av en mängd olika typer av varelser. Hela denna storartade skapelse, inklusive dig själv, skapades inte endast för dig. Detta är inte ett egocentriskt universum. Gudarna har påbjudit: ”Saligare är att giva än att taga”, och er Härskarson sade: ”Om någon bland er vill vara störst, må han vara allas tjänare.”
28:6.19 (316.6) Den verkliga naturen av varje tjänst, vare sig den utförs av människa eller ängel, uppenbaras helt i ansiktena på dessa sekonafiska tjänsteindikatorer, Tjänstens Helgder. Den fullständiga analysen av de sanna och de dolda motiven framgår klart. Dessa änglar är verkligen sinnets utläsare, hjärtats utgrundare och själens avslöjare i universum. Dödliga kan använda ord för att dölja sina tankar, men dessa höga sekonafer blottar motiven på djupet av människohjärtat och änglasinnet.
28:6.20 (317.1) 6. och 7. Storhetens Hemlighet och Godhetens Själ. Då de uppstigande pilgrimerna har vaknat till tidens betydelse är vägen beredd för att inse förtroendets högtidlighet och för uppskattandet av tjänstens helgd. Medan dessa är storhetens moraliska element finns det också storhetens hemligheter. När de andliga testen av storheten tillämpas frånses inte de moraliska elementen, men osjälviskhetens egenskap uppenbarad i oegennyttigt arbete för ens jordiska medmänniskors bästa, i synnerhet för värdiga varelser i nöd och svårigheter, är det verkliga måttet på planetarisk storhet. Manifestationen av storhet i en värld som Urantia ligger i utövandet av självkontroll. Den människan är inte stor som ”intar en stad” eller ”besegrar ett folk”, utan snarare ”den som tämjer sin egen tunga”.
28:6.21 (317.2) Storhet är detsamma som gudomlighet. Gud är supremt stor och god. Storhet och godhet kan helt enkelt inte skiljas åt. De är för evigt förenade i Gud. Denna sanning illustreras bokstavligen och slående av det ömsesidiga beroendet av varandra hos Storhetens Hemlighet och Godhetens Själ vid återspeglingen, ty ingendera kan fungera utan den andra. Vid återspeglandet av andra egenskaper hos gudomligheten kan superuniversumets sekonafer verka ensamma, och gör det också, men de återspeglande uppskattningarna av storhet och godhet förefaller oskiljaktiga. Därför måste dessa återspeglare av storhet och godhet arbeta tillsammans i varje värld och i varje universum och alltid uppvisa en dubbel och ömsesidigt avhängig rapport av varje varelse som de ställer i fokus. Storhet kan inte uppskattas utan kännedom om godhetens innehåll, medan godhet inte kan åskådliggöras utan att visa dess inneboende och gudomliga storhet.
28:6.22 (317.3) Uppskattningen av storhet varierar från sfär till sfär. Att vara stor är att likna Gud. Och eftersom storhetens kvalitet helt bestäms av dess innehåll av godhet följer därav att om ni, rentav i er nuvarande människoställning, genom nåd kan bli goda blir ni därmed stora. Ju ståndaktigare du betraktar och ju mer ihärdigt du efterföljer begreppen om gudomlig godhet, desto säkrare kommer du att växa i storhet, i sann storhet av genuin överlevnadskaraktär.
28:7.1 (317.4) Sekonaferna har sitt ursprung och sitt högkvarter i superuniversernas huvudstäder, men tillsammans med sina förbindelsekollegor sträcker sig deras verksamhet från Paradisets stränder till de evolutionära världarna i rymden. De tjänar som värderade assistenter till medlemmarna av superstyrelsernas rådplägande församlingar och är till stor hjälp för goodwillkolonierna i Uversa: stjärnforskare, tusenårsturister, himmelska observatörer och en mängd andra, inklusive de uppstigna varelser som väntar på transport till Havona. Det är ett nöje för Dagarnas Forna att anvisa vissa av första gradens sekonafer att assistera de uppstigande skapade varelserna med hemort i de fyrahundranittio studievärldarna som omger Uversa; där tjänar också många av andra och tredje graden som lärare. Dessa uversasatelliter är avslutande skolor i tidens universer, och de ger den förberedande kursen för Havonas sjukretsade universitet.
28:7.2 (317.5) Av de tre klasserna av sekonafer ansvarar den tredje gradens grupp, som är knuten till uppstigningsmyndigheterna, för den mest vidsträckta omvårdnaden av tidens uppstigande varelser. Du kommer att möta dem tillfälligtvis snart efter din avfärd från Urantia, fastän du inte i större utsträckning anlitar deras tjänster förrän du når väntevärldarna i Orvonton. Du kommer att glädjas åt deras sällskap när du blir helt bekant med dem under din vistelse i Uversas skolvärldar.
28:7.3 (318.1) Dessa tredje gradens sekonafer är tidssparare, rymdförkortare, felupptäckare, trogna lärare och eviga vägvisare — den gudomliga säkerhetens levande skyltar — av barmhärtighet utplacerade vid tidens vägkorsningar för att där styra bekymrade pilgrimers steg i stunder av stor förvirring och andlig osäkerhet. Långt innan du når fram till fulländningens portar börjar du få tillgång till gudomlighetens redskap och komma i kontakt med Gudomens förfaranden. Allt från den tid då du anländer till den första mansoniavärlden tills du sluter dina ögon i havonasömnen som förberedelse för din överföring till Paradiset kommer du i tilltagande grad att använda dig av dessa underbara varelsers nödfallshjälp, som så helt och fullt återspeglar den säkra kunskapen och vissa visdomen hos de trygga och pålitliga pilgrimer som före dig har färdats den långa vägen till fulländningens portar.
28:7.4 (318.2) Vi är förnekade den fulla förmånen av att använda den återspeglande klassens änglar på Urantia. De besöker er värld ofta, tillsammans med personligheter som har förordnats till något uppdrag, men de kan inte fungera fritt här. Denna sfär befinner sig fortfarande i partiell andlig karantän, och här saknas för närvarande vissa av de strömkretsar som är nödvändiga för deras tjänster. När er värld en gång igen återförenas med ifrågavarande återspeglande strömkretsar, blir en stor del av arbetet med interplanetarisk och interuniversell kommunikation mycket enklare och snabbare. Himmelska arbetare på Urantia möter många svårigheter på grund av denna funktionella begränsning som berör deras återspeglande medarbetare. Men vi fortsätter glatt att sköta våra ärenden med de hjälpmedel som finns, trots att vi lokalt saknar många av de tjänster som dessa underbara varelser, rymdens levande speglar och tidens närvaroprojektorer, utför.
28:7.5 (318.3) [Avfattat under beskydd av en Mäktig Budbärare från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 29
29:0.1 (319.1) AV ALLA universumpersonligheter som har att göra med regleringen av interplanetariska och interuniversella angelägenheter har man på Urantia vetat minst om styrkeledarna och deras medarbetare. Medan era släkten länge har känt till existensen av änglar och liknande klasser av himmelska varelser någonsin har föga information lämnats om övervakarna och reglerarna av den fysiska domänen. Även nu har jag tillstånd att avslöja endast den sista av följande tre grupper av levande varelser som sysslar med kraftkontroll och energireglering i totaluniversum:
29:0.2 (319.2) 1. Första gradens Eventuerade Ledande Kraftorgnisatörer.
29:0.3 (319.3) 2. Biträdande Transcendentala Ledande Kraftorganisatörer.
29:0.4 (319.4) 3. Styrkeledarna i Universum.
29:0.5 (319.5) Fastän jag håller det för omöjligt att beskriva individualiteten hos de olika grupperna av ledare, centrer och övervakare av universumstyrka hoppas jag kunna förklara någonting om området för deras aktiviteter. De är en unik grupp av levande varelser som har att göra med den förnuftsmässiga regleringen av energi överallt i storuniversum. Medräknat de suprema ledarna omfattar de följande större grupper:
29:0.6 (319.6) 1. De Sju Suprema Styrkeledarna.
29:0.7 (319.7) 2. De Suprema Styrkecentren.
29:0.8 (319.8) 3. De Ledande Fysiska Övervakarna.
29:0.9 (319.9) 4. Morontiastyrkans Övervakare.
29:0.10 (319.10) De Suprema Styrkeledarna och Centren har existerat närapå i evighet, och enligt vad vi vet har inga flera varelser skapats i dessa klasser. De Sju Suprema Ledarna personaliserades av de Sju Härskarandarna, och därefter samarbetade de med sina föräldrar med att frambringa mer än tio miljarder medarbetare. Före styrkeledarnas dagar stod energikretsarna utanför centraluniversumet under den förnuftsmässiga övervakningen av de Ledande Kraftorganisatörerna i Paradiset.
29:0.11 (319.11) Då ni har kunskap om materiella varelser har ni åtminstone en kontrasterande uppfattning om andliga varelser; men det är mycket svårt för det dödliga sinnet att gestalta styrkeledarna. Enligt framstegsplanen för uppstigning till högre tillvaronivåer har ni ingenting direkt att göra med vare sig de suprema ledarna eller med styrkecentren. Vid vissa sällsynta tillfällen kommer ni i kontakt med de fysiska övervakarna och efter ankomsten till mansoniavärldarna kommer ni att fritt arbeta tillsammans med övervakarna av morontiastyrka. Dessa Morontiastyrkans Övervakare fungerar så uteslutande inom de lokala skapelsernas morontiaregim att det anses bäst att berätta om deras aktiviteter i den del som handlar om lokaluniversumet.
29:1.1 (320.1) De Sju Suprema Styrkeledarna är den fysiska energins reglerare i storuniversum. Då de blev skapade av de Sju Härskarandarna innebar detta det första registrerade tillfället då det uppkom semimateriella efterkommande av en rent andlig härstamning. När de Sju Härskarandarna skapar individuellt frambringar de högt andliga personligheter av änglaklass; när de skapar kollektivt åstadkommer de ibland dessa höga typer av semimateriella varelser. Men även dessa kvasifysiska varelser vore osynliga för de dödligas kortsiktiga syn på Urantia.
29:1.2 (320.2) De Suprema Styrkeledarna är sju till antalet, och de är identiska till sitt väsen och sin funktion. En av dem kan inte särskiljas från en annan, utom av den Härskarande med vilken var och en är omedelbart associerad och som var och en funktionellt är fullständigt underordnad. Varje Härskarande är sålunda evigt förbunden med en av deras gemensamma efterkommande. Samma ledare är alltid förenad med samma Ande, och deras arbetsgemenskap resulterar i en unik association av fysiska och andliga energier, av en semifysisk varelse och en andepersonlighet.
29:1.3 (320.3) De Sju Suprema Styrkeledarna är stationerade inom Paradisets periferi, där deras långsamt roterande närvaron anger läget för Härskarandarnas kraftfokushögkvarter. Dessa styrkeledare fungerar var för sig vid reglerandet av styrkeenergin i superuniverserna men kollektivt vid administrationen av den centrala skapelsen. De verkar från Paradiset men vidmakthåller sig som effektiva styrkecentrer i alla delar av storuniversum.
29:1.4 (320.4) Dessa mäktiga varelser är fysiska förfäder till den väldiga skaran av styrkecentrer och genom dem till de fysiska övervakarna utspridda överallt i de sju superuniverserna. Dessa underordnade organismer för fysisk kontroll är i stort sett likartade, identiska, förutom varje superuniversumkårs olika intoning. För att byta till tjänst i ett annat superuniversum skulle de endast behöva återvända till Paradiset för förnyad intoning. Den fysiska skapelsen är fundamentalt likartad i sin administration.
29:2.1 (320.5) De Sju Suprema Styrkeledarna kan inte enskilt reproducera sig, men kollektivt och i association med de Sju Härskarandarna kan de reproducera — skapa — varelser som är lika dem själva. Detta är ursprunget till de Suprema Styrkecentren i storuniversum vilka fungerar i följande sju grupper:
29:2.2 (320.6) 1. Suprema Centerövervakare.
29:2.3 (320.7) 2. Havonacentrer.
29:2.4 (320.8) 3. Superuniversernas Centrer.
29:2.5 (320.9) 4. Lokaluniversernas Centrer.
29:2.6 (320.10) 5. Konstellationernas Centrer.
29:2.7 (320.11) 6. Systemens Centrer.
29:2.8 (320.12) 7. Oklassificerade Centrer.
29:2.9 (321.1) Tillsammans med de Suprema Styrkeledarna är dessa styrkecentrer varelser med stor vilje- och handlingsfrihet. De är alla försedda med personlighet från det Tredje Ursprunget och de uppvisar en obestridd viljekapacitet av hög klass. Dessa centrer som styr universums styrkesystem besitter utomordentliga förståndsgåvor; de är styrkesystemens intellekt i storuniversum och hemligheten med tekniken för sinneskontroll av hela det vida nätverk som de Ledande Fysiska Övervakarnas och Morontiastyrkans Övervakares vittomfattande funktioner bildar.
29:2.10 (321.2) 1. Suprema Centerövervakare. Dessa sju jämställda kollegor till de Sju Suprema Styrkeledarna är de som reglerar energiströmkretsarnas huvudlinjer i storuniversum. Varje centerövervakare har sitt högkvarter i en av de Sju Suprema Verkställarnas speciella världar, och de arbetar i nära association med dessa koordinatorer av allmänna universumärenden.
29:2.11 (321.3) De Suprema Styrkeledarna och de Suprema Centerövervakarna fungerar både enskilt och tillsammans angående alla kosmiska fenomen under nivåerna för ”gravitationsenergin”. När dessa fjorton varelser verkar i förbindelse med varandra är de för universumstyrkan detsamma som de Sju Suprema Verkställarna är för allmänna universumärenden och de Sju Härskarandarna för det kosmiska sinnet.
29:2.12 (321.4) 2. Havonacentrer. Före skapandet av tidens och rymdens universer, behövdes styrkecentrer inte i Havona, men allt sedan dessa långt avlägsna tider har en miljon fungerat i den centrala skapelsen, så att varje center står för övervakningen av ett tusen havonavärldar. Här i det gudomliga universumet råder fullkomlig energikontroll; en situation som inte existerar annanstans. Fulländad energireglering är det slutliga målet för alla styrkecentrer och fysiska övervakare i rymden.
29:2.13 (321.5) 3. Superuniversernas Centrer. Ett tusen styrkecentrer av den tredje klassen upptar ett enormt område av huvudstadssfären i vart och ett av de sju superuniverserna. Tre strömmar av primärenergi, var och en med tio underarter, kommer in till dessa styrkecentrer, men sju specialiserade och välriktade, ehuru ofullständigt kontrollerade, styrkeströmmar går ut från sätet för deras förenade verksamhet. Detta är den elektroniska organiseringen av universumstyrka.
29:2.14 (321.6) All energi kretsar i Paradisets cykel, men Universums Styrkeledare styr nedre Paradisets kraftenergier så som de finner dem modifierade i rymdfunktionerna i centraluniversumet och i superuniverserna, och omvandlar och leder dessa energier in i kanaler för nyttig och konstruktiv tillämpning. Det finns en skillnad mellan energin i Havona och superuniversernas energier. Styrkeladdningen i ett superuniversum består av tre faser av energi, var och en med tio olika underarter. Denna trefaldiga energiladdning är utspridd överallt i rymden inom storuniversum; den är som en väldig rörlig ocean av energi som helt omsluter och översköljer var och en av de sju superskapelserna.
29:2.15 (321.7) Den elektroniska organiseringen av universumstyrka fungerar i sju faser och uppvisar varierande reaktion på lokal eller lineär gravitation. Denna sjufaldiga strömkrets utgår från superuniversernas styrkecentrer och genomströmmar varje superskapelse. Sådana specialiserade strömmar i tid och rymd är bestämda och lokaliserade energirörelser som igångsätts och styrs för speciella ändamål, i stort sett så som Golfströmmen fungerar som ett avgränsat fenomen mitt i Atlantiska oceanen.
29:2.16 (321.8) 4. Lokaluniversens Centrer. I varje lokaluniversums högkvarter är ett hundra styrkecentrer av den fjärde klassen stationerade. Deras funktion är att transformera ned och i andra avseenden modifiera de sju styrkeströmketsar som utgår från superuniversumets högkvarter, för att sålunda göra dem användbara för bruk i konstellationerna och systemen. De lokala astronomiska katastroferna i rymden är av övergående betydelse för dessa styrkecentrer; de är sysselsatta med den regelbundna distributionen av effektiv energi till de underställda konstellationerna och systemen. De är till stor hjälp för Skaparsönerna under det senare skedet av universumorganisering och energimobilisering. Dessa centrer kan erbjuda intensifierade leder av energi som kan användas för interplanetarisk kommunikation mellan viktiga bebodda punkter. En sådan led eller linje av energi, ibland också kallad energiväg, är en direkt strömkrets av energi från ett styrkecenter till ett annat eller från en fysisk övervakare till en annan. Den är en särskild styrkeström och står som motsats till den odifferentierade energins fria rörelse i rymden.
29:2.17 (322.1) 5. Konstellationernas Centrer. Tio av dessa levande styrkecentrer är stationerade i varje konstellation, och de fungerar som energiprojektorer för de ett hundra underställda lokalsystemen. Från dessa varelser utgår styrkelinjerna för kommunikation och transport och för energiuppladdning av sådana levande varelser som är beroende av vissa former av fysisk energi för att uppehålla livet. Men varken styrkecentren eller de underställda fysiska övervakarna befattar sig i övrigt med livet som en funktionell organisation.
29:2.18 (322.2) 6. Systemens Centrer. Ett Supremt Styrkecenter är permanent förordnat till varje lokalsystem. Dessa systemcentrer sänder styrkeströmkretsarna till de bebodda världarna i tid och rymd. De koordinerar de underställda fysiska övervakarnas aktiviteter och verkar i övrigt för att säkra en tillfredsställande distribution av styrka i lokalsystemet. Strömkretsöverföringen mellan planeterna är beroende av perfekt koordinering av vissa materiella energier och på en effektiv reglering av fysisk styrka.
29:2.19 (322.3) 7. Oklassificerade Centrer. Dessa är centrer som fungerar i vissa lokala situationer men inte på de bebodda planeterna. De enskilda världarna ombesörjs av de Ledande Fysiska Övervakarna och får de inkopplade styrkelinjer som styrkecentret i deras system sänder ut. Endast de sfärer där de mest ovanliga energiförhållanden råder har styrkecentrer av den sjunde klassen, och de fungerar som universums balanshjul eller energiguvernörer. I varje fas av verksamheten är dessa styrkecentrer fullt jämlika med dem som fungerar i de högre övervakningsenheterna, men inte en rymdkropp på miljonen hyser en sådan levande rymdorganisation.
29:3.1 (322.4) De Suprema Styrkecentren som är distribuerade överallt i superuniverserna utgör, tillsammans med sina medarbetare och underordnade, över tio miljarder till antalet. Och de är alla perfekt synkroniserade och fullständigt förbundna med sina stamfäder i Paradiset, de Sju Suprema Styrkeledarna. Styrkekontrollen i storuniversum är sålunda anförtrodd att skötas och ledas av de Sju Härskarandarna, skaparna av de Sju Suprema Styrkeledarna.
29:3.2 (322.5) De Suprema Styrkeledarna och alla deras medarbetare, assistenter och underordnade är för alltid befriade från att bli instämda till, eller utsatta för, inblandning från någon domstol i rymden; inte heller är de underställda administrativ styrning från vare sig Dagarnas Fornas superuniversumregering eller Skaparsönernas administration i lokaluniverserna.
29:3.3 (323.1) Dessa styrkecentrer och ledare får sin tillvaro av den Oändlige Andens barn. De hör inte till Guds Söners administration fastän de ansluter sig till Skaparsönerna under de senare skedena av universernas materiella organisering. Styrkecentrerna är på något sätt nära associerade med den Suprema Varelsens kosmiska övervakning.
29:3.4 (323.2) Styrkecentrer och fysiska övervakare undergår ingen träning; de skapas alla i fulländning och är av naturen fulländade i sin verksamhet. De övergår aldrig från en funktion till en annan; alltid tjänar de så som de ursprungligen har blivit förordnade. Det förekommer ingen evolution inom deras led, och detta gäller alla sju grupper inom båda klasserna.
29:3.5 (323.3) Då de inte har något uppstigningsförgånget att i minnet återvända till, leker styrkecentrer och fysiska övervakare aldrig; de är fullständigt affärsmässiga i alla sina handlingar. De är alltid i tjänst; det finns i den universella planen inga möjligheter till att avbryta de fysiska energilinjerna; aldrig kan dessa varelser för bråkdelen av en sekund lämna övervakningen av energiströmkretsarna i tid och rymd.
29:3.6 (323.4) Ledarna, centren och övervakarna av styrka har ingenting att göra med någonting annat i skapelsen än styrka, materiell eller semifysisk energi; de ger inte upphov till den, men de modifierar, omvandlar och riktar den. Inte heller har de något som helst att göra med fysisk gravitation förutom att stå emot dess dragningskraft. Deras förhållande till gravitationen är helt negativt.
29:3.7 (323.5) Styrkecentren använder omfattande mekanismer och koordineringar av materiell art i förbindelse med de levande mekanismerna av de olika segregerade energikoncentrationerna. Varje enskilt styrkecenter består av exakt en miljon enheter för funktionell kontroll, och dessa energimodifierande enheter är inte stationära som de vitala organen i människans fysiska kropp; dessa ”vitala organ” för styrkereglering är rörliga och verkligen kalejdoskopiska i sina associeringsmöjligheter.
29:3.8 (323.6) Det överstiger helt min förmåga att förklara det sätt på vilket dessa levande varelser utför omvandlingen och regleringen av universumenergins huvudströmkretsar. Att söka ytterligare informera er om dessa jättelika och nästan fulländat effektiva styrkecentrers storlek och funktion, skulle endast öka er förvirring och häpnad. De är både levande och ”personliga”, men de ligger bortom er fattningsförmåga.
29:3.9 (323.7) Utanför Havona fungerar de Suprema Styrkecentren endast på särskilt konstruerade (arkitektoniska) sfärer eller på annars lämpligt uppbyggda rymdkroppar. De arkitektoniska världarna är så konstruerade att de levande styrkecentren kan verka som selektiva omkopplare för att rikta, modifiera och koncentrera rymdens energier som flödar över dessa sfärer. De skulle inte kunna fungera på detta sätt på en vanlig evolutionär sol eller planet. Vissa grupper ombesörjer också uppvärmningen av och andra materiella nödvändigheter för dessa speciella högkvartersvärldar. Och fastän det överstiger den kunskap som finns på Urantia kan jag kanske nämna att dessa levande styrkepersonligheter har mycket att göra med distributionen av det ljus som skiner utan värme. De åstadkommer inte detta fenomen, men de ombesörjer dess spridning och inriktning.
29:3.10 (323.8) Styrkecentren och deras underordnade övervakare är förordnade att arbeta med alla fysiska energier i den organiserade rymden. De arbetar med de tre basströmmarna om tio energier var. Detta är den organiserade rymdens energiladdning; och den organiserade rymden är deras domän. Universums Styrkeledare har inget som helst att göra med den enorma kraftverksamhet som nu pågår utanför de nuvarande gränserna för de sju superuniverserna.
29:3.11 (324.1) Styrkecentren och övervakarna utövar en fulländad kontroll över endast sju av de tio formerna av energi som varje basström i universum består av; de former som delvis eller helt är undantagna från deras kontroll måste representera de oförutsägbara områden av energimanifestation vilka domineras av det Okvalificerade Absolutet. Om de utövar ett inflytande på detta Absoluts urtida krafter är vi inte medvetna om dessa funktioner, ehuru det finns några smärre bevis som talar för att vissa av de fysiska övervakarna ibland automatiskt reagerar för vissa impulser från det Universella Absolutet.
29:3.12 (324.2) Dessa levande styrkemekansimer står inte i en medveten relation till det Okvalificerade Absolutets energiövervakning i totaluniversum, men vi antar att deras hela och nästan fulländade plan för styrkeinriktning är på något okänt sätt underställd denna närvaro av supergravitation. I varje lokal energisituation utövar centren och övervakarna närapå suprematet, men de är alltid medvetna om det Okvalificerade Absolutets superenerginärvaro av och oigenkännliga verksamhet.
29:4.1 (324.3) Dessa är de Suprema Styrkecentrens mobila underordnade. De fysiska övervakarna är begåvade med förmåga till ett slags individualitetsomvandling att de på anmärkningsvärt många sätt kan förflytta sig till olika platser, och de kan genomkorsa den lokala rymden med hastigheter som närmar sig de Ensamma Budbärarnas hastighet. Men liksom alla andra rymdfarare behöver de hjälp av både sina kollegor och av vissa andra typer av varelser för att övervinna gravitationens verkan och tröghetsmotståndet vid avfärd från en materiell sfär.
29:4.2 (324.4) De Ledande Fysiska Övervakarna tjänar överallt i storuniversum. De styrs direkt från Paradiset av de Sju Suprema Styrkeledarna ända till superuniversernas högkvarter; härifrån vidare leds och distribueras de av Jämviktens Råd, som består av de höga styrkekommissionärerna utsända av de Sju Härskarandarna från de Biträdande Ledande Kraftorganisatörernas personal. Dessa höga kommissionärer är behöriga att tolka de ledande frandalankernas avläsningar och registreringar, dessa levande instrument som anger styrketrycket och energiladdningen i ett helt superuniversum.
29:4.3 (324.5) Medan Paradisgudomarnas närvaro omsluter hela storuniversum och sveper runt evighetens cirkel, är var och en av de Sju Härskarandarnas inflytande begränsat till ett enda superuniversum. Det finns en klar segregering av energi och en åtskillnad av styrkeströmkretsar mellan var och en av de sju superskapelserna; därför måste individualiserade kontrollmetoder användas.
29:4.4 (324.6) De Ledande Fysiska Övervakarna är direkta efterkommande till de Suprema Styrkecentren och inkluderar följande:
29:4.5 (324.7) 1. Biträdande Styrkeledare.
29:4.6 (324.8) 2. Mekaniska Övervakare.
29:4.7 (324.9) 3. Energiomformare.
29:4.8 (325.1) 4. Energiöverförare.
29:4.9 (325.2) 5. Första gradens Förenare.
29:4.10 (325.3) 6. Andra gradens Åtskiljare.
29:4.11 (325.4) 7. Frandalankerna och Kronoldekerna.
29:4.12 (325.5) Inte alla av dessa klasser är personer i den bemärkelsen att de skulle ha en individuell förmåga att välja. I synnerhet de fyra sistnämnda förefaller att vara helt automatiska och mekaniska i responsen på impulserna från sina överordnade och i reaktionen på existerande energiförhållanden. Men fastän denna respons förefaller helt mekanistisk är den det inte; de kan förefalla att vara automater, men de uppvisar alla den särskiljande förståndsfunktionen.
29:4.13 (325.6) Personlighet hör inte nödvändigtvis sinnet till. Sinnet kan tänka även då det saknar all förmåga att välja, såsom i talrika av de lägre typerna av djur och i vissa av dessa underordnade fysiska övervakare. Många av dessa mera automatiska regulatorer av fysisk styrka är inte personer i någon som helst betydelse av termen. De är inte försedda med vilja och förmåga till självständiga beslut, utan de är helt underordnade den mekaniska fulländning som har planerats för de uppgifter som de tilldelats. Trots detta är de alla högt intelligenta varelser.
29:4.14 (325.7) De fysiska övervakarna är i huvudsak sysselsatta med att justera basenergier som är oupptäckta på Urantia. Dessa okända energier är mycket väsentliga för det interplanetariska transportsystemet och för vissa kommunikationstekniker. När vi lägger ut energilinjer för att överföra motsvarigheten till ljud eller för att förmedla synintryck, används dessa oupptäckta former av energi av de levande fysiska övervakarna och deras medarbetare. Dessa samma energier används också ibland av mellanvarelserna i deras rutinarbete.
29:4.15 (325.8) 1. Biträdande Styrkeledare. Dessa underbart effektiva varelser är betrodda med att förordna och utsända alla klasser av Ledande Fysiska Övervakare i enlighet med de ständigt skiftande behoven i världarnas ständigt föränderliga energistatus. Stora reserver av de fysiska övervakarna upprätthålls i de mindre sektorernas högkvartersvärldar, och från dessa koncentrationspunkter sänds de från tid till annan av de biträdande styrkeledarna till högkvarteren i universerna, konstellationerna och systemen samt till de enskilda planeterna. När de fysiska övervakarna på detta sätt har förordnats är de provisoriskt underställda ordergivningen från de medlande kommissionernas gudomliga verkställare, men i övrigt är de endast ansvariga inför sina biträdande ledare och inför de Suprema Styrkecentren.
29:4.16 (325.9) Tre miljoner biträdande styrkeledare är anvisade till var och en av de mindre sektorerna i Orvonton, vilket gör en total kvot om tre miljarder av dessa förvånansvärt mångsidiga varelser i varje superuniversum. Deras egna reserver upprätthålls i dessa samma mindre sektorers världar, där de också tjänar som instruktörer för alla som studerar vetenskaperna om förfarandena vid intelligent övervakning och omformning av energi.
29:4.17 (325.10) Dessa ledare alternerar mellan perioder av verkställande tjänst i de mindre sektorerna och lika långa perioder av inspektionstjänst i rymdens världar. Åtminstone en verksam inspektor är alltid närvarande i varje lokalsystem och upprätthåller sitt högkvarter på dess huvudstadssfär. De håller hela den väldiga, levande energianhopningen harmoniskt synkroniserad.
29:4.18 (325.11) 2. Mekaniska Övervakare. Dessa är utomordentligt mångsidiga och mobila assistenter till de biträdande styrkeledarna. Biljoner och åter biljoner av dem är förordnade i Ensa, er mindre sektor. Dessa varelser kallas mekaniska övervakare emedan de så fullständigt domineras av sina överordnade, så helt är underkastade de biträdande styrkeledarnas vilja. Icke desto mindre är de själva mycket intelligenta, och fastän deras arbete är mekaniskt och prosaiskt till sin natur utförs det skickligt.
29:4.19 (326.1) Av alla de Ledande Fysiska Övervakare som har förordnats till de bebodda världarna, är de mekaniska övervakarna de ojämförligt mest kraftfulla. Då de är utrustade med en större levande källa av antigravitation än alla andra varelser har varje övervakare ett gravitationsmotstånd som uppnås endast av enorma sfärer när de roterar med enorm hastighet. Tio av dessa övervakare är nu stationerade på Urantia, och en av deras viktigaste planetariska aktiviteter är att underlätta avfärden för serafiska transporter. När de fungerar i den bemärkelsen verkar alla tio mekaniska övervakare tillsammans, medan ett batteri av ett tusen energiöverförare ger begynnelsefarten för den serafiska avfärden.
29:4.20 (326.2) De mekaniska övervakarna har förmågan att rikta energiflödet och underlätta dess koncentration till strömmar eller strömkretsar för specialiserad användning. Dessa mäktiga varelser har mycket att göra med segregeringen, riktandet och intensifieringen av de fysiska energierna och med utjämningen av trycket i de interplanetariska strömkretsarna. De är experter på att behandla tjugoen av rymdens trettio fysiska energier, som utgör ett superuniversums energiladdning. De kan också åstadkomma mycket när det gäller behandlingen och kontrollen av sex av de nio subtilare formerna av fysisk energi. Genom att placera dessa övervakare i lämplig teknisk relation till varandra och till vissa av styrkecentren, blir det möjligt för de biträdande styrkeledarna att åstadkomma otroliga förändringar i styrkejustering och energikontroll.
29:4.21 (326.3) De Ledande Fysiska Övervakarna fungerar ofta i batterier om hundrade, tusende och rentav miljoner, och genom att variera sina positioner och formationer kan de åstadkomma energikontroll såväl kollektivt som individuellt. Allt efter behov kan de utöka och accelerera energins volym och rörelse eller hålla tillbaka, förtäta eller fördröja energiströmmarna. De påverkar omvandlingarna av energi och styrka ungefär så som så kallade katalytiska ämnen förstärker kemiska reaktioner. De fungerar på basis av sin inbyggda förmåga och i samarbete med de Suprema Styrkecentren.
29:4.22 (326.4) 3. Energiomformarna. Antalet av dessa varelser i ett superuniversum är otroligt. Enbart i Satania finns det nästan en miljon, och den vanliga kvoten för varje bebodd värld är ett hundra.
29:4.23 (326.5) Energiomformarna är de Sju Suprema Styrkeledarnas och de Sju Centerövervakarnas gemensamma skapelse. De är bland de mera personliga klasserna av fysiska övervakare, och när ingen biträdande styrkeledare är närvarande i en bebodd värld har omformarna kommandot. De är planetariska inspektörer av alla avgående serafiska transporter. Alla klasser av himmelskt liv kan utnyttja de mindre personliga klasserna av fysiska övervakare endast i förbindelse med de mera personliga klasser som de biträdande ledarna och energiomformarna representerar.
29:4.24 (326.6) Dessa omformare är kraftfulla och effektiva levande omkopplare som kan sätta sig i läge för eller emot en given styrkedisposition eller -inriktning. De är också skickliga i sina strävanden att isolera planeterna från de kraftfulla energiströmmar som passerar mellan jättelika planet- och stjärngrannar. Deras energiomformande egenskaper gör dem högst användbara för den viktiga uppgiften att bibehålla universell energibalans eller styrkejämvikt. I den ena stunden ser de ut att konsumera eller lagra energi, i andra stunder förefaller de att utsöndra eller frigöra energi. Omformarna kan öka eller minska ”ackumulatorns” potential av levande och livlösa energier i sina respektive områden. Men de behandlar endast fysiska och semimateriella energier; de fungerar inte direkt inom livets domän, och de förändrar inte levande varelsers form.
29:4.25 (327.1) I vissa avseenden är energiomformarna de mest anmärkningsvärda och hemlighetsfulla av alla semimateriella levande varelser. De är på något okänt sätt fysiskt differentierade, och genom att variera sina förbindelseförhållanden kan de utöva en djupgående inverkan på den energi som går genom deras associerade närvaron. De fysiska världarnas tillstånd ser ut att genomgå en omvandling under deras skickliga behandling. De kan förändra, och gör det också, den fysiska formen av rymdens energier. Med hjälp av sina medövervakare kan de faktiskt förändra formen och potentialen i tjugosju av de trettio fysiska energier som ingår i superuniversumets styrkeladdning. Det faktum att tre av dessa energier ligger utanför deras kontroll bevisar att de inte är det Okvalificerade Absolutets verktyg.
29:4.26 (327.2) De återstående fyra grupperna av Ledande Fysiska Övervakare är knappast personer enligt någon acceptabel definition av detta ord. Dessa överförare, förenare, åtskiljare och frandalanker är helt automatiska i sina reaktioner; ändå är de i varje mening intelligenta. Vi är mycket begränsade i vår kunskap om dessa underbara väsen emedan vi inte kan kommunicera med dem. De förefaller att förstå områdets språk, men de kan inte kommunicera med oss. De tycks att helt och fullt kunna ta emot våra meddelanden men det verkar som om de var helt maktlösa när det gäller att svara.
29:4.27 (327.3) 4. Energiöverförare. Dessa varelser fungerar huvudsakligen, men inte enbart, i inomplanetarisk bemärkelse. De är fantastiska förmedlare av energi, sådan den framträder i de enskilda världarna.
29:4.28 (327.4) När energi skall växlas in på en ny strömkrets placerar sig överförarna i ett led längs den önskade energivägen, och tack vare sin unika egenskap att kunna attrahera energi kan de faktiskt inducera ett ökat energiflöde i den önskade riktningen. Detta gör de alldeles lika ordagrant som vissa strömkretsar av metall riktar flödet av vissa former av elektrisk energi; och de är levande superledare för mer än hälften av de trettio formerna av fysisk energi.
29:4.29 (327.5) Överförarna formar skickliga förbindelser som är effektiva för att återställa avtagande strömmar av specialenergi som går från en planet till en annan och från en station till en annan på en enskild planet. De kan upptäcka strömmar som är alldeles för svaga för att observeras av någon annan typs levande varelse, och de kan så förstärka dessa energier att det åtföljande meddelandet blir helt förståeligt. Deras tjänster är ovärderliga för mottagarna av informationsutsändningar.
29:4.30 (327.6) Energiöverförare kan fungera i förhållande till alla former av kommunicerbar förnimmelse; de kan göra en avlägsen scen ”synlig” så väl som ett avlägset ljud ”hörbart”. De tillhandahåller nödlinjerna för kommunikation i lokalsystemen och på de enskilda planeterna. Dessa tjänster måste praktiskt taget alla skapade varelser använda för kommunikation utanför de reguljärt etablerade strömkretsarna.
29:4.31 (327.7) Dessa varelser är tillsammans med energiomformarna oundgängliga för upprätthållande av de dödligas existens i de världar som har en utarmad atmosfär, och de är en integrerande del av livets teknik på planeter för varelser som inte andas.
29:4.32 (328.1) 5. Första gradens Förenare. Dessa intressanta och ovärderliga väsen är mästerliga bevarare och väktare av energi. Något så som en växt lagrar solljus så lagrar dessa levande organismer energi under tider av överskott. De arbetar i jättelik skala och omvandlar rymdens energier till en fysisk form okänd på Urantia. De kan också föra dessa omvandlingar vidare till den punkt då det produceras några av den materiella tillvarons primitiva enheter. Dessa varelser verkar helt enkelt genom sin närvaro. De uttröttas eller uttöms inte av denna funktion; de verkar likt levande katalysatorer.
29:4.33 (328.2) Under perioder av energiunderskott är de berättigade att ge ut dessa ackumulerade energier. Men er kunskap om energi och materia är inte tillräckligt avancerad för att möjliggöra en redovisning som förklarar tekniken i denna fas av deras arbete. De arbetar alltid i enlighet med de universella lagarna, och de behandlar och bearbetar atomer, elektroner och ultimatoner i stort sett så som ni handskas med reglerbar tryckning för att få samma alfabetiska symboler att berätta helt olika historier.
29:4.34 (328.3) Förenarna är den första gruppen av liv som uppträder på en materiell sfär som undergår organisering, och de kan fungera vid sådana fysiska temperaturer som ni skulle anse ytterst oförenliga med existensen av levande varelser. De representerar en klass av liv som helt enkelt ligger bortom gränsen för människans föreställningsförmåga. Tillsammans med sina medarbetare, åtskiljarna, är de de mest slavartade av alla förståndsvarelser.
29:4.35 (328.4) 6. Andra gradens Åtskiljare. Jämfört med första gradens förenare arbetar dessa varelser, som är försedda med en enorm antigravitationsförmåga, i motsatt riktning. Det finns aldrig någon risk att de speciella eller modifierade formerna av fysisk energi i de lokala världarna eller lokalsystemen skulle bli uttömda, ty dessa levande organisationer är utrustade med den unika förmågan att evolvera obegränsad tillgång på energi. De ombesörjer i huvudsak evolutionen av en form av energi, som knappt är känd på Urantia, ur en form av materia som är ännu mindre känd. De är sannerligen, rymdens alkemister och tidens underverksgörare. Men i alla de under de utför överträder de aldrig mandatet från den Kosmiska Supremateten.
29:4.36 (328.5) 7. Frandalankerna. Dessa varelser är gemensamt skapade av alla tre klasser av varelser för energikontroll: kraftorganisatorerna av första och andra graden samt styrkeledarna. Frandalankerna är de talrikaste av alla Ledande Fysiska Övervakare; endast det antal som tjänstgör i Satania ligger bortom er numeriska uppfattning. De är stationerade i alla bebodda världar och är alltid knutna till de högre klasserna av fysiska övervakare. De tjänstgör omväxlande i centraluniversumet, i superuniverserna och i yttre rymdens domäner.
29:4.37 (328.6) Frandalankerna skapas i trettio divisioner, en för varje form av grundläggande universumkraft, och de fungerar uteslutande som levande och automatiska mätare av närvaro, tryck och hastighet. Dessa levande barometrar sysslar endast med den automatiska och ofelbara registreringen av tillståndet för alla former av kraft-energi. De är för det fysiska universum vad den vidsträckta återspeglingsmekanismen är för det sinnesmässiga universum. De frandalanker som förutom kvantitativ och kvalitativ energinärvaro registrerar tid kallas kronoldeker.
29:4.38 (328.7) Jag inser att frandalankerna är intelligenta, men jag kan inte klassificera dem som annat än levande maskiner. Nästan det enda sätt på vilket jag kan hjälpa er att förstå dessa levande mekanismer är att jämföra dem med era egna mekaniska apparater som fungerar med en precision och en noggrannhet som nästan verkar intelligent. Om ni vill föreställa er dessa varelser använd då er fantasi så långt att ni inser att vi i storuniversum faktiskt har intelligenta och levande mekanismer (väsen, entiteter) som kan utföra mera komplicerade uppgifter, involverande mera oerhört omfattande beräkningar, med ännu större känslighet och exakthet, rentav med slutlig precision.
29:5.1 (329.1) Kraftorganisatörerna är bosatta i Paradiset, men de fungerar överallt i totaluniversum, särskilt inom den oorganiserade rymdens domäner. Dessa speciella varelser är varken skapare eller skapade, och de omfattar två stora tjänstedivisioner:
29:5.2 (329.2) 1. Första gradens Eventuerade Ledande Kraftorganisatörer.
29:5.3 (329.3) 2. Biträdande Transcendentala Ledande Kraftorganisatörer.
29:5.4 (329.4) Dessa två mäktiga klasser av urkraftens behandlare arbetar uteslutande under överinsyn av Totaluniversums Arkitekter, och i nuvarande tid fungerar de inte särskilt mycket inom storuniversums gränser.
29:5.5 (329.5) Första gradens Ledande Kraftorganisatörer behandlar det Okvalificerade Absolutets urtida eller grundläggande rymdkrafter; de är nebulosornas skapare. De är de levande igångsättarna av energicyklonerna i rymden och de tidiga organisatörerna och riktarna av dessa gigantiska manifestationer. Dessa kraftorganisatörer förvandlar urkraft (förenergi som inte reagerar på Paradisets direkta gravitation) till primär eller maktenergi, energi som omformas från det Okvalificerade Absolutets exklusiva grepp till Paradisöns gravitationsgrepp. De efterföljs därefter av de biträdande kraftorganisatörerna som fortsätter processen med förvandling av energi från det primära till det sekundära eller gravitationsenergistadiet.
29:5.6 (329.6) Då planerna för skapandet av ett lokaluniversum är färdiga, vilket tillkännages av en Skaparsons ankomst, ger de Biträdande Ledande Kraftorganisatörerna rum för de klasser av styrkeledare som verkar inom superuniversumet för ifrågavarande astronomiska område. Men om inga sådana planer finns fortsätter de biträdande kraftorganisatörerna på obestämd tid att sköta dessa materiella skapelser, såsom de även nu opererar i yttre rymden.
29:5.7 (329.7) De Ledande Kraftorganisatörerna motstår temperaturer och fungerar under fysiska förhållanden som vore outhärdliga till och med för de mångsidiga styrkecentren och fysiska övervakarna i Orvonton. De enda andra typer av uppenbarade varelser som kan fungera i dessa yttre rymdens riken är de Ensamma Budbärarna och de Inspirerade Treenighetsandarna.
29:5.8 (329.8) [Avfattat under beskydd av en Universell Censor bemyndigad av Dagarnas Forna i Uversa]
Urantiaboken
Kapitel 30
30:0.1 (330.1) DE PERSONLIGHETER och andra än personliga väsen som nu tjänstgör i Paradiset och i storuniversum utgör ett närapå gränslöst antal levande varelser. Redan antalet huvudklasser och -typer skulle få människans föreställningsförmåga att vackla, för att inte nämna de otaliga undertyperna och variationerna. Det är emellertid önskvärt att presentera någonting av två grundläggande klassifikationer av levande varelser: en antydan om den klassifikation som används i Paradiset och en förkortning av personlighetsregistret i Uversa.
30:0.2 (330.2) Det är inte möjligt att formulera täckande och helt följdriktiga klassifikationer av personligheterna i storuniversum emedan alla grupper inte uppenbaras. Det skulle fordra talrika kapitel till för att täcka den tilläggsuppenbarelse som behövs för att systematiskt klassificera alla grupper. En sådan begreppsmässig expansion skulle knappast vara önskvärd då den skulle beröva de tänkande dödliga under de följande tusen åren på den stimulering till kreativ begrundan som dessa partiellt uppenbarade begrepp ger. Det är bäst att människan inte får för mycket uppenbarelse; det kväver fantasin.
30:1.1 (330.3) Levande varelser klassificeras i Paradiset enligt medfött och uppnått förhållande till Paradisgudomarna. Under storsamlingarna i centraluniversumet och i superuniverserna grupperas de närvarande ofta enligt ursprung: de med treenigt ursprung eller som har uppnått Treenigheten, de med dubbelt ursprung och de med enkelt ursprung. Det är svårt att tolka paradisklassificeringen av levande varelser för det dödliga sinnet, men vi är befullmäktigade att framföra följande:
30:1.2 (330.4) I. VARELSER MED TREENIGT URSPRUNG. Varelser skapade av alla tre Paradisgudomar, antingen tillsammans eller i egenskap av Treenigheten, samt de Treenigades Kårer, vilken beteckning anger alla grupper av treenigade varelser: uppenbarade och ouppenbarade.
30:1.3 (330.5) A. De Suprema Andarna
30:1.4 (330.6) 1. De Sju Härskarandarna.
30:1.5 (330.7) 2. De Sju Suprema Verkställarna.
30:1.6 (330.8) 3. De Sju Klasserna av Återspeglande Andar.
30:1.7 (330.9) B. Treenighetens Stationära Söner
30:1.8 (330.10) 1. Suprematetens Treenigade Hemligheter.
30:1.9 (330.11) 2. Dagarnas Eviga.
30:1.10 (330.12) 3. Dagarnas Forna.
30:1.11 (330.13) 4. Dagarnas Fulländade.
30:1.12 (331.1) 5. Dagarnas Sentida.
30:1.13 (331.2) 6. Dagarnas Förenade.
30:1.14 (331.3) 7. Dagarnas Trogna.
30:1.15 (331.4) 8. Visdomens Fulländare.
30:1.16 (331.5) 9. Gudomliga Rådgivare.
30:1.17 (331.6) 10. Universella Censorer.
30:1.18 (331.7) C. Varelser med Treenighetsursprung och Treenigade Varelser
30:1.19 (331.8) 1. Treenighetens Undervisande Söner.
30:1.20 (331.9) 2. Inspirerade Treenighetsandar.
30:1.21 (331.10) 3. Infödda Havoniter.
30:1.22 (331.11) 4. Paradisets Medborgare.
30:1.23 (331.12) 5. Ouppenbarade Varelser med Treenighetsursprung.
30:1.24 (331.13) 6. Ouppenbarade av Gudomen Treenigade Varelser.
30:1.25 (331.14) 7. Uppnåelsens Treenigade Söner.
30:1.26 (331.15) 8. Utväljningens Treenigade Söner.
30:1.27 (331.16) 9. Fulländningens Treenigade Söner.
30:1.28 (331.17) 10. Av de Skapade Treenigade Söner.
30:1.29 (331.18) II. VARELSER MED DUBBELT URSPRUNG. De med ursprung i vilka som helst två av Paradisgudomarna eller annars skapade av vilka som helst två varelser med direkt eller indirekt härstamning från Paradisgudomarna.
30:1.30 (331.19) A. De Nedstigande Klasserna.
30:1.31 (331.20) 1. Skaparsönerna.
30:1.32 (331.21) 2. Administratörsönerna.
30:1.33 (331.22) 3. De Klara Morgonstjärnorna.
30:1.34 (331.23) 4. Fader-Melkisedekarna.
30:1.35 (331.24) 5. Melkisedekarna.
30:1.36 (331.25) 6. Vorondadekarna.
30:1.37 (331.26) 7. Lanonandekarna.
30:1.38 (331.27) 8. De Lysande Aftonstjärnorna.
30:1.39 (331.28) 9. Ärkeänglarna.
30:1.40 (331.29) 10. Livsbärarna.
30:1.41 (331.30) 11. De Ouppenbarade Universummedhjälparna.
30:1.42 (331.31) 12. Guds Ouppenbarade Söner.
30:1.43 (331.32) B. De Stationära Klasserna
30:1.44 (331.33) 1. Abandonterna.
30:1.45 (331.34) 2. Susatia.
30:1.46 (331.35) 3. Univitatia.
30:1.47 (331.36) 4. Spironga.
30:1.48 (331.37) 5. De Ouppenbarade Varelserna med Dubbelt Ursprung
30:1.49 (331.38) C. De Uppstigande Klasserna
30:1.50 (331.39) 1. De Riktarfusionerade Dödliga.
30:1.51 (331.40) 2. De Sonfusionerade Dödliga.
30:1.52 (331.41) 3. De Andefusionerade Dödliga.
30:1.53 (331.42) 4. De Omvandlade Mellanvarelserna.
30:1.54 (331.43) 5. De Ouppenbarade Uppstigna.
30:1.55 (332.1) III. VARELSER MED ENKELT URSPRUNG. De med ursprung i en av Paradisgudomarna eller annars skapade av en enda varelse med direkt eller indirekt härstamning från Paradisgudomarna.
30:1.56 (332.2) A. De Suprema Andarna
30:1.57 (332.3) 1. Gravitationsbudbärarna.
30:1.58 (332.4) 2. Havonakretsarnas Sju Andar.
30:1.59 (332.5) 3. Havonakretsarnas Tolvfaldiga Biträden.
30:1.60 (332.6) 4. Återspeglingsmedhjälparna.
30:1.61 (332.7) 5. Universernas Moderandar.
30:1.62 (332.8) 6. De Sjufaldiga Biträdande Sinnesandarna.
30:1.63 (332.9) 7. De Ouppenbarade Varelserna med Gudomsursprung.
30:1.64 (332.10) B. De Uppstigande Klasserna
30:1.65 (332.11) 1. Personaliserade Riktare.
30:1.66 (332.12) 2. Uppstigande Materiella Söner.
30:1.67 (332.13) 3. Evolutionära Serafer.
30:1.68 (332.14) 4. Evolutionära Keruber.
30:1.69 (332.15) 5. Ouppenbarade Uppstigare.
30:1.70 (332.16) C. Den Oändlige Andens Familj
30:1.71 (332.17) 1. De Ensamma Budbärarna.
30:1.72 (332.18) 2. Universernas Strömkretsövervakare.
30:1.73 (332.19) 3. Folkräkningsledarna.
30:1.74 (332.20) 4. Den Oändlige Andens Personliga Biträden.
30:1.75 (332.21) 5. De Biträdande Inspektörerna.
30:1.76 (332.22) 6. De Förordnade Vakterna.
30:1.77 (332.23) 7. De Graduerades Guider.
30:1.78 (332.24) 8. Havonaservitalerna.
30:1.79 (332.25) 9. De Universella Medlarna.
30:1.80 (332.26) 10. Morontiaföljeslagarna.
30:1.81 (332.27) 11. Supernaferna.
30:1.82 (332.28) 12. Sekonaferna.
30:1.83 (332.29) 13. Tertiaferna.
30:1.84 (332.30) 14. Omniaferna.
30:1.85 (332.31) 15. Seraferna.
30:1.86 (332.32) 16. Keruberna och Sanoberna.
30:1.87 (332.33) 17. De Ouppenbarade Varelserna med Andeursprung.
30:1.88 (332.34) 18. De Sju Suprema Styrkeledarna.
30:1.89 (332.35) 19. De Suprema Styrkecentren.
30:1.90 (332.36) 20. De Ledande Fysiska Övervakarna.
30:1.91 (332.37) 21. Morontiastyrkans Övervakare.
30:1.92 (332.38) IV. EVENTUERADE TRANSCENDENTALA VARELSER. Det finns i Paradiset en väldig skara transcendentala varelser vilkas ursprung vanligen inte avslöjas för universerna i tid och rymd förrän de är stadgade i ljus och liv. Dessa Transcendentaler är varken skapare eller skapade; de är gudomlighetens, ultimatetens och evighetens eventuerade barn. Dessa ”eventuerare” är varken finita eller infinita — de är absonita; och absonitheten är varken infinitet eller absoluthet.
30:1.93 (333.1) Dessa oskapade icke-skapare är ständigt lojala mot Paradistreenigheten och lydiga mot den Ultimate. De existerar på personlighetsaktivitetens fyra ultimata nivåer, och de tjänstgör på absonithetens sju nivåer i tolv stora divisioner bestående av ett tusen större arbetsgrupper om sju klasser var. Dessa eventuerade varelser inkluderar följande klasser:
30:1.94 (333.2) 1. Totaluniversums Arkitekter.
30:1.95 (333.3) 2. Transcendentala Upptecknare.
30:1.96 (333.4) 3. Andra Transcendentaler.
30:1.97 (333.5) 4. Första gradens Eventuerade Ledande Kraftorganisatörer.
30:1.98 (333.6) 5. Biträdande Transcendentala Ledande Kraftorganisatörer.
30:1.99 (333.7) Gud, i egenskap av en superperson, eventuerar; Gud, i egenskap af person, skapar; Gud, i egenskap aven förperson, fragmenterar; och ett sådant Riktarfragment av honom själv evolverar andesjälen ovanpå det materiella och dödliga sinnet enligt personlighetens frivilliga val och vilken har utgivits till en sådan dödlig varelse genom Guds föräldrahandling i egenskap av en Fader.
30:1.100 (333.8) V. GUDOMENS FRAGMENTERADE VÄSEN. Denna klass av levande existens med ursprung i den Universelle Fadern exemplifieras bäst av Tankeriktarna, fastän dessa väsen på intet sätt är de enda fragmenteringarna av det Första Ursprungets och Centrets förpersonliga verklighet. De andra än Riktarfragmentens funktioner är mångahanda och föga kända. Fusion med en Riktare eller med ett annat sådant fragment gör den skapade till en Faderfusionerad varelse.
30:1.101 (333.9) Fragmenteringarna av det Tredje Ursprungets och Centrets för-sinnesande bör i detta sammanhang noteras, ehuru de knappast kan jämföras med Fadersfragmenten. Sådana fragment skiljer sig enormt från Riktarna; de vistas inte som sådana i Spiritington; inte heller färdas de som sådana längs sinnesgravitationens strömkretsar; de bebor inte heller de dödliga varelserna under det jordiska livet. De är inte förpersonliga i den mening som Riktarna, men sådana fragment av för-sinnesande utges till vissa överlevande dödliga, och fusion med dem gör dessa till Andefusionerade dödliga till åtskillnad från Riktarfusionerade dödliga.
30:1.102 (333.10) Ännu svårare att beskriva är en Skaparsons individualiserade ande; förening med denna gör den skapade varelsen till en med Sonen fusionerad dödlig. Och det finns ytterligare andra fragmenteringar av Gudomen.
30:1.103 (333.11) VI. ÖVERPERSONLIGA VARELSER. Det finns en väldig skara andra än personliga varelser, som är av gudomligt ursprung och som tjänar på mångahanda sätt i universernas universum. Vissa av dessa varelser är bosatta i Sonens paradisvärldar; andra, såsom den Evige Sonens överpersonliga representanter, påträffas annanstans. Till största delen nämns de inte i dessa berättelser, och det vore helt fåfängt att försöka beskriva dem för personliga varelser.
30:1.104 (333.12) VII. OKLASSIFICERADE OCH OUPPENBARADE KLASSER. Under innevarande universumtidsålder är det inte möjligt att placera alla varelser, personliga eller andra, inom klassifikationer som gäller den nuvarande universumtidsåldern; inte heller har alla sådana kategorier uppenbarats i dessa berättelser; därför har talrika klasser utelämnats från dessa listor. Beakta följande:
30:1.105 (333.13) Universumbestämmelsens Fullbordare.
30:1.106 (333.14) Den Ultimates Kvalificerade Ställföreträdare.
30:1.107 (334.1) Den Supremes Okvalificerade Övervakare.
30:1.108 (334.2) Dagarnas Fornas Ouppenbarade Skapande Representanter.
30:1.109 (334.3) Majeston i Paradiset.
30:1.110 (334.4) Majestons Icke-Namngivna Förbindelsepersonligheter för Återspegling.
30:1.111 (334.5) Midsonitklasserna i lokaluniverserna.
30:1.112 (334.6) Ingen speciell betydelse behöver fästas vid att dessa klasser listas tillsammans, förutom att ingen av dem uppträder i paradisklassifikationen så som den nu här har uppenbarats. Dessa är de få oklassificerade; det återstår för er att lära er om de ouppenbarade många.
30:1.113 (334.7) Det finns andar: andeväsen, andenärvaron, personliga andar, förpersonliga andar, överpersonliga andar, andeexistenser, andepersonligheter — men varken de dödligas språk eller de dödligas intellekt når upp till detta. Vi kan emellertid konstatera att det inte finns några personligheter som är ”endast sinne”; inget väsen har personlighet om det inte har fått den av Gud, som är ande. Inget sinnesväsen som inte är associerat med antingen andlig eller fysisk energi är en personlighet. Men i samma mening som det finns andepersonligheter som har sinne finns det sinnespersonligheter som har ande. Majeston och hans medarbetare är ganska bra illustrationer av sinnesdominerade varelser, men det finns bättre illustrationer av denna typ av personlighet som är okänd för er. Det finns rentav hela ouppenbarade klasser av sådana sinnespersonligheter, men de är alltid andeassocierade. Vissa andra ouppenbarade skapade varelser är vad som kunde kallas den sinnesmässiga och fysiska energins personligheter. Denna typ av varelse reagerar inte på andegravitationen men är icke desto mindre en sann personlighet — den är inom Faderns strömkrets.
30:1.114 (334.8) Dessa kapitel påbörjar inte ens — kan inte påbörja — uttömmandet av berättelsen om de levande skapade varelserna, skaparna, de eventuerade varelserna och ännu på annat sätt existerande varelserna som lever och dyrkar och tjänar i de vimlande universerna i tiden och i centraluniversumet i evigheten. Ni dödliga är personer; därför kan vi beskriva varelser som är personaliserade, men hur skulle en absonitiserad varelse någonsin kunna förklaras för er?
30:2.1 (334.9) Den gudomliga familjen av levande varelser är registrerad i Uversa i sju stora divisioner:
30:2.2 (334.10) 1. Paradisgudomarna.
30:2.3 (334.11) 2. De Suprema Andarna.
30:2.4 (334.12) 3. Varelserna med Treenighetsursprung.
30:2.5 (334.13) 4. Guds Söner.
30:2.6 (334.14) 5. Den Oändlige Andens Personligheter.
30:2.7 (334.15) 6. Styrkeledarna i Universum.
30:2.8 (334.16) 7. De Permanenta Medborgarnas Kår.
30:2.9 (334.17) Dessa grupper av viljevarelser är indelade i talrika klasser och mindre undergrupper. Presentationen av klassificeringen av storuniversums personligheter tar emellertid i huvudsak fasta på ett framförande av de klasser av förståndsvarelser som har uppenbarats i dessa berättelser, av vilka de dödliga möter de flesta som en del av sin uppstigningserfarenhet under den progressiva uppstigningen till Paradiset. De följande katalogiseringarna upptar inte de omfattande klasser av universumvarelser som är sysselsatta i sitt arbete utanför uppstigningsplanen för de dödliga.
30:2.10 (335.1) I. PARADISGUDOMARNA
30:2.11 (335.2) 1. Den Universelle Fadern.
30:2.12 (335.3) 2. Den Evige Sonen.
30:2.13 (335.4) 3. Den Oändlige Anden.
30:2.14 (335.5) II. DE SUPREMA ANDARNA
30:2.15 (335.6) 1. De Sju Härskarandarna.
30:2.16 (335.7) 2. De Sju Suprema Verkställarna.
30:2.17 (335.8) 3. De Sju Grupperna av Återspeglande Andar.
30:2.18 (335.9) 4. Återspeglingsmedhjälparna.
30:2.19 (335.10) 5. Kretsarnas Sju Andar.
30:2.20 (335.11) 6. Lokaluniversernas Skapande Andar.
30:2.21 (335.12) 7. De Biträdande Sinnesandarna.
30:2.22 (335.13) III. VARELSERNA MED TREENIGHETSURSPRUNG
30:2.23 (335.14) 1. Suprematetens Treenigade Hemligheter
30:2.24 (335.15) 2. Dagarnas Eviga.
30:2.25 (335.16) 3. Dagarnas Forna.
30:2.26 (335.17) 4. Dagarnas Fulländade.
30:2.27 (335.18) 5. Dagarnas Sentida.
30:2.28 (335.19) 6. Dagarnas Förenande.
30:2.29 (335.20) 7. Dagarnas Trogna.
30:2.30 (335.21) 8. Treenighetens Undervisande Söner.
30:2.31 (335.22) 9. Visdomens Fulländare.
30:2.32 (335.23) 10. De Gudomliga Rådgivarna.
30:2.33 (335.24) 11. De Universella Censorerna.
30:2.34 (335.25) 12. De Inspirerade Treenighetsandarna.
30:2.35 (335.26) 13. De Infödda Havoniterna.
30:2.36 (335.27) 14. Paradismedborgarna.
30:2.37 (335.28) IV. GUDS SÖNER
30:2.38 (335.29) A. Nedstigande Söner
30:2.39 (335.30) 1. Skaparsönerna — Mikaelerna.
30:2.40 (335.31) 2. Administratörsönerna — Avonalerna.
30:2.41 (335.32) 3. Treenighetens Undervisande Söner — Daynalerna.
30:2.42 (335.33) 4. Melkisedeksönerna.
30:2.43 (335.34) 5. Vorondadeksönerna.
30:2.44 (335.35) 6. Lanonandeksönerna.
30:2.45 (335.36) 7. Livbärarsönerna.
30:2.46 (335.37) B. Uppstigande Söner
30:2.47 (335.38) 1. De Faderfusionerade Dödliga.
30:2.48 (335.39) 2. De Sonfusionerade Dödliga.
30:2.49 (335.40) 3. De Andefusionerade Dödliga.
30:2.50 (335.41) 4. De Evolutionära Seraferna.
30:2.51 (335.42) 5. De Uppstigande Materiella Sönerna.
30:2.52 (335.43) 6. De Omvandlade Mellanvarelserna.
30:2.53 (335.44) 7. De Personaliserade Riktarna.
30:2.54 (336.1) C. Treenigade Söner
30:2.55 (336.2) 1. De Mäktiga Budbärarna.
30:2.56 (336.3) 2. De med Stor Auktoritet.
30:2.57 (336.4) 3. De utan Namn och Nummer.
30:2.58 (336.5) 4. De Treenigade Väktarna.
30:2.59 (336.6) 5. De Treenigade Ambassadörerna.
30:2.60 (336.7) 6. De Himmelska Beskyddarna.
30:2.61 (336.8) 7. De Höga Sönernas Assistenter.
30:2.62 (336.9) 8. De Av de Uppstigna Treenigade Sönerna.
30:2.63 (336.10) 9. De Av Paradis-Havonabor Treenigade Sönerna.
30:2.64 (336.11) 10. Ödesbestämmelsens Treenigade Söner.
30:2.65 (336.12) V. DEN OÄNDLIGE ANDENS PERSONLIGHETER
30:2.66 (336.13) A. Den Oändlige Andens Högre Personligheter
30:2.67 (336.14) 1. De Ensamma Budbärarna.
30:2.68 (336.15) 2. Universernas Strömkretsövervakare.
30:2.69 (336.16) 3. Folkräkningsledarna.
30:2.70 (336.17) 4. Den Oändlige Andens Personliga Biträden.
30:2.71 (336.18) 5. De Biträdande Inspektörerna.
30:2.72 (336.19) 6. De Förordnade Vakterna.
30:2.73 (336.20) 7. De Graduerades Guider.
30:2.74 (336.21) B. Rymdens Budbärarskaror
30:2.75 (336.22) 1. Havonaservitalerna.
30:2.76 (336.23) 2. De Universella Medlarna.
30:2.77 (336.24) 3. De Tekniska Rådgivarna.
30:2.78 (336.25) 4. Väktarna av Paradisets Register.
30:2.79 (336.26) 5. De Himmelska Upptecknarna.
30:2.80 (336.27) 6. Morontiaföljeslagarna.
30:2.81 (336.28) 7. Paradisföljeslagarna.
30:2.82 (336.29) C. De Omvårdande Andarna
30:2.83 (336.30) 1. Supernaferna.
30:2.84 (336.31) 2. Sekonaferna.
30:2.85 (336.32) 3. Tertiaferna.
30:2.86 (336.33) 4. Omniaferna.
30:2.87 (336.34) 5. Seraferna.
30:2.88 (336.35) 6. Keruberna och Sanoberna.
30:2.89 (336.36) 7. Mellanvarelserna.
30:2.90 (336.37) VI. STYRKELEDARNA I UNIVERSUM
30:2.91 (336.38) A. De Sju Suprema Styrkeledarna
30:2.92 (336.39) B. Suprema Styrkecentrer
30:2.93 (336.40) 1. De Suprema Centerövervakarna.
30:2.94 (336.41) 2. Havonacentrerna.
30:2.95 (336.42) 3. Superuniversumcentrerna.
30:2.96 (336.43) 4. Lokaluniversers Centrer.
30:2.97 (336.44) 5. Konstellationscentrerna.
30:2.98 (336.45) 6. Systemcentrerna.
30:2.99 (336.46) 7. De Oklassificerade Centrerna.
30:2.100 (337.1) C. Ledande Fysiska Övervakare
30:2.101 (337.2) 1. De Biträdande Styrkeledarna.
30:2.102 (337.3) 2. De Mekaniska Övervakarna.
30:2.103 (337.4) 3. Energiomformarna.
30:2.104 (337.5) 4. Energiöverförarna.
30:2.105 (337.6) 5. Första gradens Förenare.
30:2.106 (337.7) 6. Andra gradens Åtskiljare.
30:2.107 (337.8) 7. Frandalankerna och Kronoldekerna.
30:2.108 (337.9) D. Morontiastyrkans Övervakare
30:2.109 (337.10) 1. Strömkretsregulatorerna.
30:2.110 (337.11) 2. Systemkoordinatorerna.
30:2.111 (337.12) 3. De Planetariska Väktarna.
30:2.112 (337.13) 4. De Kombinerade Övervakarna.
30:2.113 (337.14) 5. Förbindelsestabilisatorerna.
30:2.114 (337.15) 6. De Utväljande Sorterarna.
30:2.115 (337.16) 7. De Biträdande Registratorerna.
30:2.116 (337.17) VII. DE PERMANENTA MEDBORGARNAS KÅRER
30:2.117 (337.18) 1. De Planetariska Mellanvarelserna.
30:2.118 (337.19) 2. Systemens Adamiska Söner.
30:2.119 (337.20) 3. Konstellationernas Univitatia.
30:2.120 (337.21) 4. Lokaluniversernas Susatia.
30:2.121 (337.22) 5. Lokaluniversernas Andefusionerade Dödliga.
30:2.122 (337.23) 6. Superuniversernas Abandonter.
30:2.123 (337.24) 7. Superuniversernas Sonfusionerade Dödliga.
30:2.124 (337.25) 8. De Infödda Havoniterna.
30:2.125 (337.26) 9. De Infödda på Andens Sfärer i Paradiset.
30:2.126 (337.27) 10. De Infödda på Faderns Sfärer i Paradiset.
30:2.127 (337.28) 11. De Skapade Medborgarna i Paradiset.
30:2.128 (337.29) 12. De Riktarfusionerade Dödliga Medborgarna i Paradiset.
30:2.129 (337.30) Detta är den verksamma klassificeringen av universernas personligheter, så som de är registrerade i högkvartersvärlden i Uversa.
30:2.130 (337.31) SAMMANSATTA PERSONLIGHETSGRUPPER. I Uversa finns ytterligare talrika grupper av förståndsvarelser registrerade, varelser som också är nära relaterade till storuniversums organisation och administration. Bland dessa klasser finns följande tre sammansatta grupper av personligheter:
30:2.131 (337.32) A. Finalitkåren i Paradiset
30:2.132 (337.33) 1. De Dödligas Finalitkår.
30:2.133 (337.34) 2. Paradisets Finalitkår.
30:2.134 (337.35) 3. De Treenigades Finalitkår.
30:2.135 (337.36) 4. De Gemensamt Treenigades Finalitkår.
30:2.136 (337.37) 5. Havonafinaliternas Kår.
30:2.137 (337.38) 6. De Transcendentala Finaliternas Kår.
30:2.138 (337.39) 7. Kåren för de Ouppenbarade Bestämmelsens Söner.
30:2.139 (337.40) De Dödligas Finalitkår behandlas i det nästföljande och slutliga kapitlet i denna serie.
30:2.140 (338.1) B. Universumbiträdena
30:2.141 (338.2) 1. Klara Morgonstjärnorna.
30:2.142 (338.3) 2. Lysande Aftonstjärnorna.
30:2.143 (338.4) 3. Ärkeänglarna.
30:2.144 (338.5) 4. De Allra Högstas Assistenter.
30:2.145 (338.6) 5. De Höga Kommissionärerna.
30:2.146 (338.7) 6. De Himmelska Översynarna.
30:2.147 (338.8) 7. Mansoniavärldens Lärare.
30:2.148 (338.9) Både i lokaluniversernas och i superuniversernas alla högkvartersvärldar tar man emot dessa varelser som är engagerade i specifika uppdrag för Skaparsönerna, lokaluniversernas härskare. Vi välkomnar dessa Universumbiträden i Uversa, men vi har ingen bestämmanderätt över dem. Dessa emissarier utför sitt arbete och gör sina observationer med behörighet av Skaparsönerna. Deras aktiviteter beskrivs mera ingående i berättelsen om ert lokaluniversum.
30:2.149 (338.10) C. De Sju Goodwillkolonierna
30:2.150 (338.11) 1. Stjärnforskarna.
30:2.151 (338.12) 2. De Himmelska Artisanerna.
30:2.152 (338.13) 3. Omväxlingsledarna.
30:2.153 (338.14) 4. Fortbildningsinstruktörerna.
30:2.154 (338.15) 5. De Olika Reservkårerna.
30:2.155 (338.16) 6. Gäststuderandena.
30:2.156 (338.17) 7. De Uppstigande Pilgrimerna.
30:2.157 (338.18) Dessa sju grupper av varelser förekommer sålunda organiserade och styrda i alla högkvartersvärldar från lokalsystemen upp till superuniversernas huvudstäder, i synnerhet i de senare. Huvudstäderna i de sju superuniverserna är mötesplatser för nästan alla klasser och grupper av förståndsvarelser. Med undantag för talrika grupper av Paradis-Havonabor kan man där observera och studera viljevarelser från varje fas av existens.
30:3.1 (338.19) De sju goodwillkolonierna vistas på de arkitektoniska sfärerna under en längre eller kortare tid medan de ägnar sig åt att främja sina uppdrag och utföra sina speciella uppgifter. Deras arbete kan beskrivas som följer:
30:3.2 (338.20) 1. Stjärnforskarna, de himmelska astronomerna, väljer att arbeta på sfärer som Uversa emedan sådana speciellt konstruerade världar är ovanligt gynnsamma för deras observationer och beräkningar. Uversa är gynnsamt belägen för denna kolonis arbete, inte endast på grund av sitt centrala läge, utan även för att det inte i närheten finns några jättelika levande eller döda solar att störa energiströmmarna. Dessa forskare är på intet sätt organiskt förbundna med superuniversumets angelägenheter; de är enbart gäster.
30:3.3 (338.21) Den astronomiska kolonin i Uversa består av individer från många närbelägna sfärer, från centraluniversumet och även från Norlatiadek. Varje varelse i varje värld i varje system i varje universum kan bli stjärnforskare, kan sträva efter att upptas i någon kår av himmelska astronomer. De enda fordringarna är: fortsatt liv och tillräckligt med kunskap om världarna i rymden, i synnerhet de fysiska lagarna om deras evolution och övervakning. Det fordras inte att stjärnforskarna skulle tjäna för evigt i denna kår, men ingen som har antagits till denna grupp får avgå inom ett tusen år enligt tideräkningen i Uversa.
30:3.4 (339.1) Stjärnobservatörernas koloni i Uversa uppgår nu till ett antal om över en miljon. Dessa astronomer kommer och går, fastän en del stannar för ganska långa perioder. De utför sitt arbete med hjälp av en mängd mekaniska instrument och fysiska apparater; de får också stor hjälp av de Ensamma Budbärarna och andra andeutforskare. Dessa himmelska astronomer utnyttjar ständigt de levande energiomformarna och -överförarna så väl som de återspeglande personligheterna i sitt arbete med att studera stjärnorna och kartlägga rymden. De studerar alla former och faser av rymdmaterial och energimanifestationer, och de är alldeles lika intresserade av kraftens funktion som av stjärnfenomen; ingenting i hela rymden undgår deras undersökande.
30:3.5 (339.2) Liknande kolonier av astronomer finns såväl i högkvartersvärldarna i superuniversernas sektorer som i de arkitektoniska huvudstäderna i lokaluniverserna och deras administrativa underavdelningar. Kunskapen är inte medfödd, med undantag av i Paradiset; förståelsen av det fysiska världsalltet är till stor del beroende av observationer och forskning.
30:3.6 (339.3) 2. De himmelska artisanerna tjänar överallt i de sju superuniverserna. De uppstigande dödliga får sin första kontakt med dessa grupper under morontiaskedet i lokaluniversumet och i samband därmed diskuteras dessa artisaner mera ingående.
30:3.7 (339.4) 3. Omväxlingsledarna är befrämjare av avslappning och humor — återvändande till minnen från det förgångna. Deras tjänst har stor betydelse för det praktiska genomförandet av uppstigningsplanen för de dödligas framskridande, i synnerhet under de tidigare faserna av morontiaövergång och andeerfarenhet. Berättelsen om dem hör till skildringen av de dödligas levnadsbana i lokaluniversumet.
30:3.8 (339.5) 4. Fortbildningsinstruktörerna. Den nästföljande högre residensvärlden i uppstigningslivsskedet upprätthåller alltid en stor kår av lärare i världen strax nedanför, ett slags förberedande skola för de framåtskridande invånarna på den sfären; detta är en fas i uppstigningsplanen då tidens pilgrimer avancerar. Dessa skolor, deras undervisnings- och examinationsmetoder, är helt olika allt det som ni försöker utföra på Urantia.
30:3.9 (339.6) Hela uppstigningsplanen för de dödligas framåtskridande karaktärisera av förfarandet att ge vidare till andra varelser ny sanning och erfarenhet så snart man har förvärvat den. Ni arbetar er igenom den långa utbildningen för att uppnå Paradiset genom att tjäna som lärare för de elever som kommer genast efter er på framåtskridandets skala.
30:3.10 (339.7) 5. De olika reservkårerna. Omfattande reserver av varelser som inte står under vår direkta överinsyn samlas i Uversa till reservkårskolonin. Det finns sjuttio primära divisioner i denna koloni i Uversa, och det är en allmänbildande utbildning att få tillåtelse att vistas en period med dessa anmärkningsvärda personligheter. Liknande allmänna reserver upprätthålls i Salvington och i andra universumhuvudstäder; de sänds ut till aktiv tjänst på begäran av sina respektive gruppledare.
30:3.11 (339.8) 6. Gäststuderande. Från hela universum flyter det en ständig ström av himmelska besökare genom de olika högkvartersvärldarna. Som individer och som klasser dessa olika typer av varelser flockas till oss som observatörer, utbyteselever och praktikanter. I Uversa finns det för närvarande över en miljard personer i denna goodwillkoloni. En del av dessa besökare stannar kanske en dag, andra kanske ett år, beroende på arten av deras uppdrag. Denna koloni består av nästan varje klass av universumvarelser förutom Skaparpersonligheter och morontiadödliga.
30:3.12 (340.1) De morontiadödliga är gäststuderande endast inom lokaluniversumet där de har sitt ursprung. De kan göra besök inom hela superuniversumet först efter att ha uppnått andestatus. Hela hälften av vår gästkoloni består av ”mellanlandande”, varelser på väg någon annanstans vilka stannar för att besöka huvudstaden i Orvonton. Dessa personligheter kan ha ett universumuppdrag att utföra, eller de kan ha en semesterperiod — ledighet från uppdrag. Privilegiet att resa och göra observationer inom universumets gränser är en del av alla uppstigande varelsers levnadsbana. Människans önskan att resa och iaktta nya folk och världar blir fullt tillgodosedd under den långa och händelserika uppstigningen till Paradiset genom lokaluniversumet, superuniversumet och centraluniversumet.
30:3.13 (340.2) 7. De uppstigande pilgrimerna. Då de uppstigande pilgrimerna förordnas till olika tjänster i samband med sitt framskridande mot Paradiset har de sitt hemvist i form av en goodwillkoloni på de olika högkvarterssfärerna. Medan de tjänstgör här och var, överallt i ett superuniversum, är dessa grupper i stort sett självstyrande. De utgör en koloni med ständigt växlande sammansättning, och de omfattar alla klasser av evolutionära dödliga och deras uppstigande medarbetare.
30:4.1 (340.3) Samtidigt som tidens och rymdens dödliga överlevande benämns uppstigande pilgrimer då de har blivit godkända för den progressiva uppstigningen till Paradiset, intar dessa evolutionära varelser en så viktig plats i dessa berättelser att vi här önskar presentera en översikt av följande sju steg i uppstigningslivsskedet i universum:
30:4.2 (340.4) 1. Planetariska dödliga.
30:4.3 (340.5) 2. Sovande överlevande.
30:4.4 (340.6) 3. Mansoniavärldarnas studerande.
30:4.5 (340.7) 4. Morontiaframskridare.
30:4.6 (340.8) 5. Superuniversernas skyddslingar.
30:4.7 (340.9) 6. Havonapilgrimer.
30:4.8 (340.10) 7. De som har anlänt till Paradiset.
30:4.9 (340.11) Berättelsen i det följande skildrar en Riktarvistad dödligs livsskede i universum. De Son- och Andefusionerade dödliga har vissa delar gemensamma i detta livsskede, men vi har valt att framföra denna berättelse så som den gäller för de Riktarfusionerade dödliga, ty en sådan bestämmelse må förväntas av alla människoraser på Urantia.
30:4.10 (340.12) 1. Planetariska dödliga. De dödliga är alla evolutionära varelser med ursprung i djurriket och med uppstigningspotential. Till ursprung, natur och bestämmelse är dessa olika grupper och typer av människovarelser inte helt olika folken på Urantia. Människoraserna i varje värld erhåller samma omvårdnad av Guds Söner och får åtnjuta närvaron av tidens omvårdande andar. Efter den naturliga döden umgås alla typer av uppstigare på ett broderligt sätt som en enda stor morontiafamilj i mansoniavärldarna.
30:4.11 (341.1) 2. Sovande överlevande. Alla dödliga med överlevnadsstatus, under beskydd av personliga ödesväktare, går genom den naturliga dödens port och personaliseras på den tredje perioden i mansoniavärldarna. De godkända varelser som av någon orsak inte har kunnat nå den nivå av intelligensbehärskande och andlighetsbegåvande som skulle berättiga dem till personliga väktare, kan inte på detta sätt omedelbart och direkt bege sig till mansoniavärldarna. Dessa överlevande själar måste vila i medvetslös sömn tills domedagen i en ny tidsålder, i en ny domperiod, tills en Guds Son kommer för att hålla tidsålderns namnupprop och döma världen; och detta är det allmänna förfarandet överallt i Nebadon. Om Kristus Mikael sades det när han uppsteg i höjden efter avslutat arbete på jorden, att ”han ledde en stor mängd av fångar”. Och dessa fångar var de sovande överlevande från Adams dagar till dagen för Mästarens uppståndelse på Urantia.
30:4.12 (341.2) Tidens gång har ingen betydelse för de sovande dödliga; de är helt medvetslösa och minns inte längden av sin vila. Då personligheten igen har sammanfogats vid slutet av en tidsålder, reagerar de som har sovit fem tusen år inte annorlunda än de som har vilat fem dagar. Med undantag för detta dröjsmål genomgår dessa överlevande uppstigningsprogrammet på samma sätt som de som undviker den längre eller kortare dödssömnen.
30:4.13 (341.3) Dessa domperiodsklasser av pilgrimer från världarna används för morontiella gruppaktiviteter i lokaluniversernas arbete. Det finns en stor fördel med att mobilisera sådana enorma grupper; de hålls sålunda tillsammans under långa perioder av effektiv tjänst.
30:4.14 (341.4) 3. Mansoniavärldstuderande. Alla överlevande som vaknar upp i mansoniavärldarna hör till denna klass.
30:4.15 (341.5) Den fysiska kroppen av dödligt kött är inte en del av den nya sammansättningen av den sovande överlevande; den fysiska kroppen har blivit stoft igen. Den förordnade serafen anskaffar den nya kroppen, morontiagestalten, som blir den odödliga själens nya livsuppehållare och som bebos av den återvändande Riktaren. Riktaren är beskyddare av andereproduktionen av den sovande överlevandes sinne. Den förordnade serafen har vård om den överlevande identiteten — den odödliga själen — så långt den har utvecklats. Och när dessa två, Riktaren och serafen, återförenar sina personlighetsansvar, utgör den nya individen återuppståndelsen av den gamla personligheten, överlevnaden av själens evolverande morontiaidentitet. Denna återförening av själ och Riktare kallas med all rätt återuppståndelse, ett sammanfogande på nytt av personlighetens faktorer; men inte ens detta förklarar helt och hållet återuppträdandet av den överlevande personligheten. Fastän ni antagligen aldrig kommer att förstå själva denna oförklarliga händelse kommer ni en gång att erfarenhetsmässigt veta sanningen därav om ni inte avvisar planen för de dödligas överlevnad.
30:4.16 (341.6) Den plan som innebär att till en början kvarhålla de dödliga i sju efter varandra följande skolningsvärldar är närapå universell i Orvonton. I varje lokalsystem om ungefär ett tusen bebodda världar finns det sju mansoniavärldar, vanligen satelliter eller undersatelliter till systemets huvudstad. De utgör mottagningsvärldarna för majoriteten av uppstigande dödliga.
30:4.17 (341.7) Ibland kallas alla utbildningsvärldar som bebos av dödliga ”boningar”, och det var sådana sfärer Jesus avsåg då han sade: ”I min Faders hus finns många boningar.” Härifrån vidare framskrider de uppstigande inom en given grupp av sfärer såsom mansoniavärldarna, individuellt från sfär till sfär och från en fas av livet till en annan, men de avancerar alltid i klassformation från ett stadium av universumstudier till ett annat.
30:4.18 (342.1) 4. Morontiaframskridare. Från mansoniavärldarna uppåt genom systemets, konstellationens och universumets sfärer klassas de dödliga som morontiaframskridare; de färdas genom övergångssfärerna för de dödligas uppstigning. Under sitt framskridande från de lägre till de högre morontiavärldarna tjänar de uppstigande dödliga i många uppgifter i association med sina lärare och i sällskap med sina mera avancerade och äldre bröder.
30:4.19 (342.2) Morontiaframskridandet gäller den fortgående utvecklingen av intellekt, ande och personlighetsform. De överlevande är fortfarande varelser med tre naturer. Genom hela morontiaerfarenheten är de lokaluniversumets skyddslingar. Superuniversumets regim berör dem inte förrän livsskedet som ande börjar.
30:4.20 (342.3) De dödliga får verklig andeidentitet just innan de far från lokaluniversumets högkvarter till mottagningsvärldarna i superuniversumets mindre sektorer. Övergången från det slutliga morontiastadiet till den första eller lägsta andenivån innebär endast en obetydlig förändring. Sinnet, personligheten och karaktären förändras inte av en sådan uppflyttning; endast formen undergår modifiering. Men andeformen är precis lika verklig som morontiakroppen, och den är lika urskiljbar.
30:4.21 (342.4) Innan de far från sitt lokala födelseuniversum till mottagningsvärldarna i superuniversumet, får tidens dödliga ta emot andekonfirmation av Skaparsonen och lokaluniversumets Moderande. Från denna stund framöver är den uppstigande dödligas status för evigt avgjord. Det är inte känt inte att superuniversumets skyddslingar någonsin skulle ha förirrat sig. De uppstigande seraferna flyttas också upp på änglaskalan när de lämnar lokaluniversumet.
30:4.22 (342.5) 5. Superuniversernas skyddslingar. Alla uppstigande som anländer till utbildningsvärldarna i superuniverserna blir Dagarnas Fornas skyddslingar; de har genomlevt morontialivet i lokaluniversumet och är nu auktoriserade andar. Som unga andar börjar de sin uppstigning i superuniversumets system för träning och kultur, vilket sträcker sig från mottagningssfärerna i deras mindre sektor in genom studievärldarna i de tio större sektorerna och vidare till de högre kulturella sfärerna i superuniversumets högkvarter.
30:4.23 (342.6) Det finns tre klasser av andestuderande beroende på om de vistas i den mindre sektorn, de större sektorerna eller superuniversumets högkvartersvärldar för andeframskridande. Liksom de morontiauppstigande studerade och arbetade i lokaluniversumets världar, så fortsätter de andeuppstigande att bemästra nya världar medan de praktiserar att delge andra vad de har tillägnat sig från visdomens erfarenhetsmässiga källor. Men att gå i skola som andevarelse under livsskedet i superuniversumet är mycket annorlunda än vad som någonsin har trängt in i föreställningsvärlden i människans materiella sinne.
30:4.24 (342.7) Innan dessa uppstigande andar lämnar superuniversumet för Havona, tar de samma grundliga kurs i förvaltningen av superuniversumet som de under sin morontiaerfarenhet tog i övervakning av lokaluniversumet. Innan de når fram till Havona är de andedödligas huvudsakliga studieområde, men inte deras enda sysselsättning, att behärska lokaluniversers och superuniversers administration. Orsaken till att all denna erfarenhet ges är inte nu fullt uppenbar, men utan tvivel är denna träning vis och nödvändig med tanke på deras möjliga framtida bestämmelse som medlemmar av Finalitkåren.
30:4.25 (342.8) Superuniversumkursen är inte densamma för alla uppstigande dödliga. De får samma allmänna utbildning, men vissa specialgrupper och -klasser genomgår speciella instruktionskurser och specifika övningskurser.
30:4.26 (343.1) 6. Havonapilgrimerna. När andeutvecklingen är färdig, även om ännu inte fullkomlig, då förbereder sig den överlevande dödlige för det långa flyget till Havona, frihamnen för evolutionära andar. På jorden var du en varelse av kött och blod; under hela tiden i lokaluniversumet var du en morontiavarelse; i superuniversumet var du en evolverande ande; med din ankomst till mottagningsvärldarna i Havona börjar din andliga utbildning verkligen på allvar; ditt slutliga framträdande i Paradiset kommer att ske som en fulländad ande.
30:4.27 (343.2) Resan från superuniversumets högkvarter till mottagningssfärerna i Havona görs alltid ensam. Härefter ges undervisning inte längre i klass eller grupp. Du är färdig med den tekniska och administrativa träningen i tidens och rymdens evolutionära världar. Nu börjar din personliga utbildning, din individuella andliga träning. Från början till slut, överallt i Havona är undervisningen personlig och trefaldig till sin natur: intellektuell, andlig och erfarenhetsmässig.
30:4.28 (343.3) Den första handlingen under ditt livsskede i Havona blir att känna igen och avtacka din transportsekonaf för den långa och trygga resan. Därefter blir du presenterad för de varelser som stödjer dina första aktiviteter i Havona. Därefter går du och registrerar din ankomst och förbereder ditt tacksägelse- och hyllningsbudskap för avsändning till Skaparsonen i ditt lokaluniversum, den Universumfader som gjorde ditt livsskede som son möjligt. Därmed är formaliteterna vid ankomsten till Havona avslutade; varefter du ges en lång ledighet för fria observationer, och detta ger dig möjlighet att söka upp dina vänner, kamrater och medarbetare från den långa uppstigningserfarenheten. Du kan också granska informationsutsändningarna för att få reda på vem av dina medpilgrimer som har avrest till Havona sedan du lämnade Uversa.
30:4.29 (343.4) Uppgiften om din ankomst till mottagningsvärldarna i Havona meddelas vederbörligen till högkvarteret i ditt lokaluniversum och förmedlas personligen till din serafiska väktare, var denna seraf än råkar befinna sig.
30:4.30 (343.5) De uppstigna dödliga har fått en grundlig utbildning i allt som gäller de evolutionära världarna i rymden; nu börjar de sin långa och givande kontakt med fulländningens skapade sfärer. Vilken förberedelse för något framtida arbete erbjuder inte denna kombinerade, unika och märkvärdiga erfarenhet! Men jag kan inte berätta för er om Havona; ni måste se dessa världar för att uppskatta deras härlighet eller förstå deras storslagenhet.
30:4.31 (343.6) 7. De som har anlänt till Paradiset. Vid ankomsten till Paradiset med boenderätt påbörjar du den progressiva kursen i gudomlighet och absonithet. Det att du bor i Paradiset anger att du har funnit Gud och att du skall upptas i de Dödligas Finalitkår. Av alla skapade varelser i storuniversum upptas endast de som är Faderfusionerade i de Dödligas Finalitkår. Endast sådana individer avlägger finaliteden. Andra varelser av paradisfulländning eller -uppnåelse kan temporärt knytas till denna finalitkår, men de är inte för evigt förordnade till det okända och ouppenbarade uppdraget som denna ackumulerande skara av evolutionära och fulländade veteraner från tid och rymd står inför.
30:4.32 (343.7) De som anländer till Paradiset ges en period av frihet, varefter de börjar sin association med de sju grupperna av första gradens supernafer. De kallas graduerade från Paradiset när de har avslutat sin kurs med gudsdyrkarledarna och därefter, som finaliter, bestäms till observations- och samarbetstjänst allt ut till den vidsträckta skapelsens ände. Tills vidare ser det inte ut att finnas någon specifik eller bestämd uppgift för de Dödligas Finalitkår, fastän de tjänar i många bemärkelser i världar som har stabiliserats i ljus och liv.
30:4.33 (344.1) Även om det inte funnes någon framtida eller ouppenbarad bestämmelse för de Dödligas Finalitkår skulle dessa uppstigna varelsers nuvarande uppdrag vara alltigenom tillräckligt och ärorikt. Deras nuvarande bestämmelse rättfärdigar helt den universella planen för evolutionärt uppstigande. Men de framtida tidsåldrarna med sin evolution av yttre rymdens sfärer kommer otvivelaktigt att ytterligare utveckla och med större fullödighet gudomligt belysa visdomen och den kärleksfulla godheten hos Gudarna vid verkställandet av deras gudomliga plan för människornas överlevnad och de dödligas uppstigande.
30:4.34 (344.2) Denna berättelse presenterar, tillsammans med det som har uppenbarats för er och det som ni kan tillägna er i samband med undervisningen om er egen värld, en översikt av en uppstigande dödligs levnadsbana. Berättelsen varierar avsevärt i olika superuniverser, men denna skildring erbjuder en glimt av den genomsnittliga planen för de dödligas framskridande så som den fungerar i lokaluniversumet Nebadon och i det sjunde segmentet av storuniversum, superuniversumet Orvonton.
30:4.35 (344.3) [Avfattat under beskydd av en Mäktig Budbärare från Uversa.]
Urantiaboken
Kapitel 31
31:0.1 (345.1) DE DÖDLIGAS Finalitkår representerar den nuvarande kända bestämmelsen för de uppstigande Riktarfusionerade dödliga från tiden. Men det finns andra grupper som också anvisas till denna kår. Den primära finalitkåren består av följande:
31:0.2 (345.2) 1. Infödda havoniter.
31:0.3 (345.3) 2. Gravitationsbudbärare.
31:0.4 (345.4) 3. Förhärligade dödliga.
31:0.5 (345.5) 4. Adopterade serafer.
31:0.6 (345.6) 5. Förhärligade materiella söner.
31:0.7 (345.7) 6. Förhärligade mellanvarelser.
31:0.8 (345.8) Dessa sex grupper av förhärligade varelser bildar detta unika samfund med evig bestämmelse. Vi tror att vi känner till deras framtida arbete, men vi är inte säkra. Fastän de Dödligas Finalitkår samlas i Paradiset, och fastän de nu i så stor utsträckning vårdar sig om universerna i rymden och administrerar de världar som har etablerats i ljus och liv, måste deras framtida mål vara de universer i yttre rymden som nu undergår organisering. Åtminstone antar man detta i Uversa.
31:0.9 (345.9) Kåren är organiserad enligt arbetsgemenskaperna från världarna i rymden och i enlighet med den associativa erfarenhet som har erhållits under hela det långa och händelserika uppstigningsskedet. Alla uppstigna varelser som upptas i kåren tas emot som jämlika, men denna upphöjda jämlikhet förtar på intet sätt individualiteten eller tillintetgör den personliga identiteten. När vi kommunicerar med en finalit kan vi omedelbart urskilja huruvida han är en uppstigen dödlig, en infödd havonit, en adopterad seraf, en mellanvarelse eller en materiell son.
31:0.10 (345.10) Under den nuvarande universumtidsåldern återvänder finaliterna till tjänst i tidens universer. De förordnas till arbete successivt i de olika superuniverserna och aldrig till sitt födelsesuperuniversum förrän de har tjänat i alla de sex andra superskapelserna. På så sätt får de möjlighet till en sjufaldig uppfattning om den Suprema Varelsen.
31:0.11 (345.11) Ett eller flera kompanier av dödliga finaliter är ständigt i tjänst på Urantia. Det finns inget område av universumtjänst till vilket de inte skulle anvisas; de fungerar universellt, med alternerande och lika långa perioder av anvisad tjänst och fri tjänst.
31:0.12 (345.12) Vi har ingen uppfattning om arten av denna märkliga grupps framtida organisation, men finaliterna är nu ett helt självstyrande samfund. De väljer sina egna permanenta, periodiska och uppdragsbegränsade chefer och ledare. Inget yttre inflytande kan någonsin inverka på deras verksamhetsprinciper, och de svär trohetsed endast till Paradistreenigheten.
31:0.13 (346.1) Finaliterna upprätthåller sitt eget högkvarter i Paradiset, i superuniverserna, i lokaluniverserna och i huvudstäderna i de sistnämndas alla delar. De är en särskild klass i den evolutionära skapelsen. Vi styr eller övervakar dem inte direkt, och det oaktat är de absolut lojala och alltid beredda att samarbeta med alla våra planer. De är verkligen ackumulerande prövade och trofasta själar från tid och rymd — det evolutionära saltet i universum — de är för evigt otillgängliga för ondska och säkra mot synd.
31:1.1 (346.2) Många av de infödda havoniterna som tjänar som lärare i centraluniversumets skolor för träningen av pilgrimerna, fäster sig storligen vid de uppstigande dödliga och fängslas än mer av Finalitkårens framtida arbete och bestämmelse. Vid kårens administrativa högkvarter i Paradiset upprätthålls ett register över frivilliga havonabor fört av Grandfandas medarbetare. Idag finner man miljoner och åter miljoner infödda havoniter på denna väntelista. Dessa fulländade varelser som har skapats direkt och gudomligt är till stor hjälp för de Dödligas Finalitkår, och de kommer otvivelaktigt att vara till ännu större nytta i den avlägsna framtiden. De erbjuder dens synvinkel som har fötts i fulländning och gudomlig mättnad. Finaliterna innesluter sålunda båda faserna av erfarenhetsmässig existens: fullkomlig och fullkomnad.
31:1.2 (346.3) Infödda havoniter måste uppnå en viss erfarenhetsmässig utveckling i förbindelse med evolutionära varelser, vilket skapar mottagningskapacitet för utgivning av ett fragment av den Universelle Faderns ande. De Dödligas Finalitkår har som permanenta medlemmar endast sådana varelser som har fusionerat med det Första Ursprungets och Centrets ande eller som, likt Gravitationsbudbärarna, medfött innesluter denna Gud Faderns ande.
31:1.3 (346.4) Invånarna i centraluniversumet tas in till kåren i förhållandet en per tusen — ett finalitkompani. Kåren organiseras för tillfällig tjänst i kompanier om ett tusen, varvid de uppstigande varelserna uppgår till 997 med en infödd havonit och en Gravitationsbudbärare. Finaliterna mobiliseras sålunda i kompanier, men finaliteden avlägger de individuellt. Det är en ed med vittomfattande följder och evig betydelse. Den infödda havoniten avlägger samma ed och blir för evigt knuten till kåren.
31:1.4 (346.5) Havona-rekryterna följer det kompani som de har anvisats till; vart gruppen än far, dit far de. Om ock ni kunde se finaliternas entusiasm i deras nya arbete. Möjligheten att bli upptagen i Finalitkåren är ett av de största spänningsmomenten i Havona; möjligheten att bli finalit är ett av dessa fulländade släktens suprema äventyr.
31:1.5 (346.6) De infödda havoniterna upptas också, i samma proportion, i Kåren för Gemensamt Treenigade Finaliter i Vicegerington och i Kåren för Transcendentala Finaliter i Paradiset. Medborgarna i Havona anser att dessa tre bestämmelser utgör de suprema målen för deras himmelska karriär tillsammans med deras eventuella upptagande i Havona-finaliternas Kår.
31:2.1 (346.7) Var och när Gravitationsbudbärare än tjänstgör, där har finaliterna befälet. Alla Gravitationsbudbärare är underställda uteslutande Grandfandas beslutanderätt, och de anvisas endast till den primära Finalitkåren. De är ovärderliga för finaliterna även nu, och i den eviga framtiden blir de lämpliga för all tjänst. Ingen annan grupp av förståndsvarelser har en sådan personaliserad budbärarkår som kan transcendera tid och rymd. Liknande typer av budbärarupptecknare knutna till andra finalitkårer är inte personaliserade; de är absonitiserade.
31:2.2 (347.1) Gravitationsbudbärarna härstammar från Divinington, och de är modifierade och personaliserade Riktare, men ingen i vår Uversa-grupp åtar sig att förklara naturen hos en av dessa budbärare. Vi vet att de är högst personliga varelser, gudomliga, intelligenta och rörande förståelsefulla, men vi förstår inte deras tidlösa teknik att färdas genom rymden. De ser ut att kunna utnyttja alla energier och strömmar, och även gravitationen. Finaliterna från de dödligas kår kan inte trotsa tid och rymd, men de har associerade med sig och underställda sitt befäl närapå infinita andepersonligheter som kan göra det. Vi tar oss friheten att kalla Gravitationsbudbärarna personligheter, men i verkligheten är de superandevarelser, obegränsade och gränslösa personligheter. Jämförda med Ensamma Budbärare är de av en helt annan personlighetstyp.
31:2.3 (347.2) Gravitationsbudbärare kan knytas till ett finalitkompani i obegränsat antal, men endast en budbärare, ledaren för sina kamrater, upptas i de Dödligas Finalitkår. Ledaren har emellertid förordnat till sig en permanent stab om 999 budbärarkamrater, och vid behov kan han från kårens reserver kalla på assistenter i obegränsat antal.
31:2.4 (347.3) Mellan Gravitationsbudbärare och förhärligade dödliga finaliter uppkommer en rörande och djupgående tillgivenhet för varandra; de har mycket gemensamt: Den ena är en direkt personalisering av ett fragment av den Universelle Fadern, den andra en skapad varelses personlighet som existerar i den överlevande odödliga själen fusionerad med Tankeriktaren, som är ande, ett fragment av samme Universelle Fader.
31:3.1 (347.4) Uppstigna, med Riktaren fusionerade dödliga utgör stommen i den primära Finalitkåren. Tillsammans med de adopterade och förhärligade seraferna uppgår de vanligen till 990 i varje finalitkompani. Proportionen mellan dödliga och änglar varierar i varje grupp, men de dödliga är dock långt flera än seraferna. De infödda havoniterna, förhärligade Materiella Sönerna, förhärligade mellanvarelserna, Gravitationsbudbärarna och den okända frånvarande medlemmen utgör endast en procent av kåren; varje kompani om ett tusen finaliter har plats för endast tio av dessa icke-dödliga och icke-serafiska personligheter.
31:3.2 (347.5) Vi i Uversa känner inte till ”finalitbestämmelsen” för de uppstigna dödliga från tiden. För närvarande är de bosatta i Paradiset och tjänar tillfälligt i Ljusets och Livets Kår, men en så omfattande träningskurs under uppstigningsskedet och en så långvarig universumdisciplin måste vara avsedda att göra dem kvalificerade för ännu större förtroendetest och ädlare ansvarsuppgifter.
31:3.3 (347.6) Trots att dessa uppstigna dödliga har uppnått Paradiset, och trots att de har upptagits i Finalitkåren och sänts tillbaka i stort antal för att delta i skötseln av lokaluniverser och hjälpa till vid administrationen av ärenden i superuniverserna — även trots denna uppenbara ödesbestämmelse återstår det betydelsefulla faktum att de är registrerade endast som sjätte stadiets andar. Det finns otvivelaktigt ytterligare ett steg i levnadsbanan för de Dödligas Finalitkår. Vi vet inte vad det steget innebär, men vi har observerat tre fakta som vi här vill fästa uppmärksamheten på:
31:3.4 (348.1) 1. Av registreringarna vet vi att de dödliga är andar av första klassen under sin vistelse i de mindre sektorerna och att de uppflyttas till den andra klassen när de har överförts till de större sektorerna och till den tredje när de går vidare till de centrala träningsvärldarna i superuniversumet. De dödliga blir fjärde gradens eller graduerade andar då de har nått den sjätte kretsen i Havona och andar av femte klassen när de finner den Universelle Fadern. De uppnår därefter sjätte stadiet av andetillvaro sedan de har avlagt eden som för evigt knyter dem till evighetsuppdraget de Dödligas Finalitkår utför.
31:3.5 (348.2) Vi observerar att andeklassificeringen eller benämningen har bestämts av det faktiska avancemanget från ett område av universumtjänst till ett annat eller från ett universum till ett annat; och vi sluter oss till att utgivningen av klassificeringen som sjunde stadiets andar till de Dödligas Finalitkår kommer att ske samtidigt med deras uppflyttning till evigt uppdrag för tjänst på hittills oregistrerade och ouppenbarade sfärer och i anslutning till att de uppnår Gud den Supreme. Förutom dessa djärva antaganden vet vi verkligen inte mera än ni om allt detta; vår kunskap om de dödligas levnadsbana sträcker sig inte längre än till den nuvarande paradisbestämmelsen.
31:3.6 (348.3) 2. De dödliga finaliterna har till fullo följt tidsåldrarnas uppmaning: ”Var fulländade”; de har vandrat upp längs den universella stigen för de dödligas uppnåelse, de har funnit Gud, och de har blivit vederbörligen antagna till Finalitkåren. Dessa varelser har uppnått den nuvarande gränsen för andeframskridande men inte den ultimata andestatusens finalitet. De har nått den nuvarande gränsen för de skapade varelsernas fulländning men inte finaliteten för den skapade varelsens tjänst. De har upplevt gudomsdyrkan i hela dess vidd men inte den erfarenhetsmässiga gudomsuppnåelsens finalitet.
31:3.7 (348.4) 3. De förhärligade dödliga i Paradisets Finalitkår är uppstigna varelser som besitter erfarenhetsmässig kunskap om varje steg av verkligheten och filosofin i den förståndsmässiga tillvarons fullständigast möjliga liv, samtidigt som under tidsåldrarna för denna uppstigning från de lägsta materiella världarna till Paradisets andliga höjder har dessa överlevande varelser utbildats intill gränserna för sin kapacitet beträffande varje detalj i varje gudomlig princip för rättvis och effektiv, såväl som barmhärtig och tålmodig, administration av den universella skapelsen i tid och rymd.
31:3.8 (348.5) Vi anser att människovarelserna är berättigade att få del av våra åsikter och att ni är fria att tillsammans med oss spekulera beträffande mysteriet med den slutliga ödesbestämmelsen för Paradisets Finalitkår. Det förefaller uppenbart för oss att de fullkomnade evolutionära varelsernas nuvarande uppdrag till sin natur påminner om postgraduala kurser i att förstå universer och administrera superuniverser; och alla frågar vi: ”Hur kommer det sig att Gudarna har en sådan omsorg om att så grundligt träna de överlevande dödliga i tekniken att sköta universer?”
31:4.1 (348.6) Många av de dödligas trogna serafiska väktare tillåts gå igenom uppstigningsskedet tillsammans med sina människoskyddslingar, och sedan de har Fader-fusionerats avlägger många av dessa skyddsänglar tillsammans med sina skyddslingar evighetens finalited och accepterar sålunda att för evigt dela sina dödliga medarbetares bestämmelse. Änglar som genomgår uppstigningsskedet för dödliga varelser kan dela människonaturens bestämmelse; de kan på samma sätt och för evigt bli upptagna i denna Finalitkår. Adopterade och förhärligade serafer ansluts i stort antal till de olika finalitkårerna för icke-dödliga.
31:5.1 (349.1) Det finns bestämmelser i universerna i tid och rymd enligt vilka Adammedborgarna i lokalsystemen, om de har väntat länge på att få ett planetariskt uppdrag, kan lämna in en anhållan om att befrias från ställningen som permanent medborgare. Och om anhållan beviljas förenar de sig med de uppstigande pilgrimerna i universumhuvudstäderna och går därifrån vidare till Paradiset och Finalitkåren.
31:5.2 (349.2) När en avancerad evolutionär värld når fram till de senare skedena av ljusets och livets tidsålder kan de materiella sönerna, de planetariska Adam och Eva, välja att bli vanliga människor, att få Riktare och påbörja det evolutionära loppet av uppstigning i universum tills de når de Dödliga Finaliternas Kår. Vissa av dessa materiella söner har delvis misslyckats eller tekniskt gjort sig skyldiga till försummelse i sitt uppdrag som biologiska acceleratorer, såsom Adam på Urantia; och då är de tvungna att ta den naturliga vägen för människorna i den världen, ta emot Riktare, gå genom döden och i tro framskrida genom uppstigningsregimen för att till slut uppnå Paradiset och Finalitkåren.
31:5.3 (349.3) Dessa materiella söner finner man inte i många finalitkompanier. Deras närvaro medför en stor potential av möjligheter till hög tjänst för en sådan grupp, och de väljs ofelbart till dess ledare. Om båda av Eden-paret är knutna till samma grupp tillåts de vanligen att fungera gemensamt, som en enda personlighet. Sådana uppstigningspar är långt mera framgångsrika i sina äventyr att treeniga än de uppstigna dödliga.
31:6.1 (349.4) På många planeter produceras ett stort antal mellanvarelser, men de stannar sällan i sin födelsevärld sedan den har etablerats i ljus och liv. Då, eller snart därefter, befrias de från sin ställning som permanenta medborgare. De påbörjar uppstigningen till Paradiset, färdas genom morontiavärldarna, superuniversumet och Havona i sällskap med tidens och rymdens dödliga.
31:6.2 (349.5) Mellanvarelserna från olika universer skiljer sig mycket från varandra till ursprung och väsen, men de är alla destinerade till en eller annan av Paradisets finalitkårer. Mellanvarelserna av andra graden fusioneras alla till slut med Riktare och upptas i de dödligas kår. Många finalitkompanier har en av dessa förhärligade varelser i sin grupp.
31:7.1 (349.6) För närvarande omfattar varje finalitkompani 999 personligheter som har avlagt eden, dvs. permanenta medlemmar. Den lediga platsen intas av ledaren för de Ljusets Evangelister som har anvisats till något enskilt uppdrag. Men dessa varelser är endast tillfälliga medlemmar av kåren.
31:7.2 (349.7) Varje himmelsk personlighet som har anvisats till tjänst i någon finalitkår benämns Ljusets Evangelist. Dessa varelser avlägger inte finaliteden, och fastän de är underställda kårens organisation är de inte permanent anknutna. Denna grupp kan omfatta Ensamma Budbärare, supernafer, sekonafer, medborgare i Paradiset eller deras treenigade efterkommande — vilken varelse som helst som behövs för ett övergående finalituppdrag. Huruvida kåren skall ha dessa varelser knutna till sitt eviga uppdrag vet vi inte. Då anslutningen till kåren upphör återgår dessa Ljusets Evangelister till sin tidigare ställning.
31:7.3 (350.1) Så som de Dödligas Finalitkår för närvarande är sammansatt omfattar den endast sex klasser av permanenta medlemmar. Såsom man kunde vänta sig ägnar sig finaliterna åt mycken spekulation om sina framtida kamraters identitet, men det finns föga överensstämmelse mellan deras åsikter.
31:7.4 (350.2) Vi i Uversa för ofta fram gissningar om den sjunde finalitargruppens identitet. Vi rör oss med många idéer inklusive möjligheten att vissa av de ackumulerande kårerna bestående av de talrika treenigade grupperna i Paradiset, i Vicegerington och på den innersta kretsen i Havona förordnas dit. Det förmodas till och med att Finalitkåren kan tillåtas treeniga många av sina assistenter i arbetet med universernas administration för den händelse att de är destinerade till tjänst i de universer som nu håller på att bildas.
31:7.5 (350.3) En av oss är av den åsikten att denna lediga plats i kåren kommer att fyllas av någon typ av varelse med ursprung i det nya universum där finaliterna skulle komma att tjäna; en annan är benägen att tro att denna plats kommer att intas av någon typ av paradispersonlighet som ännu inte har skapats, eventuerats eller treenigats. Men det är högst troligt att vi måste invänta finaliternas inträde i det sjunde stadiet av sin andeuppnåelse innan vi verkligen vet.
31:8.1 (350.4) En del av den fullkomnade dödligas erfarenhet som finalit i Paradiset består av strävan att förstå naturen och funktionen som är karakteristiska för mer än ett tusen grupper av transcendentala supermedborgare i Paradiset, eventuerade varelser med absonita egenskaper. I sin association med dessa superpersonligheter får de uppstigna finaliterna stort bistånd av den hjälpsamma vägledningen från talrika klasser av transcendentala omvårdare som har anvisats till uppgiften att introducera de evolverade finaliterna för sina nya bröder i Paradiset. Hela klassen av Transcendentaler bor i den västra delen av Paradiset i ett vidsträckt område som de ensamma besitter.
31:8.2 (350.5) I diskussionen om Transcendentalerna begränsas vi inte endast av bristerna i människans förmåga att förstå, utan även av villkoren i det mandat som gäller för dessa avslöjanden om personligheterna i Paradiset. Dessa varelser är på intet sätt knutna till de dödligas uppstigning till Havona. Den väldiga skaran av Transcendentaler i Paradiset har inget som helst att göra med angelägenheterna vare sig i Havona eller i de sju superuniverserna, ty de befattar sig endast med superadministrationen av ärendena i totaluniversum.
31:8.3 (350.6) Du som är en skapad varelse kan föreställa dig en Skapare, men du kan knappast fatta att det finns en enorm och diversifierad ansamling av intelligenta varelser som varken är Skapare eller skapade. Dessa Transcendentaler skapar inga varelser, och inte heller blev de själva någonsin skapade. För att undvika användningen av en ny term — en godtycklig och meningslös benämning — anser vi det bäst att om deras ursprung säga att Transcendentalerna helt enkelt eventuerar. Gudomsabsolutet kan mycket väl ha haft att göra med deras ursprung och kan vara inbegripen i deras bestämmelse, men dessa unika varelser står inte nu under Gudomsabsolutets välde. De är underställda Gud den Ultimate, och deras nuvarande vistelse i Paradiset är på allt sätt övervakad och ledd av Treenigheten.
31:8.4 (351.1) Fastän alla dödliga som uppnår Paradiset ofta umgås broderligt med Transcendentalerna så som med Paradisets medborgare visar det sig att människans första allvarliga kontakt med en Transcendental inträffar vid det betydelsefulla tillfälle då den dödlige uppstigaren, som medlem av en ny finalitgrupp, står i finaliternas mottagningscirkel och evighetens treenighetsed förestavas av Transcendentalernas ledare, ordföranden för Totaluniversums Arkitekter.
31:9.1 (351.2) Totalunivesums Arkitekter utgör den kår som styr Paradisets Transcendentaler. Denna styrande kår omfattar 28.011 personligheter med mästerligt sinne, superb ande och himmelsk absonit. Den ledande funktionären för denna magnifika grupp, Mästararkitekternas äldste, är det koordinerande överhuvudet för alla förståndsvarelser i Paradiset under gudomsnivån.
31:9.2 (351.3) Det sextonde förbudet i det mandat som befullmäktigar framförandet av dessa berättelser lyder: ”Om det anses klokt kan existensen av Totaluniversums Arkitekter och deras medarbetare avslöjas, men deras ursprung, natur och bestämmelse får inte till fullo uppenbaras.” Vi får emellertid informera er om att dessa Mästararkitekter existerar på sju av det absonitas nivåer. Dessa sju grupper klassificeras som följer:
31:9.3 (351.4) 1. Paradisnivån. Endast den äldste eller först eventuerade fungerar på det absonitas högsta nivå. Denna ultimata personlighet — varken Skapare eller skapad — eventuerades i evighetens gryning och fungerar nu som den enastående koordineraren av Paradiset och dess tjugoen världar med associerade aktiviteter.
31:9.4 (351.5) 2. Havonanivån. Det andra eventuerandet av Arkitekter gav tre mästerliga planerare och absonita administratörer, och de har alltid ägnat sig åt att koordinera de en miljard perfekta sfärerna i centraluniversumet. Traditionen i Paradiset vet berätta att dessa tre Arkitekter, med råd av den tidigare eventuerade Arkitekt-äldsten, medverkade vid planeringen av Havona, men vi vet det verkligen inte.
31:9.5 (351.6) 3. Superuniversumnivån. Den tredje absonita nivån omfattar de sju superuniversernas sju Mästararkitekter, som nu som en grupp vistas ungefär lika lång tid i sällskap med de Sju Härskarandarna i Paradiset och med de Sju Suprema Verkställarna på den Oändlige Andens sju speciella världar. De är storuniversums superkoordinerare.
31:9.6 (351.7) 4. Den första rymdnivån. Denna grupp omfattar sjuttio Arkitekter, och vi förmodar att de är sysselsatta med de ultimata planerna för det första universumet i yttre rymden, vilket nu mobiliseras bortom gränserna för de nuvarande sju superuniverserna.
31:9.7 (351.8) 5. Den andra rymdnivån. Denna femte kår av Arkitekter uppgår till 490, och igen antar vi att de måste ha att göra med det andra universumet i yttre rymden, där våra fysiker redan har upptäckt definitiva mobiliseringar av energi.
31:9.8 (352.1) 6. Den tredje rymdnivån. Denna sjätte grupp av Mästararkitekter uppgår till 3.430, och vi sluter oss likaledes till att de måste vara sysselsatta med de jättelika planerna för det tredje universumet i yttre rymden.
31:9.9 (352.2) 7. Den fjärde rymdnivån. Denna sista och största kår består av 24.010 Mästararkitekter, och om våra tidigare antaganden stämmer måste den vara relaterad till det fjärde och sista av de allt större universerna yttre rymden.
31:9.10 (352.3) Dessa sju grupper av Mästararkitekter utgör totalt 28.011 universumplanerare. I Paradiset finns det en tradition enligt vilken man långt tillbaka i evigheten försökte eventuera den 20.012:te Mästararkitekten, men denna varelse lyckades inte absonitisera sig och fick uppleva att personligheten drogs in till det Universella Absolutet. Det är möjligt att den stigande serien av Mästararkitekter uppnådde gränsen för absonitheten med den 28.011:te Arkitekten och att det 28.012:te försöket nådde den matematiska nivån för Absolutets närvaro. Med andra ord: vid den 28.012:te eventuerandenivån motsvarade absonithetens kvalitet det Universellas nivå och uppnådde Absolutets värde.
31:9.11 (352.4) I sin funktionella organisation verkar de tre övervakande arkitekterna i Havona som biträdande assistenter till den ensamme Arkitekten i Paradiset. Superuniversernas sju Arkitekter verkar som jämställda med de tre övervakarna av Havona. De sjuttio planerarna av universerna på yttre rymdens första nivå tjänar för närvarande som biträdande assistenter till de sju superuniversernas sju Arkitekter.
31:9.12 (352.5) Totaluniversums Arkitekter har till sitt förfogande talrika grupper av assistenter och medhjälpare, bland dem två omfattande klasser av kraftorganisatörer: de primära eventuerade och de biträdande transcendentala. Dessa Ledande Kraftorganisatörer skall inte förväxlas med styrkeledarna som hör till storuniversum.
31:9.13 (352.6) Alla varelser som åstadkoms genom föreningen mellan barn från tiden och från evigheten, sådana som de treenigade efterkommande till finaliterna och medborgarna i Paradiset, blir Mästararkitekternas skyddslingar. Bland alla andra varelser eller väsen som har uppenbarats fungera i de nuvarande organiserade universerna upprätthåller endast de Ensamma Budbärarna och de Inspirerade Treenighetsandarna någon organisk association med Transcendentalerna och Totaluniversums Arkitekter.
31:9.14 (352.7) Mästararkitekterna ger sitt tekniska godkännande av Skaparsönernas förordnande till sina rymdområden för att organisera lokaluniverser. Det finns en mycket nära association mellan Mästararkitekterna och Paradisets Skaparsöner, och fastän detta förhållande inte har uppenbarats har ni blivit informerade om associationen av Arkitekterna och storuniversums Suprema Skapare inom den första erfarenhetsmässiga Treenighetens förhållandesfär. Dessa två grupper bildar, tillsammans med den evolverande och erfarenhetsmässiga Suprema Varelsen, den Ultimata Treenigheten av transcendentala värden och totaluniversumbetydelser.
31:10.1 (352.8) Mästararkitekternas äldste har tillsynen över de sju Finalitkårerna, och de är:
31:10.2 (352.9) 1. De Dödligas Finalitkår.
31:10.3 (352.10) 2. Paradisfinaliternas Kår.
31:10.4 (352.11) 3. De Treenigade Finaliternas Kår.
31:10.5 (353.1) 4. De Gemensamt Treenigade Finaliternas Kår.
31:10.6 (353.2) 5. Havonafinaliternas Kår.
31:10.7 (353.3) 6. De Transcendentala Finaliternas Kår.
31:10.8 (353.4) 7. Kåren för Ödesbestämmelsens Ouppenbarade Söner.
31:10.9 (353.5) Var och en av dessa bestämmelsekårer har en ordförande, och dessa sju ordförande bildar Bestämmelsens Suprema Råd i Paradiset; och under innevarande universumtidsålder är Grandfanda ledare för detta suprema organ för universumförordnande för den ultimata bestämmelsens barn.
31:10.10 (353.6) Sammanförandet av dessa sju finalitkårer betecknar verklighetsmobilisation av potentialer, personligheter, sinnen, andar, absoniter och erfarenhetsmässiga aktualheter som antagligen överstiger även den Suprema Varelsens framtida funktioner i totaluniversum. Dessa sju finalitkårer är troligen ett tecken på den Ultimata Treenighetens nuvarande aktivitet. Den Ultimata Treenigheten är sysselsatt med att uppbåda det finitas och det absonitas krafter som förberedelse för ofattbara utvecklingsskeden i yttre rymdens universer. Ingenting likt denna mobilisation har ägt rum sedan den evighetens gryning då Paradistreenigheten på liknande sätt mobiliserade de personligheter som då existerade i Paradiset och Havona och förordnade dem som administratörer och härskare till de planerade sju superuniverserna i tid och rymd. De sju finalitkårerna representerar storuniversums gudomlighetsrespons på de framtida behoven i de outvecklade potentialerna i yttre rymdens universer av framtidseviga aktiviteter.
31:10.11 (353.7) Vi vågar förutse framtida och större yttre universer med bebodda världar, nya sfärer befolkade med nya klasser av utsökta och unika varelser, ett materiellt universum sublimt i sin ultimatet, en vidsträckt skapelse där endast en viktig detalj fattas: närvaron av verklig finit erfarenhet av det universella livet inom uppstigningstillvaron. Ett sådant universum uppkommer med ett oerhört stort erfarenhetsmässigt handikapp: det har gått miste om att deltaga i den Allsmäktige Supremes evolution. Dessa yttre universer kommer alla att få del av den Suprema Varelsens ojämförliga omvårdnad och himmelska övervakning, men dennes aktiva närvaro utesluter deras deltagande i den Supreme Gudomens aktualering.
31:10.12 (353.8) Under den nuvarande universumtidsåldern upplever de evolverande personligheterna i storuniversum många svårigheter på grund av den ofullständiga aktualeringen av Gud den Supremes suveränitet, men vi delar alla den unika erfarenheten av hans evolution. Vi evolverar i honom och han evolverar i oss. En gång i den eviga framtiden kommer den Supreme Gudomens evolution att vara ett avslutat faktum i universums historia, och möjligheten att vara med om denna underbara erfarenhet kommer att ha försvunnit från den kosmiska verksamhetens scen.
31:10.13 (353.9) Men de av oss som har fått denna unika erfarenhet i universums ungdom kommer att uppskatta den högt under all framtida evighet. Många av oss spekulerar i att det kan tänkas vara missionen för de gradvis ackumulerande reserverna av uppstigna och fullkomnade dödliga i Finalitkåren att, i association med de sex på liknande sätt uppkommande kårerna, administrera dessa yttre universer i en strävan att kompensera deras erfarenhetsmässiga brister då de inte har varit med om den Suprema Varelsens evolution i tid och rymd.
31:10.14 (353.10) Dessa brister är oundvikliga på alla nivåer av universumtillvaro. Under den nuvarande universumtidsåldern kommer vi ned från de högre nivåerna av andlig tillvaro för att administrera de evolutionära universerna och vårda oss om de uppstigande dödliga; sålunda försöker vi gottgöra deras brister i den högre andliga erfarenhetens realiteter.
31:10.15 (354.1) Men fastän vi verkligen ingenting vet om vilka planer Totaluniversums Arkitekter har för dessa yttre skapelser, är vi trots det säkra på tre saker:
31:10.16 (354.2) 1. Det finns verkligen ett vidsträckt och nytt system av universer som gradvist håller på att bildas i yttre rymdens domäner. Nya klasser av fysiska skapelser, enorma och jättelika cirklar av myllrande universer på universer långt ute bortom de nuvarande gränserna för de befolkade och organiserade skapelserna kan faktiskt ses genom era teleskop. För närvarande är dessa yttre skapelser helt fysiska; de är uppenbarligen obebodda och ser inte ut att vara administrerade av skapade varelser.
31:10.17 (354.3) 2. Under den ena tidsåldern efter den andra fortsätter den oförklarade och helt mystiska mobiliseringen i Paradiset av de fullkomnade och uppstigna varelserna från tid och rymd, i association med de sex andra finalitkårerna.
31:10.18 (354.4) 3. I anslutning till dessa handlingar och händelser får Gudomens Supreme Person allt mera makt som den allsmäktige härskaren över superskapelserna.
31:10.19 (354.5) Då vi betraktar denna treförenade utveckling som omfattar skapade varelser, universer och Gudom, kan vi då kritiseras för att vänta oss att någonting nytt och ouppenbarat närmar sig sin kulmination i totaluniversum? Är det inte naturligt att vi associerar denna tidsålderslånga mobilisering och organisering av fysiska universer i en sådan hittills okänd skala och den Suprema Varelsens personlighetsframträdande med denna väldiga plan för uppflyttandet av de dödliga från tiden till gudomlig fulländning och med deras därpå följande mobilisering i Paradiset i Finalitkåren — en beteckning och bestämmelse inhöljd i ett mysterium i universum? Det är en tilltagande tro hos alla i Uversa att Finalitkårerna som samlas är bestämda till någon framtida tjänst i universerna i yttre rymden, där vi redan kan identifiera formationerna av åtminstone sjuttio tusen ansamlingar av materia, av vilka var och en är större än något av de nuvarande superuniverserna.
31:10.20 (354.6) De evolutionära dödliga föds på planeterna i rymden, passerar genom morontiavärldarna, stiger upp till andeuniverserna, färdas genom sfärerna i Havona, finner Gud, uppnår Paradiset och upptas i den primära Finalitkåren, för att där invänta nästa uppdrag i universumtjänst. Sex andra finalitkårer håller på att sammansättas, men Grandfanda, den förste dödlige uppstigne, verkar som Paradisets ledare för alla klasser av finaliter. Och då vi betraktar detta storslagna skådespel, utropar vi alla: Vilken ärorik och fantastisk ödesbestämmelse för de från djuren komna tidens barn och rymdens materiella söner!
31:10.21 (354.7) [Avfattat under gemensamt beskydd av en Gudomlig Rådgivare och En utan Namn och Nummer, för uppgiften bemyndigade av Dagarnas Forna i Uversa.]
* * * * *
31:10.22 (354.8) Dessa trettioett kapitel som beskriver Gudomens natur, Paradisets realitet, organisationen och verksamheten i centraluniversumet och i superuniverserna, personligheterna i storuniversum och de evolutionära dödligas höga bestämmelse stöddes, formulerades och översattes till engelska språket av en hög kommission bestående av tjugofyra Orvonton-administratörer som handlade enligt ett av Dagarnas Forna i Uversa utfärdat mandat som bestämde att vi skulle göra detta på Urantia, 606 i Satania, i Norlatiadek av Nebadon år 1934 e.Kr.