Urantiaboken

Kapitel 74

Adam och Eva

74:0.1 (828.1) ADAM OCH EVA anlände till Urantia för 38.848 år sedan, räknat från år 1934 e.Kr. De kom i mitten av den årstid då lustgården stod i full blom. När solen stod som högst och oanmälda sänkte sig de två seraftransportörerna, tillsammans med den personal från Jerusem som hade anförtrotts transporterandet av de två biologiska förbättrarna till Urantia, långsamt ned till ytan av den roterande planeten i närheten av den Universelle Faderns tempel. Allt arbete med att ånyo materialisera Adams och Evas kroppar utfördes inom området för denna nyligen uppförda helgedom. Från tiden för deras ankomst åtgick tio dagar tills de var återskapade i tvåfaldig människogestalt och färdiga att presenteras som världens nya härskare. De återfick medvetandet samtidigt. De Materiella Sönerna och Döttrarna tjänar alltid tillsammans. Det är själva kärnan i deras tjänst att aldrig under någon tid eller på någon plats vara åtskilda. De är avsedda att arbeta i par; sällan verkar de ensamma.

1. Adam och Eva i Jerusem

74:1.1 (828.2) Urantias planetariska Adam och Eva var medlemmar av den äldre kåren av Materiella Söner i Jerusem, och deras gemensamma nummer var 14.311. De hörde till den tredje fysiska serien och var ungefär två och en halv meter långa.

74:1.2 (828.3) Vid den tid då Adam valdes att bege sig till Urantia arbetade han tillsammans med sin maka i de fysikaliska försöks‑ och testlaboratorierna i Jerusem. I över femton tusen år hade de varit ledare för avdelningen för tillämpningen av experimentell energi för modifiering av levande organismers utformning. Länge dessförinnan hade de varit lärare i medborgarskolorna för nyanlända till Jerusem. Allt detta är det skäl att minnas i samband med berättelsen om deras senare beteende på Urantia.

74:1.3 (828.4) När den kungörelse utfärdades där man sökte frivilliga till det adamiska äventyrsuppdraget på Urantia anmälde sig hela den äldre kåren av Materiella Söner och Döttrar. Med godkännande av Lanaforge och de Högste i Edentia utvalde de examinerande Melkisedekarna till slut den Adam och Eva som senare kom att fungera som biologiska förbättrare på Urantia.

74:1.4 (828.5) Adam och Eva hade förblivit lojala mot Mikael under Lucifers uppror; det oaktat kallades paret inför Systemhärskaren och hela hans kabinett för att examineras och få instruktioner. Detaljerna beträffande Urantias angelägenheter presenterades till fullo; de fick uttömmande instruktioner om de planer som skulle följas då de tog emot härskaransvaret i en sådan av stridigheter uppriven värld. De måste avlägga gemensam trohetsed till de Högste i Edentia och till Mikael i Salvington. De blev vederbörligen anvisade att anse sig underlyda de konkursförvaltande Melkisedekarnas kår på Urantia tills detta regerande organ ansåg det lämpligt att avstå från makten i den värld där de hade fått sitt uppdrag.

74:1.5 (829.1) Detta jerusempar lämnade kvar i Satanias huvudstad och annanstans ett hundra efterkommande — femtio söner och femtio döttrar — storartade varelser som hade undgått fallgroparna i framåtskridandet och som alla hade uppgifter som trogna förvaltare av olika förtroendeuppdrag i universumet vid den tid då deras föräldrar avreste till Urantia. De var alla närvarande i de Materiella Sönernas vackra tempel vid avskedstillfället i anslutning till de avslutande ceremonierna vid mottagandet av utgivningsuppdraget. Dessa barn följde sina föräldrar till dematerialisationshögkvarteret för deras klass och var de sista som tog farväl av dem och önskade dem gudomlig välgång, då föräldrarna somnade in till personlighetens medvetslöshet som föregår förberedelsen för seraftransport. Barnen stannade för en tid tillsammans på familjens samlingsplats och gladde sig åt att deras föräldrar snart skulle bli de synliga ledarna, i verkligheten de enda härskarna, på planet 606 i systemet Satania.

74:1.6 (829.2) Sålunda lämnade Adam och Eva Jerusem åtföljda av bifallsrop och välgångsönskningar från stadens medborgare. De for iväg till sina nya ansvarsuppgifter lämpligt utrustade och till fullo instruerade beträffande alla de plikter och faror som väntade dem på Urantia.

2. Adam och Eva anländer

74:2.1 (829.3) Adam och Eva föll i sömn i Jerusem, och när de vaknade upp i Faderns tempel på Urantia inför den väldiga folkmassa som hade samlats för att välkomna dem, stod de ansikte mot ansikte med två varelser som de hört mycket om: Van och hans trogne medarbetare Amadon. Dessa två hjältar sedan Caligastias uppror var de första som välkomnade dem i deras nya lustgårdshem.

74:2.2 (829.4) Språket i Eden var en andonisk dialekt, sådan den talades av Amadon. Van och Amadon hade betydligt förbättrat detta språk genom att skapa ett nytt alfabet med tjugofyra bokstäver, och de hade hoppats att få se att det bli Urantias språk då Edens kultur spridde sig över hela världen. Adam och Eva hade lärt sig att till fullo behärska denna människodialekt innan de lämnade Jerusem, och denne Andons efterkommande fick sålunda höra sin världs ädla härskare tilltala honom på hans eget språk.

74:2.3 (829.5) Den dagen rådde stor uppståndelse och fröjd i hela Eden medan löparna hastigt skyndade till förvaringsstället för de brevduvor som hade samlats från när och fjärran och ropade: ”Släpp lös fåglarna, låt dem föra budet att den utlovade Sonen har kommit.” Hundratals bosättningar av troende hade troget år efter år sett till att det fanns tillräckligt med dessa hemuppfödda duvor för just ett sådant tillfälle.

74:2.4 (829.6) Då nyheten om Adams ankomst spred sig ute i världen, accepterade tusentals av de närliggande stammarnas medlemmar Vans och Amadons undervisning, medan pilgrimer månad efter månad strömmade in i Eden för att välkomna Adam och Eva och visa sin vördnad för deras osedde Fader.

74:2.5 (829.7) Snart efter sitt uppvaknande eskorterades Adam och Eva till den formella mottagningen på den stora höjden norr om templet. Denna naturliga kulle hade förstorats och gjorts i ordning för installationen av världens nya härskare. Här välkomnade Urantias mottagningskommitté vid middagstid denne Son och Dotter från systemet Satania. Amadon var ordförande i denna kommitté, som bestod av tolv medlemmar och omfattade en representant för var och en av de sex sangikraserna; mellanvarelsernas tjänstgörande ledare; Annan, en lojal dotter till och representant för noditerna; Noah, sonen till lustgårdens arkitekt och byggmästare som verkställde sin avlidne fars planer; och de två här bosatta Livsbärarna.

74:2.6 (830.1) I programmet följde nu överlåtelsen av ansvaret för planetens omvårdnad till Adam och Eva av den äldre Melkisedek, som var ledare för konkursförvaltningsrådet på Urantia. Den Materiella Sonen och Dottern avlade trohetseden till Norlatiadeks Högsta och till Nebadons Mikael och utropades till härskare över Urantia av Van, som därmed avsade sig den titulära behörighet som han i över ett hundra femtio tusen år hade innehaft i enlighet med de konkursförvaltande Melkisedekarnas beslut.

74:2.7 (830.2) Adam och Eva ikläddes kunglig kröningsskrud vid detta tillfälle, då de formellt installerades som världens härskare. All konstfärdighet från Dalamatia hade inte gått förlorad för världen; vävnadskonsten utövades ännu under dagarna i Eden.

74:2.8 (830.3) Sedan hördes ärkeängelns tillkännagivande, och Gabriels röst i en utsändning kungjorde Urantias andra domsupprop och uppståndelsen av de sovande överlevande från den andra domperioden av nåd och barmhärtighet på 606 i Satania. Prinsens världsordning är avslutad, och Adams tidsålder, den tredje planetariska epoken, tar sin början bland scener av enkel storslagenhet. Urantias nya härskare börjar sitt styre under synbarligen gynnsamma förhållanden, trots den världsvida förvirring orsakad av att deras föregångare vid makten på planeten har vägrat att samarbeta.

3. Adam och Eva lär sig mer om planeten

74:3.1 (830.4) Nu, efter den formella installationen, blev Adam och Eva smärtsamt medvetna om sin planetariska isolering. Tystnad rådde i stället för de bekanta informationsutsändningarna, och alla strömkretsar för utomplanetarisk kommunikation saknades. Deras kollegor i Jerusem hade farit till världar där allt löpte obehindrat, med en väletablerad Planetprins och en erfaren stab färdig att ta emot dem och kompetent att samarbeta med dem under deras tidiga erfarelse i en sådan värld. På Urantia hade upproret emellertid förändrat allting. Här var Planetprinsen i högsta grad närvarande, och fastän han hade fråntagits det mesta av sin makt till ondska kunde han fortfarande göra Adams och Evas uppgift svår och i någon mån riskfylld. Det var en allvarsam och desillusionerad Son och Dotter från Jerusem vilka den kvällen vandrade i lustgården i fullmånens sken och diskuterade planerna för nästa dag.

74:3.2 (830.5) Så slutade den första dagen för Adam och Eva på den isolerade Urantia, planeten som hade bragts i oordning av Caligastias förräderi. De vandrade och pratade långt in på natten, deras första natt på jorden — och det var så ensamt.

74:3.3 (830.6) Adams andra dag på jorden åtgick till sammanträde med de planetariska konkursförvaltarna och det rådgivande organet. Av Melkisedekarna och deras medarbetare fick Adam och Eva höra mera detaljer om Caligastias uppror och den inverkan omvälvningen hade haft på världens framåtskridande. Det var i det stora hela en nedslående berättelse, denna långa redogörelse om misskötseln av världens angelägenheter. De fick veta alla fakta om det totala sammanbrottet av Caligastias plan för att påskynda den sociala evolutionsprocessen. De fick också en klar insikt i hur dåraktigt det var att försöka åstadkomma ett planetariskt framåtskridande skilt från den gudomliga framstegsplanen. Sålunda slutade en sorglig men upplysande dag — deras andra på Urantia.

74:3.4 (831.1) Den tredje dagen användes för en inspektion av lustgården. Från de stora passagerarfåglarna — fandorerna — såg Adam och Eva ned över lustgårdens vida vyer medan de bars genom luften över detta jordens vackraste ställe. Denna inspektionsdag slutade med en enorm festmåltid till ära för alla som hade arbetat för att skapa denna Edens sköna och storslagna lustgård. Igen vandrade Sonen och hans maka i lustgården sent in på natten under sin tredje dag och talade om hur enorma deras problem var.

74:3.5 (831.2) På den fjärde dagen höll Adam och Eva tal till det församlade folket i lustgården. Från installationshöjden talade de till folket om sina planer för att rehabilitera världen och skisserade de metoder med vilka de ville upprätta den sociala kulturen från de låga nivåer som den hade fallit till som följd av synd och uppror. Detta var en stor dag, och den slutade med en fest för det råd av män och kvinnor som hade valts för ansvarsuppgifter i den nya förvaltningen av världens angelägenheter. Observera att såväl kvinnor som män fanns i denna grupp! Det var första gången någonting sådant inträffade på jorden sedan tiden i Dalamatia. Det var en förbluffande nyhet att se Eva, en kvinna, delande äran och plikterna med en man vid skötseln av världsangelägenheterna. Så slutade den fjärde dagen på jorden.

74:3.6 (831.3) Den femte dagen gick åt att organisera det temporära styret, den administration som skulle fungera tills de konkursförvaltande Melkisedekarna lämnade Urantia.

74:3.7 (831.4) Den sjätte dagen ägnades åt en inspektion av de talrika människo‑ och djurtyperna. Adam och Eva eskorterades hela dagen längs murarna österut från Eden; de besåg djurlivet på planeten och fick en bättre uppfattning om vad som måste göras för att skapa ordning ur förvirringen i en värld som beboddes av en sådan mångfald av levande varelser.

74:3.8 (831.5) Det storligen förvånade dem som åtföljde Adam på denna färd att observera hur fullständigt han förstod de tusende och åter tusende djurens natur och funktion vilka förevisades honom. I samma ögonblick som han kastade sin blick på ett djur kunde han ange dess natur och beteende. Adam kunde ge namn åt alla materiella varelser som syntes till, namn som beskrev deras ursprung, natur och funktion. De som ledde honom på denna inspektionstur visste inte att världens nye härskare var en av de främsta experterna på anatomi i hela Satania; och Eva var lika framstående. Adam förvånade sina följeslagare med att beskriva skaror av levande ting som var för små för att kunna ses med människoögon.

74:3.9 (831.6) När den sjätte dagen av deras vistelse på jorden var över vilade de för första gången ut i sitt nya hem ”österut i Eden”. De första sex dagarna av deras äventyr på Urantia hade varit mycket hektiska, och de såg med stort nöje fram mot en hel dag fri från alla aktiviteter.

74:3.10 (831.7) Men omständigheterna ville annorlunda. Erfarenheterna från den dag som just hade gått, då Adam så intelligent och så uttömmande hade diskuterat djurlivet på Urantia samt hans mästerliga installationstal och hans charmerande sätt, hade så vunnit lustgårdens invånares hjärtan och fängslat deras intellekt att de inte endast var villiga att helhjärtat acceptera den nyligen anlända Sonen och Dottern från Jerusem som härskare, utan majoriteten var så gott som färdig att falla till marken och dyrka dem som gudar.

4. Den första omvälvningen

74:4.1 (832.1) Den natten, natten efter den sjätte dagen medan Adam och Eva slumrade, inträffade märkliga händelser i närheten av Faderns tempel i den centrala delen av Eden. Där i det milda månskenet lyssnade ett hundratal entusiastiska och upphetsade män och kvinnor i timmar till sina ledares lidelsefulla inlägg. De menade väl, men de kunde helt enkelt inte förstå enkelheten i sina nya härskares broderliga och demokratiska sätt. Långt före gryningen kom de nya och tillfälliga funktionärerna för skötseln av världens angelägenheter praktiskt taget enhälligt till den slutsatsen att Adam och hans maka var alldeles för anspråkslösa och blygsamma. De bestämde sig för att Gudomligheten hade sänkts sig till jorden i kroppslig gestalt, att Adam och Eva i verkligheten var gudar eller annars så nära en sådan ställning att de var värda att dyrkas med vördnad.

74:4.2 (832.2) De häpnadsväckande händelserna under Adams och Evas sex första dagar på jorden var alldeles för mycket även för de bästa människorna i världen och för deras oförberedda sinnen. Det gick runt i huvudet på dem; de rycktes med av förslaget att ta detta ädla par upp till Faderns tempel vid middagstiden så att var och en kunde buga sig i respektfylld dyrkan inför dem och kasta sig i stoftet i ödmjuk underkastelse. Lustgårdens invånare var verkligen allvarligt menade i allt detta.

74:4.3 (832.3) Van protesterade. Amadon var frånvarande, då han hade ansvaret för hedersvakten som stannade kvar för natten hos Adam och Eva. Vans protest sopades emellertid undan. Han fick höra att han likaså var alltför anspråkslös, alltför blygsam, att han inte själv var långt från att vara en gud. Hur hade han annars levt så länge på jorden, och hur hade han fått till stånd en sådan stor händelse som Adams ankomst? Då de upphetsade edeniterna tänkte ta i honom och bära honom upp till höjden för att tillbedjas banade Van sin väg genom folkmassan, och då han kunde kommunicera med mellanvarelserna sände han deras ledare i stor hast till Adam.

74:4.4 (832.4) Det var nära gryningen till deras sjunde dag på jorden då Adam och Eva hörde den överraskande nyheten om förslaget från dessa välmenande men vilseledda dödliga. När passagerarfåglarna redan snabbt sträckte sina vingar för att ta dem till templet, transporterade mellanvarelserna — som kan göra sådana saker — Adam och Eva till Faderns tempel. Det var tidig morgon denna sjunde dag, då Adam från höjden där de så nyligen hade blivit mottagna höll en utläggning om de olika klasserna av gudomliga Söner och gjorde det klart för dessa jordiska sinnen att endast Fadern och de som han anvisar får dyrkas. Adam gjorde det också klart att han var villig att ta emot varje hedersbetygelse och all respekt, men aldrig gudsdyrkan!

74:4.5 (832.5) Det var en betydelsefull dag, och just före middagstid, ungefär samtidigt som serafbudbäraren anlände med Jerusems erkännande av installationen av världens härskare, flyttade sig Adam och Eva ut från folkmassan, pekade på Faderns tempel och sade: ”Gå ni nu till den materiella symbolen för Faderns osynliga närvaro, och böj er ned i dyrkan av honom som har skapat oss alla och som håller oss i livet. Låt denna handling vara ett högtidligt löfte att ni aldrig mera skall frestas att dyrka någon annan än Gud.” De gjorde alla så som Adam föreskrev. Den Materiella Sonen och Dottern stod ensamma med böjda huvuden uppe på höjden medan folket kastade sig till jorden runt templet.

74:4.6 (832.6) Detta var ursprunget till sabbatsdagens tradition. I Eden ägnades alltid den sjunde dagen åt att man vid middagstid församlades i templet; länge var det sed att man ägnade denna dag åt att utveckla sig själv. Förmiddagen ägnades åt fysisk träning, middagstiden åt andlig dyrkan, eftermiddagen åt sinneskultur, medan kvällen användes för sällskapligt fröjdande. Detta var aldrig någon lag i Eden, men det var den sed som gällde så länge den adamiska administrationen var rådande på jorden.

5. Adams administration

74:5.1 (833.1) Under närmare sju år efter Adams ankomst stannade de konkursförvaltande Melkisedekarna kvar i tjänst, men till slut kom den tid då de förde över förvaltningen av världens angelägenheter till Adam och återvände till Jerusem.

74:5.2 (833.2) Avskedstagandet av konkursförvaltarna upptog en hel dag, och under kvällen gav de enskilda Melkisedekarna Adam och Eva sina avskedsråd och önskade dem allt gott. Adam hade flera gånger bett sina rådgivare att stanna på jorden med honom, men dessa framställningar hade alltid avslagits. Den tid var inne då de Materiella Sönerna måste ta fullt ansvar för skötseln av världens angelägenheter. Så vid midnatt lämnade så Satanias seraftransportörer planeten med fjorton varelser till Jerusem; omvandlingen av Van och Amadon skedde samtidigt med de tolv Melkisedekarnas avfärd.

74:5.3 (833.3) Allt gick för en tid tämligen bra på Urantia, och det föreföll som om Adam till slut skulle kunna utveckla en plan för att främja den gradvisa utbredningen av Edens civilisation. I enlighet med Melkisedekarnas råd började han främja de olika slagen av hantverk med tanke på att utveckla handelsförbindelser med världen utanför. När Eden upplöstes fanns det över ett hundra primitiva hantverksföretag i drift där, och omfattande handelsförbindelser hade etablerats med stammarna i närområdet.

74:5.4 (833.4) Under förloppet av tidsåldrar hade Adam och Eva instruerats i metoderna att förbättra en värld som var redo för deras specialiserade bidrag till den evolutionära civilisationens framåtskridande; men nu stod de ansikte mot ansikte med pressande problem, såsom att etablera lag och ordning i en värld av vildar, barbarer och halvt civiliserade människovarelser. Utom gräddan av jordens befolkning, som hade samlats i lustgården, var endast några få grupper här och var alls redo att ta emot den adamiska kulturen.

74:5.5 (833.5) Adam gjorde ett hjältemodigt och beslutsamt försök att etablera en världsregering, men han stötte på envist motstånd från alla håll. Adam hade redan satt i gång ett system med gruppkontroll överallt i Eden, och av alla dessa kompanier hade han bildat Edens förbund. Men svårigheter, allvarliga svårigheter, uppstod då han gick utanför lustgården och försökte tillämpa dessa idéer på de stammar som levde där ute. I samma ögonblick som Adams medarbetare började arbeta utanför lustgården mötte de Caligastias och Daligastias direkta och välplanerade motstånd. Den fallne Prinsen hade avsatts som världshärskare, men han hade inte avlägsnats från planeten. Han var fortfarande närvarande på jorden och kunde, åtminstone i någon mån, stå emot Adams alla planer för rehabilitering av människosamfundet. Adam försökte varna folken för Caligastia, men det var en mycket svår uppgift då hans ärkefiende var osynlig för de dödligas ögon.

74:5.6 (833.6) Även bland edeniterna fanns det dessa förvirrade sinnen som lutade åt Caligastias läror om otyglad personlig frihet, och de orsakade Adam besvärligheter utan ände. Alltid var de färdiga att kullkasta de mest omsorgsfulla planer för ett ordnat framåtskridande och en solid utveckling. Adam blev till slut tvungen att dra tillbaka sitt program för en omedelbar samhällsutveckling. Han återgick till Vans organisationsmetod och delade upp edeniterna i kompanier om ett hundra människor med en kapten för varje kompani och en löjtnant med ansvar för varje grupp om tio personer.

74:5.7 (834.1) Adam och Eva hade kommit för att införa representationsstyre i stället för monarki, men de fann inget styre värdigt detta namn på hela jordens yta. Adam avstod tills vidare från alla försök att etablera representationsstyre, och innan regimen i Eden föll samman lyckades han etablera närmare ett hundra utspridda handels‑ och samhällscentra där starka individer styrde i hans namn. De flesta av dessa centra hade på förhand organiserats av Van och Amadon.

74:5.8 (834.2) Utväxlandet av ambassadörer mellan olika stammar daterar sig från Adams tider. Det var ett stort steg framåt i utvecklingen av statsstyret.

6. Adams och Evas hemliv

74:6.1 (834.3) Markområdet för Adams familj omfattade drygt ett tusen tre hundra hektar. Omedelbart kring denna hemgård hade åtgärder vidtagits för att ordna uppehället för mer än tre hundra tusen av de renrasiga efterkommande. Men endast den första enheten av de projekterade byggnaderna uppfördes någonsin. Innan förökningen i Adams familj växte ur dessa första förberedelser hade hela planen för Eden gått om intet och lustgården utrymts.

74:6.2 (834.4) Adamsson var den förstfödde av den violetta rasen på Urantia, och efter honom föddes hans syster och Evasson, Adams och Evas andre son. Eva var mor till fem barn innan Melkisedekarna avreste — tre söner och två döttrar. De två följande var tvillingar. Hon fick sextiotre barn, trettiotvå döttrar och trettioen söner före försumligheten. När Adam och Eva lämnade lustgården bestod deras familj av fyra generationer och sammanlagt 1.647 renrasiga efterkommande. De fick fyrtiotvå barn sedan de hade lämnat lustgården, förutom de två efterkommande vilkas andra förälder hörde till de dödligas släkte på jorden. Detta inkluderar inte Adams föräldraskap till barn bland noditerna och de evolutionära raserna.

74:6.3 (834.5) Adams barn fick inte mjölk från djur när de slutade dia sin mors bröst vid ett års ålder. Eva hade tillgång till mjölk från en mångfald av nötter och till juice från många frukter, och då hon väl kände till dessa födoämnens kemi och energiinnehåll kombinerade hon dem på lämpligt sätt till näring för sina barn tills dessa fick sina tänder.

74:6.4 (834.6) Fastän maten kokades överallt utanför Adams direkta bostadsområde, förekom inget kokande i Adams hushåll. För dem var födan — frukter, nötter och olika sädesslag — färdigt tillredd då den hade mognat. De åt en gång om dagen, kort efter middagstiden. Adam och Eva tillägnade sig också ”ljus och energi” direkt från vissa rymdutstrålningar i samverkan med gåvorna från livets träd.

74:6.5 (834.7) Adams och Evas kroppar avgav ett ljusskimmer, men de bar alltid klädesplagg i överensstämmelse med deras medarbetares sed. Fastän de var mycket lätt klädda under dagen, svepte de sig i natthöljen till kvällen. Ursprunget till den traditionella glorian kring huvudet på förment fromma och heliga människor daterar sig bakåt till Adams och Evas dagar. Då ljusstrålningen från deras kroppar till så stor del skymdes av klädesplaggen kunde endast utstrålningen från deras huvud urskiljas. Adamssons efterkommande gav alltid på detta sätt uttryck för sin uppfattning om individer som ansågs vara exceptionella i sin andliga utveckling.

74:6.6 (834.8) Adam och Eva kunde kommunicera med varandra och med sina egna barn inom ett avstånd på omkring åttio kilometer. Detta tankeutbyte åstadkoms med hjälp av känsliga gasfyllda ihåligheter i nära anslutning till deras hjärnstrukturer. Med denna mekanism kunde de sända och ta emot tankevibrationer. Men denna förmåga upphörde omedelbart då sinnet hängav sig åt ondskans dissonans och splittring.

74:6.7 (835.1) Adams barn gick i sina egna skolor tills de var sexton år, och de äldre barnen undervisade de yngre. De yngre bytte sysselsättning var halv timme, de äldre var timme. Det var förvisso en ny syn på Urantia att se hur dessa Adams och Evas barn lekte — glad och upprymd aktivitet bara för det rena nöjets skull. Leken och humorn hos de nuvarande raserna härstammar till stor del från det adamiska släktet. Alla adamiter högt uppskattade musik, och de hade alla ett fint sinne för humor.

74:6.8 (835.2) Förlovningsåldern var i medeltal aderton år, och dessa ungdomar påbörjade då en två års instruktionskurs som förberedde dem att åta sig äktenskapets ansvarsuppgifter. Vid tjugo års ålder stod det dem fritt att ingå äktenskap, och efter giftermålet började de sitt livsarbete eller påbörjade någon speciell förberedelse för det.

74:6.9 (835.3) En del senare nationers sed att tillåta de kungliga familjerna, som antogs härstamma från gudarna, att gifta bort systrarna med deras bröder, daterar sig från traditionerna hos Adams efterkommande — som av nödtvång måste gifta sig med varandra. Vigselakten för medlemmarna av den första och andra generationen i lustgården förrättades alltid av Adam och Eva.

7. Livet i lustgården

74:7.1 (835.4) Med undantag för fyra år i de västra skolorna levde och arbetade Adams barn ”österut i Eden”. De tränades intellektuellt tills de var sexton år enligt metoderna i skolorna i Jerusem. Från sexton till tjugo år undervisades de i urantiaskolorna i andra ändan av lustgården; de verkade där också som lärare i de lägre klasserna.

74:7.2 (835.5) Hela syftet med det västra skolsystemet i lustgården var social anpassning. Förmiddagsrasterna ägnades åt praktisk trädgårdsskötsel och jordbruk, eftermiddagsrasterna åt tävlingslekar. Kvällarna upptogs av socialt umgänge och odlandet av personliga vänskapsförbindelser. Religiös och sexuell fostran ansågs vara en uppgift för hemmet, en skyldighet för föräldrarna.

74:7.3 (835.6) Undervisningsprogrammet i dessa skolor omfattade undervisning beträffande:

74:7.4 (835.7) 1. Hälsa och kroppsvård.

74:7.5 (835.8) 2. Den gyllene regeln, normen för socialt umgänge.

74:7.6 (835.9) 3. Individens rättigheter i förhållande till gruppens rättigheter och till samhällsförpliktelser.

74:7.7 (835.10) 4. Jordens olika rasers historia och kultur.

74:7.8 (835.11) 5. Metoder för att främja och utveckla världshandeln.

74:7.9 (835.12) 6. Koordinering av sinsemellan motstridiga plikter och känslor.

74:7.10 (835.13) 7. Lekar, humor och tävlingssubstitut för fysiska slagsmål.

74:7.11 (835.14) Skolorna, och i själva verket alla aktiviteter i lustgården, var alltid öppna för besökare. Obeväpnade observatörer hade för korta besök fritt tillträde till Eden. För att vistas en längre tid i lustgården måste en urantian ”adopteras”. Han blev instruerad i planen för och syftet med Adams utgivning. Han uttryckte sin avsikt att ta del i detta arbete och förklarade sig därefter lojal med Adams samhällsstyre och den Universelle Faderns andliga suveränitet.

74:7.12 (836.1) Lagarna i lustgården byggde på de tidigare föreskrifterna i Dalamatia, och de gällde för sju områden:

74:7.13 (836.2) 1. Lagarna om hälsa och renhållning.

74:7.14 (836.3) 2. De sociala bestämmelserna i lustgården.

74:7.15 (836.4) 3. Bestämmelserna om varuutbyte och handel.

74:7.16 (836.5) 4. Lagarna om ren och ärlig lek och tävlan.

74:7.17 (836.6) 5. Lagarna för hemlivet.

74:7.18 (836.7) 6. De civilrättsliga bestämmelserna enligt den gyllene regeln.

74:7.19 (836.8) 7. De sju buden för supremt moraliskt beteende.

74:7.20 (836.9) Edens morallag skiljde sig föga från de sju buden i Dalamatia. Men adamiterna lärde ut ytterligare många andra skäl för dessa påbud. Till exempel när det gällde förbudet att mörda framhölls Tankeriktaren i människans inre som ett ytterligare skäl för att inte utsläcka människoliv. De lärde att ”den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild".

74:7.21 (836.10) Tidpunkten för den offentliga gudstjänsten i Eden var middagstid; solnedgången var tiden för gudstjänst inom familjen. Adam gjorde sitt bästa för att motverka användningen av färdiga böneformler och undervisade om att bönen för att vara effektiv måste vara helt individuell, att den måste vara ”själens trängtan”. Edeniterna fortsatte ändå att använda de böner och formler som hade gått i arv från tiderna i Dalamatia. Adam försökte också ersätta blodsoffren i de religiösa ceremonierna med offer av jordens frukter, men han hade gjort endast små framsteg innan lustgården gick under.

74:7.22 (836.11) Adam försökte lära människoraserna jämställdhet mellan könen. Det sätt enligt vilket Eva arbetade vid sidan av sin man gjorde ett djupt intryck på alla som vistades i lustgården. Adam lärde dem bestämt att kvinnan likvärdigt med mannen bidrar med de livsfaktorer som förenar sig och bildar den nya varelsen. Dittills hade människosläktet antagit att allt livsalstrande hade sitt upphov i ”faderns länd”. De hade ansett moderns funktion endast vara att nära den ofödde och sköta den nyfödde.

74:7.23 (836.12) Adam lärde sina samtida allt de kunde förstå, men det var relativt sett inte särskilt mycket. I alla fall såg de mera intelligenta människoraserna ivrigt fram mot den tid då de skulle tillåtas gifta sig med de högrestående barnen från den violetta rasen. Vilken annorlunda värld hade inte Urantia blivit om denna storartade plan för rasernas förbättring hade förverkligats! Fastän det gick som det gick, blev resultatet väldiga vinningar från den lilla mängd av blodet från denna importerade ras vilket händelsevis kom de evolutionära folken till del.

74:7.24 (836.13) Sålunda arbetade Adam för välgången och förbättringen i den värld där han vistades. Det var emellertid en svår uppgift att leda dessa uppblandade och allt annat än renrasiga folk på bättre vägar.

8. Skapelselegenden

74:8.1 (836.14) Berättelsen om att Urantia skapades på sex dagar baserade sig på traditionen om att Adam och Eva hade använt jämnt sex dagar för sin första översyn av lustgården. Denna omständighet gav nästan en helig stämpel åt veckan som tidsperiod. Veckan hade ursprungligen tagits i bruk av dalamatierna. Det var inte på förhand bestämt att Adam skulle använda sex dagar för att inspektera lustgården och uppgöra preliminära organisationsplaner; programmet utarbetades från dag till dag. Det faktum att den sjunde dagen valdes till gudstjänstdag var enbart en tillfällighet som följde av de omständigheter som här har redogjorts för.

74:8.2 (837.1) Legenden om att världen skapades på sex dagar var en tanke som föddes senare, i själva verket mer än trettio tusen år senare. En del i berättelsen — solens och månens plötsliga framträdande — kan ha uppkommit från sägnerna om att världen en gång plötsligt kom ut ur ett tätt rymdmoln av små materiapartiklar som länge hade skymt både solen och månen.

74:8.3 (837.2) Berättelsen om att Eva skapades av Adams revben är en förvirrad hopgyttring av Adams ankomst och den himmelska kirurgin i samband med utbytet av levande substans när Planetprinsens kroppsliga stabsmedlemmar anlände mer än fyra hundra femtio tusen år tidigare.

74:8.4 (837.3) Majoriteten av världens folk har tagit intryck av traditionen om att fysiska kroppar skapades för Adam och Eva då de hade anlänt till Urantia. Tron att människan hade skapats av lera var spridd över så gott som hela det östra halvklotet. Denna tradition kan spåras från de Filippinska öarna världen runt ända till Afrika. Många grupper accepterade denna berättelse om att människan uppkom av lera genom någon speciell slags skapelse i stället för de tidigare trosuppfattningarna om en fortgående skapelse — evolution.

74:8.5 (837.4) Utanför inflytandet från Dalamatia och Eden lutade människosläktet åt uppfattningen att människosläktet hade utvecklats så småningom. Evolutionens faktum är inte en modern upptäckt. Forntidens människor förstod den långsamma och evolutionära karaktären av människans utveckling. De tidiga grekerna hade klara idéer om detta, trots sin närhet till Mesopotamien. Fastän de olika raserna på jorden blev illa förvirrade i sina föreställningar om evolutionen, trodde och lärde ändå många av de primitiva stammarna att de härstammade från olika djur. Primitiva folk tog för sed att till sina ”totem” utvälja de djur som de trodde sig härstamma från. Vissa nordamerikanska indianstammar trodde att de härstammade från bävrar och prärievargar. Vissa afrikanska stammar hävdar att de härstammar från hyenan, en malajstam att de kommer från en lemur, och en grupp på Nya Guinea att deras anfader var en papegoja.

74:8.6 (837.5) Babylonierna, som följd av sin omedelbara kontakt med resterna av den adamitiska civilisationen, utvidgade och förskönade berättelsen om människans skapelse; de påstod att människan härstammade direkt från gudarna. De höll sig till ett aristokratiskt ursprung för människan, vilket var oförenligt även med läran om att människan hade skapats av lera.

74:8.7 (837.6) Gamla testamentets skapelseberättelse daterar sig från en tid långt efter Mose; han gav aldrig hebréerna en sådan förvrängd berättelse. Men han presenterade förvisso en enkel och förkortad skapelseberättelse för israeliterna i hopp om att därmed förstärka lockelsen att dyrka Skaparen, den Universelle Fadern, som han kallade Herren, Israels Gud.

74:8.8 (837.7) I sin tidigaste undervisning försökte Moses klokt nog inte gå bakåt från Adams tid, och då Mose var hebréernas supreme lärare blev berättelserna om Adam intimt förknippade med skapelseberättelserna. Det faktum att de tidigare traditionerna kände till en civilisation före Adam framgår tydligt av att senare bearbetare av texten, i sin avsikt att utradera alla hänvisningar till människornas liv före Adams tid, försummade att avlägsna den avslöjande hänvisningen till Kains flyttning till ”landet Nod”, där han tog sig en hustru.

74:8.9 (838.1) Hebréerna hade under en lång tid efter sin ankomst till Palestina inget allmänt använt skriftspråk. De lärde sig att använda ett alfabet av sina grannar filistéerna, som var politiska flyktingar från den högrestående civilisationen på Kreta. Hebréerna ägnade sig föga åt att skriva före ungefär år 900 f.Kr., och då de inte hade något skriftspråk före denna sena tid cirkulerade flera olika skapelseberättelser bland dem, men efter fångenskapen i Babylonien lutade de mera åt att acceptera en modifierad mesopotamisk version.

74:8.10 (838.2) Den judiska traditionen utkristalliserades kring Mose, och då han försökte leda Abrahams härkomst tillbaka till Adam antog judarna att Adam var den förste av hela människosläktet. Jahve var skaparen, och eftersom Adam antogs vara den första människan, måste Jahve ha skapat världen just innan han skapade Adam. Sedan blev traditionen om Adams sex dagar invävd i berättelsen, med den påföljd att närmare ett tusen år efter Moses vistelse på jorden nedskrevs traditionen om skapelsen på sex dagar; och senare tillskrevs denna berättelse Mose.

74:8.11 (838.3) När de judiska prästerna återvände till Jerusalem hade de redan skrivit färdig sin berättelse om hur allting började. Snart gjorde de anspråk på att denna redogörelse var en nyligen upptäckt skapelseberättelse skriven av Mose. Men de samtida hebréerna omkring år 500 f.Kr. höll inte dessa skrifter för gudomliga uppenbarelser; de såg på dem i stort sett så som senare folk betraktar mytologiska berättelser.

74:8.12 (838.4) Detta falska dokument, som ansågs vara Moses läror, bragtes till Ptolemaios’ kännedom. Han var en grekisk kung i Egypten, och för sitt nya bibliotek i Alexandria lät han översätta dokumentet till grekiska av sjuttio lärda män. Så fann denna redogörelse sin plats bland de skrifter som efteråt blev en del av de senare samlingarna av ”heliga skrifter” i hebréernas och i de kristnas religion. En identifiering med dessa teologiska system ledde till att sådana uppfattningar under en lång tid hade en djupgående inverkan på filosofin hos många av västerlandets folk.

74:8.13 (838.5) De kristna lärarna höll uppe tron på att människosläktet hade skapats på befallning, och allt detta ledde direkt till uppkomsten av hypotesen om att det en gång fanns en gyllene tid av utopisk salighet och till teorin om människans eller övermänniskans fall som en förklaring till den icke‑utopiska situationen i samhället. Denna syn på livet och på människans plats i universum var i bästa fall nedslående, emedan den byggde på en tro på tillbakagång hellre än på framåtskridande, samtidigt som den antydde en hämndlysten Gudom som hade utgjutit sin vrede över människosläktet som vedergällning för de fel som vissa tidigare planetariska administratörer hade begått.

74:8.14 (838.6) Den ”gyllene tiden” är en myt, men Eden var ett faktum, och lustgårdens civilisation bröt verkligen samman. Adam och Eva verkade i lustgården i ett hundrasjutton år, tills de på grund av Evas otålighet och Adams felbedömningar tog sig friheten att avvika från den föreskrivna vägen och sålunda hastigt drog olycka över sig själva och en ruinerande efterblivenhet över hela Urantias utvecklingsmässiga framåtskridande.

74:8.15 (838.7) [Berättat av Solonia, den seraf som var ”rösten i lustgården”.]