Urantiaboken

Kapitel 193

De sista framträdandena och himmelsfärden

193:0.1 (2052.1) JESU sextonde morontiaframträdande inträffade fredagen den 5 maj omkring klockan nio på kvällen på Nikodemos gårdsplan. Denna kväll hade de troende i Jerusalem gjort sitt första försök att samlas efter uppståndelsen. Församlade vid detta tillfälle fanns här de elva apostlarna, kvinnokårens medlemmar och deras medhjälpare samt ett femtiotal av Mästarens andra ledande lärjungar, inklusive ett antal greker. Detta sällskap av troende hade umgåtts informellt i över en halv timme när Mästaren i morontiagestalt plötsligt framträdde fullt synlig för alla och genast började undervisa dem. Jesus sade:

193:0.2 (2052.2) ”Frid vare med er. Detta är den mest representativa gruppen av troende — apostlar och lärjungar, både män och kvinnor — som jag har uppenbarat mig för sedan jag befriades från min köttsliga gestalt. Jag tar er nu till vittnen på att jag redan i förväg berättade för er att min vistelse bland er måste ta slut; jag sade er att jag inom kort måste återvända till Fadern. Och sedan sade jag er tydligt och klart hur judarnas överstepräster och styresmän skulle överlämna mig för att dödas och att jag skulle uppstå från graven. Varför tillät ni er då att bli så missmodiga av allt detta när det hände? Och varför var ni så förvånade när jag uppstod från graven på tredje dagen? Ni trodde mig inte därför att ni hörde mina ord utan att förstå deras betydelse.

193:0.3 (2052.3) ”Och nu bör ni ge akt på mina ord så att ni inte igen gör misstaget att med sinnet höra min undervisning medan era hjärtan inte fattar dess betydelse. Från början av min vistelse hos er som en av er lärde jag er att mitt enda syfte var att uppenbara min Fader i himlen för hans barn på jorden. Jag har levt en gudsuppenbarande utgivning för att ni skulle få uppleva den gudsmedvetna levnadsbanan. Jag har uppenbarat Gud som er Fader i himlen; jag har uppenbarat er som Guds söner på jorden. Det är ett faktum att Gud älskar er, sina söner. Genom tro på mitt ord blir detta faktum en evig och levande sanning i era hjärtan. När ni genom den levande tron blir gudomligt gudsmedvetna föds ni av anden som ljusets och livets barn, just det eviga livet varmed ni uppstiger i universernas universum och uppnår upplevelsen att finna Gud Fadern i Paradiset.

193:0.4 (2052.4) ”Jag uppmanar er att ständigt minnas att er mission bland människorna är att förkunna rikets evangelium — att Gud verkligen är vår Fader och att människan sannerligen är hans son. Förkunna hela sanningen i den goda nyheten, inte endast en del av det frälsande evangeliet. Ert budskap förändras inte av min uppståndelseerfarenhet. Sonskapet hos Gud, genom tron, är fortfarande den frälsande sanningen i rikets evangelium. Ni skall gå ut och förkunna Guds kärlek och tjänandet av människan. Det som världen mest behöver få veta är: Människorna är Guds söner, och genom tron kan de faktiskt inse och dagligen uppleva denna förädlande sanning. Min utgivning bör hjälpa alla människor att få veta att de är Guds barn, men en sådan vetskap är inte tillräcklig om de inte personligen i tro fattar den frälsande sanningen att de är den evige Faderns levande andesöner. Rikets evangelium har att göra med Faderns kärlek och tjänandet av hans barn på jorden.

193:0.5 (2053.1) ”Ni delar bland er här vetskapen om att jag har uppstått från de döda, men däri ligger inget märkligt. Jag har makten att lägga ner mitt liv och att ta upp det igen; Fadern ger en sådan förmåga åt sina Paradissöner. Snarare bör ni röras i era hjärtan av vetskapen att de som har dött under en tidsålder inledde sin eviga uppstigning kort efter att jag lämnade Josefs nya gravkammare. Jag levde mitt liv på jorden för att visa hur ni genom kärleksfullt tjänande kan bli de som uppenbarar Gud för era medmänniskor, så som jag genom att älska och tjäna er har blivit den som har uppenbarat Gud för er. Jag har levt bland er som Människosonen för att ni och alla andra människor skulle få veta att ni alla verkligen är Guds söner. Gå därför nu ut i världen och förkunna detta himmelrikets evangelium för alla människor. Älska alla människor så som jag har älskat er; tjäna era meddödliga så som jag har tjänat er. Fritt har ni mottagit, fritt ge vidare. Stanna här i Jerusalem endast medan jag beger mig till Fadern och tills jag sänder er Sanningens Ande. Han skall leda er in i den större sanningen, och jag skall gå ut med er till hela världen. Jag är alltid med er, och min frid lämnar jag hos er.”

193:0.6 (2053.2) När Mästaren hade talat till dem försvann han ur deras åsyn. Gryningen närmade sig innan dessa troende bröt upp; hela natten var de samlade, diskuterade allvarligt Mästarens uppmaningar och begrundade allt som hade hänt dem. Jakob Sebedaios och de övriga apostlarna berättade också för dem om sina upplevelser med Mästaren i morontiagestalt i Galiléen och redogjorde för hur han tre gånger hade uppenbarat sig för dem.

1. Framträdandet i Sykar

193:1.1 (2053.3) Ungefär klockan fyra på sabbatseftermiddagen den 13 maj uppenbarade sig Mästaren för Nalda och omkring sjuttiofem samariska troende nära Jakobs brunn vid Sykar. De troende hade för vana att mötas på denna plats, nära det ställe där Jesus hade talat till Nalda om livets vatten. Just när de denna dag hade avslutat sina diskussioner om den rapporterade uppståndelsen framträdde Jesus plötsligt för dem och sade:

193:1.2 (2053.4) ”Frid vare med er. Ni fröjdas över att veta att jag är uppståndelsen och livet, men det är till ingen nytta för er om ni inte först föds av den eviga anden och därmed genom tron blir delaktiga av det eviga livets gåva. Om ni är min Faders trossöner, skall ni aldrig dö; ni skall inte förgås. Av rikets evangelium har ni lärt er att alla människor är Guds söner. Och denna goda nyhet om den himmelske Faderns kärlek till sina barn på jorden måste spridas till hela världen. Den tid har kommit när ni dyrkar Gud varken på Gerissim eller i Jerusalem, utan där ni är, sådana ni är, i ande och i sanning. Det är er tro som räddar era själar. Frälsningen är Guds gåva till alla som tror att de är hans söner. Men misstag er inte; fastän frälsningen är Guds fria gåva som ges till alla som i tro tar emot den, följer därefter erfarenheten att frambära frukterna av detta andeliv så som det levs i köttslig gestalt. Att acceptera läran om Gud som er Fader innebär att ni också villigt accepterar den därmed förbundna sanningen om människan som er broder. Och om en människa är er broder är han redan mer än er granne eller nästa, som Fadern fordrar att ni älskar som er själva. Er broder, som hör till er egen familj, älskar ni inte endast med en familjetillgivenhet, utan ni tjänar honom också så som ni skulle tjäna er själv. Ni älskar och tjänar era bröder på detta sätt därför att ni, som är mina bröder, på detta sätt har älskats och tjänats av mig. Gå nu därför ut till hela världen och berätta denna goda nyhet för alla skapade varelser av varje släkte, stam och folk. Min ande skall gå före er, och jag skall alltid vara med er.”

193:1.3 (2054.1) Dessa samarier var mycket förvånade över Mästarens framträdande, och de skyndande iväg till närliggande städer och byar där de spred nyheten att de hade sett Jesus och att han hade talat till dem. Detta var Mästarens sjuttonde morontiaframträdande.

2. Framträdandet i Fenicien

193:2.1 (2054.2) Mästarens adertonde morontiaframträdande skedde i Tyros tisdagen den 16 maj en stund före kockan nio på kvällen. Igen visade han sig vid slutet av en sammankomst av troende, då de skulle till att bryta upp, och sade:

193:2.2 (2054.3) ”Frid vare med er. Ni fröjdas över att veta att Människosonen har uppstått från de döda, ty därmed vet ni att ni och era bröder också skall överleva den fysiska döden. Men en sådan överlevnad är beroende av att ni tidigare har fötts av sanningssökandets och gudsfinnandets ande. Livets bröd och livets vatten ges endast åt dem som hungrar efter sanning och törstar efter rättfärdighet — efter Gud. Det faktum att de döda uppstår är inte rikets evangelium. Dessa stora sanningar och universumfakta står alla i relation till detta evangelium eftersom de är en del av följden av att tro på den goda nyheten och ingår i den påföljande erfarenheten hos dem som genom tro blir, i handling och sanning, den evige Gudens odödliga söner. Min Fader sände mig till världen för att för alla människor förkunna denna frälsning som sonskapet medför. Och på samma sätt sänder jag er ut för att predika denna frälsning i sonskapet. Frälsningen är Guds fria gåva, men de som föds av anden börjar omedelbart frambära andens frukter i form av ett kärleksfullt tjänande av sina medvarelser. Den gudomliga andens frukter som frambringas i de andefödda och gudsmedvetna dödligas liv är: kärleksfullt tjänande, osjälvisk hängivelse, orädd lojalitet, uppriktig rättrådighet, upplyst ärlighet, odödligt hopp, förtroendefull tillit, barmhärtig omvårdnad, osviklig godhet, förlåtande tolerans och bestående frid. Om bekännande troende inte bär dessa frukter av den gudomliga anden i sina liv, är de döda; de har inte Sanningens Ande i sig; de är onyttiga grenar på den levande vinstocken, och de kvistas snart bort. Min Fader fordrar att trons barn bär andens frukt i rikliga mått. Om ni inte bär frukt gräver han därför kring era rötter och skär bort era ofruktsamma grenar. Allt rikligare måste ni frambringa andens frukt då ni avancerar mot himlen i Guds rike. Ni får träda in i riket som ett barn, men Fadern fordrar att ni genom grace växer upp till andlig fullvuxenhet. Och när ni går utomlands för att sprida detta evangeliums goda nyheter till alla folk går jag framför er, och min Sannings-Ande skall bo i era hjärtan. Min frid lämnar jag hos er.”

193:2.3 (2054.4) Sedan försvann Mästaren ur deras åsyn. Nästa dag begav sig några ut från Tyros och förde denna berättelse till Sidon och ända till Antiochia och Damaskus. Jesus hade besökt dessa troende medan han levde i sin köttsliga gestalt, och de kände snabbt igen honom när han började undervisa dem. Fastän det inte var lätt för hans vänner att känna igen hans morontiagestalt när den gjordes synlig, tog det aldrig lång tid för dem att identifiera hans personlighet när han talade till dem.

3. Sista framträdandet i Jerusalem

193:3.1 (2055.1) Tidigt på torsdagsmorgonen den 18 maj uppenbarade sig Jesus sista gången som morontiapersonlighet på jorden. När de elva apostlarna just skulle sätta sig till frukost i Maria Markus rum på övervåningen framträdde Jesus för dem och sade:

193:3.2 (2055.2) ”Frid vare med er. Jag har bett er stanna här i Jerusalem tills jag stiger upp till Fadern och även tills jag sänder er Sanningens Ande, som snart skall utgjutas över allt kött och som skall begåva er med kraft från höjden.” Simon Seloten avbröt Jesus och frågade: ”Mästare, skall du då återupprätta riket, och skall vi se Guds härlighet manifesterad på jorden?” När Jesus hade lyssnat på Simons fråga svarade han: ”Simon, du klamrar dig fortfarande fast vid dina gamla idéer om judarnas Messias och det materiella riket. Men du skall få andlig kraft efter att anden har sänkt sig över dig, och då skall du snart gå ut till hela världen och förkunna rikets evangelium. Så som Fadern sände mig till världen, så sänder jag er. Och jag önskar att ni skulle älska varandra och lita på varandra. Judas är inte längre hos er därför att hans kärlek kallnade, och för att han vägrade att lita på er, sina lojala bröder. Har ni inte läst i skriften där det står: ’Det är inte gott för människan att vara ensam. Ingen lever för sin egen skull.’ Och även där det står: ’Den som vill få vänner måste visa sig vänlig’? Och sände jag inte ut er två och två för att undervisa, så att ni inte skulle känna er ensamma och falla in i isoleringens olycka och elände? Ni vet också mycket väl att när jag fanns i köttslig gestalt tillät jag mig inte att vara ensam långa tider. Allt från början av vår samvaro hade jag alltid två eller tre av er ständigt vid min sida eller annars mycket nära till hands, även när jag kommunicerade med Fadern. Lita alltså på och anförtro er åt varandra. Och detta är nu desto mer behövligt eftersom jag denna dag kommer att lämna er ensamma i världen. Stunden är inne; jag står i begrepp att bege mig till Fadern.”

193:3.3 (2055.3) När han hade talat gav han dem tecken att komma med honom, och han ledde dem ut till Olivberget där han tog farväl av dem innan han lämnade Urantia. Detta var en allvarlig vandring till Olivberget. Ingen av dem sade ett enda ord från den stund de lämnade rummet på övervåningen tills Jesus stannade upp med dem på Olivberget.

4. Orsakerna till Judas fall

193:4.1 (2055.4) Det var under den första delen av sitt avskedsbudskap till apostlarna som Mästaren hänsyftade på förlusten av Judas och framhöll deras förrädiske medarbetares tragiska öde som en allvarlig varning för farorna av att isolera sig från samhället och sina bröder. Det kan vara nyttigt för troende under denna och framtida tidsåldrar att i korthet gå igenom orsakerna till Judas fall i ljuset av Mästarens yttranden och med hänsyn till den insikt som har samlats under senare århundraden.

193:4.2 (2055.5) När vi ser tillbaka på denna tragedi begriper vi att Judas gick vilse främst för att han var en uppenbart isolerad personlighet, en personlighet som var sluten och som tog avstånd från vanliga sociala kontakter. Han vägrade ståndaktigt att anförtro sig åt eller fritt umgås med sina apostlakamrater. Men att Judas var en isolerad typ av personlighet skulle inte i och för sig ha dragit en sådan olycka över honom, om det inte hade varit så att han också misslyckades med att växa till i kärlek och andlig älskvärdhet. Därtill, för att göra en ond sak värre, hyste han envist agg och uppammade sådana psykologiska fiender som hämndlystnad och ett allmänt begär att ”ge någon igen” för alla sina besvikelser.

193:4.3 (2056.1) Denna olyckliga kombination av individuella särdrag och mentala tendenser samverkade till att förgöra en man som hade goda avsikter men som inte lyckades besegra dessa onda ting med kärlek, tro och tillit. Att Judas inte hade behövt gå vilse visas väl av Tomas och Natanaels exempel vilka båda var drabbade av samma slags misstänksamhet och överutvecklad individualistisk läggning. Även Andreas och Matteus hade många tendenser åt det hållet; men alla dessa män började med tiden älska Jesus och sina medapostlar mer och inte mindre. De växte till i älskvärdhet och i kunskap om sanningen. De började lita allt mer på sina bröder och utvecklade så småningom förmågan att anförtro sig åt sina kamrater. Judas vägrade ståndaktigt att anförtro sig åt sina bröder. När ansamlingen av emotionella konflikter tvingade honom att söka lättnad genom att tala ut, sökte han utan undantag råd av och fick oklok tröst av sina oandliga släktingar eller av sådana tillfälliga bekanta som antingen var likgiltiga för eller direkt fientliga mot välgången och framåtskridandet för de andliga realiteterna i himmelriket, för vilket han var en av de tolv helgade ambassadörerna på jorden.

193:4.4 (2056.2) Judas led nederlag i sin kamp genom jordelivets strider på grund av följande faktorer som betecknar personliga tendenser och karaktärssvaghet:

193:4.5 (2056.3) 1. Som människotyp hörde han till dem som isolerar sig. Han var högt individualistisk och valde att utveckla sig till en ohjälpligt inbunden och osällskaplig typ av person.

193:4.6 (2056.4) 2. Som barn hade hans liv gjorts alltför lätt för honom. Han kände sig bittert sårad om han inte fick sin vilja igenom. Han förväntade sig alltid att vinna; han var en mycket dålig förlorare.

193:4.7 (2056.5) 3. Han tillägnade sig aldrig ett filosofiskt sätt att möta besvikelser. I stället för att acceptera besvikelser som ett normalt och alldagligt inslag i människans tillvaro, brukade han utan undantag att ta sin tillflykt till att skylla på någon enskild eller sina medarbetare som grupp för alla sina personliga svårigheter och besvikelser.

193:4.8 (2056.6) 4. Han var fallen för att hysa agg; han ruvade alltid på tanken om hämnd.

193:4.9 (2056.7) 5. Han ville inte förhålla sig uppriktigt till fakta; han var oärlig i sin inställning till livssituationerna.

193:4.10 (2056.8) 6. Han ogillade att diskutera sina personliga problem med sina närmaste medarbetare; han vägrade att tala om sina svårigheter med sina verkliga vänner och med dem som verkligen älskade honom. Under alla deras år tillsammans vände han sig inte en enda gång till Mästaren med ett rent personligt problem.

193:4.11 (2056.9) 7. Han lärde sig aldrig att de verkliga belöningarna för ett ädelt liv när allt kommer omkring är andliga pris, som inte alltid utdelas under ett enda kort köttsligt liv.

193:4.12 (2056.10) Till följd av att han envist isolerade sin personlighet mångfaldigades hans bekymmer, tilltog hans sorger, växte hans ängslan och fördjupades hans förtvivlan nästan till det outhärdliga.

193:4.13 (2057.1) Även om denna självcentrerade och ultraindividualistiske apostel hade många psykiska, emotionella och andliga problem, var emellertid hans främsta svårigheter följande: till sin personlighet var han isolerad, till sitt sinne var han misstänksam och hämndlysten, till sitt temperament var han tvär och hämndgirig; emotionellt var han kärlekslös och oförlåtande, socialt anförtrodde han sig inte åt någon och var nästan helt sluten inom sig; i anden blev han arrogant och själviskt ärelysten; i livet brydde han sig inte om dem som höll av honom, och i döden var han utan vänner.

193:4.14 (2057.2) Sammantagna förklarar således dessa sinnesfaktorer och onda inflytelser varför en som var välmenande och i övrigt en gång uppriktigt trodde på Jesus, ännu efter flera år av nära samvaro med dennes transformerande personlighet, övergav sina kamrater, förkastade en helgad sak, avsade sig sitt heliga kall och förrådde sin gudomliga Mästare.

5. Mästarens himmelsfärd

193:5.1 (2057.3) Klockan var nästan halv åtta denna torsdagsmorgon den 18 maj när Jesus kom fram till Olivbergets västra sluttning tillsammans med sina elva tysta och något förvirrade apostlar. Från detta ställe, ungefär två tredjedelar av vägen upp till kullens krön, kunde de se ut över Jerusalem och ned över Getsemane. Jesus gjorde sig nu beredd att säga sina sista avskedsord till apostlarna innan han lämnade Urantia. När han stod där framför dem knäböjde de i en cirkel kring honom utan att han bad dem om det, och Mästaren sade:

193:5.2 (2057.4) ”Jag bad er stanna i Jerusalem tills ni hade begåvats med kraft från höjden. Jag står nu i begrepp att lämna er; jag är färdig att stiga upp till min Fader, och snart, mycket snart, sänder vi Sanningens Ande till denna värld där jag har vistats; och när han har kommit skall ni på nytt börja förkunna rikets evangelium, först i Jerusalem och sedan ända ut till världens mest avlägsna delar. Älska människorna med den kärlek med vilken jag har älskat er, och tjäna era meddödliga så som jag har tjänat er. Genom andens frukter i era liv skall ni förmå själar att tro sanningen att människan är en son till Gud och att alla människor är bröder. Kom ihåg allt vad jag har lärt er och det liv som jag har levt bland er. Min kärlek överskuggar er, min ande skall leva med er och min frid skall förbli över er. Farväl.”

193:5.3 (2057.5) När Mästaren i morontiagestalt hade sagt detta försvann han ur deras åsyn. Denna så kallade Jesu himmelsfärd skiljde sig på intet sätt från hans andra försvinnanden ur de dödligas åsyn under hans morontialivsskedes fyrtio dagar på Urantia.

193:5.4 (2057.6) Mästaren begav sig till Edentia via Jerusem där de Högsta, under observation av Paradissonen, löste Jesus från Nasaret från morontiatillståndet och genom uppstigningens andekanaler återbördade honom till ställningen som Paradisson och suprem härskare i Salvington.

193:5.5 (2057.7) Klockan var ungefär sju och fyrtiofem denna morgon när Jesus i morontiagestalt försvann ur sina elva apostlars åsyn för att börja uppstigningen till sin Faders högra sida, för att där få formell bekräftelse på sin fullbordade suveränitet i universumet Nebadon.

6. Petrus kallar till ett möte

193:6.1 (2057.8) På order av Petrus gav sig Johannes Markus och andra ut för att kalla samman de ledande lärjungarna till Maria Markus hem. Klockan halv elva hade hundratjugo av Jesu främsta lärjungar samlats för att höra rapporten om Mästarens avskedsbudskap och få veta om hans himmelsfärd. Bland detta sällskap fanns Jesu mor Maria. Hon hade återvänt till Jerusalem tillsammans med Johannes Sebedaios när apostlarna kom tillbaka från sitt nyligen avslutade besök i Galiléen. Kort efter Pingsten återvände hon till Salomes hem i Betsaida. Jesu broder Jakob var också närvarande vid detta möte, det första rådslag som sammankallades för Mästarens lärjungar efter att hans planetariska livsskede var avslutat.

193:6.2 (2058.1) Simon Petrus tog till sin uppgift att tala för sina medapostlar och framförde en spännande rapport om de elvas sista möte med sin Mästare och beskrev mycket rörande Mästarens slutliga farväl och hur han försvann vid sin himmelsfärd. Det var ett möte vars like aldrig tidigare hade hållits i denna värld. Denna del av mötet varade något under en timme. Petrus förklarade sedan att de hade beslutat välja en efterträdare till Judas Iskariot, och att man skulle hålla en paus för att ge apostlarna möjlighet att välja mellan de två män som hade föreslagits till denna tjänst: Mattias och Justus.

193:6.3 (2058.2) De elva apostlarna gick sedan till nedre våningen, där de kom överens om att dra lott för att bestämma vem av dessa män som skulle bli apostel och tjäna i Judas ställe. Lotten föll på Mattias, och han förklarades vara den nye aposteln. Han insattes vederbörligen i sin tjänst och utnämndes sedan till skattmästare. Men Mattias hade ingen större del i apostlarnas senare aktiviteter.

193:6.4 (2058.3) Kort efter Pingsten återvände tvillingarna till sina hem i Galiléen. Simon Seloten drog sig tillbaka för en tid innan han gick ut och förkunnade evangeliet. Tomas oroade sig under en kortare period och återupptog sedan sin undervisning. Natanael blev allt mer oense med Petrus som ville predika om Jesus istället för att som tidigare förkunna rikets evangelium. Denna motsättning blev i mitten av följande månad så akut att Natanael drog sig tillbaka och begav sig till Filadelfia för att besöka Abner och Lasaros. Efter att ha vistats där i mer än ett år fortsatte han sin färd till länderna bortom Mesopotamien och förkunnade evangeliet så som han förstod det.

193:6.5 (2058.4) Kvar blev sålunda endast sex av de ursprungligen tolv apostlarna att bli aktörer på den scen där evangeliet till en början förkunnades i Jerusalem: Petrus, Andreas, Jakob, Johannes, Filippos och Matteus.

193:6.6 (2058.5) Ungefär vid tolvtiden återvände apostlarna till sina bröder i rummet på övervåningen och meddelade att Mattias hade valts till ny apostel. Sedan kallade Petrus alla troende att delta i bön, att be att de måtte vara redo att ta emot andens gåva som Mästaren hade lovat sända dem.