Urantiaboken

Kapitel 180

Avskedstalet

180:0.1 (1944.1) EFTER det att psalmen hade sjungits som avslutning på den Sista Måltiden trodde apostlarna att Jesus genast tänkte återvända till lägret, men han gav dem tecken att de skulle sätta sig. Mästaren sade:

180:0.2 (1944.2) ”Ni kommer väl ihåg när jag sände ut er utan penningpung eller tillgångar och till och med gav er rådet att inte ta med er några extra klädesplagg. Och ni kommer alla ihåg att ni inte behövde sakna något. Men nu står ni inför svåra tider. Ni kan inte längre förlita er på folkmassornas goda vilja. Hädanefter må den som har en penningpung ta den med sig. När ni går ut i världen för att förkunna detta evangelium, ordna då för ert uppehälle så som ni finner bäst. Jag har kommit för att ge er fred, men den kommer inte att framträda på ett tag.

180:0.3 (1944.3) ”Tiden har nu kommit för Människosonen att förhärligas, och Fadern skall förhärligas i mig. Mina vänner, jag är hos er endast en kort tid till. Snart kommer ni att söka efter mig, men ni finner mig inte, ty jag far till ett ställe dit ni nu inte kan komma. Men när ni har slutfört ert arbete på jorden, såsom jag har slutfört mitt, då skall ni komma till mig, såsom jag nu bereder mig på att bege mig till min Fader. Om bara en liten tid kommer jag att lämna er, och ni ser mig inte mer på jorden, men ni får alla se mig i den kommande tidsåldern när ni stiger upp till det rike som min Fader har gett mig.”

1. Det nya budet

180:1.1 (1944.4) Efter en kort stund av informellt samtalande reste sig Jesus och sade: ”När jag framförde för er liknelsen som visade hur ni bör vara villiga att tjäna varandra, sade jag att jag skulle vilja ge er ett nytt bud, och jag vill göra det nu då jag står i begrepp att lämna er. Ni är välbekanta med budet om att ni skall älska varandra, att ni skall älska er nästa som er själva. Men jag är inte helt nöjd med endast denna uppriktiga tillgivenhet hos mina barn. Jag skulle vilja att ni utförde ännu större kärlekshandlingar i det troende brödraskapets rike. Och därför ger jag er detta nya bud: Ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Och då skall alla förstå att ni är mina lärjungar, om ni sålunda älskar varandra.

180:1.2 (1944.5) ”När jag ger er detta nya bud lägger jag ingen ny börda på era själar. Snarare ger jag er ny glädje och gör det möjligt för er att uppleva en ny förnöjelse då ni får känna fröjderna av att utge era hjärtans tillgivenhet till era medmänniskor. Jag skall snart uppleva den suprema glädjen — även om jag till det yttre får utstå bedrövelse — då jag utgjuter min tillgivenhet över er och era dödliga medmänniskor.

180:1.3 (1944.6) ”När jag uppmanar er att älska varandra så som jag har älskat er, håller jag upp för er det suprema måttet på sann tillgivenhet, ty ingen kan ha större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Och ni är mina vänner; ni kommer fortsättningsvis att vara mina vänner om ni är villiga att göra vad jag har lärt er. Ni har kallat mig Mästare, men jag kallar er inte för tjänare. Om ni bara älskar varandra så som jag älskar er, är ni mina vänner, och jag skall alltid berätta för er om det som min Fader uppenbarar för mig.

180:1.4 (1945.1) ”Ni har inte endast valt mig, utan jag har också valt er, och jag har ordinerat er till att gå ut i världen för att bära frukt i form av kärleksfullt tjänande av era medmänniskor, så som jag har levt bland er och uppenbarat Fadern för er. Fadern och jag skall båda arbeta tillsammans med er, och ni skall få uppleva glädjens gudomliga fullkomlighet om ni bara vill följa mitt bud att älska varandra så som jag har älskat er.”

180:1.5 (1945.2) Om ni vill dela Mästarens glädje, måste ni dela hans kärlek, och att dela hans kärlek betyder att ni har delat hans tjänande. En sådan upplevelse av kärlek befriar er inte från svårigheterna i denna värld. Den skapar inte en ny värld, men den gör definitivt den gamla världen ny.

180:1.6 (1945.3) Håll i minnet: Trofasthet, inte uppoffring, är det som Jesus fordrar. Medvetandet om uppoffring anger avsaknad av den helhjärtade tillgivenhet som skulle ha gjort en sådan kärleksfull tjänst till en suprem glädje. Tanken att någonting är en plikt anger att ni har en tjänares inställning och därför går miste om det stora nöjet att utföra tjänsten som en vän för en vän. Vänskapsimpulsen överstiger alla övertygelser om plikt, och en väns tjänst för en vän kan aldrig kallas uppoffring. Mästaren har lärt apostlarna att de är Guds söner. Han har kallat dem bröder, och nu, innan han lämnar dem, kallar han dem sina vänner.

2. Vinstocken och grenarna

180:2.1 (1945.4) Sedan reste sig Jesus igen och fortsatte att undervisa sina apostlar: ”Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vinodlaren. Jag är vinstocken, och ni är grenarna. Och Fadern fordrar av mig endast att ni bär mycket frukt. Vinstocken ansas endast för att öka skörden från dess grenar. Varje gren som utgår från mig och som inte bär frukt tar Fadern bort. Varje gren som bär frukt ansar Fadern så att den skall bära mera frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat, men ni måste fortsättningsvis vara ansade. Ni måste bli kvar i mig, och jag i er; grenen dör om den skiljs från vinstocken. Liksom grenen inte kan bära frukt om den inte sitter kvar på vinstocken, så kan inte heller ni bära det kärleksfulla tjänandets frukter om ni inte är kvar i mig. Kom ihåg att jag är den verkliga vinstocken, och ni är de levande grenarna. Om någon lever i mig och jag i honom bär han rikligt av andens frukter och upplever en suprem glädje över att frambringa denna andliga skörd. Om ni upprätthåller den levande andliga förbindelsen med mig, kommer ni att bära mycket frukt. Om ni blir kvar i mig och mina ord lever i er, kan ni fritt kommunicera med mig, och då kan min levande ande så fylla er att ni kan fråga vadhelst min ande vill, och göra allt detta i förvissningen om att Fadern beviljar vår anhållan. Fadern förhärligas däri att vinstocken har många levande grenar och att varje gren bär mycket frukt. Och när världen ser dessa fruktbärande grenar — mina vänner som älskar varandra så som jag har älskat dem — får alla människor veta att ni sannerligen är mina lärjungar.

180:2.2 (1945.5) ”Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Lev i min kärlek så som jag lever i Faderns kärlek. Om ni gör så som jag har lärt er blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit mig till Faderns ord och ständigt är kvar i hans kärlek.”

180:2.3 (1946.1) Judarna hade länge lärt att Messias skulle vara ”en stängel som uppkommer ur vinstocken” av Davids förfäder, och till åminnelse av denna gamla profetia pryddes ingången till Herodes tempel av ett stort emblem av en vindruva med tillhörande vinstock. Apostlarna drog sig alla till minnes allt detta när Mästaren den kvällen talade till dem i rummet på övervåningen.

180:2.4 (1946.2) Men misstolkningen av Mästarens slutledningar beträffande bönen ledde senare till stor bedrövelse. Det hade inte uppstått några större svårigheter kring dessa uttalanden om hans exakta ord hade kommits ihåg och senare sanningsenligt upptecknats. Men så som uppteckningen gjordes, kom de troende till slut att anse bön i Jesu namn vara ett slags suprem magi och trodde att de skulle få vadhelst de bad om av Fadern. I århundraden har ärliga själar fortsatt att köra sin tro i sank mot denna stötesten. Hur länge skall det ta innan man i de troendes värld förstår att bönen inte är ett sätt att få sin egen vilja igenom utan snarare ett program för att välja Guds väg, en erfarenhet som lär en att inse och göra Faderns vilja? Det är alltigenom sant, att när er egen vilja har blivit lierad helt med hans, då kan ni be om allt som har sin upprinnelse i denna viljeförening, och det beviljas er. En sådan viljeförening åstadkoms av och genom Jesus, just så som vinstockens liv flyter in i och genom de levande grenarna.

180:2.5 (1946.3) När denna levande förbindelse mellan det gudomliga och det mänskliga existerar, och om den mänskliga delen då tanklöst och i sin okunskap ber om självisk bekvämlighet och fåfängliga åstadkommanden, då kan det finnas endast ett gudomligt svar: de levande förgreningarna måste frambära allt mer av andens frukter. När vinstockens gren är levande kan det finnas endast ett svar på alla dess böner: ett ökat frambringande av vindruvor. I själva verket existerar grenen bara för att bära frukt, producera druvor, och den kan inte göra något annat. Så existerar också den sant troende endast för att bära andens frukter: att älska människan så som Gud har älskat honom — för att vi skulle älska varandra så som Jesus har älskat oss.

180:2.6 (1946.4) När Fadern lägger sin disciplinerade hand vid vinstocken, sker det i kärlek, för att grenarna skulle bära mera frukt. En klok vinodlare skär bort endast de döda och fruktlösa grenarna.

180:2.7 (1946.5) Jesus hade stora svårigheter med att leda ens sina apostlar till insikt om att bönen är en funktion hos andefödda troende i det andedominerade riket.

3. Världens fientlighet

180:3.1 (1946.6) De elva apostlarna hade knappt hunnit avsluta sina diskussioner om Mästarens anförande om vinstocken och grenarna, när Mästaren, som antydde att han ytterligare ville tala till dem och som visste att han inte hade mycket tid kvar, sade: ”När jag har lämnat er, låt er inte nedslås av världens fientlighet. Bli inte modfällda ens när räddhågade troende vänder sig mot er och förenar sig med rikets fiender. Om världen kommer att hata er, minns då att den hatade mig redan innan den hatade er. Om ni tillhörde världen, då skulle världen älska er som sina egna; men eftersom ni inte tillhör den vägrar världen att älska er. Ni är i denna värld, men ert liv skall inte vara världsligt. Jag har kallat er ut ur världen för att för denna värld från vilken ni har utvalts representera anden från en annan värld. Men kom alltid ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Om de vågar sig på att förfölja mig, kommer de också att förfölja er. Om mina ord väcker anstöt hos de icke-troende, så kommer också era ord att vara anstötliga för de ogudaktiga. Och allt detta gör de åt er därför att de inte tror på mig eller på Honom som har sänt mig; därför får ni lida mycket för evangeliets skull. Men när ni får utstå dessa vedermödor bör ni dra er till minnes att också jag fick lida före er för det himmelska rikets evangelium.

180:3.2 (1947.1) ”Många av dem som kommer att angripa er är ovetande om himlens ljus, men detta är inte sant om vissa som nu förföljer oss. Om vi inte hade undervisat dem om sanningen kunde de företa sig mångt och mycket märkligt utan att falla under fördömelse, men nu har de ingen ursäkt för sin inställning eftersom de har lärt känna sanningen och tagit sig friheten att förkasta den. Den som hatar mig hatar min Fader. Det kan inte vara annorlunda. Det ljus som skulle frälsa er om det togs emot, kan endast döma er om det medvetet avvisas. Och vad har jag gjort dessa människor för att få dem att hysa ett så förfärligt hat mot mig? Ingenting annat än att jag har erbjudit dem gemenskap på jorden och frälsning i himlen. Men har ni inte läst i skriften, där det står: ’Och de hatade mig utan orsak’?

180:3.3 (1947.2) ”Men jag lämnar er inte ensamma i världen. Mycket snart efter att jag har gått bort skall jag sända er en andehjälpare. Ni kommer att ha hos er en som intar min plats bland er, en som fortsätter att undervisa er om sanningens väg och som även kommer att trösta er.

180:3.4 (1947.3) ”Ha ingen oro i era hjärtan. Ni tror på Gud; fortsätt också att tro på mig. Även om jag måste lämna er kommer jag inte att vara långt ifrån er. Jag har redan talat om för er att det i min Faders universum finns många boplatser. Om detta inte vore sant, skulle jag inte upprepade gånger ha berättat om dem för er. Jag skall återvända till dessa ljusets världar, platser i Faderns himmel, till vilka ni en gång skall stiga upp. Från dessa ställen kom jag till denna värld, och den stunden är nu nära förestående då jag måste återvända till min Faders arbete på sfärerna i höjden.

180:3.5 (1947.4) ”Om jag således går före er in i Faderns himmelska rike, kommer jag förvisso att skicka efter er, så att ni må vara med mig på de ställen som bereddes för Guds dödliga söner innan denna värld fanns till. Även om jag måste lämna er är jag andligen hos er, och till sist skall ni vara hos mig personligen, när ni har stigit upp till mig i mitt universum så som jag snart skall stiga upp till min Fader i hans större universum. Och vad jag har sagt er är sant och för evigt bestående, även om ni kanske inte fullt förstår det. Jag beger mig till Fadern, och fastän ni inte nu kan följa med mig, skall ni förvisso följa efter mig under kommande tidsåldrar.”

180:3.6 (1947.5) När Jesus satte sig reste sig Tomas och sade: ”Mästare, vi vet inte vart du beger dig, så naturligtvis känner vi naturligtvis inte till vägen. Men vi följer dig redan denna kväll om du visar oss vägen.”

180:3.7 (1947.6) När Jesus hörde Tomas svarade han: ”Tomas, jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Och alla som finner Fadern, finner först mig. Om ni känner mig, känner ni vägen till Fadern. Och ni känner ju mig, för ni har levt med mig och ser mig nu.”

180:3.8 (1947.7) Men denna undervisning var för djupgående för många av apostlarna, i synnerhet för Filippos som, sedan han hade växlat några ord med Natanael, reste sig och sade: ”Mästare, visa oss Fadern, så blir allt vad du har sagt klart och tydligt.”

180:3.9 (1947.8) När Filippos hade sagt detta sade Jesus: ”Filippos, har jag varit tillsammans med er så här länge, och ändå känner du mig inte ens nu? Igen förkunnar jag: Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: ’Visa oss Fadern’? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern är i mig? Har jag inte lärt er att de ord jag talar inte är mina ord utan Faderns ord? Jag talar för Fadern, och inte om mig själv. Jag är i denna värld för att göra Faderns vilja, och det har jag gjort. Min Fader är i mig och arbetar genom mig. Tro mig när jag säger att Fadern är i mig och att jag är i Fadern, eller annars tro mig på grund av själva det liv som jag har levt — för gärningarnas skull.”

180:3.10 (1948.1) När Mästaren gick åt sidan för att friska upp sig med litet vatten, inlät sig de elva i en livlig diskussion om denna undervisning, och Petrus skulle just börja framföra ett längre tal när Mästaren återvände och gjorde tecken åt dem att sätta sig.

4. Den utlovade hjälparen

180:4.1 (1948.2) Jesus fortsatte att undervisa och sade: ”När jag har begett mig till Fadern, och sedan han helt har godkänt det arbete jag har gjort för er på jorden och sedan jag har erhållit den slutliga överhögheten över mitt eget verksamhetsområde, skall jag säga till min Fader: Då jag nu har lämnat mina barn på jorden ensamma är det i överensstämmelse med mitt löfte att sända dem en annan lärare. Och då Fadern godkänner det, skall jag utgjuta Sanningens Ande över allt kött. Redan nu finns min Faders ande i era hjärtan, och när den dagen kommer har ni också mig hos er, så som ni nu har Fadern. Denna nya gåva är den levande sanningens ande. De icke-troende kommer inte till en början att lyssna till denna andes förkunnelse, men ljusets söner tar alla emot honom med glädje och av hela sitt hjärta. Och ni kommer att känna denna ande när han anländer, just så som ni har känt mig, och ni får ta emot denna gåva i era hjärtan och han stannar hos er. Ni inser således att jag inte tänker lämna er utan hjälp och vägledning. Jag kommer inte att lämna er tröstlösa. Idag kan jag vara hos er endast som person. Under kommande tider skall jag vara hos er och alla andra som önskar min närvaro, var ni än må vara och hos var och en samtidigt. Ser ni inte att det är bättre att jag går bort; att jag lämnar er i köttet för att så mycket bättre och fullständigare vara hos er i anden?

180:4.2 (1948.3) ”Om endast några få timmar ser världen mig inte längre; men ni kommer fortsättningsvis att känna mig i era hjärtan även tills jag sänder er denna nya lärare, Sanningens Ande. Så som jag har levt med er som person, skall jag då leva i er; jag skall vara ett med er personliga erfarenhet i andens rike. Och när detta har skett skall ni med säkerhet veta att jag är i Fadern och att, medan ert liv är gömt hos Fadern i mig, är jag också i er. Jag har älskat Fadern och hållit mig till hans ord; ni har älskat mig och kommer att hålla er till mitt ord. Så som Fadern har gett mig av sin ande, så skall jag ge er av min ande. Och denna Sanningens Ande som jag utgjuter över er skall vägleda och trösta er och till slut leda er till all sanning.

180:4.3 (1948.4) ”Jag berättar allt detta för er medan jag ännu är kvar hos er för att ni skall vara bättre förberedda att utstå de prövningar som redan nu är över oss. Och när denna nya dag kommer, bor såväl Sonen som Fadern i ert inre. Och dessa himlens gåvor arbetar ständigt tillsammans med varandra, så som Fadern och jag har arbetat tillsammans på jorden och inför era ögon som en enda person, Människosonen. Och denna andevän kommer att påminna er om allt som jag har lärt er.”

180:4.4 (1948.5) När Mästaren gjorde en kort paus tog Judas Alfaios mod till sig och ställde en av de få frågor som han eller hans bror någonsin offentligt riktade till Jesus. Judas sade: ”Mästare, du har alltid levt bland oss som en vän. Hur skall vi känna igen dig när du inte längre framträder för oss utom genom denna ande? Om världen inte ser dig, hur skall vi kunna vara säkra på dig? Hur kommer du att visa dig för oss?”

180:4.5 (1949.1) Jesus såg ut över dem alla, log och sade: ”Mina små barn, jag är på väg bort, jag beger mig tillbaka till min Fader. Om en liten tid ser ni mig inte längre så som här, som kött och blod. Om en mycket kort tid skall jag sända er min ande, som är precis som jag utom denna materiella kropp. Denna nya lärare är Sanningens Ande, som kommer att leva hos var och en av er, i era hjärtan, och så kommer alla ljusets barn att bli till ett och att dras till varandra. Och just på detta sätt kan min Fader och jag leva i själen hos var och en av er och även i hjärtat på alla andra som älskar oss och som förverkligar den kärleken i sitt erfarande genom att älska varandra så som jag nu älskar er.”

180:4.6 (1949.2) Judas Alfaios förstod inte helt vad Mästaren sade, men han fattade löftet om den nya läraren, och av uttrycket i Andreas ansikte förstod han att hans fråga hade fått ett tillfredsställande svar.

5. Sanningens Ande

180:5.1 (1949.3) Den nya hjälparen som Jesus lovade sända till de troendes hjärtan, utgjuta över allt kött, är Sanningens Ande. Denna gudomliga gåva är inte sanningens bokstav eller lag, inte heller är den avsedd att verka som en form eller ett uttryck för sanningen. Den nya läraren är övertygelsen om sanningen, medvetenheten och förvissningen om sanna betydelser på verkliga andenivåer. Denna nya lärare är den levande och växande sanningens ande, den expanderande, utvecklande och anpassande sanningens ande.

180:5.2 (1949.4) Den gudomliga sanningen är en andeurskiljd och levande verklighet. Sanningen existerar endast på de höga andliga nivåer där man inser gudomligheten och blir medveten om gemenskapen med Gud. Man kan känna sanningen, och man kan leva sanningen; man kan i själen uppleva sanningens tillväxt och i sinnet njuta friheten av den upplysning den skänker, men man kan inte fängsla sanningen i formler, koder, trossatser eller intellektuella mönster för mänskligt beteende. När man företar sig att ge mänskliga uttrycksformer åt den gudomliga sanningen dör den snabbt. Bärgandet av den fängslade sanningen efter dess död kan även i bästa fall endast leda till att en säregen form av intellektualiserad och glorifierad visdom förverkligas. Statisk sanning är död sanning, och endast den döda sanningen kan man ha som en teori. Den levande sanningen är dynamisk, och den kan ha endast en erfarenhetsmässig tillvaro i människans sinne.

180:5.3 (1949.5) Intelligensen växer fram i en materiell existens som upplyses av det kosmiska sinnets närvaro. Visdomen utgörs av det kunskapsmedvetande som har lyfts upp till nya betydelsenivåer och aktiverats av närvaron av den universumgåva som kallas visdomens sinnesande. Sanningen är ett andligt verklighetsvärde som upplevs endast av andeförsedda varelser som kan fungera på övermateriella nivåer av universummedvetande och som efter att ha insett sanningen låter dess aktiverande ande leva och härska i sina själar.

180:5.4 (1949.6) Universuminsiktens sanna barn söker den levande Sanningens Ande i varje vist yttrande. Den gudsmedvetna individen upphöjer ständigt visdomen till den gudomliga uppnåelsens levande sanningsnivåer; den andligen stagnerande själen drar ständigt ned den levande sanningen till visdomens döda nivåer och till området för endast upphöjd kunskap.

180:5.5 (1949.7) Den gyllene regeln blir, när den berövas den övermänskliga insikten hos Sanningens Ande, ingenting mer än en regel för ett högtstående etiskt beteende. När den gyllene regeln tolkas bokstavligt kan den bli ett hjälpmedel som i högsta grad sårar ens medmänniskor. Utan en andlig insikt om visdomens gyllene regel kan man resonera som så, att eftersom man önskar att alla människor helt och rent utsäger sanningen om vad de tänker till en själv, bör man också själv säga helt och rent ut vad man tänker till sina medmänniskor. En sådan oandlig tolkning av den gyllene regeln skulle kunna leda till en outsäglig bedrövelse och en sorg utan slut.

180:5.6 (1950.1) En del personer ser och tolkar den gyllene regeln endast som en intellektuell bekräftelse på det mellanmänskliga broderskapet. Andra upplever detta uttryck för mänskliga relationer som en emotionell tillfredsställelse av de mjuka känslorna i människans personlighet. Vissa dödliga ser på samma gyllene regel som en måttstock med vilken man kan mäta alla samhällsrelationer, som normen för beteendet i samhället. Ytterligare andra betraktar den som en uttrycklig uppmaning från en stor morallärare, som i detta uttalande inrymde den högsta uppfattningen om de moraliska skyldigheterna i samband med alla broderliga relationer. I sådana moralvarelsers liv blir den gyllene regeln den visa mittpunkten och omkretsen för all deras filosofi.

180:5.7 (1950.2) I det rike som bildas av de troendes brödraskap av gudsmedvetna sanningsälskare får denna gyllene regel levande kvaliteter av andlig insikt på de högre tolkningsnivåer som får Guds dödliga söner att betrakta denna Mästarens föreskrift som ett krav på dem att så förhålla sig till sina medmänniskor att så mycket gott som möjligt kommer dessa till del till följd av den troendes kontakt med dem. Detta är all sann religions innersta väsen: att du älskar din nästa som dig själv.

180:5.8 (1950.3) Men den högsta insikten och den sannaste tolkningen av den gyllene regeln består i andens medvetande om sanningen att detta gudomliga tillkännagivande är en bestående och levande realitet. Den sanna kosmiska betydelsen av denna regel för relationerna i universum uppenbaras endast när den uppfattas andligen, när Sonens ande tolkar beteendelagen för Faderns ande, som bor i den dödliga människans själ. När sådana av anden ledda dödliga inser den gyllene regelns sanna betydelse fylls de till överflödande av förvissningen om att de är medborgare i ett vänligt universum, och andeverklighetens ideal hos dem uppfylls först när de älskar sina medmänniskor så som Jesus älskade oss alla, och det är den realitet som består i förverkligandet av Guds kärlek.

180:5.9 (1950.4) Just denna filosofi om den gudomliga sanningens levande flexibilitet och kosmiska anpassningsförmåga till de individuella behoven och kapaciteten hos varje son till Gud måste inses innan ni kan hoppas på att tillräckligt förstå Mästarens förkunnelse och tillämpning av läran om icke-motstånd mot ondskan. Mästarens undervisning är i grunden en andlig förkunnelse. Inte heller kan de materiella slutledningarna av hans filosofi på ett hjälpsamt sätt betraktas åtskilda från sina andliga motsvarigheter. Andan i Mästarens föreskrift består i icke-motstånd mot all självisk reaktion inför universum, i förening med ett energiskt och progressivt uppnående av rättfärdiga nivåer för sanna andevärden: gudomlig skönhet, oändlig godhet och evig sanning — att lära känna Gud och att bli allt mer lik honom.

180:5.10 (1950.5) Kärleken, osjälviskheten, måste undergå en ständig och levande nyanpassande tolkning av relationerna enligt den vägledning som Sanningens Ande ger. Kärleken måste därvid fatta de ständigt föränderliga och vidgande begreppen om vad som är det högsta kosmiska goda för den älskade individen. Sedan fortsätter kärleken att inta den här inställningen till alla andra individer som möjligen kan påverkas av det växande och levande förhållande som uppkommer av kärleken hos en enda andeledd dödlig till andra medborgare i universum. Och hela denna levande anpassning av kärleken måste åstadkommas med beaktande av både omgivningen av nuvarande ondska och det eviga målet i form av fulländning enligt den gudomliga ödesbestämmelsen.

180:5.11 (1950.6) Och sålunda måste vi klart inse att varken den gyllene regeln eller läran om icke-motstånd någonsin kan förstås på rätt sätt om de uppfattas som dogmer eller gudomliga påbud. De kan endast förstås genom att de utövas i livet, genom att man inser deras innebörd i den levande tolkning som ges av Sanningens Ande, som leder den kärleksfulla kontakten människor emellan.

180:5.12 (1951.1) Allt detta anger tydligt skillnaden mellan den gamla religionen och den nya. Den gamla religionen lärde självuppoffring. Den nya religionen lär endast osjälviskhet, självglömska, ett förhöjt självförverkligande i socialt tjänande förenat med universuminsikt. Den gamla religionens drivfjäder var rädslomedvetande. Rikets nya evangelium domineras av sanningsövertygelse, av den eviga och universella sanningens ande. Ingen mängd fromhet eller lärotrohet kan i livserfarenheten hos gudsrikets troende ersätta avsaknaden av den spontana, generösa och uppriktiga vänlighet som kännetecknar de av anden födda sönerna till den levande Guden. Varken traditioner eller ett ceremoniellt system av formell gudsdyrkan kan uppväga bristen på äkta medlidande med ens fränder.

6. Avskedets nödvändighet

180:6.1 (1951.2) Efter det att Petrus, Jakob, Johannes och Matteus hade ställt talrika frågor till Mästaren fortsatte han sitt avskedstal med att säga: ”Jag berättar för er om allt detta innan jag lämnar er för att ni må vara så förberedda för det som kommer över er att ni inte snavar och gör allvarliga misstag. Myndigheterna kommer inte att nöja sig med att endast utesluta er ur synagogorna; jag vill varna er för att den stund närmar sig då de som dödar er tror sig göra Gud en tjänst. Och allt detta kommer de att göra med er och med dem som ni för in i himmelriket därför att de inte känner Fadern. De har vägrat att lära känna Fadern då de har vägrat att ta emot mig; och de vägrar att ta emot mig då de tillbakavisar er, förutsatt att ni har hållit mitt nya bud att älska varandra så som jag har älskat er. Jag säger er allt detta i förväg så att ni, när er tid kommer såsom min nu har, kan bli stärkta av att veta att jag kände till allt detta och att min ande skall vara hos er genom alla era lidanden för min skull och för evangeliets skull. Det är därför jag ända från början har talat till er i så oförtäckta ordalag. Jag har till och med varnat er för att en människas fiender kan tänkas vara medlemmar av hennes eget hushåll. Fastän rikets evangelium alltid medför en stor frid i själen hos den enskilda troende, för det inte med sig fred på jorden förrän människan är villig att av hela sitt hjärta omfatta min förkunnelse och tillägna sig vanan att göra Faderns vilja som det främsta syftet i livet som dödlig.

180:6.2 (1951.3) ”Nu då jag står i begrepp att lämna er, då jag ser att tiden är inne för mig att snart bege mig till Fadern, är jag förvånad över att ingen har frågat mig: Varför lämnar du oss? Jag vet dock att ni ställer sådana frågor i era hjärtan. Jag skall tala öppet med er, som en vän till en annan. Det är verkligen till er fördel att jag lämnar er. Om jag inte lämnar er kan den nya läraren inte komma in i era hjärtan. Jag måste avkläs denna dödliga kropp och återbördas till min plats i höjden innan jag kan sända denna andelärare för att leva i era själar och leda er ande till sanningen. Och när min ande kommer för att dväljas i ert inre belyser han skillnaden mellan synd och rättfärdighet och gör det möjligt för er att med vishet ta ställning till dem i era hjärtan.

180:6.3 (1951.4) ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte just nu ta emot mera. Dessutom, när Sanningens Ande kommer leder han er till slut till all sanning medan ni färdas genom de många boningarna i min Faders universum.

180:6.4 (1951.5) ”Denne ande talar inte i sitt eget namn, utan han förkunnar för er det som Fadern har uppenbarat för Sonen, och han visar er även sådant som kommer att ske; han förhärligar mig så som jag har förhärligat min Fader. Denna ande utgår från mig, och han uppenbarar min sanning för er. Allt som Fadern har inom denna sfär är nu mitt; därför sade jag att denna nya lärare skall ta av det som är mitt och uppenbara det för er.

180:6.5 (1952.1) ”Om en liten stund lämnar jag er för en kort tid. Efteråt, när ni ser mig igen, är jag redan på väg till Fadern, så att inte heller då ser ni mig länge.”

180:6.6 (1952.2) När han för en stund gjorde ett uppehåll började apostlarna samtala sinsemellan: ”Vad menar han egentligen? ’Om en liten stund lämnar jag er’ och ’När ni ser mig igen ser ni mig inte länge, ty jag är på väg till Fadern.’ Vad kan han mena med detta ’en liten stund’ och ’inte länge’? Vi kan inte förstå vad det är han säger till oss.”

180:6.7 (1952.3) Då Jesus visste att de ställde dessa frågor sade han: ”Frågar ni varandra vad jag menade när jag sade att jag om en liten stund inte längre är hos er, och att när ni ser mig igen är jag på väg till Fadern? Jag har klart och tydligt sagt er att Människosonen måste dö, men att han uppstår igen. Kan ni då inte förstå meningen med mina ord? Ni kommer först att bli bedrövade, men senare fröjdas ni tillsammans med många som kommer att förstå allt detta efter att det har skett. En kvinna har det sannerligen svårt när hon skall föda, men när hon har fött sitt barn glömmer hon genast sina plågor i glädjen över att veta att en människa har fötts till världen. Och så kommer ni också snart att vara bedrövade över min bortgång, men jag skall snart se er igen, och då förvandlas er bedrövelse till fröjd, och ni skall få en ny uppenbarelse om den frälsning som Gud ger, och den kan ingen någonsin ta ifrån er. Och alla världar kommer att bli välsignade i just denna uppenbarelse av livet som tillintetgör döden. Hittills har ni bett om allt i min Faders namn. Efter det att ni igen får se mig kan ni också be i mitt namn, och jag hör er.

180:6.8 (1952.4) ”Här nere har jag undervisat er med ordspråk och talat till er i liknelser. Jag gjorde så därför att ni endast var barn i anden; men tiden kommer då jag med klara ord kan tala till er om Fadern och hans rike. Och jag skall göra det därför att Fadern själv älskar er och önskar bli mer fullständigt uppenbarad för er. Den dödliga människan kan inte se Fadern som är ande; därför har jag kommit hit till världen för att visa Fadern för er som har skapade varelsers ögon. Men när ni har blivit fulländade i er andliga tillväxt, då skall ni få se Fadern själv.

180:6.9 (1952.5) När de elva hade hört hans ord sade de till varandra: ”Se, nu talar han verkligen med klara ord till oss. Säkerligen har Mästaren trätt fram från Gud. Men varför säger han att han måste återvända till Fadern?” Jesus såg att de inte ens nu förstod honom. Dessa elva män kunde inte komma ifrån sina länge närda idéer kring det judiska messiasbegreppet. Ju mer fullkomligt de trodde på Jesus som Messias desto besvärligare blev dessa djupt rotade föreställningar om den ärofulla materiella triumfen för Guds rike på jorden.