Urantiaboken

Kapitel 176

Tisdagskvällen på Olivberget

176:0.1 (1912.1) DENNA tisdagseftermiddag när Jesus och apostlarna avlägsnade sig från templet på sin väg till lägret vid Getsemane sade Matteus, som fäste uppmärksamheten på tempelkonstruktionen: ”Mästare, se vilka fina byggnader det här är. Se så massiva stenar och så vacker utsmyckning; är det möjligt att dessa byggnader skall förstöras?” Medan de gick vidare mot Olivberget sade Jesus: ”Ni ser dessa stenar och detta massiva tempel; sannerligen, sannerligen säger jag er: Under dagar som snart är här kommer sten inte att stå kvar på sten; allt skall brytas ned.” Dessa anmärkningar som beskrev det heliga templets förstörelse väckte apostlarnas nyfikenhet där de följde efter bakom Mästaren. De kunde inte föreställa sig att någon annan händelse än världens ände skulle kunna leda till templets fall.

176:0.2 (1912.2) För att undvika de människomassor som färdades längs Kidrondalen mot Getsemane ville Jesus och hans medarbetare klättra en kort bit uppför Olivbergets västra sluttning och sedan följa en stig som ledde över till deras privata läger nära Getsemane och beläget en kort bit ovanför den allmänna lägerplatsen. När de tog av från vägen som ledde vidare till Betania iakttog de templet som lystes upp av den sjunkande solens strålar. Medan de dröjde kvar på berget såg de ljusen i staden tändas och beundrade det upplysta templets skönhet, och där under fullmånens milda sken satte sig Jesus och de tolv ned. Mästaren samtalade med dem, och inom kort ställde Natanael denna fråga: ”Säg oss, Mästare, hur skall vi veta när dessa händelser skall börja ske?”

1. Jerusalems förstörelse

176:1.1 (1912.3) Som svar på Natanaels fråga sade Jesus: ”Ja, jag skall berätta för er om de tider när fördärvets bägare har fyllts av detta folk, när rättvisan plötsligt faller över våra fäders stad. Jag står i begrepp att lämna er; jag beger mig till Fadern. Se upp så att ingen bedrar er efter det att jag har lämnat er, ty mången kommer som befriare och vilseleder många. Var inte oroliga när ni får höra om krig och rykten om krig, ty fastän allt sådant händer betyder det ännu inte slutet för Jerusalem. Låt er inte skrämmas av hungersnöd och jordbävningar. Inte heller bör ni bekymra er när ni överlämnas till civilmyndigheterna och förföljs för evangeliets skull. Ni kommer att uteslutas ur synagogan och kastas i fängelse för min skull, och en del av er kommer att dödas. När ni dras inför härskare och styresmän sker det för att ni skall vittna om er tro och visa hur orubbligt ni håller fast vid rikets evangelium. Och när ni står inför domarna, oroa er inte på förhand för vad ni skall säga, ty anden skall i den stunden lära er vad ni bör svara era motståndare. Under dessa vedermödans dagar skall till och med era egna släktingar, ledda av dem som har avvisat Människosonen, överlämna er till fängelse och död. För en tid kan ni för min skull vara hatade av alla människor, men inte heller under dessa förföljelser skall jag överge er; min ande flyr inte från er. Var tålmodiga! Tvivla inte på att rikets evangelium skall segra över alla fiender och att det till slut skall förkunnas för alla folk.”

176:1.2 (1913.1) Jesus gjorde ett uppehåll medan han såg ned över staden. Mästaren insåg att avvisandet av den andliga messiasuppfattningen, beslutsamheten att envist och blint hålla fast vid idén att den förväntade befriaren hade en materiell mission att fylla, snart skulle föra judarna till en öppen konflikt med de mäktiga romerska arméerna, och att en sådan kraftmätning endast kunde resultera i en slutlig och fullständig förintelse av den judiska nationen. När hans folk förkastade hans andliga utgivning och vägrade att ta emot himlens ljus medan det så barmhärtigt sken på dem avgjorde de därmed sin undergång som ett självständigt folk med en speciell andlig mission på jorden. Även de judiska ledarna erkände senare att det var denna världsliga idé om Messias som direkt ledde till de oroligheter som till slut förorsakade deras undergång.

176:1.3 (1913.2) Eftersom Jerusalem skulle bli den tidiga evangelierörelsens vagga ville Jesus inte att dess lärare och förkunnare skulle förgås i den förfärliga förintelsen av det judiska folket i samband med Jerusalems förstörelse; därför gav han dessa instruktioner till sina anhängare. Jesus hade stor omsorg om att inte vissa av hans lärjungar skulle bli indragna i de snart förestående revolterna och sålunda förgås vid Jerusalems fall.

176:1.4 (1913.3) Sedan frågade Andreas: ”Men Mästare, om den Heliga Staden och templet skall förstöras och du inte är här och leder oss, när skall vi överge Jerusalem?” Jesus sade: ”Ni kan bli kvar i staden efter det att jag har gått bort, även under dessa tider av vedermöda och bitter förföljelse, men när ni slutligen ser Jerusalem omringat av romerska arméer, efter de falska profeternas uppror, då vet ni att dess ödeläggelse är förestående; då måste ni fly till bergen. Låt ingen som är i staden eller dess närhet stanna för att rädda något, och låt inte heller de som är utanför staden våga sig in dit. Då blir bedrövelsen stor, ty dessa dagar hämnas hedningarna. Och sedan ni har övergett staden kommer detta olydiga folk att falla för svärdshugg och föras bort som fångar till alla nationer; och så kommer Jerusalem att trampas ned av hedningarna. Jag varnar er: låt er inte förledas under tiden fram till dess. Om någon kommer till er och säger: ’Se, här är Befriaren’, eller ’Se, där är han’, tro det inte, ty många falska lärare kommer att uppträda och mången kommer att vilseledas; men ni skall inte låta er förledas, ty jag har på förhand sagt er allt detta.”

176:1.5 (1913.4) Apostlarna satt en lång stund tysta i månskenet medan Mästarens häpnadsväckande förutsägelser sjönk in i deras förvirrade sinnen. Och det var i överensstämmelse med just denna varning som praktiskt taget hela gruppen av troende och lärjungar flydde från Jerusalem så snart de romerska trupperna först blev synliga, och gruppen fann en säker skyddsplats norröver i Pella.

176:1.6 (1913.5) Även efter denna klart uttryckta varning tolkade många av Jesu anhängare dessa förutsägelser som en hänvisning till de förändringar som uppenbarligen skulle ske i Jerusalem då Messias återuppträdande skulle leda till att det Nya Jerusalem grundades och att staden utvidgades till att bli världens huvudstad. I sina sinnen sammanknippade dessa judar envetet förintelsen av templet med ”världens ände”. De trodde att detta Nya Jerusalem skulle uppta hela Palestina, att världens ände skulle följas av ett omedelbart framträdande av de ”nya himlarna och den nya jorden”. Det var därför inte så märkligt att Petrus sade: ”Mästare, vi vet att allting försvinner när de nya himlarna och den nya jorden framträder, men hur skall vi veta när du tänker återvända för att sätta allt detta i verket?”

176:1.7 (1914.1) När Jesus hörde detta försjönk han för en stund i sina tankar och sade sedan: ”Ni misstar er ständigt därför att ni alltid försöker foga den nya läran till den gamla. Ni är fast beslutna att missförstå all min undervisning; ni insisterar på att tolka evangeliet i enlighet med era etablerade trosföreställningar. Trots det skall jag försöka upplysa er.”

2. Mästarens andra ankomst

176:2.1 (1914.2) Vid flera tillfällen hade Jesus gjort sådana uttalanden som fick hans åhörare att dra den slutsatsen att även om han inom kort ämnade lämna denna värld skulle han förvisso återvända för att fullborda det himmelska rikets arbete. När den övertygelsen växte hos hans anhängare att han skulle lämna dem, och efter det att han hade gått bort från denna värld, var det endast naturligt att alla troende höll hårt fast vid hans löften om att återvända. Läran om Kristi andra ankomst blev sålunda tidigt en del av de kristnas förkunnelse, och nästan varje senare generation av lärjungar har hängivet trott på denna sanning och med förtröstan sett fram emot att han en dag kommer.

176:2.2 (1914.3) Om nu dessa första lärjungar och apostlarna stod i begrepp att skiljas från sin Mästare och Lärare, hur mycket mer klamrade de sig då inte fast vid hans löfte om att återvända, och de kopplade genast samman den förutsagda förstörelsen av Jerusalem med hans utlovade andra ankomst. De fortfor att tolka hans ord på detta sätt, trots att Mästaren under hela denna kväll då han undervisade dem på Olivberget gjorde sig stort besvär särskilt med att försöka förhindra just ett sådant misstag.

176:2.3 (1914.4) När Jesus fortsatte med att besvara Petrus fråga sade han: ”Varför längtar ni fortfarande efter att få se Människosonen sitta på Davids tron och väntar er att judarnas materiella drömmar skall gå i uppfyllelse? Har jag inte alla dessa år sagt er att mitt rike inte är av denna värld? Allt det som ni nu ser ut över får sitt slut, men det blir samtidigt en ny början från vilken rikets evangelium går ut till hela världen och denna frälsning sprids till alla folk. Och var förvissade om att när detta rike har nått sin fulla mognad skall Fadern inte försumma att ge er en ännu högre uppenbarelse av sanningen och en ännu större uppvisning av rättfärdighet, just så som han redan har utgivit till denna värld först honom som blev mörkrets furste, sedan Adam, som följdes av Melkisedek, och i dessa dagar Människosonen. Och så kommer min Fader att fortsätta att manifestera sin barmhärtighet och visa sin kärlek även till denna mörka och onda värld. Och så kommer även jag, efter det att min Fader har försett mig med all makt och myndighet, fortsättningsvis att följa era levnadsöden och ge vägledning i rikets angelägenheter genom närvaron av min ande, som inom kort skall utgjutas över allt kött. Fastän jag sålunda kommer att vara hos er i anden, lovar jag att också någon gång återvända till denna värld där jag har levt detta köttsliga liv och ernått erfarenheten av att samtidigt ha uppenbarat Gud för människan och lett människan till Gud. Mycket snart måste jag lämna er för att ta itu med det arbete som Fadern har anförtrott i mina händer, men var vid gott mod för jag skall en dag återvända. Under tiden skall min Ande av Sanningen i ett universum trösta och leda er.

176:2.4 (1915.1) ”Ni ser mig nu gestaltad i svaghet och i köttslig form, men när jag återvänder sker det med makt och styrka och i anden. Köttets öga ser Människosonen i köttslig gestalt, men endast andens öga skall se Människosonen förhärligad av Fadern och framträdande på jorden i sitt eget namn.

176:2.5 (1915.2) ”Men tiden för Människosonens återkomst är känd endast i Paradisets rådsförsamlingar; inte ens himlens änglar vet när det skall ske. Ni bör emellertid förstå att när rikets evangelium har förkunnats för hela världen till frälsning för alla folk, och när tidsåldern har nått sin mognad, då sänder Fadern er en utgivning för en ny domperiod, eller också återvänder Människosonen för att avdöma tidsåldern.

176:2.6 (1915.3) ”Och nu, angående Jerusalems vånda och bedrövelse, som jag har talat med er om, så kommer inte ens denna vedermöda generation gå bort förrän mina ord har gått i uppfyllelse; men när det gäller tiden för Människosonens återkomst må ingen i himlen eller på jorden våga uttala sig om. Men ni måste vara visa när det gäller en tidsålders mognad; ni måste vara uppmärksamma för att urskilja tidens tecken. Ni vet att när fikonträdet skjuter nya skott och börjar knoppas, då är sommaren nära. Likaså när världen har gått igenom den långa vintern av materiell sinnesinriktning och ni urskiljer en ny domperiods andliga vår nalkas, bör ni veta att sommartiden för ett nytt besök närmar sig.

176:2.7 (1915.4) ”Men vilken betydelse har denna undervisning som gäller ankomsten av Guds Söner? Inser ni inte att när var och en av er kallas att lägga ned sin livskamp och går genom dödens port, står ni genast inför domen och ansikte mot ansikte med de fakta som hör till en ny domperiod av tjänande i den infinite Faderns eviga plan? Det som hela världen måste möta som ett konkret faktum vid en tidsålders slut, måste ni som individer förvisso möta som en personlig erfarenhet när ni når slutet på ert naturliga liv och därigenom går vidare till att möta de förhållanden och krav som ingår i nästa uppenbarelse av Faderns evigt framåtskridande rike.”

176:2.8 (1915.5) Av alla de föredrag som Mästaren höll för sina apostlar blev inget så förvirrat i deras sinnen som detta vilket hölls denna tisdagskväll på Olivberget och som behandlade de två ämnena Jerusalems förstörelse och hans egen andra ankomst. Därför blev det föga överensstämmelse mellan de senare skrivna redogörelser som byggde på minnena av vad Mästaren hade sagt vid detta mycket speciella tillfälle. När uppteckningarna följaktligen lämnade oskrivet mycket av det som sades den tisdagskvällen, uppkom många traditioner. Mycket tidigt i början av det andra århundradet blev en judisk apokalyptisk skrift om Messias, skriven av en viss Selta som var knuten till kejsar Caligulas hov, upptagen som sådan i Matteusevangeliet, och fogades senare (delvis) till Markus och Lukas uppteckningar. Det var i denna Seltas skrift som liknelsen om de tio brudtärnorna förekom. Ingen annan del av evangelieskrifterna blev någonsin lidande av en sådan förvirrande feltolkning som denna kvälls undervisning. Aposteln Johannes blev dock aldrig sålunda förvirrad.

176:2.9 (1915.6) När dessa tretton män återupptog sin färd mot lägret var de mållösa och gripna av en stark känslospänning. Judas hade slutligen bekräftat sitt beslut att överge sina medarbetare. Det var sent på kvällen när David Sebedaios, Johannes Markus och ett antal av de ledande lärjungarna välkomnade Jesus och de tolv till det nya lägret, men apostlarna ville inte sova. De ville veta mer om Jerusalems förstörelse, Mästarens avfärd och världens ände.

3. Senare diskussion i lägret

176:3.1 (1916.1) När de samlades kring lägerelden, ungefär tjugo av dem, frågade Tomas: ”Eftersom du skall återvända för att slutföra rikets arbete, vilken inställning bör vi ha medan du är borta i Faderns ärenden?” Jesus såg ut över dem i eldskenet och svarade:

176:3.2 (1916.2) ”Och inte heller du, Tomas, förstår vad jag har sagt. Har jag inte hela denna tid lärt dig att din anknytning till riket är andlig och individuell, helt en fråga om personlig erfarenhet i anden genom trosinsikten att du är en son till Gud? Vad mer skall jag säga? Nationers undergång, imperiers sönderfall, förintelsen av icke-troende judar, tidsålderns slut, till och med världens ände, vad angår allt det här den som tror detta evangelium och som har gömt sitt liv i det eviga rikets trygghet? Ni som känner Gud och tror på evangeliet har redan fått försäkran om evigt liv. Eftersom ni har levt ert liv i anden och för Fadern finns det ingenting som allvarligt kan bekymra er. Rikets uppbyggare, officiellt godkända medborgare i de himmelska världarna, skall inte låta sig störas av timliga omvälvningar eller oroas av jordiska omstörtningar. Vad har det för betydelse för er som tror på rikets evangelium om nationer går under, tidsåldrar slutar eller allt synligt faller sönder, eftersom ni vet att ert liv är en gåva av Sonen och att det är evigt tryggat i Fadern? Sedan ni har levt det jordiska livet i tro och burit andens frukter av rättfärdighet i form av kärleksfullt tjänande av era medmänniskor, kan ni med förtröstan se fram mot nästa steg på den eviga levnadsbanan med samma överlevnadstro som har burit er genom ert första och jordiska äventyr i sonskap till Gud.

176:3.3 (1916.3) ”Varje generation av troende bör utföra sitt arbete med tanke på att Människosonen kan tänkas återkomma, precis så som varje enskild troende utför sin livsgärning med tanke på den ofrånkomliga och ständigt förestående naturliga döden. När du en gång genom tron har etablerat dig som en son till Gud behövs ingenting annat för att säkra överlevnaden. Men misstag er inte! Denna överlevnadstro är en levande tro och den frambär allt mer frukter från den gudomliga ande som först väckte tron i människans hjärta. Att ni en gång har tagit emot sonskapet i det himmelska riket räddar er inte om ni medvetet och ihärdigt tillbakavisar de sanningar som gäller den tilltagande andliga fruktgivningen hos Guds köttsliga söner. Ni som tillsammans med mig har skött Faderns angelägenheter på jorden kan även nu överge Guds rike om ni finner att ni inte älskar att tjäna mänskligheten på Faderns sätt.

176:3.4 (1916.4) ”Lyssna till mig som individer och som en generation av troende när jag berättar en liknelse för er: Det fanns en gång en mäktig man som innan han gav sig ut på en lång resa till ett annat land kallade till sig alla sina betrodda tjänare och lät dem ta hand om all sin egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, och så vidare genom hela gruppen av betrodda förvaltare, åt var och en efter hans förmåga; sedan reste han därifrån. När deras herre hade rest iväg började tjänarna arbeta för att göra vinst med den förmögenhet som hade anförtrotts dem. Den som hade fått fem talenter gav sig genast iväg och gjorde affärer med dem, och snart hade han tjänat fem till. På samma sätt tjänade den som hade fått två talenter två till. Och så skaffade alla dessa tjänare vinst åt sin herre, förutom den som fick en enda talent. Han gick iväg för sig själv och grävde en grop i jorden där han gömde sin herres peng. Efter en kort tid kom tjänarnas herre oväntat tillbaka och krävde redovisning av sina förvaltare. Och när de alla hade kallats inför sin herre kom den som hade fått fem talenter med de pengar som hade anförtrotts honom, lämnade fram ytterligare fem talenter och sade: ’Herre, du anförtrodde mig fem talenter att investera, och jag har nöjet att överlämna ytterligare fem talenter som jag har gjort i vinst.’ Och då sade hans herre till honom: ’Väl gjort, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla; jag skall nu anförtro dig mycket att förvalta; gå genast in till glädjen hos din herre.’ Sedan kom den som hade fått två talenter fram och sade: ’Herre du gav mig två talenter; se, jag har tjänat ihop två talenter till.’ Och hans herre sade då till honom: ’Väl gjort, du är en god och trogen tjänare; du har också varit trogen i det lilla, och jag skall nu anförtro dig mycket; stig du in i glädjen hos din herre. Och sedan kom den som hade fått en enda talent för att göra räkenskap. Han steg fram och sade: ’Herre, jag kände dig och insåg att du var en slug man som väntade dig vinster där du inte personligen hade arbetat; därför vågade jag inte riskera något av det som hade anförtrotts mig. Jag gömde din talent i säkerhet i jorden; här har du vad som är ditt.’ Men hans herre svarade: ’Du är en slö och usel förvaltare. Med dina egna ord bekänner du att du visste att jag skulle kräva dig på redovisning med en rimlig vinst, en sådan som dina arbetsamma medtjänare idag har överlämnat. När du visste det borde du därför åtminstone ha lämnat mina pengar till bankirerna, så att jag kunde ha fått mitt eget med ränta när jag kom tillbaka.’ Och sedan sade denne herre till sin överförvaltare: ’Tag ifrån denna odugliga tjänare hans enda talent och ge den åt den som har de tio talenterna.’

176:3.5 (1917.1) ”Var och en som har, han skall få mer, och det i överflöd; men från den som inte har, från honom skall tas också det han har. Ni kan inte stå stilla när det gäller det eviga rikets angelägenheter. Min Fader fordrar att alla hans barn växer till sig i älskvärdhet och i kunskap om sanningen. Ni som känner dessa sanningar måste bära desto mer av andens frukter och visa en växande tillgivenhet för det osjälviska tjänandet av era medtjänare. Och kom ihåg att vad ni gör för en av mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.

176:3.6 (1917.2) ”Och så här borde ni arbeta då ni sköter Faderns angelägenheter, nu och hädanefter, även i evighet. Fortsätt tills jag kommer. Gör troget det som har anförtrotts er, och då är ni redo när döden kallar till räkenskap. Och när ni sålunda har levt till Faderns ära och Sonens tillfredsställelse, skall ni med glädje och allt större fröjd träda in i den eviga tjänsten i det evinnerliga riket.”

176:3.7 (1917.3) Sanningen är levande; Sanningens Ande leder alltid ljusets barn in i nya sfärer av andlig verklighet och gudomligt tjänande. Ni får inte sanning för att kristallisera den i stadgade, trygga och vördade former. Ert uppenbarande av sanning måste så förädlas av passerandet genom er personliga erfarenhet att ny skönhet och faktiska andliga vinningar avslöjas för alla som ser era andliga frukter så att de till följd därav leds till att lovprisa Fadern som är i himlen. Endast de trogna tjänare som på detta sätt växer i kunskap om sanningen, och som därmed utvecklar en förmåga till gudomlig uppskattning av andliga realiteter, kan någonsin hoppas på att ”helt gå in i glädjen hos sin Herre.” Vilken bedrövlig syn att se släkte efter släkte av bekännande efterföljare till Jesus säga om sitt förvaltande av gudomlig sanning: ”Här, Mästare, är den sanning du anförtrodde oss för hundra eller tusen år sedan. Vi har inte förlorat något av den, vi har troget bevarat allt du gav oss, vi har inte låtit några förändringar göras i det som du lärde oss, här är den sanning du gav oss.” Men ett sådant försvar, som rör sig om andlig slöhet, rättfärdigar inte den ofruktsamma sanningsförvaltaren inför Mästaren. I enlighet med den sanning som har anförtrotts i era händer kräver sanningens Mästare redovisning.

176:3.8 (1918.1) I nästa värld ombeds ni att redogöra för era gåvor och ert förvaltarskap i denna värld. Oberoende av om de medfödda förmågorna har varit få eller många måste var och en möta en rättvis och barmhärtig räkenskap. Om gåvorna används endast för själviska syften och ingen tanke ägnas den högre plikten att få ökad skörd av andens frukter, så som de manifesterar sig i allt mer omfattande tjänande av människan och dyrkan av Gud, måste sådana själviska förvaltare acceptera följderna av sitt avsiktliga val.

176:3.9 (1918.2) Hur mycket lik alla själviska dödliga var inte denna trolösa tjänare med den enda talenten när han lade skulden för sin slöhet direkt på sin herre. Hur benägen är inte människan, när hon ställs inför de misslyckanden som hon själv har orsakat, att lägga skulden på andra, ofta på dem som minst förtjänar det!

176:3.10 (1918.3) Den kvällen sade Jesus, när de var på väg till att vila för natten: ”Frikostigt har ni fått ta emot, frikostigt bör ni därför ge av himlens sanning. Och när sanningen ges vidare kommer den att mångfaldigas och uppvisa den frälsande älskvärdhetens tilltagande ljus att lysa, medan ni utdelar den.”

4. Mikaels återkomst

176:4.1 (1918.4) Av all Mästarens undervisning har ingen enskild del blivit så missförstådd som hans löfte att en gång i egen person komma tillbaka till denna värld. Det är inte märkligt att Mikael är intresserad av att någon gång återvända till den planet där han som dödlig i denna värld upplevde sin sjunde och sista utgivning. Det är endast naturligt att tro att Jesus från Nasaret, nu suverän härskare över ett vidsträckt universum, är intresserad av att återvända, inte endast en utan många gånger, till den värld i vilken han levde ett så unikt liv och där han slutligen tillvann sig Faderns utgivning av obegränsad makt och myndighet i sitt universum. Urantia är för evigt en av de sju hemsfärer på vilka Mikael vann överhögheten i sitt universum.

176:4.2 (1918.5) Jesus uttryckte vid talrika tillfällen och för många individer sin avsikt att återvända till denna värld. När hans anhängare vaknade till medvetandet om att deras Mästare inte skulle komma att verka som en världslig befriare, och när de lyssnade till hans förutsägelser om Jerusalems förstörelse och den judiska nationens sönderfall, var det högst naturligt att de började koppla ihop hans utlovade återkomst med dessa katastrofala händelser. Men när de romerska arméerna jämnade Jerusalems murar med marken, förintade templet och skingrade judarna i Judéen, och Mästaren fortfarande inte uppenbarade sig i makt och härlighet började hans anhängare formulera den tro som till slut sammankopplade Kristi andra ankomst med tidsålderns slut, rentav med världens ände.

176:4.3 (1918.6) Jesus lovade göra två saker efter det att han hade stigit upp till Fadern och sedan all makt i himlen och på jorden hade satts i hans händer. För det första lovade han att sända i sitt ställe en annan lärare, Sanningens Ande, till världen; och detta gjorde han på den första pingstdagen. För det andra lovade han definitivt sina anhängare att han en gång personligen skulle återvända till denna värld. Men han sade inte hur, var eller när han igen tänkte besöka denna planet, där han hade upplevt sin utgivning i köttslig gestalt. Vid ett tillfälle antydde han att medan det köttsliga ögat hade sett honom när han levde här i köttslig gestalt, skulle han vid sin återkomst (åtminstone vid ett av hans möjliga besök) kunna ses endast med den andliga trons öga.

176:4.4 (1919.1) Många av oss är benägna att tro att Jesus kommer att återvända till Urantia många gånger under de kommande tidsåldrarna. Vi har inte hans uttryckliga löfte om att göra dessa besök vid flera tillfällen, men det förefaller högst sannolikt att han som bland sina universumtitlar även har beteckningen Urantias Planetprins många gånger kommer att besöka den värld vars erövrande förlänade honom en så enastående titel.

176:4.5 (1919.2) Vi tror helt fullt och fast att Mikael igen kommer i egen person till Urantia, men vi har inte någon som helst uppfattning om när eller på vilket sätt han väljer att komma. Bestäms tidpunkten för hans andra advent till jorden så att den inträffar i samband med den avslutande domen över den nuvarande tidsåldern, antingen med eller utan ett därtill anslutet framträdande av en Administratörson? Kommer han i samband med avslutandet av någon senare tidsålder på Urantia? Kommer han oanmäld som en enskild händelse? Vi vet inte. Endast en sak är vi säkra på, nämligen att när han faktiskt återvänder kommer hela världen sannolikt att veta om det, ty han måste komma som den suprema härskaren över ett universum och inte som en okänd baby i Betlehem. Men om varje öga skall se honom, och om endast andliga ögon skall urskilja hans närvaro, då måste hans ankomst länge uppskjutas.

176:4.6 (1919.3) Det är därför klokt av er att åtskilja Mästarens personliga återkomst till jorden från alla bestämda händelser eller fasta epoker. Vi är säkra på endast en sak: Han har lovat återvända. Vi har ingen uppfattning om när han tänker infria sitt löfte eller i vilket sammanhang. Så vitt vi vet kan han framträda på jorden vilken dag som helst, och det kan hända att han inte kommer förrän tidsålder efter tidsålder har gått och blivit vederbörligen avdömd av hans medarbetande Söner i Paradiskåren.

176:4.7 (1919.4) Mikaels andra advent till jorden är en händelse som har ett oerhört stort känslovärde för både mellanvarelser och människor, men i övrigt har den ingen direkt betydelse för mellanvarelserna och för människorna ingen större praktisk betydelse än den naturliga dödens högst vanliga händelse, vilken så plötsligt kastar den dödliga människan in i den omedelbara omfamningen av den följd av universumhändelser som direkt leder fram till denne samme Jesus, den suveräne härskaren över vårt universum. Ljusets barn är alla bestämda för att se honom, och det har ingen större betydelse huruvida vi beger oss till honom eller om det så råkar sig att han först kommer till oss. Var därför alltid redo att välkomna honom på jorden, liksom han är redo att välkomna er i himlen. Vi ser med förtröstan fram mot hans lysande framträdande, även vid upprepade tillfällen, men vi är helt okunniga om hur, när, eller i vilket sammanhang han kommer att framträda.