Urantiaboken

Kapitel 172

Färden in till Jerusalem

172:0.1 (1878.1) JESUS och apostlarna anlände till Betania kort efter klockan fyra på fredagseftermiddagen den 31 mars år 30 e.Kr.. Lasaros, hans systrar och deras vänner väntade dem. Eftersom så många människor kom varje dag för att tala med Lasaros om hans uppståndelse informerades Jesus om att arrangemang hade vidtagits för honom att ta in hos en troende granne, Simon, som var den lilla byns ledande invånare efter Lasaros fars död.

172:0.2 (1878.2) Den kvällen tog Jesus emot många besökare, och byborna i Betania och Betfage gjorde sitt bästa för att han skulle känna sig välkommen. Fastän mången trodde att Jesus, nu som ett direkt trots mot det judiska rådets dödsdom, skulle gå in i Jerusalem för att utropa sig till judarnas konung, insåg familjen i Betania — Lasaros, Marta och Maria — bättre än andra att Jesus inte var en sådan konung. De hade en vag känsla av att det här kunde vara hans sista besök i Jerusalem och Betania.

172:0.3 (1878.3) Översteprästerna meddelades om att Jesus övernattade i Betania, men de tyckte det var bäst att inte försöka gripa honom bland hans vänner; de beslöt att vänta tills han kom in till Jerusalem. Jesus kände till allt detta men han var majestätiskt lugn. Hans vänner hade aldrig sett honom mer samlad och behagfull. Även apostlarna var förvånade över att han var så oberörd fastän judarnas råd hade uppmanat alla judar att överlämna honom i deras händer. Medan Mästaren sov den natten vakade apostlarna två och två över honom, och många av dem var utrustade med svärd. Tidigt nästa morgon väcktes de av hundratals pilgrimer som kom ut från Jerusalem, även fast det var sabbatsdag, för att träffa Jesus och Lasaros, som han hade uppväckt från de döda.

1. Sabbaten i Betania

172:1.1 (1878.4) Pilgrimer från orter utanför Judéen såväl som de judiska myndigheterna hade alla frågat: ”Vad tror du? Kommer Jesus upp till högtiden?” När folket hörde att Jesus var i Betania var de därför glada, men översteprästerna och fariséerna var något förbryllade. De var nöjda med att ha honom inom området för sin domsrätt, men de var en aning bekymrade över hans djärvhet. De mindes att Lasaros vid hans föregående besök i Betania hade uppväckts från de döda, och Lasaros höll på att bli ett stort problem för Jesu fiender.

172:1.2 (1878.5) Sex dagar före påsken, på kvällen efter sabbaten, samlades hela Betania och Betfage för att fira Jesu ankomst med en offentlig festmåltid i Simons hem. Denna kvällsmåltid arrangerades till både Jesu och Lasaros ära; den erbjöds i trots mot judarnas råd. Marta dirigerade matserveringen. Hennes syster Maria fanns bland de kvinnliga åskådarna, ty det var emot judarnas sed för en kvinna att sitta till bords vid en offentlig bankett. Det judiska rådets agenter var också närvarande, men de vågade inte arrestera Jesus mitt bland hans vänner.

172:1.3 (1879.1) Jesus samtalade med Simon om forna tiders Josua, som var hans namne, och redogjorde för hur Josua och israeliterna hade kommit upp till Jerusalem genom Jeriko. Då Jesus kommenterade legenden om hur Jerikos murar hade rasat sade han: ”Jag bryr mig inte om sådana tegel- och stenmurar, men jag skulle vilja få fördomsfullhetens, självgodhetens och hatets murar att vittra sönder inför denna förkunnelse om Faderns kärlek till alla människor.”

172:1.4 (1879.2) Banketten förlöpte på ett glättigt och normalt sätt utom att apostlarna var ovanligt allvarliga. Jesus var på alldeles särskilt gott humör och hade lekt med barnen ända tills han gick till bords.

172:1.5 (1879.3) Ingenting ovanligt hände förrän nära slutet av festen, då Lasaros syster Maria steg fram från gruppen av kvinnliga åskådare, gick upp till Jesus där han som hedersgäst låg lutad och öppnade ett stort alabasterkrus fyllt av en mycket sällsynt och dyrbar balsam. Sedan hon hade smort Mästarens huvud började hon hälla den på hans fötter samtidigt som hon tog ned sitt hår och torkade dem med det. Hela huset fylldes av doften från smörjelsen, och alla närvarande förvånades över vad Maria hade gjort. Lasaros sade ingenting, men när en del av folket mumlade och visade sin förnärmelse över att en så dyrbar balsam användes på detta sätt, gick Judas Iskariot över till den plats där Andreas låg lutad och sade: ”Varför blev inte denna balsam såld och pengarna utdelade till att mätta de fattiga? Du bör tala med Mästaren så att han ger en skarp tillrättavisning för sådant slöseri.”

172:1.6 (1879.4) Jesus, som visste vad de tänkte och hörde vad de sade, lade sin hand på Marias huvud där hon knäböjde vid hans sida och sade med ett vänligt uttryck i sitt ansikte: ”Låt henne vara, ni alla. Varför gör ni henne ledsen för det här, då ni ser att hon i sitt hjärta har gjort en god gärning? Till er som mumlar och säger att den här balsamen borde ha sålts och pengarna getts till de fattiga, vill jag säga att de fattiga har ni alltid hos er, så att ni närsomhelst det tycks er lämpligt kan hjälpa dem; men jag är inte alltid hos er, ty jag beger mig snart till min Fader. Denna kvinna har länge sparat den här balsamen för begravningen av min kropp, och nu då hon tyckte det var bra att utföra denna smörjelse redan innan min död, skall hon inte förvägras den tillfredsställelsen. När Maria gör detta har hon tillrättavisat er alla, ty med denna gärning bevisar hon sin tro på vad jag har sagt om min död och uppstigningen till min Fader i himlen. Denna kvinna skall inte förebrås för vad hon har gjort denna kväll; snarare säger jag er att varhelst i hela världen där man under kommande tider predikar evangeliet, skall man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

172:1.7 (1879.5) Det var på grund av denna skarpa tillrättavisning, vilken Judas Iskariot tog som en personlig förebråelse, som han nu slutligen beslöt sig för att söka hämnd för sina sårade känslor. Mången gång hade han i sitt undermedvetna hyst sådana idéer, men nu vågade han tänka dessa fördärvliga tankar i sitt öppna och medvetna sinne. Många andra uppmuntrade honom också i denna attityd, ty priset för denna balsam motsvarade en mans lön under ett år — tillräckligt för att skaffa bröd åt fem tusen personer. Men Maria älskade Jesus; hon hade anskaffat denna dyrbara balsam för att med den balsamera hans döda kropp, ty hon trodde hans ord när han på förhand varnade dem att han måste dö, och det kunde inte förnekas henne att ändra sitt sinne och välja att ge denna offergåva till Mästaren medan han ännu levde.

172:1.8 (1879.6) Både Lasaros och Marta visste att Maria länge hade sparat pengar för att köpa detta krus lavendelolja, och de gav sitt hjärtliga samtycke till att hon gjorde enligt sitt hjärtas önskan i en sådan sak, ty de var förmögna och kunde lätt kosta på sig en sådan offergåva.

172:1.9 (1880.1) När översteprästerna fick höra om denna middag för Jesus och Lasaros i Betania började de rådgöra sinsemellan om vad som borde göras åt Lasaros, och snart beslöt de att också Lasaros måste dö. De drog helt riktigt den slutsatsen att det vore lönlöst att ta livet av Jesus om de lät Lasaros, som han hade uppväckt från de döda, fortsätta att leva.

2. Söndagsmorgon med apostlarna

172:2.1 (1880.2) Denna söndagsmorgon samlade Mästaren sina tolv apostlar kring sig i Simons vackra trädgård och gav dem deras slutliga instruktioner innan de gick in i Jerusalem. Han sade till dem att han troligen skulle hålla många anföranden och hålla många föreläsningar innan han återvände till Fadern, men han gav apostlarna rådet att avstå från all offentlig verksamhet under denna påskvistelse i Jerusalem. Han instruerade dem att hålla sig nära honom och att ”vaka och be”. Jesus visste att många av hans apostlar och närmaste anhängare även då bar svärd gömda under sina kläder, men han nämnde ingenting om det.

172:2.2 (1880.3) Instruktionerna denna morgon omfattade en kort återblick på deras verksamhet från dagen för deras ordination nära Kafarnaum fram till denna dag då de gjorde sig redo att gå in till Jerusalem. Apostlarna lyssnade under tystnad; de ställde inga frågor.

172:2.3 (1880.4) Tidigt den morgonen hade David Sebedaios överlämnat till Judas de penningmedel som han hade fått från försäljningen av utrustningen från lägret vid Pella, och Judas i sin tur hade satt större delen av dessa pengar i förvar hos Simon, deras värd, att bevaras till förekommande av de överhängande behov som deras ankomst till Jerusalem kunde tänkas medföra.

172:2.4 (1880.5) Efter konferensen med apostlarna samtalade Jesus med Lasaros och bad honom undvika att offra sitt liv för det judiska rådets hämndlystenhet. Det var i åtlydnad mot denna uppmaning som Lasaros några dagar senare flydde till Filadelfia, då rådets styresmän skickade män för att arrestera honom.

172:2.5 (1880.6) På något sätt anade alla Jesu anhängare den förestående krisen, men de hindrades från att fullt inse hur allvarlig den var av Mästarens ovanliga uppsluppenhet och alldeles särskilt goda humör.

3. Avfärd till Jerusalem

172:3.1 (1880.7) Betania låg drygt tre kilometer från templet, och klockan var halv ett den söndagseftermiddagen när Jesus var färdig att bege sig till Jerusalem. Han hyste en djup tillgivenhet för Betania och dess enkla människor. Nasaret, Kafarnaum och Jerusalem hade avvisat honom, men Betania hade accepterat honom, hade trott på honom. Det var i denna lilla by, där nästan varje man, kvinna och barn var troende, som han valde att utföra sin mäktigaste gärning under sin utgivning på jorden, Lasaros uppväckande från de döda. Han uppväckte inte Lasaros för att byborna skulle tro, utan snarare för att de redan trodde.

172:3.2 (1880.8) Hela morgonen hade Jesus tänkt på sitt intåg i Jerusalem. Hittills hade han alltid försökt undertrycka all offentlig hyllning av honom som Messias, men nu var situationen en annan; han närmade sig slutet på sitt köttsliga livsskede, judarnas råd hade beslutat om hans död, och ingen skada kunde komma av att hans lärjungar fick ge fritt utlopp åt sina känslor, vilket kunde tänkas ske om han beslöt sig för att göra ett formellt och offentligt intåg i staden.

172:3.3 (1881.1) Jesus fattade inte beslutet om att göra detta offentliga intåg i Jerusalem som ett sista försök att vinna folkets gunst eller för att få ett slutligt grepp om makten. Inte heller gjorde han det enbart för att tillfredsställa sina lärjungars och apostlars mänskliga längtan. Jesus hyste inga befängd drömmares illusioner; han visste mycket väl hur hans besök skulle komma att sluta.

172:3.4 (1881.2) Då Mästaren hade beslutat sig för att göra ett offentligt intåg i Jerusalem stötte han på nödvändigheten att välja en lämplig metod för att verkställa ett sådant beslut. Jesus tänkte igenom alla de många mer eller mindre motsägelsefulla så kallade messianska profetiorna, men det föreföll att finnas endast en som alls lämpade sig för honom att följa. De flesta av dessa profetiska uttalanden beskrev en konung, en son och efterträdare till David, en djärv och aggressiv världslig befriare av hela Israel från oket under ett främmande välde. Men det fanns i skrifterna ett ställe som ibland hade ansetts gälla Messias av dem som hade en mer andlig uppfattning om hans mission och som Jesus tänkte att följdriktigt kunde tas som vägledning för hans planerade intåg i Jerusalem. Detta ställe i skrifterna fanns hos Sakarja och lydde: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter; höj jubelrop, du Jerusalems dotter. Se, din konung kommer till dig. Han är rättfärdig och han bringar frälsning. Han kommer som en oansenlig, ridande på en åsna, på ett föl, på en åsninnas föl.”

172:3.5 (1881.3) En krigarkonung tågade alltid in i en stad ridande på en häst. En konung som kom i ett fredligt och vänskapligt uppdrag red alltid in på en åsna. Jesus ville inte komma in i Jerusalem som en man på hästryggen, men han var villig att tåga in fredligt och med god vilja som Människosonen på en åsna.

172:3.6 (1881.4) Jesus hade länge med direkt undervisning försökt inpränta hos sina apostlar att hans rike inte var av denna värld, utan att det var en helt andlig företeelse, men han hade inte lyckats i denna strävan. Vad han således inte hade kunnat göra med en enkel och personlig undervisning ville han nu försöka åstadkomma genom att ty sig till symbolik. Följaktligen kallade Jesus till sig Petrus och Johannes genast efter måltiden vid middagstiden, och sedan han hade bett dem gå över till Betfage, en grannby något vid sidan om huvudvägen och en kort bit nordväst om Betania, sade han vidare: ”Gå till Betfage, och när ni kommer till vägkorsningen finner ni ett åsneföl tjudrat där. Lös fölet och för det tillbaka med er hit. Om någon frågar er varför ni gör så, säg bara: ’Mästaren behöver det.’” När de två apostlarna hade gått till Betfage såsom Mästaren hade bett dem fann de fölet tjudrat nära åsnestoet ute på gatan och nära ett hus vid gatukorsningen. Då Petrus började lösgöra ungåsnan kom ägaren fram och frågade vad de höll på med, och när Petrus svarade så som Jesus hade instruerat dem, sade mannen: ”Om din Mästare är Jesus från Galiléen, så låt honom få fölet.” Sedan återvände de med ungåsnan.

172:3.7 (1881.5) Vid den här tiden hade flera hundra pilgrimer samlats runt Jesus och hans apostlar. Sedan mitten på förmiddagen hade de besökare som färdades förbi på sin väg till påskhögtiden dröjt kvar. Under tiden hade David Sebedaios och några av hans tidigare budbärare tagit till sin sak att skynda ned till Jerusalem där de bland skarorna av besökande pilgrimer kring templet effektivt spred meddelandet att Jesus från Nasaret var på väg att göra ett triumfartat intåg i staden. Följaktligen flockade sig flera tusen av dessa besökare samman för att välkomna denna mycket omtalade profet och undergörare, som en del trodde var Messias. Denna folksamling som kom ut från Jerusalem mötte Jesus och den skara som var på väg in till staden just efter att dessa hade passerat Olivbergets krön och hade börjat nedstigningen mot staden.

172:3.8 (1882.1) När processionen startade från Betania rådde en stor entusiasm bland den festliga skaran av lärjungar, troende och gästande pilgrimer, av vilka många kom från Galiléen och Pereen. Kort innan de gav sig i väg anlände de tolv kvinnorna från den ursprungliga kvinnokåren tillsammans med några av sina medarbetare och förenade sig med denna unika procession när den glatt drog fram mot staden.

172:3.9 (1882.2) Innan de började gå lade tvillingarna Alfaios sina mantlar på åsnan och höll i den medan Mästaren satte sig upp på den. Medan processionen drog fram mot Olivbergets topp kastade människorna i den festliga skaran sina klädesplagg på marken och bröt kvistar från träden nära vägen för att göra en ärematta för åsnan som bar den kunglige Sonen, den utlovade Messias. När den glada skaran kom närmare Jerusalem började människorna sjunga, eller snarare unisont ropa ut, psalmen: ”Hosianna till Davids son; välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden. Välsignat vare det rike som kommer ned från himlen.”

172:3.10 (1882.3) Jesus var lätt om hjärtat och glad till sinnet där de drog fram, tills han kom till Olivbergets krön varifrån staden och tempeltornen blev fullt synliga. Där stannade Mästaren processionen, och en stor tystnad föll över dem alla när de såg hur han grät. När Mästaren såg ut över den väldiga folkmassan som var på väg ut från staden för att välkomna honom sade han med mycken känsla och tårfylld röst: ”O Jerusalem, om du bara hade förstått, även du, åtminstone denna dag som är din, vad som ger dig fred och som du så gärna kunde ha fått! Men nu blir dessa härligheter snart fördolda för dina ögon. Du står i begrepp att avvisa Fredssonen och vända ryggen åt frälsningens evangelium. Det kommer snart en tid då du får se dina fiender gräva en vallgrav runt dig och belägra dig på alla håll. De skall förinta dig så grundligt att inte en sten på sten blir kvar. Och allt detta skall drabba dig därför att du inte förstod att tiden var inne för ditt gudomliga besök. Du står i begrepp att avvisa Guds gåva, och alla människor kommer att avvisa dig.”

172:3.11 (1882.4) När han hade slutat tala började de nedstigningen från Olivberget och förenades snart med skaran av besökare som hade kommit ut från Jerusalem och som viftade med palmkvistar, ropade hosianna och på andra sätt gav uttryck åt glädje och god samhörighet. Mästaren hade inte planerat att dessa människomassor skulle komma ut från Jerusalem för att välkomna dem; det var något som andra hade åstadkommit. Han planerade aldrig någonting som var dramatiskt.

172:3.12 (1882.5) Med bland denna folkmassa som strömmade ut för att välkomna Mästaren fanns också många av fariséerna och av hans andra fiender. De blev så förvirrade av detta plötsliga och oväntade utbrott av folkgunst att de inte vågade arrestera honom av fruktan för att en sådan handling kunde ha fått befolkningen att inleda en öppen revolt. De var mycket rädda för inställningen hos det stora antalet besökare, som hade hört mycket om Jesus och av vilka många trodde på honom.

172:3.13 (1882.6) När folkmassan närmade sig Jerusalem blev den allt mer högljudd i sina uttryck till den grad att några av fariséerna banade sig väg fram till Jesus och sade: ”Lärare, du borde tillrättavisa dina lärjungar och mana dem att uppträda mer anständigt.” Jesus svarade: ”Det är inget fel att dessa barn välkomnar Fredssonen, som översteprästerna har avvisat. Det vore lönlöst att hindra dem, ty om de tiger kommer i stället stenarna vid vägkanten att skrika.”

172:3.14 (1882.7) Fariséerna skyndade vidare före processionen för att igen förena sig med judarnas råd, som då höll möte i templet, och de rapporterade till sina kolleger: ”Se, allt vad vi gör tjänar ingenting till; vi är förbryllade över denne galilé. Människorna har blivit tokiga i honom; om vi inte sätter stopp för dessa olärda, kommer hela världen att följa efter honom.”

172:3.15 (1883.1) Det låg ingen djupare betydelse i detta ytliga och spontana utbrott av folkets entusiasm. Fastän detta välkomnande var glädjefyllt och uppriktigt, betecknade det ingen verklig eller djupt rotad övertygelse i hjärtana på människorna i denna jublande skara. Dessa folkhopar var lika redo att snabbt tillbakavisa Jesus senare under veckan när judarnas råd till slut tog en fast och beslutsam inställning till honom, och när de förlorade sina illusioner — när de insåg att Jesus inte tänkte etablera riket enligt deras länge närda förväntningar.

172:3.16 (1883.2) Men hela staden befann sig i ett tillstånd av mäktig uppväckelse, till den grad att alla frågade: ”Vem är denne man?”, och folkmassan svarade: ”Detta är profeten från Galiléen, Jesus från Nasaret.”

4. Besök runt om i templet

172:4.1 (1883.3) Medan tvillingarna Alfaios förde tillbaka åsnan till dess ägare avskiljde sig Jesus och de tio apostlarna från sina närmaste medarbetare och strövade omkring i templet och tittade på påskförberedelserna. Inga försök gjordes att antasta Jesus emedan judarnas råd storligen fruktade folket, och det var i alla fall en av orsakerna till att Jesus hade låtit folkmassan hylla honom så som de hade gjort. Apostlarna förstod knappast att detta var det enda mänskliga sättet att förhindra Jesu omedelbara arrestering så snart han kom in i staden. Mästaren ville ge Jerusalems invånare, hög som låg, såväl som de tiotusentals påskbesökarna, denna enda och sista chans att höra evangeliet och att, om de så ville, ta emot Fredssonen.

172:4.2 (1883.4) Nu när kvällen närmade sig och folkmassorna började söka sig iväg för att få något att äta blev Jesus och hans närmaste efterföljare ensamma. Vilken märklig dag hade det inte varit! Apostlarna var tankfulla, men mållösa. Aldrig under sina år tillsammans med Jesus hade de sett en sådan dag. En liten stund satte de sig ned vid tempelkistan och såg på när människorna lade ned sina bidrag: de rika lade ned mycket i kistan, och alla gav någonting i enlighet med omfattningen av sina tillgångar. Till sist kom en fattig änka, som var sparsamt klädd, och de såg på när hon kastade ned två skärvar (små kopparslantar) i kistan. Då sade Jesus, som fäste apostlarnas uppmärksamhet vid änkan: ”Lägg väl märke till vad ni just har sett. Den här fattiga änkan lade ned mer än alla andra, ty alla de andra gav som gåva ett obetydligt belopp av sitt överflöd, men denna fattiga kvinna, även fast i nöd, gav allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”

172:4.3 (1883.5) Medan kvällen framskred vandrade de tysta omkring på tempelgårdarna, och efter det att Jesus ännu en gång hade kastat en blick på dessa bekanta ställen och dragit sig till minnes sina känslor i samband med tidigare besök, utan att glömma de tidigaste, sade han: ”Låt oss gå upp till Betania för att vila.” Jesus gick tillsammans med Petrus och Johannes till Simons hem, medan de övriga apostlarna övernattade hos sina vänner i Betania och Betfage.

5. Apostlarnas inställning

172:5.1 (1883.6) När de denna söndagskväll återvände till Betania vandrade Jesus i spetsen. Inte ett ord sades förrän de skiljdes åt efter det att de hade anlänt till Simons hus. Inga andra tolv människor har någonsin upplevt så olika och oförklarliga känslor som de som nu genomströmmade sinnena och själarna hos dessa rikets ambassadörer. De här robusta galiléerna var förvirrade och förbryllade. De visste inte vad de skulle vänta sig härnäst; de var alltför förvånade för att vara särskilt rädda. De visste ingenting om Mästarens planer för nästa dag, och de ställde inga frågor. De gick till sina övernattningsställen, även om de inte sov särskilt mycket, med undantag för tvillingarna. Men de höll inte väpnad vakt över Jesus i Simons hus.

172:5.2 (1884.1) Andreas var grundligt förbryllad, närapå förvirrad. Han var den ende av apostlarna som inte på allvar företog sig att utvärdera den hyllning som hade brutit ut bland människorna. Han var alltför upptagen av tanken på sitt ansvar som ledare för apostlakåren för att allvarligt överväga meningen med eller betydelsen av folkmassans högljudda hosiannarop. Andreas var upptagen av att övervaka några av sina medarbetare, då han var rädd för att de under upphetsningen kunde förledas av sina känslor, i synnerhet Petrus, Jakob, Johannes och Simon Seloten. Hela den dagen och under de närmast följande dagarna ansattes Andreas av allvarliga tvivel, men han sade aldrig något om dessa betänkligheter till sina apostlakamrater. Han var bekymrad över inställningen hos några av de tolv som han visste var beväpnade med svärd; men han kände inte till att hans egen bror Petrus bar ett sådant vapen. Därför gjorde processionen in till Jerusalem ett ganska ytligt intryck på Andreas. Han var alltför upptagen av sina skyldigheter i tjänsten för att påverkas av något annat.

172:5.3 (1884.2) Simon Petrus förlorade till en början nästan helt fattningen av denna manifestation av människornas entusiasm, men han hade nyktrat till ansenligt vid tiden då de återvände till Betania den kvällen. Petrus kunde helt enkelt inte komma till klarhet om vad Mästaren ville. Han var väldigt besviken över att Jesus inte följde upp denna våg av folkgunst med något sorts uttalande. Petrus kunde inte förstå varför Jesus inte talade till folksamlingen när de kom fram till templet, eller åtminstone tillät någon av apostlarna att hålla ett anförande för folkmassan. Petrus var en storartad predikare, och han gillade inte att se en sådan stor, mottaglig och entusiastisk åhörarskara gå till spillo. Han skulle så gärna ha velat predika rikets evangelium för denna väldiga folkhop just där i templet. Mästaren hade emellertid uttryckligen ålagt dem att inte undervisa eller predika medan de var i Jerusalem denna påskvecka. Reaktionen efter den spektakulära processionen in till staden var ödeläggande för Simon Petrus. Fram emot kvällen hade han nyktrat till och var outsägligt sorgsen.

172:5.4 (1884.3) För Jakob Sebedaios var denna söndag en dag av villrådighet och djupgående förvirring. Han kunde inte fatta meningen med det som skedde. Han kunde inte förstå Mästarens syfte med att tillåta denna vilda hyllning och sedan vägra att säga ett ord till människorna när de kom fram till templet. När processionen rörde sig ned för Olivberget mot Jerusalem, i synnerhet när de möttes av de tusentals pilgrimer som strömmade till för att välkomna Mästaren, slets Jakob grymt mellan sina motstridiga känslor av upprymdhet och tillfredsställelse över vad han såg och sin djupgående känsla av rädsla för vad som skulle hända när de nådde fram till templet. Sedan blev han nedslagen och överväldigad av besvikelse när Jesus steg ned från åsnan och utan brådska började vandra omkring på tempelgårdarna. Jakob kunde inte förstå varför man kastade bort ett så storartat tillfälle att förkunna Guds rike. Fram mot kvällen höll en bedrövlig och förfärlig osäkerhet ett stadigt grepp om hans sinne.

172:5.5 (1884.4) Johannes Sebedaios kom i viss mån nära en förståelse av varför Jesus gjorde som han gjorde. Åtminstone förstod han delvis den andliga betydelsen av detta så kallade triumftåg in till Jerusalem. När folksamlingen var på väg mot templet, och när Johannes såg Mästaren sitta där gränsle över ungåsnan, kom han ihåg att han en gång hade hört Mästaren citera ett ställe i skrifterna, ett yttrande av Sakarja, som beskrev hur Messias skulle komma som en fredens man och rida in till Jerusalem på en åsna. När Johannes begrundade detta skriftställe började han förstå den symboliska betydelsen av festtåget denna söndagseftermiddag. Åtminstone förstod han tillräckligt av skriftens betydelse i detta fall för att i någon mån kunna glädja sig åt händelsen och hindra honom från att bli alltför mycket nedslagen av triumftågets skenbara ändamålslöshet. Johannes hade en typ av sinne som hade en naturlig fallenhet för att tänka och känna i symboler.

172:5.6 (1885.1) Filippos kom helt ur balans av att utbrottet kom så plötsligt och så spontant. Han kunde inte samla sina tankar tillräckligt medan de var på väg nedför Olivberget för att komma till någon klar uppfattning om vad hela demonstrationen rörde sig om. På visst sätt njöt han av föreställningen, därför att hans Mästare hedrades. När de nådde fram till templet oroades han av tanken på att Jesus möjligen kunde be honom att förpläga folkmassan, så att Jesu uppförande när han lugnt vände sig bort från folksamlingen, vilket gjorde majoriteten av apostlarna så bittert besvikna, var en stor lättnad för Filippos. Folkmassorna hade ibland varit en stor prövning för proviantmästaren för de tolv. Sedan han hade blivit av med dessa personliga farhågor angående massornas materiella behov förenade sig Filippos med Petrus i att uttrycka sin besvikelse över att ingenting gjordes för att undervisa folksamlingen. Den kvällen började Filippos tänka över dessa upplevelser och var frestad att betvivla hela rikesidén. Han undrade ärligt vad allt detta kunde betyda, men han yppade inte sina tvivel för någon; därtill älskade han Jesus alltför mycket. Han hade stort personligt förtroende för Mästaren.

172:5.7 (1885.2) Frånsett de symboliska och profetiska aspekterna kom Natanael närmast till att förstå varför Mästaren värvade folkligt stöd hos påskpilgrimerna. Innan de nådde templet hade han resonerat sig fram till att utan ett sådant demonstrativt intåg i Jerusalem skulle Jesus ha arresterats av det judiska rådets tjänstemän och kastats i fängelse i samma stund han dristade sig till att komma in i staden. Han var därför inte det minsta överraskad av att Mästaren inte använde sig mer av de hurrande skarorna för något annat ändamål när han väl hade kommit innanför stadens murar och sålunda gjort ett så kraftfullt intryck på de judiska ledarna att de avstod från att genast fängsla honom. Då Natanael förstod den verkliga orsaken till att Mästaren anlände till staden på detta sätt, var han naturligtvis mer samlad där han gick tillsammans med de andra, och mindre upprörd och besviken över Jesu senare uppträdande än de övriga apostlarna. Natanael hade ett stort förtroende för Jesu förståelse av människor samt för hans skarpsinnighet och skicklighet när det gällde att handskas med svåra situationer.

172:5.8 (1885.3) Matteus blev till att börja med svarslös inför detta praktfulla skådespel. Han förstod inte meningen med vad hans ögon såg förrän även han kom ihåg skriftstället hos Sakarja, där profeten hade nämnt jublet i Jerusalem när dess konung hade kommit med frälsning och ridande på en ungåsna. När processionen rörde sig i riktning mot staden och sedan tog av mot templet blev Matteus extatisk. Han var säker på att något alldeles speciellt skulle hända när Mästaren kom fram till templet i spetsen för denna stojande folkmassa. När en av fariséerna hånade Jesus och sade: ”Se hit alla, se vem som kommer här, judarnas konung ridande på en åsna!”, krävde det stor självbehärskning av Matteus att inte gå till handgripligheter. Ingen av de tolv var mer nedslagen den kvällen på vägen tillbaka till Betania. Näst efter Simon Petrus och Simon Seloten upplevde Matteus den största nervspänningen, och när natten kom var han helt utmattad. Men på morgonen var Matteus redan på ganska gott humör; han var trots allt en gladlynt förlorare.

172:5.9 (1886.1) Tomas var den mest förvirrade och förbryllade av alla de tolv. Större delen av tiden följde han bara med, stirrade på hela skådespelet och undrade uppriktigt vad som kunde vara Mästarens motiv till att delta i en sådan säregen demonstration. Djupt inne i sitt hjärta betraktade han hela föreställningen som något barnsligt, om inte rentav dåraktigt. Han hade aldrig sett Jesus göra något liknande, och viste inte hur han skulle förklara hans underliga uppträdande denna söndagseftermiddag. När de hade nått templet hade Tomas kommit till den slutsatsen att syftet med denna folkliga demonstration var att till den grad skrämma judarnas råd så att de inte genast vågade arrestera Mästaren. På vägen tillbaka till Betania tänkte Tomas mycket men sade ingenting. Vid sängdags hade Mästarens klyftiga arrangerande av detta tumultartade intåg i Jerusalem börjat tyckas rätt humoristiskt, och den reaktionen uppmuntrade honom mycket.

172:5.10 (1886.2) Denna söndag började som en storartad dag för Simon Seloten. Han såg framför sig förunderliga gärningar under de närmaste dagarna i Jerusalem, och däri hade han rätt, men Simon drömde om etablerandet av ett nytt nationellt styre för judarna, med Jesus på Davids tron. Simon såg nationalisterna aktiveras så snart riket utropades och sig själv som överbefälhavare för de militära styrkor som samlades i det nya riket. På vägen ned från Olivberget föreställde han sig rentav medlemmarna av judarnas råd och alla deras sympatisörer döda före solnedgången den dagen. Han trodde verkligen att något stort skulle ske. Han var den mest högljudda i hela folkskaran. Vid femtiden den eftermiddagen var han en tyst, krossad och illusionslös apostel. Han återhämtade sig aldrig helt från den nedstämdhet som lade sig över honom till följd av den dagens chock, åtminstone inte förrän länge efter Mästarens uppståndelse.

172:5.11 (1886.3) För tvillingarna Alfaios var det här en perfekt dag. De verkligen njöt av alltsammans hela vägen, och då de inte var närvarande under den tysta promenaden runt om i templet, undgick de mycket av folkresningens antiklimax. De kunde omöjligt förstå apostlarnas nedstämda beteende då de återvände till Betania den kvällen. I tvillingarnas minne framstod denna dag alltid som den då de hade varit närmast himmelen på jorden. Denna dag var den allt tillfredsställande höjdpunkten i hela deras livsskede som apostlar. Minnet av den upprymda stämningen under denna söndagseftermiddag höll dem uppe genom hela tragedin under denna händelserika vecka, ända fram till korsfästelsen. Det var det mest lämpliga intåg tvillingarna kunde tänka sig för en kung; de njöt av varenda minut under hela festtåget. De gillade helt allt vad de såg och vårdade sig länge om minnet därav.

172:5.12 (1886.4) Av alla apostlar var Judas Iskariot den som mest ofördelaktigt påverkades av detta festliga intågande i Jerusalem. Det jäste osämja i hans sinne på grund av Mästarens tillrättavisning föregående dag i samband med att Maria smorde Mästarens fötter vid festen i Simons hus. Judas hade avsmak för hela skådespelet. För honom föreföll det barnsligt, om inte rentav löjligt. När denna hämndlystna apostel betraktade händelserna denna söndagseftermiddag tycktes Jesus påminna honom mer om en clown än om en kung. Han var innerligt förnärmad över hela föreställningen. Han delade synsättet hos grekerna och romarna, vilka såg ned på någon som gick med på att rida på en åsna eller ett åsneföl. Vid tiden då triumftåget hade nått in i staden hade Judas så gott som bestämt sig för att överge hela idén om ett sådant rike. Han hade nästan beslutat sig för att dra sig undan alla sådana farsartade försök att etablera himmelriket. Men sedan tänkte han på Lasaros uppståndelse, och på många andra saker, och beslöt att stanna kvar bland de tolv, åtminstone en dag till. Dessutom bar han på penningpåsen, och han ville inte desertera med apostlarnas penningmedel i sin hand. På vägen tillbaka till Betania den kvällen föreföll hans beteende inte på något sätt märkligt eftersom alla apostlarna var lika nedstämda och tystlåtna.

172:5.13 (1887.1) Judas påverkades oerhört mycket av att hans vänner bland sadducéerna gjorde honom till åtlöje. Ingen annan enskild faktor påverkade honom lika kraftigt, när han slutligen beslöt sig för att överge Jesus och sina apostlafränder som en viss episod som inträffade just då Jesus nådde fram till stadsporten: En framträdande sadducé (en vän till Judas familj) rusade fram till Judas i en anda av muntert spe, dunkade honom i ryggen och sade: ”Varför en så bekymrad min, min gode vän? Upp med humöret! och kom med oss alla då vi hyllar denne Jesus från Nasaret som judarnas konung, när han rider genom Jerusalems portar sittande på en åsna.” Judas hade aldrig ryggat tillbaka för förföljelse, men han kunde inte uthärda detta slags förlöjligande. Med den länge närda känslan av hämndlystnad nu den fatala rädslan för att bli till åtlöje, denna hemska och skrämmande känsla av att skämmas för sin Mästare och sina medapostlar. I sitt hjärta var denna ordinerade ambassadör för riket redan desertör. Det återstod bara för honom att finna någon godtagbar ursäkt för att öppet bryta med Mästaren.