Urantiaboken

Kapitel 159

Dekapolisturen

159:0.1 (1762.1) NÄR Jesus och de tolv anlände till Magadans park fann de att den grupp som väntade på dem bestod av närmare hundra evangelister och lärjungar, inklusive kvinnornas kår, och de var alla redo att omedelbart påbörja undervisnings- och predikoturen till städerna i Dekapolis.

159:0.2 (1762.2) Denna torsdagsmorgon den 18 augusti kallade Mästaren samman sina anhängare och gav anvisningar om att varje apostel skulle ta till följeslagare en av de tolv evangelisterna, och att tillsammans med de övriga evangelisterna skulle de gå ut i tolv grupper för att arbeta i städerna och byarna i Dekapolis. Kvinnornas kår och de övriga lärjungarna beordrade han att stanna hos sig. Jesus anslog fyra veckor för denna rundtur, och instruerade sina anhängare att återvända till Magadan senast fredagen den 16 september. Han lovade att besöka dem ofta under denna tid. Under loppet av denna månad arbetade dessa tolv grupper i Gerasa, Gamala, Hippos, Safon, Gadara, Abila, Edrei, Filadelfia, Heshbon, Dium, Skytopolis och många andra städer. Under hela denna rundtur inträffade inga under i form av helbrägdagörelse eller andra ovanliga händelser.

1. Predikan om förlåtelse

159:1.1 (1762.3) En kväll i Hippos höll Jesus, som svar på en lärjunges fråga, en föreläsning om förlåtelse. Mästaren sade:

159:1.2 (1762.4) ”Om en godhjärtad man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio och ger sig ut och letar efter det som har gått vilse? Och om han är en god herde, håller han inte på och söker efter det vilsegångna fåret tills han hittar det? Och sedan när herden har hittat sitt förlorade får lägger han det över axeln, går hem glad i hågen och ropar till sina vänner och grannar: ’Gläd er med mig, ty jag har hittat mitt får som gick vilse.’ Jag förkunnar att glädjen i himlen är större över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga personer som inte behöver någon omvändelse. Så är det inte heller min himmelske Faders vilja att någon av dessa små går vilse, än mindre att de går förlorade. I er religion kan Gud tänkas ta emot ångerfulla syndare; enligt rikets evangelium går Fadern ut för att hitta dem innan de ens allvarligt har tänkt på att ångra sig.

159:1.3 (1762.5) ”Fadern i himlen älskar sina barn, och därför borde ni lära er att älska varandra. Fadern i himlen förlåter er era synder, därför borde ni lära er att förlåta varandra. Om din broder har gjort orätt mot dig, gå till honom och visa honom med takt och tålamod vari han felar. Och gör allt detta som en angelägenhet endast er emellan. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om din broder inte vill lyssna, om han framhärdar i sitt sätt att fela, gå igen till honom och tag med dig en gemensam vän eller två, så att du sålunda har två eller rentav tre vittnen som kan styrka ditt påstående och konstatera att du har handlat rättvist och barmhärtigt mot din felande broder. Om han nu vägrar att höra dina bröder kan du tala om alltsammans för församlingen, och om han då vägrar att höra brödraförsamlingen, låt då församlingens medlemmar ta till sådana åtgärder som de anser kloka; låt en sådan oregerlig medlem bli utstött ur riket. Medan ni inte må göra anspråk på att sitta till doms över era medmänniskors själar, och medan ni inte får förlåta synder eller på annat sätt drista er till att lägga beslag på de rättigheter som till hör de himmelska härskarornas övervakare, har det däremot anförtrotts åt er att upprätthålla rikets timliga ordning på jorden. Medan ni inte får blanda er i de gudomliga bestämmelserna beträffande evigt liv, är det emellertid er sak att bestämma om de förvaltningsfrågor som berör den timliga välfärden i brödraförsamlingen på jorden. Och vad ni än beslutar i dessa ärenden på jorden, som gäller ordning och lydnad inom församlingen, skall därför beaktas i himlen. Även om ni inte kan avgöra individens evighetsöde, kan ni lagstifta om gruppens beteende, ty där två eller tre av er kommer överens om något av detta och ber mig om det, skall det beviljas er om inte er anhållan är oförenlig med min himmelske Faders vilja. Och allt detta är evigt sant, ty där två eller tre troende är samlade är jag mitt ibland dem.”

159:1.4 (1763.1) Simon Petrus var den apostel som hade ansvaret för dem som arbetade i Hippos, och när han hörde Jesus säga sålunda frågade han: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade Petrus: ”Inte endast sju gånger utan rentav sjuttiosju gånger. Himmelriket kan därför liknas vid en viss kung som ville ha redovisning av sina underordnade. Och när de hade börjat granskningen förde man inför honom en av hans främsta underlydande som erkände att han var skyldig sin kung tio tusen talenter. Denne tjänsteman vid kungens hov anförde nu att han hade råkat i nöd och att han inte hade något att betala skulden med. Och då befallde kungen att hans tillgångar skulle konfiskeras och hans barn säljas för att betala skulden. När denne förnämste tjänare hörde den hårda domen kastade han sig framstupa inför kungen och bönföll honom om barmhärtighet och mera tid med att säga: ’Herre, ha litet mer tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans.’ Och då kungen såg på sin försumlige förvaltare och hans familj rördes han av medlidande. Han gav order om att tjänaren skulle friges och att lånet i sin helhet skulle efterskänkas.

159:1.5 (1763.2) ”Och denne främste tjänare, som sålunda hade fått nåd och förlåtelse av kungen, gick för att sköta sina sysslor och mötte en av sina underställda tjänare som var skyldig honom futtiga hundra denarer. Han fattade tag i honom, grep honom om strupen och sade: ’Betala mig allt vad du är skyldig!’ Och då föll denne medtjänare ned inför den främste tjänaren, bönföll honom och sade: ’Ha bara tålamod med mig, så skall jag snart kunna betala dig.’ Men den förnämste tjänaren ville inte visa sin medtjänare barmhärtighet utan lät sätta honom i fängelse tills skulden skulle vara betald. När de andra tjänarna såg vad som hade hänt, tog de så illa vid sig att de gick och berättade om det för sin herre och mästare, kungen. När kungen fick höra vad hans främste tjänare hade gjort kallade han denne otacksamme och oförsonlige man inför sig och sade: ’Du är en ond och ovärdig tjänare. När du bad om misskund efterskänkte jag villigt hela din skuld. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din frände som jag var mot dig?’ Och kungen var så väldigt arg att han lät fångvakterna ta hand om hans otacksamme överförvaltare och hålla honom kvar tills hela skulden var betald. Och på samma sätt skall min himmelske Fader vara barmhärtigare mot dem som villigt visar sina medmänniskor barmhärtighet. Hur kan ni komma till Gud och be om att hänsyn tas till era brister och fel när ni har för vana att straffa era bröder för att de är skyldiga till samma mänskliga svagheter? Jag säger till er alla: Frikostigt har ni fått ta emot rikets goda gåvor, dela därför frikostigt med er till era medmänniskor på jorden.”

159:1.6 (1764.1) På detta sätt undervisade Jesus om och belyste hur farligt och orättvist det är att själv sitta till doms över sina medmänniskor. Disciplinen måste upprätthållas och rättvisa skipas, men i alla dessa sammanhang borde brödraförsamlingens visdom råda. Jesus gav gruppen, inte individen, den lagstiftande och dömande makten. Inte heller får den makt som har getts åt gruppen utövas som personlig makt. Det finns alltid en fara för att den dom som en individ avkunnar kan förvanskas av fördomar och förvrängas av starka känslor. Det är mer sannolikt att gruppens omdöme avlägsnar faran för och eliminerar orättvisan av en personlig partisk inställning. Jesus sökte alltid att förminska orättvisa, vedergällning och hämnd.

159:1.7 (1764.2) [Användningen av uttrycket sjuttiosju för att belysa barmhärtigheten och fördragsamheten härstammade från skrifterna där det berättas om hur Lemek jublade över sin son Tubal-Kains metallvapen, jämförde dessa överlägsna redskap med sina fienders och utropade: ”Om Kain, utan vapen i hand, fick sjufald hämnd, skall jag nu ta hämnd sju- och sjuttiofalt.”]

2. Den obekante förkunnaren

159:2.1 (1764.3) Jesus vandrade över till Gamala för att besöka Johannes och dem som arbetade tillsammans med honom på den orten. Den kvällen efter mötet för frågor och svar sade Johannes till Jesus: ”Mästare, igår gick jag över till Astarot för att träffa en man som undervisade i ditt namn och rentav påstod att han kunde driva ut djävlar. Men denne man har aldrig varit tillsammans med oss, och inte heller följer han oss; därför förbjöd jag honom att fortsätta.” Då sade Jesus: ”Förbjud honom inte. Ser du inte att rikets evangelium snart skall förkunnas för hela världen? Hur kan du vänta dig att alla som tror evangeliet skall underkasta sig din ledning? Fröjda dig över att vår förkunnelse redan har börjat manifestera sig utanför gränserna för vårt personliga inflytande. Ser du inte, Johannes, att de som påstår sig göra stora ting i mitt namn i sista hand måste understödja vår sak? De kommer förvisso inte att vara de första som talar illa om mig. Min son, i sådana här sammanhang vore det bättre för dig att räkna med att den som inte är emot oss är för oss. Under kommande generationer skall mången som inte är helt värdig göra mångt och mycket märkvärdigt i mitt namn, men jag tänker inte förbjuda dem. Jag säger dig, att även när endast en mugg kallt vatten ges åt en törstig själ, upptecknar min Faders budbärare alltid en sådan kärleksgärning.”

159:2.2 (1764.4) Denna undervisning förbryllade storligen Johannes. Hade han inte hört Mästaren säga: ”Den som inte är med mig är mot mig”? Han insåg inte att Jesus i det fallet talade om människans personliga förhållande till rikets andliga förkunnelse, medan i det andra fallet avsågs de troendes yttre och vittförgrenade sociala relationer som gällde frågor om en viss troendegrupps administrativa kontroll och bestämmanderätt över andra gruppers arbete, vilka till slut skulle bilda den framtida världsomfattande brödraförsamlingen.

159:2.3 (1765.1) Men Johannes berättade ofta om denna erfarenhet i samband med sitt senare arbete till förmån för riket. Det oaktat tog apostlarna ofta anstöt av dem som var djärva nog att undervisa i Mästarens namn. För dem föreföll det alltid opassande att de som aldrig hade suttit vid Jesu fötter skulle undervisa i hans namn.

159:2.4 (1765.2) Denne man som Johannes förbjöd att undervisa och verka i Jesu namn brydde sig inte om apostelns uppmaning. Han fortsatte oberörd sina bemödanden och innan han begav sig vidare till Mesopotamien fostrade han fram en ansenlig skara troende i Kanata. Denne man, Aden, hade börjat tro på Jesus genom vittnesbördet från den sinnessjuke som Jesus botade nära Heresa och som så övertygat trodde att de förment onda andar, som Mästaren drev ut ur honom, gick in i svinhjorden och störtade svinen huvudstupa över klippan till sin undergång.

3. Handledning för lärare och troende

159:3.1 (1765.3) I Edrei där Tomas och hans medarbetare var verksamma tillbringade Jesus ett dygn, och under kvällsdiskussionens gång framförde han de principer som bör vägleda alla som förkunnar sanning och aktivera alla som undervisar i rikets evangelium. Sammanfattat och uttryckt enligt nutida språkbruk lärde Jesus:

159:3.2 (1765.4) ”Respektera alltid människans personlighet. Aldrig bör en rättfärdig sak få främjas med våld; andliga segrar kan vinnas endast med andlig kraft. Detta förständigande mot att använda materiella påverkningsformer avser såväl psykiskt som fysiskt våld. Överväldigande argument och mental överlägsenhet skall inte användas för att tvinga män och kvinnor in i riket. Människans sinne får inte krossas av blotta vikten av logiken eller imponeras på med en listig vältalighet. Fastän känslorna som en faktor i människans beslut inte helt kan elimineras, borde de som vill främja rikets sak inte i sin undervisning direkt vädja till känslorna. Vädja direkt till den gudomliga anden som bor i människans sinne. Vädja inte till rädsla, medlidande eller endast känslosamhet. När ni vädjar till människorna, var ärliga; utöva självkontroll och ådagalägg tillbörlig återhållsamhet; visa vederbörlig respekt för era elevers personlighet. Kom ihåg att jag har sagt: ”Se, jag står vid dörren och knackar, och om någon öppnar så kommer jag in.”

159:3.3 (1765.5) Då ni för människor in i riket, försvaga eller förstör inte deras självrespekt. Medan för mycket självrespekt kan ta död på en lämplig ödmjukhet och leda till högmod, egenkärlek och förmätenhet, leder däremot förlusten av självrespekt ofta till att viljan förlamas. Det är detta evangeliums syfte att återupprätta självrespekten hos dem som har förlorat den och att tygla den hos dem som har den kvar. Gör inte misstaget att enbart fördöma det som är fel i era elevers liv; kom ihåg att också ge riklig erkänsla för det som mest förtjänar att prisas i deras liv. Glöm inte att ingenting kan hindra mig från att återställa självrespekten hos dem som har förlorat den och som verkligen vill återfå den.

159:3.4 (1765.6) Akta er för att såra självrespekten hos skygga och ängsliga själar. Tillåt er inte att vara spydiga på bekostnad av mina enkelsinnade bröder. Var inte cyniska mot mina räddhågade barn. Sysslolöshet är förödande för självrespekten; uppmana därför era bröder att ständigt hålla sig sysselsatta med sina valda uppgifter, och gör allt vad ni kan för att skaffa arbete åt dem som går utan anställning.

159:3.5 (1766.1) Gör er aldrig skyldiga till en sådan ovärdig taktik som att försöka skrämma män och kvinnor in i riket. En kärleksfull far skrämmer inte sina barn till lydnad för hans rättvisa krav.

159:3.6 (1766.2) Någon gång kommer rikets barn att inse att starka känslor av sinnesrörelse inte är detsamma som den gudomliga andens ledning. Att vara starkt och ovanligt påverkad att göra något eller att bege sig någonstans betyder inte nödvändigtvis att sådana impulser är andens ledning i människans inre.

159:3.7 (1766.3) Förvarna alla troende om det konfliktområde som måste genomkorsas av alla som övergår från livet så som det levs i köttet till det högre livet så som det levs i anden. De som lever helt och hållet inom någotdera rike upplever ingen nämnvärd konflikt eller förvirring, men alla är dömda att uppleva större eller mindre osäkerhet under tiden för övergången från den ena levnadsnivån till den andra. När ni träder in i riket kan ni inte undfly dess ansvarsuppgifter eller undvika dess förpliktelser, men kom ihåg: evangeliets ok är skonsamt och sanningens börda är lätt.

159:3.8 (1766.4) Världen är full av hungriga själar som svälter precis vid livets bröd. Människor dör medan de söker efter själva den Gud som lever inom dem. Människor söker med trånande hjärta och trötta fötter efter rikets skatter, fastän de alla finns inom omedelbart räckhåll för den levande tron. Tron är för religionen detsamma som seglen för ett skepp — ett tillskott av kraft, inte en ytterligare börda i livet. Det finns en enda strid för dem som träder in i riket, nämligen att kämpa trons goda kamp. Den troende utkämpar en enda batalj, nämligen mot tvivlet — otron.

159:3.9 (1766.5) När ni predikar rikets evangelium undervisar ni helt enkelt om vänskap med Gud. Och denna samhörighet tilltalar lika väl män som kvinnor, därför att båda finner det som innerligast tillfredsställer deras karakteristiska längtansfulla behov och ideal. Tala om för mina barn att jag inte endast ömmar för deras känslor och har tålamod med deras svagheter, utan att jag även är hänsynslös mot synden och intolerant när det gäller fördärv. Jag är förvisso saktmodig och ödmjuk inför min Fader, men jag är lika skoningslöst obeveklig där jag möter avsiktliga missgärningar och syndfullt uppror mot min himmelske Faders vilja.

159:3.10 (1766.6) Ni skall inte framställa er lärare som en sorgens man. Framtida generationer skall få veta också om vår strålande glädje, överflödande goda vilja och vårt inspirerande goda humör. Vi förkunnar ett budskap om goda nyheter, och dess omvandlande kraft smittar av sig. Vår religion pulserar av nytt liv och nya betydelser. De som accepterar denna förkunnelse fylls av glädje i sina hjärtan och är tvungna att ständigt fröjdas. Växande lycka är alltid erfarenheten hos alla som är övertygade om Gud.

159:3.11 (1766.7) Lär alla troende att undvika att förlita sig på det osäkra stöd som en oäkta medkänsla erbjuder. Man kan inte utveckla en stark karaktär genom att hänge sig åt självmedlidande. Försök ärligt att undvika den bedrägliga inverkan av det som endast är delaktighet i samma misär. Visa er sympati för de tappra och modiga samtidigt som ni låter bli att hysa alltför mycket medlidande med de fega själar som endast halvhjärtat möter livets prövningar. Erbjud inte tröst åt dem som ger efter inför sina svårigheter utan att kämpa. Sympatisera inte med era medmänniskor bara för att de i sin tur måtte sympatisera med er.

159:3.12 (1766.8) När mina barn väl blir medvetna om den visshet som den gudomliga närvaron ger, kommer en sådan tro att vidga sinnet, förädla själen, stärka personligheten, förhöja lyckan, fördjupa andeuppfattningen och öka förmågan att älska och bli älskad.

159:3.13 (1767.1) Undervisa alla troende om att de som träder in i riket inte därmed blir immuna mot tidens olyckor eller vanliga naturkatastrofer. Att tro evangeliet hindrar er inte från att råka i svårigheter, men det garanterar att ni är orädda när svårigheterna kommer över er. Om ni vågar tro på mig och helhjärtat börjar följa mig, skall ni härigenom garanterat beträda den väg som med visshet leder till svårigheter. Jag lovar inte att rädda er undan motgångens djupa vatten, men jag lovar er att vandra tillsammans med er genom dem alla.

159:3.14 (1767.2) Också mycket annat lärde Jesus denna grupp av troende innan de gjorde sig i ordning för nattens sömn. De som hörde dessa ord gömde dem i sina hjärtan och upprepade dem ofta till uppbyggelse för de apostlar och lärjungar som inte var närvarande när de uttalades.

4. Samtalet med Natanael

159:4.1 (1767.3) Sedan vandrade Jesus över till Abila där Natanael och hans medarbetare verkade. Natanael var mycket besvärad av vissa av Jesu uttalanden som föreföll att förringa de erkända hebreiska skrifternas auktoritet. Denna kväll efter den vanliga stunden för frågor och svar tog Natanael därför Jesus åt sidan från de andra och frågade: ”Mästare, kunde du anförtro mig sanningen om skrifterna? Jag lägger märke till att du endast undervisar oss om en del av de heliga skrifterna — den bästa delen, enligt vad jag kan se — och jag sluter mig till att du tillbakavisar rabbinernas läror då de påstår att lagens ord är Guds uttryckliga ord som har funnits hos Gud i himlen redan före Abrahams och Moses tid. Vad är sanningen om skrifterna?” När Jesus hörde sin förbryllade apostels fråga svarade han:

159:4.2 (1767.4) ”Natanael, du har bedömt riktigt; jag betraktar inte skrifterna så som rabbinerna. Jag skall tala med dig om det här på villkor att du inte berättar det vidare för dina bröder, som inte alla är redo att ta emot denna undervisning. Orden i Mose lag och skrifternas läror fanns inte till före Abraham. Först under senare tider har skrifterna sammanställts i den form vi nu har dem. Samtidigt som de innehåller det bästa av det judiska folkets högre tankar och längtan, innehåller de också mycket som är långt ifrån representativt för den himmelske Faderns karaktär och budskap; därför måste jag från bland de bättre lärorna välja ut de sanningar som skall samlas ihop för rikets evangelium.

159:4.3 (1767.5) ”Dessa skrifter är verk av människor; vissa av dem heliga män, andra mindre heliga. Dessa böckers läror företräder de åsikter och den upplysningsgrad som var rådande vid de tiderna för deras uppkomst. Som sanningsuppenbarelse är de sista mer tillförlitliga än de första. Skrifterna är bristfälliga och alltigenom mänskliga till sitt ursprung, men märk väl, de utgör förvisso den bästa samling av religiös visdom och andlig sanning som vid denna tid står att finna någonstans i hela världen.

159:4.4 (1767.6) ”Många av dessa böcker är inte skrivna av de personer vars namn de bär, men det minskar på intet sätt värdet av de sanningar de innehåller. Även om berättelsen om Jona inte var faktisk, även om Jona aldrig hade levt, skulle den djupa sanningen i denna berättelse — Guds kärlek till Ninive och de så kallade hedningarna — ändå inte vara mindre värdefull i alla deras ögon som älskar sina medmänniskor. Skrifterna är heliga därför att de framför de människors tankar och gärningar som sökte Gud och som i dessa skrifter lämnade efter sig uppteckningar om sina högsta tankar om rättfärdighet, sanning och helighet. Skrifterna innehåller mycket, väldigt mycket, som är sant, men i ljuset av din nuvarande undervisning vet du att dessa skrifter också innehåller mycket som ger en felaktig uppfattning om Fadern i himlen, den kärleksfulla Gud som jag har kommit för att uppenbara för alla världar.

159:4.5 (1768.1) ”Natanael, tillåt dig aldrig för ett ögonblick att tro på de ställen i skrifterna som beskriver hur kärlekens Gud befallde dina förfäder att dra ut i strid och slå ihjäl alla sina fiender — män, kvinnor och barn. Sådana uppteckningar är människors, inte särskilt heliga människors, ord; de är inte Guds ord. Skrifterna har alltid återspeglat, och kommer alltid att återspegla, den intellektuella, moraliska och andliga nivån hos sina upphovsmän. Har du inte märkt hur uppfattningarna om Jahve tilltar i skönhet och härlighet allteftersom profeterna gör sina uppteckningar från Samuel till Jesaja? Och du bör komma ihåg att skrifterna är avsedda för religiös undervisning och andlig vägledning. De är varken historikers eller filosofers verk.

159:4.6 (1768.2) ”Mest beklagansvärd är inte endast denna felaktiga idé om skriftsamlingens absoluta fullkomlighet och dess lärors ofelbarhet, utan snarare den förvirrande feltolkning som de traditionsförslavade skriftlärda och fariséerna i Jerusalem har gjort av dessa heliga skrifter. Och nu kommer de att använda både doktrinen om att skrifterna är inspirerade och sina feltolkningar av dem i deras fasta föresats att försöka motstå denna nyare förkunnelse av rikets evangelium. Natanael, glöm aldrig att Fadern aldrig begränsar sanningsuppenbarelsen till någon enda generation eller något enda folk. Mången allvarlig sanningssökare har blivit, och kommer fortsättningsvis att bli, förvirrad och nedslagen av dessa doktriner om skrifternas fullkomlighet.

159:4.7 (1768.3) ”Sanningens auktoritet är själva den ande som bor i dess levande manifestationer, och inte de döda ord som har uttalats av mindre upplysta och förment inspirerade människor under en annan generation. Och även om dessa forna tiders heliga män levde ett inspirerat och av anden fyllt liv, betyder det inte att deras ord var på samma sätt andligen inspirerade. Idag gör vi inga uppteckningar av förkunnelsen om rikets evangelium för att ni inte, när jag är borta, genast skulle bli uppdelade i många olika grupper som tvistar om sanningen till följd av era olika tolkningar av min förkunnelse. För detta släkte är det bäst att vi lever dessa sanningar och avstår från att göra uppteckningar.

159:4.8 (1768.4) ”Lägg väl på minnet mina ord, Natanael: ingenting som människonaturen har rört vid kan anses ofelbart. Gudomlig sanning kan förvisso lysa fram genom människans sinne, men alltid är den endast relativt ren och delvis gudomlig. Den skapade kan åtrå ofelbarheten, men endast Skaparna besitter den.

159:4.9 (1768.5) ”Men det största felet i undervisningen om skrifterna är läran om att de är förseglade mysterie- och visdomsböcker som endast nationens vise vågar tolka. Uppenbarelserna av gudomlig sanning är inte förseglade annat än med människans okunskap, bigotteri och trångsynta intolerans. Skrifternas ljus fördunklas endast av fördomar och förmörkas av vidskepelse. En falsk rädsla för det heliga har hindrat religionen från att skyddas av sunt förnuft. Rädslan för den auktoritet som de heliga skrifterna från det förgångna utövar, hindrar effektivt dagens uppriktiga själar från att ta emot evangeliets nya ljus, det ljus som dessa gudsmedvetna människor i en annan generation så intensivt längtade efter att få se.

159:4.10 (1769.1) ”Men allra sorgligast är det faktum att vissa av dem som undervisar om heligheten i denna traditionalism känner till denna sanning. De förstår mer eller mindre fullständigt dessa begränsningar i skrifterna, men de är moraliska ynkryggar, intellektuellt oärliga. De vet sanningen om de heliga skrifterna, men de föredrar att undanhålla folket sådana störande fakta. Och följaktligen förvrider och förvränger de skrifterna och gör dem till en handbok av förslavande detaljer för det dagliga livet och en auktoritet för icke-andliga saker, i stället för att hänvisa till de heliga skrifterna som en skattkammare för den moraliska visdomen, religiösa inspirationen och andliga undervisningen från tidigare generationers gudsmedvetna människor.

159:4.11 (1769.2) Natanael blev både upplyst och chockerad av Mästarens uttalande. Han begrundade länge detta samtal i djupet av sin själ, men han berättade inte för någon om samtalet förrän efter Jesu himmelsfärd; och även då var han rädd för att delge hela berättelsen om Mästarens undervisning.

5. Jesu religions positiva karaktär

159:5.1 (1769.3) I Filadelfia där Jakob verkade undervisade Jesus lärjungarna om den positiva karaktären som kännetecknade rikets evangelium. När han under loppet av sina uttalanden antydde att vissa delar av skrifterna innehöll mer sanning än andra och uppmanade sina åhörare att nära sina själar med den bästa andliga födan, avbröt Jakob Mästaren och frågade: ”Mästare, vill du vara så vänlig att säga oss hur vi skall kunna välja ut de bättre ställena från skrifterna för vår personliga uppbyggelse?” Jesus svarade: ”Ja Jakob, när ni läser skrifterna, sök då efter sådana evigt sanna och gudomligt sköna lärdomar som till exempel:

159:5.2 (1769.4) ”Skapa i mig, o Gud, ett rent hjärta.

159:5.3 (1769.5) ”Herren är min herde, mig skall inget fattas.

159:5.4 (1769.6) ”Du bör älska din nästa som dig själv.

159:5.5 (1769.7) ”Ty jag, Herren, din Gud, skall hålla din högra hand och säga: var inte rädd, jag skall hjälpa dig.

159:5.6 (1769.8) ”Inte heller skall nationerna lära sig kriga längre.”

159:5.7 (1769.9) Detta illustrerar det sätt på vilket Jesus dag för dag utnyttjade de bästa delarna av de hebreiska skrifterna för undervisning av sina anhängare och för inkluderande i förkunnelsen av det nya evangeliet om riket. Andra religioner hade framfört tanken att Gud är nära människan, men Jesus jämställde Guds omsorg om människan med en kärleksfull fars bekymmer för sina omyndiga barns välfärd, och därefter gjorde han denna undervisning till en hörnsten i sin religion. Sålunda framtvingade läran om Guds faderskap utövandet av broderskap mellan människorna. Att dyrka Gud och att tjäna människan blev kärnan i hans religion. Jesus tog det bästa i den judiska religionen och gav det en värdig inramning i den nya förkunnelsen om rikets evangelium.

159:5.8 (1769.10) Jesus förde den positiva handlingens anda in i den judiska religionens passiva doktriner. I stället för en negativ uppfyllelse av ceremoniella krav uppmanade Jesus dem som accepterade den nya religionen att göra det positiva som den krävde. Jesu religion bestod inte endast i att tro det som evangeliet fordrade, utan att faktiskt göra det. Han lärde inte att kärnan i hans religion var socialt tjänande, utan snarare att socialt tjänande var en av de säkra följdverkningarna hos den som har den sanna religionens ande.

159:5.9 (1770.1) Jesus tvekade inte att ta i användning den bättre delen av en skrift, medan han tillbakavisade den sämre delen. Hans storslagna uppmaning: ”Älska din nästa som dig själv”, tog han från det ställe som lyder: ”Du skall inte hämnas på någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv.” Jesus tog i bruk den positiva delen av detta skriftställe samtidigt som han förkastade den negativa delen. Han motsatte sig även en negativ eller rent passiv form av icke-våld. Han sade: ”När en ovän slår dig på ena kinden, stå inte där stum och passiv utan, med en positiv attityd, vänd också den andra kinden till; dvs. gör det bästa möjliga för att aktivt leda din felande broder bort från ondskans stigar och in på det rättfärdiga livets bättre vägar.” Jesus fordrade att hans anhängare reagerade positivt och energiskt på varje livssituation. Att vända den andra kinden till, eller vilken som helst liknande handling, kräver initiativ, fordrar ett energiskt, aktivt och modigt uttryckande av den troendes personlighet.

159:5.10 (1770.2) Jesus talade inte för utövandet av en negativ resignation inför kränkningar från dem som avsiktligt kunde tänkas utnyttja sådana som inte brukar våld mot ondskan, utan snarare för att hans anhängare skulle vara visa och vakna för att snabbt och positivt kunna reagera med gott för ont i syfte att effektivt kunna övervinna ondska med godhet. Glöm inte att det sant goda ofelbart är mäktigare än det mest fördärvliga onda. Mästaren förkunnade en positiv norm för rättfärdigheten: ”Den som vill vara min lärjunge måste glömma sig själv och i full mån åta sig sina ansvarigheter dagligen för att följa mig.” Och så levde han själv att ”han gick omkring och gjorde gott.” Denna aspekt på evangeliet belystes mycket väl av många liknelser som han senare berättade för sina anhängare. Han uppmanade aldrig sina anhängare att tålmodigt bära sina plikter, utan snarare att med energi och entusiasm i full mån leva upp till sina mänskliga ansvarigheter och gudomliga privilegier i Guds rike.

159:5.11 (1770.3) När Jesus lärde sina apostlar att om någon med orätt tog deras mantel skulle de också erbjuda sitt andra plagg, avsåg han inte så mycket en konkret andra klädnad som idén att göra något positivt för att frälsa missdådaren i stället för att följa det forna rådet att ge igen — ”öga för öga” och så vidare. Jesus avskydde idén att man antingen hämnades eller bara passivt led en orättvisa eller blev offer för den. Vid detta tillfälle lärde han dem de tre sätten att kämpa mot och motarbeta ondskan:

159:5.12 (1770.4) 1. Att löna ont med ont — den positiva men orättfärdiga metoden.

159:5.13 (1770.5) 2. Att lida det onda utan att klaga och utan att göra motstånd — den rent negativa metoden.

159:5.14 (1770.6) 3. Att löna ont med gott, att hävda sin vilja för att bli herre över situationen, att övervinna ondskan med godhet — den positiva och rättfärdiga metoden.

159:5.15 (1770.7) En av apostlarna frågade en gång: ”Mästare, vad borde jag göra om en främling tvingar mig att bära hans packning en mil?” Jesus svarade: ”Sitt inte ned och sucka efter lättnad samtidigt som du tyst förbannar främlingen. Sådana passiva attityder leder inte till rättfärdighet. Om du inte kan komma på något som på ett effektivare sätt är positivt, kan du åtminstone bära packningen en mil till. Det blir förvisso en utmaning för den orättfärdiga och gudlösa främlingen.”

159:5.16 (1770.8) Judarna hade hört om en Gud som ville förlåta syndare som ångrade sig och som ville försöka glömma deras missgärningar, men inte förrän Jesus kom fick människorna höra om en Gud som gick ut för att söka upp förlorade får, en som tog initiativ till att söka efter syndare och som gladde sig när han fann dem villiga att återvända till Faderns hus. Denna positiva not i religionen utsträckte Jesus även till sina böner. Han också omvandlade den negativa gyllene regeln till en positiv uppmaning till mänsklig rättvisa.

159:5.17 (1771.1) I all sin undervisning undvek Jesus ofelbart distraherande detaljer. Han skydde blomsterspråk och undvek att endast poetiskt måla upp en lek med ord. Han hade för vana att lägga in stora betydelser i små uttryck. För att belysa saker och ting vände Jesus på den vanliga betydelsen av många ord och uttryck, sådana som salt, jäsmedel, fiskande och småbarn. Han använde sig mycket effektivt av antitesen, jämförde det ytterst lilla med oändligheten osv. Hans bilder var slående, sådana som ”en blind som leder de blinda”. Men den största styrkan i hans belysande undervisning låg i dess naturlighet. Jesus tog religionens filosofi från himlen ned till jorden. Han beskrev själens väsentliga behov med en ny insikt och en ny förläning av tillgivenhet.

6. Återkomsten till Magadan

159:6.1 (1771.2) Missionen under fyra veckor i Dekapolis var rätt framgångsrik. Hundratals själar upptogs i riket, och apostlarna och evangelisterna fick värdefull erfarenhet av att utföra sitt arbete utan inspirationen av Jesu direkta personliga närvaro.

159:6.2 (1771.3) Fredagen den 16 september samlades hela kåren av arbetare enligt en förhandsöverenskommelse i Magadans park. På sabbatsdagen hölls en rådslag med över hundra troende vid vilken man ingående behandlade de framtida planerna att utvidga rikets arbete. Davids budbärare var närvarande och rapporterade angående de troendes välgång överallt i Judéen, Samarien, Galiléen och angränsande områden.

159:6.3 (1771.4) Få av Jesu anhängare uppskattade vid denna tid till fullo det stora värdet av budbärarkårens tjänster. Budbärarna höll inte endast de troende över hela Palestina i kontakt med varandra och med Jesus och apostlarna, utan under dessa mörka dagar tjänade de också som insamlare av penningmedel, inte endast för Jesu och hans medarbetares uppehälle, utan även för det stöd som de tolv apostlarnas och tolv evangelisternas familjer behövde.

159:6.4 (1771.5) Omkring denna tid flyttade också Abner sin verksamhetsbas från Hebron till Betlehem, och denna senare ort var också högkvarter i Judéen för Davids budbärare. David upprätthöll också en budbärartjänst som fungerade nattetid mellan Jerusalem och Betsaida. Löparna lämnade Jerusalem varje kväll, byttes i Sykar och Skytopolis och kom fram till Betsaida vid frukostdags nästa morgon.

159:6.5 (1771.6) Jesus och hans medarbetare beredde sig nu på att ta en veckas ledighet innan de gjorde sig redo att påbörja det sista skedet av sitt arbete till förmån för riket. Detta var deras sista viloperiod, ty missionen i Pereen utvecklade sig till en prediko- och undervisningskampanj som varade ända fram till deras ankomst till Jerusalem då slutscenerna i Jesu jordiska livsskede började utspelas.