Kapitel 156 - Vistelsen i Tyros och Sidon

   
   Red Jesus Text: | Av    Paragraph Numbers: | Av
UtskriftsversionUtskriftsversionSend by emailSend by email

Urantiaboken

Kapitel 156

Vistelsen i Tyros och Sidon


156:0.1 PÅ FREDAGSEFTERMIDDAGEN den 10 juni anlände Jesus och hans medarbetare till trakten av Sidon, där de tog in hos en förmögen kvinna som hade varit patient på fältsjukhuset i Betsaida vid den tid då Jesu popularitet var som störst bland folket. Evangelisterna och apostlarna härbärgerades hos hennes vänner nära intill och de vilade över sabbatsdagen i dessa vederkvickande omgivningar. De tillbringade närmare två och en halv veckor i Sidon och dess närhet innan de gjorde sig redo för att besöka kuststäderna norröver.

156:0.2 Denna sabbatsdag i juni var allting mycket tyst och stilla. Evangelisterna och apostlarna var helt försjunkna i sina tankar över de föreläsningar om religion som Mästaren hade hållit under deras färd till Sidon. De kunde alla uppskatta något av vad han hade sagt dem, men ingen fattade helt vikten av hans undervisning.

1. Den syriska kvinnan

156:1.1 Nära Karuskas hem, där Mästaren logerade, bodde en syrisk kvinna som hade hört mycket om Jesus som en stor helbrägdagörare och lärare, och denna sabbatseftermiddag kom hon över med sin lilla dotter. Detta barn, som var cirka tolv år, led av allvarliga nervösa störningar som kom till uttryck i kramper och andra plågsamma yttringar.

156:1.2 Jesus hade ålagt sina medarbetare att inte berätta för någon att han vistades i Karuskas hem och förklarat att han ville vila. Medan de hade åtlytt Mästarens instruktioner, hade däremot Karuskas tjänare gått över till denna syriska kvinnas, Noranas, hus för att meddela henne att Jesus logerade hos hennes husmor och uppmanat den bekymrade modern att komma över med sin lidande dotter för att få henne botad. Modern trodde naturligtvis att hennes barn var besatt av en demon, en oren ande.

156:1.3 När Norana anlände med sin dotter förklarade tvillingarna Alfaios genom en tolk att Mästaren vilade och inte kunde störas. Norana svarade då att hon och barnet tänkte stanna precis där tills Mästaren hade vilat färdigt. Petrus försökte också resonera med henne och övertala henne att gå hem. Han förklarade att Jesus var trött av så mycket undervisande och botande, och att Jesus hade kommit till Fenicien för en tid av stillhet och vila. Men det var fåfängt; Norana gav sig inte iväg. På Petrus vädjanden svarade hon endast: ”Jag går ingenstans innan jag har träffat er Mästare. Jag vet att han kan driva ut demonen från mitt barn, och jag ger mig inte av förrän helbrägdagöraren har sett på min dotter.”

156:1.4 Sedan försökte Tomas få kvinnan att avlägsna sig, men också han misslyckades. Till honom sade hon: ”Det är min trosövertygelse att er Mästare kan driva ut den demon som plågar mitt barn. Jag har hört om hans mäktiga gärningar i Galiléen, och jag tror på honom. Vad har hänt med er, hans lärjungar, då ni vill sända bort dem som kommer för att söka hjälp av er Mästare?” När hon hade sagt detta drog sig Tomas tillbaka.

156:1.5 Sedan kom Simon Seloten fram för att förebrå Norana. Simon sade: ”Kvinna, du är en grekisktalande hedning. Du har inte rätt att vänta dig att Mästaren skulle ta det bröd som är avsett för det gynnade husets barn och kasta det åt hundarna.” Men Norana vägrade att ta illa upp av Simons utfall. Hon svarade endast: ”Ja, lärare, jag förstår dina ord. I judarnas ögon är jag endast en hund, men vad er Mästare angår, så är jag en troende hund. Jag är fast besluten att han skall se min dotter, ty jag är övertygad om att om han bara ser på henne så blir hon botad. Och inte ens du, min gode man, skulle väl understå dig att beröva hundarna förmånen att erhålla smulorna som råkar falla från barnens bord.”

156:1.6 Just då fick den lilla flickan ett våldsamt krampanfall inför dem alla, och modern utropade: ”Så, nu kan ni se att mitt barn är besatt av en ond ande. Även om vårt behov inte gör intryck på er, så skulle det vädja till er Mästare, som jag har fått höra älskar alla människor och till och med vågar bota hedningar, när de tror. Ni är inte värda att vara hans lärjungar. Jag tänker inte gå innan mitt barn har blivit botat.”

156:1.7 Jesus, som genom ett öppet fönster hade hört hela denna diskussion, kom nu till deras stora överraskning ut och sade: ”O kvinna, stor är din tro, så stor att jag inte kan undanhålla dig det som du önskar; gå din väg i frid. Din dotter har redan blivit botad.” Och från den stunden var den lilla flickan frisk. När Norana och barnet tog farväl bad Jesus dem alla att inte berätta för någon om denna händelse. Och medan hans medarbetare iakttog hans anmodan, upphörde modern och barnet däremot inte att överallt på den omgivande landsbygden och även i Sidon sprida nyheten om hur flickan hade blivit botad, och därför fann Jesus det tillrådligt att inom några dagar flytta till ett annat logi.

156:1.8 Nästa dag när Jesus undervisade sina apostlar kommenterade han botandet av den syriska kvinnans dotter och sade: ”Och så har det varit hela tiden; ni ser själva hur icke-judarna kan uppbåda en frälsande tro på förkunnelsen om himmelrikets evangelium. Sannerligen, sannerligen säger jag er att Faderns rike skall erövras av icke-judarna om Abrahams barn inte är sinnade att visa tillräckligt stor tro för att inträda däri.”

2. Förkunnelse i Sidon

156:2.1 När Jesus och hans medarbetare kom in till Sidon gick de över en bro, den första bro som många av dem någonsin hade sett. När de vandrade över bron sade Jesus bland annat: ”Denna värld är som en bro; man kan gå över den, men man skall inte tänka sig att bygga sig en bostad på den.”

156:2.2 När de tjugofyra började sitt arbete i Sidon tog Jesus in i ett hem just norr om staden, i det hus som tillhörde Justa och hennes mor Bernice. Jesus undervisade varje morgon de tjugofyra i Justas hem, och de gick ut i Sidon för att undervisa och predika under eftermiddagarna och kvällarna.

156:2.3 Apostlarna och evangelisterna blev mycket uppmuntrade av det sätt på vilket icke-judarna i Sidon tog emot deras budskap. Under deras korta besök kom många nya med i riket. Denna period av omkring sex veckor i Fenicien var en mycket fruktbar tid i arbetet med att vinna själar, men de senare judiska författarna till evangelierna var benägna att endast i förbigående notera det varma mottagande som Jesu förkunnelse fick hos dessa icke-judar just vid den tid då ett så stort antal av hans eget folk var fientligt stämda mot honom.

156:2.4 På många sätt uppskattade dessa icke-judiska troende Jesu förkunnelse mer fullständigt än judarna. Många av dessa grekisktalande syriska fenicier lärde sig inte endast att Jesus var lik Gud, utan även att Gud var lik Jesus. Dessa så kallade hedningar uppnådde en god förståelse för Mästarens undervisning om enhetligheten i denna världs och hela universums lagar. De fattade läran om att Gud är utan anseende till person, ras eller nation, att det inte finns någon favorisering hos den Universelle Fadern, att universum är alltigenom och alltid lagbundet och osvikligt tillförlitligt. Dessa icke-judar var inte rädda för Jesus; de vågade acceptera hans budskap. Under alla tider har människorna inte varit oförmögna att förstå Jesus; de har varit rädda för det.

156:2.5 Jesus gjorde klart för de tjugofyra att han inte hade flytt från Galiléen för att han saknade mod att möta sina fiender. De förstod att han ännu inte var redo för en öppen konflikt med den etablerade religionen och att han inte eftersträvade att bli martyr. Det var under en av dessa sammankomster i Justas hem som Mästaren för första gången sade till sina lärjungar att ”även om himmel och jord skall förgås, skall mina ord av sanning aldrig förgås.”

156:2.6 Temat för Jesu undervisning under vistelsen i Sidon var andligt framåtskridande. Han sade till dem att de inte kunde stå stilla; de måste gå framåt i rättfärdighet eller gå bakåt till ondska och synd. Han uppmanade dem att ”glömma det som hör till det förflutna medan ni tränger framåt för att tillgodogöra er rikets större realiteter.” Han manade dem att inte nöja sig med sin barndom i evangeliet, utan att sträva efter att bli fullvuxna i det gudomliga sonskapet i andens gemenskap och i de troendes samhörighet.

156:2.7 Jesus sade: ”Mina lärjungar måste inte endast sluta göra det som är ont, utan också lära sig att göra det som är gott. Ni måste inte endast renas från all medveten synd, utan även vägra att hysa känslor av skuld. Om ni bekänner era synder är de förlåtna; därför måste ni se till att ingenting tynger ert samvete.”

156:2.8 Jesus uppskattade mycket det fina sinne för humor som dessa icke-judar hade. Det var Noranas, den syriska kvinnans, sinne för humor tillika med hennes stora och uthålliga tro som rörde Mästarens hjärta och vädjade till hans barmhärtighet. Jesus beklagade mycket att hans folk — judarna — i så hög grad saknade humor. Han sade en gång till Tomas: ”Mitt folk tar sig själva allt för mycket på allvar; de är så gott som utan förståelse för humor. Fariséernas betungande religion kunde aldrig ha uppkommit bland ett folk med sinne för humor. De är inte heller konsekventa; de silar mygg och sväljer kameler.”

3. Färden upp längs kusten

156:3.1 Tisdagen den 28 juni lämnade Mästaren och hans medarbetare Sidon och vandrade upp längs kusten till Porfyreon och Heldua. De togs väl emot av icke-judarna, och riket fick många nya medborgare under denna vecka av undervisning och predikande. Apostlarna predikade i Porfyreon och evangelisterna undervisade i Heldua. Medan de tjugofyra på detta sätt var engagerade i sitt arbete lämnade Jesus dem i tre eller fyra dagar och besökte kuststaden Beirut, där han hälsade på en syrier som hette Malach, som var troende och som hade varit i Betsaida året innan.

156:3.2 Onsdagen den 6 juli återvände de alla till Sidon och stannade i Justas hem till söndagsmorgonen, då de gav sig iväg mot Tyros. De vandrade söderut längs kusten via Sarepta och kom till Tyros måndagen den 11 juli. Vid denna tid höll apostlarna och evangelisterna på att bli vana vid att arbeta bland dessa så kallade hedningar, vilka i verkligheten främst härstammade från de tidigare kananeiska stammarna av ännu äldre semitiskt ursprung. Alla dessa folk talade grekiska. Det var en stor överraskning för apostlarna och evangelisterna att observera hur ivriga dessa icke-judar var att höra evangeliet och att se hur redo många av dem var att tro.

4. I Tyros

156:4.1 Från den 11 till den 24 juli undervisade de i Tyros. Varje apostel tog med sig en av evangelisterna, och sålunda undervisade och predikade de parvis i alla delar av Tyros och dess omgivningar. Den mångspråkiga befolkningen i denna livliga hamnstad hörde dem gärna, och många döptes till rikets yttre gemenskap. Jesus hade sin operationsbas i hemmet hos en jude som hette Josef, en troende som bodde fem till sex kilometer söder om Tyros, inte långt från Hirams grav; Hiram var stadsstaten Tyros kung under Davids och Salomons tid.

156:4.2 Under denna tvåveckorsperiod gick apostlarna och evangelisterna dagligen in till Tyros längs Alexanders vågbrytare för att hålla små möten, och varje kväll återvände de flesta av dem till lägret vid Josefs hus söder om staden. Varje dag kom troende ut från staden för att samtala med Jesus på hans viloställe. Mästaren talade endast en gång i Tyros, på eftermiddagen den 20 juli, då han undervisade de troende om Faderns kärlek till hela mänskligheten och om Sonens mission att uppenbara Fadern för alla människosläkten. Det fanns ett så stort intresse för rikets evangelium bland dessa icke-judar, att dörrarna till Melkarts tempel vid detta tillfälle öppnades för honom, och det är intressant att notera att en kristen kyrka under senare år byggdes just på den plats där detta forntida tempel stod.

156:4.3 Många av ledarna för purpurframställningen i Tyros hörde till dem som trodde på riket. Detta färgämne hade gjort Tyros och Sidon berömda över hela världen och i hög grad bidragit till deras världsomfattande handel och till den rikedom som därav följde. När tillgången på dessa sjödjur, vilka var källan till detta färgämne, kort därefter började minska gav sig dessa färgtillverkare ut för att söka efter nya ställen där de kunde hitta dessa havssnäckor. När de sålunda utvandrade till jordens alla hörn förde de med sig budskapet om Guds faderskap och människornas broderskap — rikets evangelium.

5. Jesus undervisar i Tyros

156:5.1 När Jesus denna onsdagseftermiddag höll sitt anförande berättade han först för sina anhängare historien om den vita liljan som lyfter sitt rena och snövita huvud högt upp i solskenet samtidigt som den har sina rötter i gyttjan och dyngan i det mörka jordlagret nedanför. ”Likaledes”, sade han, ”kan den dödliga människan, fastän hon har rötterna till sitt ursprung och sin varelse i människonaturens djuriska jordlager, genom tro lyfta sin andliga natur upp i den himmelska sanningens solsken och faktiskt bära andens ädla frukter.”

156:5.2 Det var under denna samma predikan som Jesus för första och enda gången använde en liknelse som hade att göra med hans eget yrke — timmermannens. Under sin uppmaning att ”lägga en stadig grund för utvecklingen av en ädel karaktär av andliga gåvor”, sade han: ”För att bära andens frukter måste ni födas av anden. Ni måste undervisas av anden och ledas av anden om ni vill leva ett andefyllt liv bland era medmänniskor. Men gör inte samma misstag som den enfaldige timmerman som slösar värdefull tid på att bila, mäta och jämna sitt maskätna och inuti ruttna timmer och sedan, efter att ha lagt ned all sin möda på denna murkna bjälke, måste kassera den som oduglig till att bli del av grunden i den byggnad som han vill uppföra så att den motstår tidens och stormens angrepp. Må var och en förvissa sig om att karaktärens intellektuella och moraliska grundvalar är sådana att de ger tillräckligt med stöd för överbyggnaden i form av den vidgande och förädlande andliga naturen, som sedan skall omvandla sinnet och därefter tillsammans med detta nyskapade sinne skall åstadkomma utvecklandet av en själ med en odödlig bestämmelse. Er andliga natur — den gemensamt skapade själen — är en levande tillväxt, men individens sinne och moral är den jordmån varifrån dessa högre manifestationer av mänsklig utveckling och gudomlig bestämmelse måste spira upp. Jordmånen för den evolverande själen är mänsklig och materiell, men ödesbestämmelsen för denna sinnets och andens gemensamma skapelse är andlig och gudomlig.”

156:5.3 På kvällen samma dag ställde Natanael en fråga till Jesus: ”Varför ber vi att Gud inte skall inleda oss i frestelse, när vi från din uppenbarelse om Fadern mycket väl vet att han aldrig gör något sådant?” Jesus svarade Natanael:

156:5.4 ”Det är inte märkligt att du ställer sådana frågor med tanke på att du börjar känna Fadern så som jag känner honom och inte så som de tidiga hebreiska profeterna så dunkelt såg honom. Du känner till hur våra förfäder var benägna att se Gud i nästan allt som hände. De sökte se Guds hand i alla naturliga företeelser och i varje ovanlig händelse som människan upplevde. De förknippade Gud med både gott och ont. De trodde att han bevekte Moses hjärta och förhärdade faraos hjärta. När människan hade ett starkt behov av att göra något, gott eller ont, hade hon för vana att förklara dessa ovanliga känslostämningar med att säga: ’Herren talade till mig och sade: gör si och så, eller gå hit eller dit.’ Eftersom människorna så ofta och så häftigt råkade i frestelse, blev det följaktligen en vana hos våra förfäder att tro att Gud ledde dem dit för att pröva, straffa eller stärka dem. Men du vet sannerligen bättre. Du vet att människorna alltför ofta inleds i frestelse drivna av sin egen själviskhet och sporrade av sin djuriska natur. När du på detta sätt frestas uppmanar jag dig att, samtidigt som du ärligt och uppriktigt erkänner frestelsen för just vad den är, intelligent omdirigera andens, sinnets och kroppens energier, som söker sig utlopp, in i högre kanaler och mot mer idealistiska mål. På detta sätt kan du omvandla dina frestelser till människans högsta former av upplyftande verksamhet, samtidigt som du nästan helt undviker dessa härjande och försvagande konflikter mellan den djuriska och den andliga naturen.

156:5.5 ”Men låt mig varna er för dåraktigheten i företaget att övervinna frestelsen genom att enbart med den mänskliga viljekraften försöka ersätta ett begär med ett annat och förment högrestående begär. För att verkligen övervinna frestelserna från den smärre och lägrestående naturen måste ni komma till ett läge av andligt övertag, där ni verkligen och definitivt har utvecklat ett intresse för och kärlek till de högre och mer idealistiska former av beteende som ert sinne vill sätta i stället för dessa lägre och mindre idealistiska beteendemönster vilka ni uppfattar som frestelser. På detta sätt befrias ni genom andlig omvandling i stället för att allt mer tyngas av ett förrädiskt undertryckande av mänskliga begär. Det gamla och mindervärda glöms bort i kärleken till det nya och värdefullare. Det vackra segrar alltid över det fula i hjärtat på alla som är upplysta av kärlek till sanningen. Det finns en väldig kraft i den utdrivande energi som en ny andlig tillgivenhet för med sig. Och igen säger jag till er: låt inte det onda vinna över er, utan besegra det onda med det goda.”

156:5.6 Långt in på natten fortsatte apostlarna och evangelisterna att ställa frågor, och från de många svaren vill vi presentera följande tankar, omformulerade enligt modernt språkbruk:

156:5.7 Stark ärelystnad, intelligent omdöme och mogen visdom är väsentliga för materiell framgång. Ledarskap är beroende av naturlig förmåga, omdöme, viljestyrka och beslutsamhet. Den andliga bestämmelsen är beroende av tro, kärlek och hängivelse för sanningen — hunger och törst efter rättfärdighet — en helhjärtad önskan att finna Gud och att vara honom lik.

156:5.8 Låt er inte nedslås av upptäckten att ni är människor. Människonaturen må tendera till det onda, men den är inte medfött syndig. Bli inte modfällda av att ni inte kan glömma en del av era beklagansvärda erfarenheter. De misstag som ni inte lyckas glömma i tiden skall glömmas i evigheten. Lätta er själs bördor genom att snabbt lägga er till med en långsiktig syn på er bestämmelse, en utvidgning av er levnadsbana i universum.

156:5.9 Begå inte misstaget att uppskatta själens värde enligt sinnets ofullständigheter eller kroppens begär. Döm inte själen och bedöm inte heller dess bestämmelse på basis av en enda olycklig händelse i människans liv. Er andliga bestämmelse betingas endast av er andliga längtan och era andliga motiv.

156:5.10 Religion är en uteslutande andlig erfarenhet i en gudsmedveten människas evolverande odödliga själ, men moralisk styrka och andlig energi är mäktiga krafter som kan utnyttjas för att handskas med svåra sociala situationer och för att lösa invecklade ekonomiska problem. Dessa moraliska och andliga gåvor gör människolivets alla nivåer rikare och mer meningsfulla.

156:5.11 Ni får räkna med att leva ett inskränkt och torftigt liv om ni lär er att älska endast dem som älskar er. Den mänskliga kärleken må förvisso vara ömsesidig, men den gudomliga kärleken är utåtriktad i all sin strävan efter uppfyllelse. Ju mindre kärlek det finns i en skapad varelses natur desto större är behovet av kärlek, och desto mer söker den gudomliga kärleken fylla detta behov. Kärleken är aldrig egennyttig, och man kan inte utge den till sig själv. Den gudomliga kärleken kan inte inneslutas i en själv; den måste utges osjälviskt.

156:5.12 De som tror på riket borde ha en obetingad tillit till, av hela sin själ tro på, att rättfärdigheten säkert segrar. Rikets uppbyggare får inte tvivla på att evangeliet om den eviga frälsningen är sant. De troende måste allt mer lära sig att stiga åt sidan från livets jäkt — fly den materiella tillvarons oro — medan de vederkvicker själen, inspirerar sinnet och förnyar anden genom andäktig trosgemenskap.

156:5.13 Gudsmedvetna individer blir inte modfällda av motgångar eller nedslagna av besvikelser. De troende är immuna mot depression som följd av rent materiella omvälvningar. De som lever i anden störs inte av den materiella världens händelser. De som är kandidater för evigt liv tillämpar en stärkande och uppbyggande metod för att möta alla jordelivets skiften och trakasserier. För varje dag som en sant troende lever, finner hon det lättare att göra vad rätt och riktigt är.

156:5.14 Att leva andligt ökar avsevärt den sanna självrespekten. Men självrespekt är inte självbeundran. Självrespekten är alltid samordnad med kärleken till och omsorgen om ens medmänniskor. Man kan inte respektera sig själv mer än man älskar sin nästa; det ena mäter kapaciteten hos det andra.

156:5.15 Med tiden blir varje sant troende skickligare i att locka sina medmänniskor till att älska den eviga sanningen. Är du idag rådigare än igår att visa godheten för mänskligheten? Är du detta år bättre på att rekommendera rättfärdighet än du var förra året? Blir du allt mer artistisk i ditt sätt att leda hungriga själar till det andliga riket?

156:5.16 Är dina ideal tillräckligt höga för att säkra din eviga frälsning, samtidigt som dina idéer är så praktiska att de gör dig till en nyttig medborgare som kan verka på jorden tillsammans med dina dödliga medmänniskor? I anden har ni ert medborgarskap i himlen. I er köttsliga gestalt är ni fortfarande medborgare i de jordiska rikena. Giv åt kejsarna det som är materiellt, och åt Gud det som är andligt.

156:5.17 Måttet på din evolverande själs andliga kapacitet är din tro på sanningen och din kärlek till människan, men måttet på din mänskliga karaktärsstyrka är din förmåga att låta bli att hysa agg och din kapacitet att stå emot grubbel inför djup sorg. Nederlaget är den sanningsenliga spegel i vilken du ärligt kan se ditt verkliga jag.

156:5.18 När ni blir äldre till åren och mer erfarna i rikets angelägenheter, blir ni då mer taktfulla i att handskas med besvärliga dödliga och mer toleranta i att komma till rätta med envisa medarbetare? Taktfullheten är stödjepunkten för den sociala hävstångsverkan, och tolerans är kännemärket för en stor själ. Om ni har dessa sällsynta och förtjusande gåvor blir ni med tiden mer alerta och skickliga i era värdiga strävanden att undvika alla onödiga sociala missförstånd. Sådana visa själar kan undvika mycket av de besvärligheter som säkerligen kommer dem till del som lider av bristande emotionell anpassning, de som vägrar att växa upp och de som vägrar att åldras med värdighet.

156:5.19 Undvik oärlighet och ojusthet i alla era strävanden att predika sanning och förkunna evangelium. Sök inget oförtjänt erkännande och längta inte efter oförtjänt medkänsla. Tag villigt emot kärlek både från gudomliga och mänskliga källor, oberoende av era förtjänster, och återgälda villigt kärleken. Men i allt annat som gäller ära och upphöjelse, sök endast det som ärligt tillhör er.

156:5.20 Den gudsmedvetne dödlige är säker på frälsningen, han är orädd för livet, han är ärlig och konsekvent. Han vet hur han modigt uthärdar ofrånkomligt lidande. Han klagar inte när han möter oundvikliga vedermödor.

156:5.21 Den sant troende tröttas inte i sitt välgörande bara för att han möter motstånd. Svårigheter skärper ivern hos den som älskar sanningen, medan hinder endast utmanar rikets oförskräckta uppbyggare till större ansträngningar.

156:5.22 Även mycket annat lärde Jesus dem innan de gjorde sig redo för att lämna Tyros.

156:5.23 Dagen innan Jesus lämnade Tyros för att vandra tillbaka till trakten av Galileiska sjön, kallade han samman sina medarbetare och anvisade de tolv evangelisterna att gå tillbaka längs en annan väg än den som han och de tolv apostlarna skulle ta. Och efter att evangelisterna lämnade Jesus här, var de aldrig igen lika nära associerade med honom.

6. Återfärden från Fenicien

156:6.1 Vid middagstiden söndagen den 24 juli lämnade Jesus och de tolv Josefs hem söder om Tyros och vandrade ned längs kusten till Ptolemais. Här stannade de i en dag och talade tröstande ord till ett sällskap av troende som bodde där. Petrus predikade för dem på kvällen den 25 juli.

156:6.2 På tisdagen lämnade de Ptolemais och gick längs vägen till Tiberias österut inåt landet till närheten av Jotapata. Onsdagen stannade de i Jotapata och undervisade de troende ytterligare om det som gällde riket. På torsdagen lämnade de Jotapata och vandrade norrut längs karavanvägen mellan Nasaret och Libanonberget via Rama till byn Sebulun. De höll möten i Rama på fredagen och stannade över sabbaten. De nådde Sebulun söndagen den 31 juli, höll ett möte den kvällen och vandrade vidare nästa morgon.

156:6.3 När de lämnade Sebulun färdades de vidare till korsningen med vägen mellan Magdala och Sidon nära Gishala, och därifrån vandrade de till Gennesaret vid västra stranden av Galileiska sjön, söder om Kafarnaum, där de hade stämt möte med David Sebedaios och där de avsåg att rådgöra om nästa drag i arbetet med att predika rikets evangelium.

156:6.4 Under ett kort möte med David fick de veta att många av ledarna då var samlade på den motsatta sidan av sjön nära Gerasa, och således, samma kväll, tog en båt dem över dit. En dag vilade de lugnt i bergskullarna och gick nästa dag till parken i närheten, där Mästaren en gång förplägade fem tusen människor. Här vilade de i tre dagar och höll dagliga möten, i vilka deltog omkring femtio män och kvinnor, återstoden av den en gång talrika samlingen av troende i Kafarnaum och dess omgivningar.

156:6.5 Medan Jesus var borta från Kafarnaum och Galiléen, under den tid han vistades i Fenicien, räknade hans fiender med att hela rörelsen hade brutits upp och drog den slutsatsen att den hast med vilken Jesus hade dragit sig tillbaka visade att han var grundligt skrämd och att han sannolikt aldrig skulle återvända och besvära dem. Allt aktivt motstånd mot hans förkunnelse hade så gott som upphört. De troende började än en gång hålla offentliga möten, och det förekom en långsam men effektiv konsolidering av de prövade och sanna överlevande från det stora sållande som de evangelietroende just hade genomgått.

156:6.6 Filippus, Herodes bror, hade halvhjärtat börjat tro på Jesus och sände bud att Mästaren var fri att leva och arbeta inom hans förvaltningsområde.

156:6.7 Befallningen att stänga alla judiska synagogor för Jesu och alla hans anhängares förkunnelse hade inverkat ogynnsamt på de skriftlärda och fariséerna. Omedelbart efter det att Jesus hade dragit sig tillbaka från sin ställning som ett tvisteämne inträffade en motreaktion bland hela det judiska folket. Ett allmänt missnöje riktade sig mot fariséerna och det judiska rådets ledare i Jerusalem. Många av synagogornas föreståndare började i smyg öppna sina synagogor för Abner och hans medarbetare och hävdade att dessa lärare var anhängare till Johannes och inte Jesu lärjungar.

156:6.8 Även Herodes Antipas erfor en sinnesförändring, och då han fick veta att Jesus vistades på andra sidan sjön inom hans bror Filippus område, sände han bud till Jesus att medan han hade undertecknat häktningstillstånd för hans arrestering i Galiléen, så hade han däremot inte bemyndigat hans arrestering i Pereen. På detta sätt antydde han att Jesus inte skulle antastas om han stannade utanför Galiléen, och han meddelade även judarna i Jerusalem om detta beslut.

156:6.9 Sådan var situationen omkring den 1 augusti år 29 e.Kr. när Mästaren återvände från missionen i Fenicien och började organisera om sina skingrade, prövade och glesnade styrkor för det sista och händelserika året av sitt uppdrag på jorden.

156:6.10 Stridsfrågorna är klart formulerade när Mästaren och hans medarbetare gör sig redo att förkunna en ny religion, religionen om den levande Gudens ande som bor i människornas sinne.


Foundation Info

UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantia Foundation, 533 W. Diversey Parkway, Chicago, IL 60614, USA
Tel: +1-773-525-3319; Fax: +1-773-525-7739
© Urantia Foundation. All rights reserved