Urantiaboken

Kapitel 141

Den offentliga verksamheten inleds

141:0.1 (1587.1) PÅ VECKANS första dag, den 19 januari år 27 e.Kr., gjorde sig Jesus och de tolv apostlarna redo att ge sig av från sin operationsbas i Betsaida. De tolv visste inget om Mästarens planer utom att de var på väg till Jerusalem för att fira påsken i april och att avsikten var att färdas via Jordandalen. De kom inte iväg från Sebedaios hus förrän nära middagen emedan apostlarnas familjer och andra lärjungar hade kommit för att ta farväl och önska dem lycka till i det nya arbete som de snart skulle påbörja.

141:0.2 (1587.2) Just innan de skulle ge sig på väg märkte apostlarna att Mästaren saknades, och Andreas gick ut för att söka efter honom. Efter ett kort sökande fann han Jesus i en båt nere vid stranden där han satt och grät. De tolv hade ofta sett sin Mästare när han såg ut att sörja, och de hade iakttagit de korta perioder då han var allvarligt försjunken i sina tankar, men ingen av dem hade någonsin sett honom gråta. Andreas var något överraskad av att se Mästaren på detta sätt upprörd kort före deras avfärd till Jerusalem, och han dristade sig till att närma sig Jesus och frågade: ”Mästare, varför gråter du på denna stora dag då vi skall bege oss till Jerusalem för att förkunna Faderns rike? Vem av oss har sårat dig?” Jesus svarade Andreas medan han gick tillbaka med honom för att förena sig med de tolv: ”Ingen av er har gjort mig sorgsen. Jag är bedrövad endast därför att ingen av min far Josefs familj har kommit ihåg att komma över hit för att önska oss lycka på färden.” Vid denna tid var Rut på besök hos sin bror Josef i Nasaret. De övriga medlemmarna av hans familj hölls borta av stolthet, besvikelse, missförstånd och småsint harm som följd av sårade känslor.

1. Avfärden från Galiléen

141:1.1 (1587.3) Kafarnaum låg inte långt från Tiberias, och ryktet om Jesus hade redan börjat sprida sig över hela Galiléen och även till områden längre bort. Jesus visste att Herodes snart skulle börja lägga märke till hans arbete. Därför tyckte han att det var bäst att färdas söderut och in i Judéen med sina apostlar. Ett sällskap om över hundra troende ville färdas med dem, men Jesus talade till dem och bad dem enträget att inte följa med apostlagruppen på dess väg ned längs Jordanfloden. Fastän de gick med på att stanna kvar följde många av dem inom några dagar efter Mästaren.

141:1.2 (1587.4) Den första dagen färdades Jesus och apostlarna endast så långt som till Tarikea, där de vilade över natten. Nästa dag vandrade de till det ställe vid Jordanfloden nära Pella, där Johannes hade predikat ungefär ett år tidigare och där Jesus hade blivit döpt. Här stannade de i mer än två veckor, medan de undervisade och predikade. Vid slutet av den första veckan hade flera hundra människor samlats i ett läger nära intill där Jesus och de tolv vistades, och de hade kommit från Galiléen, Fenicien, Syrien, Dekapolis, Pereen och Judéen.

141:1.3 (1588.1) Jesus höll inga offentliga predikningar. Andreas delade upp folkmassorna och förordnade predikare till förmiddags- och eftermiddagsmötena. Efter kvällsmåltiden samtalade Jesus med de tolv. Han lärde dem inget nytt men gick på nytt igenom sin tidigare undervisning och besvarade deras många frågor. Under en av dessa kvällar berättade han för de tolv något om de fyrtio dagar som han tillbringade på bergskullarna nära denna plats.

141:1.4 (1588.2) Många av dem som kom från Pereen och Judéen hade blivit döpta av Johannes, och de var intresserade av att få reda på mer om Jesu förkunnelse. Apostlarna hade mycken framgång i sin undervisning av Johannes lärjungar emedan de inte på något sätt förringade Johannes predikande och eftersom de vid denna tid inte ens döpte sina nya lärjungar. Men det var alltid en stötesten för anhängarna till Johannes att Jesus, om han var allt det som Johannes hade förkunnat, inte gjorde något för att få ut honom från fängelset. Johannes lärjungar kunde aldrig förstå varför Jesus inte förhindrade deras älskade ledares grymma död.

141:1.5 (1588.3) Kväll efter kväll instruerade Andreas sina medapostlar i den delikata och svåra uppgiften att smidigt komma överens med anhängarna till Johannes Döparen. Under detta första år av Jesu offentliga verksamhet hade mer än tre fjärdedelar av hans anhängare tidigare följt Johannes och tagit emot hans dop. Hela detta år 27 e.Kr. tillbringades med att lugnt ta över Johannes arbete i Pereen och Judéen.

2. Guds lag och Faderns vilja

141:2.1 (1588.4) Kvällen innan de lämnade Pereen gav Jesus apostlarna en del ytterligare undervisning beträffande det nya riket. Mästaren sade: ”Ni har blivit lärda att vänta på ankomsten av Guds rike, och nu kommer jag för att meddela att detta länge efterlängtade rike är nära till hands, rentav att det redan är här och mitt ibland oss. I varje rike måste det finnas en konung som sitter på sin tron och kungör rikets lagar. Och i enlighet därmed har ni utvecklat en föreställning om himmelriket som det judiska folkets förhärligade styre över alla jordens folk, med Messias sittande på Davids tron och från denna plats med mirakulös makt stiftande lagar för hela världen. Men mina barn, ni ser inte med trons ögon och hör inte med andens förståelse. Jag förkunnar att himmelriket är insikten om och erkännandet av Guds styre i människornas hjärtan. Det är sant att det finns en Konung i detta rike, och denna Konung är min Fader och er Fader. Vi är förvisso hans trogna undersåtar, men detta faktum överskrids vida av den transformerande sanningen att vi är hans söner. I mitt liv skall denna sanning uppenbaras för alla. Vår Fader sitter också på en tron, men inte på en tron som händer har gjort. Den Infinites tron är Faderns eviga boning i himlarnas himmel. Han fyller allting och kungör sina lagar till universum efter universum. Och Fadern härskar också i hjärtat hos sina barn på jorden genom den ande som han har sänt att leva i de dödliga människornas själar.

141:2.2 (1588.5) ”När ni är undersåtar i detta rike får ni förvisso lov att lyssna till denna Universumhärskares lag. Men när ni tack vare rikets evangelium, som jag har kommit för att förkunna, i tro inser att ni är söner, betraktar ni er inte längre som en allsmäktig konungs lagbundna varelser utan som en kärleksfull och gudomlig Faders privilegierade söner. Sannerligen, sannerligen säger jag er att när Faderns vilja är er lag, är ni knappast inne i riket. Men när Faderns vilja verkligen blir er vilja, då är ni i sanning inne i riket, ty riket har därmed blivit en etablerad erfarenhet hos er. När Guds vilja är er lag är ni ädla slavundersåtar; men när ni tror detta nya evangelium om gudomligt sonskap blir min Faders vilja er vilja, och ni upphöjs till den höga ställningen som Guds fria barn, rikets befriade söner.”

141:2.3 (1589.1) Några av apostlarna fattade något av denna förkunnelse, men ingen av dem förstod den fulla betydelsen av denna oerhörda kungörelse, om inte möjligen Jakob Sebedaios. Men dessa ord sjönk in i deras hjärtan och steg därifrån upp till fröjd för deras verksamhet under senare år av tjänande.

3. Vistelsen i Amathus

141:3.1 (1589.2) Mästaren och hans apostlar stannade nära Amathus i nära tre veckor. Apostlarna fortsatte att predika två gånger om dagen för folkmassorna, och Jesus predikade varje sabbatseftermiddag. Det blev omöjligt att fortsätta med att ha ledigt på onsdagen, varför Andreas arrangerade så att två av apostlarna i tur och ordning hade ledigt en av veckans sex dagar, medan alla var i tjänst under sabbatsgudstjänsterna.

141:3.2 (1589.3) Petrus, Jakob och Johannes höll de flesta av de offentliga predikningarna. Filippos, Natanael, Tomas och Simon gjorde mycket av det personliga arbetet och höll lektioner för speciella grupper av sökare. Tvillingarna fortsatte med att svara för den allmänna ordningen, medan Andreas, Matteus och Judas kom att utvecklas till en tremannakommitté för den allmänna förvaltningen, fastän var och en av dem också i betydande grad utförde religiöst arbete.

141:3.3 (1589.4) Andreas var mycket upptagen av att jämka de ständigt återkommande missförstånden och meningsskiljaktigheterna mellan Johannes lärjungar och Jesu nyare lärjungar. Allvarliga situationer uppstod nästan varje dag, men Andreas lyckades med hjälp av sina apostlamedarbetare förmå de tvistande parterna att, åtminstone tillfälligt, komma till någon sorts överenskommelse. Jesus vägrade delta i någon av dessa sammankomster. Inte heller ville han ge något råd om hur dessa svårigheter lämpligen kunde övervinnas. Inte en enda gång kom han med förslag till hur apostlarna borde lösa dessa förvirrande problem. När Andreas kom till Jesus med dessa frågor svarade han alltid: ”Det är inte klokt för värden att ta del i sina gästers familjebekymmer. En vis förälder tar aldrig sida i sina egna barns obetydliga gräl.”

141:3.4 (1589.5) Mästaren lade i dagen stor visdom och manifesterade en fullkomlig opartiskhet i alla sina mellanhavanden med sina apostlar och alla sina lärjungar. Jesus var sannerligen en mästare i att handskas med människor. Han utövade ett stort inflytande på sina medmänniskor på grund av den kombinerade charmen och kraften i sin personlighet. Hans kärva, nomadiska och hemlösa liv hade en subtilt vördnadsbjudande inverkan. Det fanns en intellektuell lockelse och en andlig dragningskraft i hans auktoritativa sätt att undervisa, i hans klara logik, styrkan i hans resonemang, hans skarpsinniga förståelse, vakna sinne, ojämförliga hållning och storslagna tolerans. Han var enkel, manlig, ärlig och orädd. Samtidigt med alla dessa fysiska och intellektuella inflytelser som manifesterade sig i Mästarens hållning fanns också i hans varelse alla dessa andliga behag som har blivit förbundna med hans personlighet: tålamod, ömhet, saktmod, vänlighet och ödmjukhet.

141:3.5 (1589.6) Jesus från Nasaret var verkligen en stark och kraftfull personlighet. Han var en intellektuell styrka och ett andligt fäste. Hans personlighet tilltalade inte endast de andligt sinnade kvinnorna bland hans efterföljare, utan även den bildade och intellektuelle Nikodemos och den härdade romerska soldaten, kaptenen som var stationerad på vakt vid korset, och som, när han hade sett hur Mästaren dog, sade: ”Sannerligen, detta var en Guds Son.” Och härdade, kärva galileiska fiskare kallade honom Mästare.

141:3.6 (1590.1) Bilderna av Jesus har varit högst beklagliga. Dessa målningar som föreställer Kristus har utövat ett fördärvligt inflytande på ungdomen; försäljarna i templet skulle knappast ha flytt för Jesus om han hade varit sådan som era konstnärer vanligen har avbildat honom. Hans var en vördnadsbjudande mandom, han var god men naturlig. Jesus gav sig inte ut för att vara en mild, rar, mjuk och vänlig mystiker. Hans förkunnelse var spännande dynamisk. Han inte endast menade väl, utan han gick omkring och faktiskt gjorde gott.

141:3.7 (1590.2) Mästaren sade aldrig: ”Kom till mig alla ni som är oföretagsamma, och alla ni som är drömmare.” Men han sade många gånger: ”Kom till mig alla ni som arbetar, och jag skall ge er vila — andlig styrka.” Mästarens ok är förvisso lätt, men även så, tvingar han det aldrig på någon. Varje individ måste av egen fri vilja ta på sig detta ok.

141:3.8 (1590.3) Jesus visade på seger genom uppoffring, offrandet av stolthet och själviskhet. Genom att visa barmhärtighet ville han åskådliggöra andlig frigörelse från all anledning till illvilja, missnöje, vrede och självisk makt- och hämndlystnad. När han sade: ”Värj er ej mot det onda”, förklarade han senare att han inte menade att ha överseende med synden eller föreslå umgänge med fördärvet. Han avsåg desto mer att lära ut förlåtelse, att ”inte värja sig mot ondsint behandling av ens personlighet, ondsint sårande av ens känslor av personlig värdighet.”

4. Undervisning om Fadern

141:4.1 (1590.4) Medan de vistades i Amathus tillbringade Jesus mycket tid med apostlarna för att instruera dem om den nya uppfattningen om Gud. Om och om igen betonade han för dem att Gud är en Fader, inte en stor och väldig bokförare som främst ägnar sig åt att införa skadegörande noteringar om sina felande barn på jorden, anteckningar om synd och ondska att användas mot dem när han senare som hela skapelsens rättvise Domare sitter till doms över dem. Judarna hade redan länge föreställt sig Gud som en konung över alla, rentav som en Fader för nationen, men aldrig tidigare hade ett stort antal människor uppfattat Gud som en kärleksfull Fader till individen.

141:4.2 (1590.5) Som svar på Tomas fråga ”Vem är denne rikets Gud?” svarade Jesus: ”Gud är din Fader, och religion — mitt evangelium — är varken mer eller mindre än den trosbaserade insikten om sanningen att du är hans son. Och jag är här bland er i köttslig gestalt för att i mitt liv och min förkunnelse klargöra båda dessa uppfattningar.”

141:4.3 (1590.6) Jesus försökte också befria sina apostlars sinnen från tanken att djuroffer var en religiös plikt. Men dessa män, fostrade i det dagliga offrets religion, var långsamma med att fatta vad han menade. Trots det förtröttades Mästaren inte i sin undervisning. När han inte lyckades nå alla apostlars sinnen med hjälp av en viss illustration, omformulerade han sitt budskap och använde en annan typ av liknelse för att belysa saken.

141:4.4 (1590.7) Vid denna samma tid började Jesus mer ingående undervisa de tolv om deras uppgift ”att trösta de lidande och vårda de sjuka.” Mästaren lärde dem mycket om hela människan — föreningen av kropp, sinne och ande, som tillsammans utgör den individuella mannen eller kvinnan. Jesus beskrev för sina medarbetare de tre former av lidande som de skulle komma att möta och fortsatte med att förklara hur de skulle sköta om alla som lider av de bedrövelser som sjukdom för med sig för människan. Han lärde dem att känna igen:

141:4.5 (1591.1) 1. Kroppsliga sjukdomar — de lidanden som allmänt anses vara fysiska sjukdomar.

141:4.6 (1591.2) 2. Plågade sinnen — de icke-fysiska lidanden som senare började betraktas som emotionella och mentala svårigheter och störningar.

141:4.7 (1591.3) 3. Besatthet av onda andar.

141:4.8 (1591.4) Vid flera tillfällen förklarade Jesus för sina apostlar hur dessa onda andar, som ofta på den tiden också kallades orena andar, var till sin natur och även något om deras uppkomst. Mästaren visste mycket väl skillnaden mellan att vara besatt av onda andar och att vara sinnessjuk, men hans apostlar visste det inte. Inte heller var det möjligt för Jesus, med tanke på deras begränsade kunskap om Urantias tidiga historia, att företa sig att göra denna sak helt förståelig. Men med hänsyftning på dessa onda andar sade han mången gång till dem: ”De skall inte längre ofreda människorna när jag har stigit upp till min Fader i himlen, och efter att jag har utgjutit min ande över allt kött, vid den tid då riket skall komma med stor kraft och andlig härlighet.”

141:4.9 (1591.5) Vecka efter vecka och månad efter månad under hela detta år fäste apostlarna allt mer uppmärksamhet på den helande vården av de sjuka.

5. Andlig enighet

141:5.1 (1591.6) En av de mest betydelsefulla kvällssammankomsterna i Amathus var det möte som gällde diskussionen om andlig enighet. Jakob Sebedaios hade frågat: ”Mästare, hur skall vi lära oss att se på samma sätt och därigenom kunna åtnjuta en större harmoni bland oss?” När Jesus hörde denna fråga blev han rörd inom sin ande, till den grad att han svarade: ”Jakob, Jakob, när har jag lärt er att ni alla borde se på samma sätt? Jag har kommit till världen i avsikt att förkunna andlig frihet för att göra det möjligt för de dödliga att leva ett ursprungligt och fritt individuellt liv inför Gud. Jag önskar inte att social harmoni och brödrafrid skall köpas genom att man offrar den fria personligheten och den andliga originaliteten. Det jag kräver av er, mina apostlar, är andens enighet — och den kan ni uppleva i glädjen över er förenade hängivenhet för att helhjärtat göra min himmelske Faders vilja. Ni behöver inte se på samma sätt, känna på samma sätt eller ens tänka på samma sätt för att andligen vara ensartade. Andlig enighet uppkommer av medvetandet om att i det inre hos var och en av er finns den andegåva som kommer från den himmelske Fadern och som allt mer dominerar er. Er apostoliska harmoni måste växa fram av det faktum att andens hopp hos var och en av er är identiskt till sitt ursprung, sin natur och sin bestämmelse.

141:5.2 (1591.7) ”På detta sätt kan ni uppleva hur en fulländad enighet i fråga om andesyfte och andeförståelse växer fram av ert ömsesidiga medvetande om att Paradisandarna som bor i var och en av er är ensartade; och ni kan alla glädja er åt denna djupgående andliga enighet trots den största olikhet mellan era individuella attityder i fråga om intellektuellt tänkande, temperamentskänsla och socialt beteende. Era personligheter kan vara sinsemellan vederkvickande olikartade och avsevärt olika samtidigt som era andliga naturer och andefrukter i form av gudsdyrkan och broderskärlek kan vara så enade och enhetliga att alla som betraktar ert liv med säkerhet kommer att lägga märke till denna andelikhet och själsenighet; de kommer att inse att ni har varit tillsammans med mig och därvid lärt er — och lärt er väl — att göra den himmelske Faderns vilja. Ni kan nå enigheten i tjänandet av Gud även om ni utför denna tjänst i överensstämmelse med det sätt som bestäms av er egen ursprungliga utrustning i form av sinne, kropp och själ.

141:5.3 (1592.1) ”Er andeenighet innebär två saker, som man upptäcker att alltid är i samklang i enskilde troendes liv: För det första har ni ett gemensamt motiv för tjänandet i livet: ni önskar alla att framför allt göra den himmelske Faderns vilja. För det andra har ni alla ett gemensamt mål i tillvaron: ni har alla för avsikt att finna Fadern i himlen för att därmed bevisa för universum att ni har blivit sådana som han.”

141:5.4 (1592.2) Många gånger under utbildningen av de tolv återkom Jesus till detta tema. Upprepade gånger sade han till dem att han inte ville att de som trodde på honom skulle bli dogmatiserade och standardiserade enligt ens goda människors religiösa tolkningar. Gång på gång varnade han sina apostlar för att formulera trossatser och etablera traditioner som ett sätt att leda och utöva kontroll över dem som trodde på rikets evangelium.

6. Sista veckan i Amathus

141:6.1 (1592.3) Mot slutet av den sista veckan i Amathus förde Simon Seloten en viss Teherma, en perser som drev affärer i Damaskus, till Jesus. Teherma hade fått höra om Jesus och hade kommit till Kafarnaum för att träffa honom, och då han där hade fått veta att Jesus tillsammans med sina apostlar hade gett sig av ned längs Jordanfloden på väg till Jerusalem, gav han sig på väg för att finna dem. Andreas hade fört Teherma till Simon för att få undervisning. Simon såg persern som en ”elddyrkare” fastän Teherma ingående förklarade att elden endast var den synliga symbolen för den Rena och Heliga Enda. Sedan persern hade talat med Jesus gav han uttryck för sin avsikt att stanna i flera dagar för att ta del av undervisningen och lyssna till förkunnelsen.

141:6.2 (1592.4) När Simon Seloten och Jesus var ensamma frågade Simon Mästaren: ”Hur kommer det sig att jag inte kunde övertyga honom? Varför stod han så emot mig och var så redo att lyssna till dig?” Jesus svarade: ”Simon, Simon, hur många gånger har jag inte instruerat dig att avstå från alla försök att ta något ut ur hjärtat hos dem som söker frälsning? Hur ofta har jag inte sagt dig att arbeta endast för att sätta något in i dessa hungriga själar? Led människorna in i riket, och rikets stora och levande sanningar driver snart ut alla allvarliga feluppfattningar. När du för den dödlige har framfört den goda nyheten att Gud är hans Fader kan du desto lättare övertyga honom om att han i verkligheten är en son till Gud. Och när du har gjort det har du fört frälsningens ljus till den som sitter i mörkret. Simon, när Människosonen först kom till dig, kom han då fördömande Mose och profeterna och förkunnande en ny och bättre väg i livet? Nej. Jag kom inte för att ta bort det som ni hade från era förfäder utan för att visa er den fulländade visionen av det som era fäder endast delvis såg. Gå därför, Simon, för att undervisa om riket och förkunna det, och när du har fått en människa tryggt och säkert in i riket, då är tiden inne, när hon kommer till dig med sina frågor, att undervisa om själens progressiva framåtskridande i det gudomliga riket.”

141:6.3 (1592.5) Simon var förvånad över dessa ord, men han gjorde så som Jesus hade instruerat honom, och persern Teherma räknades till dem som trädde in i riket.

141:6.4 (1592.6) Den kvällen talade Jesus till apostlarna om det nya livet i riket. Han sade bland annat: ”När ni träder in i riket föds ni på nytt. Ni kan inte lära ut andens djupsinnigheter till dem som endast har fötts av kött. Se först till att människorna föds av anden innan ni försöker undervisa dem om andens avancerade vägar. Försök inte visa människorna templets härligheter förrän ni först har fört in dem i templet. Presentera människorna för Gud och som Guds söner innan ni diskuterar lärorna om Guds faderskap och människornas sonskap. Strid inte med människorna — var alltid tålmodiga. Det är inte ert rike; ni är endast sändebud. Gå endast ut och förkunna: Detta är himmelriket — Gud är er Fader och ni är hans söner, och denna goda nyhet, om ni helhjärtat tror den, är er eviga frälsning.”

141:6.5 (1593.1) Apostlarna gjorde stora framsteg under vistelsen i Amathus. Men de var mycket besvikna över att Jesus inte gav dem några råd om hur de skulle handskas med Johannes lärjungar. T.o.m. i den viktiga dopfrågan var allt vad Jesus sade: ”Johannes döpte förvisso med vatten, men när ni träder in i himmelriket skall ni bli döpta med Anden.”

7. I Betania bortom Jordan

141:7.1 (1593.2) Den 26 februari färdades Jesus, hans apostlar och en stor grupp efterföljare ned längs Jordanfloden till vadstället nära Betania i Pereen, den plats där Johannes först hade förkunnat det kommande riket. Jesus stannade här tillsammans med sina apostlar och undervisade och predikade i fyra veckor innan de gick vidare upp till Jerusalem.

141:7.2 (1593.3) Under den andra veckan då de vistades i Betania vid Jordan tog Jesus Petrus, Jakob och Johannes med sig för en tre dagars vila upp i bergen på andra sidan floden och söder om Jeriko. Mästaren lärde dessa tre många nya och avancerade sanningar om himmelriket. För syftet med denna redogörelse omorganiserar och klassificerar vi denna undervisning enligt följande:

141:7.3 (1593.4) Jesus försökte göra klart för dem att han ville att hans lärjungar, som hade fått smaka på rikets goda anderealiteter, så skulle leva i världen att människorna när de såg hur de levde skulle bli medvetna om riket och sålunda ledas till att hos de troende förfråga sig om riket. Alla sådana uppriktiga sanningssökare är alltid glada att få höra det glada budskapet om trons gåva, som säkrar tillträdet till riket med dess eviga och gudomliga anderealiteter.

141:7.4 (1593.5) Mästaren försökte inpränta hos alla som undervisade i rikets evangelium att deras enda uppgift var att för den enskilda människan uppenbara Gud som hennes Fader — att leda denna individ till att bli medveten om sitt sonskap, och att sedan presentera denna samma människa för Gud som hans trosson. Båda dessa väsentliga uppenbarelser förverkligas i Jesus. Han blev sannerligen ”vägen, sanningen och livet”. Jesu religion byggde helt på att han levde sitt utgivningsliv på jorden. När Jesus begav sig bort från denna värld lämnade han inte efter sig några böcker, lagar eller andra former av mänsklig organisation som skulle påverka individens religiösa liv.

141:7.5 (1593.6) Jesus gjorde det klart att han hade kommit för att etablera personliga och eviga relationer med människorna, och att dessa relationer alltid borde gå före alla andra människorelationer. Han betonade att denna intima andliga gemenskap var avsedd för alla människor i alla tider och från alla sociala förhållanden bland alla folk. Den enda belöning som han utlovade sina barn var: i denna värld — andlig glädje och gudomlig gemenskap, i nästa värld — evigt liv som innebär att man allt mer uppnår Paradisfaderns gudomliga anderealiteter.

141:7.6 (1593.7) Jesus lade stor vikt vid vad han kallade de två sanningar som är av avgörande betydelse i undervisningen om riket, nämligen: uppnåendet av frälsning genom tro, och genom tro allena, i förening med den revolutionerande förkunnelsen om uppnåendet av mänsklig frigörelse genom ett uppriktigt erkännande av sanningen, ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria”. Jesus var sanningen uppenbarad i köttslig gestalt, och han lovade sända sin Ande, Sanningens Ande, för att bo i hjärtana hos alla sina barn sedan han hade återvänt till Fadern i himlen.

141:7.7 (1594.1) Mästaren undervisade dessa apostlar i sanningens väsentligheter vilka var avsedda för en hel tidsålder på jorden. De lyssnade ofta till hans förkunnelse när det som han sade faktiskt var avsett för inspiration och uppbyggelse av andra världar. Han exemplifierade en ny och originell livsplan. Sett från människans synpunkt var han förvisso en jude, men han levde sitt liv som en dödlig i denna värld till förmån för hela världen.

141:7.8 (1594.2) För att säkra att hans Fader blev känd och accepterad under utvecklingen av rikets plan, förklarade Jesus att han avsiktligt hade ignorerat “jordens mäktiga”. Han började sitt arbete hos de fattiga, just den samhällsklass som hade blivit så försummad av de flesta utvecklingsreligioner under gångna tider. Han ringaktade inte någon människa. Hans plan var världsomfattande, rentav universell. Han var så djärv och bestämd i dessa uttalanden att till och med Petrus, Jakob och Johannes frestades att tänka att han möjligen kunde vara från sina sinnen.

141:7.9 (1594.3) Han sökte försiktigt bibringa dessa apostlar den sanning att han inte hade kommit i detta utgivningsuppdrag för att föregå några få jordevarelser med gott exempel, utan för att etablera och demonstrera en norm för människolivet för alla folk i alla världar i hela hans universum. Denna norm närmade sig den högsta fulländningen, rentav den slutliga godheten hos den Universelle Fadern. Men apostlarna kunde inte fatta betydelsen av hans ord.

141:7.10 (1594.4) Han tillkännagav att han hade kommit för att fungera som lärare, en lärare sänd från himlen för att framföra andlig sanning till det materiella sinnet, och det är exakt vad han gjorde. Han var en lärare, inte en predikare. Ur mänsklig synpunkt var Petrus en mycket effektivare predikare än Jesus. Jesu predikande var så effektivt tack vare hans unika personlighet, inte så mycket på grund av hans oemotståndliga vältalighet eller emotionella dragningskraft. Jesus talade direkt till människornas själar. Han undervisade människans ande, men genom sinnet. Han levde med människorna.

141:7.11 (1594.5) Det var vid detta tillfälle som Jesus antydde för Petrus, Jakob och Johannes att hans arbete på jorden i vissa avseenden begränsades av förordnandet från hans ”kompanjon i höjden”, varvid han syftade på sin Paradisbroder Immanuels instruktioner före utgivningen. Han berättade för dem att han hade kommit för att göra sin Faders vilja, och endast sin Faders vilja. Då han sålunda var helhjärtat motiverad av ett enda syfte, var han inte ängsligt bekymrad över det onda i världen.

141:7.12 (1594.6) Apostlarna började inse den okonstlade vänligheten hos Jesus. Fastän det var lätt att närma sig Mästaren, levde han alltid oberoende av och ovanför alla människor. Inte för ett ögonblick dominerades han någonsin av något rent mänsklig inflytande, eller var underkastad bristande mänskligt omdöme. Han fäste inget avseende vid den allmänna opinionen, och han påverkades inte av att han prisades. Sällan stannade han upp för att rätta till missförstånd eller bli förnärmad över en förvrängning. Han bad aldrig någon människa om råd. Han bad aldrig att någon skulle be för honom.

141:7.13 (1594.7) Jakob var förvånad över hur Jesus föreföll att se slutet redan för början. Det var sällan Mästaren verkade vara överraskad. Han var aldrig upphetsad, uppretad eller förvirrad . Han bad aldrig någon människa om ursäkt. Han var ibland sorgsen, men aldrig modlös.

141:7.14 (1594.8) Johannes insåg klarast att Jesus trots alla sina gudomliga egenskaper i alla fall var en människa. Jesus levde som en människa bland människor och förstod, älskade och kunde behandla människor. I sitt personliga liv var han så mänsklig, men ändå så felfri, och han var alltid osjälvisk.

141:7.15 (1595.1) Fastän Petrus, Jakob och Johannes inte kunde förstå särskilt mycket av vad Jesus sade vid detta tillfälle, dröjde hans älskvärda ord kvar i deras hjärtan, och efter korsfästelsen och uppståndelsen dök de upp för att storligen berika och glädja deras senare verksamhet. Inget under att dessa apostlar inte helt förstod Mästarens ord, ty han projicerade för dem planen för en ny tidsålder.

8. Arbetet i Jeriko

141:8.1 (1595.2) Under hela den fyra veckor långa vistelsen i Betania vid Jordan gav Andreas apostlapar flera gånger i veckan i uppdrag att gå upp till Jeriko på en dag eller två. Johannes hade många troende i Jeriko, och flertalet av dem välkomnade Jesu och hans apostlars mer avancerade undervisning. Vid dessa besök i Jeriko började apostlarna mer speciellt att utföra Jesu instruktioner om att de skulle ta hand om de sjuka. De besökte varje hus i staden och försökte trösta varje lidande person.

141:8.2 (1595.3) Apostlarna gjorde en del offentligt arbete i Jeriko, men deras bemödanden var huvudsakligen av en lugnare och personligare natur. De gjorde nu upptäckten att rikets goda nyhet var till stor tröst för de sjuka, att deras budskap förde med sig helande för de bedrövade. Det var i Jeriko som Jesu förordnande till de tolv att predika rikets glada budskap och att vårda sig om de lidande för första gången helt sattes i verket.

141:8.3 (1595.4) De stannade i Jeriko på vägen upp till Jerusalem och upphanns där av en delegation från Mesopotamien som hade kommit för att konferera med Jesus. Apostlarna hade planerat att stanna endast en dag här, men när dessa sanningssökare från öster anlände tillbringade Jesus tre dagar med dem, och de återvände till sina hem längs Eufrat lyckliga i vetskapen om himmelrikets nya sanningar.

9. Avfärden till Jerusalem

141:9.1 (1595.5) Måndagen den sista mars började Jesus och apostlarna sin färd upp för kullarna mot Jerusalem. Lasaros från Betania hade två gånger varit nere vid Jordanfloden för att träffa Jesus, och allt hade arrangerats färdigt för Mästaren och hans apostlar att ha sitt högkvarter hos Lasaros och hans systrar i Betania så länge de önskade stanna i Jerusalem.

141:9.2 (1595.6) Johannes lärjungar stannade i Betania vid Jordan, där de undervisade och döpte folkmassorna, så att Jesus åtföljdes endast av de tolv när han anlände till Lasaros hem. Här vistades Jesus och apostlarna i fem dagar med att vila och återhämta sig innan de gick vidare till Jerusalem för att fira påsk. Det var en stor händelse i Martas och Marias liv att ha Mästaren och hans apostlar i deras brors hem där de kunde sörja för deras behov.

141:9.3 (1595.7) Söndagsmorgonen den 6 april gick Jesus och apostlarna ned till Jerusalem, och det var första gången Mästaren och alla tolv var där tillsammans.