Kapitel 136 - Dopet och de fyrtio dagarna

   
   Paragraph Numbers: | Av
UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantiaboken

Kapitel 136

Dopet och de fyrtio dagarna

136:0.1 (1509.1) JESUS började sin offentliga verksamhet när folkets intresse för Johannes förkunnelse var som störst och vid en tid då det judiska folket i Palestina befann sig i spänd förväntan på att Messias skulle framträda. Det fanns en stor kontrast mellan Johannes och Jesus. Johannes arbetade otåligt och allvarligt, men Jesus var en lugn och glad arbetare. Endast några få gånger i hela sitt liv hade han bråttom. Jesus var en vederkvickande tröst för världen och något av ett exempel. Johannes var knappast en tröst eller ett exempel. Han förkunnade himmelriket men trädde knappast in i dess glädje. Fastän Jesus talade om Johannes som den störste av den gamla ordningens profeter, sade han också att den minsta av dem som såg den nya vägens stora ljussken och med hjälp därav gick in i himmelriket sannerligen var större än Johannes.

136:0.2 (1509.2) När Johannes förkunnade det kommande riket var huvudtemat i hans budskap: Omvänd er! Fly från den kommande vreden. När Jesus började predika kvarstod uppmaningen till omvändelse, men detta budskap följdes alltid av evangeliet, det glädjebudskapet om fröjden och friheten i det nya riket.

1. Uppfattningarna om den väntade Messias

136:1.1 (1509.3) Judarna hade många uppfattningar om den väntade befriaren, och var och en av dessa olika messianiska meningsinriktningar kunde som bevis för sina påståenden hänvisa till uttalanden i hebréernas skrifter. Allmänt taget ansåg judarna att deras nationella historia började med Abraham och att den skulle kulminera med Messias och den nya tidsåldern i Guds rike. Under tidigare tider hade de tänkt sig denna befriare som ”Herrens tjänare”, sedan som ”Människosonen”, och under senare tider hade en del rentav gått så långt som till att tala om Messias som ”Guds Son”. Men oberoende av om han kallades ”Abrahams säd” eller ”Davids son” var alla överens om att han skulle vara Messias, ”den smorde”. På detta sätt utvecklades uppfattningen från ”Herrens tjänare” till ”Davids son”, ”Människosonen” och ”Guds Son”.

136:1.2 (1509.4) Under Johannes och Jesu tid hade de mer lärda judarna utvecklat en uppfattning om den kommande Messias som en fulländad och representativ israelit som i sig, i egenskap av ”Herrens tjänare”, skulle förena profetens, prästens och konungens trefaldiga ämbete.

136:1.3 (1509.5) Judarna trodde innerligt att så som Mose med sina mirakulösa bragder hade befriat deras fäder från fångenskapen i Egypten, så skulle den kommande Messias befria det judiska folket från det romerska överväldet genom ännu större och mäktiga mirakel och underverk för judarnas rasliga triumf. Rabbinerna hade från skrifterna samlat ihop nästan femhundra ställen som, trots att de var uppenbart motstridiga, av dem försäkrades profetera om den kommande Messias. Bland alla dessa detaljer beträffande tidpunkt, förfarande och funktion förlorade de nästan fullständigt ur sikte den utlovade Messias personlighet. De sökte snarare ett upprättande av den judiska nationella äran — Israels världsliga upphöjelse — än frälsandet av världen. Det är därför uppenbart att Jesus från Nasaret aldrig kunde tillfredsställa denna materialistiska messiasuppfattning i det judiska sinnet. Om de blott hade betraktat dessa profetiska uttalanden i ett annat ljus, så skulle många av de förmodade messianska profetiorna helt naturligt ha berett deras sinnen att ta emot Jesus som avslutare av en bestämd tidsålder och instiftare av en ny och bättre domperiod med barmhärtighet och frälsning för alla nationer.

136:1.4 (1510.1) Judarna hade uppfostrats till att tro på läran om Shekinah. Men denna allmänt vedertagna symbol för den Gudomliga Närvaron stod inte att se i templet. De trodde att Messias ankomst skulle medföra dess återställande. De hade förvirrande uppfattningar om arvssynd och människans förment onda natur. En del lärde att Adams synd hade förbannat människosläktet, och att Messias skulle avlägsna denna förbannelse och återföra människan till gudomlig gunst. Andra lärde att när Gud skapade människan hade han försett hennes varelse med både en god och en ond natur, att han blev mycket besviken när han såg vad detta arrangemang ledde till och att ”han ångrade att han hade gjort människan på detta sätt”. De som lärde detta trodde att Messias skulle komma för att återlösa människan från hennes medfödda onda natur.

136:1.5 (1510.2) Majoriteten av judarna trodde att de fortsatte att försmäkta under romarnas välde på grund av sina nationella synder och på grund av de halvhjärtade icke-judiska proselyterna. Den judiska nationen hade inte helhjärtat gjort bot och bättring, därför framsköt Messias sin ankomst. Det talades mycket om ånger och bot; därför fick Johannes förkunnelse ”Omvänd er och tag emot dopet, ty himmelriket är nära” en mäktig och omedelbar genklang. För en from jude kunde himmelriket betyda endast en enda sak: Messias ankomst.

136:1.6 (1510.3) Det fanns ett särdrag i Mikaels utgivning som var helt främmande för den judiska uppfattningen om Messias, nämligen föreningen av de två naturerna: den mänskliga och den gudomliga. Judarna hade i olika sammanhang tänkt sig Messias som en fulländad människa, som en övermänniska eller rentav som en gudomlig varelse, men de hade aldrig tänkt sig en förening av det mänskliga och det gudomliga. Detta var den stora stötestenen för Jesu första lärjungar. De förstod den mänskliga uppfattningen om Messias som Davids son, så som de tidigare profeterna hade framfört den. De förstod också uppfattningen om Messias som Människosonen, den övermänskliga uppfattningen hos Daniel och en del av de senare profeterna, och rentav som Guds Son, så som Messias beskrevs av författaren till Enoks bok och av en del av hans samtida. Men aldrig hade de för ett ögonblick övervägt den riktiga uppfattningen om föreningen av de två naturerna, den mänskliga och den gudomliga, i en och samma jordiska person. Skaparens inkarnering i den skapades gestalt hade inte på förhand uppenbarats. Den uppenbarades först i Jesus. Världen visste inget om sådana ting förrän Skaparsonen tog köttslig gestalt och levde bland de dödliga i världen.

2. Jesu dop

136:2.1 (1510.4) Jesus döptes när Johannes förkunnelse stod som högst, när hela Palestina var i eld och lågor av förväntan på hans budskap — ”Guds rike är nära” — när hela det judiska samfundet ägnade sig åt en allvarlig och högtidlig självprövning. Judarnas sinne för solidaritet inom folkgruppen var mycket djupgående. Judarna trodde inte endast att en fars synder kunde drabba hans barn, utan de hade också en fast tro på att en enskild individs synd kunde kasta en förbannelse över hela nationen. Följaktligen ansåg sig inte alla som underkastade sig Johannes dop vara skyldiga till de uttryckliga synder som Johannes fördömde. Många fromma själar döptes av Johannes för Israels välgång. De fruktade att någon omedveten synd som de hade begått kunde fördröja Messias ankomst. De kände sig att de tillhörde en skuldbelastad och syndastraffad nation, och de kom för att ta emot dopet för att därigenom kunna visa fram frukter av hela folkets botfärdighet. Det är därför uppenbart att inte Jesus i något avseende tog emot Johannes dop som en omvändelserit eller för syndernas förlåtelse. Då Jesus tog emot dopet av Johannes följde han endast många fromma israeliters exempel.

136:2.2 (1511.1) När Jesus från Nasaret steg ned i Jordanfloden för att låta sig döpas var han en dödlig av denna värld och som hade nått höjdpunkten i människans evolutionära utveckling i allt som hade samband med seger över sinnet och identifiering med anden. Han stod i Jordanfloden den dagen som en fulländad dödlig från tidens och rymdens evolutionära världar. Fulländad synkronisering och fullständig kommunikation hade etablerats mellan Jesu dödliga sinne och hans inneboende ande-Riktare, den gudomliga gåvan från hans Paradisfader. Just en sådan Riktare finns i det inre hos alla normala varelser som lever på Urantia efter Mikaels uppstigning till ledarskapet för sitt universum, utom att Jesu Riktare på förhand hade förberetts för denna speciella mission genom att på ett liknande sätt vistas i det inre hos en annan övermänsklig varelse som var inkarnerad i köttslig gestalt, nämligen Makiventa Melkisedek.

136:2.3 (1511.2) I vanliga fall, när en dödlig i en värld når dessa höga nivåer av personlighetsfulländning, inträffar sådana förberedande företeelser i fråga om andlig upphöjelse vilka slutligen leder till att den dödligas mognade själ fusioneras med dess associerade gudomliga Riktare. Man kunde vänta sig att en sådan förändring skulle ske i personlighetserfarenheten hos Jesus från Nasaret just denna dag då han steg ned i Jordanfloden för att tillsammans med sina två bröder döpas av Johannes. Denna ceremoni var slutscenen i hans rent mänskliga liv på Urantia, och många övermänskliga observatörer väntade sig att få bevittna Riktarens fusion med det sinne där den hade haft sin boning, men de fick alla se sig besvikna. Något nytt och ännu större inträffade. När Johannes lade sina händer på Jesus för att döpa honom tog Riktaren i Jesu inre slutligt farväl av Joshua ben Josefs fulländade människosjäl. Efter någon stund återvände denna gudomliga entitet från Divinington som en Personaliserad Riktare och ledare för sina gelikar över hela lokaluniversumet Nebadon. Sålunda såg Jesus sin egen tidigare gudomliga ande sänka sig ned när den återvände till honom i personaliserad form. Denna samma ande, som härstammade från Paradiset, hörde han nu säga: ”Detta är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” Johannes samt Jesu två bröder hörde också dessa ord. Johannes lärjungar som stod vid vattenbrynet hörde inte dessa ord, inte heller såg de synen av den Personaliserade Riktaren. Endast Jesu ögon såg den Personaliserade Riktaren.

136:2.4 (1511.3) När den återvända och nu förhärligade Personaliserade Riktaren hade sålunda uttalat sig, var allting tyst. Medan de alla fyra dröjde kvar i vattnet såg Jesus upp till Riktaren, som fanns nära intill, och bad: ”Min Fader, du som härskar i himlen, helgat vare ditt namn. Låt ditt rike komma! Låt din vilja ske på jorden, så som i himlen.” Då han hade bett ”öppnade sig himlarna” och Människosonen såg den syn som den nu Personaliserade Riktaren visade av honom själv som en Guds Son, sådan han var innan han kom till jorden i de dödligas köttsliga gestalt och sådan han skulle vara när inkarnationslivet var avslutat. Denna himmelska syn sågs endast av Jesus.

136:2.5 (1512.1) Det var den Personaliserade Riktarens röst som Johannes och Jesus hörde, och den talade för den Universelle Fadern, ty Riktaren är av, och som, Paradisfadern. Under hela återstoden av Jesu jordiska liv var denna Personaliserade Riktare associerad med honom i alla hans bemödanden. Jesus stod i ständig förbindelse med denna förhärligade Riktare.

136:2.6 (1512.2) När Jesus döptes ångrade han inte några missgärningar. Han bekände inte någon synd. Hans dop var ett helgande till att göra den himmelske Faderns vilja. Vid sitt dop hörde han sin Faders omisskännliga kallelse, den slutliga maningen att sköta sin Faders angelägenheter, och han drog sig tillbaka till ensamheten i fyrtio dagar för att tänka över de mångahanda problemen. Då Jesus sålunda för en tid drog sig tillbaka från aktiv personlighetskontakt med sina jordiska medmänniskor, följde han — sådan han var och på Urantia — precis samma förfarande som är i bruk i morontiavärldarna närhelst en uppstigande dödlig fusioneras med den Universelle Faderns närvaro i sitt inre.

136:2.7 (1512.3) Denna dag då dopet skedde avslutades det rent mänskliga liv som Jesus levde. Den gudomlige Sonen har funnit sin Fader, den Universelle Fadern har funnit sin inkarnerade Son, och de talar med varandra.

136:2.8 (1512.4) (Jesus var nästan trettioett och ett halvt år gammal när han döptes. När Lukas säger att Jesus döptes under det femtonde året av kejsare Tiberius regeringstid, vilket vore år 29 e.Kr. emedan Augustus dog år 14 e.Kr., bör man minnas att Tiberius var medkejsare till Augustus i två och ett halvt år före Augustus död och att han hade låtit prägla mynt till sin ära i oktober år 11 e.Kr. Det femtonde året av hans faktiska regeringstid var därför just detta år 26 e.Kr., det år då Jesus döptes. Detta var också det år då Pontius Pilatus inledde sitt styre som landshövding över Judéen.)

3. De fyrtio dagarna

136:3.1 (1512.5) Jesus hade uthärdat den stora frestelsen under sin utgivning som dödlig före sitt dop när han hade vätts av daggen på Hermonberget i sex veckors tid. Där på Hermonberget hade han som en världens dödlig, utan hjälp, mött och besegrat Urantias pretendent, Caligastia, denna världs prins. Denna händelserika dag hade Jesus från Nasaret införts i universums register som Urantias Planetprins. Och denne Prins av Urantia, som snart skulle utropas till suprem Härskare över Nebadon, drog sig nu tillbaka till fyrtio dagar av avskildhet för att göra upp planer och bestämma om tillvägagångssättet vid förkunnandet av det nya gudsriket i människornas hjärtan.

136:3.2 (1512.6) Efter sitt dop tillbringade Jesus fyrtio dagar med att anpassa sig till de förändrade relationer i världen och universum som hade orsakats av personaliseringen av hans Riktare. Under denna sin isolering i Pereens bergskullar bestämde han sig för de principer som han skulle följa och de metoder som han skulle tillämpa i sitt jordiska livs nya och förändrade skede som han stod i begrepp att inleda.

136:3.3 (1512.7) Jesus drog sig inte tillbaka till avskildhet för att fasta och för att plåga sin själ. Han var inte en asket, och han kom för att för evigt göra slut på alla sådana föreställningar beträffande sättet att närma sig Gud. Hans orsaker till att söka sig till denna enskildhet var helt andra än de som hade motiverat Mose och Elia, och även Johannes Döparen. Jesus var då fullt medveten om sitt förhållande till det universum som han själv hade skapat och även till universernas universum, övervakat av Paradisfadern, hans Fader i himlen. Han mindes nu fullständigt utgivningsuppdraget och de instruktioner som hans äldre broder Immanuel hade gett innan han inlät sig på sin inkarnation på Urantia. Han förstod nu klart och fullt alla dessa vittomfattande relationer, och han ville vara för sig själv för en tid av stilla meditation, så att han kunde tänka ut planerna och besluta om sätten att genomföra sin offentliga verksamhet till förmån för denna värld och alla andra världar i hans lokaluniversum.

136:3.4 (1513.1) När Jesus vandrade omkring i bergen och sökte efter ett lämpligt skyddat ställe mötte han universumets ledande verkställare, Gabriel, den Klara Morgonstjärnan i Nebadon. Gabriel återupprättade nu den personliga förbindelsen med universumets Skaparson. Det var deras första direkta möte efter det att Mikael tog farväl av sina medarbetare i Salvington när han begav sig till Edentia som förberedelse för sin utgivning på Urantia. Enligt uppdrag av Immanuel och med fullmakt av Dagarnas Forna i Uversa framförde Gabriel nu information till Jesus som angav att hans utgivningserfarenhet på Urantia var praktiskt taget avslutad vad beträffar intjänandet av en fulländad överhöghet i hans universum och avslutandet av Lucifers uppror. Det föregående uppnåddes den dag då han döptes, när personaliseringen av hans Riktare utvisade fulländningen och fullbordandet av hans utgivning i de dödligas köttsliga gestalt, och det senare var ett historiskt faktum den dag då han kom ned från Hermonberget för att göra sällskap med den väntande gossen Tiglath. Jesus informerades nu från högsta instans i lokaluniversumet och i superuniversumet om att hans utgivningsarbete var avslutat i mån som det påverkade hans personliga ställning i förhållande till överhögheten och upproret. Han hade redan fått denna försäkran direkt från Paradiset i den syn han såg vid dopet och i den företeelse som personaliseringen av Tankeriktaren i hans inre innebar.

136:3.5 (1513.2) Medan Jesus dröjde kvar på berget och talade med Gabriel framträdde Konstellationsfadern från Edentia personligen för Jesus och Gabriel och sade: ”Registreringarna har fullbordats. Mikaels, nummer 611.121, överhöghet i sitt universum Nebadon vilar fullbordad vid den Universelle Faderns högra sida. Jag för med mig från din stödjare och broder Immanuel din utgivningsbefrielse från inkarnationen på Urantia. Det står dig fritt att nu eller närsomhelst senare på det sätt du själv finner bäst avsluta din inkarnationsutgivning, uppstiga till din Faders högra sida, inta ditt härskarämbete i och erhålla din välförtjänta ovillkorliga överhöghet över Nebadon. Jag intygar också att enligt bemyndigande från Dagarnas Forna har registreringarna i superuniversumet fullbordats när det gäller avslutandet av hela syndupproret i ditt universum och beviljandet av fullständig och obegränsad befogenhet för dig att behandla alla sådana eventuella omvälvningar i framtiden. I tekniskt avseende är ditt arbete på Urantia och i en dödlig varelses köttsliga gestalt avslutat. Det står dig fritt att hädanefter välja din egen kurs.”

136:3.6 (1513.3) När Edentias Högste Fader hade tagit avsked höll Jesus en lång konferens med Gabriel om universumets välfärd, och samtidigt med sina hälsningar till Immanuel framförde han sin försäkran om att han, i det arbete som han stod i beråd att inleda på Urantia, alltid skulle hålla i minnet de råd han hade fått i samband med uppdraget som han hade givits i Salvington före sin utgivning.

136:3.7 (1514.1) Under alla dessa fyrtio dagar av isolering var Jakob och Johannes, Sebedaios söner, sysselsatta med att söka efter Jesus. Många gånger var de helt nära det ställe där han vistades, men de fann honom aldrig.

4. Planer för den offentliga verksamheten

136:4.1 (1514.2) Dag efter dag uppe i bergen formulerade Jesus planerna för återstoden av sin utgivning på Urantia. Det första han beslöt var att inte undervisa samtidigt med Johannes. Han tänkte hålla sig relativt tillbakadragen tills Johannes arbete nådde sitt ändamål eller fick ett plötsligt slut av att han fängslades. Jesus visste mycket väl att Johannes orädda och taktlösa predikande förr eller senare skulle väcka rädslor och fiendskap hos myndigheterna. Med beaktande av Johannes ovissa situation började Jesus definitivt göra upp sitt program för den offentliga verksamheten till förmån för sitt folk och hela världen, till förmån för varje bebodd värld i hela hans vidsträckta universum. Mikaels utgivning i dödlig gestalt skedde Urantia men för alla världar i Nebadon.

136:4.2 (1514.3) Det första Jesus gjorde sedan han hade tänkt igenom den allmänna planen för koordinering av sitt program med Johannes rörelse var att i sitt sinne gå igenom Immanuels instruktioner. Noggrant tänkte han över de råd han hade fått beträffande sina arbetsmetoder och om att han inte skulle lämna någon bestående skrift på planeten. Aldrig mer skrev Jesus på något annat än sand. Under sitt nästa besök i Nasaret förstörde Jesus, till stor sorg för sin bror Josef, allt vad han hade skrivit på brädstumpar som fanns i snickarverkstaden och som hängde på väggarna i det gamla hemmet. Jesus begrundade ingående Immanuels råd beträffande hans ekonomiska, sociala och politiska inställning till världen sådan han fann den.

136:4.3 (1514.4) Jesus fastade inte under sin fyrtio dagars isolering. Den längsta tid han gick utan att äta var hans två första dagar i bergen, när han var så försjunken i sina tankar att han glömde allt ätande. Men på tredje dagen gick han redan för att hämta mat. Inte heller frestades han under denna tid av några onda andar eller upproriska personligheter stationerade i denna värld eller som kom från någon annan värld.

136:4.4 (1514.5) Dessa fyrtio dagar var det tillfälle då det mänskliga och det gudomliga sinnet höll den slutliga överläggningen med varandra, eller snarare det första tillfälle då dessa två sinnen verkligen fungerade som det enda sinne de nu hade blivit. Resultaten från denna avgörande meditationsperiod utvisade slutgiltigt att det gudomliga sinnet hade segrat och andligen fått herraväldet över det mänskliga intellektet. Människans sinne har från denna stund blivit Guds sinne, och fastän människosinnets jag alltid är närvarande säger detta förandligade människosinne alltid: ”Ske inte min vilja, utan din.”

136:4.5 (1514.6) Tilldragelserna under denna händelserika tid var inte ett uthungrat och försvagat sinnes fantastiska visioner, inte heller var de de förvirrade och barnsliga symbolismer som senare infördes i skrifterna som ”Jesu frestelser i öknen”. Snarare var detta en period för Jesus att tänka igenom hela sitt händelserika och varierande livsskede under utgivningen på Urantia och att noggrant göra upp sådana planer för den fortsatta verksamheten vilka bäst skulle tjäna denna värld samtidigt som de också bidrog något till en förbättring för alla andra sfärer som var isolerade som följd av upproret. Jesus tänkte igenom hela tidsrymden för mänskligt liv på Urantia, från Andon och Fontas dagar fram till Adams försummelse och vidare till den verksamhet som Melkisedek i Salem hade bedrivit.

136:4.6 (1514.7) Gabriel hade påmint Jesus om att det fanns två vägar enligt vilka han kunde manifestera sig för världen i det fall att han valde att stanna en tid på Urantia. Det gjordes klart för Jesus att hans val härvidlag inte på något sätt påverkade vare sig hans överhöghet i universumet eller avslutandet av Lucifers uppror. Dessa två vägar för världsmission var:

136:4.7 (1515.1) 1. Hans egen väg — den väg som kunde förefalla mest angenäm och resultatrik med tanke på de omedelbara behoven i denna värld och den nuvarande uppbyggelsen av hans eget universum.

136:4.8 (1515.2) 2. Faderns väg — som innebar att exemplifiera ett framsynt ideal för de skapades liv, sådant de höga personligheterna i Paradisets administration av universernas universum såg framför sig detta ideal.

136:4.9 (1515.3) Det gjordes sålunda klart för Jesus att det fanns två sätt enligt vilka han kunde ordna återstoden av sitt jordiska liv. Vartdera sättet hade något som talade för det, sett i ljuset av den situation som var omedelbart förestående. Människosonen såg klart att hans val mellan dessa två tillvägagångssätt inte påverkade hans mottagande av överhögheten i universumet. Den saken var redan avgjord och förseglad i universernas universums arkiv och väntade endast på att han personligen gjorde anspråk på denna överhöghet. Men det antyddes för Jesus att hans Paradisbroder, Immanuel, skulle känna stor tillfredsställelse om han, Jesus, skulle finna det lämpligt att avsluta sitt jordiska livsskede som inkarnerad på samma ädla sätt som han hade börjat det, alltid underställd Faderns vilja. Under tredje dagen av sin isolering lovade Jesus sig själv att gå tillbaka till världen för att avsluta sitt jordiska livsskede och att i de situationer som medförde ett val mellan två vägar alltid välja Faderns vilja. Han levde sitt återstående jordiska liv alltid trogen detta beslut. Ända till det bittra slutet underställde han ofelbart sin egen suveräna vilja den himmelske Faderns vilja.

136:4.10 (1515.4) De fyrtio dagarna i vildmarksbergen var inte en tid av stor frestelse, utan snarare en tid då Mästaren fattade stora beslut. Under dessa dagar av enskild gemenskap med sig själv och sin Faders direkta närvaro — den Personaliserade Riktaren (han hade inte längre någon personlig serafväktare) — kom han ett efter ett fram till de stora beslut som skulle styra hans verksamhetsprinciper och beteende under resten av hans jordiska livsskede. Senare blev traditionen om en stor frestelse knuten till denna period av isolering genom en förväxling med de fragmentariska berättelserna om kampen på Hermonberget och dessutom på grund av att det var sed att låta alla stora profeter och mänskliga ledare inleda sitt offentliga livsskede med att genomgå dessa förmodade perioder av fasta och bön. Jesus hade alltid haft för sed, när han stod inför nya och allvarliga beslut, att dra sig tillbaka till gemenskap med sin egen ande för att kunna få veta Guds vilja.

136:4.11 (1515.5) I allt sitt planerande för återstoden av sitt jordiska liv kände Jesus alltid en slitning i sitt människohjärta mellan två motsatta verksamhetslinjer:

136:4.12 (1515.6) 1. Han hade en stark önskan att vinna sitt folk — och hela världen — till att tro på honom och att acceptera det nya andliga riket. Han kände väl till folkets idéer om den kommande Messias.

136:4.13 (1515.7) 2. Att leva och arbeta så som han visste att hans Fader skulle godkänna, att utföra sitt arbete också till förmån för andra behövande världar, och att under rikets etablerande fortsättningsvis uppenbara Fadern och visa upp hans gudomliga kärleksnatur.

136:4.14 (1515.8) Under alla dessa händelserika dagar bodde Jesus i en uråldrig bergsgrotta, ett skydd inne i sidan av bergskullarna nära en by som en gång kallades Bet Adis. Han drack från en liten källa som sprang fram från sidan av bergskullen nära detta bergsskydd.

5. Det första stora beslutet

136:5.1 (1516.1) På tredje dagen efter det att Jesus hade inlett denna dialog mellan sig själv och sin Personaliserade Riktare visades för Jesus i en syn Nebadons församlade himmelska härskaror, som av sina kommendörer hade sänts för att tjäna deras älskade Härskares vilja. Denna mäktiga härskara omfattade tolv legioner serafer och proportionella antal av varje annan klass av universumets intelligenser. Det första stora beslutet för Jesus när han befann sig i avskildhet gällde frågan om han skulle eller inte skulle kalla på dessa mäktiga personligheter i samband med det förestående programmet för hans offentliga verksamhet på Urantia.

136:5.2 (1516.2) Jesus beslöt att inte använda sig av en enda personlighet i denna väldiga ansamling, såvida det inte blev uppenbart att detta var Faderns vilja. Trots detta generella beslut stannade denna väldiga härskara hos honom under resten av hans jordiska liv, ständigt beredd att lyda minsta uttryck för deras Härskares vilja. Fastän Jesus inte med sina människoögon ständigt såg dessa närvarande personligheter, såg den med honom associerade Personaliserade Riktaren dem ständigt och kunde kommunicera med dem alla.

136:5.3 (1516.3) Innan Jesus kom ned från dessa fyrtio dagars avskildhet i bergen gav han det direkta befälet över denna närvarande härskara av universumpersonligheter till sin nyligen Personaliserade Riktare, och i över fyra år enligt Urantiatid fungerade dessa utvalda personligheter från varje klass av universumintelligenser lydigt och respektfullt under den visa vägledningen av denna förhärligade och erfarna Personaliserade Mysterieledsagare. När Riktaren, som en gång var en del av Paradisfadern och hans väsen, övertog befälet över denna mäktiga församling försäkrades Jesus om att i ingen händelse skulle dessa övermänskliga representanter tillåtas tjäna eller manifestera sig i samband med eller till förmån för hans jordiska livsskede, såvida det inte visade sig att Fadern ville ett sådant ingripande. Med ett enda stort beslut avsade sig Jesus sålunda frivilligt allt övermänskligt samarbete i alla ärenden som gällde återstoden av hans dödliga livsskede, såvida inte Fadern av sig själv valde att ta del i någon viss händelse eller episod under Sonens jordiska verksamhet.

136:5.4 (1516.4) Vid accepterandet av detta befäl över universumets härskaror som stod beredda att tjäna Kristus Mikael, var den Personaliserade Riktaren mycket noggrann med att påpeka för Jesus att även då en sådan samling universumvarelser, genom deras Skapares delegerade befogenhet, kunde begränsas till sina rymdaktiviteter, verkade dessa begränsningar emellertid inte i samband med deras funktion i tiden. Denna inskränkning kom sig av att Riktarna inte längre är tidsvarelser när de väl har blivit personaliserade. Följaktligen påmindes Jesus om att fastän Riktarens kontroll över de levande intelligenser som hade underställts hans befäl var fullständig och perfekt i allt som rörde rymd, kunde sådana perfekta begränsningar inte påföras när det gällde tid. Riktaren sade: ”Jag skall i enlighet med dina anvisningar hindra användningen av denna närvarande härskara av universumets intelligenser på varje sätt i anslutning till ditt jordiska livsskede, utom i de fall då Paradisfadern befaller mig att frigöra sådana representanter för att den gudomliga vilja som du har valt måtte ske, och i de fall då du enligt din förenade gudomliga och mänskliga vilja väljer eller gör något som endast när det gäller tiden innebär en avvikelse från den naturliga ordningen på jorden. I alla sådana fall är jag maktlös, och dina skapade varelser som har församlats här fulländade och förenade i sin kraft är likaså maktlösa. Om ditt förenade väsen någon gång hyser sådana önskningar, kommer de påbud som dessa val ger upphov till att genast verkställas. Din önskan i alla sådana fall medför en förkortning av tiden, så att tankeskapelsen omedelbart förverkligas. Under mitt befäl utgör detta den största möjliga begränsning som kan anläggas på din potentiella suveränitet. I mitt eget medvetande existerar inte tiden, och därför kan jag inte begränsa dina varelser i något som ansluter sig till den.”

136:5.5 (1517.1) Sålunda blev Jesus underrättad om de praktiska följderna av sitt beslut att fortsätta att leva som en människa bland människor. Han hade med ett enda beslut uteslutit alla sina närvarande universumhärskaror av olikartade intelligenser från att ta del i hans förestående offentliga verksamhet förutom i sådana fall som endast gällde tiden. Det blir därför uppenbart att varje eventuellt övernaturligt eller förment övermänskligt bidrag till Jesu verksamhet enbart gällde eliminerandet av tiden, såvida inte Fadern i himlen uttryckligen bestämde annorlunda. Det var inte möjligt att något mirakel, någon barmhärtighetsgärning eller annan möjlig händelse som inträffade i samband med Jesu återstående jordiska bemödanden till sin art eller karaktär kunde vara en handling som överskred de naturlagar som har etablerats och som regelmässigt fungerar i samband med människans angelägenheter under hennes liv på Urantia utom vid dessa särskilt nämnda fall som gällde tiden. Naturligtvis kunde inga begränsningar åläggas manifestationerna av ”Faderns vilja”. Eliminerandet av tiden i samband med en uttryckt önskan hos denne potentielle Härskare över ett universum kunde endast undvikas genom en direkt och uttrycklig vilje akt hos denna Gud-människa för att tiden, så som den anslöt sig till ifrågavarande handling eller händelse, inte skulle förkortas eller elimineras. För att hindra uppkomsten av uppenbara tidsmirakel var det nödvändigt för Jesus att ständigt förbli tidsmedveten. Varje avbrott i tidsmedvetandet för hans del, i förening med att han hyste en definitiv önskan, betydde att det som föddes i Skaparsonens sinne förverkligades, och utan någon som helst tidsfaktor.

136:5.6 (1517.2) Genom den övervakande kontroll som Mikaels associerade Personaliserade Riktare utövade var det möjligt för honom att fulländat begränsa sina personliga jordiska aktiviteter med hänsyn till rymd, men det var inte möjligt för Människosonen att på detta sätt begränsa sin nya jordiska ställning som potentiell Härskare över Nebadon med hänsyn till tid. Detta var den faktiska status som Jesus från Nasaret hade när han gav sig ut för att påbörja sin offentliga verksamhet på Urantia.

6. Det andra beslutet

136:6.1 (1517.3) Sedan Jesus hade bestämt sig för sina principer i förhållande till alla personligheter av alla klasser bland sina skapade intelligenser, så långt detta kunde bestämmas med beaktande av den naturliga potential som hans nya gudomlighetsstatus medförde, vände han sig nu till att tänka på sig själv. Vad skulle han, som nu var fullt medveten om att han var skaparen av alla ting och varelser som fanns i detta universum, göra med dessa skaparprivilegier i de återkommande livssituationer som han omedelbart stod inför när han återvände till Galiléen för att återuppta sitt arbete bland människorna? I själva verket hade detta problem redan med kraft gjort sig gällande i fråga om inskaffandet av mat där han befann sig i dessa ensliga bergskullar. På tredje dagen av hans ensamma meditationer blev hans människokropp hungrig. Skulle han gå för att söka sig mat, så som varje vanlig människa, eller skulle han endast utöva sina normala skapande krafter och producera lämplig näring tillgänglig för kroppen? Detta stora beslut som Mästaren fattade har för er framställts som en frestelse — en utmaning av förmenta fiender att han ”befaller dessa stenar att bli brödlimpor”.

136:6.2 (1518.1) Jesus bestämde sig sålunda för en andra och konsekvent verksamhetsprincip för återstoden av sina jordiska bemödanden. När det gällde hans personliga behov, och i allmänhet även hans relationer till andra personligheter, valde han nu avsiktligt att följa den normala jordiska tillvarons väg. Han bestämde sig definitivt mot ett förfarande som skulle överskrida, bryta mot eller göra våld på hans egna etablerade naturlagar. Men han kunde inte lova sig själv, så som han redan hade blivit varnad av sin Personaliserade Riktare, att dessa naturlagar under vissa tänkbara förhållanden inte storligen skulle kunna accelereras. Jesus beslöt att hans livsverk i princip skulle organiseras och utföras i enlighet med naturlagarna och i harmoni med den existerande samhällsordningen. Mästaren valde därmed ett livsprogram som betydde ett avståndstagande från mirakel och under. Igen beslöt han sig till förmån för ”Faderns vilja”, igen överlämnade han allt i sin Paradisfaders hand.

136:6.3 (1518.2) Jesu människonatur dikterade att hans första plikt var självbevarandet. Det är den naturliga människans normala inställning i tidens och rymdens världar och är därför en dödligs legitima reaktion på Urantia. Men Jesus var inte intresserad endast av denna värld och dess varelser. Han levde ett liv avsett att instruera och inspirera de mångahanda varelserna i ett vittomfattande universum.

136:6.4 (1518.3) Före sin illumination vid dopet hade han levt fullt underställd sin himmelske Faders vilja och ledning. Han gjorde ett bestämt beslut att fortsätta i just ett sådant obetingat jordiskt beroende av Faderns vilja. Han hade för avsikt att följa den onaturliga riktningen — han beslöt att inte söka självbevarandet. Han valde att fortsättningsvis hålla fast vid principen om att vägra försvara sig själv. Han formulerade sina slutledningar med skriftens ord som hans människosinne kände till: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” Då Människosonen nådde fram till denna slutsats beträffande sin fysiska naturs aptit, så som den kom till uttryck i hunger efter föda, tillkännagav han därmed sin slutliga inställning till alla andra köttsliga behov och naturliga impulser i människonaturen.

136:6.5 (1518.4) Sin övermänskliga makt kunde han möjligen använda till förmån för andra, men aldrig till förmån för sig själv. Han följde denna princip ända till slutet, då man hånfullt sade om honom: ”Han räddade andra, men han kan inte rädda sig själv” — därför att han inte ville det.

136:6.6 (1518.5) Judarna drömde om en Messias som skulle göra ännu större underverk än Mose, om vilken det berättades att han fått vatten att rinna fram från klippan i öknen och närt deras förfäder med manna i öknen. Jesus visste vilket slags Messias hans landsmän väntade på, och han hade all makt och rätt att infria deras djärvaste förväntningar, men han beslöt sig för att inte följa ett sådant storslaget program av makt och ära. Jesus betraktade en sådan inriktning på förväntade underverk som en återgång till forna tiders vettlösa magi och de barbariska medicinmännens urartade seder och bruk. Möjligen kunde han försnabba naturlagarna om det gällde frälsning för hans skapade varelser, men att överskrida sina egna lagar antingen till egen nytta eller för att imponera på sina medmänniskor, det tänkte han inte göra. Mästarens beslut var slutgiltigt.

136:6.7 (1518.6) Jesus oroade sig för sitt folk. Han förstod helt hur de hade letts fram till att invänta den kommande Messias, den tid då ”jorden bär frukt tiotusenfalt och en enda vinranka har tusen kvistar, och varje gren bär tusen klasar och varje klase innehåller tusen druvor, och varje druva ger en kanna vin.” Judarna trodde att Messias skulle föra med sig ett tidsskede av mirakulöst överflöd. Hebréerna hade länge matats med traditioner om mirakel och legender om under.

136:6.8 (1519.1) Han var inte en Messias som kom för att mångfaldiga brödet och vinet. Han kom inte för att vårda sig om enbart de jordiska behoven. Han kom för att uppenbara sin Fader i himlen för sina barn på jorden, samtidigt som han försökte leda sina jordiska barn att förena sig med honom i en uppriktig strävan att leva så att den himmelske Faderns vilja förverkligades.

136:6.9 (1519.2) Med detta beslut visade Jesus för ett universum av åskådare det dåraktiga och syndiga i att prostituera gudomliga talanger och gudagivna förmågor för personlig uppförstoring eller för rent självisk vinning och upphöjelse. Just detta var Lucifers och Caligastias synd.

136:6.10 (1519.3) Detta stora beslut som Jesus fattade illustrerar på ett dramatiskt sätt den sanning att självisk tillfredsställelse och sinnlig njutning inte ensamma och i och för sig kan skänka de evolverande människovarelserna lycka. Det finns högre värden i de dödligas tillvaro — intellektuellt behärskande och andlig uppnåelse — som är långt förmer än den nödvändiga tillfredsställelsen av människans rent fysiska behov och drifter. Människans naturliga begåvning i form av talang och förmåga borde främst användas för att utveckla och förädla hennes högre sinnes- och andeförmögenheter.

136:6.11 (1519.4) Jesus uppenbarade sålunda för varelserna i sitt universum den nya och bättre vägens förfarande, de högre moraliska värdena i livet och den djupare andliga tillfredsställelsen i den evolutionära människotillvaron i världarna i rymden.

7. Det tredje beslutet

136:7.1 (1519.5) Sedan Jesus hade fattat sina beslut beträffande sådant som föda och fysiskt tillgodoseende av den materiella kroppens behov, omvårdnaden om sin egen och sina medarbetares hälsa, återstod ytterligare andra problem att lösa. Vad skulle hans inställning vara när han ställdes inför personlig fara? Han beslöt att på normalt sätt slå vakt om sin mänskliga säkerhet och att vidta rimliga åtgärder för att förhindra ett förtida avslutande av sitt livsskede i köttslig gestalt, men att avstå från allt övermänskligt ingripande när krisen i hans köttsliga liv infann sig. När Jesus formulerade detta beslut satt han i skuggan under ett träd på en utskjutande bergsklippa, med ett bråddjup rakt framför sig. Han insåg till fullo att han kunde ha kastat sig utför klippan, ut i tomma intet, och att inget kunde hända honom om han återtog sitt första stora beslut att inte åkalla ett ingripande från sina himmelska intelligenser vid utförandet av sitt livsverk på Urantia, och förutsatt att han upphävde sitt andra beslut beträffande sin inställning till självbevarandet.

136:7.2 (1519.6) Jesus visste att hans landsmän väntade på en Messias som stod ovanför naturlagarna. Grundligt hade han fått lära sig vad skriften sade: ”Inget ont skall drabba dig, och ingen plåga skall hemsöka dig. Ty han skall ge sina änglar tillsynen över dig, för att vaka över dig på alla dina vägar. De skall lyfta dig på sina händer så att du inte stöter din fot mot någon sten.” Skulle detta slags övermod, ett sådant trotsande av Faderns gravitationslagar, vara berättigat för att skydda honom själv från möjlig skada eller kanske för att vinna hans felinstruerade och förvirrade folks förtroende? Men hur tillfredsställande en sådan inriktning än vore för de teckensökande judarna, så vore det inte en uppenbarelse av Fadern, utan ett tvivelaktigt gyckel med de lagar som gäller i universernas universum.

136:7.3 (1519.7) Då ni förstår allt detta och vet att Mästaren vägrade att verka i trots av sina etablerade naturlagar när det gällde hans personliga uppträdande, vet ni också med säkerhet att han aldrig gick på vattnet eller gjorde något annat som våldförde sig på hans materiella ordning för världens administration. Det gäller dock alltid att hålla i minnet att man tills vidare inte hade funnit något sätt enligt vilket han helt kunde frigöras från bristen på kontroll över tidsfaktorn i samband med de ärenden som hade överförts till området för den Personaliserade Riktarens behörighet.

136:7.4 (1520.1) Under hela sitt jordiska liv höll Jesus konsekvent och troget fast vid detta beslut. Oberoende av om fariséerna smädade honom för att få ett tecken eller om åskådarna på Golgata utmanade honom att stiga ned från korset, så höll han ståndaktigt fast vid beslutet som han då fattade på bergssluttningen.

8. Det fjärde beslutet

136:8.1 (1520.2) Nästa stora problem som denna Gud-människa brottades med och som han snart avgjorde i enlighet med den himmelske Faderns vilja gällde frågan huruvida han skulle använda någon av sina övermänskliga förmågor i syfte att attrahera sina medmänniskors uppmärksamhet och vinna deras trohet. Borde han på något sätt låna sina universumbefogenheter till att tillfredsställa judarnas längtan efter det spektakulära och övernaturliga? Han beslöt att inte göra det. Han stannade för ett principförfarande som uteslöt alla sådana tillvägagångssätt som metod för att bringa sin mission till människornas kännedom. Han levde konsekvent i enlighet med detta stora beslut. Även när han tillät manifestationen av talrika tidsförkortande barmhärtighetsgärningar uppmanade han nästan utan undantag mottagarna av hans helande omvårdnad att inte berätta för någon människa om den förmån de hade fått. Alltid avvisade han den spefulla utmaningen från sina fiender att ”ge oss ett tecken” som bevis för och demonstration av hans gudomlighet.

136:8.2 (1520.3) Jesus förutsåg mycket klokt att utförandet av mirakel och underverk endast skulle åstadkomma en yttre trohet genom att imponera på det materiella sinnet. Sådana uppvisningar skulle inte uppenbara Gud eller frälsa människor. Han vägrade att bli enbart en undergörare. Han beslöt att ägna sig åt en enda uppgift — att etablera himmelriket.

136:8.3 (1520.4) Under hela denna betydelsefulla dialog då Jesus kommunicerade med sig själv fanns det ifrågasättande och närapå tvivlande mänskliga elementet närvarande, ty Jesus var människa såväl som Gud. Det var uppenbart att han aldrig skulle tas emot av judarna som Messias om han inte gjorde under. Om han dessutom samtyckte till att företa blott en enda icke-naturlig handling, så skulle hans människosinne med säkerhet veta att det var underställt ett sant gudomligt sinne. Vore det förenligt med ”Faderns vilja” att det gudomliga sinnet gjorde denna eftergift för människosinnets tvivlande natur? Jesus bestämde sig för att så inte var fallet, och han åberopade den Personaliserade Riktarens närvaro som tillräckligt bevis för det gudomligas kompanjonskap med det mänskliga.

136:8.4 (1520.5) Jesus hade rest mycket; han återkallade i minnet Rom, Alexandria och Damaskus. Han kände till världens metoder — hur människorna i politiken och handeln nådde sina ändamål med kompromisser och diplomati. Skulle han utnyttja denna kunskap för att främja sin mission på jorden? Nej! Likaså beslöt han att avstå från allt kompromissande med världens visdom och från allt penningainflytande vid etablerandet av riket. Han valde igen att uteslutande lita till Faderns vilja.

136:8.5 (1520.6) Jesus var fullt medveten om de genvägar som stod öppna för en med hans förmågor. Han visste om många sätt med vilka nationens och hela världens uppmärksamhet omedelbart kunde fokuseras på honom själv. Snart skulle påsken firas i Jerusalem; staden skulle vara överfylld av besökare. Han kunde stiga upp på templets tornspira och promenera rakt ut i luften inför den förbryllade och häpna folksamlingen. Då skulle han vara det slags Messias som de väntade. Men han skulle senare göra dem besvikna eftersom han inte hade kommit för att återupprätta Davids tron. Han kände väl till det fåfänga i Caligastias metod att försöka överträffa det naturliga, långsamma och säkra sättet att nå det gudomliga ändamålet. Igen böjde sig Människosonen hörsamt för Faderns sätt, Faderns vilja.

136:8.6 (1521.1) Jesus valde att etablera himmelriket i människosläktets hjärta med naturliga, vanliga, svåra och prövande metoder, med just sådana förfaranden som hans barn på jorden senare måste följa i sitt arbete med att utbreda och utvidga himmelriket. Ty väl visste Människosonen att det skulle bli ”genom många lidanden som många barn under alla tidsåldrar måste gå för att komma in i Guds rike.” Jesus genomgick nu den civiliserade människans stora test, att ha makt och ståndaktigt vägra att använda den för rent själviska eller personliga ändamål.

136:8.7 (1521.2) När ni betraktar Människosonens liv och erfarenhet bör ni alltid hålla i minne att Gudssonen var inkarnerad i sinnet hos en människa som levde på det första århundradet, inte i en dödligs sinne under det tjugonde eller något annat århundrade. Härmed avser vi att förmedla tanken att Jesu mänskliga färdigheter och anlag hade ett naturligt ursprung. Han var ett resultat av sin tids arvs- och miljöfaktorer ökade med den fostran och utbildning som han hade fått. Hans mänsklighet var genuin, naturlig, och den härstammade helt från de föregående stadierna till den tidens och generationens faktiska intellektuella status och sociala och ekonomiska förhållanden och hade formats av dessa. Fastän det i denna Gud-människas erfarenhet alltid fanns den möjligheten att det gudomliga sinnet transcenderade det mänskliga intellektet, det oaktat, när och så som hans människosinne fungerade, fungerade det just så som ett egentligt dödligt sinne skulle under de förhållanden som den tidens mänskliga miljö erbjöd.

136:8.8 (1521.3) Jesus illustrerade för alla världar i sitt vidsträckta universum det dåraktiga i att skapa konstgjorda situationer i syfte att demonstrera en egenmäktig befogenhet eller att ge fritt utlopp åt en exceptionell makt i syfte att höja de moraliska värdena eller påskynda det andliga framåtskridandet. Jesus beslöt att inte låna sin mission på jorden till en upprepning av besvikelsen över mackabéernas regim. Han vägrade att prostituera sina gudomliga attribut för att skaffa sig en oförtjänt popularitet eller vinna politiskt inflytande. Han tänkte inte sanktionera omvandlingen av gudomlig och skapande energi till nationell styrka eller internationellt inflytande. Jesus från Nasaret vägrade att kompromissa med det onda, än mindre att sällskapa med synden. Mästaren satte triumferande troheten mot Faderns vilja framför varje annan jordisk och timlig hänsyn.

9. Det femte beslutet

136:9.1 (1521.4) Sedan han hade avgjort sådana principfrågor som gällde hans individuella förhållande till naturlagarna och den andliga makten, vände han nu uppmärksamheten mot valet av de metoder han skulle använda vid förkunnandet och etablerandet av Guds rike. Johannes hade redan påbörjat detta arbete. Vilken fortsättning skulle han ge detta budskap? Hur skulle han ta över Johannes mission? Hur skulle han organisera sina anhängare för effektiv verksamhet och intelligent samverkan? Jesus nådde nu det slutliga beslut som skulle hindra honom från att längre anse sig vara judarnas Messias, åtminstone så som man på den tiden allmänt föreställde sig Messias.

136:9.2 (1522.1) Judarna såg fram emot en befriare som skulle komma med mirakulös makt för att slå ned Israels fiender och etablera judarna som världshärskare, fria från nöd och förtryck. Jesus visste att denna förhoppning aldrig skulle infrias. Han visste att himmelriket handlade om att tillintetgöra det onda i människornas hjärtan, och att det var något som enbart gällde det andliga området. Han övervägde tillrådligheten av att inleda det andliga rikets etablerande med en lysande och bländande maktdemonstration — och ett sådant tillvägagångssätt hade varit tillåtlig och helt inom ramen för Mikaels behörighet — men han avvisade totalt en sådan plan. Han tänkte inte ge efter för Caligastias revolutionära metoder. Han hade potentiellt vunnit världen genom att underkasta sig Faderns vilja, och han föresatte sig att avsluta sitt arbete så som han hade börjat det, och som Människosonen.

136:9.3 (1522.2) Ni kan knappast föreställa er vad som skulle ha hänt på Urantia om denne Gud-människa, som nu potentiellt innehade all makt i himlen och på jorden, en gång hade beslutat sig för att veckla ut överhöghetens banér och ställa upp sina undergörande bataljoner till stridsordning! Men han ville inte kompromissa. Han tänkte inte tjäna det onda för att dyrkan av Gud måhända skulle kunna härledas därav. Han tänkte hålla fast vid Faderns vilja. Han skulle förkunna för ett universum som såg på: ”Du skall dyrka Herren din Gud, och honom endast skall du tjäna.”

136:9.4 (1522.3) Allteftersom dagarna gick blev Jesus med allt större klarhet varse om vilket slags sanningsuppenbarare han skulle bli. Han urskiljde att Guds väg inte skulle bli den lätta vägen. Han började inse att bägaren med hans återstående erfarenhet som människa möjligen kunde vara bitter, men han beslöt att tömma den.

136:9.5 (1522.4) Även hans människosinne säger nu farväl till Davids tron. Steg för steg följer detta människosinne det gudomliga sinnets väg. Människosinnet ställer fortfarande frågor men godtar ofelbart de gudomliga svaren som slutliga avgöranden i detta kombinerade liv, vilket han lever som en människa i världen samtidigt som han ovillkorligt underställer sig Faderns eviga och gudomliga vilja.

136:9.6 (1522.5) Rom var härskarinnan över den västerländska världen. Människosonen, som nu befann sig i avskildhet och sysselsatt med att fatta dessa viktiga beslut och som hade himlens härskaror under sitt befäl, representerade judarnas sista chans att nå världsherravälde; men denne man, som på jorden hade fötts som jude och som hade en sådan oerhörd visdom och makt, avböjde att använda sina universumrättigheter och förmågor vare sig för att förstora sig själv eller för att sätta sitt folk på tronen. Han såg så att säga ”denna världens riken”, och han hade makten att ta dem. De Högsta i Edentia hade överlämnat alla dessa befogenheter i hans händer, men han ville inte ha dem. Jordens riken var alltför obetydliga för att intressera ett universums Skapare och Härskare. Han hade endast en målsättning, nämligen att ytterligare uppenbara Gud för människan och att etablera himmelriket, den himmelske Faderns styre i människornas hjärtan.

136:9.7 (1522.6) Tanken på vapenstrid, kraftmätning och slaktande var motbjudande för Jesus. Han ville inte vara med om något sådant. Han ville framträda på jorden som en Fridsfurste som uppenbarar en kärlekens Gud. Före sitt dop hade han igen avslagit seloternas erbjudande att leda dem i ett uppror mot de romerska förtryckarna. Nu fattade han sitt slutliga beslut beträffande de skrifter som hans mor hade lärt honom, såsom: ”Herren sade till mig: ’Du är min Son; jag har idag fött dig. Begär av mig, så skall jag ge dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira; som lerkärl skall du krossa dem.’”

136:9.8 (1522.7) Jesus från Nasaret nådde den slutsatsen att sådana uttalanden inte gällde honom. Till sist gjorde Människosonens mänskliga sinne rent hus för gott med alla dessa messianska svårigheter och motstridigheter — hebreiska skrifter, vad hans föräldrar hade lärt honom, chasans undervisning, judarnas förväntningar och mänsklig äregirig längtan. Han bestämde sig en gång för alla för sitt tillvägagångssätt. Han skulle återvända till Galiléen och lugnt börja förkunna himmelriket samt lita till sin Fader (den Personaliserade Riktaren) att dag för dag utarbeta detaljerna för verksamheten.

136:9.9 (1523.1) Med dessa beslut satte Jesus ett värdigt exempel för varje person i varje värld överallt i ett vidsträckt universum när han vägrade att tillämpa materiella tester för att pröva andliga problem, när han vägrade att övermodigt sätta sig över naturlagarna. Han visade ett inspirerande exempel på universumtrohet och moralisk ädelhet när han vägrade att gripa den världsliga makten som en inledning till den andliga härligheten.

136:9.10 (1523.2) Om Människosonen hade några tvivel om sin mission och dess art när han vandrade upp i bergen efter sitt dop, hade han inga sådana när han kom tillbaka till sina medmänniskor efter de fyrtio dagarna av avskildhet och beslut.

136:9.11 (1523.3) Jesus hade formulerat ett program för att etablera Faderns rike. Han tänkte inte se till de fysiska behoven hos sitt folk. Han tänkte inte dela ut bröd till folkmassorna, så som han så nyligen hade sett göras i Rom. Han tänkte inte dra till sig uppmärksamheten genom att göra under, även om judarna förväntar sig just det slags befriare. Inte heller tänkte han försöka vinna accepterande av ett andligt budskap genom demonstrationer av politisk auktoritet eller världslig makt.

136:9.12 (1523.4) När han förkastade dessa metoder att förhöja det kommande riket i de förväntansfulla judarnas ögon, gjorde Jesus det samtidigt säkert att dessa samma judar definitivt och slutligt skulle komma att tillbakavisa alla hans anspråk på auktoritet och gudomlighet. Då Jesus visste allt detta försökte han länge förhindra att hans första anhängare talade om honom som Messias.

136:9.13 (1523.5) Under hela sin offentliga verksamhet möttes han av nödvändigheten att handskas med tre ständigt återkommande situationer: skriket efter föda, insisterandet på mirakel och den slutliga begäran om att tillåta sina anhängare att göra honom till konung. Men Jesus avvek aldrig från de beslut som han fattade under dessa dagar då han var ensam i Pereas bergskullar.

10. Det sjätte beslutet

136:10.1 (1523.6) Under den sista dagen av denna minnesvärda avskildhet, innan Människosonen gav sig iväg nedför berget för att förena sig med Johannes och hans lärjungar, fattade han sitt sista beslut. Detta beslut kommunicerade han till den Personaliserade Riktaren med dessa ord: ”Och i alla andra ärenden, så som vid dessa nu registrerade beslut, lovar jag dig att underkasta mig min Faders vilja.” Och när han hade sagt detta begav han sig nedför berget. Och hans ansikte lyste med den andliga segerns och den moraliska vinningens härlighet.

Foundation Info

UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantia Foundation, 533 W. Diversey Parkway, Chicago, IL 60614, USA
Tel: +1-773-525-3319; Fax: +1-773-525-7739
© Urantia Foundation. All rights reserved