Kapitel 133 - Återkomst från Rom

   
   Red Jesus Text: | Av    Paragraph Numbers: | Av
UtskriftsversionUtskriftsversionSend by emailSend by email

Urantiaboken

Kapitel 133

Återkomst från Rom


133:0.1 NÄR JESUS gjorde sig klar för avresan från Rom tog han inte farväl av någon av sina vänner. Den skriftlärde från Damaskus anlände till Rom utan uppseende och avlägsnade sig på samma sätt. Det gick ett helt år innan de som kände och älskade honom gav upp hoppet om att få återse honom. Före slutet av det andra året fann sig små grupper av dem som hade känt honom dragna till varandra av sitt gemensamma intresse för hans undervisning och på grund av de gemensamma minnena av de goda stunderna tillsammans med honom. Dessa små grupper av stoiker, cyniker och anhängare av mysteriekulter fortsatte att hålla oregelbundna och informella möten ända fram till den tid då kristendomens första predikare framträdde i Rom.

133:0.2 Gonod och Ganid hade gjort så mycket uppköp i Alexandria och Rom att de sände alla sina saker i förväg med lastkaravanen till Tarentum, medan de tre resenärerna i lugn takt vandrade tvärs över Italien längs den storartade via Appia. På denna resa mötte de alla slags människor. Många ädla romerska medborgare och grekiska kolonister bodde vid denna väg, men också de efterkommande till det stora antalet lägrestående slavar började redan synas till.

133:0.3 En dag när de vilade vid lunchtid ungefär halvvägs till Tarentum ställde Ganid en direkt fråga till Jesus om vad denne tyckte om kastväsendet i Indien. Jesus sade: ”Fastän människorna skiljer sig från varandra i många avseenden är alla dödliga jämställda inför Gud och i den andliga världen. I Guds ögon finns det endast två grupper av dödliga: de som vill göra hans vilja, och de som inte vill göra det. När universum betraktar en bebodd värld urskiljer det likaså två stora klasser: de som känner Gud och de som inte känner honom. De som inte har förmågan att känna Gud räknas till djuren i den världen. Mänskligheten kan lämpligen indelas i många klasser enligt olika kvalifikationer, då de kan betraktas fysiskt, mentalt, socialt, yrkesmässigt eller moraliskt, men när dessa olika klasser av dödliga framträder inför Guds domstol är de jämställda. Gud ser verkligen inte till person. Fastän man inte kan undgå att observera människornas skillnader i fråga om intellektuella, sociala och moraliska förmågor och begåvningar bör man inte göra några sådana distinktioner när människornas andliga brödraskap samlas inför Gud för att dyrka honom.”

1. Barmhärtighet och rättvisa

133:1.1 En mycket intressant händelse inträffade en eftermiddag vid sidan av vägen när de närmade sig Tarentum. De såg hur en rå och våldsam yngling brutalt mobbade en mindre pojke. Jesus skyndade till den angripne ynglingens hjälp, och när han hade undsatt honom höll han stadigt fast angriparen tills den mindre pojken hade hunnit fly. Så snart Jesus släppte lös den lille tyrannen kastade sig Ganid över pojken och började ge honom ett ordentligt kok stryk, men till Ganids förvåning grep Jesus genast in. Efter det att Jesus hade fått Ganid att lugna ned sig och låtit den skrämde pojken undkomma utropade den unge mannen upprörd, så snart han kunde dra andan: ”Jag förstår mig inte på dig, läraren. Om barmhärtigheten fordrar att du undsätter den mindre pojken, kräver inte rättvisan att du straffar den större och angripande ynglingen?” Jesus svarade:

133:1.2 ”Ganid, det är sant att du inte förstår. Att visa barmhärtighet ankommer alltid på individen, men att utmäta ett rättvist straff är alltid en funktion för de sociala, statliga eller de för universums administration svarande grupperna. Som individ är jag skyldig att visa barmhärtighet; jag måste gå till den angripne gossens undsättning, och det är helt följdriktigt att jag får använda tillräckligt med kraft för att hålla angriparen tillbaka. Och det är just så jag gjorde. Jag lyckades befria den angripne gossen; därmed hade jag visat honom barmhärtighet. Därefter höll jag med våld angriparen tillbaka tillräckligt länge för den svagare parten i dispyten att undkomma, varefter jag drog mig tillbaka från fallet. Jag började inte sitta till doms över angriparen och sålunda pröva hans motiv — att rättsligt behandla allt som hade anknytning till hans överfall på sin kamrat — för att sedan ta mig till att verkställa det straff som mitt sinne kanske skulle föreskriva som en rättvis vedergällning för hans illgärning. Ganid, barmhärtigheten kan vara ymnig, men rättvisan är exakt. Kan du inte se att det är svårt att finna två personer som kan vara överens om det straff som skulle tillfredsställa rättvisans krav? En ville utmäta fyrtio piskrapp, en annan tjugo, medan ytterligare en annan ville föreslå inspärrande i ensamcell som rättvist straff. Kan du inte se att det är bäst att sådana skyldigheter i denna värld åvilar gruppen eller administreras av valda representanter för gruppen? I universum ligger domsrätten hos dem som i grunden känner till de bakomliggande omständigheterna i samband med alla överträdelser såväl som motiven till dessa. I ett civiliserat samhälle och i ett organiserat universum förutsätter rättskipningen ett avkunnande av rättvis dom som följer på ärlig och rättvis bedömning, och sådana befogenheter har endast de rättsansvariga grupperna i världarna och de allvetande administratörerna av de högre universerna i hela skapelsen.”

133:1.3 I flera dagar talade de om detta problem med att visa barmhärtighet och att skipa rättvisa. Ganid förstod åtminstone i någon mån varför Jesus inte ville engagera sig i en personlig kraftmätning. Men Ganid ställde en sista fråga, på vilken han aldrig fick ett helt tillfredsställande svar, och den frågan lydde: ”Men läraren, om en starkare och illasinnad varelse skulle överfalla dig och hota att döda dig, vad skulle du göra? Skulle du inte försöka försvara dig?” Fastän Jesus inte fullt och tillfredsställande kunde besvara pojkens fråga, då han inte var villig att avslöja för denne att han levde på jorden för att exemplifiera Paradisfaderns kärlek för ett universum som såg på, sade han dock så här mycket:

133:1.4 ”Ganid, jag kan väl förstå hur en del av dessa problem förvirrar dig, och jag skall försöka besvara din fråga. Vid alla angrepp som kunde tänkas ske mot min person skulle jag först avgöra huruvida angriparen var en son till Gud — min broder i köttslig gestalt — och om jag drog den slutsatsen att denna varelse saknade moraliskt omdöme och andligt förnuft, skulle jag utan tvekan försvara mig fullt ut med alla mina krafter att göra motstånd, oberoende av konsekvenserna för angriparen. Men jag skulle inte på detta sätt angripa en medmänniska som har en ställning av sonskap, inte ens i självförsvar. Det vill säga, jag skulle inte på förhand och utan dom straffa honom för hans angrepp på mig. Jag skulle på alla tänkbara sätt försöka förhindra ett sådant angrepp och få honom att avstå från det, och om jag inte lyckades avstyra det skulle jag försöka mildra det. Ganid, jag har absolut förtroende för min himmelske Faders omsorg; jag är ägnad till att göra min himmelske Faders vilja. Jag tror inte att någon verklig skada kan drabba mig. Jag tror inte att mitt livsverk verkligen kan råka i fara av något som mina fiender ville låta gå ut över mig, och av våra vänner behöver vi ju inte befara något våld. Jag är absolut förvissad om att hela universum är vänligt inställt mot mig — på denna allt övervinnande sanning insisterar jag att tro med hela mitt hjärtas förtröstan även om alla yttre omständigheter kan tyckas tala för det motsatta.

133:1.5 Men Ganid var inte helt tillfreds. Många gånger talade de om dessa frågor, och Jesus berättade för honom om några av sina erfarenheter från pojkåren och också om stenhuggarens son Jakob. Då Ganid fick höra hur Jakob tog till sin uppgift att försvara Jesus sade han: ”Ja, jag börjar förstå! Först och främst skulle mycket sällan någon normal människa vilja angripa en så vänlig person som du, och även om någon vore så tanklös att göra det, är det ganska säkert att det nära till hands skulle finnas någon annan dödlig som skyndade till din hjälp, precis så som du alltid går för att undsätta var och en som du ser befinna sig i nöd. I mitt hjärta, läraren, är jag överens med dig, men mitt förnuft säger fortfarande att hade jag varit Jakob skulle jag med nöje ha straffat dessa oförskämda odågor som tog sig för att angripa dig bara för att de tänkte att du inte skulle försvara dig. Jag antar att du är ganska trygg på din färd genom livet emedan du tillbringar så mycket av din tid med att hjälpa andra och ta vård om dina nödställda medmänniskor — ja, högst troligt kommer det alltid att finnas någon till hands för att försvara dig.” Jesus svarade: ”Det testet har ännu inte kommit, Ganid, och när det kommer måste vi stå fast vid Faderns vilja.” Det var ungefär allt som pojken kunde få sin lärare att säga om detta svåra ämne som gällde självförsvar och icke-motstånd. Vid ett annat tillfälle lyckades han få Jesus att framföra åsikten att det organiserade samhället hade all rätt att använda våld vid verkställandet av sina rättmätiga beslut.

2. Embarkering i Tarentum

133:2.1 Medan resenärerna väntade i hamnen på att fartyget skulle lossa sin last såg de en man som misshandlade sin hustru. Som hans sed var ingrep Jesus till förmån för personen utsatt för angrepp. Han gick fram och ställde sig bakom den ilskne mannen, vidrörde honom lätt på axeln och sade: ”Min vän, får jag tala med dig enskilt en stund?” Den arge mannen blev förvirrad av ett sådant närmande, och efter en stund av förlägen tvekan stammade han fram: ”Hm — varför — ja, vad vill du med mig?” När Jesus hade fört honom åt sidan sade han: ”Min vän, jag ser att något förfärligt måste ha hänt dig. Jag vill väldigt gärna att du berättar för mig vad som kan hända en sådan stark man att det får honom att angripa sin hustru, sina barns mor, och till och med här ute inför allas ögon. Jag är säker på att du tycker dig ha någon bra orsak till denna våldshandling. Vad har kvinnan gjort för att förtjäna en sådan behandling från sin man? När jag ser på dig tycker jag mig urskilja kärlek till rättvisan i dit ansikte, om inte rentav en önskan att visa barmhärtighet. Jag vill påstå att om du fann mig vid vägkanten attackerad av rövare, skulle du utan att tveka rusa till min undsättning. Jag vågar säga att du har gjort många sådana modiga gärningar i ditt liv. Nu, min vän, berätta för mig vad som är på tok. Gjorde kvinnan något orätt, eller tappade du dumt besinningen och började tanklöst misshandla henne?” Det var inte så mycket vad Jesus sade som rörde denne mans hjärta utan den vänliga blick och det deltagande leende som Jesus gav honom när han avslutade sina kommentarer. Mannen sade: ”Jag ser att du är en av cynikerprästerna och jag är tacksam för att du lugnade ned mig. Min hustru har inte gjort sig skyldig till någon stor förseelse. Hon är en bra hustru, men hon irriterar mig med sitt sätt att kritisera mig offentligt och då förlorar jag behärskningen. Jag är ledsen för min brist på självbehärskning, och jag lovar att försöka hålla fast vid mitt tidigare löfte till en av dina bröder som för många år sedan lärde mig den bättre vägen. Det lovar jag dig.”

133:2.2 Sedan sade Jesus när han tog farväl av honom: ”Min broder, minns alltid att mannen inte har någon rättmätig bestämmanderätt över kvinnan om inte kvinnan villigt och självmant har gett honom den rätten. Din hustru har förbundit sig att gå genom livet med dig, att bistå dig i livets strider och att åta sig den mycket större delen av bördan att föda och fostra dina barn. I gengäld för denna speciella tjänst är det endast rättvist att hon av dig får det särskilda skydd som mannen kan ge kvinnan, som är den part som måste bära, föda och nära barnen. Den kärleksfulla omvårdnad och omtänksamhet som en man är villig att skänka sin hustru och deras barn är måttet på den mannens uppnående av det skapande och andliga självmedvetandets högre nivåer. Vet du inte att män och kvinnor är kompanjoner till Gud däri att de samverkar till att skapa varelser som växer upp till att i sin ägo ha potentialen till en odödlig själ? Fadern i himlen betraktar och behandlar Andemodern till barnen i universum som jämställd med sig. Det är gudalikt att dela ditt liv och allt som hör därtill på lika villkor med moderkompanjonen som så till fullo med dig delar den gudomliga erfarenheten av att fortplanta er i era barns liv. Om du blott kan älska dina barn så som Gud älskar dig, kommer du att älska och omhulda din hustru så som Fadern i himlen högaktar och ärar den Oändlige Anden, modern till alla andebarn i hela det vidsträckta universum.”

133:2.3 När de gick ombord på båten och såg tillbaka fick de bevittna det tårögda paret som stod där och tyst omfamnade varandra. Gonod, som hade hört den senare delen av Jesu budskap till mannen, mediterade hela dagen över vad han hade hört, och han beslöt att omorganisera sitt hem då han väl var tillbaka i Indien.

133:2.4 Resan till Nikopolis var angenäm men långsam då vinden inte var gynnsam. De tre tillbringade många timmar med att tala om sina erfarenheter i Rom och minnas allt som hade hänt dem sedan de träffades i Jerusalem. Ganid höll på att bli helt uppfylld av det personliga tjänandets anda. Han började bearbeta fartygets uppassare, men på andra dagen då han kom in på djupa religiösa vatten måste han kalla på Joshuas hjälp.

133:2.5 De vistades flera dagar i Nikopolis, den stad som Augustus hade grundlagt ungefär femtio år tidigare som ”segerstad” till minne av slaget vid Aktium, då denna plats var det ställe där han hade slagit läger med sin armé före striden. De logerade i hemmet hos en Jeramy, en grek som hade omvänt sig till judendomen och som de hade träffat ombord på båten. Aposteln Paulus tillbringade en hel vinter hos Jeramys son i samma hus under sin tredje missionsresa. Från Nikopolis seglade de med samma båt till Korinth, huvudstad i den romerska provinsen Achaia.

3. I Korinth

133:3.1 Vid den tid då de nådde fram till Korinth hade Ganid blivit mycket intresserad av den judiska religionen, och därför var det inget märkligt med att han en dag, när de gick förbi en synagoga och såg människor gå in, bad Jesus ta med honom till gudstjänsten. Den dagen hörde de en lärd rabbin föreläsa om ”Israels ödesbestämmelse”, och efter gudstjänsten träffade de en viss Krispos som var huvudföreståndare för synagogan. De återvände många gånger till gudstjänsterna i synagogan, men främst för att träffa Krispos. Ganid fattade stort tycke för Krispos, hans hustru och deras familj om fem barn. Han tyckte mycket om att observera hur en jude ledde familjelivet.

133:3.2 Medan Ganid studerade familjelivet undervisade Jesus Krispos om hur man levde ett bättre religiöst liv. Jesus hade mer än tjugo samtal med denne framsynte jude. Det är inte överraskande att när Paulus många år senare predikade i denna samma synagoga och när judarna hade förkastat hans budskap och röstat för att förbjuda honom att längre predika i synagogan, och då han sedan begav sig iväg till icke-judarna, så anslöt sig Krispos och hela hans familj till den nya religionen och blev en av de främsta stöttepelarna för den kristna församling som Paulus senare organiserade i Korinth.

133:3.3 Under de aderton månader som Paulus predikade i Korinth — under det senare skedet tillsammans med Silas och Timoteus — mötte han många andra som hade fått undervisning av den ”judiske privatläraren till en indisk köpmans son”.

133:3.4 I Korinth mötte de människor av varje folkslag från tre världsdelar. Näst efter Alexandria och Rom var det den mest kosmopolitiska staden i Medelhavsriket. Det fanns mycket som tilldrog sig uppmärksamheten i denna stad, och Ganid tröttnade aldrig på att besöka fästningen som låg nästan sex hundra meter ovanför havsytan. Han tillbringade också en hel del av sin fritid i synagogan och i Krispos hem. Han var först chockerad och senare charmerad av den ställning som kvinnan hade i det judiska hemmet; det var en uppenbarelse för denne unge indier.

133:3.5 Jesus och Ganid var ofta gäster i ett annat judiskt hem, nämligen hos Justus, en from köpman som bodde intill synagogan. Mången gång senare när aposteln Paulus vistades i detta hem fick han höra berättas om dessa diskussioner mellan den indiske pojken och hans judiske lärare, medan både Paulus och Justus undrade vad det blev av en så vis och lysande hebreisk lärare.

133:3.6 När de var i Rom märkte Ganid att Jesus vägrade att följa med dem när de gick till den allmänna badinrättningen. Flera gånger efteråt försökte den unge mannen förmå Jesus att mer omfattande säga vad han tänkte om förhållandet mellan könen. Fastän Jesus besvarade pojkens frågor föreföll han aldrig villig att i större utsträckning diskutera dessa ämnen. En kväll när de vandrade runt i Korinth nära det ställe där fästningens mur löpte ned till havet, kom två prostituerade kvinnor fram och tilltalade dem. Ganid hade insupit tanken, och rätt så, att Jesus var en man med höga ideal och att han avskydde allt som hade en anstrykning av orenhet eller en bismak av ondska. Följaktligen talade han i skarpa ordalag till dessa kvinnor och visade ohövligt bort dem. När Jesus såg detta sade han till Ganid: ”Du menar väl, men du borde inta ta dig friheten att tala till Guds barn på detta sätt, även om de råkar vara hans felande barn. Vem är vi att sitta till doms över dessa kvinnor? Råkar du känna till alla de omständigheter som ledde dem till att ty sig till sådana metoder för att skaffa sig sitt uppehälle? Stanna upp här med mig medan vi talar om dessa saker.” Kurtisanerna var ännu mer förvånade än Ganid över vad han sade.

133:3.7 När de stod där i månskenet fortsatte Jesus med att säga: ”I varje människosinne bor en gudomlig ande, en gåva från Fadern i himlen. Denna goda ande strävar ständigt efter att leda oss till Gud, att hjälpa oss att finna Gud och att lära känna Gud. Men de dödliga har också många naturliga fysiska benägenheter som Skaparen har försett dem med och som är avsedda att tjäna individens och släktets välbefinnande. Nu är det så, att män och kvinnor ofta blir förvirrade när de försöker förstå sig själva och när de brottas med de mångahanda svårigheterna i att skaffa sig sitt uppehälle i en värld som till så stor del domineras av själviskhet och synd. Jag ser Ganid, att ingendera av dessa kvinnor är avsiktligt orättfärdig. Jag kan läsa i deras ansikten att de har upplevt mycken sorg. De har lidit mycket i händerna på ett synbarligen grymt öde. De har inte avsiktligt valt detta slags liv, de har i en modlöshet som gränsar till förtvivlan gett efter för stundens nöd och accepterat detta motbjudande sätt att förtjäna sitt levebröd som det bästa sättet ut ur en situation som för dem föreföll hopplös. Ganid, en del människor är verkligen onda i sitt hjärta; de gör avsiktligt, med vett och vilja, sådant som är tarvligt, men säg mig när du ser in i dessa nu av tårar fläckade ansikten, ser du något ont eller orättfärdigt? När Jesus gjorde paus för Ganid att svara, kvävdes dennes röst när han stammade fram sitt svar: ”Nej, läraren, det ser jag inte. Och jag ber om ursäkt för min ohövlighet mot dem — jag ber om deras förlåtelse.” Då sade Jesus: ”Och jag säger för deras del att de har förlåtit dig, så som jag säger för min himmelske Faders del att han har förlåtit dem. Kom nu alla med mig till en väns hus, där vi skall be om något att styrka oss med och planera för ett nytt och bättre liv framöver.” Fram till denna stund hade de två förvånade kvinnorna inte yttrat ett ord. De såg på varandra och följde tysta efter medan männen gick före.

133:3.8 Föreställ er Justus hustrus förvåning när Jesus vid denna sena timme anlände i sällskap med Ganid och dessa två främlingar och sade: ”Förlåt oss att vi kommer så här sent, men Ganid och jag skulle vilja ha något näring, och vi skulle vilja dela det med dessa våra nyvunna vänner, som också är i behov av att äta. Dessutom kommer vi till dig med den tanken att du kunde vara intresserad av att ge oss råd om bästa sättet att hjälpa dessa kvinnor att få en ny början i livet. De kan berätta sin historia för dig, men jag antar att de har haft många svårigheter, och själva deras närvaro här i ditt hus visar hur uppriktigt de längtar efter att lära känna goda människor och hur villigt de vill ta fasta på tillfället att visa för hela världen — och rentav för änglarna i himlen — vilka tappra och ädla kvinnor de kan bli.”

133:3.9 När Marta, Justus hustru, hade dukat fram maten på bordet tog Jesus oväntat farväl av dem och sade: ”Då det håller på att bli sent och eftersom den unge mannens far väntar på oss, ber vi att bli ursäktade medan vi lämnar er här tillsammans — tre kvinnor — älskade barn till den Högste. Och jag skall be om andlig ledning för er medan ni gör upp planer för ett nytt och bättre liv på jorden och för evigt liv i det storartade livet härefter.”

133:3.10 Så tog Jesus och Ganid avsked av kvinnorna. Hittills hade de två kurtisanerna ingenting sagt; likaså var Ganid mållös. För några ögonblick var Marta det också, men inom kort blev hon situationen vuxen och gjorde för dessa främlingar allt det som Jesus hade hoppats på. Den äldre av dessa två kvinnor dog en kort tid därefter med ett klart hopp om evig överlevnad, och den yngre kvinnan arbetade på Justus affärsställe och blev senare en livslång medlem av den första kristna kyrkan i Korinth.

133:3.11 I Krispos hem träffade Jesus och Ganid flera gånger en viss Gaius, som senare blev en lojal anhängare till Paulus. Under dessa två månader i Korinth hade de personliga samtal med väldigt många betydelsefulla individer, och som resultat av alla dessa till synes slumpmässiga kontakter blev mer än hälften av de på detta sätt påverkade individerna medlemmar av det kristna samfund som senare uppkom.

133:3.12 När Paulus först begav sig till Korinth hade han inte för avsikt att göra ett långvarigt besök. Men han visste inte hur väl den judiske läraren hade berett vägen för hans bemödanden. Därtill upptäckte han hur stort intresse redan hade väckts av Aquila och Priscilla. Aquila var en av de cyniker som Jesus hade kommit i kontakt med när han var i Rom. Detta äkta par var judiska flyktingar från Rom, och de tillägnade sig snabbt Paulus undervisning. Han bodde hos dem och arbetade tillsammans med dem, ty de var också tältmakare. Det var dessa omständigheter som gjorde att Paulus förlängde sin vistelse i Korinth.

4. Personligt arbete i Korinth

133:4.1 Jesus och Ganid hade många andra intressanta upplevelser i Korinth. De förde ingående samtal med ett stort antal personer som hade stor nytta av den undervisning de fick av Jesus.

133:4.2 En mjölnare lärde han att mala sanningens säd i den levande erfarenhetens kvarn för att göra det som är svårt i det gudomliga livet lätt att ta emot även för de svaga och spröda bland ens dödliga medmänniskor. Jesus sade: ”Giv sanningens mjölk åt dem som är småbarn i fråga om andligt uppfattande. I din levande och kärleksfulla omvårdnadsverksamhet sök servera andlig föda i attraktiv form och anpassad efter mottagningsförmågan hos var och en som hör sig för hos dig.”

133:4.3 Till en romersk centurion sade han: ”Giv åt kejsaren det som tillhör kejsaren och åt Gud det som tillhör Gud. Ett uppriktigt tjänande av Gud och ett troget tjänande av kejsaren står inte i strid med varandra, såvida inte kejsaren skulle ta sig friheten att övermodigt göra anspråk på den hyllning som endast Gudomen kan göra anspråk på. Lojalitet gentemot Gud, om du lärde känna honom, skulle göra dig desto mer lojal och trofast i din tillgivenhet för en värdig kejsare.”

133:4.4 Till en uppriktig ledare för Mithraskulten sade han: ”Du gör rätt i att söka efter en religion som ger evig frälsning, men du felar när du söker en sådan lysande sanning bland mysterier som människor har skapat och bland människans filosofier. Vet du inte att den eviga frälsningens mysterium dväljs inom din egen själ? Vet du inte att himlens Gud har sänt sin ande att leva inom dig, och att denna ande leder alla dödliga som älskar sanningen och tjänar Gud ut från detta liv och genom dödens portar upp till ljusets eviga höjder, där Gud väntar för att ta emot sina barn? Och glöm aldrig att ni som känner Gud är Guds söner om ni verkligen längtar efter att vara lik honom.”

133:4.5 Till en epikureisk lärare sade han: ”Du gör rätt i att välja det bästa och uppskatta det goda, men är du vis när du inte i de dödligas liv urskiljer de större ting som kommer till uttryck i andens världar och som uppkommer av insikten om Guds närvaro i människans hjärta? Det som i människans erfarenhet är verkligt stort är att komma till insikten om att man känner den Gud vars ande bor inom en och försöker leda en framåt på den långa och nästan ändlösa färden till att uppnå den personliga närvaron av vår gemensamme Fader, hela skapelsens Gud, universernas Herre.”

133:4.6 Till en grekisk entreprenör och byggmästare sade han: ”Min vän, när du uppför människornas materiella strukturer, låt även en andlig karaktär som är lik den gudomliga anden i din själ växa upp. Låt inte din framgång som en världslig byggmästare bli större än din uppnåelse som en andlig son i himmelriket. Medan du bygger tidens boningar åt andra, försumma inte att säkra rätten till evighetens boningar för dig själv. Minns alltid att det finns en stad vars grundvalar är rättfärdighet och sanning och vars byggmästare och skapare är Gud.”

133:4.7 Till en romersk domare sade han: ”När du dömer människor, kom ihåg att du också själv en dag skall gå till doms inför Universumhärskarnas domstol. Döm rättvist, rentav barmhärtigt, ty du skall även själv en dag på samma sätt önska dig en barmhärtig behandling i den Supreme Domarens hand. Döm så som du själv vid liknande omständigheter skulle vilja bli dömd, så att du låter dig ledas av lagens anda såväl som dess bokstav. Och även så som du beviljar rättvisa dominerad av vad som är skäligt i ljuset av nöden hos dem som förs inför dig, så skall du ha rätt att förvänta dig rättvisa mildrad av nåd när du en gång står inför hela jordens Domare.”

133:4.8 Till en värdinna på ett grekiskt värdshus sade han: ”Visa din gästfrihet liksom en som förplägar den Högstes barn. Upphöj slitet i ditt dagliga arbete till konstens höga nivåer genom att du allt mer inser att du tjänar Gud i de personer som han bebor med sin ande, som har stigit ned för att leva i människornas hjärtan och därigenom söka omvandla deras sinne och leda deras själar till att lära känna Paradisfadern till alla dessa utgivna gåvor av gudomlig ande.”

133:4.9 Jesus hade många samtal med en kinesisk köpman. När han tog farväl av honom sade han följande ord av uppmaning: ”Dyrka endast Gud som är din sanna andliga förfader. Minns att Faderns ande ständigt lever inom dig och alltid visar din själsriktning mot himlen. Om du följer den omedvetna vägledningen av denna odödliga ande kan du vara viss om att fortsätta vidare på den upplyftande vägen till att finna Gud. Och när du sedan når fram till Fadern i himlen, är det därför att du genom att söka honom har blivit allt mer lik honom. Farväl således, Chang, men endast för en tid, ty vi skall mötas igen i ljusets världar där andesjälarnas Fader har ombesörjt många förtjusande uppehållsplatser för dem som är på väg till Paradiset.”

133:4.10 Till en resenär från Britannien sade han: ”Min broder, jag ser att du söker sanningen och jag vill antyda att anden som kommer från Fadern till all sanning kan tänkas bo inom dig. Har du någonsin på allvar försökt samtala med anden i din egen själ? Det är något som förvisso är svårt och som sällan leder till medvetande om framgång, men varje ärligt försök som det materiella sinnet gör för att kommunicera med sin inre ande leder ofelbart till framgång, trots att flertalet av människans alla sådana storartade erfarenheter länge måste stanna som övermedvetna registreringar i sådana gudsmedvetna dödligas själar.”

133:4.11 Till en ung man som hade rymt hemifrån sade Jesus: ”Kom ihåg att det finns två ting som du inte kan rymma ifrån: Gud och dig själv. Vart du än far tar du med dig dig själv och den himmelske Faderns ande som bor i ditt hjärta. Min son, sluta upp med att försöka bedra dig själv. Slå dig till ro med vanan att modigt möta livets fakta. Ta ett fast grepp om försäkringarna att du är en son till Gud och vissheten om det eviga livet, så som jag har lärt dig. Besluta dig för att från denna dag framöver vara en riktig man, en man som är fast besluten att möta livet modigt och intelligent.”

133:4.12 Till en dömd brottsling sade han under den sista stunden: ”Min broder, du har råkat ut för onda tider. Du gick vilse; du blev insnärjd i brottets nät. Av vårt samtal vet jag väl att du inte planerade att göra det som inom kort kostar dig ditt jordiska liv. Men du gjorde förvisso detta onda, och dina medmänniskor har dömt dig som skyldig. De har bestämt att du skall dö. Du eller jag kan inte neka staten denna rätt till självförsvar på det sätt som den själv har valt. Mänskligt sett ser det inte ut att finnas något sätt att undgå straffet för din förbrytelse. Dina medmänniskor måste döma dig enligt vad du gjorde, men det finns en Domare som du kan vädja till om förlåtelse och som skall döma dig enligt dina verkliga motiv och bättre avsikter. Du behöver inte vara rädd för att möta Guds dom om din ånger är äkta och din tro uppriktig. Det faktum att ett av människor ålagt dödsstraff ansluter sig till din villfarelse inverkar inte menligt på möjligheten för din själ att erhålla rättvisa och åtnjuta barmhärtighet inför de himmelska domstolarna.”

133:4.13 Jesus hade många förtroendefulla samtal med ett stort antal hungriga själar, alltför många för att få plats i denna redogörelse. De tre resenärerna gladde sig åt sin vistelse i Korinth. Med undantag för Aten, som var mer berömt som utbildningscentrum, var Korinth den mest betydelsefulla staden i Grekland under dessa romerska tider. Deras två månader långa uppehåll i detta blomstrande kommersiella centrum gav dem alla tre tillfälle att skaffa sig mycken värdefull erfarenhet. Deras vistelse i denna stad utgjorde ett av de mest intressanta av alla deras uppehåll på tillbakavägen från Rom.

133:4.14 Gonod hade många intressen i Korinth, men till slut var han klar med sina affärer och de gjorde sig redo att segla till Aten. De färdades med en liten båt som kunde föras landvägen längs en bana från en av hamnarna i Korinth till en annan, ett avstånd om cirka sexton kilometer.

5. I Aten – föreläsning om vetenskapen

133:5.1 De anlände snart till det gamla centret för grekisk vetenskap och lärdom, och det gick en rysning genom Ganid vid tanken på att han var i Aten, i Grekland, det kulturella centret för det som en gång var Alexander den Stores imperium, vars gränser hade sträckt sig ända till hans eget land Indien. Det fanns inte så mycket affärer att sköta, varför Gonod tillbringade största delen av sin tid med att i sällskap med Jesus och Ganid besöka de många intressanta platserna och med att lyssna till de många intressanta diskussioner som gossen och hans mångsidige lärare förde.

133:5.2 Ett storartat universitet blomstrade fortfarande i Aten, och de tre besökte ofta dess lärosalar. Jesus och Ganid hade grundligt diskuterat Platons läror när de bevistade föreläsningarna i museet i Alexandria. De tyckte alla om den grekiska konsten, som det fortfarande fanns exempel på här och var i staden.

133:5.3 Både fadern och sonen gillade mycket den diskussion om vetenskap som Jesus hade en kväll i deras värdshus med en grekisk filosof. Efter det att denne pedant hade talat i nästan tre timmar och kommit till slutet av sin föreläsning sade Jesus, uttryckt i termer enligt ett nutida tänkesätt:

133:5.4 Vetenskapsmännen kan en dag tänkas mäta gravitationens, ljusets och elektricitetens energi eller kraftmanifestationer, men dessa samma vetenskapsmän kan aldrig (vetenskapligt) berätta vad dessa universumfenomen är. Vetenskapen har att göra med företeelser som berör fysik och energi; religionen behandlar eviga värden. Sann filosofi växer fram av den visdom som gör sitt bästa för att korrelera dessa kvantitativa och kvalitativa iakttagelser. Det föreligger alltid en fara att den rent fysiska vetenskapsmannen kan drabbas av matematiskt högmod och statistiskt egotism, för att inte nämna andlig blindhet.

133:5.5 Logiken är giltig i den materiella världen och matematiken är tillförlitlig när dess tillämpningar begränsas till fysiska företeelser, men ingendera bör anses helt tillförlitlig eller ofelbar då tillämpad på livsproblem. Till livet hör fenomen som inte är helt materiella. Aritmetiken säger att om en man kan klippa ett får på tio minuter, så kan tio män klippa det på en minut. Det är sund matematik, men det är inte sant, ty de tio männen skulle inte kunna göra det. De skulle vara i vägen för varandra så illa att arbetet skulle ta mycket längre tid.

133:5.6 Matematiken hävdar att om en person representerar en viss enhet av intellektuellt och moraliskt värde, så skulle tio personer företräda tio gånger detta värde. Men när det gäller människopersonligheter vore det närmare sanningen att säga att en sådan sammanslutning av personligheter snarare representerar en summa som är kvadraten på antalet personligheter som ingår i ekvationen, än den enkla aritmetiska summan av dem. En social grupp av människor i koordinerad verksamhetsharmoni företräder en kraft som är mycket större än den enkla summan av dess delar.

133:5.7 Kvantitet kan identifieras som ett faktum och sålunda bli en vetenskaplig enhetlighet. Kvalitet, som är avhängig av sinnets tolkning, representerar en uppskattning av värden, och den måste därför förbli en erfarenhet hos individen. När både vetenskapen och religionen blir mindre dogmatiska och mer mottagliga för kritik, då kommer filosofin att börja uppnå enhet i den intelligenta uppfattningen av universum.

133:5.8 Det finns en enhet i det kosmiska världsalltet om ni blott kunde observera dess verksamhet i den aktuala verkligheten. Det verkliga världsalltet är vänligt mot varje barn till den evige Guden. Det verkliga problemet är följande: hur kan människans finita sinne nå en logisk, sann och överensstämmande enhet i tanken? Detta sinnestillstånd som kännetecknas av verklig kunskap om universum kan nås endast genom insikten om att de kvantitativa fakta och kvalitativa värdena har ett gemensamt upphov i Paradisfadern. En sådan uppfattning av verkligheten ger en bredare insikt om universumföreteelsernas målbestämda enhet; den rentav uppenbarar det framåtskridande personlighetsuppnåendets andliga mål. Och detta är en uppfattning om enhet som kan ana den oföränderliga bakgrunden till ett levande universum där de opersonliga förhållandena ständigt förändras och de personliga relationerna utvecklas.

133:5.9 Materie och ande samt det tillstånd som finns mellan dem är de tre inbördes relaterade och associerade nivåerna av den sanna enheten i det verkliga världsalltet. Oavsett hur divergerande universumföreteelserna av fakta och värden i universum kan förefalla är de dock, när allt kommer omkring, förenade i den Supreme.

133:5.10 Verklighet i form av materiell existens omfattar oobserverad energi såväl som synlig materia. När hastigheten hos energierna i universum minskas så att de får den erforderliga rörelsegraden blir dessa samma energier under gynnsamma förhållanden massa. Och glöm inte att det sinne som ensamt kan uppfatta närvaron av märkbara realiteter är självt också reellt. Och den grundläggande orsaken till detta universum av energi-massa, sinne och ande är evig — den existerar och består i den Universelle Faderns och hans absoluta jämställdas väsen och reaktioner.

133:5.11 De var alla mer än häpna över Jesu ord, och när greken tog farväl av dem sade han: ”Till slut har mina ögon sett en jude som tänker på något annat än sitt folks överlägsenhet och har ord för något annat än religion.” De gick till vila för natten.

133:5.12 Vistelsen i Aten var angenäm och givande, men den var inte särskilt fruktbar i fråga om människokontakter. Alltför många av den tidens atenare var antingen intellektuellt högmodiga över sitt rykte från en annan tid eller mentalt dumma och okunniga då de härstammade från de lägrestående slavarna under de tidigare perioder då det fanns glans i Grekland och visdom bland dess folk. Men fortfarande kunde man ändå finna många skarpsinnade medborgare i Aten.

6. I Efesos – föreläsning om själen

133:6.1 När de lämnade Aten begav sig resenärerna via Troas till Efesos, huvudstaden i den romerska provinsen Asien. De gjorde många utfärder till efesernas berömda Artemis tempel drygt tre kilometer utanför staden. Artemis var den mest berömda gudinnan i hela Mindre Asien och ett beständigande av forna tiders ännu äldre modergudinna i Anatolien. Den grovhuggna avgudabilden som fanns utställd i ett enormt tempel påstods ha fallit från himlen. All Ganids tidiga undervisning i att högakta bildstoder som symboler för gudomligheten hade inte utrotats, och han tyckte att det var bäst att köpa ett litet silverskrin för att hedra denna mindreasiatiska fruktbarhetsgudinna. Den kvällen hade de ett långt samtal om dyrkan av föremål framställda av människohand.

133:6.2 Under tredje dagen på sitt besök vandrade de ned längs floden för att iaktta hur hamnmynningen muddrades. Vid tolvtiden talade de med en ung fenicier som hade hemlängtan och var mycket nedslagen, men mest av allt var han avundsjuk på en viss ung man som hade avancerat med förbigående av honom själv. Jesus talade tröstande ord till honom och citerade ett gammalt hebreiskt ordspråk: ”En mans gåvor ger plats åt honom och tar honom inför stormän.”

133:6.3 Av alla de stora städer som de besökte under medelhavsresan åstadkom de här minst av värde för de kristna missionärernas senare arbete. Kristendomen fick sin början i Efesos till stor del genom Paulus strävanden. Han bodde där i över två år, tillverkade tält för sitt uppehälle och höll varje kväll föreläsningar om religion och filosofi i en stor samlingssal i Tyrannos skola.

133:6.4 Det fanns en framstegsvänlig tänkare som var knuten till denna lokala skola för filosofi, och Jesus hade flera givande sammanträffanden med honom. Under samtalen hade Jesus upprepade gånger använt ordet ”själ”. Denne lärde grek frågade till slut vad han menade med ”själ”, och Jesus svarade:

133:6.5 ”Själen är den del av människan som reflekterar över jaget, urskiljer sanningen och uppfattar anden, och den höjer för evigt människan över nivån för djurens värld. Självmedvetandet är inte i och av sig självt själen. Moraliskt självmedvetande är äkta mänskligt självförverkligande och utgör grunden för människans själ, och själen är den del av människan som representerar det potentiella överlevnadsvärdet av människans erfarenhet. Moraliskt val och andlig uppnåelse, förmågan att lära känna Gud och längtan att vara lik honom är själens kännetecken. Människans själ kan inte existera åtskild från moraliskt tänkande och andlig aktivitet. En stagnerad själ är en döende själ. Men människans själ är inte detsamma som den gudomliga anden vilken dväljs i sinnet. Den gudomliga anden anländer samtidigt som den första moraliska aktiviteten sker i människosinnet, och vid det tillfället föds själen.

133:6.6 ”En själs frälsning eller undergång har att göra med huruvida det moraliska medvetandet uppnår överlevnadsstatus genom evigt förbund med dess associerade odödliga andegåva. Frälsningen är förandligandet av det moraliska medvetandets självförverkling. Detta moraliska medvetande får därmed överlevnadsvärde. Alla former av själskonflikt uppkommer av bristande harmoni mellan det moraliska eller andliga självmedvetandet och det rent intellektuella självmedvetandet.

133:6.7 ”När människosjälen har mognat, förädlats och förandligats närmar den sig himmelsk status däri att den kommer nära till att vara en entitet som befinner sig mellan det materiella och det andliga, mellan det materiella jaget och den gudomliga anden. En människas evolverande själ är svår att beskriva och ännu svårare att bevisa, ty den kan inte upptäckas vare sig med materiella undersökningsmetoder eller med andlig bevisföring. Den materiella vetenskapen kan inte demonstrera att en själ existerar, inte heller kan ett rent andetestande göra det. Fastän varken materiell vetenskap eller andliga måttstockar kan upptäcka den mänskliga själens existens, vet varje moraliskt medveten dödlig att hans själ finns till som en verklig och aktual personlig erfarenhet.”

7. Vistelsen på Cypern – föreläsning om sinnet

133:7.1 Snart satte resenärerna segel mot Cypern och gjorde ett uppehåll på Rodos. De njöt av den långa sjöresan och nådde ön, som var deras destination, mycket utvilade i kroppen och uppiggade i anden.

133:7.2 Det var deras plan att ha en period av verklig vila och vederkvickelse under detta besök på Cypern, då deras Medelhavsresa led mot sitt slut. De landade i Pafos och började genast samla förnödenheter för en flera veckors vistelse i de närbelägna bergen. På tredje dagen efter sin ankomst gav de sig iväg mot bergskullarna med sina vällastade packåsnor.

133:7.3 I två veckors tid njöt de tre mycket av tillvaron, och sedan, utan förvarning, blev den unge Ganid allvarligt sjuk. Under två veckor led han av en hög feber och yrade ofta. Både Jesus och Gonod hölls sysselsatta med att sköta den sjuke pojken. Jesus vårdade pojken skickligt och ömt, och fadern förvånade sig över både den mildhet och den skicklighet som kom i dagen i all Jesu omvårdnad av den lidande ynglingen. De var långt från människoboningar och pojken var alltför sjuk för att flyttas, så de beredde sig på att så gott de kunde vårda honom där de befann sig uppe i bergen tills han blev frisk.

133:7.4 Under Ganids tre veckor långa konvalescens berättade Jesus för honom många intressanta saker om naturen och dess varierande stämningar. Vad roligt de hade när de vandrade över bergen, pojken ställde frågor, Jesus besvarade dem och fadern förundrade sig över hela skådespelet.

133:7.5 Under den sista veckan av deras vistelse i bergen hade Jesus och Ganid ett långt samtal om människosinnets funktioner. Efter flera timmars diskussion ställde pojken denna fråga: ”Men, läraren, vad menar du när du säger att människan upplever en högre form av självmedvetande än de högrestående djuren?” Uttryckt på nytt med nutida termer svarade Jesus:

133:7.6 Min son, jag har redan berättat för dig mycket om människans sinne och den gudomliga anden som lever i det, men låt mig nu understryka att självmedvetandet är en realitet. När något djur blir självmedvetet blir det en primitiv människa. Ett sådant uppnående är ett resultat av en koordinering av verksamheten mellan opersonlig energi och andeuppfattande sinne, och det är detta fenomen som berättigar till utgivningen av ett absolut fokus för människans personlighet, nämligen den himmelske Faderns ande.

133:7.7 Idéer är inte endast registrerade sinnesförnimmelser. Idéer är förnimmelser plus det personliga jagets reflekterande tolkningar, och jaget är mer än summan av ens förnimmelser. Det börjar finnas något som närmar sig enhet i ett evolverande jag, och denna enhet härstammar från den i människan inneboende närvaron av en del av den absoluta enheten vilken andligen aktiverar ett sådant självmedvetet sinne som har sitt ursprung i djurriket.

133:7.8 Ingen varelse som endast är ett djur kan ha ett timligt självmedvetande. Djuren har en fysiologisk koordinering av med varandra associerade förnimmelser och iakttagelser samt minne därav, men inget djur upplever ett meningsfullt uppfattande av förnimmelser eller uppvisar ett målmedvetet associerande av dessa kombinerade fysiska erfarenheter, så som kommer till synes i de slutledningar som bygger på människans intelligenta och reflekterande tolkningar. Och detta faktum att människan existerar som en varelse medveten om sig själv associerad med realiteten av hennes senare andliga erfarenhet, gör människan till en potentiell universumson och förebådar att hon en gång kommer att uppnå den Suprema Enheten i universum.

133:7.9 Människans jag är inte heller endast summan av de successiva medvetandetillstånden. Om det inte fanns en effektivt fungerande sorterare och associerare av medvetandet skulle det inte finnas en tillräcklig enhet för att berättiga benämningen ett jag. Ett sådant oförenat sinne kunde knappast nå de medvetna nivåer som kännetecknar människostatus. Om medvetandets associationer endast vore en tillfällighet skulle alla människors sinnen uppvisa de okontrollerade och slumpmässiga associationer som är typiska för vissa stadier av vansinne.

133:7.10 Ett människosinne uppbyggt enbart av medvetandet om fysiska förnimmelser kunde aldrig nå andliga nivåer. Detta slags materiella sinne skulle helt sakna en uppfattning om moraliska värden och skulle inte ha en vägledande känsla av andlig dominans vilken är så väsentlig för uppnåendet av en harmonisk personlighetsenhet i tiden och är oumbärlig för personlighetens överlevnad i evigheten.

133:7.11 Människosinnet börjar tidigt uppvisa kvaliteter som är övermateriella. Det genuint reflekterande människointellektet är inte helt bundet av tidens begränsningar. De stora skillnaderna mellan individerna beträffande deras livsprestationer beror inte endast på varierande nedärvda gåvor och olika inverkan från omgivningen, utan även på den grad av enande med Faderns inneboende ande som jaget har uppnått, på den utsträckning i vilken de har identifierat sig med varandra.

133:7.12 Människosinnet har svårt att stå ut med eller klara av den konflikt som en dubbel lojalitet medför. Det är en allvarlig påfrestning för själen att genomgå erfarenheten av att försöka tjäna både det goda och det onda. Det supremt lyckliga och effektivt enade sinnet är det som helt är hängivet att göra den himmelske Faderns vilja. Olösta konflikter förstör enheten och kan leda till att sinnet splittras. Men en själs överlevnadskaraktär främjas inte av att man försöker vinna sinnesfrid till vilket pris som helst: genom att ge upp ädla strävanden och genom att sänka de andliga idealen. Snarare står en sådan frid att vinna genom att man ståndaktigt hävdar segern för det som är sant, och den segern nås genom att det onda övervinns med det godas mäktiga kraft.

133:7.13 Nästa dag begav de sig till Salamis, där de gick ombord för en färd till Antiochia vid den syriska kusten.

8. I Antiochia

133:8.1 Antiochia var den romerska provinsen Syriens huvudstad, och här hade kejsarens guvernör sitt residens. Antiochia hade en halv miljon invånare. Det var imperiets tredje största stad och den första i fråga om orättfärdighet och flagrant omoraliskhet. Gonod hade åtskilliga affärer att uträtta, och Jesus och Ganid var därför mycket på tu man hand. De besökte allt som fanns att se i denna mångspråkiga stad utom Dafnes lund. Gonod och Ganid besökte denna beryktade skammens helgedom, men Jesus avböjde att följa med dem. Sådana scener var inte så chockerande för indier, men de var frånstötande för en idealistisk hebré.

133:8.2 Jesus blev allvarlig och fundersam när de kom närmare Palestina och slutet på sin resa. Han umgicks med få människor i Antiochia, han vandrade sällan omkring i staden. Efter det att Ganid många gånger hade frågat varför hans lärare visade så litet intresse för Antiochia, fick hans slutligen Jesus att säga: ”Denna stad är inte långt från Palestina, kanske jag kommer tillbaka hit någon gång.”

133:8.3 Ganid hade en mycket intressant upplevelse i Antiochia. Den unge mannen hade visat sig vara en duktig och läraktig elev och hade redan börjat omsätta en del av Jesu undervisning i praktiken. Det fanns en viss indier som var knuten till hans fars affärer i Antiochia och som hade blivit så otrevlig och missnöjd att hans avskedande hade övervägts. När Ganid hörde detta begav han sig till sin fars affärsställe och hade ett långt samtal med sin landsman. Denne man tyckte att han hade satts till att sköta fel arbete. Ganid berättade för honom om Fadern i himlen och vidgade på många sätt hans syn på religionen. Men av allt vad Ganid sade gjorde ett citat av ett hebreiskt ordspråk mest gott, och detta visdomsord lydde: ”Vad dina händer än finner att uträtta, gör det med all din kraft.”

133:8.4 Sedan de hade ställt i ordning sitt bagage för kamelkaravanen fortsatte de färden ned till Sidon och därifrån över till Damaskus. Tre dagar senare gjorde de sig klara för den långa och mödosamma färden genom sandöknen.

9. I Mesopotamien

133:9.1 Karavanfärden genom öknen var ingen ny erfarenhet för dessa beresta män. Efter det att Ganid hade sett hur hans lärare hjälpte till med att lasta deras tjugo kameler och sett honom erbjuda sig att föra deras eget djur, utropade han: ”Läraren, finns det något som du inte kan göra?” Jesus endast log och sade: ”Läraren är förvisso inte utan förtjänst i en flitig elevs ögon.” Så gav de sig iväg mot den forntida staden Ur.

133:9.2 Jesus var mycket intresserad av Urs tidiga historia. Ur var Abrahams födelseplats, och han var lika fascinerad av Susas ruiner och traditioner, rentav till den grad att Gonod och Ganid förlängde sin vistelse med tre veckor i dessa trakter för att ge Jesus mer tid att utföra sina undersökningar och även för att få längre tillfälle att övertala honom att följa med dem till Indien.

133:9.3 I Ur hade Ganid ett långt samtal med Jesus om skillnaden mellan kunskap, visdom och sanning. Han var mycket fascinerad av den hebreiske vise mannens uttalande: ”Vishet är viktigast; förvärva därför vishet. I allt ditt sökande efter kunskap, försök förvärva förståelse. Värdera visdomen högt, så skall hon upphöja dig. Hon skall göra dig ärad, om du bara sluter henne i din famn.”

133:9.4 Till slut kom avskedets dag. De var alla tappra, i synnerhet pojken, men det var en påkostande prövning. De hade tårar i ögonen, men mod i hjärtat. Då Ganid tog farväl av sin lärare sade han: ”Farväl, läraren, men inte för evigt. När jag igen kommer till Damaskus skall jag söka upp dig. Jag har dig kär, ty jag tror att Fadern i himlen måste vara ungefär som du. Åtminstone vet jag att du är mycket lik det som du har berättat för mig om honom. Jag skall minnas din undervisning, men framförallt skall jag aldrig glömma dig.” Fadern sade: ”Farväl till en stor lärare, en som har gjort oss bättre och som har hjälpt oss att lära känna Gud.” Jesus svarade: ”Frid vare med er, och må välsignelsen från Fadern i himlen alltid vila över er.” Jesus stod på stranden och såg hur den lilla båten förde dem ut till fartyget som låg för ankar. Sålunda skiljdes Mästaren från sina indiska vänner i Charax, för att aldrig återse dem i denna värld. Inte heller fick de i denna värld någonsin veta att den man som senare framträdde som Jesus från Nasaret var den samme vän som de nyss hade tagit avsked av — Joshua deras lärare.

133:9.5 I Indien växte Ganid upp till en inflytelserik man, en värdig efterträdare till sin framstående far, och han gav spridning åt många av de ädla sanningar som han hade fått lära sig av Jesus, sin älskade lärare. När Ganid senare i livet hörde om den märklige läraren i Palestina som slutade sitt liv på ett kors, så föll det honom aldrig in — fastän han insåg likheten mellan det evangelium som denne Människoson förkunnade och den undervisning han hade fått av sin judiske privatlärare — att dessa två faktiskt var samma person.

133:9.6 Sålunda slutade det kapitel i Människosonens liv som kunde kallas: Joshuas mission som lärare.


Foundation Info

UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantia Foundation, 533 W. Diversey Parkway, Chicago, IL 60614 USA |
Tel: +1-773-525-3319; Fax: +1-773-525-7739
© Urantia Foundation. All rights reserved