Kapitel 117 - Gud den Supreme

   
   Red Jesus Text: | Av    Paragraph Numbers: | Av
UtskriftsversionUtskriftsversionSend by emailSend by email

Urantiaboken

Kapitel 117

Gud den Supreme


117:0.1 I DEN utsträckning vi lever enligt Guds vilja, vilken ställning i universum vi än kan tänkas ha, i samma utsträckning blir den Supremes allsmäktiga potential ännu ett steg aktualare. Det Första Ursprungets och Centrets syfte är lika med Guds vilja, så som den är potentialiserad i de tre Absoluten, personifierad i den Evige Sonen, förenad för universumverksamhet i den Oändlige Anden och förevigad i Paradisets eviga mönster. Gud den Supreme utvecklas till att bli den högsta finita manifestationen av Guds totala vilja.

117:0.2 Om alla invånare i storuniversum någon gång skulle komma därhän att de lever relativt fullständigt i enlighet med Guds vilja, då skulle skapelserna i tid och rymd etableras i ljus och liv, och då skulle den Allsmäktige — Suprematetens gudomspotential — bli faktisk i och med att Gud den Supremes gudomliga personlighet framträder.

117:0.3 När ett evolverande sinne tonar in till det kosmiska sinnets strömkretsar, när ett evolverande universum stabiliseras enligt centraluniversumets mönster, när en avancerande ande får kontakt med Härskarandarnas förenade omvårdnadsverksamhet, när en uppstigande dödligs personlighet slutligen tonar in till den inneboende Riktarens gudomliga ledning, då har den Supremes aktualhet igen blivit en grad mer verklig i universerna. Då har Suprematetens gudomlighet igen avancerat ett steg närmare kosmiskt förverkligande.

117:0.4 Delarna och individerna i storuniversum utvecklas som en återspegling av den Supremes totala utveckling, medan den Supreme i sin tur är den sammanfogade kumulativa summan av all utveckling i storuniversum. Från de dödligas synpunkt är bägge evolutionära och erfarenhetsmässiga växelverkningar.

1. Den Suprema Varelsens natur

117:1.1 Den Supreme är skönheten i den fysiska harmonin, sanningen i den intellektuella betydelsen och godheten i det andliga värdet. Han är sötman i den sanna framgången och glädjen i den eviga uppnåelsen. Han är storuniversums översjäl, det finita kosmosets medvetande, den finita verklighetens fullbordan och personifieringen av Skaparens och den skapades erfarenhet. Under all framtida evighet kommer Gud den Supreme att ge uttryck åt den viljebaserade erfarenhetens verklighet i Gudomens treenighetsförhållanden.

117:1.2 I de Suprema Skaparnas personer har Gudarna nedstigit från Paradiset till tidens och rymdens domäner för att där skapa och utveckla varelser med förmåga att uppnå Paradiset och uppstiga dit i sitt sökande efter Fadern. Denna universumprocession av nedstigande Skapare som uppenbarar Gud och uppstigande skapade som söker Gud avslöjar den Supremes gudomsutveckling. I den Supreme uppnår både nedstigande och uppstigande en ömsesidig förståelse, finner det eviga och universella broderskapet. Den Suprema Varelsen blir sålunda den finita syntesen av den erfarenhet som består av de fullkomliga Skaparnas talan och de fullbordande skapades genmäle.

117:1.3 Storuniversum innehåller möjligheten till och strävar efter ett fullständigt förenande, vilket kommer sig av att denna kosmiska existens är en följd av de skapelsegärningar och styrkemandat som utgår från Paradistreenigheten, som är obegränsad enhet. Själva denna trinitariska enhet uttrycks i det finita kosmos i den Supreme, vars verklighet allt mer blir uppenbar då universerna når den maximala nivån av identifiering med Treenigheten.

117:1.4 Skaparens vilja och den skapades vilja är kvalitativt olika, men de är också erfarenhetsmässigt besläktade, ty den skapade och Skaparen kan samarbeta för att uppnå universumfulländning. Människan kan arbeta i förbindelse med Gud och därigenom vara med om att skapa en evig finalit. Gud kan arbeta även som människa i sina inkarnerade Söner, som därigenom uppnår skapade varelsers suprema erfarenhet.

117:1.5 I den Suprema Varelsen förenas Skaparen och den skapade till en enda Gudom, vars vilja uttrycker en enda gudomlig personlighet. Den Supremes vilja är någonting mer än vare sig den skapades eller Skaparens vilja, just så som Härskarsonens suveräna vilja i Nebadon nu är någonting mer än en kombination av gudomlighetens och mänsklighetens vilja. Föreningen mellan Paradisets fulländning och erfarenheten från tid och rymd resulterar i ett nytt betydelsevärde på verklighetens gudomsnivåer.

117:1.6 Den Supremes evolverande gudomliga natur håller på att bli en trogen återgivning av alla skapades och alla Skapares enastående erfarenhet i storuniversum. I den Supreme är skaparheten och varelseskapet ett; de är för evigt förenade av den erfarenhet som föddes av svårigheterna i anslutning till lösandet av de mångahanda problem som ansätter all finit skapelse på dess eviga väg under sökandet efter fulländning och befrielse från ofullständighetens bojor.

117:1.7 Sanning, skönhet och godhet är korrelerade i Andens omvårdnad, Paradisets storslagenhet, Sonens barmhärtighet och den Supremes erfarenhet. Gud den Supreme är sanningen, skönheten och godheten, ty dessa gudomlighetsbegrepp representerar den idéskapande erfarenhetens finita maximum. De eviga källorna till dessa trefaldiga gudomlighetskvaliteter finns på överfinita nivåer, men en skapad varelse kunde förstå sådana ursprung endast som supersanning, superskönhet och supergodhet.

117:1.8 Mikael, som är en skapare, uppenbarade Skapar-Faderns gudomliga kärlek till sina jordiska barn. Sedan människorna har upptäckt och mottagit denna gudomliga tillgivenhet kan de sträva efter att uppenbara denna kärlek för sina jordiska bröder. En sådan tillgivenhet hos de skapade är en sann återspegling av den Supremes kärlek.

117:1.9 Den Supreme omfattar allting symmetriskt. Det Första Ursprunget och Centret är potentiellt i de tre stora Absoluten, aktualt i Paradiset, i Sonen och i Anden, men den Supreme är både aktual och potentiell, en varelse med personlig suprematet och allsmäktig styrka, en som reagerar lika för den skapades strävan som för Skaparens syfte; en som själv agerar och påverkar universum och som själv reagerar för universums totalsumma; och en som på samma gång är suprem skapare och suprem skapad. Suprematetens Gudom uttrycker sålunda totalsumman av allt det finita.

2. Källan till den evolutionära tillväxten

117:2.1 Den Supreme är Gud-i-tiden. Han är hemligheten med de skapades tillväxt i tiden. Han är också segern över det ofullständiga nuet och fullbordandet av den framtid som går mot fulländning. De slutliga frukterna av all finit tillväxt är: styrka som anden, i kraft av personlighetens förenande och skapande närvaro, behärskar genom sinnet. Den kulminerande följden av all denna tillväxt är den Suprema Varelsen.

117:2.2 För den dödliga människan är existens detsamma som tillväxt. Så ser det verkligen ut att vara även i vidare bemärkelse när det gäller hela universum, ty andeledd tillvaro förefaller att resultera i erfarenhetsbaserad tillväxt — ökad status. Vi har emellertid länge ansett att den nuvarande tillväxten, som kännetecknar de skapades tillvaro under innevarande universumtidsålder, är en funktion av den Supreme. Vi anser så lika att denna sorts tillväxt är något speciellt för den Supremes tillväxttidsålder, och att den kommer att upphöra när den Supremes tillväxt är avslutad.

117:2.3 Betänk vilken status de söner har som har treenigats av de skapade: De föds och lever i den nuvarande universumtidsåldern. De har personlighet och är utrustade med sinne och ande. De har upplevelser och kommer ihåg dem, men de växer inte såsom de uppstigande. Det är vår tro och uppfattning att fastän dessa söner som har treenigats av de skapade finns till i denna universumtidsålder, hör de i verkligheten till nästa universumtidsålder — den tidsålder som följer efter det att den Supremes tillväxt har fullbordats. Därför befinner de sig inte i den Supreme, som i sin nuvarande ställning kännetecknas av ofullständighet och därav följande tillväxt. Sålunda deltar de inte i den nuvarande universumtidsålderns erfarenhetsbaserade tillväxt utan hålls i reserv för nästa universumtidsålder.

117:2.4 Min egen klass av varelser, de Mäktiga Budbärarna, som har omfamnats av Treenigheten, deltar inte i tillväxten under nuvarande universumtidsålder. I viss mening är vi till vår ställning som om vi hörde till den föregående universumtidsåldern, vilket i själva verket Treenighetens Stationära Söner gör. En sak är säker: Vår status är fixerad genom treenighetsomfamningen, och erfarenhet resulterar inte längre i tillväxt.

117:2.5 Detta gäller inte för finaliterna eller någon annan av de evolutionära och erfarenhetsmässiga klasserna som deltar i den Supremes tillväxtprocess. Ni dödliga som nu lever på Urantia, och som kan sträva efter att uppnå Paradiset och finalitställning, borde förstå att en sådan bestämmelse kan förverkligas endast för att ni är en del av den Supreme och därför deltar i den Supremes tillväxtperiod.

117:2.6 En dag kommer den Supremes tillväxt att upphöra; hans ställning når sin fullbordan ( ifråga om energi och ande). När den Supremes utveckling upphör ser vi även slutet på de skapades utveckling såsom en del av Supremateten. Vilket slags tillväxt som kan tänkas komma att känneteckna universerna i yttre rymden vet vi inte. Vi är emellertid mycket säkra på att det kommer att vara något som mycket skiljer sig från allt som man har sett under den nuvarande tidsåldern då de sju superuniverserna utvecklas. De evolutionära invånarna i storuniversum kommer utan tvivel att få som uppgift att kompensera yttre rymdens invånare för att deras avsaknad av delaktighet i den Supremes tillväxt.

117:2.7 Den Suprema Varelsen kommer, sådan han är då den nuvarande universumtidsåldern har fullbordats, att tjäna som en erfarenhetsmässig härskare i storuniversum. Yttre rymdens invånare — medborgarna under nästa universumtidsålder — kommer att ha en potential för den tillväxt som kommer efter superuniversumskedet, en kapacitet för evolutionär uppnåelse som förutsätter den Allsmäktige Supremes överhöghet och således utesluter de skapades deltagande i den syntes av styrka och personlighet som bildas under nuvarande universumtidsålder.

117:2.8 Sålunda kan den Supremes ofullständighet anses vara en fördel, emedan den möjliggör evolutionär tillväxt för de skapade och skapelsen i de nuvarande universerna. Tomheten har helt säkert sin betydelse, ty den kan erfarenhetsmässigt fyllas.

117:2.9 En av de mest fascinerande frågorna inom filosofin på den finita nivån är denna: Aktualeras den Suprema Varelsen som en reaktion på storuniversums utveckling, eller utvecklas detta finita kosmos steg för steg som en reaktion på den gradvisa aktualeringen av den Supreme? Eller är det möjligt att de är ömsesidigt beroende av varandra för sin utveckling, att de är evolutionära växelverkningar som vardera sätter igång den andras tillväxt? Detta är vi säkra på: Skapade varelser och universer, både höga och låga, utvecklas inom den Supreme, och när de utvecklas framträder en förenad summering av hela den finita aktiviteten i denna universumtidsålder. Detta är den Suprema Varelsens framträdande, för alla personligheter är det utvecklingen av den allsmäktiga makten som Gud den Supreme är i besittning av.

3. Den Supremes betydelse för universernas
skapade varelser

117:3.1 Den kosmiska verklighet som i olika sammanhang kallas den Suprema Varelsen, Gud den Supreme och den Allsmäktige Supreme är en komplicerad och universell syntes av de faser som framträder i alla finita realiteter. Den vittomfattande diversifieringen av evig energi, gudomlig ande och universellt sinne når sin finita kulmen i utvecklingen av den Supreme, som är totalsumman av all finit tillväxt och som har förverkligat sig på gudomsnivåerna för det finitas maximala fullbordan.

117:3.2 Den Supreme är den gudomliga kanal som genomströmmas av treodernas skapande infinitet, som utkristalliseras i rymdens galaktiska panorama och mot bakgrunden av vilket det storartade personlighetsdramat i tiden utspelas: andens seger över energi-materien genom sinnets förmedling.

117:3.3 Jesus sade: ”Jag är den levande vägen”, och det är han, den levande vägen från jagmedvetandets materiella nivå till gudsmedvetandets andliga nivå. Så som han är denna levande uppstigningsväg från jaget till Gud, så är den Supreme den levande vägen från finit medvetande till transcendens av medvetandet, rentav till insikt i det absonita.

117:3.4 Er Skaparson kan faktiskt vara en sådan levande kanal från mänsklighet till gudomlighet eftersom han personligen till fullo har upplevt färden längs denna universumväg för framåtskridande, från den äkta mänsklighet som representerades av Josua ben Josef, Människosonen, till Mikael av Nebadons paradisgudomlighet, den infinita Gudens Son. På liknande sätt kan den Suprema Varelsen verka som universumkanal för transcendens av finita begränsningar, ty han är det aktuala förkroppsligandet och personliga koncentratet av de skapades hela evolution, framåtskridande och förandligande. Därtill kommer att de erfarenheter som de från Paradiset nedstigande personligheterna förvärvar i storuniversum utgör den del av hans erfarenhet som kompletterar hans summering av de från tiden kommande pilgrimernas uppstigningserfarenheter.

117:3.5 Den dödliga människan är mer än i bildlig betydelse gjord till Guds avbild. Från en fysisk synpunkt är detta uttalande knappast sant, men med hänsyn till vissa universumpotentialiteter är det ett verkligt faktum. I människosläktet framträder något av samma drama, som i en väldigt mycket större skala pågår i universernas universum, och som handlar om evolutionär uppnåelse. Människan, en viljemässig personlighet, blir i närvaro av den Supremes finita potentialiteter skapande i förbindelse med en Riktare, som är en icke-personlig entitet, och resultatet är att en odödlig själ slår ut i blom. Tidens och rymdens Skaparpersonligheter verkar i universerna i förbindelse med Paradistreenighetens icke-personliga ande och skapar därigenom en ny styrkepotential i gudomsverkligheten.

117:3.6 Den dödliga människan, som är en skapad varelse, är inte exakt lik den Suprema Varelsen som är gudom, men människans utveckling påminner i en del avseenden om den Supremes tillväxt. Människan växer medvetet från det materiella mot det andliga genom kraften, styrkan och uthålligheten i sina egna beslut. Hon växer även när hennes Tankeriktare utvecklar nya sätt att nå ned från de andliga till de morontiella själsnivåerna, och då själen en gång föds börjar den växa av sig själv.

117:3.7 Detta liknar i någon mån det sätt på vilket den Suprema Varelsen expanderar. Hans överhöghet växer som följd av de Suprema Skaparpersonligheternas gärningar och bedrifter; det innebär utveckling av majestätet i hans makt som härskare över storuniversum. Hans gudomsnatur är likaså beroende av Treenighetens från tidigare existerande enhet. Det finns ytterligare en annan aspekt på utvecklingen av Gud den Supreme: Han är inte endast utvecklad av Skapare och härledd från Treenigheten; han är också självutvecklad och självhärledd. Gud den Supreme är själv en viljeförsedd skapande deltagare i sin egen gudomsaktualering. Människans morontiasjäl är likaså en viljeförsedd medskapande partner i sitt eget odödlighetsförverkligande.

117:3.8 Fadern samarbetar med Samverkaren vid behandlingen av Paradisets energier för att göra dem mottagliga för den Supreme. Fadern samarbetar med den Evige Sonen vid frambringandet av de Skaparpersonligheter vilkas gärningar en gång skall kulminera i den Supremes överhöghet. Fadern samarbetar med både Sonen och Anden vid skapandet av Treenighetspersonligheter som fungerar som härskare i storuniversum fram till den tid då den Supremes fullbordade utveckling gör honom kvalificerad att axla denna överhöghet. Fadern samverkar med sina Gudoms- och icke-gudomsjämställda på dessa och många andra sätt för att främja Suprematetens utveckling, men han verkar även ensam i dessa sammanhang. Hans solitära verksamhet kommer kanske bäst fram i Tankeriktarnas och deras associerade entiteters omvårdnadsverksamhet.

117:3.9 Gudom är enhet, existentiell i Treenigheten, erfarenhetsbaserad i den Supreme, och i de dödliga varelseförverkligad i fusion med Riktaren. Tankeriktarens närvaro i den dödliga människan avslöjar den grundliggande enheten i universum, ty människan, den lägsta möjliga typen av universumpersonlighet, innesluter i sig ett faktiskt fragment av den högsta och eviga verkligheten, av själva den ursprunglige Fadern till alla personligheter.

117:3.10 Den Suprema Varelsen utvecklas på grund av sin förbindelse med Paradistreenigheten och som följd av den gudomlighetsframgång som skapar- och administratörbarnen till denna Treenighet har. Människans odödliga själ utvecklar sin egen eviga bestämmelse genom association med Paradisfaderns gudomliga närvaro och enligt de personlighetsbeslut som människans sinne fattar. Vad Treenigheten är för Gud den Supreme, det är Riktaren för den evolverande människan.

117:3.11 Under nuvarande universumtidsålder är den Suprema Varelsen uppenbarligen oförmögen att verka direkt som skapare, utom i de fall då de finita handlingsmöjligheterna har uttömts av de skapande förmedlarna i tid och rymd. Än så länge har detta inträffat endast en gång i universums historia. När möjligheterna till finit verksamhet i fråga om återspeglingsverksamheten i universum hade uttömts, då fungerade den Supreme som skapande kulminerare av alla föregående skapargärningar. Vi tror att han igen kommer att fungera som en kulminerare i framtida tidsåldrar då den föregående skaparverksamheten har fullbordat en ändamålsenlig cykel av skapande aktivitet.

117:3.12 Den Suprema Varelsen skapade inte människan, men människan skapades bokstavligen av, och hennes liv härleddes från den Supremes potentialitet. Inte heller utvecklar den Suprema Varelsen människan; även så är den Supreme själva evolutionens innersta väsen. Från finit synpunkt faktiskt lever vi, rör vi oss och har vår varelse i den Supremes immanens.

117:3.13 Den Supreme kan uppenbarligen inte inleda ursprungligt förorsakande men förefaller att vara katalysatorn för all universumtillväxt och är synbarligen bestämd att utgöra totalitetskulmen vad beträffar bestämmelsen för alla erfarenhetsbaserade evolutionära varelser. Fadern ger upphov till begreppet om ett finit kosmos. Skaparsönerna förverkligar denna idé i tid och rymd med de Skapande Andarnas samtycke och samverkan. Den Supreme kulminerar det totala finita och etablerar dess förhållande till det absonitas bestämmelse.

4. Den finite Guden

117:4.1 När vi betraktar varelseskapelsens oupphörliga kamp för statusens fulländning och varelsens gudomlighet, kan vi inte annat än tro att dessa ändlösa strävanden är ett uttryck för den Supremes oupphörliga kamp för gudomligt självförverkligande. Gud den Supreme är den finita Gudomen, och han måste befatta sig med det finitas problem i detta ords fulla bemärkelse. Vår kamp med tidens skiftande öden i utvecklingsprocesserna i rymden är återspeglingar av hans strävanden att själv bli verklig och att fullborda sin överhöghet inom den verksamhetssfär som hans evolverande natur håller på att utvidga till de yttersta gränserna för vad som är möjligt.

117:4.2 Överallt i storuniversum kämpar den Supreme för att komma till uttryck. Hans gudomliga utveckling bygger i viss mån på visdomen i det som varje befintlig personlighet gör. När en människovarelse väljer evig överlevnad blir hon bestämmelsemålets medskapare. I denna uppstigande dödligas liv finner den finita Guden ett ökat förverkligande av sin personlighet och en utvidgning av sin erfarenhetsbaserade överhöghet. Om en skapad varelse förkastar den eviga levnadsbanan upplever den del av den Supreme, som var beroende av denna skapade varelses val, ett ofrånkomligt dröjsmål, en förlust som måste kompenseras av ersättande eller motsvarande erfarenhet; vad gäller den icke-överlevandes personlighet, absorberas den i skapelsens översjäl och blir en del av den Supremes Gudom.

117:4.3 Gud är så full av tillit, så kärleksfull, att han ger en del av sin gudomliga natur till och med i människovarelsernas hägn, att av dem förvaras och förverkligas. Fadersnaturen, Riktarnärvaron, är oförstörbar oberoende av den dödliga varelsens val. Den Supremes barn, det evolverande jaget, kan tillintetgöras trots att ett sådant misslett jags potentiellt förenande personlighet fortlever som en faktor i Suprematetens Gudom.

117:4.4 Människopersonligheten kan verkligen tillintetgöra den individualitet som hör till människans ställning som skapad varelse, och fastän allt som var värdefullt i en sådan kosmisk självmördares liv bevaras, fortlever dessa kvaliteter inte som en enskild skapad varelse. Den Supreme finner igen uttryck i de skapade i universerna, men aldrig igen som just denna person. En icke-uppstigandes unika personlighet återvänder till den Supreme som en droppe vatten återvänder till havet.

117:4.5 Någon enskild handling av de personliga delarna av det finita är jämförelsevis betydelselös för den Suprema Helhetens slutliga framträdande, men helheten är dock beroende av de mångahanda delarnas totala handlande. Den enskilda dödligas personlighet är betydelselös med tanke på Suprematetens totala helhet, men varje människas personlighet företräder ett oersättligt betydelsevärde i det finita. Då personligheten en gång har kommit till uttryck finner den aldrig igen ett likadant uttryck utom i denna levande personlighets fortgående tillvaro.

117:4.6 När vi sålunda strävar efter att uttrycka jaget, strävar den Supreme i oss och med oss för att uttrycka gudomligheten. När vi finner Fadern, då har den Supreme igen funnit alltings Skapare i Paradiset. När vi får kontroll över och bemästrar problemen med att förverkliga oss själva, då uppnår erfarenhetens Gud allsmäktig suprematet i tidens och rymdens universer.

117:4.7 Människosläktet stiger inte uppåt i universum utan ansträngningar, inte heller utvecklas den Supreme utan målinriktad och intelligent verksamhet. De skapade når inte fulländning genom att bara vara passiva, inte heller kan Suprematetens ande verkliggöra den Allsmäktiges styrka förutom genom sin omvårdnad oupphörligt tjäna den finita skapelsen.

117:4.8 Människans timliga förhållande till den Supreme är grunden för den kosmiska moral som innebär universell känslighet för och accepterande av plikten. Detta är en moral som överstiger den timliga känslan för relativt rätt och fel; det är en moraluppfattning som direkt bygger på den självmedvetna skapades värdesättning av sin erfarenhetsmässiga skyldighet gentemot den erfarenhetsbaserade Gudomen. Den dödliga människan och alla andra finita varelser skapas av den levande potentialen av energi, sinne och ande som finns i den Supreme. Det är till den Supreme som den uppstigande kombinationen av Riktare och dödlig tyr sig för att skapa den odödliga och gudomliga karaktären hos en finalit. Det är av själva den Supremes verklighet som Riktaren med samtycke av människans vilja väver den eviga naturens mönster hos en uppstigande son till Gud.

117:4.9 Utvecklingen av Riktarens framsteg vid förandligandet och förevigandet av en människopersonlighet leder direkt till en utvidgning av den Supremes överhöghet. Sådana resultat i människans utveckling innebär samtidigt resultat i den evolutionära aktualeringen av den Supreme. Samtidigt som det är sant att de skapade inte kan utvecklas utan den Supreme är det antagligen också sant att den Supremes utveckling aldrig kan bli fullständig utan att utvecklingen av alla skapade varelser har fullbordats. Självmedvetna personligheters stora kosmiska ansvar ligger däri att den Suprema Gudomen i viss mening är beroende av det val som den dödliges vilja träffar. Det ömsesidiga framåtskridandet i de skapades och den Supremes utveckling rapporteras till Dagarnas Forna genom de outgrundliga mekanismerna för universums återspegling.

117:4.10 Den stora utmaning som har givits den dödliga människan är denna: Kommer du att besluta dig för att personalisera de värdebetydelser som kan erfaras i kosmos in i ditt eget evolverande jag? Eller kommer du genom att avvisa överlevnaden låta dessa Suprematetens hemligheter ligga overksamma i väntan på någon annan varelses verksamhet vid någon annan tid, någon som på sitt sätt vill försöka sig på en skapad varelses bidrag till den finite Gudens utveckling? Det blir då hans bidrag till den Supreme, inte ditt.

117:4.11 Den stora kampen i denna universumtidsålder står mellan det potentiella och det aktuala — allt det som ännu inte har kommit till uttryck söker sig ett aktualerande. Om den dödliga människan ger sig ut på äventyret till Paradiset följer hon tidens rörelser som rinner som strömningar inom evighetens flod. Om den dödliga människan avvisar den eviga levnadsbanan rör hon sig mot händelsernas ström i de finita universerna. Den mekaniska skapelsen går obönhörligt vidare så som Paradisfaderns utvecklande syfte, men den viljeförsedda skapelsen kan välja mellan att acceptera eller förkasta den roll som innebär personlighetens deltagande i evighetens äventyr. Den dödliga människan kan inte förinta de suprema värdena i människans tillvaro, men hon kan helt definitivt förhindra utvecklingen av dessa värden i sin egen personliga erfarenhet. I den utsträckning som människans jag sålunda vägrar att ta del i uppstigningen till Paradiset, i precis samma utsträckning fördröjs den Supreme med att ge uttryck åt sin gudomlighet i storuniversum.

117:4.12 I förvar hos den dödliga människan har givits inte endast Paradisfaderns Riktarnärvaro, utan även kontroll över ödesmålet för en ytterst liten bråkdel av den Supremes framtid. Ty så som människan uppnår sin mänskliga bestämmelse, så når den Supreme sin bestämmelse på gudomsnivåerna.

117:4.13 Så väntar beslutet för var och en av er så som det en gång väntade för var och en av oss: Kommer du att svika tidens Gud som är så beroende av det finita sinnets beslut? Kommer du att svika universernas Supreme personlighet genom lättjefullhet och slöhet som antyder en animalistisk tillbakagång? Skall du svika alla skapade varelsers storartade broder som är så beroende av varje varelse? Kan du låta dig drivas in i de oförverkligades rike när framför dig öppnar sig den förtrollande utsikten över en levnadsbana i universum — den gudomliga upptäckten av Paradisfadern och det gudomliga deltagandet i sökandet efter och utvecklingen av Suprematetens Gud?

117:4.14 Guds gåvor — hans utgivning av verklighet — är inte något som avskiljs från honom själv. Han avlägsnar inte skapelsen från sig själv, men han har byggt upp spänningar i skapelserna som kretsar kring Paradiset. Gud älskar först människan och förlänar henne potentialen till odödlighet — evig verklighet. Och då människan älskar Gud, så blir hon evig i den aktuala verkligheten. Här är ett mysterium: Ju närmare Gud människan kommer genom kärlek, desto mer verklig — aktual — blir den människan. Ju mer människan drar sig bort från Gud, desto mer närmar hon sig overkligheten — upphörandet av existensen. När människan helgar sin vilja till att göra Faderns vilja, när människan ger Gud allt hon har, då gör Gud den människan till mer än hon är.

5. Skapelsens översjäl

117:5.1 Den storslagne Supreme är storuniversums kosmiska översjäl. I honom finner kvaliteterna och kvantiteterna i kosmos sin gudomsåterspegling; hans gudomsnatur är en mosaikartad sammansättning av den totala väldigheten av alla skapades och Skapares natur överallt i de evolverande universerna. Den Supreme är även en aktualerande Gudom med en skapande vilja som omfattar ett evolverande universumsyfte.

117:5.2 De intellektuella, potentiellt personliga jagen i det finita uppkommer från det Tredje Ursprunget och Centret och når finit gudomssyntes i tid och rymd i den Supreme. När den skapade underställer sig Skaparens vilja undertrycker eller överlämnar han inte sin personlighet; de individuella personligheterna som deltar i aktualeringen av den finita Guden förlorar inte sitt viljeförsedda jag av att de verkar på detta sätt. Snarare växer sådana personligheter allteftersom de deltar i detta stora gudomsäventyr. Genom ett sådant förbund med gudomligheten förädlar, berikar, förandligar och förenar människan sitt evolverande jag ända fram till suprematetens tröskel.

117:5.3 Människans evolverande odödliga själ, det materiella sinnets och Riktarens gemensamma skapelse, uppstiger som sådan till Paradiset, och senare när den har upptagits i Finalitkåren blir den på något nytt sätt förenad med den Evige Sonens strömkrets för andegravitation genom ett erfarenhetsförfarande känt som finalittranscendentation. Dessa finaliter blir sålunda acceptabla kandidater för erfarenhetsmässigt erkännande som Gud den Supremes personligheter. När dessa dödliga intellekt i Finalitkårens ouppenbarade framtida uppdrag uppnår andeexistensens sjunde stadium blir dessa tvåfaldiga sinnen trefaldiga. Dessa två harmoniserade sinnen, det mänskliga och det gudomliga, kommer att förhärligas i förbund med den då aktualerade Suprema Varelsens erfarenhetsbaserade sinne.

117:5.4 I den eviga framtiden kommer Gud den Supreme att vara aktualerad — kreativt uttryckt och andligen åskådliggjord — i den uppstigna människans förandligade sinne, den odödliga själen, just så som den Universelle Fadern uppenbarades i det jordiska liv som Jesus levde.

117:5.5 Människan förenas inte med den Supreme och dränker sin personliga identitet, men universumföljderna av alla människors erfarenheter bildar på detta sätt en del av den Supremes gudomliga erfarande. ”Handlingen är vår, följderna är Guds.”

117:5.6 Den framåtskridande personligheten lämnar efter sig en strimma av aktualerad verklighet på sin färd genom uppstigningsnivåerna i universerna. De växande skapelserna i tid och rymd, må de vara av sinne, ande eller energi, modifieras av personlighetens färd genom deras domäner. När människan agerar reagerar den Supreme, och denna transaktion utgör själva framåtskridandet.

117:5.7 De stora strömkretsarna för energi, sinne och ande är aldrig bestående ägodelar för de uppstigande personligheterna; dessa serviceformer förblir för alltid en del av Supremateten. I de dödligas erfarenhet finns människans intellekt i de biträdande sinnesandarnas rytmiska pulseringar, och det utför sina beslut inom den arena som åstadkoms av inkopplingen till strömkretsarna för denna omvårdnadsverksamhet. Vid människans död skiljs hennes människojag för alltid från sinnesandarnas strömkrets. Fastän dessa sinnesandar aldrig ser ut att överföra erfarenhet från en personlighet till en annan, kan de överföra, och gör det också, de icke-personliga återverkningarna av beslut och handlingar genom Gud den Sjufaldige till Gud den Supreme. (Åtminstone gäller detta för dyrkans och visdomens sinnesandar.)

117:5.8 Så förhåller det sig också med de andliga strömkretsarna. Människan använder dessa vid sin uppstigning genom universerna, men hon äger dem aldrig som en del av sin eviga personlighet. Dessa strömkretsar för andlig omvårdnad — vare sig det gäller Sanningens Ande, den Heliga Anden eller superuniversumets andenärvaror — är emellertid mottagliga för och reagerar på de värden som uppkommer i den uppstigande personligheten, och dessa värden överförs troget genom den Sjufaldige till den Supreme.

117:5.9 Emedan sådana andliga inflytelser som den Heliga Anden och Sanningens Ande är verksamhetsformer i lokaluniversumet, begränsas deras ledning inte helt till de geografiska avgränsningarna för en given lokal skapelse. När den uppstigande dödlige passerar bortom gränserna för lokaluniversumet för sin uppkomst, berövas han inte helt Sanningens Andes omvårdnad. Denna Ande har ständigt undervisat och lett honom genom de filosofiska irrgångarna i de materiella och morontiella världarna och vid varje kris under uppstigningen ofelbart väglett Paradis-pilgrimen med orden: ”Detta är vägen.” När du lämnar lokaluniversets domäner bakom dig, genom omvårdnaden av den uppkommande Suprema Varelsens ande och genom de möjligheter som superuniversumets återspegling erbjuder, kommer du i din uppstigning till Paradiset att vägledas av den tröstande och ledande anden som har utgivits av Guds Paradisgåvosöner.

117:5.10 Hur registreras betydelser, värden och fakta gällande den evolutionära erfarenheten i den Supreme av dessa mångahanda strömkretsar för kosmisk omvårdnad? Vi är inte alldeles säkra, men vi tror att denna registrering sker genom de Suprema Skaparnas personer, vilka har sitt ursprung i Paradiset och som är direkta källor till nämnda strömkretsar i tid och rymd. De sju biträdande sinnesandarnas anhopningar av sinneserfarenhet i deras omvårdnad av intellektets fysiska nivå, är en del av den Gudomliga Omvårdarens erfarenhet i lokaluniversumet, och genom denna Skapande Ande registreras de antagligen i Suprematetens sinne. Likaså registreras de dödligas erfarenheter av Sanningens Ande och den Heliga Anden troligen på liknande sätt i Suprematetens person.

117:5.11 Även människans och Riktarens erfarenhet måste finna genklang i Gud den Supremes gudomlighet, ty när Riktarna erfar är de liksom den Supreme, och den dödliga människans evolverande själ skapas utifrån den från tidigare existerande möjligheten till en sådan erfarenhet inom den Supreme.

117:5.12 På detta sätt blir de mångahanda erfarenheterna i hela skapelsen en del av Suprematetens evolution. De skapade endast nyttjar det finitas kvaliteter och kvantiteter under sin uppstigning till Fadern; de icke-personliga konsekvenserna av detta nyttjande förblir för evigt en del av det levande kosmos, den Suprema personen.

117:5.13 Det som människan själv för med sig som en personlighetstillgång är karaktärskonsekvenserna av erfarenheten att ha använt sinnes- och andeströmkretsarna i storuniversum under sin uppstigning till Paradiset. När människan fattar beslut, och när hon omsätter sitt beslut i handling, då erfar hon, och betydelserna och värdena av denna erfarenhet är för evigt en del av hennes eviga karaktär på alla nivåer, från den finita till den slutliga. Den kosmiskt moraliska och gudomligt andliga karaktären representerar den skapades kapitalansamling av personliga beslut som har illuminerats av uppriktig dyrkan, förhärligats av intelligent kärlek och fullföljts i broderligt tjänande.

117:5.14 Den evolverande Supreme kommer till slut att kompensera de finita varelserna för deras oförmåga att någonsin få mer än en begränsad erfarenhetskontakt med universernas universum. De skapade kan nå fram till Paradisfadern, men deras evolutionära sinne, som är finit, är oförmöget att verkligen förstå den infinite och absolute Fadern. Eftersom de skapades all erfarenhet registreras i den Supreme och samtidigt är en del av honom, sedan när alla skapade når den finita tillvarons slutliga nivå och sedan den totala universumutvecklingen gör det möjligt för dem att nå Gud den Supreme som ett aktualt gudomsväsen, då inneligger i själva denna kontakt även kontakt med den totala erfarenheten. Tidens finita innehåller i sig fröna till evigheten; och vi har fått lära oss att när utvecklingens fullbordan vittnar om att kapaciteten för kosmisk tillväxt har uttömts, då går det totala finita in i det eviga livsskedets absonita faser i sökandet efter Fadern som den Ultimate.

6. Sökandet efter den Supreme

117:6.1 Vi söker den Supreme i universerna, men vi finner honom inte. ”Han är den som är inom och utom alla ting och varelser, rörliga och orörliga. Oigenkännlig i sitt mysterium, fastän avlägsen, är han dock nära.” Den Allsmäktige Supreme är ”formen för det ännu oformade, mönstret för det ännu oskapade.” Den Supreme är ditt universumhem, och när du finner honom är det som att återvända hem. Han är din erfarenhetsmässiga förälder, och just som i människornas erfarenhet, så har han vuxit i erfarenheten som gudomlig förälder. Han känner er, ty han är både lik de skapade och skaparna.

117:6.2 Om ni verkligen vill finna Gud, kan ni inte undgå att i ert sinne föds medvetandet om den Supreme. Så som Gud är er gudomlige Fader, så är den Supreme er gudomliga Moder, i vilken ni fostras under hela ert liv som universumvarelser. ”Hur universell är inte den Supreme — han finns på alla sidor! Skapelsens oräkneliga varelser är beroende av hans närvaro för sitt liv, och ingen förvägras tillträde.”

117:6.3 Vad Mikael är för Nebadon, det är den Supreme för det finita kosmos; hans Gudom är den stora kanal genom vilken Faderns kärlek strömmar utåt till hela skapelsen, och han är den stora kanal genom vilken finita varelser färdas inåt i sitt sökande efter Fadern, som är kärlek. Även Tankeriktarna är besläktade med honom; till sin ursprungliga natur och gudomlighet är de lik Fadern, men när de upplever händelserna i tiden i universerna i rymden blir de lik den Supreme.

117:6.4 Den handling som innebär att den skapade väljer att göra Skaparens vilja är ett kosmiskt värde och har en universumbetydelse på vilken någon ouppenbarad men överallt verkande koordinerande kraft reagerar omedelbart, troligen fungerandet av ett uttryck för den Suprema Varelsens ständigt vidgande verksamhet.

117:6.5 En evolverande dödligs morontiasjäl är i själva verket en son till den Universelle Faderns riktarinverkan och ett barn till den Suprema Varelsens, den Universella Moderns, kosmiska reaktion. Moderns inverkan dominerar den växande själen under hela dess barndom i lokaluniversumet. Gudomsföräldrarnas inflytande blir mer jämbördigt efter fusionen med Riktaren och under livsskedet i superuniversumet, men när de skapade från tiden börjar sin färd genom evighetens centrala universum framträder Faderns natur allt mer och når höjdpunkten av sin finita manifestation vid igenkännandet av den Universelle Fadern och upptagningen i Finalitkåren.

117:6.6 I och med den erfarenhet som uppnåendet av finalitstatus innebär, påverkas de erfarenhetsmässiga moderkvaliteterna storligen av kontakt med och ingivelse från den Evige Sonens andenärvaro och den Oändlige Andens sinnesnärvaro. Därefter framträder, genom alla finalitverksamhets områden i storuniversum, ett nytt uppvaknande av den Supremes latenta moderpotential, ett nytt förverkligande av erfarenhetsbaserade betydelser och en ny syntes av erfarenhetsmässiga värden från hela uppstigningsskedet. Det ser ut som om detta förverkligande av jaget kommer att fortgå under universumlivsskedet för sjätte stadiets finaliter ända tills modersarvet från den Supreme når finit synkronisering med riktararvet från Fadern. Denna fascinerande period av verksamhet i storuniversum representerar den uppstigne och fulländade dödliges fortsatta livsskede som vuxen.

117:6.7 Sedan det sjätte stadiet i tillvaron har fullbordats och inträde skett i andestatusens sjunde och slutliga stadium följer troligen avancerande tidsåldrar av berikande erfarenhet, mognande visdom och förverkligande av gudomligheten. För en finalitnatur innebär detta troligen att kampen för andens självförverkligande i sinnet är avslutad, att koordineringen av den uppstigna människonaturen med Riktarens gudomliga natur har fullbordats inom gränserna för de finita möjligheterna. Ett sådant storartat universumjag blir sålunda en evig finalitson till Paradisfadern såväl som ett evigt universumbarn till den Suprema Modern, ett universumjag som är kvalificerat att företräda både Fadern och Modern till universer och personligheter i varje verksamhet eller företag som berör den finita administrationen av skapade, skapande eller evolverande ting och varelser.

117:6.8 Alla människor som utvecklar en själ är bokstavligen evolutionära söner till Gud Fadern och Gud Modern, den Suprema Varelsen. Ända fram till den tid då den dödliga människan blir själsmedveten om sitt gudomliga arv måste dock denna visshet om släktskap med Gudomen inses genom tro. Människans livsupplevelse är den kosmiska kokong i vilken den Suprema Varelsens universumgåvor och den Universelle Faderns universumnärvaro (av vilka ingendera är personligheter) utvecklar morontiasjälen i tiden och den mänskliga-gudomliga finalitkaraktären för universumbestämmelse och evig tjänst.

117:6.9 Människorna glömmer alltför ofta att Gud är den största och högsta erfarenheten i människans tillvaro. Andra erfarenheter är begränsade till sin natur och sitt innehåll, men upplevelsen av Gud har inga begränsningar utom de som den skapades fattningsförmåga ställer, och själva denna upplevelse i sig vidgar fattningsförmågan. När människorna söker Gud söker de allting. När de finner Gud har de funnit allting. Sökandet efter Gud är ett frikostigt spridande av kärlek åtföljt av förvånande upptäckter av ny och större kärlek färdig att skänkas.

117:6.10 All sann kärlek är från Gud, och människan får del av den gudomliga tillgivenheten i den mån hon själv ger denna kärlek till sina medvarelser. Kärleken är dynamisk. Den kan aldrig fångas; den är levande, fri, spännande och alltid i rörelse. Människan kan aldrig ta Faderns kärlek och stänga in den i sitt hjärta. Faderns kärlek kan bli verklig för den dödliga människan endast då den passerar genom den människans personlighet, när hon i sin tur sprider denna kärlek till sina medvarelser. Kärlekens stora strömkrets går från Fadern genom söner till bröder och från dem till den Supreme. Faderns kärlek framträder i den dödligas personlighet genom Riktarens omvårdnad i människans inre. En sådan son som känner Gud uppenbarar denna kärlek för sina universumbröder, och denna broderliga tillgivenhet är själva väsendet i den Supremes kärlek.

117:6.11 Det finns inga andra sätt att närma sig den Supreme än genom erfarenhet, och i de nuvarande skapelseepokerna finns endast tre vägar längs vilka de skapade kan närma sig Supremateten:

117:6.12 1. Paradisets Medborgare nedstiger från den eviga Ön genom Havona, där de förvärvar förmågan att förstå Supremateten genom observation av Paradis-Havonas verklighetsdifferential och genom utforskande upptäckter av de mångahanda aktiviteter som utförs av de Suprema Skaparpersonligheterna, allt från Härskarandar till Skaparsöner.

117:6.13 2. De uppstigande från tid och rymd som kommer upp från de Suprema Skaparnas evolutionära universer kommer den Supreme nära under sin färd genom Havona som ett förstadium till den tilltagande uppskattningen av enheten hos Paradistreenigheten.

117:6.14 3. De infödda i Havona skaffar sig en förståelse av den Supreme genom kontakter med nedstigande pilgrimer från Paradiset och uppstigande pilgrimer från de sju superuniverserna. De infödda havoniterna är av naturen i en ställning att kunna harmonisera de väsentligt olika synsätten som förekommer hos den eviga Öns medborgare och de evolutionära universernas medborgare.

117:6.15 För evolutionära varelser finns det sju stora vägar att närma sig den Universelle Fadern, och var och en av dessa vägar för uppstigning till Paradiset går genom en av de Sju Härskarandarnas gudomlighet. Varje sådant närmande möjliggörs av att den skapades mottaglighet för erfarenhet har utvidgats som följd av att han har tjänat i det superuniversum som återspeglar naturen hos dess Härskarande. Totalsumman av dessa sju erfarenheter utgör de nu kända gränserna för en varelses medvetande om Gud den Supremes realitet och aktuala verklighet.

117:6.16 Det är inte endast människans egna begränsningar som hindrar henne att finna den finita Guden. Det kommer sig också av universums ofullständighet, även ofullständigheten hos alla varelser — tidigare, nuvarande och framtida — gör den Supreme otillgänglig. Gud Fadern står att finna för varje individ som har uppnått gudalikhetens gudomliga nivå, men Gud den Supreme kommer aldrig att kunna upptäckas personligen av någon enskild varelse före den långt avlägsna tid då alla varelser kommer att finna honom samtidigt genom att fulländningen uppnås universellt.

117:6.17 Fastän ni inte i denna universumtidsålder personligen kan finna honom, så som ni kan och kommer att finna Fadern, Sonen och Anden, kommer dock uppstigningen till Paradiset och det efterföljande livsskedet i universum att gradvis i ert medvetande skapa ett igenkännande av universumnärvaron och den kosmiska verksamheten som karakteriserar all erfarenhets Gud. Andens frukter är substansen i den Supreme, så som han kan förstås i människans erfarenhet.

117:6.18 Människans framtida uppnåelse av den Supreme är en följd av hennes fusion med Paradisgudomens ande. Hos urantiaborna är denna ande den Universelle Faderns riktarnärvaro. Fastän Mysterieledsagaren är från Fadern och lik Fadern, betvivlar vi att ens en sådan gudomlig gåva kan utföra den omöjliga uppgiften att uppenbara den infinita Gudens natur för en finit varelse. Vi misstänker att det som Riktarna kommer att uppenbara för framtida sjunde stadiets finaliter kommer att vara Gud den Supremes gudomlighet och natur. Denna uppenbarelse kommer för en finit varelse att vara detsamma som en uppenbarelse av den Infinita skulle vara för en absolut varelse.

117:6.19 Den Supreme är inte infinit, men han omfattar troligen all infinitet som en finit varelse någonsin verkligen kan förstå. Att förstå mer än den Supreme är att vara mer än finit!

117:6.20 Alla erfarenhetsmässiga skapelser är ömsesidigt beroende av varandra i förverkligandet av sin bestämmelse. Endast den existentiella verkligheten bildar ett slutet helt och existerar självständigt. Havona och de sju superuniverserna behöver varandra för att nå högsta möjliga finita uppnåelse, likaså kommer de en gång att vara beroende av de framtida universerna i yttre rymden för transcendens av det finita.

117:6.21 En uppstigande människa kan finna Fadern. Gud är existentiell och därför verklig, oberoende av erfarenhetsställningen i totaluniversum. Ingen enskild uppstigande kommer dock någonsin att finna den Supreme förrän alla uppstigande har nått den maximala universummognad som kvalificerar dem till att samtidigt ta del i denna upptäckt.

117:6.22 Fadern gör inte skillnad på person, utan relaterar till var och en av sina uppstigande söner som kosmiska individer. Den Supreme gör inte heller skillnad på person, utan relaterar till sina erfarenhetsmässiga barn som en enda kosmisk helhet.

117:6.23 Människan kan upptäcka Fadern i sitt hjärta, men hon måste söka den Supreme i hjärtana på alla andra människor; och när alla skapade fulländat uppenbarar den Supremes kärlek, då blir han en universell aktual verklighet för alla skapade. Detta är bara ett annat sätt att säga att universerna etableras i ljus och liv.

117:6.24 Då alla personligheter har nått ett fulländat självförverkligande och en fulländad jämvikt har åstadkommits överallt i universum är detta detsamma som uppnåelse av den Supreme och det anger att all finit verklighet har befriats från begränsningarna i den ofullständiga tillvaron. En sådan uttömning av alla finita potentialer betyder att uppnåelsen av den Supreme är fullbordad, vilket kan på annat sätt definieras som fullbordat evolutionärt aktualerande av den Suprema Varelsen själv.

117:6.25 Människorna finner inte den Supreme plötsligt och sensationellt så som en jordbävning river upp sprickor i berggrunden, utan de finner honom långsamt och tålmodigt så som en älv långsamt nöter bort jorden undertill.

117:6.26 När du finner Fadern finner du den stora orsaken till ditt andliga uppstigande i universerna; när du finner den Supreme finner du det stora resultatet av din livsfärd till Paradiset.

117:6.27 Men ingen dödlig som känner Gud kan någonsin känna sig ensam på sin färd genom kosmos, ty han vet att Fadern vandrar vid hans sida varje steg på vägen, medan själva vägen där han vandrar är den Supremes väsensnärvaro.

7. Den Supremes framtid

117:7.1 Det fullbordade förverkligandet av alla finita potentialer är detsamma som ett avslutat förverkligande av all evolutionär erfarenhet. Detta innebär att den Supreme slutligen framträder som en allsmäktig gudomsnärvaro i universerna. Vi tror att den Supreme i detta utvecklingsstadium kommer att vara lika fristående personifierad som den Evige Sonen, lika konkret styrkeförsedd som Paradisön, lika fullständigt enad som Samverkaren, och allt detta inom gränserna för Suprematetens finita möjligheter vid kulminationen av den nuvarande universumtidsåldern.

117:7.2 Fastän detta är ett helt sakligt begrepp av den Supremes framtid, önskar vi fästa er uppmärksamhet vid vissa problem som inneligger i detta begrepp:

117:7.3 1. De Okvalificerade Övervakarna av den Supreme skulle knappast kunna gudifieras i något skede förrän hans utveckling har avslutats, och dock utövar dessa samma övervakare redan nu i begränsat avseende en suprematetens överhöghet i förhållande till de universer som har etablerats i ljus och liv.

117:7.4 2. Den Supreme skulle knappast kunna fungera i den Ultimata Treenigheten förrän han har nått en universumstatus som innebär fullbordad aktualhet, och dock är den Ultimata Treenigheten redan nu en kvalificerad verklighet, och ni har informerats om existensen av den Ultimates Kvalificerade Ställföreträdare.

117:7.5 3. Den Supreme är inte helt verklig för de skapade i universerna, men det finns många orsaker till att man kan sluta sig till att han är helt verklig för den Sjufaldiga Gudomen, allt från den Universelle Fadern i Paradiset till Skaparsönerna och de Skapande Andarna i lokaluniverserna.

117:7.6 Det kan hända att det vid det finitas övre gränser, där tid förenas med transcenderad tid, förekommer något slag av utsuddning och blandning av ordningsföljden. Det kan hända att den Supreme på förhand kan projicera sin universumnärvaro på dessa supertidens nivåer och sedan i begränsad omfattning förutse en framtida utveckling genom att återspegla denna framtidsprognos som den Projicerade Ofullständighetens Immanens tillbaka till de skapade nivåerna. Sådana fenomen kan iakttas överallt där det finita kommer i kontakt med det överfinita, såsom fallet är hos människovarelserna som innebos av Tankeriktare, vilka är verkliga förutsägelser om människans framtida universumuppnåenden i all evighet.

117:7.7 När de dödliga uppstigna upptas i Paradisets finalitkår avlägger de en ed till Paradistreenigheten, och då de svär denna trohetsed förbinder de sig därmed till evig trohet mot Gud den Supreme, som är Treenigheten så som den förstås av alla finita skapade personligheter. Senare när finalitkompanierna verkar överallt i de evolverande universerna är de endast underkastade de mandat som utgår från Paradiset, ända till de händelserika tider då lokaluniverserna etableras i ljus och liv. När de nya styresorganen i dessa fullbordade skapelser börjar återspegla den Supremes uppkommande överhöghet, observerar vi att de uteliggande finalitkompanierna då erkänner domsrätten hos dessa nya styresorgan. Det förefaller som om Gud den Supreme skulle utvecklas som förenaren av de evolutionära Finalitkårerna, men det är högst sannolikt att den eviga bestämmelsen för dessa sju kårer kommer att ledas av den Supreme som en av medlemmarna i den Ultimata Treenigheten.

117:7.8 Den Suprema Varelsen har tre superfinita möjligheter till manifestation i universum:

117:7.9 1. Absonit samverkan i den första erfarenhetsmässiga Treenigheten.
117:7.10 2. Medabsolut förhållande i den andra erfarenhetsmässiga Treenigheten.
117:7.11 3. Medinfinit deltagande i Treenigheternas Treenighet, men vi har ingen tillfredsställande uppfattning om vad detta verkligen skulle betyda.

117:7.12 Detta är en av de allmänt accepterade hypoteserna om den Supremes framtid, men det finns också många spekulationer om hans relationer till det nuvarande storuniversum efter det att det har nått statusen av ljus och liv.

117:7.13 Det nuvarande målet för superuniverserna är att bli, sådana de är och inom sina potentialer, fulländade så som Havona är fullkomligt. Denna fulländning gäller fysisk och andlig uppnåelse, men även förvaltningens, regeringsmaktens och broderskapets utveckling. Man tror att möjligheterna till disharmoni, obalans och missanpassning i superuniverserna under kommande tidsåldrar till slut kommer att uttömmas. Energiströmkretsarna kommer att vara i perfekt balans och helt underordnade sinnet, medan anden i anslutning till personligheten kommer att ha nått herraväldet över sinnet.

117:7.14 Man antar att den Supremes andeperson och den Allsmäktiges förvärvade styrka vid denna avlägsna framtida tidpunkt har uppnått en jämbördig utveckling och att båda, såsom förenade i det Suprema Sinnet, faktualiseras som den Suprema Varelsen, en fullbordad aktualhet i universerna — en aktualhet som kan observeras av alla skapade intelligenser, för vilken alla skapade energier reagerar, som koordineras i alla andliga entiteter och som erfars av alla universumpersonligheter.

117:7.15 Detta begrepp inbegriper den Supremes aktuala överhöghet i storuniversum. Det är helt sannolikt att de nuvarande Treenighetsadministratörerna fortsätter som hans ställföreträdare, men vi tror att de nuvarande skiljelinjerna mellan de sju superuniverserna gradvis kommer att försvinna, och att hela storuniversum kommer att fungera som en fulländad helhet.

117:7.16 Det är möjligt att den Supreme då kommer att vara personligen bosatt i Uversa, högkvarteret i Orvonton, och därifrån leda administrationen av skapelserna i tiden, men detta är verkligen endast en gissning. Helt säkert kommer dock den Suprema Varelsens personlighet att definitivt kunna kontaktas på någon specifik plats, fastän detta Gudomsväsens allestädesnärvaro troligen fortsättningsvis kommer att genomtränga universernas universum. Vad förhållandet mellan den tidsålderns superuniversummedborgare och den Supreme kommer att vara vet vi inte, men det kan vara något som liknar det nuvarande förhållandet mellan de infödda havonaborna och Paradistreenigheten.

117:7.17 Det fullbordade storuniversum under dessa framtida dagar kommer att vara mycket annorlunda än för närvarande. Förbi är då de spännande äventyren med att organisera galaxer i rymden, att plantera liv i osäkra världar i tiden, att utveckla harmoni av kaos, skönhet av potentialer, sanning av betydelser och godhet av värden. Tidens universer har då fullbordat sin finita bestämmelse! Kanske blir det då en stunds vila, avkoppling från den tidsålderslånga kampen för evolutionär fulländning. Men inte länge! Säkert, visst och obevekligt kommer den uppkommande Gudomens mysterium i form av Gud den Ultimate att utmana dessa fulländade medborgare i de etablerade universerna, just så som deras kämpande evolutionära föregångare en gång utmanades av sökandet efter Gud den Supreme. Ridån för det kosmiska ödesmålet går upp för att avslöja den transcendenta storslagenheten i det lockande absonita sökandet för att nå den Universelle Fadern på dessa nya och högre nivåer som uppenbaras i de skapades ultimata erfaranden.


117:7.18 [Avfattat under beskydd av en Mäktig Budbärare, som temporärt vistas på Urantia.]


Foundation Info

UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantia Foundation, 533 W. Diversey Parkway, Chicago, IL 60614, USA
Tel: +1-773-525-3319; Fax: +1-773-525-7739
© Urantia Foundation. All rights reserved